Jag var alltså i Skara och talade i går. Jag kom hem också. Det finns väldigt trevliga konduktörer, som kanske heter tågvärdar eller något annat fint. Han, som på Västtåget kunde ge mig besked i fredags, var med i går och SJ-konduktören i Nässjö var självironisk om tåg. Sådant kan man bara uppskatta. Mässa i Skara domkyrka och så "gudsprat" - om det nu var det. Jag sa väl det som står i Inget för någon med diverse utvikningar. Jag fick, tack, jubileumsboken och hörde repliken när det talades om Skara stift 1000 år "många nollor i Skara stift". Det är ett utslag av västgötahumor, fick jag veta. Fast vad var humorn, tänkte jag, men frågade inte.
Mässan var en sån där mässa med insikter - också insikter i mellanrummen mellan det som sas och sjöngs och hanterades. Jag är glad och tacksam.
Jag beväpnade mig med programmet för tusenårsfesten, som går av stapeln om knappa två veckor.
Jag försökte räkna. De kristna gillar musik, 27 programpunkter.
Palestina, Irak, Syrien och Mellanöstern i stort drar sju programpunkter. Det andra internationella fyra.
Sex är två, dvs två programpunkter om det transsexuella och HBTQ. Majoritetssexet försummas, ser jag.
Barn/ungdom får sex inslag.
Klimat två.
Teologi två.
Historia tre.
Och gudstjänsterna är tre, en romersk-katolsk mässa inräknad.
Alla kan hitta något intressant, stod det i programmet.
Av programmet läste jag ut att det ges tre underteman:
vilken roll spelar tro och religion för att bygga ett gott samhälle?
vilken roll spelar kristen tro i mötet med andra religioner?
vilken roll spelar kyrkan och den kristna tron i kulturlivet?
Det rätta svaret torde väl vara: ingen roll alls - mer än i retoriken. Men det är nog fel svar. Rätt blir så lätt fel i det kyrkliga, som ni vet. Wanja Lundby Wedin ska parata från stora scenen (55 minuter?) och Ann-Christine Roxberg ska besvara frågan "Är kyrkan transsexuell?" och det är HON väl inte, kan man hoppas. Kyrkan är väl vår Moder?
Åke Bonnier har fått sällskap av fp-riksdagsledamoten Barbro Westerholm och Erik Andersson för att besvara frågan "Hur skapar vi en befriande miljö för HBTQ-personer?" I kyrkan, eller var?
I kyrkan är det väl det befriande i miljön det gamla vanliga ni vet, det där med synd och nåd, dopets bad och livets ord och nådens bord. Vad annars skulle det vara?
Jag satt på tåget på väg hem och såg ut över Skövde. Volvo, något som väl kallas universitet (eller högskola? jag vet inte) och försvarsmakten finns där med en massa anställda. Jag tänkte kring frågan vad i programmet som vänder sig till de alldeles vanliga svenskkyrkliga? Vad i jubileumsfirandet avslöjar att det är för dessa människor som påven en gång valde Skara som stiftsstad? Hur kan de vanliga känna att historien nu förts fram till dem och att de är en del av Guds rikes historia i det som kallas Skara stift? Var finnas temat om folket, inte bara de religiösa?
Jag läser och kommer på mig själv att en kyrka, som blir upptagen av de teman som programmet anger, därmed avslöjar sig rätt ointresserad av det folk som betalar kyrkoavgiften, en ansenlig mängd pengar varje år. Det är denna ansenliga ansamlade pengamängd som den skara som gratis går på jubileumsfest lever av.
Jag är inte sur och grinig.
Mitt problem är att jag ser.
När andra upptäcker vad jag ser, de där betalarna t ex, då kan festen resultera i en baksmälla. För om de är kloka frågar de "what's in it for me?" - och fattar - så kanske de inte vill betala för? Om det inte nu blir så, att Antje Jackelén tar vara på sitt ämne "Vilka utmaningar står kyrkan inför?", men jag fruktar att det blir för mycket av det tema andra har hand om - "Svenska kyrkan - möjligheternas kyrka". Det kan man drömma om, men vad ser vi?
Vi ser en kyrka som gärna blir religiös i mötet med andra religiösa, inte en kristen kyrka i mötet med vanliga, hederliga döpta hedningar. Och jag fattar - de vanligaste medlemmarna i Svenska kyrkan finns inte, därför att de helt enkelt inte kan/får finnas.
Egentligen står allt väl till och vi ska ha en tusenårsfest, som inte ska besväras av förhållanden bortom festyran. Stiftet vill se framåt, heter det. Det tror jag inte. Stiftet vill drömma sig en framtid. Det är något annat. Något helt annat.
Varför kan vi inte få se Svenska kyrkan ägna sig åt sitt folk utan bara se Svenska kyrkans "folk" ägna sig åt sig själva? Så vilka tre områden fokuseras firandet på? Makten, religionen och det som kallas kultur. Som viljeyttring lär detta oss en del som vi kanske faktiskt redan visste. Men är inte Svenska kyrkan något annat än det hon syns vara när det drar ihop sig till tusenårsfest i Skara, stiftet som ståtar med flest nollor. Västgötahumor, förstås!
söndag 17 augusti 2014
lördag 16 augusti 2014
Tåg
För två veckor sedan slog åskan ut något utanför Hillared med signalfel som följd. Det har inte kunnat lagas så tågen till Göteborg går under en kvart med reducerad hastighet. Det gav fyra minuters försening till det tåg jag skulle byta till i Borås men det tåget skulle invänta, sades det. Bra alltså. Tills vi var nästan framme. Då kom det nya beskedet. Näst tåg om fem kvart.
Det går att leva så också. Herrljunga var näst byte. Jag hänvisades till ett tåg en kvart senare. Det var inte populärt för det var en annan aktör, som det heter. Till Falköping fick jag åka med. Vad minns jag om Västergötlands geografi? På den andra aktörens tåg trodde konduktören att det fanns buss till Skara. Jag hittade ingen men efter en kvart skulle det gå ett Västtåg till Skövde. Jag tog det, slagen av insikt att på stationerna finns ingen att fråga. Man får försöka gissa och ta egna initiativ. Går det så går det.
Skövde alltså. Markstridskolan finns där och ett resecentrum. Jag kom till det senare, som ni förstår. Men vilken buss går till Skara? Det stod ingenstans. Kan bussen till Trollhättan, som går er Lidköping, vara en möjlighet? Plötsligt fanns en busschaufför som kört en tur och skulle skaffa sig lite skräpmat innan nästa körning att besvära med en fråga. Den vänlige mannen kunde ge besked att à tingen ta bussen mot Trollhättan över Lidköping eller om det inte gick ta bussen fem minuter senare som han skulle köra till Lidköping. Så lärde jag mig hur man tar buss till Skara efter en kvart i Skövde.
Skara två timmar försenad. På grund av ett åskväder för två veckor sedan med något som då slog ut. Eller på grund av Trafikverket som inte kunde invänta med ett tåg några minuter.
Tar jag bilen nästa gång?
Det går att leva så också. Herrljunga var näst byte. Jag hänvisades till ett tåg en kvart senare. Det var inte populärt för det var en annan aktör, som det heter. Till Falköping fick jag åka med. Vad minns jag om Västergötlands geografi? På den andra aktörens tåg trodde konduktören att det fanns buss till Skara. Jag hittade ingen men efter en kvart skulle det gå ett Västtåg till Skövde. Jag tog det, slagen av insikt att på stationerna finns ingen att fråga. Man får försöka gissa och ta egna initiativ. Går det så går det.
Skövde alltså. Markstridskolan finns där och ett resecentrum. Jag kom till det senare, som ni förstår. Men vilken buss går till Skara? Det stod ingenstans. Kan bussen till Trollhättan, som går er Lidköping, vara en möjlighet? Plötsligt fanns en busschaufför som kört en tur och skulle skaffa sig lite skräpmat innan nästa körning att besvära med en fråga. Den vänlige mannen kunde ge besked att à tingen ta bussen mot Trollhättan över Lidköping eller om det inte gick ta bussen fem minuter senare som han skulle köra till Lidköping. Så lärde jag mig hur man tar buss till Skara efter en kvart i Skövde.
Skara två timmar försenad. På grund av ett åskväder för två veckor sedan med något som då slog ut. Eller på grund av Trafikverket som inte kunde invänta med ett tåg några minuter.
Tar jag bilen nästa gång?
fredag 15 augusti 2014
Med snopp. Del åtta
I en bloggkommentar fick vi veta att det liksom är tid att strunta i den lilla frågan. Det är ett argument som brukar dyka upp. Däremot var det länge sedan som "kvinnoprästmotstånd" skulle förklaras handla om en neuros eller erfarenheter i barn- och ungdomen. Antagligen går inte det resonemanget efter sovjetsystemets kollaps. Där kunde politisk psykiatri användas. Den kom i vanrykte. Enklare - och korrektare - är nog att i första hand hantera sakfrågor som sakfrågor. Och frågan om ämbetet är en sakfråga.
Jag har läst om den och läst materialet bakom kulisserna. Ibland blir jag hätsk. Detta var det sammanhang jag skulle prästrekryteras in och lägga mitt liv på. Att de inte skämdes att locka in unga människor i detta!
Nå, är sakfrågan en liten fråga att lägga åt sidan.
Kanske. Men det återstår att visa, inte bara att påstå.
Själv har jag läst att dop, nattvard och ämbete är just de stora kontroversfrågorna i det ekumeniska arbetet. Det är då inte särskilt underligt att de blir sådana frågor i det inomkyrkliga. Det är inte heller konstigt om ämbetsfrågan blir väldigt komplicerad om den hanteras som en annan fråga, den om jämställdhet.
Är den liten? Så tänkte prästerskapet under långliga tider - egentligen fram till efter kyrkomötet 1957, kan jag ana. Det var en uppsättning högkyrkliga analytiker som från 1930-talets slut anade att här skulle det bli problem. I sak och i fråga om auktoriteten i/över Svenska kyrkan för att inte tala om det praktiska kyrkolivet. Så fattades beslutet och frågan visade sig vara större men togs inte på större allvar. Inte förrän 1975, vändpunkten. Och därefter blev frågan återkommande i kyrkomötet och det hela ledde efterhand till prästvigningsstopp och befordringsförbud. Uppenbarligen är frågan inte liten. Inte för majoriteten i alla fall. Så då får väl frågan hanteras på den nivå där den lagts?
Kan frågan om ämbetet vara obetydlig?
Antagligen inte. Gud har instiftat ämbetet för att vi ska få den kristna tro, som räddar oss till evigt liv. Den handling i vilken en man tar emot detta ämbete kan vi kalla ett sakrament om vi rätt förstår saken, som handlar om en Kristustjänst i Kyrkan.
Ämbetet hör till Guds ordningar och sådana ordningar har inte Kyrkan befogenhet att ändra. Inte samhället heller.
Här har ni problemet.
Nu har jag tagit upp en invändning. Egentligen hade jag tänkt skriva om erfarenheterna från Philadelphia 40 år tillbaka då elva kvinnor irreguljärt vigdes till präster. Jag har börjat läsa den första av de tre böcker om saken som jag fått från USA. En del står tydligt fram, tydligare där än här. Jag ber att få återkomma.
Barnbarnet Sigrid, som i höst fyller 6 år, har varit på fotbollsskola i tre dagar. Det var bra, men andra dagen fördes hon från plan för hon hade sagt fula ord, sa ledarna. Det får man inte i fotbollsvärlden längre. Vad hade hänt?
Två flickor hade hittat en farlig insekt och stod förfärade inför varelsen. "Det är en dyngbagge", sa Sigrid. Flickorna upprepade att det var en farlig insekt. "En dyngbagge", sa Sigrid. Men flickorna framhärdade. Det var verkligen en farlig insekt. "Det är en dyngbagge. Jävla idioter", sa Sigrid. Det var då hon fick ta en paus.
När modern återgav händelsen var hennes munterhet inte att ta miste på.
Jag skulle ibland vilja vara lika tydlig som Sigrid.
Hon gav korrekt sakinformation till sådana som satt fast i fördomar, på förhand införskaffade föreställningar.
Fast det är då man visas av planen.
Jag har läst om den och läst materialet bakom kulisserna. Ibland blir jag hätsk. Detta var det sammanhang jag skulle prästrekryteras in och lägga mitt liv på. Att de inte skämdes att locka in unga människor i detta!
Nå, är sakfrågan en liten fråga att lägga åt sidan.
Kanske. Men det återstår att visa, inte bara att påstå.
Själv har jag läst att dop, nattvard och ämbete är just de stora kontroversfrågorna i det ekumeniska arbetet. Det är då inte särskilt underligt att de blir sådana frågor i det inomkyrkliga. Det är inte heller konstigt om ämbetsfrågan blir väldigt komplicerad om den hanteras som en annan fråga, den om jämställdhet.
Är den liten? Så tänkte prästerskapet under långliga tider - egentligen fram till efter kyrkomötet 1957, kan jag ana. Det var en uppsättning högkyrkliga analytiker som från 1930-talets slut anade att här skulle det bli problem. I sak och i fråga om auktoriteten i/över Svenska kyrkan för att inte tala om det praktiska kyrkolivet. Så fattades beslutet och frågan visade sig vara större men togs inte på större allvar. Inte förrän 1975, vändpunkten. Och därefter blev frågan återkommande i kyrkomötet och det hela ledde efterhand till prästvigningsstopp och befordringsförbud. Uppenbarligen är frågan inte liten. Inte för majoriteten i alla fall. Så då får väl frågan hanteras på den nivå där den lagts?
Kan frågan om ämbetet vara obetydlig?
Antagligen inte. Gud har instiftat ämbetet för att vi ska få den kristna tro, som räddar oss till evigt liv. Den handling i vilken en man tar emot detta ämbete kan vi kalla ett sakrament om vi rätt förstår saken, som handlar om en Kristustjänst i Kyrkan.
Ämbetet hör till Guds ordningar och sådana ordningar har inte Kyrkan befogenhet att ändra. Inte samhället heller.
Här har ni problemet.
Nu har jag tagit upp en invändning. Egentligen hade jag tänkt skriva om erfarenheterna från Philadelphia 40 år tillbaka då elva kvinnor irreguljärt vigdes till präster. Jag har börjat läsa den första av de tre böcker om saken som jag fått från USA. En del står tydligt fram, tydligare där än här. Jag ber att få återkomma.
Barnbarnet Sigrid, som i höst fyller 6 år, har varit på fotbollsskola i tre dagar. Det var bra, men andra dagen fördes hon från plan för hon hade sagt fula ord, sa ledarna. Det får man inte i fotbollsvärlden längre. Vad hade hänt?
Två flickor hade hittat en farlig insekt och stod förfärade inför varelsen. "Det är en dyngbagge", sa Sigrid. Flickorna upprepade att det var en farlig insekt. "En dyngbagge", sa Sigrid. Men flickorna framhärdade. Det var verkligen en farlig insekt. "Det är en dyngbagge. Jävla idioter", sa Sigrid. Det var då hon fick ta en paus.
När modern återgav händelsen var hennes munterhet inte att ta miste på.
Jag skulle ibland vilja vara lika tydlig som Sigrid.
Hon gav korrekt sakinformation till sådana som satt fast i fördomar, på förhand införskaffade föreställningar.
Fast det är då man visas av planen.
torsdag 14 augusti 2014
Förtigandet - fördummandet
Det som inte syns, finns inte.
Jag antar att den borgerlighet som träder fram med diskret charm tänker ungefär så och samma tankemönster återfinns i det andra politiska lägret. Därtill finns det ett folk som ska skyddas för sådant folk inte ska påverkas av. Frågor som folket ska få ta sig an, ska vara enkla och okomplicerade - alltså precis sådana som Nisse i Hökarängen själv är. Enkel. Okomplicerad. Vi fick journalister tillskurna efter den mallen.
Jag vet inte vad Nisse i Hökarängen kallades i Leipzig, DDR, men Neues Deutschland var organet för honom. Liksom statstelevisionen. Det fanns frågor som aldrig skulle tas upp öppet.
De fanns ändå. Folk talade försiktigt om dem och byggde egna myter kring förhållanden. Några trodde sig veta och fann likasinnade som kunde dela vetskapen. Människan är sig lik - i Sverige, i DDR och annorstädes. Det märkliga är dock att människor, som misstror den information som levereras, ändå tror den. Det kanske är oundvikligt. Vi dirigeras.
Som en slags mothållning är jag därför för vital journalistik. Somliga dagar läser jag Barometern/OT, Smålandsposten, Ölandsbladet och Östran/Nyheterna. I Kalmartidningarna ser jag samma lokala bevakning från Öland, Mönsterås, Torsås, Nybro, Emmaboda, Högsby. I alla tidningarna kan jag se samma nyhetsuppslag från världen. Det betyder samma perspektiv, samma faktaurval, samma intervjuade och jag får ingen chans att bedöma det jag erbjuds läsa genom en alternativ läsning. Åsikter skulle fordomdags återfinnas på ledarsidorna och fakta i reportagen, hette det. Riktigt så enkelt var det inte. Men megafoneffekten var dåförtiden inte lika förödande som nu.
Jag kom på mig själv med att finna nyhetsrapporteringen från Gaza ointressant. Jag visste inget om vad som hände när jag hört berättelserna. Nå, det var krig och då är desinformation också ett verktyg. Det verktyget behövs kanske där - men behövs det i vår svenska vardag?
Nu har det blivit en debatt om invandring på denna blogg. Det blev mindre av den fråga jag ställde, den om världens yttersta tid - men låt gå. När det gäller flyktingar kommer debatten att handla om pengar. Nå, barmhärtighet kanske inte är gratis och för en kyrkokristen är det viktiga inte att säga till Herren Jesus: "När vi mötte dig som flykting, tyckte vi inte det var värt att satsa pengar på dig men vi var som vanligt vänliga ändå." Fast ett problem kanske är att den svenska staten inte kan visa barmhärtighet mot de olyckliga och pinade som kommer men däremot se till att de får möjlighet att leva. Så då återstår frågan om det mänskliga mötet, barmhärtigheten alltså. Men hur ska det mötet kunna ske i utanförskapets förorter och stadsdelar? Hur ska det mötet ske med människor som inser att de inte har någon framtid, inte kan få jobb och allt det där? Hur ska det mötet ske när predikanten i en tv-intervju la ut texten om hur islamiseringen av Danmark ska gå till och Christiansborg bli Muslimborg? Hur tänker man i olika grupperingar? Vi vet inte. Främlingen är verkligen främling - och förblir.
Vi har fått ett mindre homogent Sverige - och samtidigt ett mer.
Vi har mångfald - och samtidigt en markerad enhetskultur, styrd uppifrån.
Vi vet precis vad man ska säga/får säga - och hör det förklarande "jag är väl gammaldags" när folk säger något annat, som kan visa sig vara det som verkligen är sant.
Vi har sociala medier - men vem orkar läsa mer än ett fåtal debattörer?
Och de rapporter som berättar väsentliga ting får vi i kondenserad form och vet inte riktigt om det vi får veta går att lita på.
Demokratins ideal är andra, att lita på folks goda omdömen, att ge olika perspektiv, att stimulera debatt, att samlas i studiecirklar för att vrida och vända på resonemang. Då blir det mindre utrymme för pr-byråer, tidningar som skrivs för att tjäna pengar på oss och medier som ska hålla oss dumma. Då blir det plats för andra informationer, sådana som går på tvärs mot våra fördomar men som tvingar oss att hantera den mångsidiga verkligheten. Då slipper vi reagera på de känslomässiga stimuli andra förser oss med. Då kan vi tänka och tala tillsammans som hyfsat kloka människor. Motsägelser är friskhetstecken.
Vi är inte där.
Vi är i ett läge där vi hålls dumma, så att vi blir dumma.
Fruktar jag.
Jag antar att den borgerlighet som träder fram med diskret charm tänker ungefär så och samma tankemönster återfinns i det andra politiska lägret. Därtill finns det ett folk som ska skyddas för sådant folk inte ska påverkas av. Frågor som folket ska få ta sig an, ska vara enkla och okomplicerade - alltså precis sådana som Nisse i Hökarängen själv är. Enkel. Okomplicerad. Vi fick journalister tillskurna efter den mallen.
Jag vet inte vad Nisse i Hökarängen kallades i Leipzig, DDR, men Neues Deutschland var organet för honom. Liksom statstelevisionen. Det fanns frågor som aldrig skulle tas upp öppet.
De fanns ändå. Folk talade försiktigt om dem och byggde egna myter kring förhållanden. Några trodde sig veta och fann likasinnade som kunde dela vetskapen. Människan är sig lik - i Sverige, i DDR och annorstädes. Det märkliga är dock att människor, som misstror den information som levereras, ändå tror den. Det kanske är oundvikligt. Vi dirigeras.
Som en slags mothållning är jag därför för vital journalistik. Somliga dagar läser jag Barometern/OT, Smålandsposten, Ölandsbladet och Östran/Nyheterna. I Kalmartidningarna ser jag samma lokala bevakning från Öland, Mönsterås, Torsås, Nybro, Emmaboda, Högsby. I alla tidningarna kan jag se samma nyhetsuppslag från världen. Det betyder samma perspektiv, samma faktaurval, samma intervjuade och jag får ingen chans att bedöma det jag erbjuds läsa genom en alternativ läsning. Åsikter skulle fordomdags återfinnas på ledarsidorna och fakta i reportagen, hette det. Riktigt så enkelt var det inte. Men megafoneffekten var dåförtiden inte lika förödande som nu.
Jag kom på mig själv med att finna nyhetsrapporteringen från Gaza ointressant. Jag visste inget om vad som hände när jag hört berättelserna. Nå, det var krig och då är desinformation också ett verktyg. Det verktyget behövs kanske där - men behövs det i vår svenska vardag?
Nu har det blivit en debatt om invandring på denna blogg. Det blev mindre av den fråga jag ställde, den om världens yttersta tid - men låt gå. När det gäller flyktingar kommer debatten att handla om pengar. Nå, barmhärtighet kanske inte är gratis och för en kyrkokristen är det viktiga inte att säga till Herren Jesus: "När vi mötte dig som flykting, tyckte vi inte det var värt att satsa pengar på dig men vi var som vanligt vänliga ändå." Fast ett problem kanske är att den svenska staten inte kan visa barmhärtighet mot de olyckliga och pinade som kommer men däremot se till att de får möjlighet att leva. Så då återstår frågan om det mänskliga mötet, barmhärtigheten alltså. Men hur ska det mötet kunna ske i utanförskapets förorter och stadsdelar? Hur ska det mötet ske med människor som inser att de inte har någon framtid, inte kan få jobb och allt det där? Hur ska det mötet ske när predikanten i en tv-intervju la ut texten om hur islamiseringen av Danmark ska gå till och Christiansborg bli Muslimborg? Hur tänker man i olika grupperingar? Vi vet inte. Främlingen är verkligen främling - och förblir.
Vi har fått ett mindre homogent Sverige - och samtidigt ett mer.
Vi har mångfald - och samtidigt en markerad enhetskultur, styrd uppifrån.
Vi vet precis vad man ska säga/får säga - och hör det förklarande "jag är väl gammaldags" när folk säger något annat, som kan visa sig vara det som verkligen är sant.
Vi har sociala medier - men vem orkar läsa mer än ett fåtal debattörer?
Och de rapporter som berättar väsentliga ting får vi i kondenserad form och vet inte riktigt om det vi får veta går att lita på.
Demokratins ideal är andra, att lita på folks goda omdömen, att ge olika perspektiv, att stimulera debatt, att samlas i studiecirklar för att vrida och vända på resonemang. Då blir det mindre utrymme för pr-byråer, tidningar som skrivs för att tjäna pengar på oss och medier som ska hålla oss dumma. Då blir det plats för andra informationer, sådana som går på tvärs mot våra fördomar men som tvingar oss att hantera den mångsidiga verkligheten. Då slipper vi reagera på de känslomässiga stimuli andra förser oss med. Då kan vi tänka och tala tillsammans som hyfsat kloka människor. Motsägelser är friskhetstecken.
Vi är inte där.
Vi är i ett läge där vi hålls dumma, så att vi blir dumma.
Fruktar jag.
onsdag 13 augusti 2014
Med snopp. Del sju
Nu tar vi bibelfrågan.
Fast det går inte om jag inte först markerar att vi hanterar två frågor.
Från statens sida handlade det om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, dvs den i det statliga lönesystemet integrerade tjänst som Svenska kyrkan, inte staten, betalade. Alla statliga tjänster skulle vara öppna för både kvinnor och män, det hade markerats. Prästämbetets annorlunda kunde inte det politiska systemet vidgå. Här är konflikten som man måste ha i minne. Vi har att hantera två olika frågor eller, om man vill, två olika intressen.
Bibelfrågan först.
