Det är den bistra logiken som är omskakande. Attentaten i Paris sker efter plan. Högre syften legitimerar. Och jag vet inte mer än någon annan om händelserna i Paris i går kväll utan är beroende av att andra berättar. Är det "a Clash of Civilsations" vi bevittnar? Om rapporterna stämmer så här långt är det ett dåd av islamister. De behöver inte vara så välorganiserade för att ställa till med död och förintelse i vilken europeisk stad som helst.
Jag hamnar i beråd.
Är det islamister som drivs av ideologiska motiv, tanken att kalifatet ska upprättas i ett Europa som saknar motståndskraft mot islam? Så tänker en del. De ser ett ogudaktigt Europa som nu ska läggas under den lydnad som behagar Allah. Och jag vet att det var i de svagaste områdena på Balkan som islam kunde bryta in. Jag har funderat över Nordafrika och nuvarande Turkiet också, gamla kristna kärnområden som sveptes bort. Jag vill egentligen inte tänka religionskrig. Men hur få behövs det för att vi ska få just detta?
Fanons bok Jordens fördömda läste jag väl för mer än 40 år sedan. Är det nu de reser sig och tar hämnd för det som åstadkommits av Västerlandet? Det förvånar mig på ett sätt inte. Afghanistan och Irak, nu Syrien där världen låter tragedierna fortsätta. Jag tog mig med möda igenom Samar Yazbek, Resa in i tomheten. (Ordfront 2015) Det meningslösa och besinningslösa dödandet var plågsamt att följa. Jag brukar kunna läsa böcker i rask takt. Så inte med denna. Det blev för mycket ibland och detta utan att författaren frossar i obehagligheter. Men hur tar den hämnd som förlorat sin familj i de gångna årtiondenas krig? Är detta vad vi bevittna i Paris? En variant av 11 september?
Nu ska det bli nyhetslördag med upphetsad journalistik. I det upphetsade kommer det att frossas i andras nöd och några förståsigpåare ska utlägga hur det egentligen är. Det märkliga skrået av "terroristexperter" ska denna dag säga alla sina vanliga plattityder. De vet inte mer än vi och har aldrig, säger aldrig, sagt något som en normalbegåvad inte på egen hand kunnat räkna ut. De fromsinta ska fram. Har Frankrike stängt sina gränser måste det väl dröja några dagar innan pastor Helle Klein kan åka ner och ha en gudstjänst i Paris. Nu har ju en svensk dödats, så det är än mer motiverat än förra gången.
Just nu innan jag gått till dagens nyhetskonsumtion, besked om saken fick jag via sociala medier av en vän som var på besök i staden, är det väl läge att samla sig och be för denna arma värld. Må nåden komma! Men något nytt har hänt - eller något mycket gammalt.
Och jag kan inte bestämma mig.
Vad vill jag helst?
Att det ska vara ideologisk islamism eller att det ska vara jordens fördömda som slår tillbaka? Vore det inte bättre för oss om det handlar om ren hämnd och inte om den Clash of Civilasations som Huntington skrev om? Hur står vi då för evangeliet i en tid av konvulsioner? Det har vi inte riktigt övat på.
Men det är mycket nu i de stängda gränsernas Europa.
Till det kommer klimatet.
Paris igen.
Brinner Paris? frågade Führern.
lördag 14 november 2015
fredag 13 november 2015
Operation Gryning
Det finns folk av from extraktion (frikyrkor och svärmeri) som gärna lyssnar när en biskop säger Jesus. Och antyds att väckelsen är på väg, vet de inte till sig. Det är mänskligt. Människor blir glada när deras förhoppningar antyds bli uppfyllda. Bondfångare lever på denna mänskliga entusiasm. Och kan en biskop med from uppsyn (det finns en bild i tidningen Dagen, där biskopen står med öppen mun och ser ut som om han lallar, den byttes i nätupplagan under onsdagseftermidagen) ta upp samtidens problem - miljö och flyktingar - och och tala om de hungrande, hemlösa och brottslingarna (Matt 25) kan det bara bli bra och andligt.
Just andras nöd kan uppfattas vara ett tecken på gryning.
Så fungerar det fromsinta.
Jag är emot den sortens fromsinthet.
Själva resonemanget skulle glatt vilken lektor i filosofi som helst:
1. Kyrkan är kallad att följa Jesus. Inget annat.
2. Svenska kyrkan fortsätter följa Jesus.
3. Alltså är hennes framtid god.
Man kunde tänkt sig att artikeln slutat där. Det gör den inte. Konstigt nog. För nu borde allt vara sagt. Bara en filosofilektor av det gnälliga slaget skulle börja att analysera logiskt och undra om inte det som hävdas, är det som skulle bevisas.
Modéus I blir allmänt andlig.
"Hela världen är genomandad av Gud", vilket innebär att "alla goda krafter i världen, bekännande eller inte, behöver göra tjänst för att världen ska bli god att leva i." Vi behöver inte avkräva varandra bekännelser, menar biskopen, vilket leder till slutsatsen att Gud genom världen uppfostrar kyrkan. Detta är en uppfostran att ta emot med ödmjukhet och just detta mottagande är att lyssna efter Andens röst.
Just så sas också när de tyska nazisterna grupperade sig och blev Deutsche Christen i det kyrkliga. Gud visade i de tyska skeendena att han tänkte större än vad Kyrkan förmådde. Nu ville det till att denna väckelse inte gick Kyrkan förbi. Det handlade om en kristendom som skulle värdera det politiska uppvaknandet positivt "och bejaka de gods gudserfarenheter som vi känner igen där." Biskopar bejakade Guds goda handlingar genom människor också i dessa sammanhang. Ut med högerarmen!
Den som vet detta,och några av oss vet, hajar till när de möter samma slagord i samtiden just från en biskop. Das haben wir also früher gehört. Och inte trodde sig Deutesche Christen vara mindre kristna med mindre Kristusglädje och mindre av Kristusbekännelse. Jesus var ju obesmittad av den judiska anden, så kristendom och antisemitism kunde gå hand i hand.
Nu är Modéus I övertygad: "Solen är på väg att gå upp för Svenska kyrkn, det är jag ganska övertygad om. Det finns en växande glädje över att vara kyrka, och att vara det här och nu. Fälten vitnar till skörd, och vi har allt att vinna på att söka det goda i våra olika traditioner."
Så talar den som kommer från Jönköping, en biskop som upprätthåller det kyrkosystem som marginaliserar medkristna för att eliminera dem, en biskop som under alla år inte sagt något mot den sortens kyrkopolitiska beslut. Till exempel. Men glad han är ändå.
Det är inte trovärdigt.
Det är den sortens kristliga falskhet som är naturgiven, kanske själva livsluften i Jönköping.
Att biskopen inte stöder sina resonemang med hårdfakta, siffror för det kyrkliga livet i Linköopings stift, noterar endast den kritiske läsaren.
Hur ska vi tänka när en biskop talar om gryningen som han är "ganska" övertygad om kommer?
Passa oss. Vi är värre ute än man i förstone kunde tro.
Hade detta varit en chef på en militär övning, en bataljonschef eller en tillträdande glad regementschef, hade amiralen Steffenson liksom generalen Fale Faleson Burman låtit honom veta att han levde.
För deras Operation Gryning gällde att inte uttrycka förhoppningar utan visa analytisk kompetens. Det borde egentligen vara kravet på biskopar. Pastoral och strategisk kompetens, realistisk samtidsanalys. Men påpekas detta, rycker säkert någon svärmisk frikyrklig eller någon positivitetstörstande svenskkyrklig ut till biskopens försvar.
Det var, som ni minns, de svärmiska frikyrkliga som för mer än hundra år sedan skulle göra det Svenska kyrkan inte förmådde. Kristna Sverige. Det var gryning också då, som ni kanske minns, och stora löften som gick i uppfyllelse. Eller kanske inte.
Nu kunde sägas att en biskops artikel i Dagen (inte Kyrkans Tidning, alltså!) inte är så mycket att fundera över. Han fullgör en biskops uppgift att vara professionell optimist. Men på facebooks olika sidor tror jag han fått ungefär 600 "gilla". Det är sannolikt det mest illavarslande. Han skriver det folk vill höra. Här är de som längtar efter de uppbyggliga beskeden att "allt står väl till". Egentligen. Trots allt. Varför läsa Jeremia 8:11?
I Uppsala, där det var träff med Stiftsstyrelsen i Härnösand i går, köpte jag Strix, 1907-1908. Inbunden. Nu har jag roligare med Strix än med Dagen.
Strix-läsning ger muntra människor.
http://www.dagen.se/debatt/gryning-för-svenska-kyrkan-1.433867
Just andras nöd kan uppfattas vara ett tecken på gryning.
Så fungerar det fromsinta.
Jag är emot den sortens fromsinthet.
Själva resonemanget skulle glatt vilken lektor i filosofi som helst:
1. Kyrkan är kallad att följa Jesus. Inget annat.
2. Svenska kyrkan fortsätter följa Jesus.
3. Alltså är hennes framtid god.
Man kunde tänkt sig att artikeln slutat där. Det gör den inte. Konstigt nog. För nu borde allt vara sagt. Bara en filosofilektor av det gnälliga slaget skulle börja att analysera logiskt och undra om inte det som hävdas, är det som skulle bevisas.
Modéus I blir allmänt andlig.
"Hela världen är genomandad av Gud", vilket innebär att "alla goda krafter i världen, bekännande eller inte, behöver göra tjänst för att världen ska bli god att leva i." Vi behöver inte avkräva varandra bekännelser, menar biskopen, vilket leder till slutsatsen att Gud genom världen uppfostrar kyrkan. Detta är en uppfostran att ta emot med ödmjukhet och just detta mottagande är att lyssna efter Andens röst.
Just så sas också när de tyska nazisterna grupperade sig och blev Deutsche Christen i det kyrkliga. Gud visade i de tyska skeendena att han tänkte större än vad Kyrkan förmådde. Nu ville det till att denna väckelse inte gick Kyrkan förbi. Det handlade om en kristendom som skulle värdera det politiska uppvaknandet positivt "och bejaka de gods gudserfarenheter som vi känner igen där." Biskopar bejakade Guds goda handlingar genom människor också i dessa sammanhang. Ut med högerarmen!
Den som vet detta,och några av oss vet, hajar till när de möter samma slagord i samtiden just från en biskop. Das haben wir also früher gehört. Och inte trodde sig Deutesche Christen vara mindre kristna med mindre Kristusglädje och mindre av Kristusbekännelse. Jesus var ju obesmittad av den judiska anden, så kristendom och antisemitism kunde gå hand i hand.
Nu är Modéus I övertygad: "Solen är på väg att gå upp för Svenska kyrkn, det är jag ganska övertygad om. Det finns en växande glädje över att vara kyrka, och att vara det här och nu. Fälten vitnar till skörd, och vi har allt att vinna på att söka det goda i våra olika traditioner."
Så talar den som kommer från Jönköping, en biskop som upprätthåller det kyrkosystem som marginaliserar medkristna för att eliminera dem, en biskop som under alla år inte sagt något mot den sortens kyrkopolitiska beslut. Till exempel. Men glad han är ändå.
Det är inte trovärdigt.
Det är den sortens kristliga falskhet som är naturgiven, kanske själva livsluften i Jönköping.
Att biskopen inte stöder sina resonemang med hårdfakta, siffror för det kyrkliga livet i Linköopings stift, noterar endast den kritiske läsaren.
Hur ska vi tänka när en biskop talar om gryningen som han är "ganska" övertygad om kommer?
Passa oss. Vi är värre ute än man i förstone kunde tro.
Hade detta varit en chef på en militär övning, en bataljonschef eller en tillträdande glad regementschef, hade amiralen Steffenson liksom generalen Fale Faleson Burman låtit honom veta att han levde.
För deras Operation Gryning gällde att inte uttrycka förhoppningar utan visa analytisk kompetens. Det borde egentligen vara kravet på biskopar. Pastoral och strategisk kompetens, realistisk samtidsanalys. Men påpekas detta, rycker säkert någon svärmisk frikyrklig eller någon positivitetstörstande svenskkyrklig ut till biskopens försvar.
Det var, som ni minns, de svärmiska frikyrkliga som för mer än hundra år sedan skulle göra det Svenska kyrkan inte förmådde. Kristna Sverige. Det var gryning också då, som ni kanske minns, och stora löften som gick i uppfyllelse. Eller kanske inte.
Nu kunde sägas att en biskops artikel i Dagen (inte Kyrkans Tidning, alltså!) inte är så mycket att fundera över. Han fullgör en biskops uppgift att vara professionell optimist. Men på facebooks olika sidor tror jag han fått ungefär 600 "gilla". Det är sannolikt det mest illavarslande. Han skriver det folk vill höra. Här är de som längtar efter de uppbyggliga beskeden att "allt står väl till". Egentligen. Trots allt. Varför läsa Jeremia 8:11?
I Uppsala, där det var träff med Stiftsstyrelsen i Härnösand i går, köpte jag Strix, 1907-1908. Inbunden. Nu har jag roligare med Strix än med Dagen.
Strix-läsning ger muntra människor.
http://www.dagen.se/debatt/gryning-för-svenska-kyrkan-1.433867
torsdag 12 november 2015
Vi och dom
Det finns ett "vi" och ett "dom". Inte vi och flyktingar utan vi och "dom där uppe", dom i beslutsfattarposition. Jag har föga respekt för de politiska ledningarna, det är ett faktum, Sorgligt men ett faktum.
I går läste jag som vanligt tidningar.
I Barometern/OT nåddes jag av det hugnesamma beskedet "Sverige klarar utmaningen". Det var det vänsterpartistiska kommunalrådet med support av den politiska sekretareraren i Kalmar som lugnade mig. Tillsammans med de flyktingar som får asyl kan vi tillsammans utveckla vår gemensamma välfärd. Nu övertygades jag inte av argumenteringen, historiska exempel på hur "vi" tidigare tagit emot flyktingar. Grundkursen i marxismens ekonomi kanske inte kommunalrådet och sekreteraren tillgodogjort sig. Kravet att stoppa vinster på flyktingmottagandet är förstås sympatiskt - men fungerar inte. Jag tycker rent allmänt att bolsjeviker ska vara bättre pålästa än vad jag såg redovisas i Barometern/OT och argumentera övertygande.
Alltså gick jag över till socialdemokratiska Östra Småland.
Där var rubriken en annan. Chefen för Migrationsverket i Högsby, dit huvudkontoret i länet förlagts: "Vi klarar inte av situationen längre".
Han menade att vi måste börja tala om fakta. Verksledning och operativ verksamhet tycks vara skilda ting, om jag läser reportaget rätt innantill. Och det tror jag att jag gör även om regeringen idag fattar beslut om gränskontroll.
Agneta Adeen har skrivit. reportaget, Henne gillar jag. Hon har den journalistiska muckraker-driven. Hon ger också en ögonblicksbild och befinner sig på plats i Högsby en morgon för att skriva reportaget. Vad händer 06.50 till 09.17? Vi får inblickar. Svaret är att personalen hinner med ungefär hälften av dem som köar. Kl 15 stänger kontoret och de som inte hunnit fram, får komma en annan dag. Aynale Aden Hassan från Somalia har sovit på stationen och inte i Nybro för skulle han åkt tillbaka, hade han inte kommit fram nu heller. Han har inte fått frukost, förstås, och huttrar i en jacka han fått låna.
Flyktingarna får åka buss på fritt busskort. Innan var det tjafsigt och de kvinnliga busschaufförerna "fick ta emot mycket skit. Tyvärr är många av dem sjukskrivna idag", säger en busschaufför. Vad gällde saken? Många påstod att de var barn och skulle få åka till lägre pris. Men sjukskrivna? Hur kunde det bli så? Vad säger dom som alltid står upp för jämställdhet nu?
07.48 kommer tåget från Hultsfred. En timma innan kontoret öppnar står hundra personer i kö.
08.30 är de 150 och väktaren från Securitas upptäcker en man som trängt sig före. Han skickas tillbaka i kön, längst bak. Kontoret öppnar inte om han inte flyttar sig, sägs det.
08.45 får en kvinna en smäll på käften. En vilt gestikulerande man förs bort av landsmän. Polis tillkallas. Kvinnan skakar och får sitta ned på kontoret för att vila sig. Varför blev det bråk? Vittnen säger att mannen skallade henne eftersom han tyckte att hon trängde sig före i kön.
Retorik från två vänsterpartister i Barometern/OT och så en mer kaotisk verklighet, som redovisas i Östra Småland. Ingen ställer väl kravet på att den sortens politiker, som orerar fritt från verkligheten, ska lämna sina platser. De flesta nöjer sig med att konstatera att det finns ett vi och ett dom. Och så finns flyktingarna. De är som vi och precis som vi, när vi blir frustrerade.
Så, med Lenins lånade ord: Vad bör göras?
Vi kanske mycket mindre ska tala om flyktingarna som ett problem för att i stället beskriva vår överhet på det viset.
Jag är inte förvånad. Inte över Migrationsverkets ledning heller. Kanske inte ens över alla tjänstemän. Ibland har jag ju under årens lopp stött på några av dem utan att bli imponerad. Byråkrater är till ringa nytta när det blir kris, kaos och katastrof. Då står de hjälplösa i väntan på att reglementet ska tolkas och andra myndigheter konsulteras och de rutiner som inte längre fungerar på något sätt ska bringas i funktion. Det klarar de inte. Inte i tid i alla fall. Först när det är oreda talas som ett mantra om "ordning och reda". Det skulle varit ordning och reda från början, förstås. Eller för ett par veckor sedan.
Det ser dystert ut för vår svenska nation och det är inte flyktingarnas fel. Inte bara i alla fall. De skulle självfallet haft vett att stanna där de var och bli misshandlade eller dödade där och detta att de söker en bättre framtid för sig (och sina barn) bör förstås läggas dem till last. Med en liten fundering: Dom är som vi. De gör vad vi skulle jort i det läget.
Jag utmanades att granska de islamkritiska på Bloggardag. Det kanske jag gör, men det jag skrev om var en journalistik jag inte finner möta mig som läsare med respekt. Agneta Adeen spelar i en annan divison. Hon respekterar sina läsare och tar sitt ansvar att hålla oss informerade på allvar. Och då undrar jag denna morgon vem som ger oss insikter om vad som alldeles konkret föregått beslutet om gränskontroller. Vinner SD på varje punkt?
Nu tog jag politiskt ansvar och nödgas spara Modéus I som är Martin III till i morgon.
I går läste jag som vanligt tidningar.
I Barometern/OT nåddes jag av det hugnesamma beskedet "Sverige klarar utmaningen". Det var det vänsterpartistiska kommunalrådet med support av den politiska sekretareraren i Kalmar som lugnade mig. Tillsammans med de flyktingar som får asyl kan vi tillsammans utveckla vår gemensamma välfärd. Nu övertygades jag inte av argumenteringen, historiska exempel på hur "vi" tidigare tagit emot flyktingar. Grundkursen i marxismens ekonomi kanske inte kommunalrådet och sekreteraren tillgodogjort sig. Kravet att stoppa vinster på flyktingmottagandet är förstås sympatiskt - men fungerar inte. Jag tycker rent allmänt att bolsjeviker ska vara bättre pålästa än vad jag såg redovisas i Barometern/OT och argumentera övertygande.
Alltså gick jag över till socialdemokratiska Östra Småland.
Där var rubriken en annan. Chefen för Migrationsverket i Högsby, dit huvudkontoret i länet förlagts: "Vi klarar inte av situationen längre".
Han menade att vi måste börja tala om fakta. Verksledning och operativ verksamhet tycks vara skilda ting, om jag läser reportaget rätt innantill. Och det tror jag att jag gör även om regeringen idag fattar beslut om gränskontroll.
Agneta Adeen har skrivit. reportaget, Henne gillar jag. Hon har den journalistiska muckraker-driven. Hon ger också en ögonblicksbild och befinner sig på plats i Högsby en morgon för att skriva reportaget. Vad händer 06.50 till 09.17? Vi får inblickar. Svaret är att personalen hinner med ungefär hälften av dem som köar. Kl 15 stänger kontoret och de som inte hunnit fram, får komma en annan dag. Aynale Aden Hassan från Somalia har sovit på stationen och inte i Nybro för skulle han åkt tillbaka, hade han inte kommit fram nu heller. Han har inte fått frukost, förstås, och huttrar i en jacka han fått låna.
Flyktingarna får åka buss på fritt busskort. Innan var det tjafsigt och de kvinnliga busschaufförerna "fick ta emot mycket skit. Tyvärr är många av dem sjukskrivna idag", säger en busschaufför. Vad gällde saken? Många påstod att de var barn och skulle få åka till lägre pris. Men sjukskrivna? Hur kunde det bli så? Vad säger dom som alltid står upp för jämställdhet nu?
07.48 kommer tåget från Hultsfred. En timma innan kontoret öppnar står hundra personer i kö.
08.30 är de 150 och väktaren från Securitas upptäcker en man som trängt sig före. Han skickas tillbaka i kön, längst bak. Kontoret öppnar inte om han inte flyttar sig, sägs det.
08.45 får en kvinna en smäll på käften. En vilt gestikulerande man förs bort av landsmän. Polis tillkallas. Kvinnan skakar och får sitta ned på kontoret för att vila sig. Varför blev det bråk? Vittnen säger att mannen skallade henne eftersom han tyckte att hon trängde sig före i kön.
Retorik från två vänsterpartister i Barometern/OT och så en mer kaotisk verklighet, som redovisas i Östra Småland. Ingen ställer väl kravet på att den sortens politiker, som orerar fritt från verkligheten, ska lämna sina platser. De flesta nöjer sig med att konstatera att det finns ett vi och ett dom. Och så finns flyktingarna. De är som vi och precis som vi, när vi blir frustrerade.
