I helgen överlämnas budkavlar.
"För att understryka den gemensamma kampen mot hatet förenas religionerna i manifestationen VÄGRA HATA! under helgen som inleder World Harmony Week", läste jag i annonsen. "På olika platser i Sverige kommer religiösa företrädare att lämna över budkaveln med uttalandet från Sveriges interreligiösa råd i varandras heliga rum." I tidningen kunde jag också se en annons där olika religiösa stod uppställda. De såg inte glada ut. Men det fanns en hänvisning till www.vagrahata.se. Och de som stiger fram företräder "religionerna i Sverige". Religionerna i Sverige agerar nu gemensamt mot hat och för fred i manifestationen Vägra hata!
Nå, vi som varit med ett tag, vet hur lätt det projektet är. Hur var det med Dagens Seglora och Birro, t ex?
I Storkyrkan överlämnas i morgon uttalandet av en muslim och en mosaisk trosbekännare läser jag. Det tycks vackert på sitt sätt. De religiösa håller ihop. Den 4 februari överlämnas sedan budkaveln till kultur- och demokratiministern Alice Bah Kunke. Det är då jag fattar hur det hela gått till. Åke Bonnier förklarade: "Kampanjen initierades genom ett uppdrag från Regeringskansliet." Han skrev så på sin blogg den 9 januari.
Vi tar det igen.
Regeringskansliet initierar en kampanj. De religiösa utför regeringskansliets initiativ. Budkavel författas. Budkavel går. Rid i natt! Budkavel läses. Läs på fredag, lördag och söndag i olika religiösa hus, Gud har 99 hus eller så. Avrapportera till statsrådet. Poängen i uttalandet hamnar hos Bah Kunke: "Därför uppmanar vi regeringen och kulturminister Alice Bah Kunke att skapa förutsättningar fötr religioner och trossamfund att bidra till ökad förståelse, lokalt och nationellt." Finsn inte den kraften nerifrån? I själva religionerna? Regeringen fixar saken - också lokalt. Nå då så.
Det hela är förstås av det vanliga slaget. En icke-händelse som kan bli till en medial händelse och som skapar tillfredsställelse hos de religiösa. En kraftfull insats, sålunda. Politiskt och religiöst. Initierad från regeringskansliet!
Låt oss strunta i bibelorden om hur Gud hatar. Ps 5:6, Ps 31:7 och Jes 61:8. Vi kan hoppa över bibelord om att Gud på ett särskilt sätt tycks gilla den som hatar. Ps 45:8, Ps 97:10 liksom bibelord som uttrycker ett gott hat, Ps 139:21-22 och Amos 5:15.
Jag har nu enbart valt bibelord vi har samman med judendomen.
Låt oss strunta i dem, för det blir komplicerat annars.
Lika komplicerat som om vi frågar hur någon kan bli talesman för en religion. Skulle ens påven kunna framträda med anspråk på att föra "kristendomens" talan? Vi återgår till ordningen!
Biskop Bonnier utbrister:
"Tack och lov att inte alla måste tro lika". De som om Kyrkans ämbete inte tror som biskop Bonnier, blir glada. Han står upp för grundlagsfästa fri- och rättigheter, de som "lätt kan hotas av extrimism", som han skriver, "såväl kristen som annan religiös fanatism". Det har jag länge trott, att man ska passa sig för de kristna när det gäller grundlagsfästa fri- och rättigheter. Där är hedningar mer att lita på. Biskop Bonnier menar att vi kan tala och skriva fritt. Verkligen? För när vi gör det, kanske något litet domkapitel har sin bestämda mening om hur det skrivna "kunde komma att uppfattas" - och då är det detta "som kunde komma att" som blir den förblivande sanningen. Ack, ja.
Biskop Bonnier förfaller till religionsfilosofi.
"Ingen religion har hela sanningen." Jag kan inte minnas att Jesus säger att "kristendomen är vägen, sanningen och livet." Han är. Men han anförtros sig åt oss i Ord och sakrament och ger oss biskopar som våra själars herdar och vårdare. Han kallar oss till att gå i lära hos honom. Gå genom portar, kan det kallas. Tills vi kommer till Gud på Sion.
Biskop Bonnier ifrågasätter uppenbarligen missionen som ett utslag av "extrimism", han skriver så, eftersom ärendet gäller omvändelse. "Ju förr desto bättre" - är resonemanget hos kristna fundamentalister och extremister, menar han, och därför driver de mission. Där fick de, Furberg och Fjärstedt och Fjellstedt och allt vad missionsledarna kan heta.
Det nygamla hotet mot kristen tro heter nog religion, tänker jag. Så var det i det borttynande romarriket också. Det var i en genomreligiös värld som kristen tro framstod som ett lockande alternativ. Den var annorlunda. Det Kyrkan hade, upptäckte människor att de längtat efter. Augustinus och Hilarius t ex.
Jag ser i en bloggkommentar på biskop Bonniers approberade blogg, att dr Wiking menar att Sverige kommer att bli lika multireligiöst som Indien. och det är lika så gott att föregripa den utvecklingen. Det är möjligt att den tid är förbi då Sverige ville bo kristet och fritt och därom i manlig och kristen tro, därom i strid eller lagfäst ro Konung och folk sig förena (sv ps 169:3, 1937 års psalmbok). Men när och hur beslöt svenska folket att det skulle gå så?
Jag frågar nog inte hur det kommit sig att en biskop i Svenska kyrkan gör en riskbedömning som i perspektiv borde förvåna. Denna, nämligen:
"Borde inte en biskop i Svenska kyrkan hävda att alla borde tro på Jesus, att alla ska bli kristna och att kyrkans uppgift är att göra alla folk till Jesu lärjungar? Det kan man ju tycka. Men risken med en sådan hållning är att man gör allt för att omvända människor och att det då bara finns en enda sanning och det är den som uttrycks i den kristna tron." (Biskop Bonnier å den av Svenska kyrkan approberade bloggen 9 jan)
Vad hade biskop Jesper Svedberg i Skara sagt om han läst detta?
"Ers Majestät, jag får diarré bara jag tänker på det", som biskop Gottfrid Billing sa (på skånska!), när han tillfrågades om att bli överhovpredikant. Och det hade varit det minsta Svedberg sagt. Biskop Billings replik överlämnas att förvaltas i många sammanhang.
Biskop Bonniers uttalande förklarar kanske varför Svenska kyrkan behöver ta plats i omförhandlingen av det svenska välfärdskontraktet när det egna eroderar. Säkra jobben för de församlingsanställda i en kyrka, som inte gör någonting för att omvända människor. Omvändelsearbetet behövs inte. Jobben behövs!
Och hur var det alltså? Regeringskansliet talar. Genom ombud. Statsministern har därtill bokat möte med religiösa ledare, vilket uttytt är Sveriges kristna råd, Judiska centralrådet och Sveriges muslimska råd. Vi tar emot all denna information under rörelse. Huruvida i hjärtat eller mungiporna lämnas osagt.
Korrigering
Gustaf V ville att Gottfrid Billing skulle bli statsminister när den berömda repliken fälldes. Det kom telefon till biskop Billing och ett lok med en enda vagn stod på Lunds Central för att forsla biskopen till Stockholm. Källa: Biskop Gustaf Aulén. Sagesman: Prosten Jan Frithiof, som hörde Aulén. Nu fick vi allt klart. Jag slog upp Billings Levnadsminnen från biskopstiden i Lund. Professor Hilding Pleijel skriver att Billing "endast med svårighet undgå att utses till statsminister". (s 10)
Året var 1917.
lördag 31 januari 2015
fredag 30 januari 2015
Skvaller
Trycket är, förstår jag, hårt. Många vill veta vad som sas i Helsingborg i onsdags kväll när Gaudete förlag hade författarafton. Det sas mer än förväntat. Tanken var att författarna skulle ha korta inlägg och att folk skulle mingla. Ett prat tre gånger om. Men folk ville inte gå så det fick bli tre prator i stället. Det var en sådan atmosfär att det föll sig, som det heter, rätt naturligt. Varför var det en sådan atmosfär? Det skulle kunna bero på att få kyrkoherdar från regionen var närvarande. Hade de varit på plats där i den hoppfulla bokhandeln, hade de nog blivit så där hatiska som bara kyrkoherdar i trångmål kan bli. Då är de som mest underhållande. De är rasande, men ska upprätthålla polityren.
Varför hade kyrkoherdar i tjänst blivit sådana i onsdags kväll?
Det hade de blivit eftersom jag läste innantill.
Men läste du egna texter?
Nej, jag läste Västerås stift i omförhandlingen av det svenska välfärdskontraktet av Mann, Einarsson och Wijkström, Civil Society Reports, Stockholm 2014. Där sägs sådant om kyrkoherdar, som är blodtryckshöjande.
Saken gäller alltså något som handlar om ett välfärdskontrakt, vilka som nu ingått det. Saken är en faktoid. Vi hade en social politik som blev ett kontrakt mellan aktörer, uppenbarligen. Jag var väl egentligen aldrig tillfrågad om den omgörningen. Det kan, ser jag i rapporten, undras "i vilken mån exempelvis de präster som i stor utsträckning både har utbildats och arbetat inom den statliga sfären, ta den nya organisationen genom dessa utmaningar?" (s 3) Det är ett egendomligt sätt att beskriva situationen före år 2000. Den statliga sfären!!!
Det behövdes alltså ett projekt. Målet med det nya var, och det är kursiverat i rapporten, "att säkra jobben för församlingsanställda i Västerås stift genom att bredda basen för församlingarnas verksamhet inom främst den sociala ekonomin." (s 20) Det betyder på vanlig svenska att när folk inte längre vill ha det som Kyrkan står för, måste vi hitta på en bredare verksamhet för att trygga jobben. På ännu enklare svenska måste vi göra något annat. Annars är det kört.
Så tänktes det. Hur blev det. Diakoner jobbade mycket med omsorgsfrågorna. Kyrkoherdarna? Det är "knappast någon kyrkoherde som har profilerat sig som idéspruta eller eldsjäl när det gäller ansatser till verksamhetsutveckling under projekttiden". (s 32) Huvudintrycket var att kyrkoherdarna ville "skynda långsamt" (s 35) och i de nya sammanslagna enheterna (pastoraten) har man "inte mäktat med eller ansträngt sig tillräckligt för att hantera de idéer och initiativ som har handlat om verksamhetsutveckling". (s 36) Det där med sjunkande medlemstal är inte heller en faktor som fått kyrkoherdarnas särskilda uppmärksamhet. (s 37)
Flera kyrkoherdar talade tydligen om medarbetarnas initiativ men det var initiativ som inte processats fram. (s 37). Flera kyrkoherdar var dock nöjda med att vara med i grupp och då som "en i gruppen" och, håll i er, "därmed slippa ta ansvaret och komma med förslag". (s 46). Nu stiger i mitt dunkla minne den kvinnliga präst fram, som såg en uppsättning kyrkoherdar och konstaterade: "Ingen annan stans skulle dessa vara chefer!"
"Inom Svenska kyrkan tycks det finnas en kultur av att de anställda ska ha stor frihet att forma verksamheten medan 'kyrkoherdarna sysslar med sitt'." (s 69). Det betyder att församlingsarbetare ska ta initiativ utan att egentligen ha befogenheter och resurser. Konsekvensen? Folk hoppar av och verksamheten avstannar. (s 69). Rapportens författare menar att Svenska kyrkan i den här sortens verksamhet måste fundera över sin särart.
Jag läste några citat i Helsingborg. Ingen svimmade.
Men jag saknade några kyrkoherdar och kontraktsprostar i karriären i auditoriet. Det hade kunnat bli en dramatisk afton. Dom kanske till och med blir arga över detta blogginlägg, som en uppsätttning andra kyrkoarbetare gläder sig över med repliken: "Så är det!".
Nu fick ni tryckt skvaller. Sånt här ska inte stanna i små böcker som få läser!
Varför hade kyrkoherdar i tjänst blivit sådana i onsdags kväll?
Det hade de blivit eftersom jag läste innantill.
Men läste du egna texter?
Nej, jag läste Västerås stift i omförhandlingen av det svenska välfärdskontraktet av Mann, Einarsson och Wijkström, Civil Society Reports, Stockholm 2014. Där sägs sådant om kyrkoherdar, som är blodtryckshöjande.
Saken gäller alltså något som handlar om ett välfärdskontrakt, vilka som nu ingått det. Saken är en faktoid. Vi hade en social politik som blev ett kontrakt mellan aktörer, uppenbarligen. Jag var väl egentligen aldrig tillfrågad om den omgörningen. Det kan, ser jag i rapporten, undras "i vilken mån exempelvis de präster som i stor utsträckning både har utbildats och arbetat inom den statliga sfären, ta den nya organisationen genom dessa utmaningar?" (s 3) Det är ett egendomligt sätt att beskriva situationen före år 2000. Den statliga sfären!!!
Det behövdes alltså ett projekt. Målet med det nya var, och det är kursiverat i rapporten, "att säkra jobben för församlingsanställda i Västerås stift genom att bredda basen för församlingarnas verksamhet inom främst den sociala ekonomin." (s 20) Det betyder på vanlig svenska att när folk inte längre vill ha det som Kyrkan står för, måste vi hitta på en bredare verksamhet för att trygga jobben. På ännu enklare svenska måste vi göra något annat. Annars är det kört.
Så tänktes det. Hur blev det. Diakoner jobbade mycket med omsorgsfrågorna. Kyrkoherdarna? Det är "knappast någon kyrkoherde som har profilerat sig som idéspruta eller eldsjäl när det gäller ansatser till verksamhetsutveckling under projekttiden". (s 32) Huvudintrycket var att kyrkoherdarna ville "skynda långsamt" (s 35) och i de nya sammanslagna enheterna (pastoraten) har man "inte mäktat med eller ansträngt sig tillräckligt för att hantera de idéer och initiativ som har handlat om verksamhetsutveckling". (s 36) Det där med sjunkande medlemstal är inte heller en faktor som fått kyrkoherdarnas särskilda uppmärksamhet. (s 37)
Flera kyrkoherdar talade tydligen om medarbetarnas initiativ men det var initiativ som inte processats fram. (s 37). Flera kyrkoherdar var dock nöjda med att vara med i grupp och då som "en i gruppen" och, håll i er, "därmed slippa ta ansvaret och komma med förslag". (s 46). Nu stiger i mitt dunkla minne den kvinnliga präst fram, som såg en uppsättning kyrkoherdar och konstaterade: "Ingen annan stans skulle dessa vara chefer!"
"Inom Svenska kyrkan tycks det finnas en kultur av att de anställda ska ha stor frihet att forma verksamheten medan 'kyrkoherdarna sysslar med sitt'." (s 69). Det betyder att församlingsarbetare ska ta initiativ utan att egentligen ha befogenheter och resurser. Konsekvensen? Folk hoppar av och verksamheten avstannar. (s 69). Rapportens författare menar att Svenska kyrkan i den här sortens verksamhet måste fundera över sin särart.
Jag läste några citat i Helsingborg. Ingen svimmade.
Men jag saknade några kyrkoherdar och kontraktsprostar i karriären i auditoriet. Det hade kunnat bli en dramatisk afton. Dom kanske till och med blir arga över detta blogginlägg, som en uppsätttning andra kyrkoarbetare gläder sig över med repliken: "Så är det!".
Nu fick ni tryckt skvaller. Sånt här ska inte stanna i små böcker som få läser!
torsdag 29 januari 2015
Biskoparnas uttalande på Förintelsens minnesdag
Ni tror att jag ska vara kritisk. Det kan jag vara mot uppställningen av biskopsnamn med stiften i alfabetisk ordning. De ska stå i stiftsordningen med de medeltida stiften först, menar jag. Men annars är jag nöjd. Biskoparna säger det alla andra säger,) så det kan inte vara fel. De är emot antisemitismen och de vidgar perspektivet till romer, polacker, homosexuella och funktionshindrade. De har ingenting att säga om den förintelse av kristna som planerades och som började med att rätt många präster i Polen avrättades, men också modiga motståndspräster i Tyskland. Inte bara Bonhoeffer.
Biskoparna hade kunnat hålla fram betydande vittnen mot terrorn. De fanns. Somliga var kyrkokristna. Men det går väl inte att vara stolt över modiga prästers aktioner som den i Wien där 3500 judar räddades. De kunde ha nämnt Sigtuna som en viktig plats för motståndet.
Naturligtvis får biskoparna problem när de vidgar perspektivet till alla hatbrott. Det monstruösa i Auschwitz var ju att förintelseprocessen skedde i industriell skala och med avancerad logistik. Der Zug war pünktlich.
Vad vill biskoparna? "Tillsammans med människor av olika tro vill vi sprida de goda berättelserna, odla hopp och därmed bidra till att laga vår värld." Det är fint sagt. Så fint att orden blir undflyende. Och ingenting av vad de säger vägleder mig egentligen.
Hur ska jag hantera det som påstås att det är folk från Mellanöstern som praktiserat antisemitismen i Malmö. Vad säger biskoparna om det? Är det så? Eller inte?
Och varför sa de inte ett enda ord om hur kyrkokristna i Svenska kyrkan nu ska göra utifrån sin tro. Hur ska vi göra när vi helar, lagar och förbättrar världen? Går det i egentlig mening? Men om det går - vad bör vi göra?
Jag ska självfallet inte uppfattas som kritisk mot uttalandet. Det är bara det att uttalandet föder så många frågor. Och när jag vet hur orättvist det kan vara inåt i Svenska kyrkan, blir jag lite knottrig på ryggen då jag läser biskoparnas storord om rätten som ska flöda fram. Det är inte min erfarenhet från Svenska kyrkan att det går så till. Jag ser orätt flöda fram. Jag är inte ensam om det. Har biskoparna verkligen inte förstått den saken?
Nå, till skillnad från en del biskopar har jag umgåtts med en del av de kristna hjältar som handfast stod nazismen emot i Wien, t ex. I min erfarenhet av Svenska kyrkan finns det goda erfarenheter av kristna som håller det judiska folket högt och inser vårt beroende. Det kanske också skulle sägas av biskoparna. Med stolthet.
Biskoparna hade kunnat hålla fram betydande vittnen mot terrorn. De fanns. Somliga var kyrkokristna. Men det går väl inte att vara stolt över modiga prästers aktioner som den i Wien där 3500 judar räddades. De kunde ha nämnt Sigtuna som en viktig plats för motståndet.
Naturligtvis får biskoparna problem när de vidgar perspektivet till alla hatbrott. Det monstruösa i Auschwitz var ju att förintelseprocessen skedde i industriell skala och med avancerad logistik. Der Zug war pünktlich.
Vad vill biskoparna? "Tillsammans med människor av olika tro vill vi sprida de goda berättelserna, odla hopp och därmed bidra till att laga vår värld." Det är fint sagt. Så fint att orden blir undflyende. Och ingenting av vad de säger vägleder mig egentligen.
Hur ska jag hantera det som påstås att det är folk från Mellanöstern som praktiserat antisemitismen i Malmö. Vad säger biskoparna om det? Är det så? Eller inte?
Och varför sa de inte ett enda ord om hur kyrkokristna i Svenska kyrkan nu ska göra utifrån sin tro. Hur ska vi göra när vi helar, lagar och förbättrar världen? Går det i egentlig mening? Men om det går - vad bör vi göra?
Jag ska självfallet inte uppfattas som kritisk mot uttalandet. Det är bara det att uttalandet föder så många frågor. Och när jag vet hur orättvist det kan vara inåt i Svenska kyrkan, blir jag lite knottrig på ryggen då jag läser biskoparnas storord om rätten som ska flöda fram. Det är inte min erfarenhet från Svenska kyrkan att det går så till. Jag ser orätt flöda fram. Jag är inte ensam om det. Har biskoparna verkligen inte förstått den saken?
Nå, till skillnad från en del biskopar har jag umgåtts med en del av de kristna hjältar som handfast stod nazismen emot i Wien, t ex. I min erfarenhet av Svenska kyrkan finns det goda erfarenheter av kristna som håller det judiska folket högt och inser vårt beroende. Det kanske också skulle sägas av biskoparna. Med stolthet.
onsdag 28 januari 2015
Much ado
Är det bara jag som är bekymrad över tystnaden på Dagens Seglora? Där händer ingenting. Det var nättidningen med de stora ambitionerna att ta upp kampen med Kyrkans Tidning. Kyrkans Tidning utkommer. Dagens Seglora står still. Så vad har hänt? Har en nyckelperson lämnat, blivit sjuk eller vad? Finns ingen back-up? Varför satsar då kyrkliga organ pengar på företeelsen? Och hur klarar sig alla som är segloraberoende i dessa dagar? Är abstinensen svår? Breder depression och nedstämdhet ut sig över de suktande, hungrande och trängtande potentiella läsarna? Eller är (den temporära) förlusten av Dagens Seglora en icke-händelse?
Jag såg klippet på BBC om prästen med civilkurage.
http://www.bbc.com/news/uk-politics-30974547
Frågan om Libby Lane som biskop ställdes liturgiskt och församlingen sa sitt "ja" utom en man, som klev fram och sa nej. Det var Rev Paul Williamson. "Not in the Bible" och "absolute impediment", sa han - med all respekt. Nu skulle festen gå vidare, så ärkebiskopen av York lutade sig mot lagar och förordningar och så kunde allt fortgå. Ärkebiskop John Sentamu var glad. Urskiljningsförmåga har nog inte varit biskopars starka gren - historien igenom.
I Aftonbladet i går hette det "Störde ceremoni för historisk biskop" och Williamson var välkänt konservativ och en av Englands mest högljudda skeptiker till kvinnliga präster. Men om ärkebiskopen frågade, skulle inte frågan besvaras? Var det bara narrspel med att fråga, som ärkebiskopen faktiskt gjorde? Jag undrar. Vad tycker Aftonbladet?
Nu kommer det riktigt intressanta när en talesperson för Church of England ska kommentera händelsen: "the contrast was between a lone voice protesting and a sea of voices affirming." När det är så - borde inte en uppsättning bibelhändelser bekymra. "A sea of voices affirming" - var har vi besked om sådant? Johannesevangeliet 19 och Apostlagärningarna 19 kunde vara tankeställare. Folkmassor har inte alltid rätt. Vill någon fylla på med Polykarpos martyrium, går det också bra. Eller vi reformkatoliker som kanske inser att majoriteter och system inte alltid garanterar sanningen. Men så gick det inte till i Yorkminster. Där var själva poängen att vi var fler än den ensamme. Saken är klar. Men rätteligen borde festförsamlingen ha oroats. Kan den mannen ha varit Guds röst? Och jag är lite tagen av Paul Williamsons beslut att vara på plats och säga sitt nej. De flesta av oss som inte övertygats i ämbetsfrågan hade ju inte gjort så. Vi hade varit frånvarande - och ingen hade saknat oss.
Hur uppfattades Williamsons ord i England? "The service was briefly delayed". Ett litet avbrott bara. Inget att bry sig om. Ärkebiskopen frågade igen och då sa ingen emot. Allt var i sin ordning. Allt? Jag uppfattade nog att allt var bibliskt men alls inte så som Sentamu menade. Är det inte ett i sammanhanget intressant faktum?
Från Sverige kom en anglikansk kvinnlig biskop för att välkomna Libby Lane "to her ranks". Intressant. Oväntat. Inte visste jag att vi hade någon kvinnlig anglikansk biskop i Sverige och för bara några månader sedan hade en sådan kvinnlig biskop inte erkänts i Church of England. Intressant på min ära! The times they are a'changing. Och det snabbt. Ibland är själva brådskan att få igenom beslut också informationsbärande.