Det är egentligen inte riktigt så enkelt att det handlar om tolkningar i betydelsen "du tycker si och jag tycker så" men hur det egentligen är och ska vara kan vi inta ha en aning om så då röstar vi om saken".
Det handlar om hur Kyrkan obrutet uppfattat en ordning som Herren själv instiftat och det var ordningen att somliga, ett fåtal, män skulle vara präster. De skulle betjäna gudsfolket, kvinnor och män, med Ord och sakrament. Orden som tydde detta var inte så svåra att förstå.
Som påmints om tidigare, hade Luther funderat och kommit till slutsatsen att Den Helige Ande inte tillät kvinnor som präster.
Bibelkommissionen, den biskopsmötet tillsatt år 1963 och som var färdig med sin rapport 1970, var på det klara att sedda mot sin bakgrund var det Paulus skrivit relativt klart, alltså begripligt. Och samma kommission var kritisk till hur beslutet fattats - jämlikhetsidén hade slagit igenom utan konfrontation med det bibliska materialet.
Det är fullständigt klart hur det gick till. Men i sak är det förödande att bibelkommissionen dömer ut beslutsprocessen. Det fanns ett bibelarbete kvar att göra, menade kommissionen. Bakom beslutet fanns inte bibelord, tradition eller reformatoriska argument. Bakom beslutet fanns en politisk vilja. Den skulle självklart klä sig i teologiska argument, tillyxade för intresset.
Vem går på sådant? Jag gjorde det inte, när jag började tänka efter och läste på.
Men det bibelarbete som efterlystes 1970 blev det inte mycket med, kan vi konstatera.
Argumenterar inte de romerska katolikerna annorlunda för sitt nej till kvinnliga präster än med enskilda bibelord? Kanske - eller kanske inte. Apostlavalet ställs i förgrunden och det är också ett bibelargument. Men den paulinska undervisningen går de romersk-katolska inte förbi. Påven kommer till samma slutsats som Luther när han säger att Kyrkan inte har befogenhet att införa kvinnliga präster. Ekuemeniskt är somliga av oss ense!
Talförbudet handlar inte om kvinnor som pladdrade i gudstjänsten - detta är ett fullkomligt sanslöst argument att diskreditera fromma kvinnor i urkyrkan för att förklara ett bibelord. Förkunnelsen - kerygmat - var inte kvinnors uppgift men det var vittnesbördet, martyrian. Och det finns i Urkyrkan undervisande kvinnor. Blir det inte lite tillkrånglat nu? Jo. Och det var just detta tillkrånglade som beslutsfattarna undvek för 60 år sedan. Måste vi vara imponerade av denna icke-insats?
Mot Kyrkans förståelse av ämbetet ställs i ett antal protestantiska kyrkor en annan förståelse. Det handlar om statskyrkor där staten fattar beslutet (Danmark och Norge 1948 och Sverige 1958) och dessförinnan om en uppsättning tyska landskyrkor som har en kvinnlig tjänst som noga besett kanske inte är en prästtjänst utan något annat. Vad Vikarinnen egentligen var hade Margit Sahlin lite svårt att klura ut.
Är det rimligt att förstå vår tids prästämbete utifrån bibelord?
Svaret kan bli tvåfaldigt: 1. Vad ska prästämbetet idag annars förstås utifrån och 2. om inte - varför läses bibelord, just bibelord, vid prästvigningar om de inte har med saken att skaffa.
Min fråga så här långt är enkel. Varför ska Kyrkans gemensamma skriftförståelse om ämbetet så enkelt överges genom ett riksdagsbeslut som tveklöst måste följas? Kyrkomötet 1957 beslutade ju något annat än riksdagen 1958 - och mellan kyrkomötesbeslutet och riksdagsbeslutet fanns inte tid eller intresse för redovisad bibelreflektion. Varför skulle en riksdag bedriva bibelstudier, tror ni?
Fanns inte den tiden före det beslut i kyrkomötet som konfirmerade riksdagsbeslutet? Nej, inte det heller. Och då vill jag i all enkelhet hänvisa till god och nyttig läsning.
http://kalin.nu/km1958.htm
Så illa var det.
Och domprosten Johanssons memorabilier borde få varje kyrkokristen att bli lite bekymrad.
Domprosten skrev sedan Women in the Church's Ministry (utan tryckort och år) som 1990 kom i svensk översättning 1 Korintierbrevet 11-14 och prästvigning av kvinnor (Pro Veritate). Han kunde också under åren läsas i Svensk Teologisk Kvartalsskrift och Svensk Pastoraltidskrift. Hur eller hur - bibelargumenten var inte självklart på den sida som fattat majoritetsbeslutet.
Hur är det? Lär oss Skriftens böcker fast, troget och utan villfarelse den sanning Gud för vår frälsnings skulle velat låta uppenbara? Det är dagens knäckfråga. Menar vi så, finns det all anledning att kritisk värdera 1958 års kyrkomötesbeslut eftersom det rätt uppenbart vilar på andra förutsättningar.
I nästa del tänkte jag komplicera saken ytterligare för det är i vart fall två frågor till att belysa, frågan om vad ämbetet och frågan vad Gud skapade, när han skapade människan till man och kvinna.
Fast redan här och nu kanske jag måste anmäla avvikande mening när det gällde en kommentar om kvinnor som inte passar i offentligheten. Vad då med drottning Christina eller den heliga Birgitta eller Drottning Elisabeth II? Vad med betydelsefulla abbedissor? Vad med trons viktiga kvinnor?
Det är något anat saken gäller. Prästeriet är en tjänareform med de risker en sådan form har. Blev det helt enkelt fel när prästeriet blev fint och en karriärväg, inte det där att vara Kristi tjänare och allas slav, som aposteln beskriver sysslan? Ligger felet i att prästen blev statstjänsteman och därmed viktig? När prästen ska vara viktig böjer han sig ner inför gudsfolket och säger kärleksfullt: "För dig, för dig".
Detta sagt, gör den oss en tjänst som för resonemang som vi andra inte övertygas om - för det ger oss en möjlighet att precisera hur vi själva tänker. Man måste ibland ha fel för att komma rätt. Eller: någon måste ha fel för att andra ska komma rätt. Människan är människans glädje.
Fast det går inte om jag inte först markerar att vi hanterar två frågor.
Från statens sida handlade det om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, dvs den i det statliga lönesystemet integrerade tjänst som Svenska kyrkan, inte staten, betalade. Alla statliga tjänster skulle vara öppna för både kvinnor och män, det hade markerats. Prästämbetets annorlunda kunde inte det politiska systemet vidgå. Här är konflikten som man måste ha i minne. Vi har att hantera två olika frågor eller, om man vill, två olika intressen.
Bibelfrågan först.
Det är egentligen inte riktigt så enkelt att det handlar om tolkningar i betydelsen "du tycker si och jag tycker så" men hur det egentligen är och ska vara kan vi inta ha en aning om så då röstar vi om saken".
Det handlar om hur Kyrkan obrutet uppfattat en ordning som Herren själv instiftat och det var ordningen att somliga, ett fåtal, män skulle vara präster. De skulle betjäna gudsfolket, kvinnor och män, med Ord och sakrament. Orden som tydde detta var inte så svåra att förstå.
Som påmints om tidigare, hade Luther funderat och kommit till slutsatsen att Den Helige Ande inte tillät kvinnor som präster.
Bibelkommissionen, den biskopsmötet tillsatt år 1963 och som var färdig med sin rapport 1970, var på det klara att sedda mot sin bakgrund var det Paulus skrivit relativt klart, alltså begripligt. Och samma kommission var kritisk till hur beslutet fattats - jämlikhetsidén hade slagit igenom utan konfrontation med det bibliska materialet.
Det är fullständigt klart hur det gick till. Men i sak är det förödande att bibelkommissionen dömer ut beslutsprocessen. Det fanns ett bibelarbete kvar att göra, menade kommissionen. Bakom beslutet fanns inte bibelord, tradition eller reformatoriska argument. Bakom beslutet fanns en politisk vilja. Den skulle självklart klä sig i teologiska argument, tillyxade för intresset.
Vem går på sådant? Jag gjorde det inte, när jag började tänka efter och läste på.
Men det bibelarbete som efterlystes 1970 blev det inte mycket med, kan vi konstatera.
Argumenterar inte de romerska katolikerna annorlunda för sitt nej till kvinnliga präster än med enskilda bibelord? Kanske - eller kanske inte. Apostlavalet ställs i förgrunden och det är också ett bibelargument. Men den paulinska undervisningen går de romersk-katolska inte förbi. Påven kommer till samma slutsats som Luther när han säger att Kyrkan inte har befogenhet att införa kvinnliga präster. Ekuemeniskt är somliga av oss ense!
Talförbudet handlar inte om kvinnor som pladdrade i gudstjänsten - detta är ett fullkomligt sanslöst argument att diskreditera fromma kvinnor i urkyrkan för att förklara ett bibelord. Förkunnelsen - kerygmat - var inte kvinnors uppgift men det var vittnesbördet, martyrian. Och det finns i Urkyrkan undervisande kvinnor. Blir det inte lite tillkrånglat nu? Jo. Och det var just detta tillkrånglade som beslutsfattarna undvek för 60 år sedan. Måste vi vara imponerade av denna icke-insats?
Mot Kyrkans förståelse av ämbetet ställs i ett antal protestantiska kyrkor en annan förståelse. Det handlar om statskyrkor där staten fattar beslutet (Danmark och Norge 1948 och Sverige 1958) och dessförinnan om en uppsättning tyska landskyrkor som har en kvinnlig tjänst som noga besett kanske inte är en prästtjänst utan något annat. Vad Vikarinnen egentligen var hade Margit Sahlin lite svårt att klura ut.
Är det rimligt att förstå vår tids prästämbete utifrån bibelord?
Svaret kan bli tvåfaldigt: 1. Vad ska prästämbetet idag annars förstås utifrån och 2. om inte - varför läses bibelord, just bibelord, vid prästvigningar om de inte har med saken att skaffa.
Min fråga så här långt är enkel. Varför ska Kyrkans gemensamma skriftförståelse om ämbetet så enkelt överges genom ett riksdagsbeslut som tveklöst måste följas? Kyrkomötet 1957 beslutade ju något annat än riksdagen 1958 - och mellan kyrkomötesbeslutet och riksdagsbeslutet fanns inte tid eller intresse för redovisad bibelreflektion. Varför skulle en riksdag bedriva bibelstudier, tror ni?
Fanns inte den tiden före det beslut i kyrkomötet som konfirmerade riksdagsbeslutet? Nej, inte det heller. Och då vill jag i all enkelhet hänvisa till god och nyttig läsning.
http://kalin.nu/km1958.htm
Så illa var det.
Och domprosten Johanssons memorabilier borde få varje kyrkokristen att bli lite bekymrad.
Domprosten skrev sedan Women in the Church's Ministry (utan tryckort och år) som 1990 kom i svensk översättning 1 Korintierbrevet 11-14 och prästvigning av kvinnor (Pro Veritate). Han kunde också under åren läsas i Svensk Teologisk Kvartalsskrift och Svensk Pastoraltidskrift. Hur eller hur - bibelargumenten var inte självklart på den sida som fattat majoritetsbeslutet.
Hur är det? Lär oss Skriftens böcker fast, troget och utan villfarelse den sanning Gud för vår frälsnings skulle velat låta uppenbara? Det är dagens knäckfråga. Menar vi så, finns det all anledning att kritisk värdera 1958 års kyrkomötesbeslut eftersom det rätt uppenbart vilar på andra förutsättningar.
I nästa del tänkte jag komplicera saken ytterligare för det är i vart fall två frågor till att belysa, frågan om vad ämbetet och frågan vad Gud skapade, när han skapade människan till man och kvinna.
Fast redan här och nu kanske jag måste anmäla avvikande mening när det gällde en kommentar om kvinnor som inte passar i offentligheten. Vad då med drottning Christina eller den heliga Birgitta eller Drottning Elisabeth II? Vad med betydelsefulla abbedissor? Vad med trons viktiga kvinnor?
Det är något anat saken gäller. Prästeriet är en tjänareform med de risker en sådan form har. Blev det helt enkelt fel när prästeriet blev fint och en karriärväg, inte det där att vara Kristi tjänare och allas slav, som aposteln beskriver sysslan? Ligger felet i att prästen blev statstjänsteman och därmed viktig? När prästen ska vara viktig böjer han sig ner inför gudsfolket och säger kärleksfullt: "För dig, för dig".
Detta sagt, gör den oss en tjänst som för resonemang som vi andra inte övertygas om - för det ger oss en möjlighet att precisera hur vi själva tänker. Man måste ibland ha fel för att komma rätt. Eller: någon måste ha fel för att andra ska komma rätt. Människan är människans glädje.
tisdag 12 augusti 2014
Here we go again! Om politisk aningslöshet
Smålandsposten tog plötsligt slut. På måndagmorgonen fanns den inte i min postlåda och markören på lådan var borta. Prenumerationen hade gått ut - utan att jag påmints om saken. Alltså missade jag måndagens nyhet, den att Svenska kyrkan i Växjö manar till motdemonstration när Svenskarnas Parti den 27 augusti ska ha möte. Jag citerar från Kyrkans Tidning:
"Svenska kyrkan uppmanar nu, via sin presstjänst i Växjö, allmänheten till motaktion.
-Jag pratade med domprosten i Växjö, Thomas Petersson, i dag och han säger att vi kommer att manifestera. Vi vill uppmana alla Växjöbor att samlas och visa sitt missnöje med att dessa krafter växer i vårt samhälle, säger Charlotte Granrot Frenberg, pressansvarig på Växjö stift."
Klockringning utesluts inte, får läsaren också veta, men inget är ännu bestämt.
När Soran Ismael mötte Svenskarnas Partis ledare från Sjöbo fick vi en inblick (SvD Kultur 10 aug). Samtalet på tre timmar refererades av Adam Svanell. Helene Lööw menar att det vi ser handlar om utslag av Vit Makt-rörelsen mer än om nazister och jag litar på den bedömningen. Det ska vara ordning på begreppen. I förra valet fick partiet ihop 681 röster.
Det är tveklöst så att ett litet och marginellt parti behöver reklam genom uppmärksamhet. Denna uppmärksamhet förser Svenska kyrkan partiet med! 12 personer i Almedalen lyckades domprosten Hermansson ge just den uppmärksamhet de behövde och omnämnande i media tycks vara 2400. Det är pinsamt. Har ni sett någon enda insats från partiet, t ex en ideologisk samhällsanalys som leder till förslag? Eller handlar partiets politik om en allmän känsla av missnöje, ett missnöje fotat just i Sjöbo? Inte vet jag. Jag vet mest att folk motdemonstrerar och ringer i kyrkklockor så att budskapet om möjligt inte ska höras. Det är just då som något hörs och skapar en uppmärksamhet som t ex Aktinform och andra blad aldrig lyckades med. Läser någon deras hemsida? Inte vet jag.
Partiets historiska uppgift beskrivs. Där talas det om motståndet mot Gustaf Vasa i Småland, Skåne och Blekinge och somliga av motståndarna tyckte att de haft det bättre under danskt styre. Vad ger ni mig för det? Skåne och Blekinge var danska landskap, Östdanmark, och Småland var aldrig under Danmark! Partiets historiska uppgift kanske blir att läsa historia? Men låt oss gå vidare!
Pinsamt är det också att det faktiskt var Svenska kyrkan som gav SD den första politiska plattformen och det första partistödet därför att direktval till kyrkomötet gick att utnyttja. Hade vi haft indirekt val, alltså val till församlingsnivå och därefter valt representanter till stiftsfullmäktige och kyrkomöte, hade SD inte haft en chans. Vi tackar och påminner gärna att några varnade för att detta kunde bli effekten. Det vägrade Torgny Larsson, S, att tro. Fel fick han. Har SD tackat S för insatsen?
Och nu alltså just den uppmärksamhet, stor, med genomslag och gratis, som Svenska kyrkan ger Svenskarnas Parti. Klockringningen kan bli intressant. För klockringningen i Jönköping har domkapitlet inlett ett tillsynsärende mot prosten Boeryd. Ska domprosten, i tillsynsorganet, nu ringa själv? Blir han också ett tillsynsärende då?
Må för ett ögonblick vara att Svenskarnas Parti får bästa tänkbara reklam av Svenska kyrkan men vem beslutar om saken, dvs vem kan använda Svenska kyrkans namn och dess informationsorgan? Var fattas i demokratisk ordning besluten? Eller är det så att somliga har fri tillgång och kan använda den stora Svenska kyrkan och hennes namn för egna syften utan vidare? Har Stiftsstyrelsen eller någon tjänsteman sagt att stiftet är indraget, vilket det väl är när stiftets pressansvariga agerar? Och hur är det? Vilka andra partiet tänker Svenska kyrkan bevaka? De som inte klart i denna valrörelsen protesterar mot IS och dess utrotning av kristna?
Tillbaka till det bisarra. Det är motdemonstrationerna som ger Svenskarnas Parti det partiet annars inte skulle få: uppmärksamhet. Nazister kallas de. Tankegodset kanske är fascistiskt, om nu Per Engdahls korporatistiska tänkande ska räknas till partiets ideologi. Men i reportaget i Svenska Dagbladet i söndags är det mycket mer av Vit makt och Soran Ismael får fram det rätt tydligt. Kanske är det skrämmande att detta parti vill ha tio kommunala mandat och försöker att knyta an till den europeiska extremhögern, det som Max Byström belyste i Svenska Dagbladet. Men håller demokratin kan andra partier analysera skeenden och förstå vilka förhållanden i samhället som är den jordmån Svenskarnas Parti växt ur. Det är inte bara ett tankegods hämtat från flera håll. Det är också sociala förhållanden i ett samhälle som blivit allt mindre av just - sam-hälle, något sammanhållet. Antiglobaliseringen är en punkt. Den leder till en känsla av maktlöshet, andra fattar beslut i New York och annorstädes. Tja. Och så lite blodsmystik. Samma blod ska rinna i våra barns vener som rann hos kämparna i Narva, om ni förstår. Varför inte Poltava? Eller Lützen? Därför att legosoldaterna kom från Skottland, Nederländerna, Tyskland och Frankrike? Är min vän den krigiske Murray svensk egentligen? Ja, ni fattar utan att jag behöver nämna Sveriges kungahus.
Kanske bevittnar vi nu effekterna av folkrörelsernas bortdöende. De gamla folkrörelsepartierna har blivit politiska apparater med pr-byråer och marknadsföringskonster på programmet samt politiker med politik som personliga projekt. Det är rätt illa. Det blir lätt ett "vi här uppe och ni där nere". Kan det vara så att de extrema partierna växer till därför att vardagsdemokratin sviktar? Och kommer valrörelsen att visa demokratiska brister genom sina marknadsföringsframgångar, folket som objekt för politik och inte som politikens subjekt?
Vad ska vi då slutligen säga om domprosten Thomas Petersson?
Inte så mycket.
Svenskarnas Partis partiordförande Stefan Jacobsson borde skicka blommor och tack redan innan motdemonstrationen till honom dock.
Men domprostar? Säg bara "Hermansson och Petersson!" Det räcker för att klockor ska ringa.
"Svenska kyrkan uppmanar nu, via sin presstjänst i Växjö, allmänheten till motaktion.
-Jag pratade med domprosten i Växjö, Thomas Petersson, i dag och han säger att vi kommer att manifestera. Vi vill uppmana alla Växjöbor att samlas och visa sitt missnöje med att dessa krafter växer i vårt samhälle, säger Charlotte Granrot Frenberg, pressansvarig på Växjö stift."
Klockringning utesluts inte, får läsaren också veta, men inget är ännu bestämt.
När Soran Ismael mötte Svenskarnas Partis ledare från Sjöbo fick vi en inblick (SvD Kultur 10 aug). Samtalet på tre timmar refererades av Adam Svanell. Helene Lööw menar att det vi ser handlar om utslag av Vit Makt-rörelsen mer än om nazister och jag litar på den bedömningen. Det ska vara ordning på begreppen. I förra valet fick partiet ihop 681 röster.
Det är tveklöst så att ett litet och marginellt parti behöver reklam genom uppmärksamhet. Denna uppmärksamhet förser Svenska kyrkan partiet med! 12 personer i Almedalen lyckades domprosten Hermansson ge just den uppmärksamhet de behövde och omnämnande i media tycks vara 2400. Det är pinsamt. Har ni sett någon enda insats från partiet, t ex en ideologisk samhällsanalys som leder till förslag? Eller handlar partiets politik om en allmän känsla av missnöje, ett missnöje fotat just i Sjöbo? Inte vet jag. Jag vet mest att folk motdemonstrerar och ringer i kyrkklockor så att budskapet om möjligt inte ska höras. Det är just då som något hörs och skapar en uppmärksamhet som t ex Aktinform och andra blad aldrig lyckades med. Läser någon deras hemsida? Inte vet jag.
Partiets historiska uppgift beskrivs. Där talas det om motståndet mot Gustaf Vasa i Småland, Skåne och Blekinge och somliga av motståndarna tyckte att de haft det bättre under danskt styre. Vad ger ni mig för det? Skåne och Blekinge var danska landskap, Östdanmark, och Småland var aldrig under Danmark! Partiets historiska uppgift kanske blir att läsa historia? Men låt oss gå vidare!
Pinsamt är det också att det faktiskt var Svenska kyrkan som gav SD den första politiska plattformen och det första partistödet därför att direktval till kyrkomötet gick att utnyttja. Hade vi haft indirekt val, alltså val till församlingsnivå och därefter valt representanter till stiftsfullmäktige och kyrkomöte, hade SD inte haft en chans. Vi tackar och påminner gärna att några varnade för att detta kunde bli effekten. Det vägrade Torgny Larsson, S, att tro. Fel fick han. Har SD tackat S för insatsen?
Och nu alltså just den uppmärksamhet, stor, med genomslag och gratis, som Svenska kyrkan ger Svenskarnas Parti. Klockringningen kan bli intressant. För klockringningen i Jönköping har domkapitlet inlett ett tillsynsärende mot prosten Boeryd. Ska domprosten, i tillsynsorganet, nu ringa själv? Blir han också ett tillsynsärende då?
Må för ett ögonblick vara att Svenskarnas Parti får bästa tänkbara reklam av Svenska kyrkan men vem beslutar om saken, dvs vem kan använda Svenska kyrkans namn och dess informationsorgan? Var fattas i demokratisk ordning besluten? Eller är det så att somliga har fri tillgång och kan använda den stora Svenska kyrkan och hennes namn för egna syften utan vidare? Har Stiftsstyrelsen eller någon tjänsteman sagt att stiftet är indraget, vilket det väl är när stiftets pressansvariga agerar? Och hur är det? Vilka andra partiet tänker Svenska kyrkan bevaka? De som inte klart i denna valrörelsen protesterar mot IS och dess utrotning av kristna?
Tillbaka till det bisarra. Det är motdemonstrationerna som ger Svenskarnas Parti det partiet annars inte skulle få: uppmärksamhet. Nazister kallas de. Tankegodset kanske är fascistiskt, om nu Per Engdahls korporatistiska tänkande ska räknas till partiets ideologi. Men i reportaget i Svenska Dagbladet i söndags är det mycket mer av Vit makt och Soran Ismael får fram det rätt tydligt. Kanske är det skrämmande att detta parti vill ha tio kommunala mandat och försöker att knyta an till den europeiska extremhögern, det som Max Byström belyste i Svenska Dagbladet. Men håller demokratin kan andra partier analysera skeenden och förstå vilka förhållanden i samhället som är den jordmån Svenskarnas Parti växt ur. Det är inte bara ett tankegods hämtat från flera håll. Det är också sociala förhållanden i ett samhälle som blivit allt mindre av just - sam-hälle, något sammanhållet. Antiglobaliseringen är en punkt. Den leder till en känsla av maktlöshet, andra fattar beslut i New York och annorstädes. Tja. Och så lite blodsmystik. Samma blod ska rinna i våra barns vener som rann hos kämparna i Narva, om ni förstår. Varför inte Poltava? Eller Lützen? Därför att legosoldaterna kom från Skottland, Nederländerna, Tyskland och Frankrike? Är min vän den krigiske Murray svensk egentligen? Ja, ni fattar utan att jag behöver nämna Sveriges kungahus.
Kanske bevittnar vi nu effekterna av folkrörelsernas bortdöende. De gamla folkrörelsepartierna har blivit politiska apparater med pr-byråer och marknadsföringskonster på programmet samt politiker med politik som personliga projekt. Det är rätt illa. Det blir lätt ett "vi här uppe och ni där nere". Kan det vara så att de extrema partierna växer till därför att vardagsdemokratin sviktar? Och kommer valrörelsen att visa demokratiska brister genom sina marknadsföringsframgångar, folket som objekt för politik och inte som politikens subjekt?
Vad ska vi då slutligen säga om domprosten Thomas Petersson?