Så, med Lenins lånade ord: Vad bör göras?
Vi kanske mycket mindre ska tala om flyktingarna som ett problem för att i stället beskriva vår överhet på det viset.
Jag är inte förvånad. Inte över Migrationsverkets ledning heller. Kanske inte ens över alla tjänstemän. Ibland har jag ju under årens lopp stött på några av dem utan att bli imponerad. Byråkrater är till ringa nytta när det blir kris, kaos och katastrof. Då står de hjälplösa i väntan på att reglementet ska tolkas och andra myndigheter konsulteras och de rutiner som inte längre fungerar på något sätt ska bringas i funktion. Det klarar de inte. Inte i tid i alla fall. Först när det är oreda talas som ett mantra om "ordning och reda". Det skulle varit ordning och reda från början, förstås. Eller för ett par veckor sedan.
Det ser dystert ut för vår svenska nation och det är inte flyktingarnas fel. Inte bara i alla fall. De skulle självfallet haft vett att stanna där de var och bli misshandlade eller dödade där och detta att de söker en bättre framtid för sig (och sina barn) bör förstås läggas dem till last. Med en liten fundering: Dom är som vi. De gör vad vi skulle jort i det läget.
Jag utmanades att granska de islamkritiska på Bloggardag. Det kanske jag gör, men det jag skrev om var en journalistik jag inte finner möta mig som läsare med respekt. Agneta Adeen spelar i en annan divison. Hon respekterar sina läsare och tar sitt ansvar att hålla oss informerade på allvar. Och då undrar jag denna morgon vem som ger oss insikter om vad som alldeles konkret föregått beslutet om gränskontroller. Vinner SD på varje punkt?
Nu tog jag politiskt ansvar och nödgas spara Modéus I som är Martin III till i morgon.
onsdag 11 november 2015
Litterärt
"Ett svårtytt tecken i samtiden", sa min kulturellt välorienterade vän, pastor L om att de synder som oegentligt kallas dödssynder nu går runt i det kulturella. En konstutställning och en räcka böcker från Ariton förlag i Skillinge tänker jag närmast på.
Varför är dödssynderna så kulturellt intressanta?
Jag vet inte. Jag konstaterar att. Hur hanteras detta i Kyrkans liv? I skriftetal? I predikningar? I de teologiska samtalen i församlingshemmen?
Jag har inte läst novellerna i det dödssyndsprojekt Ariton förlag drog igång. J
ag fick frågan om jag ville skriva och undrade om det skulle vara teologiska analyser. Det skulle det inte. Det skulle vara en berättelse. Jag förstod det som en samtida vinkling av en specifik synd. Berättande text om en person i samtiden i stället för en fullödigt utredande text och allt detta i novellformat. Böckerna är inte kyrkliga alster. Det är inte heller säkert att en synd beskrivs som vacker. Bäst att säga det, tror jag. Fast jag skriver rätt harmlöst.
Nu blir det sju böcker som releasas denna vecka, då de första tre kommer. Sedan kommer de resterande delarna under tiden januari till april.
Ibland är det lite tråkigt att inte vara församlingspräst och fundera över hur de litterära i församlingen kunde stimuleras att läsa en novell och kanske på ett stimulerande sätt säga något vid ett kyrkkaffe.
Poängen? Den gamla vanliga: förlåtelsen. Själva ärendet.
Jag ska skriva mejl till några präster och meddela att den som beställer hela serien slipper betala 200:- per bok, dvs 1400:-, utan får alla för 990:- om man beställer före 15 december och anger mitt namn vid beställningen. Samma villkor får gälla hugade bloggläsare. Hyfsad rabatt, tycker jag.
Jag tar vid igen:
Bokomslagen är snygga och en räcka dödssyndsböcker i församlingshemmets bokhylla innebär att alla efter ett tag kan räkna upp vilka dödssynderna är också om de inte läst en enda rad inuti böckerna. För att inte tala om hur böckerna pryder ett alldeles vanligt hem!
Men vem tar sig uppgiften an att försöka tyda tecknet att den här sortens böcker kommer ut på ett alldeles vanligt och alls inte kyrkligt förlag?
Varför är dödssynder så populära samtidigt som det sägs att Kyrkan bara talar om synd?
Förklara det den som kan.
Kan det höra ihop med att alla vet att pastorn är emot synden så ingen lyssnar när pastorn talar om den, analyserar den och försöker baxa syndare till Nådens tron? Eller är synden av sådant slag att människor sitter med den i knäet och gullar med den och alls inte vill ha syndens skuld utplånad, förintad?
Nog om detta bokprojekt.
Ska det vara litterärt kan jag bifoga en tweet från Svenska kyrkan.
Här är den snusförnumstighet Svenska kyrkan ville pigga upp mig med denna vecka.
Det är kanske vackert men oegentligt sagt.
Processen från färgglatt löv till skrumpet, missfärgat och förtorkat är kort. De färgglada löven kanske mest säger detta och föga om Gud, som helst påminner mig om Verkligheten genom sitt Ord?
Tweeten från Svenska kyrkan säger något som jag sålunda tvekar inför i sak och i klokskap.
Ska "Gud" hanteras så här?
Är det som det sägs?
Görs här inte som vanligt? Ett besked, som kan tyckas vara glatt, görs till lag, kravet att lysa upp och jag går inte fri från det kravet?
Eller är jag, som många litteratörer, alldeles för känslig?
Varför är dödssynderna så kulturellt intressanta?
Jag vet inte. Jag konstaterar att. Hur hanteras detta i Kyrkans liv? I skriftetal? I predikningar? I de teologiska samtalen i församlingshemmen?
Jag har inte läst novellerna i det dödssyndsprojekt Ariton förlag drog igång. J
ag fick frågan om jag ville skriva och undrade om det skulle vara teologiska analyser. Det skulle det inte. Det skulle vara en berättelse. Jag förstod det som en samtida vinkling av en specifik synd. Berättande text om en person i samtiden i stället för en fullödigt utredande text och allt detta i novellformat. Böckerna är inte kyrkliga alster. Det är inte heller säkert att en synd beskrivs som vacker. Bäst att säga det, tror jag. Fast jag skriver rätt harmlöst.
Nu blir det sju böcker som releasas denna vecka, då de första tre kommer. Sedan kommer de resterande delarna under tiden januari till april.
Ibland är det lite tråkigt att inte vara församlingspräst och fundera över hur de litterära i församlingen kunde stimuleras att läsa en novell och kanske på ett stimulerande sätt säga något vid ett kyrkkaffe.
Poängen? Den gamla vanliga: förlåtelsen. Själva ärendet.
Jag ska skriva mejl till några präster och meddela att den som beställer hela serien slipper betala 200:- per bok, dvs 1400:-, utan får alla för 990:- om man beställer före 15 december och anger mitt namn vid beställningen. Samma villkor får gälla hugade bloggläsare. Hyfsad rabatt, tycker jag.
Här är förlagets instruktion om att köpa De sju dödssynderna - i tre enkla steg.
1. Klicka på nedan länk.
Längst ned på sidan finns fem alternativ för att köpa böckerna.
Alla sju (omedelbar leverans av de första tre och sedan de nästkommande fyra när de tryckts (våren 2016)). Mest förmånligt.
eller
De tre böcker som lanseras just nu.
eller
Enstaka böcker ur serien.
Alla priser inkluderar frakt - vid köp av alla sju böckerna ingår även portot för kommande leveranser.
Välj bokpaket och klicka sedan på knappen "Boka", så skickas du till en ny sida.
2. Fyll i namn och adressuppgifter.
Detta är absolut nödvändiga uppgifter för att vi ska ha en adress att skicka böckerna till.
Under adressraderna finns en lista över alla författare som bidragit med texter till De sju dödssynderna. Välj mitt namn, Dag Sandahl, i listan. (Det är alltså jag som släpper in er i butiken bakvägen. DS)
Kryssa i rutan som bekräftar att du accepterat köpvillkoren och klicka sedan på knappen "Bekräfta och betala", så skickas du till en ännu ny sida.
3. Tredje och sista steget är själva betalningen. Här finns knappar för att betala direkt med kort alternativt att betala via sin egen internetbank.
Detta betalningsformulär ligger på en säker server (https://) vilket ska garantera säkra betalningar. Är du ändå osäker på att betala med kort kan du klicka på knappen till din internetbank och betala via den istället.
Klart!
När betalning mottagits får vi kvitto på din beställning och böckerna skickas till dig.
Här slutar förlagets instruktioner.
Bokomslagen är snygga och en räcka dödssyndsböcker i församlingshemmets bokhylla innebär att alla efter ett tag kan räkna upp vilka dödssynderna är också om de inte läst en enda rad inuti böckerna. För att inte tala om hur böckerna pryder ett alldeles vanligt hem!
Men vem tar sig uppgiften an att försöka tyda tecknet att den här sortens böcker kommer ut på ett alldeles vanligt och alls inte kyrkligt förlag?
Varför är dödssynder så populära samtidigt som det sägs att Kyrkan bara talar om synd?
Förklara det den som kan.
Kan det höra ihop med att alla vet att pastorn är emot synden så ingen lyssnar när pastorn talar om den, analyserar den och försöker baxa syndare till Nådens tron? Eller är synden av sådant slag att människor sitter med den i knäet och gullar med den och alls inte vill ha syndens skuld utplånad, förintad?
Nog om detta bokprojekt.
Ska det vara litterärt kan jag bifoga en tweet från Svenska kyrkan.
Här är den snusförnumstighet Svenska kyrkan ville pigga upp mig med denna vecka.
Löven som faller i vackra färger är Guds sätt att påminna om att du inte måste vara ung för att lysa upp någons liv
Processen från färgglatt löv till skrumpet, missfärgat och förtorkat är kort. De färgglada löven kanske mest säger detta och föga om Gud, som helst påminner mig om Verkligheten genom sitt Ord?
Tweeten från Svenska kyrkan säger något som jag sålunda tvekar inför i sak och i klokskap.
Ska "Gud" hanteras så här?
Är det som det sägs?
Görs här inte som vanligt? Ett besked, som kan tyckas vara glatt, görs till lag, kravet att lysa upp och jag går inte fri från det kravet?
Eller är jag, som många litteratörer, alldeles för känslig?
tisdag 10 november 2015
Journalistik
Visst är det värt uppskattning om en journalist vill veta och redovisa vad som finns i huvudet på en islamofob. Det gjorde ETC:s reporter och åstadkom ett reportage värt att lära sig något av.
Journalisten Ingrid Carlqvist intervjuades. Till detta fanns flera anledningar. Hon är opinionsbildare och placeras "till höger om Sverigedemokraterna." Det finns anledning att inte intervjua henne också, får vi veta. "Som att hon representerar åsikter som många menar är direkt farliga. Eller att man genom att upplåta spaltutrymme åt hennes tankar legitimerar och normaliserar rasism."
Här vill det till att vi som drillats i de de värderingar som bär upp ett öppet demokratiskt samhälle funderar.
Vilka "många" som menar något är, får vi inte veta. Det behövs kanske inte. Mängduppgiften räcker. Då ska minoriteter hålla käft, eller? Och så där med att "upplåta spaltutrymme" - några äger alltså utrymmet och upplåter åt andra, men inte åt vilka andra som helst. Risken finns att de avvikande legitimeras. Rasism? Definition behövs inte. Men att Ingrid Carlqvist argumenterar rasistiskt i normal icke-politisk mening, ser jag inte i ETC. Hon är islamkritiker. Nu intervjuas hon. Reportern har träffat henne "för att försöka förstå vad hon är så rädd för". Så kan man skriva. Man hade också med en annan vinkel kunnat beskriva vad hon är så "rädd om". Åsikter som hennes existerar och frodas tydligen bland en relativt stor del av befolkningen, heter det. Belägg lämnas inte.
Nu kastar sig reportern in i uppgiften för att se "om det går att mötas, diskutera och kanske minska polariseringen."
Men det är en vidare uppgift än den att förstå, väl? Reportern är dock "genuint nyfiken".
Ingrid Carlqvist ser att det kommer människor till Sverige som alls inte tycker om Sverige och inte vill anpassa sig. Jag förmodar det handlar om integration. Motfrågan: "Var ser du det någonstans? Du slänger ur dig det som om det skulle vara ett jättestort samhällsproblem." Carlqvist håller emot och nämner de "no go"-områdena, som polisen rapporterat om. 55 var de. Mer än 60 säger Carlqvist nu men i en parentes rättar reportern. "Det rör sig om en missuppfattning som polisen flera gånger har tillbakavisat." Nu hänger jag inte med. Var inte missuppfattningen att polisen aldrig vågade sig in i dessa områden när det egentligen är så, att poliserna aldrig tar sig in med bara ett fordon. Det behövs en back-up på samma sätt som brandkår och ambulans inte självklart kan köra in i somliga områden utan polis med. Förhåller det sig på det här viset eller är det en missuppfattning, som förts vidare i svenska medier? Jag vill veta.
Nu finns det forskning att ekonomisk jämlikhet är grundbult för hur väl ett samhälle fungerar, får Carlqvist veta. Hon säger att hon gärna läser denna forskning.
Frågan om varför Ingrid Carlqvist, journalisten, är så besviken på traditionella medier får svar: "Att ni sviker journalistiken." Motfrågan blir om det finns en dold agenda ,men så tror inte Carlqvist. I stället för att granska makten uppfostrar media folk. Där är hennes problem.
Någonstans här redovisar reportern sin undran:
"Jag börjar undra om det är någon mening med det här samtalet längre. Är det någon vits att ens börja bemöta de här påståendena?
Men uppgiften var väl att förstå, inte att gilla, om jag läste artikelingressen rätt.
Ingrid Carlqvist har varit gift med en muslimsk man och pekar nu på att en majoritet muslimer i Tyskland vill se sharialagar införda. Carlqvist skickar över källhänvisningar, men reportern kan hantera detta: "Jag hittar flera andra undersökningar som ger en helt motsatt bild liksom forskning som visar att alla människor i grunden vill bort från auktoritära styren och korruption oavsett ursprung."
Vi får inga källhänvisningar, men jag hajade till inför beskedet om "alla människor". Hur kan då auktoritära styrelseskick upprätthållas? Några vill väl ha dem?
Reportern talar om "stora grupper nationalistiska nynazister i Sverige idag" medan Ingrid Carlqvist inte tror att de är så många. Men nationen är viktig för henne. Den är som en familj som tänker ganska lika.
Reportern tycker inte det. "Skillnaderna mellan dina och mina åsikter är väl minst lika stora som mellan någon annan?"
- Ja, men varken du eller jag skulle skära halsen av varandra.
- Det är det väl ingen annan som gör heller ...?
- Jo, det är det.
Efter intervjun skickas alltså länkar för vidare läsning mellan reporter och intervjuad. Förhållandet anges. Artikeln avslutas därefter:"Några dagar senare sker det fruktansvärda dådet på skolan i Trollhättan." Det finns tydligen ett samband, men riktigt hur får läsaren inte veta. Ingenstans i artikeln har frågan om hudfärg aktualiserats.
Jag har inte nämnt reporterns namn. Skälet är enkelt. Hans uppgift var att via tidningen bära Ingrid Carlqvists mening till mig för att jag skulle läsa och värdera. Inte reporterns. Han är bara bäraren med ansvar för att jag får veta vad Carlqvist menar.
Fick jag det? Jo.
Fick jag något mera? Jag fick en stödjande hand genom läsningen så att jag skulle veta vad som var rätt och vad som var fel.
Jag kan inte uppfatta detta på annat sätt än som den gamla vanliga fostrande DDR-journalistiken. Nu har jag humor. Själva artikeln belyser just det Carlqvist ville belysa!
På min tid gällde att reportage korrekt återger. I ledartexter och krönikor kan resonemang skäras upp. Styrkan ligger då i korrektheten och i tilltron till läsaren och läsarens förmåga att vara kritisk. Brister denna tilltro till läsaren, vad ska läsaren då tänka om journalistiken?
http://www.etc.se/inrikes/i-huvudet-pa-en-islamofob
Journalisten Ingrid Carlqvist intervjuades. Till detta fanns flera anledningar. Hon är opinionsbildare och placeras "till höger om Sverigedemokraterna." Det finns anledning att inte intervjua henne också, får vi veta. "Som att hon representerar åsikter som många menar är direkt farliga. Eller att man genom att upplåta spaltutrymme åt hennes tankar legitimerar och normaliserar rasism."
Här vill det till att vi som drillats i de de värderingar som bär upp ett öppet demokratiskt samhälle funderar.
Vilka "många" som menar något är, får vi inte veta. Det behövs kanske inte. Mängduppgiften räcker. Då ska minoriteter hålla käft, eller? Och så där med att "upplåta spaltutrymme" - några äger alltså utrymmet och upplåter åt andra, men inte åt vilka andra som helst. Risken finns att de avvikande legitimeras. Rasism? Definition behövs inte. Men att Ingrid Carlqvist argumenterar rasistiskt i normal icke-politisk mening, ser jag inte i ETC. Hon är islamkritiker. Nu intervjuas hon. Reportern har träffat henne "för att försöka förstå vad hon är så rädd för". Så kan man skriva. Man hade också med en annan vinkel kunnat beskriva vad hon är så "rädd om". Åsikter som hennes existerar och frodas tydligen bland en relativt stor del av befolkningen, heter det. Belägg lämnas inte.
Nu kastar sig reportern in i uppgiften för att se "om det går att mötas, diskutera och kanske minska polariseringen."
Men det är en vidare uppgift än den att förstå, väl? Reportern är dock "genuint nyfiken".
Ingrid Carlqvist ser att det kommer människor till Sverige som alls inte tycker om Sverige och inte vill anpassa sig. Jag förmodar det handlar om integration. Motfrågan: "Var ser du det någonstans? Du slänger ur dig det som om det skulle vara ett jättestort samhällsproblem." Carlqvist håller emot och nämner de "no go"-områdena, som polisen rapporterat om. 55 var de. Mer än 60 säger Carlqvist nu men i en parentes rättar reportern. "Det rör sig om en missuppfattning som polisen flera gånger har tillbakavisat." Nu hänger jag inte med. Var inte missuppfattningen att polisen aldrig vågade sig in i dessa områden när det egentligen är så, att poliserna aldrig tar sig in med bara ett fordon. Det behövs en back-up på samma sätt som brandkår och ambulans inte självklart kan köra in i somliga områden utan polis med. Förhåller det sig på det här viset eller är det en missuppfattning, som förts vidare i svenska medier? Jag vill veta.
Nu finns det forskning att ekonomisk jämlikhet är grundbult för hur väl ett samhälle fungerar, får Carlqvist veta. Hon säger att hon gärna läser denna forskning.
Frågan om varför Ingrid Carlqvist, journalisten, är så besviken på traditionella medier får svar: "Att ni sviker journalistiken." Motfrågan blir om det finns en dold agenda ,men så tror inte Carlqvist. I stället för att granska makten uppfostrar media folk. Där är hennes problem.
Någonstans här redovisar reportern sin undran:
"Jag börjar undra om det är någon mening med det här samtalet längre. Är det någon vits att ens börja bemöta de här påståendena?
Men uppgiften var väl att förstå, inte att gilla, om jag läste artikelingressen rätt.
Ingrid Carlqvist har varit gift med en muslimsk man och pekar nu på att en majoritet muslimer i Tyskland vill se sharialagar införda. Carlqvist skickar över källhänvisningar, men reportern kan hantera detta: "Jag hittar flera andra undersökningar som ger en helt motsatt bild liksom forskning som visar att alla människor i grunden vill bort från auktoritära styren och korruption oavsett ursprung."
Vi får inga källhänvisningar, men jag hajade till inför beskedet om "alla människor". Hur kan då auktoritära styrelseskick upprätthållas? Några vill väl ha dem?
Reportern talar om "stora grupper nationalistiska nynazister i Sverige idag" medan Ingrid Carlqvist inte tror att de är så många. Men nationen är viktig för henne. Den är som en familj som tänker ganska lika.
Reportern tycker inte det. "Skillnaderna mellan dina och mina åsikter är väl minst lika stora som mellan någon annan?"
- Ja, men varken du eller jag skulle skära halsen av varandra.
- Det är det väl ingen annan som gör heller ...?
- Jo, det är det.
Efter intervjun skickas alltså länkar för vidare läsning mellan reporter och intervjuad. Förhållandet anges. Artikeln avslutas därefter:"Några dagar senare sker det fruktansvärda dådet på skolan i Trollhättan." Det finns tydligen ett samband, men riktigt hur får läsaren inte veta. Ingenstans i artikeln har frågan om hudfärg aktualiserats.
Jag har inte nämnt reporterns namn. Skälet är enkelt. Hans uppgift var att via tidningen bära Ingrid Carlqvists mening till mig för att jag skulle läsa och värdera. Inte reporterns. Han är bara bäraren med ansvar för att jag får veta vad Carlqvist menar.
Fick jag det? Jo.
Fick jag något mera? Jag fick en stödjande hand genom läsningen så att jag skulle veta vad som var rätt och vad som var fel.
Jag kan inte uppfatta detta på annat sätt än som den gamla vanliga fostrande DDR-journalistiken. Nu har jag humor. Själva artikeln belyser just det Carlqvist ville belysa!
