fredag 8 augusti 2014

Kyrkostyrandets vedermöda

Ett tag tänkte jag att Bengt Olof Dike förstått att han hade fel och därför inte kommenterade. Sedan blev jag orolig - han var väl inte sjuk eller hade fått blodstörtning av min bloggpost. I går stillades all oro och jag påminns om den tappre soldaten Svejk som kastades i häkte och där kring ett bord satt de fem som, häpnadsväckande för alla utom för rättsväsendet, var misstänkta för mordet på ärkehertigen. För sig själv satt en sjätte man på en brits. Han markerade på så vis att han enbart satt i häkte för ett rån och mordförsök på en bonde i Holice.

När vi nu fått besked att Sören Ekström var/är "en ren politruk" så sitter också kring hans bord allt fler. Precis som i häktet. Om detta behöver vi inte diskutera. Men bevisföringen ter sig som den vår tappre soldat Svejk mötte.

Det kan dock inte vara så att en socialdemokrat skulle vara diskvalificerad som kristen eller rakt av inkompetent i de kyrkliga värven - eller kan det?
Peter Weiderud nämndes. Det är en kompetent man. Han kan obestridligen internationella frågor.  Dike är tydlig. Det var borgerlig majoritet och därmed skulle det politiseras! Fast åt annat håll. Kättarjakt ska bedrivas på sossar.

Det erkännandet får dock Ekström att han smort mig genom att ge mig fördelar: "utrymme för sina intressen" på hemmaplan och så fick jag "för kyrkans räkning sticka utomlands ibland."
Det skulle inte vara utan intresse att få se en detaljerad specifikation! Det var annars i Kyrkokansliet känt att jag för Svenska kyrkan räkning aldrig skickades utomlands. För några var det ett problem, de som visste något om mina internationella kontakter. Andra kunde dra nytta av dem. POSK t ex.

Men låt oss inte orda vidare. Vi vet nu helt konkret hur Dike ser på Ekström.
Han agerar konsekvent därefter. Sätt åt politruken! En ren politruk och därmed oren!
Då blir det mesta begripligt. Utifrån denna förförståelse agerade Dike kyrkopolitiskt.
Vi andra som ser en kompetent generalsekreterare ser något annat och är glada för det vi ser. Och hur var det med direktorn på Sigtunastiftelsen - han är väl inte kvar? Var det Sören Ekström som sparkade honom? Jag blir riktigt nyfiken.

+Biörn minns en genomgång i dåvarande kyrkostyrelsen med direktorerna. Men saken gällde väl inte riktigt dialog utan organisation?

Direktorerna hade en julhelg - av alla helger - drabbats av eufori när de kunde snickra ihop en ny organisation för det internationella. Hopsnickrandet kom som en överraskning för generalsekreterare och styrelse, om jag minns rätt. Att julhelgens insats kunde betraktas som en palatsrevolution, var för de kyrkopolitiskt naiva direktorerna en överraskning. De fattade inte att deras önskemål om något bättre kunde uppfattas som rent mygel. De ville ju bara väl, ville bara driva utvecklingen åt rätt håll och skynda på processen.

Generalsekreteraren fattade omedelbart att vi hade fått ett problem att hantera. Problemet var inte i första hand en fråga om makt utan om timing och förankring.
Vi håller oss med en generalsekreterare för att hålla ihop hela organisationen. Det kan vara besvärande eftersom förankringsarbete oftast tar tid. Men helheten tjänar på förankringsprocessen och saken tjänar på att skärskådas från fler håll. Kanske inte minst om gamla missionärer är på G.

Om dem gäller att de i högsta grad måste vara självgående och dådkraftiga. De finns i ett arbete där mycket är upp till deras avgörande. Det var därför som missionärskonferenser blev grälsjuka tillställningar. Missionärerna var inte vana vid att andra styrde och ställde också. Vad mycket jag vet! Som väl var kunde motsättningar ofta dränkas i GT, missionärsdrycken framför andra. På så vis motverkades också malaria.

Tillbaka till vedermödan.
Den är av samma slag som när en kompani/batterichef eller en bataljonschef  ser möjlighet till initiativ i strid men brigadchefen eller chefer högre upp ger inte tillstånd. Det som skulle gå att genomföra ska inte genomföras då och där för det finns en stridsplan som innefattar fler förband. Det betyder inte att det är fel om en officer rapporterar in vad som kan göras. Så ska en chef göra och vänta på vad högre befäl säger. Kraft, rörelse och tid, ni vet.

