Ego i bokreatider

Det är två kaniner i huset nu. Hur ska det bli? Lite förvirrade morgonrutiner eftersom den nya kaninen skulle få känna att hon kommit till ett gott och kristet boende... Nu ska jag samla mig. Det borde kaninen Aslan också göra. Han sitter och kollar in nykomlingen i buren bredvid. De ser på varandra genom galler. Ska jag sjunga psalmen för att klargöra deras situation och tydliggöra att de kristna vet något om den?

Jag fick för att vidga perspektiven ett mejl från Bokus. Jag var först lite tagen av omtanken, men begrep sedan att det var mindre personligt än jag först trott. Det är snart bokrea. Bokus ville kränga böcker.

Jag tog mig fram bland utbudet så som en arab snabbt kan ta sig igenom souken.
Döm om min förvåning när boken Dagsedlar dök upp på årets bokrea.
Den boken kom som en överraskning år 1998, vilket i år blir för 18 år sedan, och behåller sin förmåga att överraska alltså. Den hade redigerats av Mikael Löwegren, som också skrev en läsvärd inledning. Bokens omslag hade ritats av Ingegerd Källström. Där återfanns i boken därtill en vacker hyllning av Ove Lundin. Allt var mycket gripande. För att sålunda inte säga överraskande. De som såg min häpnad, hade mycket roligt. Det hade jag också, när jag väl samlat mig.

Dagsedlarna var ett urval av krönikor jag skrivit i tidskriften Kyrkligt Magasin, som var Svenska kyrkans levande rikstidning (till skillnad från Kyrkans Tidning som presenterade sig som "ledande"). Nu kostar boken 49:- på rean.

Jag var tvungen att resa mig och plocka fram den ur hyllan, lätt orolig för vad som håller efter alla dessa år. Minns att det var gamla artiklar som samlats ihop. Vad skrev jag 1983 och åren därefter och hur håller det?
2016-1983 = 33.
År!
Hållbarheten får väl andra bedöma och allt kollade jag inte - men helt fel hade jag nog inte. Det borde skrämma. Det var ett återgivande av verkligheten då, som i mångt och mycket är verkligheten nu. Samtiden är onödig!

På Bokus söklista skrev jag "Dag Sandahl" för att hitta tillbaka till sidan. Det dök upp en drös böcker. Temat för vad jag skrivit kunde utan vidare vara "Die Wiedergabe der Wirklichkeit", den avhandling vid tyska institutionen som på sin tid beredde oss mycket nöje - men vill ni läsa Dag Sandahl om den kyrkliga verkligheten ska ni absolut inte läsa den! Fast till reapris fanns en del annat.

Naturligtvis är det jag skrivit högkyrkligt om man med begreppet menar att det står inställt i Kyrklig förnyelses sätt att tänka. Det skrivna är dock inte på någon punkt exakt den högkyrkliga teologi, som är fastlåst i en lika inflexibel fundamentalism hos den som skriver. Den glada högkyrklighet som skriver böcker har aldrig visat sig vara särskilt fundamentalistisk utan ifrågasättande och debattglad. Jag behöver inte hänvisa till debatten om Per Erik Perssons bok om Kristus-reprsentationen, där Biörn Fjärstedt markerade i Svensk Pastoraltidskrift (SPT) år 1965. Ni minns kanske? Vad pastor Cavallin skrev uttryckte inte nödvändigtvis vad hela rörelsen menade, var Biörns markering till professor Gustaf Wingren. Pojkarna dåförtiden kunde! Också. Det har fortsatt i rörelsen. I boken kan man se att vi inte alltid är överens. Varför skulle vi vara det?

Jag varsnar dock ett problem i samtiden.
Många präster uppfattar inte att kyrkopolitik är fromhetens konsekvens. De tror att kyrkopolitik är en syssla utan fromhet, för det har de sett när de mönstrar skarorna söndag förmiddag. Då är få av kyrkofullmäktiges ledamöter och deras familjer på plats och procentuellt nog lika få från kyrkorådet. Kyrkvärden kommer den söndag det är tjänstgöring. De drar slutsatsen att de kan fortsätta med det fromma och förstår sig inte på företeelser som Frimodig kyrka. Är det ens någon idé att rösta i kyrkovalet? Jag kan förstå prästernas oförståelse, men jag sympatiserar inte med den.

Vi behöver människor som uppfattar kyrkopolitiskt ansvar som kyrklig värnplikt.
Må vara att det finns ett antal år när familjen måste få plats men någonstans mellan 47 och 67 år kanske det lättat på hemmafronten?
Ska vi inte slå vakt om unga på listorna? Jo, men kravet ställs kanske mer på dem som är i en annan fas i livet.
Pigga pensionärer, då? Egosvaret är att jag inte vet. Risken är att de som varit med länge blir kvar och blockerar det som egentligen borde ske. Samtidigt är det en risk att de som kan binda ihop skeenden under några decennier, ett gäng påminnare, kommer bort. Det kanske räcker att de påminner om artiklar och böcker de skrivit och så är det bra med det? Fast Frasse är ju något äldre? Liksom ett par presidentkandidater i USA.

Temat var egentligen att kyrkopolitik är fromhetens konsekvens.
Frimodig kyrkas årsmöte i Växjö stift äger rum kl 10.30 på lördag i Domkyrkocentrum. Man får komma förstås om man vill och är intresserad. Biskop Modéus II kommer och talar om vad han skulle vilja att Frimodig kyrka bidrar med.  Kyrkopolitik har med visioner att göra, dvs att omvandla den himmelska synen till kyrkoliv.

Bön och handling blir ett. Alla ska inte ägna sig åt sammanträden och analyser och alla behöver inte skriva ihop motioner. Men en kyrkokristen får inte lämna över kyrkopolitiken till dem som vill just den och inte det andra.
Morsan var kall i sin analys när vi satte oss i bilen efter en högmässa i Ormesberga kyrka och en handfull karlar stod vid sockenstugan, eftersom det skulle bli kyrkstämma. "Där är dom för att bestämma men gudstjänsten bryr de sig inte om." Sönerna var späda. Insikten sitter i. Den insikten styr vad jag skrev i det som blev Dagsedlar, styr det som var Dagblogg och styr BloggarDag.

Det är inte alldeles lätt för oss som i våra egna liv bär med oss erfarenheter av att Svenska kyrkan är något mer än vad hon nu framträder som. Jag ska försöka skriva någon mer bok på det temat. Jag menar, vi får tänka på framtids bokreor. Ska en sådan bok reas 18 år efter utgivningen? Ungefär 2035,  alltså. Perspektivet ter sig, som det heter på ekumeniska, lite scary. Kommer den samtiden också visa sig vara onödig? Eller är världens tid förgången då? Han ska ju komma tillbaka...

Genussmart

Nog fattar jag hur svårt detta blir.
Den som i ämbetsfrågan tänker som Kyrkan alltid tänkt, en hållning som i Sverige och för Svenska kyrkan ändrades först efter ett par riksdagsbeslut år 1958, är körd på ett annat område än det om Kyrkans ämbete - nämligen jämställdhet och genus.
Detta var själva ljuget att förvandla en fråga till en annan eller att ta en fråga som en helt annan utan att ägna sig åt besvärliga komplikationer.
Vilken är lösningen för en sådan som jag är?
Anpassning så att genusfrågor inte tas upp, då? Eller friskt vågat i tanke att de som kan skilja frågorna från varandra - trots decennier av propaganda om att frågorna skulle vara en och densamma - kanske gör bäst i att fundera om kön. Friskt vågat!

För snart sagt 50 år sedan var det klass som gällde, inte kön.
Med Röda Bönor och en del andra, Grupp 8 t ex, ändrades saken och blev mer kön än klass. De cyniska skulle säga att detta skifte avspeglar medelklassens egenintresse. Jag vet inte. Jag har sett ärkebiskopen posera på en bild med andra kvinnliga kyrkoledare och påpeka att de just är - kvinnor. Jag tänkte på Morsan, men sa inget. Hon var alltså kvinna i yrkeslivet, den tolfte kvinnliga provinsialläkaren i landet (landets historia!). Jag hörde henne aldrig påpeka att tonvikten låg på det kvinnliga. Det låg på professionen. Jag såg henne aldrig ställa upp på bild med några andra kvinnliga provinsialläkare för att manifestera vad det nu är som  manifesteras. Det är tänkvärt.

Nu är det inte så enkelt för kvinnliga biskopar eller ärkebiskopar från Sverige.
Det var väl i Estland Antje Jackelén fick sköta söndagsskolan när ny ärkebiskop skulle mottas? Det var en markering. Den skulle kunna uppfattas som kraftfull.

Lika illa nu när Eva Brunne var i Tanzania och ny Presiding Bishop skulle tas emot.
Det påpekades att Dodomadeklarationen skulle undergrävas om Brunne fick vara med vid handpåläggningen. Brunne fick vackert sitta kvar. Som episkopalt staffage, liksom. Vännerna i Tanzania rapporterade till Sverige att Brunne var mycket ilsken och som ett åskmoln under hela högtiden.

Detta har inte rapporterats i Sverige.
Nu vet ni och ni vet vem ni ska tacka för att ni vet.
Men om vi frågade i Baltikum eller i Afrika skulle nog svaret inte handla om genus utan om vad ämbetet är och hur ansvarig ekumenik kan bedrivas. Naturligtvis kan dessa utlänningar tillskrivas underliggande men dolda motiv, med risk att den som argumenterar så, kallas rasist. Jag pekar bara på svårigheten när det gäller med kristna i Afrika. Den svårigheten gäller inte här hemma, där de medkristna fritt och friskt kan beljugas.

Men lite roligt tycker jag att det är, när det inte är enkelt då Svenska kyrkan går före.

I Kalmar tycks det enkelt.
Där är det nämligen genussmart på fritidsgården. Det finns något som kallas "Kalmarmodellen". Den går ut på att killar och tjejer inte tillhör motsatta, homogena grupper och att lokalerna ska vara fräscha. Lokalerna görs om för att motverka rådande genusordningar. Personalen har utbildats för detta också.
Nu hör jag röster som säger att killar ska få vara killar, brottas och så och jag funderar över hundägare, som utan blygsel bestämmer sig för om de vill ha en tik eller en hanhund och menar att könet har betydelse. Hundägare är genussmarta på sitt sätt. Ännu har jag inte heller hört en hundinstruktör som ger kurser i hur hundar blir genussmarta och sätter sig över könsmaktsordningen. Det kanske kommer?

Marianne Dahlberg, S, är ordförande i kultur- och fritidsförvaltningen, meddelar Östra Småland, och jättestolt över fritidsledarna. Nu ska kommunens alla sju fritidsgårdar uppfylla samma standard och den är satt i syfte att uppnå de jämställdhetspolitiska målen. Vad gör man då?

Dahlberg berättar:
"Vi har till exempel gjort det förbjudet att skojbråka och att säga könsord eller liknande, det tar vi väldigt strikt på och jag tror att det kan göra en skillnad."
Skojbråka är väl sådant killar gör - och så könsord! Liknande betyder kanske svordomar? Men då är det absolut inget annat än vad som gällde i småskolan och folkskolan, ja kanske också på realskolan om jag tänker efter. Anpassligheten till frökens värderingar kallas nu "genussmart". Det är det hela. Så vad nytt har hänt? Den politiska målsättningen kokar ner i ett par förbud. Borde inte en sådan politisk satsning utsättas för en konstruktiv utvärdering?

Denna utvärdering kanske också skulle innefatta vad det betyder att fritidsledarna varit duktiga? Har de suttit stilla och hållit käften under den politiska upplysningskampanjen, som letts av några för uppgiften lämpliga kommissarier? Vill vi ha den sortens fritidsledare eller vill vi ha fritidsledare av mer vildsint sort? Inte vet jag. Fråga får man.

Jag undrar också över vilken framtid de pojkar går till mötes, som inte får skojbråka? Det är nog killarna det är lite synd om. Men de kanske inte måste gå till fritidsgården utan kan hitta på egna aktiviteter, som att anlägga eld i Berga centrum, ett par stenkast bort från närmaste fritidsgård?

Och om det genussmarta i kommunal regim borde frågan ställas om det kan finnas omtanke som inte tänkt efter utan styrs enkelspårigt ideologiskt. Med följdfrågan om resultatet av ideologiskt betingad blindhet.

