söndag 13 maj 2012

Anders Berglund

Det är långt mellan Värnamo och norra Öland så först nu kommer en reflektion när arkitekten Anders Berglund är död. Han blev gammal, så gammal att mycket av det han stod för tycks höra till en annan tid. Han hade varit med i det entusiastiska frivilligarbetet i Göteborg, varit juniorledare och sett visioner bli verklighet. I Växjö stift var han den viktige lutherhjälparen, stiftsombud men än mer idégivare, entusiasmör (kan det heta så?). Han drog igång unga människor på stiftsungdomsting och de smittades av hans entusiasm. Numera har jag svårt för Svenska kyrkans internationella arbete. Dom vill inte ha mig - varför ska dom ha mina pengar då? Än värre är det förstås med Svenska kyrkan i utlandet. Dom får inte ens en krona!

Anders ritade småkyrkor. Det hörde till det offensiva programmet även om det skulle dröja i Kalmar innan Två Systrars kom ovan jord. Han gjorde det utan att förverkliga arkitektdrömmen - ett monument över egot. Han gjorde det för att lokalerna skulle fungera för Guds rikes sammanhang. Det är ett monument så gott som något.

Nu är tiderna understundom annorlunda. Anders Berglunds första småkyrka ligger i ett avfolkat område. De expansiva förorterna blir sådana efter 50 år. Kvar bor några änkor innan områdena liksom ömsar skinn. Anders ritade också Lidnäs ungdomsgård, som Värnamo församling hade innan Pingstförsamlingen tog över. Stitsgårdarna hade en storhetstid men får allt större svårigheter. Kastlösa blev Allégården fötr en avvecklingskostnad kring 4 miljoner - eller knappa 4, om man ska vara petig. Tallnäs är kvar som stiftsgård men i vilken mening den fungerar så, kan man diskutera. Vem är på Tallnäs om man bor på Öland? Visionerna hålls inte vid liv.

Jag påstår utan skymten av bevis att detta är en konsekvens också av att högkyrkligheten i Växjö stift skulle marginaliseras för att elimineras. Det var de ofarliga som skulle ta hand om ruljangserna, inte de utmanande farliga högkyrkliga. Men ofarliga människor åstadkommer ingenting. Konsekvensen blir nedläggning - förr eller senare. Det är inte pengar utan idéer - kallelsemedvetande - som håller liv i kyrkostrukturer. Kastlösa skulle fått en entusiastisk ungdomspräst på plats i slutet av 70-talet. Just det sa man nej till. Det man tappade då, hittade man aldrig tillbaka till. Och en styrelse med förvaltare men utan förnyare - vad blir det då?

Tillbaka till Anders Berglund, RIP. Här var något han inte kunde uppfatta - hur kyrkopolitik hörde samman med visionerna. han uppfattade alldeles för ofta att vi bara var ovänliga och arga på biskopen, som var en lutherhjälpare vid sammanträdesborden sedan ungdomsåren. Riktigt hur det där med förödande strukturer fungerade, hade han inte pejl på. Han ville nämligen aldrig det som blev. Hans ideal var en levande, folklig kyrka med ansvar i denna värld att stå upp mot svält, fattigdom och förtryck. Inte illa. Han var en av dem som formade oss - hur det än blev. Lekmannen tog ansvar därför att han hade ett så klart centrum - och det gjorde honom till småkyrkoapostel. Han vr verkligen viktig i Växjö stift.

Och själv var jag emot att stiftet skulle göra sig av med Kastlösa stiftsgård.

5 kommentarer:

  1. Din uppfattning om "Svenska Kyrkans Internationella arbete" delar jag fullt ut! Jag vill veta att jag också med bön och hjärta kan stödja det jag stödjer ekonomiskt - alltså får de inte mina pengar.

    Att jag inte är ensam om att tänka så framgår tydligt när kollekten tas upp i min församling. I stället får vi "besvärliga" gå hem och skicka iväg vår gåva till andra mottagare. Inte var det väl så det var tänkt?

    Och, ja, jag saknar Lutherhjälpen och det den stod för, lika mycket som jag saknar det SKM som en gång i tiden stod för just mission.

    Jag i Halland

    SvaraRadera
  2. Jag träffade Anders Berglund några gånger, och minns honom med värme och tacksamhet. Han var vad Svenska kyrkan lider påtaglig brist på: troende och engagerad manlig lekman.

    Må han vila i frid!

    SvaraRadera
  3. Bra
    att du Dag skriver några rader om Anders Berglund. Instämmer med Göran ovan om bristen på engagerade lekmän i vår kyrka, lekmän med klar Jesus-bekännelse och med hjärtan som brinner för väsentligheter. Att Anders var en humorist av Guds nåde gör inte saken sämre. Varför har vår kyrka och Växjö stift så svårt för att se och "vårda" den sortens människor. Jag känner flera som under många år gjort en helhjärtad insats i vår kyrka, men som p g a olika anledningar (nedläggningar, omorganisation, ekonomi etc) inte fått det minsta uppskattning från vårt stift. Snarare tvärtom, blivit osynliggjorda genom likgiltighet och tystnad. Flera har väl inte ansetts passa in i rådande sammanhang.
    Per Uddling

    SvaraRadera
  4. Ander Berglund var också veniat, och som sådan vikarierade han för mig ett flertal gånger när jag tjänstgjorde i Tranemo/Mossebo/Ambjörnarp/Sjötofta församlingar. En god och glad medmänniska som predikade frimodigt och rätt. Tack, Gud, för honom!

    SvaraRadera
  5. Minns Anders med stor tacksamhet och glädje. Han var engagerad i kyrkans renovering i Stenbrohult 1980. Många goda möten blev det. Och han höll en utläggning om arvssynden för kyrkorådet.
    Vissa inslag i vår altaruppsats påminde honom om Liseberg.
    Och han hittade god röksvamp i prästgårdsträdgården, underbar svampstuvning blev det.
    Gack in i din Herres glädje, du tjänare gode och trogne!
    Ylva Willborg

    SvaraRadera