Rubriken till den insändare Modéus II rättas i dagens Smålandsposten. Ett "inte" hade fallit bort. Rubriken ska vara "Det materiella är inte mest värdefullt". Då förstår vi. Men inte minst värdefullt heller, väl?
Biskopen Björn Vikström ska alltså opponera - vad bloggkommentatorerna vet eller tar reda på, jag tackar - och det ska väl inte bli ett vänskapligt biskop-biskop-prat utan en akademisk opposition. Opponenten kanske tar sig an personregistret och pekar på några missar där? Eller är det greppet för enkelt?
Naturligtvis tar han upp avhandlingens omfång. Men kanske måste han fråga mycket om hur materialet valts för debattmaterialet saknas, det som gjorde olikheter eller motsättningar tydliga. Å andra sidan saknas material från några teologer, som betydde något. Küng avhandlas men inte Karl Rahner som pastoralteologiskt nog har större tyngd. Bonhoeffer skymtar förbi men innehåller inte Communio Sanctorum viktiga synpunkter just om gemenskap liksom hans andra böcker, de som kom till när han i Finkelwalde prövade gemenskapsformer med sikte på de blivande prästernas församlingstjänst? Liv i gemenskap verkar väl vara en bok som har bäring på ämnet om gudstjänstgemenskap och den lästes väl av de som ägnade sig åt pastoralteologi?
Ett annat arbete som kunde belyst ämnet är förstås Pastoralen, som dekanerna gav ut. Eller hade sådant material behövts? Respondenten Modéus II kan svara att han inte behövt mer material för sitt "studium av gudstjänstgemenskapens identitet och ställning i Svenska kyrkan". Vad säger opponenten då? Frågar kanske om avhandlingen alls handlar om detta - för gudstjänstgemenskaper har inte åtsports om hur de identifierar sig och vilken ställning de har, vet vi nog inte. Kyrkopolitiskt har de varit lätta av avgränsa mot - elitkristna och dörrstängande som de framställts regelmässigt framställts just i kyrkopolitiskt syfte. Om detta finns ingenting i avhandlingen. Opponenten kan få en del tankeuppslag när han ställer den självklara frågan vilka perspektiv som saknas i avhandlingen. Vi får visserligen veta hur pastoralteologer uppfattar gudstjänstgemenskap och det är väl bra särskilt som somliga förkättrade nu kommer bättre ut. Men avhandlingar handlar om val som ska ifrågasättas.
Modéus II skriver en lång drapa som syftar till en postkonfessionell vidgning. Risken med sådana övningar är att de blir ett exercisfält för plattityder. Björn Vikström kanske inte är riktigt byxad att visa det. Professor Lars Österlin var det. Han kunde på ett stillsamt sätt skära upp det som formulerats vackert och avslöja att det ingenting egentligen var mer än ett antal självklarheter, ofta framsagda med predioktöna. Sidan 436 inbjuder till det som vi postmodernister kallas dekonstruktion. Vad kommer författaren fram till i de fem punkter han återger om något annat än självklarheter? Inte vet jag men en disputation ska klargöra den saken. Kanske hade allt blivit spänstigare om Modéus II gett sig in i den kyrkopolitiska polemiken mot gudstjänstgemenskap och sett vad saken egentligen gällt de senaste hundra åren i Svenska kyrkan.
Modéus II slutar med ett uppslag från sin välgörare Sven Thidevall. Han kan tänka sig att gudstjänstgemenskaper också får en status som en slags parallell till territoralförsamlingen. Två system i ett. Men är inte det lilla alternativet till denna lösning att stå upp för den kyrkliga förnyelsen i församlingskyrkan, så som f Gunnar formulerade programmet? Bara den som inte har vett att bygga församling behöver en nödlösning av detta slag. Hur kommer den upp? Därför att det kyrkopolitiska perspektivet saknas. Inte ett ord om att det finns betydande krafter som under lång tid erövrat den ideologiska apparaten Svenska kyrkan och därmed ställt gudstjänstgemenskaper åt sidan.
Kanske opponenten skulle jaga lite extra om vad en tillfällig gudstjänstgemenskap, "teologiskt fullt legitim" (vad nu detta uttryck betyder!) kan vara. Är det de samlas till en begravningsgudstjänst eller en vigsel? I vilken mening är denna deras gudstjänst ett Kristusmöte om de bett prästen att säga så lite som möjligt om Gud och Jesus. Jag menar - är den teologiska legitimiteten en nonsenspåstående?
Ses vi i Lund den 13 maj kl 13.15 när disputationen äger rum?
torsdag 23 april 2015
onsdag 22 april 2015
Modéus II avhandlar
Den 13 maj läggs avhandlingen Gudstjänstgemenskap i folkkyrkan fram (Verbum) i Lund´och försvaras av Modéus II.
Jag hade tänkt skriva om avhandlingen, men såg att Modéus II också avhandlar sin lön i dagens Smålandskompost. "Det materiella är mest värdefullt" lyder den överraskande rubriken på biskopens inlägg så då får vi börja där. Läser man vad han skriver, handlar det inte riktigt om detta. Han skriver om det viktiga bortom det materiella. Lite roligt med rubriksättare.
Nu är branschen "jag förklarar min lön" en alldeles misslyckad bransch och Modéus II skulle ha haft vett att bara låta denna lilla debatt blåsa förbi. I stället har han "full förståelse för den som tycker att biskopar har en hög lönenivå". Jämfört med andra doktorander tycks det mig som om han då hade en hög lönenivå.
Så då kanske avhandlingen ska sättas i fokus? Om vi inte ska ägna oss åt Lakers, förstås. Jag hade min halsduk på mig och våndades som vanligt. Jag lugnar nerverna med avhandlingen som Modéus II fått ihop.
Vad får vi för 2.7 miljoner? 550 sidor avhandling. Det materiella är mest värdefullt, tydligen! Bigger and better! Opponenten måste nog påpeka att detta i vart fall är 200 sidor för mycket. Avhandlingar ska hållas inom sitt format. Är materialet större, måste det avgränsas eller bli två böcker. Nu hade avhandlingen kunnat bantas genom en mer beslutsam strukturering och ett mer sparsmakat skrivsätt.
"Syftet med avhandlingen är att förstå vilken identitet och ställning en gudstjänstgemenskap har och ge förslag till hur det i stället skulle kunna se ut." (s 24) Det blir alltså dels en kyrkovetenskaplig och dels en systematisk avhandling. Den är deskriptiv och normativ. Kombinationen brukar inte alltid bli så lyckad, vetenskapligt sett. Det handlar om gudstjänstgemenskap i den vanliga församlingen, dvs i den kyrka som folk går till när det finns någon särskild anledning att göra det. Det är inte ointressant att fundera över gudstjänstgemenskap då.
Efter en inledning belyses frågan om gudstjänstgemenskap i samhällsteoretisk belysning. När det är gjort, är 148 sidor avverkade. Då blir temat "Gudstjänstuppfattning i svensk kyrkouppfattning" och där delas epokerna in i en äldre - fram till cirka 1990 - och en senare. Det blir alltså mycket ecklesiologi och det material som analyseras från en rätt vital debatt om folkkyrkan är böcker. Inte artiklar, märkligt nog. Men Bengt Wadensjö var redaktör för Svensk Kyrkotidning och där liksom i Svensk Pastoraltidskrift fördes debatterna. De kunde också bli teman i dagspress men av detta finns inget i avhandlingen. Det är nog skada, för i polemiken mejslas olikheter fram - och det är ju dem Modéus II är ute efter.
Att KG Hammar och Dag Sandahl tänker lika om gudsfolket, står klart. Vi hamnar dock båda i den äldre epoken, vilket ter sig märkligt. Funderar jag inte fortfarande pastoralteologiskt?
Jag tror att det finns en fortgående debatt om folkkyrkan med nytt fokus från 1960-talets mitt. Det gamla var sådant jag skrev om i min avhandling Folk och kyrka. Gränsen mellan gammalt och nytt skulle bättre kunna dras 1965 än 1990.
Modéus II vill peka på hur i den senare ecklesiologiska diskussionen inspiration hämtas från andra teologiska traditioner än de egna. Förklaringen är att "den postkonfessionella vidgningen ligger naturlig i samtiden." I så fall ber jag att få hänvisa till Gunnar Rosendal och PO Sjögren, som båda vidgat sina synsätt genom att läsa t ex Pius Parsch och Martin Thornton. Ska de betraktas som postkonfessionella utvidgare numera? På samma sätt med kyrkoherde Printz som skrev sin avhandling på 1870-talet och vidgade perspektiven. Har inte Oloph Bexell pekat på hur tyskt och engelskt inflytande formar svensk högkyrklighet? Modéus II:s omdöme bottnar i en fördom om samtidens märkvärdighet. Poängen är i stället att svensk pastoralteologisk debatt aldrig varit riktigt provinsiell eller konfessionell.
Jag ska inte klaga för egen del. Jag kommer väl ut och framstår närmast som sympatisk i mitt skrivande. Modéus II citerar från I himlen på jorden (1984) där det heter att "när Kyrkan teologiskt är Kyrka måste hon ha mod att sociologiskt vara sekt", dvs vara den lilla flocken (I himlen s 84, avhandlingen s 220). Någonstans tycker Modéus II dock att detta är onödigt tillspetsat sagt. Jaha? Jag får vara tacksam att han inte kommenterar min kritik i samma bok av biskopsutnämningar (s 82). Att sammanhanget jag skriver om handlar om missmodiga kyrkoarbetare som fastnat i sin dåliga statistik, kanske kunde noteras? Reträtten är den svåraste militära operationen, skulle jag säga numera och hänvisa till von Clausewitz bok Von dem Krieg och hans berömda graf längst bak i boken.
När det kommer till pastoralteologiska böcker ser Modéus II att Modéus I, Persenius och Vikström är biskopar. Då hade det kanske varit väl så viktigt att peka på att somliga församlingspräster från det s k kyrkgolvets perspektiv (i en källarkyrka) försökte att förstå vad en församling är och hur den lever som gudstjänstfirande församling. Kyrkovetenskapen kanske skulle intressera sig för den materiella basen? För att inte tala om den systematiska teologin i Lund!
Vi får väl fortsätta att ge opponenten lite tips.
På ett område får Modéus det mesta om bakfoten och det betyder fem onödiga boksidor. Han tror att boken Vad står Svenska kyrkan för? (Eckerdal, Gerhardsson, Persson) skulle sammanfattas i Lilla boken om kristen tro och söker vad som sägs om gudstjänstgemenskap i Lilla boken. Där återfinns ingenting i ämnet. Men avsikten var sannerligen inte att sammanfatta den lärda boken utan att göra en bok som skulle locka vanliga svenskar att bli lite kyrkglada. Då kunde den som skrev manuskriptet till boken knappast locka till levande gudstjänstgemenskaper? Det handlade om människors frågor och ett försök att ge en aning om att Kyrkan kunde vara intressant i sammanhanget.
Om det i de lokala editionerna sedan gavs små vinkar, har jag inte kollat. Men det har inte Modéus II heller - och han skrev avhandling.
Ibland måste kyrkovetenskapare läsa protokoll och intervjua folk som var med (om det finns kvar i livet) för att förstå. Nyansatserna i bekännelsearbetet togs av dåvarande kyrkostyrelsen när arbetet havererat. Minns n i inte det? Och så räddades hela det bekännelsearbete Ludvig Jönsson motionerat i kyrkomötet om. Erik Petrén fick medalj för den insatsen. Vad vore Svenska kyrkan utan sin högkyrklighet?
550 sidor - det får bli lite mer om avhandlingen någon gång framöver.
Vem ska opponera, förresten?
Jag hade tänkt skriva om avhandlingen, men såg att Modéus II också avhandlar sin lön i dagens Smålandskompost. "Det materiella är mest värdefullt" lyder den överraskande rubriken på biskopens inlägg så då får vi börja där. Läser man vad han skriver, handlar det inte riktigt om detta. Han skriver om det viktiga bortom det materiella. Lite roligt med rubriksättare.
Nu är branschen "jag förklarar min lön" en alldeles misslyckad bransch och Modéus II skulle ha haft vett att bara låta denna lilla debatt blåsa förbi. I stället har han "full förståelse för den som tycker att biskopar har en hög lönenivå". Jämfört med andra doktorander tycks det mig som om han då hade en hög lönenivå.
Så då kanske avhandlingen ska sättas i fokus? Om vi inte ska ägna oss åt Lakers, förstås. Jag hade min halsduk på mig och våndades som vanligt. Jag lugnar nerverna med avhandlingen som Modéus II fått ihop.
Vad får vi för 2.7 miljoner? 550 sidor avhandling. Det materiella är mest värdefullt, tydligen! Bigger and better! Opponenten måste nog påpeka att detta i vart fall är 200 sidor för mycket. Avhandlingar ska hållas inom sitt format. Är materialet större, måste det avgränsas eller bli två böcker. Nu hade avhandlingen kunnat bantas genom en mer beslutsam strukturering och ett mer sparsmakat skrivsätt.
"Syftet med avhandlingen är att förstå vilken identitet och ställning en gudstjänstgemenskap har och ge förslag till hur det i stället skulle kunna se ut." (s 24) Det blir alltså dels en kyrkovetenskaplig och dels en systematisk avhandling. Den är deskriptiv och normativ. Kombinationen brukar inte alltid bli så lyckad, vetenskapligt sett. Det handlar om gudstjänstgemenskap i den vanliga församlingen, dvs i den kyrka som folk går till när det finns någon särskild anledning att göra det. Det är inte ointressant att fundera över gudstjänstgemenskap då.
Efter en inledning belyses frågan om gudstjänstgemenskap i samhällsteoretisk belysning. När det är gjort, är 148 sidor avverkade. Då blir temat "Gudstjänstuppfattning i svensk kyrkouppfattning" och där delas epokerna in i en äldre - fram till cirka 1990 - och en senare. Det blir alltså mycket ecklesiologi och det material som analyseras från en rätt vital debatt om folkkyrkan är böcker. Inte artiklar, märkligt nog. Men Bengt Wadensjö var redaktör för Svensk Kyrkotidning och där liksom i Svensk Pastoraltidskrift fördes debatterna. De kunde också bli teman i dagspress men av detta finns inget i avhandlingen. Det är nog skada, för i polemiken mejslas olikheter fram - och det är ju dem Modéus II är ute efter.
Att KG Hammar och Dag Sandahl tänker lika om gudsfolket, står klart. Vi hamnar dock båda i den äldre epoken, vilket ter sig märkligt. Funderar jag inte fortfarande pastoralteologiskt?
Jag tror att det finns en fortgående debatt om folkkyrkan med nytt fokus från 1960-talets mitt. Det gamla var sådant jag skrev om i min avhandling Folk och kyrka. Gränsen mellan gammalt och nytt skulle bättre kunna dras 1965 än 1990.
Modéus II vill peka på hur i den senare ecklesiologiska diskussionen inspiration hämtas från andra teologiska traditioner än de egna. Förklaringen är att "den postkonfessionella vidgningen ligger naturlig i samtiden." I så fall ber jag att få hänvisa till Gunnar Rosendal och PO Sjögren, som båda vidgat sina synsätt genom att läsa t ex Pius Parsch och Martin Thornton. Ska de betraktas som postkonfessionella utvidgare numera? På samma sätt med kyrkoherde Printz som skrev sin avhandling på 1870-talet och vidgade perspektiven. Har inte Oloph Bexell pekat på hur tyskt och engelskt inflytande formar svensk högkyrklighet? Modéus II:s omdöme bottnar i en fördom om samtidens märkvärdighet. Poängen är i stället att svensk pastoralteologisk debatt aldrig varit riktigt provinsiell eller konfessionell.
Jag ska inte klaga för egen del. Jag kommer väl ut och framstår närmast som sympatisk i mitt skrivande. Modéus II citerar från I himlen på jorden (1984) där det heter att "när Kyrkan teologiskt är Kyrka måste hon ha mod att sociologiskt vara sekt", dvs vara den lilla flocken (I himlen s 84, avhandlingen s 220). Någonstans tycker Modéus II dock att detta är onödigt tillspetsat sagt. Jaha? Jag får vara tacksam att han inte kommenterar min kritik i samma bok av biskopsutnämningar (s 82). Att sammanhanget jag skriver om handlar om missmodiga kyrkoarbetare som fastnat i sin dåliga statistik, kanske kunde noteras? Reträtten är den svåraste militära operationen, skulle jag säga numera och hänvisa till von Clausewitz bok Von dem Krieg och hans berömda graf längst bak i boken.
När det kommer till pastoralteologiska böcker ser Modéus II att Modéus I, Persenius och Vikström är biskopar. Då hade det kanske varit väl så viktigt att peka på att somliga församlingspräster från det s k kyrkgolvets perspektiv (i en källarkyrka) försökte att förstå vad en församling är och hur den lever som gudstjänstfirande församling. Kyrkovetenskapen kanske skulle intressera sig för den materiella basen? För att inte tala om den systematiska teologin i Lund!
Vi får väl fortsätta att ge opponenten lite tips.
På ett område får Modéus det mesta om bakfoten och det betyder fem onödiga boksidor. Han tror att boken Vad står Svenska kyrkan för? (Eckerdal, Gerhardsson, Persson) skulle sammanfattas i Lilla boken om kristen tro och söker vad som sägs om gudstjänstgemenskap i Lilla boken. Där återfinns ingenting i ämnet. Men avsikten var sannerligen inte att sammanfatta den lärda boken utan att göra en bok som skulle locka vanliga svenskar att bli lite kyrkglada. Då kunde den som skrev manuskriptet till boken knappast locka till levande gudstjänstgemenskaper? Det handlade om människors frågor och ett försök att ge en aning om att Kyrkan kunde vara intressant i sammanhanget.
Om det i de lokala editionerna sedan gavs små vinkar, har jag inte kollat. Men det har inte Modéus II heller - och han skrev avhandling.
Ibland måste kyrkovetenskapare läsa protokoll och intervjua folk som var med (om det finns kvar i livet) för att förstå. Nyansatserna i bekännelsearbetet togs av dåvarande kyrkostyrelsen när arbetet havererat. Minns n i inte det? Och så räddades hela det bekännelsearbete Ludvig Jönsson motionerat i kyrkomötet om. Erik Petrén fick medalj för den insatsen. Vad vore Svenska kyrkan utan sin högkyrklighet?
550 sidor - det får bli lite mer om avhandlingen någon gång framöver.
Vem ska opponera, förresten?
tisdag 21 april 2015
Tja
Det händer att jag funderar över den bild människor gör sig av mig i motsats till det jag tror är verkligheten. Jag förstår behovet av människor att avgränsa sig emot och då skapas en myling. Mylingen bär mitt namn. Jag kan finna det besvärande. Föreställningarna lever i egen kraft. När jag läser den avhandling Modéus II skrivit ser jag att han alldeles riktigt uppfattar att KG Hammar och jag tänker likadant om gudsfolket, t ex. Det kommer nog som en överraskning för somliga, men inte för mig. Det är inte bara Gud som är annorlunda. Verkligheten också.
Ta frågan om homosex, som på många sitt var en ickefråga. Den togs inte explicit upp i biskopsbrevet Ett brev i en folkets livsfråga och få av oss engagerade oss i ämnet. Jag ordnade för mycket länge sedan en teologisk studiedag i Kalmar - och det var långt innan saken var på den allmänna agendan. När frågan blev politisk och därmed kyrklig, fanns det skäl att säga nej - till partnerskapsvälsignelse, givet att välsignelse ska ha något med Gud att göra, och till vigsel, givet att äktenskapet kyrkligt sett ska vara vad det varit och uppfattats som, 1 Mos ni vet och en del nytestamentligt material.
Intresset att diskutera välsignelsens sammanhang och äktenskapets innebörd var 0. Alltså skulle vi buntas ihop som homofober och anklagas för att sex var det enda vi var intresserade av när det handlade om synder. Tja.
Mönstret är detsamma i konfliktfrågan om präst- och biskopsämbetet. Den som inte trodde vad riksdagen trodde - och riksdagen fattar förstås ett ogudaktigt beslut, för en svensk riksdag kan näppeligen bedriva bibelstudier och uppfatta att Guds Ord skulle ha en normerande betydelse i frågan om kvinnors behörighet till statlig (prästerlig) tjänst - skulle plötsligt bli kvinnoföraktare eller sexist. Jag säger ingenting om det, mer än att det är rätt bekymmersamt. Inte minst för dem som ska leva stämplade. Kanske värre dock för dem som visste vad sant var och höll tyst, aldrig tog risken att säga något emot den dominerande dumheten och utstötandet. Har Dante rätt, hamnar den sortens folk längst ner i Inferno. Tja igen.
Sorteringsmekanismerna har varit och är effektiva. De får konsekvenser. Jag behöver nog inte gå in på dem, för gjorde jag, skulle anklagelsen omedelbart riktas mot mig att jag är bitter. Sakligt kall i analysen om samtida orätt och orättfärdiga system i det kyrkliga är en omöjlig kategori. Bittert ska det vara. Det betyder personligt - Hans fel! Inte kyrkosystemets. Och han får, som det heter, skylla sig själv.
Men denna blogg är ju pigg, käck och munter?
Just. Och därför kom jag på att jag på ett självupptaget vis skulle komplettera bilden av mig.
Jag konverserade med äldsta barnbarnet, som inbjöd till konfirmation.
Först ett besked att vi kommer:
- Vi ser fram emot att komma. Ska vi hissa dig utanför kyrkan som brukligt?
- Absolut. (och så lite smileys, ni vet, som jag inte kan återge här).
- Kör hem mig i limousin när ni ändå håller på.
- Eller hästanspänd lövad vagn med ballonger och en champagneflarra på flaket?
- Och en tiara i håret.
- Bra. Du börjar fatta hur stort det är att konfirmeras.
- Storslaget är kravet för min konfirmation. (glada smileys igen)
Jag fick löfte att lägga ut vår konversation.
Tänk att vi två kan vara så fyndigt trevliga ihop. Och eftersom jag är morfar, inser alla, att trevligheten har sitt ursprung i mig. Trots hatkampanjerna.
Pilutta er!
Inte heller idag har Smålandsposten något om mottagandet av Modéus II. Det enda i tidningen som har bäring på honom är att en fd komminister försvarar biskopslönerna genom att ställa frågan om kommunchefers och kommunalråds löner. En kvinna i Småland hade nämligen ironiserat över valspråket Modéus II har, det om att Guds nåd är dig nog. Hon menade att det kan man säga när man har en hög lön. Poängen var lite för enkel så det var väl bra att en pensionär ryckte ut och komplicerade sammanhangen. Den som sedan vänder på bladet i dagens tidning ser att kommunchefen tjänar 99 000 i månaden. Biskopen får bara ihop 75 000 och kommunalrådet Frank i Växjö, efter beslut just i dag, får 76 250.
Ta frågan om homosex, som på många sitt var en ickefråga. Den togs inte explicit upp i biskopsbrevet Ett brev i en folkets livsfråga och få av oss engagerade oss i ämnet. Jag ordnade för mycket länge sedan en teologisk studiedag i Kalmar - och det var långt innan saken var på den allmänna agendan. När frågan blev politisk och därmed kyrklig, fanns det skäl att säga nej - till partnerskapsvälsignelse, givet att välsignelse ska ha något med Gud att göra, och till vigsel, givet att äktenskapet kyrkligt sett ska vara vad det varit och uppfattats som, 1 Mos ni vet och en del nytestamentligt material.