Inte så mycket.
Svenskarnas Partis partiordförande Stefan Jacobsson borde skicka blommor och tack redan innan motdemonstrationen till honom dock.
Men domprostar? Säg bara "Hermansson och Petersson!" Det räcker för att klockor ska ringa.
måndag 11 augusti 2014
Hat och oförmåga
Jag försöker läsa tidningarna denna måndagsmorgon för att se vad som skrivs om förföljelsen av kristna i det nya kalifatet. Jag läser om matbombningar, vattenbombningar och bombningar som är mer vanliga i krig. Ingenstans får jag en förklaring till folkfördrivningen. Jag kan bara gissa att det beror på att de journalister som ska berätta för mig inte har en aning om underliggande islamistiska tankefigurer. Vi är rätt långt från blågul islam och närmare det som vi inte riktigt ville tro - att vi stod inför en Clash of Cultures. Det finns nämligen en god mänsklig egenskap: oförmågan att förstå det som ter sig obegripligt. Denna goda förmåga får vardagen att fungera - men den blir rätt katastrofal i utsatta lägen. Som nu.
I sak är det väl enkelt att förstå vad tanken på kalifatet går ut på. Det upprättas en islamistisk stormakt. Den är strukturerad utifrån en strikt religiös hållning. Eller: den är strukturerad efter Sanningen. Och den som går emot Sanningen, ja, ni fattar själva. Det gör de kristna, judarna och en del andra grupper. Judar och kristna är Bokens folk. De kan antingen tolereras under Sanningens paraply eller uppfattas vara särskilt fördärvade eftersom de som Bokens folk skulle begripa bättre.
Håller vi oss till Rupert Shortt kan jag inte se annat än att han väl belägger vad han skriver om den utsatta situationen för de kristna i Mosul och Erbil och förklarar hur bomber mot kyrkor och mord på kristna varit ett återkommande inslag sedan 2004. Vad Boko Haram i Nigeria ägnat sig åt har rapporterats då och då, senast var det kidnappningen av 200 skolflickor. I min bloggpost undrade jag ungefärligen: När världens tid är förgången, blir det så här. Jag har läst det. Ser jag nu IRL vad jag läste?
Frågan ställdes vad jag har gjort i Kyrkomöte och Kyrkostyrelse i anledning av IS. Det är självklart att jag ingenting gjort. Rollfördelningen är inte sådan att det är mig möjligt. Om mig gäller den kyrkopolitiska sanningen att jag är omdömeslös och ska stämplas ut ("kvinnoprästmotståndare och homofob"), inte att jag är en erfaren präst, väl påläst och uppslagsrik, disputerad i Missionsvetenskap och Ekumenik samt docent i Kyrkovetenskap. Om de som deltagit i utmönstringen därefter kommer och undrar vad jag gjort kan jag bara svara med det bulgariska ordstävet: "Du har pissat i kålen, åt din kålsoppa nu." I det kyrkliga sitter jag mest på åskådarplats. Men jag ser en del, som den kan se som läser vad jag skriver.
Så vad med våra kristna syskon på flykt eller kvar i IS-kontrollerat land, utsatta för våld, tvång, förtryck och med sina kyrkor sprängda? Vad kan de förvänta sig av de kristna i Sverige? Manifestationen på Medborgarplatsen var en hedervärd insats. Förbön är ett annat verktyg. Likväl känner jag en förfärande hjälplöshet inför det jag uppfattar vara demoniskt hat. Och jag tänker att snälla människor är oförmögna att förstå detta hat och med sin oförmåga ger de då just detta hat spelrum. Snälla människor - fast snälla i egentlig mening är de inte. De är drabbade av snällismen och det gör att det blir farligt för många.
Tillbaka till Kyrkomötet.
Frågeinstitutet är avskaffat. Det gör att ingen ledamot kan ta upp aktuella frågor till debatt. Det som inte skrivits i motioner, finns inte. Jag ville ha kvar frågeinstitutet, skrev motion och fick den avslagen. Nu kanske Kyrkomötets ordförande säger något skarpt om IS - eller Ärkebiskopen? Eller är det möjligt att Ekumenikutskottet tar ett så kallat utskottsinitiativ till någon aktion?
Skicka svensk trupp för att skydda de medkristna är väl inte att tänka på. Annars har jag en vers om det:
Vad svenska stålet biter,
kom låt oss pröva på
Ur vägen islamister,
för våra gossar blå!
Nej visst nej, det finns ingen svensk trupp att skicka.
Vi sänder en vänlig tanke i stället då.
Men fortfarande undrar jag vad muslimer i Sverige säger om IS och Boko Haram.
I sak är det väl enkelt att förstå vad tanken på kalifatet går ut på. Det upprättas en islamistisk stormakt. Den är strukturerad utifrån en strikt religiös hållning. Eller: den är strukturerad efter Sanningen. Och den som går emot Sanningen, ja, ni fattar själva. Det gör de kristna, judarna och en del andra grupper. Judar och kristna är Bokens folk. De kan antingen tolereras under Sanningens paraply eller uppfattas vara särskilt fördärvade eftersom de som Bokens folk skulle begripa bättre.
Håller vi oss till Rupert Shortt kan jag inte se annat än att han väl belägger vad han skriver om den utsatta situationen för de kristna i Mosul och Erbil och förklarar hur bomber mot kyrkor och mord på kristna varit ett återkommande inslag sedan 2004. Vad Boko Haram i Nigeria ägnat sig åt har rapporterats då och då, senast var det kidnappningen av 200 skolflickor. I min bloggpost undrade jag ungefärligen: När världens tid är förgången, blir det så här. Jag har läst det. Ser jag nu IRL vad jag läste?
Frågan ställdes vad jag har gjort i Kyrkomöte och Kyrkostyrelse i anledning av IS. Det är självklart att jag ingenting gjort. Rollfördelningen är inte sådan att det är mig möjligt. Om mig gäller den kyrkopolitiska sanningen att jag är omdömeslös och ska stämplas ut ("kvinnoprästmotståndare och homofob"), inte att jag är en erfaren präst, väl påläst och uppslagsrik, disputerad i Missionsvetenskap och Ekumenik samt docent i Kyrkovetenskap. Om de som deltagit i utmönstringen därefter kommer och undrar vad jag gjort kan jag bara svara med det bulgariska ordstävet: "Du har pissat i kålen, åt din kålsoppa nu." I det kyrkliga sitter jag mest på åskådarplats. Men jag ser en del, som den kan se som läser vad jag skriver.
Så vad med våra kristna syskon på flykt eller kvar i IS-kontrollerat land, utsatta för våld, tvång, förtryck och med sina kyrkor sprängda? Vad kan de förvänta sig av de kristna i Sverige? Manifestationen på Medborgarplatsen var en hedervärd insats. Förbön är ett annat verktyg. Likväl känner jag en förfärande hjälplöshet inför det jag uppfattar vara demoniskt hat. Och jag tänker att snälla människor är oförmögna att förstå detta hat och med sin oförmåga ger de då just detta hat spelrum. Snälla människor - fast snälla i egentlig mening är de inte. De är drabbade av snällismen och det gör att det blir farligt för många.
Tillbaka till Kyrkomötet.
Frågeinstitutet är avskaffat. Det gör att ingen ledamot kan ta upp aktuella frågor till debatt. Det som inte skrivits i motioner, finns inte. Jag ville ha kvar frågeinstitutet, skrev motion och fick den avslagen. Nu kanske Kyrkomötets ordförande säger något skarpt om IS - eller Ärkebiskopen? Eller är det möjligt att Ekumenikutskottet tar ett så kallat utskottsinitiativ till någon aktion?
Skicka svensk trupp för att skydda de medkristna är väl inte att tänka på. Annars har jag en vers om det:
Vad svenska stålet biter,
kom låt oss pröva på
Ur vägen islamister,
för våra gossar blå!
Nej visst nej, det finns ingen svensk trupp att skicka.
Vi sänder en vänlig tanke i stället då.
Men fortfarande undrar jag vad muslimer i Sverige säger om IS och Boko Haram.
söndag 10 augusti 2014
Konstigt eller konsekvent
Konstigt att vi ser så lite av öppen reflektion kring de dagsaktuella katastroferna. Rykten om krig, pest och kristendomsförföljelse borde annars höra till det de kristna analyserar, för att förstå den tid vi lever i. "Närmar sig den dag då vi ska lyfta våra huvuden?" skulle de kunna fråga varandra.
I väntan på den dagen funderar jag mycket över den kristendomsutrotning IS och Boko Haram står för. Vad kan vi göra? IS är en mäktig kraft. USA kan bomba artilleriställningar - och vad mera? Vi? Be kan vi - på vårt vanliga förvirrade och taffliga sätt. Tala med varandra, skriva uttalanden och kanske skulle det sägas rätt tydligt att svenska media är pinsamma som inte kan tala klartext om vad IS genomför. Inte en kampanj mot minoritetsgrupper i första hand. I första hand religiöst motiverad kristendomsutrotning. Man behöver inte ha läst Rupert Shortts bok Christianophobia. How the global oppression of Christians is being ignored (Paperback Random House 2013) för att fatta vad det handlar om. Den som gör det, får i vart fall perspektiv som media aldrig gett oss.
Jag tycker att Jenny Nordberg fokuserat problemet väl - och det kan kompliceras. IS-soldater kan komma hem till Sverige och rekrytera fler kämpar för de är svenska medborgare. Är det i sin ordning? Ska de verkligen efter insatser i en krigsmakt som utrotar kristna vara välkomna "hem" igen eller? Här i Sverige finns miljoner döpta som tagit emot dem när de kom som flyktingar, alltså just den sortens folk de vill utrota i kalifatet. Har vi ett problem eller har vi ett problem? Skulle inte IS-soldaterna samfällt dömas för något kvalificerat brott som medlemskap i en organisation som är förbrytersk? Brott mot mänskligheten? För det är väl inte OK att bryta mot krigets lagar, eller?
Jag kan ställa en fråga till: Är det inte högst angeläget att det muslimska samhället gör klart hur man ser på IS? Vilka muslimer protesterar mot det som händer och inser att den protesten är viktig? Viktigare än de kristnas protester, kan jag tänka. Så vad säger vanliga svenska muslimer högt och tydligt nu? Om Irak och om de antisemitiska aktionerna i Malmö och annorstädes. Att frågan om vad som kan göras för att skära av underhållet till IS också måste ställas, är självklart. Vilka vinner på konflikten? Follow the Money!
Allan Willny skäms på sin blogg Apokatastasis för han har läst Ulf Lindgren på Katedralakademin. Ja, det blev väl inte många rätt där, kan man säga. Och rätt lite kristendom men det kan tänkas vara konsekvent för, skriver domkyrkolektorn Lindgren, "det finns inte EN islam, lika lite som det finns EN kristendom eller EN judendom."
Nähä. Kristendomen är som bofinken, alltså. Det tror jag inte. Till en sådan bekännelse har jag inte avlagt precis prästlöften, om man så säger. EN kristen tro i olika former, det må vara, men någon slags enhetlighet finns det, fastlagd i den trons gemenskap som räknar med Andens bistånd. Men Lindgren är typ en religiös präst och förfaller uttalat till andlighet och i denna hans andlighet kan ett mellanmänskligt möte äga rum - för i andlighet betyder nog bekännelser/dogmer föga, tycks det. Jaja. Säg det till apostlarna. Och till Lindgrens insikter hör att "vår kristna Trosbekännelse" inte med ett ord nämner bibeln. Hur vore det om blivande präster fick läsa lite teologi och inte bara religionsvetenskap? Har Lindgren alls inte pejl på ämnet symbolik, som det heter?
Det finns nog en del att skämmas för om man är en känslig person.
Andra blir mest bekymrade över kvasiintellektuell sörja. Och kanske över effekten att pretentiöst undvika det problem Rupert Shortt pekat på.
Fast det mest svårartade är kanske att Lindgren kopplar loss från Skriften: "Endast en del av en religion byggs upp av heliga skrifter." Så tänkte nog inte Luther. Han var väl sålunda inte religiös utan kristen och såg därför Skriften som en större och normgivande kraft, så som Kyrkan läser Skriften och prästen kysser boken för här är Guds eget heliga Ord.
Det är mycket som är konstigt - om man, förstås, inte funderar på om den där dagen när vi ska räta på ryggen och lyfta på huvudet kommit nära och inte bara närmare. Då är det som händer begripligt och konsekvent.
I väntan på den dagen funderar jag mycket över den kristendomsutrotning IS och Boko Haram står för. Vad kan vi göra? IS är en mäktig kraft. USA kan bomba artilleriställningar - och vad mera? Vi? Be kan vi - på vårt vanliga förvirrade och taffliga sätt. Tala med varandra, skriva uttalanden och kanske skulle det sägas rätt tydligt att svenska media är pinsamma som inte kan tala klartext om vad IS genomför. Inte en kampanj mot minoritetsgrupper i första hand. I första hand religiöst motiverad kristendomsutrotning. Man behöver inte ha läst Rupert Shortts bok Christianophobia. How the global oppression of Christians is being ignored (Paperback Random House 2013) för att fatta vad det handlar om. Den som gör det, får i vart fall perspektiv som media aldrig gett oss.
Jag tycker att Jenny Nordberg fokuserat problemet väl - och det kan kompliceras. IS-soldater kan komma hem till Sverige och rekrytera fler kämpar för de är svenska medborgare. Är det i sin ordning? Ska de verkligen efter insatser i en krigsmakt som utrotar kristna vara välkomna "hem" igen eller? Här i Sverige finns miljoner döpta som tagit emot dem när de kom som flyktingar, alltså just den sortens folk de vill utrota i kalifatet. Har vi ett problem eller har vi ett problem? Skulle inte IS-soldaterna samfällt dömas för något kvalificerat brott som medlemskap i en organisation som är förbrytersk? Brott mot mänskligheten? För det är väl inte OK att bryta mot krigets lagar, eller?
Jag kan ställa en fråga till: Är det inte högst angeläget att det muslimska samhället gör klart hur man ser på IS? Vilka muslimer protesterar mot det som händer och inser att den protesten är viktig? Viktigare än de kristnas protester, kan jag tänka. Så vad säger vanliga svenska muslimer högt och tydligt nu? Om Irak och om de antisemitiska aktionerna i Malmö och annorstädes. Att frågan om vad som kan göras för att skära av underhållet till IS också måste ställas, är självklart. Vilka vinner på konflikten? Follow the Money!
Allan Willny skäms på sin blogg Apokatastasis för han har läst Ulf Lindgren på Katedralakademin. Ja, det blev väl inte många rätt där, kan man säga. Och rätt lite kristendom men det kan tänkas vara konsekvent för, skriver domkyrkolektorn Lindgren, "det finns inte EN islam, lika lite som det finns EN kristendom eller EN judendom."
Nähä. Kristendomen är som bofinken, alltså. Det tror jag inte. Till en sådan bekännelse har jag inte avlagt precis prästlöften, om man så säger. EN kristen tro i olika former, det må vara, men någon slags enhetlighet finns det, fastlagd i den trons gemenskap som räknar med Andens bistånd. Men Lindgren är typ en religiös präst och förfaller uttalat till andlighet och i denna hans andlighet kan ett mellanmänskligt möte äga rum - för i andlighet betyder nog bekännelser/dogmer föga, tycks det. Jaja. Säg det till apostlarna. Och till Lindgrens insikter hör att "vår kristna Trosbekännelse" inte med ett ord nämner bibeln. Hur vore det om blivande präster fick läsa lite teologi och inte bara religionsvetenskap? Har Lindgren alls inte pejl på ämnet symbolik, som det heter?
Det finns nog en del att skämmas för om man är en känslig person.
Andra blir mest bekymrade över kvasiintellektuell sörja. Och kanske över effekten att pretentiöst undvika det problem Rupert Shortt pekat på.
Fast det mest svårartade är kanske att Lindgren kopplar loss från Skriften: "Endast en del av en religion byggs upp av heliga skrifter." Så tänkte nog inte Luther. Han var väl sålunda inte religiös utan kristen och såg därför Skriften som en större och normgivande kraft, så som Kyrkan läser Skriften och prästen kysser boken för här är Guds eget heliga Ord.
Det är mycket som är konstigt - om man, förstås, inte funderar på om den där dagen när vi ska räta på ryggen och lyfta på huvudet kommit nära och inte bara närmare. Då är det som händer begripligt och konsekvent.
lördag 9 augusti 2014
Med snopp. Del sex
Jag hade trott att jag nu nått den punkt när jag kunde sammanfattagra frågor om ämbetet, men en del nytt händer som bör uppmärksammas. Jag var i Båstad och hörde Eko-inslaget lite ofullständigt men fattade att manliga präster anmälts för diskriminering i Gällivare.
Komminister Anna Fjällborg (TK 78,12,13) hävdade att dessa präster, kyrkoherden och två komministrar i pastoratet, menade att hennes utbildning inte duger. Så kyrkoherden och två komministrar blev anmälda. Motståndet hon mötte var både öppet och subtilt. Komminister Fjällborg: "Det är också en känsla, för jag känner att jag inte duger i deras ögon för att jag är kvinna. Jag har inte rätt att ha den utbildning jag har, därför att jag råkade födas till kvinna och inte till man. Så jag ska inte vara präst egentligen."
Nu ska saken utredas. Biskop Stiglund kommenterar inte, men konstaterar i ett mejl till P4 Norrbotten att diskriminering inte tolereras och präster ska vara beredda att tjänstgöra med vem som helst, oavsett kön, läser jag. Det där "vem som helst" måste man uppskatta.
Fjällborg berättar om en komminister: "Han sa rätt ut till mig att 'jag kan inte acceptera kvinnor som präster, och därför kan jag inte jobba med dig."
Det verkar upplagt för något bekymmersamt. Fjällborgs anmälan syftar till ett tillsynsärende och det handlar då om de anmäldas lämplighet som präster. Men den präst som anklagas för att ha fällt yttrandet förnekar. Han tjänstgör i en annan församling än komminister Fjällborg och har träffat henne färre än tio gånger och, som sagt, inte sagt vad han sägs ha sagt. Domkapitlets utredning måste ha bärkraft. Kommer den att ha det?
Handlar det om kvinnoprästmotstånd så är det uppenbart att komminister Fjällborg inte riktigt förstår att det inte är hennes utbildning som ifrågasätts. Det borde man kanske göra - för i svensk prästutbildning borde ingå några timmars reflektion om ämbetet och kontroversen, men den behandlas som en "icke-fråga", vilket är att bädda för problem om det blir problem, så att säga. Och många har ju inte övertygats i sakfrågan - hur skulle de eftersom det inte finns någon fråga! Ni förstår.
Kanske skulle prästerna i Gällivare-Malmberget (ny organisation sedan 1 jan) ifrågasätta komminister Fjällborgs antropologi. Det är inte så att hon "råkat" födas som kvinna. Det var Guds goda mening med henne. "Den dag du viskade ditt 'bliv', du ville mening i mitt liv", sv ps 227. Könsbestämningen är Guds och konciliet i Nicea fattade som första beslut att den som kastrerat sig inte fick prästvigas eller vara kvar som präst. Vi erkänner detta ekumeniska koncilium och fattar att kön är viktigt, inte något man råkar ut för och inte heller enbart en social konstruktion, något iråkat.
I detta sammanhang får vi väl invänta utredningen i Luleå. Tänk om den slutar som polisutredningen i Kinna, dvs det går inte att hitta något? Det vore inte första gången när det handlar om ämbetsfrågan. Anmälan mot teologiska fakulteten i Lund i slutet av 1970-talet slogs upp stort, blev en mytisk sanning och i sak ingenting. Kyrkopolitiskt bar den dock, där behöver kraven inte vara så höga.
Den gjorde nytta.
En stackars prästkandidat polisanmäldes dåförtiden för slagsmål på en krog i Växjö. Det var allvarligt. Som väl var, hade den anmälde prästkandidaten vittne på att han vid tiden för misshandeln varit i Lund. Kopplingen till ämbetsfrågan? Prästkandidaten hade hört någon uttala sig för kvinnor som präster och klippt till mannen som var för kvinnliga präster. Detta fick vi veta stort i media. Mindre uppslaget blev att allt tycktes fejk. Polisen kunde inte styrka något.
Jag ville ha en utredning om trakasserier och mobbing och skrev motion till kyrkomötet. Det ville inte kyrkomötet och allra minst ville Christina Odenberg detta. Nej, för tänk om det visat sig att mycket talande i allt detta varit lögn och fabrikation.
Vi ser fram emot utredningen. Och ska utredaren/na vilja ha till tips, kan de få. Ett är att försöka beskriva den miljö i vilken anmälan kommit till. Organisationsförändringar, arbetsmiljö, kyrkopolitik mm samt förstås det där vanliga med stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson när en händelse ska återges. Domkapitlet i Luleå ställs inför en utmaning för här ska det handla om oväld och utredningskompetens. Klarar kapitlet det - eller blir det som med fallet med prosten, som i god ordning konstaterrat att han, sjuk och inte längre förmögen till prästerliga uppgifter, inte skulle ha någon vigselbehörighet och därför (!) straffades av domkapitlet. Han blev så kränkt av behandlingen att han avsade sig prästämbetet, dvs begärde att förklaras obehörig. Det ordnade Luleådomkapitel.
Komminister Anna Fjällborg (TK 78,12,13) hävdade att dessa präster, kyrkoherden och två komministrar i pastoratet, menade att hennes utbildning inte duger. Så kyrkoherden och två komministrar blev anmälda. Motståndet hon mötte var både öppet och subtilt. Komminister Fjällborg: "Det är också en känsla, för jag känner att jag inte duger i deras ögon för att jag är kvinna. Jag har inte rätt att ha den utbildning jag har, därför att jag råkade födas till kvinna och inte till man. Så jag ska inte vara präst egentligen."
Nu ska saken utredas. Biskop Stiglund kommenterar inte, men konstaterar i ett mejl till P4 Norrbotten att diskriminering inte tolereras och präster ska vara beredda att tjänstgöra med vem som helst, oavsett kön, läser jag. Det där "vem som helst" måste man uppskatta.
Fjällborg berättar om en komminister: "Han sa rätt ut till mig att 'jag kan inte acceptera kvinnor som präster, och därför kan jag inte jobba med dig."
Det verkar upplagt för något bekymmersamt. Fjällborgs anmälan syftar till ett tillsynsärende och det handlar då om de anmäldas lämplighet som präster. Men den präst som anklagas för att ha fällt yttrandet förnekar. Han tjänstgör i en annan församling än komminister Fjällborg och har träffat henne färre än tio gånger och, som sagt, inte sagt vad han sägs ha sagt. Domkapitlets utredning måste ha bärkraft. Kommer den att ha det?
Handlar det om kvinnoprästmotstånd så är det uppenbart att komminister Fjällborg inte riktigt förstår att det inte är hennes utbildning som ifrågasätts. Det borde man kanske göra - för i svensk prästutbildning borde ingå några timmars reflektion om ämbetet och kontroversen, men den behandlas som en "icke-fråga", vilket är att bädda för problem om det blir problem, så att säga. Och många har ju inte övertygats i sakfrågan - hur skulle de eftersom det inte finns någon fråga! Ni förstår.
Kanske skulle prästerna i Gällivare-Malmberget (ny organisation sedan 1 jan) ifrågasätta komminister Fjällborgs antropologi. Det är inte så att hon "råkat" födas som kvinna. Det var Guds goda mening med henne. "Den dag du viskade ditt 'bliv', du ville mening i mitt liv", sv ps 227. Könsbestämningen är Guds och konciliet i Nicea fattade som första beslut att den som kastrerat sig inte fick prästvigas eller vara kvar som präst. Vi erkänner detta ekumeniska koncilium och fattar att kön är viktigt, inte något man råkar ut för och inte heller enbart en social konstruktion, något iråkat.
I detta sammanhang får vi väl invänta utredningen i Luleå. Tänk om den slutar som polisutredningen i Kinna, dvs det går inte att hitta något? Det vore inte första gången när det handlar om ämbetsfrågan. Anmälan mot teologiska fakulteten i Lund i slutet av 1970-talet slogs upp stort, blev en mytisk sanning och i sak ingenting. Kyrkopolitiskt bar den dock, där behöver kraven inte vara så höga.
Den gjorde nytta.
En stackars prästkandidat polisanmäldes dåförtiden för slagsmål på en krog i Växjö. Det var allvarligt. Som väl var, hade den anmälde prästkandidaten vittne på att han vid tiden för misshandeln varit i Lund. Kopplingen till ämbetsfrågan? Prästkandidaten hade hört någon uttala sig för kvinnor som präster och klippt till mannen som var för kvinnliga präster. Detta fick vi veta stort i media. Mindre uppslaget blev att allt tycktes fejk. Polisen kunde inte styrka något.
