Tistlar och nässlor

Jag fick en oemoståndlig lust att läsa Anna Akhmatova efter att i går kväll i en bok påmints om hur Kreml gjorde upp med henne 1946/47 och efter att tidigare på dagen varit på en kyrklig sammandragning. Requiem. Poème sans héros från Gallimard är lagom dyster läsning. Jag känner mig som en gymnasist när jag gör ett översättningsförsök:

När en epok går i graven
Sjunger man inte de dödas psalmer
Graven måste ordnas
Med tistlar och nässlor
Bara gravgrävarna är beklämda
Till arbetet! Det måste gå fort
Och vilken tystnad, Herre, vilken tystnad

Dikten Août 1940 har en fortsättning, men detta räcker för en enkel poesitranslatör som jag är. Det skulle talas om strukturbeslutet och jag anförde ett par kritiska synpunkter och avfärdades med beskedet "Det är din tolkning". Naturligtvis. Men den är offentligt framförd i kyrkomötet och här i blogginlägg och inte undanröjd.  Poängen i kyrkomötet måste vara att meningar bryts och resonemang avfärdas i sak genom att kritiska frågor besvaras. Och tolkning är inte nödvändigtvis detsamma som privatmening. Den kan ju möjligtvis egentligen vara en kompetent analys. Satsen "det är din tolkning" är närmast en besvärjelse - och sådana kommer inte att hålla när det handlar om Svenska kyrkans nya strukturer. Men tystnaden är sannolikt villkor när en epok går i graven. Anna Akhmatova har rätt. Vi kommer att höra mer av den tystnaden om vi försöker tala principiellt. Dom andra har förstås bråttom. De beklämda gravgrävarna som bara kan trösta sig med att majoriteten i kyrkomötet var stabil - och ändå är de beklämda.

Jag samlade vid den kyrkliga sammandragningen in några begrepp om hur det skulle vara på arbetsplatserna: Trygghet, respekt och glädje. Jag sa inget - men antog att det på många ställen är just detta som saknas. Fast vad är respekt, det som folk förutsätter att de ska ha? Re-spectare betyder att titta en gång till. Det kan leda till att man uppfattar vad det är som Gud vill i och med en människa men det behöver inte betyda att ett resonemang den personen framför är värt respekt för det - för det kan när man ser efter en gång till vara lika galet för det.

I bloggkommentarerna återkommer talet om min bitterhet då och då med en utläggning om att det handlar om bitterhet över utebliven karriär. Hur vet man det? Jag kritiserar ett oefterrättlighetssystem i Svenska kyrkan där somliga åsikter blir befordrinsgvillkor med följd att folk med insikter ställs åt sidan. Jag tror inte en kyrka kan hantera sin verklighet på det viset utan att själv ta allvarlig skada.
Och så det där att man inte tillhör Dag Sandahls fanclub - vem gör det, var finns klubben? Kan jag bli medlem? Vill jag? Men vad är det för mekansim att man måste ta avstånd om man någon gång nödgas att hålla med om vad jag skriver? Är det inte konstigt - och mer än så?

Ska jag läsa Anna Akhmatova som skriver om den annalkande katastrofen i dramat när Leningrad ockuperas? Visiblement, la catastrophe est proche. Nja, det ska väl skrivas predikan i stället och hunden har bestämda naturgivna krav också när det är minusgrader.

Slägga smedja slår till

Dagens Seglora torgförs som en ny modig nättidning. Modig? Lögnaktig! Ty Dagens Seglora vet meddela att Dag Sandahl liknar Lunds stifts biskop Antje Jackelén vid en nazist. Men det har jag inte gjort, som bekant. Jag har som mest roat mig med att beskriva tyskar som - tyskar. Å andra sidan är det sannolikt brottsligt, ty tyskar är ett finkänsligt, vemodigt folk. Über alle Gipfeln ist Ruh, som ni vet. Fast tyskar kan i sin finkänslighet uppröras. När det tyska folket är empört gäller det att passa sig.

Dagens Seglora - på andra dagen förföll nättidningen till en enkelt genomskådad lögn om vad som faktiskt sagts. När det handlar om Dagens Seglora ska vi kanske hissa flagg - die Fahne hoch, liksom? Pestflagg.

Som väl är har vi Kyrkans Tidning, den sannfärdiga och trofasta nyhetsförmedlaren i Svenska kyrkan! När vi nu ser att Dagens Seglora fabricerar lögnaktiga nyheter kanske frågan inte främst ska ställas om nättidningen är modig utan mer om den är behövlig. Vad tror ni?

Jaja

Nu blev dom arga igen. Tyzskeriet får man inte skämta om, ty det är en allvarlig sak. Men innantillläsning är en näst intill lika allvarlig syssla. Jag skrev: "Die Fahne hoch!" Upp med flaggan, skulle det väl betyda. Nu blir jag bekymrad för i den enkla meningen uppfattas en maning och ett misstänkliggörande att våra tyskar i Lund skulle sitta och sjunga olämpliga, käcka tyska sånger. Och då är det inte, tro mig, Stille Nacht som avses utan Horst Wessel Lied. Men nu läser vi lite svenska.

Om jag skriver en fristående mening blir det så här: Die Fahne hoch! Jag skrev så. Ska jag citera en sång, bör jag skriva ut citatet med citationstecken, det som ofta på svenska numera heter "situationstecken". Så här: "Die Fahne hoch ..." Nu fattar många att jag antyder att tyskar, t ex i Lund, sjunger just denna sång. För att fler skulle förstå kunde jag skriva ut inledningsraden: "Die Fahne hoch, die Reihen dicht geschlossen ...." Men så skrev jag alltså inte. Inläsningar - framprovocerade eller inte - är informationsbärande.

Informationen i Kyrkans Tidning, vår viktigaste förmedlare av kyrkliga nyheter, bär väl inte längre när det gäller händelserna i Lund. Tro mig, det blir inte bättre nu år 2012 än det var vid pastoratsregleringen 1962. K*T vet att berätta hur präster tappar lusten för skolavslutningar. Det är lusten till mycket mer som präster kommer att tappa de kommande åren. Och de kyrkliga översåtarna kommer att tappa greppet - och bli motsvarande arga på oss andra, som inte sjungit med änglarna i hyllningskörer över fattade beslut.

Nu ska vi inte bråka med tyskar. Låt oss odla skånsk godmodighet och inte misstänkliggöra för brun nyans. Jag skriver som cykelhandlaren i Trellleborg: HIT LER alla sina trasiga cyklar. Låt oss ta itu med finnar i stället. En gång höll jag på att dömas för folkmord i Åbo. Jag kom med båt till Finland och hade ett Clerasilstift i necessären. "Resande av livsfarligt vapen", ropade tullkontrollanten. Clerasil  utrotar finnar.

Efter denna mjuka övergång läser vi Lennart Koskinen. Han minns att i detta samhälle har 51% styrt över 49% "så länge vi kan minnas". Detta är en osann beskrivning av svensk demokrati men satsen säger möjligtvis något om Koskinens minne. Men vänta! Den "vanliga demokratin" är för Koskinen, ser jag av framställningen, just majoritetsdiktaturen. Vi andra tror att demokrati är något mycket mer komplicerat än så. Demokratin ger utrymme för minoriteten, det är det som är demokratins men inte majoritetsdiktaturens finess. Tsarismen förstörde vårt fina svenska Finland - eller bara Koskinen?

Koskinen har så två alternativ till skolavslutning i kyrkan. det ena utgår från att kyrkobyggnaden är "medborgarnas, "vars förfäder har bekostat kyrkans bygge och dagens medlemmar, som genom sina kyrkoavgifter betalar både kyrkans underhåll, uppvärmning och våra löner. Självklart ska de ha tillgång till sin egen kyrka för en högtidlig skolavslutning."

Är inte detta uselt tänkt? Är inte karln disputerad? Vilka ska ha tillgång till kyrkorummet - medborgarna eller medlemmarna? Ska förfädersandarna bjudas in? Och var det medborgarna eller det kristna folket som byggde? Byggde förfäderna något annat än ett medborgarhus? Man undrar. Hur tänkte de när de byggde? Varför skulle de ha fram en biskop för att inviga rummet - till vad?Koskinens lilla påminnelse om lönen hade dock glatt Engels och Marx. Lönearbetare är vad vi är.
Kom ihåg det! Vigning och löften har ingen egentlig mening med sig.

Koskinens andra förslag är att i direkt anslutning till den formella skolavslutningen ordna en riktig julkonsert (sic!) i kyrkan med läsning av julevangeliet, bön och välsignelse. "Många rektorer skulle nog tacksamt ta emot ett sådant erbjudande." Kanske det - men om det sker efter skolavslutningen, vad har rektorer med saken att göra?

Det är inte lätt på de högre kyrkliga höjderna. Luften är så tunn där. Och verkligheten är översåtarnas värsta fiende - om man till verkligheten också räknar bloggar.

Fina, goda tyskar och lönearbetare

Det måste sägas. Det finns fina och goda tyskar. Jag påmindes om några av dem. Harald Riesenfeld t ex, professor och den ende reservofficer i sin tid som blev bataljonschef. Prostinnan Petersson kan kvala in i kategorin "tyskar" om än med ett nödrop, för det är mer tyska gener man då koncentrerar sig på. Alles geht, doch! Klaus Moritz, ska med förstås, kyrkoherde i Helga Trefaldighet i Uppsala och desertör från den tyska krigsmakten. Ingen av dessa tre hade kommit på tanken att bråka med domprosten Wilhelmsson. Hur ska detta förstås? Är de särskilt ömsinta eller är det något de inte fattat, en förändringsbenägenhet de inte har?

Med hjälp av en annan tysk ska domprostens öde förstås - och en engelsman. Vi återvänder till kamraterna Engels och Marx. Året är 1848 och Kommunistiska Manifestet har just blivit till. Författarna beskriver hur allt blir lönearbete. Den näst sista kategorin som förlorat sin nimbus och blir lönearbetare är läkarna. Den sista är prästerna. Där är vi. Bort med allt tal om kallelse och ett av Gud givet uppdrag och ansvar, som får konsekvenser i kyrkoordning och skyddar prästens frihet i predikstolen. Gör just prästens ämbetsansvar otydligt genom att välja in andra som prästernas företrädare för läroämbetet i domkapitlet än präster. Till exempel.

Nu läser jag poskaren Mats Rimborg i en kommentar på Kyrkans Tidnings elektroniska kommentarfält - Kyrkans Tidning, vårt viktiga forum för nyheter och debatt. Inget pjosk här! "I näringslivet är det ganska vanligt att alla chefer får söka om sina tjänster", vet han att berätta, när det sker en omorganisation. "Det är inget konstigt alls, utanför ankdammen Svenska kyrkan. Det är precis så här det bör gå till." Bra att veta hur Posk kan uppfatta saken. Så är också kyrkonämndens ordförande, docenten Walter Überlacker i Lund, poskare. Så bra att vi haft Friedrich Engels och Karl Marx som förklarat sammanhanget för osss och så bra att Mats Rimborg tydliggör saken: Lönearbetare!

Inte alls konstigt sålunda att domprosten Wilherlmsson inte får fortsätta. Han kanske kan byta namn och bli Domprobst Überflüssig? Vilket radarpar i Lund: Überlacker och Überflüssig! Och till det Bischöfin Jackelén. Die Fahne hoch!

Vi andra, lönearbetare i kaftan, drar ut till dagens id - till jobbet, alltså - för att dra ihop några spänn för våra tidsreglerade och nogsamt avtalade insatser. Jag bara undrar: varför viger vi egentligen religionsvetare till präster? Kan vi inte bara anställa dem utan att blanda in religiöst mumbo-jumbo i det hela?

Nu startar karusellen!

Min högt värderade vän sände texten om domprosten Wilhelmssons petning med kommentar "Nu startar karusellen". Det kan man säga. Kyrkonämnden i Lund utannonserar domprostens tjänst. Själv ville han sitta till 2015 men tjänsten ska ut och den som börjar gör det 2014. Domprosten tycker det hela är oskickligt handlagt av nämnden. Ja, dessa politruker!

Men, hallå? Är inte Posk en drivande kraft just i Lund? Kyrkonämndens ordförande är docenten Walter Überlacker, Posk. Han förklarar att när Lund blir ett pastorat måste även tjänsten för kyrkoherden i domkyrkan utlysas. Biskopen Antje Jackelén vill inte närmare kommentera beslutet att utlysa tjänsten, låter hon hälsa via sin pressekreterare. Jag ifrågasätter resonemanget. Jag kan inte se att detta redovisades som en konsekvens av strukturförändringarna.