Intresset att diskutera välsignelsens sammanhang och äktenskapets innebörd var 0. Alltså skulle vi buntas ihop som homofober och anklagas för att sex var det enda vi var intresserade av när det handlade om synder. Tja.
Mönstret är detsamma i konfliktfrågan om präst- och biskopsämbetet. Den som inte trodde vad riksdagen trodde - och riksdagen fattar förstås ett ogudaktigt beslut, för en svensk riksdag kan näppeligen bedriva bibelstudier och uppfatta att Guds Ord skulle ha en normerande betydelse i frågan om kvinnors behörighet till statlig (prästerlig) tjänst - skulle plötsligt bli kvinnoföraktare eller sexist. Jag säger ingenting om det, mer än att det är rätt bekymmersamt. Inte minst för dem som ska leva stämplade. Kanske värre dock för dem som visste vad sant var och höll tyst, aldrig tog risken att säga något emot den dominerande dumheten och utstötandet. Har Dante rätt, hamnar den sortens folk längst ner i Inferno. Tja igen.
Sorteringsmekanismerna har varit och är effektiva. De får konsekvenser. Jag behöver nog inte gå in på dem, för gjorde jag, skulle anklagelsen omedelbart riktas mot mig att jag är bitter. Sakligt kall i analysen om samtida orätt och orättfärdiga system i det kyrkliga är en omöjlig kategori. Bittert ska det vara. Det betyder personligt - Hans fel! Inte kyrkosystemets. Och han får, som det heter, skylla sig själv.
Men denna blogg är ju pigg, käck och munter?
Just. Och därför kom jag på att jag på ett självupptaget vis skulle komplettera bilden av mig.
Jag konverserade med äldsta barnbarnet, som inbjöd till konfirmation.
Först ett besked att vi kommer:
- Vi ser fram emot att komma. Ska vi hissa dig utanför kyrkan som brukligt?
- Absolut. (och så lite smileys, ni vet, som jag inte kan återge här).
- Kör hem mig i limousin när ni ändå håller på.
- Eller hästanspänd lövad vagn med ballonger och en champagneflarra på flaket?
- Och en tiara i håret.
- Bra. Du börjar fatta hur stort det är att konfirmeras.
- Storslaget är kravet för min konfirmation. (glada smileys igen)
Jag fick löfte att lägga ut vår konversation.
Tänk att vi två kan vara så fyndigt trevliga ihop. Och eftersom jag är morfar, inser alla, att trevligheten har sitt ursprung i mig. Trots hatkampanjerna.
Pilutta er!
Inte heller idag har Smålandsposten något om mottagandet av Modéus II. Det enda i tidningen som har bäring på honom är att en fd komminister försvarar biskopslönerna genom att ställa frågan om kommunchefers och kommunalråds löner. En kvinna i Småland hade nämligen ironiserat över valspråket Modéus II har, det om att Guds nåd är dig nog. Hon menade att det kan man säga när man har en hög lön. Poängen var lite för enkel så det var väl bra att en pensionär ryckte ut och komplicerade sammanhangen. Den som sedan vänder på bladet i dagens tidning ser att kommunchefen tjänar 99 000 i månaden. Biskopen får bara ihop 75 000 och kommunalrådet Frank i Växjö, efter beslut just i dag, får 76 250.
måndag 20 april 2015
Mörka om möjligt - och ljussätt
I mörkaste Afrika startades JamiiBora, en bank för mikrofinansiering. Linköpings stift lånade ut pengar i mars månad 2013. 6% ränta skulle stiftet få. 2½ miljon satsades. Lånet förföll i september, alltså ett halvt år senare, men då hade JamiiBora inte betalat vare sig ränta eller kapital. Det var väl lite bekymmersamt, kan man förmoda. Stiftet skrev ner 50% av värdet på de aktier som stiftet tecknat i företaget. Stiftet reserverade också 50% av lånebeloppet. Det betyder väl att stiftet anar sig ha gjort en usel affär. Så omförhandlades lånet. Banken får kapitalisera räntan och ställa ut en ny revers på 2 747 916 kronor och 67 öre. Detta lån löper november 2014 till 30 juni 2018.
Hänger ni med?
Aktierna då? De skrivs ner till 0:- nu. Dvs ner ytterligare 1/4 miljon.
Man får veta en del och anar lite mer när man läser protokoll från stiftsstyrelser.
Hej och hå. Så får det bli. Läsaren ser att saken nämns i en paragraf från Stiftsstyrelsen i Linköping, men har det blåsts alarm? Jag är osäker. Är det beskedliga sättet att hantera saken ett sätt att mörka? För hur kan ansvar utkrävas? Finns det någon som säger sig ha gjort fel? Finns det några förtroendevalda som förklarar sig ansvarsfullt skola avgå? Jag vet inte. Jag vet inte ens om de borde. Kanske kan miljoner blåsas, bara pengarna blir till nytta? Men det där ordet om att världens barn förmår skicka sig klokare, ljuder i bakgrunden.
Nu kan det verkligen förhålla sig på det viset, att Svenska kyrkan är alltför rik och då får vi tacka Gud för varje usel affär som görs. Å andra sidan kunde man förstås mena att pengarna ska arbeta för Guds rikes utbredande och därför förvaltas väl.
Vad jag egentligen undrar är kanske varför Kyrkans Tidning inte är mer alarmistisk. För få som ska skriva med för lite tid att undersöka, sa någon. Jag vet inte. Kyrkans Tidning kunde inte släpa sig till releasen av Martlings memoarer - men det gjorde inte Dagen heller. På plats fanns dock en uppsättning intressanta människor att intervjua. Är det i vår kommunikatörsstinna kyrka fortsättningsvis inte möjligt att få veta hur det egentligen är, bara få veta vad översåtarna tycker att vi ska få veta? Och självfallet vad vi inte ska få veta! Inte exakt i alla fall.
Nu har ni fått en inblick i det fögderi Modéus I ansvarar för.
Hur är det för Modéus II?
På twitter hade han lagt ut en bild att han vid Östrabo mött en biskopskollega. Den kollegan var lika mycket fejk som den påstådda Jesus i Växjö domkyrka var på påskdagen. Växjö går bra i den kyrkliga fejkbranschen, kan man förstå.
Hockey då? Mina nerver håller dåligt, jag håller min Lakershalsduk för ögonen - och då är det meningslöst att se matchen. Så har jag det. Men jag tittar liksom ändå och undrar varför jag ska utsätta mig för denna pärs. 2-2 i matcher. Men fejk var det inte.
I Smålandsposten hade jag denna morgon väntat en helsida med reportage från mottagandet av Modéus II. Hela stiftet representerades. Det stod inget om detta som hände i Sveriges största folkrörelse (som det numera heter). Däremot mycket sport och stort uppslag om auktion i Tolg samt marknad i Vislanda. Östra Småland hade dock en bild när Modéus II var på tidningen och tiggde uppmärksamhet. Han är fotograferad på redaktionen och Janne Adéen, ansvarig för avdelningen Släkt och vänner, frågade. Modéus II har sport och musik som fritidsintressen men kan inte riktigt svara på frågan om förebilder. Frågan om livets mening lever han med. Hans snabba bil är under avyttring, får vi veta. "Men jag vill helst inte prata om detta, för det kan sticka i människors ögon." Si där. Borgerlighetens moral! Då kanske folk undrar om det finns annat att försöka dölja. Snålhet gör Modéus II arg. Och han ska vara biskop i Småland!!! Hur ska detta gå?
Hänger ni med?
Aktierna då? De skrivs ner till 0:- nu. Dvs ner ytterligare 1/4 miljon.
Man får veta en del och anar lite mer när man läser protokoll från stiftsstyrelser.
Hej och hå. Så får det bli. Läsaren ser att saken nämns i en paragraf från Stiftsstyrelsen i Linköping, men har det blåsts alarm? Jag är osäker. Är det beskedliga sättet att hantera saken ett sätt att mörka? För hur kan ansvar utkrävas? Finns det någon som säger sig ha gjort fel? Finns det några förtroendevalda som förklarar sig ansvarsfullt skola avgå? Jag vet inte. Jag vet inte ens om de borde. Kanske kan miljoner blåsas, bara pengarna blir till nytta? Men det där ordet om att världens barn förmår skicka sig klokare, ljuder i bakgrunden.
Nu kan det verkligen förhålla sig på det viset, att Svenska kyrkan är alltför rik och då får vi tacka Gud för varje usel affär som görs. Å andra sidan kunde man förstås mena att pengarna ska arbeta för Guds rikes utbredande och därför förvaltas väl.
Vad jag egentligen undrar är kanske varför Kyrkans Tidning inte är mer alarmistisk. För få som ska skriva med för lite tid att undersöka, sa någon. Jag vet inte. Kyrkans Tidning kunde inte släpa sig till releasen av Martlings memoarer - men det gjorde inte Dagen heller. På plats fanns dock en uppsättning intressanta människor att intervjua. Är det i vår kommunikatörsstinna kyrka fortsättningsvis inte möjligt att få veta hur det egentligen är, bara få veta vad översåtarna tycker att vi ska få veta? Och självfallet vad vi inte ska få veta! Inte exakt i alla fall.
Nu har ni fått en inblick i det fögderi Modéus I ansvarar för.
Hur är det för Modéus II?
På twitter hade han lagt ut en bild att han vid Östrabo mött en biskopskollega. Den kollegan var lika mycket fejk som den påstådda Jesus i Växjö domkyrka var på påskdagen. Växjö går bra i den kyrkliga fejkbranschen, kan man förstå.
Hockey då? Mina nerver håller dåligt, jag håller min Lakershalsduk för ögonen - och då är det meningslöst att se matchen. Så har jag det. Men jag tittar liksom ändå och undrar varför jag ska utsätta mig för denna pärs. 2-2 i matcher. Men fejk var det inte.
I Smålandsposten hade jag denna morgon väntat en helsida med reportage från mottagandet av Modéus II. Hela stiftet representerades. Det stod inget om detta som hände i Sveriges största folkrörelse (som det numera heter). Däremot mycket sport och stort uppslag om auktion i Tolg samt marknad i Vislanda. Östra Småland hade dock en bild när Modéus II var på tidningen och tiggde uppmärksamhet. Han är fotograferad på redaktionen och Janne Adéen, ansvarig för avdelningen Släkt och vänner, frågade. Modéus II har sport och musik som fritidsintressen men kan inte riktigt svara på frågan om förebilder. Frågan om livets mening lever han med. Hans snabba bil är under avyttring, får vi veta. "Men jag vill helst inte prata om detta, för det kan sticka i människors ögon." Si där. Borgerlighetens moral! Då kanske folk undrar om det finns annat att försöka dölja. Snålhet gör Modéus II arg. Och han ska vara biskop i Småland!!! Hur ska detta gå?
söndag 19 april 2015
På kärlekens sida
"Kyrkan ska stå på kärlekens sida hur än kärleken tar sig uttryck, sa Modéus II I Radio Kalmar. De flesta tyckte nog att det lät fint. Men inte jag. För jag tror inte man kan säga så - oreserverat. Journalister som inte vill skära tunna skivor utan yxa till, blir förstås nöjda. Men "hur än kärleken tar sig uttryck" kan omöjligen vara en accepterad hållning. Inte ens om man med kärlek avser sexualitet. För vad gäller då det så kallade "prästbråket" i Visby? I så fall är det väl en alldeles pigg idé att kalla domprosten i Luleå (kondomprosten) till Visby och be henne stå utanför domkyrkan en söndagsförmiddag och dela ut kondomer? Hur än kärleken tar sig uttryck, säger Modéus II. Nu får kanske en del husdjur passa sig och vad med pedofilerna - vilka ska akta sig nu? Orden löd ju: Hur än kärleken tar sig uttryck!
Aposteln varnar väl för en del som är kärlek, eller har jag missuppfattat något? Kärleken till pengar är väl en väldig drivkraft och ett kärleksuttryck vi ska passa oss för. Maj-Lis Klintrot skrev insändare i Smålandsposten i går och ironiserade över biskopens valspråk "Guds nåd är allt du behöver", för hon hade kläm på vad en biskop tjänar.
Det är inte lätt för biskoparna. De blir offentliga personer, sägs det, och ska uttrycka meningar om det mesta. Problemet är inte att det låter bra, det som sägs, för det det gör det. Problemet är om någon ger sig till att ställa kritiska frågor om det som sägs. Då brukar inte så mycket återstå, nämligen. För det kan omöjligen vara så att Kyrkan ska stå på kärlekens sida hur än kärleken tar sig uttryck. Inte som penningbegär, inte som maktlystnad, inte som egenkärlek.
Ska det talas kärlek måst det nog dessvärre också talas omvändelse.
Det mesta - också det finaste - lider ju av den skadan att det är bortvänt från Gud.
Hur ser denna bortvändhet alldeles konkret ut?
Och ska tillvaron kompliceras, återstår väl att definiera vad ett äktenskap är så att de kristna världen över kan vara hyfsat överens. Som vi var. Innan riksdagen fattade beslut om enkönad vigsel.
Modéus II har nu varit på medieturné i Jönköping och Kalmar. I Östra Småland fanns inget att läsa om honom. I Radio Kalmar talade han om kärleken, som sagt. Samma tema kom upp i Jönköping. 22 pingstpastorer har satt agendan och så 23 andra som i tidningen Dagen tyckte tvärtemot. Ville Modéus komma ut med sina egna frågor till stiftet, fungerade inte medieturnén.
I morgon blir det väl en sida i Smålandsposten om mottagandet i Växjö. Stiftet står uppställt. Många präster lär vara där och inte hemma i sina församlingar för att förkunna och fira mässa. Det behövs ju inte så många präster heller, som vi sett i gudstjänstreduktionernas tidevarv. Det är mycket upphaussat kring biskopar nuförtiden. De i tjänsten grånade prästerna kanske kan tänka: Ju mindre det är i verkligheten, desto större blir uttrycken. Det är mänskligt men kanske lika mänskligt som det till sist är dumt?
Den 30 april intervjuas Modéus II av Kronobergaren och Magazinet (en numera obetydlig tidning och en gratispublikation kring Växjö). Det måste betyda att biskopens deltagande i Pridefestivalen i Växjö uppmärksammas lägligt. Medieturnén fortsätter den 11 maj och den 8 juni. Kommer inte berget till Muhammed, liksom. Men jag är tillsagd på skarpen. När hunden Lovis, 2 år, kollar vad som finns på frukostbordet, får jag inte säga: "Modéus, ner med dig!" Jag förstår inte varför. Turné som turné och uppmärksamhet som uppmärksamhet.
Men blir man inte lite trött?
På hunden, menar jag förstås.
Aposteln varnar väl för en del som är kärlek, eller har jag missuppfattat något? Kärleken till pengar är väl en väldig drivkraft och ett kärleksuttryck vi ska passa oss för. Maj-Lis Klintrot skrev insändare i Smålandsposten i går och ironiserade över biskopens valspråk "Guds nåd är allt du behöver", för hon hade kläm på vad en biskop tjänar.
Det är inte lätt för biskoparna. De blir offentliga personer, sägs det, och ska uttrycka meningar om det mesta. Problemet är inte att det låter bra, det som sägs, för det det gör det. Problemet är om någon ger sig till att ställa kritiska frågor om det som sägs. Då brukar inte så mycket återstå, nämligen. För det kan omöjligen vara så att Kyrkan ska stå på kärlekens sida hur än kärleken tar sig uttryck. Inte som penningbegär, inte som maktlystnad, inte som egenkärlek.
Ska det talas kärlek måst det nog dessvärre också talas omvändelse.
Det mesta - också det finaste - lider ju av den skadan att det är bortvänt från Gud.
Hur ser denna bortvändhet alldeles konkret ut?
Och ska tillvaron kompliceras, återstår väl att definiera vad ett äktenskap är så att de kristna världen över kan vara hyfsat överens. Som vi var. Innan riksdagen fattade beslut om enkönad vigsel.
Modéus II har nu varit på medieturné i Jönköping och Kalmar. I Östra Småland fanns inget att läsa om honom. I Radio Kalmar talade han om kärleken, som sagt. Samma tema kom upp i Jönköping. 22 pingstpastorer har satt agendan och så 23 andra som i tidningen Dagen tyckte tvärtemot. Ville Modéus komma ut med sina egna frågor till stiftet, fungerade inte medieturnén.
I morgon blir det väl en sida i Smålandsposten om mottagandet i Växjö. Stiftet står uppställt. Många präster lär vara där och inte hemma i sina församlingar för att förkunna och fira mässa. Det behövs ju inte så många präster heller, som vi sett i gudstjänstreduktionernas tidevarv. Det är mycket upphaussat kring biskopar nuförtiden. De i tjänsten grånade prästerna kanske kan tänka: Ju mindre det är i verkligheten, desto större blir uttrycken. Det är mänskligt men kanske lika mänskligt som det till sist är dumt?
Den 30 april intervjuas Modéus II av Kronobergaren och Magazinet (en numera obetydlig tidning och en gratispublikation kring Växjö). Det måste betyda att biskopens deltagande i Pridefestivalen i Växjö uppmärksammas lägligt. Medieturnén fortsätter den 11 maj och den 8 juni. Kommer inte berget till Muhammed, liksom. Men jag är tillsagd på skarpen. När hunden Lovis, 2 år, kollar vad som finns på frukostbordet, får jag inte säga: "Modéus, ner med dig!" Jag förstår inte varför. Turné som turné och uppmärksamhet som uppmärksamhet.
Men blir man inte lite trött?
På hunden, menar jag förstås.
lördag 18 april 2015
Sturmark tänker till
När Christer Sturmark tänkt färdigt, kom han på att Svenska kyrkan går Sverigedemokraternas ärende. Han publicerade en kravlista på vad som måste göras för att Svenska kyrkan ska komma ur Sverigedemokraternas grepp - eller hur det nu är. För som det är nu, går Svenska kyrkan "hand i hand" med främlingsfientliga krafter.
Jag skulle kanske uppfatta det tänkta som illa tänkt och fundera över varför just Kyrkans Tidning fann inlägget värt att publicera, men jag kunde å andra sidan pröva att vara lite mer positiv och förvandla Sturmarks förslag till motion i kyrkomötet. På så vis blir Svenska kyrkan "respektingivande" i Sturmarks ögon. "Relevant och respektingivande" kunde vara nya ledord.
Jag punktar förslagen:
* Svenska kyrkan bör gå emot förslaget till lagändring när det handlar om skolavslutningar.
* Svenska kyrkan bör ta aktiv ställning för den sekulära statens religionsneutralitet.
* Svenska kyrkan bör försvara den nuvarande lagen om konfessionsfri undervisning och utbildning.
* Svenska kyrkan bör sluta göra anspråk på att Skatteverket ordnar kyrkoavgiften.
* Svenska kyrkan bör fatta beslut om att följa marknadsföringslagen, antingen så att döpta spädbarn inte bör registreras som medlemmar eller så att alla 18-åringar får ett brev där de får möjlighet att aktivt välja medlemskap. "Om de inte sänder tillbaka blanketten tas de automatiskt bort ur registren."
* Svenska kyrkan bör begära att kommunerna tar över begravningsverksamheten.
* Svenska kyrkan bör förespråka religionsfrihet för alla, statschefen också.
* Svenska kyrkan bör begära att lagen om Svenska kyrkan avskaffas.
* Svenska kyrkan bör avsäga sig vigselrätten.
* Svenska kyrkan bör fatta ett principbeslut om att bejaka att låna ut kyrkor till viss sekulär verksamhet som till exempel konserter eller skolavslutningar, utan prästers medverkan.
* Riktigt vad Svenska kyrkan ska göra, framgår inte av Sturmarks artikel, men Svenska kyrkan får ett omfattande utrymme i SVT och SR med möjlighet att i gudstjänster och andakter missionera. Bör Svenska kyrkan avstå, alltså?
Kyrkan bör bli myndig och självständig. "Och utöver det är det närmast otillständigt att Svenska kyrkan passivt fortsätter att utnyttja sin privilegierade ställning, vilket gynnar de främlingsfientliga krafter som vill upphöja kristendomen till statlig norm på bekostnad av alla andra livsåskådningar."
Jag skriver gärna motionen men innan jag gör det, kanske det vore bra om jag fick veta varför just Svenska kyrkan ska ställa dessa krav. Att Sturmark gör, kan jag förstå. Men varför skulle Svenska kyrkan göra det? Är inte själva syftet det gamla vanlig, att kringskära de kyrkliga möjligheterna? Lite Wahrthegau alltså!
Jag snabbsammanfattar de tretton punkterna som sammanfattar den nazistiska kyrkopolitiken. På ett sätt är detta en generell modell för modern religionspolitik, förstår jag.
Gauleiter Greiser i Warthegau visste den 14 mars 1940 hur det skulle vara
* Kyrkor finns inte längre "im staatlichen Sinne". De är numera kyrkliga sällskap, alltså föreningar.
* Ledningen ligger inte i händerna på ansvariga (präster, tjänstemän) utan hos föreningsföreståndare.
* Någon kyrkolag eller andra sådana bestämmelser finns det därmed inte längre.
* Det finns inga förbindelser med grupper utanför Warthegau och därmed ingen rättslig, ekonomisk eller tjänsteförbindelse med Rikskyrkan.
* Medlemmar kan bara myndiga bli. Det finns ingen landskyrka, ingen folkkyrka eller territorialkyrka. Den som kommer till Warthegau måste själv skriftligen begära att få bli upptagen i kyrkoföreningen där.
* Alla konfessionella grupper och kringorganisationer (ungdomsgrupper) upplöses och förbjuds.
* Tyskar och polacker kan inte vara med i samma kyrka (nationalitetsprincipen). "Dies tritt für den Nationalsozialismus zum ersten Male in Kraft."
* Konfirmationsundervisning får inte erbjudas i skolan.
* Förutom föreningsbidrag får inga ekonomiska tillskott ges.
* Förutom kultrum får föreningen inte äga byggnader, hus mark eller begravningsplatser.
* Alla stiftelser och kloster upplöses, eftersom de inte motsvarar den tyska sedligheten och befolkningspolitiken.
* Föreningarna får inte bedriva välfärdspolitik. Den sköts av NSV, Nationalsozialistische Volkswohlfahrt.
* Prästerna får bara vara verksamma i föreningarna i Warthegau. De är inte heller i första hand präster (Geistliche) utan måste ha ett annat yrke.
Jag har nu återgett Paul Gürtler, Nationalsozialismus und evangelische Kirchen in Wartegau, Arbeiten zur Geschichte des Kirchenkämpfes, Band 8, Vandenhoeck & Ruprecht 1958, s 200-201
Säga vad man vill om nazisterna, men de genomförde sin egen politik utan att tycka att Kyrkan själv borde begära att den skulle genomföras. De tyckte att Kyrkan förfor otillständigt och hade en privilegierad ställning men de hade också Kraft durch Freude att genomföra en nazistisk kyrkopolitik utan patetiska vädjanden till Kyrkan att den borde begära just en nazistisk kyrkopolitik. Det måste man väl ropa heil till?
Folkkyrka var det, en folkkyrka styrd av nationalitetsprincipen. Tyska präster fick inte betjäna polacker och polska präster inte tyskar. Ordnung muss sein. Det lät likadant i Posen (Gau und Kirche des Posener Konsistoriums, boken s 140ff).
Lite kul med en kristen gudstjänst som på kyrkdörren annonseras annonseras: "Gudstjänst från klockan ... till klockan ... bara tillåten för tyskar". Vi kallar detta folkkyrka - och det är det ju utifrån nationalitetsprincipen.
Återstår att fundera över hur Kyrkans Tidning tänkte om Sturmarks bidrag. Varför skulle just Kyrkans Tidning sprida detta budskap?