Sändaren uppskattar jag. Där stod det att Libby Lane "blir den första kvinnan som innehar biskopstitel in Engelska kyrkans historia". Alldeles riktigt! Om detta behöver vi inte bråka.
Räkna mig nu till godo att jag inte ställer frågan om Svenska kyrkans framgångar sedan vi fått kvinnor i prästämbetet och kvinnor som biskopar. Det sades upprepat att med dessa reformer skulle folk komma till kyrkan igen. Det borde gå att veta att det verkligen blivit så, veta i siffer- och tabellform. Men jag frågar inte. Räkna mig, som sagt, detta till godo.
Jag såg klippet på BBC om prästen med civilkurage.
http://www.bbc.com/news/uk-politics-30974547
Frågan om Libby Lane som biskop ställdes liturgiskt och församlingen sa sitt "ja" utom en man, som klev fram och sa nej. Det var Rev Paul Williamson. "Not in the Bible" och "absolute impediment", sa han - med all respekt. Nu skulle festen gå vidare, så ärkebiskopen av York lutade sig mot lagar och förordningar och så kunde allt fortgå. Ärkebiskop John Sentamu var glad. Urskiljningsförmåga har nog inte varit biskopars starka gren - historien igenom.
I Aftonbladet i går hette det "Störde ceremoni för historisk biskop" och Williamson var välkänt konservativ och en av Englands mest högljudda skeptiker till kvinnliga präster. Men om ärkebiskopen frågade, skulle inte frågan besvaras? Var det bara narrspel med att fråga, som ärkebiskopen faktiskt gjorde? Jag undrar. Vad tycker Aftonbladet?
Nu kommer det riktigt intressanta när en talesperson för Church of England ska kommentera händelsen: "the contrast was between a lone voice protesting and a sea of voices affirming." När det är så - borde inte en uppsättning bibelhändelser bekymra. "A sea of voices affirming" - var har vi besked om sådant? Johannesevangeliet 19 och Apostlagärningarna 19 kunde vara tankeställare. Folkmassor har inte alltid rätt. Vill någon fylla på med Polykarpos martyrium, går det också bra. Eller vi reformkatoliker som kanske inser att majoriteter och system inte alltid garanterar sanningen. Men så gick det inte till i Yorkminster. Där var själva poängen att vi var fler än den ensamme. Saken är klar. Men rätteligen borde festförsamlingen ha oroats. Kan den mannen ha varit Guds röst? Och jag är lite tagen av Paul Williamsons beslut att vara på plats och säga sitt nej. De flesta av oss som inte övertygats i ämbetsfrågan hade ju inte gjort så. Vi hade varit frånvarande - och ingen hade saknat oss.
Hur uppfattades Williamsons ord i England? "The service was briefly delayed". Ett litet avbrott bara. Inget att bry sig om. Ärkebiskopen frågade igen och då sa ingen emot. Allt var i sin ordning. Allt? Jag uppfattade nog att allt var bibliskt men alls inte så som Sentamu menade. Är det inte ett i sammanhanget intressant faktum?
Från Sverige kom en anglikansk kvinnlig biskop för att välkomna Libby Lane "to her ranks". Intressant. Oväntat. Inte visste jag att vi hade någon kvinnlig anglikansk biskop i Sverige och för bara några månader sedan hade en sådan kvinnlig biskop inte erkänts i Church of England. Intressant på min ära! The times they are a'changing. Och det snabbt. Ibland är själva brådskan att få igenom beslut också informationsbärande.
Sändaren uppskattar jag. Där stod det att Libby Lane "blir den första kvinnan som innehar biskopstitel in Engelska kyrkans historia". Alldeles riktigt! Om detta behöver vi inte bråka.
Räkna mig nu till godo att jag inte ställer frågan om Svenska kyrkans framgångar sedan vi fått kvinnor i prästämbetet och kvinnor som biskopar. Det sades upprepat att med dessa reformer skulle folk komma till kyrkan igen. Det borde gå att veta att det verkligen blivit så, veta i siffer- och tabellform. Men jag frågar inte. Räkna mig, som sagt, detta till godo.
tisdag 27 januari 2015
Fan-kristendom
Koijkerteologin är den där teologin som uppmärksammar förändringar. Kritiskt vaksam om kritik handlar om urskiljningsförmåga och inte sur lusta. Jag ser i kommentarerna att distinktionen inte riktigt upprätthålls. Kritik uppfattas som sur, för att inte säga hatiskt. Jag säger då det.
En koijker är inte sur, men ni skulle se Lovis nu när grannarnas barn gjort snögubbar. Adam mittemot har ordnat två som står vända mot vårt hus. Det var för Lovis mycket läskigt och hon måste in på granntomten och lukta. Det fanns fler snögubbar.
Lägg märke till de små förändringarna, det är hållningen. Den gäller också denna blogg. Skulle här med tystnad förbigås stora utspel - vad skulle jag då skriva om ifall det här ska vara en kyrklig blogg? Jag skriver om sådant som intresserar mig. Och livet i det kyrkliga på många olika nivåer intresserar inte bara. Det fascinerar. Mer om detta i Helsingborg på onsdag kväll kanske.
Nu vill jag komplettera koijkerteologin med att diskutera fan-kristendomen.
Det är konstigt, att det där med personlig kristen tro tagit över så alldeles utan eftertanke. Inte för att jag har något emot personlig kristen tro, tillägnad och reflekterad. Men är inte tron också en gemensam uppställning, en flock? Så kristnades Sverige. Det är som när Växjö Lakers eller Kalmar FF spelar. Laget spelar för oss alla. När laget vinner, vinner vi. I en territorialförsamling finns det ett gäng som spelar för alla. De firar gudstjänst för helhetens skull. Jag inser svagheten med resonemanget, som är spegelbilden av det där med personlig tro. Båda måste till. Men det individuella kan bli för hårt markerat. Kristendom är fan-kristendom.
Som när förbandet högtidligen ställde upp och fanan över kanslibyggnaden hissades. Oavsett hur mycket vi förstått av nationens historia eller det dagspolitiska, stod vi samlade under fanan. Trosbekännelsen fungerar på samma sätt. Den är en redogörelse för vad Kyrkan tror och Kyrkan är den gemenskap där jag får vara med. Jag ställer mig under fanan, men det betyder inte att jag i varje detalj måste kunna redogöra för vad jag tror. Kyrkan tror och jag säger att jag vill vara med. Jag är med utan mentala reservationer. Jag är med och får det. Dogmatiska scrutinier ligger på kyrkomötesnivå, givet en vettig ordning för kyrkomöte, och inte främst på individnivå.
Eva Spångbergs insikt om bönen hör hemma här. Hon var, jag tror jag berättat det tidigare, på en flygplats och släpade sitt bagage. Då upptäckte hon att det fanns ett rullband och där stod folk bekvämt med sina väskor och forslades fram. Man behövde inte släpa ensam. Det var, menade hon, precis som med Kyrkans bön, tidegärden. Att be tideböner är som att åka på rullbandet.
Så här öppen är Kyrkans gemenskap - och det är denna gemenskap som sträcker sig genom årtusenden. Den som inte förstår det, måste uppfinna mycket alldeles i onödan och kommer att fasta i sitt eget uppfinneri. En massa liberal teologi befinner sig här där mycket av det som uppfattas vara nytt alls inte är det utan i stället gammalt feltänk från 1700- och 1800-talen. Den stora traditionen - helkristendomen, som jag tror Åke Talltorp kallade den - är befriande. Om Svenska kyrkan gör sig denna identitetsmarkör kvitt, återstår föga.
På onsdag ska jag besvara frågan om Svenska kyrkan finns om tio år. Ska jag svara att det gör den helt visst och sant om världen består? Ska jag komplicera och påstå att det som består är Svenska kyrkan men inte längre Kyrka? I jakten på relevans tappade den sig själv. Ungefär som trollkarlen vid Himalaya, som trollade sig till ett glas saft och drack upp sig själv.
Fram för lite rejäl fan-kristendom i stället. Ett liv i gemenskap. Så kristnades Europa när romarriket föll samman. Vad har vi att lära nytt?
I dag kommer biskoparna med ett uttalande mot antisemitism och nazism. Kanske är det inte 70 år för sent. Har ni inte läst Timur Vermes bok Han är tillbaka (Leopard, finns i pocket nu) är den antagligen en roligare och mer tankeväckande läsning än biskoparnas brev. Jag vet inte. Ett vet jag. Det kommer ett biskopsuttalande. För enkla prästsjälar är detta något stort. Timmarna masar sig fram, tills jag får läsa det.
En koijker är inte sur, men ni skulle se Lovis nu när grannarnas barn gjort snögubbar. Adam mittemot har ordnat två som står vända mot vårt hus. Det var för Lovis mycket läskigt och hon måste in på granntomten och lukta. Det fanns fler snögubbar.
Lägg märke till de små förändringarna, det är hållningen. Den gäller också denna blogg. Skulle här med tystnad förbigås stora utspel - vad skulle jag då skriva om ifall det här ska vara en kyrklig blogg? Jag skriver om sådant som intresserar mig. Och livet i det kyrkliga på många olika nivåer intresserar inte bara. Det fascinerar. Mer om detta i Helsingborg på onsdag kväll kanske.
Nu vill jag komplettera koijkerteologin med att diskutera fan-kristendomen.
Det är konstigt, att det där med personlig kristen tro tagit över så alldeles utan eftertanke. Inte för att jag har något emot personlig kristen tro, tillägnad och reflekterad. Men är inte tron också en gemensam uppställning, en flock? Så kristnades Sverige. Det är som när Växjö Lakers eller Kalmar FF spelar. Laget spelar för oss alla. När laget vinner, vinner vi. I en territorialförsamling finns det ett gäng som spelar för alla. De firar gudstjänst för helhetens skull. Jag inser svagheten med resonemanget, som är spegelbilden av det där med personlig tro. Båda måste till. Men det individuella kan bli för hårt markerat. Kristendom är fan-kristendom.
Som när förbandet högtidligen ställde upp och fanan över kanslibyggnaden hissades. Oavsett hur mycket vi förstått av nationens historia eller det dagspolitiska, stod vi samlade under fanan. Trosbekännelsen fungerar på samma sätt. Den är en redogörelse för vad Kyrkan tror och Kyrkan är den gemenskap där jag får vara med. Jag ställer mig under fanan, men det betyder inte att jag i varje detalj måste kunna redogöra för vad jag tror. Kyrkan tror och jag säger att jag vill vara med. Jag är med utan mentala reservationer. Jag är med och får det. Dogmatiska scrutinier ligger på kyrkomötesnivå, givet en vettig ordning för kyrkomöte, och inte främst på individnivå.
Eva Spångbergs insikt om bönen hör hemma här. Hon var, jag tror jag berättat det tidigare, på en flygplats och släpade sitt bagage. Då upptäckte hon att det fanns ett rullband och där stod folk bekvämt med sina väskor och forslades fram. Man behövde inte släpa ensam. Det var, menade hon, precis som med Kyrkans bön, tidegärden. Att be tideböner är som att åka på rullbandet.
Så här öppen är Kyrkans gemenskap - och det är denna gemenskap som sträcker sig genom årtusenden. Den som inte förstår det, måste uppfinna mycket alldeles i onödan och kommer att fasta i sitt eget uppfinneri. En massa liberal teologi befinner sig här där mycket av det som uppfattas vara nytt alls inte är det utan i stället gammalt feltänk från 1700- och 1800-talen. Den stora traditionen - helkristendomen, som jag tror Åke Talltorp kallade den - är befriande. Om Svenska kyrkan gör sig denna identitetsmarkör kvitt, återstår föga.
På onsdag ska jag besvara frågan om Svenska kyrkan finns om tio år. Ska jag svara att det gör den helt visst och sant om världen består? Ska jag komplicera och påstå att det som består är Svenska kyrkan men inte längre Kyrka? I jakten på relevans tappade den sig själv. Ungefär som trollkarlen vid Himalaya, som trollade sig till ett glas saft och drack upp sig själv.
Fram för lite rejäl fan-kristendom i stället. Ett liv i gemenskap. Så kristnades Europa när romarriket föll samman. Vad har vi att lära nytt?
I dag kommer biskoparna med ett uttalande mot antisemitism och nazism. Kanske är det inte 70 år för sent. Har ni inte läst Timur Vermes bok Han är tillbaka (Leopard, finns i pocket nu) är den antagligen en roligare och mer tankeväckande läsning än biskoparnas brev. Jag vet inte. Ett vet jag. Det kommer ett biskopsuttalande. För enkla prästsjälar är detta något stort. Timmarna masar sig fram, tills jag får läsa det.
måndag 26 januari 2015
Samefrågan
Varför är det finare med förföljelsen av samer, dvs kolonisationen av Lappland och järnmalm och vattenkraft som tillgångar för den svenska nationen, än det politiska förtrycket av smålänningar och omskolningen av skåningar, blekingar, hallänningar, bohuslänningar, gutar, härjedalingar och jämtar?
Smålänningarna först. Aldrig har en ärkebiskop gått ut för att klandra den svenska staten för oproportionerliga militära utskrivningar under 16- och 1700-talen. Inte ens biskopen i Lund har för delen ställt upp och försvarat blekingen Vitus Andersson, som fick avstå mark för att örlogsbasen Karlskrona skulle byggas. Och Canutus Hahn från Ronneby blev en eländig kulturomgörare när Skåne skulle bli svenskt. Han var kyrklig. Vad säger biskopen? Biskopen beklagar? Varför är det finare att vara förtryckt om man är same än om man är skåning - det är den för dagen aktuella frågan.
För min del menar jag att det är bra med gruvdrift och vattenkraft som tillgångar i Sverige. Eller ska vi avstycka stora arealer som Sapmi-land med rennäring som specialitet? Är det en poäng med en svensk nationalstat, sådan vi haft den och med konsekvens att finnungar och lappungar får en örfil av fröken eller magistern om de inte talar svenska på rasten? De som tycker att just detta inte är meningslös eller urskiljningslöst våld mot barnstackare, kan ju följa resonemanget att så måste det vara, för att tsaren inte ska göra anspråk på Norrland och mena att detta land inte är en del av Sverige. Örfilarna byggde det svenska välståndet och gjorde ont men gott, sålunda.
Jag menar att Lappland är en del av mitt Sverige. Narrades magistern när vi läste Sveriges geografi? Sjunger Wiehe fel när han sjunger att det här är mitt land?
Vi kan visst ha ett rikt kulturliv men jag är tveksam till om detta i egentlig mening ska kallas mångkultur. För det är påtagligt att denna kultur är en enhetskultur. Minns Perry Andersson som för många år sedan påpekade att Sverige var den första absoluta staten, den där statsmakten kunde ha kontroll över medborgarna genom ett sinnrikt makt- och kontrollsystem. Vi talar Sverige från Gustaf Vasas dagar och framåt!
Ska Svenska kyrkan nu avlägga en bekännelse om skuld? Utredningen om Svenska kyrkan och samerna ska jag läsa uppmärksamt. Har vi redan fått en vink om att det finns något att bekänna? Var det inte så att evangeliet bars till Lappland och det borde samerna vara djupt tacksamma över? Liksom skåningar och, ja ni vet. Skulle norrlänningarna inte också vara djupt tacksamma för de krigsförband som stod i Norrland för att försvara territoriet både mot engelsmän och tyskar? Det var verket av en insats från stockholmare, som fanns där i kylan med vattenkylda kulsprutor, och luftvärnskanoner från Bofors. Och nog har välståndet i landet efterhand fördelats hyfsat rättvist? Bortsett från en politik som ödelägger landsbygd landet runt, förstås. Men sjukvård och skola efter et för alla gemensamt system hade Sverige.
Kan smålänningar få ett eget smålandsting? Skulle barnen i Lappland inte få skolmöjligheter och vad var det då för fel på nomadskolorna? Det vill jag gärna veta. Var felet ett perspektivfel, så att ett förtryck doldes? Inte heller jag fick lära mig något om den oproportionerliga utskrivningen till krigsmakten, den som drabbade smålänningar. Är det av detta skäl fel med skolor och med det kyrkliga engagemanget för bildning?
Hur var det med skallmätningar?
Rasbiologi var en ansedd vetenskap. Är ni inte skallmätta? Det är jag. I folkskolan. Vad var det för fel med skallmätning, alltså? Finns det någon särskild kyrklig metod för att vetenskapsgranska och förhålla sig kritisk till det som är dagens moderna självklarheter? Vilken är den formeln?
Mina spridda tankar kom sig av ärkebiskopens ord i DN i går. Här var alltså en angelägenhet som det var just angeläget att lyfta fram. Men varför och på bekostnad av vad? Hellre rejält med malm från gruvor än malt renhorn och torkat renkött, det vill jag bara ha sagt. Är detta numera ett okyrkligt ställningstagande? Och var det alltså något fel på undervisningen i skolan, när vi fick läsa landets geografi och det var berättelsen om alla tillsammans i ett Sverige som var vårt?
Ska jag nu vara lite tagen av att Antje Jackelén stiger fram som expert på samefrågorna och ställer krav på Sverige? Antagligen. Men jag minns konung Gustaf V, kung i det land jag föddes.
Det var konselj under kriget (det där som tyskarna satte igång, ni minns) och kungen slumrade sig igenom rutinärendena. Föredragande statsrådet drog sitt. Tillstånd att slakta 10 000 renar. Då vaknade konungen och sa: "Det tillåter jag inte." Föredragande försökte igen. "Nej, det tillåter jag ALDRIG."
Statsminister Per Albin Hansson grep in och sa: "Men Ers Majestät, det är bara 10 000 renar och det finns många, många fler."
Konungen: "Å fan, jag tyckte han sa lappar."
Vi hade en konung som slog vakt om samerna i vart fall dåförtiden.
Smålänningarna först. Aldrig har en ärkebiskop gått ut för att klandra den svenska staten för oproportionerliga militära utskrivningar under 16- och 1700-talen. Inte ens biskopen i Lund har för delen ställt upp och försvarat blekingen Vitus Andersson, som fick avstå mark för att örlogsbasen Karlskrona skulle byggas. Och Canutus Hahn från Ronneby blev en eländig kulturomgörare när Skåne skulle bli svenskt. Han var kyrklig. Vad säger biskopen? Biskopen beklagar? Varför är det finare att vara förtryckt om man är same än om man är skåning - det är den för dagen aktuella frågan.
För min del menar jag att det är bra med gruvdrift och vattenkraft som tillgångar i Sverige. Eller ska vi avstycka stora arealer som Sapmi-land med rennäring som specialitet? Är det en poäng med en svensk nationalstat, sådan vi haft den och med konsekvens att finnungar och lappungar får en örfil av fröken eller magistern om de inte talar svenska på rasten? De som tycker att just detta inte är meningslös eller urskiljningslöst våld mot barnstackare, kan ju följa resonemanget att så måste det vara, för att tsaren inte ska göra anspråk på Norrland och mena att detta land inte är en del av Sverige. Örfilarna byggde det svenska välståndet och gjorde ont men gott, sålunda.
Jag menar att Lappland är en del av mitt Sverige. Narrades magistern när vi läste Sveriges geografi? Sjunger Wiehe fel när han sjunger att det här är mitt land?
Vi kan visst ha ett rikt kulturliv men jag är tveksam till om detta i egentlig mening ska kallas mångkultur. För det är påtagligt att denna kultur är en enhetskultur. Minns Perry Andersson som för många år sedan påpekade att Sverige var den första absoluta staten, den där statsmakten kunde ha kontroll över medborgarna genom ett sinnrikt makt- och kontrollsystem. Vi talar Sverige från Gustaf Vasas dagar och framåt!
Ska Svenska kyrkan nu avlägga en bekännelse om skuld? Utredningen om Svenska kyrkan och samerna ska jag läsa uppmärksamt. Har vi redan fått en vink om att det finns något att bekänna? Var det inte så att evangeliet bars till Lappland och det borde samerna vara djupt tacksamma över? Liksom skåningar och, ja ni vet. Skulle norrlänningarna inte också vara djupt tacksamma för de krigsförband som stod i Norrland för att försvara territoriet både mot engelsmän och tyskar? Det var verket av en insats från stockholmare, som fanns där i kylan med vattenkylda kulsprutor, och luftvärnskanoner från Bofors. Och nog har välståndet i landet efterhand fördelats hyfsat rättvist? Bortsett från en politik som ödelägger landsbygd landet runt, förstås. Men sjukvård och skola efter et för alla gemensamt system hade Sverige.
Kan smålänningar få ett eget smålandsting? Skulle barnen i Lappland inte få skolmöjligheter och vad var det då för fel på nomadskolorna? Det vill jag gärna veta. Var felet ett perspektivfel, så att ett förtryck doldes? Inte heller jag fick lära mig något om den oproportionerliga utskrivningen till krigsmakten, den som drabbade smålänningar. Är det av detta skäl fel med skolor och med det kyrkliga engagemanget för bildning?
Hur var det med skallmätningar?
Rasbiologi var en ansedd vetenskap. Är ni inte skallmätta? Det är jag. I folkskolan. Vad var det för fel med skallmätning, alltså? Finns det någon särskild kyrklig metod för att vetenskapsgranska och förhålla sig kritisk till det som är dagens moderna självklarheter? Vilken är den formeln?
Mina spridda tankar kom sig av ärkebiskopens ord i DN i går. Här var alltså en angelägenhet som det var just angeläget att lyfta fram. Men varför och på bekostnad av vad? Hellre rejält med malm från gruvor än malt renhorn och torkat renkött, det vill jag bara ha sagt. Är detta numera ett okyrkligt ställningstagande? Och var det alltså något fel på undervisningen i skolan, när vi fick läsa landets geografi och det var berättelsen om alla tillsammans i ett Sverige som var vårt?
Ska jag nu vara lite tagen av att Antje Jackelén stiger fram som expert på samefrågorna och ställer krav på Sverige? Antagligen. Men jag minns konung Gustaf V, kung i det land jag föddes.
Det var konselj under kriget (det där som tyskarna satte igång, ni minns) och kungen slumrade sig igenom rutinärendena. Föredragande statsrådet drog sitt. Tillstånd att slakta 10 000 renar. Då vaknade konungen och sa: "Det tillåter jag inte." Föredragande försökte igen. "Nej, det tillåter jag ALDRIG."
Statsminister Per Albin Hansson grep in och sa: "Men Ers Majestät, det är bara 10 000 renar och det finns många, många fler."
Konungen: "Å fan, jag tyckte han sa lappar."
Vi hade en konung som slog vakt om samerna i vart fall dåförtiden.
söndag 25 januari 2015
Barnkonsekvensanalysarbetet
Kyrkomötet beslöt i god ordning om att barnkonsekvensanalyser alltid ska göras. Görs de inte, kan beslut överklagas. Därför förekommer numera några rader vid alla beslut att just detta beslut efter en barnkonsekvensanalys visat sig inte ha några särskilda konsekvenser för barn. Så håller det på. För att det alls ska kunna hålla på, måste det till utbildning. Material, kursdagar och konferenser. Anställda och förtroendevalda lägger tid på detta. På nationell nivå och i stiften behövs handläggare för frågan.
Själva saken påminner om de två metoderna för att ta bort en prickskytt, "sniper". Den ena är att vi lokaliserar var prickskytten befinner sig och så får en egen prickskytt försöka skjuta fienden, som sitter maskerad i ett träd. Den andra metoden är at ringa in koordinaterna till den dunge där trädet med prickskytten finns och så läggs artillerield över hela dungen. Den är borta och prickskytten med den. Ni förstår principen. Den fungerar. Om inte prickskytten gått sin väg, förstås.