Problemet i Svenska kyrkan är förstås den totala avsaknaden av stridsplan, ni vet den där saken man går till strids för, vågar rubbet och är glada till mods. Jag hör nämligen inte till stiftsentusiasterna, de som menar att stiftet och församlingen är de två enheterna. Det behövs i vårt land också en nationell nivå som en resurs för uppgiften att evangelisera och utbilda. Och då struntar jag just nu i den omständigheten att de som vunnit sina sporrar antagligen inte är kapabla till den uppgiften. Men då är de det inte heller på stiftsnivå. Det saknas allvar i salighetssaken, misstänker jag.

Jag menar att de olika fromhetsriktningarna skulle ha ett friare spelrum för att gestalta Svenska kyrkan. Det var till skada för just Svenska kyrkan när utmönstringsentusiasmen slog till.

Blåslampan på +Biörn, som dåförtiden bara var Biörn, återkommer han gärna till.
En omständighet när man har mustasch är att leendet under mustaschen inte alltid syns. Och oss emellan. Missionsdirektorn sparkades inte. Det var inte så som det blev när kommunikationsnissen och sedan generalsekreteraren fick gå. Hade det då kunnat bli så? Självfallet, om styrelsen då haft att hantera en palatsrevolution. Vi var nog några som försökte förklara att det, hur det än såg ut, inte var avsikten med det idoga arbetet en julhelg när det begav sig.

Jag fick frågan vem jag skriver för och varför. Det är en bra fråga. En weblog, blogg, är en dagbok (log) på nätet. Så jag skriver för mig själv och kanske för någon som är vetgirig eller behöver den stimulans som en käck, pigg och munter blogg alltid ger.
Nu skrev jag till och med så att vi fick en skön själs bekännelse om en världsbild som hämtad från berättelsen om Svejk. Läs boken! Eller läs denna blogg, där kommentatorerna understundom ger oss en framställning som inte kommer Jarolsav Haseks efter.

Livet är underbart. Och jag är enligt Bengt Olof Dike obenägen att se sanningen i vitögat eller sedan länge anfäktad av naivitetens krafter. Fast kanske inte anfäktad då?

16 kommentarer:

  1. Om du fortsätter berätta på allvar då kommer det att ske under. Skvaller? Spelet är över. Vilka poänger kan vinnas på att hålla inne? Jag tror många känner igen nitet för den lille/lilla. Biskop Bertil hade det också. Berätta gärna mer.
    Svenska kyrkan har inte bara ett nationellt ansvar utan också ett internationellt. Inte i första hand som megafon för riksdagens utrikespolitiska projekt utan för att reflektera över vårt eget land i förhållande till våra närmaste grannar. Skam att Theobalt ser ut att ha tvärstannat - eller symptomatiskt? Hur ska vi kunna välkomna riktiga missionärer i våra församlingar?! Alltså tänka lite omvänt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad är det du vill säga?

      Radera
    2. Första delen - kanske lite väl personligt och därför mindre lätttillgängligt. Andra delen - att varje levande kyrka har en kallelse att rannsaka och glädja den samtid och det närområde där den verkar. Vad är du du vill ifrågasätta/inte förstår?

      Radera
  2. Nu är frågan vem det är som inte vill se sanningen i vitögat - undertecknad, som gav ett litet smakprov på Sören Ekströms agerande, eller Dag som försöker med tystnad komma förbi dem?

    Weiderud först. Nej, man är inte diskvalificerad för att man är S-märkt. Han kan internationella frågor, påstås det. Jodå i meningen att vara kontinuerligt Israelkritisk och anhängare av bojkott av detta lands varor.
    Men när såg vi den förre utrikeschefen i kyrkan engagera sig för förföljda kristna eller våldet i Syrien, eller mot Robert Mugabes tyranni, eller i fördömanden av den nordkoreanska diktaturen?
    Nej, Weiderud visste vad han gjorde, liksom Ekström gjorde detta vid engagerandet av honom i Kyrkokansliet.