Ska man helt bortse från att kyrkonämndens ordförande liksom biskopen emanerar från ett främmande land, ett land känt för sitt "Ordning muss sein!" -? Ibland tror jag att våra goda tyskar måste påminnas om att de inte bara startade två världskrig utan förlorade båda.

Var hittar man artikeln? Jag vet inte men försök med http://www.sydsvenskan.se/lund/petas-efter-sammanslagning-/

Predikan och tal

Vill man veta, kan man veta. Jag vet dock alltför litet om ärkebiskopens möte om - inte för! - barn och unga. "Barnet i Guds blick" handlade ett föredrag om. Jag läser det tack vare Seglora smedja som lagt ut talet. Jag ser att det knappast handlar om barnet i Guds blick däremot om en uppsättning kvinnor som genomförde en "kärleksreformation i mänsklighetens tjänst" - Fredrika Bremer, Selma Lagerlöf, Klara Johansson, Lydia Wahlstedt, Emilia Fogelklou, Ester Lutteman och Ellen Key, är det väl fast de bara nämns vid förnamn som man brukar när det gäller kvinnor... Talaren själv, Ewa Lindqvist Hotz, förklarar att när "man som kvinna ställer sig på en scen och talar, som jag just nu, så står man där alltid sida vid sida med systrar som gått före." Förklarande heter det: "Ni kanske inte ser dem så tydligt, men jag känner deras närvaro ända in på huden."

Därefter handlar det om Ellen Key,  som fick utstå mycket spott och spe på grund av sin "profetiska frispråkighet". Strindberg kallade henne Hanna Paj (i Svarta Fanor, kan jag berätta): "Vad företrädare för sekelskiftets Lutherska enhetskyrka kallade henne, ja, det vågar jag inte tänka på." Varför inte det? Kallade de henne något? Läste de henne?

Men barnet i Guds blick? Jesus lyfter fram de små "som alltings utgångspunkt. Vilket evangelium! Där bokstaven dödar, kan barnet ge liv." Är det verkligen så? Antagligen gör sig talaren skyldig till felläsning och övertolkning av vad Jesus gör när han välsignar barnen. Anförandet slutar dock i ett kraftfulllt slut: "Hud och Gud. Kropp och Hopp. Islossning. Vilken möjlighet!"

Kanske islossning - men lika kanske snömos. Det var nog väl att jag inte tog mig till ärkebiskopens möte om barn och unga utifrån bönens ord: Utsätt oss inte för prövning. I det här fallet är nog "frestelse" att ta i.

Pastor Helle Klein redovisar också en predikan på samma Slägga smedjas hemsida. Sofia församling har fått insikten i Guds ord Söndagen före Domssöndagen. Det handlar om de fåvitska tjejerna, som ni vet. Det är "de kloka flickornas attityd som skapar rädsla hos dem som ingen olja har." Aj, tusan. Det hade jag aldrig fattat. Brudgummen (Jesus) har inga synpunkter men de präktiga exkluderar. Fast, vänta! Är det inte skillnad på den bibelvetenskap som är exegetik (och läser ut ur texten vad den innehåller) och den som är eisegetik (och läser in ett innehåll i texten)? Vad får då opastor Klein in eller ut av texten? Att de främlingsfientliga nu marscherar och att "ekot från 1930-talet håller på att bli öronbedövande". Parollen blir: Håll er vakna, människovärdet står på spel. Det betyder att vara "närvarande kanske inte framför allt med vår tillräcklighet utan med vår otillräcklighet". Varför det? "För livet är en gåva, Guds gåva till oss."

För pastor Klein manar till motstånd: "Precis som en gång Dietrich Bonhoeffer och andra modiga kristna gjorde när nazismens stöveltrampp började i Tyskland, måste vi bilda motstånd och ställa oss på livets och kärlekens sida i denna dödens och hatets tid." Men är inte detta tillrättalagd historienskrivning? Var de kristna inte rätt tysta när stöveltrampet började och Bonhoeffer ägnade sig mestadels åt annat än partipolitik och politisk kritik? Hade Bonhoffer ett enda ord att säga till de släktingar som drog ut i kriget mot Sovjetunionen om att detta krig inte gick att rättfärdiga? Jag tror inte jag sett något sådant. Upplys mig. Jag har mest förvånats över hur tysk Bonhoeffer var, trots allt. Men jag lärdee mig tidigt att Bonhoeffer är en sådan som teologer gärna använder i eget syfte. Det är litev trist. Prosten Lindstam hävdade att den verklige Bonhoeffer fanns i fångenskapsbreven och att Bonhoffers andra böcker inte behövde läsas, till exempel. Det fann jag vara ett egendomligt ställningstagande men kanske ändå förklarligt. Libndstam översatte fångenskapsbreven Motstånd och underkastelse. Intresset ljuger aldrig - eller alltid.

Insikten att det är de kloka flickornas attityd som ställer till det i Matteusevangeliet 25:1-13 tar jag med mig. Är det bara där de kloka flickorna ställer till det, månntro?

Julstämning

Nu blir det också några rätt plågsamma veckor, när allt handlar om julens yta men ingenting om dess innehåll. Varför allt ska julpyntas, julfejas och julförberedas är egendomligt om det inte är Frälsarens födelse som ska firas? Då kvittar det väl? Men tydligen inte.

Gudstjänstlivet i helgen ska jag fundera över. Det kom folk, förstås. Konfirmanderna var duktiga ministranter, kören sjöng, Ursula utnämndes till hederskyrkvärd, stort kyrkkaffe i församlingshemmet i Högby och Böda - men jag saknade egentligen barn i gudstjänsterna. I Böda var det två barn. Kyrkvaktmästarens. TRon traderas inte i familjerna längre - och kan väl inte traderas på grund av kyrklig försumlighet. Jag hackar inte på folk men präster som åkt frihjul i stället för att cykla, upprör mig. Och vad är det för kyrka som i deccennier inte missionerat, undervisat, varnat, lärt, förmanat utan bara tröstat - sig själv! - med orden att allt står väl till?

I dag frågar Östran tre från Emmaboda om vilken låt som får dem att känna julstämning. Presleys Merry Christmas baby, Mer Jul med Andersson & Falk samt Live Aid med Do they know it's Christmas och Merry Xmas Everybody med Slade. O helga natt kom med också i ett svar. Jaha. Vad hade jag svarat om jag på huvudgatan i Löttorp fått frågan av en journalist? Vår julskinka har rymt med Werner och Werner, tror jag. Men egentligen alltså inga psalmer när befolkningen i Emmaboda i åldrarna 39, 54 och 67 svarar.

Till detta kommer nu krämarnas idoga insatser. Julen ska väl sätta kommersiellt rekord igen. Jag tröttnar - och ändå är jag för att få julklappar men jag vill inte bli jagad i den juleufori som bara är sannskyldig julhysteri. Hur det ska bli med Lucia vet jag inte - ska en ung kristen kvinna med följe släpas runt på skolor bland värnlösa barn och ungdomar sjungandes sånger och vara ett vittnesbörd om kristet bekännarmod? Vad säger Skolverket? Är det numera tillåtet? Eller är det tillåtet bara man inte vet vad det hela handlar om - i den skola som ska fostra till kritiskt tänkande?!
Kan man få avdrag på skatten om man inte vill stödja det svenska skolväsendet längre?

Nu har det dock snöat så att allt är vitt och vackert i decembersolen på norra Öland. Vi fick inte så mycket snö - sommarens regn stannar söder om oss och vi har massor med sol, som ni vet och detsamma gäller för vintern fram till dess att nordosten slår till. Di vinner vi med rejäla oväder och fåk. I prästgården har värmepannan stannat. Prästgården byggdes 1789 och samma år sattes oljepannen in, tror jag. Oljepannan, ni läste rätt. Rörmokare Sven konstaterar varje år förfärad att ingen har oljeuppvärmning längre. Det är sant. Inte vi heller. Oljepannan har stannat. Sven kommer under dagen och jag säger som jag brukar: "Sven, du vet att du alltid är välkommen." Det vet han. Vad felet kan vara? Rören behöver nog rensas, tror jag. Men på ett sätt är det kylslagna kring benen inomhus inte så dumt. Det ger liksom julstämning.

Predikoutkast

Predikoutkast ska man kanske läsa då och då för att förstå vad som faktiskt förkunnas i Svenska kyrkan. Predikoutkast finns i Svensk Kyrkotidning (SKT) och Svensk Pastoraltidskrift (SPT). Det kunde vara en uppgift att läsa och jämföra för att därmed kunna förstå mer om Svenska kyrkan, tänker jag. Nu nöjer jag mig med SKT.

Det ska om Gud vill bli Annandag Jul - och det jag hajade till för var psalmförslaget och därför - ursäkt, ursäkt, läste jag utkastet. Först fick jag veta att Stefanos inte dödas för att han står upp för den kristna tron. Saken har genom histoiren framställts så. Egentligen dödas han därför at han säger att templet är uppfört av händer och det uppfattar författaren som att han säger att templet är en avgudabild. Det blir alltså en intern judisk uppgörelse i frågan huruvida Gud kan stängas in i byggnader eller inte.

Vilket är då berättelsens syfte? Inte att kristna ska offra sig för att försvara kyrkan. "Istället varnar den för att varje person, som tror sigt veta var Gud är och hur Gud vill dyrkas, kan bli farlig."Författaren beskriver problemet: "Den som säger sig veta något om Gud, försöker fånga Gud", dvs " det vill säga "stänger in Gud i ett tempel, i en teori, i en dogm, i en kyrklig handling." Röd är Annandagens färg - "kraftens, rörelsens och glädjens färg". Men alltså inte Andens, inte heller blodets.

I utkastet fanns följdriktigt ingenting om Guds Ande och än mindre än ingenting om uppenbarelsen, insikten att Gud avslöjar verkligheten när han sänder sin Son och ger oss sin Ande. "Gud finns inte i det säkra och slutna utan i det osäkra och öppna", tja - men hur kan man säkert beskriva var Gud inte är, för det är väl också att säga sig veta något om Gud?

Knäckfrågan går att förstå. Den handlar om vad kristen tro är. Är den uppenbarelsetro eller inte?
Vad har vi i kyrkan att göra - möta en levande Herren som kommer i Ord och sakramentet eller vad?

Inför advent

Kylslaget var ordet, sa Bill. Kylan slår till, sa Bull. Men vid kyrkstallarna, där Hembygdsföreningen har adventsmarknad och många olika aktörer samsas, var det som vanligt trevligt och jag minns regniga eftermiddagar och det är knappast bättre om man syftar till adventsmys.

Jag går efter glögg som inledning till kroppkakor i hembygdsgården hem för att knappa in mig på http://www.gaudete.se och lägga in den gratisa appen med adventsbetraktelser dag för dag. Sedan är det bara att ta det vanliga stöket med stjärnor och annat som ska upp och adventsljusstakar som ska letas fram. Hur det gick? Halvhyfsat. Ängeln utanför prästgården lyser liksom ett antal adventsljusstakar men lite elsladdar och timers har försvunnit på ett, som vanligt, obegripligt sätt.Jag sätter mitt hopp till högre makter, som man säger när frun är en trappa upp.

Enhetschefen Erik Sidenvall har skrivit om ledarskap i de nya strukturerna och jag läser i Svensk Kyrkotidning nr 25 en artikel som - avsiktligt? oavsiktligt? - är något av det värsta jag läst: en torpedmidskepps vid ammunitionsdurken på det fartyg som bär strukturbeslutets örlogsflagga, kan man säga.

Pastoratet blir det naturliga verksamhetsområdet för arbetslaget, inte längre församlingen, skriver han. Aha! Fritt fram att flytta personal som det bäst passar ledningen. Den församlingsautonomi vi haft och "som postulerats i Kyrkoordningen" överges. Pastoratet blir den grundläggande enheten - bara så ni vet. Nu finns det en risk, skriver Sidenvall, att med ett markerat centrum skapas en marginaliserad periferi. Detb behöver inte bli så. Men, håll i er, då behöver något komma till - och jag citerar: "För kyrkoherden som 'andlig ledare' kommer enh sådan situation att leda till nya krav på närvaro och synlighet: att bli ett 'enhetens ämbete'." Kyrkoherden i Malmö med 500 underställda och 140 000 kyrkomedlemmar måste vara närvarande och synlig, det är vad situationen kräver. 

