Kunskapsförakt

Allt oftare blir jag – och detta tycks jag inte vara ensam om – alltmer häpen över det förakt för teologisk/kyrkovetenskaplig kunskap som frodas i Svenska kyrkan. Vem som helst kan ställa sig upp och hävda en uppsättning åsikter utan minsta koppling av dessa till insikter, men de ska gälla som lika mycket värda som insikter som vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vilken agrarlabial som helst vet lika bra och kanske bättre om det teologiska som församlingsprästen. Förr i världen när lokaltidningarna var alerta med insändare om det kyrkliga var detta fenomen lätt att dokumentera. För att vara tydlig drabbar detta kvinnor och män utan undantag, kanske kvinnor mer (men det vet jag inte även om det påstås vara ett mönster att kvinnor gärna ska anställas som präster och sedan besinningslöst köras över när sakfrågor diskuteras i kyrkoråden). Jag gör mig ock inga illusioner.

När det gäller den bok som ska komma ut i vår fick Björn Fyrlund, som frågade i en kommentar, svaret att den som vanligt handlar om ett antal åsikter jag för fram. Nu vet jag inte, och sannolikt upprepar jag mig i denna bloiggpost, om jag blivit docent vid ett svenskt universitet på grund av åsikter jag publicerat i namn av vetenskap. Då har universitetsväsendet nog problem, för att inte tala om skattebetalarna! Nu litar jag på att akademin gjorde sitt för att pröva min forskning och tänker med värme på förre rektorn Göran Bexell som var biträdande handledare och uppriktigt sa: "Dag, det räcker inte att du skriver en bra avhandling. Du måste skriva en bättre." Det var sant. Jag begrep det. Men jag var outsägligt glad för att han sa som det var. Jag var glad över min professor Lars Österlin och över forskarseminariet också. Åsiktsproduktion hade jag inte ägnat mig åt utan forskning.

En avhandlings resultat bedöms efter disputationen också genom hur avhandlingen blir citerad och om några forskningsresultat kommer in som standardkunskap i handböcker, dvs har erövrat kunskap som har förblivande värde. Jag klagar inte därvidlag. Fakulteten manade mig att skriva mer och på den vägen blev jag docent. Vad som står i den nya boken kan sägas knyta an till den tidigare forskning jag bedrivit och ger ny kunskap och nya perspektiv. Om detta vet lektörerna något och Björn Fyrlund mycket. Jag kan förstå hans häpnad över att någon som inte läst manuskriptbunten likväl vet vad den innehåller.

Den som trodde sig veta, var samme man som i kyrkomötet av alla ställen nödgade kyrkostyrelsen att förklara att 3 månaders forskning knuten till Forskningsrådet inte skulle få någon fortsättning. Det var någon centerpartistisk jämtgumma som på uppdrag av Hammar & Co gav det svaret och då var naturligtvis ett tänkbart forskningsprojekt helt meningslöst. På 3-månadersperidoen hade det för övrigt redan gått ett antal veckor på grund av frågan i Kyrkomötet. Enkelt sabbat sålunda. Egentligen hade kyrkomötet inte med saken att skaffa. Vad som vanns på sabbandet har aldrig klarlagts.

Däremot är det helt klarlagt att Svenska kyrkan egentligen inte förmår ta forskningskompetens till vara. Det är andra som gör.

Det gavs förslag till boktitlar. Jag kan kommentera dem.

-Jag ville så väl, men fel det blev!
Om vi antar att förslagsställaren åsyftar statskyrkoreformen finns det två saker att säga.
1. Det dåvarande statskyrkosystemet vilade på en övergångsbestämmelse i grundlagen, som blev alltmer konstitutionellt ifrågasatt. Ingen jag känner påstod att en reform skulle ställa Svenska kyrkan stadigare i folklivet. Det var ett polemiskt påhitt då och är det nu. Vi visste vad erosionen innebar och därför föreslog jag av alla en "folkkyrkostudie" för att innehållsfrågorna och frågorna om kyrka och folk skulle tas upp. Den skrevs också, publicerades men uppmärksammades knappast.
2. Många församlingar var emot en reform. Det var de små på landet. De flesta finns inte längre kvar. De är sammanslagna.

-Kyrka för fåtalet eller för folket?
Om denna fråga skulle utmana den s k högkyrkligheten är den felställd, men siktar den på kyrkobyråkratier på lokal, stifts- och nationell nivå är den välmotiverad. Handlar den om domproststupiditet likaså. Det som kallas folkkyrka har i hög grad blivit en fåtalskyrka. Läs statistiken.

-Mitt rebelliska kyrkoliv
Om detta skulle vara mig en bra memoartitel vet jag inte. Jag har varit slätkammad och byggt församling. Fast det är klart, mot dem som sade sig vara folkkyrkliga fick jag kämpa för att det skulle byggas kyrka i stadsdelen. Det tog 13 år. Då insåg jag att somligt som kallas folkkyrklighet bara är ett illa spelat munspel.

-Jag kom, jag sågs, jag förlorade!
Kanske. Men problemet var inte att jag sågs och sågades utan att jag såg och skrev om det i böcker och artiklar. Fel fick jag inte, som bekant. Och vad är det att förlora om man sagt att kyrkosystemet kommer att gå förlorat och det sedan gör det. Då är jag väl i all tragik en vinnare?

-Den förlorade biskopsdrömmen
Hos Sofia Lilly Jönsson såg jag uppgiften att det skulle ta tio år längre för kvinnor att bli kyrkoherdar än för män. Då blev jag häpen. Jag har aldrig tänkt mitt prästeri i karriärtermer. Sålunda var jag kyrkoadjunkt länge och sedan komminister på en och samma plats. Bara en idiot kunde tro att jag skulle bli biskop när det var Marita Ulvskog som utnämnde. Så har jag heller aldrig stått på något biskopsförslag. Och inte ens haft drömmen om inte som mardröm. Tänk att sitta och se på sönderfallet när folk tror, att man har makt att förhindra det men själv fattar, att man ingenting kan göra. 

-Folkets kyrka - ej min styrka!
Nu är det knappast en ofolklig kyrka som varit mitt ideal och inte heller min verklighet. Folklig präst har jag gällt för att vara både i staden och på landet. Kom ihåg mamman i Kalmar som sa: "Vi går ju inte i kyrkan så ofta, men min 6-åriga dotter vet vad prästen heter. I hur många stadsdelar av detta slag  är det så?" Hon var tagen av förhållandet. 

Ingen boktitel passar heller för den bok jag skrivit. En får tacke likväl. Det gav anledning till repetitiva klarlägganden.

I går i utlandet köpte min fru en liten behändig luftpump, som jag kan skruva fast på el-cykeln. Skruvar medföljde. Här söderöver har jag inte brytt mig om att kolla om el-cykeln levererats. Har den inte kommit ska jag ringa Dagen och fråga om det är Postnord som har till uppgift att leverera den. Skickar Dagen en ny om min kommit bort? 

Hjärtinfarktstimulantia

Det som inte dödar härdar! Vi kör lite hjärtinfarktstimulantia och överlever ni den, kan ni glada ta er an dagens id. Om inte, så hälsa dem där hemma!

Frågan är till synes enkel. Det är svaret som komplicerar.
Frågan lyder: Kan en majoritet av medlemmar i en kyrka vara och fungera som ockupationsmakt för främmande intressen och därmed med nödvändighet vara den majoritet som varje kyrkokristen på alla sätt måste motverka och förklara att just denna majoritet saknar varje auktoritet att fatta beslut som angår tron?
Svaret?
Svaret är ja, det kan finnas medlemmar i en kyrka som ska uppfattas vara vad de är: ockupanter och företrädare för främmande makt.

Ockupationsproblemet hanteras i frikyrklig tradition genom medlemskontroll. I en klassisk kyrkostruktur avvisas den hållningen. I stället är det läroämbetets ansvar att med den yttersta domen för ögonen vaka över Kyrkans lära, som alltså inte får läggas under "demokratisk" kontroll men inte heller under t ex prästerskapets. En kontroll skulle i värsta fall innebära att de parlamentariska institutionerna – utan någon som helst koppling till gudstjänstlivet – tar kontroll över vad Kyrkan lär. Detta är en skräckvision inte bara när det gäller demokrati och parlamentarism utan också när det gäller kunga- och kejsarmakt. Medeltidens slagord löd Libertas Ecclesiae, Kyrkans frihet. Men med den moderna staten och dess möjligheter till ideologisk kontroll och behov av ideologiska statsapparater, som ska vidarebefordra statsmakternas värderingar, är situationen rätt katastrofal.

Hur allvarligt läget är kan den förstå, som ger sig in i arkiven och biblioteken och studerar 1930-talets ekumeniska ansatser. De stora studierna om statsmakten varnade för den absoluta och totalitära staten. Kommunism, nazism och demokrati lika!

Vari bestod, menade man, likheterna? Egentligen i att Makten blev gud och Gud, som är Fader och Son och Ande, detroniserad.

All offentlig makt utgår från folket, heter det i vårt lands grundlag. Man kan roa sig med att ställa den seriösa frågan vart makten sedan tar vägen. Man kan också dissekera begreppet "all offentlig makt" för nog finns det en offentlig makt som bara är Guds, givet att man tror och tänker som en kyrkokristen. Då svajar grundlagen. Kanske betänkligt. Men låt oss välvilligt inskränka begreppet och säga att Ingvar Carlsson och de svenska grundlagsfäderna (var det några grundlagsmödrar med?) inte menade att skriva in något annat än en definition av den politiska makten, hör då inte det svenskkyrkliga till denna offentlighet?

I en mening gör den det. Statskyrkosystemet består eftersom det Svenska kyrkan är av riksdagen lagreglerad. Det är ingen annan kyrka, inget annat samfund. Statschefen ska också enligt lag omfatta Svenska kyrkans bekännelse. I en annan mening har förhållandet mellan kyrka och stat reglerats i avsikt att tydliggöra att statsskickets grund inte är religiös. Knepigheten att Svenska kyrkan definieras som demokratisk kan ställa till problem och gör det med den ordning kyrkomötet antog år 1982. För demokratins gränser måste alltid fastställas och fasthållas, annars blir demokratin – totalitär!

I en totalitär demokrati skulle, jag tar nu ett häpnadsväckande exempel, sekulära politiska partier ställa upp i kyrkliga val på alla nivåer och mena, att partierna har kompetens att avgöra vilka kandidater som kan väljas och därmed få ideologisk kontroll i en kyrka. Ombudsmän och valberedningar, som partierna anställt eller valt för att hantera partiets interna frågor (men som alls inte behöver vara i någon mening kyrkliga), förses med makt att sortera bort de kandidater som inte är havliga. Skulle sådant ske, borde alla kunna förstå också detta som hjärtinfarktstimulantia. Egentligen skulle en sådan o-ordning falla under lagrummet om resande av livsfarligt vapen. Komme därtill sådana, som har en alldeles privat tolkning av vad kristen tro och kristen ordning innebär, att väljas till inflytelserika poster, aktualiseras för de kyrkokristna kravet på motstånd och klara deklarationer att kyrkliga organ som ockuperats på detta sätt inte ska åtlydas utan bekämpas.

Vad hade vi gjort, vi som idogt tränats för att kunna bekämpa Stormakt Röd, om stormakten lyckats ockupera landet? Vi hade förstås följt den lagliga regeringens instruktioner att göra motstånd på alla upptänkliga sätt. Det hade varit vår medborgerliga skyldighet och stormaktens lakejer i ockupationssystemet hade hört till fienderna och hanterats så. Ger denna av staten inte bara approberade utan till oss distribuerade insikt någon anledning att tänka över det kyrkliga, givet att en medlemsmajoritet faktiskt kan ockupera den?

Bakom kulisserna

Det är fullkomligt naturligt för människor att undra hur saker och ting hänger ihop. Hur gör illusionisten egentligen? Var tricket att få folk att tro att han trollade eller trollade han verkligen, fast bara lite?

Margareta Grape har, som bekant, anmält kyrkorådet i Uppsala till domkapitlet och domkapitlet har beslutat att kyrkorådet ska ta upp frågan om bordet, skulpturen, igen eftersom barnkonsekvensanalys inte gjorts. Jag vidhåller mitt enfaldiga, att ett beslut att inte sätta dit ett bord utan låta allt vara som det är, knappast skulle behöva en barnkonsekvensanalys. Inget av det nuvarande har förändrats. Skulle det behövas barnkonsekvensanalyser för alla befintliga miljöer när inget förändra? Då skulle konsulterna fröjdas än mer än när kyrkobyggnaderna skulle kartläggas. Hur vore det alltså med en mängd utredningar om miljön i och kring våra kyrkor för att skapa klarhet hur de fungerar ur ett barnperspektiv? Men detta är en annan och definitivt kostsam sak.

Nu markeras i nyhetsrapporteringen att Margareta Grape anmälde som privatperson. Det är här jag undrar. Pensionär är vad som gäller, har jag förstått. Att hon också är coach för forskningschefen/nya enhetschefen Nahnfeldt nämns inte. Hon går väl med egen kodnyckel i Kyrkans Hus? Och hon har i decennier varit en viktig person i, kring och för kyrkoledningen. Vem tror att detta är faktorer som inte alls har med bordfrågan att göra? Är inte den första tanken, enkel och lättfattlig, den rimliga?  Hon fungerar som bulvan för Antjes bord. Idén var Antjes. Jag har aldrig påstått att den idén skulle vara dålig. Dyr, ja. Men om bordet blir en stor turistattraktion och en  ekumeniskt viktig signal  kanske ett antal miljoner ska brännas? Det kan förvisso diskuteras. Själva spelet bakom kulisserna besvärar dock. Några använder det icke-transparenta för att nå det resultat de vill ha, det som i den demokratiska ordning vi har inte blev.