Jag ville ha en utredning om trakasserier och mobbing och skrev motion till kyrkomötet. Det ville inte kyrkomötet och allra minst ville Christina Odenberg detta. Nej, för tänk om det visat sig att mycket talande i allt detta varit lögn och fabrikation.
Vi ser fram emot utredningen. Och ska utredaren/na vilja ha till tips, kan de få. Ett är att försöka beskriva den miljö i vilken anmälan kommit till. Organisationsförändringar, arbetsmiljö, kyrkopolitik mm samt förstås det där vanliga med stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson när en händelse ska återges. Domkapitlet i Luleå ställs inför en utmaning för här ska det handla om oväld och utredningskompetens. Klarar kapitlet det - eller blir det som med fallet med prosten, som i god ordning konstaterrat att han, sjuk och inte längre förmögen till prästerliga uppgifter, inte skulle ha någon vigselbehörighet och därför (!) straffades av domkapitlet. Han blev så kränkt av behandlingen att han avsade sig prästämbetet, dvs begärde att förklaras obehörig. Det ordnade Luleådomkapitel.
fredag 8 augusti 2014
Kyrkostyrandets vedermöda
Ett tag tänkte jag att Bengt Olof Dike förstått att han hade fel och därför inte kommenterade. Sedan blev jag orolig - han var väl inte sjuk eller hade fått blodstörtning av min bloggpost. I går stillades all oro och jag påminns om den tappre soldaten Svejk som kastades i häkte och där kring ett bord satt de fem som, häpnadsväckande för alla utom för rättsväsendet, var misstänkta för mordet på ärkehertigen. För sig själv satt en sjätte man på en brits. Han markerade på så vis att han enbart satt i häkte för ett rån och mordförsök på en bonde i Holice.
När vi nu fått besked att Sören Ekström var/är "en ren politruk" så sitter också kring hans bord allt fler. Precis som i häktet. Om detta behöver vi inte diskutera. Men bevisföringen ter sig som den vår tappre soldat Svejk mötte.
Det kan dock inte vara så att en socialdemokrat skulle vara diskvalificerad som kristen eller rakt av inkompetent i de kyrkliga värven - eller kan det?
Peter Weiderud nämndes. Det är en kompetent man. Han kan obestridligen internationella frågor. Dike är tydlig. Det var borgerlig majoritet och därmed skulle det politiseras! Fast åt annat håll. Kättarjakt ska bedrivas på sossar.
Det erkännandet får dock Ekström att han smort mig genom att ge mig fördelar: "utrymme för sina intressen" på hemmaplan och så fick jag "för kyrkans räkning sticka utomlands ibland."
Det skulle inte vara utan intresse att få se en detaljerad specifikation! Det var annars i Kyrkokansliet känt att jag för Svenska kyrkan räkning aldrig skickades utomlands. För några var det ett problem, de som visste något om mina internationella kontakter. Andra kunde dra nytta av dem. POSK t ex.
Men låt oss inte orda vidare. Vi vet nu helt konkret hur Dike ser på Ekström.
Han agerar konsekvent därefter. Sätt åt politruken! En ren politruk och därmed oren!
Då blir det mesta begripligt. Utifrån denna förförståelse agerade Dike kyrkopolitiskt.
Vi andra som ser en kompetent generalsekreterare ser något annat och är glada för det vi ser. Och hur var det med direktorn på Sigtunastiftelsen - han är väl inte kvar? Var det Sören Ekström som sparkade honom? Jag blir riktigt nyfiken.
+Biörn minns en genomgång i dåvarande kyrkostyrelsen med direktorerna. Men saken gällde väl inte riktigt dialog utan organisation?
Direktorerna hade en julhelg - av alla helger - drabbats av eufori när de kunde snickra ihop en ny organisation för det internationella. Hopsnickrandet kom som en överraskning för generalsekreterare och styrelse, om jag minns rätt. Att julhelgens insats kunde betraktas som en palatsrevolution, var för de kyrkopolitiskt naiva direktorerna en överraskning. De fattade inte att deras önskemål om något bättre kunde uppfattas som rent mygel. De ville ju bara väl, ville bara driva utvecklingen åt rätt håll och skynda på processen.
Generalsekreteraren fattade omedelbart att vi hade fått ett problem att hantera. Problemet var inte i första hand en fråga om makt utan om timing och förankring.
Vi håller oss med en generalsekreterare för att hålla ihop hela organisationen. Det kan vara besvärande eftersom förankringsarbete oftast tar tid. Men helheten tjänar på förankringsprocessen och saken tjänar på att skärskådas från fler håll. Kanske inte minst om gamla missionärer är på G.
Om dem gäller att de i högsta grad måste vara självgående och dådkraftiga. De finns i ett arbete där mycket är upp till deras avgörande. Det var därför som missionärskonferenser blev grälsjuka tillställningar. Missionärerna var inte vana vid att andra styrde och ställde också. Vad mycket jag vet! Som väl var kunde motsättningar ofta dränkas i GT, missionärsdrycken framför andra. På så vis motverkades också malaria.
Tillbaka till vedermödan.
Den är av samma slag som när en kompani/batterichef eller en bataljonschef ser möjlighet till initiativ i strid men brigadchefen eller chefer högre upp ger inte tillstånd. Det som skulle gå att genomföra ska inte genomföras då och där för det finns en stridsplan som innefattar fler förband. Det betyder inte att det är fel om en officer rapporterar in vad som kan göras. Så ska en chef göra och vänta på vad högre befäl säger. Kraft, rörelse och tid, ni vet.
Problemet i Svenska kyrkan är förstås den totala avsaknaden av stridsplan, ni vet den där saken man går till strids för, vågar rubbet och är glada till mods. Jag hör nämligen inte till stiftsentusiasterna, de som menar att stiftet och församlingen är de två enheterna. Det behövs i vårt land också en nationell nivå som en resurs för uppgiften att evangelisera och utbilda. Och då struntar jag just nu i den omständigheten att de som vunnit sina sporrar antagligen inte är kapabla till den uppgiften. Men då är de det inte heller på stiftsnivå. Det saknas allvar i salighetssaken, misstänker jag.
Jag menar att de olika fromhetsriktningarna skulle ha ett friare spelrum för att gestalta Svenska kyrkan. Det var till skada för just Svenska kyrkan när utmönstringsentusiasmen slog till.
Blåslampan på +Biörn, som dåförtiden bara var Biörn, återkommer han gärna till.
En omständighet när man har mustasch är att leendet under mustaschen inte alltid syns. Och oss emellan. Missionsdirektorn sparkades inte. Det var inte så som det blev när kommunikationsnissen och sedan generalsekreteraren fick gå. Hade det då kunnat bli så? Självfallet, om styrelsen då haft att hantera en palatsrevolution. Vi var nog några som försökte förklara att det, hur det än såg ut, inte var avsikten med det idoga arbetet en julhelg när det begav sig.
Jag fick frågan vem jag skriver för och varför. Det är en bra fråga. En weblog, blogg, är en dagbok (log) på nätet. Så jag skriver för mig själv och kanske för någon som är vetgirig eller behöver den stimulans som en käck, pigg och munter blogg alltid ger.
Nu skrev jag till och med så att vi fick en skön själs bekännelse om en världsbild som hämtad från berättelsen om Svejk. Läs boken! Eller läs denna blogg, där kommentatorerna understundom ger oss en framställning som inte kommer Jarolsav Haseks efter.
Livet är underbart. Och jag är enligt Bengt Olof Dike obenägen att se sanningen i vitögat eller sedan länge anfäktad av naivitetens krafter. Fast kanske inte anfäktad då?
När vi nu fått besked att Sören Ekström var/är "en ren politruk" så sitter också kring hans bord allt fler. Precis som i häktet. Om detta behöver vi inte diskutera. Men bevisföringen ter sig som den vår tappre soldat Svejk mötte.
Det kan dock inte vara så att en socialdemokrat skulle vara diskvalificerad som kristen eller rakt av inkompetent i de kyrkliga värven - eller kan det?
Peter Weiderud nämndes. Det är en kompetent man. Han kan obestridligen internationella frågor. Dike är tydlig. Det var borgerlig majoritet och därmed skulle det politiseras! Fast åt annat håll. Kättarjakt ska bedrivas på sossar.
Det erkännandet får dock Ekström att han smort mig genom att ge mig fördelar: "utrymme för sina intressen" på hemmaplan och så fick jag "för kyrkans räkning sticka utomlands ibland."
Det skulle inte vara utan intresse att få se en detaljerad specifikation! Det var annars i Kyrkokansliet känt att jag för Svenska kyrkan räkning aldrig skickades utomlands. För några var det ett problem, de som visste något om mina internationella kontakter. Andra kunde dra nytta av dem. POSK t ex.
Men låt oss inte orda vidare. Vi vet nu helt konkret hur Dike ser på Ekström.
Han agerar konsekvent därefter. Sätt åt politruken! En ren politruk och därmed oren!
Då blir det mesta begripligt. Utifrån denna förförståelse agerade Dike kyrkopolitiskt.
Vi andra som ser en kompetent generalsekreterare ser något annat och är glada för det vi ser. Och hur var det med direktorn på Sigtunastiftelsen - han är väl inte kvar? Var det Sören Ekström som sparkade honom? Jag blir riktigt nyfiken.
+Biörn minns en genomgång i dåvarande kyrkostyrelsen med direktorerna. Men saken gällde väl inte riktigt dialog utan organisation?
Direktorerna hade en julhelg - av alla helger - drabbats av eufori när de kunde snickra ihop en ny organisation för det internationella. Hopsnickrandet kom som en överraskning för generalsekreterare och styrelse, om jag minns rätt. Att julhelgens insats kunde betraktas som en palatsrevolution, var för de kyrkopolitiskt naiva direktorerna en överraskning. De fattade inte att deras önskemål om något bättre kunde uppfattas som rent mygel. De ville ju bara väl, ville bara driva utvecklingen åt rätt håll och skynda på processen.
Generalsekreteraren fattade omedelbart att vi hade fått ett problem att hantera. Problemet var inte i första hand en fråga om makt utan om timing och förankring.
Vi håller oss med en generalsekreterare för att hålla ihop hela organisationen. Det kan vara besvärande eftersom förankringsarbete oftast tar tid. Men helheten tjänar på förankringsprocessen och saken tjänar på att skärskådas från fler håll. Kanske inte minst om gamla missionärer är på G.
Om dem gäller att de i högsta grad måste vara självgående och dådkraftiga. De finns i ett arbete där mycket är upp till deras avgörande. Det var därför som missionärskonferenser blev grälsjuka tillställningar. Missionärerna var inte vana vid att andra styrde och ställde också. Vad mycket jag vet! Som väl var kunde motsättningar ofta dränkas i GT, missionärsdrycken framför andra. På så vis motverkades också malaria.
Tillbaka till vedermödan.
Den är av samma slag som när en kompani/batterichef eller en bataljonschef ser möjlighet till initiativ i strid men brigadchefen eller chefer högre upp ger inte tillstånd. Det som skulle gå att genomföra ska inte genomföras då och där för det finns en stridsplan som innefattar fler förband. Det betyder inte att det är fel om en officer rapporterar in vad som kan göras. Så ska en chef göra och vänta på vad högre befäl säger. Kraft, rörelse och tid, ni vet.
Problemet i Svenska kyrkan är förstås den totala avsaknaden av stridsplan, ni vet den där saken man går till strids för, vågar rubbet och är glada till mods. Jag hör nämligen inte till stiftsentusiasterna, de som menar att stiftet och församlingen är de två enheterna. Det behövs i vårt land också en nationell nivå som en resurs för uppgiften att evangelisera och utbilda. Och då struntar jag just nu i den omständigheten att de som vunnit sina sporrar antagligen inte är kapabla till den uppgiften. Men då är de det inte heller på stiftsnivå. Det saknas allvar i salighetssaken, misstänker jag.
Jag menar att de olika fromhetsriktningarna skulle ha ett friare spelrum för att gestalta Svenska kyrkan. Det var till skada för just Svenska kyrkan när utmönstringsentusiasmen slog till.
Blåslampan på +Biörn, som dåförtiden bara var Biörn, återkommer han gärna till.
En omständighet när man har mustasch är att leendet under mustaschen inte alltid syns. Och oss emellan. Missionsdirektorn sparkades inte. Det var inte så som det blev när kommunikationsnissen och sedan generalsekreteraren fick gå. Hade det då kunnat bli så? Självfallet, om styrelsen då haft att hantera en palatsrevolution. Vi var nog några som försökte förklara att det, hur det än såg ut, inte var avsikten med det idoga arbetet en julhelg när det begav sig.
Jag fick frågan vem jag skriver för och varför. Det är en bra fråga. En weblog, blogg, är en dagbok (log) på nätet. Så jag skriver för mig själv och kanske för någon som är vetgirig eller behöver den stimulans som en käck, pigg och munter blogg alltid ger.
Nu skrev jag till och med så att vi fick en skön själs bekännelse om en världsbild som hämtad från berättelsen om Svejk. Läs boken! Eller läs denna blogg, där kommentatorerna understundom ger oss en framställning som inte kommer Jarolsav Haseks efter.
Livet är underbart. Och jag är enligt Bengt Olof Dike obenägen att se sanningen i vitögat eller sedan länge anfäktad av naivitetens krafter. Fast kanske inte anfäktad då?
torsdag 7 augusti 2014
Läsa Luther
En augustinermunk bedriver teologiska studier i bibelvetenskap. Han är inte oäven. Klostret vet något om hans kapaciteter. Han författar, komponerar, ber förstås, tränger in i Skriften. Han gör vad en akademisk katolsk munk ska göra. Han ställer några besvärande frågor som kyrkosystemet inte kan hantera- I konflikten med byråkrater i Rom, oförmögna till annat än att eliminera invändningar och frågor med kyrkopolitisk makt (klassisk maktutövning som ni vet), leder konflikten till en uppgörelse som geografiskt följer gränsen mellan det gamla romarriket och de germanska stammarna. Luthers skrifter ska förstås inte läsas, vilket leder till att en uppsättning katolska teologer, präster och lekfolk inte läst Luther. De har bara stabila egna föreställningar om hans produktion.
Nå, nu ska inte de evangeliska i Svenska kyrkan påstås ha läst Luther heller.
Det är lite märkligt.
Men frågan är om Luther - bortsett från en period under 1800-talet - egentligen blivit läst i Sverige. Reformationen var svensk. Naturligtvis var den politiskt motiverad men just därför var det viktigt att bevara en del av det gamla. Det var reformation saken gällde, inte revolution. Och Gustaf Vasa var nog med att markera att han inte var någon "lotter och kättare", alltså lutheran.
Martin Luther skriven inget dogmatiskt arbete och hans polemik måste förstås i sitt sammanhang. Det är som katolsk munk han polemiserar för att slå vakt om det genuint katolska/kristna. Kunde det alltså vara en poäng att läsa Luther för att förstå vilket hans katolska ärende är? Kunde det också vara en poäng att se det sammanhang i vilket han renodlar sina resonemang? Antagligen. Men det kräver teologiskt arbete. Man kan börja med att läsa Ingemar Öbergs bok Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther, Artos 2002. Jag har skrivit det förut men här är en bok som inte bör försummas.
Nå, nu ska inte de evangeliska i Svenska kyrkan påstås ha läst Luther heller.
Det är lite märkligt.
Men frågan är om Luther - bortsett från en period under 1800-talet - egentligen blivit läst i Sverige. Reformationen var svensk. Naturligtvis var den politiskt motiverad men just därför var det viktigt att bevara en del av det gamla. Det var reformation saken gällde, inte revolution. Och Gustaf Vasa var nog med att markera att han inte var någon "lotter och kättare", alltså lutheran.
Martin Luther skriven inget dogmatiskt arbete och hans polemik måste förstås i sitt sammanhang. Det är som katolsk munk han polemiserar för att slå vakt om det genuint katolska/kristna. Kunde det alltså vara en poäng att läsa Luther för att förstå vilket hans katolska ärende är? Kunde det också vara en poäng att se det sammanhang i vilket han renodlar sina resonemang? Antagligen. Men det kräver teologiskt arbete. Man kan börja med att läsa Ingemar Öbergs bok Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther, Artos 2002. Jag har skrivit det förut men här är en bok som inte bör försummas.
onsdag 6 augusti 2014
Till Ekströms försvar - en liten inblick
Nu är det inte Ekströms blåbärssoppa eller Ekströms Marsansås det ska handla om utan om Sören Ekström. I en bloggkommentar till Politik och partipolitik (2/8) fick den intresserade läsekretsen se hur det gått till i slutna rum. Hur nu någon vet vad som sagts just där ...
Innan jag kommer till det slutna rummets mysterium, vill jag bara redovisa min fascination inför en annan kommentar på samma bloggpost, den att jag - just jag - av alla: jag - skulle tycka det var ok och opolitiskt att kyrkoherden röstade på högern men att det blev politik när folk blev sossar. Min lilla hänvisning till Karl Radek kunde indikerat att jag förhöll mig distanserad till både högern och den socialdemokrati, som visade sig vara karriärväg.
Detta sagt styr vi över till Sören Ekström, som onekligen gjorde karriär inom S men var - är - genuin sosse. Alltså tar vi upp några av interiörerna från de slutna rum till vilka bloggkommentatorn dock icke ägde tillträde.
Vad gjorde jag och var finns mina reservationer från den dåvarande kyrkostyrelsen? Några sådana finns, men inte särskilt många. Bilden av mig som ständigt motvalls stämmer inte. I många sammanhang är det jag som är kompromissarius och i många fall levererar jag idéer som det går att enas kring. Givet, förstås, att det finns en vilja att hitta kyrkliga vägar. Om det kyrkliga systemet ska användas för andra syften, går det inte, och snart måste jag läsa kyrkomötesmotionerna som i år skulle kunna tänkas visa upp just en sådan traktan att använda kyrkosystemet i partiets eller den goda viljans intresse. De båda storheterna brukar förresten överensstämma per definition!
I den dåvarande kyrkostyrelsen och dess au försökte vi hitta vettiga vägar. Så räddades det s k bekännelsearbetet. Så hanterade vi alla knepfrågor som varit surdegar - dop och kyrkotillhörighet och kyrka-stat t ex.
Sören Ekström var en duglig generalsekreterare.
Fick han alltid som han ville? Nej. Men en styrelse ska inte onödigtvis hamna på kollissionskurs med sin generalsekreterare, som ska se till att de beslut som fattas också kan effektueras och att det finns resurser att göra så. Generalsekreteraren ska med omsorg sköta sin personal, styrelsen och ärkebiskopen, ha pejl på stora frågor och nödgas då och då ta upp små men besvärliga vardagsproblem. Städse måste också generalsekreteraren idka organisatorisk självkritik - har vi en organisation som på bästa sätt gagnar ärendet? Det hade vi inte dåförtiden heller. Rutiner ändrades och jag lärde mig hur svårt det är i en idéburen organisation, där medarbetare visserligen noterar att organisation och rutin ändrats, men fortsätter köra som vanligt. Jo, ni läste rätt.
Ett stort problem var en ledamot (M) av kyrkomötet som övertygats om att generalsekreteraren Ekström var en politisk skurk och på därför begärde material kring beslut, som naturligtvis alla var av kategorin "märkligheter". Det gick så illa att (M-)mannen var den osynlige gästen på kansliet - vad kunde han tänkas hitta på om man gjorde si eller så. (M)-isstänkliggörandet förrödde arbetsglädje. Och han fick svar på frågor han ställde men fortsatte upprepa frågor. Någon kanske känner igen tekniken.
KG Hammar var rädd för (M-)annen ifråga. Det var mig obegripligt. Det spelade ingen roll att besked och underlag lämnats, det var som om svaren aldrig uppfattades.
Hur kan det förklaras?
Det förklaras utifrån själva utgångspunkten, tanken att Ekström var, måste vara, maktfullkomlig. Då blir det så.
Men om generalsekreteraren i stället var den som på sina späda, nåja, axlar, tog ansvaret? Då blir intrycket ett annat.
Sören Ekström är den bäste generalsekreterare Svenska kyrkan haft. Det ska sägas med eftertryck. Inte ofelbar - men den bäste.
Självfallet är inte alla nöjda med de beslut som måste tas i en stor organisation. En del går också väldigt långsamt. Det tar tid att samla ihop sitt folk. Sörens folkrörelseerfarenhet var en tillgång då. Och hans år i politisk förvaltning - och som tidningsman - gav honom den, kanske lätt ironiska, distans till beslutsfattare som är nödvändig för den som ska ha sin arbetsplats i en sådan miljön.
Skulle jag uppfattas vara särskilt efterlåten gentemot socialdemokraterna i styrelsen? Knappast.
Levi Bergström hade t ex något år passat på att jaga Synoden i ett 1 maj-tal och jag frågade om saken i kyrkomötets frågedebatt. Levi undvek förstås att svara, men ett par tappra sossar satte ihop en presskommuniké, där jag skulle svartmålas. Vi var i Sigtuna och s-kamraterna satt i en av arbetsbodarna där en poskare hörde vad som pågick. Ett papper blev kvar, hon bad Bengt Olof Dike ge det till mig i plenisalen när han just skulle gå in, jag fick det när ordföranden undrade om debatten var avslutad. Så mycket hann jag läsa att jag i denna sista sekund kunde begära ordet och läsa in deras kommuniké i kyrkomötesprotokollet.
Hade jag kastat en handgranat i ett hönshus, hade effekten inte blivit större.
Sossarna fylkades i ett hörn av lokalen och förvirringen var total. Men det fanns ju inget att göra. Kommunikén kom aldrig in i några tidningar, tror jag. Vilket år det var, minns jag inte men kommunikén såg fin ut i protokollet. Och aldrig har S-gruppen inför alla förnedrats så till den milda grad.
Bloggkommentatorn vet att POSK-gruppen hade trevliga fester på Sigtunastiftelsens övervåning. Ja, det fanns en tid när POSK satte en ära i att inte vara normalkyrkligt följsamt. Det var utvecklande med goda studiesatsningar och, omvittnat glatt humör. Vi tog i svåra frågor och genomskådade det politiska systemet.
Det fanns POSK-are som inte förstod vilken styrka som låg i den svenskkyrkliga bredden. De plågades mest av att ÖKA i Göteborg blev en grupp som var en utbytargrupp under ledning av en docent i engelska. Då blev de mer konfessionellt medvetna en belastning och det skulle skapas ordning i leden. I den processen kom Frimodig kyrka (FK) till. Jag tycker att det i grunden var felbeslut som POSK tog. De samlade greppen hade varit bättre. Och nuförtiden undrar jag över den innovativa kraften i POSK.
Har FK en sådan innovativ kraft? Inte vet jag. Läs motionerna. Följ debatterna i kyrkomötet. Och lyssna utanför, då FK har sina trivsamma fester eller sina arbetsintensiva gruppöverläggningar. Skratt och sång kan höras då.
Allt är jubel och sång (Ps 65:14)
Innan jag kommer till det slutna rummets mysterium, vill jag bara redovisa min fascination inför en annan kommentar på samma bloggpost, den att jag - just jag - av alla: jag - skulle tycka det var ok och opolitiskt att kyrkoherden röstade på högern men att det blev politik när folk blev sossar. Min lilla hänvisning till Karl Radek kunde indikerat att jag förhöll mig distanserad till både högern och den socialdemokrati, som visade sig vara karriärväg.
Detta sagt styr vi över till Sören Ekström, som onekligen gjorde karriär inom S men var - är - genuin sosse. Alltså tar vi upp några av interiörerna från de slutna rum till vilka bloggkommentatorn dock icke ägde tillträde.
Vad gjorde jag och var finns mina reservationer från den dåvarande kyrkostyrelsen? Några sådana finns, men inte särskilt många. Bilden av mig som ständigt motvalls stämmer inte. I många sammanhang är det jag som är kompromissarius och i många fall levererar jag idéer som det går att enas kring. Givet, förstås, att det finns en vilja att hitta kyrkliga vägar. Om det kyrkliga systemet ska användas för andra syften, går det inte, och snart måste jag läsa kyrkomötesmotionerna som i år skulle kunna tänkas visa upp just en sådan traktan att använda kyrkosystemet i partiets eller den goda viljans intresse. De båda storheterna brukar förresten överensstämma per definition!
I den dåvarande kyrkostyrelsen och dess au försökte vi hitta vettiga vägar. Så räddades det s k bekännelsearbetet. Så hanterade vi alla knepfrågor som varit surdegar - dop och kyrkotillhörighet och kyrka-stat t ex.
Sören Ekström var en duglig generalsekreterare.