Ska jag skriva motionen? Men fortfarande: varför? Varför skulle Sturmarks ärende vara Svenska kyrkans? För att bli respektingivande?
Tror Sturmark egentligen att de kristna är dumma i huvudet?
Säg då det. Kyrkans Tidning publicerar nog beskedet.
Jag skulle kanske uppfatta det tänkta som illa tänkt och fundera över varför just Kyrkans Tidning fann inlägget värt att publicera, men jag kunde å andra sidan pröva att vara lite mer positiv och förvandla Sturmarks förslag till motion i kyrkomötet. På så vis blir Svenska kyrkan "respektingivande" i Sturmarks ögon. "Relevant och respektingivande" kunde vara nya ledord.
Jag punktar förslagen:
* Svenska kyrkan bör gå emot förslaget till lagändring när det handlar om skolavslutningar.
* Svenska kyrkan bör ta aktiv ställning för den sekulära statens religionsneutralitet.
* Svenska kyrkan bör försvara den nuvarande lagen om konfessionsfri undervisning och utbildning.
* Svenska kyrkan bör sluta göra anspråk på att Skatteverket ordnar kyrkoavgiften.
* Svenska kyrkan bör fatta beslut om att följa marknadsföringslagen, antingen så att döpta spädbarn inte bör registreras som medlemmar eller så att alla 18-åringar får ett brev där de får möjlighet att aktivt välja medlemskap. "Om de inte sänder tillbaka blanketten tas de automatiskt bort ur registren."
* Svenska kyrkan bör begära att kommunerna tar över begravningsverksamheten.
* Svenska kyrkan bör förespråka religionsfrihet för alla, statschefen också.
* Svenska kyrkan bör begära att lagen om Svenska kyrkan avskaffas.
* Svenska kyrkan bör avsäga sig vigselrätten.
* Svenska kyrkan bör fatta ett principbeslut om att bejaka att låna ut kyrkor till viss sekulär verksamhet som till exempel konserter eller skolavslutningar, utan prästers medverkan.
* Riktigt vad Svenska kyrkan ska göra, framgår inte av Sturmarks artikel, men Svenska kyrkan får ett omfattande utrymme i SVT och SR med möjlighet att i gudstjänster och andakter missionera. Bör Svenska kyrkan avstå, alltså?
Kyrkan bör bli myndig och självständig. "Och utöver det är det närmast otillständigt att Svenska kyrkan passivt fortsätter att utnyttja sin privilegierade ställning, vilket gynnar de främlingsfientliga krafter som vill upphöja kristendomen till statlig norm på bekostnad av alla andra livsåskådningar."
Jag skriver gärna motionen men innan jag gör det, kanske det vore bra om jag fick veta varför just Svenska kyrkan ska ställa dessa krav. Att Sturmark gör, kan jag förstå. Men varför skulle Svenska kyrkan göra det? Är inte själva syftet det gamla vanlig, att kringskära de kyrkliga möjligheterna? Lite Wahrthegau alltså!
Jag snabbsammanfattar de tretton punkterna som sammanfattar den nazistiska kyrkopolitiken. På ett sätt är detta en generell modell för modern religionspolitik, förstår jag.
Gauleiter Greiser i Warthegau visste den 14 mars 1940 hur det skulle vara
* Kyrkor finns inte längre "im staatlichen Sinne". De är numera kyrkliga sällskap, alltså föreningar.
* Ledningen ligger inte i händerna på ansvariga (präster, tjänstemän) utan hos föreningsföreståndare.
* Någon kyrkolag eller andra sådana bestämmelser finns det därmed inte längre.
* Det finns inga förbindelser med grupper utanför Warthegau och därmed ingen rättslig, ekonomisk eller tjänsteförbindelse med Rikskyrkan.
* Medlemmar kan bara myndiga bli. Det finns ingen landskyrka, ingen folkkyrka eller territorialkyrka. Den som kommer till Warthegau måste själv skriftligen begära att få bli upptagen i kyrkoföreningen där.
* Alla konfessionella grupper och kringorganisationer (ungdomsgrupper) upplöses och förbjuds.
* Tyskar och polacker kan inte vara med i samma kyrka (nationalitetsprincipen). "Dies tritt für den Nationalsozialismus zum ersten Male in Kraft."
* Konfirmationsundervisning får inte erbjudas i skolan.
* Förutom föreningsbidrag får inga ekonomiska tillskott ges.
* Förutom kultrum får föreningen inte äga byggnader, hus mark eller begravningsplatser.
* Alla stiftelser och kloster upplöses, eftersom de inte motsvarar den tyska sedligheten och befolkningspolitiken.
* Föreningarna får inte bedriva välfärdspolitik. Den sköts av NSV, Nationalsozialistische Volkswohlfahrt.
* Prästerna får bara vara verksamma i föreningarna i Warthegau. De är inte heller i första hand präster (Geistliche) utan måste ha ett annat yrke.
Jag har nu återgett Paul Gürtler, Nationalsozialismus und evangelische Kirchen in Wartegau, Arbeiten zur Geschichte des Kirchenkämpfes, Band 8, Vandenhoeck & Ruprecht 1958, s 200-201
Säga vad man vill om nazisterna, men de genomförde sin egen politik utan att tycka att Kyrkan själv borde begära att den skulle genomföras. De tyckte att Kyrkan förfor otillständigt och hade en privilegierad ställning men de hade också Kraft durch Freude att genomföra en nazistisk kyrkopolitik utan patetiska vädjanden till Kyrkan att den borde begära just en nazistisk kyrkopolitik. Det måste man väl ropa heil till?
Folkkyrka var det, en folkkyrka styrd av nationalitetsprincipen. Tyska präster fick inte betjäna polacker och polska präster inte tyskar. Ordnung muss sein. Det lät likadant i Posen (Gau und Kirche des Posener Konsistoriums, boken s 140ff).
Lite kul med en kristen gudstjänst som på kyrkdörren annonseras annonseras: "Gudstjänst från klockan ... till klockan ... bara tillåten för tyskar". Vi kallar detta folkkyrka - och det är det ju utifrån nationalitetsprincipen.
Återstår att fundera över hur Kyrkans Tidning tänkte om Sturmarks bidrag. Varför skulle just Kyrkans Tidning sprida detta budskap?
Ska jag skriva motionen? Men fortfarande: varför? Varför skulle Sturmarks ärende vara Svenska kyrkans? För att bli respektingivande?
Tror Sturmark egentligen att de kristna är dumma i huvudet?
Säg då det. Kyrkans Tidning publicerar nog beskedet.
fredag 17 april 2015
I vår tid - den postkristna resan fortsätter
Callum G. Brown förvånades i boken The Death of Christian Britain över att det gamla kristna hade dött under hans livstid - i så små steg, antar jag han menade, att han inte riktigt lagt märke till vad som egentligen skedde i det som syntes ske när det egentligen skedde. Vi borde nog vara förvånade lite till mans.
Dr Lennart Johnsson, 60, har undersökt det s k läget i nuvarande Växjö pastorat, dvs läst siffror. I den version jag har (den kommer av trycket i dagarna, om den inte redan har kommit) saknas lite siffermaterial, men det är just nu av underordnat intresse.
Jag tar fram lite siffror att meditera över.
Först griper vi oss an frågan om antalet gudstjänsttillfällen och den procentuella förändringen mellan 1995 och 2012:
Aneboda-Asa-Bergs församling - 68.4%
Bergunda församling - 4.0%
Jäts församling - 37.7%
Nöbbele församling - 23.2%
Skogslyckans församling (Växjö) - 17.1%
Teleborgs församling (Växjö) - 6.3%
Uråsa församling - 35.3%
Växjö domkyrkoförsamling - 14.7%
Växjö Maria församling - 28.1%
Öja församling + 17.8%
Öjaby församling - 30.3%
Ör-Ormesberga församling - 47.8%
Östra Torsås församling - 9.4%
Lite överraskande var det, tyckte jag, att antalet gudstjänster minskat i staden Växjö. Aneboda-Asa-Bergs församling är alltså också tätorten Lammhult med en rejäl minskning av det s k gudstjänstutbudet.
Ör-Ormesberga redovisar också en ansenlig minskning. I princip en halvering. Må vara att en folkkyrka inte lyckas samla folket - men den brukar kunna fortsätta det som det kyrkliga livet syftat till om än i mindre format. Men alltså icke som det var, det är bara alltför uppenbart. Hur ska nu denna kollaps bortförklaras?
Nu gör jag ett omtag och kollar antalet deltagare vid huvudgudstjänst för att se den procentuella förändringen 1995-2012.
Aneboda-Asa-Bergs församling - 63.10%
Bergunda församling - 42.3%
Jäts församling - 73.50%
Nöbbele församling - 25.80%
Skogslyckans församling (Växjö) - 46.10%
Teleborgs församling - 31.40%
Uråsa församling - 54.70%
Växjö domkyrkoförsamling - 4.20%
Växjö Maria församling - 42.50%
Öja församling - 41.20%
Öjaby församling - 47.40%
Ör-Ormesberga församling - 55.80%
Östra Torsås församling - 53.70%
I Ör-Ormesberga har församlingen tappat lite fler än vad som motsvarar gudstjänstneddragningen.
I Öja är det fler gudstjänster men färre firare. Detta kan trots allt indikera en ny satsning, som kommer att visa sig ge resultat efterhand.
Somliga tillbakagångar i staden Växjö ger mycket att fundera över - för att nu inte tala om Aneboda-Asa-Bergs församlingar.
Är det fel att uppfatta ett samband mellan antalet gudstjänster och antalet gudstjänstdeltagare/besökare? Rimligtvis inte. Men det betyder inte att detta är den enda relevanta faktorn. Landsbygden glesas ut. Men vad med staden där också domkyrkoförsamlingen går lite tillbaka medan kringförsamlingarna redovisat uppseendeväckande nedgångar?
Domprosten Thomas Pettersson är chef för pastoratet och stordriftschef. Det är inte utan att vi snart skulle vilja se siffrorna för 2014, för det måste väl vara så, att den nya organisationen sätter stopp för nedgångarna.
För egen del tänker jag i personlighetskategorier - och i fråga om sakramental säkerhet. Handen på mitt syndiga hjärta - det finns präster till vars gudstjänster inte ens åtta hästar skulle kunna dra mig. Och jag är nog inte ensam om den bedömningen, tycks det.
Det mest omskakande kanske dock är något annat. Detta som hände, hände i vår tid och utan så värst mycket debatt.Jag skrev en del men det kunde lämnas oläst för alla visste på förhand att jag alltid har fel. Tänk er en bank som förlorat i omsättning i de tal som nu redovisas - eller ett storföretag. Tänk er ett politiskt parti - hade ledningen suttit kvar? Eller, ni som kan, fundera över motsvarande förlustsiffror i militära förband - vad hade sådana siffror kallats? Bara fältmarskalken Haig hade med en axelryckning hanterat informationer av detta slag. Kanske de stora diktatorerna. Men de andra?
Och vi samtalar inte. Några kommer med sina besvärjelser om den älskade folkkyrka, som redovisar dessa prestationer. Hur älskad är den då? De flesta tiger. Tillräckligt gamla präster längtar efter pensionen och kommunikatörerna funderar över hur budskapet ska kunna paketeras om för att passa mottagarna. När mottagarna upptäcker det gamla innehållet, får det bytas och paketeras om en gång till. Biskoparna kommer än en gång att tvingas träda upp som professionella optimister. Vad ska de annars göra? Börja ringa i kyrkklockorna stiftet runt för att varna för fara? Nävisst, det konceptet är redan förbrukat.
Så har vi det som vi har det.
Är det näsvist att försöka antyda att när det inte finns några stabilt högkyrkliga präster kvar, så går det folkkyrkan illa? Eller vad är det annars som har hänt?
På söndag tas Modéus II emot. Han säger sig vara optimistisk inför framtiden. Hans biskopsvapen innehåller en örn med en boll. Lekfullt, humoristiskt.Och Mogren drar ner skrattsalvor vid biskopshearingen, får vi veta. Där är vi. Jag läser just nu en ny bok om Göring. Han var också en kul typ.
Hahahaha. Always look at the bright side of life.
Minus mer än 60%. Hahaha! Biskopen är framtidsoptimist, det var det besked vi fick.
Det är säkert fel att påminna om befälsförlusterna i Vietnamkriget. 17% av befälet sköts i ryggen. Soldaterna gick inte på vad de sagt. Men det ska vi alls inte påminna om. Hahahaha. För egen del ser jag mest biskopar då jag äter fina middagar med dem. I det läget ska inte den goda stämningen fördärvas. det ska vara gemytligt. Hahahaha. Liksom.
Och den postkristna resan fortsätter.
Lika framgångsrik som när Växjö Lakers reser till Skellefteå, tror jag. 4-2 till Lakers, en nervpärs för oss svaga, men i alla fall. Och vi blir väl postkristna hela bunten - i brist på motstånd om inte annat.
Dr Lennart Johnsson, 60, har undersökt det s k läget i nuvarande Växjö pastorat, dvs läst siffror. I den version jag har (den kommer av trycket i dagarna, om den inte redan har kommit) saknas lite siffermaterial, men det är just nu av underordnat intresse.
Jag tar fram lite siffror att meditera över.
Först griper vi oss an frågan om antalet gudstjänsttillfällen och den procentuella förändringen mellan 1995 och 2012:
Aneboda-Asa-Bergs församling - 68.4%
Bergunda församling - 4.0%
Jäts församling - 37.7%
Nöbbele församling - 23.2%
Skogslyckans församling (Växjö) - 17.1%
Teleborgs församling (Växjö) - 6.3%
Uråsa församling - 35.3%
Växjö domkyrkoförsamling - 14.7%
Växjö Maria församling - 28.1%
Öja församling + 17.8%
Öjaby församling - 30.3%
Ör-Ormesberga församling - 47.8%
Östra Torsås församling - 9.4%
Lite överraskande var det, tyckte jag, att antalet gudstjänster minskat i staden Växjö. Aneboda-Asa-Bergs församling är alltså också tätorten Lammhult med en rejäl minskning av det s k gudstjänstutbudet.
Ör-Ormesberga redovisar också en ansenlig minskning. I princip en halvering. Må vara att en folkkyrka inte lyckas samla folket - men den brukar kunna fortsätta det som det kyrkliga livet syftat till om än i mindre format. Men alltså icke som det var, det är bara alltför uppenbart. Hur ska nu denna kollaps bortförklaras?
Nu gör jag ett omtag och kollar antalet deltagare vid huvudgudstjänst för att se den procentuella förändringen 1995-2012.
Aneboda-Asa-Bergs församling - 63.10%
Bergunda församling - 42.3%
Jäts församling - 73.50%
Nöbbele församling - 25.80%
Skogslyckans församling (Växjö) - 46.10%
Teleborgs församling - 31.40%
Uråsa församling - 54.70%
Växjö domkyrkoförsamling - 4.20%
Växjö Maria församling - 42.50%
Öja församling - 41.20%
Öjaby församling - 47.40%
Ör-Ormesberga församling - 55.80%
Östra Torsås församling - 53.70%
I Ör-Ormesberga har församlingen tappat lite fler än vad som motsvarar gudstjänstneddragningen.
I Öja är det fler gudstjänster men färre firare. Detta kan trots allt indikera en ny satsning, som kommer att visa sig ge resultat efterhand.
Somliga tillbakagångar i staden Växjö ger mycket att fundera över - för att nu inte tala om Aneboda-Asa-Bergs församlingar.
Är det fel att uppfatta ett samband mellan antalet gudstjänster och antalet gudstjänstdeltagare/besökare? Rimligtvis inte. Men det betyder inte att detta är den enda relevanta faktorn. Landsbygden glesas ut. Men vad med staden där också domkyrkoförsamlingen går lite tillbaka medan kringförsamlingarna redovisat uppseendeväckande nedgångar?
Domprosten Thomas Pettersson är chef för pastoratet och stordriftschef. Det är inte utan att vi snart skulle vilja se siffrorna för 2014, för det måste väl vara så, att den nya organisationen sätter stopp för nedgångarna.
För egen del tänker jag i personlighetskategorier - och i fråga om sakramental säkerhet. Handen på mitt syndiga hjärta - det finns präster till vars gudstjänster inte ens åtta hästar skulle kunna dra mig. Och jag är nog inte ensam om den bedömningen, tycks det.
Det mest omskakande kanske dock är något annat. Detta som hände, hände i vår tid och utan så värst mycket debatt.Jag skrev en del men det kunde lämnas oläst för alla visste på förhand att jag alltid har fel. Tänk er en bank som förlorat i omsättning i de tal som nu redovisas - eller ett storföretag. Tänk er ett politiskt parti - hade ledningen suttit kvar? Eller, ni som kan, fundera över motsvarande förlustsiffror i militära förband - vad hade sådana siffror kallats? Bara fältmarskalken Haig hade med en axelryckning hanterat informationer av detta slag. Kanske de stora diktatorerna. Men de andra?
Och vi samtalar inte. Några kommer med sina besvärjelser om den älskade folkkyrka, som redovisar dessa prestationer. Hur älskad är den då? De flesta tiger. Tillräckligt gamla präster längtar efter pensionen och kommunikatörerna funderar över hur budskapet ska kunna paketeras om för att passa mottagarna. När mottagarna upptäcker det gamla innehållet, får det bytas och paketeras om en gång till. Biskoparna kommer än en gång att tvingas träda upp som professionella optimister. Vad ska de annars göra? Börja ringa i kyrkklockorna stiftet runt för att varna för fara? Nävisst, det konceptet är redan förbrukat.
Så har vi det som vi har det.
Är det näsvist att försöka antyda att när det inte finns några stabilt högkyrkliga präster kvar, så går det folkkyrkan illa? Eller vad är det annars som har hänt?
På söndag tas Modéus II emot. Han säger sig vara optimistisk inför framtiden. Hans biskopsvapen innehåller en örn med en boll. Lekfullt, humoristiskt.Och Mogren drar ner skrattsalvor vid biskopshearingen, får vi veta. Där är vi. Jag läser just nu en ny bok om Göring. Han var också en kul typ.
Hahahaha. Always look at the bright side of life.
Minus mer än 60%. Hahaha! Biskopen är framtidsoptimist, det var det besked vi fick.
Det är säkert fel att påminna om befälsförlusterna i Vietnamkriget. 17% av befälet sköts i ryggen. Soldaterna gick inte på vad de sagt. Men det ska vi alls inte påminna om. Hahahaha. För egen del ser jag mest biskopar då jag äter fina middagar med dem. I det läget ska inte den goda stämningen fördärvas. det ska vara gemytligt. Hahahaha. Liksom.
Och den postkristna resan fortsätter.
Lika framgångsrik som när Växjö Lakers reser till Skellefteå, tror jag. 4-2 till Lakers, en nervpärs för oss svaga, men i alla fall. Och vi blir väl postkristna hela bunten - i brist på motstånd om inte annat.
torsdag 16 april 2015
Bloggen som problem
Det finns ett visst värde i bloggskrivande. En dagbok på webben, med alla de svagheter som följer med snabba noteringar i tidens ström, betyder att samtal pågår. Bloggaren kan ha fel i sak, fel vad gäller perspektiv, fel i slutledningarna, kort sagt, fel i det mesta. Sådant stimulerar samtalet - om någon alls läser.
Bloggaren kan också få sammanhang alldeles rätt och förmedla nyheter och informationer som andra har nytta av. Om det som skrivs blir väldigt nyttigt för dem som vill veta sådant man annars aldrig får veta, kan man räkna med översåtarnas vresighet. Varför skulle de vara nöjda när pöbeln får veta hur det egentligen förhåller sig? Att systemförsvararna, så fort det befinnes lämpligt, rycker ut för att ge åthutningar, hör till. Den fina utmärkelsen "Årets bloggare" som jag fick av Kyrkans Tidning, måste nog betraktas som återkallad av den tidigare chefredaktören Fregert (visserligen nu omedelbart avgången, men likväl).
En mängd frågor som intresserar mig, skriver jag inte om. Sådant som ligger under självklar tystnadsplikt - från sammanträden, t ex - kan inte hamna på bloggen. Annat som ligger under prästerlig tystnadsplikt blir inte heller till blogginlägg. Maktgranskning hör hemma på bloggen, det är givet, liksom kyrkliga frågor som bär mot framtiden.
Är denna blogggsida "högkyrklig"? Knappast. Jag är. Även om jag hellre vill se mig som hörande till den kyrkliga förnyelsen är det väl högkyrklig jag ska kallas. Före detta Johansson kallar mig "den mest folkkyrklige", det gjorde min gamle kyrkoherde och prost Pehr Edwall också. Det beror på att min högkyrklighet är en konsekvens av det ungkyrkliga. Jag är ju svenskkyrklig reformkatolik. Mer än de flesta. Det kan man se på bloggen då och då. Vad högkyrkligheten står för, framgår inte alltid av bloggkommentarerna. Ibland ska det markeras.
Bloggkommentarerna både roar och oroar mig. Jag har haft hållningen att släppa igenom det mesta. Också ointelligenta påhopp. Det mesta rätar ut sig efterhand, tänker jag. Men jag förvånas ibland över debatter där ett par personer pucklar på varandra i frågor vitt skilda från det som blogginläggen handlat om. Jag kan också bli förvånad över det som närmast är att uppfatta som personlig aggressivitet. En sak är kritik i sak. All kritik styr inte in så. Här tacklas inte bara spelförare utan alla som finns på isen. Liksom.
Jag släppte igenom kommentaren att Johan Dalman inte skulle vara adlig. Den fann jag underhållande, för visst är han adlig. Kommentaren att jag är en hycklare får gå på samma kvot. Det är antagligen helt sant det som sägs även om det är svårt att objektivt fastställa. Sannare hade varit att beskriva mig som syndare. Det har jag offentligen uttalat i en rad högmässor åren igenom. Men varför skära tunna skivor?
Jag läser gärna bloggkommentarer skrivna av lärare. De gläder mig alltid. Det kan visa sig att lärare är just så svagsinta som jag minns en del av mina lärare. Då blir jag glad. Det kan också visa sig att lärare är begåvade och för begåvade resonemang. Då blir jag glad. Varen alltid glada, sålunda.
Bloggskrivandet med kommentarmöjlighet kan uppfattas vara ett moraliskt problem. De som annars inte skulle bli lästa eller kommenterade av någon, har en möjlighet att exponera sig här och uppfattas vara något. Om de inte haft andras bloggar där de kunnat kommentera, hade de inte haft några egentliga fora. Det händer att jag funderar över dem som självupptaget driver andra teman än de ärenden som bloggen lyft fram, eller kör några varv med den personliga okunnigheten i frågor som avhandlas och som kännetecknas därav att okunnigheten är påståelig. Till den påståeliga okunnigheten hör gärna tanken att bloggaren själv ska förklara det som en och annan inte fattar. Det är jag oftast alldeles ointresserad av. Bloggformatet är ingen frågelåda.
Jag kan också fundera över det moraliska ansvaret att opponera. Det finns i somliga lägen ett sådant ansvar. Men det finns också till sist ett ansvar att inte opponera och därmed ägna sig åt livsuppehållande behandling av en döende patient. En enkel men svår fråga om medicinsk etik, alltså.