Det hade känts bättre om alla vetat att Margareta Grape, när hon hört besvikelsen i Kyrkans Hus, insett, att hon kunde göra en insats för bordet och Antje uppifrån genom att anmäla och bättre om alla förstått, att nu skulle kyrkorådet i Uppsala sättas under press för att fatta ett annat beslut. Det är så det går till när ukaser sänds uppifrån och ner. Bordet ska på plats. Överheten har talat. Förre gruppledaren för Frimodig kyrka är nog närmast stum av beundran eller förvåning eller en kombination av bådadera när vi ser spelet. Ska vi läsa Djurfarmen av George Orwell i väntan på beslutet i kyrkorådet?

Jag hoppas ni varsnar problemet. Ovan där är det position som betyder något, inte argumentationens bärkraft. På ett sätt ska det vara så i en episkopal kyrka. Biskoparna har prövats och vi vet inte bara att de håller måttet utan att de är väl beprövade och kallade till sitt ämbete med en gudomlig kallelse. Deus le vult, som vi säger. Men om "havlighet" är urvalsprincip, faller hela resonemanget. Då kan vi inte utan vidare lita på att biskoparna har tumme med Gud. Ska de likväl få igenom sina idéer och hugskott? Det är inte helt självklart.

Jag hör alltså inte till dem som utan vidare skulle säga att idén om bordet är dålig. Finansieringen är oklar. Jag tvekar om ärkebiskoparna får plocka så fritt ur fondmedlen som de fått för sig. Men konstnärlig utsmyckning skulle vi väl ha råd med. Något skulle bordet signalera och detta skulle utmana den nuvarande maktstrukturen, som alls inte gillar ifrågasättande diskussioner vid bordet.  Vi får väl se hur det blir med bordet. Första diskussionen vid bordet kunde gälla beslutshaveriet om det.

Hur det blir med det framtida kyrkliga diskussionsklimatet får vi också se. Min vän professorn H antydde, att det blir tuffare i Svenska kyrkan framöver, när medlemsflykten fortsätter i oförminskad eller ökad hastighet. Då tolereras de avvikande än sämre. Kanske domprosten i Västerås går före när hon tar bort de kommentarer som inte passar. Det händer på fler kyrkliga sajter. Här också. Men här ska det vara högt i tak och lite hojtande förstärker inte argumentationen, det trodde inte Hägerström, men kan räknas till det underhållande. Hojtandet avskys bland byråkraterna. Därför ska vi nog se fram emot hårdare administrativa tag mot de oliktänkande av det banala skälet, att opposition alltid är ovälkommen. Och nu riskeras kyrkosystemet med dess anställningar och annat. Räkna med bråk.

Kan det vara så att fader U, som hör till ordensfolket, har rätt. Det blir inget i Svenska kyrkan förrän prästerna har civila jobb och utan lön får sköta prästeriet på fritiden?

Jag har skrivit på en bok. Jag anmäler förhållandet för den ska snart vara färdig, säger kamraterna och ges ut i vår. Lektörerna har gjort sitt och kamraterna stöttar. Jag får skriva något lite tydligare och läsa från början till slut och se om jag tycker att allt hänger ihop. I någon mening är det en bok som tittar in bakom kulisserna. Den har kallats "eländesboken". Man kunde tro att den kallas så för att den är så eländig som framställning, men en kyrkokristen tyder allt till det bästa, så jag antar att de som läst manuskriptet anser att den beskriver ett elände utan slut.

Det finns sådana som tror att bara något av det gamla hörs, den gamla trosbekännelsen eller en trosstärkande psalm som den fariseiska sv ps 183, så vidmakthålls också det gamla. Den som tänker så, har inte fattat ett jota av hur heresier fungerar. De låter nästan som det andra, men är i själva verket något annat med det gamla som garnering eller just kuliss. Ärendet är det lagiska och sådant uppfattar folk och uppskattar gärna. Vi nådehjon vämjes just då! Fokus flyttas från Frälsaren till det samtida och en del av det som sägs är enkla konstruktioner som de historiskt bevandrade, de som t ex läst om Sidenvägen, utan vidare kan skratta bort. Jag lyssnade min vana trogen på radiogudstjänsten i går på väg hem från högmässan i Rydaholm. Jag kände igen MTD-religionen. Den är politiskt korrekt, förstås, men det är – och det är finessen – religiöst politiskt korrekt.

El-cykeln? Jag ringde tidningen Dagen i fredags för att fråga om vilken transportör som fått cykeln om hand. Jag fick inget besked. Pingstvännerna hade stängt, för det var en sådan dag för dem. I min barndom struntade pingstvänner högaktningsfullt i kyrkoår. Naturligtvis unnar jag dem ledigheten tack vare Svenska kyrkans kyrkoårstrohet. Men det går inte en dag utan att jag undrar över min el-cykel. Hur är det bakom kulisserna, tror ni? Har de ställt cykeln där?

Villoläran i Västerås och den välsignade vintern i Uppsala

Opinionschefen Eek på Torsdagsdepressionen skrev kritiskt om #hen-kampanjen i Västerås och menade sig se "grund förståelse för hur både kyrka och media fungerar". Det kan man säga. Han vände uppmärksamheten mot kommunikatörerna och det var bra gjort. Vi hålls med sådana. Vad de tror och tänker i Kyrkans identitetsfrågor vet ingen – eller alla. Läromässigt prövas aldrig kommunikatörerna, märkligt nog – eller självklart inte. Med kommunikatörer, som utlägger Ordet, kan det bli rätt fel.

Vem är den där Hen-Jesus egentligen? Ett falsifikat, förstås.
Senter luras. Maria och Josef blir "de lyckliga föräldrarna", men ett söndagsskolbarn vet att så lyckligt var det inte. Herodes ville döda barnet. Den underliggande lagiskheten i beskrivningen av de lyckliga två, kan alla utsatta lägga märke till. Allt barnafödande är inte präglat av lycka eller tvåsamhet. De som personligt vet detta, har kanske inte så mycket att hämta hos Susann Senter och hennes kommunikatörer?

Senter går dock fri. Kritikerna är "ultrakonservativa" till skillnad från de andra, de som är för #hen-kampanjen eftersom dessa upplever det som var felaktigt uttryckt "som ett försök att hitta ett ärligt uttryckssätt." Är inte detta en typiskt grund förståelse det också?

Senter går vidare och tror att vi behöver ett samtal "igen" om hur vi beskriver Gud och Jesus och om hur vi kan nå bortom ensidigt manliga uttryck. Hur kan vi vidga det bibliska språket, som tillkommit i en helt annan tid?"

Nu är detta som utsägs en kristologi som nog Kyrkan tagit avstånd från och detta av goda skäl. Och talet om den där andra tiden kanske borde kompletteras med insikten att just den tiden var tidpunkten om vilken Gud menade att tiden var inne? Gal 4:4.

Senter är en fin kristen. Påhoppen på henne på Facebook, karaktäriserades som "de elakaste inläggen mot mig personligen" och dessa "har vi fått ta bort." Den kritiske kyrkokonsumenten undrar förstås vad begreppet "fått" betyder i sammanhanget. Hon ångrar dock inte hen-formuleringen. Och så kommer det viktiga: att säga "hen" om Gud ligger nog nära till för flera av oss.

Vari består oenigheten? I synen på uppenbarelsen. Kristen tro vilar på ett avslöjande och det är Gud själv, som på många olika sätt uppenbarar sin vilja och ger de nya perspektiven. Okunskapen och gissningarna kunde bytas mot tilltro, myterna kunde få sitt svar i det evangelium som var "sann myt", för att knyta an till Tolkien. Stjärntydarna kunde lägga ihop ett och ett och sadla kamelerna, hamna fel (Jerusalem) och ledas, märk ordet, rätt (Betlehem). Konfirmanderna fick lära sig hur det är: "Gud valde ett folk, gav dem en lag, sände profeter, sände sin Son och fortsätter sitt verk i Kyrkan genom den Helige Ande." Det finns en del människor inte ska pilla i men väl utgrunda. Det sker på ett andligt sätt och det sker i Kyrkans gemenskap tiderna igenom. Efter 2000 år är det mycket vi kan lära av de fromma.

I somras lärde jag mig skilja mellan avgörelse och omvändelse och här ligger också en motsättning. De första kristna var inga avgjorda kristna men väl omvända. De såg inte vad de trodde, men trodde vad de såg. Avgjorda kristna bestämmer sig för att kristen tro i någon form nog kan vara bra. Omvända kristna har inte det alternativet. De har bara uppfattat sin bestämmelse, dvs vad Gud har bestämt åt dem. Det här kan man fundera över en stund när man ser på sitt liv. Åke Talltorp kunde säga att när han såg tillbaka såg han dörrar öppnas och stängas i en korridor och han kom dit han skulle, ledd av den Helige Ande. Ibland dit han inte ville, kunde man tillägga. Jh 21:8. Detta är kristen tro och kristet liv.

Låt oss på apostoliskt vis slå vakt om oenigheten. Thomas Andersson, som i livet var en flitig kommentator på Dagblogg och Bloggardag, hade i detta läge pekat på Diotrefes. 3 Jh vers 9-10 som modell för andra som kommit och ville ta över ledningen från apostlarna och därför förtalade dem. Diotrefes vägrade ta emot bröderna och när andra gjorde detta, ville han hindra dem. Han stöter ut dem ur församlingen. Diotrefes senaste knep är att skriva bestämmelser i Kyrkoordningen, som ni vet. Detta ändrar ingenting. Vi ser bara grundmönstret.

Själva Västeråstekniken ser vi också. Nu välkomnas debatten, men de elakaste inläggen tas bort, säger Senter och hennes medhjälpare, de så kallade Senterhalvorna. Argumentet är det vanliga, man ska skilja mellan sak och person. I andra frågor gör de aldrig detta, jag nämner inte det yppersta exemplet på hur en sak i allt får styra på person. Fast det ska också sägas: det är personer som bär saken vilket kan leda till två möjliga slutsatser: a) just därför ska vi skilja på sak och person eller b) just därför ska de båda i alla sammanhang och på alla sätt hållas samman.

För egen del konstaterar jag att domprosten i Västerås och jag inte tror detsamma. Jag tänker inte publikt dribbla med  bekännelsen till Jesus, min Frälsare. Inte ens med glimten i ögat. När jag skriver detta är min position enkel att bestämma. Jag hör till Kyrkans center i alla tider.

Hur är det med andra domprostar? Prosten F ringde i går. Han noterade den dåliga kvaliteten på domprostar nuförtiden. Han är så gammal att han har överblick. Ändå hade han inte läst domprosten i Uppsala. Hon är inkluderande. Det kan den se som läser hennes hälsning i tidningen Svenska kyrkan i Uppsala ger ut, Hopp. Hon önskar sålunda inte "God Jul"! eller "Välsignad Kristi födelses fest", uttryck som exkluderar. Hon önskar "Välsignad Vinter". Men, heter det i Uppsala, sedan hon börjat önska så, är vintern vare sig vinter eller välsignad utan en förbannad frånvaro av vinter!

Uppsalaborna lider av vinterbristen när det regnar och är becksvart. Om det fryser någon gång så börjar regnet, det förbannade, igen och det frusna underlaget blir glashalt. I Uppsala undrar fromt folk över samband. Är Jesus sur på domprosten för att hon inte vill uppmärksamma hans födelsedag eller handlar allt om tillfälligheter? Uppsalaborna undrar.

Nu vet de att domprosten fyller år den 24 maj. Då kanske de inte säger "grattis på födelsedagen" utan "Hoppfull vår!" Kanske är tanken användbar. Domprosten i Uppsala och jag önskar olika inför Herrens födelsedag, det står klart. Hon vill vinter, jag vill jul Har ni hört om det förut någonstans?

Så kunde vi fortsätta med domprosten i Visby, men helgelsen har sina gränser. Sofia Lilly Jönsson tycks ha fått rätt rakt över när hon beskrev hur det var i församlingen, fast det så bestämt påstods att hon missförstått precis allt. Nästa gång ni får tag på något att skåla med, så höj en skål för Sofia. Och försök förstå vad hon skriver i sin långa genomgång Killarna. Morsan och mormor hade fattat omedelbart och jag begrep också.
https://sofialillyjonsson.com/2018/01/05/killarna/

Hell no, we won't go!

Varför ska ursprungsbefolkningen gå när det kommit nya herrar? Så tänker vi inte. Som bäst integrerar vi olikheter i ett nationsbygge. Skåningar av fem olika slag, hallänningar, blekingar, jämtar, härjedalingar och – hur eller hur – gutar. Svenska kyrkan sa sitt i ämbetsfrågan, men riksdagen tvingade fram ett annat beslut. Hotet var tydligt. Om Svenska kyrkan inte fattat det nya beslutet skulle staten ha inlett ett arbete att skilja kyrka och stat. Inför detta hot
1. föll Svenska kyrkans kyrkomöte undan och
2. såg politikerna till att ta hand om än mer makt i Svenska kyrkan.
Något annat begrepp än ockupation är svårt att hitta om man söker ett begrepp som uttrycker vad som skedde.

Beslutet fattades och genomfördes på ett nästan lustigt sätt (det fanns ju inga mängder kvinnliga prästkandidater så de fick, som det heter, "tillskapas") . Det blev till att hitta några i biskopinnan Bohlins krets, hennes syster Margit Sahlin och den diakonissa som gått som barn i biskopshuset, Ingrid Persson. Hur nervigt detta egentligen var, kan de flesta av er aldrig få veta, för numera är Margit Sahlins papper lagda under sekretess. En del kan ni dock se i boken Kyrklig Splittring.