Fick han alltid som han ville? Nej. Men en styrelse ska inte onödigtvis hamna på kollissionskurs med sin generalsekreterare, som ska se till att de beslut som fattas också kan effektueras och att det finns resurser att göra så. Generalsekreteraren ska med omsorg sköta sin personal, styrelsen och ärkebiskopen, ha pejl på stora frågor och nödgas då och då ta upp små men besvärliga vardagsproblem. Städse måste också generalsekreteraren idka organisatorisk självkritik - har vi en organisation som på bästa sätt gagnar ärendet? Det hade vi inte dåförtiden heller. Rutiner ändrades och jag lärde mig hur svårt det är i en idéburen organisation, där medarbetare visserligen noterar att organisation och rutin ändrats, men fortsätter köra som vanligt. Jo, ni läste rätt.
Ett stort problem var en ledamot (M) av kyrkomötet som övertygats om att generalsekreteraren Ekström var en politisk skurk och på därför begärde material kring beslut, som naturligtvis alla var av kategorin "märkligheter". Det gick så illa att (M-)mannen var den osynlige gästen på kansliet - vad kunde han tänkas hitta på om man gjorde si eller så. (M)-isstänkliggörandet förrödde arbetsglädje. Och han fick svar på frågor han ställde men fortsatte upprepa frågor. Någon kanske känner igen tekniken.
KG Hammar var rädd för (M-)annen ifråga. Det var mig obegripligt. Det spelade ingen roll att besked och underlag lämnats, det var som om svaren aldrig uppfattades.
Hur kan det förklaras?
Det förklaras utifrån själva utgångspunkten, tanken att Ekström var, måste vara, maktfullkomlig. Då blir det så.
Men om generalsekreteraren i stället var den som på sina späda, nåja, axlar, tog ansvaret? Då blir intrycket ett annat.
Sören Ekström är den bäste generalsekreterare Svenska kyrkan haft. Det ska sägas med eftertryck. Inte ofelbar - men den bäste.
Självfallet är inte alla nöjda med de beslut som måste tas i en stor organisation. En del går också väldigt långsamt. Det tar tid att samla ihop sitt folk. Sörens folkrörelseerfarenhet var en tillgång då. Och hans år i politisk förvaltning - och som tidningsman - gav honom den, kanske lätt ironiska, distans till beslutsfattare som är nödvändig för den som ska ha sin arbetsplats i en sådan miljön.
Skulle jag uppfattas vara särskilt efterlåten gentemot socialdemokraterna i styrelsen? Knappast.
Levi Bergström hade t ex något år passat på att jaga Synoden i ett 1 maj-tal och jag frågade om saken i kyrkomötets frågedebatt. Levi undvek förstås att svara, men ett par tappra sossar satte ihop en presskommuniké, där jag skulle svartmålas. Vi var i Sigtuna och s-kamraterna satt i en av arbetsbodarna där en poskare hörde vad som pågick. Ett papper blev kvar, hon bad Bengt Olof Dike ge det till mig i plenisalen när han just skulle gå in, jag fick det när ordföranden undrade om debatten var avslutad. Så mycket hann jag läsa att jag i denna sista sekund kunde begära ordet och läsa in deras kommuniké i kyrkomötesprotokollet.
Hade jag kastat en handgranat i ett hönshus, hade effekten inte blivit större.
Sossarna fylkades i ett hörn av lokalen och förvirringen var total. Men det fanns ju inget att göra. Kommunikén kom aldrig in i några tidningar, tror jag. Vilket år det var, minns jag inte men kommunikén såg fin ut i protokollet. Och aldrig har S-gruppen inför alla förnedrats så till den milda grad.
Bloggkommentatorn vet att POSK-gruppen hade trevliga fester på Sigtunastiftelsens övervåning. Ja, det fanns en tid när POSK satte en ära i att inte vara normalkyrkligt följsamt. Det var utvecklande med goda studiesatsningar och, omvittnat glatt humör. Vi tog i svåra frågor och genomskådade det politiska systemet.
Det fanns POSK-are som inte förstod vilken styrka som låg i den svenskkyrkliga bredden. De plågades mest av att ÖKA i Göteborg blev en grupp som var en utbytargrupp under ledning av en docent i engelska. Då blev de mer konfessionellt medvetna en belastning och det skulle skapas ordning i leden. I den processen kom Frimodig kyrka (FK) till. Jag tycker att det i grunden var felbeslut som POSK tog. De samlade greppen hade varit bättre. Och nuförtiden undrar jag över den innovativa kraften i POSK.
Har FK en sådan innovativ kraft? Inte vet jag. Läs motionerna. Följ debatterna i kyrkomötet. Och lyssna utanför, då FK har sina trivsamma fester eller sina arbetsintensiva gruppöverläggningar. Skratt och sång kan höras då.
Allt är jubel och sång (Ps 65:14)
tisdag 5 augusti 2014
Hur kunde det hända?
Det sägs att någon av kvällstidningarna hade en extra löpsedel i reserv där kvällstidningar såldes om den för dagen aktuella skulle förkomma. På den löpsedeln stod det: "Hur kunde det hända?" Det undrar vi ju då och då.
En gång i tiden uppfattade jag att Svenska kyrkan hade en betydande kompetens när det handlade om dialogen med judendomen. Den bottnade i insikter om kristendomens sammanhang. Svenska Israelsmissionen som blev Kyrkan och Judendomen fördjupade kunskapen. Det skedde mot bakgrund av det nazistiska utrotningsprogrammet, för betydande insatser hade gjorts för att hjälpa så gott det nu gick. Elisabeth Åsbrink dömde ut insatserna i den prisade boken Och i Wienerwald står träden kvar. Det tycks mig som om få var å medvetna om Israelsmissionens insatser att boken kunde kritiseras. Det skedde i Östran/Nyheterna - men annars vet jag inte så noga. 3500 judar räddades i Wien - Wallenbergs mission räddade 4500 i Budapest. Som väl är har Monika Sjögren skrivit boken Det var en gång en vallareman (Kulturhistoriska Bokförlaget) och berättar om sin far Göte Hedenquist. Men det blir en bok som samtidigt belyser hur mycket av den ekumeniska vardag som var Hedenquists nu är något bortglömt.
Att Svenska kyrkan också hade insikter om palestiniernas situation var självklart. Där fanns medkristna och med den rådande politiken skulle det snart inte ens finnas så många kristna kvar att kyrkornas vaktmästarbehov skulle kunna täckas. Det sa med uppgiven ironi kristna palestinier till oss. Självklart skulle de kristna palestinierna ha vårt stöd. Och någonstans här tappade vi bort den fördel Svenska kyrkan skulle kunna ha - fördelen att kunna tala med både judar och palestinier. Det handlar om personkontakter. Folk från Svenska kyrkan hade många sådana - men hittade aldrig sin plats i någon slags gemensam dialog och tappade också det som varit så viktigt tidigare - kopplingen till det vanliga församlingslivet. Det hade behövts något som inte omedelbart hamnar i det okritiska till Israel (läs: svensk frikyrklighet) och något som är mer än palestinaschalar (läs: Svenska kyrkan). Det blev liksom för enkelt på många håll. Och jag antar att vi helt enkelt gjorde för lite och för illa samordnat.
Vad kan nu göras? Vi kan läsa på, försöka förstå. Men jag litar inte riktigt på svenska medias rapporteringar från konflikterna i Mellanöstern. Svenska kyrkan mobiliserar hjälpinsatser. Basförnödenheter som vatten, mat och hälsovård "men beredskap finns för psykosociala insatser, Svenska kyrkans specialistområde" läser jag häpen när saken presenteras på Svenska kyrkans hemsida. Så nu blev ärendet psykosociala insatser och där är vi specialister!! Så har jag läst domkyrkokomministern Ulf Lindgren och har fått lära mig att kulturupprensningen (kyrkor som sprängs) och fördrivandet av kristna alls inte ska uppfattas som något som har med islam att göra. Det var bra att få veta det. Skulle vi likväl acceptera förklaringen att detta handlar om religion "måste vi omgående avskaffa alla religioner", menar domkyrkokomministern. Man lär sig mycket om man skaffar sig kulturell, intellektuell och andlig stimulans på Katedralbloggen. http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/
Vilka "vi" är och hur detta omgående avskaffande går till i praktiken, funderar jag över.
Lika mycket som jag funderar över Antje Jackelén som förklarar att Svenska kyrkan stöder och uppmuntrar arbetet i Mellanöstern "för att i dialog säkra ett arv av mångfald" - vad betyder det egentligen?
Våldet fördöms av Svenska kyrkan. Det kan man göra, men kriget som pågår mellan Hamas och Israel är just ett krig och krigets kännetecken är användandet av våld. Att civila drabbas i krig - inte minst när vi talar om strid i bebyggelse - vet alla. Lika mycket som vi kan fatta att Israel inte avbryter en militär operation förrän fiendens baser för raketbeskjutningar lokaliserats och förstörts. Och verkar det troligt att IS övertygas om vikten att säkra ett arv av mångfald?
Blir man trött eller blir man trött?
Alltså är det tid för löpsedelsfrågan. Hur kunde det hända?
En gång i tiden uppfattade jag att Svenska kyrkan hade en betydande kompetens när det handlade om dialogen med judendomen. Den bottnade i insikter om kristendomens sammanhang. Svenska Israelsmissionen som blev Kyrkan och Judendomen fördjupade kunskapen. Det skedde mot bakgrund av det nazistiska utrotningsprogrammet, för betydande insatser hade gjorts för att hjälpa så gott det nu gick. Elisabeth Åsbrink dömde ut insatserna i den prisade boken Och i Wienerwald står träden kvar. Det tycks mig som om få var å medvetna om Israelsmissionens insatser att boken kunde kritiseras. Det skedde i Östran/Nyheterna - men annars vet jag inte så noga. 3500 judar räddades i Wien - Wallenbergs mission räddade 4500 i Budapest. Som väl är har Monika Sjögren skrivit boken Det var en gång en vallareman (Kulturhistoriska Bokförlaget) och berättar om sin far Göte Hedenquist. Men det blir en bok som samtidigt belyser hur mycket av den ekumeniska vardag som var Hedenquists nu är något bortglömt.
Att Svenska kyrkan också hade insikter om palestiniernas situation var självklart. Där fanns medkristna och med den rådande politiken skulle det snart inte ens finnas så många kristna kvar att kyrkornas vaktmästarbehov skulle kunna täckas. Det sa med uppgiven ironi kristna palestinier till oss. Självklart skulle de kristna palestinierna ha vårt stöd. Och någonstans här tappade vi bort den fördel Svenska kyrkan skulle kunna ha - fördelen att kunna tala med både judar och palestinier. Det handlar om personkontakter. Folk från Svenska kyrkan hade många sådana - men hittade aldrig sin plats i någon slags gemensam dialog och tappade också det som varit så viktigt tidigare - kopplingen till det vanliga församlingslivet. Det hade behövts något som inte omedelbart hamnar i det okritiska till Israel (läs: svensk frikyrklighet) och något som är mer än palestinaschalar (läs: Svenska kyrkan). Det blev liksom för enkelt på många håll. Och jag antar att vi helt enkelt gjorde för lite och för illa samordnat.
Vad kan nu göras? Vi kan läsa på, försöka förstå. Men jag litar inte riktigt på svenska medias rapporteringar från konflikterna i Mellanöstern. Svenska kyrkan mobiliserar hjälpinsatser. Basförnödenheter som vatten, mat och hälsovård "men beredskap finns för psykosociala insatser, Svenska kyrkans specialistområde" läser jag häpen när saken presenteras på Svenska kyrkans hemsida. Så nu blev ärendet psykosociala insatser och där är vi specialister!! Så har jag läst domkyrkokomministern Ulf Lindgren och har fått lära mig att kulturupprensningen (kyrkor som sprängs) och fördrivandet av kristna alls inte ska uppfattas som något som har med islam att göra. Det var bra att få veta det. Skulle vi likväl acceptera förklaringen att detta handlar om religion "måste vi omgående avskaffa alla religioner", menar domkyrkokomministern. Man lär sig mycket om man skaffar sig kulturell, intellektuell och andlig stimulans på Katedralbloggen. http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/
Vilka "vi" är och hur detta omgående avskaffande går till i praktiken, funderar jag över.
Lika mycket som jag funderar över Antje Jackelén som förklarar att Svenska kyrkan stöder och uppmuntrar arbetet i Mellanöstern "för att i dialog säkra ett arv av mångfald" - vad betyder det egentligen?
Våldet fördöms av Svenska kyrkan. Det kan man göra, men kriget som pågår mellan Hamas och Israel är just ett krig och krigets kännetecken är användandet av våld. Att civila drabbas i krig - inte minst när vi talar om strid i bebyggelse - vet alla. Lika mycket som vi kan fatta att Israel inte avbryter en militär operation förrän fiendens baser för raketbeskjutningar lokaliserats och förstörts. Och verkar det troligt att IS övertygas om vikten att säkra ett arv av mångfald?
Blir man trött eller blir man trött?
Alltså är det tid för löpsedelsfrågan. Hur kunde det hända?
måndag 4 augusti 2014
Den ockuperade kyrkoprovinsen
Gunnar Rosendals upproriska bok kanske skulle aktualiseras. Den ockuperade kyrkoprovinsen var det länge sedan jag läste. Den är inte fader Gunnars bästa bok men skriven med lidelse. Han såg att Svenska kyrkan är något annat än vad hon genom sina styrorgan framträder som och hans slutsats var enkel. Svenska kyrkan är ockuperad. Skulle vi pröva fader Gunnars analysmodell när vi funderar över Svenska kyrkan på Pridefestivalen t ex? Bland alla andra ideologiska apparater och intressenter framträder Svenska kyrkan och säger/gestaltar det övergripande budskapet. Svenska kyrkan används i någons intresse. Vem är ockupanten och hur definieras intresset?
Indignationen leder inte så långt. När de publika insatserna kring Pride inskränks till "gillainslag" är det viktigare att formulera analysfrågorna. Och då blir kanske frågorna om Svenska kyrkan på Pride särskilt informationsbärande. Budskap och budbärare - vad ser och lär vi och har det bäring på talet om en ockuperad kyrkoprovins?
Indignationen leder inte så långt. När de publika insatserna kring Pride inskränks till "gillainslag" är det viktigare att formulera analysfrågorna. Och då blir kanske frågorna om Svenska kyrkan på Pride särskilt informationsbärande. Budskap och budbärare - vad ser och lär vi och har det bäring på talet om en ockuperad kyrkoprovins?
söndag 3 augusti 2014
Katolsk tro i Svenska kyrkan
Vad skulle Svenska kyrkan vara om hon inte är katolsk? Så beskriver hon sin tro i den offentliga gudstjänsten. Anspråket är att Svenska kyrkan är en del av denna enda heliga och katolska kyrkan. Reformatorernas ärende var inte förändring utan just reformation.
Man kan läsa vad oenigheten med Rom gäller i Confessio Augustana: en del missbruk som smugit sig in. Och då driver reformatorerna envist att katolicitet är mer än det romerskt-katolska.
Nu då? Också om kyrkosystemets företrädare lär något heretiskt står dokumenten kvar. På samma sätt som katoliciteten stod emot kyrkosystemet på 1500-talet gör den så nu och nödgar oss till fromhet och teologi. Det handlar inte så lite om svenskkyrklig självmedvetenhet. Och den i sin tur måste vara ett uttryck för katolicitet. Svenska kyrkan är kyrka på riktigt. Så tro jag. Därför förväxlar jag inte mina olika erfarenheter - de andliga och de kyrkopolitiska. Därför kan jag ägna mig åt att skriva om Svenska kyrkan. Kyrkokritik är inte surt felfinnande utan utslag av en grundhållning i en reformkatolsk kyrkotradition som vår.
Man kan läsa vad oenigheten med Rom gäller i Confessio Augustana: en del missbruk som smugit sig in. Och då driver reformatorerna envist att katolicitet är mer än det romerskt-katolska.
Nu då? Också om kyrkosystemets företrädare lär något heretiskt står dokumenten kvar. På samma sätt som katoliciteten stod emot kyrkosystemet på 1500-talet gör den så nu och nödgar oss till fromhet och teologi. Det handlar inte så lite om svenskkyrklig självmedvetenhet. Och den i sin tur måste vara ett uttryck för katolicitet. Svenska kyrkan är kyrka på riktigt. Så tro jag. Därför förväxlar jag inte mina olika erfarenheter - de andliga och de kyrkopolitiska. Därför kan jag ägna mig åt att skriva om Svenska kyrkan. Kyrkokritik är inte surt felfinnande utan utslag av en grundhållning i en reformkatolsk kyrkotradition som vår.
lördag 2 augusti 2014
Politik och partipolitik
Att kyrkoherden i Moheda röstade på högern, visste vi. Gunnar Hallrup hade ju tittat in under skärmen och kunde meddela fakta i målet.
Att en del radikalare präster, som stiftsadjunkten, röstade på centerpartiet, meddelade han.
Sedan gjorde prästsönerna Frostin, Hammar och Lind fadersuppror och blev socialdemokrater. Frostin av SED-typ. Han ville förbjuda parabolantenner för att skydda Folket mot oönskat inflytande.
Hur komplicerade prästsönernas relationer till fäderna blev, berättades ibland. Då skrattade vi. Särskilt när prosten Hammar grät över sonens beteende vid prästmötet i Lund och prosten Greek fick bjuda prostkollegan på kondis för att trösta honom! Ramklints vid Mårtenstorget.
Dessa präster var ack så radikala. I det röda Lund blev de sossar. Andra kristligt sinnade återfanns i mer radikala miljöer och kanske mer intellektuellt utvecklande studiegrupper än så. De återfanns också i det praktiska arbetet att bygga bokcafé och skriva texter/artiklar. Deras diskussioner var vittfamnande. Spartacusupproret visste t ex Jesper Svenbro en hel del om - liksom poesins villkor. Andra kunde marismens politiska ekonomi. Sociologer som Herman Schmid kunde ge infallsvinklar på samtidsfrågor och Klas Hellborg var en kär vän. Jag undrar om någon av dessa för mig viktiga personer någonsin skulle menat att Svenska kyrkan skulle enrolleras i något som kallades "politisk men inte partipolitiskt" eller om de genomskådat hur Svenska kyrkan använts som ideologisk plattform för det egna budskapet. De snällkristna/finkristna fattar inte ens när de utnyttjas. Nyttiga idioter kallade Karl Radek dem, som ni kanske vet (även om ni tror att citatet kommer från Lenin, men det var Karl Radek).
Jag går alltså inte på slagordet att "Kyrkan är politisk men inte partipolitisk". Kyrkan är ett Guds eget folk och där görs olika politiska bedömningar. Det enda kravet som ställs är att en kristen ska kunna argumentera för sitt politiska ställningstagande men passa sig nogsamt för att utnyttjas av Makterna i makternas tid. Själva hållningen är den gamla vanliga: Vi övertygar varandra med goda skäl (Gottfrid Billing). Men vi står också fria från att utnyttjas. Deutsche Christen i 30-talets Tyskland ville så gärna vara samtidsöppna kristna och ändade upp som nazister med kristlighet. Joseph Goebbels konstaterade så riktigt när han såg dem att "kaftanbärarna är små och krypande". Och det är just den hållningen som en kristen inte får/kan/ska inta.
Därför är de kristnas viktigaste politiska bidrag de frågor som ställs sub specie aeternitatis.
De frågar och därför fattar också kamraterna i ledet att den som har Kristus som Herre aldrig blir riktigt följsam och faktiskt aldrig är riktigt att lita på. partidisciplinen är ständigt ifrågasatt. Och så måste det vara.
Kyrkosystemet som blir politiskt men inte partipolitiskt - nej, det tror jag inte på. Det blir ett intresse i någons favör. Det ligger i sakens natur. Vi behöver inte läsa in oss på medeltidens stridsfrågor om investituren för att fatta att Makten gärna vill ha Kyrkan som en del av sin maktapparat.
Blir den så, kan det lätt konstateras att kaftanbärarna är små och krypande.
Svenska kyrkan ska inrymma kristna som drag olika politiska slutsatser av de evangelium de hör. Sker inte denna olikhet är vi illa ute.
En sak till. När partier eller intressen använder sig av Kyrkan och deras agendor sägs vara sprungna ur evangelier och blir med bibelord försedda, måste man inte gå på det hela.
Att en del radikalare präster, som stiftsadjunkten, röstade på centerpartiet, meddelade han.
Sedan gjorde prästsönerna Frostin, Hammar och Lind fadersuppror och blev socialdemokrater. Frostin av SED-typ. Han ville förbjuda parabolantenner för att skydda Folket mot oönskat inflytande.
Hur komplicerade prästsönernas relationer till fäderna blev, berättades ibland. Då skrattade vi. Särskilt när prosten Hammar grät över sonens beteende vid prästmötet i Lund och prosten Greek fick bjuda prostkollegan på kondis för att trösta honom! Ramklints vid Mårtenstorget.
Dessa präster var ack så radikala. I det röda Lund blev de sossar. Andra kristligt sinnade återfanns i mer radikala miljöer och kanske mer intellektuellt utvecklande studiegrupper än så. De återfanns också i det praktiska arbetet att bygga bokcafé och skriva texter/artiklar. Deras diskussioner var vittfamnande. Spartacusupproret visste t ex Jesper Svenbro en hel del om - liksom poesins villkor. Andra kunde marismens politiska ekonomi. Sociologer som Herman Schmid kunde ge infallsvinklar på samtidsfrågor och Klas Hellborg var en kär vän. Jag undrar om någon av dessa för mig viktiga personer någonsin skulle menat att Svenska kyrkan skulle enrolleras i något som kallades "politisk men inte partipolitiskt" eller om de genomskådat hur Svenska kyrkan använts som ideologisk plattform för det egna budskapet. De snällkristna/finkristna fattar inte ens när de utnyttjas. Nyttiga idioter kallade Karl Radek dem, som ni kanske vet (även om ni tror att citatet kommer från Lenin, men det var Karl Radek).
Jag går alltså inte på slagordet att "Kyrkan är politisk men inte partipolitisk". Kyrkan är ett Guds eget folk och där görs olika politiska bedömningar. Det enda kravet som ställs är att en kristen ska kunna argumentera för sitt politiska ställningstagande men passa sig nogsamt för att utnyttjas av Makterna i makternas tid. Själva hållningen är den gamla vanliga: Vi övertygar varandra med goda skäl (Gottfrid Billing). Men vi står också fria från att utnyttjas. Deutsche Christen i 30-talets Tyskland ville så gärna vara samtidsöppna kristna och ändade upp som nazister med kristlighet. Joseph Goebbels konstaterade så riktigt när han såg dem att "kaftanbärarna är små och krypande". Och det är just den hållningen som en kristen inte får/kan/ska inta.
Därför är de kristnas viktigaste politiska bidrag de frågor som ställs sub specie aeternitatis.
De frågar och därför fattar också kamraterna i ledet att den som har Kristus som Herre aldrig blir riktigt följsam och faktiskt aldrig är riktigt att lita på. partidisciplinen är ständigt ifrågasatt. Och så måste det vara.
Kyrkosystemet som blir politiskt men inte partipolitiskt - nej, det tror jag inte på. Det blir ett intresse i någons favör. Det ligger i sakens natur. Vi behöver inte läsa in oss på medeltidens stridsfrågor om investituren för att fatta att Makten gärna vill ha Kyrkan som en del av sin maktapparat.
Blir den så, kan det lätt konstateras att kaftanbärarna är små och krypande.
Svenska kyrkan ska inrymma kristna som drag olika politiska slutsatser av de evangelium de hör. Sker inte denna olikhet är vi illa ute.
En sak till. När partier eller intressen använder sig av Kyrkan och deras agendor sägs vara sprungna ur evangelier och blir med bibelord försedda, måste man inte gå på det hela.
fredag 1 augusti 2014
Det lilla ljugandet
En kyrkokristen övar sin känslighet inför propaganda och lätta lögner för det är där somligt avslöjas. Djävulen är lögnens fader och en mandråpare från allra första början. När luranterna stiger fram är de i tjänst åt Lögnens fader. Det vanliga knep som vi möter är inte de grova lögnerna, de som är lätta att genomskåda. Det är i stället det försåtliga, det som inte är riktigt rätt men som likväl är svårt att komma åt. Det skaver mot verkligheten, det är uppenbart. Men vad är det som skaver?
Till lögnväsendet hör att enkelt avfärda dem som betraktas som motståndare med epitet och etiketter. Att den som tänker, som Kyrkan alltid gjort, att äktenskapet är ett förbund mellan man och kvinna blir plötsligt definierad som "homofob". Den som tänkte om ämbetet som Svenska kyrkan gjorde också drygt åtta månader in på år 1958, kallades "kvinnoprästmotståndare", som uttyddes "kvinnomotståndare". Det visade sig vara en tolkning som står sig. Nu var inte detta sant. En fråge fördes över till att bli en annan fråga och då fungerade epitet och etikett. En liten passlig lögn, alltså.
De små passliga lögnerna hör nu till vardagsmaten för det blir Pridefestival.