Vi är några som tror att det är kört för Svenska kyrkan. Vi läser dagens nummer av Kyrkans Tidning och får bränsle till den brasan. Nu skiftar Svenska kyrkan tro, blir ideologisk. Det har jag inget intresse av men uppenbarligen inte en hel del andra. Låt det gå över styr. Men då når mig frågan som före detta Johansson ställde: "Tror du på Gud?" och i det läget återstår väl uppgiften att göra motstånd mot allt det som vill demontera kyrkan - också den demontering som framställer sig som fromsint och fin. Bön, arbete och bloggande, alltså. Samt häpnad över alla tigande fegisar som decennium efter decennium vägrar ta det på allvar, som faktiskt utspelar sig i Svenska kyrkan under deras livstid (fritt efter Callum G. Brown).
"Pigg, käck och munter" ska denna bloggsida vara.
När den inte längre kan vara det, ska den läggas ner. Men ännu har väl inte det pigga, käcka och muntra tagit slut? Det kanske finns skäl att återkomma i morgon. Kanske då med frågan vad Lisbeth Besselin i Bräkne-Hoby vet om min potens. Stimulerad av denna bloggsida vecklar hon på sin blogg ut sina misstankar om att den inte riktigt håller måttet. Om detta vet hon dock intet. "You ain't seen nothing, Bettan, and well never make that experience." Eller med Max Raabe: "Ich bin nur gut wenn keiner guckt."
Det enda jag jagat i Nya Tant Lilas trakter är en främmande ubåt. Och det enda som hindrade i den jakten stavades IKFN.
Hennes yrke? Lärare, förstås.
Bara en lärare kan sjunka så riktigt lågt i debatten. Överträffad bara av en politiskt aktiv lärare, kanske. Som en ubåt som den svenska marinen verkligen fått bekämpa. Ungefär. Pass upp för minslingor i viken, Bettan! Minor är potenta vapen.
Bloggaren kan också få sammanhang alldeles rätt och förmedla nyheter och informationer som andra har nytta av. Om det som skrivs blir väldigt nyttigt för dem som vill veta sådant man annars aldrig får veta, kan man räkna med översåtarnas vresighet. Varför skulle de vara nöjda när pöbeln får veta hur det egentligen förhåller sig? Att systemförsvararna, så fort det befinnes lämpligt, rycker ut för att ge åthutningar, hör till. Den fina utmärkelsen "Årets bloggare" som jag fick av Kyrkans Tidning, måste nog betraktas som återkallad av den tidigare chefredaktören Fregert (visserligen nu omedelbart avgången, men likväl).
En mängd frågor som intresserar mig, skriver jag inte om. Sådant som ligger under självklar tystnadsplikt - från sammanträden, t ex - kan inte hamna på bloggen. Annat som ligger under prästerlig tystnadsplikt blir inte heller till blogginlägg. Maktgranskning hör hemma på bloggen, det är givet, liksom kyrkliga frågor som bär mot framtiden.
Är denna blogggsida "högkyrklig"? Knappast. Jag är. Även om jag hellre vill se mig som hörande till den kyrkliga förnyelsen är det väl högkyrklig jag ska kallas. Före detta Johansson kallar mig "den mest folkkyrklige", det gjorde min gamle kyrkoherde och prost Pehr Edwall också. Det beror på att min högkyrklighet är en konsekvens av det ungkyrkliga. Jag är ju svenskkyrklig reformkatolik. Mer än de flesta. Det kan man se på bloggen då och då. Vad högkyrkligheten står för, framgår inte alltid av bloggkommentarerna. Ibland ska det markeras.
Bloggkommentarerna både roar och oroar mig. Jag har haft hållningen att släppa igenom det mesta. Också ointelligenta påhopp. Det mesta rätar ut sig efterhand, tänker jag. Men jag förvånas ibland över debatter där ett par personer pucklar på varandra i frågor vitt skilda från det som blogginläggen handlat om. Jag kan också bli förvånad över det som närmast är att uppfatta som personlig aggressivitet. En sak är kritik i sak. All kritik styr inte in så. Här tacklas inte bara spelförare utan alla som finns på isen. Liksom.
Jag släppte igenom kommentaren att Johan Dalman inte skulle vara adlig. Den fann jag underhållande, för visst är han adlig. Kommentaren att jag är en hycklare får gå på samma kvot. Det är antagligen helt sant det som sägs även om det är svårt att objektivt fastställa. Sannare hade varit att beskriva mig som syndare. Det har jag offentligen uttalat i en rad högmässor åren igenom. Men varför skära tunna skivor?
Jag läser gärna bloggkommentarer skrivna av lärare. De gläder mig alltid. Det kan visa sig att lärare är just så svagsinta som jag minns en del av mina lärare. Då blir jag glad. Det kan också visa sig att lärare är begåvade och för begåvade resonemang. Då blir jag glad. Varen alltid glada, sålunda.
Bloggskrivandet med kommentarmöjlighet kan uppfattas vara ett moraliskt problem. De som annars inte skulle bli lästa eller kommenterade av någon, har en möjlighet att exponera sig här och uppfattas vara något. Om de inte haft andras bloggar där de kunnat kommentera, hade de inte haft några egentliga fora. Det händer att jag funderar över dem som självupptaget driver andra teman än de ärenden som bloggen lyft fram, eller kör några varv med den personliga okunnigheten i frågor som avhandlas och som kännetecknas därav att okunnigheten är påståelig. Till den påståeliga okunnigheten hör gärna tanken att bloggaren själv ska förklara det som en och annan inte fattar. Det är jag oftast alldeles ointresserad av. Bloggformatet är ingen frågelåda.
Jag kan också fundera över det moraliska ansvaret att opponera. Det finns i somliga lägen ett sådant ansvar. Men det finns också till sist ett ansvar att inte opponera och därmed ägna sig åt livsuppehållande behandling av en döende patient. En enkel men svår fråga om medicinsk etik, alltså.
Vi är några som tror att det är kört för Svenska kyrkan. Vi läser dagens nummer av Kyrkans Tidning och får bränsle till den brasan. Nu skiftar Svenska kyrkan tro, blir ideologisk. Det har jag inget intresse av men uppenbarligen inte en hel del andra. Låt det gå över styr. Men då når mig frågan som före detta Johansson ställde: "Tror du på Gud?" och i det läget återstår väl uppgiften att göra motstånd mot allt det som vill demontera kyrkan - också den demontering som framställer sig som fromsint och fin. Bön, arbete och bloggande, alltså. Samt häpnad över alla tigande fegisar som decennium efter decennium vägrar ta det på allvar, som faktiskt utspelar sig i Svenska kyrkan under deras livstid (fritt efter Callum G. Brown).
"Pigg, käck och munter" ska denna bloggsida vara.
När den inte längre kan vara det, ska den läggas ner. Men ännu har väl inte det pigga, käcka och muntra tagit slut? Det kanske finns skäl att återkomma i morgon. Kanske då med frågan vad Lisbeth Besselin i Bräkne-Hoby vet om min potens. Stimulerad av denna bloggsida vecklar hon på sin blogg ut sina misstankar om att den inte riktigt håller måttet. Om detta vet hon dock intet. "You ain't seen nothing, Bettan, and well never make that experience." Eller med Max Raabe: "Ich bin nur gut wenn keiner guckt."
Det enda jag jagat i Nya Tant Lilas trakter är en främmande ubåt. Och det enda som hindrade i den jakten stavades IKFN.
Hennes yrke? Lärare, förstås.
Bara en lärare kan sjunka så riktigt lågt i debatten. Överträffad bara av en politiskt aktiv lärare, kanske. Som en ubåt som den svenska marinen verkligen fått bekämpa. Ungefär. Pass upp för minslingor i viken, Bettan! Minor är potenta vapen.
onsdag 15 april 2015
Finns det homosexuella i helvetet?
Det blev ett liv och ett kiv efter de 22 pingstpastorernas konstaterande att utövad homosexualitet är en synd. Vi ska väl inte närmare ta upp den omständigheten, att för alls inte länge sedan menade Svenska kyrkans biskopar detta också. Frondörerna var KG Hammar, då biskop i Lund, och Bengt Wadensjö, då biskop i Karlstad. De andra biskoparna var förvånade, kanske ärkebiskop Weman mer än de andra-. Vi talar 1990-tal.
Nu ska alltså Modéus II inviga Pridefestivalen i Växjö. Mer av samma. Biskop Eckerdal har gjort motsvarande. De går med samma vinnande leende i Prideparader som i biskopsprocessioner. Det är nog fint. I vart fall för förståsigpåarna. Modéus I trädde fram i SvD - digitalt. I den tryckta versionen rymdes han inte. Och jag är fortfarande lite tagen, för jag minns inte när en biskop senast fann anledning att i en annan tidning kommentera vad 22 pingstpastorer skrivit i Dagen. Har de hänt? Har det hänt i den avgörande frågan om dopet? Jag tror inte det.
Då ska väl grundfrågan ställas. Finns det homosexuella i helvetet. Visserligen nöjde sig pastorarna med att tala om synd men påhaket kom på kvällstidningsvis. Så hur är det - finns det bögar och flator i helvetet?
Svaret måste bli ett ja givet att 1. det finns ett helvete och 2. det finns något som verkligen är synd som får konsekvenser. På samma sätt kan man fråga om det finns biskopar i helvetet - och det gör det nog. Jag har sett en medeltida kyrkmålning illustrera saken och under årens lopp hämtat mycken uppbyggelse av den målningen. Finns det fler heterosexuella än homosexuella i helvetet? Antagligen - om vi nu ska ägna oss åt body-counting. Är det onödigt att hamna i helvetet hurdan man än är, bara med det gemensamma att vi alla är syndare? I högsta grad.
Ska en kristen hata bögar? Ja, fick jag klart för mig i förrgår när jag läste Ambrosius Aspertus. Det återstår för oss "att hata vår felande nästa med samma slags hat, som Herren hatade oss med, medan vi ännu var ogudaktiga." Där satt den. Vi ska hata de fula, de onda, syndarna med den sortens hat. Uppb 1:5
Jag antar att pingstpastorerna vill praktisera den hållningen och varna för synden, som är en verklig och listig kraft i våra liv. Men vad vill Modéus I? Han proklamerar Bibeln som "en samling vittnesbörd om Gud" och det är ett otydligare sätt att tala om Bibeln som Guds Ord, kan vän av teologisk och luthersk ordning tycka. Modéus I markerar mot ryckandet av enstaka bibelord ur deras sammanhang. Vilket är då sammanhanget? Det kallas "helhetsvisionen som är en kärleksvision". Om denna vision har vi tydligen historien igenom fått "en allt djupare förståelse".
Det tror inte jag.
När skulle vi ha haft tid att få den visionen - vi i jämförelse med fromt folk för länge sedan? Det Modéus I tror vara en "ständigt djupare förståelse", tror jag är alltmer bristande andliga insikter. Förstår Modéus I mer av vad det är "att vara människa i samklang med skapelse och Gud" (märk ordningsföljden!) än Luther eller Thomas av Aquino, mer än Paulus eller Augustinus? Mer än ökenfäderna?
Han ställer fram begreppet "kärlek" och det kan man göra - men kan man göra det utan att kvalificera begreppet? Är allt som kallas kärlek verkligen också kärlek? "Det avgörande är kärleken, och kyrkan ska stå på kärlekens sida", heter det. Argumentet är väl det som användes för att försvara både det ena och det andra från de kyrkligas sida när det handlade om kärleken till fosterlandet eller till folket. Det är inte så lite "Deutsche Christen" över argumentet.
Lite fascinerande - eller ett verksamt kräkmedel - är Modéus stolta omvändelse från den tidigare kyrkliga hållningen "som osynliggjort och djupt skadat olika minoriteter genom århundraden". Det kan man inte göra så mycket åt förutsatt att tiden inte kan vridas tillbaka. Men de som skadas av Svenska kyrkan nuvarande hållning att osynliggöra och på djupet skada sina medkristna - vad avser Modéus I göra för dem nu? Efter den stolta bekännelsen, menar jag. Ska Svenska kyrkan i ett slag sluta skada sina medarbetare på djupet och ska de inte längre osynliggöras utan möta respekt för sina teologiskt begrundade frågor och invändningar?
Modéus II ska den 4 maj vinna sina sporrar som biskop för Pridefestivalen i Växjö. Han börjar bra, må jag säga. Eller ska jag erkänna att jag blir frågande inför företeelsen biskop Fredrik Modéus på flera sätt. Kyrkligt sett, alltså. Han markerade också stenhårt mot dissidenterna i ämbetsfrågan när det var utfrågning. Så hur ska jag uppfatta saken nu? Frågetecknen ställer sig på rad.
I stort ser jag dock Modéus II som en ärans man. Liksom hans bror, Modéus I.
Lakers - Skellefteå 0-3 i går kväll. När Lakers supportrar begav sig hemåt berättade deras kroppshållningar hur det gått. De påminde väldigt mycket om - kyrkfolk!
Nu ska alltså Modéus II inviga Pridefestivalen i Växjö. Mer av samma. Biskop Eckerdal har gjort motsvarande. De går med samma vinnande leende i Prideparader som i biskopsprocessioner. Det är nog fint. I vart fall för förståsigpåarna. Modéus I trädde fram i SvD - digitalt. I den tryckta versionen rymdes han inte. Och jag är fortfarande lite tagen, för jag minns inte när en biskop senast fann anledning att i en annan tidning kommentera vad 22 pingstpastorer skrivit i Dagen. Har de hänt? Har det hänt i den avgörande frågan om dopet? Jag tror inte det.
Då ska väl grundfrågan ställas. Finns det homosexuella i helvetet. Visserligen nöjde sig pastorarna med att tala om synd men påhaket kom på kvällstidningsvis. Så hur är det - finns det bögar och flator i helvetet?
Svaret måste bli ett ja givet att 1. det finns ett helvete och 2. det finns något som verkligen är synd som får konsekvenser. På samma sätt kan man fråga om det finns biskopar i helvetet - och det gör det nog. Jag har sett en medeltida kyrkmålning illustrera saken och under årens lopp hämtat mycken uppbyggelse av den målningen. Finns det fler heterosexuella än homosexuella i helvetet? Antagligen - om vi nu ska ägna oss åt body-counting. Är det onödigt att hamna i helvetet hurdan man än är, bara med det gemensamma att vi alla är syndare? I högsta grad.
Ska en kristen hata bögar? Ja, fick jag klart för mig i förrgår när jag läste Ambrosius Aspertus. Det återstår för oss "att hata vår felande nästa med samma slags hat, som Herren hatade oss med, medan vi ännu var ogudaktiga." Där satt den. Vi ska hata de fula, de onda, syndarna med den sortens hat. Uppb 1:5
Jag antar att pingstpastorerna vill praktisera den hållningen och varna för synden, som är en verklig och listig kraft i våra liv. Men vad vill Modéus I? Han proklamerar Bibeln som "en samling vittnesbörd om Gud" och det är ett otydligare sätt att tala om Bibeln som Guds Ord, kan vän av teologisk och luthersk ordning tycka. Modéus I markerar mot ryckandet av enstaka bibelord ur deras sammanhang. Vilket är då sammanhanget? Det kallas "helhetsvisionen som är en kärleksvision". Om denna vision har vi tydligen historien igenom fått "en allt djupare förståelse".
Det tror inte jag.
När skulle vi ha haft tid att få den visionen - vi i jämförelse med fromt folk för länge sedan? Det Modéus I tror vara en "ständigt djupare förståelse", tror jag är alltmer bristande andliga insikter. Förstår Modéus I mer av vad det är "att vara människa i samklang med skapelse och Gud" (märk ordningsföljden!) än Luther eller Thomas av Aquino, mer än Paulus eller Augustinus? Mer än ökenfäderna?
Han ställer fram begreppet "kärlek" och det kan man göra - men kan man göra det utan att kvalificera begreppet? Är allt som kallas kärlek verkligen också kärlek? "Det avgörande är kärleken, och kyrkan ska stå på kärlekens sida", heter det. Argumentet är väl det som användes för att försvara både det ena och det andra från de kyrkligas sida när det handlade om kärleken till fosterlandet eller till folket. Det är inte så lite "Deutsche Christen" över argumentet.
Lite fascinerande - eller ett verksamt kräkmedel - är Modéus stolta omvändelse från den tidigare kyrkliga hållningen "som osynliggjort och djupt skadat olika minoriteter genom århundraden". Det kan man inte göra så mycket åt förutsatt att tiden inte kan vridas tillbaka. Men de som skadas av Svenska kyrkan nuvarande hållning att osynliggöra och på djupet skada sina medkristna - vad avser Modéus I göra för dem nu? Efter den stolta bekännelsen, menar jag. Ska Svenska kyrkan i ett slag sluta skada sina medarbetare på djupet och ska de inte längre osynliggöras utan möta respekt för sina teologiskt begrundade frågor och invändningar?
Modéus II ska den 4 maj vinna sina sporrar som biskop för Pridefestivalen i Växjö. Han börjar bra, må jag säga. Eller ska jag erkänna att jag blir frågande inför företeelsen biskop Fredrik Modéus på flera sätt. Kyrkligt sett, alltså. Han markerade också stenhårt mot dissidenterna i ämbetsfrågan när det var utfrågning. Så hur ska jag uppfatta saken nu? Frågetecknen ställer sig på rad.
I stort ser jag dock Modéus II som en ärans man. Liksom hans bror, Modéus I.
Lakers - Skellefteå 0-3 i går kväll. När Lakers supportrar begav sig hemåt berättade deras kroppshållningar hur det gått. De påminde väldigt mycket om - kyrkfolk!
tisdag 14 april 2015
Mittast
Mediaturné ska Modéus II ut på. Jag undrar om det kommer att skriva några journalister, fast det måste det väl eftersom biskopen mediaturnerar. De behöver alltså inte komma. Han är där och tigger om uppmärksamhet. Ungefär som vår kooikerhund vid frukostbbordet. Hon ska då tryckas ner med kommandot "ner!". Jag kanske är ofin som påpekar att förr i världen fick biskopar freda sig för journalisters intresse - och det var inte så enkelt. Nu reser de runt till journalisterna. O tempora, o mores! Hur kunde det bli så? Vi hålls med kommunikatörer och då minskar självfallet det journalistiska intresset. Men det kan vara så att mediaturnén ger effekt.
Modéus II ska också inviga Pride-festivalen i Växjö. En biskop i tiden. Kunde man tänka sig Sven Lindegård göra det - eller Olof Sundby? Vad med Yngve Brilioth eller Sam Stadener i sammanhanget? Ni förstår själva. Något har hänt. Jag hör till dem som tycker att det är usel vakttjänst av väktarna på Sions murar att ställa in sig i högmodsparaden. Och när alla upprörs över en präst i Visby stift så är annat fullt ok och till och med rekommendabelt. Hyckleri, menar jag. En kyrklig paradgren, men i alla fall. När det verkligen gäller, avslöjas det. Domprosten i Luleå kunde väl ta sina kondomer (de som förpackats med texten "Störst av allt är kärleken") och fara till Visby och dela ut gratiskondomer efter en högmässa i Domkyrkan, så får vi se hur det funkar. Om det visar sig fungera dåligt rent opinionsmässigt - så kanske det i sig är dåligt?
Modéus I ger sig på 22 pingstpastorer på SvD Opinion (nätet). Inte för att de döper om utan för att de sagt vad ärkebiskop Werkström på sin tid menade. Varför var nu denna opinionsinsats så nödvädnig? Brukar biskopar bry sig om vad pingstpastorer säger?
Nu har jag ju deklarerat min klena bekännelse när det handlar om biskopar. Sakramental säkerhet borde vara en självklarhet när man ser en biskop och herdestaven det man skulle uppfatta. Vi ser frågetecknet i stället. Det ska nu förklaras med att vi inte riktigt förstår den eteriska apostoliska successionen. Det gör jag. Jag förstår den just som eterisk. Apostolisk succession är mer handfast än så. Den har en lära med sig men också en historia. Katolicitet kan inte tänkas utan att denna helkristendom är just historisk. Som Svenska kyrkan var och stod för när jag var barn.
Hur skedde förändringen? Några visste precis vad de ville och genomförde en politik som ville just detta; en förändring av kyrkan. Den togs i små steg och vid varje litet steg fanns de som varnade men de flesta förklarade att detta lilla steg var egentligen ingenting. Så har det fortgått. Några av kamraterna från Skara stift är sinnebilden. I alla kyrkopolitiska frågor ställde de sig i mitten. "Alldeles lagom", skulle Peps Persson sjunga. När frågorna ändrades och blev skarpare, placerade de sig fortfarande i mitten. Men de märkte inte att mitten alls inte var vad den varit utan en annan position. Fast i mitten.
Ni förstår. Det är som att alltid vara i skeppets mitt, inte på babord sida och inte på styrbords, och leva i föreställningen att där är man alltid rätt (till skillnad från vänster- och högerextremister). Den lilla omständigheten att skeppet förflyttar alla som står stilla, oavsett var de står stilla, går dem förbi.
Den lilla förändringen att en konsekrator inte självklart överantvardar det som sägs överantvardas, kan hanteras med olika besvärjelser. Gemensamt för de olika besvärjelserna är att e vilar på något inte genomreflekterat. Hur kommer sig det? Sanningsfrågor är av ett slag som i det längsta undviks. Oftast bibliskt. Skulle väl Gud ha sagt? Det finns inget i Bibeln? Vi lever i en annan tid? Flacius menar att ... Vi är inga fundamentalister - ja, det finns en uppsjö bortförklaringar.
Poängen är förstås att de mittaste alltid klarar sig. De klarar sig som de tre aporna. Mitt problem är att deras hållningar - hålla för ögonen, öronen och munnen - inte ger anledning till det som kallas "sakramental trygghet". De stänger av för de vill inte se det våra engelska vänner kallar en "impaired communion" heller. De har kanske inte ens en ordbok så att de kan kolla vad det begreppet betyder.
Jag suckar.
Också i det kyrkliga är det den intellektuelles öde att sitta nykter på de berusades gille.
Hur kul är det på en skala till två?
Modéus II ska också inviga Pride-festivalen i Växjö. En biskop i tiden. Kunde man tänka sig Sven Lindegård göra det - eller Olof Sundby? Vad med Yngve Brilioth eller Sam Stadener i sammanhanget? Ni förstår själva. Något har hänt. Jag hör till dem som tycker att det är usel vakttjänst av väktarna på Sions murar att ställa in sig i högmodsparaden. Och när alla upprörs över en präst i Visby stift så är annat fullt ok och till och med rekommendabelt. Hyckleri, menar jag. En kyrklig paradgren, men i alla fall. När det verkligen gäller, avslöjas det. Domprosten i Luleå kunde väl ta sina kondomer (de som förpackats med texten "Störst av allt är kärleken") och fara till Visby och dela ut gratiskondomer efter en högmässa i Domkyrkan, så får vi se hur det funkar. Om det visar sig fungera dåligt rent opinionsmässigt - så kanske det i sig är dåligt?
Modéus I ger sig på 22 pingstpastorer på SvD Opinion (nätet). Inte för att de döper om utan för att de sagt vad ärkebiskop Werkström på sin tid menade. Varför var nu denna opinionsinsats så nödvädnig? Brukar biskopar bry sig om vad pingstpastorer säger?
Nu har jag ju deklarerat min klena bekännelse när det handlar om biskopar. Sakramental säkerhet borde vara en självklarhet när man ser en biskop och herdestaven det man skulle uppfatta. Vi ser frågetecknet i stället. Det ska nu förklaras med att vi inte riktigt förstår den eteriska apostoliska successionen. Det gör jag. Jag förstår den just som eterisk. Apostolisk succession är mer handfast än så. Den har en lära med sig men också en historia. Katolicitet kan inte tänkas utan att denna helkristendom är just historisk. Som Svenska kyrkan var och stod för när jag var barn.