Förföljda kristna

Jag läste Svenska kyrkans hemsida för att förstå vad Svenska kyrkan gör för förföljda kristna. Nu var det mer vidsynt än så. Svenska kyrkan ställde upp också för andra troende. Den bekymrade prästen ringde och frågade om inte dopet betydde något i sammanhanget, för där hade ju alla kristna gjorts till en helhet och den enes lidande är den andres. Jag förmodade att det enkla svaret var att dopet i detta sammanhang ingenting betydde. Det var de religiösa som ansamlades. Jag fann det hela obibliskt men välmenande på sitt sätt. Fast inte så lite kan jag vara bekymrad över att de som alls inte har någon tro på detta sätt ställs åt sidan. Borde vi inte antingen ställa upp för de medkristna särskilt eller säga att tron har ingen betydelse och vi ställer upp för alla människor?

Nu har Frasse och Kirill sagt något annat än vad den svenska kyrkoledningen uttalat. De tar förföljelsen av de kristna på allvar. Det skapade en konstig situation. Stöd för kyrkoledningen kunde dock inhämtas från Borås Tidning, ett stöd som snabbt twittrades runt. Det fann jag lite besvärande. Eigenlob stinkt. Men tydligen uppträder Svenska kyrkan ansvarsfullt och bryr sig. Jag läste innantill /referens längst ner/ om allt vad som uträttas och så lite till:

5.  Vi verkar i det tysta

En del av vårt arbete måste vi tala tyst om av säkerhetsskäl. Idag kan vi till exempel berätta att Svenska kyrkan in på åttiotalet finansierade församlingslokaler och kyrkoreparationer i Sovjetblocket. Det höll vi tyst om då för att inte riskera de kristnas säkerhet.  

Jag har varit med i styrandet av Svenska kyrkan. Jag satt som ersättare i den dåvarande kyrkosttrelsen 1986-1989 och som ordinarie och i arbetsutskottet 1989-1998, var det väl. Därefter satt jag i styrelsen för Kyrkofonden, först på den statliga tiden som ersättare och från 2000 som ordinarie och i AU. Jag slutade väl 2004 - eller när det var styrelsen upphörde? Jag kan lugnt säga att jag inte förrän nu nåtts av beskedet att Svenska kyrkan finansierat församlingslokaler och kyrkoreparationer i Sovjetblocket. Något sådant stöttades i Tallinn efter 1989 men det var den svenska församlingens kyrka. Men innan? Kan det vara så förfärande, att Svenska kyrkans kommunikationsavdelning nu tar åt sig äran för vad fria organisationer som Kristna bakom järnridån eller vad de hette kan ha gjort? Men nu ser jag, först nu, glidningen. Inte Sovjetunionen utan sovjetblocket (som ska stavas med liten begynnelsebokstav!)
Kollekterna till Demmin från Växjö stift kan alltså räknas in. Men de togs upp alldeles öppet? Vad är det Svenska kyrkans kommunikatörer försöker göra nu? Och med vilken avsikt? För att hantera tystnaden kring det samtida utrotandet av kristna i Mellanöstern?

Det här vill jag veta mer om, för det verkar underligt.

Hade det hela alls med Sovjetunionen att göra eller hur kom någon på att kalla centraleuropeiska stater för "Sovjetblocket"?
Fördes pengar in i CCCP? Hur i så fall? Kurirer? Hur kom det sig att KGB inget visste? Var våra agenter så skickliga i cover-up operations?
Eller är det operationen Till Bröders hjälp som pastor Svantesson var inblandad i och som ställde till det rejält för Svenska Kyrkans Diakonistyrelse när det blev svårigheter att redovisa medel och rykten om vapensmuggling genom organisationen florerade som kommer till användning? Men då var det första delen av 1950-talet.

I den aktuella frågan om förföljelsen av kristna i våra dagar, verkar det på mig som om ledande kamrater i Svenska kyrkan trampat rejält snett och jag kommer inte ifrån tanken att kommunikatörerna vill dölja något genom att sätta fokus på något annat, något vi har föga kunskap om och att just detta faktum är poängen.

För egen del menar jag att det finns en förpliktelse för kristna att tala för de förfölja och plågade medkristna av ett basalt skäl. Deras plåga är vår. Den ska kännas in på bara skinnet. Givet, förstås, givet att vi är en apostolisk kyrka som tar apostelns undervisning på allvar. Är vi det, kanske det inte blir så speciellt med troende av annan religiös tillhörighet utan mer särskilt med de människor vi har nära inpå oss - våra nästor - som inte tror eller inte vet vad de riktigt ska tro. Majoriteten av medlemmar i Svenska kyrkan, alltså.

Vill ni läsa hur Svenska kyrkan officiellt ser på de förfölja så kollar ni själva.
https://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/forfoljda-kristna-och-utsatta-troende
Är det verkligen dumt att nu ställa en fråga om trovärdighet?

Kollektiv skuld

Kyrkan söker försoning med samerna och vitboken är på väg.
Innan jag läst den, tänker jag förstås inte så sofistikerat som efter läsningen.
På mitt grovhuggna sätt menar jag nämligen att i valet mellan renskötsel eller gruvnäring och vattenkraft är de senare verksamheterna att föredra. De ger oss välstånd långt utöver vad renskötseln skulle ha gett den svenska nationen.

Är det inte lite sorgligt att den samiska kulturen då riskerar att gå under, när de flesta från Sapmi bor i Stockholm. Jo, på samma sätt som vi sörjer de indelta knektarna, bakstugusittarna, torparna och hemmansägarna, de med en till tre kor, en häst, hushållsgris och små tegar i Småland. Tant Ragnhilds hemystade ost och hennes sanslöst goda bröd, bakat i stenugn, hör också till det förlorade. Livet är till sist en samling förluster och till sist förlorar jag mig själv och allt jag håller kärt. Livet har blivit långt för den som lever 70 eller 80 år och det är möjligt att jag inte hinner bli jubeldoktor. Men välståndet har trots allt ökat. Eller just därför.

Bär jag då på en kollektiv skuld för politiska beslut fattade innan jag ens var påtänkt eller fattade innan jag hade rösträtt? Beror denna skuld i så fall på att jag är född i detta land. Om jag varit dansk hade jag inte haft någon kollektiv skuld till samer i Sverige. Fast vid närmare eftertanke är det väl skuld till inuiter det ska gälla i Köpenhamn...

Jag tror inte på talet om kollektiv skuld.
Jag tänker att skulden är personlig. Det är illa nog. Jag kan inse personlig skuld och se den som en del i något kollektivt. Främst synden att vi hållit oss oinformerade eller tigit när vi skulle ha talat. Men då är skulden fortfarande personlig om än insatt i ett (politiskt) sammanhang.

Jag kanske är nonchalant, men det bör väl en kyrkokristen vara?
Jag har avlagt min syndabekännelse och tagit emot förlåtelse många gånger. Funkar inte förlåtelsen?
Det tror ju jag.
Lite skit finns alltid kvar på ytan och så själva stengrunden men det finns en poäng med att ha en Frälsare och han är ju så lidelsefullt intresserad av att förlåta mig. Han vill nog inte ha dött i onödan för min skull, tänker jag.

Funderingen om den kollektiva skulden har jag burit med mig sedan jag läste intervjun i DN den 5 februari med Antje Jackelén.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/kyrkan-soker-forsoning-med-samerna/
Ja, jag läste inte förrän några dagar senare men i alla fall.
Saken gäller alltså samerna och Svenska kyrkans förbrytelser. Jag vill verkligen läsa vitboken för jag undrar om mycket. Det är väl ett problem att prästerna uppträder som statens representanter? Så var skolväsendet organiserat. Säger detta så mycket om Svenska kyrkan? I mars kommer boken.

Antje Jackelén berättar att hon har erfarenhet av kollektiv skuld.
Hon är född 1955 och hon och hennes generation är impregnerade med den känslan. Hon ser sig som bärare av en historia som är förfärligt skuldbelastad.
Nu skulle jag vilja trösta Antje med att den nationella högersocialismen på många sätt blir historiskt begriplig - både utifrån tysk 1800-talshistoria, kriget 1914 och åren därefter samt Versaillefreden. Ont föder ont och saken gäller sannerligen inte bara Tyskland. Men Antje berättar inte bara om kritiken mot nazismen som fanns i hennes familj (på mors sida) utan också om familjens deltagande i nazismens diktatur. Farfar och far karaktäriserar hon som medlöpare, för att använda dagens språkbruk. Man skulle ha Hitlerporträtt hemma för systemet var totalitärt - och så var det tydligen i familjen. Hennes far togs från skolan in i kriget, blev soldat i den nazistiska krigsmaskinen men Antje vet inte så mycket om hans krigserfarenheter. När hon sagt det, påpekar hon: "Jag tycker vi har kommit långt från vitboken nu".

Det hade de kanske. Men intressant är det, för inte kan Antje på något sätt hållas ansvarig för sådant som hände 10 eller 20 år innan hon föddes! Ansvar kan hon möjligen ha för att hon inte tagit reda på mer om sin familjs historia. Vad var hennes far med om, vilket förband tillhörde han, var sattes det in i striderna, var satt han i krigsfångenskap? Och var Opa nazist och partimedlem eller bara medlöpare? Kan man kolla upp om han som posttjänsteman var en av de 7.5 miljonerna nazisterna - och just tjänstemän utgjorde väl en dryg tredjedel av medlemskåren. Mycket finns kvar i arkiven och är relativt enkelt att hitta. Det kan till och med vara så att det i familjens gömmor finns intressanta album och tidningsurklipp. Vill man veta, kan man veta. På sin höjd skulle det kunna vara en skyldighet att ta reda på allt detta och en skuld om någon medvetet underlåter saken. Tystnaden efter kriget och livet ut kanske är lika intressant som tystnaden under naziregimen?

Morsan hade tjänstevapen och blev kapten under kriget för att sedan ta ytterligare ett steg i karriären med livvakt och chaufför. Det imponerade på sönerna. Hon gjorde antagligen en del nytta som läkare, inte minst när Beredskapssjukhuset tog emot fångar från koncentrationslägren. Jag tänker inte att de plusvärden hon skapade skulle ge mig några personliga pluspoäng men kanske inte heller ge det kollektivt. Lika lite som skulden - fast tvärtom, alltså.

MPA gäller. Med Personligt Ansvar. Det sa farbror Sven när vi konfirmationsläste. Skulle farbror Sven ha narrats? Då går jag fri och då ser jag egen skuld. Bådadera. Det räcker bra så.

Vad håller vi på med?

Mer specifikt: Vad håller vi på med när vi firar gudstjänst och försöker leva Kyrkans år? Jag har en svag aning, för jag är utbildad genom söndagsskola och konfirmandundervisning men i min höga ålder skadar inte repetition, ty den är all kunskaps moder.

Vi börjar med fastan - jag läste en tweet från Svenska kyrkan.
Vad en tweet är hade mina söndagsskollärare och min konfirmationspräst inte en susning om - men låt gå trots det.
"Fastan är en chans att stanna upp mitt i livet och ge sig själv tid till bön och reflektion."
Det låter något men är det inte Någon som saknas i själva tankegången? Gud, liksom. Är ett kristet andaktsliv inget annat än andlig onani? Ge sig själv tid? Eller ge sig tid att... Jag ser skillnaden.

Nu är det söndag och jag har lovat Strukturutskottet att vara snäll på söndagar, så det är jag. Men ni vet vad jag menar. Hur vore det med en svenskkyrklig tweet som sätter fokus på Gud och syftar till att få oss ut ur våra tröga vanor? Det vore om inte annat ovant.

Med sällspord entusiasm söker jag så svaret på frågan varför vi firar gudstjänst.
Svenska kyrkan Malmö har ett svar.

"Gudstjänsten gestaltar berättelsen om Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse. Den ger uttryck för hur Jesus såg den människa som behövde få mod och hopp tillbaka."
Jag märker att i de fina formuleringarna så glider det. Det är berättelsen saken gäller - inte den uppståndne och levande Herren.
Här varsnar jag den faktiska motsättningen i Svenska kyrkan, den som ligger under alla andra motsättningar.
Jag trodde att kyrkklockorna kallade på mig eftersom Jesus kommer till kyrkan och konkret vill möta mig där. Där finns mina medkristna. Några behöver få mod och hopp tillbaka och andra är bra på att dela med sig av livsmod och hoppfullhet. De olika kroppsdelarna inser att de behövs tillsammans och allra mest behöver Jesus. Kul att han kunde komma, Jesus, och bra att kyrkvaktmästaren larmade om den saken. Han larmade alla, inte bara de intresserade, noterar jag.

Gudstjänsten gestaltar också , får jag veta, hur Jesus "öppnade Guds rike för alla, så att de kunde leva i sin vardag."
Hur tänkte ni nu? Lärjungarna, de 12, slutade samtliga att leva i sin vardag, t ex. Och för egen del undrar jag om inte Guds rike syftar till något mer än alla mina dagar, som inte blir så många hur många de än blir.

"Redan tidigt i den kristna historien tog sig berättelsen om Jesus uttryck i att man åt tillsammans. Det var den handling då man mindes lärjungarnas sista måltid tillsammans med Jesus. Men det blev också ett heligt skeende och inte bara en minnesmåltid. Man försökte tolka betydelsen av att Jesus hade dött och uppstått."
Vad detta än är så evangelisk eller romersk-katolsk lära om nattvarden är det inte. De reformerta kan tro så här.
Det är söndag så jag skrev inte "tramsa så här". Men söndag eller inte, nog är det märkligt att man om Herrens Heliga Nattvard skriver om mycket men inte om Herren själv.

Jag uppfattar samma fel i prioriteringslistan när det heter att vi i gudstjänsten får "hjälp att tolka våra liv och möta Gud."
Är det inte genom att möta Gud i Ord och sakrament som vi kan förstå Livet, vårt och andras och Livet som mysterium? Så kommer det påhak som tycks obligatoriskt för så fort "Gud" nämnts måste något mer till:
"Men gudstjänsten är också ett tecken på och uttryck för kyrkans tro och närvaro i samhället."
Jag skulle vilja fråga: Hur tänkte ni nu?

Grundfelet?
Låt inte de fina orden förblinda för grundfelet är det gudlösa. Ni får en mening som belyser Vem som saknas. Det hela blir väldigt begränsat, alls inte något ur evighetens synvinkel:
"Att upptäcka gudstjänsten, det som sker, sägs och sjungs, är en möjlighet att se sitt eget liv i ett sammanhang."

Ska vi introducera begreppet "den själiska människan" och säga att här är ett program som passar den själiska människan perfekt. Självbespeglande, självcenterat, själviskt, själiskt!

Också om det är söndag skulle man kunna fråga sig varför vi firar gudstjänst och göra ett omtag för det är nog något annat som fått Kyrkan att fira gudstjänst i närmre 2000 år efter Herrens uppståndelse.

Under gårdagskvällens yra satt jag och tramsade med Facebook.
Jag slog upp "Svenska kyrkan", som presenteras som "Lutheransk kyrka". Kolla denna söndag för det kan ändras efter denna bloggpost. Jag slog upp under "ansvariga" och fann att de ansvariga var redaktörer på Kyrkokansliets kommunikationsavdelning. Vad håller vi på med? När avgår kommunikationschefen? Vad säger generalsekreteraren och vad säger Kyrkostyrelsen, som vårdar det s k varumärket? Eller ska jag inte vara förvånad? Det är de lutheranska som tramsar med gudstjänst och kyrkoidentitet?
Nä, jag frågar så söndag det är: Vad håller vi på med?

Från Havanna

Frasse hörde av sig för att berätta om vad han och patriarken Kirill fått ihop. Några punkter tyckte han att jag borde lägga ut på bloggen som ett uttryck för vad de stora kyrkorna menar om de förfölja kristna. Det gör jag gärna. Nu får somliga något att tänka över. Svenska kyrkan går före - men fel väg?

Innan punkterna kommer till er uppbyggelse kanske jag också ska påpeka att jag har en vän som druckit vodka med Kirill långt innan han nått sin upphöjelse. Det var inte i fastan förstås för då håller vi inte på med sådana dumheter. Men lite imponerande är det. Min vän omfattar inte riktigt det kyrkopolitiskt korrekta konceptet i Svenska kyrkan utan det andra, det mer äkta. Jag noterar detta mest för att ni ska förstå att den svenska kyrkoledningen inte på länge får dricka rysk vodka med patriarken. Den ryska kyrkan har nämligen brutit med den svenska. Vi ses som en kyrka man inte vill ha med att göra - och kanske då än mindre dricka vodka med. Min vän är glad i sitt unika, antar jag. Är hon inte, borde hon bli och vara.

Nu kan ni läsa. Hela dokumentet publiceras på annat ställe - leta i Vatikanen eller vänta på Signum, antar jag. Ni får på förekommen anledning Reader's Digest och så kan jag nu vid lunchtid komplettera med att kyrkligdokumentation.nu lagt ut dokumentet i sin helhet. Service!

8. Our gaze must firstly turn to those regions of the world where Christians are victims of persecution. In many countries of the Middle East and North Africa whole families, villages and cities of our brothers and sisters in Christ are being completely exterminated. Their churches are being barbarously ravaged and looted, their sacred objects profaned, their monuments destroyed. It is with pain that we call to mind the situation in Syria, Iraq and other countries of the Middle East, and the massive exodus of Christians from the land in which our faith was first disseminated and in which they have lived since the time of the Apostles, together with other religious communities.

9. We call upon the international community to act urgently in order to prevent the further expulsion of Christians from the Middle East. In raising our voice in defence of persecuted Christians, we wish to express our compassion for the suffering experienced by the faithful of other religious traditions who have also become victims of civil war, chaos and terrorist violence.

10. Thousands of victims have already been claimed in the violence in Syria and Iraq, which has left many other millions without a home or means of sustenance. We urge the international community to seek an end to the violence and terrorism and, at the same time, to contribute through dialogue to a swift return to civil peace. Large–scale humanitarian aid must be assured to the afflicted populations and to the many refugees seeking safety in neighbouring lands.

We call upon all those whose influence can be brought to bear upon the destiny of those kidnapped, including the Metropolitans of Aleppo, Paul and John Ibrahim, who were taken in April 2013, to make every effort to ensure their prompt liberation.

11. We lift our prayers to Christ, the Saviour of the world, asking for the return of peace in the Middle East, “the fruit of justice” (Is 32:17), so that fraternal co–existence among the various populations, Churches and religions may be strengthened, enabling refugees to return to their homes, wounds to be healed, and the souls of the slain innocent to rest in peace.

We address, in a fervent appeal, all the parts that may be involved in the conflicts to demonstrate good will and to take part in the negotiating table. At the same time, the international community must undertake every possible effort to end terrorism through common, joint and coordinated action. We call on all the countries involved in the struggle against terrorism to responsible and prudent action. We exhort all Christians and all believers of God to pray fervently to the providential Creator of the world to protect His creation from destruction and not permit a new world war. In order to ensure a solid and enduring peace, specific efforts must be undertaken to rediscover the common values uniting us, based on the Gospel of our Lord Jesus Christ.

12. We bow before the martyrdom of those who, at the cost of their own lives, have given witness to the truth of the Gospel, preferring death to the denial of Christ. We believe that these martyrs of our times, who belong to various Churches but who are united by their shared suffering, are a pledge of the unity of Christians. It is to you who suffer for Christ’s sake that the word of the Apostle is directed: “Beloved … rejoice to the extent that you share in the sufferings of Christ, so that when his glory is revealed you may also rejoice exultantly” (1 Pet 4:12–13).

Om jag vore hedning och

Om jag vore hedning och skulle försöka kristen tro för att komma in i en gemenskap, kanske jag först skulle läsa Kyrkans Tidning. Där måste jag väl får information om de kristna.
Vad ser jag när jag nu är en hedning, en utanför, en på heden, som läser en Kyrkans Tidning?

I KT nr 6 är den stora nyheten att "Herden får gå när kyrkoråden bestämmer". Vem Herden är kanske jag inte förstår av rubriken, men det står strax klart att det är kyrkoherden. Jag läser artikeln, först av allt och ser att kyrkorådet ville ha kontroll och att ordföranden är exekutiv. Han har "arbetat" nästan halvtid. Det är nog synd om honom, tänker jag, som inte är med i gemenskapen. Men lite brydd blir jag när en annan ledamot av kyrkorådet beskriver problemet som att två personer samlat all makt och tagit över ledningen och att det inte finns någon transparens.
Nu köps kyrkoherden ut med 26 månadslöner.
Jag undrar om det inte är bäst att förbli hedning om detta är vad gemenskapen kan erbjuda.

Men jag ger inte upp.
Naturvetenskap kan bidra till berättelsen om Gud, heter det i ledaren. Skulle den inte det? Hur insnöade är de kristna egentligen? Eftersom jag är en hedning med naturvetare i släkten, börjar jag undra.

En biskop emeritus som heter Söderberg vill ha stiftsanställda kyrkoherdar. Jag som är hedning trodde att emeritilönen var avskaffad efter pensionsreformen men tydligen inte i det kyrkliga. Emeriten har tydligen fattat att det är många utköp. Det har, minns jag så hedning jag är, andra påpekat för länge sedan i kyrkomötet och till och med föreslagit stiftsanställning. Och det är 18 år sedan. Ska det långsamma  i det kyrkliga vara lockande för en hedning? Det lockar inte mig.

Som hedning blir jag glad över artikeln om tron i praktiken.
Eller inte?
Den första som uttalar sig "är ingen flitig kyrkobesökare och vill inte tillstå att jag är troende". Det är inget fel i det, tycker hon. Det är bra att man får in olika aspekter i den kyrkliga miljön. Det kan jag förstå, men jag slutade läsa där. En hedning som söker en gemenskap behöver inte läsa mer för att förstå. Jag erkänner. Jag såg också att det fanns en som bad bordsbön på krogen. Jag har sett sådana. De praktiserar andlig exibitionism, tänker jag. Men så är jag hedning också.

Det kommer ett uppslag om fasta med Hildegard av Bingen. Hon ser sur ut, ter sig nästan skrämmande. Hon inspirerar inte alls. Det närmaste jag som hedning kommit henne är Rüdesheim, på andra sidan floden. Där produceras vin och Asbach Uralt.

Kanske skulle jag som hedning hellre satsa på Håkan Nesser, som gör klart att Gud inte är så förtjust i späkning? Hur ska de kristna egentligen ha det? En hedning har svårt att förstå.

Inte blir det lättare då Ivan Aguéli presenteras. Det är Säfve-stuk över det hela. Ska jag satsa på hemmasnickrad islam? I tidningens fromma betraktelse får jag veta att "vi måste inget annat i livet än dö". Det är sant och bättre skrivet av mig som hedning för i artikeln står det "att dö" och det är väl språkligt fel.

Fem sidor med lediga tjänster är inget för en hedning, som söker sig en gemenskap eftersom det i längden är lite ensamt att bo på heden. I en annons frågas "Känsla för människor?" och så finns det ett porträttgalleri, som nog hämtats från publikationen Kriminalunderrättelser. Som hedning fattar jag ingenting. Dom söker någon i Astrids ställe. Var hon skötaren?

Nu är jag en universitetsutbildad hedning så frågan "Är teologer onödiga?" uppfattar jag som redan besvarad.
De teologiska fakulteterna är väl religionsvetenskapliga och kan utbilda religionsvetare - men i vilken mening är dessa teologer? Artikeln beskriver hur farligt det är att vara präst, hur sjukskriva prästerna är och författarna kommer fram till att det är märkligt att vi har så många friska präster. Det där verkar vara en miljö jag som hedning bör hålla mig på avstånd från. Nu kan de kristna tydligen älta frågan om reinkarnation - så då kanske det är lika bra att bli hindu. Jag ser att det pläderas för "respektfull dialog". Det kan vara bra. Om man har tid över. Men som hedning sökte jag en gemenskap. någonstans att vara med och stimuleras intellektuellt också. Jag trodde att Kyrkan, som byggde universiteten, skulle vara den miljön.

På stiftssidan talas om snålblåst från Kalmarsund. Journalisten har uppenbarligen inte en aning om att just sundets luftströmmar går i nord-sydlig riktning. Det som kommer västerifrån, kommer från fastlandet och det som kommer österifrån från Ryssland och Polen. Från Kalmarsund just drar ingen snålblåst in över Öland.

Som hedning blir det schablonartade och fördomsfulla störande för mig. Så det får väl vara. Jag får vara glad hedning och besinna att jag måste inget annat än dö. Jag hade annars en tanke att i Kyrkan skulle det finnas liv, det liv som jag får gripa tag i för att överleva döden. Är det inte så, är jag hellre glad hedning än ger mig in i det kyrkliga så som det framträder i Kyrkans Tidning.
Jag ber om ursäkt, men så är det.

Med ögon känsliga för arrogans

Ann Heberlein känner jag inte, men hon bodde med familj och hund på Studentlyckan och kunde ses rasta hund. Det i sig är grund för valfrändskap. Vi kom dock inte så långt. Hon driver sina frågor och nu senast i DN frågan om de förföljda kristna. Hon hade pejl på att Svenska kyrkan talar om "de troende" och inte särskilt står samman med sina medkristna. Ungefär så. Ni kan läsa själva om ni inte gjort det.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ann-heberlein-svenska-kyrkan-maste-varna-om-kristna-flyktingar/

Nu bevärdigades Ann Heberlein med ett svar av Antje Jackelén.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/diskussionen-forsvaras-av-det-islamfientliga-tankekomplexet/

Jag blev inte riktigt lycklig över det svaret.
Antje stod tydligen på av Israel ockuperad mark och såg in i Syrien. Artillerield började höras. "Mot den verkligheten känns en del inhemska angrepp på Svenska kyrkan futtiga. Likväl behöver de tas på allvar och bemötas." Sägs något annat än att här uppe på höjderna ägnar mig åt det allvarliga och er dvärgalåt borde man strunta i för det är en futtig, sång men jag sänker mig till er tarvliga nivå med angrepp på Svenska kyrkan. Kritik och kritiska frågor är sålunda angrepp, Angriff.

Det fortsätter i samma stil.
"Jag tar siffrorna först. Ibland räknas de ju mer än orden." Så kommer anslagen, de som kommit till därför att Frimodig kyrka motionerat 2014 och 2015. Det var alltså inte ett biskopsinitiativ eller ett styrelseinitiativ, vilket kan uppfattas vara futtigt att påpeka men likväl, som det heter.

Tankemodellen står våra kyrkliga partners för.
De vill inte, heter det, att vi gör skillnad på människor utifrån religiös tillhörighet. Jag har inte övertygats om de,t för jag har inte hört någon av våra kyrkliga partners säga det. Aposteln säger att vi ska göra gott mot alla människor och prioritera dem som är våra syskon i tron. Gal 6:10 Det är en enkel instruktion i Guds eget ord.  Antje uppfattar i stället Heberleins kritik så att den "egentligen" säger: "Ni bryr er inte om kristna, ni bryr er bara om människor!"
Det är också ett under av inkännande i argumentationen som nog, handen på hjärtat, sänker Antje. Det går för den som vill att lyssna och höra vad som sägs: De kristna far särskilt illa och vi har ett särskilt ansvar för dem.

Antje Jackeléns argumenatation leder till slutsatsen att asylboenden enbart för kristna vore ett nederlag för vårt samhälle. Och så dras slutsatsen att vi möter ett islamfientligt tankekomplex. Nu är kritikerna riktigt satta på pottkanten, kan man förstå.

För kristet liv gäller att dopet innebär ett särskilt band de kristna emellan men innebär samtidigt just en "kallelse till ett liv i tro och kärlek att engagemanget för utsatta människor inte kan göras beroende av trostillhörighet."
Men hur var det nu aposteln skrev?
Han har en prioriteringslista. Alla människor, "framför allt mot våra trosfränder", malista de pros tous oikeious tes pisteos. Anförvanter i tron, de som bor i samma hus, läser jag.
Och utsätts våra trossyskon för trakasserier eller tråkningar på svenska asylboenden ska de veta att de inte är utlämnade av dem som bor i samma trons hus.

Modéus II skriver ett likartat svar i Barometern/OT.
http://www.barometern.se/ledare/respekt-ar-grunden/
Han hävdar att "engagemanget för utsatta människor inte kan begränsas till en viss trostillhörighet". Det sista begreppet betyder "till medkristna". Det blir egendomligt.

Ingen har hävdat att engagemanget ska begränsas. Engagemanget måste nu konkret gälla kristna som far illa, det har hävdats. Modéus II vill inte heller ha kristna asylboenden. Alla ska bo tillsammans. Nu bor inte alla tillsammans i Södertälje eller Malmö, för att ta ett par exempel. Inte heller i Alby eller Rinkeby, kanske. Stegen i fel riktning har tagits sedan länge. Det är därför vi har utanförskapsområden - också i Modei II stift.

Nu skickades Modéus II fram för att i P1 debattera med Lars Adaktusson.

Lars har sitt namn efter Adauctus (u-et har fallit bort för ingen kunde stava till namnet). Adauctus, föjleslagaren, var den som stod på gatan när Felix skulle föras ort att avrättas. Adauctus ropade då: "Jag är också en av dem". Soldaterna tog honom också och han avrättades. Det problem som följde var att de kristna inte hade en aning om vem mannen var. Därför kallas han Adauctus. Lars lever upp till namnet när han ropar om folkmordet, det må man säga.

Lars visste berätta att de kyrkoledare han mött var för att han agerade i EU och kallade det som pågår ett folkmord på kristna. Modéus II började definiera och kom fram till att folkmord blir det först när det i rätt jurisk instans slagits fast att folkmord är det och konstaterade att det uppenbart fanns olika bedömningar om det var rätt att prioritera hjälp till förföljda kristna eller satsa på alla.

Nu tog programtiden slut så tidigt att Lars inte kunde klämma fram namnen av Modéus II på de kyrkoledare som inte ville ha särskild hjälp till de kristna. De namnen har vi aldrig hört. Är det Younan? Är det någon annan i en liten luthersk kyrka? Det kanske är lika bra att vi får några namn så att saken kan dubbelkollas. För visst vore det av intresse att veta varför andra kyrkor hör andra besked än vad vår kyrkas funktionärer hör.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6366533

Är det bara jag som tycker lite synd om Modéus II nu?
Han skickades fram för att rapa upp ett budskap från Kyrkans Hus innersta rum. Och det ställde han snällt upp på! Hade det inte varit som det är, hade han kunnat uppfattas vara slätkammad.

Med ögon känsliga för arrogans och en debatt som förs mellan döva, blir det inte riktigt enkelt att vara stolt över Svenska kyrkan. Så känns det nu. Vi hann ju inte heller, menade kyrkomötet, ta upp den samtida martyrsituationen som ett prioriterat tema Annandag Jul. Det säger också en del. I den hög- eller lågintensiva martyrtid som avslutades år 312 dödades uppskattningsvis 30 000 kristna. Vilket är talet för martyrerna i vår tid? Mot den verkligheten känns en del klerikalt prat futtigt, skulle man kunna tycka.

I övrigt ska vår vän Frasse träffa patriarken Kirill i dag och tala t ex om de kristnas utsatta situation i Mellanöstern. Det sker på Kuba. Metropoliten Hilarion, Holmbergs i Frillesås vän, är behjäplig. Vad jag vet!

Extra, extra, extra

Strukturarbetet fortgår och en präst ringde för att berätta hur detta går till.

 I går kväll samlades indelningsdelegerade i ett av Göteborgspastoraten. Hälften av de valda kom. En möjlig förklaring till man- och kvinnofallet kan vara att detta var ett icke arvoderat sammanträde. Annars måste det hela skyllas på pesten som går fram i mörkret. Det ena eller det andra så hölls det halvbesatta mötet i en församlingslokal med kyrka dörren bredvid, om jag fattade förhållandet rätt.

Det var alltså Askonsdag, onsdagen som inleder den heliga fastetiden. En ledamot undrade om inte det pågående mötet kunde ajourneras för mässfirande när mässan skulle firas i kyrkorummet i samma hus. Mötet fortsatte dock och en enda av ledamöterna avvek för att gå i mässan. Kvar i sammanträdeslokalen satt fem (5) präster.

Ska vi ha några synpunkter på detta?
Antagligen.
Men fråga mig inte om jag bedömer att det blir någon välsignelse med strukturerna i Göteborg när Jesus finns i lokalen bredvid då saken ska hanteras.
Fråga mig inte, för jag vill ogärna svara eftersom så många skulle bli arga på mig över det svaret.
Fråga mig inte heller om jag tycker mest synd om Jesus eller göteborgarna i detta läge - men om vi inte värderar hur mycket synd det är om dom så är det nog synd om både Jesus och göteborgarna.

Hade detta kunnat ske på biskop Giertz' tid?

Kyrklig offensiv

Vi skulle, har det föreslagits, samla oss till en offensiv. Den kan kallas lite vad som helst men i grunden är väl avsikten att den ska vara kyrklig. Det kunde genmälas att just Dag Sandahl i decennier skrivit och pläderat för en levande, folklig kyrka och gett förslag i stort och smått - men låt oss inte fastna där.

I Berlin gavs ett antal punkter till en offensiv.
Jag kan väl brodera lite på det som sas och så får vi kanske höra vad andra har att komma med.

1. Bygg församling
Församling kan vara något organisatoriskt, något sociologiskt och något teologiskt. Vi satsade på detta att en församling är en gudstjänstfirande församling och det är ett teologiskt svar i första hand men kanske också ett sociologiskt, församlingen som gemenskap.
En gudstjänstfirande församling firar gudstjänst på ett sätt som gör att den som inte kan komma en söndag, betraktar den dagen som förlorad. Förkunnelsen är av en sådan art att den tröstar, lär, förmanar och varnar - alltså är sådant som människor fattar att de behöver höra.
Till offensiven hör också ett rejält böneliv. Bön som gemensam bön opch detta inte bara en gång i veckan utan regelbundet.
Missa inte den kritiska ansatsen. Organisatoriskt ödeläggs just nu mången församling - för församlingskyrkan blir utan gudstjänst och därmed utan församling!

2. Ge plats för mångfald - i enhet
Det finns en poäng med episkopala kyrkor och den är biskoparna. De har uppgiften att skapa sammanhang, bygga broar. Det är därför biskopar ska vara av olika teologiska sort. Mångfalden mellan spiritualiteter kan vara en väldig tillgång i ett biskopskollegium och alls inte ett uttryck för splittring. Varje andlig rörelse bidrar med sitt. På samma sätt med församlingar och präster, förstås. Den enfald som nu praktiseras kyrkopolitiskt är - enfaldig!

3. Släpp kallelser fria
Det betyder att ta vara på människor, vad de är, vad de kan och vad de kan utvecklas att vara och göra. Människor ska pröva vad folk duger till - men det är att pröva Guds kallelser, inget mindre. Kyrkopolitiskt motiverad utmönstring av människor hör till det förbjudna. Här behöver en kyrklig offensiv utmana till en kyrkosystemets radikala självkritik eller - om detta inte går - till en radikal kritik av kyrkosystemet. Gud vill alltid mer - med människor, med kyrkor, med församlingar.

4. Trons radikalitet
Kyrkan är livsrörelse i en dödsmärkt tillvaro. Den radikaliteten måste komma till uttryck. Vi är kallade att vara kungar, präster och profeter. Kungen med uppgift att ordna förhållandena i världen till det bästa, prästen i de troendes allmänna prästadöme att bära världen till Gud i bön och profeten den som kan skilja mellan ont och gott, skilja lögn från sanning.
Till den kyrkliga offensiven hör att utmana människor till den radikala efterföljelsens liv. Det är ett liv i tjänst, diakonia. Till autentisk diakoni hör att skilja mellan uppgifterna. Somligt är ett samhälleligt ansvar. Allt är inte kyrkligt.

5. Trons konsekvens
Tron får radikala konsekvenser genom ett liv som prioriteras och orienteras annorlunda. Det finns sådant som folk gör, som en kristen inte gör. Men den kristna livsstilen föds ur mötet med evangeliet och blir konsekvens av det hörda och inte en uppsättning moraliska regler, frikopplade från Kyrkans liv. En kyrklig offensiv måste i samtidens samhälleliga mening nog uppfattas som omoralisk, avvikande från normen för anständighet.
Till trons konsekvens hör också att de kristna medvetet blir läsare. De läser och lyssnar därför att tron vill förstå. Teologi är en högt skattad syssla i ett offensivt kyrkoliv och alls inte en syssla för specialister utan för trons folk rakt över. Att vara kristen är att vara teologie studerande.
Läsarna blir martyrer, vittnen om det de fått höra, se och lära sig. Martyren kan ha en rätt harmlös uppgift, att berätta om Jesus. Det kan visa sig bli en livsfarlig syssla.

6. Apostolicitet
Kyrkan är apostolisk, dvs utsänd. Det finns därför ingen apostolisk kyrka som inte har en fungerande mission. Finns inte en verksam mission, visar det sig att Kyrkan inte är apostolisk. Till den kyrkliga missionen måste höra ett arbete för att missionera i Sverige. Det kräver nya tankemönster, för folkkyrkor brukar vara dåliga på att missionera i sina egna länder. En offensiv måste betyda att försöka förstå varför det blir på det viset och hur en sådan anomali som en"döpt hedning" över huvud taget kan uppstå. Vad är det för fel på en kyrka då?

7. Jesusglädje
Evangeliet är ett glatt budskap för det handlar om Jesus. Det är ett evigt evangelium och därför alltid dagsaktuellt (Uppb 14:6) Till den kyrkliga offensiven hör den glädje över Jesus som också är en glädje över evangeliet och en tilltro till det evangelister och apostlar har att berätta. Till den offensiva Jesusglädjen hör därför bibelglädje.

Skulle inte Jesusglädjen rätteligen kommit först i uppräkningen? Jo, men det är den allt handlar om. Först som sist.

När Svenska kyrkan börjar satsa offensivt på sju områden följer fler.
Det tänker jag just nu inte utlägga.
Så vad säger ni nu om den offensiv vi skulle samla oss till?

1.9 miljoner

Svenska kyrkan levererade 1.9 miljoner kronor till Socialdemokraterna år 2014. Det är bidrag till kyrkomötesgruppen. Alla får bidrag och socialdemokraterna mest för de är störst. Utomlands betraktas detta som ett mycket underligt system att politiska partier ställer upp i kyrkovalet och vi är några i Sverige också, som menar att det är galet. Till och med under statskyrkotiden hävdade vi detta. Men det är klart, att om ett parti under en mandatperiod skulle dra ihop 7.6 miljoner så ... Lite materialistisk historieskrivning skapar klarhet.

Nu är det socialdemokratiska intresset inte främst materiellt. Partiet, som på sin tid var statsbärande, släpper inte en ideologisk statsapparat utan använder den. Här finns en möjlighet att prägla Svenska kyrkan med sin egen tankevärld och låta Svenska kyrkan fungera som inflytelseagent. Socialdemokratiska grundvärden blir kyrkliga och de kyrkliga grundvärdena blir socialdemokratiska. Alles in Ordnung, som det heter i det land jag lämnade i går.

Alla grupper i kyrkomötet får pengar. Sverigedemokraterna drog ihop en del och la grunden till sitt politiska arbete genom att hamna i kyrkomötet. Inte inflytande men mandatstöd. Jag tröttnar inte att påminna om att det var socialdemokraterna som ville ha ett direktvalsystem, som gav SD plats. Vi varnade för detta men Torgny Larsson, S, viftade bort varningarna. Det var ett politiskt misstag som beredde SD vägen in i hela det politiska systemet. Men det började i Svenska kyrkan och tack vare S. Hade förslaget om indirekta val gått igenom, hade SD inte haft en chans att använda denna väg till framgång och ära. Då hade partiet fått förlita sig på att de andra partierna skulle göra andra felbedömningar och folk tröttna på sådana partier och deras felslut.

Vad tänktes mandatstödet vara till för? Stimulera demokratin. Somliga grupper, de små, använder pengar för fortbildning och konfererande för de valda men det anställs också folk för valarbete och trycks material. Det finns i alla grupper en spänning mellan det som går till ledamöterna, basen för inkomsterna, och det som används för gruppens vanliga arbete och valarbete. Annonser och annat kostar. S använde kyrkovalet 2013 för att pröva nya metoder att nå väljarna, sådana som kunde användas i "det riktiga" valarbetet år 2014.

Fördelen för de ledamöter av kyrkomötet som tillhör en mindre grupp är att fortbildningen kan skräddarsys och - inte minst - ge nya perspektiv och nya bekantskaper, inte minst ekumeniskt. Jag är inte alldeles oskyldig till att ha befrämjat den typen av aktiviteter. På den gamla tiden satt S och M i partiets kursgårdar i Sverige, som alltså underhölls med hjälp av de bidrag som lämnats i det kyrkliga. Medan POSK for till New York, London eller Geneve och byggde upp kontaktnäten och kunskaperna om livet i andra kyrkor. När POSK varit i New York blev jag nervös och tänkte att vi kunde få kritik, så jag frågade i kyrkomötet vad de andra gjorde för sina pengar när vi nu gjort detta. Då blev moderater och socialdemokrater hätska på sina ledningar som bara skickat ut dem till kursgårdar för att delge ledamöterna ledningarnas bedömningar. Vi fick ingen kritik. Och problemet består.  Med fler än 70 ledamöter kan man inte enkelt ta sig runt till andra kyrkor. På ett sätt är det synd om de socialdemokratiska ledamöterna. De är för många och deras gruppmöten kan inte fungera som de alerta seminarier ett gruppmöte med ett dussin deltagare blir. Det betyder att i stora grupper hamnar makten hos uppseendeväckande få - med mycket pengar.

Vi som rest i det kyrlliga - Join the Church and see the World - håller oss förstås med missunnsamma kamrater, de som lever med mottot "Grisar ska inte ha roligt". Det har de lärt sig av Emils pappa i Lönneberga. Det blir lite löjligt men vi har lärt oss stå ut. Det är mötet med medkristna som bygger Kyrkan. Läs sista kapitlet i Romarbrevet och fatta hur mycket folk Paulus kände. Han hade mött dem fast han inte varit i Rom, där de nu fanns. Kyrkan är kosmopolitisk och det ska slå igenom också hos oss. Så visst kan mandatstödet göra nytta. Men går det pengar till ett politiskt parti, så är det lite uppseendeväckande. Inte minst för de medkristna vi kan besöka, de som finns i andra kyrkor och sammanhang.

Nu är det fastetid. Jag är så gammal så jag går fri från fastereglerna. Återhållsamhet kan kanske ändå motiveras. Men bloggfasta kan jag inte - för det skulle synas och när jag fastar ska det inte synas. Jag får gneta vidare, stimulerad av insikter från Berlin.

Berlin, tisdag - en förkrigstisdag?

I går fick jag i Berlin presentera överste Busse för två präster från Växjö stift. Vi firade den G&T-måndag som här mest kallas Rosenmontag och det gjorde vi på HB. Denna dag tar vi oss hemåt.

Det var roligt att möta översten, wie gewöhnlich. Han ska i påsk till Öland fick vi veta. Men samtalet var i stort allvarligt. Översten undrade hur mycket vi uppmärksammade att president Obama nu vill fyrdubbla rustningen i Central- och Östeuropa. Från 750 miljoner dollar till mer än 3 miljarder. Det är ett svar på ryska framstötar och ett svar till de baltiska stater som begärt en sådan upprustning. Men översten var bekymrad. Det är en kalla kriget-epok inte bara på väg utan "schon da", sa han. Kamraterna såg bekymrade ut och jag var villrådig. Inte har vi talat särskilt mycket om kraftfulla rustningar i vårt närområde. Vi har ju haft det som kallas "Mello" som fokus, Mello med glitter och glamour. Brukar det inte vara så just i förkrigstider. Folk roar sig, njuter av det vackra vädret och underhålls till döds. Så 1914 och så 1939. Så nu?

Jag förtäljde överste Busse att Jan Myrdal skrivit i dessa kategorier och det gjorde han när han i ett tidigt skede analyserade krisen i Ukraina. Det har blivit värre, sa Busse. Vi brukar aldrig detaljerat tala om försvarsfrågor för Sverige är inte med i NATO och lite distans till främmande makt har vi drillats att hålla. Så jag sa inget om försvaret av Gotland eller de handfasta nedrustningarna i Sverige. Vi har ingen möjlighet att snabbt växla upp vårt försvar. Till det kommer ett uppenbart budgetelände. Det sa jag inget om heller - men den tyske försvarsattachéen liksom alla andra försvarsattachéer kan läsa själva. Man vet nog i Tyskland. Allt annat vore tjänstefel. Liksom att den svenske arméchefen nu varnat för - krig. Generalmajoren Brännström kanske vet vad han talar om? Tyskarna vet och förstår vad han säger, förstås.

Hur är man kristen i en förkrigstid? Hur är man kristen när det ryktas om kommande ofärd? Jag antar att det - så festlig fettisdag det är och Fasching här i stan - att man då är kristen mer helhjärtat, markerat i bot och bön. Om det är min sista fastetid innan det krig kommer som Sverige inte kan hållas utanför, så ska den väl tas tillvara.

Men är det inte överdrivet att tänka så här?
Fyrdubblade rustningar brukar vara faktorer att räkna med. Och i söndags redogjorde Radio Kronoberg för att det var brist på skyddsrum i Markaryd. Det var ett egendomligt inslag om det inte är så att det finns insikter om allvar, som inte allmänt diskuteras.

Mina kamrater, som är mig viktiga men militärt mindre orienterade, var så skakade att en av dem bjöd på taxi för vidare färd genom Berlins nattliv. Översten hade gett dem perspektiv att fundera över.

I dag blir det Überlegungen, KaDeWe för lunch (på begäran) och så några timmar innan vi ska hem. Det ska enligt plan inte dröja så länge innan jag flyger tillbaka till Berlin. Någon fördel med att bo i Moheda är det. Man kommer lätt därifrån. Jag inventerade för mig själv tillgången på skyddsrum i Moheda och visste var två eller tre finns, men inte vart jag ska bege mig. Det var enklare när jag var Staatsbürger in Uniform.

Biskoparna ber

Biskoparna har knåpat ihop en bön och uppmanar oss att be för lidande i Mellanöstern. Jag läste med fromsint uppmärksamhet. Här är bönen. Den ska bes på Askonsdagen.

Herre, på fastans tröskel innesluter vi i förbön de människor i Mellanöstern
vars liv och livsmöjligheter förtärs av hänsynslösa krafter
som likt en eldstorm förvandlar allt i dess väg till grus och aska.
Kyrkan, din kropp, slits sönder.
Ge oss blick för våra syskons nöd och låt inte vår kärlek kallna.
Den smärtans väg du går är segerns väg, inte nederlagets.
Väck viljan i oss att vandra den med dig
också när den leder ner i den mörkaste dal.
Mörkrets makt har du brutit.
Trons, hoppets och kärlekens ljus har du tänt
- det ljus du kallas oss att i ord och handling bära vidare.

Jag blev brydd, förbryllad.
Vad ber vi om?

Kyrkans gamla mönster för bön gillar jag. Först en kort påminnelse till Gud om något som är typiskt för Gud: "Gud, du som ....", därefter en bön om det vi önskar och till sist en avslutning där vi talar om vilken väg bönen går: "Genom Jesus Kristus, din Son, vår Frälsare", t ex.

När jag tänker så, menar jag att det är viktigt att vi inte håller fromma föredrag för Gud. Vi ber om det vi har på hjärtat.

Jag läste bönerna i krigstid i den lilla bönboken i 1937 års psalmbok. Där handlar det om vår synd som är en faktor när krigets orsaker analyseras men där bes också om förbarmande över alla dem som lider genom människors ondska. Det är inte så poetiskt. Man ber bönbokens böner därför att Gud är långmodig och stor i mildhet och ärkebiskop Söderblom tvekar inte. Livet utan Gud är ett liv utan trygghet och hopp och den insikten leder till en kort syndabekännelse och så bönen: "Må strid bytas i fred och fiender bliva vänner".

När jag läste biskoparnas bön funderade jag om det är det poetiska som stör mig, det fariseiska eller det reformerta draget.

Det poetiska
Det där med "eldstorm" var poetiskt vackert - och träffar möjligtvis de ryska bombningarna, men det vet jag inte och antagligen inte biskoparna heller. Eldstorm var det Hamburg och Dresden utsattes för,  t ex. Sprängbomber tryfferade med brandbomber var konceptet. I Syrien tycks det dock som om det handlar om sprängbomber med avsevärd verkan men förstörelse genom sprängverkan och konsekvenserna av det är inte riktigt eldstormskonceptet. Nu var beskedet lite svävande - "likt en eldstorm". Räcker det inte att helt enkelt anföra i samtal med Treenigheten att civilbefolkningen utsätts för massiva bombningar och så har det varit länge? Deras liv och livsmöjligheter förtärs av hänsynslösa krafter, ser jag, men undrar över verbet. Att människor dör, vet jag. Förtärs livsmöjligheter?

Det fariseiska
Det där med att väcka "viljan i oss" får mig att undra. Är människan född med fri vilja, kan välja mellan ont och gott och att Guds nåd är detta att vi kan välja? Eller är nåden att Gud skapar människan ny - till en god människa. Är det mänskliga dilemmat att människan utan Gud inte kan välja det goda? Det finns folk som sjunger psalmen 180 utan att höra hur hotfull den är. Varje vers slutar i krav. Det sjungs entusiastiskt. Varför det? Vilken är poängen att en gåva inte får vara en gåva utan ska bli krav?
Vi kanske inte ska lita på viljan i oss, den som Gud ska få väcka? Tilliten kanske skulle gälla Gud?

Det reformerta
I det reformerta blandas kategorierna. Är det, noga taget, Kyrkan, din kropp som slits sönder i Mellanöstern eller är det mänskligheten som sargas? Kristna som avrättas för sin tro eller bombas till stoft och aska är delar i den kropp där också vi är med, det är klart. Då ska kanske frågan ställas hur vi påverkas av detta? Kan den insikten formuleras som bön - om vad då? Är det inte illa nog att människor dödas, för den delen, utan att Kyrkan särskilt ska blandas in? Alla som dödas är väl inte efter Kyrknns  tro infogde i Kristi kropp?

Är det reformert pratsamhet i bönens senare del? Eller är det bara den belåtna borgarklassen som trycker ut sig inför det Högsta Majestätet?
Det hela är tydligen ändå inte så farligt för visserligen är det eländigt i Mellanöstern men det är ljust ändå och vi ska bära ljuset vidare. Alla kan vara belåtna. Gud och vi håller ihop och då blir det svåra aldrig riktigt svårt.

Skulle inte dr Luther sakna ett stycke allvar i en bön som denna eller lite av den glöd som säger till Gud, att nu måste hatet och ogudaktigheten krossas. Nu måste sanningen, rättfärdigheten och kärleken segra och detta är vad vi ber Gud göra "för din välsignade Sons förtjänst och förbön" eller hur vi uttrycker saken. Det betonas inte så mycket vad som gäller i största och frommaste allmänhet utan vad Gud nu måste göra, eftersom Gud är barmhärtig och vill rädda oss. På vanligt kristet och till synes ouppfostrat säger vi till Gud att skynda sig också. Men det blir inte så mycket tal om vår beredvillighet att vandra med Herren ner i den mörkaste dal. Det är mer fokus på den trofaste Frälsaren när Kyrkan ber.

Återstår inte frågan vad vi ber om för den händelse vi skulle be med biskoparna för människor i Mellanöstern? Det är en allvarlig fråga för vi ska förstås inte be illa. Då blir det inget. Och nu är saken så allvarlig att det verkligen borde bli något. Fred, till exempel.

Det är snart nog läge att rejält trösta sig med att det är Gin&Tonic-Monday. Det är en Guds nåd att en sådan måndag gives.

Söndagssnällism

Jag praktiserar snällismen söndagsvis och de som läst BloggarDag vet varför. Det är inte så enkelt att hitta ämnen där det går att vara pigg, käck och munter och snäll samtidigt. Men det kom en redovisning om vad ledamöterna tyckte om kyrkomötet, lokaler, mat mm. Frågan om diskriminering kom också upp. Det kan jag nog aktualisera under praktiserande av söndgssnällism.

"Har du känt dig illa behandlad på kyrkomötet enligt någon av diskrimineringsgrunderna?" frågades.
Så här blev resultatet.
Kön - 97.3% nej
Könsöverskridande identitet eller uttryck - 98.4% nej
Etnisk tillhörighet - 98.9% nej
Funktionshinder - 96.8% nej
Sexuell läggning - 98.4% nej
Ålder - 93.7% nej

Att det inte blir 100% kan bero på att några svarat "vet inte" för det är bara tre kategorier som får ja-svar: kön, funktionshinder (1.6% vardera) och så ålder (2.6%). Totalt svarade 189 personer.

Man kan förstås fundera på varför kön blivit en så viktig diskrimineringskomponent men inte klass. Men i stort får det väl sägas att Kyrkomötet inte beter sig särskilt lumpet i just dessa avseenden.

Håll i er nu för det ställs en fråga till.
"Känner du till någon annan som har blivit illa behandlad på kyrkomötet enligt någon av diskrimineringsgrunderna?"

Rimligtvis borde väl svaret vara likadant när de 188 som svarar ger sin mening till känna. Men här sjunker siffrorna.

Kön - 88.8% nej
Könsöverskridande identitet eller uttryck - 91% nej
Etnisk tillhörighet - 92% nej
Funktionshinder - 91.5% nej
Sexuell läggning - 90.4% nej
Ålder - 89.4% nej

Vilken är den mest framträdande skillnaden? Svarsalternativet "vet ej" ligger på nivåerna 7.5-9%. Det måste bli så här för nu gestaltar sig en snällism - bortom den synbara verkligheten.

Vi vet att andra måste ha det svårt, det är principen, men det går inte att se i kyrkomötet och då bör svaret vara "vet inte" - för det finns nog fast det inte syns, detta missförhållande. Det drabbar inte mig själv, men det måste helt enkelt drabba de utsatta. Allt detta är logiskt. Och det är logiken som blir tragiken.

Vad bör göras?
En uppgörelse med stabila fördomar behövs. Man kan läsa på. Det går att fatta vilka kritiska frågor som måste ställas.
Det går att låta bli också.
I en stad sägs konfirmandfrekvensen vara 15%. Om den situationen kan man tala och tala långsiktigt. Man kan också låta bli. Kortsiktigt först och därmed självfallet inte långsiktigt för i det långsiktiga har kyrkoseden fallit samman. Det är sådana perspektiv som avvisas - för det får inte hända och därför kan det inte hända. Det är just därför det kommer att hända. Den som vill bevara sitt liv kommer att mista det.

Nu består kyrkomötet av 251 ledamöter. Några var frånvarande, men ett 60-tal kanske är så diskriminerade att de inte ens orkar svara? Så kunde man tänka om det inte varit "vet inte"-kategorin som förskjutit bilden. Nu är den rimliga förklaringen till bortfallet att ett 60-tal ledamöter inte gittat svara på enkäten.

Märker ni att denna text håller på att glida ut ur söndagskonceptets programmatiska snällhet?
Bäst att sluta genom att vända perspektivet framåt för i morgon är det Gin&Tonic Monday. Jag vill mana till viss återhållsamhet. Från England inhämtade jag beskedet att dagen får firas från midnatt till midnatt. Jag kanske inte startar förrän kl 10. Eller 15? Och så gäller för en kristen måttligheten, men det behöver jag väl inte särskilt skriva ut här? Denna måttlighet gäller också för Fettisdagen. Nio middagar på tisdag - men inte fler!

Oron

I natt var en av hundarna dålig i magen. Inomhus kom det innehåll från två håll och klockan var 4. Hunden kom sig därefter. Skapelseansvaret betyder att utföra lite städning efter hund. I detta visas människans storhet. I går eftermiddag var det tre präster på besök. Fläsk, Smålands bästa, bröd och "Erik och Sigvard-sockar" var förning. Gemenskap är en trons grundkategori.

Konstigt då att jag funderade över fenomenet "oro", kan ni tänka. Är oro tillståndet innan uppgivenhet? Vi kan vara oroliga för att vi ska bli sjuka. När vi väl är sjuka, förhåller vi oss på annat vis. Uppgivet eller kamplystet, ibland med munter motståndsvilja. Oron bollar med många alternativ. När det inte finns många alternativ längre utan saken är entydig, behöver vi inte ägna oss åt oron längre.

Jag provtänker, som ni märker.
Funderandet var inte så konstigt. Jag fick ett telefonsamtal från norra Öland. Det handlade om oro och, uppfattar jag det som, välmotiverad oro.

På norra Öland finns många fattigpensionärer. Med många flyktingar kan man vara orolig för att dessa, som slitit ett långt liv och nu är 80+, inte kommer väl till i sjukvård och omsorg. Den som ringde tänkte nog så - men tänkte mest om kvinnofriden. Hon hade försökt ringa och utmana kyrkosystemet att stå upp för kvinnofriden med frågan vad Svenska kyrkan gör i tider när flickor/kvinnor tafsas på. De svar hon fick från Kyrkans Hus hade inte övertygat. På ten tågresa hade hon också hört ett gäng som hon uppfattade vara ensamkommande flyktingbarn tala med varandra på tyska. Jag uppfattade att hon var brydd och undrande inför den framtid som nu skapas för hennes barnbarn.

Vad skulle jag svara?
Jag hade svårt att dölja min munterhet när jag hörde att hon ringt Kyrkans Hus i Uppsala för att få samtala om sina frågor. Att det kristliga nu löper på i förutsägbar godhet, där verklighetsförståelsen är programmerad på ett sätt som fokuserar somliga och ställer andra in skuggan kanske man kan förstå? Pensionärer på norra Öland är inte fokusgrupp i Kyrkans Hus, om man säger så. Och kvinnofrid som betyder att resolut dra gränser för unga män, tja? Men kanske skolborgarrådet Olle Burell, som just stängt gymnasiet i Tensta eftersom undervisning inte kunde bedrivas där på grund av orolig studiemiljö, kan vara en bundsförvant? Min oro handlar nämligen nog mest om detta, att det inte görs analyser av hur verkligheten verkligen ser ut. Kan vi inte se det, blir följden politiska handhavandefel. Det är då man frågar: "Was nun, kleiner Mann?"

I Kalmar sägs ett medborgargarde vandra runt för att bokstavligen slå vakt om kvinnofriden.
Detta garde leds av en högerextremist, meddelade Barometern i torsdags. Det blir förstås så. Och de verbala uttrycken indikerar att gardet kan gå rätt långt om det möter en misshaglig eller en misstänkt misshaglig.

Kvinnofriden är medeltida i Sverige.
Vi rövar inte brudar, tvångsgifter inte bort flickor och straffar våldförande. Det betyder inte att det inte finns kåta karlar i Sverige, men det finns regler för hanterande av kättja. Och det gäller kvinnor också. Att detta har med Kyrkans människosyn att göra, tycks rätt klart. Det var levande människor man kunde se - Herrens mor Maria och apostlarna stod samlade kring Herren i sockenkyrkans kor. Det var Marias krona man kunde låna till bröllopet. Och en del av det vi ser som jämlikhet var överlevnadsbetingelse i det gamla jordbrukssamhället också om den kunde hämta kraft ur Guds Ord. Man behövde varandra. Ömsesidigt. Faller denna ömsesidighet, blir det ett annat samhälle och vi löper risk att importera en helt annan kvinnosyn. Oron är välmotiverad inte minst som denna oro ska hanteras av de välsinnade. Då blir det farligt.

Tillbaka till norra Öland.
Många har levt på småbruk och stöttat med att hyra ut till turister. Det ger inte höga pensioner. Läkarvården är begränsad liksom de kommunala resurserna. I denna tid är det en uppenbar risk att de gamla hamnar sist i kön. Det är nödvändigt att tala om den saken. Svenska kyrkan ser till att det kommer extra pengar till norra Öland för flyktingarbete och det beror på att resurser krävs men de ska inte tas från det ordinarie arbetet utan tillföras solidariskt från hela Svenska kyrkan. På samma sätt måste det vara för de kommuner som belastas hårt. Solidariskt ansvar - och brister solidariteten, dvs viljan att betala, så klarar vi inte saken. Det finns alla skäl i världen att vara orolig. Men också skäl att tala öppet om situationen. Annars blir oron välmotiverat svårhanterlig.

Skulle man kunna säga att flyktingfrågan är för allvarlig för att överlämnas till sverigedemokraterna? Följdfrågan till detta lämnar jag till er att ställa.

Det kristliga i debatten

Nu får jag kritik för att jag omtänksamt försökte måla en förståelsehorisont för att biskoparnas bedrövliga arbetsmiljö skulle bli begriplig. De lever i skräck.
Jag tog den fine biskop före detta Johansson som utgångspunkt, kanske inte minst för stt skapa förståelse för denne man och hans dilemman.
Jag gjorde ett något vidare svep genom att peka på två andra frågor, som hanterades långt innan Johansson ska kunna anklagas, nämligen år 1957-58 och 2009. Den gemensamma nämnaren heter skräck.
I denna skräcktillstånd lever biskopar. Vi fick ytterligare en illustration för att förstå hur de har det. Det var verkligen omtänksamt att försöka skapa förståelse. Fick jag tacksamt beröm för denna insats?Mä genoito.

Jag kan fortsätta med ännu ett intressant exempel på det kristliga i debatten.
Det var utbildningsdag om nyaste förslaget till kyrkohandbok på folkhögskolan i Oskarshamn. Egendomligt, menade jag. Kyrkostyrelsen frågar: "Vad tycker ni i församlingen?" Då tar sig några iväg för att utbildas. Måste man utbildas för att ha en mening? Arbetstid går och den kyrklighetsindustri som redovisar aktiviteter och som emanerar från stiftskanslierna, kan redovisa. Men vad? Det sägs att utbildningen går ut på att påpeka vad som ändrats i förhållande till det förslag som inte fördes vidare.
Förstår ni min undran?

Jag menar att allt detta är ambitiöst men ambitiöst feltänkt.
Vi har ett förslag som nu i omgångar ska stötas och blötas. För den sakens skull behövs insikter från församlingarna. Därefter vidtar en bearbetning på grundval av alla remissvar, också de remissvar som pojkarna som utbildat kommer att skriva och stiftet anta.

Församlingarna måste förstås fundera - men främst utifrån handbok 1986 och kanske utifrån en del artiklar och kritik som kommit under processens gång. Jag sporde följaktligen om Christer Pahlmblads bok Mässa för enhetens skull hade nämnts vid utbildningsdagen. Det hade den inte. Där anger han dock några punkter som kan vara viktiga att ha i minne. Man hittar hans material på kyrkligdokumentation.nu om man inte köper boken på Artos. Jag menar att stiftet nu luras/narras/vilseleder just genom att leda, dvs utbilda. Och den som fastnar i tankemodellen att jämföra med det förra materialet och detta, går vilse.

Så här långt var meningsmotsättningen tydlig. Jag menade att gossarna skulle skickas tillbaka till stiftskansliet snarast. Gick det 12 arbetstimmar per deltagare för personalen från norra Öland för denna utbildningsdag, tänkte jag, när jag såg deras glada facebookinlägg.

Nu klev en lärare från Oskarshamns folkhögskola in i det som var en frågestund men blev debatt.
Man kan inte eller bör inte bli tillsagd att man tänker fel eller är lättlurad, menade läraren. Vi befinner oss lite på distans från det akademiska, som ni märker.

Formuleringarna befanns vara "nedvärderande och nedsättande i sin ton". Här märker ni en glidning i argumentationen för tonen i en skriven text låter sig inte enkelt fastställas. utan blir en högst subjektiv  slutsats. Tonen skulle lika gärna kunna vara aggressiv som humoristisk eller rentav vänlig. Men läraren, ja ni vet hur lärare är och ränderna går nog aldrig ur, allra minst om de är kristliga, visste:

 "Detta sätt att uttrycka sig till medmänniskor hör inte hemma i dessa sammanhang!!!"
Dessa sammanhang? Men vilket sättet var, hade ju han själv och på egen hand bestämt!
"Var och en har rätt till sin egen tanke", menade han. Verkligen? Men varför då utbilda? Remissarbetet var väl ett arbete just att få veta vilka de egna tankarna var?
Nu menade läraren från folkhögskolan där kursen var, att man kunde förhålla sig kritiskt/konstruktivt till utbildningen man fick. Det kan man. Men frågan var ju en grundfråga om de som ska remissvara verkligen ska utbildas av dem som i stiftet ska skriva remissvar. Jag har inget emot den kritiska diskussionen om handboksförslaget. Därför undrar jag varför P-blads bok inte nämndes. T ex.

Jag fick dock besked på fejjan. Den förda lilla debatten visade att jag inte tänker alls. Jag upprepar: "tänker alls".
"Har nog aldrig sett någon sätta krokben för sig själv på ett sådant övertydligt vis. Hysteriskt roligt, nästan löjeväckande faktiskt."

Vad skulle jag svara på det? Jag skrev: "Dessvärre har jag fattat och för ett konsekvent resonemang i tanke att remissinstanser kan svara!"

Det var fel fick jag veta:
"Och du gör det igen! Fantastiskt!"
Jag bedömdes på det kristliga sättet, dvs det styrde på person. Ni vet hur det går till:
"Du beter dig som om du tror att du är Guds utsända språkrör till mänskligheten som, på ett Machiavelliskt, (ska rätteligen stavas med litet m, det påpekar jag inte, försiktig som jag är, DS) översittarvis, ska tillrättavisa alla andra. Kära"

- och så missade jag resten för hon som höll i det hela, dvs lagt ut bild från fortbildningen på Facebook, bestämde sig för att det får räcka "med oförskämdheter och personangrepp". Hon stoppade och raderade. Alltså kunde jag inte riktigt återge fortsättningen, men det där med "kära" fattar ni att det är tillgjort. Och Machiavellis lilla bok Fursten handlar om furstens plikter och inte i någon mening om översitteri eller behov av att tillrättavisa utan är en instruktion för (eller möjligtvis en ironi angående) furstens styre. Tror ni att min anklagare läst boken?Jag var dock bekymrad över att belackarens text försvunnit. Vi hade haft nytta av den.

Men, heureka! Det raderade inlägget hade gått in på min e-postadress, så nu får ni trots allt veta:

"Kära Dag Sandahl, du kan inte dyrka både Gud och ditt uppblåsta Ego samtidigt. Du måste välja och det verkar tyvärr som om du redan har gjort det, för jag kan inte tänka mig att det var på det här sättet man skulle tala och behandla sin nästa som Jesus menade med sin gyllene regel."

Jag svarade milt med en fråga om Matt 16:23 om det nu ska argumenteras med hur Jesus debatterade. Men jag kände igen tekniken. Någon klipper till med Jesus, som alltid är på den klippandes sida. Det är tryggt. Däremot hänvisas inte till Guds Ord med belägg. Det räcker med Jesus som tillhygge. Ni är väl glada att texten kunde räddas undan förintelse?

Jag beklagar att debatten så bryskt avbröts, för här möter ett lysande exempel på kristlig debattkonst, där man styr från sak till person och mot den som definierats som misshaglig. Vem den där som visste hurdan jag är själv är, vet jag inte. Det fanns sannolikt några bevekelsegrunder. Intresset ljuger inte. Med en fortsatt debatt, hade vi fått fler illustrationer. Mer av samma ger viktig kunskap, fattar jag.

Jag är dock nöjd med detta tydliga exempel på det kristliga i debatten.
Det handlar inte om sak utan om "ton", dvs "tontolkning" för bedömningen blir subjektiv.
Det hela styr på person - och det är just detta som är det kristliga.
Jag hade gärna sett några ytterligare personangrepp i en fortsatt debatt, mest för att förstå kristlighetens väsende. Det styrs på person - och tron, förstås. Jag är inte en riktig kristen för jag dyrkar mitt uppblåsta ego (som stavas med stort E och det kan vara en polemisk poäng men är nog sakligt fel, vilket jag inte påpekar för att undgå ytterligare anklagelser). Jesus är bra. Som tillhygge.

I sak vidhåller jag att det är feltänkt med utbildningsdagar för dem som fått förtroende att skriva remissvar till Kyrkostyrelsen. De ska tilltros egen kompetens att fundera över vad vi gör när vi firar gudstjänst och varför. Här ska tusen blommor blomma. Och så ska det knytas samman till en bukett. Bör Kyrkostyrelsen lägga remissvaren från Växjö stift i en särskild hög för särskild behandling?

Nu är jag dessutom smålänning. Vad kostar egentligen stiftets utbildningsdagar när man ser till löner för dem som kommer och räknar arbetstid? Behövdes det 24 mantimmar eller 36 av de ansträngda personalresuserna i min gamla församling? Krävs inte lite större allvar när personal kallas in? Från stiftets sida, menar jag.

Så roligt att citatet kunde återges trots att det tagits bort. Det är också en kristen lärdom, att inte förtvivla. Gud ger nya möjligheter. Också på Facebook. I allt detta lär vi oss.

Per Gahrton fyllde 73

Per Gahrton var i Lund "på min tid", men vi umgicks inte. Han var ung folkpartist, vilket kan förklara förhållandet. Han var redaktör för studenttidningen Lundagård och kom på den fyndiga signaturen han kunde skriva under. Per Kele. Hur roligt det är, vet bara den som är bevandrad i finska språket. Han hamnade i riksdagen, lämnade Folkpartiet för Miljöpartiet och blev riksdagsledamot igen. På rätta Kyndelsmässodagen fyllde han 73. Folkpartiet finns inte längre och hur det är med Miljöpartiet ska vi inte tala om, ty man talar inte om rep i hängd mans hus.

Gamla män riskerar att bli upphetsade. Per Gahrton upprörs över Ordfronts Litterära Magasin, OLM, som "överlag kunde vara en pr-skrift för Livets Ord".
http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/framtiden-ar-sekular/

Det är lite lustigt med gamla proffspolitikers verklighetsförståelse - eller kanske inte så roligt egentligen? Kartan gäller alltid! Gahrton menar att ett element är typiskt för religioner som "oftast saknas i politiska tankesystem: vidskepelse och tro på uppenbart övernaturliga företeelser". Verkligen?

Jag är rätt trött på ateister, som bara sveper bort det apostlar och evangelister har att säga, sådant de som var med uppfattar vila på säkra bevis. Varför skulle de ljuga? Eller bättre: på vilket sätt vet och kan Per Gahrton säkerställa att dessa personer är vidskepliga och tror på uppenbart övernaturliga företeelser? Av det enkla skälet att övernaturliga företeelser inte kan finnas? Gahrton vet? De som var med vet inte?

Per Gahrton ger sig så in på en mer substantiell granskning. Han fyllde 73 år i går, som jag påpekat. Detta faktum präglar inte hans pubertala tänkande. Gud skulle vara osynlig, vet Gahrton berätta - men glömmer att Gud blir synlig i sina skapade verk och i Jesus. Nu viftas också det där annorlunda med Jesus bort som "cirkuskonster", alltså "jungfrufödsel, att han var Guds son, att han kunde uppväcka döda och utfordra tusentals människor med enstaka brödbitar". Gahrton utför detta undanviftande därför att han, som vi alla, sägs vara - välutbildad. Vårt utbildningssystem har gjort oss "till en av de bäst utbildade nationerna i världen".

Det finns nog sett till europeisk kunskapstradition en och annan lakun i denna svenska bildning och behövs något handfast bevis på denna framstående nationella bildning, som också inkluderat gamla östdanskar. Kanske Per Gahrton själv skulle vara ett typexempel? Längre än så här har han dock inte kommit, vilket för en idéhistoriker skulle kunna tolkas som att han inte riktigt är en Albertus Magnus eller en Thomas ab Aquinos jämlike. Han uppfattar en "kristendomens absurda paradox om att Gud skulle vara dels allsmäktig, dels god". Dels? Men Gahrton vet att detta "givetvis" inte går och dilemmat undkommer religionsmakthavarna, menar han, genom påståenden om att Guds vilja är outgrundlig och att rättvisa skipas efter döden. Kanske inte så outgrundlig, trots allt. De evangeliska brukar driva tanken på Skriftens klarhet och då och då i rätt konkreta ordalag beskriva Guds godhet här och nu. De skulle, bara för att hugga ett exempel, kunna mena att buden är exempel på Guds omsorg att värna livet här och nu och att de visat sig fungera.

Jag har aldrig uppfattat Per Gahrton höra till de intressanta.
Hans avhandling var rätt skandalös vetenskapligt sett och borde nog inte ha godkänts.
Hans politiska gärning? Jag har aldrig röstat på hans partier.
Men det mest ointressanta med honom är förstås att han tror sig förstå något som han uppenbarligen inte förstått så mycket att han ens kan ge sig in i en sakkritik. Han måste bli svepande. Sådana människor är ointressanta. Bara neurotiska prästbarn (särskilt från det gamla östra Danmark?) skulle få för sig att möta dem i en diskussion - men det blir då på Gahrtons villkor. Gahrton vet förresten att det "vimlar av" påbud om fredlig samexistens i Koranen, Bibeln och andra religiösa skrifter. Det är så dumt att det närmast skulle vara intressant som utgångspunkt för en studie i en riksdagsmans tankevärld. Den mannen har alltså fattat beslut i nationens parlament, beslut som gäller oss alla!

När allt kommer till allt är till exempel Lukas mer läst än tidskriften Lundagård och det gäller också Sydsvenskan, Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Finns det inte proportioner som borde återställas. Och den som heter Per kunde kanske finna det mödan värt att ta reda på lite mer om den man han har namn efter, aposteln Petrus. Framstår han som vidskeplig? Tror han på uppenbart övernaturliga företeelser eller reflekterar han över (övernaturliga, ovanliga?) händelser som uppenbarar (avslöjar) ett sammanhang?

Somliga vet vad de tror.
Det är dessa insikter som bygger upp universitet och skolor.
Det finns mycket som Gahrton, 73, borde ge sig tid att intellektuellt självkritiskt fundera över. Det kan visa sig vara ett väldigt handikapp att tänka sig förstå när man inte fattat.

Ur en biskops tankevärld

Biskop före detta Johansson är krönikör i Smålandsposten. Han publiceras somliga tisdagar bredvid vädret och läsarbilden.  Vädret rapporterades bli halvklart till mulet. Läsarbilden utgörs av en domherre från Urshult. Ni förstår. Jag kan konstatera att krönikan ligger som plusläsning, vilket väl betyder att få kan läsa. Då missar ni alltså en biskops tankevärld. Jag försöker hjälpa er lite.

Johansson konstaterade att julen tog slut den 2 februari. "Som nybliven biskop tänkte jag bli kyrkoårsaktivist." Det var då på tiden, men kyrkoårsmedvetandet i Alliansmissionen kanske inte var så utvecklat?
Hur gjorde han då?
Han utfärdade ett påbud att julgranarna utanför biskopssätet Östrabo inte skulle tas ner förrän på Kyndelsmässodagen. Han fick ringa stöd från medarbetare och familj, bortsett från trädgårdsmästaren, som ansvarade för granarna. De blev alltså kvar.

Redan nu märker ni en biskops beroende av opinion. Vi fördjupar oss inte på temat - men det återkommer strax. Detta var tydligen första biskopsåret. Johansson höll inte fast vid projektet. Året efter togs granarna bort efter Trettondedagen.

En biskops liv präglas av opinionskänslighet, trendkänslighet och i grund och botten rädsla, för att inte säga skräck. Vad ska folk tycka och tänka? Hur var det med biskop före detta Johansson? Han beskriver sin utsatthet: "Anade att insändare i Smålandsposten var i svang. Det oroade mig mer än det motstånd jag hade på nära håll, i vissa fall gränsande till förakt för kyrkoårsaktivismen."

Vi lär oss att inkännande förstå en biskops skräck, särskilt skräcken för en insändare i Smålandsposten. Det kan inte vara roligt för en biskop att varje morgon vakna, osäker på om det finns någon skräckinjagande insändare, som särskilt tar upp granarna vid Östrabo. Andra möjliga hotfulla insändarämnen att förtiga. Detta är en biskops utsatta arbetsmiljö i ett kontaktyrke. Det ter sig eländigt.

Biskop före detta Johansson slutar med ett spörsmål:
"Frågan är bara vad man ska hålla fast vid."
Det är en biskops fråga när medarbetare och familj för att inte tala om en insändarskribent kan tänkas tänka annorlunda.

Det finns lumpna typer som är biskopskritiska.
De utgår från att biskoparna ska vara de modiga som först av oss alla förs till martyrbålen eller som får huvudet avhugget som aposteln Paulus, men nu av IS-krigare som gärna är behjälpliga i ärendet. Biskopar tillverkas inte på det sättet längre.
De kan förvisso göra sin utspel i tanke att de tänker rätt - men när det inte vill sig, måste allt återgå till det invanda. Det är tryggast så. Deras kristendom är genuin, men den levs under mottot "inte för mycket uppståndelse". De gör så gott de kan. Det borde höja dem över varje antydan till kritik.

Vi andra då?
Själv nöjde jag mig med att i går släcka julgransbelysningen i utegranen vid lantegendomen, för det finns en gran som på alldeles egen hand (eller styrd av försynen) växt upp så lägligt att den kan fungera som julgran några år nu. Det regnade, så jag fann ingen anledning att ta bort belysningen just då.
Så gott det är att kunna stå för sin kyrkoårsaktivism.
Den möda jag fick lägga lite extra på, var mödan att göra slut på Glühwein och glögg till Kyndelsmäss, bortsett från det som sparas till Jungfru Mariae Beb så att julen 2016 kan inledas ståndsmässigt.

Biskop före detta Johansson inser att det snart är fastetid men noterar att den kristna fastan bryts på söndagar "liksom fastan inom islam bryts vid solens nedgång till dess uppgång". Men är det inte en avgörande skillnad på att bryta fastan för att det är Herrens dag och vi inte fastar när brudgummen kommer till fest och muslimska fastevanor? Biskop före detta Johanssons fråga tycks välmotiverad: "Frågan är bara vad man ska hålla fast vid."

En biskops medarbetare, familj och insändarskribenter får grundvalarna att vackla.
Det är bra att veta och vi tackar för denna inblick i en biskops tankevärld.
Glöm inte vad ni nu insett. Och tro mig, mönstret håller både när det handlar om kvinnor i prästämbetet (1957-58) och om enkönade vigslar (2009).
Granarna vid Östrabo vet verkligen att berätta om biskopens skräckfyllda tillvaro. Så har de det allihop, biskoparna. Det är som för Strindberg: makterna.

Fuckin' Pigs

Det var förutsägbart.
Från ett hem för ensamkommande flyktingbarn berättades i P1 om en incident där en i personalen skrikit "fuckin' Pigs" till några av de boende. Han som skrikit, Danne, intervjuades. Han var verkligen den skyldige. Den journalistiska ansatsen var kritisk. Var det värdigt att skrika så? Danne förklarade att han försökte markera i en upphetsad situation. Jag kan förstå resonemanget. "Lugn, bara lugn" skrek Muminpappan upphetsat. Och så tänkte jag: Det är fina journalister vi har. De ståtar med en moralisk agenda. De slipper möta hot och våld. De kan ringa upp i efterhand och är av typ gamla adjunkter, lite stående över våra enkla sammanhang och inte så lite av messerschmittar.

Nu var journalisterna idoga.
De ringde upp en av dem som inspekterar hem för ensamkommande. Hon skulle navigera både med avståndstagande och i insikt att personal hotas och att en har dödats. Det var uppenbart bekymmersamt att navigera så. Hon avlönas av skattemedel.

Hon kunde förstås inte säga, att ibland blir situationen sådan att den måste avbrytas med bestämt tal och några kan fullständigt adekvat - beroende på vad som hänt - med goda skäl kallas "fuckin' pigs". Danne ställde en fråga som lämnades obesvarad, frågan varför filmen som tagits av incidenten som föregick inte visades. Det var en bra fråga. Men situationen är befängd.

Vi ger de ensamkommande flyktingbarnen trumf på hand mot personalen. Vem vill egentligen utsätta sig för den situationen, att bli uthängd med en replik som ska uppfattas vara belastande, när man försökt reda ut en kris? Jag skulle ju kunna påminna om vad som hände i Emmaboda, kalabaliken i Bender lik men utan kung. Sönderslagna möbler och fönster - och vi ska betala. Den som filmat och fått ut filmen i media, kanske höstar in lite stålar.

Jag skulle förstås också kunna ta upp frågan om simhallar, som tjejer inte vill besöka eller de tafsande gängen, som jag på något sätt av oklara skäl ska kopplas samman med därför att jag är man.

Jag tar i stället upp frågan om kategori.
Vi tänker i kategorier. Nu ska den som är ung inte få vara på fejjan, Instagram eller Snapchat. Det är ett beslut som inte är personligt utan riktat mot en kategori. Några hanterar inte de sociala medierna och då införs regler som gäller hela kategorin. Det tycks vi tycka är i ordning.

Varför tar vi då emot en hel kategori, som kallas "ensamkommande flyktingbarn", när det verkar som om vi inte kan hantera just denna kategori? Är det rimligast att säga att vi tyvärr kan ta emot just denna kategori av hänsyn till dem som en nation först måste värna, de egna medborgarna, och med tanke på huliganerna kanske också ett värn för de ensamkommande. De ensamkommande kommer till Sverige från Danmark eller Tyskland. Dit får de utvisas utan besvärande utredningar, eftersom beslut fattas att en kategori inte är önskvärd.

Är detta dålig kristendom?
Är den kristna tron den ideologiska kraft som inte kan skydda mot våldsverkare utan med nödvändighet måste öppna dörren för dem som illa gör?
Det tror inte jag - men jag blir gärna övertygad om att jag har fel.

Är det så orimligt att uppfatta saken så, att de ensamkommande uppfattar att de av olika skäl (sociala/religiösa) har rätt att tafsa på tjejer, rätt att inte kränkas genom ett besked att de inte får gå och köpa godis, som saken tycks ha gällt i Lindås/Emmaboda samt rätt att resolut markera när en från personalen säger till genom att hugga ner denna misshagliga person, som skedde i Mölndal?

Jag skriver nu inte om utsattheten för kategorin ensamkommande flyktingbarn utan om något annat, vilket kanske måste påpekas. Då finns det möjligtvis skäl att inte beskriva en kategori - och de skälen skulle jag gärna vilja se och se kritiskt analyserade. Hur mycket elände måste vi höra talas om innan det blir aktuellt att vidta åtgärder? Märk nu att jag då inte heller alls tagit upp berättelserna om en mängd polisinsatser på dessa boenden, insatser i sådan storleksordning att de påverkar polisarbetet. För 5000 insatser, som det rapporterats om, har tagit resurser från något annat - eller bara inskränkt på polisens fikaraster?

Nu tror ni att jag är främlingsfientlig - och det är fel.
Jag lyssnade bara på radion kl 17 i fredags och det programmet bekymrade mig när jag tänkte över det jag fick höra tillsammans med andra nyheter som rapporterats.
Ibland måste en klok människa säga: Det här går inte längre.
Gör det verkligen det?
Hur långt och hur länge då?
Jag är bekymrad över en större fråga än repliken "Fuckin' Pigs" när det är konflikt på ett boende.
Är inte ni?

Huliganism

Det var halt i lördags kväll, när jag nykter och städad skulle köra bil hem från den middag vi bjudits till. Radion varnade för fläckvis underkylda vägbanor. I radion hörde jag också om de maskerade svartklädda i Stockholm, de som var ute efter att slå ensamkommande flyktingbarn. 100 sådana fanns ute och poliser. Tog polisen in fyra och en häktades? Då, tänkte jag, är vägen beredd för nya insatser av de svartklädda, som kommer att bli fler. Huliganismen kommer att sprida sig för samhället saknar sannolikt resurser för resoluta ingripanden. Så var det med gamla tiders drängslagsmål också, prästen och länsman stod bakom lagård och kisa, har jag hört Peps Persson sjunga i Auktionsvisa. Är det värre med det främlingsfientliga? Ja. Inte bara för att det är främlingsfientligt utan för att statens våldsmonopol utmanas, alltså det som samhällets ordning ellr oordning ytterst vilar på. Stenhård linje mot huliganismen, alltså.

Och samtidigt: insikt om varför den kommer som ett brev på posten. Drar det runt folk i Stockholm som måste livnära sig på stölder, som inte har rätt att vistas i Sverige och som utsätter medborgarna för allsköns brott, är det givet att folk organiserar sig och kanske inhämtar hjälp från Polen - eller varför inte Ungern? Mer främlingsfientligt än så är det inte. Till det kommer detta med det roliga att spöa folk.

I min krafts dagar undervisade jag om hur de unga pojkarna i Slätthög gärna ville spöa de unga pojkarna från Nya Hjelmseryd, hjälmsingarna. Det var kulturen. Så skulle ske. Jag nämnde saken som ett 1800-talsfenomen för en grupp konfirmandföräldrar. Då sa en pappa "Det är väl fortfarande roligt". Jag drog efter andan för jag hade lärt mig att hjälmsingarna var underklass, kanske frigivna trälar från Slätthög som frigivits och nu röjde i skogen. Kolla en karta om ni vill se hur det kan hänga ihop. Vi talar medeltid och en konflikt som förts vidare i minst 700 år - nu utan att folk visste varför, men att.
Hjälmsingarna ska ha på käften.
Det är uppenbarligen gammal underhållande svenskmannased att slåss. Men så kan vi inte ha det. Land ska med lag byggas.

Fattade nyhetsförmedlarna, de som ska förse oss med det sakmaterial vi behöver för att orientera oss, hur allvarligt läget är? "Fotbollshuliganer" hette det. Fotboll? Här var hundra maskerade testosteronstinna av skilda nationaliteter ute för att ge marockanska och andra unga män på käften. De kommer att fortsätta och den som har lite kulör i skinnet kommer att råka illa ut.

Hur ser huliganernas idévärld ut och vilka är deras idéer. De gör det som måste göras. Här finns hotfulla grupper av ensamkommande flyktingbarn som stjäl och våldtar. Detta säter de svartklädda stopp för. De skulle definiera sig som goda. Unga män som gör vad som måste göras och de syftar förstås till att skapa så mycket oro hos de ensamkommande, att de åker hem igen. De uppfattar ganska säkert att de egentligen har många på sin sida och att samhället står lamslaget. Men huliganismen kan aldrig vara en positiv kraft för samhällsbygget. Den är ett symtom på en kris, det är sant. Det politiska livets kris. Och den krisen har vi levt med, mer eller mindre synligt, i 60 år, dvs sedan de folkrörelseburna partierna blev delar av statsapparaten och man kunde prya som riksdagsman, som vore förtroendeuppdraget ett yrke - vilket det blev! Det här blir bara just så illa som det blivit när hundra maskerade och svartklädda män jagar offer i Stockholm.

Så vad gör vi nu?
Jag vet verkligen inte. Men det borde kanske börja med att vi ser verkligheten som den faktiskt är och att nationen grundläggande håller på sina egna beslut. Den som inte ska vara här i landet ska, när den saken prövats och avgjorts, inte vara här i landet. Har avvisningarnas tid kommit därför att alternativen är värre?
Jag vet verkligen inte. Jag vet inte ens om jag får det sakunderlag om vad som händer när huliganhorderna drar runt, som jag behöver för att börja förstå. Fotboll?