Grundlögnen är förstås att detta är en festival för Mångfald och Kärlek. Det kan man lura i de svagsinta. Detta är en sexualpolitisk agenda som också är en affärsidé. Den syftar till att omdefiniera vår kulturs sexualsyn. Dess idéhistoriska bakgrund är den rena nihilismen. Priderörelsen har väldiga resurser till sitt förfogande. På polishuset ska tydligen Regnbågsflaggan vaja. Detta flaggande markerar hegemoni, förstås. Kan ni tänka er att Svenska kyrkans flagga skulle vaja över landets polishus i det mångkulturella Sverige?
Kyrkan mobiliseras eftersom den kan vara en ideologisk statsapparat och det är en ideologisk statsapparat som nu framträder under Pridefestivalen. Statsråd går där i gåsmarsch. SD får inte vara med men de andra utom Hägglund kommer - och vad ska de annars göra, valår som det är.
Jag vill gärna ha reklam i min postfälla. Den kostade så mycket att jag vill ha så mycket som möjligt i den. Tidningar, tidskrifter, brev, försändelser med viktigt innehåll och, alltså, reklam. Jag hålls informerad av människor som bryr sig om att se mig som kund. Det är fint. Alltså kommer reklambladen sorterade i ett omslag som heter Uppslaget och det är gamla Kungliga Postverket som framträder som Postnord. Där passar någon på att informera mig om Pride Nr 31. Jag ser att det sålts tusen biljetter fler - delvis tack vare billigare biljetter till unga. Jojo. Och så får jag lära mig att jag den 28 juli kunde fira invigningen av Pridefestivalen genom att grädda Kärleksfulla pannkakor. Jag ska lägga smeten i olika bunkar, färga med pastafärg och vips har jag vispat ihop regnbågsfärgade pannkakor och kan fira mångfalden. Jag kan frånvarande ändå vara en del av hbtq-rörelsen för kärlek och mångfald. Jag drar mitt ägg till smeten, så att säga.
Den där övertalningsdefinitionen att det är Kärlek och mångfald saken handlar om är väl just det som ska ifrågasättas. För på samma blad uttalar sig operasångaren Rickard Söderberg. Det bästa med Pridefestivalen är att det är fokus på politiska frågor med glädje, lust och musik, säger han. Ja, statsideologi, som vi brukar säga.
Det som kallas Kärlek och Mångfald är statsideologi i någras intressen. De vet vad de vill men jag är inte alldeles säker på att de vet vad de gör. Det vet Lögnens fader dock. Han går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. Nog letar han i parader också. Kanske just där.
Världen är som den är. Det dystra är att Kyrkan inte är som den ska vara.
Till lögnväsendet hör att enkelt avfärda dem som betraktas som motståndare med epitet och etiketter. Att den som tänker, som Kyrkan alltid gjort, att äktenskapet är ett förbund mellan man och kvinna blir plötsligt definierad som "homofob". Den som tänkte om ämbetet som Svenska kyrkan gjorde också drygt åtta månader in på år 1958, kallades "kvinnoprästmotståndare", som uttyddes "kvinnomotståndare". Det visade sig vara en tolkning som står sig. Nu var inte detta sant. En fråge fördes över till att bli en annan fråga och då fungerade epitet och etikett. En liten passlig lögn, alltså.
De små passliga lögnerna hör nu till vardagsmaten för det blir Pridefestival.
Grundlögnen är förstås att detta är en festival för Mångfald och Kärlek. Det kan man lura i de svagsinta. Detta är en sexualpolitisk agenda som också är en affärsidé. Den syftar till att omdefiniera vår kulturs sexualsyn. Dess idéhistoriska bakgrund är den rena nihilismen. Priderörelsen har väldiga resurser till sitt förfogande. På polishuset ska tydligen Regnbågsflaggan vaja. Detta flaggande markerar hegemoni, förstås. Kan ni tänka er att Svenska kyrkans flagga skulle vaja över landets polishus i det mångkulturella Sverige?
Kyrkan mobiliseras eftersom den kan vara en ideologisk statsapparat och det är en ideologisk statsapparat som nu framträder under Pridefestivalen. Statsråd går där i gåsmarsch. SD får inte vara med men de andra utom Hägglund kommer - och vad ska de annars göra, valår som det är.
Jag vill gärna ha reklam i min postfälla. Den kostade så mycket att jag vill ha så mycket som möjligt i den. Tidningar, tidskrifter, brev, försändelser med viktigt innehåll och, alltså, reklam. Jag hålls informerad av människor som bryr sig om att se mig som kund. Det är fint. Alltså kommer reklambladen sorterade i ett omslag som heter Uppslaget och det är gamla Kungliga Postverket som framträder som Postnord. Där passar någon på att informera mig om Pride Nr 31. Jag ser att det sålts tusen biljetter fler - delvis tack vare billigare biljetter till unga. Jojo. Och så får jag lära mig att jag den 28 juli kunde fira invigningen av Pridefestivalen genom att grädda Kärleksfulla pannkakor. Jag ska lägga smeten i olika bunkar, färga med pastafärg och vips har jag vispat ihop regnbågsfärgade pannkakor och kan fira mångfalden. Jag kan frånvarande ändå vara en del av hbtq-rörelsen för kärlek och mångfald. Jag drar mitt ägg till smeten, så att säga.
Den där övertalningsdefinitionen att det är Kärlek och mångfald saken handlar om är väl just det som ska ifrågasättas. För på samma blad uttalar sig operasångaren Rickard Söderberg. Det bästa med Pridefestivalen är att det är fokus på politiska frågor med glädje, lust och musik, säger han. Ja, statsideologi, som vi brukar säga.
Det som kallas Kärlek och Mångfald är statsideologi i någras intressen. De vet vad de vill men jag är inte alldeles säker på att de vet vad de gör. Det vet Lögnens fader dock. Han går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. Nog letar han i parader också. Kanske just där.
Världen är som den är. Det dystra är att Kyrkan inte är som den ska vara.
torsdag 31 juli 2014
Tjur-ko-möte
Det finns en ädel tradition att knyta samman det kyrkliga med nötkreatur. Tjur-ko-herde, tjur-ko-möte, ko-minister för att inte svarva på temat dia-ko-ni. Och nu är det lite nyheter om kyrkomötet igen. Fast utan perspektiv. Det är en flod av motioner, hette det i Kyrkans Tidning. 10% av dem handlar tydligen om klimat/miljö. Och så har Sverigedemokraterna skrivit motioner. I redovisningen räknas plötsligt Axel W Karlsson in - men han är alltså inte SD längre. Så varför?
Kyrkans Tidning har inte särskilt redovisat intressanta motioner. Om detta vet jag faktiskt ingenting för jag har inte gittat läsa det som lagts ut. Jag skyller inte på sommarvärmen. Men idogt folk i Kyrkans Hus har tydligen sett att flera motioner handlar om att uttalanden ska göras och uttalandebranschen har Kyrkomötet försökt undvika om än inte alltid lyckats. Uttalande är ett säkert sätt att tro sig själv skaffa relevans men också ett säkert sätt att erodera all relevans. Ingen gitter lyssna. Men det tror politiker, som lever i föreställningen att vi alla går vilsna i väntan på deras besked till oss i allehanda frågor.
När min motion om påhittsbranschens prisutdelning i Almedalen av formella skulle resultera i förslag om uttalande, strök jag den att-satsen. Det finns klokt folk i Kyrkans Hus att lyssna till. Det räcker att kyrkostyrelsen får ett uppdrag att se till att vi inte hamnar i motsvarande läge en gång till. Efter Patrik Petterssons insats på Kyrkliga ting vet vi mer om hur en pr-firma tänker just om priser. Billigt sätt att skaffa sig uppmärksamhet för något man hittat på. Nej, priset var inte köpt men utdelat av en firma som Svenska kyrkan har affärsförbindelse med. Och så fick vi se Jacob Risberg på facebook. Han var tidigare i Almedalen utsänd från Kyrkans Hus och nu i Almedalen utsänd av pr-byrån Westanders. Det kan valboskap gilla. Medborgare med politiskt ansvar gör det inte.
109 motioner har 251 ledamöter fått ihop. Borgerligt Alternativ (BA) har fått ihop en motion. Förklaringen är att BA har andra kanaler för att vara med och påverka , säger Mats Hagelin, som skrivit motionen tillsammans med Margareta Nisser Larsson. Båda sitter med i Kyrkostyrelsen. Det är toppen, alltså, men var är bredden. Finns inga nya förslag?
Det är en skarp fråga eftersom Kyrkostyrelsen inte kommer med någonting mer än formalieskrivelserna, alltså de rutinärenden som måste upp. Inte ett enda förslag levererar styrelsen. Det kan jag fundera över. Borde inte styrelsen ha några begrepp om vad som bör göras när det handlar om de stora frågor Svenska kyrkan står inför. Medlemstapp inte minst. Den kyrkliga kärnverksamheten som tappar. Kanske någon framtidsfråga, rentav, som har bäring på Ärendet?
Jag ska läsa motionerna när jag fått dem på papper och måste nog skriva några rader om dem då. Så håll ut. Det brukar komma sammanställningar på längden och tvären så att man kan se motionsaktiviteten och kanske notera inte bara vilka som skriver utan också vilka som aldrig skriver och aldrig återfinns i talarstolen för det offentliga samtalet. De kanske är så mycket mer aktiva i det slutna utskottsarbetet. Eller inte där heller. Det vet vi inte.
Kan man kanske kolla vilka som motionerat och med det som utgångspunkt förstå hur stort kyrkomötet egentligen skulle behöva vara - och vilka som skulle sitta där? Kanske skulle kyrkomötet bli mer arbetsdugligt om det bestod av färre ledamöter och de som motionerat skulle väck? Det där med demokrati och debatt - är det inte väldigt besvärligt? Folk tänker på annat sätt och framträder så!
Kyrkans Tidning har inte särskilt redovisat intressanta motioner. Om detta vet jag faktiskt ingenting för jag har inte gittat läsa det som lagts ut. Jag skyller inte på sommarvärmen. Men idogt folk i Kyrkans Hus har tydligen sett att flera motioner handlar om att uttalanden ska göras och uttalandebranschen har Kyrkomötet försökt undvika om än inte alltid lyckats. Uttalande är ett säkert sätt att tro sig själv skaffa relevans men också ett säkert sätt att erodera all relevans. Ingen gitter lyssna. Men det tror politiker, som lever i föreställningen att vi alla går vilsna i väntan på deras besked till oss i allehanda frågor.
När min motion om påhittsbranschens prisutdelning i Almedalen av formella skulle resultera i förslag om uttalande, strök jag den att-satsen. Det finns klokt folk i Kyrkans Hus att lyssna till. Det räcker att kyrkostyrelsen får ett uppdrag att se till att vi inte hamnar i motsvarande läge en gång till. Efter Patrik Petterssons insats på Kyrkliga ting vet vi mer om hur en pr-firma tänker just om priser. Billigt sätt att skaffa sig uppmärksamhet för något man hittat på. Nej, priset var inte köpt men utdelat av en firma som Svenska kyrkan har affärsförbindelse med. Och så fick vi se Jacob Risberg på facebook. Han var tidigare i Almedalen utsänd från Kyrkans Hus och nu i Almedalen utsänd av pr-byrån Westanders. Det kan valboskap gilla. Medborgare med politiskt ansvar gör det inte.
109 motioner har 251 ledamöter fått ihop. Borgerligt Alternativ (BA) har fått ihop en motion. Förklaringen är att BA har andra kanaler för att vara med och påverka , säger Mats Hagelin, som skrivit motionen tillsammans med Margareta Nisser Larsson. Båda sitter med i Kyrkostyrelsen. Det är toppen, alltså, men var är bredden. Finns inga nya förslag?
Det är en skarp fråga eftersom Kyrkostyrelsen inte kommer med någonting mer än formalieskrivelserna, alltså de rutinärenden som måste upp. Inte ett enda förslag levererar styrelsen. Det kan jag fundera över. Borde inte styrelsen ha några begrepp om vad som bör göras när det handlar om de stora frågor Svenska kyrkan står inför. Medlemstapp inte minst. Den kyrkliga kärnverksamheten som tappar. Kanske någon framtidsfråga, rentav, som har bäring på Ärendet?
Jag ska läsa motionerna när jag fått dem på papper och måste nog skriva några rader om dem då. Så håll ut. Det brukar komma sammanställningar på längden och tvären så att man kan se motionsaktiviteten och kanske notera inte bara vilka som skriver utan också vilka som aldrig skriver och aldrig återfinns i talarstolen för det offentliga samtalet. De kanske är så mycket mer aktiva i det slutna utskottsarbetet. Eller inte där heller. Det vet vi inte.
Kan man kanske kolla vilka som motionerat och med det som utgångspunkt förstå hur stort kyrkomötet egentligen skulle behöva vara - och vilka som skulle sitta där? Kanske skulle kyrkomötet bli mer arbetsdugligt om det bestod av färre ledamöter och de som motionerat skulle väck? Det där med demokrati och debatt - är det inte väldigt besvärligt? Folk tänker på annat sätt och framträder så!
onsdag 30 juli 2014
Bödeln
Det var en bödel i Kina som inte bara var känd för sin yrkesskicklighet med svärdet utan också för sin stora barmhärtighet. Han kunde med ett snabbt hugg avrätta delikventen redan i trappan upp till schavotten. Den plågsamma väntan på hugget slapp den dömde.
En dag skulle en man avrättas och han gick hela den långa trappan upp. På schavotten vände han sig till bödeln:
"Herr bödel, ni är känd för er skicklighet med svärdet och er barmhärtighet. Ni ger de dömda nåden att få dö innan de riktigt förstått. Men jag har fått gå ända hit upp till schavotten. Varför visade ni inte
mig samma barmhärtighet?
Bödeln svarade:
"Min gode man, var vänlig nicka!"
Jag kom att tänka på historien när jag läste bloggen Stillsam, där Mikael Mogrens ledare i SKT hanterades. Det blev en avrättning och intet behöver tilläggas eller dras ifrån.
Det finns kanske bara skäl att anföra Karl Vennbergs ord om pamfletten, det närmaste blogg vi kan komma historiskt sett. För pamfletten "råder en annan och brutalare estetik än i bildningsresor och litteraturbedömningar. Essensen i en pamflett är alltid protest, skriver Orwell. Pamfletten är vidare en enmansshow, aktuell, polemisk och kort. Någon konstart för den som är rädd om sitt skinn är den inte. Framför allt tar den alltid parti för upproret mot makten. I förhållande till den officiella historien är den en fotnot eller en marginalkommentar. Orwell tycks dock mena att denna marginalkommentar inte sällan har väl så mycket som den auktoriserade historieskrivningen att säga om opinionsvindar och ett skedes inre förvandlingar."
(Karl Vennberg, Journalisten Allan Fagerström i Allan Fagerström, Fy så fula ord, Journalistik 1945-1985 i urval av Per Amnestål, Amedia förlag, 1986, s10)
Om det skulle vara bloggkommentatorer på Bloggardag som utsätts för Mogrens missnöje och kritik att de ter sig vara odöpta eftersom de verkar sakna dopnamn och därför skriver anonymt kanske ett ska tilläggas. Det skulle ju för somliga kunna leda till repressalier - stoppad karriärväg, besvär i tjänsten, lägre lön, lägre pension och en del andra missade fördelar samt få som konsekvens att de blev tillsynsärende i något domkapitel - om deras namn var känt. Det är skillnad på folk och folk. En del måste ha sitt namn på pränt när de skriver för deras skrivande är befordringsgrundande. För andra ter sig saken precis tvärtom.
Jag skulle gärna se att fler skriver namn eller en signatur och kanske ska det kravet, som föreslagits, drivas igenom. Men å andra sidan är blogginlägget mer dialogiskt än pamfletten just genom möjligheten att kommentera.
En dag skulle en man avrättas och han gick hela den långa trappan upp. På schavotten vände han sig till bödeln:
"Herr bödel, ni är känd för er skicklighet med svärdet och er barmhärtighet. Ni ger de dömda nåden att få dö innan de riktigt förstått. Men jag har fått gå ända hit upp till schavotten. Varför visade ni inte
mig samma barmhärtighet?
Bödeln svarade:
"Min gode man, var vänlig nicka!"
Jag kom att tänka på historien när jag läste bloggen Stillsam, där Mikael Mogrens ledare i SKT hanterades. Det blev en avrättning och intet behöver tilläggas eller dras ifrån.
Det finns kanske bara skäl att anföra Karl Vennbergs ord om pamfletten, det närmaste blogg vi kan komma historiskt sett. För pamfletten "råder en annan och brutalare estetik än i bildningsresor och litteraturbedömningar. Essensen i en pamflett är alltid protest, skriver Orwell. Pamfletten är vidare en enmansshow, aktuell, polemisk och kort. Någon konstart för den som är rädd om sitt skinn är den inte. Framför allt tar den alltid parti för upproret mot makten. I förhållande till den officiella historien är den en fotnot eller en marginalkommentar. Orwell tycks dock mena att denna marginalkommentar inte sällan har väl så mycket som den auktoriserade historieskrivningen att säga om opinionsvindar och ett skedes inre förvandlingar."
(Karl Vennberg, Journalisten Allan Fagerström i Allan Fagerström, Fy så fula ord, Journalistik 1945-1985 i urval av Per Amnestål, Amedia förlag, 1986, s10)
Om det skulle vara bloggkommentatorer på Bloggardag som utsätts för Mogrens missnöje och kritik att de ter sig vara odöpta eftersom de verkar sakna dopnamn och därför skriver anonymt kanske ett ska tilläggas. Det skulle ju för somliga kunna leda till repressalier - stoppad karriärväg, besvär i tjänsten, lägre lön, lägre pension och en del andra missade fördelar samt få som konsekvens att de blev tillsynsärende i något domkapitel - om deras namn var känt. Det är skillnad på folk och folk. En del måste ha sitt namn på pränt när de skriver för deras skrivande är befordringsgrundande. För andra ter sig saken precis tvärtom.
Jag skulle gärna se att fler skriver namn eller en signatur och kanske ska det kravet, som föreslagits, drivas igenom. Men å andra sidan är blogginlägget mer dialogiskt än pamfletten just genom möjligheten att kommentera.
tisdag 29 juli 2014
Till de ledsna
Jacob Risberg ville inte ha sin bild här. Han hade tagit den 4 juli och här las den ut den 17 juli. Jag förstår att ni är ledsna att inte kunna se honom ihop med Antje Jackelén och Maria Wetterstrand. Hur ska ni bli glada igen?
Kanske genom att följa en länk och se vad ni hittar. 4th of July, alltså.
https://www.facebook.com/jacob.risberg?fref=ts
Kanske genom att följa en länk och se vad ni hittar. 4th of July, alltså.
https://www.facebook.com/jacob.risberg?fref=ts
Förföljda kristna
Jag medger att jag blev lite brydd när folk ändrade profil och satte upp tecknet för att de betalar skatt i kalifatet därför att de är kristna. Varför ska svenskar, bosatta i Sverige och skattskyldiga här, betala skatt där? Det återfanns präster med den nya profilen. Varför betalar präster i Svenska kyrkan skatt till det nyupprättade kalifatet? Borde inte domkapitlet granska den saken? Har de hamnat i beroendeställning till kalifen?
Kollekt till dem som lämnat Mosul, har föreslagits. Kollekt till dem som drabbas av Boko Haram också kanske. Kollekt till familjer vars döttrar kidnappats och gifts bort med islamister? Men kommer inte de ekonomiska resurser för krigföring från oljeintäkter? Är det alltså inte vi som substantiellt stöder fördrivningen av dem som är våra syskon i tro? Är det inte bensinbolagen vi skulle ge oss på - vi vill inte ha produkter från IS-område längre. Eller vill vi? Måste vi? Har fällan slagit igen?
När kristna pilgrimer på väg till Jerusalem överfölls och kanske dödades beslöt påven att det var tid för ett korståg. Tisdagen den 27 november 1095 samlade under ett koncilium i Clermont hade det annonserats ett viktigt uttalande av påven Urban II. Det var ett tal som möttes med entusiasm. Påven syftade till att säkra pilgrimsvägen till Jerusalem. Jag hänvisar till Steven Runciman, A History of the Crusades, Cambridge University Press, 1951 (omtryckt flera gånger för detta ska väl ses som standardverk fortfarande), band 1 s 106 ff. Syftet var inte, som det sagts, att påven sökte en yttre fiende för att ena Kyrkan inåt - varifrån får folkskollärare allt? Det blev mycket mer och i omgångar av korstågen, det vet jag, som varit i Béziers och Carcasonne och fattat vad påvliga korståg kan användas till. Men från början var korstågen ett svar på våld mot de kristna som begav sig till Jerusalem. Det kunde andra kristna inte stillatigande åse.
Så var är vi nu? Kräver situationen något annat än beklaganden?
Hur gör en kristen klart för islamisterna att "Nu är det slutvisslat som han sa, som fick flabben i cykelhjulet" för det ni ägnar er åt, är inte OK.
Korståg är den beprövade modellen.
Bön är väl också en beprövad modell.
Upprepat medvetandegörande om vad som faktiskt sker när kyrkor sprängs och kristna fördrivs - och en fråga till muslimer om hur de ser på islamisterna borde också vara en väg. Församlingshem har vi. Ska vi där tala väsentligheter om dem som är våra syskon i tron och får betala priset för just sådant vi sjunger och säger på söndagen?
Kanske skulle vi vara mer noga med att bära det tecken som egentligen förenar oss med de förföljda och fördrivna kristna? Korsets tecken. Hade jag varit församlingspräst, hade jag nog menat att det kors vi delade ut för att uppmuntra till förbön för församlingen nu kunde spridas till många och vara en bönens bro till många. Det hade ju varit möjligt - och enkelt - att tala om för kyrkoherdar var man beställer några lådor kors och delar ut med ett litet förbönskort. Kyrkoherdar har väl resurser att skaffa fram pengar för en sådan insats? Och så är hållningen att varje dag kl 12 övar vi oss att be för vår församling och - det är det nya - för alla förföljda kristna.
Nu är jag inte församlingspräst och vet inte var korsen beställs.
Skulle någon vara intresserad av att få veta, är det eget ansvar som gäller.
Men präster kan väl i sina matriklar hitta adressen till kyrkoherden i Borgholm och Norra Ölands Kyrkliga Samfällighet. Eller några biskopar, som säger att detta ska vi göra på massbas.
Och en insats för att hålla insikterna om förföljelse och fördrivning vid liv, förstås. Tidningar är kortlivade. Kyrkans minne är längre än det dagsaktuella.
Fast fortfarande ter det sig gåtfullt för mig varför kristna i Sverige betalar skatt till kalifatet för att de är kristna i Sverige.
Kollekt till dem som lämnat Mosul, har föreslagits. Kollekt till dem som drabbas av Boko Haram också kanske. Kollekt till familjer vars döttrar kidnappats och gifts bort med islamister? Men kommer inte de ekonomiska resurser för krigföring från oljeintäkter? Är det alltså inte vi som substantiellt stöder fördrivningen av dem som är våra syskon i tro? Är det inte bensinbolagen vi skulle ge oss på - vi vill inte ha produkter från IS-område längre. Eller vill vi? Måste vi? Har fällan slagit igen?
När kristna pilgrimer på väg till Jerusalem överfölls och kanske dödades beslöt påven att det var tid för ett korståg. Tisdagen den 27 november 1095 samlade under ett koncilium i Clermont hade det annonserats ett viktigt uttalande av påven Urban II. Det var ett tal som möttes med entusiasm. Påven syftade till att säkra pilgrimsvägen till Jerusalem. Jag hänvisar till Steven Runciman, A History of the Crusades, Cambridge University Press, 1951 (omtryckt flera gånger för detta ska väl ses som standardverk fortfarande), band 1 s 106 ff. Syftet var inte, som det sagts, att påven sökte en yttre fiende för att ena Kyrkan inåt - varifrån får folkskollärare allt? Det blev mycket mer och i omgångar av korstågen, det vet jag, som varit i Béziers och Carcasonne och fattat vad påvliga korståg kan användas till. Men från början var korstågen ett svar på våld mot de kristna som begav sig till Jerusalem. Det kunde andra kristna inte stillatigande åse.
Så var är vi nu? Kräver situationen något annat än beklaganden?
Hur gör en kristen klart för islamisterna att "Nu är det slutvisslat som han sa, som fick flabben i cykelhjulet" för det ni ägnar er åt, är inte OK.
Korståg är den beprövade modellen.
Bön är väl också en beprövad modell.
Upprepat medvetandegörande om vad som faktiskt sker när kyrkor sprängs och kristna fördrivs - och en fråga till muslimer om hur de ser på islamisterna borde också vara en väg. Församlingshem har vi. Ska vi där tala väsentligheter om dem som är våra syskon i tron och får betala priset för just sådant vi sjunger och säger på söndagen?
