Lilly Sofia Jönsson har gjort ett vanligt men på ett sätt ovanligt kompetent journalistiskt arbete i Dagen. Vi ska väl bara säga: God morgon, Kyrkans Tidning.
http://www.dagen.se/dokument/sprickorna-bakom-domkyrkans-fasad-1.354639
Hur skulle denna bloggsida klara sig utan alerta kommentatorer.
Jag såg också mässan för småfolket i Frykerud på svt play.
Somliga dagar blir det nästan för mycket för en något åldrad.
Kan verkligen POSK hålla tyst nu när ett av gruppens stjärnskott misstänkliggörs och, om misstankarna stärks, faktiskt har ägnat sig åt att komma stiftets biskop till livs?
Och vilken relation har POSK numera till domprosten Hermansson?
Framstår inte denne Hermansson som en i sammanhanget otrevlig figur?
Borde inte POSK komma till hans stöd?
Jag har inga illusioner om hur det går till i Svenska kyrkan när det går till.
Men så här ska det väl inte gå till?
Jag ska spela Max Raabe och tänka på Lilly Sofia.
Für Frauen ist das kein Problem
torsdag 30 april 2015
Samvetsklausul
Sverige är det första absoluta samhället, ett totalitärt samhälle. Perry Anderson skrev en tjock bok om saken för länge sedan. Den kommunistiska revolutionen borde bryta ut i det mest avancerade kapitalistiska samhället, Tyskland, men det blev ett feodalt Ryssland som omvandlades. På motsvarande sätt tog Sverige på 1500-talet ett språng från ett litet samhälle som knappast kan kallas feodalt till ett samhälle av (för-)kapitalistiskt slag. Kung Göstas fogdar for runt på marknaderna och informerade om vad kungamakten ville och lyssnade på vad folk sa för att spåra upp upprorsungar. Statskontroll av folket, alltså. Detta är Sverige, efter hand förfinat men i grund det samma med gemensamma myter och tanken att staten sköter oss och sköter oss väl bara vi betalar vad vi ska. Axel Oxenstiernas ord till sin son, citerar vi mest som en bekräftelse på vad vi vet, men inte tänker göra något åt. "Min son, om du visste med vilken ringa vishet landet styres!"
I ett sådant absolut samhälle är samvetsklausuler en styggelse.
Undantaget är om regenten vill stå underställd Guds Ord. Annars är samvetsklausulen en styggelse till hela sin art. Den ska inte få införas i sjukvården och det är självklart. Abortverksamheten i Sverige vilar på att den kan bedrivas som en normalitet. Och det är väl fullständigt i sin ordning att mer än en miljon barn inte får födas - men bäst att inte tala om saken. Folk kunde få för sig något då. Därför fick inte Drottningen vara med på en konferens i Uppsala men på en konferens med samma tema i Rom och möta den världsledande abortmotståndaren Frasse, som vänslades med prinsessan Leonore. "Hyckleri", var det upprörda omdömet. Jag är inte upprörd. Mitt konstaterande är helt sakligt detsamma. Något annat kan det inte vara. Och tro mig, hov och universitet kan inte skämmas.
När det handlar om vigsel av enkönade är samvetsklausul införd. Den undermineras för den som åberopar sig på kyrkomötets utfästelse, kanske inte får den eftertraktade tjänsten. Det blir som i Ljungskile. Frågan får ställas men den får inte ha någon inverkan på beslutet att anställa. Det är så roligt så fler än bolsjeviker borde skratta. Det är uppenbart att kyrkomötet kommer att ta bort undantagsregeln så fort det ges tillfälle. Kravet ställs ju också på insändarplats i Kyrkans Tidning idag. Till det goda omdöme som erfordras av en vigselförrättare hör att viga enkönat, tyckte ju också riksdagens civilutskott, får vi veta.
Så har vi det klassiska exemplet.
1957 års kyrkomötesbeslut kördes över när riksdagens två kamrar fattade det beslut kyrkomötet avvisat. Biskoparna ville ha betänketid. Det fick de inte. Val till ett nytt kyrkomöte i avsikt att kyrkomötet nu skulle fatta samma beslut som riksdagen redan gjort. Det blev inte så. Kyrkomötesutskottet la till en samvetsklausul och statsrådet fick äntra talarstolen för att säga att regeringen höll med. Risken var annars att beslutet skulle varit tvåhövdat och det fick inte ske. Denna samvetsklausul var alltså Svenska kyrkans eget löfte, ett löfte regeringen instämt i.
Samvetsklausulen räknas till lagens förarbete. I verkligheten var den ett efterarbete! Här var något som kom till utöver riksdagens beslut och regeringens proposition till kyrkomötet. Juridiken har inga instrument för att beskriva en sådan verklighet, för i juridiken beskrivs en skitstövel som ett skodon fast vi alla vet att en skitstövel är en skitstövel.
När lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst togs bort föll också lagens förarbete, sas det. Det stämmer. Men kan Svenska kyrkans eget löfte, efterarbetet, tillägget, falla med det? Det var frågan. Den har lämnats obesvarad, dvs lämnat åt sidan med konstaterandet att samvetsklausulen var ett förarbete. Den var dock i grunden en utfästelse. Det gäller nog att i etiska frågor inte göra det för (juridiskt) lätt för sig.
Det finns sådana som tror att riksdagsbeslutet 1958 är gudomligt och därmed oomkullrunkeligt. Det tror inte jag. Jag vet att en uppsättning präster är för reformen men jag vet också att en majoritet präster har utomordentligt dimmiga föreställningar om vad Kyrkans ämbete är. Hur skulle de kunna ha något annat. De har inte läst på. De har med goda skäl undvikit att läsa på för frågan är försåtminerad och den närmar man sig med stor försiktighet, krypande och med pik framför sig. Enklare att sitta still. Men om invändningarna emot reformen har någon tyngd, och det borde de ha, är det inte troligt att frågan ska betraktas som helt avgjord. "Kyrkan har inte befogenhet att fatta ett sådant beslut", sa påven upprepat. Luther sa att Den Helige Ande inte tillåter detta. Bibelkommissionen i Sverige sa om beslutsordningen: "Så bör det inte gå till när en ordning ändras som har hävd ända från urkristendomen och stöds av auktoritativa uttalanden i NT."
Hävd och auktoritativ?
Tid för tankar!
För det var inte någon annan instans än Biskopsmötets bibelkommission som uttalade sig.
Det tål att upprepa.
I Smålandsposten denna morgon ser jag att Modéus II överraskar.
Han skriver insändare för att påminna om klockringningen i Jönköping för ett år sedan. "I morgon firar vi klockringningsdag." Hur då? Det får vi inte veta. Men besked lämnas varför klockringning och gudstjänst den 1 maj 2014 uppmärksammades: "Svaret är att när bön, bibelord och lovsång sätts in i ett dagsaktuellt sammanhang fylls allt av ny radikalitet." Det var fint skrivet. Är det i vanlig enkel mening sant också? Eller kom många kyrkliga aktiviteter under det politiska året 2014 att fungera som reklam för de grupper de kristliga tänkte sig stå emot och var det ett problem att rättfärdighet blev egenrättfärdighet och lagiskhet? Om detta skriver Modéus II ingenting. "Som ny biskop i Växjö stift återkallar jag gärna minnet av gudstjänsten." Hade han inte gjort det som församlingsherde i Lund?
Nå, det ska bli uppställning mot destruktiva krafter (vem som nu definierar dem...). "Svenska kyrkan är en viktig aktör i ett allt kyligare samhälle mot hatbrott, intolerans och främlingsfientlighet. Ibland underskattar kyrkan sig själv. Det blir väldigt mycket prat om kyrkans marginalisering."
Det är, om ni undrar, så det ska sägas nuförtiden. Och, som sagt, det är fint skrivet. Svenska kyrkan är en viktig aktör.
Vi har fått en fin biskop och tar emot honom med kärlek och förväntan. Men han nämnde inte abortfrågan, då han stod upp för människovärdet. Inte heller frågan om samvetsklausuler. Han var mest emot destruktiviteten i stort.
Söker ni uppbyggelse ber jag att få hänvisa till Fr Thomas Hopko, Jag skrev ingen blogg om honom när han dött. Det borde jag kanske gjort. Ni förstår varför om ni tittar på
http://holycrossoca.org/newslet/0907.html
I ett sådant absolut samhälle är samvetsklausuler en styggelse.
Undantaget är om regenten vill stå underställd Guds Ord. Annars är samvetsklausulen en styggelse till hela sin art. Den ska inte få införas i sjukvården och det är självklart. Abortverksamheten i Sverige vilar på att den kan bedrivas som en normalitet. Och det är väl fullständigt i sin ordning att mer än en miljon barn inte får födas - men bäst att inte tala om saken. Folk kunde få för sig något då. Därför fick inte Drottningen vara med på en konferens i Uppsala men på en konferens med samma tema i Rom och möta den världsledande abortmotståndaren Frasse, som vänslades med prinsessan Leonore. "Hyckleri", var det upprörda omdömet. Jag är inte upprörd. Mitt konstaterande är helt sakligt detsamma. Något annat kan det inte vara. Och tro mig, hov och universitet kan inte skämmas.
När det handlar om vigsel av enkönade är samvetsklausul införd. Den undermineras för den som åberopar sig på kyrkomötets utfästelse, kanske inte får den eftertraktade tjänsten. Det blir som i Ljungskile. Frågan får ställas men den får inte ha någon inverkan på beslutet att anställa. Det är så roligt så fler än bolsjeviker borde skratta. Det är uppenbart att kyrkomötet kommer att ta bort undantagsregeln så fort det ges tillfälle. Kravet ställs ju också på insändarplats i Kyrkans Tidning idag. Till det goda omdöme som erfordras av en vigselförrättare hör att viga enkönat, tyckte ju också riksdagens civilutskott, får vi veta.
Så har vi det klassiska exemplet.
1957 års kyrkomötesbeslut kördes över när riksdagens två kamrar fattade det beslut kyrkomötet avvisat. Biskoparna ville ha betänketid. Det fick de inte. Val till ett nytt kyrkomöte i avsikt att kyrkomötet nu skulle fatta samma beslut som riksdagen redan gjort. Det blev inte så. Kyrkomötesutskottet la till en samvetsklausul och statsrådet fick äntra talarstolen för att säga att regeringen höll med. Risken var annars att beslutet skulle varit tvåhövdat och det fick inte ske. Denna samvetsklausul var alltså Svenska kyrkans eget löfte, ett löfte regeringen instämt i.
Samvetsklausulen räknas till lagens förarbete. I verkligheten var den ett efterarbete! Här var något som kom till utöver riksdagens beslut och regeringens proposition till kyrkomötet. Juridiken har inga instrument för att beskriva en sådan verklighet, för i juridiken beskrivs en skitstövel som ett skodon fast vi alla vet att en skitstövel är en skitstövel.
När lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst togs bort föll också lagens förarbete, sas det. Det stämmer. Men kan Svenska kyrkans eget löfte, efterarbetet, tillägget, falla med det? Det var frågan. Den har lämnats obesvarad, dvs lämnat åt sidan med konstaterandet att samvetsklausulen var ett förarbete. Den var dock i grunden en utfästelse. Det gäller nog att i etiska frågor inte göra det för (juridiskt) lätt för sig.
Det finns sådana som tror att riksdagsbeslutet 1958 är gudomligt och därmed oomkullrunkeligt. Det tror inte jag. Jag vet att en uppsättning präster är för reformen men jag vet också att en majoritet präster har utomordentligt dimmiga föreställningar om vad Kyrkans ämbete är. Hur skulle de kunna ha något annat. De har inte läst på. De har med goda skäl undvikit att läsa på för frågan är försåtminerad och den närmar man sig med stor försiktighet, krypande och med pik framför sig. Enklare att sitta still. Men om invändningarna emot reformen har någon tyngd, och det borde de ha, är det inte troligt att frågan ska betraktas som helt avgjord. "Kyrkan har inte befogenhet att fatta ett sådant beslut", sa påven upprepat. Luther sa att Den Helige Ande inte tillåter detta. Bibelkommissionen i Sverige sa om beslutsordningen: "Så bör det inte gå till när en ordning ändras som har hävd ända från urkristendomen och stöds av auktoritativa uttalanden i NT."
Hävd och auktoritativ?
Tid för tankar!
För det var inte någon annan instans än Biskopsmötets bibelkommission som uttalade sig.
Det tål att upprepa.
I Smålandsposten denna morgon ser jag att Modéus II överraskar.
Han skriver insändare för att påminna om klockringningen i Jönköping för ett år sedan. "I morgon firar vi klockringningsdag." Hur då? Det får vi inte veta. Men besked lämnas varför klockringning och gudstjänst den 1 maj 2014 uppmärksammades: "Svaret är att när bön, bibelord och lovsång sätts in i ett dagsaktuellt sammanhang fylls allt av ny radikalitet." Det var fint skrivet. Är det i vanlig enkel mening sant också? Eller kom många kyrkliga aktiviteter under det politiska året 2014 att fungera som reklam för de grupper de kristliga tänkte sig stå emot och var det ett problem att rättfärdighet blev egenrättfärdighet och lagiskhet? Om detta skriver Modéus II ingenting. "Som ny biskop i Växjö stift återkallar jag gärna minnet av gudstjänsten." Hade han inte gjort det som församlingsherde i Lund?
Nå, det ska bli uppställning mot destruktiva krafter (vem som nu definierar dem...). "Svenska kyrkan är en viktig aktör i ett allt kyligare samhälle mot hatbrott, intolerans och främlingsfientlighet. Ibland underskattar kyrkan sig själv. Det blir väldigt mycket prat om kyrkans marginalisering."
Det är, om ni undrar, så det ska sägas nuförtiden. Och, som sagt, det är fint skrivet. Svenska kyrkan är en viktig aktör.
Vi har fått en fin biskop och tar emot honom med kärlek och förväntan. Men han nämnde inte abortfrågan, då han stod upp för människovärdet. Inte heller frågan om samvetsklausuler. Han var mest emot destruktiviteten i stort.
Söker ni uppbyggelse ber jag att få hänvisa till Fr Thomas Hopko, Jag skrev ingen blogg om honom när han dött. Det borde jag kanske gjort. Ni förstår varför om ni tittar på
Vill någon skriva ut de 55 maximerna ger jag omtänksamt ännu en adress:
http://holycrossoca.org/newslet/0907.html
onsdag 29 april 2015
Sentimentalitet som religionsmarkör
Det mesta i det kyrkliga har både med hjärta och hjärna att göra - när det är friskt. Men är det verkligen det? Inte när kyrkosystemet blir byråkrati, förstås. Inte när kyrkosystemet blir ideologisk maktapparat. Inte när kyrkosystemet blir de personliga ambitionernas exercisplats. Inte när kyrkosystemet agerar i feel good-branschen. Och när Kyrkan blir religiös, kommer sentimentaliteten som ett kvitto på att något gått fel. Då släpper all förankring i reflektionen och kvar blir just känslan, dvs sentimentaliteten. Denna sentimentalitet kan bara överträffas av än mer sentimentalitet. Den låter Det Heliga haverera.
Jag nämner nu inte kyrkoherden vars dotter tog över nattvardsdistributionen, ett vittnesmål jag själv hört. Jag läser i stället vad Limhamns kyrka lagt ut. Länge lever twitter!
"I dag delade Fredrik, 3 år, mycket koncentrerat ut nattvardsbrödet till både tant, farbror o konfirmand. Värmen spreds i kyrkan. #svenskakyrkan"
Fredrik kan förmodas vara döpt och då får han dela ut nattvarden - eller?
Han kan förstås inte besvara någon tvivlandes frågor om eukaristin och man kan förmoda att han delade ut oblater, dvs han hade det pastorala ansvaret i det ögonblicket. Någon hade städslat honom och det kan om 15-20 år visa sig ha varit ett övergrepp på ett barn, det vet vi inte. Ännu. Det finns somligt i det kyrkliga som glatt delas ut men som resulterar i angrepp. Jesus talar om det när han gör ett inhopp i bíjouteribranschen.
Men värmen spreds.
Bara de illasinnade tänker att det är varmt i helvetet också och att här triumferar motmakten då det heliga på ett förtjusande sätt trivialiseras.
Vi andra blir väl mest frågande - för det handlar om att utnyttja ett barn. Det är kyrkan bra på, vet vi gamla ärrade söndagsskolbarn. Strutar på huvudet och särkar i juletid och versar som ska läsas samt sånger som ska sjungas. Nu har utnyttjandet nått en ny nivå i åldrar där barn är försvarslösa.
Jag tror vi sett barnpredikanter i amerikansk religiositet och jag tror oss veta att resultatet blev förödande när dessa uppvisningsbarn som lillgammal vittnade, växte upp.
Passa er för de sentimentala.
De är skoningslösa.
De kan gå över lik för att vinna poäng i sentimentalitetsjakten.
Och poängen är alltid egna poäng.
Nu är inte bara sentimentalitet grundhållning. Den kompletteras av ett stycke brutalitet. Mot 22 pingstpastorer, t ex. De har, ser jag på Dagens Seglora, dragit gudsbilden i smutsen. Gudsbilden - inte Gud? Hur har de gjort då? Faktiskt inte riktigt det de anklagas för, dragit en gräns mot homosexuella. De försökte skilja mellan person och sak. Det var ett misslyckat försök när de ska läsas, förstår jag. Men medge att det är av intresse att se hur all ekumenisk polish enkelt skrubbas bort. Dom på ena sidan och så vi på den andra och rätta sidan. Detta är också ett grundmönster för de rättfärdiga. De vet mycket väl vilka "dom andra" är och det är inget problem att dels säga sig ta avstånd från dem som tänker i kategori "vi och dom" och sedan själv göra det. Inget problem? Nej, för de är rättfärdiga och då gör de allt både rätt och rättfärdigt. Har ni verkligen inte fattat det? Här finns inga självmotsägelser och den som uppfattar saken så dömer sig själv. Helt enkelt.
Men passa er för de brutala. De upprätthåller den religion där sentimentalitet är grundhållning och blir därför helt skoningslösa, de också. Rättfärdigheten har sitt pris, Andra ska betala det priset.
Nu står det i biskopsvalet i Västerås mellan Mogren och Johannesson. Det betyder att Västerås har en given chans att göra upp med könsförtrycket i Svenska kyrkan. Tar stiftet inte den chansen, vet vi vad Västerås går för. Karin Johannesson ökade med 139 röster. När det nu gäller och alternativen mellan två står fram tappar kanske Mogren när alltfler tar starka intryck av Johannesson. För att inte tala om alla som vill se till att Västerås framstår som ett progressivt stift.
Kyrkans Tidning tycks ha tagit ställning. Västerås stift kommer att få den yngste, maskulinum, biskopen i biskopskollegiet. Kan man vara riktigt glad när man ser en dold maktstruktur i Västerås stift när det kommer till den viktiga genusfrågan? Eller är det så, när allt kommer till allt, att biskop är maskulinum?
Morgonens glädje kom sig av Equmeniakyrkans nya pastorsmundering. Läs texten med alla dess nyanser och titta för allan del på bilden. Ska det vara extra festligt finns nog dräkten att få med en liten röd näsa att anbringa också. Borde finnas i alla fall. Lång näsa, kanske. I de små kristliga kretsarna är det då lustigt. Sjung sången "Pastorerna, pastorerna är lustiga att se" och gläds. Mischans pastorer bruka vara blida, vänliga och säga det oförargliga. Nu klär de upp sig också. Gläd er!
http://www.sandaren.se/nyhet/gudstjanstdrakt-gemenskap
Jag nämner nu inte kyrkoherden vars dotter tog över nattvardsdistributionen, ett vittnesmål jag själv hört. Jag läser i stället vad Limhamns kyrka lagt ut. Länge lever twitter!
"I dag delade Fredrik, 3 år, mycket koncentrerat ut nattvardsbrödet till både tant, farbror o konfirmand. Värmen spreds i kyrkan. #svenskakyrkan"
Fredrik kan förmodas vara döpt och då får han dela ut nattvarden - eller?
Han kan förstås inte besvara någon tvivlandes frågor om eukaristin och man kan förmoda att han delade ut oblater, dvs han hade det pastorala ansvaret i det ögonblicket. Någon hade städslat honom och det kan om 15-20 år visa sig ha varit ett övergrepp på ett barn, det vet vi inte. Ännu. Det finns somligt i det kyrkliga som glatt delas ut men som resulterar i angrepp. Jesus talar om det när han gör ett inhopp i bíjouteribranschen.
Men värmen spreds.
Bara de illasinnade tänker att det är varmt i helvetet också och att här triumferar motmakten då det heliga på ett förtjusande sätt trivialiseras.
Vi andra blir väl mest frågande - för det handlar om att utnyttja ett barn. Det är kyrkan bra på, vet vi gamla ärrade söndagsskolbarn. Strutar på huvudet och särkar i juletid och versar som ska läsas samt sånger som ska sjungas. Nu har utnyttjandet nått en ny nivå i åldrar där barn är försvarslösa.
Jag tror vi sett barnpredikanter i amerikansk religiositet och jag tror oss veta att resultatet blev förödande när dessa uppvisningsbarn som lillgammal vittnade, växte upp.
Passa er för de sentimentala.
De är skoningslösa.
De kan gå över lik för att vinna poäng i sentimentalitetsjakten.
Och poängen är alltid egna poäng.
Nu är inte bara sentimentalitet grundhållning. Den kompletteras av ett stycke brutalitet. Mot 22 pingstpastorer, t ex. De har, ser jag på Dagens Seglora, dragit gudsbilden i smutsen. Gudsbilden - inte Gud? Hur har de gjort då? Faktiskt inte riktigt det de anklagas för, dragit en gräns mot homosexuella. De försökte skilja mellan person och sak. Det var ett misslyckat försök när de ska läsas, förstår jag. Men medge att det är av intresse att se hur all ekumenisk polish enkelt skrubbas bort. Dom på ena sidan och så vi på den andra och rätta sidan. Detta är också ett grundmönster för de rättfärdiga. De vet mycket väl vilka "dom andra" är och det är inget problem att dels säga sig ta avstånd från dem som tänker i kategori "vi och dom" och sedan själv göra det. Inget problem? Nej, för de är rättfärdiga och då gör de allt både rätt och rättfärdigt. Har ni verkligen inte fattat det? Här finns inga självmotsägelser och den som uppfattar saken så dömer sig själv. Helt enkelt.
Men passa er för de brutala. De upprätthåller den religion där sentimentalitet är grundhållning och blir därför helt skoningslösa, de också. Rättfärdigheten har sitt pris, Andra ska betala det priset.
Nu står det i biskopsvalet i Västerås mellan Mogren och Johannesson. Det betyder att Västerås har en given chans att göra upp med könsförtrycket i Svenska kyrkan. Tar stiftet inte den chansen, vet vi vad Västerås går för. Karin Johannesson ökade med 139 röster. När det nu gäller och alternativen mellan två står fram tappar kanske Mogren när alltfler tar starka intryck av Johannesson. För att inte tala om alla som vill se till att Västerås framstår som ett progressivt stift.
Kyrkans Tidning tycks ha tagit ställning. Västerås stift kommer att få den yngste, maskulinum, biskopen i biskopskollegiet. Kan man vara riktigt glad när man ser en dold maktstruktur i Västerås stift när det kommer till den viktiga genusfrågan? Eller är det så, när allt kommer till allt, att biskop är maskulinum?