Det handlar nu om ett "publikt, symboliskt ledarskap" med klarläggandet: "Men just frågan hur ledaren (på tyska Der Führer, mminns ni kanske från lektionerna i tyska, fil dr Dag Sandahls specialitet, DS) kommunicerar utåt, genom visioner, genom att vara närvarande och lyssnande, går inte att komma förbi i en organisation som ytterst handlar om tro och hopp. Risken är att kyrkoherdens ledarskap utövas enbart från skrivbordsstolen, ett osynliggörande i offentligheten som på sikt kommer att undergräva den egna positionen."
Mer kraftfullt kan väl inte en bild tecknas som brutalt demonstrerar hur illa ute strukturbeslutet är.

Andlig ledare förresten. Ingen har sagt emot att begreppet först kom att användas om dekanerna som till skillnad från biskoparna bara hade ett andligt ledarskap. Sålunda markerades därefter biskoparna som andliga ledare - en kyrkopolitiskt nödvändig språklig förnyelse. Nu är turen kommen till kyrkoherdarna som blir våra andliga ledare. Det är en språklig nyorientering som har föga med verkligheten att göra. Jag kollade i matrikeln upp den uppsättning andliga ledare vi i denna mening har i Växjö stift och slog bekymrad igen matrikeln! Dom får nog vara glada över att de är kyrkoherdar, dvs chefer. Ledare i några fall, det kan jag tänka mig att somliga kan vara. Andliga ledare undantagsvis. Och antagligen har dr Sidenvall rätt i sin slutmening - men vad hjälper det? "Vi behöver erövra ett språk där ledarskapet lyfts fram som en nyckelresurs för frramtidens kyrka." Jag läser honom så här: "Nu måste vi se till att ljuga rejält och trolla med orsden för att lyfta fram de kyrkoherdar vi hålls med så att de kan låtsas vara en nyckelresurs för framtidens kyrka."

Kanske har jag missuppfattat något. Att det nu ska ringas in till advent, det vet jag, tar på mig min nya cassock (betald av mig själv för skattade pengar) och går för att predika i helgmålsbönen.

Välsignad advent! utbrister jag. Det kan ni behöva.
Och nu börjar läsningen av profeten Jesaja, som man ska ha tagit sigt igenom fram till jul.

Charmkampanj - min och andras

Min charmkampanj kom lite av sig när jag läste Kyrkans Tidning, Svenska kyrkans viktigaste nyhetsorgan, i går.
Redaktören Lennart Lundberg hade fått till en ingress: "Bara ledamöter från grupperna Frimodig kyrka och Sverigedemokraterna röstade emot, tillsammans med enstaka lerdamöter." Vade då "bara"? Och finns här en dold agenda med sammanbuntande av Frimodig kyrka och Sverigedemokraterna? Vad förenade? Vad hördes i debatten? Hur gick argumenten? Var de gemebnsamma? Det får läsaren inte veta.
Läsaren får bara höra de nöjda kommentarerna från dem som suttiti i strukturutredningen kryddade med små förhoppningar av biskop Persenius.
Britt-Louise Agrell får också korrigeringsutrymme med sju raders citat av vad hon sa, som var precis tvärtemot vad Kyrkans Tidning trodde...
Vad vi andra sa, får ingen veta - vi som talade emot. Kunde man inte tänka sig att slavarnas röst på den strukturella triumjfvagnen hade varit hörvärda? Kom ihåg att ni är dödliga, hette det ju. Eller: Läs Mats Alvesons bok Tomhetens triumf.
Men jag gnäller inte. Jag har ju bestämt mig för att torsdagsmorgnar är viktiga morgnar för då kommer Kyrkans Tidning. Alltså gnäller jag inte heller över att tidningen hade blivit blöt. Jag hängde den på elementet. Det är roligt att få vara positiv och konstruktiv.

I tidningen Dagen såg jag presentationen av andaktshållerskan 29 nov-5 dec. Hon utbildade sig till ämneslärare i svenska och religion "men tröttnade snart på att vara lärare och blev i stället präst." Man kunde undra om prästen inte i eminent mening är lärare men kanske än mer om prästeriet är andrakarriär för dem som tröttnat. Andaktshållerskan kände redan när hon "läste en teologie kandidatexamen i teologi" att "präst vore ett spännande yrkesval." Tjohej. YRKESVAL. Och jag som alltid tänkt att saken handlar om en kallelse man dessvärre inte kommer undan.
"Spännande yrkesval för trötta" - visst är det mer charmerande att presenteras så.

Charmerade är också inbjudan till Glad advent och God Jul i Träslöv: "I advent börjar det nya året med Gud. Han vet att vi misslyckas och vi lyckas. Vårt liv förändras lätt därför erbjuder han oss sin nåd - alltså vänskapen med sin son: "Ge honom en chans i ditt liv".
Nåden som resurs i ett lättrörligt liv.
Jag läser vidare: "Vänskapen med honom ger oss en stabilitet i livet och en fräschör. Något nytt som vi inte märkt förut som att möta en ny dag eller en nyfödd liten person." Jag undrar om jag riktigt förstår tanken och när jag undrat en stund undrar jag om det ens finns en tanke. Men charmerande är det.

Jag tar mig i stället an Hallands Nyheter där kyrkoherden i Varberg förklarar att "varje läsning av biblisk text är en tolkning", vilket ger anledning till vidsynthet. Jag min fäskalle trodde att Guds gode Ande skulle leda mig att förstå det inspirerade Ordet så att jag slapp tolka på egen hand. Kyrkoherden är vidsynt när han tar upp att alla präster inte vill tjänstgöra vid samkönade vigslar: "Jag har personlig respekt för dem som inte kan se den nya ordningen som förenlig med sin egen syn på vad ett äktenskap är." Sin egen? Var inte poängen att detta just inte var deras egen utan Kyrkans syn?

Kyrkoherden "vill att det ska vara allmänt känt" att han för sin del viger samkönade par. Han skriver av omsorg, skriver han, och tänker att en osäker statistik anger att över fem procent av befolkningen kan vara de personer han vänder sig till. Kyrkoherden konstaterar: "Faktum kvarstår att den överväldigande majoriteten av den världsvida kyrkan inte delar min hållning i denna fråga." Detta att han viger /allmänt känt att .../ ska inte uppfattas provocerande eftersom allt som är nytt och främmande kan kännas konstigt i början. "Tänk om vi kan vara öppna och nyfikna istället för slutna och tvärsäkra?"

Det sista är mest charmerande och har en inbyggt påstående i sig, "tacit knowledge", som vi säger: "Sådan är jag och sådana är ni!"
Det kan man tycka vara en charmkampanj som slår min egen med hästlängder.

En suck

Jag sorterar sällan bort kommentarer för jag tror att det som sägs i kommentarfältet är informationsbärande. Jag fick i somras frågan om "högkyrklighetens" syn på homosexualitet och svarade efter att ha påmints om saken. Nu drar detta svar iväg och kommer att handla om synden i största allmänhet med krav på svar - för att inte nämna sexualitetens olika detaljer, där folk vill ha besked. Av mitt svar kunde man enkelt fatta att syndarotandet inte riktigt ligger för vare sig "högkyrkligheten" eller mig.  Nu har alla fått fram sina poänger så då kan denna debatt sluta här.

Frimodigt motionsskrivande

I går lämnade vi in en slags programmotion när Stiftsfullmäktige hade höstsammanträde. Vi hade skrivit den i våras men var noga med att hela gruppen skulle underteckna. Frimodighet betyder understundom "friskt mod", som ni kan se om ni orkar läsa denna långa drapa.

Frimodig kyrka i Växjö stift

Stiftsfullmäktigegruppen

Motion till Stiftsfullmäktige i Växjö

Frimodig kyrkas stiftsfullmäktigegrupp har haft ett seminarium om framtidsfrågor och låter detta seminarium mynna ut i en motion till stiftsfullmäktige för att konstruktivt fokusera på några viktiga områden som Växjö stift kan arbeta med. Till varje avsnitt fogas ett beslutsförslag.

Till tro

Till tro-konceptet behöver på allt sätt stärkas. Det är en viktig ansats, som behövs i stift och församlingar och där mångas engagemang blir viktigt. Det är genom det ständiga och förnyade förankringsarbetet som koncept av typen ”Till tro” leder till förändringar. Risken är annars att konceptet reduceras till tillfälliga sysselsättningar.

Vi föreslår

att stiftet gör en nysatsning på konceptet Till tro och söker arbetsformer som tydligare förankrar satsningen i stiftet inte minst genom Stiftsfullmäktige.

Mission

Sverige är ett missionsland och i detta missionsland behövs mission också bland Kyrkans döpta medlemmar. Mission är en del av församlingarnas grundläggande uppgift och har en särskild rubrik i varje församlingsinstruktion men framstår som det minst utvecklade arbetsområdet. Växjö stift har gamla anor som missionsstift. Det vore av värde att försöka koppla samman klassiska missionsteologier och – strategier med de utmaningar som kyrkolivet nu står inför. David Bosch´s klassiska missionshistoria Transformning Mission kanske kunde studeras i några teologiska läsecirklar medan andra arbetsgrupper kunde studera t ex missionsteologen Roland Allen eller den svenske missionären Gustaf Österlins tänkande. Om detta främst är en uppgift för dem som lockas att arbeta teologisk skulle målsättningen vara att utifrån sådana studier ta fram tankar som kan visa sig relevanta för oss.

Vi föreslår

att stiftet medvetet skapar arbetsformer för missionsteologisk reflektion och säkerställer att inspirerande insikter om mission kommer stiftets församlingar till del.

Apologetik

Det finns vettiga argument för övertygelsen att Jesus är Herre. Det första kristna visste det och ur tron växer en längtan efter att förstå. Det är Kyrkan som grundar universiteten. Tro är sannerligen inte vetandets motsats utan insikter om verkligheten. Det vanliga kyrkfolket har knappats tränats i apologetik. Det är i hög grad tid för ett kunskapslyft för dem som är något så ovanligt som vanliga kyrkokristna och det är en viktig uppgift att kunna svara både på människors frågor och på Kyrkans egna frågor. Oftast hör de samman – för det är för människans skull som Kyrkan finns.

Det är självklart så att en utbildning i apologetik nivåbaseras. Men också om kyrkoarbetare måste kunna ge skäl för sin tro är det i första hand lekfolket som har denna uppgift.

Vi föreslår

att stiftet initierar utbildning i apologetik

Undervisning

När söndagsskolan introducerades i Svenska kyrkan – den var från början mest att se som en frikyrklig arbetsform – berodde detta på att familjerna inte längre kunde förmedla tron. Söndagsskolarbetet får nu en viss renässans men det vore av värde att ta fram ett undervisningsmaterial som går att använda både i församlingen och i familjerna. Växjö stift bär på en spännande historia som sträcker sig mer än tusen år. Med pedagogiskt handlag skulle denna historia kunna göras levande och brukbar så att t ex en morfar tar med barnbarn till viktiga besöksmål och förklarar vad de handlar om eller en pappa ordnar ett lämpligt äventyr utifrån trons händelser och platser (inklusive tältövernattning) för sina barn därför att det finns konkreta upplysningar och förslag på hur man gör sådant. Mormodrar, farmödrar, farfäder och mammor liksom mostrar, fastrar och kusiner kan också vara med, förstås. Men ett pedagogiskt material av detta slag kan inspirera församlingen, som behöver utflyktsmål liksom den lokala kyrkohistorien kan få ett genomslag och bli till ett sammanhang..

Vi föreslår

att stiftet tar fram ett pedagogiskt välanpassat material om vår egen kyrkohistoria med syfte både på församlingars och familjers behov av att kunna tradera tron.

Församlingsplantering och församlingsbyggande

Svenska kyrkan kännetecknas av strukturomvandlingar som skapar de stora och bärkraftiga sammanhangen. Många församlingar rationaliseras bort. Församlingsplantering blir en specialitet närmast för EFS. Men en folkkyrka har ett ansvar för sina medlemmar och borde med samma engagemang som rationaliseringar genomförs också bygga de nya strukturerna. De små och vitala gemenskaperna hör hit.