Kanske skulle vi vara mer noga med att bära det tecken som egentligen förenar oss med de förföljda och fördrivna kristna? Korsets tecken. Hade jag varit församlingspräst, hade jag nog menat att det kors vi delade ut för att uppmuntra till förbön för församlingen nu kunde spridas till många och vara en bönens bro till många. Det hade ju varit möjligt - och enkelt - att tala om för kyrkoherdar var man beställer några lådor kors och delar ut med ett litet förbönskort. Kyrkoherdar har väl resurser att skaffa fram pengar för en sådan insats? Och så är hållningen att varje dag kl 12 övar vi oss att be för vår församling och - det är det nya - för alla förföljda kristna.
Nu är jag inte församlingspräst och vet inte var korsen beställs.
Skulle någon vara intresserad av att få veta, är det eget ansvar som gäller.
Men präster kan väl i sina matriklar hitta adressen till kyrkoherden i Borgholm och Norra Ölands Kyrkliga Samfällighet. Eller några biskopar, som säger att detta ska vi göra på massbas.
Och en insats för att hålla insikterna om förföljelse och fördrivning vid liv, förstås. Tidningar är kortlivade. Kyrkans minne är längre än det dagsaktuella.
Fast fortfarande ter det sig gåtfullt för mig varför kristna i Sverige betalar skatt till kalifatet för att de är kristna i Sverige.
måndag 28 juli 2014
Eid firade jag när Risberg hörde av sig
Eid firade jag Man ska ju det i dag.
Först en GT när jag kom åter efter bad (coch arbete dessförinnan) vid lantegendomen. Därefter fördrink - kir - innan (ursäkta alla islamister) det blev rester på tacos. Jag hade tänkt mig tacos-paj men det var för varmt så det blev uppvärmt gammalt.
Jag försökte lägga allt plock till på en stor skärbräda - som inte var en bräda utan av plast - för att det skulle se vackert ut. Jag säger ett: det var vackert men opraktiskt. Lägg i skålar, det är mitt råd.
Då, i mitt taco-pyssel, hörde Jacob Risberg, Pr-byrån Westanders, av sig.
Han ville inte att bilden på honom skulle ligga kvar. Jag hade skärmdumpat honom den 17 juli och Risberg gjorde anspråk på bilden. Den tog jag förstås bort. Nu kan man inte längre här se vad hans vänner ser - att han håller sig till Jackelén och Wetterstrand. Ingen stor sak i detta. De trogna bloggläsarna har ju redan sett. De vet hur det går till bakom kulisserna.
När Jacob Risberg lägger ut ett fb-inlägg med bild av oss två där jag är favorit för dagen, vill jag självfallet att så många som möjligt ska få se det. Det här andra betraktades alltså som olämpligt. Hur känns det för Jackelén och Wetterstrand nu?
Jag blir så ledsen vid den tanken att jag nog får ta till något starkare för att fira min Eid.
Det är inte roligt att vara en dumpad vän bara för att man varit skärmdumpad.
Och nu kan ni inte längre se. Men förstå kan ni!
Först en GT när jag kom åter efter bad (coch arbete dessförinnan) vid lantegendomen. Därefter fördrink - kir - innan (ursäkta alla islamister) det blev rester på tacos. Jag hade tänkt mig tacos-paj men det var för varmt så det blev uppvärmt gammalt.
Jag försökte lägga allt plock till på en stor skärbräda - som inte var en bräda utan av plast - för att det skulle se vackert ut. Jag säger ett: det var vackert men opraktiskt. Lägg i skålar, det är mitt råd.
Då, i mitt taco-pyssel, hörde Jacob Risberg, Pr-byrån Westanders, av sig.
Han ville inte att bilden på honom skulle ligga kvar. Jag hade skärmdumpat honom den 17 juli och Risberg gjorde anspråk på bilden. Den tog jag förstås bort. Nu kan man inte längre här se vad hans vänner ser - att han håller sig till Jackelén och Wetterstrand. Ingen stor sak i detta. De trogna bloggläsarna har ju redan sett. De vet hur det går till bakom kulisserna.
När Jacob Risberg lägger ut ett fb-inlägg med bild av oss två där jag är favorit för dagen, vill jag självfallet att så många som möjligt ska få se det. Det här andra betraktades alltså som olämpligt. Hur känns det för Jackelén och Wetterstrand nu?
Jag blir så ledsen vid den tanken att jag nog får ta till något starkare för att fira min Eid.
Det är inte roligt att vara en dumpad vän bara för att man varit skärmdumpad.
Och nu kan ni inte längre se. Men förstå kan ni!
Maria, lär mig dina sånger!
Jag inser att den som heter Maria kan bli radikal som Maria. Jag menar, störta härskare och så.
Maria Ludvigsson gjorde det i gårdagens Svenska Dagbladet, som inte ankom till Moheda förrän idag. Jag hämtar tidningarna i gryningen och försöker skaka tvestjärtarna ur dem. Jag antar att tidningsbudet har en burk med tvestjärtar att fylla på förråden i brevlådorna när vi skakat bort de föregående.
Maria var inte imponerad av biskoparnas klimatbrev. Hon ser den som ett "b-uppsatsförsök" och finner själva greppet ohederligt. Analysen är "lika felaktig som beklämmande."
Det gör mig ingenting om det inte vore så att biskoparna liksom satt sin intellektuella heder, sin beläsenhet och sin klokskap i pant på det här utspelet. Om denna analys nu i en stor tidning av en krönikör på ledarplats döms ut, styr kritiken också på biskoparna själva.
Hur tas biskopsbrev av det här slaget fram?
Detaljkunskap saknar jag men nog är det en handläggare som skriver. En handläggare gick från Kyrkokansliet till Pr-byrån Westanders, förstod vi nyligen. Och så har den stora kommunikationsavdelningen städslat byrån att skapa publik framgång - tills detta händer. Maria Ludvigsson har ställt till det, kan man lugnt säga.
En av hennes insikter sätter nog fart på andarna i de svenska prästtjällen - och annorstädes: "Ett trossamfund som anpassar sig efter politikens villkor kommer utan fördröjning förpassas till de irrelevantas gömmor." Det har kanske Maria Ludvigsson kommit på utan att läsa boken Inget för någon. Fast hon kanske borde läsa den. Svenska kyrkan har kritiker och det tycks som om många ville läsa vad de hade att anföra. Första upplagan av den boken är slut på förlaget, sägs det.
Jag har inte ägnat mig särskilt mycket åt biskopsbrevet. Jag har, som ni vet, nog med att hålla reda på biskop Landgren. Men på en punkt tänkte jag dystert och det var det där med att välja den lite dyrare men klimatsmartare maten.
Jag har varit präst i en stadsdel där människor var fattiga. De fick handla klokt. De tankade aldrig full tank när de köpte bensin till sina gamla, knappast miljövänliga, bilar. De avstod eget för barnens skull. De fick problem med de löjliga extrautgifterna för skolans utfärder. Om församlingens budskap till dem hade varit bannor för att de köpte den billigare maten och inte tog miljöansvar, hade det varit personligt kränkande.
Diakon och präst visste något om hur folk hade det. Ibland kunde de göra små insatser. Biskoparna har aldrig varit präster så att de sett detta, förstår jag. Men de har förstås inte haft särskilt mycket tid att tränga in i miljö- och klimatfrågor, inte mer än vi andra. Så får de hoppas att handläggarna fått till det och lite bråttom var det ju för nu skulle Svenska kyrkan påverka valrörelsen.
I ljuset av detta ska vi nu betrakta att Antje Jackelén blev hetast i Almedalen med hjälp av en pr-byrå som fått i uppdrag att hjälpa till med klimatfrågan. Och kanske sitter någon biskop och funderar över om biskoparna sprattlade i trådar som handläggarna knutit samman med PR-byråns folk fast biskoparna under själva processen tänkte att de var väldigt relevanta, för att inte säga kompetenta.
"Det tar sig", som mordbrännarn sa.
Själv räknar jag till förödelsens styggelse att Svenska kyrkan drabbas av rubriken "Politik före Gud i biskopsbrev" och uppfattas som en fjortis, naiv och ängslig att inte få vara med.
Min kyrkliga självmedvetenhet handlar om en kyrka som tar sina resurser till vara och säger det andra inte säger och kopplar allt till själva Ärendet. Jag menar det där med synd och nåd, frälsning, upprättelse, liv och en del annat i det häradet.
När jag på senare tid funderat över hur det kan gå Svenska kyrkan så illa som det gör, inser jag att en hel del av dem som fått ansvar inte kan bättre än så här. Det är förbannelsen. De gör så gott de kan! Om de inte ägnat sig åt att marginalisera för att eliminera, hade det gått Svenska kyrkan, oss gemensamt, bättre. Men nu påminns vi närmast om Wolf Biermanns sång om mannen som högg av sig foten eftersom han äcklades så, när han trampat i skit.
Man kan nog googla efter texten om mannen och hans elände. Aaaah-jaaa!
Maria Ludvigsson gjorde det i gårdagens Svenska Dagbladet, som inte ankom till Moheda förrän idag. Jag hämtar tidningarna i gryningen och försöker skaka tvestjärtarna ur dem. Jag antar att tidningsbudet har en burk med tvestjärtar att fylla på förråden i brevlådorna när vi skakat bort de föregående.
Maria var inte imponerad av biskoparnas klimatbrev. Hon ser den som ett "b-uppsatsförsök" och finner själva greppet ohederligt. Analysen är "lika felaktig som beklämmande."
Det gör mig ingenting om det inte vore så att biskoparna liksom satt sin intellektuella heder, sin beläsenhet och sin klokskap i pant på det här utspelet. Om denna analys nu i en stor tidning av en krönikör på ledarplats döms ut, styr kritiken också på biskoparna själva.
Hur tas biskopsbrev av det här slaget fram?
Detaljkunskap saknar jag men nog är det en handläggare som skriver. En handläggare gick från Kyrkokansliet till Pr-byrån Westanders, förstod vi nyligen. Och så har den stora kommunikationsavdelningen städslat byrån att skapa publik framgång - tills detta händer. Maria Ludvigsson har ställt till det, kan man lugnt säga.
En av hennes insikter sätter nog fart på andarna i de svenska prästtjällen - och annorstädes: "Ett trossamfund som anpassar sig efter politikens villkor kommer utan fördröjning förpassas till de irrelevantas gömmor." Det har kanske Maria Ludvigsson kommit på utan att läsa boken Inget för någon. Fast hon kanske borde läsa den. Svenska kyrkan har kritiker och det tycks som om många ville läsa vad de hade att anföra. Första upplagan av den boken är slut på förlaget, sägs det.
Jag har inte ägnat mig särskilt mycket åt biskopsbrevet. Jag har, som ni vet, nog med att hålla reda på biskop Landgren. Men på en punkt tänkte jag dystert och det var det där med att välja den lite dyrare men klimatsmartare maten.
Jag har varit präst i en stadsdel där människor var fattiga. De fick handla klokt. De tankade aldrig full tank när de köpte bensin till sina gamla, knappast miljövänliga, bilar. De avstod eget för barnens skull. De fick problem med de löjliga extrautgifterna för skolans utfärder. Om församlingens budskap till dem hade varit bannor för att de köpte den billigare maten och inte tog miljöansvar, hade det varit personligt kränkande.
Diakon och präst visste något om hur folk hade det. Ibland kunde de göra små insatser. Biskoparna har aldrig varit präster så att de sett detta, förstår jag. Men de har förstås inte haft särskilt mycket tid att tränga in i miljö- och klimatfrågor, inte mer än vi andra. Så får de hoppas att handläggarna fått till det och lite bråttom var det ju för nu skulle Svenska kyrkan påverka valrörelsen.
I ljuset av detta ska vi nu betrakta att Antje Jackelén blev hetast i Almedalen med hjälp av en pr-byrå som fått i uppdrag att hjälpa till med klimatfrågan. Och kanske sitter någon biskop och funderar över om biskoparna sprattlade i trådar som handläggarna knutit samman med PR-byråns folk fast biskoparna under själva processen tänkte att de var väldigt relevanta, för att inte säga kompetenta.
"Det tar sig", som mordbrännarn sa.
Själv räknar jag till förödelsens styggelse att Svenska kyrkan drabbas av rubriken "Politik före Gud i biskopsbrev" och uppfattas som en fjortis, naiv och ängslig att inte få vara med.
Min kyrkliga självmedvetenhet handlar om en kyrka som tar sina resurser till vara och säger det andra inte säger och kopplar allt till själva Ärendet. Jag menar det där med synd och nåd, frälsning, upprättelse, liv och en del annat i det häradet.
När jag på senare tid funderat över hur det kan gå Svenska kyrkan så illa som det gör, inser jag att en hel del av dem som fått ansvar inte kan bättre än så här. Det är förbannelsen. De gör så gott de kan! Om de inte ägnat sig åt att marginalisera för att eliminera, hade det gått Svenska kyrkan, oss gemensamt, bättre. Men nu påminns vi närmast om Wolf Biermanns sång om mannen som högg av sig foten eftersom han äcklades så, när han trampat i skit.
Man kan nog googla efter texten om mannen och hans elände. Aaaah-jaaa!
söndag 27 juli 2014
Landahl - läs Landgren!
Tack till er som sett hur snett min arma hjärna tänkte. Bredvid mig låg Landgren men inuti mig fanns Landahl. Så blir det lätt för oss högkyrkliga av sydsvenskt snitt, där gammalkyrkligheten är en del av själva konceptet. Till den norrländska lågkyrkligheten är det för oss längre.
Så läs Landgren och inget annat.
Jag ska inte ursäkta men förklara att förvirringen är begriplig också så, att det var åskväder här i går - och det påverkar. Översvämning i Moheda undergång (vägen under järnvägen). Jag kom med nöd och näppe igenom och därefter var det totalstopp. Brandkåren som larmades att länspumpa kom efter ett åsknedslag inte ut med bil från brandstationen, sägs det också. Elektriska lås på viktiga dörrar medför risker. Jag ska inte citera mig själv från militära genomgångar om detta ämne men de stora livsmedelslagren hade sådana lås och det betydde att inga livsmedel kunde levereras förrän expertis kommit på plats och fått upp dörrarna. Det tog sex timmar och resulterade i en hamstringsvåg.
Detta sagt för att ni ska förstå hur turbulent det var för Landahl inuti mitt huvud medan Landgren låg opåverkad av allt detta bredvid mig.
Bra att sammanhanget divulgerades dock!
Och varför Landgren, undras. Är inte svaret uppenbart? Han ger perspektiv.
Så läs Landgren och inget annat.
Jag ska inte ursäkta men förklara att förvirringen är begriplig också så, att det var åskväder här i går - och det påverkar. Översvämning i Moheda undergång (vägen under järnvägen). Jag kom med nöd och näppe igenom och därefter var det totalstopp. Brandkåren som larmades att länspumpa kom efter ett åsknedslag inte ut med bil från brandstationen, sägs det också. Elektriska lås på viktiga dörrar medför risker. Jag ska inte citera mig själv från militära genomgångar om detta ämne men de stora livsmedelslagren hade sådana lås och det betydde att inga livsmedel kunde levereras förrän expertis kommit på plats och fått upp dörrarna. Det tog sex timmar och resulterade i en hamstringsvåg.
Detta sagt för att ni ska förstå hur turbulent det var för Landahl inuti mitt huvud medan Landgren låg opåverkad av allt detta bredvid mig.
Bra att sammanhanget divulgerades dock!
Och varför Landgren, undras. Är inte svaret uppenbart? Han ger perspektiv.
Biskop Landahl på Pridefestival
Jag medger att jag är sent ute. Biskop Landahls text publicerades i Härnösand år 1882 och inte förrän i dagarna har jag läst hans Uttalanden öfver Kyrkliga Frågor till Hernösands stifts prästerskap.
Ni andra har förvisso tillgodogjort er innehållet i biskopens ord långt före mig, men jag tänkte ta med biskopen till vår tid och låta honom möta Pridefestivalen. Han hade känt igen sig - och inte. Det vill säga, han hade någonstans i sitt intellektuella liv fattat men kanske ändå inte riktigt hängt med i svängarna. Han hade inte blivit förvånad - och samtidigt blivit förvånad. Inte minst som han kanske mött den nuvarande biskopen i Härnösand och inte känt igen sig.
Jag ska inte förfasa mig över Pride Ung eller över folk som uppträder som hundar under den stundande Pridefestivalen.
Jag ska inte vara förvånad över att de under 15 inte får vara med efter kl 18 om de inte är i vuxens sällskap - men vuxen det kan vara vilken vuxen som.
Jag ska inte fundera över pedofili.´
Och jag ska alls inte fundera över alla sponsorer som stolt stöttar detta.
Men jag undrar hur biskop Landahl hanterar situationen.
Han borde fatta, förstås. Otaliga människor är sämre än deras teorier, menade biskopen, men andra är vida bättre. Så här uttalade sig biskopen fortsättningsvis:
" Men annorlunda tager sig saken ut, när man i de stora vetenskapsmännens namn upplyser de vilda massorna, att ingen Gud finnes, icke heller någon själ i egentlig mening, icke heller något samvete och således icke heller några andra pligter än dem vi godvilligt åtaga oss. Hvilket evangelium är icke detta i alla syndens nästen så väl i palatsen som i kojorna? Hvilken lösen för alla röfvareband? Denna vishetsbägarens saft är ock tömd i botten af alla dessa millioner communarder och nihilister, som runt omkring den bildade verlden stå med tändtråden i hand för att spränga det gamla samhället i luften." (aa s 5-6)
Det är nog bäst att biskop Landahl är död. Han hade sannolikt annars kreperat nu, när ett stycke svenskkyrklig verklighet hade divulgerats för hans ögon.
För det märkliga är inte vad världen ställer till med. Det förunderliga är att Svenska kyrkan vill vara en aktiv samarbetspartner i Pridesammanhangen.
Att världen har sin agenda, hade biskop Landahl begripit.
Men inte det andra.
Han såg hur det var tänkt, själva agendan. Och det är mer än vad som kan sägas om alla pratsamma i vår tid. De kan inte - för de är en del av konceptet. Det är inte biskop Landahl.
Det bibelord biskopen sände sina präster den 1 januari 1882 var detta:
"Hvad sannt är, mine bröder, hvad ärbart, hvad rätt, hvad kyskt, hvad älskeligt, hvad berömvärdt, är någon dygd och är något lof, tänken deruppå!"
Det som i vår tid divulgeras, är honom otänkbart, förmodar jag.
Hans insikt var en annan:
"Men Christendomen låter oss icke blott skåda Guds härlighets sken och hans väsens rätta beläte i sonen. Den framställer äfven människonaturen i sin ursprungliga härlighet inför Guds och inför menniskors och änglars åsyn." (aa s 12)
Biskopen hade undrat över hur den gudomliga glansen över de små barnen som upptas i den kristna kyrkans sköte och glansen över alla trogna människors gravar kunnat blir till Pridefestival.
Förklara det för biskop Landahl den som kan!
Ni andra har förvisso tillgodogjort er innehållet i biskopens ord långt före mig, men jag tänkte ta med biskopen till vår tid och låta honom möta Pridefestivalen. Han hade känt igen sig - och inte. Det vill säga, han hade någonstans i sitt intellektuella liv fattat men kanske ändå inte riktigt hängt med i svängarna. Han hade inte blivit förvånad - och samtidigt blivit förvånad. Inte minst som han kanske mött den nuvarande biskopen i Härnösand och inte känt igen sig.
Jag ska inte förfasa mig över Pride Ung eller över folk som uppträder som hundar under den stundande Pridefestivalen.
Jag ska inte vara förvånad över att de under 15 inte får vara med efter kl 18 om de inte är i vuxens sällskap - men vuxen det kan vara vilken vuxen som.
Jag ska inte fundera över pedofili.´
Och jag ska alls inte fundera över alla sponsorer som stolt stöttar detta.
Men jag undrar hur biskop Landahl hanterar situationen.
Han borde fatta, förstås. Otaliga människor är sämre än deras teorier, menade biskopen, men andra är vida bättre. Så här uttalade sig biskopen fortsättningsvis:
" Men annorlunda tager sig saken ut, när man i de stora vetenskapsmännens namn upplyser de vilda massorna, att ingen Gud finnes, icke heller någon själ i egentlig mening, icke heller något samvete och således icke heller några andra pligter än dem vi godvilligt åtaga oss. Hvilket evangelium är icke detta i alla syndens nästen så väl i palatsen som i kojorna? Hvilken lösen för alla röfvareband? Denna vishetsbägarens saft är ock tömd i botten af alla dessa millioner communarder och nihilister, som runt omkring den bildade verlden stå med tändtråden i hand för att spränga det gamla samhället i luften." (aa s 5-6)
Det är nog bäst att biskop Landahl är död. Han hade sannolikt annars kreperat nu, när ett stycke svenskkyrklig verklighet hade divulgerats för hans ögon.
För det märkliga är inte vad världen ställer till med. Det förunderliga är att Svenska kyrkan vill vara en aktiv samarbetspartner i Pridesammanhangen.
Att världen har sin agenda, hade biskop Landahl begripit.
Men inte det andra.
Han såg hur det var tänkt, själva agendan. Och det är mer än vad som kan sägas om alla pratsamma i vår tid. De kan inte - för de är en del av konceptet. Det är inte biskop Landahl.
Det bibelord biskopen sände sina präster den 1 januari 1882 var detta:
"Hvad sannt är, mine bröder, hvad ärbart, hvad rätt, hvad kyskt, hvad älskeligt, hvad berömvärdt, är någon dygd och är något lof, tänken deruppå!"
Det som i vår tid divulgeras, är honom otänkbart, förmodar jag.
Hans insikt var en annan:
"Men Christendomen låter oss icke blott skåda Guds härlighets sken och hans väsens rätta beläte i sonen. Den framställer äfven människonaturen i sin ursprungliga härlighet inför Guds och inför menniskors och änglars åsyn." (aa s 12)
Biskopen hade undrat över hur den gudomliga glansen över de små barnen som upptas i den kristna kyrkans sköte och glansen över alla trogna människors gravar kunnat blir till Pridefestival.
Förklara det för biskop Landahl den som kan!
lördag 26 juli 2014
Med snopp. Del fem
Jag hade tänkt att kunna avsluta denna miniserie om ämbetsfrågan men det kommer nytt material som förskjuter översikten något. Det är också intressant. En fråga som kallas "en icke-fråga" avsätter nytt material och hanteras i andra kyrkor inom Borgå-gemenskapen. Den uppmärksammas, visserligen okunnigt ch fördomsfullt, i radio. Och den är uppenbarligen en väldigt viktig fråga i Svenska kyrkan eftersom den resulterat i drakoniska åtgärder, kodifierade i kyrkoordningen. Dit har majoriteten fört den. Den majoritet som aldrig lyckades föra någon debatt - än mindre vinna den!
Church of England har fattat beslut om kvinnliga biskopar. Det var väntat och gick först sedan minoriteten fått försäkringar om fortsatt självklar hemortsrätt och integritet. Det Svenska kyrkan inte vill ge, ger Church of England. Och nyckelordet är just integritet.
Bedömningen om dessa försäkringar, förutsättningar för ett ja till kvinnor som biskopar, kommer att hållas, skiljer sig åt.
Några menar att här visar sig den engelska comprehensivness man kan beundra eller undra över. Jag sa för mycket länge sedan till den engelska trossyskonen att när det väl blir ett beslut om kvinnliga präster i Church of England, kommer det att gå fortare hos er än hos oss. Det gjorde det också.
Men kan processen vara en annan oavsett hur lång tid det tar att genomföra den eller är det oförenliga trossystem som aldrig kan leva samman? Biskop Nygren kanske hade alldeles rätt. Svenska kyrkan växlade in på för henne främmande spår i september 1958.
Ärkebiskop Justin Welby, Canterbury, ser inte saken så: "Today marks the start of a great adventure of seeking mutual flourishing while still, in some cases disagreeing." Justin Welby kanske haft något att lära från Sverige?
Detsamma gäller ärkebiskopen i York, John Sentamu. Han menar att man inte kan säga till de som tagit skada av det glada beslutet "come over it". De ska få höra att "we will not let go until you have blessed us." Det är denna väntan på välsignelse majoriteten erfarenhetsmässigt inte orkar med. Då får man veta att "sådana som du ska marginaliseras för att elimineras."
Kanske är det då av intresse vad den ryska ortodoxa kyrkan har att säga?
Mellan de ortodoxa kyrkorna och anglikanerna fanns en kodifierad överensstämmelse. Det var den som öppnade vägen för de ortodoxa in i det ekumeniska arbetet, Stockholm 1925 t ex. "Both Churches preserved the apostolic continuity and true faith in the Saviour and should accept each other in the full communion in prayers and sacraments."
Hur låter det i dag?