Detta betyder inte att vi enkelt delar in våra medkristna i två grupper; ockupanter och ockuperade. Vi definierar den politiska ockupationsmakten, den som årtionden igenom uppträder konsekvent för att lägga kyrkolivet under den statliga kontroll som kallas men inte är demokratisk. Det betyder att politikerna på varje nivå ska kunna styra kyrkolivet genom de två maktinstrumenten – utbildning och utnämning. Makten skaffar sig havliga tjänstebiträden: ärkebiskopar, biskopar, kyrkoherdar och numera varje arbetsledare. Det finns en enda bekännelse som är obligatorisk i Svenska kyrkan. Också detta är nästan lite lustigt. Jag återkommer strax till denna lustifikation.

Vi praktiserar inte det enkla uppdelandet. Jag ska vara tydlig på den punkten. Hållningen avviker från den i Svenska kyrkan gängse som just gör svart-vit polarisering till normalhållning. Men visst finns det en skillnad och vi varsnar medlöparna, exekutörerna av ockupationen och förstås mängden med passiva/likgiltiga. Denna stora grupp möjliggör ockupationen. En icke helt obetydlig grupp röstar i ockupationsmaktens favör, visserligen int ens 1 av 5 röstberättigade, men det räcker. Tänk om nu motståndsrörelsen vaknar. Det kan den göra på ett enkelt sätt, dvs fortsätta att utan tillstånd från något domkapitel använda Hippolytos eukaristiska bön. Som tidigare, alltså. Och vad händer om några församlingar faktiskt inte har tid att trycka nya lokala gudstjänstordningar utan fortsätter som vanligt också efter pingst? Den arbetstid som krävs för att implementera nya gudstjänstordningar ska tas någonstans ifrån och våren 2018 är det undervisningen det ska satsas på. Vad skulle hända om prästerna i kyrkoråden inte hälsar som vore de biskopar de nyvalda med entusiasm utan ställer som enkelt krav att söndaglig kyrkogång förväntas annars visar sig de s k förtroendevalda fungera i ockupationsmaktens tjänst. Och vad händer om de i sin förkunnelse varnar och säger att er fiende Djävulen går omkring som rytande lejon och söker vem han må uppsluka i denna vår kristna församling? Vad händer om de på gammalt gott kristet sätt fördömer domprosten i Västerås,  offentligt kallar henne villolärare och i förkunnelsen öppet tar avstånd från denna kristologiska villolära som torgförts?

Vad jag nu sagt är en utläggning av det goda ordet: Hell no, we won't go! Någon grundhållning bör bevaras och praktiseras livet igenom.

Mer då?
Barnbarnen Alma, 12, och Sigrid, 9, har glatt kooikerhunden Loke, 1, och andra huset för den delen. Alma sa "det lovar jag" och lovade sin yngre syster något, för att strax därefter lika beredvilligt säga "jag lurades". Var inte båda utsagorna lika hederliga? Så vad skulle hända om alla som skrivit på idiotdeklatrationen bestämde sig för att skriva ett nytt papper till ockupationsmakten med beskedet att "när jag tänker efter så skulle lurades jag" eller helt enkelt skriva: "Tanken slog mig att undertecknandet av idiotförklaringen skulle kunna komma att tolkas som ett erkännande av statens ämbetsreform. För klarhets vinnande: Jag menar alls inte med det papperet vad ni tänkte att det skulle betyda och tänker sålunda att det är bäst att domkapitlet får veta det." En mängd sådana besked, skulle ställa till det. Man kunde lägga till en rad om sin beredvillighet att höra argumenten i sakfrågan. Det hela kunde motivera avskedshälsningen i ett sådant korrektionsbrev: "Pilutta er!"

El-cykeln? Nej. Har den försvunnit på vägen eller är det så att pingstvänner är ohederliga på det där sättet att de inte talar sanning och inte står vid sitt ord så som scouter ska göra? Fanns det några pingstvänner i Moheda scoutkår om jag tänker efter? Jag blir alltmer bekymrad. Eller är det så enkelt att förklaringen ska stavas "Postnord", som en besvärjelse närmast?

Kära vänner!

I nyårstid satt Modéus II och plitade ett brev till sina vänner. Jag fick det också. Naturligtvis läste jag detta brev, icke utan rörelse.

Först knöt Modéus II an till #metoo-kampanjen. Det var viktigt att skammen flyttades från offer till förövare, tyckte han. Det ligger en del i det, men präster brukar annars tycka att det viktigaste är att skulden hanteras och flyttas från gärningsperson till Frälsaren själv. Skam är det ingen glädje med.

Nu räckte det inte med att skammen flyttas och att vi i stiftet har stödpersoner. "Vi behöver få till stånd verklig förändring så att vi ser och behandlar varandra som de unika människor vi är, var och en skapad till Guds avbild." Det är vackert sagt och behovet väl preciserat. Men hur går detta till? Snabb, relevant reaktion talar Modéus II om och lägger det stora ansvaret på kyrkoherdarna. Blir det inte lite av det gamla vanliga att pastorn är emot synden och kyrkoherdarna, de stackarna, vad ska de göra?

Hav tröst: "Vi lever i en på många sätt osäker tid och delar säkert oron för vart vår värld är på väg." Inte jag. Denna värld går mot sitt slut, det har jag läst. Himlakroppar ska upplösas och en massa sådant. Min oro gäller Svenska kyrkan. Vart är hon på väg? Jag tar till mig de tröstens ord Modéus II ger: "Låt oss aldrig förlora tilltron till att kyrkan har en viktig roll att spela i vår tid." Eller gör jag?

Rein theoretisch kan jag tänka så, men hjälp min otro. I det utbud Svenska kyrkan består oss med och ett budskap att Jesus är hen tycker jag ett kyrkosystem träda fram, som lika gärna kan få gå under.  "Låt oss inte förlora hoppet när media mest uppmärksammar ett ökat antal utträden och ett minskat gudstjänstdeltagande." Nä, vi sjunger psalmen om att kaffe och bullar gör mig glad.

"Alla vi som finns i Svenska kyrkan vet vilken skillnad vi gör för människor." Det är positivt tänkt, men de flesta kloka gamla präster tänker inte så. De undrar vad det blev av det hela. Det är en klok undran. En biskop borde därtill fundera över vilket "vi" det är som gör allt det där fina. Förr i världen brukade präster här tala om Anden. Bortsett från allt och inför alla utmaningar vi kommer att möta så, läs noga nu, "måste vi hjälpa varandra att hålla fast vid en verklighetsbeskrivning som både är sann och som skänker hopp." Vilken är denna verklighetsbeskrivning? Den Heliga Skrift i urval för allt är inte Guds Ord eller de verklighetsbeskrivningar stiftskansliet förser oss med? Skulle det, rent teoretiskt fortfarande, kunna tänkas finnas verklighetsbeskrivningar som är sanna men som alls inte skänker hopp?

Det ska bli präst- och diakonmöte och då handlar det om trons centrum Jesus Kristus. Det är bra. Bön, gudstjänst och arbete tillsammans för en bättre värld lyder det recept Modéus II ger. Lagiskheten ligger nära till hands. Jag vet varför.

Det har varit kyrkoval. "Vilken glädje att så många vill ta ansvar!" Roligt att Modéus II hälsar sverigedemokraterna så. De är inte vana vid vänligheter av detta slag. Han manar de förtroendevalda att leva med i församlingen. Det är ett besked om hur det i verkligheten är ställt. I min fromma värld skulle detta inte behöva sägas, för där skulle de förtroendevalda självklart komma ur detta liv. "Ingenting markerar starkare att du vill och tror på kyrkans framtid än din närvaro", skriver han om församlingen och gudstjänsten. Därmed fokuseras två problem:
1. Om en förtroendevald inte kommer, ges då besked om vad den personen vill och tror om kyrkans framtid?
2. Om jag envisas gå, har jag därmed markerat att jag vill och tror på Svenska kyrkans framtid? Som hon nu framträder, tror jag inte någon framtid och vill den inte heller. Jag menar att omvändelse behövs. Ska jag sluta gå i kyrkan för att inte skapa något annat intryck än att det är allvar nu?

Modéus II slutar med påminnelsen att det i år är 60 år sedan Svenska kyrkan fattade beslut om att öppna vigningstjänsten för kvinnor, till glädje och välsignelse för vår kyrka. Det var ett underligt sätt att uttrycka saken. Nog fanns det kvinnor i vigningstjänsten dessförinnan, syster Greta som jag mötte t ex.

Om 60-årsjubiléet i höstas av att kyrkomötet sa nej till den reformen sa och säger Modéus II intet. Inte heller att det är Sveriges riksdag, som trots Svenska kyrkans "nej" tog beslutet våren 1958, vi har att tacka för beslutet. Han går i stället över till att påminna om Inger Svensson och då är det väl trots allt inte bara glädje om det inte ska ljugas kraftfullt. Glad är han och vill uttrycka sin glädje. "Utifrån den ordning vi har i Svenska kyrkan är det också viktigt att alla i vigningstjänsten behandlas lika och att alla känner sig erkända fullt ut i sin tjänst i Svenska kyrkan." Behandlas lika? Vad säger kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* om detta överraskande perspektiv på tillvaron? De kanske blir glada. Eller bara misstänksamma. För vad betyder detta viktiga "utifrån den ordning vi har". Är de lika exkluderade som vanligt? Jag antar det.

El-cykeln kom inte i går och det gjorde inte dagsregnet heller så hade den kommit, hade vi kunnat cykla lite, barnbarnen och jag. Provcykla. Det skulle nog gått bättre än provtänkandet i Västerås. Men  utan el-cykel gick inte detta. Ska jag ringa Dagen och fråga vilket speditör som anlitats?

Mycket studerande gör kroppen trött

Kyrkolivet i Västeuropa men också i Nordamerika faller samman. Det nya är att amerikanskt kyrkoliv inte längre står oanfrätt. Och insikten är att det inte spelar någon roll om kyrkona är statskyrkor eller inte. Den som tror det, får hänvisas till The Decline of Estblished Christianity in the Western World, Routledge. £ 100 eller 110, uppgifterna växlar något. Jo, ni läste rätt. Och 1300-1500:- är nog för mycket för de flesta av oss och för mycket för de flesta bibliotek också. Professor Eva Hamberg från Sverige medverkar. Jag uppfattar detta som en kvalitetsmarkör.

I stort sett är tappet betingat av generationerna. Varje ny generation är "mindre religiös" än den föregående. Det ska, menar jag, förstås så att de nya generationerna nog har kvar sitt religiösa intresse och hanterar det på olika vis eftersom människan är en religiös varelse. Däremot kopplas deta inte samman med kyrklighet längre. Det forna DDR är mönsterexempel. Men jag funderar över det där som för några år sedan kallades "religionsblindhet", människor ser sig inte som religiösa, har inga religiösa erfarenheter och det är dem inget problem och bryr sig inte om kyrkoinstitutionerna. Sverige brukade inte vara så långt efter DDR. Ska vi anta att detta håller på att svänga något för den svenska medelklassen när det meddelas, att Niklas Ekdahl efter 20 år ansöker om medlemskap i Svenska kyrkan igen. Det han då uttrycker en en faiblesse för "pick and choose"-religion. Ekdahl säger sig gilla buden i alla fall nr 2, 4, 5, 7, 8, 9 och 10. Avgörelsekristendom som bäst. Den är det föga glädje med. Borgerlig religion skulle J.B. Metz säga, tror jag.

Dr F ställde frågan hur det kommer sig att teologer och kyrkliga ledare före sociologer började tala om sekulariseringen.
Det skulle förstås kunna bero på att de såg den tidigare, intresset ljuger inte och när marknaden sviktar därför att andra tendenser än de tidigare slår igenom, märks det av dem som står mitt i verkligheten. Det var min vänliga förklaring.
Den andra förklaringen, den dr F ihop med sin vän Paul Richardson kommit fram till, styrde mot  böcker som t ex den trendkänslige författaren Harvey Cox gav ut, typ Secular God (sv Gud bor i tätorten) är inflytande från den logiska positivismen, Ayers bok Language, Truth and Logic gav folk intryck av att det gamla sättet att tala om Gud inte var meningsbärande längre. Som bäst skulle detta ses som poesi. Jag tror det finns några tydliga exempel på detta förhållningssätt i de högre kyrkliga hierarkierna även om alla inte läste Ayer.

Alla läste kanske inte böcker av Rudolf Bultmann heller särskilt väl, men han förelästes för dem och de teologie studerandena fattade att man inte kunde veta så mycket om den historiske Jesus. Det finns goda sådana exempel i det högre kyrklioga ståndet också även om jag tänker att svenska teologer borde kunna stå lite friare i förhållande till den radikala bibelforskningen. Anton Fridrichsen spelade roll i Uppsala med de som följde i hans spår: Harald Riesenfeld och Lars Hartman. I Lund fanns Hugo Odeberg och Birger Gerhardsson men också Gustaf Wingren, som lärde oss att inte falla i farstun för de stora kontinentala teologerna av Bultmanns och Barths typ. Kom därtill Bengt Hägglund, som med små medel i minspel och kommentarer, kunde markera distans. Svensk exegetisk forskning har hjälpt oss att förstå att man kan veta mycket mer om den bibliska historien än vad den radikala exegetiken ville erkänna.