När jag var ung präst behövdes inga barnkonsekvensanalyser. De gjorde sig ändå. Först när det inte är så, måste saken beslutas och byråkratiseras. I en någotsånär levande församling finns det barn, unga och föräldrar. De kan alla, samtliga, se vad som behöver göras, om det finns sådant som inte är riktigt klokt och föreslå sådant som är bättre. Barnkonsekvensanalysen gör sig själv. Nerifrån. Som en självklarhet. Först när verksamhetskyrkan tar gestalt, måste det vidtas åtgärder uppifrån. I brist på liv, får vi paragrafer.
Beslutsfattarna då? Om de inte är rena idioter torde det räcka med en påminnelse om att beslut som fattas får konsekvenser. Inte bara för barn. Frågan som naturligen skulle ställas är väl alltid vad beslut innebär. När Torbjörn Fälldin var statsminister, kunde han fråga om konsekvenserna av ett förslag till exempel för hans mamma. Om föredragande tjänsteman inte kunde förklara den saken, fick tjänstemannen gå, och komma tillbaka med besked vid en ny föredragning. Vid varje beslut behövs en konsekvensanalys.
Sannolikt är det kyrkopolitiskt omöjligt att få bort beslutet om barnkonsekvensanalys, inte ens med argumentet att beslutet inte får några konsekvenser ens för barn. Men var det inte ett fall där en kyrkogårdsutvidgning stoppades eftersom en barnkonsekvensanalys aldrig gjort och det låg ett fritidshem, som använde den mark som nu skulle bli kyrkogård? Jo. Kunde inte den skaen hanterats på ett vettigt sätt i det lokala utan att alla ska sitta med barnkonsekvensanalyspaketet till en kostnad om vi räknar arbetstid, som blir rätt ansenlig. 40 personer på en kursdag i något lokalt sammanhang är en arbetsvecka för en person för varje timme som går. Saken motsvarar alltså åtta personers arbetsveckor. Bara för att de 40 ska få information om företeelsen barnkonsekvensanalys. Vore det inte bättre att bygga levande församlingar där människor tar vanligt ansvar. Ungefär som i en normal familj, där varje dag innehåller barnkonsekvensanalyser - utan att någon särskilt talar om det och ingen reglerar saken.
Kanske skulle helt enkelt det kyrkliga livet levas och inte bara regleras?
I brist på liv - regleringar.
Skulle ingen kunna motionera om regler för ett konsekvensarbete när det handlar om hur kyrkliga beslut påverkar medelålders och äldre män? Om inte - varför inte? Går det om saken gäller kvinnor? Ungdomar? Handikappade? Språkliga minoriteter? Migranter?
Eller: skaffa det kyrkliga ett liv!
Själva saken påminner om de två metoderna för att ta bort en prickskytt, "sniper". Den ena är att vi lokaliserar var prickskytten befinner sig och så får en egen prickskytt försöka skjuta fienden, som sitter maskerad i ett träd. Den andra metoden är at ringa in koordinaterna till den dunge där trädet med prickskytten finns och så läggs artillerield över hela dungen. Den är borta och prickskytten med den. Ni förstår principen. Den fungerar. Om inte prickskytten gått sin väg, förstås.
När jag var ung präst behövdes inga barnkonsekvensanalyser. De gjorde sig ändå. Först när det inte är så, måste saken beslutas och byråkratiseras. I en någotsånär levande församling finns det barn, unga och föräldrar. De kan alla, samtliga, se vad som behöver göras, om det finns sådant som inte är riktigt klokt och föreslå sådant som är bättre. Barnkonsekvensanalysen gör sig själv. Nerifrån. Som en självklarhet. Först när verksamhetskyrkan tar gestalt, måste det vidtas åtgärder uppifrån. I brist på liv, får vi paragrafer.
Beslutsfattarna då? Om de inte är rena idioter torde det räcka med en påminnelse om att beslut som fattas får konsekvenser. Inte bara för barn. Frågan som naturligen skulle ställas är väl alltid vad beslut innebär. När Torbjörn Fälldin var statsminister, kunde han fråga om konsekvenserna av ett förslag till exempel för hans mamma. Om föredragande tjänsteman inte kunde förklara den saken, fick tjänstemannen gå, och komma tillbaka med besked vid en ny föredragning. Vid varje beslut behövs en konsekvensanalys.
Sannolikt är det kyrkopolitiskt omöjligt att få bort beslutet om barnkonsekvensanalys, inte ens med argumentet att beslutet inte får några konsekvenser ens för barn. Men var det inte ett fall där en kyrkogårdsutvidgning stoppades eftersom en barnkonsekvensanalys aldrig gjort och det låg ett fritidshem, som använde den mark som nu skulle bli kyrkogård? Jo. Kunde inte den skaen hanterats på ett vettigt sätt i det lokala utan att alla ska sitta med barnkonsekvensanalyspaketet till en kostnad om vi räknar arbetstid, som blir rätt ansenlig. 40 personer på en kursdag i något lokalt sammanhang är en arbetsvecka för en person för varje timme som går. Saken motsvarar alltså åtta personers arbetsveckor. Bara för att de 40 ska få information om företeelsen barnkonsekvensanalys. Vore det inte bättre att bygga levande församlingar där människor tar vanligt ansvar. Ungefär som i en normal familj, där varje dag innehåller barnkonsekvensanalyser - utan att någon särskilt talar om det och ingen reglerar saken.
Kanske skulle helt enkelt det kyrkliga livet levas och inte bara regleras?
I brist på liv - regleringar.
Skulle ingen kunna motionera om regler för ett konsekvensarbete när det handlar om hur kyrkliga beslut påverkar medelålders och äldre män? Om inte - varför inte? Går det om saken gäller kvinnor? Ungdomar? Handikappade? Språkliga minoriteter? Migranter?
Eller: skaffa det kyrkliga ett liv!
lördag 24 januari 2015
Sverige nästan världsbäst
Sverige är alltså världens näst mest sekulariserade land, vet World Value Survey att berätta. Japan kommer etta. 40% av de tillfrågade säger att Gud inte alls är viktig i deras liv och 8% säger att Gud är mycket viktig. På värderingskartan återfinns Sverige uppe till höger, det man kan kalla "det farliga hörnet". I det hörnet kan det ta vägen lite hur som helst.
Antje Jackelén svarar via mejl på Dagens intervjufrågor. Stämmer bilden med ärkebiskopens? undrar tidningen.
"Både ja och nej. Det finns en dynamik som utvecklas i mötet mellan sekularisering och religionens nya synlighet. Den leder till oväntade öppningar som gör något med rakt uppåtstigande sekulariseringskurvor."
Ska jag förstå detta som något annat än att läget trots allt inte är så farligt?
Å andra sidan är jag inte särskilt intresserad av det religiösa. Det är kristen tro som är min angelägenhet. Om sekulariseringen blir sakral sekularisering - vad är vunnet därmed? Vi kallas väl inte att bli religiösa. Vi kallas till lärjungaskap ihop med Jesus, som är världens Frälsare. Vi kallas till autentiskt mänskligt liv - som är et gudomligt liv. Jag behöver inte påminna särskilt mycket om det. Och då kan det befängda inträffa att de sekulariserade blir väldigt sakrala.
Det kan också hända att de sekulariserade med fromma ord sätter samman sin trosbekännelse, dvs sin värdegrund. Man behöver inte bli så imponerad av den sortens hemslöjd, inte den som något litet är orienterad i den kristna kunskapstraditionen i vart fall.
Men är det så farligt med sekularisering? Trosbekännelsen läses i gudstjänsten, allt är väl beställt med den kyrkliga identiteten, kan det heta. Med det argumentet sopas hela reformationen åt sidan. Det var egentligen inget som behövde reformeras så som Luther et consortes ville. I 1500-talets romersk katolska kyrkan lästes den apostoliska trosbekännelsen. Allt stod väl till.
Vad jag nu markerar är ett intresse för komplikationer.
Att vara kyrka i världens näst mest sekulariserade land borde föranleda frågor inte bara hur Svenska kyrkan ska möta människor utan också frågor om hur sekulariseringen påverkar Svenska kyrkan. Inifrån. Jag har ingen som helst förnimmelse att den sortens frågor ställs på allvar.
På Segersjö herrgård bygger Robert Montgomery-Cederhielm en gårdskyrka. Det är en kyrka där han kan bestämma vilka ritualer som känns relevanta i vår tid. "Vi kommer att ordna konfirmationer, bröllop och dop." Konfirmationen är tydligen en så kallas höstkonfirmation. Konfirmanderna har med sig egna hästar som stallas på herrgården.
I huvudsak är det lekmän som ska predika. De som ska predika, uteliggare och missbrukare från Örebro, "har mer at fömedla till mina kyrkobesökare än många präster."
Godsherren konstaterar att det är en ny reformation på gång.
Förstår jag Länsposten /22 jan 2015/ rätt, har biskop Nordin haft lite invändningar. Han var på plats och gillade inte att kyrkan kommersialiserades. Men godsherren visste att fråga tillbaka hur det då kom sig att kyrkan var en av Sveriges största jord- och skogsbruksägare och vad det där med kollekt var.
Det är rätt tydligt att sekularisering kan sakraliseras. Robert Montgomery-Cederhielm har förresten under årens lopp köpt inventarier till kyrkan - altarskåp, psalmtavla, korkåpor och mässhakar liksom nattvardskalk och oblatask samt en predikstol från år 1754. Ska det va, så ska det. Och det som en gång anskaffades för kyrkligt bruk, kommer väl till pass för den lagiska religion som nu ska draperas och utföras. Huvudbudskapet i tio Guds bud känner de flesta till, menar godsherren, "men vi komprimerar vårt budskap med den självklara regeln: 'Behandla dina medmänniskor såsom du själv vill bli behandlad.'."
Det är en glad religion: "I min kyrka pratar vi inte om himmel och helvete, här finns bara en himmel. Kyrkan skall fyllas med glädje, kärlek och värme och mycket sång och musik."
Fast handen på hjärtat - är detta inte som det mestadels brukar vara i vårt näst mest sekulariserade land?
Jag kanske ska hänvisa till Piratens* skildring av det religiöst nydanande livet på landet i skildringen Ett svårskött pastorat. Där var det också en godsägare som förnyade religionsbruket.
* FEL AV MIG! Visst är det Falstaff, fakir som skrivit boken. Piratens verk är Bock i örtagård, som visar en förtroendevald i full aktion. Jag är nog mer tagen av den lömska fortkörningsboten i går än jag förstått. Solen sken, 100 km på den breda vägen mot Kalmar och bakom smyger en civil SAAB upp med plötsligt blinkande blå och röda ljus. En polis klev ur bilen men försvann alldeles. Jag tittade mig omkring - men borta var han. Hann hade slagit dit på en isfläck bakom min bil. Då ville jag inte bråka med den stackars mannen. Jag hade med min tunga vinterbekängade högerfot antagligen tryckt upp bilen i 112. Jag trodde jag hanterat erfarenheten väl men felet i dag visar under vilken inre press jag lever.
Antje Jackelén svarar via mejl på Dagens intervjufrågor. Stämmer bilden med ärkebiskopens? undrar tidningen.
"Både ja och nej. Det finns en dynamik som utvecklas i mötet mellan sekularisering och religionens nya synlighet. Den leder till oväntade öppningar som gör något med rakt uppåtstigande sekulariseringskurvor."
Ska jag förstå detta som något annat än att läget trots allt inte är så farligt?
Å andra sidan är jag inte särskilt intresserad av det religiösa. Det är kristen tro som är min angelägenhet. Om sekulariseringen blir sakral sekularisering - vad är vunnet därmed? Vi kallas väl inte att bli religiösa. Vi kallas till lärjungaskap ihop med Jesus, som är världens Frälsare. Vi kallas till autentiskt mänskligt liv - som är et gudomligt liv. Jag behöver inte påminna särskilt mycket om det. Och då kan det befängda inträffa att de sekulariserade blir väldigt sakrala.
Det kan också hända att de sekulariserade med fromma ord sätter samman sin trosbekännelse, dvs sin värdegrund. Man behöver inte bli så imponerad av den sortens hemslöjd, inte den som något litet är orienterad i den kristna kunskapstraditionen i vart fall.
Men är det så farligt med sekularisering? Trosbekännelsen läses i gudstjänsten, allt är väl beställt med den kyrkliga identiteten, kan det heta. Med det argumentet sopas hela reformationen åt sidan. Det var egentligen inget som behövde reformeras så som Luther et consortes ville. I 1500-talets romersk katolska kyrkan lästes den apostoliska trosbekännelsen. Allt stod väl till.
Vad jag nu markerar är ett intresse för komplikationer.
Att vara kyrka i världens näst mest sekulariserade land borde föranleda frågor inte bara hur Svenska kyrkan ska möta människor utan också frågor om hur sekulariseringen påverkar Svenska kyrkan. Inifrån. Jag har ingen som helst förnimmelse att den sortens frågor ställs på allvar.
På Segersjö herrgård bygger Robert Montgomery-Cederhielm en gårdskyrka. Det är en kyrka där han kan bestämma vilka ritualer som känns relevanta i vår tid. "Vi kommer att ordna konfirmationer, bröllop och dop." Konfirmationen är tydligen en så kallas höstkonfirmation. Konfirmanderna har med sig egna hästar som stallas på herrgården.
I huvudsak är det lekmän som ska predika. De som ska predika, uteliggare och missbrukare från Örebro, "har mer at fömedla till mina kyrkobesökare än många präster."
Godsherren konstaterar att det är en ny reformation på gång.
Förstår jag Länsposten /22 jan 2015/ rätt, har biskop Nordin haft lite invändningar. Han var på plats och gillade inte att kyrkan kommersialiserades. Men godsherren visste att fråga tillbaka hur det då kom sig att kyrkan var en av Sveriges största jord- och skogsbruksägare och vad det där med kollekt var.
Det är rätt tydligt att sekularisering kan sakraliseras. Robert Montgomery-Cederhielm har förresten under årens lopp köpt inventarier till kyrkan - altarskåp, psalmtavla, korkåpor och mässhakar liksom nattvardskalk och oblatask samt en predikstol från år 1754. Ska det va, så ska det. Och det som en gång anskaffades för kyrkligt bruk, kommer väl till pass för den lagiska religion som nu ska draperas och utföras. Huvudbudskapet i tio Guds bud känner de flesta till, menar godsherren, "men vi komprimerar vårt budskap med den självklara regeln: 'Behandla dina medmänniskor såsom du själv vill bli behandlad.'."
Det är en glad religion: "I min kyrka pratar vi inte om himmel och helvete, här finns bara en himmel. Kyrkan skall fyllas med glädje, kärlek och värme och mycket sång och musik."
Fast handen på hjärtat - är detta inte som det mestadels brukar vara i vårt näst mest sekulariserade land?
Jag kanske ska hänvisa till Piratens* skildring av det religiöst nydanande livet på landet i skildringen Ett svårskött pastorat. Där var det också en godsägare som förnyade religionsbruket.
* FEL AV MIG! Visst är det Falstaff, fakir som skrivit boken. Piratens verk är Bock i örtagård, som visar en förtroendevald i full aktion. Jag är nog mer tagen av den lömska fortkörningsboten i går än jag förstått. Solen sken, 100 km på den breda vägen mot Kalmar och bakom smyger en civil SAAB upp med plötsligt blinkande blå och röda ljus. En polis klev ur bilen men försvann alldeles. Jag tittade mig omkring - men borta var han. Hann hade slagit dit på en isfläck bakom min bil. Då ville jag inte bråka med den stackars mannen. Jag hade med min tunga vinterbekängade högerfot antagligen tryckt upp bilen i 112. Jag trodde jag hanterat erfarenheten väl men felet i dag visar under vilken inre press jag lever.
fredag 23 januari 2015
Betala?
Jag har läst Vision för Bergs kyrka. Repetitionen kan bli kortfattad. Vi talar om Bergs kyrka några mil norr om Växjö, Befolkningstalet ligger stabilt strax under 500 personer och har gjort så sedan 1970-talet. Kyrkan är stängd på grund av mögel sedan hösten 2009. En utredning sa att sanering och renovering skulle gå på kring 9 miljoner. Nu sägs det handla om 6 miljoner. För att få dessa pengar, skrivs en vision.
Tekniken är att Växjö köper visionen och skickar paketet till Uppsala och väntar på bidragen. Jag fick en känsla av "Hela havet stormar"-varianten, ni vet den där man skickar ett paket runt och det gäller att inte ha paketet när musiken slutar. Men det kommer Kyrkostyrelsen att ha och Växjö har klarat sig undan problemet och kyrkopolitikerna där kan utgjuta sig över okänsligheten i Svenska kyrkan på nationell nivå och därmed framstå som rättfärdiga. Lättare så, förstås, än att försöka ta de allvarliga samtalen om vad som behöver göras. För det som kallas vision är nog närmast en redovisning av drömmar och alls inte den analys av hårdfakta, som leder till insikt om vad som bör göras.
En del förhoppningar är rörande. "I den takt Växjö tätort expanderar finns det goda möjligheter att antalet invånare ökar de närmaste åren."Inga siffror redovisas. Inga prognoser alls. "Påfallande" stor del av befolkningen i Berg är yngre barnfamiljer. Det kan man märka i antalet barn som är med i kyrkans barnkör och "sjung med mig"-grupp. Påfallande. Men inga siffror.Elin Wägner används som argument för att beskriva Berg som kulturbygd. Elin Wägner, död 1949, bodde på Lilla Björka.Flory Gate hålls fram liksom Viktor Rydbergs Singoalla för Rydberg har fascinerats av den romantisk belägna grottan där Singoalla höll till. Allt tycks användbart när det gäller att framställa den nu stängda kyrkan som "en samlande punkt som bärare av det kulturhistoriska arvet" - "självklart "utöver den kyrkliga profilen".
Vad vill församlingsrådet i Lammhult med Bergs kyrka?
* få fira gudstjänst, gemenskap och liv i Bergs kyrka
* få samla kraft genom evangeliets förkunnande
* få generationsöverskridande möten genom gudstjänstliv och verksamhet
* få en kyrka som även rymmer plats för veckoverksamhet och andaktsliv
Alltså arbetar församlingsrådet och verksamhetsrådet tillsammans med kyrkans anställda för att "hitta en gudstjänstform och verksamheter med ett direkt tilltal för såväl de yngre barnfamiljerna, i samverkan med förskoleverksamheten, såväl som våra äldre församlingsbor." Barnkör och samverkan kring utformandet av de söndagliga gudstjänsterna med efterföljande kyrkfika "eller liknande". Och bara de mest illasinnade säger inför denna vision ett ord om att det faktiskt andra än barnfamiljer och äldre samt påpekar att verksamhetskyrkan är ett stort och tröttsamt projekt. Lite tröttsamt blir det kanske redan nu: "Framtidens kyrka är beroende av flexibilitet, nya tekniska hjälpmedel i form av ljud och bild där det läggs en särskilt stor vikt vid barnkonsekvensanalys och visionsarbetet för framtidens kyrkliga verksamhet i Berg."
Hur tänker man då? Sockenstugan säljs och verksamheten flyttar in längst ner i kyrkan där utrymmet under orgelläktaren glasas in. Sakristian är också ett stort utrymme som delvis kan "Utnyttjas som ambulerande kontorsplats eller liknande." Problemet är uppenbart. Detta är en önskelista som innefattar att kyrkan är öppen inför Allhelgonahelgen, det finns barnkör och stickcafé, enkla andakter, julspel, musikgudstjänster - allt utan att hela kyrkorummet behöver värmas upp. Men det som presenteras är ingen vision. Inte ens när musiken kommer på tal: "Vi vet att musik är en ytterst viktig del av gudstjänstlivet liksom vid speciella kyrkliga handlingar så som dop, vigslar och begravningar för att sprida evangeliets budskap." Är det verkligen så? Jag vet inte. Skulle det inte kunna hända att musiken överröstar vad evangeliet säger - med ord?
Det finns många kyrkor i småförsamlingar. Somliga av dem samlar färre människor än i Berg där snittet vid gudstjänster sägs vara 30. Då räknas nog det mesta in, tror jag. Till hur många av dessa kyrkor ska den arma kyrkostyrelsen skicka 6 miljoner, om den summan räcker? Men viktigare: hur ska ett verkligt visionsarbete kring det kyrkliga livet på landet bedrivas och med hjälp av vilka verktyg? Och varför har det under de gångna decennier inte bedrivits?
Det känns som om det kyrkliga livet just nu enklast ska förstås som stabsarbete i de stora krigsmakterna, där generalerna planerar för det krig som just förlorats. Det kanske beror på att ingenting sägs om Fadern eller Sonen eller Anden i visionen. Syftet med visionen var enklare. Det var en enkel begäran: Ge oss pengar! Ska vi andra betala?
Förresten: När ni ser ordet "barnkonsekvensanalys" så fråga vad denna byråkratiska finess kostar. Folk fylkas hela arbetsdagar för att prata om detta som de normalbegåvade borde klara på egen hand. Det har bara blivit dumt. Och ni betalar!!!
Tekniken är att Växjö köper visionen och skickar paketet till Uppsala och väntar på bidragen. Jag fick en känsla av "Hela havet stormar"-varianten, ni vet den där man skickar ett paket runt och det gäller att inte ha paketet när musiken slutar. Men det kommer Kyrkostyrelsen att ha och Växjö har klarat sig undan problemet och kyrkopolitikerna där kan utgjuta sig över okänsligheten i Svenska kyrkan på nationell nivå och därmed framstå som rättfärdiga. Lättare så, förstås, än att försöka ta de allvarliga samtalen om vad som behöver göras. För det som kallas vision är nog närmast en redovisning av drömmar och alls inte den analys av hårdfakta, som leder till insikt om vad som bör göras.
En del förhoppningar är rörande. "I den takt Växjö tätort expanderar finns det goda möjligheter att antalet invånare ökar de närmaste åren."Inga siffror redovisas. Inga prognoser alls. "Påfallande" stor del av befolkningen i Berg är yngre barnfamiljer. Det kan man märka i antalet barn som är med i kyrkans barnkör och "sjung med mig"-grupp. Påfallande. Men inga siffror.Elin Wägner används som argument för att beskriva Berg som kulturbygd. Elin Wägner, död 1949, bodde på Lilla Björka.Flory Gate hålls fram liksom Viktor Rydbergs Singoalla för Rydberg har fascinerats av den romantisk belägna grottan där Singoalla höll till. Allt tycks användbart när det gäller att framställa den nu stängda kyrkan som "en samlande punkt som bärare av det kulturhistoriska arvet" - "självklart "utöver den kyrkliga profilen".
Vad vill församlingsrådet i Lammhult med Bergs kyrka?
* få fira gudstjänst, gemenskap och liv i Bergs kyrka
* få samla kraft genom evangeliets förkunnande
* få generationsöverskridande möten genom gudstjänstliv och verksamhet
* få en kyrka som även rymmer plats för veckoverksamhet och andaktsliv
Alltså arbetar församlingsrådet och verksamhetsrådet tillsammans med kyrkans anställda för att "hitta en gudstjänstform och verksamheter med ett direkt tilltal för såväl de yngre barnfamiljerna, i samverkan med förskoleverksamheten, såväl som våra äldre församlingsbor." Barnkör och samverkan kring utformandet av de söndagliga gudstjänsterna med efterföljande kyrkfika "eller liknande". Och bara de mest illasinnade säger inför denna vision ett ord om att det faktiskt andra än barnfamiljer och äldre samt påpekar att verksamhetskyrkan är ett stort och tröttsamt projekt. Lite tröttsamt blir det kanske redan nu: "Framtidens kyrka är beroende av flexibilitet, nya tekniska hjälpmedel i form av ljud och bild där det läggs en särskilt stor vikt vid barnkonsekvensanalys och visionsarbetet för framtidens kyrkliga verksamhet i Berg."