På min tid gällde att reportage korrekt återger. I ledartexter och krönikor kan resonemang skäras upp. Styrkan ligger då i korrektheten och i tilltron till läsaren och läsarens förmåga att vara kritisk. Brister denna tilltro till läsaren, vad ska läsaren då tänka om journalistiken?
http://www.etc.se/inrikes/i-huvudet-pa-en-islamofob
måndag 9 november 2015
Hatisk
Få saker hatar jag så mycket som att försöka avsluta debatter som börjat eller i alla fall hakat i något som stått på bloggen eller lästs in i den och sedan drar vidare. Efter några svängar har vi hamnat i öppna landskap, som man kan trivas i, men då tarvas nog av Lundell tillverkat brännevin.
Det betyder ibland att en del påhopp hamnar i limbo och inte bemöts. Men jag måste dra gränsen någonstans.
Jag är för att det på denna bloggsida försiggår en intensiv debatt och en del roliga verbala svingar uppskattar jag, som ni kanske förstått. Några av våra samtalande vänners vapensköldar vill jag dock hålla blanka.
Jag tycker Anna inte ska behöva hoppas på personligt. Hon gör renhållningstjänst, ibland så att det inte bara bli välstädat utan mer ett rent helvete. Det må vara. Men nog händer det att hon är rolig och retas med framgång?
Några av de till påvedömet omvända jagar friskt också, närmast i ett nit som skulle kunna uppfattas som lutherskt. Det är jag också för. Men jag undrar om den blide Arborelius är lika glad som jag.
I det partipolitiska skriver jag sällan. Bortsett från det där om galningar i Miljöpartiet. Det gillade inte vår vän Torsten Schütte, som påpekade att det finns kristna i Miljöpartiet också. Lakoniskt genmäler jag: Kristna galningar. Men som vanligt gäller för denna pigga, käcka och muntra blogg att jag kan ha fel.
Hatisk är jag dock.
Hatet är i detta fall kärlekens baksida. Kärleken till kommentarfältet. Om ni inte gillar att läsa kommentarer får ni göra som syster Kerstin i Kalmar. Inte läsa.
Kanske ska jag be att på nytt få anföra ett ord av en min vän: "Dom ser inte hur du skrattar när du fått till en formulering." Och, får jag tillfoga, alla ironier uppfattas inte och hade de uppfattats hade de inte uppskattats ,så det är väl lika bra att det är som det är.
Är ni förresten alldeles säkra på att Dag Sandahl tycker som Bloggardag i alla stycken?
Det betyder ibland att en del påhopp hamnar i limbo och inte bemöts. Men jag måste dra gränsen någonstans.
Jag är för att det på denna bloggsida försiggår en intensiv debatt och en del roliga verbala svingar uppskattar jag, som ni kanske förstått. Några av våra samtalande vänners vapensköldar vill jag dock hålla blanka.
Jag tycker Anna inte ska behöva hoppas på personligt. Hon gör renhållningstjänst, ibland så att det inte bara bli välstädat utan mer ett rent helvete. Det må vara. Men nog händer det att hon är rolig och retas med framgång?
Några av de till påvedömet omvända jagar friskt också, närmast i ett nit som skulle kunna uppfattas som lutherskt. Det är jag också för. Men jag undrar om den blide Arborelius är lika glad som jag.
I det partipolitiska skriver jag sällan. Bortsett från det där om galningar i Miljöpartiet. Det gillade inte vår vän Torsten Schütte, som påpekade att det finns kristna i Miljöpartiet också. Lakoniskt genmäler jag: Kristna galningar. Men som vanligt gäller för denna pigga, käcka och muntra blogg att jag kan ha fel.
Hatisk är jag dock.
Hatet är i detta fall kärlekens baksida. Kärleken till kommentarfältet. Om ni inte gillar att läsa kommentarer får ni göra som syster Kerstin i Kalmar. Inte läsa.
Kanske ska jag be att på nytt få anföra ett ord av en min vän: "Dom ser inte hur du skrattar när du fått till en formulering." Och, får jag tillfoga, alla ironier uppfattas inte och hade de uppfattats hade de inte uppskattats ,så det är väl lika bra att det är som det är.
Är ni förresten alldeles säkra på att Dag Sandahl tycker som Bloggardag i alla stycken?
I veckan
I går var det en fin höstdag på sjön. Jag hade tänkt att vågorna skulle vara så besvärliga att jag inte skulle bogsera bryggor in i skyddat läge i viken men solskenet piggade upp och jag tig den lilla roddbåten och satte kroppen i arbete. En hund i fören, den andra på kurs (nu behöver vi inte föra mer diskussioner om hundar för ögonblicket, tror jag bortsett från korrigeringen att foxterriern är 11 och inte 13 år och kanske också bortsett från att hundar förhindrar demens). Nu är det dumt att ensam ta sig an uppgifter som enklare sköts med en medhjälpare till hands. Det blev nästan som jag tänkte bortsett från att vänster stövel läckte och jag ramlade två gångar. Halt och eländigt och inte längre riktigt gjort för mig. Jag blir lite utförligt mest för att markera insikten, att allt inte riktigt blir som man tänkt sig. Det gäller också framtidsplanering. Så vad då i veckan? "Blott en dag, ett ögonblick i sänder" är en slags mothållning mot effektiv planering.
I veckan kommer i alla fall de första tre böckerna i novellantologin om dödssynderna. Jag ska skriva lite mer om saken en annan dag /se där, framtidsplanering trots allt!/. Och så ska jag vara med när Kyrkostyrelsen möter Stiftsstyrelsen i Härnösand. Det betyder att jag får svårt att skriva om smaskiga detaljer som berättas vid överläggningarna för det som händer i sammanträdena är inte sådant som kan hamna på bloggen. Borde det inte? Nej, det finns samtal som ska föras utan att de som samtalar blir offentligt redovisningsskyldiga till skillnad från beslut som alltid ska vara offentliga och möjliga att förstå. Och beslut föregås av öppen debatt och, självklart, av faktaredovisning. Men samtal i sammanträden i styrelser och utskott, är en fråga för dem som valts som företrädare. Det betyder att samtalen också ska kunna föras utan skyddsnät, dvs alla har rätt att ha fel, pröva resonemang, får motrepliker och så knådas beslut fram.
Samråden mellan Kyrkostyrelsen och stiftsstyrelser tuggar på. Där fattas inga beslut men ges, som bäst, informationer. Och så har deltagarna sett varandra. Om samtalen kan jag säga så mycket, att informationen kan skruvas. Är det roligt? Inte riktigt. Det som redovisas från Kyrkostyrelsen är ju sådant vi hört till leda. Det riktigt intressanta i Härnösand, konflikten, tror jag kommer att svepas förbi med lätt hand.
Tillbaka till frågan om insyn - och begränsad insyn.
Representativ parlamentarisk demokrati betyder att väljarna väljer representanter. De väljer inte människor som i fråga efter fråga agerar på väljarnas mandat utan sådana som representerar väljarna och förväntas ha klokskap nog att hantera de frågor som blir aktuella med klokskap. "Du får ta hand om det där" är hållningen från väljarnas sida. Det betyder att väljarna får lita på att de bedömningar som görs är kloka - eller i varje fall de rimliga sett till situationen. Valen är tillfället att pröva om förtroendet för representanten finns kvar. Men för att detta system ska fungera behövs en tredje och granskande statsmakt. Förfaller journalistiken är det illa ute med oss.
Kommer regeringen att avgå i veckan?
Det tror jag inte, men noterar att kritiken mot regeringen inte bara styr på sak (handlingsförlamning) utan också på person. En i taget. De yngre statsråden kallas "vuxenbarnen" eller " 30 30 30", som är en förkortning av ett förhållande jag inte riktigt kan redogöra för. Jag trodde nog aldrig att jag skulle få se svensk socialdemokrati förnedras så som det kan ses nu när det gäller utövandet av statsmakten. Jag tänkte mig inte heller att socialdemokratin skulle hamna i regering med galningarna i Miljöpartiet och undrar mycket över detta. En ren S-regering hade varit möjlig - så tam och tandlös som oppositionen är. Här är mitt problem. Vi har fått ett system i politiken där folk tar sig fram och upp. Partierna är inte de folkrörelseburna partierna utan beslutsfattarorganisationer med, dock, betydande privilegier, som rekryterar beslutsfattare som gör politik till yrke. Interiörerna från SSU och MUF är lika skrämmande. Det är dessa som ska anförtros utövande av statsmakt! Och hållningen ska nu upprepas: "Stockholmare är smartare än lantisar." Det är så man tänker i Agnefit, det ärevördiga namnet på den holme som bär Den Helige Andes namn numera.
Jag har sett de politiska partierna i Kyrkomötet. De imponerar inte.
Tänk om de inte är stort bättre på att sköta världsliga angelägenheter än kyrkliga?
I veckan händer väl en del vanligt också.
I går var det dansbandsmässa i Rydaholm. Folkligt, festligt, fullsatt (nästan), fromt. Jag saknade salig Hellström. Vi firade den åttonde dagen. Söndagen är både veckans första och åttonde dag. Det är sublimt. Endast svårartat sekulariserade tror att måndagen är veckans första dag. Själv är jag redan på veckans andra.
I veckan kommer i alla fall de första tre böckerna i novellantologin om dödssynderna. Jag ska skriva lite mer om saken en annan dag /se där, framtidsplanering trots allt!/. Och så ska jag vara med när Kyrkostyrelsen möter Stiftsstyrelsen i Härnösand. Det betyder att jag får svårt att skriva om smaskiga detaljer som berättas vid överläggningarna för det som händer i sammanträdena är inte sådant som kan hamna på bloggen. Borde det inte? Nej, det finns samtal som ska föras utan att de som samtalar blir offentligt redovisningsskyldiga till skillnad från beslut som alltid ska vara offentliga och möjliga att förstå. Och beslut föregås av öppen debatt och, självklart, av faktaredovisning. Men samtal i sammanträden i styrelser och utskott, är en fråga för dem som valts som företrädare. Det betyder att samtalen också ska kunna föras utan skyddsnät, dvs alla har rätt att ha fel, pröva resonemang, får motrepliker och så knådas beslut fram.
Samråden mellan Kyrkostyrelsen och stiftsstyrelser tuggar på. Där fattas inga beslut men ges, som bäst, informationer. Och så har deltagarna sett varandra. Om samtalen kan jag säga så mycket, att informationen kan skruvas. Är det roligt? Inte riktigt. Det som redovisas från Kyrkostyrelsen är ju sådant vi hört till leda. Det riktigt intressanta i Härnösand, konflikten, tror jag kommer att svepas förbi med lätt hand.
Tillbaka till frågan om insyn - och begränsad insyn.
Representativ parlamentarisk demokrati betyder att väljarna väljer representanter. De väljer inte människor som i fråga efter fråga agerar på väljarnas mandat utan sådana som representerar väljarna och förväntas ha klokskap nog att hantera de frågor som blir aktuella med klokskap. "Du får ta hand om det där" är hållningen från väljarnas sida. Det betyder att väljarna får lita på att de bedömningar som görs är kloka - eller i varje fall de rimliga sett till situationen. Valen är tillfället att pröva om förtroendet för representanten finns kvar. Men för att detta system ska fungera behövs en tredje och granskande statsmakt. Förfaller journalistiken är det illa ute med oss.
Kommer regeringen att avgå i veckan?
Det tror jag inte, men noterar att kritiken mot regeringen inte bara styr på sak (handlingsförlamning) utan också på person. En i taget. De yngre statsråden kallas "vuxenbarnen" eller " 30 30 30", som är en förkortning av ett förhållande jag inte riktigt kan redogöra för. Jag trodde nog aldrig att jag skulle få se svensk socialdemokrati förnedras så som det kan ses nu när det gäller utövandet av statsmakten. Jag tänkte mig inte heller att socialdemokratin skulle hamna i regering med galningarna i Miljöpartiet och undrar mycket över detta. En ren S-regering hade varit möjlig - så tam och tandlös som oppositionen är. Här är mitt problem. Vi har fått ett system i politiken där folk tar sig fram och upp. Partierna är inte de folkrörelseburna partierna utan beslutsfattarorganisationer med, dock, betydande privilegier, som rekryterar beslutsfattare som gör politik till yrke. Interiörerna från SSU och MUF är lika skrämmande. Det är dessa som ska anförtros utövande av statsmakt! Och hållningen ska nu upprepas: "Stockholmare är smartare än lantisar." Det är så man tänker i Agnefit, det ärevördiga namnet på den holme som bär Den Helige Andes namn numera.
Jag har sett de politiska partierna i Kyrkomötet. De imponerar inte.
Tänk om de inte är stort bättre på att sköta världsliga angelägenheter än kyrkliga?
I veckan händer väl en del vanligt också.
I går var det dansbandsmässa i Rydaholm. Folkligt, festligt, fullsatt (nästan), fromt. Jag saknade salig Hellström. Vi firade den åttonde dagen. Söndagen är både veckans första och åttonde dag. Det är sublimt. Endast svårartat sekulariserade tror att måndagen är veckans första dag. Själv är jag redan på veckans andra.
söndag 8 november 2015
Pissande hundar
Det var lika bra att vara tydlig i rubriken så att känsliga personer kan undvika att läsa.
Det är inte ordet "hundar" de stör sig på. De vill eufemismer när det handlar om fenomenet att överskottsvätska ska ur kroppen. De känsliga vet inte att vara bibliska. Sålunda läser de i god ordning 1 Kung 16:11 "inte ett enda manfolk" men så läste inte deras fromma förfäder. I Carl XII:s bibel ser vi att Simri lät "intet qvart blifva, icke den som på väggena pissar". Och vi bibelsprängda kan också gå till 1 Kung 14:10, 21:21 och 2 Kung 9:8. King James inte att förglömma. Allt detta för att demonstrera en stor bibeltro, förstås. Det är inte helt säkert att de som talar fiiint är de mest bibliska.
Då kan vi äntligt ta oss vidare i framställningen.
Jag promenerar, fast inte denna stormiga dag anar jag, med två hundar. Grynet, en foxterrier med namn efter en dåförtiden känd tv-personlighet. Hon fyller 13 den 3 januari. Lovis är en kooiker, 3 år den 10 april. Promenad betyder ett par bajspåsar i fickan och uppmärksamhet så att hundarna är kopplade, för det finns en kanin i grannskapet för att inte tala om ett par eländiga och mycket provokativa katter. De är provocerande bara genom att vara, kan jag förtälja er. Man lär sig mycket av hundar. Inte bara så att de måste "respond to the call of the nature". De pissar små skvättar här och var för att signalera "Kilroy was here".
Det går så till att Grynet, som är äldst, gör sitt avtryck och därefter ska Lovis fram till platsen och göra sitt. Jag följer verksamheten och frågar då och då "Ska detta vara så nödvändigt? Kan vi inte bara gå vår runda - skogen, fårrundan, Blåsåsen eller Lantegendomen?" Jag får inget svar. De fortsätter som vanligt. Än här, än där. Men om Lovis får för sig att pissa någonstans, springer inte Grynet dit. Det är henne helt ointressant. Det är Lovis som uppenbarligen vill säga "jag är också här""
Det var då det slog mig.
Här har ni det kyrkliga beteendet. Där världen först pissar, pissar vi också. Lika glatt. Det var en deprimerande insikt. Världen pissar inte där Kyrkan har varit. Rollerna är helt omvända. Risken är inte att världen ska förkyrkligas, alltså. Risken är att Kyrkan förvärldsligas - och detta med sällspord entusiasm. En skvätt här, en skvätt där.
Ta flyktingfrågan. Nu ränner sttasråden till Kyrkans Hus om inte folk från Kyrkans Hus tar tåget till Stockholm för att få sitta med i regeringskansliets överläggningar. Den Morgan Johansson som med löje sett de kristnas tro, och markerat det alldeles öppet, är nu den som bjuder in. Och de kristliga kommer. Glada över att plötsligt få duga.
Med hjälp av flyktingfrågan blir Svenska kyrkan relevant - och varje personligt öde blir en tillgång för de hjälpande. Det kyrkliga kan varken hålla på sig eller hålla sig i lägen som dessa.
Jag hör till dem som menar att det finns ett kristet ansvar att hjälpa flyktingen och den som lider nöd. Jag har på Frimodig kyrkas uppdrag motionerat i Kyrkomötett i ärendet. Resultatet blir 75 miljoner. Det går att göra kloka insatser i församlingarna för de pengarna, bara man inte glömmer att sköta det som är församlingens vanliga (och det tror jag just nu är faran...)
Samtidigt måste det vara ett kristet ansvar - vi kallar detta ansvar "politisk diakoni" - att ställa de kritiska frågorna om hur ett integrationsarbete ska gå till. Det betyder att också fråga vad det svenska samhället ska göra om betydande befolkningsgrupper vill skapa parallellsamhällen som inte integreras. För att inte tala om vilka kraftfulla åtgärder som måste till för att förhindra uppkomsten av utanförskapssamhällen, där människor lever utanför systemen och livnär sig så gott det går där. Vi kan inte ha förbryterska gäng som plockar till sig vad de behöver genom tjuvnad och våldsbrott. Och här har de kristna ett särskilt ansvar att tala människosyn.
Företrädarna för snällismens livshållning tror inte att det finns onda människor. Det vet vi att det gör. Snällismen är därför oförmögen att bygga samhälle. Det är inte de kristna. De vet att samhällsbygge sker realistiskt med hänsyn tagen till att världen har fallit i synd och blir därefter. De vet kanske också att integration är att ta in nya delar i en bestämd helhet, om man kan förstå saken så. Vi ska skapa ett Sverige som är Sverige om än på ett något utvidgat sätt. Men Sverige. Annars är det inte integration utan omskapande. Konstruktion av något annat. Är det konstruktion i stället för integration saken gäller, ska det sägas så att medborgarna kan ta ställning till om det är detta de vill. Det är inte och ska inte vara självklart att de vill det.
Tänk vad mycket man kan tänka när man går ut för att hundarna ska få göra sitt. Och det var en eufemism. "Göra sitt" -! Jag är tydligen påverkad av Bibel 2000 och har blivit undanglidande i språket. Tillstånd i världen blir så lätt tillstånd i själen, uppenbarligen.
Det är inte ordet "hundar" de stör sig på. De vill eufemismer när det handlar om fenomenet att överskottsvätska ska ur kroppen. De känsliga vet inte att vara bibliska. Sålunda läser de i god ordning 1 Kung 16:11 "inte ett enda manfolk" men så läste inte deras fromma förfäder. I Carl XII:s bibel ser vi att Simri lät "intet qvart blifva, icke den som på väggena pissar". Och vi bibelsprängda kan också gå till 1 Kung 14:10, 21:21 och 2 Kung 9:8. King James inte att förglömma. Allt detta för att demonstrera en stor bibeltro, förstås. Det är inte helt säkert att de som talar fiiint är de mest bibliska.
Då kan vi äntligt ta oss vidare i framställningen.
Jag promenerar, fast inte denna stormiga dag anar jag, med två hundar. Grynet, en foxterrier med namn efter en dåförtiden känd tv-personlighet. Hon fyller 13 den 3 januari. Lovis är en kooiker, 3 år den 10 april. Promenad betyder ett par bajspåsar i fickan och uppmärksamhet så att hundarna är kopplade, för det finns en kanin i grannskapet för att inte tala om ett par eländiga och mycket provokativa katter. De är provocerande bara genom att vara, kan jag förtälja er. Man lär sig mycket av hundar. Inte bara så att de måste "respond to the call of the nature". De pissar små skvättar här och var för att signalera "Kilroy was here".
Det går så till att Grynet, som är äldst, gör sitt avtryck och därefter ska Lovis fram till platsen och göra sitt. Jag följer verksamheten och frågar då och då "Ska detta vara så nödvändigt? Kan vi inte bara gå vår runda - skogen, fårrundan, Blåsåsen eller Lantegendomen?" Jag får inget svar. De fortsätter som vanligt. Än här, än där. Men om Lovis får för sig att pissa någonstans, springer inte Grynet dit. Det är henne helt ointressant. Det är Lovis som uppenbarligen vill säga "jag är också här""
Det var då det slog mig.
Här har ni det kyrkliga beteendet. Där världen först pissar, pissar vi också. Lika glatt. Det var en deprimerande insikt. Världen pissar inte där Kyrkan har varit. Rollerna är helt omvända. Risken är inte att världen ska förkyrkligas, alltså. Risken är att Kyrkan förvärldsligas - och detta med sällspord entusiasm. En skvätt här, en skvätt där.
Ta flyktingfrågan. Nu ränner sttasråden till Kyrkans Hus om inte folk från Kyrkans Hus tar tåget till Stockholm för att få sitta med i regeringskansliets överläggningar. Den Morgan Johansson som med löje sett de kristnas tro, och markerat det alldeles öppet, är nu den som bjuder in. Och de kristliga kommer. Glada över att plötsligt få duga.
Med hjälp av flyktingfrågan blir Svenska kyrkan relevant - och varje personligt öde blir en tillgång för de hjälpande. Det kyrkliga kan varken hålla på sig eller hålla sig i lägen som dessa.
Jag hör till dem som menar att det finns ett kristet ansvar att hjälpa flyktingen och den som lider nöd. Jag har på Frimodig kyrkas uppdrag motionerat i Kyrkomötett i ärendet. Resultatet blir 75 miljoner. Det går att göra kloka insatser i församlingarna för de pengarna, bara man inte glömmer att sköta det som är församlingens vanliga (och det tror jag just nu är faran...)
Samtidigt måste det vara ett kristet ansvar - vi kallar detta ansvar "politisk diakoni" - att ställa de kritiska frågorna om hur ett integrationsarbete ska gå till. Det betyder att också fråga vad det svenska samhället ska göra om betydande befolkningsgrupper vill skapa parallellsamhällen som inte integreras. För att inte tala om vilka kraftfulla åtgärder som måste till för att förhindra uppkomsten av utanförskapssamhällen, där människor lever utanför systemen och livnär sig så gott det går där. Vi kan inte ha förbryterska gäng som plockar till sig vad de behöver genom tjuvnad och våldsbrott. Och här har de kristna ett särskilt ansvar att tala människosyn.