I vår tid är det, om jag förstår den dyrbara boken rätt (och jag avser i just detta fall inte Den Heliga Skrift utan boken för den hundra punden eller mer) ännu en trend som ställer till det, nämligen postmodernismen. Jag läste fordomdags Terry Eagleton och fann mig därmed väl vaccinerad mot den sorts vansinne som förnekar att det alls finns någon sanning. I någon mening var det en styrka att här vara läkarbarn. Läkare vill ju slå fast en sanning och jag vill inte veta av något annat för att förstå: du har ont (subjektivt) för att du har brutit benet (objektivt) och detta är den nakna sanningen. Kör man fram Nietzsche och Freud blir det något annat. Är detta vad som drabbade den medelklass, som inte är att lita på? Är detta vad som får genomslag i medierna, tv-soffor och vad det nu är? Då blir resultatet enahanda.

Det finns en enda väg framåt och det är, om vi ska tro den dyrbara boken (nu oavsett vilken!) att  förkunnelsen, vittnesbördet och kyrkobygget (med allt vad detta innebär) håller kvalitativt sett. Är det vi håller på med bra i sig självt? Frågan kan ställas brutalt: Är detta vi håller på med sådant jag själv egentligen längtar efter? Om svaret blir ett bleklagt "nej", går sekulariseringen att förstå. Men om förkunnelsen (predikan, liturgin, musiken) ger mig inspiration och vittnesbördet är autentiskt kristet och knyter ihop mitt livs sammanhang och gör allt till delar av Den Stora Berättelsen och om kyrkbygget bygger upp människor, relationer och hus till något som går utöver det persoligt begränsade, ja då.

Att jag skulle vara intresserad av att ansluta mig till ett idogt missionsarbete för MTD-religionen är dock en missuppfatta vad jag menar att mitt liv är till för. Det är för att jag är en kyrkokristen som jag känner främlingskapet i det nuvarande kyrkolivet och det Svenska kyrkan vill missionera om ger jag inte mycket för. Jag känner i allt bräkande inte igen Herdens röst. Jag kan återkomma till denna lilla omständighet senare.

I dag ska jag trösta barnbarnen. Den utlovade el-cykeln från Dagen kom inte i går heller. Vilket distributionsföretag har pingstvännerna anlitat? Jag hade sagt till de förhoppningsfulla barnbarnen på besök att så fort den kommit ska vi pröva den. I dag ska det bli hällregn så kommer el-cykeln i dag blir det inte mycket till provkörning, fruktar jag. Yngsta barnbarnet grät.

Gråten berodde inte i första hand på tidningen Dagen. Flickans elaka mamma, fallen efter mig, hade förklarat att någon dvärghamster skulle det inte bli. Familjen med fyra barn har två mopsar och en katt så just en dvärghamster skulle komplettera idyllen, tänkte barnbarnet. Här gällde dock icke någon postmodernism utan en oomkullrunkelig sanning. Moderns mer än den moderna, om man så säger. En el-cykel skulle i detta läge pigga upp.

Tillbaka till framtiden

Den viktiga frågan ställdes i går. Varför drog inte de som 1957 var i kyrkomötesmajoritet men vid det korrektionskyrkomöte regeringen inkallade år 1958 blev en minoritet (föraktad och publikt bespottad  därtill), sin väg? Svaret ligger i 1800-talets kyrkosplittring, den som slog sönder så mycket. Här var det hot som till exempel biskop Bo Giertz på allt sätt ville avvärja. Han kunde uppfatta att biskopsämbetets uppgift var att bygga broar mellan de åsiktsskilda och ville samla dem som tänkte lika om Bibeln och bekännelsen. Att frågan som skulle avgöras år 1958 egentligen handlade om synen på Bibeln var han på det klara över och lika klar över att Svenska kyrkn lämnade ett bärande fundament. Biskop Nygren var i sin reservation än tydligare om vad kyrkomötet faktiskt gjort.

Då kan vi gå tillbaka till år 1946 och debatten i tidningen Vår Kyrka. Där ställde Gunnar Rosendal frågan om vi har "råd att under det stora faror utifrån hota kyrkan, införa stridsämnen som mera än andra söndra och splittra kyrkan?" Rosendal hade själv kursiverat sin fråga. Han återkom i ett senare inlägg och förklarade, att det var ett missförstånd att han skulle ta initiativ till eller medverka till att grunda en ny kyrka. "Kyrkor nygrundas icke." Han ville inte bidra till ytterligare splittring i en splittrad kyrka. Det fanns två möjliga lösningar: Lämna Svenska kyrkan och gå till något annat samfund eller stanna kvar i den bekännelsefront som "säkerligen" kommer att uppstå. "Vilken utväg man skall välja är onödigt att nu avgöra. Det är även omöjligt."

Det är möjligt att detta var en felbedömning. Här kanske prästerna skulle dragit upp linjer men utredningen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst var just tillsatt och att Svenska kyrkan önskade en annan lösning än kvinnor i prästämbetet stod klart. Kyrkomötet hade beslutat så, men regeringen ville inte något annat än behörighet för alla till statliga tjänster. Då förstår ni dilemmat och detta dilemma kunde ingen hantera. Så blev det som det blev. För den som egentligen inte med bekännelsen tänker sakramentalt om prästvigningen är detta inget problem. Prästämbetet är inget, kvinnor ska ha det.

Skulle den nya minoriteten år 1958 ha gått sin väg? Den väg som valdes var egentligen inte en bekännelsefront utan ett samrådsorgan mellan de fromhetsriktningar som upptäckt att de hade en gemensam syn på Bibeln och fattat, att de inte kunde ansluta sig till en majoritetssyn styrd av politiska överväganden. Men samlingen var försiktig. 1938 hade Stortinget fattat beslut i ämbetsfrågan för Norska kyrkans del, men efter 20 år hade ingen prästvigning av kvinna skett. Så beslut är en sak. I Sverige fanns det få unga kvinnliga teologie studerande som siktade på prästvigning. Beslutet skulle kanske inte få så stora konsekvenser? År 1959 gick och inga kvinnliga prästkandidater hade veterligt anmält sig. Tidningarna började lufta tanken att biskoparna agerade mot eller i vart fall inte för beslutet. Samtliga biskopar hade ju röstat nej till reformen 1957 utom biskop Ysander, tjänstgörande ordförande, som alls inte röstat. Tanken hos somliga biskopar var att inte utsätta en enda ung kvinna för den mediala press som blivit följden av vigningen av fröken Jensen i Danmark år 1948.

I januari 1960 informerades biskopsmötet. Elisabeth Djurle, Ingrid Persson och Margit Sahlin skulle prästvigas i Stockholm, Härnösand och på Österskär. Jag är osäker på om Bo Giertz fått den informationen tidigare. Det är möjligt. Han och ärkebiskop Gunnar Hultgren var ungdomskamrater. Men jag är osäker. Bo Giertz hade inte i förväg berättat för Hultgren om de råd och anvisningar som skulle bli nödvändiga för att hålla ihop de dissiderande. Ingen ville egentligen utlösa något som kunde bli en kyrkosplittring. Och det är viktig omständighet, att det var staten som drev frågan, inte Svenska kyrkan.

Vad hade de sagt som hörde till den nya minoriteten om de sett Svenska kyrkan år 2018? De hade för det första förstått prästernas dilemma. Herden överger inte hjorden när heretikerna härjar. Men de hade nog för det andra undrat varför lärostriderna inte blivit hårda? Vad betyder det att bekänna att Jesus är Herren i en tid av uppenbara kristologiska falsarier och i ett kyrkosystem som blivit religiöst men tappat sin styrsel på vad det innebär att vara en del av Kristi kyrka? Några av dem hade varit utomordentligt bekymrade över kvinnliga biskopar och än mer över en kvinnlig ärkebiskop, som ska viga nya biskopar. Några av dem hade sagt att detta är narrspel, för biskopar blir de inte och därför blir de som prästvigs av dem inte heller präster. Kyrkostrukturen är sönderriven.

Om vi stigit in i tidsmaskinen och då begärt att dessa som var präster då skulle tala om för oss vad som bör göras nu, vad hade de då sagt? De kanske talat länge om hur omöjlig situationen är och varit tacksamma att detta inte var deras situation för dilemmat kvarstod. Herden lämnar inte. Men om det inte längre finns en hjord, hade vi frågat och prästerna som vi mött genom tidsmaskinen hade blivit oss svaret skyldiga. Detta kunde de inte ens tänka.

En präst av Gunnar Rosendals typ hade nog förklarat att motståndet inte får uppgivas och att Svenska kyrkan är en ockuperad kyrkoprovins. Det betyder att ockupationsmakten ska bekämpas och fördrivas. Men Gunnar Rosendal skulle förvånats, för han såg motsättningen mellan kyrka och stat och tänkte att skiljer vi kyrka och stat åt, kommer Svenska kyrkan att med klokskap och förnuftiga samtal kunna hålla villolärorna och de politiska makthavarna borta. För er, skulle han nog säga, återstår att skilja mellan ont och gott, förstå läget. Det vill säga "se, bedöma och handla". Men ni måste förstå att ni lever i en ockuperad kyrkoprovins och måste kräva Kyrkans frihet, Libertas Ecclesiae.

Nu finns det inte någon tidsmaskin. 2018 är det två generationer sedan beslutet fattades. Det är inte oöverstigligt svårt att uppfatta att det inte blev den folkväckelse som ämbetsbeslutet sades skola leda till. Nu prognosticeras kyrkoutträden i aldrig skådad omfattning med en antydan att prognoserna kanske är alltför försiktiga. Det går fortare utför framöver.

Vad säger prästerna? Får de en Titanic-känsla eller är det bara lekfolket på tredje däck som anar vad som kommer att ske? Finns det några som förmår dra slutsatserna av en konsekvent statlig utnämningspolitik och politisk styrning som styrde bort från det som många år 1958 ändå trodde var en normalitet i Svenska kyrkan, att alla fromhetsriktningar skulle rymmas och ingen riktning missgynnas av att den var – from? Funderar de över alla små steg som för oss långt bort? Det är mycket tänkande och bedjande man kan använda Flanellskjortans dag till.

Vilket år är det egentligen?

2018 säger vi och kompletterar med detaljupplysningen 1 januari. Julianska kalendern påstår att det är den 19 december 2017. Kopterna att det är den 23 Kiyakh 1724, etiopierna den 23 Tashhash 2010, armenierna den13 Araths 1467, muslimerna den 13 Rabi'u l-thani 1439 och enligt den hebreiska kalendern är det idag den 14 Teveth år 5778. Det är inte bara gårdagens och nattens champagnehinkande som ställer till det. Så vilket år är det? Det är kanske lika bra att det kommer ett år, oklart vilket, när vi ska gå ur tiden så att vi slipper hålla reda på den.

Detta är ett perspektiv som nyårsfirandet håller ifrån sig. I det gamla fromma Kronobergs län nämndes i vart fall saken kring nyår: ett årsskifte blir mitt sista. Många uppfattar det som enbart dystert, men en kyrkokristen är på apostoliskt sätt lite kluven. En del slipper man vara med om och en del annat missar man. Och hur det blir, bestämmer Gud och det blir bra.

Till viktiga präster i mitt liv hör Nils Norrlin (1924-2001). Han såg ut som Don Camillo, tyckte jag. Han kunde predika ("den styvaste prästkandidaten när det gällde homiletik" hörde jag hans lärare Pehr Edwall säga om honom). Det var han som på många sätt ställde sitt kunnande till församlingens förfogande, jag tror inte det kan sägas bättre. Och i Ormesberga fanns en församling som satte värde på det. Han körde en Lloyd. Den kunde, menade han, komma upp i 110 om det var nedförsbacke och medvind. Yngre herrar i 10-11 årsåldern och något äldre (15-16 år) med bevarat ungdomligt sinne, uppskattar dessa insikter från den biltekniska världen.

Varför kom jag att tänka på Nils? Därför att han idogt såg till att fira gudstjänst också om det var helgafton en söndag. Han hade inte slirat på gudstjänstfirandet julafton och nyårsafton utan firat 4 söndagen i advent och Söndagen efter jul väl medveten om att det skulle finnas lite plats över i kyrkbänkarna också i Ormesberga kyrka. Men det fanns några familjer som höll på kyrkogången. Några skulle komma också två dagar i sträck. Vi kan tala om att präster tycks ha fått högre löner och färre gudstjänster. Vi skulle också kunna tala om att de där familjerna, som insåg att det finns en kyrkokristens gudstjänstplikt, inte är så många längre. Den som vill, kan lägga till att lagregleringen av gudstjänster dåförtiden var en sak. Men det ändrar föga. De som definierar sig som "kyrkfolk" är färre, de eventkristna är fler och antalet präster, som "går till jobbet" när de ska ha en gudstjänst, tycks också vara fler. Detta håller året ut och kanske lite, längre men inte mycket längre. Inte om det är sant att Ordet är kyrkoskapande också i det lokala. Minns mina ord.

Oavsett vilket år det är - och ni har fått några alternativ - kan detta år möjligtvis blir mer religiöst och kyrkoledningen tycka sig bli alltmer relevant och vänligt kunna umgås med statsråd (från Miljöpartiet!), men detta ändrar ingenting. Kristen tro kom till i en mycket religiös tid men som alternativ. Detta förhållande torde enligt min enkla mening bestå oavsett vilket årtal det är. Återstår att bygga en alternativrörelse som har detta särdrag: den firar gudstjänst, dvs kristen gudstjänst, dvs högmässa. När denna enkla sats ifrågasätts, besannas den. Och markörerna, katolicitetsmarkörerna och svenskkyrklighetsmarkörerna, är viktiga i folklivet.

