söndag 7 juli 2013

Kyrkotankar

När biskop Keijser i Skara nu av Magnus Olsson förs fram som den profetiska röst som på något sätt skulle få rätt och allt det andra tänkandet leda till att Svenska kyrkan blir en koncern, infinner sig en en viss känsla av yrsel. Inget ont i det. "Det är ju yrslan man är ute efter", som det heter på norra Öland apropå alkoholkonsumtion. En kombination av släkt i västra Sverige och en faiblesse för att bli gammalkyrklig på ambition - och mystiker - skapar förutsättningarna för att hitta ingångarna till det som var - fast det aldrig varit och aldrig kunnat bli något heller. Det är studentrumsdiskussionens hållning - som jag principiellt är för som just studentrumsfenomen - men somliga präster ägnar sig åt den livet igenom. Jag antar att det är deras enda sätt att hantera verkligheten genom kontrafaktisk historieskrivning. Eller insikten på vanlig svenska: "Om inte om hade varit, hade myggan varit en ko."

Ungkyrkligheten och i dess förlängning högkyrkligheten tänker Kyrkan. För de ungkyrkliga var nationalkyrkan inte ett problem. Det var en tanke som var mer svårhanterlig för somlig högkyrklighet, som i princip tänkte biskopskyrka. Ekumeniken gjorde det lite lättare att hantera nationalkyrkans begränsningar. Men Keijsers biskopskyrka var biskopen i sitt stift och ingenting mera. Han ville inte ett biskopsmöte. Tänk om hans linje vunnit. Då hade vi haft tretton små kyrkor i något som kanske inte ens kunde kallas Svenska kyrkan. Vi hade haft små stiftsblad och någon typ av stiftsböcker/hembygdskalendrar. Idealet kanske varit att ha ett prästerskap av typ Skara, Karlstad och Härnösand - med få eller inga doktorer bland det gemena prästerskapet. Och Svenska kyrkan hade stått värnlös inför det moderna samhället utifrån Jesus-ordet att den som vill bevara sitt liv ska mista det.

Kyrkotanken är något annat än koncerntanken. Den ser ett missionsområde i Sverige, satsar på församlingsbyggande (jo, idealistiskt och begränsat men i alla fall), folkbildning (folkhögskolor), lekfolksutbildning (Lekmannaskolan Ansgarsliden kom till så), gemensam tidning (Församlingsbladet, Vår Kyrka och Kyrkans Tidning - vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare,ni vet), prästfortbildning, diakonal förstärkning i det vanliga församlingsarbetet, församlingshem, förnyelse av gudstjänstlivet mm mm. Högkyrkligheten tar vid och gör i tanken allt detta bättre. Där t ex socialetikerna har en modell kommer högkyrkligheten med en annan socialetisk ansats, en som räknar med det gudstjänstfirande folket och misstror den satsning som t ex Bo Giertz i det längsta försvarar, den som ger resurser till en socialetisk delegation som finns inordnad i den rikskyrkliga Diakonistyrelsen. Svagheten då var att ingen kunde föra Svenska kyrkans talan gentemot ecklesiastikdepartementet. Alltså måste det till ett slags förbund mellan församlingarna och stiften måste få en demokratisk struktur - frivilliga stiftsting. Allt är kyrkotanke, kanske för lite och för sent och uppenbarligen när det börjar fungera intressant att ta över politiskt.

Vad har den så kallade gammalkyrkligheten att bidra med i detta sammanhang? Uppenbarligen en hel del. Bo Giertz, Ernst Staxäng och Gunnar Prawitz är aktörer. Och i Växjö stift håller sig inte det som kallas gammalkyrklighet undan från arbetet i stiftet. Den är inte självtillräcklig utan förvaltas i församlingslivet, inte sällan tillsammans med högkyrkligheten, den dogmatiskt medvetna. Svenska kyrkan valde kyrkopolitiskt en väg där detta arv, och de som bar det, betraktades som något för skräphögen. I brist på människor med kyrkotankar, kanske koncerntänkandet blir lösningen. I en koncern behövs funktionärer mer än engagerade medmänniskor och funktioner mer än Liv. Finns bara pengarna, fungerar koncernen. Riktigt så enkelt är det inte med Kyrkan!


20 kommentarer:

  1. Utan problem kan jag byta profet och hänvisa till Torbjörn Lindahls utmärkta inlägg på förra bloggen samt dess hänvisning till innevarande söndags tema, och hade jag varit på än mer generöst humör ( vilket vi studentikosa inte är) hade jag yrat för att ta DS balansbegrepp och framfört nått citat av DS om att dels inte styra på person dels inte beskriva någon som den inte är, men jag sitter i båt mellan öar där gudstjänst skall firas och då blir man mer yr på sjön än på ön. Fö noterar jag att min brandfackla tog skruv, det roar mig, såväl på svenska som danska. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  2. Det är den liberala "regnocentriken" och inte den högkyrkliga kristocentriken som har banat väg för det nutida sekulära "koncerntänket". Guds rike och dess budskap blev omtolkat i rättvisekategorier vilka sedan lätt kunde politiseras. Därmed kom man långt bort från Origenii kristocentriska uppfattning angående Gudsr rike där Jesus är autobasileia.

    SvaraRadera
  3. Flera har redan märkt att DS sprattlar likt en kalv på isen efter Magnus attack på Rikskyrkan, rikskyrklig potentat och aktör som han varit sedan systemets införande.
    Teologiskt vet DS förstås att det inte finns något som "rikskyrka". Om han försvarat den "ena, heliga, katolska och apostoliska kyrkan" utöver stiftskyrkan kring biskopen, hade vi kunnat följa honom, men försvaret för Vår kyrka, Kyrkans Tidning osv. var väl svagt. Teologie doktorer hade vi väl kunnat få genom de statliga universiteten ändå och stiftsting m.m. på frivillig basis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den satt där den skulle!

      Nej det svenskkyrkliga kan vi gärna vara utan! Där må de pekå fortsättningsvis husera ensamma. Det lär bli svårsmält för dessa attention seekers av skilda och svårbestämda kön om och när plattformen försvinner.

      Tack biskop Biörn!

      Tant Svart

      Radera
    2. Glädjer mig denna efterföljelsens dag efter att ha predikat på Nämdö att läsa biskopens ord som sätter fingret på en öm punkt hos DS. Som jag sa i predikan " är inte kärlekens drabbande fascination och passion grunden i jesusrelationen blir hans ord om att följa blott en lärd ( med eller utan dr grad) läxa och inte en uppspårning som ger kors". Att Ds dansar som en kalv på is var kanske lite väl fruset sagt men dans kring guldiga kreatur verkar det som, typ heliga kor. Nåväl jag skall inte strö salt i såren men instämma i biskopens ord och upprepa mig igen, studentikos och oförmögen att se verkligheten som DS skyller mig för och säga: ser fram emot när DS vågar möta med sakkritik och inte blott med förlöjliganden. Dock skall DS ha ett beröm: han väljer inte tiga ihjäl längre, 1 p! / Magnus Olsson

      Radera
    3. Till +Biörn

      Jag ser inte riktigt att Dag argumenterar teologiskt, utan mer praktiskt.
      Är alternativet till "rikskyrkan / svenska kyrkan" 13 små stiftskyrkor?
      Kan man inte slå vakt om stiften och ändå ha en gemensam plattform för gemensamma uppgifter eller sväller den automatiskt som byråkrati?
      En sak som slog mig när jag läste om tidiga kulturer i Afrika var deras medvetenhet om att försöka begränsa maktmissbruk.

      En Björn i Kyrkan

      Radera
  4. Dag har inte svarat på min fråga i går om kyrkovalet - vad han anser om detta som sådant och vilka som skall styra Svenska kyrkan.
    Är ordningen med kyrkoval bra? I så fall direkta eller indirekta val? Eller skall kyrkan styras på annat sätt?
    O.s.a

    Klarspråk

    SvaraRadera
  5. Intressant diskussion! Särskilt i ljuset av att många av bloggens läsare nog önskat att t.ex. Göteborg eller Växjö kunnat förbli mer självständiga biskopsdömen á la Kejsers vision. (Någon har t.o.m. dristat sej föreslå ett återupprättat, högkyrkligt Kalmar stift med bloggaren som stiftschef). Ett samlat biskopsmöte där enskilda biskopar inte tycks våga frondera - ens mot ärkebiskopens spritt språngande gnostiska idé om barnafödande män - är ju inte mycket att hänga i julgran. Enighet ger styrka - om man samlas kring bekännelsen. Inte annars.

    Faktiskt ser jag med bekymmer hur även Missionsprovinsen nu tycks delas efter nationalstatliga grä... nåja, riksgränser. (Finland är ju inte mycket till nationalstat och knappast Sverige heller när jag tänker efter). Det är lite tråkigt att vi evangeliska, liksom ortodoxerna (serbisk-ortodoxa, rysk-ortodoxa, grekisk-ortodoxa...) ständigt verkar bli alltför snävt nationalistiska och därmed till åtlöje ("Svenska" kyrkan, bara en sån sak!) för papisterna, som ju faktiskt är rätt katolska i betydelsen "världsvida", "internationella". Lutherska Världsförbundet i all ära, men det är ju inte riktigt samma sak. Nåja, av praktiska skäl har ju även RKK sina provinser och Arborelius´ stift är ju lite riksgränsomgärdat det med...

    SvaraRadera
  6. Biskop Jan-Arvid, RIP, föreslog att han och jag skulle lägga upp vår egen "prakt" på Oskarshamns folkhögskola, som ett första steg i en alenieringsprocess från rikskyrkan. Vi hade ju båda kallats till ståndrätt på Pastoralinstitutet för benägenheten att prästviga opassande kandidater.

    SvaraRadera
  7. Fredrik Fernbom8 juli 2013 kl. 13:31

    Uppsala kyrkoprovins fanns redan på medeltiden, det borde biskop Biörn vara väl medveten om, och provinsialsynoder var inte ett okänt fenomen före 1593. Bortsett från att jag snarare räknar Farbror Bo till hög- än till gammalkyrkligheten ställer jag mig bakom docent Sandahls analys.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu var ju emellertid inte det HH biskop Biörn av Visby framförde det som Kh Fernbom kritiserar biskopen för att vara okunnig om. Det borde kh Fernbom veta. Fö tycker jag det var bra att bloggaren fick ett stöd, synd att det inte innehöll något. / Magnus Olsson

      Radera
    2. Ps vad gäller definitionen av biskop Giertz är den signifikativ för sådan historieskrivning som DS framför, den förenklade schematiska, som knappast var den biskop Giertz stod för, det framkommer i DS huvudtext om biskopens ställningstagande rörande det socialetiska projektet, vilket tyvärr inte av DS liksom inte av kh Fernbom, dras ut till sin konsekvens. Jag skulle hålla för troligt efter att ha konsulterat en lärd person ( betydligt mer än dr grad) att det i traditionen sällskapet för kyrklig själavård via kyrkliga förbundet till kyrklig samling finns en intressant kombination av uppbyggelse och kyrkopolitik, som förklarar hur de gränsöverskridande formerna förenar mer än kyrkosyn som vattendelare. Och DET var något som fanns inom såväl den tidiga högkyrkligheten som delar av gammalkyrkligheten och den liberala kyrkligheten innan ungkyrkomännen tog över och den senare högkyrkligheten hängde på. Men det är naturligtvis en studentkoridorsteologi enligt det schema DS ställer upp, och kh Fernbom ställer sig bakom. / Magnus Olsson

      Radera
    3. Fredrik Fernbom15 juli 2013 kl. 15:51

      Farbror Bo sade till mig: "Låt Dig inte inplaceras i ett fack!" När jag säger snarare är det inte tänkt att fungera som en fullständig beskrivning. Hans efterträdare skrev under en broschyr med temat: "Vi är högkyrkliga - det är vår glädje och vår stolthet." Det hade han själv aldrig gjort.

      Radera
  8. Man kan inte annat än slå sig på knäna och skratta högt när man läser den högintelligente fader Dag skriva att en kyrka utan stiftövergripande strukturer skulle varit prisgiven åt sekulariseringen. Ja det har ju Svenska Kyrkan i nuvarande form verkligen lyckats undvika! (OBS ironi!)

    Oförmågan att inse att saker faktiskt skulle kunna fungera RADIKALT annorlunda är förvisso inte fader Dag ensam om, det är en ack så vanlig åkomma även bland oppositionella som arbetat länge inom "systemet". Dock har man därmed omöjliggjort varje verklig opposition och reducerat sig själv till att vässa den förda majoritetspolitiken.

    Att vissa praktiska frågor kan behöva samarbetas om på nationell nivå är självklart, men de är på det hela taget få och ointressanta. De intressanta frågorna är ju lärofrågorna och då behövs i det korta perspektivet väktaren på Sions murar, den lokale biskopen, samt i det längre perspektivet ett biskopsmöte att avgöra nya frågor. Men varför ska biskopsmötet följa nationalstatsgränserna? Bara för att ta ett exempel: Varför skall det vara viktigare för Lunds stift att ha full lärogemenskap med grannstiftet norrut än med grannstiftet västerut? Menar man sig vara luthersk katolik så borde man väl eftersträva ett världsomspännande lutherskt biskopsmöte (olika alternativ går väl att tänka sig som ett biskopsmöte inom Borgågemenskapen). Eller vad är det annars som är katolskt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja hur kan lutherskt bli katolskt? Splittring o provinsialism sitter i generna...

      Radera
    2. Det är väl inget konstigt. Luthersk är man om man menar att Augsburgska bekännelsen är en bra grund för ett kristet liv. Katolik är man om man tror på en enda apostolisk och världsvid Kyrka. Häri ligger ingen konflikt.

      Radera
    3. Augustana argumenterar för att man kan vara och är katolsk kristen inte beroende på vad påven i Rom säger utan vilken lära som drivs. Att ironisera över folkkyrkor är fjantigt. Alla världens kyrkor är mer eller mindre nationalistiska beroende på språkberoendet. Att Rom skulle vara det enda "enda" alternativet är rent okunnigt.

      Radera
  9. Uppfattningen att högkyrkligheten skulle ha välkomnat eller arbetat för koncerntänkandet i Svenska kyrkan med dess politisering, maktcentralisering och byråkratisering ter sig ur historisk synpunkt enbart besynnerlig. Möjligen kan man säga att närvaron av högkyrkliga och gammalkyrkliga dissidenter i kyrkan påskyndat den processen. I en koncern med centraliserad makt är det ju mycket enklare att strömlinjeforma policyn och disciplinera präster och övriga anställda. Resultaten ser vi och känner till dels på eget skinn.

    Men när väl koncernbildningen var på gång, var det tveklöst klokt av broder Dag m.fl. t.ex. i Frimodig kyrka att inte lämna walk over till motparten utan göra vad som var möjligt givet de nya ramarna. Att han sedan funnit sig väl till rätta i rollen och haft ett visst inflytande som "rikskyrklig aktör" behöver man ju inte hålla mot honom, om man inte vill.



    SvaraRadera
  10. Jo det är klart att det fanns provinsialsynoder, med det var något helt annat än en rikskyrkostyrelse med omfattande kansli. Det var i princip ad-hoc företeelser utan centralkyrklig byråkrati. Fast det fanns förstår en curia i Rom. Reformkatolicismen, som många i Norden förespråkade, försökte stå fri från den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fredrik Fernbom15 juli 2013 kl. 15:57

      Ja, visst ville många stå fria från Rom långt före det vi vanligtvis kallar reformationen. I praktiken var alternativet nationalkyrkor. I Frankrike talar man om "gallikanismen". I 1700-talets Tyskland fanns "febronianismen" inom den romersk-katolska kyrkan, som ville ha självständighet i förhållande till den "tridentinska sekten" utan att behöva bli "protestantisk".

      Radera