    Sedan ser bloggläsarna att Dag behändigt hoppar förbi mitt påpekande om att nästan alla chefer i detta kansli är allt annat än borgerliga. Då jag tog upp frågan i KM fick jag inget riktigt svar. Men den tystnaden är svar nog; Sören Ekström hade fört en medveten rekryteringsprocess på - hävdar jag med emfas och med många exempel i botten - bakomliggande politiska preferenser.
    Jag tror faktiskt inte att Dag är så naiv att han inte vet detta. Men han tiger, fortsätter att höja Ekström till skyarna. Vägrar se just sanningen i vitögat.
    Intressant, ty Dag och hans doakör ägnar sig ju åt konstant kritik av den politiska kyrkan. Och så ser vi dirigenten försvara den störste politikern av dem alla i Kyrkokansliet. Om läsarna inte vet det, började Ekströms karriär som SSU-ordförande i Norrköping, varefter han trogen i "rörelsens" famn nådde den ena högre politiska posten efter den andra. Han var förvisso skicklig, som jag har påpekat tidigare, skicklig i konsten att styra, anställa och avskeda "opassande" anställda.
    Dag kommenterar inte fallet med den duktige juristen, sekreterare i ett KM-utskott som plötsligt fick veta att han fråntagits uppdraget. Fult gjort av Ekström.
    Och det som gjordes bakom kulisserna mot dåvarande direktorn för Sigtunastiftelsen - som Dag heller inte vill ta i, därför att han själv (Dag alltså) ville ha bort honom - är så tarvligt, ovärdigt och oprofessionellt att det borde ha fått konsekvenser för dem som agerade.
    Så glorifiera inte Ekström, Dag, då skriver Du mot bättre vetande. Och det skall väl inte en docent göra . . .

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  3. Jag tillhör dem som menar att församling och stift är de enda enheterna som låter sig teologiskt motiveras (förutom Kristi kyrka i sin helhet, naturligtvis). Men det betyder inte att jag förnekar betydelsen av nationalkyrkan/provinsen. De stift som fungerar bland människor med samma språk, historia, kultur, politisk ordning, har så mycket gemensamt att en samordning och gemensamma insatser är önskvärda. Men provinsen skall inse sin begränsning. När kyrkostyrelsen etablerar sig som ett consitorium generale överskrider den sin kompetens, som biskop Biörn har noterat (och som biskop Jan Arvid i Växjö var beredd att kämpa mot). Det är trots allt visst avstånd mellan Uppsala, Växjö och Visby, inte bara geografiskt.

    SvaraRadera
  4. BOD,
    återigen tar Du upp ditt tjat om doakör. Du har visst bara tre saker i huvudet och inser inte att du talar om andra saker än vad som intresserar kyrkfolket.

    I den mån DS har en doakör-vad rör det dig? Är Du avundsjuk och beklagar att Du inte har en sådan? Inte vet jag i vilken mån jag är en doaist må andra bedöma. Jag känner mig i varjefall inte som en sådan. DS skriver mycket som inte intresserar mig överhuvudtaget - då lägger jag ingen möda på att försöka kommentera det. Ibland skriver han om sådant jag inte vet något om eller bara lite och då kan resultatet bli att jag -vanligtvis inte kommenterar eller någon sällsynt gång inväntar kommentarer för att försöka förstå och då kanske kommenterar.

    Vad som händer och sker inne i slutna rum vet jag inte och förstår inte hur Du kan anse Dig veta om Du inte varit med . Rent krasst tycker jag dock att dina kommentarer bara handlar om partipolitik och hur Du skulle velat öka densamma från socialistisk till borgerlig. Jag vill inte ha partipolitik alls och tror inte en minut att ett splittrat borgerligt anhang löser teologiska frågor bättre än ett socialistiskt. De löser det lika dåligt båda , och själv vill jag ha bort hela det systemet.
    Vad Du f.ö visat dig intressera för när det gällt kyrkan är dess ekonomi och för det har Du uppmanat oss andra att strunta i vad Gud lär, strunta i läran och bekännelsen och välsigna rena heretiker allt för att få folk att stanna kvar inom SVeK. Uppmanar oss att fof jobba för att behålla medlemmar. Själv har jag en helt annat prioritet. Jobba för att SVeK skall bli en Kristi Kyrka oavsett vad det innebär i form av medlemmar.

    Sedan verkar Du som alla politiker tycka att visst kan vi minska antalet styrande i KM -är det 251 i dag? Samtidigt har jag ingen känsla av att Du är beredd att lämna din plats- andra må avgå men själv skall Du vara självskriven? Tja så tycker nog alla andra också..