Hur skedde förändringen? Några visste precis vad de ville och genomförde en politik som ville just detta; en förändring av kyrkan. Den togs i små steg och vid varje litet steg fanns de som varnade men de flesta förklarade att detta lilla steg var egentligen ingenting. Så har det fortgått. Några av kamraterna från Skara stift är sinnebilden. I alla kyrkopolitiska frågor ställde de sig i mitten. "Alldeles lagom", skulle Peps Persson sjunga. När frågorna ändrades och blev skarpare, placerade de sig fortfarande i mitten. Men de märkte inte att mitten alls inte var vad den varit utan en annan position. Fast i mitten.
Ni förstår. Det är som att alltid vara i skeppets mitt, inte på babord sida och inte på styrbords, och leva i föreställningen att där är man alltid rätt (till skillnad från vänster- och högerextremister). Den lilla omständigheten att skeppet förflyttar alla som står stilla, oavsett var de står stilla, går dem förbi.
Den lilla förändringen att en konsekrator inte självklart överantvardar det som sägs överantvardas, kan hanteras med olika besvärjelser. Gemensamt för de olika besvärjelserna är att e vilar på något inte genomreflekterat. Hur kommer sig det? Sanningsfrågor är av ett slag som i det längsta undviks. Oftast bibliskt. Skulle väl Gud ha sagt? Det finns inget i Bibeln? Vi lever i en annan tid? Flacius menar att ... Vi är inga fundamentalister - ja, det finns en uppsjö bortförklaringar.
Poängen är förstås att de mittaste alltid klarar sig. De klarar sig som de tre aporna. Mitt problem är att deras hållningar - hålla för ögonen, öronen och munnen - inte ger anledning till det som kallas "sakramental trygghet". De stänger av för de vill inte se det våra engelska vänner kallar en "impaired communion" heller. De har kanske inte ens en ordbok så att de kan kolla vad det begreppet betyder.
Jag suckar.
Också i det kyrkliga är det den intellektuelles öde att sitta nykter på de berusades gille.
Hur kul är det på en skala till två?
måndag 13 april 2015
Kört på många sätt
Om jag läser en bok som försöker förklara sekulariseringen i Europa (främst) och i Nordamerika, och refererar boken, avfärdas informationen. Den har ingen bäring alls på vår fina folkkyrka. Några sidhänvisningar till passager där författaren missuppfattat eller far vilse, fick jag inte. Inte heller någon förklaring till att författaren upprepade gånger nämner Sverige och gör en demografisk analys, likväl beskriver något som saknar relevans för oss. Trots detta fortsatte jag läsa boken. Ja, vad skulle jag göra?
Författaren driver envetet tesen om ett samband mellan familjens och trons ställning, det förklarade jag väl tillräckligt tydligt. I bokens sista kapitel ska hon bli optimistisk. Det är där hon övertygar minst. Visst kan tron förnyas, menar hon, och bli en livskraft när familjen återvinner sin ställning som "naturlig familj", dvs mamma, pappa och barn. Vad som händer i Sverige är hon alarmerande kritisk till. När de offentliga systemen inte visar sig räcka till, finns det inte något nätverk kvar. Vi har blivit egoistiska individualister hela bandet och därför finns inget intresse att - bortom de sociala systemen - ta ansvar för varandra. När de sociala systemen havererar, finns inget kvar. Det blir ett elände. Är det ur detta elände den naturliga familjen återuppstår? Det kan nog författaren tänka sig - för detta måste ske. Menar hon. Därmed kan tron uppfattas vara relevant igen.
Folkkyrkan är körd. Det enda som kan rädda folkkyrkan till nyfödelse är en social katastrof av ett slag vi inte sett på länge. Nog är det lysande utsikter på sitt sätt. Vi får hoppas på den katastrof som visar sig vara en eukatastrof. Det tycks mig dock som en rimlig väg framåt att vi nu funderar på vad som kan göras. Det kommer inte att ske i det stora och rätt tröttkörda kyrkosystemet. Det kan bara ske i andra former- samtidigt som vi alltmer idogt måste samtala om vad som sker i kyrkosystemet. Trosskiftet i Svenska kyrkan Malmö var väl inte att bara gå förbi och de stora satsningarna på de nya heliga värden genom hela kyrkosystemet kan bara en blind missa - klimat och miljö. Saken borde inte förvåna. Varje kyrka har ett budskap - sitt eget eller någon annans - och en kyrka med svag identitet blir inbjudande för sådana som har ett budskap och söker möjligheter att institutionalisera det. Dessvärre har detta varit Svenska kyrkans läge under hela modernitetsfasen (och en fara som följt Kyrkan i långliga tider men med mindre genomslag). Till skillnad från andra uppgörelser i Kyrkans historia, är inte detta en uppgörelse om bekännelseformuleringar där bibelord är argument i motsättningar där ett nytt evangelium ska införas. Nu sker allt mycket mer sublimt. Det gamla hamnar i skuggan, det talar vi inte om. Det nya har lyskraft. Därmed blir det inga uppgörelser och i brist på uppgörelser går tiden och vanan blir normerande makt. Frågor om Sanningen blir irrelevanta.
Är den rimliga analysen att välsignelsen viker eller redan har vikit från Svenska kyrkan? Ja, menar de som lämnar sammanhanget /jag skrev inte "skeppet"/. Nej, svarar väl andra, och fortsätter förvalta det de håller på med utan att förnya det. Krismedvetandet är inte särskilt utvecklat. Grodorna i vattnet vänjer sig gradvis vid värmen. Min fråga blir kanske mest en fråga vilka som har Svenska kyrkan kär därför att de i henne har sett Kristi kyrka i aktion. Finns inte den sortens människor kvar, är det kört för Svenska kyrkan på alla sätt. Men bli inte ledsna. Det kommer att finnas kvar något som kallas "Svenska kyrkan" på samma sätt som något kallas "Svenska kyrkan Malmö". Och i vår tid kan de flesta nöja sig med skenet. Med en kommunikativvänlig transformation kan tillräckligt många medlemmar behållas. Riktigt till vad, är inte så lätt att veta, men något som framstår som relevant och trallvänligt blir det alla gånger.
Hur kan jag säga så? Utifrån insikten att skit flyter. Det har Jan Myrdal påpekat. Skulle Jan narras? Annars kunde jag hänvisa till det reformationsbegrepp som hävdar att reformation är ständig omgörning av kyrkan. Det trodde Luther. Han skulle avvisa en sådan tanke som en transformationslära. Reformation är att Kyrkan alltid måste tillbaka till den apostoliska grundformen.
I kväll får vi väl tala lite om det s k Läget när Frimodig kyrka i Växjö stift har årsmöte.
Skulle jag kanske vid tillfälle koppla på frågan om biskoparna som stolpar runt med sina frågetecken? Jo, det kommer. Men ni får lugna er. Överste Salander och jag tärde råbiff mm i Vedborm. Sådant sitter i länge i en något åldrad mans kropp.
Författaren driver envetet tesen om ett samband mellan familjens och trons ställning, det förklarade jag väl tillräckligt tydligt. I bokens sista kapitel ska hon bli optimistisk. Det är där hon övertygar minst. Visst kan tron förnyas, menar hon, och bli en livskraft när familjen återvinner sin ställning som "naturlig familj", dvs mamma, pappa och barn. Vad som händer i Sverige är hon alarmerande kritisk till. När de offentliga systemen inte visar sig räcka till, finns det inte något nätverk kvar. Vi har blivit egoistiska individualister hela bandet och därför finns inget intresse att - bortom de sociala systemen - ta ansvar för varandra. När de sociala systemen havererar, finns inget kvar. Det blir ett elände. Är det ur detta elände den naturliga familjen återuppstår? Det kan nog författaren tänka sig - för detta måste ske. Menar hon. Därmed kan tron uppfattas vara relevant igen.
Folkkyrkan är körd. Det enda som kan rädda folkkyrkan till nyfödelse är en social katastrof av ett slag vi inte sett på länge. Nog är det lysande utsikter på sitt sätt. Vi får hoppas på den katastrof som visar sig vara en eukatastrof. Det tycks mig dock som en rimlig väg framåt att vi nu funderar på vad som kan göras. Det kommer inte att ske i det stora och rätt tröttkörda kyrkosystemet. Det kan bara ske i andra former- samtidigt som vi alltmer idogt måste samtala om vad som sker i kyrkosystemet. Trosskiftet i Svenska kyrkan Malmö var väl inte att bara gå förbi och de stora satsningarna på de nya heliga värden genom hela kyrkosystemet kan bara en blind missa - klimat och miljö. Saken borde inte förvåna. Varje kyrka har ett budskap - sitt eget eller någon annans - och en kyrka med svag identitet blir inbjudande för sådana som har ett budskap och söker möjligheter att institutionalisera det. Dessvärre har detta varit Svenska kyrkans läge under hela modernitetsfasen (och en fara som följt Kyrkan i långliga tider men med mindre genomslag). Till skillnad från andra uppgörelser i Kyrkans historia, är inte detta en uppgörelse om bekännelseformuleringar där bibelord är argument i motsättningar där ett nytt evangelium ska införas. Nu sker allt mycket mer sublimt. Det gamla hamnar i skuggan, det talar vi inte om. Det nya har lyskraft. Därmed blir det inga uppgörelser och i brist på uppgörelser går tiden och vanan blir normerande makt. Frågor om Sanningen blir irrelevanta.
Är den rimliga analysen att välsignelsen viker eller redan har vikit från Svenska kyrkan? Ja, menar de som lämnar sammanhanget /jag skrev inte "skeppet"/. Nej, svarar väl andra, och fortsätter förvalta det de håller på med utan att förnya det. Krismedvetandet är inte särskilt utvecklat. Grodorna i vattnet vänjer sig gradvis vid värmen. Min fråga blir kanske mest en fråga vilka som har Svenska kyrkan kär därför att de i henne har sett Kristi kyrka i aktion. Finns inte den sortens människor kvar, är det kört för Svenska kyrkan på alla sätt. Men bli inte ledsna. Det kommer att finnas kvar något som kallas "Svenska kyrkan" på samma sätt som något kallas "Svenska kyrkan Malmö". Och i vår tid kan de flesta nöja sig med skenet. Med en kommunikativvänlig transformation kan tillräckligt många medlemmar behållas. Riktigt till vad, är inte så lätt att veta, men något som framstår som relevant och trallvänligt blir det alla gånger.
Hur kan jag säga så? Utifrån insikten att skit flyter. Det har Jan Myrdal påpekat. Skulle Jan narras? Annars kunde jag hänvisa till det reformationsbegrepp som hävdar att reformation är ständig omgörning av kyrkan. Det trodde Luther. Han skulle avvisa en sådan tanke som en transformationslära. Reformation är att Kyrkan alltid måste tillbaka till den apostoliska grundformen.
I kväll får vi väl tala lite om det s k Läget när Frimodig kyrka i Växjö stift har årsmöte.
Skulle jag kanske vid tillfälle koppla på frågan om biskoparna som stolpar runt med sina frågetecken? Jo, det kommer. Men ni får lugna er. Överste Salander och jag tärde råbiff mm i Vedborm. Sådant sitter i länge i en något åldrad mans kropp.
söndag 12 april 2015
Se frågetecknet, det ständiga!
Jag var i London. Vid ett litet seminarium ställdes frågor om biskopsvigningar i Sverige. Det är ju, som ni vet, vanligt med teologiska frågor inom ramen för Borgågemenskapen. Det sas klart ifrån att de anglokatolska kretsarna menar, att med en kvinnlig huvudkonsekrator så blir det ingen biskop vigd. Den biskopen fortsätter att vara vald men inte vigd biskop. Om en kvinna är med och viger, kan det duga. Men inte annars. Inte som huvudkonsekrator.
Nu behöver ni inte bli upprörda. Ni behöver tänka efter. Har de anglokatolska i vår Borgågemenskap fel?
Jag frågade några som jag uppfattade vara berörda. Eftersom en av dem inte delade den anglokatolska ståndpunkten var problemet inget egentligt problem. En annan menade att ämbetet inte var beroende av innehavaren så någon ontologisk auktoritet gavs nog ändå. Ja - men det betyder väl att frågetecknet består. Och det är detta som illustreras genom biskopens kräkla, menade fader Confessor: Ett frågetecken.
Har verkligen de anglokatolska fel? Är inte apostolisk succession att vi gör något på apostlarnas vis och i samklang med apostlarnas lära? Handlar det inte också om historisk kontinuitet? Hur mycket kan gummibanden spännas utan att brista? Vad har egentligen hänt i Svenska kyrkan nu - som är annorlunda i förhållande till hur det var?
De fina romerska katoliker, som fick tron genom Svenska kyrkan och mognade i den där och sedan gick, är klara över sina svar. De vill aldrig fråga om misstagen i Rom och de vet att det mesta utanför Roms kyrkorättsliga system är uschlighet. De behöver alltså inte undra. Undrar gör mest Frasse och jag - och Frasses frågor brukar ställa till det i Rom, för misstagen i Rom är många - både i lära och liv. Jag noterar det mest för att återställa proportioner. Förresten har Svenska kyrkan också en påve nu. Som ersättare i samiska rådet. Där sitter Isak Påve. Men något har hänt i Svenska kyrkan som borde uppmärksammas?
Själv hör jag till dem som menar att ämbetet i Svenska kyrkan var autentiskt. Alla menade mer eller mindre detsamma med vad prästämbetet var. Präster gjorde vad präster brukade göra och vigdes av en biskop. Biskopen var i sin tur vigd och det räknas tillbaka i biskopslängden. Det har blivit ändring på den punkten, menar anglokatolikerna. Bli inte upprörda. Vad jag prövar är nu tanken om Anders Nygren hade rätt, när han i kyrkomötet 1958 menade att Svenska kyrkan växlat in på främmande spår, gnostikernas och svärmandarnas.
Om det var så, måste denna grundläggande förändring bli alltmer tydlig och tydlig också på så vis att vi blir alltmer undrande till det som sker för det är det främmande som slår igenom.
Jag tror dock inte längre Nygrens analys. Han uppfattade inte vad som faktiskt hände 1958. Svenska kyrkan växlade inte in på främmande spår. Hon stod kvar med sina heliga skrifter och lärodokument. Men Svenska kyrkan växlades in på främmande spår. De flesta uppfattade inte vad som verkligen hände. Det fanns de som hade intresse av att Svenska kyrkan skulle växlas in på det främmande spåret. De brydde sig inte om att diskutera teologi - det fick andra göra. De la om växlarna i stället. Och då blir vi främlingar i Svenska kyrkan. Det är inte gott att orientera sig i allt detta för det är så mycket jag inte vet om det kyrkliga.
Det gör det så befriande att biskoparna då bär runt på sina kostbara frågetecken. Jag är inte ensam.
I dag vigs Modéus II - men till vad?
Fundera på den saken när ni ser honom med det kostbara frågetecknet i vänster hand.
Nu är det så vist ordnat att också de tvivlande och i tron svaga ryms i Svenska kyrkans gemenskap. Men de kanske skulle kunna få några svar på det uppenbara problemet att vitala delar i Borgågemenskapen inte uppfattar att vi får biskopar när Antje Jackelén viger. Man kan förstås förfara på så vis, att man viftar bort alla frågor. Men det är väl en underlig ordning, när biskoparna sedan stolpar runt med sina frågetecken i vänster hand? Bättre att reda ut de grundläggande frågorna och ge klara besked om Gud har konsekrerat på riktigt och något hänt i vigningen eller inte.
Om inget hänt, kan en sådan biskop inte viga präster och det får sina konsekvenser om vi hålls med alltfler "frågeteckenpräster". Inte för de flesta, det fattar jag väl. Men för dem som har vett att ställa grundfrågorna. Och vad är det för handlingar dessa präster utför? Ska frågetecknen kringgärda mässan? Vi reser ett tecken - ett frågetecken.
Var det så mycket bättre med de mer korrekt vigda biskoparna i så fall?
Bättre på så vis att deras vigningar inte ifrågasattes. Annars kan man undra mycket.
Jag undrar över biskop Nordin. Nerikes Elände meddelar att biskopen varit i Hallsberg och dragit fullt hus. Där sa han att utan det viktiga samspelet mellan samhället och kyrkan "vore kyrkan ingenting alls". Inte? Märkte ni frågetecknet? Hur var det under Kyrkans första 300 år - samspel? Men kan man kalla relationen bödel och offer för samspel? Står det verkligen att "från den dagen var Jesus och Pilatus vänner? Eller menar han att kyrkan ska vara i folket som fisken i vattnet?
Det är inte lätt för oss som inte övertygats av det politiska beslutet i Sveriges riksdag våren 1958. Men det ska det inte vara heller.
Å andra sidan borde det vara lättare för oss som har frågor än för dem som inte kan förklara att detta av riksdagens två kamrar gemensamt fattade beslut är det enda beslutet som uttolkat Guds vilja med Kyrkans ämbete, trots att kyrkomötet sagt nej till just det beslut riksdagen antog.
Nästa gång ni ser en biskop med kräkla så vet ni i vart fall vad ni ser. Ett frågtecken.
Le gärna.
Biskopen kan tro att ni ler mot hen. Ni behöver inte förklara skillnaden mellan att le mot och le åt.
Den som kommer ut i vida världen och får frågor om konsekration och ordination kanske dock inte har anledning att le. Vi har fått provinsbiskopar och provinspräster i stället för det som tidigare självklart kunde uppfattas vara Kyrkans biskopar och präster. Och då händer det märkliga att Missionsprovinsens biskopar inte kan uppfattas som något annat än korrekt vigda biskopar.
Ska tre biskopar därifrån efterkonsekrera de nya biskoparna?
Se frågetecknet!
Nu behöver ni inte bli upprörda. Ni behöver tänka efter. Har de anglokatolska i vår Borgågemenskap fel?
Jag frågade några som jag uppfattade vara berörda. Eftersom en av dem inte delade den anglokatolska ståndpunkten var problemet inget egentligt problem. En annan menade att ämbetet inte var beroende av innehavaren så någon ontologisk auktoritet gavs nog ändå. Ja - men det betyder väl att frågetecknet består. Och det är detta som illustreras genom biskopens kräkla, menade fader Confessor: Ett frågetecken.
Har verkligen de anglokatolska fel? Är inte apostolisk succession att vi gör något på apostlarnas vis och i samklang med apostlarnas lära? Handlar det inte också om historisk kontinuitet? Hur mycket kan gummibanden spännas utan att brista? Vad har egentligen hänt i Svenska kyrkan nu - som är annorlunda i förhållande till hur det var?
De fina romerska katoliker, som fick tron genom Svenska kyrkan och mognade i den där och sedan gick, är klara över sina svar. De vill aldrig fråga om misstagen i Rom och de vet att det mesta utanför Roms kyrkorättsliga system är uschlighet. De behöver alltså inte undra. Undrar gör mest Frasse och jag - och Frasses frågor brukar ställa till det i Rom, för misstagen i Rom är många - både i lära och liv. Jag noterar det mest för att återställa proportioner. Förresten har Svenska kyrkan också en påve nu. Som ersättare i samiska rådet. Där sitter Isak Påve. Men något har hänt i Svenska kyrkan som borde uppmärksammas?
Själv hör jag till dem som menar att ämbetet i Svenska kyrkan var autentiskt. Alla menade mer eller mindre detsamma med vad prästämbetet var. Präster gjorde vad präster brukade göra och vigdes av en biskop. Biskopen var i sin tur vigd och det räknas tillbaka i biskopslängden. Det har blivit ändring på den punkten, menar anglokatolikerna. Bli inte upprörda. Vad jag prövar är nu tanken om Anders Nygren hade rätt, när han i kyrkomötet 1958 menade att Svenska kyrkan växlat in på främmande spår, gnostikernas och svärmandarnas.
Om det var så, måste denna grundläggande förändring bli alltmer tydlig och tydlig också på så vis att vi blir alltmer undrande till det som sker för det är det främmande som slår igenom.
Jag tror dock inte längre Nygrens analys. Han uppfattade inte vad som faktiskt hände 1958. Svenska kyrkan växlade inte in på främmande spår. Hon stod kvar med sina heliga skrifter och lärodokument. Men Svenska kyrkan växlades in på främmande spår. De flesta uppfattade inte vad som verkligen hände. Det fanns de som hade intresse av att Svenska kyrkan skulle växlas in på det främmande spåret. De brydde sig inte om att diskutera teologi - det fick andra göra. De la om växlarna i stället. Och då blir vi främlingar i Svenska kyrkan. Det är inte gott att orientera sig i allt detta för det är så mycket jag inte vet om det kyrkliga.
Det gör det så befriande att biskoparna då bär runt på sina kostbara frågetecken. Jag är inte ensam.
I dag vigs Modéus II - men till vad?
Fundera på den saken när ni ser honom med det kostbara frågetecknet i vänster hand.
Nu är det så vist ordnat att också de tvivlande och i tron svaga ryms i Svenska kyrkans gemenskap. Men de kanske skulle kunna få några svar på det uppenbara problemet att vitala delar i Borgågemenskapen inte uppfattar att vi får biskopar när Antje Jackelén viger. Man kan förstås förfara på så vis, att man viftar bort alla frågor. Men det är väl en underlig ordning, när biskoparna sedan stolpar runt med sina frågetecken i vänster hand? Bättre att reda ut de grundläggande frågorna och ge klara besked om Gud har konsekrerat på riktigt och något hänt i vigningen eller inte.
Om inget hänt, kan en sådan biskop inte viga präster och det får sina konsekvenser om vi hålls med alltfler "frågeteckenpräster". Inte för de flesta, det fattar jag väl. Men för dem som har vett att ställa grundfrågorna. Och vad är det för handlingar dessa präster utför? Ska frågetecknen kringgärda mässan? Vi reser ett tecken - ett frågetecken.
Var det så mycket bättre med de mer korrekt vigda biskoparna i så fall?
Bättre på så vis att deras vigningar inte ifrågasattes. Annars kan man undra mycket.
Jag undrar över biskop Nordin. Nerikes Elände meddelar att biskopen varit i Hallsberg och dragit fullt hus. Där sa han att utan det viktiga samspelet mellan samhället och kyrkan "vore kyrkan ingenting alls". Inte? Märkte ni frågetecknet? Hur var det under Kyrkans första 300 år - samspel? Men kan man kalla relationen bödel och offer för samspel? Står det verkligen att "från den dagen var Jesus och Pilatus vänner? Eller menar han att kyrkan ska vara i folket som fisken i vattnet?
Det är inte lätt för oss som inte övertygats av det politiska beslutet i Sveriges riksdag våren 1958. Men det ska det inte vara heller.
Å andra sidan borde det vara lättare för oss som har frågor än för dem som inte kan förklara att detta av riksdagens två kamrar gemensamt fattade beslut är det enda beslutet som uttolkat Guds vilja med Kyrkans ämbete, trots att kyrkomötet sagt nej till just det beslut riksdagen antog.
Nästa gång ni ser en biskop med kräkla så vet ni i vart fall vad ni ser. Ett frågtecken.
Le gärna.
Biskopen kan tro att ni ler mot hen. Ni behöver inte förklara skillnaden mellan att le mot och le åt.
Den som kommer ut i vida världen och får frågor om konsekration och ordination kanske dock inte har anledning att le. Vi har fått provinsbiskopar och provinspräster i stället för det som tidigare självklart kunde uppfattas vara Kyrkans biskopar och präster. Och då händer det märkliga att Missionsprovinsens biskopar inte kan uppfattas som något annat än korrekt vigda biskopar.