Morgonens glädje kom sig av Equmeniakyrkans nya pastorsmundering. Läs texten med alla dess nyanser och titta för allan del på bilden. Ska det vara extra festligt finns nog dräkten att få med en liten röd näsa att anbringa också. Borde finnas i alla fall. Lång näsa, kanske. I de små kristliga kretsarna är det då lustigt. Sjung sången "Pastorerna, pastorerna är lustiga att se" och gläds. Mischans pastorer bruka vara blida, vänliga och säga det oförargliga. Nu klär de upp sig också. Gläd er!
http://www.sandaren.se/nyhet/gudstjanstdrakt-gemenskap
tisdag 28 april 2015
Irrelevant doktor, irrelevant biskop
Jag kallades brådstörtat till Kalmar av en medlem i den kristna mc-klubben. Klubbens ordförande kallas Zeloten och han hade i gryningen läst Barometern och därefter sett löpsedeln.
Läkare i nytt blåsväder
efter uttalande på Facebook:
VÄGRAR
VÅRDA
KRISTNA
Det är en löpsedel i klass med klassikern "Greve sköt neger på Östermalm", tänkte jag. Men det gällde att stoppa Zeloten. Han tänkte, dålig impulskontroll som han har, att läkaren ifråga, chefen för ortopeden i Kalmar, med hjälp av några basebollträ skulle få lära sig vad benbrott egentligen är. På ett personligt närgånget sätt.
Jag kastade mig i bilen och väl i Kalmar utlade jag ordet "Den som tar till basebollträ, ska förgöres med basebollträ." Jag ville inte ha ännu en Evertsson-incident (heja Lakers och jag fördömer Sture Rings splittringsförsök och alla 20-åringar som muckar med Lakers) allra minst som jag vet att Zeloten kan bli lite ivrig
Jag lyckades nog hejda de kristna medlemmarna i den kristna mc-klubben Heaven´s Angels. Jag fick en kram dessutom med orden "Detta är min konfirmationspräst."
Vill man läsa mer kan man gå till
http://www.barometern.se/kalmar/dan-johannesson-vill-provocera-fram-debatt/
I sak gäller det en läkare som tänker vägra vårda kristna efter Ebba Busch Thors flaggande för samvetsklausul i vården. Ortopedläkaren, ateist och humanist, förstår KD och andra religiösa grupper så: "Av någon outgrundlig anledning har man svårt för aborter och allt som har med sexualitet att göra." Det går att förstå att Johannesson inte förstår när han finner en hållning "outgrundlig". Vad är det för fel på läkarutbildningen i landet? Annars har han, ser jag, uttalat sig som privatperson och det som en markering när sjukhuschefen finner det hela "ytterst anmärkningsvärt". Kan man verkligen uttala sig om vad man avser göra i sin professionalitet som privatperson?
I dag på morgonen läste jag ledarkommentaren i Östra Småland. Peter Akinder ser att vi fått en Kalmars egen dr House men ser också att frågan nu gäller om alla medborgare kan lita på att de får adekvat vård. Det kan de inte, det är den enkla sanningen. Inte i Kalmar. Akinder påpekar att förtroende och kompetens måste till när vi möter en läkare och frågan om förtroendet för Johannesson blir en fråga för hans arbetsgivare., skriver Akinder.
Chefsläkaren Dan Johannesson ifråga tog bort sitt inlägg på Facebooksidan. Men han lever ut den gamla kristendomshatarhållningen från Frankrike i september 1792. Då hade han slagit ihjäl oss. Nu nöjer han sig med att låta oss dö eller vanställas av enkla eller komplicerade benbrott. Vårt brott? Samma som IS dödar oss för. Vi är kristna. Inte ens fundamentalister men döpta och konfirmerade. Vi är tydligen där Kyrkan var, när biskopsval var liktydigt med en dödsdom.
Nu ska socialdemokrater och vänsterfolk passa sig. Johannesson är emot sådana också.
Irrelevant doktor, alltså. Han kommer aldrig att vårda mig om jag bryter något när jag är på Öland eller i Kalmar. Men är det något med de kristna i Kalmar län (eller i landet) bör de kontakta Landstinget och sjukhuschefen och fråga om vilka möjligheter de har till vård eller om de ska få sådana avdrag på landstingsskatten att de kan skaffa sig adekvat vård på annat sätt. Till politiker på skilda nivåer ska en förtroendefråga ställas. Kan man med förtroende vända sig till sjukvården i Kalmar om man är kristen, dvs döpt och konfirmerad? Men är en irrelevant doktor att betrakta som doktor? Han är väl bara irrelevant.
En biskop som har tillsyn över mig men som inte skulle prästvigt mig, är han också irrelevant? Modéus II var uppmålter i Smålänningen 27 april. I en folkkyrka ryms många olika sätt att tolka den kristna tron, sa han. Men Svenska kyrkan har väl en intelligibel bekännelse, eller? Nu ställdes frågan "Är det okej att vara motståndare till kvinnliga präster?" Det borde det väl vara om många olika sätt att tolka den kristna tron ryms och något bekännelseavgörande aldrig träffats? Beksedetn är att "Svenska kyrkan tagit ett väldigt tydligt beslut", dvs det beslut som sammanfattas i den s k idiotförklaringen att samarbeta med alla oavsett kön - som om detta var vad saken gällde!
Smålänningen är en idog typ och frågar vidare: "Lever den här frågan ännu?". Det kunde man tänka att den borde göra eftersom journalisten ställer den, men vi är inte småsinta med detaljer.
Modéus II svarar: "Jag få vara försiktig och säga att den inte lever där jag kommer ifrån. Hur det är i Växjö stift får jag undersöka." Vilken planet kommer Modéus II ifrån? Fråga honom om påven är katolik! Men Modéus II har ju rest runt i landet, heter det, och haft anställning i stiftet (2.7 miljoner) och vet ändå inte. Hur ska saken undersökas, förresten? Vem vågar öppet tillstå sitt tvivel inför biskopen?
Smålänningen igen: "Hur skulle du agera om du upptäckte att det finns ett motstånd?" Modéus II: "Min uppgift är att agera utifrån Svenska kyrkans grundhållning. Både män och kvinnor kan vara präster. Det är inte precis något nytt beslut." Nä - och fogdehållningen känns igen. Frågan kanske i första hand gällde dem som inte övertygats. Där skulle en biskops hållning märkas som omsorg. Men icke!
Jag har aldrig övertygats. Alltså lever jag med det som var beslutet i kyrkomötet 1957 och inte utifrån riksdagsbeslutet 1958. Jag övertygades inte av resonemanget i Bibelsyn och bibelbruk . Så vad med mig?!
"Det gäller att värna ett förhållningssätt där tolerans och öppenhet är ledord", säger Modéus II. Då talar han om islam.
I övrigt känner sig Modéus II nära Gud hela tiden. Han är säkert en fin man och en ärans. Men för somliga är han nog närmast en irrelevant biskop, en sådan som vandrar med ett stort frågetecken i vänster hand och uppvisar en fundamentalistisk hållning till riksdagsbeslutet från år 1958.
Lätt är det inte med den besvärande irrelevansen.
Läkare i nytt blåsväder
efter uttalande på Facebook:
VÄGRAR
VÅRDA
KRISTNA
Det är en löpsedel i klass med klassikern "Greve sköt neger på Östermalm", tänkte jag. Men det gällde att stoppa Zeloten. Han tänkte, dålig impulskontroll som han har, att läkaren ifråga, chefen för ortopeden i Kalmar, med hjälp av några basebollträ skulle få lära sig vad benbrott egentligen är. På ett personligt närgånget sätt.
Jag kastade mig i bilen och väl i Kalmar utlade jag ordet "Den som tar till basebollträ, ska förgöres med basebollträ." Jag ville inte ha ännu en Evertsson-incident (heja Lakers och jag fördömer Sture Rings splittringsförsök och alla 20-åringar som muckar med Lakers) allra minst som jag vet att Zeloten kan bli lite ivrig
Jag lyckades nog hejda de kristna medlemmarna i den kristna mc-klubben Heaven´s Angels. Jag fick en kram dessutom med orden "Detta är min konfirmationspräst."
Vill man läsa mer kan man gå till
http://www.barometern.se/kalmar/dan-johannesson-vill-provocera-fram-debatt/
I sak gäller det en läkare som tänker vägra vårda kristna efter Ebba Busch Thors flaggande för samvetsklausul i vården. Ortopedläkaren, ateist och humanist, förstår KD och andra religiösa grupper så: "Av någon outgrundlig anledning har man svårt för aborter och allt som har med sexualitet att göra." Det går att förstå att Johannesson inte förstår när han finner en hållning "outgrundlig". Vad är det för fel på läkarutbildningen i landet? Annars har han, ser jag, uttalat sig som privatperson och det som en markering när sjukhuschefen finner det hela "ytterst anmärkningsvärt". Kan man verkligen uttala sig om vad man avser göra i sin professionalitet som privatperson?
I dag på morgonen läste jag ledarkommentaren i Östra Småland. Peter Akinder ser att vi fått en Kalmars egen dr House men ser också att frågan nu gäller om alla medborgare kan lita på att de får adekvat vård. Det kan de inte, det är den enkla sanningen. Inte i Kalmar. Akinder påpekar att förtroende och kompetens måste till när vi möter en läkare och frågan om förtroendet för Johannesson blir en fråga för hans arbetsgivare., skriver Akinder.
Chefsläkaren Dan Johannesson ifråga tog bort sitt inlägg på Facebooksidan. Men han lever ut den gamla kristendomshatarhållningen från Frankrike i september 1792. Då hade han slagit ihjäl oss. Nu nöjer han sig med att låta oss dö eller vanställas av enkla eller komplicerade benbrott. Vårt brott? Samma som IS dödar oss för. Vi är kristna. Inte ens fundamentalister men döpta och konfirmerade. Vi är tydligen där Kyrkan var, när biskopsval var liktydigt med en dödsdom.
Nu ska socialdemokrater och vänsterfolk passa sig. Johannesson är emot sådana också.
Irrelevant doktor, alltså. Han kommer aldrig att vårda mig om jag bryter något när jag är på Öland eller i Kalmar. Men är det något med de kristna i Kalmar län (eller i landet) bör de kontakta Landstinget och sjukhuschefen och fråga om vilka möjligheter de har till vård eller om de ska få sådana avdrag på landstingsskatten att de kan skaffa sig adekvat vård på annat sätt. Till politiker på skilda nivåer ska en förtroendefråga ställas. Kan man med förtroende vända sig till sjukvården i Kalmar om man är kristen, dvs döpt och konfirmerad? Men är en irrelevant doktor att betrakta som doktor? Han är väl bara irrelevant.
En biskop som har tillsyn över mig men som inte skulle prästvigt mig, är han också irrelevant? Modéus II var uppmålter i Smålänningen 27 april. I en folkkyrka ryms många olika sätt att tolka den kristna tron, sa han. Men Svenska kyrkan har väl en intelligibel bekännelse, eller? Nu ställdes frågan "Är det okej att vara motståndare till kvinnliga präster?" Det borde det väl vara om många olika sätt att tolka den kristna tron ryms och något bekännelseavgörande aldrig träffats? Beksedetn är att "Svenska kyrkan tagit ett väldigt tydligt beslut", dvs det beslut som sammanfattas i den s k idiotförklaringen att samarbeta med alla oavsett kön - som om detta var vad saken gällde!
Smålänningen är en idog typ och frågar vidare: "Lever den här frågan ännu?". Det kunde man tänka att den borde göra eftersom journalisten ställer den, men vi är inte småsinta med detaljer.
Modéus II svarar: "Jag få vara försiktig och säga att den inte lever där jag kommer ifrån. Hur det är i Växjö stift får jag undersöka." Vilken planet kommer Modéus II ifrån? Fråga honom om påven är katolik! Men Modéus II har ju rest runt i landet, heter det, och haft anställning i stiftet (2.7 miljoner) och vet ändå inte. Hur ska saken undersökas, förresten? Vem vågar öppet tillstå sitt tvivel inför biskopen?
Smålänningen igen: "Hur skulle du agera om du upptäckte att det finns ett motstånd?" Modéus II: "Min uppgift är att agera utifrån Svenska kyrkans grundhållning. Både män och kvinnor kan vara präster. Det är inte precis något nytt beslut." Nä - och fogdehållningen känns igen. Frågan kanske i första hand gällde dem som inte övertygats. Där skulle en biskops hållning märkas som omsorg. Men icke!
Jag har aldrig övertygats. Alltså lever jag med det som var beslutet i kyrkomötet 1957 och inte utifrån riksdagsbeslutet 1958. Jag övertygades inte av resonemanget i Bibelsyn och bibelbruk . Så vad med mig?!
"Det gäller att värna ett förhållningssätt där tolerans och öppenhet är ledord", säger Modéus II. Då talar han om islam.
I övrigt känner sig Modéus II nära Gud hela tiden. Han är säkert en fin man och en ärans. Men för somliga är han nog närmast en irrelevant biskop, en sådan som vandrar med ett stort frågetecken i vänster hand och uppvisar en fundamentalistisk hållning till riksdagsbeslutet från år 1958.
Lätt är det inte med den besvärande irrelevansen.
söndag 26 april 2015
På västfronten
På västfronten fanns Sten Edgar Staxäng som kyrkoherde i Strömstad. Jag har läst hans memoarer Jag heter Sten Edgar. Minnen, människor, möten. Boken i sig är ett möte med en aktiv präst, inställd i en tradition han förnyar när han tar vara på sina personliga gåvor. Han organiserar ett gigantiskt sommararbete med artister i Strömstad. På många sätt är han oförliknelig och ingen ska försöka vara som Sten Edgar. Men mycket går att lära av hans entusiasm. Han vill något och han ser till att genomföra det han vill. Han avskyr den kyrkliga isoleringen och söker vägar för att människor ska hitta kyrkvägen. SKUT ville ha den driftige prästen till Cannes och Rivieran och så blev det också.
Jag kom att tänka på flickan som skrev uppsats men kom att citera Ordspråksboken fel, en av prosten Edwalls favorithistorier. Flickan skrev: "Hellre en idog man än en stork". För de fromsinta: Det skulle vara "stark". Sten Edgar har ett program och han genomför det idogt.
Nå, är detta något mer än en memoarbok och vandring i nostaligiens sköna landskap?
Det kunde vara.
Om nämligen någon vill slås av insikten att det idoga är en kraft i det kyrkliga arbetet. Det kräver en annan hållning än den jag ser bland missmodiga, tröttkörda präster. Det är en hållning som bara förstärks. Missmod föder mer missmod och de trötta bli allt tröttare och uppgivna. Entusiastiska biskopar vill höra vad de har att säga, på mindre än en minut som ni vet och när vi vet det, har försöket misslyckats innan det ens prövats. Beklagar. Det finns en befrielse som vi kallas till och som börjar med en nyansats. Jag ska inte lägga ut en pneumatologi - men det handlar om Anden. Och Anden förlöser livsmod och egna gåvor. Sin längtan ska också präster ta på allvar och så idogt försöka vara det personliga i det prästerliga.
Nu är det, vet jag, många präster som låter personliga spela upp i det prästerliga. Prästeriet blir ett eget projekt som ska locka till den bekräftelse präststackarn febrilt söker. Scenen finns där och scenkostymeringen och så mycket arbete tarvas inte för att hålla på att säga absolut ingenting - men vackert. Den hållning jag talar för är den där prästen kan säga: Det är en poäng att jag är präst och en poäng att jag är präst. Det personliga måste in i ämbetet. Amt und Person, alltså. Betoningen på ämbetet utan att det personliga blir betydelselöst. Präster, lev era drömmar utan falsk hänsyn men utan hänsynslöshet. Var detta för svårt att förstå?
Inget ont om Frimodig kyrka. Jag ser arbetsuppgifter. En av dem handlar om det svenskkyrkliga. Det är inte ett allmänt fromsint syfte FK har utan syftet att ge ett kyrkopolitiskt bidrag just i och för Svenska kyrkan. Det innefattar kyrkokritik och medvetande om hur allvarligt läget är för Svenska kyrkan, så som vi lärt oss känna och älska henne. Därför behövs memoarböckerna också för de ger perspektiven. Men vi måste läsa om några klassiker och fortsätta samtalet om vad som fört Svenska kyrkan in på vad jag inte kan uppfatta som annat än avvägar.
Börjar det bli tid för en mer allmän konferens om det s k läget? Kan vi ordna något som hågade vill komma till - och som får sitt deltagande betalt av församlingarna som en markering att detta samtal är en nödvändighet och går utöver personliga intressen? Mat och prat med substantiella inledningar och workshops? För insikterna från västfronten är ju att utnötningskrig i skyttegravar mest ger ofattbara förluster. Det påminner om ett sorgset tema i Sten Edgars bok, temat om hur man i Strömstad efter hans avflyttning ville driva en huvudlinje som kom att driva bort människor. Något bör göras - eller kanske ingenting? Jag ska fundera ett tag. För att göra ingenting finns det en hel del goda skäl. Svenska kyrkan gör ju aktivt skillnad på människor och sorterar bort de oönskade. Docenten Christer Pahlmblad är överlägset den mest kompetente liturgiexpert vi har. Följdriktigt används han inte i arbetet med ny kyrkohandbok. Det kanske vi ska gilla utifrån Lenins maxim "Ju sämre, desto bättre." Eller ska vi stå där i marginalen och föreslå förbättringar? Kanske är det bättre att avslöja kyrkosystemet, det som så envetet gör faktisk skillnad på människor. Prosten Edwall hade varit upprörd och sagt apropå allt ordande i rättfärdighetsfrågor: "Charity begins at home."
Så mycket det blev när jag läst Sten Edgars bok!
Jag kom att tänka på flickan som skrev uppsats men kom att citera Ordspråksboken fel, en av prosten Edwalls favorithistorier. Flickan skrev: "Hellre en idog man än en stork". För de fromsinta: Det skulle vara "stark". Sten Edgar har ett program och han genomför det idogt.
Nå, är detta något mer än en memoarbok och vandring i nostaligiens sköna landskap?
Det kunde vara.
Om nämligen någon vill slås av insikten att det idoga är en kraft i det kyrkliga arbetet. Det kräver en annan hållning än den jag ser bland missmodiga, tröttkörda präster. Det är en hållning som bara förstärks. Missmod föder mer missmod och de trötta bli allt tröttare och uppgivna. Entusiastiska biskopar vill höra vad de har att säga, på mindre än en minut som ni vet och när vi vet det, har försöket misslyckats innan det ens prövats. Beklagar. Det finns en befrielse som vi kallas till och som börjar med en nyansats. Jag ska inte lägga ut en pneumatologi - men det handlar om Anden. Och Anden förlöser livsmod och egna gåvor. Sin längtan ska också präster ta på allvar och så idogt försöka vara det personliga i det prästerliga.
Nu är det, vet jag, många präster som låter personliga spela upp i det prästerliga. Prästeriet blir ett eget projekt som ska locka till den bekräftelse präststackarn febrilt söker. Scenen finns där och scenkostymeringen och så mycket arbete tarvas inte för att hålla på att säga absolut ingenting - men vackert. Den hållning jag talar för är den där prästen kan säga: Det är en poäng att jag är präst och en poäng att jag är präst. Det personliga måste in i ämbetet. Amt und Person, alltså. Betoningen på ämbetet utan att det personliga blir betydelselöst. Präster, lev era drömmar utan falsk hänsyn men utan hänsynslöshet. Var detta för svårt att förstå?
Inget ont om Frimodig kyrka. Jag ser arbetsuppgifter. En av dem handlar om det svenskkyrkliga. Det är inte ett allmänt fromsint syfte FK har utan syftet att ge ett kyrkopolitiskt bidrag just i och för Svenska kyrkan. Det innefattar kyrkokritik och medvetande om hur allvarligt läget är för Svenska kyrkan, så som vi lärt oss känna och älska henne. Därför behövs memoarböckerna också för de ger perspektiven. Men vi måste läsa om några klassiker och fortsätta samtalet om vad som fört Svenska kyrkan in på vad jag inte kan uppfatta som annat än avvägar.
Börjar det bli tid för en mer allmän konferens om det s k läget? Kan vi ordna något som hågade vill komma till - och som får sitt deltagande betalt av församlingarna som en markering att detta samtal är en nödvändighet och går utöver personliga intressen? Mat och prat med substantiella inledningar och workshops? För insikterna från västfronten är ju att utnötningskrig i skyttegravar mest ger ofattbara förluster. Det påminner om ett sorgset tema i Sten Edgars bok, temat om hur man i Strömstad efter hans avflyttning ville driva en huvudlinje som kom att driva bort människor. Något bör göras - eller kanske ingenting? Jag ska fundera ett tag. För att göra ingenting finns det en hel del goda skäl. Svenska kyrkan gör ju aktivt skillnad på människor och sorterar bort de oönskade. Docenten Christer Pahlmblad är överlägset den mest kompetente liturgiexpert vi har. Följdriktigt används han inte i arbetet med ny kyrkohandbok. Det kanske vi ska gilla utifrån Lenins maxim "Ju sämre, desto bättre." Eller ska vi stå där i marginalen och föreslå förbättringar? Kanske är det bättre att avslöja kyrkosystemet, det som så envetet gör faktisk skillnad på människor. Prosten Edwall hade varit upprörd och sagt apropå allt ordande i rättfärdighetsfrågor: "Charity begins at home."
Så mycket det blev när jag läst Sten Edgars bok!
Fundersam
Frimodig kyrkas årsmöte i Västerås är avverkat och temat om flyktingar och asylsökande gav mycket att fundera över. Föredrag och workshops fungerar när de sätter igång tankar. Bäst? Jag vet inte. Mycket var bra. Men kommentaren jag minns är att det är samma tillfredsställelsecentrum som stimuleras av goda gärningar som av narkotika. Min geniala tanke är förstås att knarkare ska uppmuntras att göra goda gärningar i stället för att knarka. Det vore bäst för alla.
Annahita Parsán från Hammarbykyrkan, fd muslim, var klar i sina besked. Muslimer och kristna dyrkar inte samma Gud. Hon hänvisade till Matteusevangeliets kapitel 24. Det är en annan hållning än den som ligger bakom projektet Guds Hus i Fisksätra, konstaterade jag enkelt. Eftersom jag är en enkel själ borde, tänkte jag, de två perspektiven lyftas fram i debatten och komplicera den. Det finns kanske goda skäl för muslimer att slå ihjäl kristna - eller slaktar de kristna utan att ha några goda argument för saken? Men har de goda argument, är det då läge att tänka sig att det handlar om samma Gud som de tillber? Gäller saken en uppfattning eller en missuppfattning?
Jag funderar också över bloggkommentarer. Argument i frågor om eukaristin bottnar i det personliga eller i undantagsresonemang och, självfallet, i den romersk-katolska överlägsenhetskänslan, den känsla som alltid bäst uttryckt i simplistiska ställningstaganden (och som jag därför uppskattar för det går att begripa vad som sägs utan besvärande diplomati). Det privatiserade och undantagsresonemangen är förstås et självklart sätt att argumentera för här besvärar inte en helhetssyn där det ska finnas kyrkliga argument med, katolicitetsmarkörer. Att vi stiger in i Kyrkan och funderar i Kyrkans gemenskap är en hållning underordnad det personliga tyckandet. Jag vet inte om präster var bra på kyrktänket tidigare - men de imponerade på oss som då undervisades genom att de hade referenser. De hade läst Kyrkans stora teologer och visste hur de resonerade. De höll inte alltid med men de kunde resonera kring det de läst. Kyrkan är förstås en intellektuell miljö, eller? Jag skulle nog gärna se resonemang som styr in mot Kyrkan när vi talar om situationen i Svenska kyrkan.