Hur tänker man då? Sockenstugan säljs och verksamheten flyttar in längst ner i kyrkan där utrymmet under orgelläktaren glasas in. Sakristian är också ett stort utrymme som delvis kan "Utnyttjas som ambulerande kontorsplats eller liknande." Problemet är uppenbart. Detta är en önskelista som innefattar att kyrkan är öppen inför Allhelgonahelgen, det finns barnkör och stickcafé, enkla andakter, julspel, musikgudstjänster - allt utan att hela kyrkorummet behöver värmas upp. Men det som presenteras är ingen vision. Inte ens när musiken kommer på tal: "Vi vet att musik är en ytterst viktig del av gudstjänstlivet liksom vid speciella kyrkliga handlingar så som dop, vigslar och begravningar för att sprida evangeliets budskap." Är det verkligen så? Jag vet inte. Skulle det inte kunna hända att musiken överröstar vad evangeliet säger - med ord?
Det finns många kyrkor i småförsamlingar. Somliga av dem samlar färre människor än i Berg där snittet vid gudstjänster sägs vara 30. Då räknas nog det mesta in, tror jag. Till hur många av dessa kyrkor ska den arma kyrkostyrelsen skicka 6 miljoner, om den summan räcker? Men viktigare: hur ska ett verkligt visionsarbete kring det kyrkliga livet på landet bedrivas och med hjälp av vilka verktyg? Och varför har det under de gångna decennier inte bedrivits?
Det känns som om det kyrkliga livet just nu enklast ska förstås som stabsarbete i de stora krigsmakterna, där generalerna planerar för det krig som just förlorats. Det kanske beror på att ingenting sägs om Fadern eller Sonen eller Anden i visionen. Syftet med visionen var enklare. Det var en enkel begäran: Ge oss pengar! Ska vi andra betala?
Förresten: När ni ser ordet "barnkonsekvensanalys" så fråga vad denna byråkratiska finess kostar. Folk fylkas hela arbetsdagar för att prata om detta som de normalbegåvade borde klara på egen hand. Det har bara blivit dumt. Och ni betalar!!!
torsdag 22 januari 2015
Jag vet bättre - och mer!
Jag läser Smålandsposten - eller Smålandskomposten , som det var roligt att säga i min ungdom - humorn har utvecklats sedan dess, eller? Spalten "hört och hänt" den 21 jan upplyser om hur det var för t ex 55 år sedan. På några korta rader sammanskrivs det som var. Det är utomordentligt lärorikt att se vad läsekretsen bibringas för sanningar. Som denna:
"För 55 år sedan, 1960, gav ärkebiskopen Gunnar Hultgren beskedet att tre kvinnor skulle prästvigas. De tre blev Margit Sahlin, Elisabeth Djurle och Ingrid Persson. Frågan om kvinnligt prästerskap hade Svenska kyrkan brottats med i 40 år. Först när kvinnoorganisationer uppmanade till bojkott av kyrkan och att kvinnorna skulle begära ditt utträde, ändrade majoriteten av prästerna åsikt."
Smålandsposten den 21 januari 2015
Nu var det inte många rätt.
Skulle saken ha gällt att införa ett "kvinnligt prästerskap"? Det blir nästan lite lustigt - för det kanske var så det blev men inte detta frågan gällde. Frågan gällde för de flesta jämställdhet och för några att ämbetet skulle bli mer fullödigt med både kvinnor och män som präster.
Hade Svenska kyrkan brottats med frågan i 40 år? Nej, och det var kanske ett problem. När frågan kom upp efter en utredning om kvinnas behörighet till statstjänst 1919, svarade samtliga domkapitel och konsistoriet i Stockholm nej till förslaget om kvinnor i prästämbetet och detta utan någon synbarlig brottning.
1938 års kyrkomöte får en motion om kvinnlig kyrkotjänst på sitt bord, men den handlar just inte om kvinnor i prästämbetet. Det var då den svenska kvinnorörelsen inte var förtjust i Margit Sahlin, som sökte en annan kyrkotjänst för kvinnor än prästeriet.
1948 tillsätts den statliga utredning som blir SOU 1950:48 och går på remiss. Det exegetiska underlaget i utredningen sätts ifråga.Utredningens expert Erik Sjöberg försvarar sig, men medger att det i utredningen inte tillräckligt starkt framhållits att Paulus när det gäller kvinnan i gudstjänsten för fram en bedömning. som han tillmäter principiell betydelse.
Varför betonades inte detta i sakkunnighetsutlåtandet?
Därför att Sjöberg "icke på allvar räknade med möjligheten, att Paulus uppfattning också i den nutida debatten skulle kunna anföras som en allmängiltig och för alla tider normerande åskådning. Detta var ett misstag." (Sjöberg, Exegeterna om kvinnliga präster. 1953)
Läget därefter blir just ingenting. Så mycket ingenting att det börjar mullra i riksdagen. Regeringen kallar in ett kyrkomöte år 1957, som säger nej till förslaget. Då beslutar riksdagens två kamrar på våren 1958 i ärendet och regeringen kallar in ett nytt kyrkomöte, som ska konfirmera riksdagens fattade beslut. Kyrkomötets begäran och biskopsmötets önskan om rådrum och ekumeniska konsultationer nonchaleras.
Så hur var det då? Vilka hotade med utträde och bojkott? Ester Lutteman trädde ut men fick inte några horder med sig. Bojkott? Kyrksamheten var större på 1950-talet än nu men sannerligen, kyrkorna var inte överfulla. De flesta bojkottade redan. Av diverse skäl. Och prästerna? Ändrade majoriteten av dem åsikt?
12% av prästerna var år 1957 för reformen medan 86% var emot och 2% osäkra.
År 1958 var 37% för, 43% emot och 20% osäkra visste DN att förtälja. Men Herbert Tingsten var inte så imponerad.
En stor del av Sveriges präster har på ett år "helt reviderat sin uppfattning om vad evangelium och kristendom egentligen är. En sådan slapphet i tankegången lär man inte finna inom något lands politiska väljarkår."
Hur eller hur - det var ett i frågan splittrat prästerskap. Kanske var det helt enkelt så, att de flesta aldrig brottats med frågan. Ungefär som med frågan om välsignelse av partnerskap och enkönad vigsel, alltså.
Smålandspostens lilla notis i går ger ändå ett klart besked. Kvinnoorganisationerna fick prästerna att ändra sig. Inte teologiska studier eller sakargumentering. Det har jag haft på känn tidigare också. Nu fick vi besked. Och förstår hur en grundläggande dogm i ett religionssystem kan komma till.
Alla minns Biskopsmötets bibelkommission, som skrev: "Så bör det inte gå till när en ordning ändras, som har hävd ända från urkristendomen och stöds av auktoritativa ord i NT." (Bibelsyn och bibelbruk, 1970, s 130)
Jag är benägen hålla med Herbert Tingsten att det uppseendeväckande inte är de som inte ändrar mening utan de andra. Och de är många. De går från klarhet till klarhet. Så har de gjort i mer än 50 år. Är det ingen som skulle vilja granska fenomenet lite närmare?
Ärkebiskopens nye portföljare är en tidigare högkyrklig av hardcore-märke.
Och några av eleverna från Göteborgs Prästgymnasium, med utbildning tack vare gammalkyrkligheten, har tackat för sin utbildningschans/klassresa genom att slå tillbaka i det kyrkopolitiska. Hårt. Otacksamt.
I går kväll läste jag dock en beskrivning av hur de kyrkligt förnyade ("högkyrkliga") skrev texter: "friskare, mindre konventionellt och med större entusiasm än 'vanliga' kyrkliga förmågor."
Det var en uppiggande beskrivning. Nu vet ni! Också ni som med mig undrar vart den så kyrkligt subventionerade Dagens Seglora tagit vägen. Där händer ingenting. Fast om - eller när - det väl händer, kommer det väl att visa sig lika konventionellt som vanligt.
Hur är det med Svensk Kyrkotidning, månadsbladet, förresten?
Om Kyrkans Tidning såg jag en annons från år 1982. Det spordes: "Är det dig vi ska tacka när Kyrkans Tidning gjort succé?"
Kanske. Men när är detta "när"?
Hur ska förresten Carl Henrik Martlings ord, när tidskriften Vår Kyrka blev Kyrkans Tidning, förstås att "den evangelisatoriska aspekten alltid måste vara aktuell för kyrkans tidning", när tidningen alltmer satsar på att bli en publikation för anställda och förtroendevalda. Byggnader och biskopslöner är t ex bärande teman (en biskop tjänar som kommunchefen i Nybro, om ni undrar).
Dock kanske blodstörtningen efter Kyrkans Tidning denna vecka, när Anders Stertzel om de förtroendevalda skriver det som inte får skrivas, ytterligare reducerar läsekretsen.
Är det alltså något fel som är trasigt?
Om den saken vet jag kanske bättre och mer också - eller vad tror ni? Fast inte bättre än Stertzel.
Och de högkyrkliga skriver kanske verkligen med större entusiasm än "vanliga" kyrkliga förmågor? Men vad säger då detta?
"För 55 år sedan, 1960, gav ärkebiskopen Gunnar Hultgren beskedet att tre kvinnor skulle prästvigas. De tre blev Margit Sahlin, Elisabeth Djurle och Ingrid Persson. Frågan om kvinnligt prästerskap hade Svenska kyrkan brottats med i 40 år. Först när kvinnoorganisationer uppmanade till bojkott av kyrkan och att kvinnorna skulle begära ditt utträde, ändrade majoriteten av prästerna åsikt."
Smålandsposten den 21 januari 2015
Nu var det inte många rätt.
Skulle saken ha gällt att införa ett "kvinnligt prästerskap"? Det blir nästan lite lustigt - för det kanske var så det blev men inte detta frågan gällde. Frågan gällde för de flesta jämställdhet och för några att ämbetet skulle bli mer fullödigt med både kvinnor och män som präster.
Hade Svenska kyrkan brottats med frågan i 40 år? Nej, och det var kanske ett problem. När frågan kom upp efter en utredning om kvinnas behörighet till statstjänst 1919, svarade samtliga domkapitel och konsistoriet i Stockholm nej till förslaget om kvinnor i prästämbetet och detta utan någon synbarlig brottning.
1938 års kyrkomöte får en motion om kvinnlig kyrkotjänst på sitt bord, men den handlar just inte om kvinnor i prästämbetet. Det var då den svenska kvinnorörelsen inte var förtjust i Margit Sahlin, som sökte en annan kyrkotjänst för kvinnor än prästeriet.
1948 tillsätts den statliga utredning som blir SOU 1950:48 och går på remiss. Det exegetiska underlaget i utredningen sätts ifråga.Utredningens expert Erik Sjöberg försvarar sig, men medger att det i utredningen inte tillräckligt starkt framhållits att Paulus när det gäller kvinnan i gudstjänsten för fram en bedömning. som han tillmäter principiell betydelse.
Varför betonades inte detta i sakkunnighetsutlåtandet?
Därför att Sjöberg "icke på allvar räknade med möjligheten, att Paulus uppfattning också i den nutida debatten skulle kunna anföras som en allmängiltig och för alla tider normerande åskådning. Detta var ett misstag." (Sjöberg, Exegeterna om kvinnliga präster. 1953)
Läget därefter blir just ingenting. Så mycket ingenting att det börjar mullra i riksdagen. Regeringen kallar in ett kyrkomöte år 1957, som säger nej till förslaget. Då beslutar riksdagens två kamrar på våren 1958 i ärendet och regeringen kallar in ett nytt kyrkomöte, som ska konfirmera riksdagens fattade beslut. Kyrkomötets begäran och biskopsmötets önskan om rådrum och ekumeniska konsultationer nonchaleras.
Så hur var det då? Vilka hotade med utträde och bojkott? Ester Lutteman trädde ut men fick inte några horder med sig. Bojkott? Kyrksamheten var större på 1950-talet än nu men sannerligen, kyrkorna var inte överfulla. De flesta bojkottade redan. Av diverse skäl. Och prästerna? Ändrade majoriteten av dem åsikt?
12% av prästerna var år 1957 för reformen medan 86% var emot och 2% osäkra.
År 1958 var 37% för, 43% emot och 20% osäkra visste DN att förtälja. Men Herbert Tingsten var inte så imponerad.
En stor del av Sveriges präster har på ett år "helt reviderat sin uppfattning om vad evangelium och kristendom egentligen är. En sådan slapphet i tankegången lär man inte finna inom något lands politiska väljarkår."
Hur eller hur - det var ett i frågan splittrat prästerskap. Kanske var det helt enkelt så, att de flesta aldrig brottats med frågan. Ungefär som med frågan om välsignelse av partnerskap och enkönad vigsel, alltså.
Smålandspostens lilla notis i går ger ändå ett klart besked. Kvinnoorganisationerna fick prästerna att ändra sig. Inte teologiska studier eller sakargumentering. Det har jag haft på känn tidigare också. Nu fick vi besked. Och förstår hur en grundläggande dogm i ett religionssystem kan komma till.
Alla minns Biskopsmötets bibelkommission, som skrev: "Så bör det inte gå till när en ordning ändras, som har hävd ända från urkristendomen och stöds av auktoritativa ord i NT." (Bibelsyn och bibelbruk, 1970, s 130)
Jag är benägen hålla med Herbert Tingsten att det uppseendeväckande inte är de som inte ändrar mening utan de andra. Och de är många. De går från klarhet till klarhet. Så har de gjort i mer än 50 år. Är det ingen som skulle vilja granska fenomenet lite närmare?
Ärkebiskopens nye portföljare är en tidigare högkyrklig av hardcore-märke.
Och några av eleverna från Göteborgs Prästgymnasium, med utbildning tack vare gammalkyrkligheten, har tackat för sin utbildningschans/klassresa genom att slå tillbaka i det kyrkopolitiska. Hårt. Otacksamt.
I går kväll läste jag dock en beskrivning av hur de kyrkligt förnyade ("högkyrkliga") skrev texter: "friskare, mindre konventionellt och med större entusiasm än 'vanliga' kyrkliga förmågor."
Det var en uppiggande beskrivning. Nu vet ni! Också ni som med mig undrar vart den så kyrkligt subventionerade Dagens Seglora tagit vägen. Där händer ingenting. Fast om - eller när - det väl händer, kommer det väl att visa sig lika konventionellt som vanligt.
Hur är det med Svensk Kyrkotidning, månadsbladet, förresten?
Om Kyrkans Tidning såg jag en annons från år 1982. Det spordes: "Är det dig vi ska tacka när Kyrkans Tidning gjort succé?"
Kanske. Men när är detta "när"?
Hur ska förresten Carl Henrik Martlings ord, när tidskriften Vår Kyrka blev Kyrkans Tidning, förstås att "den evangelisatoriska aspekten alltid måste vara aktuell för kyrkans tidning", när tidningen alltmer satsar på att bli en publikation för anställda och förtroendevalda. Byggnader och biskopslöner är t ex bärande teman (en biskop tjänar som kommunchefen i Nybro, om ni undrar).
Dock kanske blodstörtningen efter Kyrkans Tidning denna vecka, när Anders Stertzel om de förtroendevalda skriver det som inte får skrivas, ytterligare reducerar läsekretsen.
Är det alltså något fel som är trasigt?
Om den saken vet jag kanske bättre och mer också - eller vad tror ni? Fast inte bättre än Stertzel.
Och de högkyrkliga skriver kanske verkligen med större entusiasm än "vanliga" kyrkliga förmågor? Men vad säger då detta?
onsdag 21 januari 2015
Doakören
En bloggläsare hörde av sig. Eftersom någon läst att jag bara har 15 läsare - läst var då? - är det procentuellt att uppfatta som ett tungt inlägg. Vad säger ni andra 14? Här är det:
"Det talas ibland med förakt och nedlåtande om doakörer. Ofta på denna blogg. Särskilt hör man de från solosångare, som bara kan några få låtar och sjunger dem om och om igen. Men doakören spelar ju en avgörande roll i musiken. Tänk på Roy Orbisons fantastiska låt ”Blue Angel”. Vad skulle den vara utan doakör?
Ni vet att den börjar så här:
Sha, laaa, laaaa, dooby-waaah
Bum, bum, bum, yip, yip, vum
Sha, laa, laaa, dooby-waaah
Bum, bum, bum, yip, yip, vum
Bum, bum, bum, yip, yip, vum
Sha, laa, laaa, dooby-waaah
Bum, bum, bum, yip, yip, vum
I dag tycks det vara en självklarhet att eftersträva tätpositionen, oavsett förmåga. Vem sätter sig frivilligt i baksätet i en stödjande funktion? Det gör doakören, som ju faktiskt ställer frågor och komplicerar och uthålligt sjunger Bum, bum, bum, yip,yip, jum, lägger på stämmor och bygger upp hela låten. När den kyrkliga debatten låter Sha, laaa, laaaa, dooby-waaah svarar kören Bum, bum, bum, yip, yip, vum. Låt alla röster höras! Bum, bum, bum, yip, yip, vum!"
Här är ett exempel på god och nyttig undervisning. Den kan behövs. När jag läste bloggkommentatorns beskrivning av Svenska kyrkan i den tidigare debatten, insåg jag nämligen min hemlöshet. Den kyrka han förfäktar, där det Högsta väsendet ska dyrkas och den borgerliga religionen få sitt uttryck, är inte min. Jag vill inte vara med där. Men är jag? Inte om jag ser till dokumenten, som preciserar vad Svenska kyrkan ska vara. Inte om jag tar mig till en anständig högmässa, där någon, med de kristna i långliga tider gemensam, trosbekännelse läses. Den apostoliska eller den nicenska, alltså.
Hur ska vi förfara när två bilder av Svenska kyrkan avtecknar sig? Vilken bild är den verkliga? Den vi ser i praktiken eller den vi ser i dokumenten och somliga av oss sett tidigare - en kyrka med apostolisk tro och apostoliska ordningar? Kan den osynliga kyrkan dölja sig i den synliga? Och det kan den väl för oss som tänker att Kyrkan alltid är lite större eftersom den är Kristi kyrka.
Men jag har problem. Jag lovade i ett av mina många svaga ögonblick att vara på bokkväll tillsammans med Dan Sarkar. Gaudete förlag med flera bjuder in till Bokhandeln Nytt Hopp, Bollbrogatan 8 den 28 januari kl 18-21. Korta anföranden blir det på detta öppna hus. Dan Sarkar har ett säkert ämne - om nåden. Jag arme ska svara på frågan "Finns kyrkan om 10 år?" och det är ingen fråga som det finns ett enkelt svar på. Jag ser ju det kyrkliga sönderfallet.
Jag inser att det hade kunnat hejdats, även om de historiska processerna som lett oss dit vi nu är, är 250 år gamla. Vi kom inte dit. Och när doktor B ringde i dag pekade han på hur kyrkan så ofta förhållit sig väl till samhällets överideologi - och fortsätter göra det! Överideologin hade kristliga inslag - och då vart välförhållandet i någon mening mindre problematiskt. Värre är det nu. Då kunde Ingmar Ström säga: "Kristen är man om man tycker att Jesus är bra". Men om religionssociologiprofessorn har rätt, och det menar jag att starka skäl talar för, går detta inte att säga längre. Han finns mitt ibland oss, det är jag övertygad om, men som en som ni inte känner.Kanske några från doakören kan sluta upp och sjunga lite om det visar sig att jag inget har att säga. Jag antar att programmet finns på Gaudetes hemsida för den som vill ha ytterligare kött. På benen! Det kan bli en lite utmanande kväll med sexakter, ser jag nu. Vad har jag gett mig in på? Även om sexakterna inte ska vara mitt bidrag - vad har jag gett mig in på?
Nu till islam.
"Onyanserat och fördomsfullt" har jag skrivit om islam.
Fram med citaten.
Fördomsfull är nog inte den som är påläst. Onyanserat? Jag upprepar till leda att när det handlar om tron som fides qua, ropar djup till djup. Tron kan känna igen allvarlig tro också där tron inte ser att trons innehåll överensstämmer. Men jag inser. I de flesta frågor är det enklare att hojta än att fundera ett varv till. Väl då, att hojtarna inte självklart passar i en doakör. Dör ska man kunna uttrycks sig väl:
Sha, laaa, laaaa, dooby-waaah
Bum, bum, bum, yip, yip, vum
Sha, laa, laaa, dooby-waaah
Bum, bum, bum, yip, yip, vum
Men jag har problem. Jag lovade i ett av mina många svaga ögonblick att vara på bokkväll tillsammans med Dan Sarkar. Gaudete förlag med flera bjuder in till Bokhandeln Nytt Hopp, Bollbrogatan 8 den 28 januari kl 18-21. Korta anföranden blir det på detta öppna hus. Dan Sarkar har ett säkert ämne - om nåden. Jag arme ska svara på frågan "Finns kyrkan om 10 år?" och det är ingen fråga som det finns ett enkelt svar på. Jag ser ju det kyrkliga sönderfallet.
Jag inser att det hade kunnat hejdats, även om de historiska processerna som lett oss dit vi nu är, är 250 år gamla. Vi kom inte dit. Och när doktor B ringde i dag pekade han på hur kyrkan så ofta förhållit sig väl till samhällets överideologi - och fortsätter göra det! Överideologin hade kristliga inslag - och då vart välförhållandet i någon mening mindre problematiskt. Värre är det nu. Då kunde Ingmar Ström säga: "Kristen är man om man tycker att Jesus är bra". Men om religionssociologiprofessorn har rätt, och det menar jag att starka skäl talar för, går detta inte att säga längre. Han finns mitt ibland oss, det är jag övertygad om, men som en som ni inte känner.Kanske några från doakören kan sluta upp och sjunga lite om det visar sig att jag inget har att säga. Jag antar att programmet finns på Gaudetes hemsida för den som vill ha ytterligare kött. På benen! Det kan bli en lite utmanande kväll med sexakter, ser jag nu. Vad har jag gett mig in på? Även om sexakterna inte ska vara mitt bidrag - vad har jag gett mig in på?
Nu till islam.
"Onyanserat och fördomsfullt" har jag skrivit om islam.
Fram med citaten.
Fördomsfull är nog inte den som är påläst. Onyanserat? Jag upprepar till leda att när det handlar om tron som fides qua, ropar djup till djup. Tron kan känna igen allvarlig tro också där tron inte ser att trons innehåll överensstämmer. Men jag inser. I de flesta frågor är det enklare att hojta än att fundera ett varv till. Väl då, att hojtarna inte självklart passar i en doakör. Dör ska man kunna uttrycks sig väl:
Sha, laaa, laaaa, dooby-waaah
Bum, bum, bum, yip, yip, vum
Sha, laa, laaa, dooby-waaah
Bum, bum, bum, yip, yip, vum
tisdag 20 januari 2015
Hypodemism - en ny abrahamitisk religion
Stimulerad av en tweet insåg jag att nu ska det religionsgrundas. Abrahamitiskt, förstås. Abram utgick från Ur i Kaldéen. Denna nya abrahamitiska religion utgår från trakten av Ör i Kronobergs län, Sverige. Så bokstavstroende är väl ingen att det uppfattas vara en avgörande skillnad på U och Ö, allra minst som det finns en konstig stad i Sverige, där man stavar U me Å. Umeå.