Jag har reserverat mig i kyrkohandboksfrågan dubbelt upp. Jag kan reservera mig en gång till, för jag följer tv-utbudet. Där sker få nya ting. Ser ni liturgin? Det vanliga skall upprepas. Kalle Anka och Karl Bertil Jonsson, Nyårskonsert, Ivanhoe. Någonstans ska det gärna in någon katastroffilm, en nyårsnatt kördes "Skyskrapan brinner".... Ett folk som vill ha både det traditionella och det skrämmande kommer inte att finna glädje i den nya kyrkohandboken, inte ens om kyrktornet brinner.

Ska jag återvända till temat om tidens gång? Präster i min generation och äldre dör. Åke Talltorp (1947-2017) tidigare och Sten Bertil Risberg (1932-2017). nu Lennart Bäck (1939-2017), den som först valdes till dekan när vi byggde det som skulle bli Svenska Kyrkans Fria Synod.

Lennart hörde till ett dekankollegium som inte gick av för hackor och det gjorde Sten-Bertil också. I dekankollegiet gjordes analysarbete och där prövades idéer. Några av idéerna kunde som framgångar föras in i kyrkosystemet. Då var kyrkosystemet stolt och glatt över "sina" framgångar. Likväl fanns i synoden kapacitet som kyrkosystemet inte tog till vara. I uppsluppna stunder tänkte jag när jag träffat biskopsmötet att dekankollegiet inte stod detta efter när det gällde kompetens från många olika fält och när det gällde ren klipskhet. Det är nog bäst om svenska folket inte får detaljer kring detta för det finns i svenska folket en faiblesse för uppbragthet i sådana lägen. Då skrivs insändare som inte undertecknas kristligt med "ärligt uppbragt svensk" utan med ett mer distinkt svenskt ordval. Lennart stod trygg i sin församling och kunde på så vis hantera den kyrkopolitiska med- och mest mot-vinden. Hans sista tjänst var på Stadsmissionen. De socialt utsatta och de kyrkligt utsatta var hans vänner.

I dag återstår att bota baksmällor. Eller i år? Finns det något som kan ses som en kyrklig baksmälla och måste man leva med den? I morgon högtidlighåller vi Flanellskjortans dag.
http://bloggardag.blogspot.se/2013/01/flanellskjortans-dag-2-januari.html

Befriar till förändring

Söndagen efter Jul blir ingen höjdare av det enkla skälet att denna söndag är nyårsafton. Gudstjänstutbudet är klart begränsat. På ett mer småländskt sätt: Den kyrka som har vett att plocka till sig ett rätt ansenligt belopp av mina surt försnillade medel levererar inte till fyllest. Till fyllest vore väl en anständig högmässa på 25 kilometers avstånd från min boplats, eller vad tänker ni? Förr i världen var det högmässa (med eller utan HHN) i en kyrka på några hundra meters avstånd från min boning och var vi å lantegendomen fanns en kyrka med högmässa på 2 eller 3 km avstånd vilket håll vi än körde på. När Kyrkan firar, blir det så. I ingendera kyrkan finns nu regelbunden gudstjänst och när det firas någo,t tror jag mig ha skäl att ifrågasätta autenciteten. Lite olycklig är jag allt. Hade jag bott centralt i Västerås hade jag dock varit olyckligare och med detta tröstar jag mitt hjärta.

Vad hände? Domprosten fattade inte vad som hände. Det är nästan som i en klerikal roman av Susan Howatch. Och så blev hon ledsen om hon sårat någon. Annars upplevde hon att hon själv blev sårad av alla onyanserade ifrågasättanden. Detta förtäljdes offentligt så att ifrågasättarna skulle ha vett att skämmas kan man förmoda, om man är lagd för förmodanden.

Jag återvänder till två teman. Det första att det som sker i Svenska kyrkan numera händer fullt konsekvent. Jag misstänker att Anders Nygren hade rätt, när han konstaterade att Svenska kyrkan växlade in på främmande spår, gnostikers och svärmandars. Givet att han verkligen hade rätt är det vi ser helt konsekvent. Allting går igen, som Karl Gerhard sjunger. Hereseierna är intra muros. Var skulle de annars vara? Heresierna framställer sig alltid som fromma, ja till och med som lite frommare.

Det gör det andra temat viktigt. De avgjorda kristna provtänker och provsmakar de nya orden för att se vad som passar. Det ligger i själva avgörelsen som livshållning att tänka så. Jesus är någon i historien, för länge sedan alltså. Trons Kristus är större (och aktuellare?) och han ska beskrivas och berättas om i varje tid med nya ord och med nya sånger. Då gäller som villkor ett öppet och förnyande samtal som ett "försök att bidra till att göra Guds ord levande bland oss". Just detta är avgörelse, den som de avgjorda kristna engagerar sig för.

Vad gör de omvända kristna? De tänker ihop med Kyrkan i alla tider, hittar samtalspartners i historien och gläds över repliker fjärran ifrån. Psaltaren blir samtida. Jesus är Kristus. Trons Kristus är inte större än Jesus, som är Gud och människa. Ibland får en omvänd kristen pejl på sammanhang och undrar: "Varför har jag inte fattat detta tidigare?" Då hörs som en viskning: "Du har inte behövt fatta det tidigare." Det gör livet spännande för det är bokstavligen sant att Jesus Kristus sänt sin Helige Ande att hjälps oss. Vi befrias inte så mycket till förändring som de avgjorda tror utan till förnyelse. Och det är inte de omvända som gör allting nytt om man säger så.

En omvänd kristen behöver inte vara självupptagen och inte heller särskilt aktivistisk. "Trogen insedd sanning" är grundhållningen. Så skapas en sund distans till samtiden, som alls inte är så märkvärdig som folk tror. Den moderna människan av idag är lika modern som den moderna människan av igår var. Utifrån den insikten har Kyrkan grundat universitet eftersom tron vill förstå och måste få veta. En sådan hållning blir alltid lite distanserad när de glada tjommarna dyker upp med förenklingar av komplicerade frågor. Då avslöjas vad de inte brytt sig om att sätta sig in i. De vill väl men utan möda!  De omvända kristna kan inte handskas lika enkelt med Guds rikes hemligheter. Varför skulle de?

Då dyker denna söndag efter jul den enkla frågan upp: Är de omvänds kristna i Svenska kyrkan nu befriade till förändring? Är det läge att börja tala mot de samtida heresierna också genom onyanserade ifrågasättanden, dvs ifrågasättanden av exakt det slag Martin Luther, den onyanserade, stod för? Ska det sägas rent ut att den liberala teologi som torgförs i Västerås aldrig någonsin kommer att få några andliga barn - och inte ska ha några heller? Är det läge att öppet och ihärdigt häckla all finkristlighet och driva konflikter till uppgörelser? Hur tacksamt blir det då med besvärjelsen att det teologiska engagerar och skapar debatt? Låt oss pröva! Stalltips: de blir vansinniga på oss.

Nu är det söndag med alla de regulationer som Strukturutskottet beslutat om så det är väl bäst jag stannar här. Men i morgon är det nytt år och jag står fri från det kyrkopolitiska hänsynstagandet. Då ska jag sluta kalla skitstövlar för skodon, eller hur var det nu?

Insiktsfullt

Jag tänkte ett slag skriva till tidningen Dagen och gratulera. Dr Sahlberg har i denna vördnadsvärda publikation kommit fram till att "kvinnoprästfrågan kanske är felställd". Bengt Olof Dike tyckte att detta var värdefullt i en kommentar på Bloggardag och så tjatar han om att jag borde ta upp ämnet. Jag tänkte att Sahlberg genom Dikes inlägg fått så mycket understöd som tänkas kan och att både Luther och påven härefter får slänga sig i väggen. Luther kom ju fram till att den Helige Ande inte tillät en sådan reform och JPII deklarerade, två gånger om, att Kristus inte gett Kyrkan fullmakt att präst- och biskopsviga kvinnor. Men dr Sahlberg vet att utslunga sin förmodan att kvinnoprästfrågan kanske är felställd. Det är en lust att leva.

Nu var det inte el-cykeln som levererades igår. DHL-mannen kom med varor från en byggfirma. Så hur blir det nu med min cykel? Denna principiella osäkerhet om det alls går att lita på de talträngda pingstvännerna eller om det ska inväntas någon som till min uppbyggelse kan uttyda deras tal om min el-cykel, gör att jag inte skriver något till Sahlberg i tidningen. Jag vill ha min cykel innan jag skriver i den tidningen, tänker jag. Bloggardag får motvilligt ta sitt ansvar. Men för många borde frågorna rada upp sig.

Teologie doktorn Sahlberg har doktorerat på tidningen Dagen. I vilken utsträckning detta studium gett insikter i ämbetsteologi förlorar sig i ett teologiskt töcken. Jag har inte heller sett dr Sahlberg göra upp med professorn och biskopen Anders Nygren, som menade att Svenska kyrkan med 1958 års beslut växlade in på främmande spår, gnostikers och svärmandars spår. Finns det inte en del i samtiden som pekar på att Nygren hade rätt i sin analys? Jag ska avsluta med en fundering om den saken. Å andra sidan tycks det mig som om dr Sahlberg på allt sätt vill undvika teologi. Han söker enkla och praktiska omständigheter 2000 år tillbaka för att hantera frågan om Kyrkans ämbete. Sådant kallades att "leka semit" när Krister Stendahl skulle karaktärisera tillvägagångssättet. Vi får väl ta dr Sahlbergs bidrag steg för steg.

Först det där med störande stojande barn på vandringar i Galiléen och Samarien. Nu gick färderna ut i världen och det blev lokalförsamlingar runtom i det romerska imperiet. Där vandrades inte utan samlades till gudstjänst. Korinth t ex. När man där kom på den lysande idén med kvinnor som församlingsföreståndare avvisas detta av aposteln, som hänvisar till ett Herrens bud.

Vad församlingsföreståndaren gjorde? Det vet vi och saken är rätt enkel. Det handlar om att vara husfader för husförsamlingen och den som vet hur det judiska firandet gick till, ser grundstrukturen. Att saken handlar om predikandet i teknisk mening och inte om pratande eller profeterande vet vi också. Det har om inte annat Biskopsmötets bibelkommission förklarat i boken Bibelsyn och bibelbruk (1970). Enkelt, som sagt.

Enklast är kanske att vi beskriver vad en präst är, inte bara vad en präst gör. Till vad vigdes Carl-Erik Sahlberg den 15 december 1968 i Härnösands domkyrka av biskopen Arne Palmqvist och vilken nådegåva gavs honom under bön och händers påläggande? Ingen? Var denna handling mest ett symboliskt om än vackert bruk men utan reellt innehåll, alltså inte en handling där Gud själv gjorde en präst på det sätt som skett sedan apostolisk tid? Var prästvigningen, rätt förstådd, ett sakrament? Detta senare är vad Svenska kyrkans bekännelse hävdar. Och då blir det inte helt utan intresse att fråga vad ett besked från Herren betyder i sammanhanget. Dr Sahlberg skulle kunna komma att uppfattas ha förenklat otillbörligt.

Är då detta "den mer sakramentala prästroll som vi i svenska kyrkan har vant oss vid? Dr Sahlberg frågar med avsikt att säga att det i nytestamentlig tid inte fanns några präster på det viset. Mn det fanns män som under bön och handpåläggning insatts till ansvarsuppgift. Episkopos och diakonos och därtill presbyteros för hur eller hur anas just den struktur Kyrkan bevarat i tjänst åt de heliga eller, om man så vill, hiereis tå theou kai patri autå, till präster åt sin Gud och fader (Uppb 1:6). Här är den andra grundstrukturen, de troendes allmänna prästadöme ska ha sina betjänter. Ämbetet finns till med avsikt.

Många onödiga laddningar skulle försvinna om vi blev på det klara med vad en präst är och är till för. Då kunde vi stå sida vid sida i ömsesidig respekt i kampen för Guds rike. Eller kanske inte riktigt sida vid sida. Prästen mer på knä.

Då kan vi ta oss till den stackars domprosten som undrar hur det kunde bli så här med hen-debatten.
https://www.svenskakyrkan.se/vasteras/nyheter/vad-hande
Hon är ledsen om hon såtrat någon men skriver. "Jag upplever också just nu att jag blir sårad av alla onyanserade ifrågasättanden."

Mogren ryckte ut i tacksamhet över debatten (domprosten är också tacksam nämligen över att det teologiska engagerar och skapar debatt). Mogren träder upp till försvar för transpersoner och pratade sig runt den kristologiska frågan. Det blev verkligen "Gudsprat", inte evangelium. Domprosten har många kommunikatörer som tar hand om detta, får vi veta och själv är hon en from person. Säger hon. "Fast kanske inte med traditionella yttre fromhetstecken". Men det är kanske inte vad skaen gäller utan frågan om trons innehåll. Så vad med biskop Nygrens replik i kyrkomötet 1958. Är detta som nu händer den självklara konsekvensen av att Svenska kyrkan växlade in på främmande spår och att det nu, år för år, blir allt tydligare vad det innebär? Några av oss säger inte "hen" om Jesus utan vet vem Han är och hälsar honom så. Andra säger "hen" och tycker att det här med Jesus och kön kan tyckas vara en liten struntsak. Några av oss ser skillnaden mellan de avgjorda kristna, de som ser och säger vad de tror, och de omvända, de som tror vad de ser och det som blir sagt till dem. Är det inte rimligt att se en underliggande logik, se hur det måste bli om biskopen Nygrens analys är korrekt?

Detta tänkte jag återkomma till i morgon, söndag.

