fredag 11 november 2011

Stressade, sjuka präster

Präster far illa. Jag har - under viss stress - försökt förstå varför. Är frågan strukturell eller personlig? Är det så att de lätt åldrade som nu blir präster som en andra karriär i livet, lämnat jobbet som sjuksköterska eller lärare för att det arbetet upplevdes som så stressande - och så hamnar i prästeriet för att upptäcka att livet på en arbetsplats faktiskt innebär - arbete? Eller så, att somliga tror sig hamna på en skyddad verkstad om man blir kyrkoarbetare och så var det alls inte skyddat?

Den frågan är inte heller så dum - för det finns präster och diakoner som lever på den skyddade verkstaden hela sitt liv, uträttar föga men lyfter lön. Jag vet. Detta får man förstås inte skriva lika lite som att det finns personer i organisationen som dränerar organisationen på kraft men aldrig tillför någon. Det borde förstås inte skrivas av det vanliga skälet att de som sliter tar illa vid sig och de som saken gäller, inte lägger märke till denna blogg.

Naturligtvis kan förhållandet vara strukturellt. En imploderande organisation går illa åt medarbetarna. Ibland sker det målmedvetet. Arbetet att marginalisera högkyrkliga präster för att eliminera dem - nu med begreppet högkyrklig använt på det gamla sättet, inte på det nya och fina - har förstås åstadkommit uppgivenhet hos de för denna vuxenmobbing utsatta. Men när siffror går på ett enda håll och medarbetarna inte förses med verktyg att hantera den sortens problem, kan det bli för mycket och alltför personligt. Reträtten är den farliga manöver där man förlorar folk, som var och en som läst von Clausewitz bok om kriget vet. Den personliga uppgivenheten och därmed bristen på engagemang är betydande i Svenska kyrkan. Konsekvensen blir den ständinga bristen på lust i och för det kyrkliga. Kärleken har kallnat, kan man kanske säga. Blåser det snålt eller sätts man i kylskåp kan det lätt hända.

Motmedlet? En Jesusväckelse. Fokus på Kyrkans Herre. Kyrkligt självmedvetande. Vård om präster och diakoner. Broderlig umgängelse, kallades detta förr. Det var genom att umgås och utbyta förtroenden man kunde sätta ord på förnimmelser och förstå sammanhang. Det underlättar krishanteringen om just detta ordsättade inte ska förstås som krishanteringens förutsättning.

Vad kan den kyrkliga överheten göra på vägen? I varje fall se till att alla som blir sjukskrivna för nedstämdhet eller uppvisade stressymptom får beskriva sin situation så att vi lär oss att skilja mellan det som är personligt och det som är strukturellt. Hade vi haft fungerande kontrakt, kunde de samtalen skett med kontraktsprosten eller den kontraktsprosten ordnar fram. Nu fungerar inget sådant, säger mig min erfarenhet. Previa eller Kommunhälsan anlitas men kyrkosystemet fortgår opåverkat, illustrerande ordet "Se på de kristna hur de älskar varandra.".

Man kan bli nedsstämd vid tanken på hur illa det fungerar när man blir nedstämd.

6 kommentarer:

  1. Är det inte den krisen vi väntar på: När någon av hjärtat ber Jesusbönen! När två och tre böjer knä tillsammans och söker Guds ansikte villiga att följa den väg Han leder oavsett kostnad! "Kris leder till Kristus" (eller tvärt om) skrivet Biskop Bertils herdabrev i minne. Krisen uppenbarar vem vi är och vad vi står för. Visst väntar vi på en Jesusväckelse!

    SvaraRadera
  2. UPPFRISKANDE

    att någon vågar säga det som är lätt att se; kyrkan är full av tappade sugar och brödprästinnor/-präster som alls inget morgondagens bröd har att erbjuda. Knappast ens några gamla skafferifynd. Man vet inte längre var man skall söka de stora andarna. Hur skall då de stora andarna kunna fylla och forma de små? (Ett tips: Bo Branders predikosamling är klart, rent och kristligt bildande. En sann post illa!)

    Klart att folk mår skit, när man uppfattar det katastrofala läget. Klart att folk mår pyton, när man upptäcker att kyrkoledningen påminner om det blomstermålande gänget i Führerbunkern i Berlin våren -45. Klart att man mår pestigt, när man upptäcker att kristendomens kraft är talet om korset som är en dårskap för dem som går förlorade. Och korset har man knappast hört talas om under sin utbildning, eller ens kunnat föreställa sig i drömmarna om sinekur, tjänsteresor, kursutbud, kompledigheter, statuslyft och ekonomiska förmåner.
    Den stressen kan äta sönder vem som... som inte tankar kraft från en uppstånden Herre!

    En tröst för den som trots allt vandrar den goda vägen i Kristi efterföljd:

    Det lilla som blir kvar av SvK, blir grundat i Kristus. Den sten som byggarna förkastade skall bli en hörnsten.

    Kris leder till Kristus.

    MARAN ATA!

    Per S

    SvaraRadera
  3. Hur många av SvK prästerna kan Jesusbönen och ber den nu och då?
    Hur många går regelbundet till bikt eller själavård?
    Borde det inte vara obligatoriskt för alla kyrkomötesdeltagare med bikt före kyrkomötet? de som då inte vill gå till bikt för att de inte har något att bekänna kanske då skulle stannat hemma?

    SvaraRadera
  4. Det är kanske Guds sätt att ge en varning eller erinran åt dem som försöker upprätthålla och säkerställa ett funktionellt ateistiskt system i svenska kyrkan. Av detta sjuka och orättfärdiga system blir drabbade, men Jesus kallar oss ur detta precis som ur Egypten eller ur Babylon.
    Thomas Andersson

    SvaraRadera
  5. Reduktion har varit de frommas misstag sedan medeltiden. Jesus-väckelser har det funnits massor av, bara under mitt korta liv flera stycken: de kommer-och går. Kristna tror på *hela* den heliga Treeningheten; Fadern,Sonen och den Helige Ande: Matt 28 Allt det Herren Jesus befallt skall hållas! Till det hör lydnad och lyhördhet för den heliges Andes röst genom historien -inte bara i Väst, inte bara de senaste århundradena. Trons hela fullhet och gemenskap är vad varje kristen behöver!
    Mikael Liljeström

    SvaraRadera
  6. Som en av dem som verkat inom kyrkan minst lika länge som jag vet att du gjort, utan att för den skull alltid tycka lika om allt som du skriver om, måste jag framhålla att en stor del av stressen beror på att man försöker uppfinna "hjulet" varenda vecka. Detta utan att inse att vi redan har "ett enda hjul" som vi inte behöver uppfinna utan istället vila i. Jag är utled på låga trösklar och högt i tak, jag vägrar att få en "elit"-stämpel på mig för att jag vill följa en tradition. Eller snarare förvalta en tradition för vi behöver inte en stangerad kyrka utan en kyrka som står stadigt när det blåser. När det gäller prostar finns det antagligen många bra sådana, hoppas jag i alla fall, tyvärr har jag varit "utsatt" för prostelig omsorg enbart för att man velat rätta in mig i ett led som inte återfinns i någon handbok eller tradition, ska man be för någon som inte sökt bönesällskap frivilligt måste man kanske både tänka efter före och efter, för att inte glömma att glashus är sköra och stenar vassa.

    Om man tittar på proportioner så tycker jag att ämbetsfrågan är sekundär i förhållande till den kristliga efterföljelsen där jag de senaste 40 åren genomlidit ett förfall som gör ont inte bara i hjärtat utan i synnerhet själen!

    SvaraRadera