Vi kunde lära oss lite mer av andras uppgörelser också. En fraktion kring Sture Ring angrep Sveriges Kommunistiska Parti (SKP, tidigare KFML) för att ha en sekteristisk arbetsstil och för att okritiskt följa Kinas politik. Ett "brytningsdokument" las fram varpå ledningen svarade med att kräva in lojalitetsdokument, ett papper som skulle skrivas under. Texten löd: "Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök av SKP eftersom SKP är det kommunistiska partiet. Jag kommer att försvara enheten, bekämpa fraktionsverksamhet och följa partibesluten."
Detta är en på många sätt användbar text och det i allsköns sammanhang.
Kunde vi inte avsluta våra anföranden så:
"Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök av SKP samt" - och så lägger man till det i sammanhanget aktuella.
Mentaliteten att dra gränser i det svenskkyrkliga är ju uppenbar.
Anföranden kan sluta så; "Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök samt Frimodig kyrka".
Då slipper man komplicera sin samtidsförståelse genom att ta upp vad Frimodig kyrka arbetar med för frågor och har att säga. Bara som ett exempel. Det är i varje fall tankebesparande - och det är stort nog.
Så fördöm. Men glöm inte att först fördöma Sture Rings splittringsförsök.
Sluta era brev, anföranden, framställningar och telefonsamtal så:
"Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök."
Senaste frågan om den avhandling Modéus II skrivit löd:
- Vad skriver han om Zulehner?
Svaret är att han inte skriver om honom. Tips till opponenten igen.
Annahita Parsán från Hammarbykyrkan, fd muslim, var klar i sina besked. Muslimer och kristna dyrkar inte samma Gud. Hon hänvisade till Matteusevangeliets kapitel 24. Det är en annan hållning än den som ligger bakom projektet Guds Hus i Fisksätra, konstaterade jag enkelt. Eftersom jag är en enkel själ borde, tänkte jag, de två perspektiven lyftas fram i debatten och komplicera den. Det finns kanske goda skäl för muslimer att slå ihjäl kristna - eller slaktar de kristna utan att ha några goda argument för saken? Men har de goda argument, är det då läge att tänka sig att det handlar om samma Gud som de tillber? Gäller saken en uppfattning eller en missuppfattning?
Jag funderar också över bloggkommentarer. Argument i frågor om eukaristin bottnar i det personliga eller i undantagsresonemang och, självfallet, i den romersk-katolska överlägsenhetskänslan, den känsla som alltid bäst uttryckt i simplistiska ställningstaganden (och som jag därför uppskattar för det går att begripa vad som sägs utan besvärande diplomati). Det privatiserade och undantagsresonemangen är förstås et självklart sätt att argumentera för här besvärar inte en helhetssyn där det ska finnas kyrkliga argument med, katolicitetsmarkörer. Att vi stiger in i Kyrkan och funderar i Kyrkans gemenskap är en hållning underordnad det personliga tyckandet. Jag vet inte om präster var bra på kyrktänket tidigare - men de imponerade på oss som då undervisades genom att de hade referenser. De hade läst Kyrkans stora teologer och visste hur de resonerade. De höll inte alltid med men de kunde resonera kring det de läst. Kyrkan är förstås en intellektuell miljö, eller? Jag skulle nog gärna se resonemang som styr in mot Kyrkan när vi talar om situationen i Svenska kyrkan.
Vi kunde lära oss lite mer av andras uppgörelser också. En fraktion kring Sture Ring angrep Sveriges Kommunistiska Parti (SKP, tidigare KFML) för att ha en sekteristisk arbetsstil och för att okritiskt följa Kinas politik. Ett "brytningsdokument" las fram varpå ledningen svarade med att kräva in lojalitetsdokument, ett papper som skulle skrivas under. Texten löd: "Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök av SKP eftersom SKP är det kommunistiska partiet. Jag kommer att försvara enheten, bekämpa fraktionsverksamhet och följa partibesluten."
Detta är en på många sätt användbar text och det i allsköns sammanhang.
Kunde vi inte avsluta våra anföranden så:
"Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök av SKP samt" - och så lägger man till det i sammanhanget aktuella.
Mentaliteten att dra gränser i det svenskkyrkliga är ju uppenbar.
Anföranden kan sluta så; "Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök samt Frimodig kyrka".
Då slipper man komplicera sin samtidsförståelse genom att ta upp vad Frimodig kyrka arbetar med för frågor och har att säga. Bara som ett exempel. Det är i varje fall tankebesparande - och det är stort nog.
Så fördöm. Men glöm inte att först fördöma Sture Rings splittringsförsök.
Sluta era brev, anföranden, framställningar och telefonsamtal så:
"Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök."
Senaste frågan om den avhandling Modéus II skrivit löd:
- Vad skriver han om Zulehner?
Svaret är att han inte skriver om honom. Tips till opponenten igen.
lördag 25 april 2015
Inte med
Förr i världen skulle man kolla vad någon sa om nattvarden i sin undervisning. Där avslöjades teologin. Numera kan saken nog utsträckas till hela läran om sakramenten för också i dopfrågan svajar det betydligt - och lärorikt. Men efter att ha snubblat in på undervisningen i Spånga-Knivsta behövde jag inte vidga perspektiven. Redan här visste jag vad jag alls inte tror.
Nattvarden presenteras på hemsidan som "ett heligt löfte". Inte som gudomlig närvaro där Kristus kommer till oss i nattvardens bröd och vin. Här glids med fromma ord. I nattvarden finner jag så mycket mer än en enkel, simpel, måltid:"Ett löfte om att Gud möter oss mitt i måltiden!" Det kunde och kan de reformerta säga - men inte de evangeliska. Den insikten satt djupt i det reformatoriska arvet. Satt. För här de reformerta tankar smugit sig in, antagligen med de före detta frikyrkliga.
Löftet att Gud möter mitt i måltiden, löd bekännelsen. "På så vis blir nattvarden också en helig handling" - vad då på så vis? Den firas "till minne av Jesu sista måltid med sina lärjungar" och just så kan Svenska kyrkans evangeliska nattvardsuppfattning inte uttryckas - men väl en reformert/frikyrklig! Vi blir en del av måltiden, dvs Jesu sista. I Svenska kyrkans liturgi finns ett kompletterade och tydligt perspektiv: den stora nattvarden i himmelen. Bara för att påminna.
Därefter beskrivs att ordet "mässa" i en beteckning på gudstjänst alltid betyder nattvard och så får jag veta att måltiden heter kommunion, brödet oblat och vinbägaren kalk om man talarkyrkosvenska. Osvenska? Jag får för mig att här firas mässa med rätt många som inte konfirmerats utan admitterat sig själva till Herrens bord. Var det verkligen meningen med förnyelsen av det eukaristiska livet i församlingen?
Hur det går till får jag också veta.
Vanligtvis doppar den som firar nattvard i Spånga-Kista församling oblaten i vinet. "Detta gör vi främst för att undvika spridning av bakterier och virus." Vi vandrar in i myternas värld. Fingrar som hamnar i kalken är mer bakteriebemängda än läppar och mun. Men det ska vi inte låtsas om. Hade vi inte varit så diskreta, hade vi nog måst säga att nattvardslivet blivit mer ohygieniskt och kanske också undra hur en evangelisk kyrka så enkelt kan göra sig urarva det som var en reformatorisk huvudangelägenhet:kalken till lekmännen!
Till sist får jag veta: "Brödet och vinet som används är gluten- resp. alkoholfritt. Inga teologiska problem här, inte. Ingen som läst Diestelmann heller, tycks det. Att det alls skulle kunna finnas god argument mot nyordningen, behöver vi inte låtsas om. Och Ersta fortsätter baka det glutenfria på sin säregna blandning av guarkärnmjöl, majsmjöl, potatismjöl mm men alltså inte med avglutenifierat vete som sker på andra ställen. Ett helkyrkligt betraktelsesätt avvisar den sortens nattvardselement. De före detta frikyrkliga kyrkoherdarna kan inte förstå invändningarna, vilket bara förstärker argumentationen.
Så låt oss nu konstatera att somliga av oss alls inte är med. Vi tror mer om mässan än vad folket i Spånga-Kista får veta. Det är kanske en enkel måltid men ett stort mysterium och ett mysterium som är värt eftertanke, inte tankelättja.
Ni som inser att något är snett just nu - vägra Erstas glutenfria oblater till att börja med. Och vägra vin som inte är vin. Ta något på allvar. Jesus har instiftat något med bröd och vin. Den som inte tror det, har väl ingen anledning att fira mässa.
Medge att det är mycken dysterhet man får sig till livs i det svenskkyrkliga om man går ut på nätet. Först Svenska kyrkan Malmö och nu Svenska kyrkan Spånga-Kista. Inte blev det så mycket bättre när jag på Smålandspostens nätedition såg att domprosten Petterson med entourage poserade vid altaret i Växjö domkyrka iförda Lakersmunderingar. Visst kan ett gäng präster och kyrkoarbetare hålla på sitt lag - men poserandet vid altaret? Omdömeslöst, antar jag ordet ska vara. Men jag tänker annorlunda, det är uppenbart. Är det verkligen säkert att detta feltänkande är fel och att det just är mitt fel?
I dag ska jag roa mig på Frimodig kyrkas årsmöte i Västerås.
Nattvarden presenteras på hemsidan som "ett heligt löfte". Inte som gudomlig närvaro där Kristus kommer till oss i nattvardens bröd och vin. Här glids med fromma ord. I nattvarden finner jag så mycket mer än en enkel, simpel, måltid:"Ett löfte om att Gud möter oss mitt i måltiden!" Det kunde och kan de reformerta säga - men inte de evangeliska. Den insikten satt djupt i det reformatoriska arvet. Satt. För här de reformerta tankar smugit sig in, antagligen med de före detta frikyrkliga.
Löftet att Gud möter mitt i måltiden, löd bekännelsen. "På så vis blir nattvarden också en helig handling" - vad då på så vis? Den firas "till minne av Jesu sista måltid med sina lärjungar" och just så kan Svenska kyrkans evangeliska nattvardsuppfattning inte uttryckas - men väl en reformert/frikyrklig! Vi blir en del av måltiden, dvs Jesu sista. I Svenska kyrkans liturgi finns ett kompletterade och tydligt perspektiv: den stora nattvarden i himmelen. Bara för att påminna.
Därefter beskrivs att ordet "mässa" i en beteckning på gudstjänst alltid betyder nattvard och så får jag veta att måltiden heter kommunion, brödet oblat och vinbägaren kalk om man talarkyrkosvenska. Osvenska? Jag får för mig att här firas mässa med rätt många som inte konfirmerats utan admitterat sig själva till Herrens bord. Var det verkligen meningen med förnyelsen av det eukaristiska livet i församlingen?
Hur det går till får jag också veta.
Vanligtvis doppar den som firar nattvard i Spånga-Kista församling oblaten i vinet. "Detta gör vi främst för att undvika spridning av bakterier och virus." Vi vandrar in i myternas värld. Fingrar som hamnar i kalken är mer bakteriebemängda än läppar och mun. Men det ska vi inte låtsas om. Hade vi inte varit så diskreta, hade vi nog måst säga att nattvardslivet blivit mer ohygieniskt och kanske också undra hur en evangelisk kyrka så enkelt kan göra sig urarva det som var en reformatorisk huvudangelägenhet:kalken till lekmännen!
Till sist får jag veta: "Brödet och vinet som används är gluten- resp. alkoholfritt. Inga teologiska problem här, inte. Ingen som läst Diestelmann heller, tycks det. Att det alls skulle kunna finnas god argument mot nyordningen, behöver vi inte låtsas om. Och Ersta fortsätter baka det glutenfria på sin säregna blandning av guarkärnmjöl, majsmjöl, potatismjöl mm men alltså inte med avglutenifierat vete som sker på andra ställen. Ett helkyrkligt betraktelsesätt avvisar den sortens nattvardselement. De före detta frikyrkliga kyrkoherdarna kan inte förstå invändningarna, vilket bara förstärker argumentationen.
Så låt oss nu konstatera att somliga av oss alls inte är med. Vi tror mer om mässan än vad folket i Spånga-Kista får veta. Det är kanske en enkel måltid men ett stort mysterium och ett mysterium som är värt eftertanke, inte tankelättja.
Ni som inser att något är snett just nu - vägra Erstas glutenfria oblater till att börja med. Och vägra vin som inte är vin. Ta något på allvar. Jesus har instiftat något med bröd och vin. Den som inte tror det, har väl ingen anledning att fira mässa.
Medge att det är mycken dysterhet man får sig till livs i det svenskkyrkliga om man går ut på nätet. Först Svenska kyrkan Malmö och nu Svenska kyrkan Spånga-Kista. Inte blev det så mycket bättre när jag på Smålandspostens nätedition såg att domprosten Petterson med entourage poserade vid altaret i Växjö domkyrka iförda Lakersmunderingar. Visst kan ett gäng präster och kyrkoarbetare hålla på sitt lag - men poserandet vid altaret? Omdömeslöst, antar jag ordet ska vara. Men jag tänker annorlunda, det är uppenbart. Är det verkligen säkert att detta feltänkande är fel och att det just är mitt fel?
I dag ska jag roa mig på Frimodig kyrkas årsmöte i Västerås.
fredag 24 april 2015
En fin och ödmjuk biskop
Lakers! Jag var under förmiddagen lugn och samlad. Detta är S:t Georgsdagen, då kan inget gå Lakers emot, tänkte jag. Det är beprövad scoutoptimism och en "alltid redo"-hållning. Jag skrudade mig i Lakers-halsduken. Ni vet hur det gick. 3-2 och då var klockan 22.05 eller så. Jag vet, trots ett antal starka pilsner i kroppen, pilsner som mest, tror jag, förstärkte resultatet. Pilsner motverkar njursten också, har jag hört. Och njurstenar kan vara stora som ishockeypuckar.
Nu från Vida arena till Östrabo i samma stad.
Kritiska frågor om Modéus II är vi emot. Om några sådana frågor ändå måste ställas, behövs inledningsvis en otvetydig deklaration att Modéus II är en fin och ödmjuk biskop och värd all respekt. Så till exempel vill Modéus II "redan" öppna upp för samtal. Nu är det andra tider än när biskop före detta Johansson var biskop. Han vill tydligen inte alls veta vad folket i stiftet tänkte om framtiden.
I ett pressmeddelande får vi veta att Modéus II vill ta del av "så många berättelser som möjligt". Han ska resa runt i stiftet och prata med folk. Det är säkert bra. Så tänker vi alla. Men det tar mycket tid.
Modéus II ska träffa alla komministrarna har jag förstått under ett par timmar och lyssna på vad dessa har att säga. Jag är, som bekant, klen i matte men det torde bli en minut per komminister om alla ska komma till tals vid detta möte. Och då har nog inte biskopen fått tid att säga något. 180 komministrar, 3½ timme, någon liten paus tar trots allt 20 minuter med så mycket folk hur kort den än blir och så tar det säg 15 sekunder innan var och en fått mikrofon och kommit i ordning. Från effektiv talartid räknar vi alltså bort 45 minuter och pausen därtill, dvs 65 minuter. Återstår effektiv talartid 145 minuter, alltså inte ens en minut per anförande. 52 sekunder. Men det är lång tid i sista periodens sista tickande tid i hockey då mycket kan hända, så vi klagar inte. Men psalmsång hinns inte med.
Nu är det också medlemmarna, de kyrkotillhöriga, som får höra av sig. Andra också?
Det lilla problemet att brev till en biskop nog ska räknas som offentlig handling och kunna läsas av alerta journalister, tas inte upp. Caroline Krook ställdes inför det problemet - och inför rätta. Ska Modéus II hamna på kåken för brott mot offentlighetsprincipen, en grundbult i vår demokrati?
Nu är det ett fint initiativ av Modéus II, det ska upprepas. Ödmjukt säger han: "Det är viktigt för en ny biskop att lyssna in och lära känna sitt stift, för att kunna göra kloka prioriteringar och sedan påbörja ett relevant målarbete."
Sedan?
Har inte tidigare biskopar ägnat sig åt sådant - och kontraktsprostarna och kyrkoherdarna och komministrarna och diakonerna för att inta tala om församlingspedagoger, kyrkomusiker och kyrkvaktmästare samt de förtroendevalda? Har en ny era inträtt i stiftet med Modéus II - ungefär som när eran Thidevall startade?
Är det inte lite intressant att Modéus II inte ägnar sina första månader åt att pumpa de närmaste på info - biskop före detta Johansson har väl en del att förtälja, domprosten Pettersson också för att nu inte tala om det tätbefolkade stiftskansliet.
Själv borde han väl veta en hel del efter att ha haft ett doktorandstipendium som skulle inrymma församlingsutvecklingsarbete och i Till tro-arbetet, stiftets stora satsning, har han varit med. Böcker har han skrivit. Vad är det han inte vet på egen hand - och var det för att han uppfattades vara sakkunnig på församlingsutveckling som han valdes?
Överallt omges biskopen dessutom av experter och i en vidare krets finns hans kontraktsprostar, som torde kunna bära fram relevant information från det så kallade kyrkgolvet. Eller fungerar inte detta? Till vad har vi då ett stiftskansli kring biskopen?
Jag vet en fd kontraktsprost som målmedvetet höll biskopen informerad också med sådan information han inte ville höra, t ex om hur biskopen uppfattades i stiftet. Biskopen blev arg och började försvara sig. Den helgade kontraktsprosten såg vänligt på honom och sa: "Jag uppfattar det vara min skyldighet att säga till dig vad dina präster säger om dig." Biskopen lugnade sig, tackade och tänkte efter. Finns inte sådana kontraktsprostar längre?
Har de inte i befälsställning fullgjort sin militärtjänstgöring och vet sina plikter mot högre befäl?
Har de inte skolats i att bedöma förbandens stridsvärde och se till att brigadchefen får den?
Jag bara undrar.
Så undrar jag hur mycket Modéus II ska få tid att hantera en mängd meningar som skickas till honom. De vardagliga plikterna brukar stjäla det mesta av tiden som finns för en biskop. Han ska ju hinna be och meditera också och fördjupa sig men alltså också sköta den mer vardagliga vardagen.
Biskopar som undviker dessa tidsödande plikter, blir inte populära.
Jag menar, att ägna sig åt Prideparad tar också tjänstetid.
Det är väl därför den väsentliga förnyelsen sällan kommer genom biskopar. Snarare genom komministrar.
Själv ska jag kanske skriva brev till biskopen om jag bestämmer mig för att en journalist kan få läsa det och skriva om det. Annars får jag nöja mig med att ha skrivit boken Inget för någon. Biskop före detta Johansson läste inte denna bloggsida, annars sägs här en del. Modéus II hinner väl inte heller. Anders Wejryd slutade läsa bloggen, ungefär som rökare slutar röka. Dvs ofta.
Jag återvänder till mina brigadchefer. De hade full koll på sin stab. sina bataljonschefer och sina kompanichefer. De fick rapporter av sina officerare, skriftliga och muntliga. De såg till att träffa soldater som hamnat i svårigheter men i stort skulle hierarkin fungera stödjande för alla. De frågade aldrig efter brev med synpunkter. De fick dem ändå om förbandet fungerade.
Den begåvade pastor M satte mig på ett spår om gudstjänstgemenskap i en folkkyrka. Church of England har ett system där kyrkan är öppen för alla - minns Morden i Midsomer där det finns mycket kyrklighet med - men rösträtt och ansvarstagande är något som gudstjänstfirarna måste ta hand om. Detta exermpel har inte Modéus II med i sin avhandling. Det är en variant att i Borgågemenskapen begrunda innan ett helt nytt system införs. Men själva det faktum att Modéus II söker ett kompletterande styrsystem i Svenska kyrkan kan formuleras enkelt. Han söker ett sätt att ta tillbaka Svenska kyrkan från de partipolitiskt selekterade kyrkopolitikerna.Han kunde kanske då ha gett ett jämförelsematerial. Från Tyskland, de nordiska länderna eller USA?
Opponenten fick ännu ett tips.
13 maj 13.15 C 116 LUX, Helgonavägen 3 i Lund.
Nu från Vida arena till Östrabo i samma stad.
Kritiska frågor om Modéus II är vi emot. Om några sådana frågor ändå måste ställas, behövs inledningsvis en otvetydig deklaration att Modéus II är en fin och ödmjuk biskop och värd all respekt. Så till exempel vill Modéus II "redan" öppna upp för samtal. Nu är det andra tider än när biskop före detta Johansson var biskop. Han vill tydligen inte alls veta vad folket i stiftet tänkte om framtiden.
I ett pressmeddelande får vi veta att Modéus II vill ta del av "så många berättelser som möjligt". Han ska resa runt i stiftet och prata med folk. Det är säkert bra. Så tänker vi alla. Men det tar mycket tid.
Modéus II ska träffa alla komministrarna har jag förstått under ett par timmar och lyssna på vad dessa har att säga. Jag är, som bekant, klen i matte men det torde bli en minut per komminister om alla ska komma till tals vid detta möte. Och då har nog inte biskopen fått tid att säga något. 180 komministrar, 3½ timme, någon liten paus tar trots allt 20 minuter med så mycket folk hur kort den än blir och så tar det säg 15 sekunder innan var och en fått mikrofon och kommit i ordning. Från effektiv talartid räknar vi alltså bort 45 minuter och pausen därtill, dvs 65 minuter. Återstår effektiv talartid 145 minuter, alltså inte ens en minut per anförande. 52 sekunder. Men det är lång tid i sista periodens sista tickande tid i hockey då mycket kan hända, så vi klagar inte. Men psalmsång hinns inte med.
Nu är det också medlemmarna, de kyrkotillhöriga, som får höra av sig. Andra också?
Det lilla problemet att brev till en biskop nog ska räknas som offentlig handling och kunna läsas av alerta journalister, tas inte upp. Caroline Krook ställdes inför det problemet - och inför rätta. Ska Modéus II hamna på kåken för brott mot offentlighetsprincipen, en grundbult i vår demokrati?
Nu är det ett fint initiativ av Modéus II, det ska upprepas. Ödmjukt säger han: "Det är viktigt för en ny biskop att lyssna in och lära känna sitt stift, för att kunna göra kloka prioriteringar och sedan påbörja ett relevant målarbete."
Sedan?
Har inte tidigare biskopar ägnat sig åt sådant - och kontraktsprostarna och kyrkoherdarna och komministrarna och diakonerna för att inta tala om församlingspedagoger, kyrkomusiker och kyrkvaktmästare samt de förtroendevalda? Har en ny era inträtt i stiftet med Modéus II - ungefär som när eran Thidevall startade?
Är det inte lite intressant att Modéus II inte ägnar sina första månader åt att pumpa de närmaste på info - biskop före detta Johansson har väl en del att förtälja, domprosten Pettersson också för att nu inte tala om det tätbefolkade stiftskansliet.
Själv borde han väl veta en hel del efter att ha haft ett doktorandstipendium som skulle inrymma församlingsutvecklingsarbete och i Till tro-arbetet, stiftets stora satsning, har han varit med. Böcker har han skrivit. Vad är det han inte vet på egen hand - och var det för att han uppfattades vara sakkunnig på församlingsutveckling som han valdes?
Överallt omges biskopen dessutom av experter och i en vidare krets finns hans kontraktsprostar, som torde kunna bära fram relevant information från det så kallade kyrkgolvet. Eller fungerar inte detta? Till vad har vi då ett stiftskansli kring biskopen?
Jag vet en fd kontraktsprost som målmedvetet höll biskopen informerad också med sådan information han inte ville höra, t ex om hur biskopen uppfattades i stiftet. Biskopen blev arg och började försvara sig. Den helgade kontraktsprosten såg vänligt på honom och sa: "Jag uppfattar det vara min skyldighet att säga till dig vad dina präster säger om dig." Biskopen lugnade sig, tackade och tänkte efter. Finns inte sådana kontraktsprostar längre?
Har de inte i befälsställning fullgjort sin militärtjänstgöring och vet sina plikter mot högre befäl?