Återstår frågan vart min el-cykel tagit vägen. Den kan tidigast komma den 2 januari. Det vore inte fel det heller. Det är då vi firar Flanellskjortans dag, som ni kanske minns. De flesta redliga präster har en flanellskjorta i beredskap för den dagen. Andra skyndar i dag till Dressmans, Greens i Värnamo eller var de annars köper sina kläder. Och jag har bett min fru vara stand-by för cykelns styre och sadel ska väl justeras och innan jag sätter igång kanske den ska laddas? Vi får se. Instruktionsbok medföljer nog. Det har dock antytts att jag inte ska få någon cykel och att det aldrig varit meningen att jag skulle få någon fast de gav mig den. Det begriper jag alls inte. Klart att pingstvänner talar men talar sanning. El-cykeln kommer. Tro mig. Fast vad menade dr Sahlberg med att många onödiga laddningar skulle försvinna? Var det ett hemlighetsfullt budskap om min el-cykel?

Kyrkohandboken mm

Jag avnjöt det alls inte ointressanta reportaget om Svenska kyrkan i PBS News Hour. Nu har alltså hela Amerikat berikats med insikter från Sverige.
https://www.pbs.org/newshour/show/is-god-is-beyond-gender-swedish-church-challenges-traditional-perception

Antje kommer i intervjun dragande med Julian of Norwich, som jag läste någon gång i rätt tidigt 1970-tal, före Antje alltså. Jag tackar Martin Thornton för den läsanvisningen genom boken English Spirituality  och PO Sjögren och Bengt Holmberg för hänvisningen till Thornton. Jag skäms inte för mina beroenden. Lika säkert som Gud är vår far är Gud vår mor, sa Julian. Visst, kan jag säga som faktiskt varit i Norwich och i flera böcker studerat detta spännande landskap. Gud är vår far och såsom en mor. Men det är inte riktigt detta de finkristna i Svenska kyrkan är ute efter. Jag låter inte lura mig.

"We are not worshipping political correctness", säger Antje. Naturligtvis inte. Och så kommer det religiösa, det för Antje så typiska: "We are worshipping God, the creator of the universe." Antje är religiös och hon är självfallet, tveka inte om den saken, en avgjord kristen. Hon talar så att många kan instämma. Men jag tänker inte om Gud i mänskliga kategorier. Jag läser i Svenska kyrkans bekännelseskrifter att Gud är ande och att Treenigheten är det största och obegripliga mysteriet. Jag har inte några som helst problem med att jag inte fattar den som fattar tag i mig och ville mitt liv långt innan jag fanns till. Skulle jag ha det?

Vill man se mer av detta går man alltså in och ser åtta minuter, nyheter som går ut över världen för att folk ska få veta att Svenska kyrkan utmanar det som uppfattas vara kristen tro, styrd av uppenbarelsen.

Att mina sympatier finns hos de intervjuade docenten Pahlmblad och komminister Löwegren ska jag inte dölja. Men vad blir förlängningen av Antjes resonemang? Nu kommer domprosten Susann Senter i Västerås mig till hjälp. Hon talar nämligen sanning. Hennes Jesus är en konstruktion som hon, en avgjord kristen, kan modellera som hon vill. Hon bjuder in till gudstjänster: "Välkommen Jesus! På juldagen, 25 december, föddes Jesus, ett efterlängtat barn. Hen föddes när de lyckliga föräldrara Maria och Josef var på resande fot. Välkommen att fira födelsen..."

Jesus som är Guds son har blivit en "hen". Varför? Det var frimodigt att inte könskoda Jesus. Fick inte Antje något att tänka på då? Det tycks DN och andra tidningar ha fått. På bild i DN står domprosten. Hen framstår som en tomte. Men nog är det klart att den kristologi som här torgförs är rätt fri från inkarnation, om man säger så. "Sanna människor går utöver 'han' och 'hon' heter det. Medge att det låter vackert, men funderar man ett ögonblick försvinner satsen ut i det meningslösa.
https://www.dn.se/nyheter/sverige/kallade-jesus-hen-i-kyrkans-fodelseannons

En sak är vad som snickras till på kanslinivå. En annan är när profanum vulgus (och domprostar kan numera enkelt räknas dit) får tag på pigga idéer och frimodigt gör med dem vad de vill. Jesus blir en konstruktion. Denna konstruktion hälsas välkommen och folk välkomnas för att hylla konstruktionen. Konstigare är det inte. Eller just så konstigt. Det fanns de som fann det hela uppseendeväckande. P4 Västmanland, Text-tv, DN och kvällstidningarna.

Kommer nu någon kyrkokristen att stå upp för den Jesus som är Guds Son och reagera mot gäckeriet, dvs anmäla domprosten? Jag säger inte att någon ska det. Det kanske är lika bra att acceptera detta som ett fullkomligt normalt inslag i kyrkolivet? Rätt nöjd är jag dock med att inte bo i Västerås och inte höra till stiftet. Det hade gett mig problem. Jag omfattar numera tanken att Västerås och Stockholms stift samt Lunds stift är de mer heretiska i Svenska kyrkn. Rätta mig om jag har fel.

Men vänta! Låter jag nu inte som profeten Hiskia? Nöjd trots allt?
Pastor P ringde. Han hade läst profeten Jesaja, kap 38 och 39. Det var inte det idiotiska tilltaget att visa upp alla rikedomar för främlingarna som grep pastor P mest utan detta, att Hiskia tänkte som en vanlig präst i Svenska kyrkan. Det kommer en tid när ingenting finns kvar, allt är bortfört. Bland Hiskias söner, hans eget kött och blod, ska några tvingas till tjänst i den babyloniske kungens palats. Vad svarar Hiskia på denna omskakande profetia? "Det är ett gott ord som du har kommit med från Herren." Ett gott ord? Gott därför att Hiskia tänkte att så länge han själv levde skulle det råda fred och trygghet. (Jes 39:8)

Så här tänker jag: Det finns sådant vi ser i samtiden och inser att detta omöjligen kan hålla som utslag av kristen tro. En del av oss som inser vad vi ser är pensionärer och har gjort vårt. Eller har vi? Finns det inte ett fortsatt kyrkoansvar, inte minst ansvaret att muntra prästerna att inte bli pastor Hiskia, nöjda och glada med vilket budskap som helst så länge det inte angår personligen?

I dag har DLT bokat en leverans mellan kl 9 och 11. Jag ska vara hemma och visa legitimation (fast jag inte riktigt gillar att behöva legitimera mig i mitt eget hem). Kan det vara el-cykeln från Dagen som kommer?

Dityrambisk torsdag

I dag må torsdagsdepressionen vika för 28 december, Menlösa Barns Dag, är också patrull Rävens högtidsdag. Patrull Räven är den mer framstående scoutpatrullen i Moheda Scoutkårs ärorika historia. Och då blir denna torsdag faktiskt en dityrambisk torsdag. Menyn var given för rävarna. Julmust och Bullens korv med bröd och Slottssenap. Allt annat hade varit fel. Den stora glädjen från denna högtidsdag håller fortfarande. Och ordet var dityrambisk. Lägg det på minnet. Nu har ni på Bloggardag fått lära er både ordet bornerad och ordet dityrambisk. Förstumma sällskapslivet genom att tala lärt och obegripligt. Vad ordet betyder? Hänförd, jublande, berusande, vild. Det finns en uppsättning synonymer till. På franska t ex  flatteur om ni nyttjar ordet dithyrambique.

Nu kunde jag tänkas vara just dityrambisk med tanke på den leverans av elcykel som inte anlände i går. Postnord? Schenker? DLT? Jetpak körde annars förbi men utan att stanna. Jag fick veta att det är sjustegad elcykel som gäller, tre är för klent. Det tror jag pingstvännerna har pejl på. Sjutalet går hem, triniteten är det klenare med, antar jag. Så det blir en fullt acceptabel cykel. Men när kommer den? Kanske idag på denna dityrambiska torsdag?

Annars har jag hängett mig åt stiftsstyrelsens i Växjö protokoll. Biskopssätet var i behov av renovering, som ni kanske minns. Den har blivit dyrare än beräknat och därför ska medel omfördelas. Det kan tas pengar från kontot Församling och stift hand i hand, för där har pengarna inte gått åt. En halv miljon tas också från de förtroendevalda. Nu läggs pengarna på en världslig sak så det är väl gott och väl. Men om någon illvilligt väljer ett kritiskt perspektiv, hur skulle denna budgetomdisponering kunna komma att uppfattas? Som att kanslikyrkligheterna drar tillbaka den utsträckta handen? Annars gäller om detta protokoll att få sakinformationer går att utvinna. Omdisponeringarna tycks gälla 1.1 miljoner och går på något sätt till för att illuminera biskopssätet.

Det hela ter sig lite oklart, medger jag. På samma sätt med protokollet som med de anklagelseakter som ingetts mot Dag Sandahl alltså. Begärs de ut är de på vitala punkter maskade, så pass att själva den anklagade gärningen inte går att utläsa. Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Och ändå heter det att det övervägs att göra saken till ett polisiärt ärende. Insani sunt Romani. En dityrambisk torsdag är det antagligen en tidsfråga innan Warmland omplaceras, eftersom han visat sig oförmögen att rättssäkert hantera enkla ärenden och därtill beljugit den ledamot av kyrkomötet som varit med längst tid. Sådant går inte. Ska denna torsdag bli riktigt dityrambisk men också allvarsmättad kanske beskedet om omplacering kommer just idag?

I går var jag för övrigt ute på hundpromenad, kommenderad naturligtvis. Behovsstyrd om ni så vill. Uppfriskande på sitt sätt. Jag tänkte lite över det som möjligtvis ska bli ett polisiärt ärende och slogs av insikten. De avgjorda kristna ser vad de tror. De omvända kristna tror vad de ser. Där har ni det hela elegant förpackat denna dityrambiska torsdag. Minns denna grundläggande skillnad och avgörande insikt.

Allvarsmättad ja. En pöbel inspirerad av imamens fredagspredikan attackerade en kyrka söder om Kairo innan jul. Någon hade hört att de kristna ringde i sina klockor. Shariaförbud gäller. De kristna får inte fira sina högtider, visa upp kors, missionera eller ringa i klockor, fick jag veta av min vän herr Omar. Då kan jag ana varför två klockstaplar bränts ner, Nyköping och Sigtuna. Jag menar, på ett sätt verkar det ologiskt att bränna ner klockstaplar just. Men med insikten att Mohammed menade att klockorna var "Satans instrument" blir allt begripligt. Varför göra det begripliga obegripligt?

Jag fick också ett nytt besked från en som i tre år bott i Kabul. Staden är inte så farlig som man tror. Men för somliga, förstås. Utlänningar som kan komma att kidnappas t ex. Så i vems intresse skärs inte de tunna skivorna när läget i Afghanistan ska beskrivas och bedömas?

Dityrambisk torsdag utan Torsdagsdepression, det är något att leva ut. Eller ska jag ta fram förra veckans Kyrkans Tidning, nr 51-52, för att motivera den sedvanliga torsdagsdepressionen? Det kanske är dumt. Blotta faktum, att dubbelnumret inte var dubbelt utan 32 sidor som vanligt,  fördystrar. Skulle inte tidningen omfattat 64 sidor om den ska kallas dubbelnummer? Annars är det hela ett enkelt lurendrejeri, bondfångeri rentav, skulle en smålänning kunna komma att tänka. Givet att smålänningen betalat prenumerationen. Det har han inte. Han lika lite som flertalet som hålls med den. Si där, nu slog torsdagsdepressionen till igen! Måste jag med kemiska medel, sådana scoutpatrullen undvek (om inte julmust ska räknas till den kategorien), se till att denna torsdag på nytt blir dityrambisk?

Läser Rosenius med flera

Rubriken är sann och ni blir ändå lurade för det är Marie Rosenius jag läser i Svensk Teologisk Kvartalskrift, STK, 1-2/2017. Ni tänkte att jag blivit EFS-from. Men Rosenii Dagbetraktelser är det länge sedan jag läste dag efter dag.

STK:s tema är Luther och reformationen. Det är intressant rakt igenom men jag började med Rosenius. Hon tar upp Luthers kyrkodefinition: Ubi est Verbum, ibi est Ecclesia. Där Ordet är, där är Kyrkan. Sedan tar hon upp några teologer. Henry Cöster menar att Svenska kyrkans gudstjänster alltmer fått innebörden som "estetisk och emotionell performativ" och Margareta Brandby-Cöster undrar om gudstjänsten alls behöver innehålla förkunnelse om man läser Kyrkoordningen. De har båda skrivit i Gerle (utg) Luther som utmaning. Om frihet och ansvar (2008). Predikan har förändrats, blir den slutsats Rosenius drar. Individerna snarare än Kristus och evangeliet tenderar att stå i centrum. Luther hade en annan syn, där "Kristus förmedlas både som innehåll och som skeende i predikan". Den som predikar "är inställd i det frälsningshistoriska drama som framställs. Detta sätt att förstå predikan förefaller i dag ha förlorat mark." Där satt den! Lägg meningen på minne.

Marie Rosenius anför också Ragnar Persenius, som i boken Nådens budbärare (2000) beskriver Svenska kyrkans inre svårigheter, som Rosenius förstår som "en förlust för förståelsen av predikans konstituerande betydelse för kyrkan". Persenius ser "teologisk individualism och självtillräcklighet bland präster och anställda" men konstaterar också att Svenska kyrkan periodvis nästan hamnat i en situation där pluralismen riskerat att upphöjas till en ideologi inom själva kyrkan. Läser ni Ragnars bok är det sidan 43-44 som återges.

Rosenius leds fram till en slutsats: "Förändringen skulle kunna beskrivas som att kyrkan i betydelsen Kristusgemenskap i Ordet (communio) har förlorat mark." Marie Rosenius formulerar sig försiktigt men ställer ändå frågan vart detta leder på sikt. Om Ordet är kyrkoskapande men det inte längre är Ordet saken gäller, vad gäller då? När individen i gudstjänsten "ska fylla sig själv med sig själv" (Cöster) och gudstjänsten blir "performance" så blir det väl, antar jag, som med Trollkarlens berömda trick. Han förvandlade sig till ett glas saft och drack så upp sig själv.