Den risk vi ser i andra stift är en kyrklig reträtt bort från stora bostadsområden. Småkyrkorörelsens ideal vårdas inte lika mycket nu. Det finns, menar vi, skäl att på nytt reflektera över småkyrkorörelsens ansatser och att hitta svenskkyrkliga former för nyetableringar på platser där människor bor och arbetar. Ett sådant arbete aktualiserar i hög grad vad en församling är och hur ett missionsområde kan definieras.

Frimodig kyrkas stiftsfullmäktigegrupp diskuterade erfarenheter från alpha-grupper och från cell-kyrkotänkandet men funderade också över om områden där den kyrkliga närvaron tunnas ut skulle förklaras vara latenta församlingar i betydelsen områden där man syftar till nystart och inte avveckling och därför på något sätt integreras i församling och stift för att få omsorg och stöd även om gruppen som bär tron är liten och resurssvag.

Naturligtvis är det viktigt att integrera EFS i detta arbete – men det är inte EFS ensamt som kan stå för folkkyrkans församlingsplantering. Så var det faktiskt Svenska kyrkan som stod för de pastorala nyansatser när Sveriges folk flyttade från landsbygd till tätort och till stad. Inte minst vårt stifts biskop Elis Malmeström och Göteborgs biskop Bo Giertz och domprosten PO Sjögren har belyst detta.

Vi föreslår

att stiftet tillsätter en arbetsgrupp med uppgift att arbeta fram modeller för församlingsplantering som också kan stimulera det vanliga församlingsbyggandet.

Stiftsfullmäktiges roll

Stiftsfullmäktiges ledamöter ska tillsammans uppfattas vara en viktig representation från olika delar och sammanhang i stiftet, menar Frimodig kyrka. I stiftsfullmäktige samlas många erfarenheter som behöver tas till vara och det borde vara en självklarhet att ledamöterna under mandatperioden får en kvalificerad kyrklig fortbildning med kyrkliga identitets- och framtidsfrågor i fokus.

Andra kyrkor arbetar med samma frågor som vi. Det är fullt möjligt att låta stiftsfullmäktiges ledamöter i smågrupper besöka andra kyrkor, stift och församlingar och kontakter med andra kyrkor har vi genom Borgåöverenskommelsen. Hur detta praktiskt kan hanteras går vi inte in på här, förslag har funnits med i Stiftsfullmäktiges sammanhang tidigare. Det viktiga är att fullmäktigeledamöter får nya insikter från vårt ekumeniska sammanhang och kan bli viktiga inspiratörer. Så knyts beslutsfattande samman med det som är Kyrkans ärende och andras erfarenheter kan komma oss till godo. I en kyrka som varit stark lokal och nu tycks tappa en del av denna position, blir det ekumeniska viktigt. De resurser och erfarenheter som finns på andra håll, kan bli oss till hjälp och dessutom stärka Stiftsfullmäktige som en arbetsgemenskap.

Vi föreslår

att stiftet tänker nytt om hur Stiftsfullmäktiges ledamöter kan tas till vara som resurser i arbetet med att utveckla kyrkolivet.

Växjö den 31 maj 2012

 Håkan Sunnliden                   Dag Sandahl

Thomas Gustafsson                Anette Madeland

Nu var det 1987

Min vän Åke såg till att jag fick några kassar publikationer av högkyrkligt slag samt en liten mapp från en händelse jag faktiskt glömt. Det var 25 år sedan och kanske bra att somligt inte är ett levande minne. Jag slog upp mappen.

Först en artikel i Östran av Hans-Göran Boklund (5 febr 1987), där läsaren fick veta att jag disputerat dagen innan. Opponenten Lars-Olof Armgards ord ska väl fortfarande kunna värma: "Du har gjort en bra avhandling i ett väl valt ämne". Det omdömet hade jag kanske inte riktigt förträngt, får jag medge.

I Barometern intervjuades jag av Eva Albrektson (10 febr 1987). Hon fick mig att citera Erik Petrén: "Folk tror att präster ska veta vad som är rätt. Men de ska veta vad som är synd." Ett utmärkt citat som jag nu påmindes om. Det blev en rätt stor artikel - en halv tidningssida i större format om en avhandling är kanske värt att notera som något nuförtiden otänkbart. Så långt frid och fröjd.

Det var i mars Östrans förstasida visste berätta att min avhandling stoppades. (ÖS 4 mars 1987) och samma nyhet fanns samma dag på förstasidan i Barometern men där hette det "Sandahls lista snabbt nedriven". Det var ordföranden Kjell Hammar (M) som i Garvaregården rivit ner den beställningslista på avhandlingen, som församlingsassisten satt upp i tanke att skaffa hugade spekulanter ett något bättre pris på boken. I Östran sa rektor Hammar: "Det är ju Dag Sandahl som skrivit boken. Vi vill inte ha något som helst med hans skrifter att göra." Hammar fann det magstrakt av församlingsassistenten att sätta upp en beställningslista och trodde inte att att det överhuvudtaget fanns något intrese för Dag Sandahls skrifter i pastoratet.

I Barometern stod det inte bara klart att synoden eller dekanatsaktiviteter definitivt inte skulle släppas in i församlingslokalerna i Förlösa-Kläckeberga. Hammar fick avsluta: "Dag Sandahl kan gott få veta att vi inte vill ha med honom eller hans sekt att göra."

Tänk att jag glömt allt detta, som illustrerar hur det var och antagligen är i den öppna svenska folkkyrkan.

Själv ställde jag frågan hur en akademisk avhandling faller under det beslut som påstod ha tagits. Kontraktsprosten Olle Ekman hade en bestämd mening att kyrkoherden bestämmer över bokbordet och inte kyrkorådet /vilket nog då i varje fall var korrekt/ medan kyrkoherden Torsten Zielfeldt (ÖS 5 mars 1987) inte ville yttra sig i tidningen. "Dag Sandahl och Kjell Hammar får bråka om det här själva." Hur kom jag egentligen in i bilden? Jag bråkade väl över huvud taget inte. Jag hade inte satt upp någon lista. Jag skrev en avhandling, det var det hela.

I Östran var det magstarka för Kjell Hammar om jag trodde att jag skulle få främja min privatekonomi (minns att Hammar är M!) genom att sälja min avhandling "i våra församlingslokaler". Fick jag betalt för avhandlingen? Gick den inte bara runt? "Ytterligt magstrakt" var det f ö att jag ville sprida min avhandling "i våra lokaler", konstaterar Hammar, som uppenbarligen hade lätt för kroppsmetaforen magstrakt.
Nu läser jag vidare: det där med privatekonomi kommenterar jag med att jag inte har något avtal med förlaget. Jag ställde dock den impertinenta frågan varför listan drogs ner om Hammar visste att ingen var intresserad. Det märks att man fått vetenskaplig metodutbildning, må jag säga.

Ha(MM)ar fick dock stöd - om än inte av partikamraten Per Dahl på Barometerns ledarsida (10 mars 1987), som i stället gratulerade mig till uppmärksamheten för få avhandlingar får sådan gratisreklam. Signaturen "Lindsdalsbo" stöttade emellertid nedrivandet och fann att det ändå finns några gränser: "Men är det riktigt att Dag Sandahl tog sig rätt att gå in och utnyttja grannförsamlingens lokaler och använda dessa för sina idéer?" Nu var det visserligen inte detta som skett, tänker jag, men signaturen fortsätter att undra och tänkte hur det vore om några av våra mest extrema frikyrkliga rörelser skulle sprida sina tryckalster "i Dag Sandahls församlings kyrka." Var får de allt ifrån?

Kyrkorådet I Kläckberga gav också (ÖS 6 mars 1987) ordföranden sitt stöd. "Vi var helt eniga om att vi inte ska ha något med synoden eller dess företrädare att göra."

Vad är nu mest intressant? Debatten eller detta att jag totalt glömt bort den? Fundera själva. Men sådant var alltså klimatet. Hur var det komministern i Borgholm efter en kursdag på Kronoberg citerade: "Om vi inte tar till vara alla mänskliga resurser i en organisation är det kört." Jag ler. Är detta den munterhet som kommer ur insikten om en katastrof vi inte kan göra något åt? Längre.

I morgon lägger trots allt Frimodig kyrka fram en stor motion till Stiftsfullmäktige. Jag sitter med där. Vad gör Kjell Hammar nuförtiden? Han gav frimureriet ett mänskligt ansikte och demonstrerade vilka grundvärderingar som är förenliga med den rörelsen - eller?

Jag antar att framtidens dom över utmönstringen av "högkyrkligheten" kommer att bli hård, givet att den som utsade meningen om tillvaratagandet, citat i kursiv ovan, har rätt. Om jag minns citatet från idigare - och det tror jag att jag gör - är upphovet att finna i Arvika av alla ställen.

Hög- och bögkyrklighet

I somras utmanades jag att skriva om hur "högkyrkligheten" ser på homosexualitet. Det kan jag väl försöka göra även om svaren nog blir rätt otillfressställande. Frågan blev ingen fråga förrän det blev diskussion om partnerskap och sedan det som det då vid partnerskapsdebatten aldrig skulle bli tal om - äktenskap.

"Högkyrkligheten" hanterar frågan om sexuella läggning som en själavårdsfråga, dvs frågan ställs vad Gud menar med ditt liv. Frågar man så, handlar det om bön. Inte bön om något utan bön som ett sätt att vara tillsammans med Gud och se hur det utvecklar sig. Singelllivet kanske är en kallelse till celibat och den livsformen en gåva till gemenskapen?  Hållningen blir en annan än den hållning där identiter skiftar och där den grundläggande identiteten är människan förvandlad/förtingligad till konsument - av livet, av varor, av relationer, av ....

Skulle frågan ställas om Kyrkans lära, är saken i sak inte komplicerad. Kyrkan avvisar homosexuell praxis och det är vad "högkyrkligheten" upprepar. Men finns det inte högkyrkliga bögar? Åjo - och ett markerat ointresse att ta reda på hur de reder ut sina liv. Det hör till själavården, kanske i något vidare mening än biktsituationen för en själavårdande gemenskap kan stötta. Jag är ju inte kristen på egen hand för kristen tro är alltid ett sammanhang där alla släpar på något de kan ha svårt att hantera. Ointresset för hur andra reder ut sina liv är inte ett ointresse för människor, vi är ju döpta tillsammans, men ett ointresse att ge sig in och rota där det inte först finns gemenskap, förtroende och bevisad omsorg. I det personliga föregår gemenskap sanningssägande om det personliga.

Lite mer komplicerat blir det när frågan om offentlighet kommer upp - som den om partnerskap eller vigsel. Detta är ett avsteg från vad Kyrkan kommit fram till utifrån en tankemodell som inte självklart tycks ha uppstått ur evangeliet utan ur andra intressen eller sexualpolitiska överväganden. Det var ju inte Svenska kyrkan som drev frågorna och fick riksdagen att vika ner sig, om man så säger. I den debatten ställs frågan "vad är sanning?" och inte frågan "hur hanterar vi det här?" Läser jag Jeffrey Johns lilla bok Permanent, Faithful, Stable, som kommit i ny uppdaterad upplaga, ser jag hur han konsekvent driver tanken på att homosexuell relation är moraliskt likvärdig med det traditionella äktenskapet och kritiserar de som ser saken annorlunda för fördomsfullhet. Domprosten John argumenterar väl för sin sak - med problemet att det i så hög grad är hans sak - och vänder argumenten i eget intresse. John vill ha det offentliga erkännandet och liturgiska former - vigsel. Det är vad "högkyrkligheten" och den kyrkliga traditionen i sin helhet avvisat.

Så här knepig är situationen. Det finns inga enkla lösningar men ett arbete att bedriva mellan skumrasket och den offentligt proklamerade lögnen att detta var precis det Gud ville.  Detta som inte är så enkelt kanske ska kallas helgelse.

Rektor i knipa

Skolavslutningar och adventsgudstjänster är populära företeelser. Kyrkorum slår oftast gymnastiksalar rent estetiskt, t ex. Och präster är lika oftast av jovialisk typ och berättar gärna om ditt och datt. Någon rent religiös omvändelse - conversion - tror jag knappast blivit resultatet av skolgudstjänsterna, men vem vet?

Nu uppstår den klassiska frågan "vad bör göras?" Först måste väl kyrkorådet besluta om upplåtande av kyrkorum för skolans egna aktiviteter, om detta nu skulle bli aktuellt. Då uppstår ett prästvårdsproblem. Om det är så att kyrkorummet lika väl kan användas utan präst för at det ska ske som prästen tidigare varit aktör i, vad säger det till prästen? Dina insatser kan vi lika väl strunta i.

Om kyrkorådet hyr ut lokalen kostar det 4000 per tillfälle - och kanske 4000 extra om skolan vill ha tillgång till kyrkorummet för övningar och iordningställande dagen innan. Det har kanske kommunens skolbudget råd med - men i Borgholmskommun? Ska kyrkorummet lånas ut gratis? Då skickas signalen att det är värdelöst. Och varför ska församlingen bjuda på rum åt dem som inte är hemlösa. Gymnastiksalen finns ju.

Vad säger folk? Surar över skolverkstalibanerna, förstås. Men risken är att skolledningen stiger fram och spelar offer och då blir till sist prästen skurken, som inte generöst gör något, ja, vad då? Vad exakt menar skolan att jag utifrån det nya juridiska kalrläggandet ska göra i min egen kyrka? Inte be, inte tvinga någon att instämma i en trosbekännelse (när har det hänt, f ö?), inte välsigna, inte predika och inte förkunna i annan form - en rätt heltäckande definition. Vad kan jag göra - om annat än att sitta tyst i ett hörn? Förkunnat har jag gjort genom våra beryktade spektakel, där poängerna suttit "klockrent", som en förälder sa.

Skolan har problem, skaffar sig problem och förser sig därtill i tidens längd med än värre problem. När krisgrupp ska inkallas, ska prästen vara med då? Om en olycka händer, ska kyrkan öppnas för ljuständning och sorgbearbetning? Eller hänvisar skolverkstalibanerna också då till gymnastiksalen? Vad finns för allmän bekantskap med prästen som gör det rimligt att prästen ska vara med när det blir kris och katastrof?

Rektor har fått besked. Alldeles klart har jag gjort det som skolverkstalibanerna med hänvisning till riksdagsbeslut förbjuder. Jag kan förstå om rektor därtill irriteras över att nås av beskedet på DN Debatt. Översåtar imponerar inte alltid med sin kompetens. Var det Ekström hon hette? Vad tjänar hon i månaden? Inkomsten kanske ska imponera?

Skolverkstalibaner i Hednaland

Jag får väl ringa rektorn på Åkerboskolan nu på morgonen denna lediga måndag efter skolverkstalibanernas insats. Skolans avslutningar bokades in men rektorn kan inte längre ta Åkerboskolan till Högby kyrka, det är uppenbart. Julspelet jag skrev första versionen av en sen afton i förra veckan  är ju förkunnelse i någon form, och just detta får jag inte ha i min egen kyrka om Åkerboskolan ska dit. Redan förra året var det diskussion om vi skulle fortsätta, eftersom vi fått veta att vi inte fick välsigna, men jag bröt fronten och tänkte att vi kan markera bristen på välsignelse och göra orimligheten lite tydlig. Det visar sig nu vara en felbedömning - eller rätt bedömning, kanske. Skolverkstalibanerna preciserar. Det Kyrkan står för, vill Verket inte ha och hävdar att detta är den korrekta uttolkningen av den nya skollagen. Släng er i väggen, kristdemokrater. Det funkar tydligen inte för er att leka med de stora pojkarna eller att framgångsrikt sitta i en regering som leds av en hedning.

Det översåtliga ljugeriet är förstås uppseendeväckande och Anders Wejryd ironiserade i Rapport i går om absurditeterna. Man får sjunga de fromma psalmerna - lika illa med Den blomstertid som med julens traditionella sånger och psalmer - men i övrigt får inget sägas. Anders var tydlig och så spetsigt rolig som han kan vara när han inte är försiktig. Har vi kommit dithän att sjungna ord är meningslösa ord? Eller ska de göras till ord som inte bär mening med sig just genom att sjungas som en slags besvärjelse, på samma sätt som flygvärdinnan drar sin harang innan planet lyfter, den ingen lyssnar på fast hon ber om vår uppmärksamhet, för att alla ska förstå att allt är som vanligt? Inget budskap alltså men ord!

Generaldirektörens tal om att skolan får vara i kyrkorummet bara ingenting som har med kristen tro utminuteras till barnen - varav 80% eller så kan tänkas vara döpta! - noteras. Somliga hurrar nu och kommer att ackomodera sig. Skolan får vara i kyrkan!! En präst kan sitta tyst i kyrkorummet, så går allt bra. Hur mycket förnedring tål de kristliga? Fattar de nada?

Det är 50 år sedan kristendomsundervisningen försvann från skolundervisningen. Nisse på Nova-skolan i Kalmar var religionskunskapslärare. Han lät eleverna ägna sig åt Marilyn Monroe för det andra var honom för övermäktigt. Läraren på Lars Kagg i samma stad ägnade sig åt privatfilosofiska funderingar om att översteprästen var far till Jesus och att det var därför som Jesus vid 12 års ålder ville vara kvar. Prostdotterns fromma ord, sanningsenliga dessutom, när hon ombads kommentera framställningen föll sålunda: "Du är ta mig fan inte riktigt klok!"
Själv tänker jag på gubbarna som talades vid:
-Minns du när vi var inkallade under beredskapen att dom la soda i brödet för att vi nte skulle vara så svåra med fruntimmer?
- Jaja.
- Jag tror det börjar verka nu.

Gamla beslut återverkar, okunskapen om kristen tro återverkar och hela konceptet från den franska revolutionen återverkar. Hednaland etableras. Och ljugeriet finns, där för statscehefen måste vara av den rena augsburgska läran, korset står tecknat på fanan och det finns en lag om Svenska kyrkan. Jag gillar inte den typ av skönljugeri som generaldirektören Anna Ekström sysslar med. Hennes lön betalar jag ihop med nationens övriga medborgare, dessutom. Men ljugeriet bekymrar mig eftersom jag vet var lögnväsendet har sitt upphov.

Skolverket skärpte sin tolkning eller klargjorde någonting vars praktiska konsekvens man låter rektor hantera. Det är rätt fegt för Verket kan därmed klandra den rektor som inte fattat vad han/hon ska göra nu. Hur ska rektor hantera en adventssamling i kyrkan som inte ska handla om vad advent handlar om? Håll ungarna därifrån. Men håll också på talibanvis klassrummet fritt från symboler - adventsstjärnan och ljusstakarna. Sluta sjunga sånger som handlar om de kristna högtiderna. Visst ska barnen få veta vad de innehåller, men det får de genom att läraren kan läsa texterna och så är det bra med det. Ska vi inte avskaffa jullovet också? Nämn aldrig att det allmänna svenska skolväsendet kom till därför att prästerna kämpade för att barn skulle få lära sig läsa, skriva och veta något om kristen tro.

Tusen frågor återstår. Kyrkorummet med dess konstverk är förstås någon form av förkunnelse. Det borde vara för mycket för skolverkstalibanerna. Ska vi hyra ut kyrkorummet men täcka över bilderna och sätta kulisser framför altaret? Har skolan råd med den extrautgiften - hos oss 8000:- för två föreställningar. Ska lärarna på Åkerboskolan spritsa pepparkakshjärtan till barnen fortsättningsvis? 

Vad ska jag säga? Kanske att kristen tro bärs av människor. Ogillar man Skolverkets beslut ser man till att ta med barn och barnbarn till gudstjänster i advent och jul och säger vad sant är: Julen är bäst i Kyrkan.

Jag tänker: Om vi blivit ockuperade av Sovjetunionen, det krigsfall jag är utbildad för, hade det suttit en kommissarie med stab på Skolverket och tagit just det beslut som uppifrån utminuterades genom en ukas i Sveriges malligaste morgontidning. Då hade jag vetat att varje meddelande om att motståndet skall uppgivas är falskt. Flitig kyrkogång i advent och jul är en motståndsstrategi.

Om Åkerboskolan vill ha lite julstämning återstår nu, som bekant, att rektor slaktar en gris på skolgården. Det är en vacker julsed som har föga gemenskap med evangeliet och som skolverkstalibanerna därför får förutsättas gilla.

Charmkampanj på avvägar?

Har jag inte varit vänlig mot Kyrkans Tidning? Har jag inte varit vänlig nog?

Sveriges kyrkosångsförbund inbjöd till valdebatt, meddelar Svenska kyrkans viktigaste nyhetsorgan och vad samtliga nomineringsgrupper hade att säga återges i tidningen. Utom en. Frimodig kyrka. Handlingsprogram "mer eller mindre beslutade" kunde Fisk och Posk presentera. Frimodig kyrka har ett handlingsprogram som ÄR beslutat i sitt valmanifest. Kolla på hemsidan! Är Frimodig kyrka en företeelse som katten släpat in i de kyrkliga salongerna - eller? Inte charmerande nog?

Den uppmärksamme läsaren lägger dock märke till att den för Svenska kyrkan beslutade verksamhetsindelningen "ville just ingen kännas vid. Den beskrevs som en kansliprodukt där förtroendevalda inte fått vara med om beslutet." Ja, det var väl så kyrkoherden i Ulricehamn, Carl Sjögren, beskrev saken först av alla. Jag undrar hur många arbetstimmar som läggs ner på att försöka beskriva verksamhet efter en modell som just ingen vill kännas vid.

Självfallet måste frågan ställas om verktyget fungerar eller uppfattas kunna fungera för framtiden eller om vi nu tar de stora kliven in i en ny och vital skrivbordskyrka, där verksamhetsplaner skrivs för vad Svenska kyrkan ska göra men där ingen har tid, ork eller lust att bygga församling. Får vi en kyrka med många sammanträden, utbildningsdagar, fortbildningstillfällen, konferenser, samråd, kyrkoherdeträffar och arbetslagsträffar för att hantera det som inte är - och aldrig kommer att bli heller?

Sveriges kyrkosångsförbund oroar sig över kommande kollektbeslut. Många vill ha rikskollekter så oron kanske är befogad - men beslut har inte fattats. Finns det inte en annan fråga att först få upp på dagordningen - den om hur stora kollekterna blir i framtiden. Ni vet att allting har blivit dyrare utom kollekten. Församlingskollekterna ökar och går till sådant kyrkoråden gillar. På 20 år är de upp 20 miljoner. Stiftskollekterna går ibland upp någon miljon och andra år ner och är enligt senaste redovisningen i Matrikeln ner 800 000 under samma period 1990-2010. Rikskollekterna har gått ner från 73.7 miljoner till 39.2. Är det inte både rätt mycket och helt begripligt? De som gick i kyrkan söndagligen och var motiverade att ge, är borta.

I dag är det kollekt tikll Svenska kyrkans internationella arbete. Det var kollekt till Lutherhjälpen. Problemet är att denna kollekt liksom kommit av sig. Det ska nog också misstänkas vara en följd av charmkampanj på avvägar.

Nejet i England

"Engelska kyrkan säger nej till kvinnobiskopar", heter det i tidningen Dagen. Det var då för väl. Biskopar har en uppgift som går utöver att vara biskopar för ett kön. Att kvinnoläkare (gynekologer) däremot specialiserar sig har jag inga synpunkter på. Eller har jag? På en brigad fattade man plötsligt att brigadläkaren var just gynekolog - och i den tidens krigsmakt höll man sig mest med karlar på förbandet. Någon munterhet utbröt tills gynekologen sa: "Ni ska vara tacksamma. Vi gynekologer syr de snyggaste stygnen."

Tidningen Dagen vet också att berätta om anglikanska kyrkans teologiska konflikter. En av dem har gällt "hur högt kvinnor kan klättra i kyrkohierarkin". Något fel är trasigt här. Debatten har väl gällt allvarligare saker och biskopsämbetet som karriärstege - är det inte ett väldigt sekulariserat sätt att se på en tjänarfunktion som Kristus själv gett sin Kyrka? Stackars biskoparna får gå sist i processionerna därför att de finns till för att se till alla oss andra. Och debatten i England gällde frågan om "provisions", åtgärder för att folk inte ska lämna och gå till andra kyrkor och sammanhang - Ordinariatet till exempel. Church of England kunde mycket raskt ha blivit en helt annan kyrka. Vill man annars följa argumentationen i sak är det Jonathan Bakers bok Kvinnor i biskopsämbetet? man läser. Den finns alltså på svenska - men jag har ingen aning om den kan köpas längre och i så fall var. Läser man annars Forward in Faith-folkets bidrag i den senaste debatten går de alla ut på att ni får gärna ha era kvinnliga biskopar bara vi får en egen säkrad och respekterad position i kyrkolivet. Det är trots allt lite annorlunda i England än i Sverige.