Har de inte skolats i att bedöma förbandens stridsvärde och se till att brigadchefen får den?
Jag bara undrar.
Så undrar jag hur mycket Modéus II ska få tid att hantera en mängd meningar som skickas till honom. De vardagliga plikterna brukar stjäla det mesta av tiden som finns för en biskop. Han ska ju hinna be och meditera också och fördjupa sig men alltså också sköta den mer vardagliga vardagen.
Biskopar som undviker dessa tidsödande plikter, blir inte populära.
Jag menar, att ägna sig åt Prideparad tar också tjänstetid.
Det är väl därför den väsentliga förnyelsen sällan kommer genom biskopar. Snarare genom komministrar.
Själv ska jag kanske skriva brev till biskopen om jag bestämmer mig för att en journalist kan få läsa det och skriva om det. Annars får jag nöja mig med att ha skrivit boken Inget för någon. Biskop före detta Johansson läste inte denna bloggsida, annars sägs här en del. Modéus II hinner väl inte heller. Anders Wejryd slutade läsa bloggen, ungefär som rökare slutar röka. Dvs ofta.
Jag återvänder till mina brigadchefer. De hade full koll på sin stab. sina bataljonschefer och sina kompanichefer. De fick rapporter av sina officerare, skriftliga och muntliga. De såg till att träffa soldater som hamnat i svårigheter men i stort skulle hierarkin fungera stödjande för alla. De frågade aldrig efter brev med synpunkter. De fick dem ändå om förbandet fungerade.
Den begåvade pastor M satte mig på ett spår om gudstjänstgemenskap i en folkkyrka. Church of England har ett system där kyrkan är öppen för alla - minns Morden i Midsomer där det finns mycket kyrklighet med - men rösträtt och ansvarstagande är något som gudstjänstfirarna måste ta hand om. Detta exermpel har inte Modéus II med i sin avhandling. Det är en variant att i Borgågemenskapen begrunda innan ett helt nytt system införs. Men själva det faktum att Modéus II söker ett kompletterande styrsystem i Svenska kyrkan kan formuleras enkelt. Han söker ett sätt att ta tillbaka Svenska kyrkan från de partipolitiskt selekterade kyrkopolitikerna.Han kunde kanske då ha gett ett jämförelsematerial. Från Tyskland, de nordiska länderna eller USA?
Opponenten fick ännu ett tips.
13 maj 13.15 C 116 LUX, Helgonavägen 3 i Lund.
torsdag 23 april 2015
Vi avhandlar vidare
Rubriken till den insändare Modéus II rättas i dagens Smålandsposten. Ett "inte" hade fallit bort. Rubriken ska vara "Det materiella är inte mest värdefullt". Då förstår vi. Men inte minst värdefullt heller, väl?
Biskopen Björn Vikström ska alltså opponera - vad bloggkommentatorerna vet eller tar reda på, jag tackar - och det ska väl inte bli ett vänskapligt biskop-biskop-prat utan en akademisk opposition. Opponenten kanske tar sig an personregistret och pekar på några missar där? Eller är det greppet för enkelt?
Naturligtvis tar han upp avhandlingens omfång. Men kanske måste han fråga mycket om hur materialet valts för debattmaterialet saknas, det som gjorde olikheter eller motsättningar tydliga. Å andra sidan saknas material från några teologer, som betydde något. Küng avhandlas men inte Karl Rahner som pastoralteologiskt nog har större tyngd. Bonhoeffer skymtar förbi men innehåller inte Communio Sanctorum viktiga synpunkter just om gemenskap liksom hans andra böcker, de som kom till när han i Finkelwalde prövade gemenskapsformer med sikte på de blivande prästernas församlingstjänst? Liv i gemenskap verkar väl vara en bok som har bäring på ämnet om gudstjänstgemenskap och den lästes väl av de som ägnade sig åt pastoralteologi?
Ett annat arbete som kunde belyst ämnet är förstås Pastoralen, som dekanerna gav ut. Eller hade sådant material behövts? Respondenten Modéus II kan svara att han inte behövt mer material för sitt "studium av gudstjänstgemenskapens identitet och ställning i Svenska kyrkan". Vad säger opponenten då? Frågar kanske om avhandlingen alls handlar om detta - för gudstjänstgemenskaper har inte åtsports om hur de identifierar sig och vilken ställning de har, vet vi nog inte. Kyrkopolitiskt har de varit lätta av avgränsa mot - elitkristna och dörrstängande som de framställts regelmässigt framställts just i kyrkopolitiskt syfte. Om detta finns ingenting i avhandlingen. Opponenten kan få en del tankeuppslag när han ställer den självklara frågan vilka perspektiv som saknas i avhandlingen. Vi får visserligen veta hur pastoralteologer uppfattar gudstjänstgemenskap och det är väl bra särskilt som somliga förkättrade nu kommer bättre ut. Men avhandlingar handlar om val som ska ifrågasättas.
Modéus II skriver en lång drapa som syftar till en postkonfessionell vidgning. Risken med sådana övningar är att de blir ett exercisfält för plattityder. Björn Vikström kanske inte är riktigt byxad att visa det. Professor Lars Österlin var det. Han kunde på ett stillsamt sätt skära upp det som formulerats vackert och avslöja att det ingenting egentligen var mer än ett antal självklarheter, ofta framsagda med predioktöna. Sidan 436 inbjuder till det som vi postmodernister kallas dekonstruktion. Vad kommer författaren fram till i de fem punkter han återger om något annat än självklarheter? Inte vet jag men en disputation ska klargöra den saken. Kanske hade allt blivit spänstigare om Modéus II gett sig in i den kyrkopolitiska polemiken mot gudstjänstgemenskap och sett vad saken egentligen gällt de senaste hundra åren i Svenska kyrkan.
Modéus II slutar med ett uppslag från sin välgörare Sven Thidevall. Han kan tänka sig att gudstjänstgemenskaper också får en status som en slags parallell till territoralförsamlingen. Två system i ett. Men är inte det lilla alternativet till denna lösning att stå upp för den kyrkliga förnyelsen i församlingskyrkan, så som f Gunnar formulerade programmet? Bara den som inte har vett att bygga församling behöver en nödlösning av detta slag. Hur kommer den upp? Därför att det kyrkopolitiska perspektivet saknas. Inte ett ord om att det finns betydande krafter som under lång tid erövrat den ideologiska apparaten Svenska kyrkan och därmed ställt gudstjänstgemenskaper åt sidan.
Kanske opponenten skulle jaga lite extra om vad en tillfällig gudstjänstgemenskap, "teologiskt fullt legitim" (vad nu detta uttryck betyder!) kan vara. Är det de samlas till en begravningsgudstjänst eller en vigsel? I vilken mening är denna deras gudstjänst ett Kristusmöte om de bett prästen att säga så lite som möjligt om Gud och Jesus. Jag menar - är den teologiska legitimiteten en nonsenspåstående?
Ses vi i Lund den 13 maj kl 13.15 när disputationen äger rum?
Biskopen Björn Vikström ska alltså opponera - vad bloggkommentatorerna vet eller tar reda på, jag tackar - och det ska väl inte bli ett vänskapligt biskop-biskop-prat utan en akademisk opposition. Opponenten kanske tar sig an personregistret och pekar på några missar där? Eller är det greppet för enkelt?
Naturligtvis tar han upp avhandlingens omfång. Men kanske måste han fråga mycket om hur materialet valts för debattmaterialet saknas, det som gjorde olikheter eller motsättningar tydliga. Å andra sidan saknas material från några teologer, som betydde något. Küng avhandlas men inte Karl Rahner som pastoralteologiskt nog har större tyngd. Bonhoeffer skymtar förbi men innehåller inte Communio Sanctorum viktiga synpunkter just om gemenskap liksom hans andra böcker, de som kom till när han i Finkelwalde prövade gemenskapsformer med sikte på de blivande prästernas församlingstjänst? Liv i gemenskap verkar väl vara en bok som har bäring på ämnet om gudstjänstgemenskap och den lästes väl av de som ägnade sig åt pastoralteologi?
Ett annat arbete som kunde belyst ämnet är förstås Pastoralen, som dekanerna gav ut. Eller hade sådant material behövts? Respondenten Modéus II kan svara att han inte behövt mer material för sitt "studium av gudstjänstgemenskapens identitet och ställning i Svenska kyrkan". Vad säger opponenten då? Frågar kanske om avhandlingen alls handlar om detta - för gudstjänstgemenskaper har inte åtsports om hur de identifierar sig och vilken ställning de har, vet vi nog inte. Kyrkopolitiskt har de varit lätta av avgränsa mot - elitkristna och dörrstängande som de framställts regelmässigt framställts just i kyrkopolitiskt syfte. Om detta finns ingenting i avhandlingen. Opponenten kan få en del tankeuppslag när han ställer den självklara frågan vilka perspektiv som saknas i avhandlingen. Vi får visserligen veta hur pastoralteologer uppfattar gudstjänstgemenskap och det är väl bra särskilt som somliga förkättrade nu kommer bättre ut. Men avhandlingar handlar om val som ska ifrågasättas.
Modéus II skriver en lång drapa som syftar till en postkonfessionell vidgning. Risken med sådana övningar är att de blir ett exercisfält för plattityder. Björn Vikström kanske inte är riktigt byxad att visa det. Professor Lars Österlin var det. Han kunde på ett stillsamt sätt skära upp det som formulerats vackert och avslöja att det ingenting egentligen var mer än ett antal självklarheter, ofta framsagda med predioktöna. Sidan 436 inbjuder till det som vi postmodernister kallas dekonstruktion. Vad kommer författaren fram till i de fem punkter han återger om något annat än självklarheter? Inte vet jag men en disputation ska klargöra den saken. Kanske hade allt blivit spänstigare om Modéus II gett sig in i den kyrkopolitiska polemiken mot gudstjänstgemenskap och sett vad saken egentligen gällt de senaste hundra åren i Svenska kyrkan.
Modéus II slutar med ett uppslag från sin välgörare Sven Thidevall. Han kan tänka sig att gudstjänstgemenskaper också får en status som en slags parallell till territoralförsamlingen. Två system i ett. Men är inte det lilla alternativet till denna lösning att stå upp för den kyrkliga förnyelsen i församlingskyrkan, så som f Gunnar formulerade programmet? Bara den som inte har vett att bygga församling behöver en nödlösning av detta slag. Hur kommer den upp? Därför att det kyrkopolitiska perspektivet saknas. Inte ett ord om att det finns betydande krafter som under lång tid erövrat den ideologiska apparaten Svenska kyrkan och därmed ställt gudstjänstgemenskaper åt sidan.
Kanske opponenten skulle jaga lite extra om vad en tillfällig gudstjänstgemenskap, "teologiskt fullt legitim" (vad nu detta uttryck betyder!) kan vara. Är det de samlas till en begravningsgudstjänst eller en vigsel? I vilken mening är denna deras gudstjänst ett Kristusmöte om de bett prästen att säga så lite som möjligt om Gud och Jesus. Jag menar - är den teologiska legitimiteten en nonsenspåstående?
Ses vi i Lund den 13 maj kl 13.15 när disputationen äger rum?
onsdag 22 april 2015
Modéus II avhandlar
Den 13 maj läggs avhandlingen Gudstjänstgemenskap i folkkyrkan fram (Verbum) i Lund´och försvaras av Modéus II.
Jag hade tänkt skriva om avhandlingen, men såg att Modéus II också avhandlar sin lön i dagens Smålandskompost. "Det materiella är mest värdefullt" lyder den överraskande rubriken på biskopens inlägg så då får vi börja där. Läser man vad han skriver, handlar det inte riktigt om detta. Han skriver om det viktiga bortom det materiella. Lite roligt med rubriksättare.
Nu är branschen "jag förklarar min lön" en alldeles misslyckad bransch och Modéus II skulle ha haft vett att bara låta denna lilla debatt blåsa förbi. I stället har han "full förståelse för den som tycker att biskopar har en hög lönenivå". Jämfört med andra doktorander tycks det mig som om han då hade en hög lönenivå.
Så då kanske avhandlingen ska sättas i fokus? Om vi inte ska ägna oss åt Lakers, förstås. Jag hade min halsduk på mig och våndades som vanligt. Jag lugnar nerverna med avhandlingen som Modéus II fått ihop.
Vad får vi för 2.7 miljoner? 550 sidor avhandling. Det materiella är mest värdefullt, tydligen! Bigger and better! Opponenten måste nog påpeka att detta i vart fall är 200 sidor för mycket. Avhandlingar ska hållas inom sitt format. Är materialet större, måste det avgränsas eller bli två böcker. Nu hade avhandlingen kunnat bantas genom en mer beslutsam strukturering och ett mer sparsmakat skrivsätt.
"Syftet med avhandlingen är att förstå vilken identitet och ställning en gudstjänstgemenskap har och ge förslag till hur det i stället skulle kunna se ut." (s 24) Det blir alltså dels en kyrkovetenskaplig och dels en systematisk avhandling. Den är deskriptiv och normativ. Kombinationen brukar inte alltid bli så lyckad, vetenskapligt sett. Det handlar om gudstjänstgemenskap i den vanliga församlingen, dvs i den kyrka som folk går till när det finns någon särskild anledning att göra det. Det är inte ointressant att fundera över gudstjänstgemenskap då.
Efter en inledning belyses frågan om gudstjänstgemenskap i samhällsteoretisk belysning. När det är gjort, är 148 sidor avverkade. Då blir temat "Gudstjänstuppfattning i svensk kyrkouppfattning" och där delas epokerna in i en äldre - fram till cirka 1990 - och en senare. Det blir alltså mycket ecklesiologi och det material som analyseras från en rätt vital debatt om folkkyrkan är böcker. Inte artiklar, märkligt nog. Men Bengt Wadensjö var redaktör för Svensk Kyrkotidning och där liksom i Svensk Pastoraltidskrift fördes debatterna. De kunde också bli teman i dagspress men av detta finns inget i avhandlingen. Det är nog skada, för i polemiken mejslas olikheter fram - och det är ju dem Modéus II är ute efter.
Att KG Hammar och Dag Sandahl tänker lika om gudsfolket, står klart. Vi hamnar dock båda i den äldre epoken, vilket ter sig märkligt. Funderar jag inte fortfarande pastoralteologiskt?
Jag tror att det finns en fortgående debatt om folkkyrkan med nytt fokus från 1960-talets mitt. Det gamla var sådant jag skrev om i min avhandling Folk och kyrka. Gränsen mellan gammalt och nytt skulle bättre kunna dras 1965 än 1990.
Modéus II vill peka på hur i den senare ecklesiologiska diskussionen inspiration hämtas från andra teologiska traditioner än de egna. Förklaringen är att "den postkonfessionella vidgningen ligger naturlig i samtiden." I så fall ber jag att få hänvisa till Gunnar Rosendal och PO Sjögren, som båda vidgat sina synsätt genom att läsa t ex Pius Parsch och Martin Thornton. Ska de betraktas som postkonfessionella utvidgare numera? På samma sätt med kyrkoherde Printz som skrev sin avhandling på 1870-talet och vidgade perspektiven. Har inte Oloph Bexell pekat på hur tyskt och engelskt inflytande formar svensk högkyrklighet? Modéus II:s omdöme bottnar i en fördom om samtidens märkvärdighet. Poängen är i stället att svensk pastoralteologisk debatt aldrig varit riktigt provinsiell eller konfessionell.
Jag ska inte klaga för egen del. Jag kommer väl ut och framstår närmast som sympatisk i mitt skrivande. Modéus II citerar från I himlen på jorden (1984) där det heter att "när Kyrkan teologiskt är Kyrka måste hon ha mod att sociologiskt vara sekt", dvs vara den lilla flocken (I himlen s 84, avhandlingen s 220). Någonstans tycker Modéus II dock att detta är onödigt tillspetsat sagt. Jaha? Jag får vara tacksam att han inte kommenterar min kritik i samma bok av biskopsutnämningar (s 82). Att sammanhanget jag skriver om handlar om missmodiga kyrkoarbetare som fastnat i sin dåliga statistik, kanske kunde noteras? Reträtten är den svåraste militära operationen, skulle jag säga numera och hänvisa till von Clausewitz bok Von dem Krieg och hans berömda graf längst bak i boken.
När det kommer till pastoralteologiska böcker ser Modéus II att Modéus I, Persenius och Vikström är biskopar. Då hade det kanske varit väl så viktigt att peka på att somliga församlingspräster från det s k kyrkgolvets perspektiv (i en källarkyrka) försökte att förstå vad en församling är och hur den lever som gudstjänstfirande församling. Kyrkovetenskapen kanske skulle intressera sig för den materiella basen? För att inte tala om den systematiska teologin i Lund!
Vi får väl fortsätta att ge opponenten lite tips.
På ett område får Modéus det mesta om bakfoten och det betyder fem onödiga boksidor. Han tror att boken Vad står Svenska kyrkan för? (Eckerdal, Gerhardsson, Persson) skulle sammanfattas i Lilla boken om kristen tro och söker vad som sägs om gudstjänstgemenskap i Lilla boken. Där återfinns ingenting i ämnet. Men avsikten var sannerligen inte att sammanfatta den lärda boken utan att göra en bok som skulle locka vanliga svenskar att bli lite kyrkglada. Då kunde den som skrev manuskriptet till boken knappast locka till levande gudstjänstgemenskaper? Det handlade om människors frågor och ett försök att ge en aning om att Kyrkan kunde vara intressant i sammanhanget.
Om det i de lokala editionerna sedan gavs små vinkar, har jag inte kollat. Men det har inte Modéus II heller - och han skrev avhandling.
Ibland måste kyrkovetenskapare läsa protokoll och intervjua folk som var med (om det finns kvar i livet) för att förstå. Nyansatserna i bekännelsearbetet togs av dåvarande kyrkostyrelsen när arbetet havererat. Minns n i inte det? Och så räddades hela det bekännelsearbete Ludvig Jönsson motionerat i kyrkomötet om. Erik Petrén fick medalj för den insatsen. Vad vore Svenska kyrkan utan sin högkyrklighet?
550 sidor - det får bli lite mer om avhandlingen någon gång framöver.
Vem ska opponera, förresten?
Jag hade tänkt skriva om avhandlingen, men såg att Modéus II också avhandlar sin lön i dagens Smålandskompost. "Det materiella är mest värdefullt" lyder den överraskande rubriken på biskopens inlägg så då får vi börja där. Läser man vad han skriver, handlar det inte riktigt om detta. Han skriver om det viktiga bortom det materiella. Lite roligt med rubriksättare.
Nu är branschen "jag förklarar min lön" en alldeles misslyckad bransch och Modéus II skulle ha haft vett att bara låta denna lilla debatt blåsa förbi. I stället har han "full förståelse för den som tycker att biskopar har en hög lönenivå". Jämfört med andra doktorander tycks det mig som om han då hade en hög lönenivå.
Så då kanske avhandlingen ska sättas i fokus? Om vi inte ska ägna oss åt Lakers, förstås. Jag hade min halsduk på mig och våndades som vanligt. Jag lugnar nerverna med avhandlingen som Modéus II fått ihop.
Vad får vi för 2.7 miljoner? 550 sidor avhandling. Det materiella är mest värdefullt, tydligen! Bigger and better! Opponenten måste nog påpeka att detta i vart fall är 200 sidor för mycket. Avhandlingar ska hållas inom sitt format. Är materialet större, måste det avgränsas eller bli två böcker. Nu hade avhandlingen kunnat bantas genom en mer beslutsam strukturering och ett mer sparsmakat skrivsätt.
"Syftet med avhandlingen är att förstå vilken identitet och ställning en gudstjänstgemenskap har och ge förslag till hur det i stället skulle kunna se ut." (s 24) Det blir alltså dels en kyrkovetenskaplig och dels en systematisk avhandling. Den är deskriptiv och normativ. Kombinationen brukar inte alltid bli så lyckad, vetenskapligt sett. Det handlar om gudstjänstgemenskap i den vanliga församlingen, dvs i den kyrka som folk går till när det finns någon särskild anledning att göra det. Det är inte ointressant att fundera över gudstjänstgemenskap då.
Efter en inledning belyses frågan om gudstjänstgemenskap i samhällsteoretisk belysning. När det är gjort, är 148 sidor avverkade. Då blir temat "Gudstjänstuppfattning i svensk kyrkouppfattning" och där delas epokerna in i en äldre - fram till cirka 1990 - och en senare. Det blir alltså mycket ecklesiologi och det material som analyseras från en rätt vital debatt om folkkyrkan är böcker. Inte artiklar, märkligt nog. Men Bengt Wadensjö var redaktör för Svensk Kyrkotidning och där liksom i Svensk Pastoraltidskrift fördes debatterna. De kunde också bli teman i dagspress men av detta finns inget i avhandlingen. Det är nog skada, för i polemiken mejslas olikheter fram - och det är ju dem Modéus II är ute efter.
Att KG Hammar och Dag Sandahl tänker lika om gudsfolket, står klart. Vi hamnar dock båda i den äldre epoken, vilket ter sig märkligt. Funderar jag inte fortfarande pastoralteologiskt?
Jag tror att det finns en fortgående debatt om folkkyrkan med nytt fokus från 1960-talets mitt. Det gamla var sådant jag skrev om i min avhandling Folk och kyrka. Gränsen mellan gammalt och nytt skulle bättre kunna dras 1965 än 1990.
Modéus II vill peka på hur i den senare ecklesiologiska diskussionen inspiration hämtas från andra teologiska traditioner än de egna. Förklaringen är att "den postkonfessionella vidgningen ligger naturlig i samtiden." I så fall ber jag att få hänvisa till Gunnar Rosendal och PO Sjögren, som båda vidgat sina synsätt genom att läsa t ex Pius Parsch och Martin Thornton. Ska de betraktas som postkonfessionella utvidgare numera? På samma sätt med kyrkoherde Printz som skrev sin avhandling på 1870-talet och vidgade perspektiven. Har inte Oloph Bexell pekat på hur tyskt och engelskt inflytande formar svensk högkyrklighet? Modéus II:s omdöme bottnar i en fördom om samtidens märkvärdighet. Poängen är i stället att svensk pastoralteologisk debatt aldrig varit riktigt provinsiell eller konfessionell.
Jag ska inte klaga för egen del. Jag kommer väl ut och framstår närmast som sympatisk i mitt skrivande. Modéus II citerar från I himlen på jorden (1984) där det heter att "när Kyrkan teologiskt är Kyrka måste hon ha mod att sociologiskt vara sekt", dvs vara den lilla flocken (I himlen s 84, avhandlingen s 220). Någonstans tycker Modéus II dock att detta är onödigt tillspetsat sagt. Jaha? Jag får vara tacksam att han inte kommenterar min kritik i samma bok av biskopsutnämningar (s 82). Att sammanhanget jag skriver om handlar om missmodiga kyrkoarbetare som fastnat i sin dåliga statistik, kanske kunde noteras? Reträtten är den svåraste militära operationen, skulle jag säga numera och hänvisa till von Clausewitz bok Von dem Krieg och hans berömda graf längst bak i boken.
När det kommer till pastoralteologiska böcker ser Modéus II att Modéus I, Persenius och Vikström är biskopar. Då hade det kanske varit väl så viktigt att peka på att somliga församlingspräster från det s k kyrkgolvets perspektiv (i en källarkyrka) försökte att förstå vad en församling är och hur den lever som gudstjänstfirande församling. Kyrkovetenskapen kanske skulle intressera sig för den materiella basen? För att inte tala om den systematiska teologin i Lund!
Vi får väl fortsätta att ge opponenten lite tips.