Företrädarna för snällismens livshållning tror inte att det finns onda människor. Det vet vi att det gör. Snällismen är därför oförmögen att bygga samhälle. Det är inte de kristna. De vet att samhällsbygge sker realistiskt med hänsyn tagen till att världen har fallit i synd och blir därefter. De vet kanske också att integration är att ta in nya delar i en bestämd helhet, om man kan förstå saken så. Vi ska skapa ett Sverige som är Sverige om än på ett något utvidgat sätt. Men Sverige. Annars är det inte integration utan omskapande. Konstruktion av något annat. Är det konstruktion i stället för integration saken gäller, ska det sägas så att medborgarna kan ta ställning till om det är detta de vill. Det är inte och ska inte vara självklart att de vill det.
Tänk vad mycket man kan tänka när man går ut för att hundarna ska få göra sitt. Och det var en eufemism. "Göra sitt" -! Jag är tydligen påverkad av Bibel 2000 och har blivit undanglidande i språket. Tillstånd i världen blir så lätt tillstånd i själen, uppenbarligen.
lördag 7 november 2015
Kleins uppgörelse med Søren Krarup
Dagens Seglora, som en gång levererade varje dag om än under avgränsade perioder eftersom redaktionen skulle fira både jul och midsommar, men som, i ärlighetens namn, hann med att skriva några veckor däremellan, har ännu inte kommit igång. De pekuniära medlen är väl ändå inlevererade från stift och församling samt en del andra offentligfinansierade organ.
Den gamle missionsförbundspastorn kom dock i den sporadiska utgivningen loss med sin insikt, att det går en väckelserörelse genom Europa. I frikyrkliga sammanhang ser man alltid en väckelse bakom knuten. Inte konstigt att Wrigstads Expressen kunde pussla ihop två käringar till en tittarstorm.
Vad gäller väckelsen? Jesus som Herre?
Nej, väckelserörelsen är en rörelse för att ta emot flyktingar och som står emot "fascismens ultranationalism som är gårdagens unkna svar på globala utmaningar."
Pastorn hade sett, jag kanske hederligt nog ska ange datum för hans litterära insats: 30 oktober, pastorn hade sett att det inte alls var svårt att känna igen Sverigedemokraternas "fascistiska grundmönster" när de lanserade en kampanj på temat "Kom inte hit".
I går, när jag förmodades fira krigarkonungen Gustaf II Adolf, såg jag i tidningarna samma budskap från Morgan Johansson.
Fascistisk grundmönster eller ord som fåt makt över tanken?
Tro nu inte att jag är särskilt svår mot Equmeniakyrkan. Jag var i Missionskyrkan i Moheda senast i går. Gratis vaccination utfördes där och då kan jag berätta att jag nu varit i den kyrkan två gånger i mitt liv. Första gången för att se Barnen från Frostmofjället.
Hade pastor Carlsson varit i Missionskyrkan i Moheda, hade jag avstått till och med från den gratisa vaccinationen. Någon måtta får det vara. Jag har nämligen så svårt för den pretentiösa dumheten. Jag vet att det i och för sig är dumt att ha svårt för dumhet - men vad ska jag arme göra åt det? Sitta mer framför tv?
"Det blåser reaktionära vindar i dagens Europa och inte sällan bärs de fram av kristna företrädare." Pastor Klein vet att berätta. Det är fascisterna igen. På Balkan och i Ungern. Lite undanglidande heter det: "Präster och biskopar kan gå i hand med högerextremister och hetsa mot kvinnors rättigheter, abort, enkönade äktenskap och mot det mångkulturella samhället." Kan gå? Eller går de faktiskt?
Hur kunde det bli så här?
Det är Søren Krarup i Sem (Ribe), som skrivit böcker om danskhet och det nationella och nu har hans idéer normaliserats, får vi veta. Per Wirtén har läst Krarup och skrivit en längre uppsats. Jag fick för mig att Klein betalat för insatsen och nu vet att berätta mera: "På många ställen i Europa företräds (märk ordet: företräds, DS) denna reaktionära backlash av präster och biskopar."
Vad ska ske då?
"Det är hög tid för den liberala och progrerssiva delen av kristenheten att bilda motstånd."
Jag läste också Wirténs uppsats och insåg efter ett tag, att det faktum att Søren Krarup är dansk präst och teolog inte kan hanteras. Wirtén kan inte dansk teologisk kontext och får då pressa på Krarup den enda modell Wirtén har. Krarup är den pepparkaksdeg som Wirtén har sin egen form för att få ut en hanterlig gestalt av. En brun gubbe, alltså. Riktigt så enkelt är det emellertid inte.
Søren Krarup agiterar först och främst mot fariseismen och, med Harald Nielsen, mot det "lunkne og halve" och detta med "en suveraen foragt" för att här ange en slags programförklaring, som följt Krarup sedan unga år (Søren Krarup, Verden var. Erindring og refleksion, Lindhardt og Ringhof, Viborg 1979)
Naturligtvis är han kyrkokritisk.
"Overflødig arbejdskraft på jagt efter at bevise deres eksistensberettigelse, det er sandheden om folkekirkens praester." (Søren Krarup, Praestens prediken - og ande foredrag, Gyldendal, Haselv 1971
I denna av Den danske folkekirke uppbackade fariseism, ser han faran för det totalitära samhället som uppfostrar människor för att passa in i just detta samhälle (Krarup 1971 s 96). Och Krarup ser det moderna sammanbrottet från 1789 till det remarkabla orwellska året 1984.
Søren Krarup är en civilisationskritiker.
Han kritiserar från höger. Det är nog inte svårt att förstå pastor Kleins reaktioner inför den kritiken. Det som gäller de sista grundtvigianerna i Danmark gäller många, tror jag Krarup skulle mena. De har blivit
"alle humane frasers svorne venner, et evigt jubilerende, syngende, talende, trallende, arrangerende folkefaerd, som dyrkede 'livet' och derfor lagde umådelig vaegt på at vaere med, hvor det foregik - för dér var 'livet'..."
(Søren Krarup, Det moderne sammenbrud 1789-1984, 2 udg Haslev 2001 s 150)
Har ni svårt för danskan så ljuda texten.
Behovet att få vara med. Behovet av relevans. Själva omåttligheten.
Krarup har kanske iakttagit något i samtidens kyrklighet?
Allt detta går Wirtén förbi, eftersom han inte förstår hur en intellektuell och teologiskt orienterad dansk präst tänker och vilken plats det danska polemiska har. Danskar är annorlunda, annorledes.
Pastor Klein behöver inte fatta det heller.
Hon vet ju på förhand.
Från Krarup i Sem utgick något som blev normalitet. Och detta kallar hon fascism.
Jag tycker definitivt illa om när verkligheten tillpassas fördomarna.
Det gör gärna de kristliga. Vi andra får väl vara mer realistiska. Det är väl också därför vi som kristna kan tala om trons materialitet och därmed ha vår glädje i Ordet och sakramenten.
För den kristliga idealiteten gäller idéer.
Därför delas bröd och vin ut som ett uttryck för en idé, inte därför att tron är materiell och altarets sakrament kan och ska tillbedjas. Den som inte har vett att tillbe Kristus i hans heliga sakrament, har inte vett att tillbe honom någon annanstans heller (Laurentius Petri)
Den som vet detta om de och det idealistiska, kanske också blir observant på det frasradikala och på fariseismen, om vi nu inte känner igen fariseismen i vårt eget hjärta. Men det är kanske att begära för mycket. Det är dock här Søren Krarup ser sin uppgift som präst, att avslöja fariseismen också i de samhälleliga strukturerna. Det är kanske inte så konstigt att han kallas fascist i ett försök att tysta vad han har att berätta?
Apropå Bloggardag:
Kom nu ihåg var ni först förstod att Dalman är glad. Det var här.
Minns också att det var inte mycket mer om konflikten i Härnösand ni fick veta än det ni läste här.
Saknar ni mig väldigt, väldigt mycket och tycker att ni inte sett mig på länge, så var så goda.
https://youtu.be/hPZfN2iC_Qs
Den gamle missionsförbundspastorn kom dock i den sporadiska utgivningen loss med sin insikt, att det går en väckelserörelse genom Europa. I frikyrkliga sammanhang ser man alltid en väckelse bakom knuten. Inte konstigt att Wrigstads Expressen kunde pussla ihop två käringar till en tittarstorm.
Vad gäller väckelsen? Jesus som Herre?
Nej, väckelserörelsen är en rörelse för att ta emot flyktingar och som står emot "fascismens ultranationalism som är gårdagens unkna svar på globala utmaningar."
Pastorn hade sett, jag kanske hederligt nog ska ange datum för hans litterära insats: 30 oktober, pastorn hade sett att det inte alls var svårt att känna igen Sverigedemokraternas "fascistiska grundmönster" när de lanserade en kampanj på temat "Kom inte hit".
I går, när jag förmodades fira krigarkonungen Gustaf II Adolf, såg jag i tidningarna samma budskap från Morgan Johansson.
Fascistisk grundmönster eller ord som fåt makt över tanken?
Tro nu inte att jag är särskilt svår mot Equmeniakyrkan. Jag var i Missionskyrkan i Moheda senast i går. Gratis vaccination utfördes där och då kan jag berätta att jag nu varit i den kyrkan två gånger i mitt liv. Första gången för att se Barnen från Frostmofjället.
Hade pastor Carlsson varit i Missionskyrkan i Moheda, hade jag avstått till och med från den gratisa vaccinationen. Någon måtta får det vara. Jag har nämligen så svårt för den pretentiösa dumheten. Jag vet att det i och för sig är dumt att ha svårt för dumhet - men vad ska jag arme göra åt det? Sitta mer framför tv?
"Det blåser reaktionära vindar i dagens Europa och inte sällan bärs de fram av kristna företrädare." Pastor Klein vet att berätta. Det är fascisterna igen. På Balkan och i Ungern. Lite undanglidande heter det: "Präster och biskopar kan gå i hand med högerextremister och hetsa mot kvinnors rättigheter, abort, enkönade äktenskap och mot det mångkulturella samhället." Kan gå? Eller går de faktiskt?
Hur kunde det bli så här?
Det är Søren Krarup i Sem (Ribe), som skrivit böcker om danskhet och det nationella och nu har hans idéer normaliserats, får vi veta. Per Wirtén har läst Krarup och skrivit en längre uppsats. Jag fick för mig att Klein betalat för insatsen och nu vet att berätta mera: "På många ställen i Europa företräds (märk ordet: företräds, DS) denna reaktionära backlash av präster och biskopar."
Vad ska ske då?
"Det är hög tid för den liberala och progrerssiva delen av kristenheten att bilda motstånd."
Jag läste också Wirténs uppsats och insåg efter ett tag, att det faktum att Søren Krarup är dansk präst och teolog inte kan hanteras. Wirtén kan inte dansk teologisk kontext och får då pressa på Krarup den enda modell Wirtén har. Krarup är den pepparkaksdeg som Wirtén har sin egen form för att få ut en hanterlig gestalt av. En brun gubbe, alltså. Riktigt så enkelt är det emellertid inte.
Søren Krarup agiterar först och främst mot fariseismen och, med Harald Nielsen, mot det "lunkne og halve" och detta med "en suveraen foragt" för att här ange en slags programförklaring, som följt Krarup sedan unga år (Søren Krarup, Verden var. Erindring og refleksion, Lindhardt og Ringhof, Viborg 1979)
Naturligtvis är han kyrkokritisk.
"Overflødig arbejdskraft på jagt efter at bevise deres eksistensberettigelse, det er sandheden om folkekirkens praester." (Søren Krarup, Praestens prediken - og ande foredrag, Gyldendal, Haselv 1971
I denna av Den danske folkekirke uppbackade fariseism, ser han faran för det totalitära samhället som uppfostrar människor för att passa in i just detta samhälle (Krarup 1971 s 96). Och Krarup ser det moderna sammanbrottet från 1789 till det remarkabla orwellska året 1984.
Søren Krarup är en civilisationskritiker.
Han kritiserar från höger. Det är nog inte svårt att förstå pastor Kleins reaktioner inför den kritiken. Det som gäller de sista grundtvigianerna i Danmark gäller många, tror jag Krarup skulle mena. De har blivit
"alle humane frasers svorne venner, et evigt jubilerende, syngende, talende, trallende, arrangerende folkefaerd, som dyrkede 'livet' och derfor lagde umådelig vaegt på at vaere med, hvor det foregik - för dér var 'livet'..."
(Søren Krarup, Det moderne sammenbrud 1789-1984, 2 udg Haslev 2001 s 150)
Har ni svårt för danskan så ljuda texten.
Behovet att få vara med. Behovet av relevans. Själva omåttligheten.
Krarup har kanske iakttagit något i samtidens kyrklighet?
Allt detta går Wirtén förbi, eftersom han inte förstår hur en intellektuell och teologiskt orienterad dansk präst tänker och vilken plats det danska polemiska har. Danskar är annorlunda, annorledes.
Pastor Klein behöver inte fatta det heller.
Hon vet ju på förhand.
Från Krarup i Sem utgick något som blev normalitet. Och detta kallar hon fascism.
Jag tycker definitivt illa om när verkligheten tillpassas fördomarna.
Det gör gärna de kristliga. Vi andra får väl vara mer realistiska. Det är väl också därför vi som kristna kan tala om trons materialitet och därmed ha vår glädje i Ordet och sakramenten.
För den kristliga idealiteten gäller idéer.
Därför delas bröd och vin ut som ett uttryck för en idé, inte därför att tron är materiell och altarets sakrament kan och ska tillbedjas. Den som inte har vett att tillbe Kristus i hans heliga sakrament, har inte vett att tillbe honom någon annanstans heller (Laurentius Petri)
Den som vet detta om de och det idealistiska, kanske också blir observant på det frasradikala och på fariseismen, om vi nu inte känner igen fariseismen i vårt eget hjärta. Men det är kanske att begära för mycket. Det är dock här Søren Krarup ser sin uppgift som präst, att avslöja fariseismen också i de samhälleliga strukturerna. Det är kanske inte så konstigt att han kallas fascist i ett försök att tysta vad han har att berätta?
Apropå Bloggardag:
Kom nu ihåg var ni först förstod att Dalman är glad. Det var här.
Minns också att det var inte mycket mer om konflikten i Härnösand ni fick veta än det ni läste här.
Saknar ni mig väldigt, väldigt mycket och tycker att ni inte sett mig på länge, så var så goda.
https://youtu.be/hPZfN2iC_Qs
fredag 6 november 2015
Stör inte Dalmans glädje!
Det kommer sura kommentarer i anledning av Johan Dalmans stora glädje. Först blev han biskop och då var han så glad att han darrade i benen, sa han. Så blev han överhovpredikant, Überhauptprediger. Det måtte väl ha darrat då också. Allt har gått honom väl i händer. Jag skulle vilja att kommentatorer håller undan sin surhet och i stället delar och fröjdas av den glädje som fyller Dalman. Varför skulle min själ bedrövas när en adelsman får dväljas i Konungens närhet, vid behov sova mellan de konungsliga lakana och se fram emot vad som komma skall.
Tanken när det stadgades att bara en biskop skulle kunna bli Överhovpredikant var den, att kalamiteter sådana som den när CH Martling utnämndes, skulle undvikas. Det uppskattades inte av kyrkosystemet, läs Hammar och hans entourage, att en präst av det icke önskvärda slaget skulle få sola sig i den konungsliga glansen och få s k legitimitet av detta. Alltså skulle kungen bara få utnämna biskopar - och biskopar är ju sedan länge sådana som är approberade.
Tanken då, vid utarbetandet av Kyrkoordningen, var att detta var en lämplig syssla för en nyligen pensionerad biskop. Som Johansson t ex. Men han kom inte till. Det gjorde en stiftsbiskop, som rimligen skulle ha full gärning i sitt stift. Nu är det med Strängnäs stift så, att det är adelstätt och biskop Aulén hann på sin tid både med att umgås med adeln och vara preses i Musikaliska Akademien så överhovpredikantsysslan ska nog Dalman klara av. Det är ett pyssel, det begriper vi. Men om adeln inte klarar av pyssel av det slaget, vad ska vi ha den till då?
Nu till en skön själs bekännelse.
När vi i arbetet med kyrkoordningen kom till punkten om vilka som Konungen skulle äga utnämna till Överhovpredikanter fann jag förslaget om inskränkningar dumt, men fann också att just jag knappast hade någon anledning att stå upp för detta konungsliga oinskränkta privilegium. Han kunde gott få hålla till godo med de vanliga biskoparna. Det får vi andra göra. Delad sorg är halv sorg. Med Dalman blir det ingen sorg. Det blir roligt och Dalman vet att föra sig i salongerna. Han kan sitta så länge att han har goda chanser att komma i tv vid solenna tillfällen med många statschefer närvarande.
Men Lönnermark då? Jag gillade hans sätt att hantera de gudstjänster och kyrkliga handlingar som jag såg i bilderburken. Han avslöjade sig som den församlingspräst han är. Han var omtänksam i sitt sätt att se på den kungliga familjen och det var församlingsprästens omsorgsblick jag såg. Må vara att han var Överhovpredikant, men först och främst var han familjens präst. Det som dög för Skövde-borna, dög för hovet.
Biskoparna är våra professionella optimister. Biskop Jonson var, såg jag, tacksam över alla flyktingar som kommer. Nu kunde Kyrkans omsorg bli konkret; hjärta, hjärna och hand.
Han har nog rätt. De äro många som går i spinn vid tanken på att vara efterfrågade. Inte bara Dalman. Här är förstås ett problem. Saklig omsorg är en sak. Det kommer flyktingar och då är det en kallelse att göra vad vi kan. Språkcafé, mänskliga möten med medkristna i gudstjänst och vid kyrkkaffe, handfast grannhjälp och en hållning som är respektfull och inser att den människa vi möter är en medmänniska, som vill vara till nytta och inte bara ett objekt för beskäftig omsorg. Hjälpismen bannlyser vi. Men det är risk att just beskäftig hjälpism blir hållning. Nu får vår fina tro också bli hand. Gud give att den kunde blivit hjärna och hjärta först, då.
Jag har sett dem, de många som präglas av saklig omsorg. Men jag vet att de andra också finns. Hjälpisterna. Jag hör till dem som menar att det är något konstigt med en kristen tro som blir glad över att det kommer flyktingar. Jag skulle vilja att de fick leva i fred i sitt land och att Syrien blev ett anständigt land.
Jag undrar fortfarande vad ärkebiskop Wejryd hade hos president Assad att göra. Vilka ingick i delegationen och vad sas från Svenska kyrkans håll då?
Stör nu inte Dalmans glädje. Det är opassande.
Lika opassande som att antyda att SD:s påpekanden om flyktingsituationen, de alla tog avstånd från, nu tycks bli regeringens politik. och lika opssande som att nu fråga de kristliga vart Merkels helgonstatus tagit vägen, för nu tycks det inte vara så mycket bevänt med tyska folket beredvillighet att ta emot människor på flykt och när det är så, återstår Schweden. Eller vad? De uppgifter som når mig är väldigt motstridiga och svåra att värdera. Av journalisterna får jag föga hjälp. Men vi ska nog inte störa deras glädje heller.
Utom, förstås, när det gäller Kyrkans Tidnings insats att förklara konflikten i Härnösands stift för oss. Det utlovades i en bloggkommentar något uttömmande och klargörande. Det kom inte mer än vad som kunde inhämtas på Bloggardag. Alla har inte anledning att vara glada.
Jag är.
Läser ni sandahlcitaten på Twitter?
Kloka citat. Man nästan svimmar.
Tanken när det stadgades att bara en biskop skulle kunna bli Överhovpredikant var den, att kalamiteter sådana som den när CH Martling utnämndes, skulle undvikas. Det uppskattades inte av kyrkosystemet, läs Hammar och hans entourage, att en präst av det icke önskvärda slaget skulle få sola sig i den konungsliga glansen och få s k legitimitet av detta. Alltså skulle kungen bara få utnämna biskopar - och biskopar är ju sedan länge sådana som är approberade.
Tanken då, vid utarbetandet av Kyrkoordningen, var att detta var en lämplig syssla för en nyligen pensionerad biskop. Som Johansson t ex. Men han kom inte till. Det gjorde en stiftsbiskop, som rimligen skulle ha full gärning i sitt stift. Nu är det med Strängnäs stift så, att det är adelstätt och biskop Aulén hann på sin tid både med att umgås med adeln och vara preses i Musikaliska Akademien så överhovpredikantsysslan ska nog Dalman klara av. Det är ett pyssel, det begriper vi. Men om adeln inte klarar av pyssel av det slaget, vad ska vi ha den till då?
Nu till en skön själs bekännelse.
När vi i arbetet med kyrkoordningen kom till punkten om vilka som Konungen skulle äga utnämna till Överhovpredikanter fann jag förslaget om inskränkningar dumt, men fann också att just jag knappast hade någon anledning att stå upp för detta konungsliga oinskränkta privilegium. Han kunde gott få hålla till godo med de vanliga biskoparna. Det får vi andra göra. Delad sorg är halv sorg. Med Dalman blir det ingen sorg. Det blir roligt och Dalman vet att föra sig i salongerna. Han kan sitta så länge att han har goda chanser att komma i tv vid solenna tillfällen med många statschefer närvarande.