Ska tre biskopar därifrån efterkonsekrera de nya biskoparna?
Se frågetecknet!
lördag 11 april 2015
Agnostiker
Agnostikern vet inte och uttalar sig om sådant agnostikern inte kan veta. Det är själva grejen med att vara agnostiker. Nu är det inte säkert att agnostikern gör så när det handlar om religion enbart. I Visbyfallet har det vetats mycket som ingen av oss kan veta. En sak är vi ense om - ingen försvarar det som skedde för sju år sedan. Detta sagt kan det finnas många meningar och föreställningar om mycket. Det mesta har vi dock inga egentliga underlag för att uttala oss om.
Att Svenska kyrkan har en uppsättning strikta regler kanske det finns skäl att påminna om. En del präster har skrämts bort utan att saken de anklagas prövats först. Hotet var att det var enklare att avgå än agtt hamna i tidningarna. För alla. En del präster, som misstänkts för något där Svenska kyrkans strängare regelsystem skulle komma till användning, har kvickt avsagt sig prästämbetet för att slippa rannsakan. Det tycktes bra för alla - då. Men kanske inte i efterhand?
Turerna kring fallet i Visby kan man ha många synpunkter på. Särskilt barmhärtigt har det inte varit mot någon. Inte mot tjejerna. Inte mot den fd prästen och hans familj. Inte mot Sven-Bernhard Fast, som ensam ska bära ansvaret för ett domkapitelsbeslut, dvs ett kollektivt beslut. Så har det riktats anklagelser mot domkapitelsledamöterna på temat "på förövarens sida!" - men var det verkligen detta saken gällde?
I allt det vi vet - och i det vi inte ska veta - finns det dock en säker kunskap. Det är Lennart Koskinen som ger ett besked som är att uppfatta som sant. Det belyser hur det var när det hela inträffade. Koskinen skriver i SvD den 9 april: "De berörda flickorna som ännu gick i skolan vädjade då till mig att inte låta det skedda bli offentligt."
Nå, det gick några år - och så offentliggjorde Koskinen deras vädjan!
Men en vädjan faller väl under tystnadsplikten för det är ett själsvårdsliknande samtal, minst sagt.
I klartext: Det är ett samtal där de litar på biskopen som en förtrogen - och de gör de i princip rätt i (men tydligen inte riktigt i praktiken). Lennart Koskinen glappar om sådant han skulle hålla tyst om. Han kunde maskerat det hela till ett principiellt problem - men han avslöjade något, en vädjan till biskopen. Detta är sannerligen något som i Svenska kyrkan måste uppfattas vara ett brott mot tystnadsplikten
Tystnadsplikten är i Svenska kyrkan livsviktig - för detta att prästen kan anförtros sådant ingen annan kan få veta, kan också göra skillnad mellan liv och död för en människa.
Därför är brott mot tystnadsplikten ett så allvarligt brott. Kom ihåg hur Peter Artman hanterades i Skara domkapitel för att han brutit mot tystnadsplikten i ett fejkat fall. Finns det någon rättvisa i världen borde någon dådkraftig uppmärksamma Ansvarsnämnden för biskopar på Koskinens artikel.
Gotlandstidningar - Hela Gotland eller Heliga Gotland, vad de nu kan kalla sig - har väl också fått en sak klar för sig. Vem såg till att mörka vad som hänt? Vi läser SvD:
"Jag valde då att att ge prästen möjlighet att själv avsäga sig sitt prästämbete, något som normalt protokollförs utan att skälen anges."
Inte Visby domkapitel. Inte Sven-Bernhard Fast. Lennart Koskinen! Och för detta sitt beslut har Koskinen låt Fast och domkapitlet löpa gatlopp. Då slipper vi vara agnostiker längre.
Anmälan till Ansvarsnämnden för biskopar tänker inte jag skicka in, men den som gör det får gärna hälsa Ansvarsnämnden från mig. Alla övriga får nu dra sig till minnes hur hela den här historien kom upp i ljuset. Ragnar the Knife.
Hade Koskinen frågat mig till råds, hade jag sagt honom att vara tyst. Man ska inte mucka med Ragnar, som har en propedeutisk kurs i juridik. Han kunde lika väl ha varit polischef som biskop, förstår vi nu. Och då kan vi också förstå Koskinen som Ragnars våta dröm. Gärningsmannen står där med den rykande pistolen i hand. "Vad behöver vi mer för bevis?", som översteprästen frågade. Men det är inte mörkandet som ska anmälas utan brottet mot tystnadsplikten i en själavårdsliknande situation - ja, vad annars skulle den sortens samtal med vädjan i en utsatt situation vara?
Hur man anmäler? Man kan helt enkelt låta Ansvarsnämnden få veta att man läst denna bloggpost och undra om det som där skrivs verkligen kan vara sant.
Poängen med att vara agnostiker är väl i alla sammanhang att man egentligen inte vill vara det?
Att Svenska kyrkan har en uppsättning strikta regler kanske det finns skäl att påminna om. En del präster har skrämts bort utan att saken de anklagas prövats först. Hotet var att det var enklare att avgå än agtt hamna i tidningarna. För alla. En del präster, som misstänkts för något där Svenska kyrkans strängare regelsystem skulle komma till användning, har kvickt avsagt sig prästämbetet för att slippa rannsakan. Det tycktes bra för alla - då. Men kanske inte i efterhand?
Turerna kring fallet i Visby kan man ha många synpunkter på. Särskilt barmhärtigt har det inte varit mot någon. Inte mot tjejerna. Inte mot den fd prästen och hans familj. Inte mot Sven-Bernhard Fast, som ensam ska bära ansvaret för ett domkapitelsbeslut, dvs ett kollektivt beslut. Så har det riktats anklagelser mot domkapitelsledamöterna på temat "på förövarens sida!" - men var det verkligen detta saken gällde?
I allt det vi vet - och i det vi inte ska veta - finns det dock en säker kunskap. Det är Lennart Koskinen som ger ett besked som är att uppfatta som sant. Det belyser hur det var när det hela inträffade. Koskinen skriver i SvD den 9 april: "De berörda flickorna som ännu gick i skolan vädjade då till mig att inte låta det skedda bli offentligt."
Nå, det gick några år - och så offentliggjorde Koskinen deras vädjan!
Men en vädjan faller väl under tystnadsplikten för det är ett själsvårdsliknande samtal, minst sagt.
I klartext: Det är ett samtal där de litar på biskopen som en förtrogen - och de gör de i princip rätt i (men tydligen inte riktigt i praktiken). Lennart Koskinen glappar om sådant han skulle hålla tyst om. Han kunde maskerat det hela till ett principiellt problem - men han avslöjade något, en vädjan till biskopen. Detta är sannerligen något som i Svenska kyrkan måste uppfattas vara ett brott mot tystnadsplikten
Tystnadsplikten är i Svenska kyrkan livsviktig - för detta att prästen kan anförtros sådant ingen annan kan få veta, kan också göra skillnad mellan liv och död för en människa.
Därför är brott mot tystnadsplikten ett så allvarligt brott. Kom ihåg hur Peter Artman hanterades i Skara domkapitel för att han brutit mot tystnadsplikten i ett fejkat fall. Finns det någon rättvisa i världen borde någon dådkraftig uppmärksamma Ansvarsnämnden för biskopar på Koskinens artikel.
Gotlandstidningar - Hela Gotland eller Heliga Gotland, vad de nu kan kalla sig - har väl också fått en sak klar för sig. Vem såg till att mörka vad som hänt? Vi läser SvD:
"Jag valde då att att ge prästen möjlighet att själv avsäga sig sitt prästämbete, något som normalt protokollförs utan att skälen anges."
Inte Visby domkapitel. Inte Sven-Bernhard Fast. Lennart Koskinen! Och för detta sitt beslut har Koskinen låt Fast och domkapitlet löpa gatlopp. Då slipper vi vara agnostiker längre.
Anmälan till Ansvarsnämnden för biskopar tänker inte jag skicka in, men den som gör det får gärna hälsa Ansvarsnämnden från mig. Alla övriga får nu dra sig till minnes hur hela den här historien kom upp i ljuset. Ragnar the Knife.
Hade Koskinen frågat mig till råds, hade jag sagt honom att vara tyst. Man ska inte mucka med Ragnar, som har en propedeutisk kurs i juridik. Han kunde lika väl ha varit polischef som biskop, förstår vi nu. Och då kan vi också förstå Koskinen som Ragnars våta dröm. Gärningsmannen står där med den rykande pistolen i hand. "Vad behöver vi mer för bevis?", som översteprästen frågade. Men det är inte mörkandet som ska anmälas utan brottet mot tystnadsplikten i en själavårdsliknande situation - ja, vad annars skulle den sortens samtal med vädjan i en utsatt situation vara?
Hur man anmäler? Man kan helt enkelt låta Ansvarsnämnden få veta att man läst denna bloggpost och undra om det som där skrivs verkligen kan vara sant.
Poängen med att vara agnostiker är väl i alla sammanhang att man egentligen inte vill vara det?
fredag 10 april 2015
Folkkyrkan är körd
Det är självförstörande, det som pågår i Visby nu. Jag tror inte att man riktigt i Visby förstår hur ifrågasatt stiftet är - inte för fattade beslut utan ifrågasatt därför att det är så litet och borde läggas ner. Stordrift är vad som gäller. I det läget börjar Koskinen plädera för att frågor som är känsliga ska lämnas till ett annat stift därför att sammanhangen i Visby är för små. Och i tidningarna tycks det fortsätta.
Inger Harlevi ställer i en insändare tolv frågor kring det som ligger under sekretess. Hon borde vara kyrkligt erfaren. Utan skymten till bevis antar jag att hon varit rätt drivande i hela den här historien och nu vill lägga lite mer ved på brasan. På så vis blir det inte stå stora diskussioner om neddragningar i Visby. Att Tjelvarkyrkan läggs ner hör dit. I Visby tycks det mig som om arbetet med de stora satsningarna för fastlänningar tar stora resurser. De måste tas någonstans ifrån. Man kunde tänka sig att gutarna inte gillade detta - om de nämligen uppfattade ett samband. Handen på hjärtat, nog är det roligare med det mediala än med det trogna vardagsarbetet? Kommunikatörer ska leva och så når vi folket, som ska bli nöjda med sin kyrka när de får se att det kyrkliga uppmärksammas och de kyrkliga blir årets, månadens, veckans eller dagens opinionsbildare.
Gott folk och gotlänningar, vi tar inte för tillfället mer om detta. Det idoga arbetet på Gotland börjar riskera stiftet framtid. Gotland hamnar under Stockholms stift. Tacka Harlevi, Hermansson och Koskinen för det. Samt de lokala tidningarna, som kommenterat material de alls inte haft kännedom om. Självförstörande är ordet, sa Bill. Destruktivt, sa Bull.
På tåget hem efter kyrkostyrelse (klimatet ni vet...) nöjesläste jag och försummade det pensum jag förelagt mig när det handlar om bildning. Nå, Seierstads bok om Breiviks attentat var kanske inte nöje och den är tjock samt utläst. Men det var Mary Eberstadts bok How the West really lost God (Templeton Press 2013) jag ville studera. I den har jag några sidor kvar men jag har fattat. Folkkyrkan är körd. Det är den av sociologiska skäl. Familjen bär upp tron, menar Eberstadt. Hon använder demografiska resonemang för att visa att där familjen inte bär upp värderingar, försvinner tron. Sekularisering är mindre en fråga om ideologiska val, om ni förstår hur jag menar. Eftersom folkkyrkan i grunden är en familjekyrka, kan den inte bestå, inte i ensamhushållens Sverige. Det är den enda möjliga och dystra slutsatsen jag kan dra innan jag kastat mig över boken 30 sista och optimistiska sidor.
Jag kunde förstås själv börja fundera över en kyrklig pastoral för ensamhushåll och en hållning i relation till individer som gör tron trolig. Det är någonstans här missionen skulle sätta in, förstås. Den kommer inte att göra så. Det blir i stället utspel i frågor som konsumenterna kan tycka vara viktiga och därför är beredda att fortsatt stödja med sin kyrkoavgift. Tjelvarkyrkan kan läggas ner men inte satsningarna på teologivecka och Almedalsarrangemang, för att bli så konkret som de insikitsfulla i Visby är - en modell för oss alla.
Eberstadt talar om "natural families". Urbaniseringen betyddde att de som flyttningen till stan gjorde människor "less likely to have and liv in strong natural families" och då tror jag att vi borde läsa om Friedrich Engels lilla bok Familjens uppkomst, för det är här någonstans det blir intressant. Är det så att de ekonomiska systemen verkligen alienerar oss från allt - också från Gud?
"More families of one equal less God", skriver Eberstadt. Hon undrar också om vi kan komma på människor som kommit till kyrkan eller synagogan när de fått barn och påpekar (lite road, tror jag) att det är så vanligt att det tänker vi inte på. Frågan är varför. Nu skriver hon i USA - men tänk snarare Sverige på 50- och 60-talen med söndagsskola och allt.
Eberstadt kursiverar:
"The Christian story itself is a story told through the prism of the family. Take away the prism, and the story makes less sense."
Jag fattar. Och det betyder att folkkyrkan är körd. Den är nämligen en familjekyrka. Det var den som behövde småkyrkor där folket/familjerna bodde. Tjelvarkyrkan läggs ner. Jag noterar konsekvensen och det är, Helge, bara ett exempel.
Jag ska fråga forskningsfolket om de läst Eberstadt och om detta hon skriver borde få några konsekvenser för Svenska kyrkan.
Inger Harlevi ställer i en insändare tolv frågor kring det som ligger under sekretess. Hon borde vara kyrkligt erfaren. Utan skymten till bevis antar jag att hon varit rätt drivande i hela den här historien och nu vill lägga lite mer ved på brasan. På så vis blir det inte stå stora diskussioner om neddragningar i Visby. Att Tjelvarkyrkan läggs ner hör dit. I Visby tycks det mig som om arbetet med de stora satsningarna för fastlänningar tar stora resurser. De måste tas någonstans ifrån. Man kunde tänka sig att gutarna inte gillade detta - om de nämligen uppfattade ett samband. Handen på hjärtat, nog är det roligare med det mediala än med det trogna vardagsarbetet? Kommunikatörer ska leva och så når vi folket, som ska bli nöjda med sin kyrka när de får se att det kyrkliga uppmärksammas och de kyrkliga blir årets, månadens, veckans eller dagens opinionsbildare.
Gott folk och gotlänningar, vi tar inte för tillfället mer om detta. Det idoga arbetet på Gotland börjar riskera stiftet framtid. Gotland hamnar under Stockholms stift. Tacka Harlevi, Hermansson och Koskinen för det. Samt de lokala tidningarna, som kommenterat material de alls inte haft kännedom om. Självförstörande är ordet, sa Bill. Destruktivt, sa Bull.
På tåget hem efter kyrkostyrelse (klimatet ni vet...) nöjesläste jag och försummade det pensum jag förelagt mig när det handlar om bildning. Nå, Seierstads bok om Breiviks attentat var kanske inte nöje och den är tjock samt utläst. Men det var Mary Eberstadts bok How the West really lost God (Templeton Press 2013) jag ville studera. I den har jag några sidor kvar men jag har fattat. Folkkyrkan är körd. Det är den av sociologiska skäl. Familjen bär upp tron, menar Eberstadt. Hon använder demografiska resonemang för att visa att där familjen inte bär upp värderingar, försvinner tron. Sekularisering är mindre en fråga om ideologiska val, om ni förstår hur jag menar. Eftersom folkkyrkan i grunden är en familjekyrka, kan den inte bestå, inte i ensamhushållens Sverige. Det är den enda möjliga och dystra slutsatsen jag kan dra innan jag kastat mig över boken 30 sista och optimistiska sidor.
Jag kunde förstås själv börja fundera över en kyrklig pastoral för ensamhushåll och en hållning i relation till individer som gör tron trolig. Det är någonstans här missionen skulle sätta in, förstås. Den kommer inte att göra så. Det blir i stället utspel i frågor som konsumenterna kan tycka vara viktiga och därför är beredda att fortsatt stödja med sin kyrkoavgift. Tjelvarkyrkan kan läggas ner men inte satsningarna på teologivecka och Almedalsarrangemang, för att bli så konkret som de insikitsfulla i Visby är - en modell för oss alla.
Eberstadt talar om "natural families". Urbaniseringen betyddde att de som flyttningen till stan gjorde människor "less likely to have and liv in strong natural families" och då tror jag att vi borde läsa om Friedrich Engels lilla bok Familjens uppkomst, för det är här någonstans det blir intressant. Är det så att de ekonomiska systemen verkligen alienerar oss från allt - också från Gud?
"More families of one equal less God", skriver Eberstadt. Hon undrar också om vi kan komma på människor som kommit till kyrkan eller synagogan när de fått barn och påpekar (lite road, tror jag) att det är så vanligt att det tänker vi inte på. Frågan är varför. Nu skriver hon i USA - men tänk snarare Sverige på 50- och 60-talen med söndagsskola och allt.
Eberstadt kursiverar:
"The Christian story itself is a story told through the prism of the family. Take away the prism, and the story makes less sense."
Jag fattar. Och det betyder att folkkyrkan är körd. Den är nämligen en familjekyrka. Det var den som behövde småkyrkor där folket/familjerna bodde. Tjelvarkyrkan läggs ner. Jag noterar konsekvensen och det är, Helge, bara ett exempel.
Jag ska fråga forskningsfolket om de läst Eberstadt och om detta hon skriver borde få några konsekvenser för Svenska kyrkan.
torsdag 9 april 2015
Läs!
Jag läste Lennart Koskinens svar på svd.se/opinion/brannpunkt. Ni får leta själva för jag sitter i en hotellfoaje´ och ska strax skynda mig till Kyrkans Hus. Men läs. Jag kan alltså inte upptäcka att Koskinen ger något som helst svar på den bärande anklagelsen att det han sagt, att han inte tillfrågats, visat sig inte stämma. Han försöker blanda bort korten genom att yra ut i en mängd ärenden - som att det på Gotland finns en intrikat väv av personliga relationer, både av vänskap och hat, eller att saken skulle handla om en intressekonflikt - den fd prästens intresse att komma tillbaka och värnandet av de drabbade flickorna "oich allmänhetens obetingade förtroende för kyrkans tjänare".
Jaja.
Det kan man säga.
Men kanske skulle en biskop som sprättats upp inför offentligheten av en annan biskop - unikt i sig! - tala tyst om allmänhetens obetingade förtroende?
Koskinen är illa ute. Det kan man förstå för nuskriver han om att biskop Fast "med orätt blivit kritiserad för att inte röja" det som ligger under sekretess.
Kanske Koskinen kunde ställt upp till Fasts försvar på denna punkt lite tidigare - och inte, såvitt jag kan se - varit med i kampanjen mot Sven Bernhard Fast.
Detta sagt går jag på sammanträde med kyrkostyrelsen.
Jaja.
Det kan man säga.
Men kanske skulle en biskop som sprättats upp inför offentligheten av en annan biskop - unikt i sig! - tala tyst om allmänhetens obetingade förtroende?
Koskinen är illa ute. Det kan man förstå för nuskriver han om att biskop Fast "med orätt blivit kritiserad för att inte röja" det som ligger under sekretess.
Kanske Koskinen kunde ställt upp till Fasts försvar på denna punkt lite tidigare - och inte, såvitt jag kan se - varit med i kampanjen mot Sven Bernhard Fast.
Detta sagt går jag på sammanträde med kyrkostyrelsen.
Svenska kyrkan Malmö
Klart att jag inte kan avhålla mig"Att öppna för fred inom sig själv och att räcka fred till en medmänniska är synonymt med att öppna sig för Gud och vilja ge Guds kärlek vidare."
Så heter det alltså i policydokumentet från Malmö.
Vi tycks vara lite på distans från orden: "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro evangelium." Jesus sa det. Mark 1:14-15
Vad sa Jesus om fred? "Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag. har inte kommit med fred utan med svärd." Matt 10:34 och man kan också läsa Luk 12:51
Skulle någon säga något särskilt om fred i kristen mening handlar det om Jesus som utifrån kommer med fred till oss.
I Malmö är fred "att vilande i vårt väsens centrum möta en värld där allt på samma sätt vilar i sig". Djupsinnigheten sägs vara inspirerad av Dag Hammarskjölds Vägmärken. Men den som kan något om islam påpekar att salam inte riktigt är detsamma som shalom. Salam blir det när freden kommit och hela jorden är muslimsk och lever under sharia. Vet dom inte det i de högre kyrkliga sfärerna i Malmö eller är detta v ad de längtar efter, Malmö som Dar es Salam. Fredens stad?
Det aktivistiskt lagiska slår en vid läsningen. Hur orkar dom? Kanske därför att de vilar i sitt väsens centrum - men annars är det mycket som ska göras. Mission är "att vara en del av samhällets nätverk och vara kyrka med Malmö (inte för)." Nähä. Men kyrkan var ju, hette, sänd till uppdrag för världens skull - så varför inte Malmö? Och var är kristenfolket? Talar vi bara kyrkosystem nu? Klarnar det när det handlar om dopet där det heter "att dopets uppdrag att vara Guds medarbetare uppmuntras, stöds och välsignas". Tja. Men inskränkningen noteras. Dels den att det inte sägs något om dopets gåva, betecknande för lagiskheten, och dels att skapelseperspektivet är borta. Människan är skapad till medarbetarskap, inte bara de döpta utan alla.
Jag ska inte kommentera allt, det är nog övermäktigt. En min vän, högutbildad, nu pensionerad chefsperson, prästfru och dessutom prästdotter talade om aktstycket som "djävla dravel" - och hon är stillsam och fromsint samt värd att lyssna till. Jag antar att de s k kvinnoprästmotståndarna upprättas när det markeras "att mångfalden bejakas, så människor oavsett kön, ålder, funktionsnedsättning, ursprung, tro och sexuell identitet, möter öppenhet och respekt och får ta plats med sitt liv och sina erfarenheter." Men skorrar inte formuleringarna mer än dialektalt? Antagligen ljugs det nu fett.
I "gudstjänsten sker mötet med Gud, med sig själv och med varandra", heter det med en besynnerlig formulering. I klassisk kristen tro skulle det nog heta att mötet sker med Fadern, genom Sonen, i Anden och det är ett möte med änglarna och helgonen och mycket sådant.
Att "gudstjänsten firar, upprättar och välsignar livet" är en annan egendomlig formulering. Gör gudstjänsten detta - eller gör Gud, Fader och Son och Helig Ande detta med soss som sin tjänst åt oss i det vi kallas gudstjänst?
Kyrkan är en lärande organisation, slås det fast "som växer och fördjupas i relationen med samhälle och värld" - men inte med Ordet, med Kyrkan i alla tider? Det talas dunkelt om "att all undervisning ska innebära en resonans av andlig fördjupning och så vara en väg till försoningens hemlighet". Det är mycket som inte sägs i allt det som sägs. Finns inte Kyrkan i världen för att gestalta försoningens hemlighet mitt ibland oss genom att förkunna och fira de heliga mysterierna? Är inte undervisning ett sätt att komma djupare in i - inte till - försoningens hemlighet?
Tack gode Gud för begåvade prästfruar med intellektet i behåll.
Jag håller med den synnerliga prästfrun i hennes bedömning av aktstycket.
Och jag tror inte detta. Hade jag varit präst i Malmö hade jag uppfattat det hela som en personlig förolämpning.
Malmö är inte en obetydlig liten församling på landet.