MTD-religion menar jag är det begrepp som förklarar vad som skett och sker. Moralistisk Terapeutisk Deism. Rosenius ger oss mer materiel för en vital kyrkokritik och denna Tredjedag Jul material för dystra betraktelser.

Fortsätter man läsa STK så ger Tomas Appelqvist en analys som inte heller den gåt av för hackor. Lutherforskningens koppling till luthersk tro är en granskning av det projekt som Svenska kyrkan och Vetenskapsrådet haft. Carl-Henric Grenholm ledde det. Appelqvist ger arbetet erkännanden, förstås, men levererar också invändningar. Att nästan helt förbise det bibliska materialet, som han ser skett i detta projekt, kan aldrig förnas med seriös Lutherforskning. Inte heller den reformatoriska frågan "hur ska jag finna en nådig Gud" får plats. Det är i sin ordning, menar Appelqvist, om man då förklarar omtolkningen från det som var lutherdomens kärnfråga.

Appelqvist funderar också över det där med studiernas "relevans", en viktig fråga för projektet. Vart tog då frågorna om författarnas egen subjektivitet vägen?. Förbluffande finner Appelqvist det förhållandet vara att de senaste decenniernas intresse för kyrkan, med gudstjänst, diakoni, tidegärd och gemensam bön alls inte återfinns, detta med tanke på hur viktig samtidsrelevansen skulle vara för projektet. Kyrkan omtalas sporadiskt som samhällsaktör men Kyrkan som församlingar, böne- och bibelstudiegemenskaper alls inte. Fornkyrkan lyser med sin frånvaro i de flesta av projektets böcker och de ekumeniska bidragen till Lutherforskningen tycks försummade om jag läser Appelqvist rätt: "den ekumeniskt intresserade läsaren, som kanske funderar på att lämna den lutherska tron, får nog tyvärr vatten på sin kvarn av att läsa böcker som presenterar luthersk tro på detta stelt akademiska och modernistiska sätt."

Efter dessa två studier lugnade jag nerverna med att i samma STK läsa Carl-Gustaf Andréns bidrag Bildning och reformationen. Numret innehåller fler bidrag som jag ska tillgodogöea mif, men det kom en jul lite i vägen. Det anförda räcker kanske för att styra bort från vem som predikar något annat till ett mer övergripande perspektiv, det om hur kyrkolivet transformeras och blir något annat. Det är det som beskrivs i Svensk Teologisk Kvartalskrift, som sannerligen med detta senaste nummer lyft sig själv i håret. Vill man köpa detta enstaka nummer vänder man sig till bokhandeln Arken, 046-33 38 88. Köp Ingegerd Källströms bok Fri som ett krucifix samtidigt.

Lite spännande är allt denna dag som nu ligger framför. Kommer min nya el-cykel, en gåva från tidningen Dagen, till mig idag? Har transportören mitt mobilnummer eller ska jag sitta hemma och vänta?

En andra dag

Annandagen är, som varje dag, en annan dag än den som var i går. Annan betyder "andra" och detta är den andra dagen i julfirandet. Lite förvirrande för dem som tjuvstartat. Detta är också den dag då somliga städar ut julen. De förstår inte glädjen i att fira rejält. Som vi andra. Men jag undrar hur det blir med gudstjänster på Nyårsafton, som också är en söndag. Blir det inställd högmässa men nyårsbön så har något stilla och oförmärkt inträffat i församlingens liv. Församlingen firar när det förväntas komma folk. Församlingen firar inte längre därför att något höt i historien, som blivit frälsningshistoria. Jag säger inget om förändringen mer än att den tycks mig ha inträffat.Vart går den som vill fira Söndagen efter Jul år 2017?

På Julaftonens förmiddag lyssnade jag på P1. Där var en programledare, som jag mest uppfattade som pissträngd, när han påpekade att Sveriges Radio var ett public service-organ och därför var det viktigt att påpeka att det dubbla kärleksbudet fanns i alla religioner, inte bara i kristendomen. Studentprästen tycktes nödgad hålla med  och fick dra en vers om hur alla inkluderades i universitetskyrkans arbete. Vår tid har sannerligen blivit religiös. Ingen sa  vad som kunde ha sagts: Ponera, utmärkt ord, ponera att det verkligen förhåller sig så, att människan är skapad av Gud och just därför behållit en dunkelt insikt om hur livet ska levas, då är kärleksbudet mindre religiöst, mer gudomligt och därför mer mänskligt. Och radioprogrammets försök att definiera "godhet" var i många stycken rätt patetiskt. Ordet "pissträngt"blev min hjärnas tolkningsmönster och detta ska, tror jag, inte läggas mig till last. Varför ska man få skäll bara för att man förstår hur något ligger till?

Pastor LL utlade texten i gårdagens högmässa. Han fick till det väl: "Vi vet mer om Gud än vad folk tror." Det tål att tänka på en hel Juldag. Jag gjorde det och hann ändå få i mig lite direktimporterad akvavit från Danmark och direktimporterad konjak från Kazakstan. Jag nämner detta bara för att ni ska bli direkt imponerade.

Tillbaka till det kyrkliga. Är det nya i vår tid att kyrkokritiken inte kommer från de fientliga (som på professorerna Tingstens och Hedenius tid) utan från insiktsfulla med svenskkyrklig erfarenhet? Det är inte heller (enbart) en kritik från gubbsura pensionerade präster, som lägger ut sig på allsköns pigga, käcka och muntra bloggar. Det är kvinnliga journalister som ger sina insikter vidare. Sofia Lilly Jönsson är en av dem, förstår vi. Jag såg Susanna Birgerssons text i Expressen. Det är en del som inte går kyrkosystemets väg. Läs texten så förstår ni.
https://www.expressen.se/ledare/susanna-birgersson/varfor-later-arkebiskopen-som-en-personalchef/

Nu hålls vi med en kommunikationsavdelning i Antjeborg. Är den kalibrerad för att ta emot kyrkokritik från närstående eller är den bara upptagen av att torgföra MTD-religion till dem som ska betala för det kyrkliga kalaset? Betala för, ja. Det kostar en del. Blir jag alltmer trött på att betala i det lokala för något jag inte använder? Och vad är det för kyrka där jag i södra Sverige måste åka 114 km för att få komma till en högmässa 4 söndagen i Advent och sedan komma hem igen?

Hade jag bott i Algutsboda eller Emmaboda hade jag kunnat fråga vad det är för kyrka där mina pengar ska in i kyrkoapparaten men att det sedan är ideella krafter som ska sköta gudstjänster och diakoni och ja, jag vet inte om det finns någon ände på den idealitet som självklart förväntas. De anställda har förväntningar på denna idealitet, som de på betald arbetstid ska leda. Varsnar ni ett problem? Det gör jag. Dr F talade om katolicitetsmarkörer. Är inte en av dem att prästen finns till för att församlingen ska betjänas med ord och sakrament och att detta är det hela går ut på? Kring det  centrala växer en del fram i marginalen. Är inte det samtida problemet att kyrkolivet på många sätt flyttas från centrum till marginal? Denna förändring skyms till dels av att vår tid blivit religiösa och att somliga kristna tror att detta ä en fördel. De har illa tänkt igenom att kristen tro slog igenom i det romerska rike som var utomordentligt och omåttligt religiöst. Då framstod kristen tro som ett gott alternativ och evangeliet uppfattades befria.

Nu ligger en annan dag framför. Jag kom på att jag kunde blogga tidigt för att riktigt markera att hela denna dag är en resurs. Jag ska anstränga mig för att hantera vilsenheten i veckan. Det är tisdag men likväl gudstjänstdag. Vilken lyx! Blodiga martyrakter har sitt särskilda uppbyggelsevärde. Och de fortsatta juldagarna är möjligheter till fördjupad reflektion kring allt det vi fått höra och se. Julen rymmer en viss revolutionär potential, tror jag. Vi ser som det kyrkliga eländet kunde motiveras till motstånd.

Kyrkohandboken? Hahaha. När jag ser hur viktiga jultraditionerna ter sig i tv:s programutbud fattar jag att det är nys att folk så traktar efter en ny kyrkohandbok med nya formuleringar och ordningar. Det är uppenbart viktigt för människor att få känna igen sig. Detta är lärdomen så som den insupits framför bilderburken en svensk jul. I de senaste högmässorna har jag också hört den nattvardsbön som ratades i kyrkohandboksarbetet. Hippolytos. Så exakt vilka vill ha den nya kyrkohandboken? De som röstade för den i kyrkomötet? En majoritet av dem visste egentligen inte vad de röstade om. Så var det sagt också. Och det på självaste Annandag jul!

Juldagsmorgon

Jag fick fyrtal i adventshögmässor för jag tog bilen till Stenbrohult på söndagsmorgonen. Det är drygt 11 mil fram och tillbaka. Ljungby hade alltså vigiliemässa dagen innan. Duger. Vad mer i stiftet?  I Två Systrars var det mer besatt än s Kerstin trott och kaffe vid brasan efter mässan, gammal tradition som det heter eftersom man gjort så mer än två gånger. Men, men, men... Jag kan ha mina små synpunkter om en kyrka, som gärna talar jämställdhet och kvinnofrågor, men försummar att fira Maria.

I Algutsboda och Emmaboda arrangerades julotta och midnattsmässa "i privat regi", läste jag i Östra Småland. Heter det inte "regim"? Hembygdsföreningen kritiserade att det för första gången på 249 år inte blir någon julotta, som i stället förlagts till Emmaboda. Pensionerade prästen Sölve Hjalmarsson medverkade ideellt och hembygdsföreningen ställde upp med kyrkvaktmästare. Hon som tog initiativet, Åsa Cederholm, tror att detta kan vara början på något nytt och spännande. Hur tänker hon då? Vad betalar hon kyrkoavgift till och för vad?

I Emmaboda då? Där har ett annat ideellt initiativ tagits av Sofia Wetterlund. Midnattsmässa. Men inte en traditionell mässa utan en lekmannaledd julandakt med mycket musik. Anna Ernlothsson håller i andakten. Jag känner inte till det närmare innehållet i denna mässa, som inte är en mässa.

Vad säger kyrkoherden Johanna Juhlin? Hon är positiv. "För mig är kyrkorummet församlingsbornas kyrkorum. Det är självklart att öppna upp dem för behovet av gudstjänst och gemenskap. Kärnan i den kristna tron är att alla kristna har i uppgift att sprida budskapet. Martin Luther, som vi firar i år, var noga med att alla kan predika Guds ord." Kyrkoherden ser gärna fler sådana här initiativ "grundade i Svenska kyrkans värdegrund."

Nu var Luther verkligen inte noga med att alla kan predika Guds ord. Han var noga med att alla inte kan det! För egen del blir jag tveksam till talet om kyrkorummet som församlingsbornas rum. Är inte kåken Guds Hus? Jag noterar persoektivskiftet också. Kyrkoherden tänker i behovet av gudstjänst och gemenskap. Kunde man inte tänka sig i kategorin nödvändighet i stället? Evangeliet måste predikas? Då har jag inte ställt frågan om vad som på sikt lagas för Svenska kyrkan när det blivit så här. Och vad avses med "värdegrund"? Bekännelsen?

Annars visste komministern Petré och kyrkoherden Juhlin i Emmaboda pastorat berätta, att Svenska kyrkan inte är någon fredad zon, apropå #metoo. "Juhlin och Petré vill inte närmare gå in på hur deras erfarenheter ser ut." Men Petré markerar mot en vardaglig jargong som ändå kan upplevas som obehaglig. Risken med den här sortens små kommentarer är förstås att en del, som vet med sig att deras jargong är vardaglig och somliga upplever som obehaglig inser, att Kyrkan inget är för dem. I kyrkan ska man vara på ett visst sätt, veta bete sig. Där får man nog inte säga "huggormars avföda" eller kalla en för kung "den räven", inte heller säga till någon: "Gå bort, Satan!". Får man ens berätta roliga historier och vem avgör vad som är roligt? Pastorn? Lika bra att inte ge sig in i det sammanhanget.

I Växjö skjuter kyrkorådet på säsongsöppnandet av Diakonicentrums härbärge Vinternatt, meddelade Smålandskomposten (22 dec). Detta är (också?) till för EU-migranter och problemet är avslöjandet att personer som misstänks för människohandel bott där. Människohandlarna hade styrt 30 tiggare. Tiggarna i Moheda till exempel försvann efter polisens tillslag. Att människohandlare ska få bo på Diakonicentrum ska inte förekomma. "Absolut inte", säger kyrkorådets ordförande Åke Eriksson (S). Partibeteckningen är nogsamt utsatt.

Abusus non tollit usum (missbruket upphäver inte /det rätta/ bruket). Det är en hållning i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. I Galaterbrevskommentaren av dr Luther påpekas någonstans att kärlek alltid är ett riskfyllt företag, men det förändrar inte saken. Kärlek sviks. Det hör till villkoren i denna fallna värld.

Nu ska kyrkorådet i januari sammanträda om öppnandet av härbärget och först efter kyrkorådets sammanträde kan Vinternatt 2018 startas. Kanske måste protokollet vara justerat först också? "Politik är att våga", sa Palme och just därför är min häpnad så stor när jag återkommande möter rent fega sossar. De vågar ingenting. Detta sagt måste jag medge, att de socialdemokratiska damernas frisyrer på senare år  förändrats. Från sossefrilla till något mindre uniformerat tycker jag mig se. Någon vågade bryta mönstret. Likväl är förfaringssättet i Växjö ett utslag av politik, inte av kristen tro. Politiken kalkylerar särskilt när det ska bli valår. Tron gör realistiska analyser, dvs frågar efter Guds kallelser. Kan det vara en kristen kallelse att se till att människor slipper sova utomhus i vinternatten? Och?

