Råddigt

"Råddigt" är ett vackert och användbart svenskt ord i Finland. Inte så märgfullt som ordet "dogse", det vi nu måste börja använda. Det var emellertidråddigt i går, förvirrat.

Rektorerna ring devarandra för att kolla vad som går an. Jag hade sagt att vi kunde köra ett spektakel och så kunde jag markera att jag inte fick välsigna. Detta tyckte nog rektor Jan-Erik på Åkerboskolan kunde övervägas. I Borgholm fick man pejl på det och kunde tänka sig att prästen inte välsignade. Fast min poäng var ju inte att lämna ett tomrum utan att skapa det - efter en kraftfull förkunnelse i spektaklets form.

Innan mässan i går tog jag mig till Skolverkets hemsida. Saken är kristallklar. Det får inte förekomma någon förkunnelse - och förkunnelse med tillämpning är just vad våra spaktakler varit. Jag vet för jag har själv författat dem och arbetslaget har med förstärkning ibland från kör och ibland från kyrkoråd uppfört dem. Slapstick är bara förnamnet. Jag kanske ska samla mig och skriva det spektakel vi inte får ha i år som blogginlägg. Det var tänkt att blanda in Skolverket i händelserna i Betlehem ...

Skolverket talar om vetenskaplighet och om behovet av att göra studiebesök i synagoga och moské. Jag tror vi får kalla in Göran Persson igen för att stänga skiten. Hannhar gjort det förut.

Vi har ingen moské på norra Öland och, ingen skrattar, när biskop Johansson skulle få fatt på en rabbin, fick rabbinen flygas in från Stockholm. Det är inte lätt med religionsdialog alla gånger. Nå, den vetenskaplighet som är på Skolverkets tapet utbildas folk i. Den främsta utbildningen leder till att man blir docent - och detta efter en offentlig prövning. Vi är några som har den vetenskapliga kompetensen på norra Öland - men ingen inom skolväsendet, vad jag har mig bekant. Jag ska fråga min granne professor Inga vid tillfälle.

Lennart Koskinen skriver dumheter i Kyrkans Tidning. Han tror att stenarna talar och därför behöver prästen ingenting säga. "Besöket i kyrkan är ett litet steg" för att barn ska få möta evangelium. Jag trodde att den här sortens korkade gubbjäklar bara var sådsna man mötte som barn eller ung. Jag vet bättre nu. De dyker alltid upp. Någon gång när simhallen är torrlagd och folktom ska jag gå dit för att få en hum om vad simning egentligen är.

Nu ska rektor Jan-Erik ringa under förmiddagen. Han är en positiv person men med en omöjlig position. Det vi brukade ha, går inte längre att ha. Det är bara att läsa innantill i Skolverkets anvisningar. De är kristallklara. Men jag undrar: Hur kunde det bli så? Och hur ska vi fira 1842 års folkskolestadga nästa år när det är170-årsjubileum? Det var ju prästerna som slogs för att de svenska barnen skulle få lära sig läsa, skriva och räkna - men det kan man förstås inte låtsas om. Att tron vill veta och att det västerländska universitetet växer fram ur Kyrkans behov av vetenskaplighet - nej, det går inte heller. Jag påminde rektorn om att Skolverkets modell har sina närmaste förebiulder i DDR och Tjeckoslovakien - och det var ju folk därifrån som vi utbildades för att skjuta ihjäl när det begav sig. Svenska skattebetalare betalade utbildningen!.

Råddigt, var ordet.

I Kyrkans Tidning förslår biskop Biörn att vi slutar med nonsensfrågorna för att ta upp frågorna om rika och fattiga. Det känns närmast befriande. Men det blir inte så. Vi är fullt upptagna med de små problem som tillskapas och därefter kräver ohyggligt med arbete för att hanteras. Nu skulle jag dock gärna vilja veta vem den handläggare är som initierade frågorna om skolavslutning. Till sist är det ju en ahndläggare, en som driver något som han/hon violl driva. Fram med personen - det kan bli informativt. Byråkraterna ska inte få gömma sig inom verkets väggar!