"Den som haur sitt Malmö haur sitt varrden", heter det. "Sitt" betyder "sett" och "varrden" betyder "världen". Kommentatorerna har varit inne på temat.
Det är i all kristlig mening helt sant.
Det betyder att dravlet från Malmö kan sprida sig till alla goda fariséer. Och fariséer är människor av födsel och ohejdad vana.
Lennart Koskinens drapa i SvD ägnas åt mycket men jag kunde inte se att han förklarade att han påstått något som inte visat SI vara sant. Är det begripligt eller obegripligt?
Så heter det alltså i policydokumentet från Malmö.
Vi tycks vara lite på distans från orden: "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro evangelium." Jesus sa det. Mark 1:14-15
Vad sa Jesus om fred? "Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag. har inte kommit med fred utan med svärd." Matt 10:34 och man kan också läsa Luk 12:51
Skulle någon säga något särskilt om fred i kristen mening handlar det om Jesus som utifrån kommer med fred till oss.
I Malmö är fred "att vilande i vårt väsens centrum möta en värld där allt på samma sätt vilar i sig". Djupsinnigheten sägs vara inspirerad av Dag Hammarskjölds Vägmärken. Men den som kan något om islam påpekar att salam inte riktigt är detsamma som shalom. Salam blir det när freden kommit och hela jorden är muslimsk och lever under sharia. Vet dom inte det i de högre kyrkliga sfärerna i Malmö eller är detta v ad de längtar efter, Malmö som Dar es Salam. Fredens stad?
Det aktivistiskt lagiska slår en vid läsningen. Hur orkar dom? Kanske därför att de vilar i sitt väsens centrum - men annars är det mycket som ska göras. Mission är "att vara en del av samhällets nätverk och vara kyrka med Malmö (inte för)." Nähä. Men kyrkan var ju, hette, sänd till uppdrag för världens skull - så varför inte Malmö? Och var är kristenfolket? Talar vi bara kyrkosystem nu? Klarnar det när det handlar om dopet där det heter "att dopets uppdrag att vara Guds medarbetare uppmuntras, stöds och välsignas". Tja. Men inskränkningen noteras. Dels den att det inte sägs något om dopets gåva, betecknande för lagiskheten, och dels att skapelseperspektivet är borta. Människan är skapad till medarbetarskap, inte bara de döpta utan alla.
Jag ska inte kommentera allt, det är nog övermäktigt. En min vän, högutbildad, nu pensionerad chefsperson, prästfru och dessutom prästdotter talade om aktstycket som "djävla dravel" - och hon är stillsam och fromsint samt värd att lyssna till. Jag antar att de s k kvinnoprästmotståndarna upprättas när det markeras "att mångfalden bejakas, så människor oavsett kön, ålder, funktionsnedsättning, ursprung, tro och sexuell identitet, möter öppenhet och respekt och får ta plats med sitt liv och sina erfarenheter." Men skorrar inte formuleringarna mer än dialektalt? Antagligen ljugs det nu fett.
I "gudstjänsten sker mötet med Gud, med sig själv och med varandra", heter det med en besynnerlig formulering. I klassisk kristen tro skulle det nog heta att mötet sker med Fadern, genom Sonen, i Anden och det är ett möte med änglarna och helgonen och mycket sådant.
Att "gudstjänsten firar, upprättar och välsignar livet" är en annan egendomlig formulering. Gör gudstjänsten detta - eller gör Gud, Fader och Son och Helig Ande detta med soss som sin tjänst åt oss i det vi kallas gudstjänst?
Kyrkan är en lärande organisation, slås det fast "som växer och fördjupas i relationen med samhälle och värld" - men inte med Ordet, med Kyrkan i alla tider? Det talas dunkelt om "att all undervisning ska innebära en resonans av andlig fördjupning och så vara en väg till försoningens hemlighet". Det är mycket som inte sägs i allt det som sägs. Finns inte Kyrkan i världen för att gestalta försoningens hemlighet mitt ibland oss genom att förkunna och fira de heliga mysterierna? Är inte undervisning ett sätt att komma djupare in i - inte till - försoningens hemlighet?
Tack gode Gud för begåvade prästfruar med intellektet i behåll.
Jag håller med den synnerliga prästfrun i hennes bedömning av aktstycket.
Och jag tror inte detta. Hade jag varit präst i Malmö hade jag uppfattat det hela som en personlig förolämpning.
Malmö är inte en obetydlig liten församling på landet.
"Den som haur sitt Malmö haur sitt varrden", heter det. "Sitt" betyder "sett" och "varrden" betyder "världen". Kommentatorerna har varit inne på temat.
Det är i all kristlig mening helt sant.
Det betyder att dravlet från Malmö kan sprida sig till alla goda fariséer. Och fariséer är människor av födsel och ohejdad vana.
Lennart Koskinens drapa i SvD ägnas åt mycket men jag kunde inte se att han förklarade att han påstått något som inte visat SI vara sant. Är det begripligt eller obegripligt?
onsdag 8 april 2015
Ragnar the Knife
Frukostläsningen av Svenskan blev en kyrkohistorisk upplevelse. Biskop Ragnar Persenius sprättar upp biskop Lennart Koskinen. Det sker utan åthävor. Koskinen har sagt att han inte alls rådfrågats i den aktuella ärendet i Visby med en präst som sak få behörigheten tillbaka. Nu visar Ragnar att Koskinen skriftligen gett sina synpunkter sedan Domkapitlet bett honom om dem. Koskinen ljög och fast fick stå där som en fåne i media - för han kunde inget säga och inte ens avslöja Koskinen.
Minns nu detta.
Det har väl aldrig tidigare hänt att en biskop sprättat upp en biskop på det här viset - och detta redan vid frukostdags.
Om Ragnar inte varit så elegant i sin hantering av kniven hade jag annars kunnat tänka mig att se det hela som bajonettanfall: stick in, vrid om, dra ut.
Nå, effekten är densamma.
Ragnar the Knife!
Minns nu detta.
Det har väl aldrig tidigare hänt att en biskop sprättat upp en biskop på det här viset - och detta redan vid frukostdags.
Om Ragnar inte varit så elegant i sin hantering av kniven hade jag annars kunnat tänka mig att se det hela som bajonettanfall: stick in, vrid om, dra ut.
Nå, effekten är densamma.
Ragnar the Knife!
Martlings senaste
Carl Henrik Martling fyller 90 i år och firandet inleds i dag, när hans memoarer releasas. Livrustkammaren är platsen. Den tidigare överhovpredikanten ska väl uppfattas ha rustat för liv å det konungsliga slottet. Bokförlaget Gaudete bukar ha roliga boklanseringar - inte minst när lanseringen sker internationellt. Nu sker det i högsta grad nationellt, i Svea rikes traditionella maktutövningscentrum.
Boken då?
Jag har sett den. Bilder, bibliografi och personregister har fogats till den martlingska texten, som handlar om Värmland (förstås), om Uppsalas studerande-, student- och akademiska liv och väldigt mycket om kyrkoliv. "Född pöbelledare" löd omdömet om Martling. Det är nog det finaste som sagts om honom eftersom det måste åsyfta en särskild nådegåva, medfödd alltså. En hel del pöbel möter vi i personförteckningen. Somliga skriver memoarer om sig själva. Andra kan med det egna som utgångspunkt berätta om människor de mött och göra historien gripbar - begriplig.
Mig roade det att det för det kyrkopolitiska etablissemanget var så besvärande att Martling var överhovpredikant. Han var alltså ärkebiskop Werkströms chef. Det kunde Bertil Werkström hantera men inte riktigt kyrkopolitikerna. Bestämmelserna gjordes om så att bara (fd) biskopar skulle kunna bli överhovpredikanter. Konungen skulle inte få åstadkomma något som skulle kunna komma att uppfattas som en kritik av biskopsutnämningar. Jag sa ingenting när detta skrevs in i kyrkoordningen. Kungahuset skulle få dela den allmänna vedermödan, tänkte jag, och därmed inte få ännu en överhovpredikant som var född pöbelledare. Varför skulle kungahuset få ha det roligare än alla vi andra?
Carl Henrik Martling tycker jag om.
Jag läste honom innan jag visste att det var honom jag läste för jag fick en halvårsprenumeration på SPT, där Martling åstadkom ledare i samarbete med Carl Strandberg. Lysande polemik var det. Roligt hade skribenterna. Ibland, menade de själva, alltför roligt för att det roliga skulle komma i tryck. Det finns med en skildring av tidskriftsarbetet i boken men i myllret av människor väldigt mycket mer. Somliga problem var Martling med om att lösa och nu ges några korta inblickar i det som var heta nyheter i bladen - och ibland inte alls heta och sannerligen inte i bladen, men nog så viktiga.
Ni får läsa boken, förstås.
Ett enda ska jag stryka under: Det är inte enkelt att hitta bilder. Det togs massor och mängder är borta. De kanske sattes i i album eller hamnade på någon redaktion, där det nogsamt gallrats. Kyrkans Tidnings negativ fanns vid en flytt i två kartonger. De kastades. Bokförlaget Verbum förlorade också bilder. Rein Välme som fotograferade för Vår Kyrka försökte ordna sitt arkiv men blev sjuk och det finns nu, osorterat, i ett förråd hos något av hans barn. Kulturupprensningen är inte bara partiell, den är mer än så. Alla som har foton har ett ansvar att sortera och ordna sin bildskatt. Och detta gäller kanske inte bara de flitiga fotograferna. Vad finns i dina gömmor och hur väl har du beskrivit vilka som finns på bilderna? Barnbarnen vet inte. Du vet. Någotsånär. Med detta i minne, är bilderna i boken Biskops vederlike rätt intressanta för där syns också ett stycke kyrklig vardag.
Carl Henrik saknar förmågan att vara tråkig. Hans memoarer beskriver något som var och som format det som är - eller kunde ha varit.
Ja, ni vet alla.
Och vet ni inte, vet ni när ni läst boken.
Men har allt som han berättar hänt? Han hävdar det, vilket betyder att han kämpat med sin värmländska natur, den som inte kan skilja mellan vad som varit och vad som kunde ha varit. Allvaret i boken är förstås att en annan tid än vår varit möjlig.
Nu undrar alla varför jag inte fortsätter skriva om Malmö.
Tålamod är också mod. I morgon tänkte jag åstadkomma något för det finns mer att säga. I dag ska det vara fest och glädje.
Boken då?
Jag har sett den. Bilder, bibliografi och personregister har fogats till den martlingska texten, som handlar om Värmland (förstås), om Uppsalas studerande-, student- och akademiska liv och väldigt mycket om kyrkoliv. "Född pöbelledare" löd omdömet om Martling. Det är nog det finaste som sagts om honom eftersom det måste åsyfta en särskild nådegåva, medfödd alltså. En hel del pöbel möter vi i personförteckningen. Somliga skriver memoarer om sig själva. Andra kan med det egna som utgångspunkt berätta om människor de mött och göra historien gripbar - begriplig.
Mig roade det att det för det kyrkopolitiska etablissemanget var så besvärande att Martling var överhovpredikant. Han var alltså ärkebiskop Werkströms chef. Det kunde Bertil Werkström hantera men inte riktigt kyrkopolitikerna. Bestämmelserna gjordes om så att bara (fd) biskopar skulle kunna bli överhovpredikanter. Konungen skulle inte få åstadkomma något som skulle kunna komma att uppfattas som en kritik av biskopsutnämningar. Jag sa ingenting när detta skrevs in i kyrkoordningen. Kungahuset skulle få dela den allmänna vedermödan, tänkte jag, och därmed inte få ännu en överhovpredikant som var född pöbelledare. Varför skulle kungahuset få ha det roligare än alla vi andra?
Carl Henrik Martling tycker jag om.
Jag läste honom innan jag visste att det var honom jag läste för jag fick en halvårsprenumeration på SPT, där Martling åstadkom ledare i samarbete med Carl Strandberg. Lysande polemik var det. Roligt hade skribenterna. Ibland, menade de själva, alltför roligt för att det roliga skulle komma i tryck. Det finns med en skildring av tidskriftsarbetet i boken men i myllret av människor väldigt mycket mer. Somliga problem var Martling med om att lösa och nu ges några korta inblickar i det som var heta nyheter i bladen - och ibland inte alls heta och sannerligen inte i bladen, men nog så viktiga.
Ni får läsa boken, förstås.
Ett enda ska jag stryka under: Det är inte enkelt att hitta bilder. Det togs massor och mängder är borta. De kanske sattes i i album eller hamnade på någon redaktion, där det nogsamt gallrats. Kyrkans Tidnings negativ fanns vid en flytt i två kartonger. De kastades. Bokförlaget Verbum förlorade också bilder. Rein Välme som fotograferade för Vår Kyrka försökte ordna sitt arkiv men blev sjuk och det finns nu, osorterat, i ett förråd hos något av hans barn. Kulturupprensningen är inte bara partiell, den är mer än så. Alla som har foton har ett ansvar att sortera och ordna sin bildskatt. Och detta gäller kanske inte bara de flitiga fotograferna. Vad finns i dina gömmor och hur väl har du beskrivit vilka som finns på bilderna? Barnbarnen vet inte. Du vet. Någotsånär. Med detta i minne, är bilderna i boken Biskops vederlike rätt intressanta för där syns också ett stycke kyrklig vardag.
Carl Henrik saknar förmågan att vara tråkig. Hans memoarer beskriver något som var och som format det som är - eller kunde ha varit.
Ja, ni vet alla.
Och vet ni inte, vet ni när ni läst boken.
Men har allt som han berättar hänt? Han hävdar det, vilket betyder att han kämpat med sin värmländska natur, den som inte kan skilja mellan vad som varit och vad som kunde ha varit. Allvaret i boken är förstås att en annan tid än vår varit möjlig.
Nu undrar alla varför jag inte fortsätter skriva om Malmö.
Tålamod är också mod. I morgon tänkte jag åstadkomma något för det finns mer att säga. I dag ska det vara fest och glädje.
måndag 6 april 2015
En annan religion helt enkelt
Det pastorala programmet för Svenska kyrkan Malmö - den kallar sig så - antogs som en vision och uppdragsbeskrivning av kyrkorådet den 30 mars. Här styrs arbetet upp. Och detta är inte ett aprilskämt, som någon trodde när jag läste upp en del av texten just den 1 april.
Ni får texten.
http://kyrkligdokumentation.nu/malmo0315.pdf
De som har böjelser, kan försöka läsa den på malmöitiska. En sådan läsning försämrar inte texten, vill jag påstå.
Nu citerar jag och kursiverar så att ni ska se hela det inledande citatet, programförklaringen:
Vision
Svenska kyrkans Malmös vision är att bidra till världens fred
Det innebär att öppna för fred inom varje människa, att skapa fredens möjlighet i Malmö och hela världen.
Uppdrag
Svenska kyrkan Malmö har Kristi kyrkas uppdrag att i en anda av öppenhet, tillit och respekt gestalta och dela berättelsen om Jesus Kristus.
Genom att leva nära jorden med öppen himmel firar och upprättar kyrkan livet. Så tjänar kyrkan Guds rike och världens fred genom att leva i verkligheten och samtidigt investera i en ny och annorlunda verklighet.
Allt detta var citat. Detta är vad Svenska kyrkan Malmö går ut på. Till detta betalar de kyrkotillhöriga sin kyrkoavgift. I Malmö, nota bene.
Nu har jag återgett texten på dokumentets första sida, själva programförklaringen.
Vi håller här en stund (märker ni hur det skånska tagit tag i mig?).
Min malmöbördige och mycket avhållne vän föreslog att texten skulle tonsättas och framföras av Kvinnaböske. Han höll den för att bli - eller vara - en schlager. Pekoraler platsar i den genren, menade han. Han kan ha rätt. Men saken är dock allvarligare.
Jag är alltså en allvarligare typ, trots denna bloggsida som präglas av att vara käck, pigg och munter. Jag ser att detta är en annan religion. Inte bara än min.
Detta är inte vad Svenska kyrkan tror.
Agendan kunde hålla väl för en fredsförening. Men jag känner igen det teologiradikala greppet. "Berättelsen" delas och befriar. Den är tron flyttad bort från Jesus och hans frälsningsgärning. Jag hoppas ni förmår att skära skivorna så tunt att ni fattar.
Mot slutet av dokumenten definieras fred. Det är "ett tillstånd av respekt, samarbete och välfärd", social rättvisa, frånvaro av krig, fattigdom, hunger och förtryck. Sen kommer det: "Fred är att kunna samlas utan rädsla, till gudstjänst, till arbete. Det är att kunna publicera sig och säga sanningen även till makten." Jag uppskattar förstås kängan till Växjö domkapitel.
"Fred är Salam (shaloms motsvarighet på arabiska), välfärd, jämlikhet och respekt för mänskliga rättigheter."
Nu talas arabiska i Malmö. Också i Svenska kyrkan Malmös dokument, uppenbarligen.
Här investeras i en ny och annorlunda verklighet, sägs det, samtidigt som kyrkan lever i verkligheten. Det kan betyda att befattningshavarna håvar in löner och förmåner av Svenska kyrkan och samtidigt investerar i en ny och annorlunda verklighet. När det är för sent, kommer några att upptäcka att det som investerats verkligen gett en ny och annorlunda verklighet, en annan tro.
Kristen tro kan verkligen inom ett kyrkosystems ram avskaffas.
Det betyder att det låter fromt utan att vara det. Det sägs, som noga taget ingenting är, mer än fromma ord - fast inte fromma!
Förunderligt och märkligt men inte omöjligt att förstå. De små stegen har tagits just steg för steg och nu är vi här.
Men det sägs alltså fromma saker när uppdraget beskrivs!
Jo, och kyrkofäderna visste att villolärare också anför bibelord och det blir fel ändå.
Här ska läsas vad som skrivs och vad som inte skrivs.
"Att samlas till bön är ett av kyrkans främsta kännetecken."
Det tror jag inte. Många samlas just till bön. Muslimer t ex. Och visserligen ska mässa alltid firas i respektive kyrkas söndagsgudstjänst - men jag fattar inte riktigt varför.
Kan det bero på "att gudstjänsten möter människors behov av riten och bärs av ritens inneboende kraft att tolka och härbärgera livet" -?
I så fall har mässan blivit inte sakramental utan religiös. Är det över huvud taget tänkt, är hela upplägget illa tänkt. Visst låter det bra "att gudstjänsten firar, upprättar och välsignar livet". Men vad betyder det? Vem gör vad i gudstjänsten - är inte det den egentliga frågan? Och handlar inte svaret om Den Helige Ande?
Det finns mer att säga, men ni kan inte nu bära det.
Den saken är klar att är vi inte överens om vad evangelium är, kan vi inte missionera tillsammans.
Den religion som heter "Svenska kyrkan Malmö" är något annat än vad Svenska kyrkan tror, bekänner och lär, den saken är uppenbar.
Men ska inte biskopen i Lund nu ställas inför ett problem?
Han är en väktare på Sions murar.
Han ska se faran och agera.
Och ska inte de pensionerade prästerna i Malmö säga ett sanningens ord? De har inte varsnat de små stegens förändringar, men nu måste väl all insikt rasa ner över dem? Kan de vara tysta? Detta var inte vad de ville med sina prästår i Malmö.
Prästerna i tjänst - har de inte ett ansvar? Och lekfolket? Jo, men det är minst farligt för pensionerade präster och för lekfolk att ta till orda nu. Den som nu tiger, samtycker och är medansvarig
Själv saknar jag Pedel, Sydsvenskans legendariske kyrkojournalist. Vad hade han inte kunnat göra av detta religionsskifte i Malmö? Jag saknar Gustaf Wingren. Detta, Gustaf, hade jag unnat dig att få läsa och det beror inte bara på att jag är en hygglig käft.
Så läs dokumentet.
Jag tänker nog återkomma till det.
Ni får texten.
http://kyrkligdokumentation.nu/malmo0315.pdf
De som har böjelser, kan försöka läsa den på malmöitiska. En sådan läsning försämrar inte texten, vill jag påstå.
Nu citerar jag och kursiverar så att ni ska se hela det inledande citatet, programförklaringen:
Vision
Svenska kyrkans Malmös vision är att bidra till världens fred
Det innebär att öppna för fred inom varje människa, att skapa fredens möjlighet i Malmö och hela världen.
Uppdrag
Svenska kyrkan Malmö har Kristi kyrkas uppdrag att i en anda av öppenhet, tillit och respekt gestalta och dela berättelsen om Jesus Kristus.
Genom att leva nära jorden med öppen himmel firar och upprättar kyrkan livet. Så tjänar kyrkan Guds rike och världens fred genom att leva i verkligheten och samtidigt investera i en ny och annorlunda verklighet.
Allt detta var citat. Detta är vad Svenska kyrkan Malmö går ut på. Till detta betalar de kyrkotillhöriga sin kyrkoavgift. I Malmö, nota bene.
Nu har jag återgett texten på dokumentets första sida, själva programförklaringen.
Vi håller här en stund (märker ni hur det skånska tagit tag i mig?).
Min malmöbördige och mycket avhållne vän föreslog att texten skulle tonsättas och framföras av Kvinnaböske. Han höll den för att bli - eller vara - en schlager. Pekoraler platsar i den genren, menade han. Han kan ha rätt. Men saken är dock allvarligare.
Jag är alltså en allvarligare typ, trots denna bloggsida som präglas av att vara käck, pigg och munter. Jag ser att detta är en annan religion. Inte bara än min.
Detta är inte vad Svenska kyrkan tror.
Agendan kunde hålla väl för en fredsförening. Men jag känner igen det teologiradikala greppet. "Berättelsen" delas och befriar. Den är tron flyttad bort från Jesus och hans frälsningsgärning. Jag hoppas ni förmår att skära skivorna så tunt att ni fattar.
Mot slutet av dokumenten definieras fred. Det är "ett tillstånd av respekt, samarbete och välfärd", social rättvisa, frånvaro av krig, fattigdom, hunger och förtryck. Sen kommer det: "Fred är att kunna samlas utan rädsla, till gudstjänst, till arbete. Det är att kunna publicera sig och säga sanningen även till makten." Jag uppskattar förstås kängan till Växjö domkapitel.
"Fred är Salam (shaloms motsvarighet på arabiska), välfärd, jämlikhet och respekt för mänskliga rättigheter."
Nu talas arabiska i Malmö. Också i Svenska kyrkan Malmös dokument, uppenbarligen.
Här investeras i en ny och annorlunda verklighet, sägs det, samtidigt som kyrkan lever i verkligheten. Det kan betyda att befattningshavarna håvar in löner och förmåner av Svenska kyrkan och samtidigt investerar i en ny och annorlunda verklighet. När det är för sent, kommer några att upptäcka att det som investerats verkligen gett en ny och annorlunda verklighet, en annan tro.
Kristen tro kan verkligen inom ett kyrkosystems ram avskaffas.
Det betyder att det låter fromt utan att vara det. Det sägs, som noga taget ingenting är, mer än fromma ord - fast inte fromma!
Förunderligt och märkligt men inte omöjligt att förstå. De små stegen har tagits just steg för steg och nu är vi här.
Men det sägs alltså fromma saker när uppdraget beskrivs!
Jo, och kyrkofäderna visste att villolärare också anför bibelord och det blir fel ändå.
Här ska läsas vad som skrivs och vad som inte skrivs.
"Att samlas till bön är ett av kyrkans främsta kännetecken."
Det tror jag inte. Många samlas just till bön. Muslimer t ex. Och visserligen ska mässa alltid firas i respektive kyrkas söndagsgudstjänst - men jag fattar inte riktigt varför.