På ett område får Modéus det mesta om bakfoten och det betyder fem onödiga boksidor. Han tror att boken Vad står Svenska kyrkan för? (Eckerdal, Gerhardsson, Persson) skulle sammanfattas i Lilla boken om kristen tro och söker vad som sägs om gudstjänstgemenskap i Lilla boken. Där återfinns ingenting i ämnet. Men avsikten var sannerligen inte att sammanfatta den lärda boken utan att göra en bok som skulle locka vanliga svenskar att bli lite kyrkglada. Då kunde den som skrev manuskriptet till boken knappast locka till levande gudstjänstgemenskaper? Det handlade om människors frågor och ett försök att ge en aning om att Kyrkan kunde vara intressant i sammanhanget.
Om det i de lokala editionerna sedan gavs små vinkar, har jag inte kollat. Men det har inte Modéus II heller - och han skrev avhandling.
Ibland måste kyrkovetenskapare läsa protokoll och intervjua folk som var med (om det finns kvar i livet) för att förstå. Nyansatserna i bekännelsearbetet togs av dåvarande kyrkostyrelsen när arbetet havererat. Minns n i inte det? Och så räddades hela det bekännelsearbete Ludvig Jönsson motionerat i kyrkomötet om. Erik Petrén fick medalj för den insatsen. Vad vore Svenska kyrkan utan sin högkyrklighet?
550 sidor - det får bli lite mer om avhandlingen någon gång framöver.
Vem ska opponera, förresten?
tisdag 21 april 2015
Tja
Det händer att jag funderar över den bild människor gör sig av mig i motsats till det jag tror är verkligheten. Jag förstår behovet av människor att avgränsa sig emot och då skapas en myling. Mylingen bär mitt namn. Jag kan finna det besvärande. Föreställningarna lever i egen kraft. När jag läser den avhandling Modéus II skrivit ser jag att han alldeles riktigt uppfattar att KG Hammar och jag tänker likadant om gudsfolket, t ex. Det kommer nog som en överraskning för somliga, men inte för mig. Det är inte bara Gud som är annorlunda. Verkligheten också.
Ta frågan om homosex, som på många sitt var en ickefråga. Den togs inte explicit upp i biskopsbrevet Ett brev i en folkets livsfråga och få av oss engagerade oss i ämnet. Jag ordnade för mycket länge sedan en teologisk studiedag i Kalmar - och det var långt innan saken var på den allmänna agendan. När frågan blev politisk och därmed kyrklig, fanns det skäl att säga nej - till partnerskapsvälsignelse, givet att välsignelse ska ha något med Gud att göra, och till vigsel, givet att äktenskapet kyrkligt sett ska vara vad det varit och uppfattats som, 1 Mos ni vet och en del nytestamentligt material.
Intresset att diskutera välsignelsens sammanhang och äktenskapets innebörd var 0. Alltså skulle vi buntas ihop som homofober och anklagas för att sex var det enda vi var intresserade av när det handlade om synder. Tja.
Mönstret är detsamma i konfliktfrågan om präst- och biskopsämbetet. Den som inte trodde vad riksdagen trodde - och riksdagen fattar förstås ett ogudaktigt beslut, för en svensk riksdag kan näppeligen bedriva bibelstudier och uppfatta att Guds Ord skulle ha en normerande betydelse i frågan om kvinnors behörighet till statlig (prästerlig) tjänst - skulle plötsligt bli kvinnoföraktare eller sexist. Jag säger ingenting om det, mer än att det är rätt bekymmersamt. Inte minst för dem som ska leva stämplade. Kanske värre dock för dem som visste vad sant var och höll tyst, aldrig tog risken att säga något emot den dominerande dumheten och utstötandet. Har Dante rätt, hamnar den sortens folk längst ner i Inferno. Tja igen.
Sorteringsmekanismerna har varit och är effektiva. De får konsekvenser. Jag behöver nog inte gå in på dem, för gjorde jag, skulle anklagelsen omedelbart riktas mot mig att jag är bitter. Sakligt kall i analysen om samtida orätt och orättfärdiga system i det kyrkliga är en omöjlig kategori. Bittert ska det vara. Det betyder personligt - Hans fel! Inte kyrkosystemets. Och han får, som det heter, skylla sig själv.
Men denna blogg är ju pigg, käck och munter?
Just. Och därför kom jag på att jag på ett självupptaget vis skulle komplettera bilden av mig.
Jag konverserade med äldsta barnbarnet, som inbjöd till konfirmation.
Först ett besked att vi kommer:
- Vi ser fram emot att komma. Ska vi hissa dig utanför kyrkan som brukligt?
- Absolut. (och så lite smileys, ni vet, som jag inte kan återge här).
- Kör hem mig i limousin när ni ändå håller på.
- Eller hästanspänd lövad vagn med ballonger och en champagneflarra på flaket?
- Och en tiara i håret.
- Bra. Du börjar fatta hur stort det är att konfirmeras.
- Storslaget är kravet för min konfirmation. (glada smileys igen)
Jag fick löfte att lägga ut vår konversation.
Tänk att vi två kan vara så fyndigt trevliga ihop. Och eftersom jag är morfar, inser alla, att trevligheten har sitt ursprung i mig. Trots hatkampanjerna.
Pilutta er!
Inte heller idag har Smålandsposten något om mottagandet av Modéus II. Det enda i tidningen som har bäring på honom är att en fd komminister försvarar biskopslönerna genom att ställa frågan om kommunchefers och kommunalråds löner. En kvinna i Småland hade nämligen ironiserat över valspråket Modéus II har, det om att Guds nåd är dig nog. Hon menade att det kan man säga när man har en hög lön. Poängen var lite för enkel så det var väl bra att en pensionär ryckte ut och komplicerade sammanhangen. Den som sedan vänder på bladet i dagens tidning ser att kommunchefen tjänar 99 000 i månaden. Biskopen får bara ihop 75 000 och kommunalrådet Frank i Växjö, efter beslut just i dag, får 76 250.
Ta frågan om homosex, som på många sitt var en ickefråga. Den togs inte explicit upp i biskopsbrevet Ett brev i en folkets livsfråga och få av oss engagerade oss i ämnet. Jag ordnade för mycket länge sedan en teologisk studiedag i Kalmar - och det var långt innan saken var på den allmänna agendan. När frågan blev politisk och därmed kyrklig, fanns det skäl att säga nej - till partnerskapsvälsignelse, givet att välsignelse ska ha något med Gud att göra, och till vigsel, givet att äktenskapet kyrkligt sett ska vara vad det varit och uppfattats som, 1 Mos ni vet och en del nytestamentligt material.
Intresset att diskutera välsignelsens sammanhang och äktenskapets innebörd var 0. Alltså skulle vi buntas ihop som homofober och anklagas för att sex var det enda vi var intresserade av när det handlade om synder. Tja.
Mönstret är detsamma i konfliktfrågan om präst- och biskopsämbetet. Den som inte trodde vad riksdagen trodde - och riksdagen fattar förstås ett ogudaktigt beslut, för en svensk riksdag kan näppeligen bedriva bibelstudier och uppfatta att Guds Ord skulle ha en normerande betydelse i frågan om kvinnors behörighet till statlig (prästerlig) tjänst - skulle plötsligt bli kvinnoföraktare eller sexist. Jag säger ingenting om det, mer än att det är rätt bekymmersamt. Inte minst för dem som ska leva stämplade. Kanske värre dock för dem som visste vad sant var och höll tyst, aldrig tog risken att säga något emot den dominerande dumheten och utstötandet. Har Dante rätt, hamnar den sortens folk längst ner i Inferno. Tja igen.
Sorteringsmekanismerna har varit och är effektiva. De får konsekvenser. Jag behöver nog inte gå in på dem, för gjorde jag, skulle anklagelsen omedelbart riktas mot mig att jag är bitter. Sakligt kall i analysen om samtida orätt och orättfärdiga system i det kyrkliga är en omöjlig kategori. Bittert ska det vara. Det betyder personligt - Hans fel! Inte kyrkosystemets. Och han får, som det heter, skylla sig själv.
Men denna blogg är ju pigg, käck och munter?
Just. Och därför kom jag på att jag på ett självupptaget vis skulle komplettera bilden av mig.
Jag konverserade med äldsta barnbarnet, som inbjöd till konfirmation.
Först ett besked att vi kommer:
- Vi ser fram emot att komma. Ska vi hissa dig utanför kyrkan som brukligt?
- Absolut. (och så lite smileys, ni vet, som jag inte kan återge här).
- Kör hem mig i limousin när ni ändå håller på.
- Eller hästanspänd lövad vagn med ballonger och en champagneflarra på flaket?
- Och en tiara i håret.
- Bra. Du börjar fatta hur stort det är att konfirmeras.
- Storslaget är kravet för min konfirmation. (glada smileys igen)
Jag fick löfte att lägga ut vår konversation.
Tänk att vi två kan vara så fyndigt trevliga ihop. Och eftersom jag är morfar, inser alla, att trevligheten har sitt ursprung i mig. Trots hatkampanjerna.
Pilutta er!
Inte heller idag har Smålandsposten något om mottagandet av Modéus II. Det enda i tidningen som har bäring på honom är att en fd komminister försvarar biskopslönerna genom att ställa frågan om kommunchefers och kommunalråds löner. En kvinna i Småland hade nämligen ironiserat över valspråket Modéus II har, det om att Guds nåd är dig nog. Hon menade att det kan man säga när man har en hög lön. Poängen var lite för enkel så det var väl bra att en pensionär ryckte ut och komplicerade sammanhangen. Den som sedan vänder på bladet i dagens tidning ser att kommunchefen tjänar 99 000 i månaden. Biskopen får bara ihop 75 000 och kommunalrådet Frank i Växjö, efter beslut just i dag, får 76 250.
måndag 20 april 2015
Mörka om möjligt - och ljussätt
I mörkaste Afrika startades JamiiBora, en bank för mikrofinansiering. Linköpings stift lånade ut pengar i mars månad 2013. 6% ränta skulle stiftet få. 2½ miljon satsades. Lånet förföll i september, alltså ett halvt år senare, men då hade JamiiBora inte betalat vare sig ränta eller kapital. Det var väl lite bekymmersamt, kan man förmoda. Stiftet skrev ner 50% av värdet på de aktier som stiftet tecknat i företaget. Stiftet reserverade också 50% av lånebeloppet. Det betyder väl att stiftet anar sig ha gjort en usel affär. Så omförhandlades lånet. Banken får kapitalisera räntan och ställa ut en ny revers på 2 747 916 kronor och 67 öre. Detta lån löper november 2014 till 30 juni 2018.
Hänger ni med?
Aktierna då? De skrivs ner till 0:- nu. Dvs ner ytterligare 1/4 miljon.
Man får veta en del och anar lite mer när man läser protokoll från stiftsstyrelser.
Hej och hå. Så får det bli. Läsaren ser att saken nämns i en paragraf från Stiftsstyrelsen i Linköping, men har det blåsts alarm? Jag är osäker. Är det beskedliga sättet att hantera saken ett sätt att mörka? För hur kan ansvar utkrävas? Finns det någon som säger sig ha gjort fel? Finns det några förtroendevalda som förklarar sig ansvarsfullt skola avgå? Jag vet inte. Jag vet inte ens om de borde. Kanske kan miljoner blåsas, bara pengarna blir till nytta? Men det där ordet om att världens barn förmår skicka sig klokare, ljuder i bakgrunden.
Nu kan det verkligen förhålla sig på det viset, att Svenska kyrkan är alltför rik och då får vi tacka Gud för varje usel affär som görs. Å andra sidan kunde man förstås mena att pengarna ska arbeta för Guds rikes utbredande och därför förvaltas väl.
Vad jag egentligen undrar är kanske varför Kyrkans Tidning inte är mer alarmistisk. För få som ska skriva med för lite tid att undersöka, sa någon. Jag vet inte. Kyrkans Tidning kunde inte släpa sig till releasen av Martlings memoarer - men det gjorde inte Dagen heller. På plats fanns dock en uppsättning intressanta människor att intervjua. Är det i vår kommunikatörsstinna kyrka fortsättningsvis inte möjligt att få veta hur det egentligen är, bara få veta vad översåtarna tycker att vi ska få veta? Och självfallet vad vi inte ska få veta! Inte exakt i alla fall.
Nu har ni fått en inblick i det fögderi Modéus I ansvarar för.
Hur är det för Modéus II?
På twitter hade han lagt ut en bild att han vid Östrabo mött en biskopskollega. Den kollegan var lika mycket fejk som den påstådda Jesus i Växjö domkyrka var på påskdagen. Växjö går bra i den kyrkliga fejkbranschen, kan man förstå.
Hockey då? Mina nerver håller dåligt, jag håller min Lakershalsduk för ögonen - och då är det meningslöst att se matchen. Så har jag det. Men jag tittar liksom ändå och undrar varför jag ska utsätta mig för denna pärs. 2-2 i matcher. Men fejk var det inte.
I Smålandsposten hade jag denna morgon väntat en helsida med reportage från mottagandet av Modéus II. Hela stiftet representerades. Det stod inget om detta som hände i Sveriges största folkrörelse (som det numera heter). Däremot mycket sport och stort uppslag om auktion i Tolg samt marknad i Vislanda. Östra Småland hade dock en bild när Modéus II var på tidningen och tiggde uppmärksamhet. Han är fotograferad på redaktionen och Janne Adéen, ansvarig för avdelningen Släkt och vänner, frågade. Modéus II har sport och musik som fritidsintressen men kan inte riktigt svara på frågan om förebilder. Frågan om livets mening lever han med. Hans snabba bil är under avyttring, får vi veta. "Men jag vill helst inte prata om detta, för det kan sticka i människors ögon." Si där. Borgerlighetens moral! Då kanske folk undrar om det finns annat att försöka dölja. Snålhet gör Modéus II arg. Och han ska vara biskop i Småland!!! Hur ska detta gå?
Hänger ni med?
Aktierna då? De skrivs ner till 0:- nu. Dvs ner ytterligare 1/4 miljon.
Man får veta en del och anar lite mer när man läser protokoll från stiftsstyrelser.
Hej och hå. Så får det bli. Läsaren ser att saken nämns i en paragraf från Stiftsstyrelsen i Linköping, men har det blåsts alarm? Jag är osäker. Är det beskedliga sättet att hantera saken ett sätt att mörka? För hur kan ansvar utkrävas? Finns det någon som säger sig ha gjort fel? Finns det några förtroendevalda som förklarar sig ansvarsfullt skola avgå? Jag vet inte. Jag vet inte ens om de borde. Kanske kan miljoner blåsas, bara pengarna blir till nytta? Men det där ordet om att världens barn förmår skicka sig klokare, ljuder i bakgrunden.
Nu kan det verkligen förhålla sig på det viset, att Svenska kyrkan är alltför rik och då får vi tacka Gud för varje usel affär som görs. Å andra sidan kunde man förstås mena att pengarna ska arbeta för Guds rikes utbredande och därför förvaltas väl.
Vad jag egentligen undrar är kanske varför Kyrkans Tidning inte är mer alarmistisk. För få som ska skriva med för lite tid att undersöka, sa någon. Jag vet inte. Kyrkans Tidning kunde inte släpa sig till releasen av Martlings memoarer - men det gjorde inte Dagen heller. På plats fanns dock en uppsättning intressanta människor att intervjua. Är det i vår kommunikatörsstinna kyrka fortsättningsvis inte möjligt att få veta hur det egentligen är, bara få veta vad översåtarna tycker att vi ska få veta? Och självfallet vad vi inte ska få veta! Inte exakt i alla fall.
Nu har ni fått en inblick i det fögderi Modéus I ansvarar för.
Hur är det för Modéus II?
På twitter hade han lagt ut en bild att han vid Östrabo mött en biskopskollega. Den kollegan var lika mycket fejk som den påstådda Jesus i Växjö domkyrka var på påskdagen. Växjö går bra i den kyrkliga fejkbranschen, kan man förstå.
Hockey då? Mina nerver håller dåligt, jag håller min Lakershalsduk för ögonen - och då är det meningslöst att se matchen. Så har jag det. Men jag tittar liksom ändå och undrar varför jag ska utsätta mig för denna pärs. 2-2 i matcher. Men fejk var det inte.
I Smålandsposten hade jag denna morgon väntat en helsida med reportage från mottagandet av Modéus II. Hela stiftet representerades. Det stod inget om detta som hände i Sveriges största folkrörelse (som det numera heter). Däremot mycket sport och stort uppslag om auktion i Tolg samt marknad i Vislanda. Östra Småland hade dock en bild när Modéus II var på tidningen och tiggde uppmärksamhet. Han är fotograferad på redaktionen och Janne Adéen, ansvarig för avdelningen Släkt och vänner, frågade. Modéus II har sport och musik som fritidsintressen men kan inte riktigt svara på frågan om förebilder. Frågan om livets mening lever han med. Hans snabba bil är under avyttring, får vi veta. "Men jag vill helst inte prata om detta, för det kan sticka i människors ögon." Si där. Borgerlighetens moral! Då kanske folk undrar om det finns annat att försöka dölja. Snålhet gör Modéus II arg. Och han ska vara biskop i Småland!!! Hur ska detta gå?
söndag 19 april 2015
På kärlekens sida
"Kyrkan ska stå på kärlekens sida hur än kärleken tar sig uttryck, sa Modéus II I Radio Kalmar. De flesta tyckte nog att det lät fint. Men inte jag. För jag tror inte man kan säga så - oreserverat. Journalister som inte vill skära tunna skivor utan yxa till, blir förstås nöjda. Men "hur än kärleken tar sig uttryck" kan omöjligen vara en accepterad hållning. Inte ens om man med kärlek avser sexualitet. För vad gäller då det så kallade "prästbråket" i Visby? I så fall är det väl en alldeles pigg idé att kalla domprosten i Luleå (kondomprosten) till Visby och be henne stå utanför domkyrkan en söndagsförmiddag och dela ut kondomer? Hur än kärleken tar sig uttryck, säger Modéus II. Nu får kanske en del husdjur passa sig och vad med pedofilerna - vilka ska akta sig nu? Orden löd ju: Hur än kärleken tar sig uttryck!
Aposteln varnar väl för en del som är kärlek, eller har jag missuppfattat något? Kärleken till pengar är väl en väldig drivkraft och ett kärleksuttryck vi ska passa oss för. Maj-Lis Klintrot skrev insändare i Smålandsposten i går och ironiserade över biskopens valspråk "Guds nåd är allt du behöver", för hon hade kläm på vad en biskop tjänar.
Det är inte lätt för biskoparna. De blir offentliga personer, sägs det, och ska uttrycka meningar om det mesta. Problemet är inte att det låter bra, det som sägs, för det det gör det. Problemet är om någon ger sig till att ställa kritiska frågor om det som sägs. Då brukar inte så mycket återstå, nämligen. För det kan omöjligen vara så att Kyrkan ska stå på kärlekens sida hur än kärleken tar sig uttryck. Inte som penningbegär, inte som maktlystnad, inte som egenkärlek.
Ska det talas kärlek måst det nog dessvärre också talas omvändelse.
Det mesta - också det finaste - lider ju av den skadan att det är bortvänt från Gud.
Hur ser denna bortvändhet alldeles konkret ut?
Och ska tillvaron kompliceras, återstår väl att definiera vad ett äktenskap är så att de kristna världen över kan vara hyfsat överens. Som vi var. Innan riksdagen fattade beslut om enkönad vigsel.
Modéus II har nu varit på medieturné i Jönköping och Kalmar. I Östra Småland fanns inget att läsa om honom. I Radio Kalmar talade han om kärleken, som sagt. Samma tema kom upp i Jönköping. 22 pingstpastorer har satt agendan och så 23 andra som i tidningen Dagen tyckte tvärtemot. Ville Modéus komma ut med sina egna frågor till stiftet, fungerade inte medieturnén.
I morgon blir det väl en sida i Smålandsposten om mottagandet i Växjö. Stiftet står uppställt. Många präster lär vara där och inte hemma i sina församlingar för att förkunna och fira mässa. Det behövs ju inte så många präster heller, som vi sett i gudstjänstreduktionernas tidevarv. Det är mycket upphaussat kring biskopar nuförtiden. De i tjänsten grånade prästerna kanske kan tänka: Ju mindre det är i verkligheten, desto större blir uttrycken. Det är mänskligt men kanske lika mänskligt som det till sist är dumt?
Den 30 april intervjuas Modéus II av Kronobergaren och Magazinet (en numera obetydlig tidning och en gratispublikation kring Växjö). Det måste betyda att biskopens deltagande i Pridefestivalen i Växjö uppmärksammas lägligt. Medieturnén fortsätter den 11 maj och den 8 juni. Kommer inte berget till Muhammed, liksom. Men jag är tillsagd på skarpen. När hunden Lovis, 2 år, kollar vad som finns på frukostbordet, får jag inte säga: "Modéus, ner med dig!" Jag förstår inte varför. Turné som turné och uppmärksamhet som uppmärksamhet.
Men blir man inte lite trött?
På hunden, menar jag förstås.
Aposteln varnar väl för en del som är kärlek, eller har jag missuppfattat något? Kärleken till pengar är väl en väldig drivkraft och ett kärleksuttryck vi ska passa oss för. Maj-Lis Klintrot skrev insändare i Smålandsposten i går och ironiserade över biskopens valspråk "Guds nåd är allt du behöver", för hon hade kläm på vad en biskop tjänar.
Det är inte lätt för biskoparna. De blir offentliga personer, sägs det, och ska uttrycka meningar om det mesta. Problemet är inte att det låter bra, det som sägs, för det det gör det. Problemet är om någon ger sig till att ställa kritiska frågor om det som sägs. Då brukar inte så mycket återstå, nämligen. För det kan omöjligen vara så att Kyrkan ska stå på kärlekens sida hur än kärleken tar sig uttryck. Inte som penningbegär, inte som maktlystnad, inte som egenkärlek.
Ska det talas kärlek måst det nog dessvärre också talas omvändelse.
Det mesta - också det finaste - lider ju av den skadan att det är bortvänt från Gud.
Hur ser denna bortvändhet alldeles konkret ut?
Och ska tillvaron kompliceras, återstår väl att definiera vad ett äktenskap är så att de kristna världen över kan vara hyfsat överens. Som vi var. Innan riksdagen fattade beslut om enkönad vigsel.
Modéus II har nu varit på medieturné i Jönköping och Kalmar. I Östra Småland fanns inget att läsa om honom. I Radio Kalmar talade han om kärleken, som sagt. Samma tema kom upp i Jönköping. 22 pingstpastorer har satt agendan och så 23 andra som i tidningen Dagen tyckte tvärtemot. Ville Modéus komma ut med sina egna frågor till stiftet, fungerade inte medieturnén.
I morgon blir det väl en sida i Smålandsposten om mottagandet i Växjö. Stiftet står uppställt. Många präster lär vara där och inte hemma i sina församlingar för att förkunna och fira mässa. Det behövs ju inte så många präster heller, som vi sett i gudstjänstreduktionernas tidevarv. Det är mycket upphaussat kring biskopar nuförtiden. De i tjänsten grånade prästerna kanske kan tänka: Ju mindre det är i verkligheten, desto större blir uttrycken. Det är mänskligt men kanske lika mänskligt som det till sist är dumt?
Den 30 april intervjuas Modéus II av Kronobergaren och Magazinet (en numera obetydlig tidning och en gratispublikation kring Växjö). Det måste betyda att biskopens deltagande i Pridefestivalen i Växjö uppmärksammas lägligt. Medieturnén fortsätter den 11 maj och den 8 juni. Kommer inte berget till Muhammed, liksom. Men jag är tillsagd på skarpen. När hunden Lovis, 2 år, kollar vad som finns på frukostbordet, får jag inte säga: "Modéus, ner med dig!" Jag förstår inte varför. Turné som turné och uppmärksamhet som uppmärksamhet.