    SvaraRadera
  5. Du milde! Jag tror snart att det är dags att konvertera till en kyrka där den främsta samhörigheten handlar om glädjen i den kristna identiteten och inte att jag får representera ett politiskt partis särintressen, en församling där arbetslag och församling ber tillsammans, varje dag i jublande glädje. B O D! Du som har pejl på det mesta och inte på något som helst sätt vill att kyrkan ska vara en borgerlighetens hemvist utan brinner för enheten i Kristus, vet du någon sådan kyrka?
    /Sub versus/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du menar den himmelska kyrkogemenskapen?! Visa mig den kyrkogemenskap som inte står i beroende till sina välgörare. SvK kan enkelt beskrivas som lika avfallen som det bibliska Israel kunde. Men där fick till och med avfallet bli och tjäna Guds syften. Alla försök att forma rena församlingar och kyrkor stupar förr eller senare. Frågan är om där lämnas något utrymme för Guds ingripande.

      Radera
    2. Sub versus

      Det finns en sådan Kyrka. Opolitisk, fattig o ofta en salig röra.

      Mvh
      Anders Gunnarsson

      Radera
  6. Så tror även jag. Give att jag får räkna in mig i den.

    SvaraRadera
  7. För ordningens skull
    Inlägget 13:59 var mitt //HH

    SvaraRadera
  8. HH,

    I Dina utbrott försvinner alltid sakfrågorna i skymundan, medan känslorna tar befälet och oftast svallar över. Nu gällde saken Sören Ekströms tid som generalsekreterare, vilken av Din förebild, Dag, höjdes till skyarna trots den obestridliga politisering - som jag med några exempel dokumenterade - som han bedrev i kyrkan, inte minst genom personalrekryteringarna.

    Då eldar Du på genom groteska påståenden att jag vill ha en politisk, icke-socialistisk kyrka och att jag inte är intresserad av en kyrka med Guds ord i centrum.

    Struntprat, utfall i luften, grundlösa beskyllningar! Vad gäller doakören, kan Du kanske vara vänlig att låta oss läsare veta, när Du vädrade några gentemot Dag kritiska åsikter, vilka de var och vilka uttryck Din opposition tog. Uppgiften lär bli svår för Dig, eftersom jag som läsare av Dina återkommande inlägg enbart har sett nickande, instämmande, delvis devota och alltid gentemot dirigenten lojala texter.

    -Det är inte förbjudet, HH att tänka fritt, att öppet redovisa kritiska tankar och åsikter och att frigöra sig från rollen som en BloggarDagskopia.
    -Kopior i all ära, men originalet är faktiskt då bättre! Både för saken och för debatten.

    -Tänk alltså själv, tänk fritt, bredda perspektiven till folkets kyrka och ej blott till fundamentalismens apologeter. Då tror jag att Du kommer att må bättre själv. Introvert gnäll, förutfattade åsikter och orörlig syn på folkvalda företrädare i kyrkan är inte bra i längden.

    Testa alltså nu mitt råd i stället för att explodera i nya utbrott!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  9. Och lyd nu farbror Dike! Han har förstånd, överblick och överlägsen intelli-
    gens efter vad man kan utläsa ur hans texter. Möjligen kan detta öveglän-
    sas av hans partipolitiska engagemang eller vana. Hur det är med det andliga engagemanget framgår inte och frimodigheten verkar överdimen-
    sionerad. Det andliga engagemanget är svårare att utläsa, eftersom det verkar vara främst hembygdskyrkan och det politiskt/kulturella som disku-
    teras. Politiskt övermod och självgodhet är inte särskilt kristligt...

    SvaraRadera
  10. -Tack för analysen, Sven Andersson. Den bekräftar till fullo att andra tydligen vet mer om mig, än jag själv känner till . . .

    BENGT OLOFDIKE

    SvaraRadera
  11. Självgodheten drabbar oss alla, och vi ser grandet i andras ögon.
    men inte bjälken i vårt egna. Dock tror jag att det gäller frågan om
    antingen den kristna tron och dess innersida eller en organisation
    och dess ledning - dess yttersida.
    Må Gud förlåta oss för våra resonemang och analyser!

    SvaraRadera
  12. -Det är bra, Andersson, att Du tydligen inkluderar Dig själv i bönen om förlåtelse, dvs förlåtelse för Dina analyser.
    Orden tyder alltså på en viss men senkommen självinsikt.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera