Får de rättsinniga någonsin något rätt?

Lite uppgiven blev Bloggardag. Antje är i Jerusalem och där nåddes hon av nyheten om radhusbranden i Lund, uppenbart ett antisemitiskt dåd. Då twittrar hon: "Vill uttrycka mitt djupa deltagande och min solidaritet med de närmast drabbade och de judiska gemenskaperna. Vi står tillsammans mot hatet och hoten!" Detta var väl en sanning med modifikation. Bloggardags högt skattade vän dr Salomon Schulman påminde om att ärkebiskopen vägrat hålla tal på Förintelsens minnesdag. Så uppfattas saken tydligen. Då går inte solidaritetshälsningen riktigt fram.

Invändningen mot twittrandet blir dock en annan. Salomon m fl bor i Lund men attacken är en attack på Bloggardag, hans mycket nära vän, alla andra vänner och ovänner: oss och vår demokrati, inte bara på den drabbade familjen och alls inte bara på mosaiska trosbekännare, "de judiska gemenskaperna". Detta borde Antje sagt. Vi är alla under attack.

Naturligtvis menade Antje väl, men det blev fel. Och detta motiverar den uppgivna frågan: Får de rättsinniga någonsin något rätt? Nu var hon i Jerusalem och det program Kyrkostyrelsen skulle följa hade inte särskilt uppmärksammat judendomen. Alltså blev det politiskt självklart att uttryck sig som hon gjorde. Somliga går inte riktigt på det. Jag skriver inte "Borg" men tror att det enkelt kan borgas för. Hade Antje brukat allvar, hade hon uppfattat attentatet som Bloggardag. Riktat mot sig. Hon kanske också skulle skrivit en vers om vår importerade antisemitism...

Salomon Schulman är min vän och kamrat sedan 50 år. Jag håller av honom för att han är den han är: intellektuell, yrkesskicklig, empatisk läkare och människa och allt vad ni vill. Han vårdar sina samband. Jag vördar minnet av hans plågade mamma. Och Salomon kan sätta fingret på en öm punkt:
https://www.expressen.se/debatt/finns-ingen-synagoga-ger-sig-hatarna-pa-vara-hem/
En kristen är mån om sitt semitiska samband. Vi är också barn efter löftet till Abraham. Det är faktiskt inte muslimerna på riktigt samma sätt. Så har de inte läst aposteln S:t Paulus heller. Vi har. Rm 11.

Vi har fått lära oss att Antje är en teologisk världsstjärna. Det är gott att få veta men positionen är en utsatt position. Det betyder att Antje riskerar att ett av kriterierna för ve-ropen uppfylls. Lk 6:26
Kanske skulle också kyrkoherden som slagit fast hennes stjärnstatus besinna ett annat Jesus-ord. Fåfängliga ord ska det göras räkenskap för. Mt 12:36

Canterbury lockar alltid, inte minst de finkristna. De finkyrkliga i Canterbury-stiftet håller på att avskaffa prästernas absoluta tystnadsplikt. De vet uppenbarligen inte vad en präst till skillnad från en socialråtta är. Och så kommer socialråttehållningen in i prästeriet och skapar elände. Brottet är tydligt. I mer än 800 år har tystnadsplikten varit en lagfäst plikt för en präst i England. Så inte längre. Kommer någon för bikt måste prästen först säga:
"If you touch on any matter in your confession that raises concern about the wellbeing or safeguarding of another person or yourself, I am duty bound to pass that information on to the relevant agencies, which means that I am unable to kep such information confidential."
Svenskar minns Olaus Petri, som fick kunskap om mordanslaget mot kung Gösta men inget sa och dömdes till döden för denna sin uraktlåtenhet att larma myndigheterna.

De högkyrkliga i Anglikanien är skogstokiga om man med skogstokig syftar på Sherwood-skogen. I tidskriften New Directions finns en vinjett över ett antal artiklar: #KeepTheSeal.
Artiklarna förklarar vilket brott som begås med den nya ansatsen att förvandla bikten med den absoluta tystnadsplikten till ett öppet och riskabelt samtal. Den enkla sanningen är att de som skriver en sådan formulering inför ett själavårdssamtal och bikt aldrig hört bikt på allvar. De har som mest  hört de vanliga, trista, formella och glädjedödande bekännelserna av trivialiteter, men aldrig varit med när det är allvar. Med allvar menas "på liv och död". Riktiga präster vet vad Bloggardag talar om.

Det är en risk när prästeriet blir socialtjänst och när socialtjänsten uppfattar prästeriet vara en ansedd arena för att göra vad socialråttor i alla tider beskäftigt gjort. Oss emellan, det finns kanske en poäng med att prästämbetet är manligt? Men fråga inte högt. Skogstokigheten kanske inte begränsas till Sherwood.

Om Canterburystiftet finns ett att säga och det formuleras som en fråga: Får de rättsinniga någonsin något rätt?

Torsdagsdepressionen kom till sist i tryckt utförande och skapade betryck. Men den där Dag Sandahl var en trevlig bekantskap i varje fall i Pontus Håkanssons version. Är det första gången sammanställningen "gin och tonic" förekommer i det fromma bladet? Replikerna från den intervjuade andades i allt förståelse för de fientliga finkristna. Ett var fel eftersom det inte längre stämde. Festen har pågrund av publiktillströmningen flyttats från den kyrkliga Öhrtagården i Ör till det mindre kyrkliga stället Ormesberga Bygdegård, gamla IOGT-logen. Men det viktiga är förstås att alla och envar kan fira födelsedagen varhelst de befinner sig i Guds stora rike i behov av hans nåd och hjälp. Fira mellan kl 16 och 20. "Barnkalas" har detta kallats. Nåja.

Bloggardag funderar mycket över hur en gammal nykterhetsloge kan bli bygdegård med öl, vin och sprit. Det kallas nog "utveckling". Fast 1926 skrev faster Inga en anteckning den 12 juni om en utfärd med konstaterandet som följer: "Omsider ansåg de, som längtade efter något mera uppbyggligt som t.ex. en rejäl fest, att man borde bryta upp." Inte så illa tänkt, tänker Bloggardag. Traktan efter fest och EU-bidrag därtill skapar landsbygdskultur.

Ännu något. Frimodig kyrkas representant i Kyrkostyrelsen tycks bojkotta resan till Israel/Palestina. Det är ett modigt ställningstagande. Har Kyrkostyrelsen modet att ta sig igenom ärendet med professor Jesper Svartvik? Avtalet med Lunds universitet sades upp eftersom det inte uppfylldes. Professorn var inte på plats i Jerusalem men lyfte förmåner som om han vore. Generalsekreteraren Helén Ottosson Lovén försökte spela byråkratspelet, avtalet sades upp för att kunna omförhandlas, sa hon. Inga problem, alltså. Men problem var det och den 1 januari 2019 är professorns anställning slut. De resoluta tagen togs av Lunds universitet, inte av folket i Antjeborg.

Grunden för uppsägning formulerades så i juni månad detta år:
"Jesper Svartvik har genom att inte närvara i Jerusalem på avtalat sätt, genom att uppbära för mycket och oberättigad ersättning samt genom att missköta sina arbetsuppgifter åsidosatt sina åligganden mot Lunds universitet och dess avtalspart Svenska kyrkan och därmed visat sig klart olämplig för sitt arbete. Därmed är förtroendet för Jesper Svartvik förbrukat. Agerandet har inneburit skada för Lunds universitet i flera avseenden och orättmätig vinning för Jesper Svartvik."

Jesper Svartvik delade inte bedömningen. Men ska alltså sluta. Vad har Kyrkostyrelsen fått veta om allt detta och fått veta utan omskrivningar utan i all sin brutalitet? Man undrar. Nu kan Bloggardag inte reda ut alla turer, men minner sig om SKUT-skandalerna och undrar hur generalsekreteraren nu ska dribbla. Kan en kritisk granskning utföras av Torsdagsdepressionen? Och hur ställer Kyrkostyrelsen de brutala frågorna nu? Fattar styrelsen att den verkar i en förtroendebransch och att förtroendet urholkas med varje affär av detta slag? Läser Bloggardag materialet rätt att Svartvik i kontakt med flera biskopar satt sina egna intressen framför universitetets? Vad säger detta om biskoparna? Har de förstått och mörkat oegentligheter?

Bloggardags tips: Tjänstemännen försöker hålla undan alla komplikationer från Kyrkostyrelsen och säga att allt nu är löst. Problemen har de känt till. De var möjliga att hålla från sig tills universitetet grep in. Vad tänker sig Kyrkostyrelsen nu? Hur ska det bli med detta prestigeprojekt? Nya konsulter in för att utvärdera?

Bloggardag vet ett: Trappor ska städas uppifrån. Det gäller överallt, i Jerusalem och Antjeborg lika. Men frågan ska alltid ställas: Får de rättsinniga någonsin något rätt?