Vilken var den livgivande impuls som gav oss den nya religionen? Jag ger er adressen här.
https://twitter.com/wistikent/status/556891943738015744/photo/1
Saken gäller att fader Dan (sic!) tycker att islamiseringen gått för långt när det blir tal om fasta. Då begrep jag att det där med tid och tidsföljd alls inte är viktigt. Det har jag trott tidigare. Att kristendomen direkt knyter an till judendomen och att de hednakristna ser sig som inympade på det olivträdet, det hade jag fattat. Att islam kom till 600 år senare som ett slags kompilat, visste jag också - och har tenterat i religionshistorien. Men den blev abrahamitisk just därigenom att den hämtade en del material från judendom och kristendom (men också beduinreligion!) och det är kanske inte underligare än att det kinesiska Volvo uppfattas vara svenskt. Då hindrar ingenting en ny religionsstiftare att stifta just en abrahamitisk religion. Hypodemismen efter grekiskans hypodéma.
Religionsdyrkans former inom hypodemismen är inte så besvärliga. Man fastar, förstås, men inte till övermått. Hellre äter man ekologiskt närodlat och dricker gärna vatten med citron i för fettförbränningens skull. Tar man hypodemismen på riktigt allvar ägnar man en timme i veckan åt kroppsdyrkan på ett närbeläget gym. Annars kör man lite i motionsspår eller på träningscykel. Inte för mycket. Ordet "lagom" är hypodemismens ledord.
Hypodemismen är kultisk utan att gå in på detaljer. "Gode Gud välsigna maten", säger religionsutövarna så fort de serveras mat - till skillnad från de kristna som nödvändigtvis måste sjunga en slagdänga om glädjens Herre så fort de får syn på mat. Nu kan hypodemisterna också nämna Jesusnamnet och skänka honom en tanke, eftersom han alltid var så snäll och omtänksam och tog bort det som var nedsmutsat. Då ber de: "Gode gud (litet G, förstås) välsigna maten, Jesus diskar alla faten." Ur denna insikt om Jesu person och verk hämtar de uppbyggelse.
Viktiga högtider för hypodemismen är de högtider som kringgärdas av skollov. Nyår firas med dunder och brak och då kan citronvattnet ersättas av mousserande vin eller champagne. Sportlovsveckan infaller vid olika tider i landet så egentligen handlar det om bortemot en månads firande. Sedan har de kristnas påsk annekterats, förstås. Midsommar är en stor högtid. Då ersätts citronvattnet av öl och brännvin. I augusti äter hypodemisterna kräftor - utan citronvatten igen (bortsett det de tvättar fingarna i efter kräftätandet) - och därefter infaller något som kallas "höstlov", som blir en lågmäld religiös högtidstid, då det i början av november kan tändas ljus i en religiös förfädersdyrkan- Därefter blir det advent, luciafirande och jul. Citronvattnet ersätts då med glögg. Luciafirandet är ett kreativt sätt att få se 40 oskulder, tror vi, och tar därmed upp en kamp med islam. Vi väntar liksom inte.
Att denna abrahamitiska nyreligion har kopplingar till det kristna firningsåret kan man se liksom att det finns avsteg från judendom och islam. Kräftor t ex. Och alkohol. Samt skinka vid jul.
Detta är utanverket. Fides qua.
Vad är innehållet, fides quae?
Hypodemismen har flera olika heliga skrifter, som alla läses med stor urskillning men lika stora behållning. Reader's Digest, liksom. Det heliga i skrifterna kännetecknas närmast av det undflyende.
Den dogmatiska hållningen är tilltalande enkel. Hypodemismen tror att det finns en gud, en starkare kraft, att man ska vara moralisk och att det moraliska livet, som innebär att vi inte är värre än andra, kommer att belönas när far har sträckt ut handen och mor har fattat den. "Om inte vi kommer till himlen, vem skulle då få komma dit!"
Viktigt för hypodemismen är att allt sker lagom, inte för mycket på något sätt.
Hur kan denna religion nu karaktäriseras som abrahamitisk?
Enkelt. Den hämtar några element från judendomen, några från kristendomen och några från islam. Från islam mest detta att vid fester ätes efter solnedgången. Ergo! Resten är den vackra tanken att uppenbarelsen från det gudomliga är fortgående. Vi kommer på mer och mer efterhand. Wait and see!
Hypodemismen är fredlig. Kanske med något undantag. Attackeras den, slår den skoningslöst tillbaka. Attackeras? Ja, det finns folk som envisas med att ställa kritiska frågor som uppenbart syftar till att underminera hypodenismens grund. Såna typer ska ha på käften. Hypodenismen är därför en bland motorcykelgäng populär tro, som ger dessa motorcyklister en religiös identitet som trons banérförare. Skulle kraftigare doningar behövas, har hypodemisterna också tillgång till stridsvagnar av typ Abram.
Nu behövs ingen ytterligare genomgång av vad hypodemisterna tror. De tror nämligen som det för dagen och stunden behövs. Fortgående uppenbarelse!
Har de kvinnliga präster? Självfallet. För dem är frågan om kvinnliga präster i högsta grad en tros-fråga.
Var finns dessa hypodemister? Lite varstans. Av bekvämlighetsskäl parasiterar hypodemisterna gärna på Svenska kyrkan (abrahamitisk religion!), Parasit är här en biologisk term och alls inget skällsord. Det räcker för förståelsen att hänvisa till hur misteln lever på eken, t ex. På det här viset spelar beteckningen inte heller någon större roll. Som det hette i den fromma sången: "Och din tro och din ras och ditt namn gör detsamma". (förändrad från Psalmer och Visor till psalmboken, som ni minns). Huvudsaken att man kan pussas under misteln. Liksom.
Men vad heter då, trots allt, religionsstiftaren. Han hålls förstås som profet och namnet nämns med vördnad och en bugning: Heméra Hypodéma. Välsignat vare hans namn! Hans firningsdag högtidlighåller hypodemisterna den 14 oktober.
Som sagt: nu har vi fyra abrahamitiska religioner.
Och det var väl inte särskilt svårt, det hela?
Vilken var den livgivande impuls som gav oss den nya religionen? Jag ger er adressen här.
https://twitter.com/wistikent/status/556891943738015744/photo/1
Saken gäller att fader Dan (sic!) tycker att islamiseringen gått för långt när det blir tal om fasta. Då begrep jag att det där med tid och tidsföljd alls inte är viktigt. Det har jag trott tidigare. Att kristendomen direkt knyter an till judendomen och att de hednakristna ser sig som inympade på det olivträdet, det hade jag fattat. Att islam kom till 600 år senare som ett slags kompilat, visste jag också - och har tenterat i religionshistorien. Men den blev abrahamitisk just därigenom att den hämtade en del material från judendom och kristendom (men också beduinreligion!) och det är kanske inte underligare än att det kinesiska Volvo uppfattas vara svenskt. Då hindrar ingenting en ny religionsstiftare att stifta just en abrahamitisk religion. Hypodemismen efter grekiskans hypodéma.
Religionsdyrkans former inom hypodemismen är inte så besvärliga. Man fastar, förstås, men inte till övermått. Hellre äter man ekologiskt närodlat och dricker gärna vatten med citron i för fettförbränningens skull. Tar man hypodemismen på riktigt allvar ägnar man en timme i veckan åt kroppsdyrkan på ett närbeläget gym. Annars kör man lite i motionsspår eller på träningscykel. Inte för mycket. Ordet "lagom" är hypodemismens ledord.
Hypodemismen är kultisk utan att gå in på detaljer. "Gode Gud välsigna maten", säger religionsutövarna så fort de serveras mat - till skillnad från de kristna som nödvändigtvis måste sjunga en slagdänga om glädjens Herre så fort de får syn på mat. Nu kan hypodemisterna också nämna Jesusnamnet och skänka honom en tanke, eftersom han alltid var så snäll och omtänksam och tog bort det som var nedsmutsat. Då ber de: "Gode gud (litet G, förstås) välsigna maten, Jesus diskar alla faten." Ur denna insikt om Jesu person och verk hämtar de uppbyggelse.
Viktiga högtider för hypodemismen är de högtider som kringgärdas av skollov. Nyår firas med dunder och brak och då kan citronvattnet ersättas av mousserande vin eller champagne. Sportlovsveckan infaller vid olika tider i landet så egentligen handlar det om bortemot en månads firande. Sedan har de kristnas påsk annekterats, förstås. Midsommar är en stor högtid. Då ersätts citronvattnet av öl och brännvin. I augusti äter hypodemisterna kräftor - utan citronvatten igen (bortsett det de tvättar fingarna i efter kräftätandet) - och därefter infaller något som kallas "höstlov", som blir en lågmäld religiös högtidstid, då det i början av november kan tändas ljus i en religiös förfädersdyrkan- Därefter blir det advent, luciafirande och jul. Citronvattnet ersätts då med glögg. Luciafirandet är ett kreativt sätt att få se 40 oskulder, tror vi, och tar därmed upp en kamp med islam. Vi väntar liksom inte.
Att denna abrahamitiska nyreligion har kopplingar till det kristna firningsåret kan man se liksom att det finns avsteg från judendom och islam. Kräftor t ex. Och alkohol. Samt skinka vid jul.
Detta är utanverket. Fides qua.
Vad är innehållet, fides quae?
Hypodemismen har flera olika heliga skrifter, som alla läses med stor urskillning men lika stora behållning. Reader's Digest, liksom. Det heliga i skrifterna kännetecknas närmast av det undflyende.
Den dogmatiska hållningen är tilltalande enkel. Hypodemismen tror att det finns en gud, en starkare kraft, att man ska vara moralisk och att det moraliska livet, som innebär att vi inte är värre än andra, kommer att belönas när far har sträckt ut handen och mor har fattat den. "Om inte vi kommer till himlen, vem skulle då få komma dit!"
Viktigt för hypodemismen är att allt sker lagom, inte för mycket på något sätt.
Hur kan denna religion nu karaktäriseras som abrahamitisk?
Enkelt. Den hämtar några element från judendomen, några från kristendomen och några från islam. Från islam mest detta att vid fester ätes efter solnedgången. Ergo! Resten är den vackra tanken att uppenbarelsen från det gudomliga är fortgående. Vi kommer på mer och mer efterhand. Wait and see!
Hypodemismen är fredlig. Kanske med något undantag. Attackeras den, slår den skoningslöst tillbaka. Attackeras? Ja, det finns folk som envisas med att ställa kritiska frågor som uppenbart syftar till att underminera hypodenismens grund. Såna typer ska ha på käften. Hypodenismen är därför en bland motorcykelgäng populär tro, som ger dessa motorcyklister en religiös identitet som trons banérförare. Skulle kraftigare doningar behövas, har hypodemisterna också tillgång till stridsvagnar av typ Abram.
Nu behövs ingen ytterligare genomgång av vad hypodemisterna tror. De tror nämligen som det för dagen och stunden behövs. Fortgående uppenbarelse!
Har de kvinnliga präster? Självfallet. För dem är frågan om kvinnliga präster i högsta grad en tros-fråga.
Var finns dessa hypodemister? Lite varstans. Av bekvämlighetsskäl parasiterar hypodemisterna gärna på Svenska kyrkan (abrahamitisk religion!), Parasit är här en biologisk term och alls inget skällsord. Det räcker för förståelsen att hänvisa till hur misteln lever på eken, t ex. På det här viset spelar beteckningen inte heller någon större roll. Som det hette i den fromma sången: "Och din tro och din ras och ditt namn gör detsamma". (förändrad från Psalmer och Visor till psalmboken, som ni minns). Huvudsaken att man kan pussas under misteln. Liksom.
Men vad heter då, trots allt, religionsstiftaren. Han hålls förstås som profet och namnet nämns med vördnad och en bugning: Heméra Hypodéma. Välsignat vare hans namn! Hans firningsdag högtidlighåller hypodemisterna den 14 oktober.
Som sagt: nu har vi fyra abrahamitiska religioner.
Och det var väl inte särskilt svårt, det hela?
måndag 19 januari 2015
Förföljelsetider
Det var tydligen, förstod jag av en kommentar, en försummelse att jag inte tagit upp Open Doors årsredogörelse och Svenska kyrkans reaktion på de aktuella siffrorna 2014 om de 50 länder där det var svårast att leva som kristen. Jag blev lite trött. Jag hade inte varit i landet, inte följt debatten. Rapporten från Open Doors hade jag via vänner i USA men detta är ingen resursstark nyhets- och ledarredaktion. Det är en blogg. Pigg, käck och munter, naturligtvis, men inte mer. Jag brukar uppmärksamma fenomen i det kyrkliga, dvs fenomen som oftast har bäring på Svenska kyrkan. I lördags hade jag kommit till hanteringen i Kyrkans Hus av dokumentet om förföljelse. Det var intressant.
Det är uppenbart svårt för den kyrkliga byråkratin att helt enkelt konstatera att de kristna förföljs och att vi som lever just nu, sannolikt lever i den värsta förföljelsetiden - martyrtiden - någonsin, räknat till antalet offer. I stället vill de som uttalar sig, fokusera på religionsförföljelse. Om ett antal kristna församlingar med kyrkor och allt extermineras i Syrien måste alla uttalanden i ämnet på något sätt vattnas ut med tal om att IS inte är så hyggliga mot muslimer heller. Därmed går en poäng förlorad. För det vore en poäng inte bara att vi skulle stå upp med dem som är våra trossyskon. Den verkliga poängen i Sverige vore att tala om för alla döpta här, att det är sådana som du nu som nu förföljs och att konfirmationen kan få obehagliga konsekvenser. Worldwide. Det finns väl goda skäl att låta människor få fundera över vad det där gulliga med barndop och samlingar för barn och ungdomar i församlingshemmet verkligen kan kosta? Ofarlig är sannerligen inte vår verksamhet. Texterna om vad lärjungaskapet kostar, borde vara högt uppe på prioritetslistan nu.
Erik Lysén ifrågasatte på Svenska kyrkans hemsida siffrorna och jämförde med Pew Research. Förklaringen till att rapporterna skiljer sig åt är att Open Doors undersöker de kristna situation medan Pew Research undersöker religionsfrihetens villkor i allmänhet. Det blir för vanliga läsare en rätt meningslös sifferexercis när undersökningarna ställs mot varandra men den fungerar väl för att fokusera på något annat än det faktiska läget för de medkristna.Och det är islamismen som blir den avgörande förklaringen även om kommunismen i t ex Nordkorea åstadkommer den förföljelse som sätter landet främst bland förföljelseländerna.
Men är det inte fint med en kyrka som arbetar humanitärt utan begränsning i form av religion, ålder, kön eller etnicitet? Jo, men det finns ändå en prioritet för de kristna att först och främst slå vakt om trossyskonen. Och jag kan med bästa vilja i världen inte se en sådan självklar uppställning. Inte genom uttalanden, inte på nationell nivå, inte i stiften, inte i församlingarna. Martyrdagen Annandag Jul var inte i den samtida praktiken en dag för medvetande om de kristnas blodspillan i världen. Det var en dag med reducerat gudstjänstliv och mycket av julens sånger och psalmer. Några präster försökte säga något om dagens allvarstexter, påstås, fast det var musiktema. Sannolikt försvann detta allvar i julens sentimentalitet, dränktes av sången och stämningen.
Jag tror att jag är för korståget. Det första, alltså. Syftet var att säkra pilgrimslederna mot Jerusalem genom att attackera banditgäng. Det kan vi väl inte vara emot? Det som blev en fortsättning där kristna slog ihjäl kristna i södra Frankrike och i Konstantinopel kommenterar jag inte här och nu. Jag tror att jag är emot islamiseringen av Nordafrika och Turkiet. Den genomfördes med svärd. Det kan vi väl inte vara för? Och när det handlar om Afrika ser jag på kartorna att islamiseringen genomfördes från kusten genom arabiska handelsmän och soldater. Den kristna missionen i inlandet ter sig närmast gullig. En missionär som bygger kyrka, skola och sjukhus - vad ger ni mig för det?
Om dagens ansvar för gårdagens mission måste betyda ett resolut försvar för våra medkristna, är det vad som måste ske med prioritet och i alldeles klara ord. För vi är de enda som kommer att stå upp för våra trossyskon. Sker det genom Svenska kyrkan? Det sker just nu knappast övertygande. "Vi tror mer på dialog än på att skrika högt", som Svenska kyrkans internationella chef får till det. Men det är inte läge för dialog när våra syskon i tron slås ihjäl, fördrivs, misshandlas. Då är det tid att medvetandegöra och protestera. Ungefär som när det handlade om apartheid eller krigföringen i Vietnam där grunden var att vi läste på och visste vad vi talade om och såg till att protestera och därmed förändra.
Jag finner det lite svårt när rättfärdighetsfrågor hanteras med artighet och polityr när det skulle handla om argsinthet och politik. Jag är ute efter Guds hållning mot djävulskapet.
En som presenterade sig som muslim undrar om det finns någon som hör de många bönerna och hur det blir efter detta livet. Svaret är inte ett debattämne utan ett konstaterande att det är Guds sak och Gud bryr sig om både människor och djur. Grundfrågan handlar om Jesus - vem han är och vad han gör för oss. Är han Frälsaren och har han tagit skulden och döden på sig så att vi går fria? Det tror jag. Med goda skäl. För denna tros skull plågas mängder av medkristna. Jag borde plågas riktigt mycket av denna insikt, tillgänglig i tabellformat. Kristna är verkligen svårt utsatta på många platser. Fokusera ett tag på det problemet. Skulle det styra frågan om var Svenska kyrkan investerar, t ex?
Det är uppenbart svårt för den kyrkliga byråkratin att helt enkelt konstatera att de kristna förföljs och att vi som lever just nu, sannolikt lever i den värsta förföljelsetiden - martyrtiden - någonsin, räknat till antalet offer. I stället vill de som uttalar sig, fokusera på religionsförföljelse. Om ett antal kristna församlingar med kyrkor och allt extermineras i Syrien måste alla uttalanden i ämnet på något sätt vattnas ut med tal om att IS inte är så hyggliga mot muslimer heller. Därmed går en poäng förlorad. För det vore en poäng inte bara att vi skulle stå upp med dem som är våra trossyskon. Den verkliga poängen i Sverige vore att tala om för alla döpta här, att det är sådana som du nu som nu förföljs och att konfirmationen kan få obehagliga konsekvenser. Worldwide. Det finns väl goda skäl att låta människor få fundera över vad det där gulliga med barndop och samlingar för barn och ungdomar i församlingshemmet verkligen kan kosta? Ofarlig är sannerligen inte vår verksamhet. Texterna om vad lärjungaskapet kostar, borde vara högt uppe på prioritetslistan nu.
Erik Lysén ifrågasatte på Svenska kyrkans hemsida siffrorna och jämförde med Pew Research. Förklaringen till att rapporterna skiljer sig åt är att Open Doors undersöker de kristna situation medan Pew Research undersöker religionsfrihetens villkor i allmänhet. Det blir för vanliga läsare en rätt meningslös sifferexercis när undersökningarna ställs mot varandra men den fungerar väl för att fokusera på något annat än det faktiska läget för de medkristna.Och det är islamismen som blir den avgörande förklaringen även om kommunismen i t ex Nordkorea åstadkommer den förföljelse som sätter landet främst bland förföljelseländerna.
Men är det inte fint med en kyrka som arbetar humanitärt utan begränsning i form av religion, ålder, kön eller etnicitet? Jo, men det finns ändå en prioritet för de kristna att först och främst slå vakt om trossyskonen. Och jag kan med bästa vilja i världen inte se en sådan självklar uppställning. Inte genom uttalanden, inte på nationell nivå, inte i stiften, inte i församlingarna. Martyrdagen Annandag Jul var inte i den samtida praktiken en dag för medvetande om de kristnas blodspillan i världen. Det var en dag med reducerat gudstjänstliv och mycket av julens sånger och psalmer. Några präster försökte säga något om dagens allvarstexter, påstås, fast det var musiktema. Sannolikt försvann detta allvar i julens sentimentalitet, dränktes av sången och stämningen.
Jag tror att jag är för korståget. Det första, alltså. Syftet var att säkra pilgrimslederna mot Jerusalem genom att attackera banditgäng. Det kan vi väl inte vara emot? Det som blev en fortsättning där kristna slog ihjäl kristna i södra Frankrike och i Konstantinopel kommenterar jag inte här och nu. Jag tror att jag är emot islamiseringen av Nordafrika och Turkiet. Den genomfördes med svärd. Det kan vi väl inte vara för? Och när det handlar om Afrika ser jag på kartorna att islamiseringen genomfördes från kusten genom arabiska handelsmän och soldater. Den kristna missionen i inlandet ter sig närmast gullig. En missionär som bygger kyrka, skola och sjukhus - vad ger ni mig för det?
Om dagens ansvar för gårdagens mission måste betyda ett resolut försvar för våra medkristna, är det vad som måste ske med prioritet och i alldeles klara ord. För vi är de enda som kommer att stå upp för våra trossyskon. Sker det genom Svenska kyrkan? Det sker just nu knappast övertygande. "Vi tror mer på dialog än på att skrika högt", som Svenska kyrkans internationella chef får till det. Men det är inte läge för dialog när våra syskon i tron slås ihjäl, fördrivs, misshandlas. Då är det tid att medvetandegöra och protestera. Ungefär som när det handlade om apartheid eller krigföringen i Vietnam där grunden var att vi läste på och visste vad vi talade om och såg till att protestera och därmed förändra.
Jag finner det lite svårt när rättfärdighetsfrågor hanteras med artighet och polityr när det skulle handla om argsinthet och politik. Jag är ute efter Guds hållning mot djävulskapet.
En som presenterade sig som muslim undrar om det finns någon som hör de många bönerna och hur det blir efter detta livet. Svaret är inte ett debattämne utan ett konstaterande att det är Guds sak och Gud bryr sig om både människor och djur. Grundfrågan handlar om Jesus - vem han är och vad han gör för oss. Är han Frälsaren och har han tagit skulden och döden på sig så att vi går fria? Det tror jag. Med goda skäl. För denna tros skull plågas mängder av medkristna. Jag borde plågas riktigt mycket av denna insikt, tillgänglig i tabellformat. Kristna är verkligen svårt utsatta på många platser. Fokusera ett tag på det problemet. Skulle det styra frågan om var Svenska kyrkan investerar, t ex?
söndag 18 januari 2015
Biskop Cook och biskop Burnside
En som kallas "boyfriend" ("my steady companion", beskriver Hether Cook förhållandet) fick biskop Cook ut ur häktet mot en borgen på 2.5 miljoner dollar. $35 000 nu och de resterande pengarna som månatliga inbetalningar på $1000 per månad i 215 månader. Cook dömdes inte på en lägre nivå så att borgen kunde erläggas som en skuldförbindelse. Det är allvar nu. Genom vännens insats kunde biskop Cook åka till vad som antas vara ett behandlingshem.
Lite bråkigt är det dock i det kyrkliga. Att Cook hade drogrelaterade problem och en prickning berättades aldrig öppet inför den kommitté som sökte namn till biskopstjänsten. Frågan ställdes allmänt om en tidigare prickning av någon kandidat skulle tas med som negativ faktor. Frågan så ställd besvaras nästan undantagslöst med ett "nej" av en from kristen. Så behövdes ingen sakdiskussion om person.
Den information, som inte togs fram, handlade om att Cook några år tillbaka i tiden hade ertappas med att köra drogpåverkad - med pipa i bilen (och då talar vi inte tobak, tydligen) och med en öppnad spritflaska i bilen också.