Kan det bero på "att gudstjänsten möter människors behov av riten och bärs av ritens inneboende kraft att tolka och härbärgera livet" -?
I så fall har mässan blivit inte sakramental utan religiös. Är det över huvud taget tänkt, är hela upplägget illa tänkt. Visst låter det bra "att gudstjänsten firar, upprättar och välsignar livet". Men vad betyder det? Vem gör vad i gudstjänsten - är inte det den egentliga frågan? Och handlar inte svaret om Den Helige Ande?
Det finns mer att säga, men ni kan inte nu bära det.
Den saken är klar att är vi inte överens om vad evangelium är, kan vi inte missionera tillsammans.
Den religion som heter "Svenska kyrkan Malmö" är något annat än vad Svenska kyrkan tror, bekänner och lär, den saken är uppenbar.
Men ska inte biskopen i Lund nu ställas inför ett problem?
Han är en väktare på Sions murar.
Han ska se faran och agera.
Och ska inte de pensionerade prästerna i Malmö säga ett sanningens ord? De har inte varsnat de små stegens förändringar, men nu måste väl all insikt rasa ner över dem? Kan de vara tysta? Detta var inte vad de ville med sina prästår i Malmö.
Prästerna i tjänst - har de inte ett ansvar? Och lekfolket? Jo, men det är minst farligt för pensionerade präster och för lekfolk att ta till orda nu. Den som nu tiger, samtycker och är medansvarig
Själv saknar jag Pedel, Sydsvenskans legendariske kyrkojournalist. Vad hade han inte kunnat göra av detta religionsskifte i Malmö? Jag saknar Gustaf Wingren. Detta, Gustaf, hade jag unnat dig att få läsa och det beror inte bara på att jag är en hygglig käft.
Så läs dokumentet.
Jag tänker nog återkomma till det.
Nu får ni ge er!
För att alla ska fatta citerar jag mig själv. Det ger märg åt konversationen. Så här skrev jag om biskop Johansson i morse, så varför ska ni nu skälla på mig!
Uppfatta mig för all del inte som ovänlig mot biskop Johansson. Det är jag inte. Han är en vänlig själ som lockar fram vänligheten i oss alla.
Uppfatta mig för all del inte som ovänlig mot biskop Johansson. Det är jag inte. Han är en vänlig själ som lockar fram vänligheten i oss alla.
Biskop Johansson slutar med mera
Tänker jag efter tycks det mig som om biskop Johansson började och slutade sin verksamhet med att i domkapitlet ge mig admonitioner. Hur kunde detta komma att uppfattas av eftervärlden? Man undrar. Är det med biskop Johansson som med biskop Monod - ordningsmän i klassen när det kyrkliga livet är helt i oordning och de bara skapa ordning i oordningen. Inte vet jag. Jag vet inte ens hur det kom sig att biskop Johansson hamnade som biskop Lindegårds portföljbärare och för 34 år sedan fick den nyckel till biskopshuset Östrabo, som han nu lämnar tillbaka. 34 år - rekordet tycks svårslaget i varje fall av prästvigda personer. Men varför behövde han inte vara i församlingstjänst och vad har gjort honom så oumbärlig i stiftet? Fråga mig inte. Jag vet inte. Det säger kanske mer om biskop Lindegård och stiftet än om biskop Johansson?
Svaret är kanske att Johansson i alla lägen varit havlig. Han har aldrig gjort något utmanande, aldrig något farligt och i egentlig mening aldrig gjort någon skillnad. Skillnaderna har gjort sig själva och Johansson har hängt med och administrerat efter hand.
Biskop Johansson har varit den biskop stiftet ville ha. Vad nu stiftet egentligen är, det vet jag nog inte heller. Han skulle inte ställa till med något - och det har han inte heller gjort. Han har varit trevlig och det är viktigt nog. Generöst har han gett av sin tid ute i församlingarna och mötet med människor. Det uppfattades stiftet behöva efter den korta epoken Thidevall.
Frågan vad stiftet egentligen behövt de senaste decennierna ställer vi inte. Det har gjorts nyansatser som aldrig fullbordats. När något blivit bra, har det avslutats. Och det har alltid varit noga med avgränsningen av de icke önskade. "Marginalisera för att eliminera" sa man aldrig - men gjorde. Sven Lindegård var justare än Anders Wejryd, förstås, men tiden var en annan. Och ibland häpnar jag över biskopars felbedömningar - av människor och sammanhang. De borde vara kunniga i majeutik, förmågan att förlösa idéer, uppslag och människor. De flesta som blir biskopar kan inte det hantverket. Undantaget var Bertil Werkström. Så var han inte rädd utan mer kallelsemedveten. Han blev biskop och ärkebiskop inte som en karriärväg, tror jag han tänkte, utan därför att Gud gav honom en uppgift. Så enkelt och så svårt var det nog.
Hur såg biskop Johansson på sin tid? Han hade aldrig tänkt sig att bli biskop och det var många som under årens lopp inte tänkt honom som det. Så krisade det sig och så blev det som det blev. Antingen var detta ett antal bortkastade år, år när stiftet egentligen skulle ställt sig de avgörande framtidsfrågorna, skapat ett kollektivt krismedvetande och konstruktivt gjort omprövningar, eller så var det år när stiftet fick stilla sig och i lugn och ro få en utgångspunkt för det fortsatta arbetet under ledning av näste biskop. Med Modéus II får stiftet en församlingspräst och snart doktor dessutom som biskop, om det nu är biskop han blir. Påminner han inte lite om Thidevall i det stycket? Om Modéus II möblerar om, kanske biskop Johansson framstår i förklarat skimmer. Vem vet.
Nu ska tydligen biskop Johansson runt i stiftet och predika fortsättningsvis. Det kanske är klokt - eller inte. Jan Arvid Hellström hade inga problem med att Sven Lindegård fanns kvar. Kanske är detta biskop Johanssons tänk också? Men alldeles enkelt är det möjligtvis ändå inte.
Biskop Johansson lägger ner staven. Den var inte billig och finansierades med pengar från en kvinnoprästmotståndare. Det ska man minnas när biskopen i Växjö träder fram. Minns Oscar Sjöfors och le inåtvänt och stilla när ni ser biskopen föra stav. Ska det bli något, beror det tydligen på kvinnoprästmotståndare, signalerar staven. Vi ler.
Förr i världen gick biskopar i kloster efter avslutad tjänst, precis det påven Benedictus (Bengan i vänkretsen) gjorde. Biskop Johansson har flyttat till - Klostergatan. Det är "nästan som".
Uppfatta mig för all del inte som ovänlig mot biskop Johansson. Det är jag inte. Han är en vänlig själ som lockar fram vänligheten i oss alla. Fast jag har förstås inte glömt prosten Pehr Edwalls ord: "Kyrkans största problem har i alla tider varit dess biskopar." På så vis är det alltid, antar jag, en glädjedag den dag då en biskop slutar. Eller hur tänker ni? Om ni tänker, alltså.
Att Jesus trädde in i Växjö domkyrka under påskdagens högmässa men blev utkastad, inhämtade jag i Expressen. Jesus kallades utklädd. Antingen var det Jesus som kom och inte fick plats i den kyrkliga solenniteten eller så var det mer än det polisen uppfattade "störande av förrättning". Fattar jag Expressen rätt var artisterna från Far & Son i kyrkan "som av en händelse", Frej Larsson och Simon Gärdenfors. Händelsen filmades av Larssons kompis Jens Rosengren. Expressen publicerar och filmen kan ses på Expressens hemsida. Att ge sig in och göra ett event av detta slag i Kyrkans gudstjänst är mer än störande av förrättning. Om det nu ändå inte var Jesus själv som blev utkastad.
Hade inte Hotzlips och Klein sjungit med änglarna redan i går - i Svenska Dagbladet och därefter i radio, hörde jag - hade de kanske kunnat sjunga med änglarna då biskop Johansson avtackas.
Intressant med änglasångerskorna. De kommer inte med något nytt, de vet inte mer än vi och de passar på att i sin rättfärdighet spela ut denna rättfärdighet genom att hålla fram missförhållanden i Svenska kyrka för att förstärka påskens budskap.. Nu såg jag på en löpsedel att en tv-känd präst svindlat pensionärer på 400 000 och det var också en påskdagsnyhet. Men det gick alltså inte att säga ett ord, inte ett enda, om att Svenska kyrkan faktiskt följer upp anmälningar om missförhållanden och det gick inte heller att erkänna, att när det handlar om Visbyfallet vet vi inte tillräckligt - och så ska det vara. Hotzlips och Klein anför Koskinen som sanningsvittne kontra biskop Fast. Det går jag inte på. I valet mellan dessa två för att fastställa vem som är en hederlig person, tar jag inte miste.
I korthet: ingen försvarar vare sig sexuella eller ekonomiska förvillelser.
Men är det på grund av tre fall, tre för många men i alla fall, rimligt att hålla fram hela kåren av präster, diakoner och pedagoger som potentiella förövare genom att kräva utdrag ur belastningsregistret? Finns det ett belastningsregister för falsk lära? Och förslaget om att ett annat domkapitel ska pröva - vad bottnar det i? Misstro? Grundad på vad?'
Jag säger inte att de som skrivit en Brännpunktsartikel ocvh regiserrar bilden av Svenska kyrkan i allt har dåligt omdöme, men efter Bergers avhandling förvånar det mig att Hotzlips vill skriva sig som "doktorand vid Åbo Akademi". Har hon ingen självbevarelsedrift och doktorerar vid ett riktigt universitet med kvalitetskrav?
Svaret är kanske att Johansson i alla lägen varit havlig. Han har aldrig gjort något utmanande, aldrig något farligt och i egentlig mening aldrig gjort någon skillnad. Skillnaderna har gjort sig själva och Johansson har hängt med och administrerat efter hand.
Biskop Johansson har varit den biskop stiftet ville ha. Vad nu stiftet egentligen är, det vet jag nog inte heller. Han skulle inte ställa till med något - och det har han inte heller gjort. Han har varit trevlig och det är viktigt nog. Generöst har han gett av sin tid ute i församlingarna och mötet med människor. Det uppfattades stiftet behöva efter den korta epoken Thidevall.
Frågan vad stiftet egentligen behövt de senaste decennierna ställer vi inte. Det har gjorts nyansatser som aldrig fullbordats. När något blivit bra, har det avslutats. Och det har alltid varit noga med avgränsningen av de icke önskade. "Marginalisera för att eliminera" sa man aldrig - men gjorde. Sven Lindegård var justare än Anders Wejryd, förstås, men tiden var en annan. Och ibland häpnar jag över biskopars felbedömningar - av människor och sammanhang. De borde vara kunniga i majeutik, förmågan att förlösa idéer, uppslag och människor. De flesta som blir biskopar kan inte det hantverket. Undantaget var Bertil Werkström. Så var han inte rädd utan mer kallelsemedveten. Han blev biskop och ärkebiskop inte som en karriärväg, tror jag han tänkte, utan därför att Gud gav honom en uppgift. Så enkelt och så svårt var det nog.
Hur såg biskop Johansson på sin tid? Han hade aldrig tänkt sig att bli biskop och det var många som under årens lopp inte tänkt honom som det. Så krisade det sig och så blev det som det blev. Antingen var detta ett antal bortkastade år, år när stiftet egentligen skulle ställt sig de avgörande framtidsfrågorna, skapat ett kollektivt krismedvetande och konstruktivt gjort omprövningar, eller så var det år när stiftet fick stilla sig och i lugn och ro få en utgångspunkt för det fortsatta arbetet under ledning av näste biskop. Med Modéus II får stiftet en församlingspräst och snart doktor dessutom som biskop, om det nu är biskop han blir. Påminner han inte lite om Thidevall i det stycket? Om Modéus II möblerar om, kanske biskop Johansson framstår i förklarat skimmer. Vem vet.
Nu ska tydligen biskop Johansson runt i stiftet och predika fortsättningsvis. Det kanske är klokt - eller inte. Jan Arvid Hellström hade inga problem med att Sven Lindegård fanns kvar. Kanske är detta biskop Johanssons tänk också? Men alldeles enkelt är det möjligtvis ändå inte.
Biskop Johansson lägger ner staven. Den var inte billig och finansierades med pengar från en kvinnoprästmotståndare. Det ska man minnas när biskopen i Växjö träder fram. Minns Oscar Sjöfors och le inåtvänt och stilla när ni ser biskopen föra stav. Ska det bli något, beror det tydligen på kvinnoprästmotståndare, signalerar staven. Vi ler.
Förr i världen gick biskopar i kloster efter avslutad tjänst, precis det påven Benedictus (Bengan i vänkretsen) gjorde. Biskop Johansson har flyttat till - Klostergatan. Det är "nästan som".
Uppfatta mig för all del inte som ovänlig mot biskop Johansson. Det är jag inte. Han är en vänlig själ som lockar fram vänligheten i oss alla. Fast jag har förstås inte glömt prosten Pehr Edwalls ord: "Kyrkans största problem har i alla tider varit dess biskopar." På så vis är det alltid, antar jag, en glädjedag den dag då en biskop slutar. Eller hur tänker ni? Om ni tänker, alltså.
Att Jesus trädde in i Växjö domkyrka under påskdagens högmässa men blev utkastad, inhämtade jag i Expressen. Jesus kallades utklädd. Antingen var det Jesus som kom och inte fick plats i den kyrkliga solenniteten eller så var det mer än det polisen uppfattade "störande av förrättning". Fattar jag Expressen rätt var artisterna från Far & Son i kyrkan "som av en händelse", Frej Larsson och Simon Gärdenfors. Händelsen filmades av Larssons kompis Jens Rosengren. Expressen publicerar och filmen kan ses på Expressens hemsida. Att ge sig in och göra ett event av detta slag i Kyrkans gudstjänst är mer än störande av förrättning. Om det nu ändå inte var Jesus själv som blev utkastad.
Hade inte Hotzlips och Klein sjungit med änglarna redan i går - i Svenska Dagbladet och därefter i radio, hörde jag - hade de kanske kunnat sjunga med änglarna då biskop Johansson avtackas.
Intressant med änglasångerskorna. De kommer inte med något nytt, de vet inte mer än vi och de passar på att i sin rättfärdighet spela ut denna rättfärdighet genom att hålla fram missförhållanden i Svenska kyrka för att förstärka påskens budskap.. Nu såg jag på en löpsedel att en tv-känd präst svindlat pensionärer på 400 000 och det var också en påskdagsnyhet. Men det gick alltså inte att säga ett ord, inte ett enda, om att Svenska kyrkan faktiskt följer upp anmälningar om missförhållanden och det gick inte heller att erkänna, att när det handlar om Visbyfallet vet vi inte tillräckligt - och så ska det vara. Hotzlips och Klein anför Koskinen som sanningsvittne kontra biskop Fast. Det går jag inte på. I valet mellan dessa två för att fastställa vem som är en hederlig person, tar jag inte miste.
I korthet: ingen försvarar vare sig sexuella eller ekonomiska förvillelser.
Men är det på grund av tre fall, tre för många men i alla fall, rimligt att hålla fram hela kåren av präster, diakoner och pedagoger som potentiella förövare genom att kräva utdrag ur belastningsregistret? Finns det ett belastningsregister för falsk lära? Och förslaget om att ett annat domkapitel ska pröva - vad bottnar det i? Misstro? Grundad på vad?'
Jag säger inte att de som skrivit en Brännpunktsartikel ocvh regiserrar bilden av Svenska kyrkan i allt har dåligt omdöme, men efter Bergers avhandling förvånar det mig att Hotzlips vill skriva sig som "doktorand vid Åbo Akademi". Har hon ingen självbevarelsedrift och doktorerar vid ett riktigt universitet med kvalitetskrav?
söndag 5 april 2015
Vi beklagar inte sorgen
Nu är det påsk på jorden och vi beklagar inte sorgen. Det är nämligen GLAD PÅSK eftersom Kristus verkligen har uppstått från de döda.
Jag läste en snutt i Melito av Sardes påskpredikan, som jag fastnade för:
"Han är den som klädde döden i skam och lät djävulen stå i sorg, liksom Mose gjorde med Farao."
Det var roligt att få veta och sorgen beklagar vi alls inte. Kristus är fiendens fiende. Det gläder oss när det går vår fiende illa.
Vi är alldeles för beskedliga och funderar alltför sällan på djävulens vanor. Lite fantasilöst är det - men mer behövs inte. Vi låter gärna lura oss. Särskilt när ondskan klär sig i änglakläder och ser from och fin ut. Ska vi praktisera mer av den kristna trons rebelliska? Vi som är lite mer fina i manéren får ju svårt med dr Martin Luther, som manade de kristtrogna att fisa, han sa så och jag är den förste att beklaga språkbruket, djävulen i ansiktet. Men det kan vara så att tiden för fromma fjärtar av detta slag har kommit, eftersom det är påsk och allt som kan öka djävulens sorg och förnedring god kristendom i praktiken. Tänk på detta när påskmaten förgasas.
Döden, döden, döden därtill. Klädd i skam. Svepningen ska klä upp oss och påminna om dopdräkten. Det är inte vi och våra döda som kläs i skam. Det är döden.
I Stilla veckan läste jag boken Savage Continent av Keith Lowe och drömde obehagligt. Boken handlar om uppgörelserna i Europa efter andra världskrigets slut, "Europe in the Atermath of World War II", när människor urskiljningslöst dödades eller med åtskillnad, för det handlade inte bara om hämnd utan om kollektiv skuld och etisk rensning. På en tysk krigskyrkogård i Frankrike såg jag att också små barn begravts. Två år eller så. De hade inte deltagit i kriget men de var fel och hanterades därefter. Norrmännen var beryktade för sina aktioner mot tysketöser och deras barn. I Polen rensades det och antisemitismen är ingen nazistisk uppfinning. Det finns en obehaglig och sällan berättad efterkrigshistoria och den är förödande konsekvent. Jag hade lite pejl på vad som hände och ändå drömde jag obehagligt. Det överraskade mig. "Må nåden komma och denna världen förgås!" sa de kristna. Med skäl. Och till det kom avrättningarna i Kenya. Om muslimer går runt och frågar vad studenterna bekänner samt omedelbart avrättar de kristna ska detta förstås inte uppfattas ha något som helst med islam att göra, förstår jag. Eller inte. Vi ska väl inte beklaga att Kristus kommer tillbaka och gör slut på djävulskapet? Och djävulens raseri är stort för han vet att hans tid är kort. Det är också ett perspektiv att påminna sig.
Vi har anledning till medlidande med människor, det vet jag. Men vi beklagar inte den sorg som följer med den glada påsken. Vi firar påsk. Och kanske Melito lärde mig något viktigt när han beskrev Farao som en modell för vad som komma skulle och som faktiskt också kom?
Nu säger jag som Melitio av Sardes om Kristus:
"Han är den som klädde döden i skam och lät djävulen stå i sorg, liksom Mose gjorde med Farao."
Jag blir riktigt stimulerad vid insikten.
Glad.
Som i Glad Påsk.
Jag läste en snutt i Melito av Sardes påskpredikan, som jag fastnade för:
"Han är den som klädde döden i skam och lät djävulen stå i sorg, liksom Mose gjorde med Farao."
Det var roligt att få veta och sorgen beklagar vi alls inte. Kristus är fiendens fiende. Det gläder oss när det går vår fiende illa.
Vi är alldeles för beskedliga och funderar alltför sällan på djävulens vanor. Lite fantasilöst är det - men mer behövs inte. Vi låter gärna lura oss. Särskilt när ondskan klär sig i änglakläder och ser from och fin ut. Ska vi praktisera mer av den kristna trons rebelliska? Vi som är lite mer fina i manéren får ju svårt med dr Martin Luther, som manade de kristtrogna att fisa, han sa så och jag är den förste att beklaga språkbruket, djävulen i ansiktet. Men det kan vara så att tiden för fromma fjärtar av detta slag har kommit, eftersom det är påsk och allt som kan öka djävulens sorg och förnedring god kristendom i praktiken. Tänk på detta när påskmaten förgasas.
Döden, döden, döden därtill. Klädd i skam. Svepningen ska klä upp oss och påminna om dopdräkten. Det är inte vi och våra döda som kläs i skam. Det är döden.
I Stilla veckan läste jag boken Savage Continent av Keith Lowe och drömde obehagligt. Boken handlar om uppgörelserna i Europa efter andra världskrigets slut, "Europe in the Atermath of World War II", när människor urskiljningslöst dödades eller med åtskillnad, för det handlade inte bara om hämnd utan om kollektiv skuld och etisk rensning. På en tysk krigskyrkogård i Frankrike såg jag att också små barn begravts. Två år eller så. De hade inte deltagit i kriget men de var fel och hanterades därefter. Norrmännen var beryktade för sina aktioner mot tysketöser och deras barn. I Polen rensades det och antisemitismen är ingen nazistisk uppfinning. Det finns en obehaglig och sällan berättad efterkrigshistoria och den är förödande konsekvent. Jag hade lite pejl på vad som hände och ändå drömde jag obehagligt. Det överraskade mig. "Må nåden komma och denna världen förgås!" sa de kristna. Med skäl. Och till det kom avrättningarna i Kenya. Om muslimer går runt och frågar vad studenterna bekänner samt omedelbart avrättar de kristna ska detta förstås inte uppfattas ha något som helst med islam att göra, förstår jag. Eller inte. Vi ska väl inte beklaga att Kristus kommer tillbaka och gör slut på djävulskapet? Och djävulens raseri är stort för han vet att hans tid är kort. Det är också ett perspektiv att påminna sig.
Vi har anledning till medlidande med människor, det vet jag. Men vi beklagar inte den sorg som följer med den glada påsken. Vi firar påsk. Och kanske Melito lärde mig något viktigt när han beskrev Farao som en modell för vad som komma skulle och som faktiskt också kom?
Nu säger jag som Melitio av Sardes om Kristus:
"Han är den som klädde döden i skam och lät djävulen stå i sorg, liksom Mose gjorde med Farao."
Jag blir riktigt stimulerad vid insikten.
Glad.
Som i Glad Påsk.
onsdag 1 april 2015
Ta vara på
Nu stänger jag ner och hoppas att ni tar vara på dagarna som ligger framför.
Det betyder att ta vara på det allvar som är glädjens förutsättning och sedan ta vara på den glädje som inte är allvarets motsats.
Låt natur och nåd berätta tillsammans - för så kan det vara i vårt land.
Bekymra er inte om mat och dryck.
Skärtorsdag och långfredag är befriande på så vis.
Men se till att maxa påsken på allt sätt.
Och har ni en församling som förser er med vad ni ska ha för er inre människa, gläd er och gå så mycket ni någonsin kan i kyrkan.
Det kan komma en tid när ni sitter på undantaget. Inte bara så att ni låsts in på hemmet utan tvingas inse att stilla veckan och påsken kommer att gå er handgripligt förbi.
Inte så nu, hoppas jag.
Det betyder att ta vara på det allvar som är glädjens förutsättning och sedan ta vara på den glädje som inte är allvarets motsats.
Låt natur och nåd berätta tillsammans - för så kan det vara i vårt land.
Bekymra er inte om mat och dryck.
Skärtorsdag och långfredag är befriande på så vis.
Men se till att maxa påsken på allt sätt.
Och har ni en församling som förser er med vad ni ska ha för er inre människa, gläd er och gå så mycket ni någonsin kan i kyrkan.
Det kan komma en tid när ni sitter på undantaget. Inte bara så att ni låsts in på hemmet utan tvingas inse att stilla veckan och påsken kommer att gå er handgripligt förbi.
Inte så nu, hoppas jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)