Men Lönnermark då? Jag gillade hans sätt att hantera de gudstjänster och kyrkliga handlingar som jag såg i bilderburken. Han avslöjade sig som den församlingspräst han är. Han var omtänksam i sitt sätt att se på den kungliga familjen och det var församlingsprästens omsorgsblick jag såg. Må vara att han var Överhovpredikant, men först och främst var han familjens präst. Det som dög för Skövde-borna, dög för hovet.
Biskoparna är våra professionella optimister. Biskop Jonson var, såg jag, tacksam över alla flyktingar som kommer. Nu kunde Kyrkans omsorg bli konkret; hjärta, hjärna och hand.
Han har nog rätt. De äro många som går i spinn vid tanken på att vara efterfrågade. Inte bara Dalman. Här är förstås ett problem. Saklig omsorg är en sak. Det kommer flyktingar och då är det en kallelse att göra vad vi kan. Språkcafé, mänskliga möten med medkristna i gudstjänst och vid kyrkkaffe, handfast grannhjälp och en hållning som är respektfull och inser att den människa vi möter är en medmänniska, som vill vara till nytta och inte bara ett objekt för beskäftig omsorg. Hjälpismen bannlyser vi. Men det är risk att just beskäftig hjälpism blir hållning. Nu får vår fina tro också bli hand. Gud give att den kunde blivit hjärna och hjärta först, då.
Jag har sett dem, de många som präglas av saklig omsorg. Men jag vet att de andra också finns. Hjälpisterna. Jag hör till dem som menar att det är något konstigt med en kristen tro som blir glad över att det kommer flyktingar. Jag skulle vilja att de fick leva i fred i sitt land och att Syrien blev ett anständigt land.
Jag undrar fortfarande vad ärkebiskop Wejryd hade hos president Assad att göra. Vilka ingick i delegationen och vad sas från Svenska kyrkans håll då?
Stör nu inte Dalmans glädje. Det är opassande.
Lika opassande som att antyda att SD:s påpekanden om flyktingsituationen, de alla tog avstånd från, nu tycks bli regeringens politik. och lika opssande som att nu fråga de kristliga vart Merkels helgonstatus tagit vägen, för nu tycks det inte vara så mycket bevänt med tyska folket beredvillighet att ta emot människor på flykt och när det är så, återstår Schweden. Eller vad? De uppgifter som når mig är väldigt motstridiga och svåra att värdera. Av journalisterna får jag föga hjälp. Men vi ska nog inte störa deras glädje heller.
Utom, förstås, när det gäller Kyrkans Tidnings insats att förklara konflikten i Härnösands stift för oss. Det utlovades i en bloggkommentar något uttömmande och klargörande. Det kom inte mer än vad som kunde inhämtas på Bloggardag. Alla har inte anledning att vara glada.
Jag är.
Läser ni sandahlcitaten på Twitter?
Kloka citat. Man nästan svimmar.
torsdag 5 november 2015
Virestad, onsdag
Det var samling om Kyrkan på landsbygden och vi höll till i Virestad. Magnus Hedin som är kyrkoherde på plats hade tagit initiativet. Det blev mindre om sammanläggningar än vad jag trott men en del funderande över fastighetsfrågor och utjämning, det som det just nu skrivs remisser om.
Biskopen Modéus II kom och talade. Han gick på kryckor och det han sa var kanske inte nytt men inte dåligt. Vi brukade säga sådant när vi talade om att bygga församling. Mitt enda problem när jag hör sådant tal är att jag funderar över verkligheten, den med uppgivna präster och en landsbygd, som bortsett från de kyrkliga, inte är stort mindre sekulariserad än staden. Vi ser samma tv-program och manipuleras efter samma agenda. Det sas kloka saker om styrsystem för kyrkor och avfuktning, ja, ni vet, och så spelade kantorn på den digitala orgeln och den digitala flygeln.
Hur gör man med en kyrka som blivit mögelskadad och där kreosoten är farlig för folk?
Vi fick en rapport från Ås kyrka, Jönköpings län om arbetet att lyfta in församlingshemmet i kyrkan. Intressant. Mer än halva kyrkorummet blir alltså samlingsrum, toaletter, kök, kapell (för 24 personer), lekrum oh pysselrum. Kyrkorummet ska inte alltid stå varmt och där ryms 120 personer. En kyrka som kunnat rymma 350 blir alltså en "allt-i-ett"-kyrka. Så bygger man om i England och Tyskland också. Men där, just där, kom jag på vad jag varit med om. Det var generalstaben som planerade för det förra kriget. Det var saker som var möjliga att göra, för så skulle vårt tänkande styras. Inte på omöjligheterna. Styr man på det omöjliga, blir ingenting gjort, sa Modéus II. Ledarskapsutbildningen gav mer positiva ansatser., fick vi veta. Då tänkte jag på Heniz Schürmann, som lärt mig begreppet realutopi. Inte pessimism och inte optimism men realistiska analyser med bevarat hopp. Och vi bör fundera över det multifunktionella kyrkorummet. Det är ett rum av det slag som Två Systrars kapell var när kapellet var en källarlokal. Tillbaka till framtiden!
Nu är vi inne på multikyrkan i Ås.
800 medlemmar och bidrag gör att kyrkan kan byggas om för 12 miljoner, kanske. Hälften eller drygt det kommer i bidrag. Häftigt. Församlingshemmet kan säljas. Det var här insikten slog mig. Det handlar verkligen om att ta sig tillbaka till framtiden. Men hur klokt är det?
Modéus II sa föga annat än det vi andra sagt sedan 1970-talet. Då var det fel och elitistiskt. Nu är det rätt och folkkyrkligt.
Och så kyrkoherden i Västbo S:t Sigfrid.
Det var fint tänkt, det där med ombyggnation och ett litet kapell att fira gudstjänst i eftersom folk ändå inte kommer. Satsning på barnen genom lekrum och pysselrum. Jag som varit med, kände igen konceptet som progressivt folkkyrkligt år 1965. Då skulle söndagsskolarbetet, som befann sig i svårigheter, växlas mot barntimmar och särskilda lokaler (i församlingshemmens källare) ordnas. Genom barnen skulle så Svenska kyrkan nå föräldrarna.
Så tänktes det.
Så tänks det tydligen fortfarande. Det är en gammal församlingshemsstrategi, 60 år gammal, som flyttar in i framtidens kyrka. How come?
Generaler planerar alltid för det krig de just utkämpat oavsett om de vunnit kriget eller inte.
Är det alls möjligt att planera för framtidens kyrka - eller är detta just en sådan omöjlighet som bara tar tid och kraft från det möjliga?
Jag get inte.
Ett vet jag. Få tänker framtid. Få tänker nytt. Få tänker radikalt. Få tänker våghalsigt. Hnden på hjärtat: få tänker Kyrka.
Och nu får vi kanske en våg det närmaste decenniet när församlingshem i socken efter socken ska säljas och den s k verksamheten flytta in i ombyggda kyrkorum.
De förtroendevalda kommer att vallfärda för att se hur en sådan ombyggnation kan gå till - och kyrkokamrerare kommer att påpeka att man inte i längden kan ta verksamhetspengar till fastigheter (som i Sävsjö, KT denna dag på stiftsstidan).
Men folkevangelisationen?
Väckelsen?
Jag genomfors av en aning att nyaste mode kommer att bli att minimera kyrkorum, lyfta in just den verksamhet som var progressiv 1965 och nöja sig därmed. Vad kunde göras? Vad bör göras? Analyser.
Hur agerar en kyrka som vill åstadkomma väckelse? Jaja, jag vet. De fromma skriker i falsett: "Väckelsen kan inte organiseras fram." Nä, jag vet. Men betingelserna för den kan vi arbeta för. Men gör inte. Så vad bör göras om inte satsa 12 miljoner på en 1800-talskyrka i en församling som omfattar 800, men där inte ens 10% går i kyrkan (gick 10% skulle man inte bygga i ett kyrkorum för bruk vanliga söndagar som rymmer 24 platser) och närmaste kyrka ligger 6000 meter bort? Om vi kom till Ås för att etablera en kristen mission där, vad skulle vi då göra? Bygga in församlingslokalernas behov av lekrum och pysselrum eller möta vuxna människor på ett vuxet sätt?
Jag anar att Svenska kyrkan i stället för att lösa problem, hanterar dem. Det är vanligt. Det är begripligt. Det är mänskligt.
Och så till sist.
Hast du mir gesehen. Kyrkans Tidning hade med nyheten om konflikten i Härnösand - men blev ni ett endaste dugg klokare av tidningens insatser om ni tänker på vad ni hämtade in från Bloggardag?
http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/harnosand-tar-hjalp-med-samarbetsproblemen
Varför kan detta kyrkliga blad med över 27100 prenumeranter (2014) inte gräva djupare, till de principiella frågor som utlöste de praktiska problemen? Eller finns det inga sådana principiella frågor?
Frågan "hur känns det nu" ställdes inte till biskopen Eva Nordung Byström eller vår vän Tommy Eriksson. Det fanns en bild på Eva - men det fanns det på Bloggardag också.
Eva och Tommy skriver tydligen uttalanden, som tillställs media. Envägskommunikation med betoning på kommunikation, inte journalistik. Och detta nöjer sig journalisterna med. Inga kommentarer som går djupare från andra insiktsfulla och ingen koppling till en tidigare konflikt stiftsstyrelse/biskop, som den i Växjö. Det stora granskandet, förebådat i en kommentar på Bloggardag, lyser denna torsdag. Med sin frånvaro.
Kyrkans Tidnings chefredaktör gillar denna vecka lediga dagar med dåligt väder (finns verkligen något sådant som dåligt väder? Dåligt för vem, då? DS) och hyllar alla proffsiga kyrkogårdsarbetare. En av rubrikerna på förstasidan förkunnade att Bergets chef blir katolik. Det visste vi väl redan för två månader sedan? Annars undrar tydligen tidningen över döden och sexpysslet. Döden är inte slutet, får vi veta, men om sex är gudomligt blir en fråga. En Sarah Coakley gör motstånd, läser jag.
Artikeln är skriven med anledning av en understreckare i Svenska Dagbladet (23/10) och en kompetent gissning är att SvD inte ville publicera den.
Skrev jag utgivningssiffran för KT från förra året? 27100. Kan den som inte blir deprimerad denna torsdag vara riktigt frisk?
Biskopen Modéus II kom och talade. Han gick på kryckor och det han sa var kanske inte nytt men inte dåligt. Vi brukade säga sådant när vi talade om att bygga församling. Mitt enda problem när jag hör sådant tal är att jag funderar över verkligheten, den med uppgivna präster och en landsbygd, som bortsett från de kyrkliga, inte är stort mindre sekulariserad än staden. Vi ser samma tv-program och manipuleras efter samma agenda. Det sas kloka saker om styrsystem för kyrkor och avfuktning, ja, ni vet, och så spelade kantorn på den digitala orgeln och den digitala flygeln.
Hur gör man med en kyrka som blivit mögelskadad och där kreosoten är farlig för folk?
Vi fick en rapport från Ås kyrka, Jönköpings län om arbetet att lyfta in församlingshemmet i kyrkan. Intressant. Mer än halva kyrkorummet blir alltså samlingsrum, toaletter, kök, kapell (för 24 personer), lekrum oh pysselrum. Kyrkorummet ska inte alltid stå varmt och där ryms 120 personer. En kyrka som kunnat rymma 350 blir alltså en "allt-i-ett"-kyrka. Så bygger man om i England och Tyskland också. Men där, just där, kom jag på vad jag varit med om. Det var generalstaben som planerade för det förra kriget. Det var saker som var möjliga att göra, för så skulle vårt tänkande styras. Inte på omöjligheterna. Styr man på det omöjliga, blir ingenting gjort, sa Modéus II. Ledarskapsutbildningen gav mer positiva ansatser., fick vi veta. Då tänkte jag på Heniz Schürmann, som lärt mig begreppet realutopi. Inte pessimism och inte optimism men realistiska analyser med bevarat hopp. Och vi bör fundera över det multifunktionella kyrkorummet. Det är ett rum av det slag som Två Systrars kapell var när kapellet var en källarlokal. Tillbaka till framtiden!
Nu är vi inne på multikyrkan i Ås.
800 medlemmar och bidrag gör att kyrkan kan byggas om för 12 miljoner, kanske. Hälften eller drygt det kommer i bidrag. Häftigt. Församlingshemmet kan säljas. Det var här insikten slog mig. Det handlar verkligen om att ta sig tillbaka till framtiden. Men hur klokt är det?
Modéus II sa föga annat än det vi andra sagt sedan 1970-talet. Då var det fel och elitistiskt. Nu är det rätt och folkkyrkligt.
Och så kyrkoherden i Västbo S:t Sigfrid.
Det var fint tänkt, det där med ombyggnation och ett litet kapell att fira gudstjänst i eftersom folk ändå inte kommer. Satsning på barnen genom lekrum och pysselrum. Jag som varit med, kände igen konceptet som progressivt folkkyrkligt år 1965. Då skulle söndagsskolarbetet, som befann sig i svårigheter, växlas mot barntimmar och särskilda lokaler (i församlingshemmens källare) ordnas. Genom barnen skulle så Svenska kyrkan nå föräldrarna.
Så tänktes det.
Så tänks det tydligen fortfarande. Det är en gammal församlingshemsstrategi, 60 år gammal, som flyttar in i framtidens kyrka. How come?
Generaler planerar alltid för det krig de just utkämpat oavsett om de vunnit kriget eller inte.
Är det alls möjligt att planera för framtidens kyrka - eller är detta just en sådan omöjlighet som bara tar tid och kraft från det möjliga?
Jag get inte.
Ett vet jag. Få tänker framtid. Få tänker nytt. Få tänker radikalt. Få tänker våghalsigt. Hnden på hjärtat: få tänker Kyrka.
Och nu får vi kanske en våg det närmaste decenniet när församlingshem i socken efter socken ska säljas och den s k verksamheten flytta in i ombyggda kyrkorum.
De förtroendevalda kommer att vallfärda för att se hur en sådan ombyggnation kan gå till - och kyrkokamrerare kommer att påpeka att man inte i längden kan ta verksamhetspengar till fastigheter (som i Sävsjö, KT denna dag på stiftsstidan).
Men folkevangelisationen?
Väckelsen?
Jag genomfors av en aning att nyaste mode kommer att bli att minimera kyrkorum, lyfta in just den verksamhet som var progressiv 1965 och nöja sig därmed. Vad kunde göras? Vad bör göras? Analyser.
Hur agerar en kyrka som vill åstadkomma väckelse? Jaja, jag vet. De fromma skriker i falsett: "Väckelsen kan inte organiseras fram." Nä, jag vet. Men betingelserna för den kan vi arbeta för. Men gör inte. Så vad bör göras om inte satsa 12 miljoner på en 1800-talskyrka i en församling som omfattar 800, men där inte ens 10% går i kyrkan (gick 10% skulle man inte bygga i ett kyrkorum för bruk vanliga söndagar som rymmer 24 platser) och närmaste kyrka ligger 6000 meter bort? Om vi kom till Ås för att etablera en kristen mission där, vad skulle vi då göra? Bygga in församlingslokalernas behov av lekrum och pysselrum eller möta vuxna människor på ett vuxet sätt?
Jag anar att Svenska kyrkan i stället för att lösa problem, hanterar dem. Det är vanligt. Det är begripligt. Det är mänskligt.
Och så till sist.
Hast du mir gesehen. Kyrkans Tidning hade med nyheten om konflikten i Härnösand - men blev ni ett endaste dugg klokare av tidningens insatser om ni tänker på vad ni hämtade in från Bloggardag?
http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/harnosand-tar-hjalp-med-samarbetsproblemen
Varför kan detta kyrkliga blad med över 27100 prenumeranter (2014) inte gräva djupare, till de principiella frågor som utlöste de praktiska problemen? Eller finns det inga sådana principiella frågor?
Frågan "hur känns det nu" ställdes inte till biskopen Eva Nordung Byström eller vår vän Tommy Eriksson. Det fanns en bild på Eva - men det fanns det på Bloggardag också.
Eva och Tommy skriver tydligen uttalanden, som tillställs media. Envägskommunikation med betoning på kommunikation, inte journalistik. Och detta nöjer sig journalisterna med. Inga kommentarer som går djupare från andra insiktsfulla och ingen koppling till en tidigare konflikt stiftsstyrelse/biskop, som den i Växjö. Det stora granskandet, förebådat i en kommentar på Bloggardag, lyser denna torsdag. Med sin frånvaro.
Kyrkans Tidnings chefredaktör gillar denna vecka lediga dagar med dåligt väder (finns verkligen något sådant som dåligt väder? Dåligt för vem, då? DS) och hyllar alla proffsiga kyrkogårdsarbetare. En av rubrikerna på förstasidan förkunnade att Bergets chef blir katolik. Det visste vi väl redan för två månader sedan? Annars undrar tydligen tidningen över döden och sexpysslet. Döden är inte slutet, får vi veta, men om sex är gudomligt blir en fråga. En Sarah Coakley gör motstånd, läser jag.
Artikeln är skriven med anledning av en understreckare i Svenska Dagbladet (23/10) och en kompetent gissning är att SvD inte ville publicera den.
Skrev jag utgivningssiffran för KT från förra året? 27100. Kan den som inte blir deprimerad denna torsdag vara riktigt frisk?
onsdag 4 november 2015
Döden, döden, döden
En viss förvirring om den tidpunkt, som ingen kunde veta något om, gav de första kristna problem. Herren skulle snart komma tillbaka men när han liksom inte kom i tid blev döden ett problem. Skulle han alls inte komma när fromt och fint folk dog? Nu gäller detta att han kommer "snart" oss allihop - i alla tider. Några oss ska dö innan han kommer. Andra av oss ska leva då. Detta betyder att det uppstår ett kristet gravskick och dessförinnan ett kristet begravningsskick. Hanteringen av de döda gestaltar insikten att Kristus lever och att vi ska leva med honom.
Kring de kristnas begravningar i romarriket, och sådana ägde rum öppet när det inte var hårda förföljelsetider, fanns "ett tycke av triumftåg". De kristna sjöng glada sånger och bar palmkvistar i begravningsprocessionerna. Det förvånade de förgråtna romarna, vars begravningar var sorgliga tillställningar. Efterhand fick Kyrkan ta han om alla begravningar och kyrkogården blev Europa runt den lokala begravningsplatsen. Där vittnade korset om en tillhörighet, kan jag tänka, men också bibliksa bilder som duvan med olivkvist i näbben. Det finns liv bortom.
Kyrkan helgade tiden och firade den Uppståndne söndag efter söndag. Människor steg in i Kyrkans år och överraskades av påskens glädje. I Norden hade prästerna vett att peka på hur påsken och våren sammanföll. Livet sprang synligt fram! Vid begravningsgudstjänsterna förklarades vad Kristus gjort när han dog och uppstod. Döden är besegrad! Ljus och rökelse. Kristus som är världens ljus förkunnades och en doft av den osynliga världen kunde människor känna. Gravarna las på kristet vis i öst-västlig riktning, dvs kropparna las i gravarna på så sätt att de döda skulle kunna uppstå och se Kristus komma på himmelens skyar. Den vita svepningen, de vita vådorna, påminde om dopdräkten. Vi ser tidigt ett kristet gravskick i Sverige. Likbränningen upphörde när Sverige kristnades.
Hur förkunnas detta nu? Tydligen dåligt. Antalet direktare ökar. Det är när döda begravs utan vidare ceremonier, ungefär som man gör sig av med sopor. Så uttrycks samtidens människosyn, kan jag tänka. Vi är inte unika människor skapade till Guds avbild. Vi är reducerade till att vara arbetskraft och konsumenter. Det får sina konsekvenser för oss också när vi eller våra anhöriga är döda.
Vad blir kvar?
Sorg och saknad. Vi tänder ett ljus och är ledsna.
Sekulariseringen är inte god mot människor.
Är det alltså fel att tända ljus eller sätta blommor på gravarna? Nej. Men ljuständningen sätter fart där kristendomen förlorar mark. I Mälardalen och med stöd av Harald Halléns saligförklaringar av alla döda, som Radiotjänst erbjuder när det är 40- och 50-tal. Tänder de kristna ljus, behöver det ske mer medvetet. Och till symboler hör också begripliga ord, sådana som prästen vigts för att förkunna, Verbi Divini Minister som han är.
Vad ska det stå på gravstenen - eller ett träkors, som multnar ner på en generation?
Kör för sten, i går träffade jag stenhuggaren på Estvalls konditori i Moheda och han undrade om inte jag var jag. Det var jag. Såg han en ny affär i vardande? Såg jag blek ut?
Staffan Ljungman menar att den döde inte ska ha skrivit texten till sin gravsten. Men är det inte en bra chans att få sista ordet? Fundera. Sista ordet kanske ska vara ett bibelord? Om inte annat så retar det IS. Och jag markerar var jag här hemma. I Kyrkans gemenskap. Fast lite får man fundera. Kyrkoherden ville ha bibelord och hänvisning. På hans gravsten står att läsa: "Se, jag kommer snart. Upp."
En sak funderar jag över. Man ska vara medlem för att få bli begravd i Svenska kyrkans ordning. Borde det inte vara så att - oavsett medlemskap - kan den som är döpt bli kyrkligt begravd om det finns önskemål? En gång döpt, alltid döpt och Kyrkan har omsorg om de döpta, de som genom dopet blit med-kroppsdelar i Kristi kropp. Hur ska vi tänka nu?
Symboler är tecken som binder samman det vi ser med det vi inte ser. Därför är Kyrkans språk också ett symbolspråk, som kompletterar sakupplysningar. In med symboler, som går att förklara på ett meningsfullt sätt. Men se upp med symboler som ingenting betyder utan bara fungerar som fyrar på sorgens ocean.
Nu kollade jag i går på twitter och kan bara säga, att Harald Hallén inte kunnat göra Allhelgonahelgens uppföljning bättre:
Ser ni en massa gravljus ta sig runt efter en massa människor, då vet ni vad som hänt.
Ger digital ljuständning värme?
Eller är allt detta bara bildligt?
Jag gör något som åstadkommer - vad då?
Självfrälsning medelst ljuständning, alltså?
Så här går religionsskiften till och skiftet sker i Kyrkan förstås, här med den största och inflytelserika Svenska kyrkan som religionsskiftets agent.
Sänd Ditt ljus och din Sanning, kan jag be. Och si, det är något annat. Till kristen tro hör en portion förnuft. Det behövs inte i den synkretistiska civilreligionen.
Nu känner jag för en bestämd oppositionsrörelse i Svenska kyrkan, som arbetar under parollerna
"Evangelium till folket!" och "Ska de va, ska de va redit." Redigt betyder riktigt och avser inte det som nu framstår som riktigt galet. Religionsskifte med hjälp av modern teknik....
Kring de kristnas begravningar i romarriket, och sådana ägde rum öppet när det inte var hårda förföljelsetider, fanns "ett tycke av triumftåg". De kristna sjöng glada sånger och bar palmkvistar i begravningsprocessionerna. Det förvånade de förgråtna romarna, vars begravningar var sorgliga tillställningar. Efterhand fick Kyrkan ta han om alla begravningar och kyrkogården blev Europa runt den lokala begravningsplatsen. Där vittnade korset om en tillhörighet, kan jag tänka, men också bibliksa bilder som duvan med olivkvist i näbben. Det finns liv bortom.
Kyrkan helgade tiden och firade den Uppståndne söndag efter söndag. Människor steg in i Kyrkans år och överraskades av påskens glädje. I Norden hade prästerna vett att peka på hur påsken och våren sammanföll. Livet sprang synligt fram! Vid begravningsgudstjänsterna förklarades vad Kristus gjort när han dog och uppstod. Döden är besegrad! Ljus och rökelse. Kristus som är världens ljus förkunnades och en doft av den osynliga världen kunde människor känna. Gravarna las på kristet vis i öst-västlig riktning, dvs kropparna las i gravarna på så sätt att de döda skulle kunna uppstå och se Kristus komma på himmelens skyar. Den vita svepningen, de vita vådorna, påminde om dopdräkten. Vi ser tidigt ett kristet gravskick i Sverige. Likbränningen upphörde när Sverige kristnades.
Hur förkunnas detta nu? Tydligen dåligt. Antalet direktare ökar. Det är när döda begravs utan vidare ceremonier, ungefär som man gör sig av med sopor. Så uttrycks samtidens människosyn, kan jag tänka. Vi är inte unika människor skapade till Guds avbild. Vi är reducerade till att vara arbetskraft och konsumenter. Det får sina konsekvenser för oss också när vi eller våra anhöriga är döda.
Vad blir kvar?
Sorg och saknad. Vi tänder ett ljus och är ledsna.
Sekulariseringen är inte god mot människor.
Är det alltså fel att tända ljus eller sätta blommor på gravarna? Nej. Men ljuständningen sätter fart där kristendomen förlorar mark. I Mälardalen och med stöd av Harald Halléns saligförklaringar av alla döda, som Radiotjänst erbjuder när det är 40- och 50-tal. Tänder de kristna ljus, behöver det ske mer medvetet. Och till symboler hör också begripliga ord, sådana som prästen vigts för att förkunna, Verbi Divini Minister som han är.
Vad ska det stå på gravstenen - eller ett träkors, som multnar ner på en generation?
Kör för sten, i går träffade jag stenhuggaren på Estvalls konditori i Moheda och han undrade om inte jag var jag. Det var jag. Såg han en ny affär i vardande? Såg jag blek ut?
Staffan Ljungman menar att den döde inte ska ha skrivit texten till sin gravsten. Men är det inte en bra chans att få sista ordet? Fundera. Sista ordet kanske ska vara ett bibelord? Om inte annat så retar det IS. Och jag markerar var jag här hemma. I Kyrkans gemenskap. Fast lite får man fundera. Kyrkoherden ville ha bibelord och hänvisning. På hans gravsten står att läsa: "Se, jag kommer snart. Upp."
En sak funderar jag över. Man ska vara medlem för att få bli begravd i Svenska kyrkans ordning. Borde det inte vara så att - oavsett medlemskap - kan den som är döpt bli kyrkligt begravd om det finns önskemål? En gång döpt, alltid döpt och Kyrkan har omsorg om de döpta, de som genom dopet blit med-kroppsdelar i Kristi kropp. Hur ska vi tänka nu?
Symboler är tecken som binder samman det vi ser med det vi inte ser. Därför är Kyrkans språk också ett symbolspråk, som kompletterar sakupplysningar. In med symboler, som går att förklara på ett meningsfullt sätt. Men se upp med symboler som ingenting betyder utan bara fungerar som fyrar på sorgens ocean.
Nu kollade jag i går på twitter och kan bara säga, att Harald Hallén inte kunnat göra Allhelgonahelgens uppföljning bättre:
Ljuset du tände i helgen följer dig ut i din vardag. Värme och styrka.
Ser ni en massa gravljus ta sig runt efter en massa människor, då vet ni vad som hänt.
Ger digital ljuständning värme?
Eller är allt detta bara bildligt?
Jag gör något som åstadkommer - vad då?
Självfrälsning medelst ljuständning, alltså?
Så här går religionsskiften till och skiftet sker i Kyrkan förstås, här med den största och inflytelserika Svenska kyrkan som religionsskiftets agent.
Sänd Ditt ljus och din Sanning, kan jag be. Och si, det är något annat. Till kristen tro hör en portion förnuft. Det behövs inte i den synkretistiska civilreligionen.
Nu känner jag för en bestämd oppositionsrörelse i Svenska kyrkan, som arbetar under parollerna
"Evangelium till folket!" och "Ska de va, ska de va redit." Redigt betyder riktigt och avser inte det som nu framstår som riktigt galet. Religionsskifte med hjälp av modern teknik....
tisdag 3 november 2015
Positionsangivelse på Sorgens Ocean
Det gravljus du tänder i mörkret blir en fyr på sorgens ocean.
Bildspråket är målande. Betyder det något? Om det hetat att Jesus är världens ljus och i sorgens mörker kan han lysa och leda dig rätt till den trygga hamnen, då hade jag fattat. Men jag medger att jag kanske är immuniserad i överkant. I min barndoms Kronobergs län var ljuständningsseden inte så utbredd. Den är ju något som följer med sekulariseringen, som Mats Rehnberg visade i sin avhandling Ljusen på gravarna. Då är min lilla misstänksamhet kvickt väckt. Det finns en sekulariserad religion som inte frågar efter Jesus, fast det är han som besegrat döden. Denna religion praktiseras i Sverige i månadsskiftet oktober/november som ljuständning.
Till det religiösa hör att tända ljus och tolka på sitt eget sätt. Till tröst är det sagt att jag ligger i min grav men si, då kommer där en främling och lägger en ros på min grav. Då är jag inte död. Jag lever. Sa riksdagsprosten Harald Hallén, han som försett svenska folket med många floskler om döden. Det ska nog mer kraftfulla åtgärder till för att väcka mig till liv, när jag är död. Gammalkyrkligheten höll sådant tal för att vara kärringatröst. Det betyder, som ni vet, att det alls inte var någon tröst.
Jag kollar inte dödsannonser så noga, alltför dåligt måste jag medge. Jag har kommit i den åldern att jag borde vara målmedveten och i varje fall kolla att jag inte själv finns med där. Det lilla jag läser får mig att tro att folk nuförtiden inte har riktig kläm på vad det är att vara död. Ni minns hur det var i Rättvik där fader föreståndaren förmodades sitta och titta på sin egen begravning i Rättviks kyrka. Och det var den fromma varianten. Det tänks att de döda följer oss, intresserar sig för våra förehavanden och som döda ägnar sig åt sina favoritsysselsättningar. Det gör dom inte. Förklaringen är enkel. De är döda. Det vore inte fel om folk skulle ta detta faktum lite mer allvarligt.
Det där med Jesus då?
Han kommer tillbaka eftersom han är uppstånden, lever och sitter på Faderns högra sida. Det är då det blir fart på speleverket. Hur det är dessförinnan, vet vi inte mer än som en kontur. Att vet vi. Både människor och djur hjälper du, Herre.
Det finns folk som varit döda men blivit levande, uppväckta av Jesus. Jairi dotter och änkans son i Nain t ex. De levde "in i vår egen tid", heter det i texter som kommit till kring år 100. Det tror jag är alldeles riktigt men det intressanta är att de inte - lika lite som Lasaros - citeras när de berättar för en häpen allmoge hur det är att vara död. Förklaringen är att de inte kan berätta det - ungefär lika lite som jag kan berätta hur det är att sova. Somna in och vakna upp, det kan beskriva, dåsa, tryna och annat är processer i det medvetna, men det är inte själva sovandet. Om döden vet de som en gång varit döda att Jesus är Livets Herre. Det räcker så.
Då kan jag bli lite bekymrad över Svenska kyrkans hemsida med det digitala tändandet av ljus under fältropet "Släpp sorgen fri".
"I allhelgona vill vi släppa sorgen fri." I helsicke. Vi vill fundera över Jesus om vi är en kristen kyrka och inte en kvasipsykologisk anstalt. Lyssna!
"Och vi vill att du är med. Tillsammans lyser vi upp mörkret."
Så tänker kanske de som praktiserar en synkretisktisk civilreligion. En kyrkokristen tänker inte så, alls inte. Vad är det för ljus vi kan åstadkomma som driver bort fienden döden? Det är någon helt annan som presenterar sig och säger: Jag är världens ljus. Eller har det ordet lagts i hans mun liksom orden "Jag är uppståndelsen och livet?"
Jag ska inte notera mitt rika känsloliv när jag möter ohederligt välmenande känslopjunk av det slag som nu återfinns på Svenska kyrkans hemsida. Jag är ingen del av detta "kyrkoliv". Vill inte vara. Ska inte vara. Är det kring ett budskap av detta slag vi alla ska samlas, lägga bort några kontroversfrågor och så glada förse svenska folket med pretentiöst skitsnack och kalla företeelse "evangelium"? För dr Luther var det annorlunda än på hemsidan. Där handlade det om "was Christum treibet", det som driver Kristus. Nu är det sorgens ocean vi ska plaska eller paddla runt i. Så här går religionsskifte till. Märk mina ord. Vi betalar folk i Kyrkans Hus för att de ska åstadkomma detta. "Släpp sorgen fri" och tänd ett ljus om orden inte räcker till.
https://svenskakyrkan.se/mittljus/tandettljus
Och så till sist ett ord apropå blogginlägget om domprosttillsättningen i Stockholm.
Den författningstext som infördes på kyrkomötets begäran, ogillades egentligen av departementet. År 2000 skulle statskyrkosystemet ändras och då kunde Svenska kyrkan förfara som den ville men att sno ihop en text av det slag kyrkomötet önskade samtidigt som arbetet med ny kyrkoordning pågick var komplicerat. Här gällde ju att gå försiktigt fram, eftersom svensk grundlag stadgar åsikts- och trosfrihet samt frihet för den enskilde att inte behöva ge "det allmänna" besked om politiska och religiösa meningar.
Detta är svensk grundlag.
Det kyrkopolitikerna önskade var lätt att förstå men grundlagsvidrigt.
Därför fick det trollas med orden - och just därför var det viktigt att avförtrolla orden. Men oss emellan - vilket kyrkosystem, vilket i grunden ohederligt kyrkosystem detta är, som inte klarar vare sig den teologiska problemen eller det faktum att det finns folk som inte tror att 1958 års riksdagsbeslut är gudomligt. Tror ni det, förresten, oavsett vad ni tänker i sakfrågan? Jag ska inte än en gång bena ut hur 1958 års riksdagsbeslut genomförts med lögnen som vapen och sveket som verktyg - men så är det. Gud till ära?
Hegel konstaterade att när det går annorlunda till i verkligheten än i lagen bevittnar vi ett samhälle i upplösning.
Vill ni påstå att Hegel tog miste eller att han helt enkelt narrades?
Ska vi paddla eller plaska vidare på sorgens ocean nu?
Och nu är det sorg. Hur kunde det gå Svenska kyrkan och hennes folk så illa?
Bildspråket är målande. Betyder det något? Om det hetat att Jesus är världens ljus och i sorgens mörker kan han lysa och leda dig rätt till den trygga hamnen, då hade jag fattat. Men jag medger att jag kanske är immuniserad i överkant. I min barndoms Kronobergs län var ljuständningsseden inte så utbredd. Den är ju något som följer med sekulariseringen, som Mats Rehnberg visade i sin avhandling Ljusen på gravarna. Då är min lilla misstänksamhet kvickt väckt. Det finns en sekulariserad religion som inte frågar efter Jesus, fast det är han som besegrat döden. Denna religion praktiseras i Sverige i månadsskiftet oktober/november som ljuständning.
Till det religiösa hör att tända ljus och tolka på sitt eget sätt. Till tröst är det sagt att jag ligger i min grav men si, då kommer där en främling och lägger en ros på min grav. Då är jag inte död. Jag lever. Sa riksdagsprosten Harald Hallén, han som försett svenska folket med många floskler om döden. Det ska nog mer kraftfulla åtgärder till för att väcka mig till liv, när jag är död. Gammalkyrkligheten höll sådant tal för att vara kärringatröst. Det betyder, som ni vet, att det alls inte var någon tröst.
Jag kollar inte dödsannonser så noga, alltför dåligt måste jag medge. Jag har kommit i den åldern att jag borde vara målmedveten och i varje fall kolla att jag inte själv finns med där. Det lilla jag läser får mig att tro att folk nuförtiden inte har riktig kläm på vad det är att vara död. Ni minns hur det var i Rättvik där fader föreståndaren förmodades sitta och titta på sin egen begravning i Rättviks kyrka. Och det var den fromma varianten. Det tänks att de döda följer oss, intresserar sig för våra förehavanden och som döda ägnar sig åt sina favoritsysselsättningar. Det gör dom inte. Förklaringen är enkel. De är döda. Det vore inte fel om folk skulle ta detta faktum lite mer allvarligt.
Det där med Jesus då?
Han kommer tillbaka eftersom han är uppstånden, lever och sitter på Faderns högra sida. Det är då det blir fart på speleverket. Hur det är dessförinnan, vet vi inte mer än som en kontur. Att vet vi. Både människor och djur hjälper du, Herre.
Det finns folk som varit döda men blivit levande, uppväckta av Jesus. Jairi dotter och änkans son i Nain t ex. De levde "in i vår egen tid", heter det i texter som kommit till kring år 100. Det tror jag är alldeles riktigt men det intressanta är att de inte - lika lite som Lasaros - citeras när de berättar för en häpen allmoge hur det är att vara död. Förklaringen är att de inte kan berätta det - ungefär lika lite som jag kan berätta hur det är att sova. Somna in och vakna upp, det kan beskriva, dåsa, tryna och annat är processer i det medvetna, men det är inte själva sovandet. Om döden vet de som en gång varit döda att Jesus är Livets Herre. Det räcker så.
Då kan jag bli lite bekymrad över Svenska kyrkans hemsida med det digitala tändandet av ljus under fältropet "Släpp sorgen fri".
"I allhelgona vill vi släppa sorgen fri." I helsicke. Vi vill fundera över Jesus om vi är en kristen kyrka och inte en kvasipsykologisk anstalt. Lyssna!
"Och vi vill att du är med. Tillsammans lyser vi upp mörkret."
Så tänker kanske de som praktiserar en synkretisktisk civilreligion. En kyrkokristen tänker inte så, alls inte. Vad är det för ljus vi kan åstadkomma som driver bort fienden döden? Det är någon helt annan som presenterar sig och säger: Jag är världens ljus. Eller har det ordet lagts i hans mun liksom orden "Jag är uppståndelsen och livet?"
Jag ska inte notera mitt rika känsloliv när jag möter ohederligt välmenande känslopjunk av det slag som nu återfinns på Svenska kyrkans hemsida. Jag är ingen del av detta "kyrkoliv". Vill inte vara. Ska inte vara. Är det kring ett budskap av detta slag vi alla ska samlas, lägga bort några kontroversfrågor och så glada förse svenska folket med pretentiöst skitsnack och kalla företeelse "evangelium"? För dr Luther var det annorlunda än på hemsidan. Där handlade det om "was Christum treibet", det som driver Kristus. Nu är det sorgens ocean vi ska plaska eller paddla runt i. Så här går religionsskifte till. Märk mina ord. Vi betalar folk i Kyrkans Hus för att de ska åstadkomma detta. "Släpp sorgen fri" och tänd ett ljus om orden inte räcker till.
https://svenskakyrkan.se/mittljus/tandettljus
Och så till sist ett ord apropå blogginlägget om domprosttillsättningen i Stockholm.
Den författningstext som infördes på kyrkomötets begäran, ogillades egentligen av departementet. År 2000 skulle statskyrkosystemet ändras och då kunde Svenska kyrkan förfara som den ville men att sno ihop en text av det slag kyrkomötet önskade samtidigt som arbetet med ny kyrkoordning pågick var komplicerat. Här gällde ju att gå försiktigt fram, eftersom svensk grundlag stadgar åsikts- och trosfrihet samt frihet för den enskilde att inte behöva ge "det allmänna" besked om politiska och religiösa meningar.
Detta är svensk grundlag.
Det kyrkopolitikerna önskade var lätt att förstå men grundlagsvidrigt.
Därför fick det trollas med orden - och just därför var det viktigt att avförtrolla orden. Men oss emellan - vilket kyrkosystem, vilket i grunden ohederligt kyrkosystem detta är, som inte klarar vare sig den teologiska problemen eller det faktum att det finns folk som inte tror att 1958 års riksdagsbeslut är gudomligt. Tror ni det, förresten, oavsett vad ni tänker i sakfrågan? Jag ska inte än en gång bena ut hur 1958 års riksdagsbeslut genomförts med lögnen som vapen och sveket som verktyg - men så är det. Gud till ära?
Hegel konstaterade att när det går annorlunda till i verkligheten än i lagen bevittnar vi ett samhälle i upplösning.
Vill ni påstå att Hegel tog miste eller att han helt enkelt narrades?
Ska vi paddla eller plaska vidare på sorgens ocean nu?
Och nu är det sorg. Hur kunde det gå Svenska kyrkan och hennes folk så illa?
måndag 2 november 2015
Stockholms domkapitel
Jag har som vanligt varit dålig på dyrkan av anfädernas andar den förgångna helgen. Jag kan ursäktas med besök av ett par av barnbarnen. Det var mer framtid så. Vad vi gjorde? Kollade film på Netflix, en om två robotar som boxades. Hette den Real Steal? Och så en Potter-rulle, förstås.
Jag predikade i Rydaholm och lovade barnen en predikan på 3-4 timmar eftersom jag inte predikat de senaste åren mer än två gånger tidigare. De brottades i kyrkbänken under tiden men gav mig high-five efter gudstjänsten.
I princip, men inte i praktiken, höll vår idé att hälla äppeljuice i en tom bag-in-box (Fumése Blanches) och så servera barnen denna dryck inför de häpna föräldrarna. Nu hade jag inte fått till silvertejpen rätt så bagen läckte, vilket Sigrid, 7, larmade om. Men tipset lämnas vidare. Mer silvertejp så går det. Jag tog ur påsen genom det lilla hålet för pipen och tryckte tillbaka den så. Klipp upp påsen, häll i juicen (eller citrondryck om ni vill), tejpa ihop och låt små barnahänder plocka ut pipen. Praktiken misslyckades, men principen håller.
Jag lärde mig också vad den stora skorstenen sa till den lilla skorstenen. "Du som är så liten ska väl inte röka."
Säg har ni erat glada barnasinne kvar?
Jag sorterade osorterade pappershögar och hittade en lunta med fakta om Stockholms domkyrkoförsamling. Undran! Varför hade jag sparat denna lunta? Här återfanns handlingarna från domprosttillsättningen 1998. Jag beklagar att jag nödgas gå 17 år tillbaka i tiden, men den som inte kan sin historia, tvingas genomlida den ännu en gång - eller hur det brukar sägas.
Det handlar om SFS 1992:97. 3§ 1 st 3 p. I förordningen stadgas att det ska avges en förklaring inför biskops- och prästtjänster om tjänstgöring, dvs att fullt ut tjänstgöra med andra präster i Svenska kyrkans gudstjänster. Detta förklarade jag mig självklart villig att göra i min ansökan. Domkapitlet ville ha denna förklaring på ett särskilt papper, arkivbeständigt vill jag minnas. Det fick domkapitlet också. Vi skriver den 3 juni 1998. Men det fanns en hake. Domkapitlet hade formulerat en annan text än författningstexten. Domkapitlet var då en statlig myndighet. En myndighet som skriver andra texter än författning, tänk själva! Vad hade domkapitlet tillfogat. "Såväl kvinnor som män". Domkapitlet menade att dess formulering var "i enlighet med kyrkomötets skrivelse och intention".
Det halp alltså icke. att vara författningstrogen. Av elva sökanden förklarades fyra obehöriga. Dessa voro Göran Beijer, Roland Kristensson, Rolf Pettersson och Dag Sandahl.
De sju då? Hade undertecknat en förklaring som inte var författningsenlig när de sökte en tjänst i vilken rättsvård ingår. Dessa skulle rätteligen obehörigförklarats. Bland dem återfanns två domprostar, två som i olika stift skulle bli det och två som i tidens längd skulle bli biskopar.