Det är i ett antal amerikanska stater förbjudet. Köper man alkohol lastas den in i bagaget. Men Cook klarade sig i valprocessen utan att denna information behövde besvära. Frågan ställs: "The question is how, and why, and at whose direction?"Några i Baltimore tycks uppfatta detta förfarande som ett fiffigt sätt att jämna vägen för Heather Cook för hade saken tagits upp mer på allvar, hade hon kanske inte blivit biskop och den arme cyklisten hade fortfarande varit i livet. Cook var nämligen inte nykter. "She was apparently texting, while drunk, while driving, and crossed over into a protected bike lane where she hit him", tvåbarnsfadern. Så smet hon. Uppgifterna säger nu att hon var tillbaka på olycksplatsen två gånger efter smitningen efter att också ha besökt behandlingshemmet.
Det tycks klarlagt att biskop Cook sms-ade på stiftets telefon i ett tjänsteärende. Det blir väl skadeståndsanspråk av format mot stiftet, sägs det. De faderlösa barnens utbildning måste säkras. Och frågar ni mig, kanske biskop Sutton inte enkelt blir Presiding Bishop, för han kände till Cooks problem och kan hållas ansvarig för mörkandet vid biskopsvalet.
Vad gör stiftsbiskopen Sutton nu?
Han har gråtit en del och manar nu stiftet till bön för syster Heather Cook och meditation. Det får ta sin tid. Eugene Taylor Sutton grät när en annan biskop sa att det inträffade inte var stiftets fel. Men han försäkrar sitt stift om att Gud inte övergett oss. Framför ikonen sa biskopen till Kristus Pantokrator: "Herre, det är inte ditt fel." Biskopen hämtar så mod och vill ge detta mod vidare. Stiftet ska söka hitta "ways to support the cycling community". Biskopen gör en rundresa i stiftet för att besvara frågor. Jaja. Blir man inte lite trött?
Vad sker i övrigt i ärendet?
Biskop Cooks foto vid arresteringen publiceras. Hon är inte till sin fördel. Och episkopalkyrkans disciplinkommitté får en del at göra framöver. Men först en rejäl rättegång. Det är nästan lite synd om The Episcopal Church. För att inte tala om alla andra, han som dog, hans familj och biskop Cook.
En liten tröst får väl vara att en amerikansk luthersk biskop, Bruce Burnside, 60, Wisconsin, sitter av ett 10 år långt fängelsestraff för att rattfull år 2013 ha kört ihjäl en trebarnsmamma. Han körde också ett stycke väg efter olyckan och körde på några andra bilar.När han krockade och airbagen utlöstes,kunde några springa fram och ta ur bilnycklarna. Promillehalten vid utandningsprov lite senare var 1.28 vilket ska betyda att den vid olyckstillfället var 1.5. Några timmar före olyckan hade han skickat ett textmeddelande och skrivit att han satt och drack en Bloody Mary...
Biskopen blev fri mot en sådan borgen som inte kräver kontanter. Och tio år blev det alltså i Wisconsin.
I jämförelse tycker jag att Svenska kyrkans biskopar står sig väl. Det är en tröst för ett tigerhjärta. Om ni undrar menar det svenskkyrkliga etablissemanget att vi ska stärka våra relationer till episkopalerna i USA.
Är de s k kvinnoprästmotståndarna glada när de ser Cooks förbrytarutseende i medierna?
Faktiskt inte. Men de förfaller inte heller till biskop Suttons pissträngda inför ikonen att förklara för Jesus att det inte var hans fel!!!! De vet. En ovän har gjort detta. Det är kanske - eller borde vara - den förblivande insikten i syndares gemenskap.
Lite bråkigt är det dock i det kyrkliga. Att Cook hade drogrelaterade problem och en prickning berättades aldrig öppet inför den kommitté som sökte namn till biskopstjänsten. Frågan ställdes allmänt om en tidigare prickning av någon kandidat skulle tas med som negativ faktor. Frågan så ställd besvaras nästan undantagslöst med ett "nej" av en from kristen. Så behövdes ingen sakdiskussion om person.
Den information, som inte togs fram, handlade om att Cook några år tillbaka i tiden hade ertappas med att köra drogpåverkad - med pipa i bilen (och då talar vi inte tobak, tydligen) och med en öppnad spritflaska i bilen också.
Det är i ett antal amerikanska stater förbjudet. Köper man alkohol lastas den in i bagaget. Men Cook klarade sig i valprocessen utan att denna information behövde besvära. Frågan ställs: "The question is how, and why, and at whose direction?"Några i Baltimore tycks uppfatta detta förfarande som ett fiffigt sätt att jämna vägen för Heather Cook för hade saken tagits upp mer på allvar, hade hon kanske inte blivit biskop och den arme cyklisten hade fortfarande varit i livet. Cook var nämligen inte nykter. "She was apparently texting, while drunk, while driving, and crossed over into a protected bike lane where she hit him", tvåbarnsfadern. Så smet hon. Uppgifterna säger nu att hon var tillbaka på olycksplatsen två gånger efter smitningen efter att också ha besökt behandlingshemmet.
Det tycks klarlagt att biskop Cook sms-ade på stiftets telefon i ett tjänsteärende. Det blir väl skadeståndsanspråk av format mot stiftet, sägs det. De faderlösa barnens utbildning måste säkras. Och frågar ni mig, kanske biskop Sutton inte enkelt blir Presiding Bishop, för han kände till Cooks problem och kan hållas ansvarig för mörkandet vid biskopsvalet.
Vad gör stiftsbiskopen Sutton nu?
Han har gråtit en del och manar nu stiftet till bön för syster Heather Cook och meditation. Det får ta sin tid. Eugene Taylor Sutton grät när en annan biskop sa att det inträffade inte var stiftets fel. Men han försäkrar sitt stift om att Gud inte övergett oss. Framför ikonen sa biskopen till Kristus Pantokrator: "Herre, det är inte ditt fel." Biskopen hämtar så mod och vill ge detta mod vidare. Stiftet ska söka hitta "ways to support the cycling community". Biskopen gör en rundresa i stiftet för att besvara frågor. Jaja. Blir man inte lite trött?
Vad sker i övrigt i ärendet?
Biskop Cooks foto vid arresteringen publiceras. Hon är inte till sin fördel. Och episkopalkyrkans disciplinkommitté får en del at göra framöver. Men först en rejäl rättegång. Det är nästan lite synd om The Episcopal Church. För att inte tala om alla andra, han som dog, hans familj och biskop Cook.
En liten tröst får väl vara att en amerikansk luthersk biskop, Bruce Burnside, 60, Wisconsin, sitter av ett 10 år långt fängelsestraff för att rattfull år 2013 ha kört ihjäl en trebarnsmamma. Han körde också ett stycke väg efter olyckan och körde på några andra bilar.När han krockade och airbagen utlöstes,kunde några springa fram och ta ur bilnycklarna. Promillehalten vid utandningsprov lite senare var 1.28 vilket ska betyda att den vid olyckstillfället var 1.5. Några timmar före olyckan hade han skickat ett textmeddelande och skrivit att han satt och drack en Bloody Mary...
Biskopen blev fri mot en sådan borgen som inte kräver kontanter. Och tio år blev det alltså i Wisconsin.
I jämförelse tycker jag att Svenska kyrkans biskopar står sig väl. Det är en tröst för ett tigerhjärta. Om ni undrar menar det svenskkyrkliga etablissemanget att vi ska stärka våra relationer till episkopalerna i USA.
Är de s k kvinnoprästmotståndarna glada när de ser Cooks förbrytarutseende i medierna?
Faktiskt inte. Men de förfaller inte heller till biskop Suttons pissträngda inför ikonen att förklara för Jesus att det inte var hans fel!!!! De vet. En ovän har gjort detta. Det är kanske - eller borde vara - den förblivande insikten i syndares gemenskap.
lördag 17 januari 2015
SS
Det finns två sammanhörande "S" när vi försöker förstå vad som händer. Det är sambandet mellan sekularisering och sakralisering. När perspektivet blir inomvärldsligt och ryms inom ett sekels förståelsehorisonter, räcker det liksom inte riktigt till. De gamla gudarna har detroniserats men nya anskaffas. Sekularisering motsvaras alltid av sakralisering - nämligen av något annat. Vi kan kalla sambandet SS.
Vari består sekulariseringen och var äger den rum? Den kan formuleras som en ny trosbekännelse, t ex den om alla människors lika värde. Det kan också komma som en av Svenska kyrkan publicerad informationstext inför söndagen, som alls inte syftar på något som söndagen handlar om men tar vara på möjligheten att demonstrera beskäftighet på enkel nivå. Stockholms stift annonserar den 16 januari med texten "Ge inte upp även om det tar tid." Självfallet styr denna beskäftighet alls inte in på vinundret i Kana, söndagens tema. Men det kanske kan uppfattas vara en välmenande och därmed uppbygglig sats? Sekularisering är alltså också ett fenomen i det kyrkliga. Tydligt där.
Kyrkan är nämligen - som organisation och som kultplats - intressant. Där kan den nya sakralisering som är sekulariseringens andra sida uttryckas. Några av oss tyckte genuint illa om attentatet mot redaktionen för Charlie Hebdo. Vi är för en uppsättning grundläggande fri- och rättigheter. Kanske talar vi om saken vid kyrkkaffet i församlingshemmet eller helt enkelt vardagsvis med varandra. Det gör vi också om Boko Harams härjningar, de som drabbar våra syskon i tron. Ett par tusen döda i Baga och så de bortförda flickorna. Det har, som bland andra Anders Brogren påpekat, varit rätt tyst om saken. Jag kan påpeka att jag med namns nämnande en annandag jul för några år sedan predikade om de samtida kristna martyrer som är Boko Harams måltavlor. I Nordölands församling visste man tidigt vad saken gällde!
Ordnas då en unik gudstjänst om detta i en unik martyrtid, dvs vår egen tid. Nja, den unika gudstjänsten Svenska kyrkan håller, ordnas i Paris den 1 februari och direktsänds i tv över nätet. Direktsänds!
Jag försöker orientera mig.
Det är Helle Klein och Özz Nujen som predikar och gudstjänsten heter tydligen "Med kärlek från Paris". Ett generöst musikutbud blir det också och högmässan, heter det, produceras av Aftonbladets webbredaktion.
I ett pressmeddelande skriver Svenska kyrkan "att manifestationerna som följde på attentatet födde en längtan att bygga vidare på den goda känsla som många trots allt bär på." Det torde inte vara så svårt att uppfatta detta som sakralisering. Lite mer eftertanke behövs sannolikt för att uppfatta att det är ett SS-fenomen: sekularisering OCH sakralisering. Vi får se - och lyssna.
För egen del är detta så intressant att jag skulle vilja veta hur evenemanget finansieras och vem som egentligen står för det hela. Follow the money! Det mest intressanta blir kanske inte själva högmässan utan det som föregått den. Och utifrån vilken tanke måste högmässan på detta tema med Helle Klein och Özz Nujen som predikanter komma just från Paris? Vad är det för fel på Nacka kyrka, lokal bas för Dagens Seglora?
Svaret stavas väl sakralisering? Det blir symbolmättat med själva staden. Drygt två veckor senare är det fastetid. Av ålder är det annars då som Svenska kyrkan fokuserat på lidande och kärlek. Det har av ålder skett i sockenkyrkan, nära till hands. Men inte riktigt så fint som när följet kan dra till Paris, förstår jag.
Nästa idé vore att Helle Klein och Özz Nujen for till Nigeria och att Aftonbladet producerade en gudstjänst från Baga att direktsända till Sverige och svenskarna. Den högmässan kunde också ha kärlek och respekt som tema.
Fast, vänta! Var inte finessen med Charlie Hebdo respektlösheten, den programmatiska? Praktiserad kristen tro var fjanteri och skulle i tidningen framställas just så. Skulle det då inte räcka att de kristna tillsammans med många andra, hycklare och rucklare lika, i politisk ordning hävdar yttrandefriheten och så är det bra med det? Resten hanteras för de kyrkokristna under hela kyrkoåret, med världens villor som illustrationer till hur det just nu förhåller sig och hur evangeliet utmanar på många sätt.
Vari består sekulariseringen och var äger den rum? Den kan formuleras som en ny trosbekännelse, t ex den om alla människors lika värde. Det kan också komma som en av Svenska kyrkan publicerad informationstext inför söndagen, som alls inte syftar på något som söndagen handlar om men tar vara på möjligheten att demonstrera beskäftighet på enkel nivå. Stockholms stift annonserar den 16 januari med texten "Ge inte upp även om det tar tid." Självfallet styr denna beskäftighet alls inte in på vinundret i Kana, söndagens tema. Men det kanske kan uppfattas vara en välmenande och därmed uppbygglig sats? Sekularisering är alltså också ett fenomen i det kyrkliga. Tydligt där.
Kyrkan är nämligen - som organisation och som kultplats - intressant. Där kan den nya sakralisering som är sekulariseringens andra sida uttryckas. Några av oss tyckte genuint illa om attentatet mot redaktionen för Charlie Hebdo. Vi är för en uppsättning grundläggande fri- och rättigheter. Kanske talar vi om saken vid kyrkkaffet i församlingshemmet eller helt enkelt vardagsvis med varandra. Det gör vi också om Boko Harams härjningar, de som drabbar våra syskon i tron. Ett par tusen döda i Baga och så de bortförda flickorna. Det har, som bland andra Anders Brogren påpekat, varit rätt tyst om saken. Jag kan påpeka att jag med namns nämnande en annandag jul för några år sedan predikade om de samtida kristna martyrer som är Boko Harams måltavlor. I Nordölands församling visste man tidigt vad saken gällde!
Ordnas då en unik gudstjänst om detta i en unik martyrtid, dvs vår egen tid. Nja, den unika gudstjänsten Svenska kyrkan håller, ordnas i Paris den 1 februari och direktsänds i tv över nätet. Direktsänds!
Jag försöker orientera mig.
Det är Helle Klein och Özz Nujen som predikar och gudstjänsten heter tydligen "Med kärlek från Paris". Ett generöst musikutbud blir det också och högmässan, heter det, produceras av Aftonbladets webbredaktion.
I ett pressmeddelande skriver Svenska kyrkan "att manifestationerna som följde på attentatet födde en längtan att bygga vidare på den goda känsla som många trots allt bär på." Det torde inte vara så svårt att uppfatta detta som sakralisering. Lite mer eftertanke behövs sannolikt för att uppfatta att det är ett SS-fenomen: sekularisering OCH sakralisering. Vi får se - och lyssna.
För egen del är detta så intressant att jag skulle vilja veta hur evenemanget finansieras och vem som egentligen står för det hela. Follow the money! Det mest intressanta blir kanske inte själva högmässan utan det som föregått den. Och utifrån vilken tanke måste högmässan på detta tema med Helle Klein och Özz Nujen som predikanter komma just från Paris? Vad är det för fel på Nacka kyrka, lokal bas för Dagens Seglora?
Svaret stavas väl sakralisering? Det blir symbolmättat med själva staden. Drygt två veckor senare är det fastetid. Av ålder är det annars då som Svenska kyrkan fokuserat på lidande och kärlek. Det har av ålder skett i sockenkyrkan, nära till hands. Men inte riktigt så fint som när följet kan dra till Paris, förstår jag.
Nästa idé vore att Helle Klein och Özz Nujen for till Nigeria och att Aftonbladet producerade en gudstjänst från Baga att direktsända till Sverige och svenskarna. Den högmässan kunde också ha kärlek och respekt som tema.
Fast, vänta! Var inte finessen med Charlie Hebdo respektlösheten, den programmatiska? Praktiserad kristen tro var fjanteri och skulle i tidningen framställas just så. Skulle det då inte räcka att de kristna tillsammans med många andra, hycklare och rucklare lika, i politisk ordning hävdar yttrandefriheten och så är det bra med det? Resten hanteras för de kyrkokristna under hela kyrkoåret, med världens villor som illustrationer till hur det just nu förhåller sig och hur evangeliet utmanar på många sätt.
fredag 16 januari 2015
Helt underbart
Innan jag somnade tänkte jag på ett par bloggkommentarer. Det har hänt att jag tyckt att det nog, noga besett, är lite meningslöst att hålla på med bloggverksamheten. Men så kommer det kommentarer som ger ord för andras erfarenheter och det är osannolikt värdefullt och hjälper mig förstå.
Därför att kommentarerna präglas av insikter, klokskap och vishet?
Nej, inte nödvändigtvis. Också kommentarer i avsaknad av godsaker som dessa egenskaper kan vara upplysande. Jag får se sådant jag inte trodde fanns eller ens kunde finnas.
Självfallet blir jag mest tagen av inlägg från POSK. Jag kunde tidigare inte tänka mig att en POSK-are skulle försvara partipolitiseringen. Nu sker detta upprepat. Jag står här förstummad, tänkte jag, där jag låg i min säng. Men ni förstår hur jag tänkte. O, mysterium!
Bloggkommentatorn vill inte ha en präststyrd kyrka. När jag läser vidare, vill han inte ha en kyrka där gudstjänstfirarna ska leda heller. Han slår i stället vakt om den folkliga förankringen. Minns nu att jag i förrgår var i Bonhoeffer Haus i Berlin och kunde fundera en del över Deutesche Christen, som var just en sådan folkligt förankrad kyrklig rörelse vars män fick karriärposterna medan Bekännelsekyrkan, som efterhand tappade folk, var just en liten grupp för gudstjänstfirare och där prästerna på många sätt fick ange tonen. Det var i hög grad prästerna som Gestapo satte åt, nämligen. Dietrich Bonhoeffer är ett av exemplen. Det var viktigt att han inte skulle få överleva Hitler och hans partis män och kvinnor och alltså avrättades han, hans kropp och hans tillhörigheter brändes. Hans familj visste inte förrän långt senare något om hans öde. Nej, präster ska inte bestämma men de har en herdefunktion och den har sitt pris. Då och där, här och nu.
Nu läser jag innantill om vilka Svenska kyrkans identitetsmarkering ska vara, det som kallas "verklighetens utgångsläge i vårt land", "Ausgangspunkt der Wirklichkeit in unserem Land", för att få fram Deutsche Christen-stuket på den ideologiska ansatsen. Inte ett ord om Kyrkan, men väl om landet.Precis, exakt så, var det när det begav sig. Folklig förankring är talet om en kyrka som är "völkerisch".
Men vad är det? Vi får veta "enkelt uttryckt" -ganz einfach - vad det betyder, och här kommer bloggkommentarens upplysande identitetsmarkör:
"Svenska kyrkans position vilar på en bred, allomfattad folkkyrklighet där allmänna val, dubbel ansvarslinje och kvinnors möjligheter att bli präst är - låt mig använda ordet - grundbultar."
Bloggkommentatorn får så gärna använda ordet grundbultar. Lägg ordet på minnet, för nu förstår vi att före år 1958 fanns denna kyrka inte i Sverige. Den fanns inte heller på kyrkostämmornas tid och alltså inte i någon rimlig mening före 1930-talet, när vi fick val till kyrkofullmäktige. Då förstår vi, inte bara vad som inte fanns, utan vad vi fått. Och detta skulle alltså vara verkligheten i en kyrka där 87% av väljarna väljer att inte rösta i kyrkovalet. Väljarna kan inte ha fel - så vad betyder den siffran?
Nu hälsas jag, som otvivelaktigt är en i Svenska kyrkan fostrad högkyrklig präst, varmt välkommen "i de låga trösklarnas kyrka". Tala med mig om den, som började bygga församling i en källare i ett hyreshus av miljonprogramstyp. Vad kännetecknar denna kyrka?
Det är en kyrka "där ingen är förmer än den andre, där frid och trygghet råder och den Högste alltid är i centrum." Kyrkobyggnaden som en viktig del av denna tro kommer med i bloggkommentaren (fast inte ett ord om att kyrkan som står där eventuellt endast sporadiskt används som gudstjänstrum). Gud vill ändå säga oss något genom denna kyrkobyggnad. Och jag läser maningen: "Ta en plats i den, känn dess värme och hopp, vig ert liv åt den, ge allt vad ni förmår - och det är mycket med den bakgrund ni har - för att låta Guds läkande ord, trösterika budskap och framtidshopp om det Eviga Riket råda."
Det vill till att kunna utslunga feta ord men jag förblir mer än kallsinnig. Jag är nämligen en präst som genom dopet fogades in i Kristi kyrka, inkarnerad i Svenska kyrkan. Det var då en kyrka utan kvinnor i prästämbetet. Jag frågade biskopen om han såg en prästkallelse i mig och han vigde. Jag har varit präst i 44 år detta år, vilket väl ska ses som en avsevärd del av mitt liv. Jag förberedde mig genom studier ett antal år innan. Jag har antagligen inte gett denna kyrka allt jag förmår, men en del har jag otvivelaktigt bidragit med. Men plats ska vi egentligen inte ta. Bloggkommentatorn är helt tillfreds med att en sådan som jag nuförtiden alls inte skulle bli prästvigd och självfallet nöjd med att de präster som fortfarande är i aktiv tjänst ska utstå Sonderbehandlung.
Den lilla högkyrkliga minoriteten uppfattas vara en "fantastiskt fin resurs i en folkkyrklig missionsoffensiv" (offensiv för en dyrkan av det Högsta väsendet, väl) "om den äntligen inser basala realiteter, tar bort sina skygglappar".
För egen del vill jag inte ägna mig åt att vara ceremonimästare år ett stycke borgerlig religion. Så var det sagt.
Jag tror inte vad bloggkommentatorn tror och jag ser att vi i det grundläggande är helt oense om vad kristen tro egentligen är. Vänligheterna kan jag klara mig utan. Jag tror helt enkelt inte bloggkommentatorn. Han tar i för mycket om den fantastiskt fina resurs folkkyrkan har i högkyrkligheten.
Vill någon verkligen veta vad jag menar, får ni besvära er med att läsa mina böcker, brukar jag påpeka. Vad annat ska jag säga? Kanske ett "försök se vad jag prioriterat i mina församlingar och/eller i det kyrkopolitiska." Men det kanske inte ska sägas något om de där satsningarna på förtroendevalda eller mission, som var Svenska kyrkans satsningar och bar min signatur? Ett sådant klargörande skulle inte vara kyrkopolitiskt lämpligt.
Varför är det partipolitiska listor som vinner folkets bevågenhet? - undrar bloggkommentatorn, som tillhör POSK.
Nå, 87% röstar inte.
Med så få ansvarstagande blir det enkelt för stabila politiska partier att ta hand om den kyrkliga beslutsapparaten. Nästa val hamnar väl Sverigedemokraterna i kyrkostyrelsen. New Brave Church och ett uttryck för den folkliga förankringen ska detta uppfattas som. Och den socialdemokratiska partistyrelsen fastställer det kyrkopolitiska programmet som ni vet och ombudsmännen tar hand om nomineringarna. Så blev Vanja Lundby Wedin 1 v ordförande i Svenska kyrkans kyrkostyrelse. Lars Rydje, min gamle vän, placerades bort och Levi Bergström förflyttades. Die Partei hat immer recht.
Jag ska inte bli långrandig. Bonhoeffer varnade för den billiga nåden och någon annan hade ett och annat ord att säga om den port som är vid och den väg som är bred. Den sagespersonen talade inte om kyrkporten, om man så säger.
För att vara läsarvänlig: Kommentarerna återfinns under blogginläggen Berlin, onsdag och Den förskräckliga händelsen, alltså 14 och 15 januari.Var detta vänligt eller var det ovänligt? Fråga POSK. Där borde det vara uppståndelse nu. Eller passionstid? Passion som i lidande. Till partipolitiseringens försvar - POSK! -?