I tidningen Metro skriver Johan Norberg. Han sätter ett minus inför veckans händelse och skriver: "Intolerant kyrka. Engelska kyrkan fortsätter att avvisa kvinnliga biskopar. Varför är de som talar högst om kärlek och allas värde så ofta de mest bigotta och intoleranta?"

Argumentationen är underhållande efrtersom den så totalt är styrd av för-domar, inte av sakanalys. Skiftet noterar jag. Förr var Kyrkan fördömande - och då hade väl beslutet inte förvånat? Nu är Kyrkan fortsatt fördömande men förkunnelsen sammanfattas med glosan "kärlek och allas värde". Kristna kan avfärdas för de är "så ofta" - missa inte den grälsjuka ansatsen - "de mest bigotta och intoleranta". Johan Norberg har egentligen inte fått någonting rätt. Det är en prestation i sig, måste man med nyvunnen vänlighetsiver konstatera.

I veckan som kommer får jag nog möta någon som satt med i General Synod. Jag ska fråga hur det var och om jag är på glatt humör ska jag berätta om Svenska kyrkans nya strukturer, de som kännetecknas av närhet och samverkan. Vem av oss - angeln eller jag - blir mest förvånad?

Stort och fint

Jag förutskickade att jag med positiv energi skulle läsa de informationsbärande annonserna i Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare. Jag har under åren slarvat med platsannonserna. De har ju inte haft mig som adressat. När folk får tjänster läser jag dock den av vår och tidskriften SPT värderade Marianne Petersson redigerade nyheterna (som finns i KT och SKT också!!!) och tänker när jag ser namnen på de framgångsrika: "Du hade i alla fall inte fått stå på förslag vid det sista valet till kyrkoherdetjänsten i Kalmar."

Min nyvunna positivism ger nya läsupplevelser.

Först den nyinrättade kyrkoherdetjänsten i Malmö, som tillsätts under förutsättning av stiftsstyrelsens beslut med en annaons som publiceras timmarna innan kyrkomötet tagit sitt strukturbeslut. 16 patorat blir 6 församlingar, dvs 10 rationaliseras bort för de nya församlingarna motsvarar pastorat - orden kan förvilla men likväl! - bortsett från att besluten nu fattas centralt. Detta kallas "närhet". 140 000 kyrkotillhöriga och cirka 500 anställda finns i en "dynamisk region". Lägg märke till att regionen är dynamisk. Om de anställda sägs icke detta.

Nu kommer det bästa: "Vi söker dig som är teologiskt välorienterad, målinriktad, drivande, strukturerad och som är en kommunikativ ledare och chef." Jag talade med Frälsaren om denna mening  och påpekade att med den måttstocken kallade han aldrig apostlar. Han log lite stilla och svarade: "Men Dag, du glömmer att det var 2000 år sedan. Du minns väl att utvecklingen går framåt." Han log igen.

Kraven är stora, heter det i annonsen. Lönen då? Biskoparna surar nu därför att det finns kyrkoherdar som har lön i höjd med deras men ska biskoparna få högre löner, höjs också den sortens kyrkoherdelöner och allt blir ett elände. Erbjudandet är dock i detta läge inte pengar utan det som erbjuds är "en möjlighet att få vara med och utveckla det nya pastoratet så att ett fungerande församlingsbyggande i det nya pastoratet uppnås." Dra mig på en träpinnevagn. Där bakom skrivbord och vid sammanträdesbord och med ett kansli samt med chefs- och ledarskap över 500 anställda (obs! anställda, inte medarbetare!) byggs församlingar som fungerar.

Jag såg på min Frälsare, som vänt sig bort. Det verkade som om han på sitt diskreta sätt skrattade - för han grät väl inte?

Jag lästei en annan - större - annons med bild att Svenska kyrkan i Växjö söker tre pastoralchefer. Jag ropade tillbaka Frälsaren och sa: "Det tänkte du aldrig på att inrätta pastoralchefer. Du snackade om tjänandets livsform men här är något förmer. Pastoralchefer som leder och fördelar arbetet på gammalt 1970-talsmanér." Frälsaren såg strängt på mig och sa: "Dag, nu gör du dig till. Du har ordat om Mats Alvesons bok Tomhetens triumf, som du skaffade från Bokus, så du vet hur det går till i världen." Och det är ju sant. Jag sa lite skamset: "Herre, med min nyvunna gladlynthet tänkte jag skoja lite bara." Frälsaren svarade: "Jaja, men läs nu det viktiga i annonsen för mig. Vad vill dom ha?" Jag läste:

"Vi vill att du som pastoralchef ska vara inspirerande, engagerad, inklusiv, positiv och ha visioner. Du ska se helheten men också det lilla och den enskilde. Du måste kunna leda ett målarbete." Jag läste för tydlighetens skull också frågan för Frälsaren: "Vill du vara med i arbetet för en kyrka som vill vara relervant i vår tid?"

Frälsaren såg bekymrad ut. "Petrus går inte. Han är engagerad men inte särskilt inspirerande och positiv - han är ju alltid orolig för sina församling. Läs 1 Petrusbrevet. Paulus håller inte för det där med att vara inklusiv. Johannes har visioner men kom ihåg när han sprang ut från badhuset i Efesos därför att villoläraren kom dit. Han faller på att inte vara inklusiv." Frälsaren stod uppfylld av sina tanker men ljusnade och sa: "Den som jag tror motsvarar sökprofilen måste vara Judas Iskariot. Han var så angelägen om relevansen att han förrådde mig, som du vet.  Men hur ska det nu bli? Dom ska ju ha tre!"

"Finns det fler annonser?" sporde Frälsaren. "Komminister 100% på Bjärehalön med dess "fantastiska natur, hav och kust, salta bad och sommarens heta puls", svarade jag och tänkte av någon anledning på kyrkoherde Samuel Adrian i Båstad när jag läste om sommarens heta puls. "Kan jag söka tjänsten?" undrade Frälsaren. "Nä, du måste ha körkort och tillgång till bil." Frälsaren log svårmodigt och sa lakoniskt: "Då är det kört."

Gårdagen var gråmulen på Öland men det var en från Kyrkans Tidning inspirerad positiv upplevelse att få tala med Frälsaren. Innan han gick sa han: "Du kan väl läsa Kyrkans Tidning så här eftersinnande som idag och prata med mig om vad du hittar på torsdag morgon igen. Annonserna var verkligen intressanta men striktt oss emellan så verkar det som om Den Helige Ande på sistone varit upptagen av annat än att övervaka skrivandet av annonstexter."

Kyrkans Tidning

Ska vi inte bestämma oss för en gladkampanj och alltid tala positivt Kyrkans Tidning? Det lär ska löna sig. "Torsdagsdepressionen" är ett negativt uttryck. Det använder vi inte längre.  Men vilket är det positiva? Helt enkelt "Kyrkans Tidning"? Känns det så? Eller ska vi hellre säga "Kyrkans goda nyheter", med lite antydan av evangelium? Man kunde tänka sig "Kyrkans viktiga[ste] nyhetstidning" eller helt enkelt "Gladbladet".

"Torsdagsstimulatian" är möjligt eller "Kyrklig Förnöjelse", vilket skulle glädja de katolskt sinnade i Svenska kyrkan. Ett kortalternativ är förstås "K*T", där stjärnan står för ett "å". Ordet "kåt" betyder helt enkelt "levnadsglad" och inget annat - oavsett vad snuskpellar av fromsint eller ofromt slag tänker. "K*T-bladet" kunde vara en variant. Annars tar vi till övertalningsdefinitioner som "Kyrkans ledande tidning" - det gick bra när tidningen var ny eller "Kyrkans angelägna tidning".

Nu börjar jag min lilla positiva kampanj! Ledaren är bra. Man fattar att ledarskribenten Barbro Matzols inte övertygats av argumenten att stordrift stoppar församlingsdöd.

Var sjunde talare i kyrkomötesdebatten tillhör Frimodig kyrka, skriver Lennart Lundberg i en kommentar. Bara så ni vet. Det betyder att 13 frimodiga gjort 36 ledamöters arbete. Rösta på Frimodig kyrka och få ut nästa tre gånger mer!

Jag ska inte kommentera bilden där en liten flicka distribuerar Herrens Heliga Nattvard till ärkebiskopen - men är detta ritkigt friskt? Det tror inte jag. Morsan var provinsialläkare. Själv är jag doktor.

När Svenska kyrkan ska använda Kyrkornas världsråds 112 punkter om missi9on finns ett klarläggande med att omvänd mission inte betyder att Svenka kyrkan viker ner sig i frågor om swexualitet och kön. Omvändelse utan omvändelse är en roande insikt. Det hela blir säkert mycket bra.

Nyheten från England att det inte blir några kvinnliga präster förses med en kommentar av Eva Brunne, som tycker att det är "sorgligt och anmärkningsvärt att Church of England inte är mogen för kvinnliga biskopar". Samarbetet bryter inte samman för det. "Vi får tjäna som ett gott exempel". Problemet är väl bara att många i England ser Svenska kyrkan liksom The Episcopal Church i USA som varnande och skrämmande exempel. Eva Brunne är hoppfull: "Det kanske kan vara bättre att vänta med ett beslut utan förbehåll och kompromisslösningar." Det kan man tänka sig - om inte problemet var att just där sprack frågan. Det fanns inget tillräckligt minoritetsskydd. Forward in Faith påpekade det och sa att OK om ni vill ha kvinnliga biskopar - men då måste ni söka en bättre väg framåt, en väg just med förbehåll och kompromisslösningar.

Återstår annonserna. De är så intressanta så till dem återkommer jag. Hur skulle man klara en torsdag om man inte först fått läsa Kyrkans Tidning. Det hade varit deprimerande! Levnadsglad går äsaren av Kyrkans Tidning till dagens id.

Friskt mod

Det är väl lika bra att jag lägger ut Frimdog kyrkas senaste bidrag till kyrkolivet. Håll till godo!

RESERVATION

Frimodig kyrka - partipolitiskt obunden grupp i Svenska kyrkan med syfte att arbeta för levande församlingar och en kyrka öppen för alla - har argumenterat mot det nu fattade beslutet om nya strukturer. Också om vi ser det senaste årtiondets betydande avvecklande av församlingar och delar bedömningen att situationen måste hanteras, menar vi att det fattade beslutet mer är ett uttryck för krisen än en lösning av den.

Frimodig kyrka förstår att de politiska partierna inte längre kan förse kyrkostrukturen med tillräckligt många politiker och därför skapar en mindre resurskrävande organisation där inflytande och makt kan bevaras på en nivå över den, där människor samlas för att fira gudstjänst och därmed bli församling

Risken med strukturförändringar är att de fungerar som organisatoriskt självbedrägeri; någon verklig förändring till det bättre sker inte. Den kraft som skapar betingelser för förnyelse saknas. Detta är ett förhållande som döljs av grandios framställningskonst, där det som är
brist på närhet med en politisk övertalningsdefinition kallas "närhet" och det som är brist på samverkan följdriktigt kallas "samverkan".

Frimodig kyrka ser som sin kallelse att vara just ett frimodigt alternativ i en kyrka där det finns ett verkligt missmod, men uppfattar inte att de nya strukturerna kommer att skapa entusiasm. Tvärtom är risken att förväntningarna på nya strukturer är så lågt ställda, att
organisationsförändringen skapar uppgivenhet i organisationen. Därför lämnade vi förslag om insatser för att på olika sätt ge förutsättningar för pastoral nystart men pekade också på konkreta faror med det föreliggande förslaget, därför att konsekvenserna inte klarlagts

I debatten har Frimodig kyrkas ledamöter pekat på hur den lokala gudstjänstfirande enheten - församlingen - alltid tagit ansvar också för kyrkolivets praktikaliteter och valt de i församlingen ansvariga. Detta ansvarstagande hör till själva församlingsbildandet, dvs den
process som innebär att missionen blir Kyrka lokalt.  Alltså borde valen till Svenska kyrkans olika ansvarsorgan ske med den lokala församlingen som bas och valet till församlingsråden vara direktval.