"The decision to ordain women, which the Church of England took 1992, damaged the relationships between our Churches, and the introduction of female Bishops has eliminated even a theoretical possibility for the Orthodox to recognize the existence of apostolic succession in the Anglican hierarchy."
Frälsaren bad om enhet för att världen ska tro ...
"Helt underbart", säger Christina Odenberg. Och så kommer det som alla vetat men som Christina och många andra mörkat: "Det har varit svårt med det ekumeniska arbetet så länge frågan om kvinnliga biskopar in England inte varit löst. Gemenskapen bygger ju på att vi ska kunna arbeta i varandras kyrkor, men det har alltså inte varit fullt möjligt hittills."
Hittills har det alltså varit så, att vi haft präster av olika slag i Svenska kyrkan.
Kategori A - manliga präster vigda av manliga biskopar har varit ekumeniskt gångbara.
Kategori B - kvinnliga präster vigda av manliga biskopar har sedan 1993 varit ekumeniskt gångbara - men inte dessförinnan.
Kategori C - manliga och kvinnliga präster vigda av kvinnliga biskopar har inte erkänts i Church of England - som alltså sagt nej till kvinnliga biskopar.
Klart att detta var ett problem för kyrkosystemet, inte minst som en uppsättning högkyrkliga präster glatt togs emot i Church of Englands sammanhang, ett sammanhang som fann hanteringen av minoriteten i Svenska kyrkan skamlig och uttryckte den saken.
Jag ska väl inte göra för mycket av min poäng men den framgår väl tydligt. Förr eller senare redovisas de faktiska problem som mörkats dessförinnan. Det ekumeniska arbetet har fått gå på sparlåga eftersom Svenska kyrkan tagit beslut som gjort det ekumeniska arbetet svårt. Och detta är Christina Odenbergs ord! I detta perspektiv blir det också begripligt vilka som fått förerträda Svenska kyrkan i det ekumeniska och vilka som sorterats bort. Det inklusiva kyrkosystemet är, när allt kommer till allt, rätt exklusivt.
Det finns många skäl till att en kyrkokristen är mån om att möta medkristna i andra kyrkor. Ett av skälen är att den ekumenik som bedrivs i maktsystemen inte har så många gudomliga löften med sig. Varför inte? Den säkrar mer sina intressen än söker Sanningen, den enhet Herren bad om för att världen ska tro. De stora namnen i Svenska kyrkan i det ekumeniska är Eva Brunne, Celina Falk, Antje Jackelén och Anders Wejryd, som bekant.
Church of England har fattat beslut om kvinnliga biskopar. Det var väntat och gick först sedan minoriteten fått försäkringar om fortsatt självklar hemortsrätt och integritet. Det Svenska kyrkan inte vill ge, ger Church of England. Och nyckelordet är just integritet.
Bedömningen om dessa försäkringar, förutsättningar för ett ja till kvinnor som biskopar, kommer att hållas, skiljer sig åt.
Några menar att här visar sig den engelska comprehensivness man kan beundra eller undra över. Jag sa för mycket länge sedan till den engelska trossyskonen att när det väl blir ett beslut om kvinnliga präster i Church of England, kommer det att gå fortare hos er än hos oss. Det gjorde det också.
Men kan processen vara en annan oavsett hur lång tid det tar att genomföra den eller är det oförenliga trossystem som aldrig kan leva samman? Biskop Nygren kanske hade alldeles rätt. Svenska kyrkan växlade in på för henne främmande spår i september 1958.
Ärkebiskop Justin Welby, Canterbury, ser inte saken så: "Today marks the start of a great adventure of seeking mutual flourishing while still, in some cases disagreeing." Justin Welby kanske haft något att lära från Sverige?
Detsamma gäller ärkebiskopen i York, John Sentamu. Han menar att man inte kan säga till de som tagit skada av det glada beslutet "come over it". De ska få höra att "we will not let go until you have blessed us." Det är denna väntan på välsignelse majoriteten erfarenhetsmässigt inte orkar med. Då får man veta att "sådana som du ska marginaliseras för att elimineras."
Kanske är det då av intresse vad den ryska ortodoxa kyrkan har att säga?
Mellan de ortodoxa kyrkorna och anglikanerna fanns en kodifierad överensstämmelse. Det var den som öppnade vägen för de ortodoxa in i det ekumeniska arbetet, Stockholm 1925 t ex. "Both Churches preserved the apostolic continuity and true faith in the Saviour and should accept each other in the full communion in prayers and sacraments."
Hur låter det i dag?
"The decision to ordain women, which the Church of England took 1992, damaged the relationships between our Churches, and the introduction of female Bishops has eliminated even a theoretical possibility for the Orthodox to recognize the existence of apostolic succession in the Anglican hierarchy."
Frälsaren bad om enhet för att världen ska tro ...
"Helt underbart", säger Christina Odenberg. Och så kommer det som alla vetat men som Christina och många andra mörkat: "Det har varit svårt med det ekumeniska arbetet så länge frågan om kvinnliga biskopar in England inte varit löst. Gemenskapen bygger ju på att vi ska kunna arbeta i varandras kyrkor, men det har alltså inte varit fullt möjligt hittills."
Hittills har det alltså varit så, att vi haft präster av olika slag i Svenska kyrkan.
Kategori A - manliga präster vigda av manliga biskopar har varit ekumeniskt gångbara.
Kategori B - kvinnliga präster vigda av manliga biskopar har sedan 1993 varit ekumeniskt gångbara - men inte dessförinnan.
Kategori C - manliga och kvinnliga präster vigda av kvinnliga biskopar har inte erkänts i Church of England - som alltså sagt nej till kvinnliga biskopar.
Klart att detta var ett problem för kyrkosystemet, inte minst som en uppsättning högkyrkliga präster glatt togs emot i Church of Englands sammanhang, ett sammanhang som fann hanteringen av minoriteten i Svenska kyrkan skamlig och uttryckte den saken.
Jag ska väl inte göra för mycket av min poäng men den framgår väl tydligt. Förr eller senare redovisas de faktiska problem som mörkats dessförinnan. Det ekumeniska arbetet har fått gå på sparlåga eftersom Svenska kyrkan tagit beslut som gjort det ekumeniska arbetet svårt. Och detta är Christina Odenbergs ord! I detta perspektiv blir det också begripligt vilka som fått förerträda Svenska kyrkan i det ekumeniska och vilka som sorterats bort. Det inklusiva kyrkosystemet är, när allt kommer till allt, rätt exklusivt.
Det finns många skäl till att en kyrkokristen är mån om att möta medkristna i andra kyrkor. Ett av skälen är att den ekumenik som bedrivs i maktsystemen inte har så många gudomliga löften med sig. Varför inte? Den säkrar mer sina intressen än söker Sanningen, den enhet Herren bad om för att världen ska tro. De stora namnen i Svenska kyrkan i det ekumeniska är Eva Brunne, Celina Falk, Antje Jackelén och Anders Wejryd, som bekant.
fredag 25 juli 2014
Med snopp. Del fyra
Människor och tro den 18 juli i P1 avnjöt också jag. En partsinlaga, förstås, men belysande. Programledaren Peter Sandbergs små fnissanden då och då illustrerade verksamt. Och det började med något som var tillrättalagt. För att inte kalla det hela ett falsifikat.
Margit Sahlin skulle i radio besvara en fråga från signaturen "Kanske teolog". Året var 1948. Margit sa: "Kyrkan behöver trängande kvinnor i sin tjänst." Och ställer man sig till förfogande så öppnar sig en väg. Så sa Margit. Så tänkte Margit, som tänkte sig en annan kvinnlig kyrkotjänst, en tjänst som inte var nedtyngd av allt det som tyngde prästeriet. Detta var den tid om vilken Margit apropå kvinnorörelsernas aktioner för kvinnliga präster sa: "Då var dom inte goda på mig". Det var inte kvinnliga präster Margit var ute efter. Hon sökte en kyrklig kvinnotjänst för akademiker.
När Lena Olsson Fogelberg sedan ska återge vad Margit sagt i inslaget hon hört någon minut tidigare, blir det belysande. Hon har hört Margit säga att Kyrkan trängande behöver kvinnliga präster - sic! Hon har hört Margit mana signaturen "Kanske teolog" att våga fundera vidare på att bli präst.
Här har ni det typiska. En ideologisk verklighet, inte det som verkligen var.
"Vår älskade biskop Ingmar Ström" hörde år 1948 också till dem som rätt handfast avfärdade journalister och folk på gatan för deras hållning i ämbetsfrågan. Lite svårare än att frågan kunde avgöras så var det, menade han.
Det var först 1955 som Ingmar Ström hade svängt runt och då blev Margit Sahlin bättre behandlad av honom och hans vapendragare. Hon hade i Diakonistyrelsens sammanhang, där hon tjänstgjorde, skuffats undan. Den som vill se ett par rader om denna omsvängning läser Led, milda ljus. Erland Olson berättar om sitt liv. Gotlands kyrkohistoriska sällskaps skriftserie nr 1 s 90. Om detta sas inget i radioprogrammet. Margit behandlades inte väl förrän det blev kyrkopolitiskt viktigt att göra det.
Hur det var med kontraktsprosten som enligt uppgift tackade dr Sahlin och betonade att i Skriften kunde också en åsna tala så att en kvinna kunde, vet jag inte.
Ge oss stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson!
Bilden av Margit är nu bilden av "förmodern" som kämpade för kvinnliga präster. Riktigt så enkelt var det sålunda inte när det begav sig, och Margits prästideal avspeglas i den kvinnliga prästdräkten dåförtiden som mycket mer liknar en ordensdräkt. Den var så lite prästdräkt att en elva i efterhand fick läggas till och numera är det in gen väl som bär den ursprungliga dräkten för kvinnliga präster. Det är också intressant som ett utslag av den klerikalisering Margit inte ville.
Margit tänkte annat - och fortsatte göra så. Hennes grundkategori var det hon sa 1948: ställa sig till förfogande. Men 1958 såg hon inte att hennes kallelse var att bli präst. Problemet efter beslutet var att det egentligen inte fanns en uppsättning prästkandidater. Man kan se detta i Margits brevväxling med Gunnar Hultgren, lite återgiven i boken Kyrklig Splittring.
Att församlingssekreterartjänsten var en "konstruerad, påhittad tjänst" påstod Lena Olsson Fogelberg. Tja. Problemet med den tjänst som Margit (ha!) arbetat för, var att begåvade kvinnor blev församlingssekreterare och utmanade därmed de kvinnliga prästerna. Kvinnor som var "kvinnoprästmotståndare" var ett besvärande motsägelsens tecken. Så fick det inte fortsätta. De som var "kvinnoprästmotståndare" skulle vara gamla förstockade gubbar och inget annat. Var sak på sin plats!
Varför var det först ett nej till kvinnor i prästämbetet?
Lisa och Lena är klara över att det handlade om makt. Det får mig att undra över hur de utövat prästämbetet - som makt? Några av oss andra var helt på det klara med att ämbetet handlar om tjänst. Makt skulle vi haft i de alternativa vägar vi hade men avstod från eftersom vi uppfattades ha prästkallelser.
Betecknande nog glider programledaren förbi kyrkomötet 1957, som sa nej, för att hamna i kyrkomötet 1958. Att Stig Hellsten inte var ledamot av kyrkomötena 1957 och 1958 måste nog noteras eftersom Lisa Tegby påstod att han var med. Hellsten "var med" endast i meningen att han fanns till 1958.
Att biskop Hylander skrev brev till församlingarna i Luleå stift för att förklara hur tätt beslutet med kvinnor som präster är, är sant. Lika sant som att han var emot i remissrundan efter SOU 1950:48! Läs konseljakterna! Omtänkarna är legio. Det enda som skiljer omtänkarna är hur snabbt de tänker om.
Att Biskopsmötets bibelkommission kom med rapporten Bibelsyn och bibelbruk år 1970 ska vi uppenbarligen inte låtsas om, för den lilla omständigheten nämns inte. Jag kan bara uppfatta att där görs rent hus med den slappa argumenteringen så som den var för ämbetsreformen i Svenska kyrkan. Rätta mig om jag har fel! "Så som den var" betyder inte att det aldrig skulle kunna finnas goda skäl för ämbetsreformen - men de som presenterades dög inte. Menade väl bibelkommissionen?
Att det var "otroligt olyckligt" med samvetsklausulen kan man tycka - men den var en nödvändig förutsättning för att vinna över de tveksamma vid beslutstillfället 1958, året innan hade ju kyrkomötet avvisat förslaget och därefter hade inte mycket hunnits med och biskoparna som skulle mödat sig med frågan, gjorde föga - med Bo Giertz som undantag. Försöken att få hjälp i det ekumeniska strandade. Geneve ville inte vara en överkyrka, helt enkelt.
Uppgifterna om trakasserier i Lund 1977-78 kom att passa in i tidens kyrkopolitiska göranden och låtanden - men INGENTING kunde styrkas.
Medge att det är ett problem.
Är det verkligen sant att flickorna skulle vara rädda för repressalier om de talade - med hela fakultetsledningen, alla media, helt kyrkoledningen på sin sida.
Nej, uppgifterna från den där egendomlige sociologstudenten med alla titlar han visade fram, är påhitt.
Rätta mig - och universitetsledningen - om vi har fel. Men varför återges år 2014 sådana uppgifter helt kritiklöst? Och hade inte de såta damerna haft anledning att säga något om detta?
När samvetsklausulen föll, föll den som motivskrivning till lagen eftersom lagen om kvinnors behörighet till prästerlig tjänst togs bort. Kan Svenska kyrkans utfästelser falla så enkelt? Och vad var det Ingmar Ström gjorde med sin nyårspredikan 1978 - visst den är en milstolpe och den åstadkom vad den skulle och hamnade i DN. Men frågorna hur det kunde komma sig antyder ett svar. Hans Green läckte inte vem som tipsat honom. Det var inte Ingmar Ström. Jag sätter en femma på en av hans medarbetare. Och det Ingmar då gjorde, var att han desavouerade vad biskopsmötet på hösten enats om. Han ville inget samförstånd. Men han hade andra arenor för sina aktioner. Inte kollegiet.
Vad handlar saken om? Bibeltolkning, sas det. Det kan man säga. Det försåtliga med det argumentet är att vi hamnar i det rena tyckandet. Problemet är väl uppgörelsen med Kyrkans sätt att läsa Skriften och nu hänvisar jag enkelt till Bibelsyn och bibelbruk. Somliga av oss har ju dokumenten på vår sida.
Från Människor och tro bevarar jag interiören från det tegbyska hemmet. Lisa kommer hem och har anat att det där med kvinnliga präster kanske inte är så okej. Hon får värsta utskällningen av sin pappa och på det viset tänkte hon aldrig mer. Intressant interiör. Den ska bevaras. Andra har döttrar som fått tänka fritt eller morsor som låtit sina barn tänka fritt - och uppmuntrat det.
I en bloggkommentar hävdas att jag tidigt hamnade i det högkyrkliga. Nja, kanske. Men än tydligare i det svenskkyrkliga. Och där är högkyrkligheten sammanbunden med ungkyrkligheten. Jag tror mig ha visat det.
Människor och tro var dock för den som är lite påläst en erfarenhet av hur fördomar styr. När det blir så, är det en tidsfråga innan de kritiska frågorna kommer. De kan komma på små punkter - som den att Lisa blev utskälld av sin pappa när hon satte frågetecken för ämbetsreformen och sedan lydde hon. Är en lydig kvinna alltså en lycklig kvinna, trots allt? Det brukar de högkyrkliga kvinnorna förneka, kan jag omvittna.
Att jag kom med i programmet noteras. Vad jag sa är historiskt fullständigt korrekt. Lisa Tegby fann, om jag minns ordet rätt, det vara förfärligt att jämföra med bibelläsningen i vårt södra grannland för ett 80-tal år sedan. Riktigt varför, var nog obegripligt. Nå, det är som det är - men minns att Bultmann inte var nazist men antisemit var han ju, som vår vän Birger Gerhardsson påpekade. Och kanske ska man läsa Anders Gerdmar i ämnet. Han vet. Också.
Margit Sahlin skulle i radio besvara en fråga från signaturen "Kanske teolog". Året var 1948. Margit sa: "Kyrkan behöver trängande kvinnor i sin tjänst." Och ställer man sig till förfogande så öppnar sig en väg. Så sa Margit. Så tänkte Margit, som tänkte sig en annan kvinnlig kyrkotjänst, en tjänst som inte var nedtyngd av allt det som tyngde prästeriet. Detta var den tid om vilken Margit apropå kvinnorörelsernas aktioner för kvinnliga präster sa: "Då var dom inte goda på mig". Det var inte kvinnliga präster Margit var ute efter. Hon sökte en kyrklig kvinnotjänst för akademiker.
När Lena Olsson Fogelberg sedan ska återge vad Margit sagt i inslaget hon hört någon minut tidigare, blir det belysande. Hon har hört Margit säga att Kyrkan trängande behöver kvinnliga präster - sic! Hon har hört Margit mana signaturen "Kanske teolog" att våga fundera vidare på att bli präst.
Här har ni det typiska. En ideologisk verklighet, inte det som verkligen var.
"Vår älskade biskop Ingmar Ström" hörde år 1948 också till dem som rätt handfast avfärdade journalister och folk på gatan för deras hållning i ämbetsfrågan. Lite svårare än att frågan kunde avgöras så var det, menade han.
Det var först 1955 som Ingmar Ström hade svängt runt och då blev Margit Sahlin bättre behandlad av honom och hans vapendragare. Hon hade i Diakonistyrelsens sammanhang, där hon tjänstgjorde, skuffats undan. Den som vill se ett par rader om denna omsvängning läser Led, milda ljus. Erland Olson berättar om sitt liv. Gotlands kyrkohistoriska sällskaps skriftserie nr 1 s 90. Om detta sas inget i radioprogrammet. Margit behandlades inte väl förrän det blev kyrkopolitiskt viktigt att göra det.
Hur det var med kontraktsprosten som enligt uppgift tackade dr Sahlin och betonade att i Skriften kunde också en åsna tala så att en kvinna kunde, vet jag inte.
Ge oss stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson!
Bilden av Margit är nu bilden av "förmodern" som kämpade för kvinnliga präster. Riktigt så enkelt var det sålunda inte när det begav sig, och Margits prästideal avspeglas i den kvinnliga prästdräkten dåförtiden som mycket mer liknar en ordensdräkt. Den var så lite prästdräkt att en elva i efterhand fick läggas till och numera är det in gen väl som bär den ursprungliga dräkten för kvinnliga präster. Det är också intressant som ett utslag av den klerikalisering Margit inte ville.
Margit tänkte annat - och fortsatte göra så. Hennes grundkategori var det hon sa 1948: ställa sig till förfogande. Men 1958 såg hon inte att hennes kallelse var att bli präst. Problemet efter beslutet var att det egentligen inte fanns en uppsättning prästkandidater. Man kan se detta i Margits brevväxling med Gunnar Hultgren, lite återgiven i boken Kyrklig Splittring.
Att församlingssekreterartjänsten var en "konstruerad, påhittad tjänst" påstod Lena Olsson Fogelberg. Tja. Problemet med den tjänst som Margit (ha!) arbetat för, var att begåvade kvinnor blev församlingssekreterare och utmanade därmed de kvinnliga prästerna. Kvinnor som var "kvinnoprästmotståndare" var ett besvärande motsägelsens tecken. Så fick det inte fortsätta. De som var "kvinnoprästmotståndare" skulle vara gamla förstockade gubbar och inget annat. Var sak på sin plats!
Varför var det först ett nej till kvinnor i prästämbetet?
Lisa och Lena är klara över att det handlade om makt. Det får mig att undra över hur de utövat prästämbetet - som makt? Några av oss andra var helt på det klara med att ämbetet handlar om tjänst. Makt skulle vi haft i de alternativa vägar vi hade men avstod från eftersom vi uppfattades ha prästkallelser.
Betecknande nog glider programledaren förbi kyrkomötet 1957, som sa nej, för att hamna i kyrkomötet 1958. Att Stig Hellsten inte var ledamot av kyrkomötena 1957 och 1958 måste nog noteras eftersom Lisa Tegby påstod att han var med. Hellsten "var med" endast i meningen att han fanns till 1958.
Att biskop Hylander skrev brev till församlingarna i Luleå stift för att förklara hur tätt beslutet med kvinnor som präster är, är sant. Lika sant som att han var emot i remissrundan efter SOU 1950:48! Läs konseljakterna! Omtänkarna är legio. Det enda som skiljer omtänkarna är hur snabbt de tänker om.
Att Biskopsmötets bibelkommission kom med rapporten Bibelsyn och bibelbruk år 1970 ska vi uppenbarligen inte låtsas om, för den lilla omständigheten nämns inte. Jag kan bara uppfatta att där görs rent hus med den slappa argumenteringen så som den var för ämbetsreformen i Svenska kyrkan. Rätta mig om jag har fel! "Så som den var" betyder inte att det aldrig skulle kunna finnas goda skäl för ämbetsreformen - men de som presenterades dög inte. Menade väl bibelkommissionen?
Att det var "otroligt olyckligt" med samvetsklausulen kan man tycka - men den var en nödvändig förutsättning för att vinna över de tveksamma vid beslutstillfället 1958, året innan hade ju kyrkomötet avvisat förslaget och därefter hade inte mycket hunnits med och biskoparna som skulle mödat sig med frågan, gjorde föga - med Bo Giertz som undantag. Försöken att få hjälp i det ekumeniska strandade. Geneve ville inte vara en överkyrka, helt enkelt.
Uppgifterna om trakasserier i Lund 1977-78 kom att passa in i tidens kyrkopolitiska göranden och låtanden - men INGENTING kunde styrkas.
Medge att det är ett problem.
Är det verkligen sant att flickorna skulle vara rädda för repressalier om de talade - med hela fakultetsledningen, alla media, helt kyrkoledningen på sin sida.
Nej, uppgifterna från den där egendomlige sociologstudenten med alla titlar han visade fram, är påhitt.
Rätta mig - och universitetsledningen - om vi har fel. Men varför återges år 2014 sådana uppgifter helt kritiklöst? Och hade inte de såta damerna haft anledning att säga något om detta?
När samvetsklausulen föll, föll den som motivskrivning till lagen eftersom lagen om kvinnors behörighet till prästerlig tjänst togs bort. Kan Svenska kyrkans utfästelser falla så enkelt? Och vad var det Ingmar Ström gjorde med sin nyårspredikan 1978 - visst den är en milstolpe och den åstadkom vad den skulle och hamnade i DN. Men frågorna hur det kunde komma sig antyder ett svar. Hans Green läckte inte vem som tipsat honom. Det var inte Ingmar Ström. Jag sätter en femma på en av hans medarbetare. Och det Ingmar då gjorde, var att han desavouerade vad biskopsmötet på hösten enats om. Han ville inget samförstånd. Men han hade andra arenor för sina aktioner. Inte kollegiet.
Vad handlar saken om? Bibeltolkning, sas det. Det kan man säga. Det försåtliga med det argumentet är att vi hamnar i det rena tyckandet. Problemet är väl uppgörelsen med Kyrkans sätt att läsa Skriften och nu hänvisar jag enkelt till Bibelsyn och bibelbruk. Somliga av oss har ju dokumenten på vår sida.
Från Människor och tro bevarar jag interiören från det tegbyska hemmet. Lisa kommer hem och har anat att det där med kvinnliga präster kanske inte är så okej. Hon får värsta utskällningen av sin pappa och på det viset tänkte hon aldrig mer. Intressant interiör. Den ska bevaras. Andra har döttrar som fått tänka fritt eller morsor som låtit sina barn tänka fritt - och uppmuntrat det.
I en bloggkommentar hävdas att jag tidigt hamnade i det högkyrkliga. Nja, kanske. Men än tydligare i det svenskkyrkliga. Och där är högkyrkligheten sammanbunden med ungkyrkligheten. Jag tror mig ha visat det.
Människor och tro var dock för den som är lite påläst en erfarenhet av hur fördomar styr. När det blir så, är det en tidsfråga innan de kritiska frågorna kommer. De kan komma på små punkter - som den att Lisa blev utskälld av sin pappa när hon satte frågetecken för ämbetsreformen och sedan lydde hon. Är en lydig kvinna alltså en lycklig kvinna, trots allt? Det brukar de högkyrkliga kvinnorna förneka, kan jag omvittna.
Att jag kom med i programmet noteras. Vad jag sa är historiskt fullständigt korrekt. Lisa Tegby fann, om jag minns ordet rätt, det vara förfärligt att jämföra med bibelläsningen i vårt södra grannland för ett 80-tal år sedan. Riktigt varför, var nog obegripligt. Nå, det är som det är - men minns att Bultmann inte var nazist men antisemit var han ju, som vår vän Birger Gerhardsson påpekade. Och kanske ska man läsa Anders Gerdmar i ämnet. Han vet. Också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)