Därför att kommentarerna präglas av insikter, klokskap och vishet?
Nej, inte nödvändigtvis. Också kommentarer i avsaknad av godsaker som dessa egenskaper kan vara upplysande. Jag får se sådant jag inte trodde fanns eller ens kunde finnas.
Självfallet blir jag mest tagen av inlägg från POSK. Jag kunde tidigare inte tänka mig att en POSK-are skulle försvara partipolitiseringen. Nu sker detta upprepat. Jag står här förstummad, tänkte jag, där jag låg i min säng. Men ni förstår hur jag tänkte. O, mysterium!
Bloggkommentatorn vill inte ha en präststyrd kyrka. När jag läser vidare, vill han inte ha en kyrka där gudstjänstfirarna ska leda heller. Han slår i stället vakt om den folkliga förankringen. Minns nu att jag i förrgår var i Bonhoeffer Haus i Berlin och kunde fundera en del över Deutesche Christen, som var just en sådan folkligt förankrad kyrklig rörelse vars män fick karriärposterna medan Bekännelsekyrkan, som efterhand tappade folk, var just en liten grupp för gudstjänstfirare och där prästerna på många sätt fick ange tonen. Det var i hög grad prästerna som Gestapo satte åt, nämligen. Dietrich Bonhoeffer är ett av exemplen. Det var viktigt att han inte skulle få överleva Hitler och hans partis män och kvinnor och alltså avrättades han, hans kropp och hans tillhörigheter brändes. Hans familj visste inte förrän långt senare något om hans öde. Nej, präster ska inte bestämma men de har en herdefunktion och den har sitt pris. Då och där, här och nu.
Nu läser jag innantill om vilka Svenska kyrkans identitetsmarkering ska vara, det som kallas "verklighetens utgångsläge i vårt land", "Ausgangspunkt der Wirklichkeit in unserem Land", för att få fram Deutsche Christen-stuket på den ideologiska ansatsen. Inte ett ord om Kyrkan, men väl om landet.Precis, exakt så, var det när det begav sig. Folklig förankring är talet om en kyrka som är "völkerisch".
Men vad är det? Vi får veta "enkelt uttryckt" -ganz einfach - vad det betyder, och här kommer bloggkommentarens upplysande identitetsmarkör:
"Svenska kyrkans position vilar på en bred, allomfattad folkkyrklighet där allmänna val, dubbel ansvarslinje och kvinnors möjligheter att bli präst är - låt mig använda ordet - grundbultar."
Bloggkommentatorn får så gärna använda ordet grundbultar. Lägg ordet på minnet, för nu förstår vi att före år 1958 fanns denna kyrka inte i Sverige. Den fanns inte heller på kyrkostämmornas tid och alltså inte i någon rimlig mening före 1930-talet, när vi fick val till kyrkofullmäktige. Då förstår vi, inte bara vad som inte fanns, utan vad vi fått. Och detta skulle alltså vara verkligheten i en kyrka där 87% av väljarna väljer att inte rösta i kyrkovalet. Väljarna kan inte ha fel - så vad betyder den siffran?
Nu hälsas jag, som otvivelaktigt är en i Svenska kyrkan fostrad högkyrklig präst, varmt välkommen "i de låga trösklarnas kyrka". Tala med mig om den, som började bygga församling i en källare i ett hyreshus av miljonprogramstyp. Vad kännetecknar denna kyrka?
Det är en kyrka "där ingen är förmer än den andre, där frid och trygghet råder och den Högste alltid är i centrum." Kyrkobyggnaden som en viktig del av denna tro kommer med i bloggkommentaren (fast inte ett ord om att kyrkan som står där eventuellt endast sporadiskt används som gudstjänstrum). Gud vill ändå säga oss något genom denna kyrkobyggnad. Och jag läser maningen: "Ta en plats i den, känn dess värme och hopp, vig ert liv åt den, ge allt vad ni förmår - och det är mycket med den bakgrund ni har - för att låta Guds läkande ord, trösterika budskap och framtidshopp om det Eviga Riket råda."
Det vill till att kunna utslunga feta ord men jag förblir mer än kallsinnig. Jag är nämligen en präst som genom dopet fogades in i Kristi kyrka, inkarnerad i Svenska kyrkan. Det var då en kyrka utan kvinnor i prästämbetet. Jag frågade biskopen om han såg en prästkallelse i mig och han vigde. Jag har varit präst i 44 år detta år, vilket väl ska ses som en avsevärd del av mitt liv. Jag förberedde mig genom studier ett antal år innan. Jag har antagligen inte gett denna kyrka allt jag förmår, men en del har jag otvivelaktigt bidragit med. Men plats ska vi egentligen inte ta. Bloggkommentatorn är helt tillfreds med att en sådan som jag nuförtiden alls inte skulle bli prästvigd och självfallet nöjd med att de präster som fortfarande är i aktiv tjänst ska utstå Sonderbehandlung.
Den lilla högkyrkliga minoriteten uppfattas vara en "fantastiskt fin resurs i en folkkyrklig missionsoffensiv" (offensiv för en dyrkan av det Högsta väsendet, väl) "om den äntligen inser basala realiteter, tar bort sina skygglappar".
För egen del vill jag inte ägna mig åt att vara ceremonimästare år ett stycke borgerlig religion. Så var det sagt.
Jag tror inte vad bloggkommentatorn tror och jag ser att vi i det grundläggande är helt oense om vad kristen tro egentligen är. Vänligheterna kan jag klara mig utan. Jag tror helt enkelt inte bloggkommentatorn. Han tar i för mycket om den fantastiskt fina resurs folkkyrkan har i högkyrkligheten.
Vill någon verkligen veta vad jag menar, får ni besvära er med att läsa mina böcker, brukar jag påpeka. Vad annat ska jag säga? Kanske ett "försök se vad jag prioriterat i mina församlingar och/eller i det kyrkopolitiska." Men det kanske inte ska sägas något om de där satsningarna på förtroendevalda eller mission, som var Svenska kyrkans satsningar och bar min signatur? Ett sådant klargörande skulle inte vara kyrkopolitiskt lämpligt.
Varför är det partipolitiska listor som vinner folkets bevågenhet? - undrar bloggkommentatorn, som tillhör POSK.
Nå, 87% röstar inte.
Med så få ansvarstagande blir det enkelt för stabila politiska partier att ta hand om den kyrkliga beslutsapparaten. Nästa val hamnar väl Sverigedemokraterna i kyrkostyrelsen. New Brave Church och ett uttryck för den folkliga förankringen ska detta uppfattas som. Och den socialdemokratiska partistyrelsen fastställer det kyrkopolitiska programmet som ni vet och ombudsmännen tar hand om nomineringarna. Så blev Vanja Lundby Wedin 1 v ordförande i Svenska kyrkans kyrkostyrelse. Lars Rydje, min gamle vän, placerades bort och Levi Bergström förflyttades. Die Partei hat immer recht.
Jag ska inte bli långrandig. Bonhoeffer varnade för den billiga nåden och någon annan hade ett och annat ord att säga om den port som är vid och den väg som är bred. Den sagespersonen talade inte om kyrkporten, om man så säger.
För att vara läsarvänlig: Kommentarerna återfinns under blogginläggen Berlin, onsdag och Den förskräckliga händelsen, alltså 14 och 15 januari.Var detta vänligt eller var det ovänligt? Fråga POSK. Där borde det vara uppståndelse nu. Eller passionstid? Passion som i lidande. Till partipolitiseringens försvar - POSK! -?
torsdag 15 januari 2015
Den förskräckliga händelsen
"Har ni hört den förskräckliga händelsen,
den är sann för den hände"
ja, riktigt när vet jag inte men den nådde mig i Berlin. Tuulikki Koivunen Bylund har från förrådet i sin nya bostad i Uppsala bestulits på den spark hon fick av Härnösands stift. Vi talar nu om sparken som fysiskt föremål med medar och med påskrift "Biskopen". Någon har nu snott fortskaffningsmedlet. Biskopen emerita (fast emeritilön har hon inte!) lät sig intervjuas av UNT:s tv. Cykel- (och spark-)förrådet (eller möjligtvis det fd sparkförrådet) var miljön för intervjun. Tanken fördes fram att stölden hade internationell koppling. Det kunde tänkas att sparken nu fanns i - Norge.
Vad ska man säga? Beklaga stölden, självfallet, och beklaga tjuven/tjuvarna som för en sparks skull har begått tjuvnadsbrottet. Men här uppstår ett filosofiskt problem. Tjuven är ju en som stjäl, och då ska väl tjuven stjäla för att uppfylla sin kallelse? Det är inte lätt det här. Fanns det en väktare i fastigheten har alltså det egentliga felet begåtts av väktaren, som inte uppfyllt sin kallelse att hindra tjuven från sin kallelse. Nu förstår ni hur svårt livet kan vara.
Det är det nog för blogkommentatorn som anklagar mig för inkonsekens. Den består i att jag inte menade att Frimodig kyrka skulle skriva ett missionsprogram för Svenska kyrkan. Nomineringsgrupper ska ta fram idéer, kyrkomötet besluta och kansliet eller en utredningsgrupp gå vidare med förslagen. Det är normal ordningen. Hävdar jag den är den numera en inkonsekvens.
Nå, vill någon läsa vad just jag menar om mission i Sverige, finns det en del åren igenom i det kyrkligt förnyade programmet att ta till sig. Men jag uppfattar min egen position som inte särskilt bekväm. Dels ska jag återkommande utsättas för kritik för än det ena och än det andra - mest det ena - och sedan ska jag efter den behandlingen leverera heltäckande program för bland annat gatumission. Detta ska ske eftersom en bloggkommentator har högst bestämda egna tankar om saken. Men skriv själv då! Det kan bli ett intressant aktstycke om hur svenska folket ska dyrka Det Högsta Väsendet och följa den moral som bloggkommentatorn städse håller fram.
Väljarna väljer. Det gäller Frimodig kyrkas väljare också. Det betyder i små grupper att det kommer in en del präster för de är kända av många och många menar att deras kompetens behövs. Nu är jag prästvigd och har i alla år valt in som präst, första två gångerna i den struktur där prästerskapet valde sina egna representationer i det kyrkomöte som ersatte prästeståndet i den gamla ståndsriksdagen. Det har fortsatt så. Och prästerna valde inte efter partipolitisk hemhörighet utan på något de uppfattade vara kompetens. Det var ett stort förtroende jag fick.Så har det fortsatt. Jag har dock för egen del inte röstat på någon av kamraterna i kyrkomötet för de är valda av sina väljare i andra valkretsar. Väljarna borde skämmas som väljer präster - eller? Frimodig kyrka bärs dock av lekfolk och präster och i kyrkomötesgruppen finns och har funnits kompetenta lekmänniskor. Teologiskt bildade? Visst. Ska det förstås som deklasserande? Eller är saken så enfaldigt enkel som att bloggkommentatorn fått för sig att det finns somliga som inte vill ha med lekfolk i beslutsfattande? Det kan väl inte vara möjligt. Liksom POSK tycker FK att det är viktigt att präster ska vara med och fatta beslut och felaktigt att de politiska partierna ska vara rekryteringsbas. Eller är POSK-aren Bengt Olof Dike av annan mening i denna för POSK grundläggande fråga? Det skulle i så fall också kunna förstås som en förskräcklig händelse. Närmast i nivå med sparkstöld.
Hur det var i Berlin?
Bra tack. Hur det gick att sova efter hemkomst? Jag sov kort och gott.
den är sann för den hände"
ja, riktigt när vet jag inte men den nådde mig i Berlin. Tuulikki Koivunen Bylund har från förrådet i sin nya bostad i Uppsala bestulits på den spark hon fick av Härnösands stift. Vi talar nu om sparken som fysiskt föremål med medar och med påskrift "Biskopen". Någon har nu snott fortskaffningsmedlet. Biskopen emerita (fast emeritilön har hon inte!) lät sig intervjuas av UNT:s tv. Cykel- (och spark-)förrådet (eller möjligtvis det fd sparkförrådet) var miljön för intervjun. Tanken fördes fram att stölden hade internationell koppling. Det kunde tänkas att sparken nu fanns i - Norge.
Vad ska man säga? Beklaga stölden, självfallet, och beklaga tjuven/tjuvarna som för en sparks skull har begått tjuvnadsbrottet. Men här uppstår ett filosofiskt problem. Tjuven är ju en som stjäl, och då ska väl tjuven stjäla för att uppfylla sin kallelse? Det är inte lätt det här. Fanns det en väktare i fastigheten har alltså det egentliga felet begåtts av väktaren, som inte uppfyllt sin kallelse att hindra tjuven från sin kallelse. Nu förstår ni hur svårt livet kan vara.
Det är det nog för blogkommentatorn som anklagar mig för inkonsekens. Den består i att jag inte menade att Frimodig kyrka skulle skriva ett missionsprogram för Svenska kyrkan. Nomineringsgrupper ska ta fram idéer, kyrkomötet besluta och kansliet eller en utredningsgrupp gå vidare med förslagen. Det är normal ordningen. Hävdar jag den är den numera en inkonsekvens.
Nå, vill någon läsa vad just jag menar om mission i Sverige, finns det en del åren igenom i det kyrkligt förnyade programmet att ta till sig. Men jag uppfattar min egen position som inte särskilt bekväm. Dels ska jag återkommande utsättas för kritik för än det ena och än det andra - mest det ena - och sedan ska jag efter den behandlingen leverera heltäckande program för bland annat gatumission. Detta ska ske eftersom en bloggkommentator har högst bestämda egna tankar om saken. Men skriv själv då! Det kan bli ett intressant aktstycke om hur svenska folket ska dyrka Det Högsta Väsendet och följa den moral som bloggkommentatorn städse håller fram.
Väljarna väljer. Det gäller Frimodig kyrkas väljare också. Det betyder i små grupper att det kommer in en del präster för de är kända av många och många menar att deras kompetens behövs. Nu är jag prästvigd och har i alla år valt in som präst, första två gångerna i den struktur där prästerskapet valde sina egna representationer i det kyrkomöte som ersatte prästeståndet i den gamla ståndsriksdagen. Det har fortsatt så. Och prästerna valde inte efter partipolitisk hemhörighet utan på något de uppfattade vara kompetens. Det var ett stort förtroende jag fick.Så har det fortsatt. Jag har dock för egen del inte röstat på någon av kamraterna i kyrkomötet för de är valda av sina väljare i andra valkretsar. Väljarna borde skämmas som väljer präster - eller? Frimodig kyrka bärs dock av lekfolk och präster och i kyrkomötesgruppen finns och har funnits kompetenta lekmänniskor. Teologiskt bildade? Visst. Ska det förstås som deklasserande? Eller är saken så enfaldigt enkel som att bloggkommentatorn fått för sig att det finns somliga som inte vill ha med lekfolk i beslutsfattande? Det kan väl inte vara möjligt. Liksom POSK tycker FK att det är viktigt att präster ska vara med och fatta beslut och felaktigt att de politiska partierna ska vara rekryteringsbas. Eller är POSK-aren Bengt Olof Dike av annan mening i denna för POSK grundläggande fråga? Det skulle i så fall också kunna förstås som en förskräcklig händelse. Närmast i nivå med sparkstöld.
Hur det var i Berlin?
Bra tack. Hur det gick att sova efter hemkomst? Jag sov kort och gott.
onsdag 14 januari 2015
Berlin, onsdag
Det var väldigt vad kommentatorerna vaknat. Jag gör denna tidiga morgon i Berlin, där jag i går under en lunchpromenad både hörde füglar kvittra och kände att det var unser in der Luft. Lugn, det har under tiden här också inrymts Eisbein.
Det multikulturella börjar jag med. Nog är det värt att fundera en stund över vad ett samhälle är och hur det hålls samman men lika viktigt för Svenska kyrkan att reflektera över sin svenskhet. En nationalkyrka står djupt i den svenska myllan och är historiskt sammanvuxen med sitt folk. Nu blir det annorlunda. Kanske blir det som i London, där jag ser högkyrkliga församlingar med rödkindade engelsmän är i minoritet medan folk från the Caribbean bär kyrkolivet. Men vi är inte där. Det begränsade nationalkulturella är inte av ett slag där andra infogas särskilt lätt. Vad blir det av en kyrka som inte hanterar sin samtid och sin samtids kultur och förutsättningar? Och finns det, vilket jag anar, en fara i att Svenska kyrkan blir religiös för att integrera alla och därmed förlorar sin identitet som ett Guds eget heliga folk? Hur hantera den helighetens avgränsning som är förutsättning för att människor ska vilja vara med?
Kyrkans upplysningsprojekt handlar om det där ljuset som ska gå upp och lysa för alla folk. Det är Guds mission och handlar allra minst om att skriva program hur man går ut. Vet inte folk hur man ska gå, spelar det inte så stor roll om de får en instruktion om marschanträde med vänster fot. Varför skulle noga taget en folkkyrka använda en frikyrklig missionsmetod? Det verkar lite konstigt. Missionsmetoden handlar om något mer konstruktivt. "Man måste ta dom med list", sa kärringen, "tog lössen med tårna ."
Varför skulle Frimodig kyrka presentera ett heltäckande program för mission när vi har fler än 300 personer anställda, betalda, i Kyrkans Hus? POSK-aren Dike som undrar, ter sig alltmer osannolik. I kyrkomötet finns ledamöter med uppgift att ta gemensamma tag, inte för att gruppvis göra det gemensamma arbetet. Har inte Dike förstått det, fast han suttit i mötet?
Den dubbla ansvarslinjen finns företrädd i Frimodig kyrka som är en folkrörelse. Pü listorna finns lekfolk och vigda. Valet avgör vilka som hamnar i de olika beslutandeförsamlingarna. Det är inte värt att orda så mycket om. Ryggkliandet ledamöter emellan är i FK inte mer utbrett än det var i POSK när jag fanns med där - men detta kan inte Dike veta, som då var vald som moderat. Varför skulle vi behöva klia varandras ryggar? Vi för i stället ett konstruktivt samtal. Om präster eller teologer dominerar, vet jag inte, men de som är invalda får väl agera som de ledamöter de är. Valplattfiormen är rörelsens. För egen del finner jag det inte riktigt nödvändigt att ta skit av just Dike för att jag är prästvigd och i någon mån en sån utbildad som har teologisk examen. Varför skulle jag?
Skulle jag av alla bestrida att Kyrkan ska vara folklig? Jag skrev om detta. En levande, folklig Kyrka var och är mitt program. Mina pastoralteogiska böcker och artiklar handlar om detta. Jag har i praktiken stått för det programmet i församlingslivet. Och jag har uppmuntrat folk att ta kyrkopolitiskt ansvar. Men det betyder inte att de måste gå omvägen om politisdka partier. Det betyder inte heller att jag är imponerad av den "demokratiska" bas som består av 13%, dvs lika många av Svenska kyrkans medlemmar röstade i kyrkovalet som SD drog ihop röster i riksdagsvalet, vad nu denna omständighet säger.
Fortsättningsvis blir det nog fel i texten men den här datorn begriper jag mig inte på. Läs ū som å så fattar ni!
I dag hotas med Donnerwetter över Berlin. Jag ser hellre ängel över Berlin, men om den saken bestämmer varken Frimodig kyrka eller jag. Problemet för Dike kanske Pehr Edwalls ord skulle vara - men det tror jag min ha markerat tidigare utan att ha fütt gehör. Prosten Pehr fällde repliken till präster i Kalmar och andra i oktober 1978: "Av oss är Dag den mest folkkyrkliga." Det kan man fundera över. Vad hade han sett som Dike inte fattat? Mycket, förmodar jag.
Detta sagt ska jag idag med de goda kamraterna besöka Bonhoeffer-Haus för nu har de frimodiga läst pü om Bonhoeffer. Vilka andra grupper i kyrkomötet tar sig an 500 sidor om den mannen? Dike borde gü till sockenbiblioteket och beställa fram mina böcker pü samma sätt som Ullgrens frimurarbok lästs. Den var rakt av felaktig i sin sammanskrivning om vad saken dü gällde.
Ullgren är inte ensam. Bo Setterlinds frimurarförsvar var lika lögnaktigt. Intresset ljuger inte. Men frimurarna blev efterhand mindre entusiastiska att debattera saken med mig för det gick att förstü att jag hade tillgüng till en del material de trodde att jag aldrig sett. Vi tar det fortsatta i memoarerna. Intressant var det och lite beröm fick jag i Svenska Dagbladet för en skicklig diversionsmanöver. "Ich danke recht herzlich", som det heter här i stan.
För oss inklusiva gäller annars hälsningen "Heil und Baruch!"
Det multikulturella börjar jag med. Nog är det värt att fundera en stund över vad ett samhälle är och hur det hålls samman men lika viktigt för Svenska kyrkan att reflektera över sin svenskhet. En nationalkyrka står djupt i den svenska myllan och är historiskt sammanvuxen med sitt folk. Nu blir det annorlunda. Kanske blir det som i London, där jag ser högkyrkliga församlingar med rödkindade engelsmän är i minoritet medan folk från the Caribbean bär kyrkolivet. Men vi är inte där. Det begränsade nationalkulturella är inte av ett slag där andra infogas särskilt lätt. Vad blir det av en kyrka som inte hanterar sin samtid och sin samtids kultur och förutsättningar? Och finns det, vilket jag anar, en fara i att Svenska kyrkan blir religiös för att integrera alla och därmed förlorar sin identitet som ett Guds eget heliga folk? Hur hantera den helighetens avgränsning som är förutsättning för att människor ska vilja vara med?
Kyrkans upplysningsprojekt handlar om det där ljuset som ska gå upp och lysa för alla folk. Det är Guds mission och handlar allra minst om att skriva program hur man går ut. Vet inte folk hur man ska gå, spelar det inte så stor roll om de får en instruktion om marschanträde med vänster fot. Varför skulle noga taget en folkkyrka använda en frikyrklig missionsmetod? Det verkar lite konstigt. Missionsmetoden handlar om något mer konstruktivt. "Man måste ta dom med list", sa kärringen, "tog lössen med tårna ."
Varför skulle Frimodig kyrka presentera ett heltäckande program för mission när vi har fler än 300 personer anställda, betalda, i Kyrkans Hus? POSK-aren Dike som undrar, ter sig alltmer osannolik. I kyrkomötet finns ledamöter med uppgift att ta gemensamma tag, inte för att gruppvis göra det gemensamma arbetet. Har inte Dike förstått det, fast han suttit i mötet?
Den dubbla ansvarslinjen finns företrädd i Frimodig kyrka som är en folkrörelse. Pü listorna finns lekfolk och vigda. Valet avgör vilka som hamnar i de olika beslutandeförsamlingarna. Det är inte värt att orda så mycket om. Ryggkliandet ledamöter emellan är i FK inte mer utbrett än det var i POSK när jag fanns med där - men detta kan inte Dike veta, som då var vald som moderat. Varför skulle vi behöva klia varandras ryggar? Vi för i stället ett konstruktivt samtal. Om präster eller teologer dominerar, vet jag inte, men de som är invalda får väl agera som de ledamöter de är. Valplattfiormen är rörelsens. För egen del finner jag det inte riktigt nödvändigt att ta skit av just Dike för att jag är prästvigd och i någon mån en sån utbildad som har teologisk examen. Varför skulle jag?
Skulle jag av alla bestrida att Kyrkan ska vara folklig? Jag skrev om detta. En levande, folklig Kyrka var och är mitt program. Mina pastoralteogiska böcker och artiklar handlar om detta. Jag har i praktiken stått för det programmet i församlingslivet. Och jag har uppmuntrat folk att ta kyrkopolitiskt ansvar. Men det betyder inte att de måste gå omvägen om politisdka partier. Det betyder inte heller att jag är imponerad av den "demokratiska" bas som består av 13%, dvs lika många av Svenska kyrkans medlemmar röstade i kyrkovalet som SD drog ihop röster i riksdagsvalet, vad nu denna omständighet säger.