Frimodig kyrkas förbättringsförslag har avvisats. Vi reserverar oss därför mot beslutet om strukturförändringar, O 2012:2.

Uppsala den 21 november 2012

under detta följer namnen i mer eller mindre tydlig skönskrift ....

Så vad ska vi säga? Inte bara Frimodg kyrkas folk röstade emot och om ni läser Kyrkans Tidnings ledare när tidningen kommer i morgon så ser ni att resonemangen hålls öppna. Blir det bra, får vi se det om några år - eller hur tanken nu var.

Som vanligt gäller att de som röstade på Frimodg kyrka i kyrkomötesvalet 2009 har fått mest talartid för pengarna. Min socialdemokratiske vän som är både ledamot och bankman undrade vad vårt talade kostade. Det kostar inget extra, lokaler och personal var redan bokade. Däremot får kyrkomötet valuta för pengarna. Det kan man inte säga om alla andras talares insatser. Och allra minst om dem som alls inget säger, år efter år.

Shit happens!

Nu kom nyheten från General Synod i London att lekmännen inte nådde tillräckligt röstetal så just nu blir det inte kvinnliga biskopar i Church of England. En svensk biskop konstaterade att förarbetet/underlaget var för dåligt och det betyder bland annat att minoritetsskyddet inte var tillräckligt. Detta såg lekmännen.

Själv undrar jag om inte några av de yungre kvinnliga ledamöterna har påverkat saken i betydande utsträckning - men det får vi veta tids nog.

Vad kan vi  lära? Ungefär det engelsmännen får jobba med. Teologi och pastoral omsorg är nödvändiga ingredienser när beslut ska fattas och implementeras.

Vad säger den minoritet som räckte till för att likväl stå som segrare? Det här är folk som inte vill upprepa vad som hände utanför Church House när beslutet om kvinnliga biskopar fattats med några rösters övervikt. Då möttes förlorarna av glåpord. The Archbishop of York var skakad av vad han då såg och hörde. Nu manar då Forward in Faith till arbetet med en bättre framtridsväg och vill efter dagens händelse få en "period of prayer and reflection"

Biskoparna av Pontefract respektive Plymouth vill just nu avstå från analyser men finner att förslaget inte räckte till för att skydda minoriteten. Många är besvikna - och det fattar alla att de som är mest besvikna är de som förberett sig för att fira en triumf i kväll.

God works in mysterious ways, som det heter. På vanlig engelska innebär det då och då: Shit happens!

Forward in Faith får Colin Podmore som ny generalsekreterare. Colin har skött mycket av det ekumeniska arbetet i Church House och varit administratör kring General Synod. Nu går han till Forward in Faith. Ett sådant ansvar i apparaten och i en sidoorganisation är tänkbart i England och otänkbart i Sverige. Det stämmer till eftertanke. Här.

Lata murvlar vårt hopp!

Det bästa man kan tänka om kyrkomötet är att nationens murvlar ska vara tillräckligt lata - eller: ointresserade - för att inte kritiskt granska denna verksamhet, som kostar en miljon om dagen eller drygt det, och åstadkommer vad då?
Det är något i arbetsformerna som gör att det blir behov av hjärtstartare. Texter tröskas och när de väl antagits, betyder de föga. Svenska kyrkan skulle kunna hantera svåra frågor mycket bättre genom att bli en lärande och samtalande organisation - nerifrån och upp liksom uppifrån och ner. Men först i dag har jag fattat att vår älskade Torsdagsdepression - Kyrkans Tidning - genom strukturförändringarna tappar i vart fall 10% av prenumeranterna. Det kan nog lika gärna bli 15! Och då är vi nere på 30 000 ex eller därunder. När Vår Kyrka befann sig där, förnyades tidningsprojektet genom Kyrkans Tidning.

Det finns något logiskt självförstörande i Svenska kyrkan.

Palestina-Israel-konflikten? Kan vi inte skicka dit massor med missionärer för att omvända både judar och muslimer. Då blir de goda kristna och bråkar inte med varandra. Vad väntar vi på? "Deus le vult!", som man säger.

Absinthabstinens

Datorn på hoteller förmår jag inte koppla upp idag. Det kan bero på absinthen jag drack i går även om jag inte tyckte att den gjorde mig särskilt vild, omstörtande och kulturell - så  som det gick det för författare och konstnärer i Paris förra sekelskiftet. Absinthen kanske blivit mildare?

I går diskuterades Strukturutredningen. Det som nu blir intressant är om någon eller hur många som nu vill börja bygga nytt i det lokala. "Agere contra!" lyder det gamla slagordet. Gör tvärtemot. Vi började också diskutera Palestina-Israel-frågan utifrån Kairosdokumentet, som ett 25-tal i mötet läst, visade det sig idag. Knappast övertygande. Måste man lida av defekten att vara docent för att hävda att man måste ha läst på, ägnat sig åt texter och analyserat dem innan man fattar beslut i skilda frågor?

Esbjörn Hagberg är i alla fall tillbaka efter at ha varit med vid den nye koptiske påvens intronisation. Och i kyrkomötet talar vi vänligt till varandra utom ledamoten  Sacrédeus och ärkebiskop Wejryd, som hamnade i ett gräl av lättvariant men gräl likafullt. Konflikten Palestina och Israel utkämpas också i universitetets aula!

Voteringsanläggningen fungerar inte så i gårdagens frågor har vi inte voterat. Voteringslistan är dock genomgången. Sibbmark tycker inte att sammanträdestrassel har sitt underhållningsvärde.

I eftermiddag tröskar vi vidare och fortsätter ett tag till med Palestina och Israel. Jag är utomordentligt kritisk till hela vårt beslutssystem, där utskotten ter sig oförmögna att arbeta konstruktivt. Utskotten producerar sjok med texter. Vem bryr sig om dem om några år? De är som skrivna i sanden elkler i vattnet men har skrivit med stort engagemang, mycken möda och många ord.

Verkar jag engagerad? Det är inte media heller. Lika bra är det. Tänk om någon murvel skulle fatta att kyrkomötet diskuterar Kairosdokumentet från 2009 och 10% av ledamöterna har läst det och än färre läst boken med kommentarer. Jag har. Detta senare meddelas som utslag av egenrättfärdighet.

Kvällens buffé blir alkoholfri, har vi fått veta. I fortsättningen finns det ingen ursäkt för kyrkomötesdebatterna i afton. Det fanns det förr. Ja, som 1928 i Skillingaryd där det inträffat en bilolycka. Föraren meddelade att han druckit alkohol och rätten fann detta vara en klart förmildrande omständighet.

Mental träning

I Uppsala sätter sig nomineringsgrupperna och somliga får direktiv, tydligare eller mer inlindade, hur de ska hantera strukturfrågorna. Frimoig kyrkas ledamöter får rösta som de vill. Vi har ingenting att försvara.

På morgonen tänkte jag så här: Stordriften som nu införs - oavsett strukturutredning eller inte - var helt otänkbar för 30 år sedan. Hade jag då sagt att konsekvensen av det som sker i Sverige och i Svenska kyrkan under efterkrigstiden leder till en avveckling av mycket av det som var oss kärt och ett pastorat kommer att motsvara vad som nu är ett kontrakt i storlek och detta pastorat kommer att kallas församling och kyrkorådet sitta på den nivån, hade invektiven haglat över mig. Jag hade inte kallats bitter, dock. Det är först på senare tid jag betcknas så. Jag hade inte kallats homofob heller - det är också en mer sentida innovation - men kvinnoprästmotståndare, dörrstängare och elitkristen bar dåförtiden också. Nu gäller ju att det ljumma och oengagerade inte har plats i Dag Sandahls kyrka.

När det otänkbara alldeles logiskt händer år 2012 vore det kanske tillfälle att tänka? Och en otänkbar tanke som borde tänkas är hur det hade sett ut om Svenska kyrkan inte valt utmönstringens väg utan haft en del "högkyrkliga" kompetenser som kyrkoherdar, domprostar, kontraktsprostar och till och med biskopar?  Hur hade det sett ut då? Beslut får konsekvenser. Prästeriet håller en åttondeplats för psykopater och psykopater blir helst chefer. Ska vi prata allvar? Något som för alls inte längse sedan var tänkbart, genomförs nu och detta inte bara genom strukturutredningen utan genom en mängd fattade lokala beslut. Det finns en logik i galenskapen, den samlade galenskapen.

Nu kan man skrika: Hela kyrkotanken att folket genom val i församlingen bär Kyrkan och har ansvar för henne, faller. Ja, så är det. Men vad skriker ni för? I en misisonssituation finns det inte folk som kan bära. Viu är där nu - och har varit där rätt länge. Antagligen har vi väntat så länge på att fatta beslut om vad som bör göras, att besluten faktiskt fattat sig själva. Vi får nu en grandios struktur som är en kuliss eller ett äreminne över det som heter "tomhetens triumf".

Låter jag uppgiven? Det är jag nog inte. Nu randas morgondag för högkyrkliga präster av klassiskt snitt när vi får gestalta alternativen. Frågan är om vi har tillräckligt med präster av detta slag som inte är så uppgivna att de blivit oförmögna till allt gott verk? Här gäller att träna mentalt för att hantera det underläge som så ofta är Kyrkans alldeles normala liv. Omställningen kan vara något mödosam - men annars? Det finns ett folk att betjäna med Ord och sakrament och det finns folk som väntar på att tas i anspråk.

På G till kyrkomöte

När stiftsstyrelsen sammanträdde stod det - efter att jag undrat - klart att informationsdagarnas tema Äntligen närhet och samverkan var en titel som föreslagits som blodig ironi - och som blev temat eftersom någon antagligen inte fattade den blodiga ironin. Så allvarligt är det, alltså. Hur då allvarlig? Jo, när man skrattar och ironiserar kring de nya fenomenen kan man begripa att saken är förlorad på förhand. Sammanhangen är genomskådade och de välsvarvade formuleringarna döljer ingenting.

En fd riksdagsledamot (C) från Mönsterås manade i gårdagens Barometern/OT kyrkomötet att skjuta upp saken. Han borde veta att saken passerat the point of no return. På måndag debatteras saken, några piruetter görs och på tisdag morgon beslutas den nya ordningen.

Jag var en gång i sällskap med en annan komminister och beskådade några kyrkoherdar. Komministern sa: "I inget annat företag skulle dessa ha varit chefer." Det var möjligtvis för storsint tänkt om världen, som - också den - styrs med ett ringa mått av vishet. Jag sa emellertid inte emot. Och nu får vi chefer på kommunbas närmast. De kommer att se sig som verkställande direktörer och förse sig med löner därefter. Nej, jag vet. Det är inget nytt. En präst drog ihop 60 000:- som kyrkoherde i ett pastorat på drygt 5000 och han hade inte en normal teologisk grundexamen, uppgifterna är några år gammal. Han kunde lägga lite extra arvoden till. Jag tror att han och flera var de svalor som nu gör en sommar. Eller inte. Det finns prästlöner i Svenska kyrkan som inte skulle tåla att publiceras för det skulle vara en kunskap folk inte riktigt orkade med. Påstår jag. Självfallet utan skymten av bevis. Men i min allmänna bolsjevikextremistiska livshållning tänker jag att höga löner och stundande sönderfall på något sätt hör ihop. Rejäla insatser för att skapa en mer trovärdig hållning kan våra kyrkliga chefer inte göra. Det skulel gå ut över dem personligen. Så se efter alla ratuonaliseringar ett passiviserat prästerskap som väntar på order från kyrkoherden bakom skrivbordet, kyrkoherden som blir strängt upptagen med sammanträden och allt sådant grandiost att det inte blir tid över för det som egentligen borde göras. Och då tappar det gemena prästerskapet sugen liksom alla andra på den kyrkliga arbetsplats som kännetecknas av det för en arbetsplats unika förhållandet att man bara gör det man tycker är roligt /citat av en gymnasielärare i en något mindre stad, 37 år/.

Det långa talets korta mening är tydlig. Vi styr fortsatt ut i elände. Det hade kunnat vara annorlunda om Svenska kyrkan hållit sig med uppmuntran för de präster som i stället fick erfara utmönstring.

Fatta då - i tid!