Kan det dessutom vara en kristen kallelse att ställa de kritiska frågorna om EU-medborgare? Borde EU hålla inne med alla medel till Bulgarien och Rumänien till dess att dessa stater ordnat anständiga villkor för sina egna medborgare? Och vem har kallelse att ta upp frågan om vart naivitet kan leda ett samhälle och göra med människor? Har vi inte sett exempel på hur människor vill väl, men det blir fel? Det är när sådant kommer på tal som godhetsentreprenörerna blir uppbragta. Det är likväl ingen kristen dygd att vara barn när det handlar om förståndet. Detta sagt hur mycket det än ligger ett barn i krubban, men det barnet har valt att behöva vuxnas ansvar.

Nu säger vi GOD FORTSÄTTNING, tror jag. Eller är det GOD JUL hela Juldagen och fortsättning först i mellandagarna? Ta upp frågan vid kyrkkaffet efter dagens högmässa.

Allt kom i rörelse

Effekten av det som skedde i julnatten är att allt kom i rörelse för själva döden skulle upplösas. Ignatios brev till efesierna 19, sålunda. Låt oss nu pröva hur denna livsrörelse gestaltas i våra sammanhang.
Thomas Grahl tog ett rejält tag i kyrkobyråkartin och skakade. Antaligen insåg kyrkobyråkratin att en var omskakad men om det blir någon publik reakation från ärkebiskop, generalsekreterare och arbetsutskott är väl mer oklart. Kanske den enda förändringen blir att Cristina Grenholm slutar som avdelningschef och så sätts det dit en ny avdelningschef, i det här fallet Cecilia Nahnfeldt. Till stöd finns också Margareta Grape, hon som överklagade beslutet att tacka nej till Antjes bord vid Uppsala domkyrka. Är det någon som blir lugnad av julfriden eller känns det som om allt kommit i rörelse?

Tillbaka till Grahls frågor om kyrkobyråkratin. Thomas Grahl är en sällsport välinformerad person och därför undviker han att koppla revisorernas kritik av handboksarbetet till själva resultatet. Men kan man egentligen det? Hör inte det ena haveriet på något sätt ihop med hur det blivit? Om de äkta kvalittesbyråkraterna höljer sig i säck och aska - vad gör kyrkobyråkraterna i Antjeborg? Thomas Grahl talar om "denna PR-byråtrixandets och kommunikatörsväldets tid" och han vet. Han har varit vd för Berling Media AB. Hans artikel borde genommediteras och sätta allt i rörelse. Sker inte det hos översåtarna, bör det ske hos alla andra.

Konstigt nog gillade Bengt Olof Dike artikeln, som betecknar kyrkoval "som en tummelplats för sekulära partipolitiska strider". Jojo. Och POSK kommer inte riktigt undan, men det står inte i artikeln. I Österåker har POSK spruckit i två delar. Kom ihåg var ni läste detta först! Kyrkans Tidning hakar nog på.

Jenny Sonesson ville kunna gå i kyrkan i jul utan att läxas upp från predikstolen om flyktingpolitik under religiös täckmantel. Juluppropet blir väl än mer misslyckat i år än förra året. Inte minst som självaste finansministern tar till orda. Ska det talas högre från de kristliga och mot henne då? Eller ska vi samla ihop oss och försöka få en klar och sannfärdig bild av läget? Vem i hela världen kan man lita på? Valet står mellan Andersson och Bjereld?

Felet är förstås den bristande förankringen i folk och kyrkfolk. Läs den meningen en gång till ty den röjer en gnutta begåvning hos författaren. Folk lever sina liv i främlingskap för det kyrkliga. Det vet vi. Men kyrkfolket har hamnat där också. Få har klart för sig vilka beslut som fattats. Få vet och väntar på en ny kyrkohandbok. Detta tror man på kanslierna. Det säger allt om främlingskapet.

Det kyrkliga skulle ju haka på prideriet också. I Växjö dömdes en av de aktiva, den s k kyrkchefen, till fängelse. Nu rapporteras om en chef inom Stockholm Pride-organisationen  som tagits ur tjänst och en annan som anklagas för att ha köpt sex av barn. Från Svenska kyrkans officiösa håll mottas dessa informationer med största möjliga tystnad. Det säger väl en del. Och här handlar det om hur allt kommit i rörelse därför att själva döden skulle upplösas och det finns livsyttringar som är märkta av döden, som ni vet.

Nu kan detta tyckas vara en trist insikt denna 4 söndagen i Advent som också är julafton. Jag har sett en enda svenskkyrklig församling som firar Herrens Mor Maria, men ingen i grannskapet. Två Systrars i Kalmar sticker ut med morgonmässa kl 8.30 och julböner 11 och 16. Varför skulle emellertid trista insikter undvikas när en Frälsare blivit född? Tänker ingen att vi kan frälsas från det innevarande eländet? Har ni inte sett det nuvarande systemet på så nära håll att ni fattat att allt kommit i rörelse och att mycket av det en mängd anställda och förtroendevalda ägnar sig åt är dömt till undergång? Vi som i adventstiden läst Jesaja har på nytt fått en del perspektiv på denna samtid.

Alltså kan jag mot en mörk bakgrund peka på stjärnan över stallet, barnet på stallets strå, den heliga familjen, oxen, åsnan, herdarna, de vise männen och hela midevitten och utrbrista i ett enkelt men från hjärtat kommer GOD JUL!

Ohederliga pingstvänner

Ohederliga pingstvänner har vi mött. De talar med kluven tunga. De är heliga, som vore de medlemmar i kristna järnvägsklubben. När jag var barn var det mig ett problem att ett par namnkunniga pingstvänner var bland de otrevligare i Moheda. Hade jag framställt detta problem för biskop Bo Giertz hade han svarat, att de varit ännu värre om de inte blivit kristna. Jag kanske ska finna någon tröst i detta?

Vad gäller saken? Det är ett dubbelt problem.
Tidningen Dagens ledarredaktion önskar en god (h)jul och Dag Sandahl ska få en elcykel "så att han orkar ända till semesterparadiset Kabul".
Nu har Dag Sandahl aldrig sagt att Kabul är ett semesterparadis. Han har bara återgett vad han fått höra, att fullastade plan flyger till Kabul med ferielediga och semesterfirande afghaner. Frågan i anledning av detta var i kyrkomötet den rätt självklara: Hur farligt är Afghanistan för afghaner? Vem vet? Vi lämnar ordet till Dag Sandahl själv:

Antje drog det där med lämpligt semestermål och anförtrodde oss då hur det politiska språket (läs Gunnar Fredrikssons bok i ämnet!) blivit hennes. Jag blev lite förvånad. Akademiker borde ha lärt sig att citera korrekt. Har något ändrats i detta avseende sedan hon blivit hedersdoktor i Greifswald månne?

Hon hade frågat en afghan som var i stan där hon var, nämligen Pakistan (hon reser mycket....) och han hade förklarat att landet inte var säkert. Antje hade frågat om landet var säkert, så vad skulle han svara? Nej inte säkert, men är det osäkert och i vilken mening och var? Vad säger EU-representationen? Den sortens frågor bör man få svar på innan man gör andra bedömningar. Det är, säger folk på plats, knappast så att ensamkommande blir stående på Kabuls flygplats. Klansamhällen fungerar inte så.

Nu fick jag inga svar på mina frågor i kyrkomötet. Godheten nedlät sig inte. Eller var det så, att ingen visste? Jag har aldrig, säger aldrig, sagt att avvisningarna till Afghanistan inte var något att protestera emot. Jag frågade om säkerhetsläget efter att ha ringt och mejlat Kabul för att få veta. Det finns kanske mycket goda skäl att låta sådana som ljugit sig in i Sverige få stanna och bli goda svenskar. Men det finns en del uppgifter att förhålla sig till. Hur går det med studierna och om det går illa, är det de unga männens fel eller resultatet av en häpnadsväckande feltänkning? Ni som vet, kan väl ge besked. Har ni ens ringt eller mejlat Kabul för att skaffa er en bild av läget? Har ni sedan decennier tillbaka några böcker om Afghanistan i era bibliotek som ni läst? Och vad säger ni om Magdalena Anderssons uppseendeväckande tal om den misslyckade integrationen? Håller något på att hända?

Nu har jag i en julhälsning naglats fast vid något som är ledarredaktionens brott mot åttonde budet och så mycket Luther som pingstvänner slänger sig med nuförtiden kanske jag kan hänvisa till förklaringen till det budet.

Jag ska väl stå ut med beljugandet/illa beryktandet mot att jag får den där el-cykeln. Jag kan använda den och cykla förbi pingstkyrkan i Moheda t ex. Eller ska jag misstro pingstvännerna också här? Tanken slår mig. Tänk om de faktiskt inte tänker ge mig den där cykeln, som finns på bild i tidningen. De bara låtsas, ljuger och bedrar! Ska jag tänka att de uppträder som ohederliga pinstvänner? Säger ett och gör ett annat? Nu slår tvivlet till. Kan man inte alls lite på dem? Inte lita på deras oförmåga att citera rätt? Inte lita på deras utfästelse? När kommer min el-cykel?

Vad kan jag göra om elcykeln inte levererats nästa vecka? Stämma pingstvännerna för brutet el-cykel-löfte? Av moraliska skäl säga upp prenumerationen på tidningen? Berätta i ny och nedan om pingstvännernas bristande moral? Det är ett besked som kommer att tas emot som en hugnesam nyhet av en folkmajoritet. Det är alltid så när fördomar besannas. Och eftersom en av gåvogivarna tydligen hör hemma i Frimodig kyrka så uppfattar jag ett problem. Gör ni det också?

Vi tackar Dag Sandahl för inlägget och konstaterar att det sannerligen inte är lätt att vara Dag Sandahl. Bloggardag är den förste att uttrycka sina sympatier. Nu nödgas han nog ge pingstvännerna kalla handen. Eller inte. Deras rykte hänger på en el-cykel. På styret, liksom. Och kravet borde för de kristna vara enkelt, kravet att inte falla för det politiska språket utan tala sanna ord med lugn besinning, där hör du Festus, och hantera politisk komplexitet just så komplex som den är. Det betyder att inse att det inte finns något särskilt kristet politiskt förnuft i vårt land.

Ska jag nu till denna dysterhet foga en tanke om domprosten Hermansson? Ni har förstås glömt, att han blev domprost efter at ha fixats in där av poskaren Harlevi. Hermansson kom till Visby som konsult med ett Höganäskrus om halsen, kan man säga. Och så blev han med hjälp av Madam Harlevi domprost. Här förklaras en hel del. På Gotland vet man hur det är med Hemse-borna, om man så säger. Bloggardag kan berätta mera när Dag Sandahl varit på Gotland och hållit den utlovade dubbelföreläsningen mot Koskinen-arvode. Biskop Fast har inte hört av sig ännu och det börjar bli lite bråttom. Annars kunde biskopskandidaterna få frågan hur de ser på en sådan föreläsning. Är de intresserade eller inte? Tror de att sanningen ska göra oss fria?

Några julhälsningar få ni inte ännu. Men ni såg väl att vi passerade en ny gräns för övertramp, råhet och plumphet (Warmland!) med 5 miljoner sidvyer.
I dag gläds jag över Sofia Lillys hanterande av Ola Sigurdson, som hon citerar korrekt och går till rätta med.
https://www.svd.se/man-ska-inte-behova-kanna-sig-dum-i-motet-med-kyrkan
I morgon tänkte jag meditera över Frälsarens födelse och vad detta ledde till för vår del.

AJ DÅ! 5 miljoner AJ DÅ!

Jag manades lägga ut en FLASH när Bloggardag passerat 5-miljonerstrecket, alltså 5 000000 sidvyer. Det skedde i afton. Jag tyckte dock att det var lite skräppigt att kalla detta "flash", men ett "aj då" var mer modest och passande. Jag har nämligen förstått att alla inte är så förtjusta i bloggardag och har lärt mig att gråta med dem som gråter. Å andra sidan ska jag glädja mig med dem som är glada och med tanke på försök till censuringripanden, domkapitelsingripanden och Warmlands distrinkta karaktäristik av Dag Sandahl kan jag förstå om det finns en del glädjeyttringar av värsta slag. Skadeglädje.

Några upprörs över att jag är så generös när det gäller att ta in kommentarer. Jag tror det är bra om det vildvuxna också kan studeras på nära håll. En del kommentatorer tycker att jag är för hård i mina bedömningar när jag inte publicerar vad de skrivit. Jag tror faktiskt inte att jag är det. De kloka kommentatorerna sover sedan på saken och inser att jag inte varit personligt illvillig.

När Bloggardag fungerar som ett forum där någon kan mana de debatterande till förbön blir jag lycklig. Inget mänskligt är Bloggardag främmande. Ska ni ha läsning så läs förresten Roos i nyöversättning av Hakon Långström, Med doft av salighet. Artos. Nu betyder inte detta att jag menar, som somliga, att Bloggardag inte är en doft av salighet också. Men Roos är uppbygglig. Och med dofter är det i kristna sammanhang lite komplicerat. 2 Kor 2:15-16 som ni vet.

Detta sagt upprepar jag både 5 miljoner (nu 32 fler) och Antjes härskri: "Han måste stoppas!" Fast med den saken går det lite si och så, tycker jag.