Fortsättningsvis blir det nog fel i texten men den här datorn begriper jag mig inte på. Läs ū som å så fattar ni!
I dag hotas med Donnerwetter över Berlin. Jag ser hellre ängel över Berlin, men om den saken bestämmer varken Frimodig kyrka eller jag. Problemet för Dike kanske Pehr Edwalls ord skulle vara - men det tror jag min ha markerat tidigare utan att ha fütt gehör. Prosten Pehr fällde repliken till präster i Kalmar och andra i oktober 1978: "Av oss är Dag den mest folkkyrkliga." Det kan man fundera över. Vad hade han sett som Dike inte fattat? Mycket, förmodar jag.
Detta sagt ska jag idag med de goda kamraterna besöka Bonhoeffer-Haus för nu har de frimodiga läst pü om Bonhoeffer. Vilka andra grupper i kyrkomötet tar sig an 500 sidor om den mannen? Dike borde gü till sockenbiblioteket och beställa fram mina böcker pü samma sätt som Ullgrens frimurarbok lästs. Den var rakt av felaktig i sin sammanskrivning om vad saken dü gällde.
Ullgren är inte ensam. Bo Setterlinds frimurarförsvar var lika lögnaktigt. Intresset ljuger inte. Men frimurarna blev efterhand mindre entusiastiska att debattera saken med mig för det gick att förstü att jag hade tillgüng till en del material de trodde att jag aldrig sett. Vi tar det fortsatta i memoarerna. Intressant var det och lite beröm fick jag i Svenska Dagbladet för en skicklig diversionsmanöver. "Ich danke recht herzlich", som det heter här i stan.
För oss inklusiva gäller annars hälsningen "Heil und Baruch!"
tisdag 13 januari 2015
Falskt medvetande
Ideologi kan definieras som "falskt medvetande". Jag tror vi ska definiera religion på samma sätt. Den egna deklarationen måste väl vara: "Jag är inte religiös. Jag är kristen." Och skillnaden mellan mig och ateisten är enkel. Ateisten uppfattar verkligheten fel medan jag uppfattar den rätt. Den som ger sig till att beskriva verkligheten som om Gud inte finns och har en avsikt med tillvaron, har helt enkelt grundläggande fel.
Det är ett fel som kan förklaras. 2 Korinthierbrevet 4:4, Romarbrevet 1 och Kolosserbrevet ger material för förståelse, bara för att hugga lite referensmaterial. Den som inte vill se, kan inte se. Och många väljer att inte inse. Andra närmast drabbas av insikt, upplysning och då avslöjas verkligheten. Jesus blir inte en figur i marginalen, en udda vishetslärare eller världens finaste person lika i den marginalen. Han är i stället tillvarons hemlighet, den som bär upp allt med kraften i sitt ord. (Hebreerbrevet 1:3)
När Kyrkan vet detta blir hennes projekt mission och undervisning i konfrontation med ideologier och religioner, makter om ni så vill. Det handlar i sin helhet om ett upplysningsprojekt. Jag anför inget referensmaterial om det folk som sitter i mörkret. Men kyrkokristna kanske då och då ska repetera vilka konfrontationer det kan handla om. Apostlagärningarna kap 16 och 19 om man inte ska kolla hela den lilla boken, den första kyrkohistorien. Ideologi, intresse och makt utmanas. Medvetenhet ställs mot falskt medvetande. Då blir det som det blir.
Till medvetenhet hör ett alltid bedrivet analysarbete. Vad i samtiden är falskt medvetande - oavsett hur många som har det. Det är falskt ändå. Och vad en sådan verksamhet än kan karaktäriseras som så blir den knappast populär - det profetiska är inte populärt.
Jag tyckte att Allans passning om narnissimen i vår kultur var en klok komplettering. Fyra hot! Känn på det. Det tar sig, sa kärringen, tände eld på håret.
Är inte dialog och samförstånd något viktigt? Jo, eftersom bitar av sanningen finns också i ideologier och religioner. Men det ändrar inte utmaningen att komma åt det falska medvetandet genom att avslöja det som falskt eller otillräckligt.
Är det här så mycket att skriva ett blogginlägg om.
Jag tror mig behöva tänka kring det här i en kyrkostruktur, som alltmer förefaller mig satsa på att bli religiös och vårda samtidsideologi på ett icke-utmanande sätt.
Det är lätt för en kyrka att tappa fokus, lätt att imponeras av makt och tryggas i ett välkommet innanförskap när de kyrkliga får vara med i salongerna och tycks räknas med.
Men att vara Kyrka är att vara något annat.
Det är ett ständigt pågående upplysningsprojekt - för Kyrkans egen del och för världens.
Jag får väl, i det sällskap där jag just nu befinner mig, påpeka, att hållningen kunde vara ett program för en Frimodig Kyrka.
Det är ett fel som kan förklaras. 2 Korinthierbrevet 4:4, Romarbrevet 1 och Kolosserbrevet ger material för förståelse, bara för att hugga lite referensmaterial. Den som inte vill se, kan inte se. Och många väljer att inte inse. Andra närmast drabbas av insikt, upplysning och då avslöjas verkligheten. Jesus blir inte en figur i marginalen, en udda vishetslärare eller världens finaste person lika i den marginalen. Han är i stället tillvarons hemlighet, den som bär upp allt med kraften i sitt ord. (Hebreerbrevet 1:3)
När Kyrkan vet detta blir hennes projekt mission och undervisning i konfrontation med ideologier och religioner, makter om ni så vill. Det handlar i sin helhet om ett upplysningsprojekt. Jag anför inget referensmaterial om det folk som sitter i mörkret. Men kyrkokristna kanske då och då ska repetera vilka konfrontationer det kan handla om. Apostlagärningarna kap 16 och 19 om man inte ska kolla hela den lilla boken, den första kyrkohistorien. Ideologi, intresse och makt utmanas. Medvetenhet ställs mot falskt medvetande. Då blir det som det blir.
Till medvetenhet hör ett alltid bedrivet analysarbete. Vad i samtiden är falskt medvetande - oavsett hur många som har det. Det är falskt ändå. Och vad en sådan verksamhet än kan karaktäriseras som så blir den knappast populär - det profetiska är inte populärt.
Jag tyckte att Allans passning om narnissimen i vår kultur var en klok komplettering. Fyra hot! Känn på det. Det tar sig, sa kärringen, tände eld på håret.
Är inte dialog och samförstånd något viktigt? Jo, eftersom bitar av sanningen finns också i ideologier och religioner. Men det ändrar inte utmaningen att komma åt det falska medvetandet genom att avslöja det som falskt eller otillräckligt.
Är det här så mycket att skriva ett blogginlägg om.
Jag tror mig behöva tänka kring det här i en kyrkostruktur, som alltmer förefaller mig satsa på att bli religiös och vårda samtidsideologi på ett icke-utmanande sätt.
Det är lätt för en kyrka att tappa fokus, lätt att imponeras av makt och tryggas i ett välkommet innanförskap när de kyrkliga får vara med i salongerna och tycks räknas med.
Men att vara Kyrka är att vara något annat.
Det är ett ständigt pågående upplysningsprojekt - för Kyrkans egen del och för världens.
Jag får väl, i det sällskap där jag just nu befinner mig, påpeka, att hållningen kunde vara ett program för en Frimodig Kyrka.
måndag 12 januari 2015
De tre hoten
Förre biskopen av Rochester Michael Nazir-Ali känner jag inte. Jag har hört honom föreläsa och hälsat på honom. Nu påminns jag om vad han sagt i annat sammanhang. Han har identifierat tre hot mot den kristna tron. Jag kan redovisa hans utgångspunkter för målangivelse:
1. Aggressive Secularism
Jag antar att en betoning ska läggas på "-ism" och en annan på "aggressive". Det handlar om en ideologi som tar sig fram med brutala medel, alltså på jakt efter tron för att komma åt den, inte komma i åtnjutande av den.
Denna aggression läser Bibeln som Fan själv, självfallet. Den skriver en antiklerikal historia där Kyrkan står för all ondska och i sin tradition utmålar den medeltiden som mörk och upplysningstiden som ljus. Den påminner aldrig om kristendomsutrotningen på 1790-talet i Frankrike Det var då de kyrkokristna som inte avlade eden till folket slogs ihjäl. Fransoser kan!
Aggressionerna har vi sett i Sovjetunionen och i det nazistiska Tyskland. Vi vet att efter judeutrotningen stod de medvetna kristna i kön att extermineras och vi vet att ersättningen för kyrkokristendom som skulle införas var en allmänreligion. Experimentfältet var Warthegau. Den första avhandlingen om nazitiden som kom efter kriget ägnades åt att belysa den saken. Vi kan veta.
Biskopen menar alltså att hotet består. Det stämmer nog. Så beskrevs saken av den danske teologi som var expert på nazismen i ett samtal för många år sedan. Han menade att Bonhoeffer sett Tredje rikets antikristlighet som en försmak av det som skulle komma. Helt obiblisk är väl inte en sådan tanke. Uppenbarelseboken 13.
2. Multiculturalism
Hur kan det mångkulturella vara ett hot? Svaret jag fick från USA var att det samhället hålls inte samman av en gemensam värdegrund så som t ex USA hållits samman av en judisk-kristen etik som vilar på en gemensam utgångspunkt.
Saken är värd ett samtal i varje fall.
Sverige har varit ett mycket sammanhållet land sedan 1500-talet och de nya landsdelarna har - ibland brutalt - infogats i detta gemensamma. Kanske räcker den värdegrund som nu formulerats, den om "alla människors lika värde" - men bara för det fall att ingen egentligen bryr sig om att försöka analysera vad orden egentligen står för. I praktiken, alltså. Sker det att någon gör en kritisk analys, riskeras att projektet faller samman för det var ord utan mening.
Vem håller - och hur hålls - det mångkulturella samman? Och hur sker det i en stat som så länge varit präglad av sitt eget. Minns ni en tv-kanal och Socialstyrelsen rekommenderar och alla unga män skulle göra värnplikt och därtill skulle skolan fostra - och ska väl fortfarande. Betyder det mångkulturella att den kristna kulturen ska stryka på foten? Biskopens påpekande skulle jag vilja höra debatteras.
3. Militant/Radical Islam
Här använder biskopen inte sin "-ism". Han är en kristen med bakgrund i Pakistan och tycks inte uppfatta islam som något från det militanta och radikala väsensskilt. Historiskt är han väl inte heller helt fel ute. Balkan blev muslimskt efter att ha varit kristet. Jag vet inte om jag förstått det hela rätt, men var det så att den kristna medvetenheten om vad tron innehåller och innebär var så svag, att få kunde stå religionsskiftet emot? Och omvändelse eller svärd, vad väljer du? Kvinnan som inte sköts på Charlie Hebdos redaktion manades ju till omvändelse och ett liv i enlighet med koranen för "vi dödar inte kvinnor." Men muslimer ska de bli. Och det är på sitt sätt konsekvent. Övergången underlättas förstås om vi ska tänka att judendom, kristendom och islam alla är abrahamitiska religioner och då är det bara lärdomshögfärd, kan jag anta, att påstå att kristendomen är något unikt och att Jesus skulle vara vägen, sanningen och livet - i bestämd form - blir utmanande för den goda och toleranta smaken.
Dagens utmaning i samtiden blir kanske för de kyrkokristna att idissla ett bibelord.
"Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild."
2 Korinthierbrevet 4:4
1. Aggressive Secularism
Jag antar att en betoning ska läggas på "-ism" och en annan på "aggressive". Det handlar om en ideologi som tar sig fram med brutala medel, alltså på jakt efter tron för att komma åt den, inte komma i åtnjutande av den.
Denna aggression läser Bibeln som Fan själv, självfallet. Den skriver en antiklerikal historia där Kyrkan står för all ondska och i sin tradition utmålar den medeltiden som mörk och upplysningstiden som ljus. Den påminner aldrig om kristendomsutrotningen på 1790-talet i Frankrike Det var då de kyrkokristna som inte avlade eden till folket slogs ihjäl. Fransoser kan!
Aggressionerna har vi sett i Sovjetunionen och i det nazistiska Tyskland. Vi vet att efter judeutrotningen stod de medvetna kristna i kön att extermineras och vi vet att ersättningen för kyrkokristendom som skulle införas var en allmänreligion. Experimentfältet var Warthegau. Den första avhandlingen om nazitiden som kom efter kriget ägnades åt att belysa den saken. Vi kan veta.
Biskopen menar alltså att hotet består. Det stämmer nog. Så beskrevs saken av den danske teologi som var expert på nazismen i ett samtal för många år sedan. Han menade att Bonhoeffer sett Tredje rikets antikristlighet som en försmak av det som skulle komma. Helt obiblisk är väl inte en sådan tanke. Uppenbarelseboken 13.
2. Multiculturalism
Hur kan det mångkulturella vara ett hot? Svaret jag fick från USA var att det samhället hålls inte samman av en gemensam värdegrund så som t ex USA hållits samman av en judisk-kristen etik som vilar på en gemensam utgångspunkt.
Saken är värd ett samtal i varje fall.
Sverige har varit ett mycket sammanhållet land sedan 1500-talet och de nya landsdelarna har - ibland brutalt - infogats i detta gemensamma. Kanske räcker den värdegrund som nu formulerats, den om "alla människors lika värde" - men bara för det fall att ingen egentligen bryr sig om att försöka analysera vad orden egentligen står för. I praktiken, alltså. Sker det att någon gör en kritisk analys, riskeras att projektet faller samman för det var ord utan mening.
Vem håller - och hur hålls - det mångkulturella samman? Och hur sker det i en stat som så länge varit präglad av sitt eget. Minns ni en tv-kanal och Socialstyrelsen rekommenderar och alla unga män skulle göra värnplikt och därtill skulle skolan fostra - och ska väl fortfarande. Betyder det mångkulturella att den kristna kulturen ska stryka på foten? Biskopens påpekande skulle jag vilja höra debatteras.
3. Militant/Radical Islam
Här använder biskopen inte sin "-ism". Han är en kristen med bakgrund i Pakistan och tycks inte uppfatta islam som något från det militanta och radikala väsensskilt. Historiskt är han väl inte heller helt fel ute. Balkan blev muslimskt efter att ha varit kristet. Jag vet inte om jag förstått det hela rätt, men var det så att den kristna medvetenheten om vad tron innehåller och innebär var så svag, att få kunde stå religionsskiftet emot? Och omvändelse eller svärd, vad väljer du? Kvinnan som inte sköts på Charlie Hebdos redaktion manades ju till omvändelse och ett liv i enlighet med koranen för "vi dödar inte kvinnor." Men muslimer ska de bli. Och det är på sitt sätt konsekvent. Övergången underlättas förstås om vi ska tänka att judendom, kristendom och islam alla är abrahamitiska religioner och då är det bara lärdomshögfärd, kan jag anta, att påstå att kristendomen är något unikt och att Jesus skulle vara vägen, sanningen och livet - i bestämd form - blir utmanande för den goda och toleranta smaken.
Dagens utmaning i samtiden blir kanske för de kyrkokristna att idissla ett bibelord.
"Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild."
2 Korinthierbrevet 4:4
söndag 11 januari 2015
Egendomligheter
Jag läste inte Kyrkans Tidning på nätet men jag såg rubrikerna, som rapporterade från Paris. Det var precis det jag läst i dagspress och följt i nyhetssändning i förvirrande realtid. Jag förstod inte Kyrkans Tidnings nyhetsvärdering för att inte tala om tv. Det var sanslös journalistik för i studion satt folk som inte hade en chans att förstå vad som hände. De läste så fort de hann och försökte berätta Om vad som faktiskt hände hade de inget grepp. Hur skulle de kunna ha det? De återskapade hos tittarna sin egen förvirring. Ibland behövs det en paus, som en orienterande fas, så att nyhetsförmedlingen ger tittaren den kunskap som är en frukt av journalistiskt kunskapsinhämtande. Det är därför vi hålls med journalister. Lite senare läste jag Barbro Matzols om yttrandefrihet. Det var bra. Hon vek inte ner sig.
Roligast i tv var Lena L, (jag tappade efternamnet - Latour, Lafitte eller något annat på La, kanske) som bor i Frankrike och jobbar på Le Figaro. Det var liksom troskyldigt, när hon beskrev saken så som den inte får beskrivas: "religionskrig". Men vad händer om sekulariserat folk i Frankrike faktiskt uppfattar saken så? You ain't seen nothing yet?
Antje Jackelén skrev ett uttalande. Där blev varje våldsdåd ett angrepp på vår mänskliga värdighet och hela Europa, inklusive dess religiösa gemenskaper blir dådets offer. "Tillsammans måste vi bekämpa den extremistiska ideologi som ger bränsle åt attacken." Är det inte ett egendomligt resonemang - för vilken är denna ideologi, som inte ska förväxlas med religion?
"Lika lite som terrorattentaten i Norge 2011 kan rättfärdigas på kristna grunder kan attentatet i Frankrike 2015 göra det på muslimska." Men har någon seriöst försökt göra det första? Och hör inte attentatet mot Charlie Hebdo på något, om än komplicerat, sätt samman med samtida islam i form av jihadism och upprättande av kalifatet? Det är samma komplikation som att ideologi hör ihop med materiella eller sociala förhållanden.
Är inte resonemanget bakom attacken det helt begripliga: "Vi måste operera bort något skadligt. Det betyder en kort tids obehag men vinsten är hälsa och friskhet." Man känner igen 1900-talets politiska historia i hållningen. Det brukas tänkas och sägas så.
Så sas det om de så kallade kvinnoprästmotståndarna: "Vi opererar bort en liten men högljudd grupp" och "Doktorns kniv gör ont men gott". (Kerstin Bergman, S) Och detta var väl en på sitt sätt en våldsbejakande form av kristendom, dvs ett rättfärdigande av vad som borde göras i Guds namn?
I vems namn är det annars?
Religiösa och andra galningar i alla länder, förenen eder? Och vi andra får lära oss att känna igen argument, som är desamma i olika sammanhang även om de i olika kontexter inte får samma resultat.
Jag kan vika ut mig lite här.
Om en text eller en teckning klassas som "bête et mechant" samt uppfattas göra kopplingar till nazism i två olika sammanhang så är det gemensamma - oavsett sak - att vi ser samma argument. Därav följer inte att argumenten gäller samma text eller samma teckning. Inte heller följer att de åtgärder som kan påfordras med nödvändighet blir desamma. Men, och det är logiken, argumenten är de samma. Samma fenomen här som där.
Anders Arborelius gällde i Kyrkans Tidning för att vara ärkebiskop för den katolska kyrkan i Sverige. Han skriver om Gud och hävdar att det för en troende, vare sig man är kristen eller muslim, "är det alltid en chock att det finns människor som säger sig tro på Gud och samtidigt dödar i hans namn eller för hans skull." Jag tror på Gud men kan sanningsenligt säga att jag inte blir chockerad av sådant. Jag blir inte ens förvånad. Men jag går förstås inte på det där som stod på bältet till den tyska vapenrocken: "Gott mit uns."
Påven säger att det är "så oerhört viktigt att vi alla som är gudstroende med en och samma röst säger: nej, vi kan aldrig, aldrig godta att man dödar i vår Guds namn." Nej, men frågorna om de sociala villkoren måste också ställas.
Giles Kepels bok Saint Denis läste jag nyligen. Hur skaffar sig människor livsmod när den realistiska analysen säger att "jag har ingen framtid och inget hopp"? Då blir religionen både uttrycket för och protesten mot rådande förhållanden, det opiat som håller insikterna borta.
Nu gäller det att inte bara förklara utan förändra.
Men varför sa Antje Jackelén inget om Gud i sitt uttalande?
Roligast i tv var Lena L, (jag tappade efternamnet - Latour, Lafitte eller något annat på La, kanske) som bor i Frankrike och jobbar på Le Figaro. Det var liksom troskyldigt, när hon beskrev saken så som den inte får beskrivas: "religionskrig". Men vad händer om sekulariserat folk i Frankrike faktiskt uppfattar saken så? You ain't seen nothing yet?
Antje Jackelén skrev ett uttalande. Där blev varje våldsdåd ett angrepp på vår mänskliga värdighet och hela Europa, inklusive dess religiösa gemenskaper blir dådets offer. "Tillsammans måste vi bekämpa den extremistiska ideologi som ger bränsle åt attacken." Är det inte ett egendomligt resonemang - för vilken är denna ideologi, som inte ska förväxlas med religion?
"Lika lite som terrorattentaten i Norge 2011 kan rättfärdigas på kristna grunder kan attentatet i Frankrike 2015 göra det på muslimska." Men har någon seriöst försökt göra det första? Och hör inte attentatet mot Charlie Hebdo på något, om än komplicerat, sätt samman med samtida islam i form av jihadism och upprättande av kalifatet? Det är samma komplikation som att ideologi hör ihop med materiella eller sociala förhållanden.
Är inte resonemanget bakom attacken det helt begripliga: "Vi måste operera bort något skadligt. Det betyder en kort tids obehag men vinsten är hälsa och friskhet." Man känner igen 1900-talets politiska historia i hållningen. Det brukas tänkas och sägas så.
Så sas det om de så kallade kvinnoprästmotståndarna: "Vi opererar bort en liten men högljudd grupp" och "Doktorns kniv gör ont men gott". (Kerstin Bergman, S) Och detta var väl en på sitt sätt en våldsbejakande form av kristendom, dvs ett rättfärdigande av vad som borde göras i Guds namn?
I vems namn är det annars?
Religiösa och andra galningar i alla länder, förenen eder? Och vi andra får lära oss att känna igen argument, som är desamma i olika sammanhang även om de i olika kontexter inte får samma resultat.
Jag kan vika ut mig lite här.
Om en text eller en teckning klassas som "bête et mechant" samt uppfattas göra kopplingar till nazism i två olika sammanhang så är det gemensamma - oavsett sak - att vi ser samma argument. Därav följer inte att argumenten gäller samma text eller samma teckning. Inte heller följer att de åtgärder som kan påfordras med nödvändighet blir desamma. Men, och det är logiken, argumenten är de samma. Samma fenomen här som där.
Anders Arborelius gällde i Kyrkans Tidning för att vara ärkebiskop för den katolska kyrkan i Sverige. Han skriver om Gud och hävdar att det för en troende, vare sig man är kristen eller muslim, "är det alltid en chock att det finns människor som säger sig tro på Gud och samtidigt dödar i hans namn eller för hans skull." Jag tror på Gud men kan sanningsenligt säga att jag inte blir chockerad av sådant. Jag blir inte ens förvånad. Men jag går förstås inte på det där som stod på bältet till den tyska vapenrocken: "Gott mit uns."
Påven säger att det är "så oerhört viktigt att vi alla som är gudstroende med en och samma röst säger: nej, vi kan aldrig, aldrig godta att man dödar i vår Guds namn." Nej, men frågorna om de sociala villkoren måste också ställas.
Giles Kepels bok Saint Denis läste jag nyligen. Hur skaffar sig människor livsmod när den realistiska analysen säger att "jag har ingen framtid och inget hopp"? Då blir religionen både uttrycket för och protesten mot rådande förhållanden, det opiat som håller insikterna borta.
Nu gäller det att inte bara förklara utan förändra.
Men varför sa Antje Jackelén inget om Gud i sitt uttalande?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)