Det så kallade kyrkomötet ska sammanträda. Det har en konstruktion som ett egentligt kyrkomöte kan ha och ska ta beslut om en struktur som en kyrka nog egentligen inte kan ha - om strukturen ska bära det kyrkliga livet. Nu sitter folk och försöker förstå konsekvenserna i det lokala. Somliga ritar diagram. Det borde de ha gjort för ett år sedan. Men det är inte så mycket val vi nu kan göra - för antingen ändrar vi strukturerna och räddar en del till undergång dömda enheter annars gör vi ingenting och överraskas av att ett okänt antal församlingar inte får ihop förtroendevalda, inte ett gudstjänstfirande folk och inte söndaglig gudstjänst. Då läggs de ner.

I går kväll hade vi kyrkvärdsamling och i förrgår kyrkorådssammanträde. Löst pratar vi om att göra ett litet församlingsråd där de fåtaliga ledamöterna ansvarar för varsin arbetsgrupp, så att många engageras. Det betyder kyrkligt arbete på många sätt oberoende av de beslut som fattas i kyrkorådet i Borgholm, dryga 4 mil bort. Och jag muttrar att så hade jag det som ung präst.

Distriktsråd i en källare (utan nämnvärda resurser när det gällde pengar men med kraftfulla resurser i människor) och beslut fattade nere i stan av ett kyrkoråd, där ingen från vår stadsdel (dsitrikt) då var med. Det blev efterhand ändring på den saken. Men det var 1970-tal och högkyrklig pastoral i botten och det var andra betingelser, för att uttrycka sig försiktigt. Jag är övertygad om att med de nya strukturerna gäller det att bygga församling utan stöd från just dessa strukturer. Hade strukturutredningen tänkt teologi först och struktur sedan, hade vi möjligtvis kunnat få ihop en struktur som stöttat församlingsbygge. Det var en fråga som inte stod på agendan. Frågan gällde att organisera en reträtt. Den nya frågan är vad vi gör efter reträtten. Ger upp eller kämpar vidare efter att ha reorganiserat?

På fredag är det stiftsstyrelse i Växjö. Ska jag bråka? X har fått ny tjänst och  referenser hade tagits. Från stiftskansliets sida hade frågan ställts om X skulle gå Dag Sandahls ärenden om hon fick tjänsten. Det är en mot X oförsynt fråga - och i relation till stiftsstyrelseledamoten Dag Sandahl en orimlig fråga. Tjänstemän ska passa sig för att mucka om eller med styrelseledamöter. Nu kanske saken inte skulle komma fram - men det gjorde den. Är det en fråga att ta upp på sammanträdet eller ska jag nöja mig med att inte äta julbord och ha bordsgemenskap med slikt folk? Jag vet inte. Och jag kan undra hur man kommit fram till bedömningen att X skulle kunna uppfattas gå ärenden - då har man nog inte riktigt pejl på hur verkligheten i Växjö stift ser ut (och det kunde jag, fördomsfull som jag är, tänka mig att stiftskansliet skulle ha!!)

Vad referenspersonen svarade? Jag var inte med.

Det ord som närmast motsvarar min sinnesstämning är nog det grekiska embrimáomai. Det används om Jesus i Jh 12:33. Jag tror att jag hatar när jag hanteras som ett emblem eller en symbolgestalt eller görs till bild eller myt och detta just av sådana som aldrig brytt sig om att läsa vad jag skrivit eller förmått lyssna till vad jag sagt eller funderat över vad jag ägnat mig åt som präst. Och jag hatar när detta gå ut över andra.

Embrimáomai är sådan man blir när vanligt folk om sinnesstämningen säger "förbannad".
Ja, ni fattar.

Borg

I går var jag på utbildning, satt i bilen och hörde nyheter efter att ha läst en uppsättning tidningar i väntan på utbildningsdagens inledande kaffe. Jag hörde några svenska kommenatrer om komissionärskandidaten Borg. Marita Ulvskog skulle med sina svenska socialdemokratiska kamrater rösta nej till hans kandidatur. Hon gillade inte hans åsikter och det kunde jag uppfatta som utslag av den gamla katoliskräck som dväljs inom SAP. Men lite bekymrade det mig att hon tycktes deklarera sitt ställningstagande innan utfrågningen var avslutad och att hon nog argumenterade därför att hon inte gillade hans åsikter. Är inte demokrati att ta debatten också - eller just - med dem vars åsikter man motsätter sig? Om ett medlemsland ska ha en komissionär, är det inte bara att ta emot kandidaten efter att ha försäkrat sig om att det handlar om en kompetent person, inte om en person med åsikter jag gillar?

Man kunde än en gång förstå hur Marita Ulvskog och en uppsättning företrädare som kyrkoministrar sorterat bland kandidater till biskopsstolarna.

Cecilia Wikström hörde uppenbarligen också till nejröstarna. Hon såg Borg som en dinosaurie och detta på grund av hans syn på aborter, skilsmässor och utlevd homosexualitet, förstod jag. Sa han något annat än vad som är katolsk sexualetik? Nu är det väl ändå ekumeniskt intressant att Cecilia Wikström är prästvigd i Svenska kyrkan för 18 år sedan. Hur det var med Borgs röstande om skilsmässolagen på Malta, kunde jag inte begripa. Var det inte en folkomröstning i frågan och varför skulle då Borgs röstande uppmärksammas mer än någon annans? Men om jag minns rätt har väl Svenak kyrkan aldrig ropat hurra vid tanken på aborter utan skrivit remissvar för att värna det ofördda barnet? Tycker Svenska kyrkan att vi har ett lagom antal aborter i Sverige? Tycker Svenska kyrkan att dryga miljonen aborter sedan lagen infördes är ett framsteg? Så har jag aldrig uppfattat saken. Men pastor Wikström kanske gillar läget? Vore inte Cecilia Wikström värd att uppmärksamma mer och hennes ståndpunkter värda en granskning ur ett ekumeiskt perspektiv och kanske utifrån avgivna prästlöften?

Numera säger ärkebiskopen om utlevd homosexualitet vad ärkebiskopen sa 1986, det vet jag. Men kan man inte tänka sig att några samtidskritiska reflektioner skulle vara på plats när det visar sig att Bo Giertz måste haft fel. Han tänkte nämligen att frågan om kvinnor i prästämbetet kunde Kyrkan förlora men inte frågan om homosexualitet, för den gällde något i skapelsen och därmed något som alla kunde förstå. Bo Giertz hade, som den hedersman han var, inte riktigt förstått propagandans makt. När normsändarna blir utomordentligt svaga och svänger opinioner, då behövs motrösterna. De värnar något omistligt. Tänker jag. Eller är det i sin ordning att en komissionskandidat som är katolik ska jagas i särskild ordning just därför att han eller hon är katolik? Nog kan man läsa skriften på väggen i denna utfrågning liksom i tidigare. Mene, mene tekel ...

Skutskiten

Haveriet i New York, NYC, där en hjälpsökande avvisades vid Svenska kyrkans port men där det visade sig att den avvisade var journalist på Svenska Dagbladet, Jenny Nordberg, kostar Svenska kyrkan en hel del. Egentligen tycks problemen vara andra och värre än de som redovisats.

Jenny Nordberg motsätter sig "på det skarpaste" den sanning som återges på hemsidan för Svenska kyrkan i New York där det heter att "man missade att släppa in någon" och att situationen i NYC återgått till det normala. Först troddde Jenny Nordberg att kyrkoherden i NYC hade en dålig dag men ser nu större problem. När en kommunikatör i Uppsala skriver att bemötandet var "tråkigt" men i övrigt inte kan/vill svara på de frågor som ställts. Och så kommer ännu en kalldusch - och kalldusch är det också när någon häller kallt vatten med en tandborstmugg över en då man står i en behagligt varm dusch - då Jenny Nordberg berättar att hon fått "en hel del mail från människor som beskriver liknande upplevelser i mötet med Svenska kyrkan i New York."

Hade Kyrkomötet haft kvar sitt frågeinstitut, hade frågor kunnat ställas om en dryg vecka. Nu går inte det. Jag hade då undrat om ett problem varit att hela arbetslaget engagerats och tröttats ut under stomrne Sandy eller om man varit noga med att dela upp arbetet och se till att folk fick vila mellan varven. Militärt tänk, ja, men ändå. Jag hade också frågat om beskedet att många kan berätta om hur de avvisats - vad indikeras då? Och så hade jag väl kompletterat med någon fråga om kommunikationsarbetet. Tar vi folk på allvar eller svarar vi efter någon mall för nonsensuttalanden? Ser vi allvarliga frågor - själavård, om ni vill - som en kommunikations- och informationsfråga nuförtiden? Kanske hade jag kopplat till den fråga jag ställde under frågestunden förra året, innan den avskaffadees, frågan om utlandsförsamlingen i Nice som stängdes förra sommaren. Har utlandsarbetet förlorat kompetens och halkat ner från platsen som prestigeprojekt, så som anorna varit från sjömanskyrkans tid och så som vi gamla söndagsskolbarn fått saken skildrad för oss?

Jag hade i en frågestund av gammal slag i kyrkomötet inte frågat om kompetensen hos kyrkoherden i New York. Det hindrar inte att jag undrar. Hur dugliga församlingspräster med mångsidig kompetens håller vi oss med i utlandsarbetet? Eller är det kotterirekryteringar som styr? Detta sagt efter det att jag i alla tonarter kunnat prisa vad Svenska kyrkan i London gjorde för oss för en dryg vecka sedan. Då späs bekymren närmast på när man vet hur bra det kan vara och hur illa det blev och hur mycket värre det egentligen blev efterhand med bortförklaringar och beklaganden.

Clash of Culture

Nu är det inte läge för vapenskämtan även om jag måste rätta felet med kulsprutepistolen. 45B ska det vara så att ni inte hämtar ut något annat. Hur går fingrarna egentligen - eller är det hjärnan?

Men ingen skämtan när jag läser om de 5000 anglikaner i Nigeria som samlats i Abuja till DIVCCON 2012 - anglikaner är hopplöst förälskade i förkortningar! Dr Patrick Sookhdeo varnade för konsekvenserna av den arabiska våren. Boko Haram tar man inte så enkelt och metoden att döda terrorister betyder att cencern bara sprider sig, sa han. Om USA i en nära framtid sprider ut trupper över Tchad och Mali betyder det att terroristerna kommer till Nigera och skapar kaos. Kyrkan måste vara beredd inför den kommande stormen och ha planer för att skapa och upprätthålla säkerhet. Dr Sookhdeo beskrev också nogsamt skillnaden mellan den våldsanvändning som staten legitimt får utöva och metoden att ta lagen i egna händer. Boko Haram har tillåtits att beväpna sig och agera. Om staten inte klarar att skydda, måste kyrkan samordna ett försvar under "an appropriate authority" Men dr Sookhdeo ser alltså en storm vara på väg.

Nog är detta fortsatt illavarslande men kanske någon liten tröst att ABC Justin Welby har bott i Nigeria. Men Boko Haram är inte att leka med. Attacker mot gudstjänstfirare i kyrkor rapporteras inte alldeles sällan. Vad kan då göras i en försoningsprocess?

TT hakade på Ritzaus rapportering från Kokkedal där en bostadsrättsförening fattat beslut att slopa anslaget för julgranar. Beslutet ter sig lite märkligt tills man förstår att 60.000 danska kronor tidigare satsats på den muslimska högtiden id al-fitr. Bostadsrättsföreningens muslimska majoritet vill inte ha julgranar. Beslutet var förstås oklokt men på sitt sätt logiskt. Är muslimerna i majoritet är det islam som gäller med det lilla tillägg talespersonen Imran Shah gör: "Det ska finnas möjlighet för ickemuslimer att praktisera sina religiösa vanor var det sker i världen." Så då ska alltså ickemuslimerna i Kokkedal få ha sina julgranar som utslag av religion?

Varför TT slutar sin rapportering med meningen "Julgran är en tysk tradition som inte blev allmän i Norden förrän på 1900-talet" kan man fundera över. Uppfattar TT julgransinnehav som religionsutövning?

Dansk Folkepartiis ordförande överväger att lagstifta om julgranar. Vi andra kanske ska fundera över integrationsfrågor. Är det demokrati att bostadsrättsföreningens styrelse med 5 mot 4 tar bort anslaget till julgranar och är det diktatur att (eventuellt med lagstiftning) tvinga en bostadsrättsförenings styrelse att ha julgranar? Och ser vi på ett sätt i Nigera och ett annat i Danmark tankar om islams överhöghet, som det är av värde både att förstå och att diskutera?