Men blir man inte lite trött?
På hunden, menar jag förstås.
lördag 18 april 2015
Sturmark tänker till
När Christer Sturmark tänkt färdigt, kom han på att Svenska kyrkan går Sverigedemokraternas ärende. Han publicerade en kravlista på vad som måste göras för att Svenska kyrkan ska komma ur Sverigedemokraternas grepp - eller hur det nu är. För som det är nu, går Svenska kyrkan "hand i hand" med främlingsfientliga krafter.
Jag skulle kanske uppfatta det tänkta som illa tänkt och fundera över varför just Kyrkans Tidning fann inlägget värt att publicera, men jag kunde å andra sidan pröva att vara lite mer positiv och förvandla Sturmarks förslag till motion i kyrkomötet. På så vis blir Svenska kyrkan "respektingivande" i Sturmarks ögon. "Relevant och respektingivande" kunde vara nya ledord.
Jag punktar förslagen:
* Svenska kyrkan bör gå emot förslaget till lagändring när det handlar om skolavslutningar.
* Svenska kyrkan bör ta aktiv ställning för den sekulära statens religionsneutralitet.
* Svenska kyrkan bör försvara den nuvarande lagen om konfessionsfri undervisning och utbildning.
* Svenska kyrkan bör sluta göra anspråk på att Skatteverket ordnar kyrkoavgiften.
* Svenska kyrkan bör fatta beslut om att följa marknadsföringslagen, antingen så att döpta spädbarn inte bör registreras som medlemmar eller så att alla 18-åringar får ett brev där de får möjlighet att aktivt välja medlemskap. "Om de inte sänder tillbaka blanketten tas de automatiskt bort ur registren."
* Svenska kyrkan bör begära att kommunerna tar över begravningsverksamheten.
* Svenska kyrkan bör förespråka religionsfrihet för alla, statschefen också.
* Svenska kyrkan bör begära att lagen om Svenska kyrkan avskaffas.
* Svenska kyrkan bör avsäga sig vigselrätten.
* Svenska kyrkan bör fatta ett principbeslut om att bejaka att låna ut kyrkor till viss sekulär verksamhet som till exempel konserter eller skolavslutningar, utan prästers medverkan.
* Riktigt vad Svenska kyrkan ska göra, framgår inte av Sturmarks artikel, men Svenska kyrkan får ett omfattande utrymme i SVT och SR med möjlighet att i gudstjänster och andakter missionera. Bör Svenska kyrkan avstå, alltså?
Kyrkan bör bli myndig och självständig. "Och utöver det är det närmast otillständigt att Svenska kyrkan passivt fortsätter att utnyttja sin privilegierade ställning, vilket gynnar de främlingsfientliga krafter som vill upphöja kristendomen till statlig norm på bekostnad av alla andra livsåskådningar."
Jag skriver gärna motionen men innan jag gör det, kanske det vore bra om jag fick veta varför just Svenska kyrkan ska ställa dessa krav. Att Sturmark gör, kan jag förstå. Men varför skulle Svenska kyrkan göra det? Är inte själva syftet det gamla vanlig, att kringskära de kyrkliga möjligheterna? Lite Wahrthegau alltså!
Jag snabbsammanfattar de tretton punkterna som sammanfattar den nazistiska kyrkopolitiken. På ett sätt är detta en generell modell för modern religionspolitik, förstår jag.
Gauleiter Greiser i Warthegau visste den 14 mars 1940 hur det skulle vara
* Kyrkor finns inte längre "im staatlichen Sinne". De är numera kyrkliga sällskap, alltså föreningar.
* Ledningen ligger inte i händerna på ansvariga (präster, tjänstemän) utan hos föreningsföreståndare.
* Någon kyrkolag eller andra sådana bestämmelser finns det därmed inte längre.
* Det finns inga förbindelser med grupper utanför Warthegau och därmed ingen rättslig, ekonomisk eller tjänsteförbindelse med Rikskyrkan.
* Medlemmar kan bara myndiga bli. Det finns ingen landskyrka, ingen folkkyrka eller territorialkyrka. Den som kommer till Warthegau måste själv skriftligen begära att få bli upptagen i kyrkoföreningen där.
* Alla konfessionella grupper och kringorganisationer (ungdomsgrupper) upplöses och förbjuds.
* Tyskar och polacker kan inte vara med i samma kyrka (nationalitetsprincipen). "Dies tritt für den Nationalsozialismus zum ersten Male in Kraft."
* Konfirmationsundervisning får inte erbjudas i skolan.
* Förutom föreningsbidrag får inga ekonomiska tillskott ges.
* Förutom kultrum får föreningen inte äga byggnader, hus mark eller begravningsplatser.
* Alla stiftelser och kloster upplöses, eftersom de inte motsvarar den tyska sedligheten och befolkningspolitiken.
* Föreningarna får inte bedriva välfärdspolitik. Den sköts av NSV, Nationalsozialistische Volkswohlfahrt.
* Prästerna får bara vara verksamma i föreningarna i Warthegau. De är inte heller i första hand präster (Geistliche) utan måste ha ett annat yrke.
Jag har nu återgett Paul Gürtler, Nationalsozialismus und evangelische Kirchen in Wartegau, Arbeiten zur Geschichte des Kirchenkämpfes, Band 8, Vandenhoeck & Ruprecht 1958, s 200-201
Säga vad man vill om nazisterna, men de genomförde sin egen politik utan att tycka att Kyrkan själv borde begära att den skulle genomföras. De tyckte att Kyrkan förfor otillständigt och hade en privilegierad ställning men de hade också Kraft durch Freude att genomföra en nazistisk kyrkopolitik utan patetiska vädjanden till Kyrkan att den borde begära just en nazistisk kyrkopolitik. Det måste man väl ropa heil till?
Folkkyrka var det, en folkkyrka styrd av nationalitetsprincipen. Tyska präster fick inte betjäna polacker och polska präster inte tyskar. Ordnung muss sein. Det lät likadant i Posen (Gau und Kirche des Posener Konsistoriums, boken s 140ff).
Lite kul med en kristen gudstjänst som på kyrkdörren annonseras annonseras: "Gudstjänst från klockan ... till klockan ... bara tillåten för tyskar". Vi kallar detta folkkyrka - och det är det ju utifrån nationalitetsprincipen.
Återstår att fundera över hur Kyrkans Tidning tänkte om Sturmarks bidrag. Varför skulle just Kyrkans Tidning sprida detta budskap?
Ska jag skriva motionen? Men fortfarande: varför? Varför skulle Sturmarks ärende vara Svenska kyrkans? För att bli respektingivande?
Tror Sturmark egentligen att de kristna är dumma i huvudet?
Säg då det. Kyrkans Tidning publicerar nog beskedet.
Jag skulle kanske uppfatta det tänkta som illa tänkt och fundera över varför just Kyrkans Tidning fann inlägget värt att publicera, men jag kunde å andra sidan pröva att vara lite mer positiv och förvandla Sturmarks förslag till motion i kyrkomötet. På så vis blir Svenska kyrkan "respektingivande" i Sturmarks ögon. "Relevant och respektingivande" kunde vara nya ledord.
Jag punktar förslagen:
* Svenska kyrkan bör gå emot förslaget till lagändring när det handlar om skolavslutningar.
* Svenska kyrkan bör ta aktiv ställning för den sekulära statens religionsneutralitet.
* Svenska kyrkan bör försvara den nuvarande lagen om konfessionsfri undervisning och utbildning.
* Svenska kyrkan bör sluta göra anspråk på att Skatteverket ordnar kyrkoavgiften.
* Svenska kyrkan bör fatta beslut om att följa marknadsföringslagen, antingen så att döpta spädbarn inte bör registreras som medlemmar eller så att alla 18-åringar får ett brev där de får möjlighet att aktivt välja medlemskap. "Om de inte sänder tillbaka blanketten tas de automatiskt bort ur registren."
* Svenska kyrkan bör begära att kommunerna tar över begravningsverksamheten.
* Svenska kyrkan bör förespråka religionsfrihet för alla, statschefen också.
* Svenska kyrkan bör begära att lagen om Svenska kyrkan avskaffas.
* Svenska kyrkan bör avsäga sig vigselrätten.
* Svenska kyrkan bör fatta ett principbeslut om att bejaka att låna ut kyrkor till viss sekulär verksamhet som till exempel konserter eller skolavslutningar, utan prästers medverkan.
* Riktigt vad Svenska kyrkan ska göra, framgår inte av Sturmarks artikel, men Svenska kyrkan får ett omfattande utrymme i SVT och SR med möjlighet att i gudstjänster och andakter missionera. Bör Svenska kyrkan avstå, alltså?
Kyrkan bör bli myndig och självständig. "Och utöver det är det närmast otillständigt att Svenska kyrkan passivt fortsätter att utnyttja sin privilegierade ställning, vilket gynnar de främlingsfientliga krafter som vill upphöja kristendomen till statlig norm på bekostnad av alla andra livsåskådningar."
Jag skriver gärna motionen men innan jag gör det, kanske det vore bra om jag fick veta varför just Svenska kyrkan ska ställa dessa krav. Att Sturmark gör, kan jag förstå. Men varför skulle Svenska kyrkan göra det? Är inte själva syftet det gamla vanlig, att kringskära de kyrkliga möjligheterna? Lite Wahrthegau alltså!
Jag snabbsammanfattar de tretton punkterna som sammanfattar den nazistiska kyrkopolitiken. På ett sätt är detta en generell modell för modern religionspolitik, förstår jag.
Gauleiter Greiser i Warthegau visste den 14 mars 1940 hur det skulle vara
* Kyrkor finns inte längre "im staatlichen Sinne". De är numera kyrkliga sällskap, alltså föreningar.
* Ledningen ligger inte i händerna på ansvariga (präster, tjänstemän) utan hos föreningsföreståndare.
* Någon kyrkolag eller andra sådana bestämmelser finns det därmed inte längre.
* Det finns inga förbindelser med grupper utanför Warthegau och därmed ingen rättslig, ekonomisk eller tjänsteförbindelse med Rikskyrkan.
* Medlemmar kan bara myndiga bli. Det finns ingen landskyrka, ingen folkkyrka eller territorialkyrka. Den som kommer till Warthegau måste själv skriftligen begära att få bli upptagen i kyrkoföreningen där.
* Alla konfessionella grupper och kringorganisationer (ungdomsgrupper) upplöses och förbjuds.
* Tyskar och polacker kan inte vara med i samma kyrka (nationalitetsprincipen). "Dies tritt für den Nationalsozialismus zum ersten Male in Kraft."
* Konfirmationsundervisning får inte erbjudas i skolan.
* Förutom föreningsbidrag får inga ekonomiska tillskott ges.
* Förutom kultrum får föreningen inte äga byggnader, hus mark eller begravningsplatser.
* Alla stiftelser och kloster upplöses, eftersom de inte motsvarar den tyska sedligheten och befolkningspolitiken.
* Föreningarna får inte bedriva välfärdspolitik. Den sköts av NSV, Nationalsozialistische Volkswohlfahrt.
* Prästerna får bara vara verksamma i föreningarna i Warthegau. De är inte heller i första hand präster (Geistliche) utan måste ha ett annat yrke.
Jag har nu återgett Paul Gürtler, Nationalsozialismus und evangelische Kirchen in Wartegau, Arbeiten zur Geschichte des Kirchenkämpfes, Band 8, Vandenhoeck & Ruprecht 1958, s 200-201
Säga vad man vill om nazisterna, men de genomförde sin egen politik utan att tycka att Kyrkan själv borde begära att den skulle genomföras. De tyckte att Kyrkan förfor otillständigt och hade en privilegierad ställning men de hade också Kraft durch Freude att genomföra en nazistisk kyrkopolitik utan patetiska vädjanden till Kyrkan att den borde begära just en nazistisk kyrkopolitik. Det måste man väl ropa heil till?
Folkkyrka var det, en folkkyrka styrd av nationalitetsprincipen. Tyska präster fick inte betjäna polacker och polska präster inte tyskar. Ordnung muss sein. Det lät likadant i Posen (Gau und Kirche des Posener Konsistoriums, boken s 140ff).
Lite kul med en kristen gudstjänst som på kyrkdörren annonseras annonseras: "Gudstjänst från klockan ... till klockan ... bara tillåten för tyskar". Vi kallar detta folkkyrka - och det är det ju utifrån nationalitetsprincipen.
Återstår att fundera över hur Kyrkans Tidning tänkte om Sturmarks bidrag. Varför skulle just Kyrkans Tidning sprida detta budskap?
Ska jag skriva motionen? Men fortfarande: varför? Varför skulle Sturmarks ärende vara Svenska kyrkans? För att bli respektingivande?
Tror Sturmark egentligen att de kristna är dumma i huvudet?
Säg då det. Kyrkans Tidning publicerar nog beskedet.
fredag 17 april 2015
I vår tid - den postkristna resan fortsätter
Callum G. Brown förvånades i boken The Death of Christian Britain över att det gamla kristna hade dött under hans livstid - i så små steg, antar jag han menade, att han inte riktigt lagt märke till vad som egentligen skedde i det som syntes ske när det egentligen skedde. Vi borde nog vara förvånade lite till mans.
Dr Lennart Johnsson, 60, har undersökt det s k läget i nuvarande Växjö pastorat, dvs läst siffror. I den version jag har (den kommer av trycket i dagarna, om den inte redan har kommit) saknas lite siffermaterial, men det är just nu av underordnat intresse.
Jag tar fram lite siffror att meditera över.
Först griper vi oss an frågan om antalet gudstjänsttillfällen och den procentuella förändringen mellan 1995 och 2012:
Aneboda-Asa-Bergs församling - 68.4%
Bergunda församling - 4.0%
Jäts församling - 37.7%
Nöbbele församling - 23.2%
Skogslyckans församling (Växjö) - 17.1%
Teleborgs församling (Växjö) - 6.3%
Uråsa församling - 35.3%
Växjö domkyrkoförsamling - 14.7%
Växjö Maria församling - 28.1%
Öja församling + 17.8%
Öjaby församling - 30.3%
Ör-Ormesberga församling - 47.8%
Östra Torsås församling - 9.4%
Lite överraskande var det, tyckte jag, att antalet gudstjänster minskat i staden Växjö. Aneboda-Asa-Bergs församling är alltså också tätorten Lammhult med en rejäl minskning av det s k gudstjänstutbudet.
Ör-Ormesberga redovisar också en ansenlig minskning. I princip en halvering. Må vara att en folkkyrka inte lyckas samla folket - men den brukar kunna fortsätta det som det kyrkliga livet syftat till om än i mindre format. Men alltså icke som det var, det är bara alltför uppenbart. Hur ska nu denna kollaps bortförklaras?
Nu gör jag ett omtag och kollar antalet deltagare vid huvudgudstjänst för att se den procentuella förändringen 1995-2012.
Aneboda-Asa-Bergs församling - 63.10%
Bergunda församling - 42.3%
Jäts församling - 73.50%
Nöbbele församling - 25.80%
Skogslyckans församling (Växjö) - 46.10%
Teleborgs församling - 31.40%
Uråsa församling - 54.70%
Växjö domkyrkoförsamling - 4.20%
Växjö Maria församling - 42.50%
Öja församling - 41.20%
Öjaby församling - 47.40%
Ör-Ormesberga församling - 55.80%
Östra Torsås församling - 53.70%
I Ör-Ormesberga har församlingen tappat lite fler än vad som motsvarar gudstjänstneddragningen.
I Öja är det fler gudstjänster men färre firare. Detta kan trots allt indikera en ny satsning, som kommer att visa sig ge resultat efterhand.
Somliga tillbakagångar i staden Växjö ger mycket att fundera över - för att nu inte tala om Aneboda-Asa-Bergs församlingar.
Är det fel att uppfatta ett samband mellan antalet gudstjänster och antalet gudstjänstdeltagare/besökare? Rimligtvis inte. Men det betyder inte att detta är den enda relevanta faktorn. Landsbygden glesas ut. Men vad med staden där också domkyrkoförsamlingen går lite tillbaka medan kringförsamlingarna redovisat uppseendeväckande nedgångar?
Domprosten Thomas Pettersson är chef för pastoratet och stordriftschef. Det är inte utan att vi snart skulle vilja se siffrorna för 2014, för det måste väl vara så, att den nya organisationen sätter stopp för nedgångarna.
För egen del tänker jag i personlighetskategorier - och i fråga om sakramental säkerhet. Handen på mitt syndiga hjärta - det finns präster till vars gudstjänster inte ens åtta hästar skulle kunna dra mig. Och jag är nog inte ensam om den bedömningen, tycks det.
Det mest omskakande kanske dock är något annat. Detta som hände, hände i vår tid och utan så värst mycket debatt.Jag skrev en del men det kunde lämnas oläst för alla visste på förhand att jag alltid har fel. Tänk er en bank som förlorat i omsättning i de tal som nu redovisas - eller ett storföretag. Tänk er ett politiskt parti - hade ledningen suttit kvar? Eller, ni som kan, fundera över motsvarande förlustsiffror i militära förband - vad hade sådana siffror kallats? Bara fältmarskalken Haig hade med en axelryckning hanterat informationer av detta slag. Kanske de stora diktatorerna. Men de andra?
Och vi samtalar inte. Några kommer med sina besvärjelser om den älskade folkkyrka, som redovisar dessa prestationer. Hur älskad är den då? De flesta tiger. Tillräckligt gamla präster längtar efter pensionen och kommunikatörerna funderar över hur budskapet ska kunna paketeras om för att passa mottagarna. När mottagarna upptäcker det gamla innehållet, får det bytas och paketeras om en gång till. Biskoparna kommer än en gång att tvingas träda upp som professionella optimister. Vad ska de annars göra? Börja ringa i kyrkklockorna stiftet runt för att varna för fara? Nävisst, det konceptet är redan förbrukat.
Så har vi det som vi har det.
Är det näsvist att försöka antyda att när det inte finns några stabilt högkyrkliga präster kvar, så går det folkkyrkan illa? Eller vad är det annars som har hänt?
På söndag tas Modéus II emot. Han säger sig vara optimistisk inför framtiden. Hans biskopsvapen innehåller en örn med en boll. Lekfullt, humoristiskt.Och Mogren drar ner skrattsalvor vid biskopshearingen, får vi veta. Där är vi. Jag läser just nu en ny bok om Göring. Han var också en kul typ.
Hahahaha. Always look at the bright side of life.
Minus mer än 60%. Hahaha! Biskopen är framtidsoptimist, det var det besked vi fick.
Det är säkert fel att påminna om befälsförlusterna i Vietnamkriget. 17% av befälet sköts i ryggen. Soldaterna gick inte på vad de sagt. Men det ska vi alls inte påminna om. Hahahaha. För egen del ser jag mest biskopar då jag äter fina middagar med dem. I det läget ska inte den goda stämningen fördärvas. det ska vara gemytligt. Hahahaha. Liksom.
Och den postkristna resan fortsätter.
Lika framgångsrik som när Växjö Lakers reser till Skellefteå, tror jag. 4-2 till Lakers, en nervpärs för oss svaga, men i alla fall. Och vi blir väl postkristna hela bunten - i brist på motstånd om inte annat.
Dr Lennart Johnsson, 60, har undersökt det s k läget i nuvarande Växjö pastorat, dvs läst siffror. I den version jag har (den kommer av trycket i dagarna, om den inte redan har kommit) saknas lite siffermaterial, men det är just nu av underordnat intresse.
Jag tar fram lite siffror att meditera över.
Först griper vi oss an frågan om antalet gudstjänsttillfällen och den procentuella förändringen mellan 1995 och 2012:
Aneboda-Asa-Bergs församling - 68.4%
Bergunda församling - 4.0%
Jäts församling - 37.7%
Nöbbele församling - 23.2%
Skogslyckans församling (Växjö) - 17.1%
Teleborgs församling (Växjö) - 6.3%
Uråsa församling - 35.3%
Växjö domkyrkoförsamling - 14.7%
Växjö Maria församling - 28.1%
Öja församling + 17.8%
Öjaby församling - 30.3%
Ör-Ormesberga församling - 47.8%
Östra Torsås församling - 9.4%
Lite överraskande var det, tyckte jag, att antalet gudstjänster minskat i staden Växjö. Aneboda-Asa-Bergs församling är alltså också tätorten Lammhult med en rejäl minskning av det s k gudstjänstutbudet.
Ör-Ormesberga redovisar också en ansenlig minskning. I princip en halvering. Må vara att en folkkyrka inte lyckas samla folket - men den brukar kunna fortsätta det som det kyrkliga livet syftat till om än i mindre format. Men alltså icke som det var, det är bara alltför uppenbart. Hur ska nu denna kollaps bortförklaras?
Nu gör jag ett omtag och kollar antalet deltagare vid huvudgudstjänst för att se den procentuella förändringen 1995-2012.
Aneboda-Asa-Bergs församling - 63.10%
Bergunda församling - 42.3%
Jäts församling - 73.50%
Nöbbele församling - 25.80%
Skogslyckans församling (Växjö) - 46.10%
Teleborgs församling - 31.40%
Uråsa församling - 54.70%
Växjö domkyrkoförsamling - 4.20%
Växjö Maria församling - 42.50%
Öja församling - 41.20%
Öjaby församling - 47.40%
Ör-Ormesberga församling - 55.80%
Östra Torsås församling - 53.70%
I Ör-Ormesberga har församlingen tappat lite fler än vad som motsvarar gudstjänstneddragningen.
I Öja är det fler gudstjänster men färre firare. Detta kan trots allt indikera en ny satsning, som kommer att visa sig ge resultat efterhand.
Somliga tillbakagångar i staden Växjö ger mycket att fundera över - för att nu inte tala om Aneboda-Asa-Bergs församlingar.
Är det fel att uppfatta ett samband mellan antalet gudstjänster och antalet gudstjänstdeltagare/besökare? Rimligtvis inte. Men det betyder inte att detta är den enda relevanta faktorn. Landsbygden glesas ut. Men vad med staden där också domkyrkoförsamlingen går lite tillbaka medan kringförsamlingarna redovisat uppseendeväckande nedgångar?
Domprosten Thomas Pettersson är chef för pastoratet och stordriftschef. Det är inte utan att vi snart skulle vilja se siffrorna för 2014, för det måste väl vara så, att den nya organisationen sätter stopp för nedgångarna.
För egen del tänker jag i personlighetskategorier - och i fråga om sakramental säkerhet. Handen på mitt syndiga hjärta - det finns präster till vars gudstjänster inte ens åtta hästar skulle kunna dra mig. Och jag är nog inte ensam om den bedömningen, tycks det.
Det mest omskakande kanske dock är något annat. Detta som hände, hände i vår tid och utan så värst mycket debatt.Jag skrev en del men det kunde lämnas oläst för alla visste på förhand att jag alltid har fel. Tänk er en bank som förlorat i omsättning i de tal som nu redovisas - eller ett storföretag. Tänk er ett politiskt parti - hade ledningen suttit kvar? Eller, ni som kan, fundera över motsvarande förlustsiffror i militära förband - vad hade sådana siffror kallats? Bara fältmarskalken Haig hade med en axelryckning hanterat informationer av detta slag. Kanske de stora diktatorerna. Men de andra?
Och vi samtalar inte. Några kommer med sina besvärjelser om den älskade folkkyrka, som redovisar dessa prestationer. Hur älskad är den då? De flesta tiger. Tillräckligt gamla präster längtar efter pensionen och kommunikatörerna funderar över hur budskapet ska kunna paketeras om för att passa mottagarna. När mottagarna upptäcker det gamla innehållet, får det bytas och paketeras om en gång till. Biskoparna kommer än en gång att tvingas träda upp som professionella optimister. Vad ska de annars göra? Börja ringa i kyrkklockorna stiftet runt för att varna för fara? Nävisst, det konceptet är redan förbrukat.
Så har vi det som vi har det.
Är det näsvist att försöka antyda att när det inte finns några stabilt högkyrkliga präster kvar, så går det folkkyrkan illa? Eller vad är det annars som har hänt?
På söndag tas Modéus II emot. Han säger sig vara optimistisk inför framtiden. Hans biskopsvapen innehåller en örn med en boll. Lekfullt, humoristiskt.Och Mogren drar ner skrattsalvor vid biskopshearingen, får vi veta. Där är vi. Jag läser just nu en ny bok om Göring. Han var också en kul typ.
Hahahaha. Always look at the bright side of life.
Minus mer än 60%. Hahaha! Biskopen är framtidsoptimist, det var det besked vi fick.
Det är säkert fel att påminna om befälsförlusterna i Vietnamkriget. 17% av befälet sköts i ryggen. Soldaterna gick inte på vad de sagt. Men det ska vi alls inte påminna om. Hahahaha. För egen del ser jag mest biskopar då jag äter fina middagar med dem. I det läget ska inte den goda stämningen fördärvas. det ska vara gemytligt. Hahahaha. Liksom.
Och den postkristna resan fortsätter.
Lika framgångsrik som när Växjö Lakers reser till Skellefteå, tror jag. 4-2 till Lakers, en nervpärs för oss svaga, men i alla fall. Och vi blir väl postkristna hela bunten - i brist på motstånd om inte annat.
torsdag 16 april 2015
Bloggen som problem
Det finns ett visst värde i bloggskrivande. En dagbok på webben, med alla de svagheter som följer med snabba noteringar i tidens ström, betyder att samtal pågår. Bloggaren kan ha fel i sak, fel vad gäller perspektiv, fel i slutledningarna, kort sagt, fel i det mesta. Sådant stimulerar samtalet - om någon alls läser.
Bloggaren kan också få sammanhang alldeles rätt och förmedla nyheter och informationer som andra har nytta av. Om det som skrivs blir väldigt nyttigt för dem som vill veta sådant man annars aldrig får veta, kan man räkna med översåtarnas vresighet. Varför skulle de vara nöjda när pöbeln får veta hur det egentligen förhåller sig? Att systemförsvararna, så fort det befinnes lämpligt, rycker ut för att ge åthutningar, hör till. Den fina utmärkelsen "Årets bloggare" som jag fick av Kyrkans Tidning, måste nog betraktas som återkallad av den tidigare chefredaktören Fregert (visserligen nu omedelbart avgången, men likväl).
En mängd frågor som intresserar mig, skriver jag inte om. Sådant som ligger under självklar tystnadsplikt - från sammanträden, t ex - kan inte hamna på bloggen. Annat som ligger under prästerlig tystnadsplikt blir inte heller till blogginlägg. Maktgranskning hör hemma på bloggen, det är givet, liksom kyrkliga frågor som bär mot framtiden.
Är denna blogggsida "högkyrklig"? Knappast. Jag är. Även om jag hellre vill se mig som hörande till den kyrkliga förnyelsen är det väl högkyrklig jag ska kallas. Före detta Johansson kallar mig "den mest folkkyrklige", det gjorde min gamle kyrkoherde och prost Pehr Edwall också. Det beror på att min högkyrklighet är en konsekvens av det ungkyrkliga. Jag är ju svenskkyrklig reformkatolik. Mer än de flesta. Det kan man se på bloggen då och då. Vad högkyrkligheten står för, framgår inte alltid av bloggkommentarerna. Ibland ska det markeras.
Bloggkommentarerna både roar och oroar mig. Jag har haft hållningen att släppa igenom det mesta. Också ointelligenta påhopp. Det mesta rätar ut sig efterhand, tänker jag. Men jag förvånas ibland över debatter där ett par personer pucklar på varandra i frågor vitt skilda från det som blogginläggen handlat om. Jag kan också bli förvånad över det som närmast är att uppfatta som personlig aggressivitet. En sak är kritik i sak. All kritik styr inte in så. Här tacklas inte bara spelförare utan alla som finns på isen. Liksom.
Jag släppte igenom kommentaren att Johan Dalman inte skulle vara adlig. Den fann jag underhållande, för visst är han adlig. Kommentaren att jag är en hycklare får gå på samma kvot. Det är antagligen helt sant det som sägs även om det är svårt att objektivt fastställa. Sannare hade varit att beskriva mig som syndare. Det har jag offentligen uttalat i en rad högmässor åren igenom. Men varför skära tunna skivor?
Jag läser gärna bloggkommentarer skrivna av lärare. De gläder mig alltid. Det kan visa sig att lärare är just så svagsinta som jag minns en del av mina lärare. Då blir jag glad. Det kan också visa sig att lärare är begåvade och för begåvade resonemang. Då blir jag glad. Varen alltid glada, sålunda.
Bloggskrivandet med kommentarmöjlighet kan uppfattas vara ett moraliskt problem. De som annars inte skulle bli lästa eller kommenterade av någon, har en möjlighet att exponera sig här och uppfattas vara något. Om de inte haft andras bloggar där de kunnat kommentera, hade de inte haft några egentliga fora. Det händer att jag funderar över dem som självupptaget driver andra teman än de ärenden som bloggen lyft fram, eller kör några varv med den personliga okunnigheten i frågor som avhandlas och som kännetecknas därav att okunnigheten är påståelig. Till den påståeliga okunnigheten hör gärna tanken att bloggaren själv ska förklara det som en och annan inte fattar. Det är jag oftast alldeles ointresserad av. Bloggformatet är ingen frågelåda.
Jag kan också fundera över det moraliska ansvaret att opponera. Det finns i somliga lägen ett sådant ansvar. Men det finns också till sist ett ansvar att inte opponera och därmed ägna sig åt livsuppehållande behandling av en döende patient. En enkel men svår fråga om medicinsk etik, alltså.
Vi är några som tror att det är kört för Svenska kyrkan. Vi läser dagens nummer av Kyrkans Tidning och får bränsle till den brasan. Nu skiftar Svenska kyrkan tro, blir ideologisk. Det har jag inget intresse av men uppenbarligen inte en hel del andra. Låt det gå över styr. Men då når mig frågan som före detta Johansson ställde: "Tror du på Gud?" och i det läget återstår väl uppgiften att göra motstånd mot allt det som vill demontera kyrkan - också den demontering som framställer sig som fromsint och fin. Bön, arbete och bloggande, alltså. Samt häpnad över alla tigande fegisar som decennium efter decennium vägrar ta det på allvar, som faktiskt utspelar sig i Svenska kyrkan under deras livstid (fritt efter Callum G. Brown).
"Pigg, käck och munter" ska denna bloggsida vara.
När den inte längre kan vara det, ska den läggas ner. Men ännu har väl inte det pigga, käcka och muntra tagit slut? Det kanske finns skäl att återkomma i morgon. Kanske då med frågan vad Lisbeth Besselin i Bräkne-Hoby vet om min potens. Stimulerad av denna bloggsida vecklar hon på sin blogg ut sina misstankar om att den inte riktigt håller måttet. Om detta vet hon dock intet. "You ain't seen nothing, Bettan, and well never make that experience." Eller med Max Raabe: "Ich bin nur gut wenn keiner guckt."
Det enda jag jagat i Nya Tant Lilas trakter är en främmande ubåt. Och det enda som hindrade i den jakten stavades IKFN.
Hennes yrke? Lärare, förstås.
Bara en lärare kan sjunka så riktigt lågt i debatten. Överträffad bara av en politiskt aktiv lärare, kanske. Som en ubåt som den svenska marinen verkligen fått bekämpa. Ungefär. Pass upp för minslingor i viken, Bettan! Minor är potenta vapen.
Bloggaren kan också få sammanhang alldeles rätt och förmedla nyheter och informationer som andra har nytta av. Om det som skrivs blir väldigt nyttigt för dem som vill veta sådant man annars aldrig får veta, kan man räkna med översåtarnas vresighet. Varför skulle de vara nöjda när pöbeln får veta hur det egentligen förhåller sig? Att systemförsvararna, så fort det befinnes lämpligt, rycker ut för att ge åthutningar, hör till. Den fina utmärkelsen "Årets bloggare" som jag fick av Kyrkans Tidning, måste nog betraktas som återkallad av den tidigare chefredaktören Fregert (visserligen nu omedelbart avgången, men likväl).
En mängd frågor som intresserar mig, skriver jag inte om. Sådant som ligger under självklar tystnadsplikt - från sammanträden, t ex - kan inte hamna på bloggen. Annat som ligger under prästerlig tystnadsplikt blir inte heller till blogginlägg. Maktgranskning hör hemma på bloggen, det är givet, liksom kyrkliga frågor som bär mot framtiden.
Är denna blogggsida "högkyrklig"? Knappast. Jag är. Även om jag hellre vill se mig som hörande till den kyrkliga förnyelsen är det väl högkyrklig jag ska kallas. Före detta Johansson kallar mig "den mest folkkyrklige", det gjorde min gamle kyrkoherde och prost Pehr Edwall också. Det beror på att min högkyrklighet är en konsekvens av det ungkyrkliga. Jag är ju svenskkyrklig reformkatolik. Mer än de flesta. Det kan man se på bloggen då och då. Vad högkyrkligheten står för, framgår inte alltid av bloggkommentarerna. Ibland ska det markeras.
Bloggkommentarerna både roar och oroar mig. Jag har haft hållningen att släppa igenom det mesta. Också ointelligenta påhopp. Det mesta rätar ut sig efterhand, tänker jag. Men jag förvånas ibland över debatter där ett par personer pucklar på varandra i frågor vitt skilda från det som blogginläggen handlat om. Jag kan också bli förvånad över det som närmast är att uppfatta som personlig aggressivitet. En sak är kritik i sak. All kritik styr inte in så. Här tacklas inte bara spelförare utan alla som finns på isen. Liksom.
Jag släppte igenom kommentaren att Johan Dalman inte skulle vara adlig. Den fann jag underhållande, för visst är han adlig. Kommentaren att jag är en hycklare får gå på samma kvot. Det är antagligen helt sant det som sägs även om det är svårt att objektivt fastställa. Sannare hade varit att beskriva mig som syndare. Det har jag offentligen uttalat i en rad högmässor åren igenom. Men varför skära tunna skivor?
Jag läser gärna bloggkommentarer skrivna av lärare. De gläder mig alltid. Det kan visa sig att lärare är just så svagsinta som jag minns en del av mina lärare. Då blir jag glad. Det kan också visa sig att lärare är begåvade och för begåvade resonemang. Då blir jag glad. Varen alltid glada, sålunda.
Bloggskrivandet med kommentarmöjlighet kan uppfattas vara ett moraliskt problem. De som annars inte skulle bli lästa eller kommenterade av någon, har en möjlighet att exponera sig här och uppfattas vara något. Om de inte haft andras bloggar där de kunnat kommentera, hade de inte haft några egentliga fora. Det händer att jag funderar över dem som självupptaget driver andra teman än de ärenden som bloggen lyft fram, eller kör några varv med den personliga okunnigheten i frågor som avhandlas och som kännetecknas därav att okunnigheten är påståelig. Till den påståeliga okunnigheten hör gärna tanken att bloggaren själv ska förklara det som en och annan inte fattar. Det är jag oftast alldeles ointresserad av. Bloggformatet är ingen frågelåda.
Jag kan också fundera över det moraliska ansvaret att opponera. Det finns i somliga lägen ett sådant ansvar. Men det finns också till sist ett ansvar att inte opponera och därmed ägna sig åt livsuppehållande behandling av en döende patient. En enkel men svår fråga om medicinsk etik, alltså.
Vi är några som tror att det är kört för Svenska kyrkan. Vi läser dagens nummer av Kyrkans Tidning och får bränsle till den brasan. Nu skiftar Svenska kyrkan tro, blir ideologisk. Det har jag inget intresse av men uppenbarligen inte en hel del andra. Låt det gå över styr. Men då når mig frågan som före detta Johansson ställde: "Tror du på Gud?" och i det läget återstår väl uppgiften att göra motstånd mot allt det som vill demontera kyrkan - också den demontering som framställer sig som fromsint och fin. Bön, arbete och bloggande, alltså. Samt häpnad över alla tigande fegisar som decennium efter decennium vägrar ta det på allvar, som faktiskt utspelar sig i Svenska kyrkan under deras livstid (fritt efter Callum G. Brown).
"Pigg, käck och munter" ska denna bloggsida vara.
När den inte längre kan vara det, ska den läggas ner. Men ännu har väl inte det pigga, käcka och muntra tagit slut? Det kanske finns skäl att återkomma i morgon. Kanske då med frågan vad Lisbeth Besselin i Bräkne-Hoby vet om min potens. Stimulerad av denna bloggsida vecklar hon på sin blogg ut sina misstankar om att den inte riktigt håller måttet. Om detta vet hon dock intet. "You ain't seen nothing, Bettan, and well never make that experience." Eller med Max Raabe: "Ich bin nur gut wenn keiner guckt."
Det enda jag jagat i Nya Tant Lilas trakter är en främmande ubåt. Och det enda som hindrade i den jakten stavades IKFN.
Hennes yrke? Lärare, förstås.
Bara en lärare kan sjunka så riktigt lågt i debatten. Överträffad bara av en politiskt aktiv lärare, kanske. Som en ubåt som den svenska marinen verkligen fått bekämpa. Ungefär. Pass upp för minslingor i viken, Bettan! Minor är potenta vapen.
onsdag 15 april 2015
Finns det homosexuella i helvetet?
Det blev ett liv och ett kiv efter de 22 pingstpastorernas konstaterande att utövad homosexualitet är en synd. Vi ska väl inte närmare ta upp den omständigheten, att för alls inte länge sedan menade Svenska kyrkans biskopar detta också. Frondörerna var KG Hammar, då biskop i Lund, och Bengt Wadensjö, då biskop i Karlstad. De andra biskoparna var förvånade, kanske ärkebiskop Weman mer än de andra-. Vi talar 1990-tal.
Nu ska alltså Modéus II inviga Pridefestivalen i Växjö. Mer av samma. Biskop Eckerdal har gjort motsvarande. De går med samma vinnande leende i Prideparader som i biskopsprocessioner. Det är nog fint. I vart fall för förståsigpåarna. Modéus I trädde fram i SvD - digitalt. I den tryckta versionen rymdes han inte. Och jag är fortfarande lite tagen, för jag minns inte när en biskop senast fann anledning att i en annan tidning kommentera vad 22 pingstpastorer skrivit i Dagen. Har de hänt? Har det hänt i den avgörande frågan om dopet? Jag tror inte det.
Då ska väl grundfrågan ställas. Finns det homosexuella i helvetet. Visserligen nöjde sig pastorarna med att tala om synd men påhaket kom på kvällstidningsvis. Så hur är det - finns det bögar och flator i helvetet?
Svaret måste bli ett ja givet att 1. det finns ett helvete och 2. det finns något som verkligen är synd som får konsekvenser. På samma sätt kan man fråga om det finns biskopar i helvetet - och det gör det nog. Jag har sett en medeltida kyrkmålning illustrera saken och under årens lopp hämtat mycken uppbyggelse av den målningen. Finns det fler heterosexuella än homosexuella i helvetet? Antagligen - om vi nu ska ägna oss åt body-counting. Är det onödigt att hamna i helvetet hurdan man än är, bara med det gemensamma att vi alla är syndare? I högsta grad.
Ska en kristen hata bögar? Ja, fick jag klart för mig i förrgår när jag läste Ambrosius Aspertus. Det återstår för oss "att hata vår felande nästa med samma slags hat, som Herren hatade oss med, medan vi ännu var ogudaktiga." Där satt den. Vi ska hata de fula, de onda, syndarna med den sortens hat. Uppb 1:5
Jag antar att pingstpastorerna vill praktisera den hållningen och varna för synden, som är en verklig och listig kraft i våra liv. Men vad vill Modéus I? Han proklamerar Bibeln som "en samling vittnesbörd om Gud" och det är ett otydligare sätt att tala om Bibeln som Guds Ord, kan vän av teologisk och luthersk ordning tycka. Modéus I markerar mot ryckandet av enstaka bibelord ur deras sammanhang. Vilket är då sammanhanget? Det kallas "helhetsvisionen som är en kärleksvision". Om denna vision har vi tydligen historien igenom fått "en allt djupare förståelse".
Det tror inte jag.
När skulle vi ha haft tid att få den visionen - vi i jämförelse med fromt folk för länge sedan? Det Modéus I tror vara en "ständigt djupare förståelse", tror jag är alltmer bristande andliga insikter. Förstår Modéus I mer av vad det är "att vara människa i samklang med skapelse och Gud" (märk ordningsföljden!) än Luther eller Thomas av Aquino, mer än Paulus eller Augustinus? Mer än ökenfäderna?
Han ställer fram begreppet "kärlek" och det kan man göra - men kan man göra det utan att kvalificera begreppet? Är allt som kallas kärlek verkligen också kärlek? "Det avgörande är kärleken, och kyrkan ska stå på kärlekens sida", heter det. Argumentet är väl det som användes för att försvara både det ena och det andra från de kyrkligas sida när det handlade om kärleken till fosterlandet eller till folket. Det är inte så lite "Deutsche Christen" över argumentet.
Lite fascinerande - eller ett verksamt kräkmedel - är Modéus stolta omvändelse från den tidigare kyrkliga hållningen "som osynliggjort och djupt skadat olika minoriteter genom århundraden". Det kan man inte göra så mycket åt förutsatt att tiden inte kan vridas tillbaka. Men de som skadas av Svenska kyrkan nuvarande hållning att osynliggöra och på djupet skada sina medkristna - vad avser Modéus I göra för dem nu? Efter den stolta bekännelsen, menar jag. Ska Svenska kyrkan i ett slag sluta skada sina medarbetare på djupet och ska de inte längre osynliggöras utan möta respekt för sina teologiskt begrundade frågor och invändningar?
Modéus II ska den 4 maj vinna sina sporrar som biskop för Pridefestivalen i Växjö. Han börjar bra, må jag säga. Eller ska jag erkänna att jag blir frågande inför företeelsen biskop Fredrik Modéus på flera sätt. Kyrkligt sett, alltså. Han markerade också stenhårt mot dissidenterna i ämbetsfrågan när det var utfrågning. Så hur ska jag uppfatta saken nu? Frågetecknen ställer sig på rad.
I stort ser jag dock Modéus II som en ärans man. Liksom hans bror, Modéus I.
Lakers - Skellefteå 0-3 i går kväll. När Lakers supportrar begav sig hemåt berättade deras kroppshållningar hur det gått. De påminde väldigt mycket om - kyrkfolk!
Nu ska alltså Modéus II inviga Pridefestivalen i Växjö. Mer av samma. Biskop Eckerdal har gjort motsvarande. De går med samma vinnande leende i Prideparader som i biskopsprocessioner. Det är nog fint. I vart fall för förståsigpåarna. Modéus I trädde fram i SvD - digitalt. I den tryckta versionen rymdes han inte. Och jag är fortfarande lite tagen, för jag minns inte när en biskop senast fann anledning att i en annan tidning kommentera vad 22 pingstpastorer skrivit i Dagen. Har de hänt? Har det hänt i den avgörande frågan om dopet? Jag tror inte det.
Då ska väl grundfrågan ställas. Finns det homosexuella i helvetet. Visserligen nöjde sig pastorarna med att tala om synd men påhaket kom på kvällstidningsvis. Så hur är det - finns det bögar och flator i helvetet?
Svaret måste bli ett ja givet att 1. det finns ett helvete och 2. det finns något som verkligen är synd som får konsekvenser. På samma sätt kan man fråga om det finns biskopar i helvetet - och det gör det nog. Jag har sett en medeltida kyrkmålning illustrera saken och under årens lopp hämtat mycken uppbyggelse av den målningen. Finns det fler heterosexuella än homosexuella i helvetet? Antagligen - om vi nu ska ägna oss åt body-counting. Är det onödigt att hamna i helvetet hurdan man än är, bara med det gemensamma att vi alla är syndare? I högsta grad.
Ska en kristen hata bögar? Ja, fick jag klart för mig i förrgår när jag läste Ambrosius Aspertus. Det återstår för oss "att hata vår felande nästa med samma slags hat, som Herren hatade oss med, medan vi ännu var ogudaktiga." Där satt den. Vi ska hata de fula, de onda, syndarna med den sortens hat. Uppb 1:5
Jag antar att pingstpastorerna vill praktisera den hållningen och varna för synden, som är en verklig och listig kraft i våra liv. Men vad vill Modéus I? Han proklamerar Bibeln som "en samling vittnesbörd om Gud" och det är ett otydligare sätt att tala om Bibeln som Guds Ord, kan vän av teologisk och luthersk ordning tycka. Modéus I markerar mot ryckandet av enstaka bibelord ur deras sammanhang. Vilket är då sammanhanget? Det kallas "helhetsvisionen som är en kärleksvision". Om denna vision har vi tydligen historien igenom fått "en allt djupare förståelse".
Det tror inte jag.
När skulle vi ha haft tid att få den visionen - vi i jämförelse med fromt folk för länge sedan? Det Modéus I tror vara en "ständigt djupare förståelse", tror jag är alltmer bristande andliga insikter. Förstår Modéus I mer av vad det är "att vara människa i samklang med skapelse och Gud" (märk ordningsföljden!) än Luther eller Thomas av Aquino, mer än Paulus eller Augustinus? Mer än ökenfäderna?
Han ställer fram begreppet "kärlek" och det kan man göra - men kan man göra det utan att kvalificera begreppet? Är allt som kallas kärlek verkligen också kärlek? "Det avgörande är kärleken, och kyrkan ska stå på kärlekens sida", heter det. Argumentet är väl det som användes för att försvara både det ena och det andra från de kyrkligas sida när det handlade om kärleken till fosterlandet eller till folket. Det är inte så lite "Deutsche Christen" över argumentet.
Lite fascinerande - eller ett verksamt kräkmedel - är Modéus stolta omvändelse från den tidigare kyrkliga hållningen "som osynliggjort och djupt skadat olika minoriteter genom århundraden". Det kan man inte göra så mycket åt förutsatt att tiden inte kan vridas tillbaka. Men de som skadas av Svenska kyrkan nuvarande hållning att osynliggöra och på djupet skada sina medkristna - vad avser Modéus I göra för dem nu? Efter den stolta bekännelsen, menar jag. Ska Svenska kyrkan i ett slag sluta skada sina medarbetare på djupet och ska de inte längre osynliggöras utan möta respekt för sina teologiskt begrundade frågor och invändningar?
Modéus II ska den 4 maj vinna sina sporrar som biskop för Pridefestivalen i Växjö. Han börjar bra, må jag säga. Eller ska jag erkänna att jag blir frågande inför företeelsen biskop Fredrik Modéus på flera sätt. Kyrkligt sett, alltså. Han markerade också stenhårt mot dissidenterna i ämbetsfrågan när det var utfrågning. Så hur ska jag uppfatta saken nu? Frågetecknen ställer sig på rad.
I stort ser jag dock Modéus II som en ärans man. Liksom hans bror, Modéus I.
Lakers - Skellefteå 0-3 i går kväll. När Lakers supportrar begav sig hemåt berättade deras kroppshållningar hur det gått. De påminde väldigt mycket om - kyrkfolk!
tisdag 14 april 2015
Mittast
Mediaturné ska Modéus II ut på. Jag undrar om det kommer att skriva några journalister, fast det måste det väl eftersom biskopen mediaturnerar. De behöver alltså inte komma. Han är där och tigger om uppmärksamhet. Ungefär som vår kooikerhund vid frukostbbordet. Hon ska då tryckas ner med kommandot "ner!". Jag kanske är ofin som påpekar att förr i världen fick biskopar freda sig för journalisters intresse - och det var inte så enkelt. Nu reser de runt till journalisterna. O tempora, o mores! Hur kunde det bli så? Vi hålls med kommunikatörer och då minskar självfallet det journalistiska intresset. Men det kan vara så att mediaturnén ger effekt.