Tillsättningen hamnade i långbänken men fortgick ändå utan att någon brydde sig om att saken överklagats.
Den 4 februari 1999 kunde Kulturdepartementet sända ut ett pressmeddelande med besked att regeringen avslog överklaganden från de fyra.
"Beslutet är ett viktigt kyrkopolitiskt ställningstagande och en klar signal till alla kvinnor som känner sig kallade att vara präster i Svenska kyrkan, säger kyrkominister Marita Ulvskog i en kommentar."
Brottet? Tja. "Trots upprepade möjligheter har de klagande inte särskilt förklarat sig beredda att tjänstgöra även med kvinnliga präster." Men den explicita saken, anges inte i författningen!!!! Vi skulle självklart vara behöriga. En annan, en helt annan fråga senare i anställningsprocessen, handlar om lämplighet. Men i nitet att göra det viktiga kyrkopolitiska ställningstagandet så...
Att grundlagsenligt befordra utifrån kriterierna förtjänst och skicklighet handlar det alltså inte om.
Caroline Krook var biskop, det var hon som haft domprosttjänsten dessförinnan, och drev en argumentation e silentio. Genom att inte bemöta allt domkapitlet (Krook) kom dragande med, skulle vi "vitsorda" kapitlets uppfattning. Domkapitlet hävdade t ex att giltigheten av begravningar som kvinnliga präster förrättat ifrågasatts. Den sortens dumheter var under nivån att bemöta, tänkte jag, men fick göra det i min framställning till regeringen när tystnaden om saken lades mig till last. Jag undrade sålunda som en fråga till regeringen om domkapitlet kunde belägga vad det påstod. Hade t ex en kista grävts upp och en manlig präst gjort om begravningen? Göran Beijer skrev för sin del till regeringen om "grav okunnighet" i domkapitlets yttrande.
Stockholms domkyrkoförsamlings kyrkoråd kunde redan den 9 december 1998, när Guldbrandzén förordades till tjänsten sedan de sju intervjuats i en första omgång och tre en omgång till, slå fast att "oavsett regeringens kommande beslut" ingen av de fyra andra kunde komma ifråga "eftersom de enligt vår åsikt inte kan uppfylla Svenska kyrkans beslut i ämbetsfrågan eller domkyrkoförsamlingens kyrkofullmäktiges policybeslut (juni 1998), där det klart uttalas att
'präster inom Stockholms domkyrkoförsamling skall fullt ut kunna tjänstgöra i gudstjänsterna med såväl manliga som kvinnliga präster. Vidare skall samtliga präster se tjänstgörande biskop i Stockholms stift som sin andliga ledare."
Likabehandling handlar det förstås inte om. Kyrkorådet skaffar sig en åsikt utan att tala med någon av dem kyrkorådet har åsikter om. Men det bästa är nog det sista.
Samtliga präster ska se biskopen som sin andliga ledare. Det står en doft av Tredje riket kring det tänkesättet. Kristligt sett är det än värre. Andligt ledarskap är faktiskt något annat än en formell ledaruppgift. Andligt ledarskap handlar om personligt förtroende. Det kan inte ett kyrkoråd kommendera fram.
Hur gick det med Marita Ulvskog, hon med det viktiga kyrkopolitiska ställningstagandet?
Detta år, 1999, fick hon av KG Hammar Ärkebiskopens Stefansmedalj. Den utdelas "till högt förtjänta medlemmar i Svenska kyrkan för en utomordentlig insats i kyrkan."
Allt detta hände på den goda tid när Svenska kyrkan var statskyrka och domkapitlen statliga myndigheter.
Det är väl att man har sitt glada barnasinne kvar.
Jag predikade i Rydaholm och lovade barnen en predikan på 3-4 timmar eftersom jag inte predikat de senaste åren mer än två gånger tidigare. De brottades i kyrkbänken under tiden men gav mig high-five efter gudstjänsten.
I princip, men inte i praktiken, höll vår idé att hälla äppeljuice i en tom bag-in-box (Fumése Blanches) och så servera barnen denna dryck inför de häpna föräldrarna. Nu hade jag inte fått till silvertejpen rätt så bagen läckte, vilket Sigrid, 7, larmade om. Men tipset lämnas vidare. Mer silvertejp så går det. Jag tog ur påsen genom det lilla hålet för pipen och tryckte tillbaka den så. Klipp upp påsen, häll i juicen (eller citrondryck om ni vill), tejpa ihop och låt små barnahänder plocka ut pipen. Praktiken misslyckades, men principen håller.
Jag lärde mig också vad den stora skorstenen sa till den lilla skorstenen. "Du som är så liten ska väl inte röka."
Säg har ni erat glada barnasinne kvar?
Jag sorterade osorterade pappershögar och hittade en lunta med fakta om Stockholms domkyrkoförsamling. Undran! Varför hade jag sparat denna lunta? Här återfanns handlingarna från domprosttillsättningen 1998. Jag beklagar att jag nödgas gå 17 år tillbaka i tiden, men den som inte kan sin historia, tvingas genomlida den ännu en gång - eller hur det brukar sägas.
Det handlar om SFS 1992:97. 3§ 1 st 3 p. I förordningen stadgas att det ska avges en förklaring inför biskops- och prästtjänster om tjänstgöring, dvs att fullt ut tjänstgöra med andra präster i Svenska kyrkans gudstjänster. Detta förklarade jag mig självklart villig att göra i min ansökan. Domkapitlet ville ha denna förklaring på ett särskilt papper, arkivbeständigt vill jag minnas. Det fick domkapitlet också. Vi skriver den 3 juni 1998. Men det fanns en hake. Domkapitlet hade formulerat en annan text än författningstexten. Domkapitlet var då en statlig myndighet. En myndighet som skriver andra texter än författning, tänk själva! Vad hade domkapitlet tillfogat. "Såväl kvinnor som män". Domkapitlet menade att dess formulering var "i enlighet med kyrkomötets skrivelse och intention".
Det halp alltså icke. att vara författningstrogen. Av elva sökanden förklarades fyra obehöriga. Dessa voro Göran Beijer, Roland Kristensson, Rolf Pettersson och Dag Sandahl.
De sju då? Hade undertecknat en förklaring som inte var författningsenlig när de sökte en tjänst i vilken rättsvård ingår. Dessa skulle rätteligen obehörigförklarats. Bland dem återfanns två domprostar, två som i olika stift skulle bli det och två som i tidens längd skulle bli biskopar.
Tillsättningen hamnade i långbänken men fortgick ändå utan att någon brydde sig om att saken överklagats.
Den 4 februari 1999 kunde Kulturdepartementet sända ut ett pressmeddelande med besked att regeringen avslog överklaganden från de fyra.
"Beslutet är ett viktigt kyrkopolitiskt ställningstagande och en klar signal till alla kvinnor som känner sig kallade att vara präster i Svenska kyrkan, säger kyrkominister Marita Ulvskog i en kommentar."
Brottet? Tja. "Trots upprepade möjligheter har de klagande inte särskilt förklarat sig beredda att tjänstgöra även med kvinnliga präster." Men den explicita saken, anges inte i författningen!!!! Vi skulle självklart vara behöriga. En annan, en helt annan fråga senare i anställningsprocessen, handlar om lämplighet. Men i nitet att göra det viktiga kyrkopolitiska ställningstagandet så...
Att grundlagsenligt befordra utifrån kriterierna förtjänst och skicklighet handlar det alltså inte om.
Caroline Krook var biskop, det var hon som haft domprosttjänsten dessförinnan, och drev en argumentation e silentio. Genom att inte bemöta allt domkapitlet (Krook) kom dragande med, skulle vi "vitsorda" kapitlets uppfattning. Domkapitlet hävdade t ex att giltigheten av begravningar som kvinnliga präster förrättat ifrågasatts. Den sortens dumheter var under nivån att bemöta, tänkte jag, men fick göra det i min framställning till regeringen när tystnaden om saken lades mig till last. Jag undrade sålunda som en fråga till regeringen om domkapitlet kunde belägga vad det påstod. Hade t ex en kista grävts upp och en manlig präst gjort om begravningen? Göran Beijer skrev för sin del till regeringen om "grav okunnighet" i domkapitlets yttrande.
Stockholms domkyrkoförsamlings kyrkoråd kunde redan den 9 december 1998, när Guldbrandzén förordades till tjänsten sedan de sju intervjuats i en första omgång och tre en omgång till, slå fast att "oavsett regeringens kommande beslut" ingen av de fyra andra kunde komma ifråga "eftersom de enligt vår åsikt inte kan uppfylla Svenska kyrkans beslut i ämbetsfrågan eller domkyrkoförsamlingens kyrkofullmäktiges policybeslut (juni 1998), där det klart uttalas att
'präster inom Stockholms domkyrkoförsamling skall fullt ut kunna tjänstgöra i gudstjänsterna med såväl manliga som kvinnliga präster. Vidare skall samtliga präster se tjänstgörande biskop i Stockholms stift som sin andliga ledare."
Likabehandling handlar det förstås inte om. Kyrkorådet skaffar sig en åsikt utan att tala med någon av dem kyrkorådet har åsikter om. Men det bästa är nog det sista.
Samtliga präster ska se biskopen som sin andliga ledare. Det står en doft av Tredje riket kring det tänkesättet. Kristligt sett är det än värre. Andligt ledarskap är faktiskt något annat än en formell ledaruppgift. Andligt ledarskap handlar om personligt förtroende. Det kan inte ett kyrkoråd kommendera fram.
Hur gick det med Marita Ulvskog, hon med det viktiga kyrkopolitiska ställningstagandet?
Detta år, 1999, fick hon av KG Hammar Ärkebiskopens Stefansmedalj. Den utdelas "till högt förtjänta medlemmar i Svenska kyrkan för en utomordentlig insats i kyrkan."
Allt detta hände på den goda tid när Svenska kyrkan var statskyrka och domkapitlen statliga myndigheter.
Det är väl att man har sitt glada barnasinne kvar.
söndag 1 november 2015
Konflikten i Härnösand, §127
Jag har inte sett någon nyhetsrapportering om saken. Det kan bero på att nyheter, mycket märkligt men i alla fall, tycks inträffa på journalisters kontorstid. Då vet de inte till sig i sin iver att rapportera också det de alls inte kan överblicka. Ubåtsjakter och sånt. Inte riktigt så med konflikten i Härnösand
I Härnösands Stiftsstyrelse har biskop Eva Nordung Byström reserverat sig mot ett beslut övriga i stiftsstyrelsen samfällt tagit. Det kan tyckas vara en variant av det intressanta "Mot det fattade beslutet reserverade sig samtliga utom prosten".
Jag läser sålunda § 127 i stiftsstyrelsens protokoll (22 okt).
Jag får veta att samtliga fack "kräver att biskop, stiftsdirektor och stiftsjägmästare omgående och på ett strukturerat sätt börjar arbeta med att hitta framtill ett fungerande samarbete och kommunikation, både inåt och utåt. Därefter involveras även styrelsen, och motsvarande arbete genomförs där, för att uppnå samma grundläggande förutsättningar och en solid grund för att skapa öppenhet, förtroende mellan ledning och styrelse. Först därefter kan man bygga upp samma förtroende och tilit i hela organisationen."
Bilden som framträder är bilden av kaos. Samarbetet fungerar inte - varken utåt eller inåt. Kommunikationen verkar ha brutit samman i själva byråkratin. Saken tas i flera steg. Sista steget är att förtroende och tillit ska byggas upp i hela organisationen, dvs när detta väl gäller mellan ledning och styrelse. Tala om härva.
Stiftsstyrelsen beslöt i denna situation om en ny delegationsordning där stiftsdirektor och stiftsjägmästare direkt underställs styrelsen. Det tyckte inte biskopen. En sådan ny ordning strider mot beslut i stiftsfullmäktige, bortsett från att stiftsstyrelsen går ifrån ett tidigare fattat styrelsebeslut. Biskopen ville att stiftsstyrelsens ordförande, dvs hon själv, ska vara arbetsledare för stiftsdirektorn. Så är det, antyder hon, i alla andra stift.
I kursiv heter det i reservationen:
"Så vill jag till sist tilläga:
Jag är inte ute efter makt, utan vill uppnå ett klimat med så få konflikter som möjligt utifrån det mandat för ansvar, styrning och ledning som enligt KO, arbetsrätten och arbetsmiljölagen är givet mig som biskop. Jag vill med andra ord få det utrymme och det mandat som krävs för att uppfylla ett uppdrag som jag också personligen kommer att ställas till svars för om det inte utförs på rätt sätt."
Den fem sidor långa reservationen skrevs den 26 oktober och undertecknas med en intressant precisering:
"Arbetsmiljöansvarig chef enligt stiftsstyrelsens delegation och organisationsplan.
Ledamot och ordförande i Stiftsstyrelsen och Domkapitlet
Biskop i Härnösands stift.
Biskopens besked att hon inte är ute efter makt, avslöjar att saken gäller just makten mellan stiftsstyrelse och biskop och, såvitt man läser rätt mellan raderna, mellan stiftsdirektor och biskop också. Detta är inte en dagsfärsk konflikt, anar vi också.
Tar vi till Formulär 1A för konflikter i Svenska kyrkan torde det i Härnösand vara en majoritet kvinnoprästmotståndare som i stiftsstyrelsen gör sitt bästa för att tråka den kvinnliga biskopen.
Ska vi följa Formulär 1A?
Eller handlar det om ämbetsfrågan - fast på ett annat sätt? Biskopsämbetet i förhållande till den kyrkopolitiska styrningen? Inte vet jag, och detta är ingen kyrklig tidning med resurser att bena upp härvor. Hur kommer det sig att Kyrkans Tidning inte legat på framkant? Har tidningen inte kunnat förnimma att något varit på gång? Eller är det en negativ nyhet som inte längre platsar i Kyrkans Tidning där det mesta ska gillas och hyllas? Vad gör tidningar och övriga media i Härnösands stift? Nyhetsbevakar eller struntar i de kyrkliga frågorna?
När det fanns en konflikt som tycks motsvara denna i Växjö stift, avgick biskopen. Eva Nordung Byström är nog personligen mer charmerande än Sven Thidevall, så det behöver inte bli så. Men är det en grundläggande konflikt som äventyrar samarbetet på stiftskansliet, brukar lösningen vara att någon får gå. Det ska inte uteslutas att det blir biskopen, om man analyserar den kyrkostruktur och styrningen av den, som vi numera har - eller för den delen om man analyserar det fattade beslutet.
Jag hoppas att alla som surnade till när jag repeterade Kyrka Ämbete Enhet och menade, att jag på något sätt ofruktbart gick tillbaka till något som var ett helt passerat stadium, nu gläder sig över att Bloggardag tagit upp något samtida och varit tidigt ute med det. På Kyrkans Tidning har man nog tagit helgledigt, men här bangar vi inte till båtnad för läsarna.
Jag vet att det finns en faiblesse för kvinnliga präster och biskopar. Till 99% sägs svenska folket gilla ämbetsreformen och det är en procentsats som avgör själva frågan för somliga. Kanske vill några ha jämförelsematerial när det gäller, ja ni vet. Här är det materialet. Mitran käckt på svaj. Ska vi säga Sverige - England 1-0?
I Härnösands Stiftsstyrelse har biskop Eva Nordung Byström reserverat sig mot ett beslut övriga i stiftsstyrelsen samfällt tagit. Det kan tyckas vara en variant av det intressanta "Mot det fattade beslutet reserverade sig samtliga utom prosten".
Jag läser sålunda § 127 i stiftsstyrelsens protokoll (22 okt).
Jag får veta att samtliga fack "kräver att biskop, stiftsdirektor och stiftsjägmästare omgående och på ett strukturerat sätt börjar arbeta med att hitta framtill ett fungerande samarbete och kommunikation, både inåt och utåt. Därefter involveras även styrelsen, och motsvarande arbete genomförs där, för att uppnå samma grundläggande förutsättningar och en solid grund för att skapa öppenhet, förtroende mellan ledning och styrelse. Först därefter kan man bygga upp samma förtroende och tilit i hela organisationen."
Bilden som framträder är bilden av kaos. Samarbetet fungerar inte - varken utåt eller inåt. Kommunikationen verkar ha brutit samman i själva byråkratin. Saken tas i flera steg. Sista steget är att förtroende och tillit ska byggas upp i hela organisationen, dvs när detta väl gäller mellan ledning och styrelse. Tala om härva.
Stiftsstyrelsen beslöt i denna situation om en ny delegationsordning där stiftsdirektor och stiftsjägmästare direkt underställs styrelsen. Det tyckte inte biskopen. En sådan ny ordning strider mot beslut i stiftsfullmäktige, bortsett från att stiftsstyrelsen går ifrån ett tidigare fattat styrelsebeslut. Biskopen ville att stiftsstyrelsens ordförande, dvs hon själv, ska vara arbetsledare för stiftsdirektorn. Så är det, antyder hon, i alla andra stift.
I kursiv heter det i reservationen:
"Så vill jag till sist tilläga:
Jag är inte ute efter makt, utan vill uppnå ett klimat med så få konflikter som möjligt utifrån det mandat för ansvar, styrning och ledning som enligt KO, arbetsrätten och arbetsmiljölagen är givet mig som biskop. Jag vill med andra ord få det utrymme och det mandat som krävs för att uppfylla ett uppdrag som jag också personligen kommer att ställas till svars för om det inte utförs på rätt sätt."
Den fem sidor långa reservationen skrevs den 26 oktober och undertecknas med en intressant precisering:
"Arbetsmiljöansvarig chef enligt stiftsstyrelsens delegation och organisationsplan.
Ledamot och ordförande i Stiftsstyrelsen och Domkapitlet
Biskop i Härnösands stift.
Biskopens besked att hon inte är ute efter makt, avslöjar att saken gäller just makten mellan stiftsstyrelse och biskop och, såvitt man läser rätt mellan raderna, mellan stiftsdirektor och biskop också. Detta är inte en dagsfärsk konflikt, anar vi också.
Tar vi till Formulär 1A för konflikter i Svenska kyrkan torde det i Härnösand vara en majoritet kvinnoprästmotståndare som i stiftsstyrelsen gör sitt bästa för att tråka den kvinnliga biskopen.
Ska vi följa Formulär 1A?
Eller handlar det om ämbetsfrågan - fast på ett annat sätt? Biskopsämbetet i förhållande till den kyrkopolitiska styrningen? Inte vet jag, och detta är ingen kyrklig tidning med resurser att bena upp härvor. Hur kommer det sig att Kyrkans Tidning inte legat på framkant? Har tidningen inte kunnat förnimma att något varit på gång? Eller är det en negativ nyhet som inte längre platsar i Kyrkans Tidning där det mesta ska gillas och hyllas? Vad gör tidningar och övriga media i Härnösands stift? Nyhetsbevakar eller struntar i de kyrkliga frågorna?
När det fanns en konflikt som tycks motsvara denna i Växjö stift, avgick biskopen. Eva Nordung Byström är nog personligen mer charmerande än Sven Thidevall, så det behöver inte bli så. Men är det en grundläggande konflikt som äventyrar samarbetet på stiftskansliet, brukar lösningen vara att någon får gå. Det ska inte uteslutas att det blir biskopen, om man analyserar den kyrkostruktur och styrningen av den, som vi numera har - eller för den delen om man analyserar det fattade beslutet.
Jag hoppas att alla som surnade till när jag repeterade Kyrka Ämbete Enhet och menade, att jag på något sätt ofruktbart gick tillbaka till något som var ett helt passerat stadium, nu gläder sig över att Bloggardag tagit upp något samtida och varit tidigt ute med det. På Kyrkans Tidning har man nog tagit helgledigt, men här bangar vi inte till båtnad för läsarna.
Jag vet att det finns en faiblesse för kvinnliga präster och biskopar. Till 99% sägs svenska folket gilla ämbetsreformen och det är en procentsats som avgör själva frågan för somliga. Kanske vill några ha jämförelsematerial när det gäller, ja ni vet. Här är det materialet. Mitran käckt på svaj. Ska vi säga Sverige - England 1-0?
Borde jag skriva något om att hon för kräklan fel?
Nej, då blir ni bara upprörda. Över mig!
Fast det säger kanske något. Vad vet jag inte. Fråga Stiftsstyrelsen, vetja.
Nu genomförs alltså den organisationsförändring biskopen inte vill.
Stiftsdirektorn och stiftsjägmästaren hamnar under Stiftsstyrelsen, som därmed stärker sin operativa makt och försvagar biskopens.
Hur blir det då?
Den som lever får se, som vi säger en dag som denna. Den som inte lever får också se - och kanske organisationsplanen för Härnösands stift inte är det som då väcker störst intresse.
lördag 31 oktober 2015
Kyrka Ämbete Enhet
De idoga, det finns sådana, har lagt ut Kyrka Ämbete Enhet på kyrkligdokumentation.nu
Det är det samtalsdokument som togs fram och som resulterade i än mer resoluta åtgärder mot de s k kvinnoprästmotståndarna. Biskoparna vek ner sig. De var rädda för två kvinnliga präster som var spjutspets i arbetet att undanröja allt fortsatt samtal. "Det var då för väl att vi fick stopp på det där", som Margit Sahlin sa.
Nu kan alla läsa den förgripliga texten.
Den som vill tänka, ska också betänka att arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och Svenska kyrkans fria synod kunde tacka dem de satt in i samtalsgruppen. Det kunde inte Biskopsmötet (som sprang ifrån texten och i följe hade Jonsson och Svenungsson och sekreterare Persenius, som dock senare fick bli biskop trots detta debacle) men inte heller Svenska kyrkans centralstyrelse (som ändå fick se Odenberg bli biskop i Lund). Märkligt att de först dels inte kan stå för sitt dokument, dels kan vinna befordran på kuppen. Förklara det så att jag fattar innan jag ska skriva memoarer.
Vill någon anstränga sig och se en slags sidoprodukt till arbetet, kan man läsa boken Kyrklig Splittring, som jag arbetade med parallellt med arbetet i gruppen.
På sidan 5 kan man se vad gruppen syftade till. Ett underlag för studium och vidare samtal samt eventuella ställningstaganden från ansvariga organ i vår kyrka. På den senare punkten kunde väl arbetsgruppen se att det blev något. Kanske rapporten (s 6) ökade någons kunskap, men den fördjupade sannerligen inte samhörigheten och befrämjade alls icke enheten.
På sid 19 beskrivs den självkänsla som (s 20) skulle kunna innebära att det är lättare att leva med olikheter i ämbetstolkningen i Svenska kyrkan än i Church of England. Det blev inte så. Engelsmännen hittade former - och den som vill kan väl fortfarande från Kyrklig Samling få fatt på något av de sista exemplaren av Kvinnor i biskopsämbetet.
Från sidan 20 och framåt beskrivs samsynen och de skilda synerna. Det är där man kan arbeta sig vidare, tror jag.
Allt detta var år 1993.
Det var tid för vägval och biskoparna valde för oss allihop. Den dåvarande kyrkostyrelsen gjorde detsamma.
Tillfället kommer långsamt flygande och sätter sig men lyfter snabbt.
Varför kunde processen inte få gå vidare? Vad var det som var så farligt? Jag bläddrade igenom rapporten igen och ser inte så få intressanta konstateranden. Det var mycket man var överens om och greppet att ta in erfarenheter från det ekumeniska arbetet hade kunnat leda till intressanta diskussioner.
För dem som Biskopsmötet och Centralstyrelsen satt i samtalsgruppen var den gemensamma vigningen och gudstjänsten det avgörande viktiga.
De andra försökte påpeka att det kunde vara rätt enigt detta förutan. Vigningsgemenskap är något mer än gemenskapen med dem som vigs samtidigt. Eftersom ämbetsfrågan är bekännelsemässigt oklar kunde, menade de, oklarheterna fokuseras och arbetas igenom. Alla var tydligen övers om att den som är tveksam till eller ifrågasätter kvinnor som präster inte av detta skäl ska nekas vigning och en biskopskandidat av det slaget "kan väljas och utnämnas" (s 34-35)
Detta kanske är svar nog på frågan varför rapporten stoppades.
Men det som skrivits är alltså samsynen. Då. I samtalsgruppen.
Det var samsynen som kunde ses som ett steg tillbaka.
Och nu, 25 år efter det samtalsgruppen tillsattes, vet vi vad framstegen innebär.
Det finns kanske anledning att gå till kyrkligdokumentation. nu och läsa rapporten. Det finns något i den som gjorde att det var väl att den stoppades. Sådana dokument har en stimulerande inverkan på somliga.
Ingen ska heller missa den mening som väckte anstöt (s 18):
"Ur teologisk synpunkt finns det två möjliga och tolkningsmässigt hedervärda huvudståndpunkter i frågan om kvinnor som präster och biskopar."
Det var inte den så kallade minoriteten som formulerade den meningen utan en av dem som Biskopsmötet satt i samtalsgruppen. Men behöver inte tro att de som tänker annorlunda än jag själv inte vill vara seriösa och argumentera intellektuellt anständigt. Också det jag tänker vara fel kan vara teologiskt hedervärt. Samtalsgruppen var ett hedervärt försök att ta upp ämbetskonfliktens grundfrågor till samtal. Av detta bidde inget.
Som sagt: Tillfället kommer långsamt flygande och sätter sig men lyfter snabbt. Och så bra att det finns idoga människor som förser oss med källmaterial att studera.
Det är det samtalsdokument som togs fram och som resulterade i än mer resoluta åtgärder mot de s k kvinnoprästmotståndarna. Biskoparna vek ner sig. De var rädda för två kvinnliga präster som var spjutspets i arbetet att undanröja allt fortsatt samtal. "Det var då för väl att vi fick stopp på det där", som Margit Sahlin sa.
Nu kan alla läsa den förgripliga texten.
Den som vill tänka, ska också betänka att arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och Svenska kyrkans fria synod kunde tacka dem de satt in i samtalsgruppen. Det kunde inte Biskopsmötet (som sprang ifrån texten och i följe hade Jonsson och Svenungsson och sekreterare Persenius, som dock senare fick bli biskop trots detta debacle) men inte heller Svenska kyrkans centralstyrelse (som ändå fick se Odenberg bli biskop i Lund). Märkligt att de först dels inte kan stå för sitt dokument, dels kan vinna befordran på kuppen. Förklara det så att jag fattar innan jag ska skriva memoarer.
Vill någon anstränga sig och se en slags sidoprodukt till arbetet, kan man läsa boken Kyrklig Splittring, som jag arbetade med parallellt med arbetet i gruppen.
På sidan 5 kan man se vad gruppen syftade till. Ett underlag för studium och vidare samtal samt eventuella ställningstaganden från ansvariga organ i vår kyrka. På den senare punkten kunde väl arbetsgruppen se att det blev något. Kanske rapporten (s 6) ökade någons kunskap, men den fördjupade sannerligen inte samhörigheten och befrämjade alls icke enheten.
På sid 19 beskrivs den självkänsla som (s 20) skulle kunna innebära att det är lättare att leva med olikheter i ämbetstolkningen i Svenska kyrkan än i Church of England. Det blev inte så. Engelsmännen hittade former - och den som vill kan väl fortfarande från Kyrklig Samling få fatt på något av de sista exemplaren av Kvinnor i biskopsämbetet.
Från sidan 20 och framåt beskrivs samsynen och de skilda synerna. Det är där man kan arbeta sig vidare, tror jag.
Allt detta var år 1993.
Det var tid för vägval och biskoparna valde för oss allihop. Den dåvarande kyrkostyrelsen gjorde detsamma.
Tillfället kommer långsamt flygande och sätter sig men lyfter snabbt.
Varför kunde processen inte få gå vidare? Vad var det som var så farligt? Jag bläddrade igenom rapporten igen och ser inte så få intressanta konstateranden. Det var mycket man var överens om och greppet att ta in erfarenheter från det ekumeniska arbetet hade kunnat leda till intressanta diskussioner.
För dem som Biskopsmötet och Centralstyrelsen satt i samtalsgruppen var den gemensamma vigningen och gudstjänsten det avgörande viktiga.
De andra försökte påpeka att det kunde vara rätt enigt detta förutan. Vigningsgemenskap är något mer än gemenskapen med dem som vigs samtidigt. Eftersom ämbetsfrågan är bekännelsemässigt oklar kunde, menade de, oklarheterna fokuseras och arbetas igenom. Alla var tydligen övers om att den som är tveksam till eller ifrågasätter kvinnor som präster inte av detta skäl ska nekas vigning och en biskopskandidat av det slaget "kan väljas och utnämnas" (s 34-35)
Detta kanske är svar nog på frågan varför rapporten stoppades.
Men det som skrivits är alltså samsynen. Då. I samtalsgruppen.
Det var samsynen som kunde ses som ett steg tillbaka.
Och nu, 25 år efter det samtalsgruppen tillsattes, vet vi vad framstegen innebär.
Det finns kanske anledning att gå till kyrkligdokumentation. nu och läsa rapporten. Det finns något i den som gjorde att det var väl att den stoppades. Sådana dokument har en stimulerande inverkan på somliga.
Ingen ska heller missa den mening som väckte anstöt (s 18):
"Ur teologisk synpunkt finns det två möjliga och tolkningsmässigt hedervärda huvudståndpunkter i frågan om kvinnor som präster och biskopar."
Det var inte den så kallade minoriteten som formulerade den meningen utan en av dem som Biskopsmötet satt i samtalsgruppen. Men behöver inte tro att de som tänker annorlunda än jag själv inte vill vara seriösa och argumentera intellektuellt anständigt. Också det jag tänker vara fel kan vara teologiskt hedervärt. Samtalsgruppen var ett hedervärt försök att ta upp ämbetskonfliktens grundfrågor till samtal. Av detta bidde inget.
Som sagt: Tillfället kommer långsamt flygande och sätter sig men lyfter snabbt. Och så bra att det finns idoga människor som förser oss med källmaterial att studera.
fredag 30 oktober 2015
Roma locuta
Biskop Anders Arborelius skrev en kommuniké till tidningen Dagen om Berget men vägrar konsekvent svara på frågor från Kyrkans Tidning, vet Pelle Söderbäck att berätta. Rom har alltså talat men har inget att tillägga. Svenska kyrkans biskopar står däremot till pressens förfogande, får vi veta. Pressekreteraren Pelle Söderbäck meddelar också att Peder Bergqvist hoppade av medverkan i P1-programmet Människor och tro "då han inte fick vara ensam i studion." Riktigt vad det betyder, går inte att förstå. Ville han sitta vid mikrofonen och lägga ut texten utan besvärande frågor? Eller ville han bli intervjuad men inte debattera?
Kom nu ihåg den gamle regementschefens ord: "Allt som kan gå fel, går fel vid sämsta möjliga tidpunkt." Det var instruktionen till officerarna att vara beredda på allt. Samma instruktion kan gälla för den som är på sjön - och för Kyrkans skepp.
Hur klok är den romerska mediestrategin?
Man kan förstå om biskopen i Stockholms katolska stift inte vill lägga sig i de svenskkyrkliga trätorna och han har sagt sitt i den artikel Dagen fick, som naturligtvis kan citeras. Hållningen kan uppfattas som nonchalant - i varje fall av folket på Kyrkans Tidning.
Å andra sidan, det biskopen inte lagt sig i, behöver han inte heller dra sig ur.
Var det inte egentligen Troskongregationens folk som reste till Rättvik och ställde till det, dvs ställde fram möjligheter och detta möjligtvis utan att förstå hur dessa möjligheter förde med sig andra problem? Alldeles bortsett från att ansträngningarna nu tycks vara att hålla media utanför de samtal som önskas. Men hur skulle egentligen en tillrest liten grupp från Troskongregationen kunna förstå en komplex situation i Svenska kyrkan, när informationen lämnas av dem som mest önskar att få vara en ekumenisk kommunitet och håller vår vän Frasse högt? De från Rom tillresta kom till Rättvik men tog en omväg tillbaka till sitt land likt andra vise män - dock med den skillnaden att de inte först tagit vägen till den stora staden där regenten satt, Jerusalem eller Västerås i detta avseende lika.
Det har inte heller, handen på hjärtat, Peder Bergqvist fattat.
Å andra sidan, för att uttrycka förståelse, hör till en föreståndares ansvar att också våga ta språng och våga misslyckas för att komma vidare. Friskt vågat, hälften vunnit. Men andra hälften förlorad? I så fall blir det ingen ekumenik. Detta är väl problemet.
Peder Bergqvist önskar samtal och en lösning. Vad ville Pelle Söderbäck?
Han ville säga att Berget fått svar på sina frågor. Det kan man nog ändå inte säga.
Att den ekumeniska kommuniteten skulle registreras som eget trossamfund var en idé som hämtats från Bjärka-Säby, har jag förstått. Peder Bergqvist förstod inte skillnaden att en präst i Svenska kyrkan skulle förestå ett annat trossamfund. Det kan pingstpastorer men inte präster. Ansökan återtogs, när Peder förstått detta. Men har Biskopsmötet i övrigt tagit i frågorna? Det framgår inte av materialet, som kan läsas på kyrkligdokumentation.nu
Hur kommer sig detta?
Biskop Söderberg ville ha en liten samtalsgrupp, men detta ledde inte någonstans. "Jag förstod att det inte fanns några omedelbara lösningar", säger biskopen. Kanske inte det - men det berodde väl på att huvudfrågan som drevs var den om kvinnliga präster som celebranter.
Detta är inget problem utan ett krav från Svenska kyrkans ledning.
Varför?
Det kan man fundera över. "Många" har känt det omöjligt att fortsätta besöka Berget, meddelar pressekreteraren Söderbäck. "Många" kan man alltid säga även om få begriper vad som inryms i begreppet. "Många" har också varit sakramentalt trygga på Berget. Självfallet är det, precis som vi lärt oss i romarriket, omöjligt med en liten by, som står hela systemet emot. Vi kan vår Asterix & Obelix.
Pelle Söderbäck formulerar frågan begripligt: "Kommer Berget även fortsättningsvis att vara stängt för prästvigda kvinnor som celebranter?" Frågan illustrerar hur det är ställt i Svenska kyrkan, kyrkan med framgångssagan, den som begynte med beslutet i riksdagen 1958. Mer av samma!!
Peder Bergqvist sätter förstås biskoparna på den berömda pottkanten när han påpekar, att i Taizé celebrerar inga kvinnor men biskoparna i Svenska kyrkan åker glatt dit och fler därtill. För att inte tala om entusiasmen att åka till Frasse och polarna där. Rom har sin charm.
Frågan om kvinnliga celebranter kunde, menar Peder, kanske lösas om man talar om saken. Det har inte skett. Fast det beror väl på. Kanske man inte talat om saken i Peders mening men nog har saken kommit på tal? Det har varit Facebook-kampanj och tv-inslag mm mm och krav har formulerats.
Kunde konflikten göras tydligare och mer hanterlig?
Kunde Berget säga till stiftet att visst ska vi ha kvinnliga celebranter, men då får ni
1, först teologiskt visa att detta är en ordning efter Herrens vilja och inte bara ett riksdagsbeslut och
2. visa att ni vill göra bot för er och det svenskkyrkliga etablissemangets icke-hantering av frågan och den skamliga hanteringen av de frågande under alla dessa år.
Det senare är enkel insikt, att när en majoritet fattat beslut är det nödvändigt att värna den uppkomna minoriteten. Annars blir det problem.
Kanske också insikten att pacta sunt servanda är viktig. Det kunde Rom passa på att säga i kritisk klartext till Svenska kyrkan. Men där gäller det diplomatiska. Utom när folket från Troskongregationen reser till Rättvik utan att stanna i Västerås på vägen, förstås.
Kan saken vara så enkel, att många visat sig inte vara byxade att ta itu med en problemhärva, som de på många men olika sätt själva åstadkommit?
Jag läser Vår Kyrka, nr 50 år 1959. Där ställs i spalten Frågelådan frågan om katolsk infiltration i Svenska kyrkan,. Frågan besvaras nekande.
Att "svenska universitetslärare och präster inplantar katolicism i unga präster, faller på sin egen orimlighet. Då skulle man ju nu och då ha anledning att misstänka: den där - han är lejd av påven! Inte ens de allra mest högkyrkliga kan misstänkas för det. Ett sådant rävspel är verkligen otänkbart. Jag tror knappast ens, att de högkyrkliga går omking med någon olycklig kärlek till den katolska kyrkan."
Det var en erfaren präst som i Frågelådan gav råd i andliga frågor, om livsproblem och andra väsentliga ämnen. Då kan vi väl lita på beskedet, ett besked för alla tider. Skönt att veta.
Och så stramar jag upp bland bloggkommentarerna. Ämnet och påhak men inga (alltför) fria utvikningar och inga imponerande konstruktioner, "tankefunder", beroende på bristande läsförståelse. Låter det bra?
Kom nu ihåg den gamle regementschefens ord: "Allt som kan gå fel, går fel vid sämsta möjliga tidpunkt." Det var instruktionen till officerarna att vara beredda på allt. Samma instruktion kan gälla för den som är på sjön - och för Kyrkans skepp.
Hur klok är den romerska mediestrategin?
Man kan förstå om biskopen i Stockholms katolska stift inte vill lägga sig i de svenskkyrkliga trätorna och han har sagt sitt i den artikel Dagen fick, som naturligtvis kan citeras. Hållningen kan uppfattas som nonchalant - i varje fall av folket på Kyrkans Tidning.
Å andra sidan, det biskopen inte lagt sig i, behöver han inte heller dra sig ur.
Var det inte egentligen Troskongregationens folk som reste till Rättvik och ställde till det, dvs ställde fram möjligheter och detta möjligtvis utan att förstå hur dessa möjligheter förde med sig andra problem? Alldeles bortsett från att ansträngningarna nu tycks vara att hålla media utanför de samtal som önskas. Men hur skulle egentligen en tillrest liten grupp från Troskongregationen kunna förstå en komplex situation i Svenska kyrkan, när informationen lämnas av dem som mest önskar att få vara en ekumenisk kommunitet och håller vår vän Frasse högt? De från Rom tillresta kom till Rättvik men tog en omväg tillbaka till sitt land likt andra vise män - dock med den skillnaden att de inte först tagit vägen till den stora staden där regenten satt, Jerusalem eller Västerås i detta avseende lika.
Det har inte heller, handen på hjärtat, Peder Bergqvist fattat.
Å andra sidan, för att uttrycka förståelse, hör till en föreståndares ansvar att också våga ta språng och våga misslyckas för att komma vidare. Friskt vågat, hälften vunnit. Men andra hälften förlorad? I så fall blir det ingen ekumenik. Detta är väl problemet.
Peder Bergqvist önskar samtal och en lösning. Vad ville Pelle Söderbäck?
Han ville säga att Berget fått svar på sina frågor. Det kan man nog ändå inte säga.
Att den ekumeniska kommuniteten skulle registreras som eget trossamfund var en idé som hämtats från Bjärka-Säby, har jag förstått. Peder Bergqvist förstod inte skillnaden att en präst i Svenska kyrkan skulle förestå ett annat trossamfund. Det kan pingstpastorer men inte präster. Ansökan återtogs, när Peder förstått detta. Men har Biskopsmötet i övrigt tagit i frågorna? Det framgår inte av materialet, som kan läsas på kyrkligdokumentation.nu
Hur kommer sig detta?
Biskop Söderberg ville ha en liten samtalsgrupp, men detta ledde inte någonstans. "Jag förstod att det inte fanns några omedelbara lösningar", säger biskopen. Kanske inte det - men det berodde väl på att huvudfrågan som drevs var den om kvinnliga präster som celebranter.
Detta är inget problem utan ett krav från Svenska kyrkans ledning.
Varför?
Det kan man fundera över. "Många" har känt det omöjligt att fortsätta besöka Berget, meddelar pressekreteraren Söderbäck. "Många" kan man alltid säga även om få begriper vad som inryms i begreppet. "Många" har också varit sakramentalt trygga på Berget. Självfallet är det, precis som vi lärt oss i romarriket, omöjligt med en liten by, som står hela systemet emot. Vi kan vår Asterix & Obelix.
Pelle Söderbäck formulerar frågan begripligt: "Kommer Berget även fortsättningsvis att vara stängt för prästvigda kvinnor som celebranter?" Frågan illustrerar hur det är ställt i Svenska kyrkan, kyrkan med framgångssagan, den som begynte med beslutet i riksdagen 1958. Mer av samma!!
Peder Bergqvist sätter förstås biskoparna på den berömda pottkanten när han påpekar, att i Taizé celebrerar inga kvinnor men biskoparna i Svenska kyrkan åker glatt dit och fler därtill. För att inte tala om entusiasmen att åka till Frasse och polarna där. Rom har sin charm.
Frågan om kvinnliga celebranter kunde, menar Peder, kanske lösas om man talar om saken. Det har inte skett. Fast det beror väl på. Kanske man inte talat om saken i Peders mening men nog har saken kommit på tal? Det har varit Facebook-kampanj och tv-inslag mm mm och krav har formulerats.
Kunde konflikten göras tydligare och mer hanterlig?
Kunde Berget säga till stiftet att visst ska vi ha kvinnliga celebranter, men då får ni
1, först teologiskt visa att detta är en ordning efter Herrens vilja och inte bara ett riksdagsbeslut och
2. visa att ni vill göra bot för er och det svenskkyrkliga etablissemangets icke-hantering av frågan och den skamliga hanteringen av de frågande under alla dessa år.
Det senare är enkel insikt, att när en majoritet fattat beslut är det nödvändigt att värna den uppkomna minoriteten. Annars blir det problem.
Kanske också insikten att pacta sunt servanda är viktig. Det kunde Rom passa på att säga i kritisk klartext till Svenska kyrkan. Men där gäller det diplomatiska. Utom när folket från Troskongregationen reser till Rättvik utan att stanna i Västerås på vägen, förstås.
Kan saken vara så enkel, att många visat sig inte vara byxade att ta itu med en problemhärva, som de på många men olika sätt själva åstadkommit?
Jag läser Vår Kyrka, nr 50 år 1959. Där ställs i spalten Frågelådan frågan om katolsk infiltration i Svenska kyrkan,. Frågan besvaras nekande.
Att "svenska universitetslärare och präster inplantar katolicism i unga präster, faller på sin egen orimlighet. Då skulle man ju nu och då ha anledning att misstänka: den där - han är lejd av påven! Inte ens de allra mest högkyrkliga kan misstänkas för det. Ett sådant rävspel är verkligen otänkbart. Jag tror knappast ens, att de högkyrkliga går omking med någon olycklig kärlek till den katolska kyrkan."
Det var en erfaren präst som i Frågelådan gav råd i andliga frågor, om livsproblem och andra väsentliga ämnen. Då kan vi väl lita på beskedet, ett besked för alla tider. Skönt att veta.
Och så stramar jag upp bland bloggkommentarerna. Ämnet och påhak men inga (alltför) fria utvikningar och inga imponerande konstruktioner, "tankefunder", beroende på bristande läsförståelse. Låter det bra?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)