Modéus II ska också inviga Pride-festivalen i Växjö. En biskop i tiden. Kunde man tänka sig Sven Lindegård göra det - eller Olof Sundby? Vad med Yngve Brilioth eller Sam Stadener i sammanhanget? Ni förstår själva. Något har hänt. Jag hör till dem som tycker att det är usel vakttjänst av väktarna på Sions murar att ställa in sig i högmodsparaden. Och när alla upprörs över en präst i Visby stift så är annat fullt ok och till och med rekommendabelt. Hyckleri, menar jag. En kyrklig paradgren, men i alla fall. När det verkligen gäller, avslöjas det. Domprosten i Luleå kunde väl ta sina kondomer (de som förpackats med texten "Störst av allt är kärleken") och fara till Visby och dela ut gratiskondomer efter en högmässa i Domkyrkan, så får vi se hur det funkar. Om det visar sig fungera dåligt rent opinionsmässigt - så kanske det i sig är dåligt?
Modéus I ger sig på 22 pingstpastorer på SvD Opinion (nätet). Inte för att de döper om utan för att de sagt vad ärkebiskop Werkström på sin tid menade. Varför var nu denna opinionsinsats så nödvädnig? Brukar biskopar bry sig om vad pingstpastorer säger?
Nu har jag ju deklarerat min klena bekännelse när det handlar om biskopar. Sakramental säkerhet borde vara en självklarhet när man ser en biskop och herdestaven det man skulle uppfatta. Vi ser frågetecknet i stället. Det ska nu förklaras med att vi inte riktigt förstår den eteriska apostoliska successionen. Det gör jag. Jag förstår den just som eterisk. Apostolisk succession är mer handfast än så. Den har en lära med sig men också en historia. Katolicitet kan inte tänkas utan att denna helkristendom är just historisk. Som Svenska kyrkan var och stod för när jag var barn.
Hur skedde förändringen? Några visste precis vad de ville och genomförde en politik som ville just detta; en förändring av kyrkan. Den togs i små steg och vid varje litet steg fanns de som varnade men de flesta förklarade att detta lilla steg var egentligen ingenting. Så har det fortgått. Några av kamraterna från Skara stift är sinnebilden. I alla kyrkopolitiska frågor ställde de sig i mitten. "Alldeles lagom", skulle Peps Persson sjunga. När frågorna ändrades och blev skarpare, placerade de sig fortfarande i mitten. Men de märkte inte att mitten alls inte var vad den varit utan en annan position. Fast i mitten.
Ni förstår. Det är som att alltid vara i skeppets mitt, inte på babord sida och inte på styrbords, och leva i föreställningen att där är man alltid rätt (till skillnad från vänster- och högerextremister). Den lilla omständigheten att skeppet förflyttar alla som står stilla, oavsett var de står stilla, går dem förbi.
Den lilla förändringen att en konsekrator inte självklart överantvardar det som sägs överantvardas, kan hanteras med olika besvärjelser. Gemensamt för de olika besvärjelserna är att e vilar på något inte genomreflekterat. Hur kommer sig det? Sanningsfrågor är av ett slag som i det längsta undviks. Oftast bibliskt. Skulle väl Gud ha sagt? Det finns inget i Bibeln? Vi lever i en annan tid? Flacius menar att ... Vi är inga fundamentalister - ja, det finns en uppsjö bortförklaringar.
Poängen är förstås att de mittaste alltid klarar sig. De klarar sig som de tre aporna. Mitt problem är att deras hållningar - hålla för ögonen, öronen och munnen - inte ger anledning till det som kallas "sakramental trygghet". De stänger av för de vill inte se det våra engelska vänner kallar en "impaired communion" heller. De har kanske inte ens en ordbok så att de kan kolla vad det begreppet betyder.
Jag suckar.
Också i det kyrkliga är det den intellektuelles öde att sitta nykter på de berusades gille.
Hur kul är det på en skala till två?
Modéus II ska också inviga Pride-festivalen i Växjö. En biskop i tiden. Kunde man tänka sig Sven Lindegård göra det - eller Olof Sundby? Vad med Yngve Brilioth eller Sam Stadener i sammanhanget? Ni förstår själva. Något har hänt. Jag hör till dem som tycker att det är usel vakttjänst av väktarna på Sions murar att ställa in sig i högmodsparaden. Och när alla upprörs över en präst i Visby stift så är annat fullt ok och till och med rekommendabelt. Hyckleri, menar jag. En kyrklig paradgren, men i alla fall. När det verkligen gäller, avslöjas det. Domprosten i Luleå kunde väl ta sina kondomer (de som förpackats med texten "Störst av allt är kärleken") och fara till Visby och dela ut gratiskondomer efter en högmässa i Domkyrkan, så får vi se hur det funkar. Om det visar sig fungera dåligt rent opinionsmässigt - så kanske det i sig är dåligt?
Modéus I ger sig på 22 pingstpastorer på SvD Opinion (nätet). Inte för att de döper om utan för att de sagt vad ärkebiskop Werkström på sin tid menade. Varför var nu denna opinionsinsats så nödvädnig? Brukar biskopar bry sig om vad pingstpastorer säger?
Nu har jag ju deklarerat min klena bekännelse när det handlar om biskopar. Sakramental säkerhet borde vara en självklarhet när man ser en biskop och herdestaven det man skulle uppfatta. Vi ser frågetecknet i stället. Det ska nu förklaras med att vi inte riktigt förstår den eteriska apostoliska successionen. Det gör jag. Jag förstår den just som eterisk. Apostolisk succession är mer handfast än så. Den har en lära med sig men också en historia. Katolicitet kan inte tänkas utan att denna helkristendom är just historisk. Som Svenska kyrkan var och stod för när jag var barn.
Hur skedde förändringen? Några visste precis vad de ville och genomförde en politik som ville just detta; en förändring av kyrkan. Den togs i små steg och vid varje litet steg fanns de som varnade men de flesta förklarade att detta lilla steg var egentligen ingenting. Så har det fortgått. Några av kamraterna från Skara stift är sinnebilden. I alla kyrkopolitiska frågor ställde de sig i mitten. "Alldeles lagom", skulle Peps Persson sjunga. När frågorna ändrades och blev skarpare, placerade de sig fortfarande i mitten. Men de märkte inte att mitten alls inte var vad den varit utan en annan position. Fast i mitten.
Ni förstår. Det är som att alltid vara i skeppets mitt, inte på babord sida och inte på styrbords, och leva i föreställningen att där är man alltid rätt (till skillnad från vänster- och högerextremister). Den lilla omständigheten att skeppet förflyttar alla som står stilla, oavsett var de står stilla, går dem förbi.
Den lilla förändringen att en konsekrator inte självklart överantvardar det som sägs överantvardas, kan hanteras med olika besvärjelser. Gemensamt för de olika besvärjelserna är att e vilar på något inte genomreflekterat. Hur kommer sig det? Sanningsfrågor är av ett slag som i det längsta undviks. Oftast bibliskt. Skulle väl Gud ha sagt? Det finns inget i Bibeln? Vi lever i en annan tid? Flacius menar att ... Vi är inga fundamentalister - ja, det finns en uppsjö bortförklaringar.
Poängen är förstås att de mittaste alltid klarar sig. De klarar sig som de tre aporna. Mitt problem är att deras hållningar - hålla för ögonen, öronen och munnen - inte ger anledning till det som kallas "sakramental trygghet". De stänger av för de vill inte se det våra engelska vänner kallar en "impaired communion" heller. De har kanske inte ens en ordbok så att de kan kolla vad det begreppet betyder.
Jag suckar.
Också i det kyrkliga är det den intellektuelles öde att sitta nykter på de berusades gille.
Hur kul är det på en skala till två?
måndag 13 april 2015
Kört på många sätt
Om jag läser en bok som försöker förklara sekulariseringen i Europa (främst) och i Nordamerika, och refererar boken, avfärdas informationen. Den har ingen bäring alls på vår fina folkkyrka. Några sidhänvisningar till passager där författaren missuppfattat eller far vilse, fick jag inte. Inte heller någon förklaring till att författaren upprepade gånger nämner Sverige och gör en demografisk analys, likväl beskriver något som saknar relevans för oss. Trots detta fortsatte jag läsa boken. Ja, vad skulle jag göra?
Författaren driver envetet tesen om ett samband mellan familjens och trons ställning, det förklarade jag väl tillräckligt tydligt. I bokens sista kapitel ska hon bli optimistisk. Det är där hon övertygar minst. Visst kan tron förnyas, menar hon, och bli en livskraft när familjen återvinner sin ställning som "naturlig familj", dvs mamma, pappa och barn. Vad som händer i Sverige är hon alarmerande kritisk till. När de offentliga systemen inte visar sig räcka till, finns det inte något nätverk kvar. Vi har blivit egoistiska individualister hela bandet och därför finns inget intresse att - bortom de sociala systemen - ta ansvar för varandra. När de sociala systemen havererar, finns inget kvar. Det blir ett elände. Är det ur detta elände den naturliga familjen återuppstår? Det kan nog författaren tänka sig - för detta måste ske. Menar hon. Därmed kan tron uppfattas vara relevant igen.
Folkkyrkan är körd. Det enda som kan rädda folkkyrkan till nyfödelse är en social katastrof av ett slag vi inte sett på länge. Nog är det lysande utsikter på sitt sätt. Vi får hoppas på den katastrof som visar sig vara en eukatastrof. Det tycks mig dock som en rimlig väg framåt att vi nu funderar på vad som kan göras. Det kommer inte att ske i det stora och rätt tröttkörda kyrkosystemet. Det kan bara ske i andra former- samtidigt som vi alltmer idogt måste samtala om vad som sker i kyrkosystemet. Trosskiftet i Svenska kyrkan Malmö var väl inte att bara gå förbi och de stora satsningarna på de nya heliga värden genom hela kyrkosystemet kan bara en blind missa - klimat och miljö. Saken borde inte förvåna. Varje kyrka har ett budskap - sitt eget eller någon annans - och en kyrka med svag identitet blir inbjudande för sådana som har ett budskap och söker möjligheter att institutionalisera det. Dessvärre har detta varit Svenska kyrkans läge under hela modernitetsfasen (och en fara som följt Kyrkan i långliga tider men med mindre genomslag). Till skillnad från andra uppgörelser i Kyrkans historia, är inte detta en uppgörelse om bekännelseformuleringar där bibelord är argument i motsättningar där ett nytt evangelium ska införas. Nu sker allt mycket mer sublimt. Det gamla hamnar i skuggan, det talar vi inte om. Det nya har lyskraft. Därmed blir det inga uppgörelser och i brist på uppgörelser går tiden och vanan blir normerande makt. Frågor om Sanningen blir irrelevanta.
Är den rimliga analysen att välsignelsen viker eller redan har vikit från Svenska kyrkan? Ja, menar de som lämnar sammanhanget /jag skrev inte "skeppet"/. Nej, svarar väl andra, och fortsätter förvalta det de håller på med utan att förnya det. Krismedvetandet är inte särskilt utvecklat. Grodorna i vattnet vänjer sig gradvis vid värmen. Min fråga blir kanske mest en fråga vilka som har Svenska kyrkan kär därför att de i henne har sett Kristi kyrka i aktion. Finns inte den sortens människor kvar, är det kört för Svenska kyrkan på alla sätt. Men bli inte ledsna. Det kommer att finnas kvar något som kallas "Svenska kyrkan" på samma sätt som något kallas "Svenska kyrkan Malmö". Och i vår tid kan de flesta nöja sig med skenet. Med en kommunikativvänlig transformation kan tillräckligt många medlemmar behållas. Riktigt till vad, är inte så lätt att veta, men något som framstår som relevant och trallvänligt blir det alla gånger.
Hur kan jag säga så? Utifrån insikten att skit flyter. Det har Jan Myrdal påpekat. Skulle Jan narras? Annars kunde jag hänvisa till det reformationsbegrepp som hävdar att reformation är ständig omgörning av kyrkan. Det trodde Luther. Han skulle avvisa en sådan tanke som en transformationslära. Reformation är att Kyrkan alltid måste tillbaka till den apostoliska grundformen.
I kväll får vi väl tala lite om det s k Läget när Frimodig kyrka i Växjö stift har årsmöte.
Skulle jag kanske vid tillfälle koppla på frågan om biskoparna som stolpar runt med sina frågetecken? Jo, det kommer. Men ni får lugna er. Överste Salander och jag tärde råbiff mm i Vedborm. Sådant sitter i länge i en något åldrad mans kropp.
Författaren driver envetet tesen om ett samband mellan familjens och trons ställning, det förklarade jag väl tillräckligt tydligt. I bokens sista kapitel ska hon bli optimistisk. Det är där hon övertygar minst. Visst kan tron förnyas, menar hon, och bli en livskraft när familjen återvinner sin ställning som "naturlig familj", dvs mamma, pappa och barn. Vad som händer i Sverige är hon alarmerande kritisk till. När de offentliga systemen inte visar sig räcka till, finns det inte något nätverk kvar. Vi har blivit egoistiska individualister hela bandet och därför finns inget intresse att - bortom de sociala systemen - ta ansvar för varandra. När de sociala systemen havererar, finns inget kvar. Det blir ett elände. Är det ur detta elände den naturliga familjen återuppstår? Det kan nog författaren tänka sig - för detta måste ske. Menar hon. Därmed kan tron uppfattas vara relevant igen.
Folkkyrkan är körd. Det enda som kan rädda folkkyrkan till nyfödelse är en social katastrof av ett slag vi inte sett på länge. Nog är det lysande utsikter på sitt sätt. Vi får hoppas på den katastrof som visar sig vara en eukatastrof. Det tycks mig dock som en rimlig väg framåt att vi nu funderar på vad som kan göras. Det kommer inte att ske i det stora och rätt tröttkörda kyrkosystemet. Det kan bara ske i andra former- samtidigt som vi alltmer idogt måste samtala om vad som sker i kyrkosystemet. Trosskiftet i Svenska kyrkan Malmö var väl inte att bara gå förbi och de stora satsningarna på de nya heliga värden genom hela kyrkosystemet kan bara en blind missa - klimat och miljö. Saken borde inte förvåna. Varje kyrka har ett budskap - sitt eget eller någon annans - och en kyrka med svag identitet blir inbjudande för sådana som har ett budskap och söker möjligheter att institutionalisera det. Dessvärre har detta varit Svenska kyrkans läge under hela modernitetsfasen (och en fara som följt Kyrkan i långliga tider men med mindre genomslag). Till skillnad från andra uppgörelser i Kyrkans historia, är inte detta en uppgörelse om bekännelseformuleringar där bibelord är argument i motsättningar där ett nytt evangelium ska införas. Nu sker allt mycket mer sublimt. Det gamla hamnar i skuggan, det talar vi inte om. Det nya har lyskraft. Därmed blir det inga uppgörelser och i brist på uppgörelser går tiden och vanan blir normerande makt. Frågor om Sanningen blir irrelevanta.
Är den rimliga analysen att välsignelsen viker eller redan har vikit från Svenska kyrkan? Ja, menar de som lämnar sammanhanget /jag skrev inte "skeppet"/. Nej, svarar väl andra, och fortsätter förvalta det de håller på med utan att förnya det. Krismedvetandet är inte särskilt utvecklat. Grodorna i vattnet vänjer sig gradvis vid värmen. Min fråga blir kanske mest en fråga vilka som har Svenska kyrkan kär därför att de i henne har sett Kristi kyrka i aktion. Finns inte den sortens människor kvar, är det kört för Svenska kyrkan på alla sätt. Men bli inte ledsna. Det kommer att finnas kvar något som kallas "Svenska kyrkan" på samma sätt som något kallas "Svenska kyrkan Malmö". Och i vår tid kan de flesta nöja sig med skenet. Med en kommunikativvänlig transformation kan tillräckligt många medlemmar behållas. Riktigt till vad, är inte så lätt att veta, men något som framstår som relevant och trallvänligt blir det alla gånger.
Hur kan jag säga så? Utifrån insikten att skit flyter. Det har Jan Myrdal påpekat. Skulle Jan narras? Annars kunde jag hänvisa till det reformationsbegrepp som hävdar att reformation är ständig omgörning av kyrkan. Det trodde Luther. Han skulle avvisa en sådan tanke som en transformationslära. Reformation är att Kyrkan alltid måste tillbaka till den apostoliska grundformen.
I kväll får vi väl tala lite om det s k Läget när Frimodig kyrka i Växjö stift har årsmöte.
Skulle jag kanske vid tillfälle koppla på frågan om biskoparna som stolpar runt med sina frågetecken? Jo, det kommer. Men ni får lugna er. Överste Salander och jag tärde råbiff mm i Vedborm. Sådant sitter i länge i en något åldrad mans kropp.
söndag 12 april 2015
Se frågetecknet, det ständiga!
Jag var i London. Vid ett litet seminarium ställdes frågor om biskopsvigningar i Sverige. Det är ju, som ni vet, vanligt med teologiska frågor inom ramen för Borgågemenskapen. Det sas klart ifrån att de anglokatolska kretsarna menar, att med en kvinnlig huvudkonsekrator så blir det ingen biskop vigd. Den biskopen fortsätter att vara vald men inte vigd biskop. Om en kvinna är med och viger, kan det duga. Men inte annars. Inte som huvudkonsekrator.
Nu behöver ni inte bli upprörda. Ni behöver tänka efter. Har de anglokatolska i vår Borgågemenskap fel?
Jag frågade några som jag uppfattade vara berörda. Eftersom en av dem inte delade den anglokatolska ståndpunkten var problemet inget egentligt problem. En annan menade att ämbetet inte var beroende av innehavaren så någon ontologisk auktoritet gavs nog ändå. Ja - men det betyder väl att frågetecknet består. Och det är detta som illustreras genom biskopens kräkla, menade fader Confessor: Ett frågetecken.
Har verkligen de anglokatolska fel? Är inte apostolisk succession att vi gör något på apostlarnas vis och i samklang med apostlarnas lära? Handlar det inte också om historisk kontinuitet? Hur mycket kan gummibanden spännas utan att brista? Vad har egentligen hänt i Svenska kyrkan nu - som är annorlunda i förhållande till hur det var?
De fina romerska katoliker, som fick tron genom Svenska kyrkan och mognade i den där och sedan gick, är klara över sina svar. De vill aldrig fråga om misstagen i Rom och de vet att det mesta utanför Roms kyrkorättsliga system är uschlighet. De behöver alltså inte undra. Undrar gör mest Frasse och jag - och Frasses frågor brukar ställa till det i Rom, för misstagen i Rom är många - både i lära och liv. Jag noterar det mest för att återställa proportioner. Förresten har Svenska kyrkan också en påve nu. Som ersättare i samiska rådet. Där sitter Isak Påve. Men något har hänt i Svenska kyrkan som borde uppmärksammas?
Själv hör jag till dem som menar att ämbetet i Svenska kyrkan var autentiskt. Alla menade mer eller mindre detsamma med vad prästämbetet var. Präster gjorde vad präster brukade göra och vigdes av en biskop. Biskopen var i sin tur vigd och det räknas tillbaka i biskopslängden. Det har blivit ändring på den punkten, menar anglokatolikerna. Bli inte upprörda. Vad jag prövar är nu tanken om Anders Nygren hade rätt, när han i kyrkomötet 1958 menade att Svenska kyrkan växlat in på främmande spår, gnostikernas och svärmandarnas.
Om det var så, måste denna grundläggande förändring bli alltmer tydlig och tydlig också på så vis att vi blir alltmer undrande till det som sker för det är det främmande som slår igenom.
Jag tror dock inte längre Nygrens analys. Han uppfattade inte vad som faktiskt hände 1958. Svenska kyrkan växlade inte in på främmande spår. Hon stod kvar med sina heliga skrifter och lärodokument. Men Svenska kyrkan växlades in på främmande spår. De flesta uppfattade inte vad som verkligen hände. Det fanns de som hade intresse av att Svenska kyrkan skulle växlas in på det främmande spåret. De brydde sig inte om att diskutera teologi - det fick andra göra. De la om växlarna i stället. Och då blir vi främlingar i Svenska kyrkan. Det är inte gott att orientera sig i allt detta för det är så mycket jag inte vet om det kyrkliga.
Det gör det så befriande att biskoparna då bär runt på sina kostbara frågetecken. Jag är inte ensam.
I dag vigs Modéus II - men till vad?
Fundera på den saken när ni ser honom med det kostbara frågetecknet i vänster hand.
Nu är det så vist ordnat att också de tvivlande och i tron svaga ryms i Svenska kyrkans gemenskap. Men de kanske skulle kunna få några svar på det uppenbara problemet att vitala delar i Borgågemenskapen inte uppfattar att vi får biskopar när Antje Jackelén viger. Man kan förstås förfara på så vis, att man viftar bort alla frågor. Men det är väl en underlig ordning, när biskoparna sedan stolpar runt med sina frågetecken i vänster hand? Bättre att reda ut de grundläggande frågorna och ge klara besked om Gud har konsekrerat på riktigt och något hänt i vigningen eller inte.
Om inget hänt, kan en sådan biskop inte viga präster och det får sina konsekvenser om vi hålls med alltfler "frågeteckenpräster". Inte för de flesta, det fattar jag väl. Men för dem som har vett att ställa grundfrågorna. Och vad är det för handlingar dessa präster utför? Ska frågetecknen kringgärda mässan? Vi reser ett tecken - ett frågetecken.
Var det så mycket bättre med de mer korrekt vigda biskoparna i så fall?
Bättre på så vis att deras vigningar inte ifrågasattes. Annars kan man undra mycket.
Jag undrar över biskop Nordin. Nerikes Elände meddelar att biskopen varit i Hallsberg och dragit fullt hus. Där sa han att utan det viktiga samspelet mellan samhället och kyrkan "vore kyrkan ingenting alls". Inte? Märkte ni frågetecknet? Hur var det under Kyrkans första 300 år - samspel? Men kan man kalla relationen bödel och offer för samspel? Står det verkligen att "från den dagen var Jesus och Pilatus vänner? Eller menar han att kyrkan ska vara i folket som fisken i vattnet?
Det är inte lätt för oss som inte övertygats av det politiska beslutet i Sveriges riksdag våren 1958. Men det ska det inte vara heller.
Å andra sidan borde det vara lättare för oss som har frågor än för dem som inte kan förklara att detta av riksdagens två kamrar gemensamt fattade beslut är det enda beslutet som uttolkat Guds vilja med Kyrkans ämbete, trots att kyrkomötet sagt nej till just det beslut riksdagen antog.
Nästa gång ni ser en biskop med kräkla så vet ni i vart fall vad ni ser. Ett frågtecken.
Le gärna.
Biskopen kan tro att ni ler mot hen. Ni behöver inte förklara skillnaden mellan att le mot och le åt.
Den som kommer ut i vida världen och får frågor om konsekration och ordination kanske dock inte har anledning att le. Vi har fått provinsbiskopar och provinspräster i stället för det som tidigare självklart kunde uppfattas vara Kyrkans biskopar och präster. Och då händer det märkliga att Missionsprovinsens biskopar inte kan uppfattas som något annat än korrekt vigda biskopar.
Ska tre biskopar därifrån efterkonsekrera de nya biskoparna?
Se frågetecknet!
Nu behöver ni inte bli upprörda. Ni behöver tänka efter. Har de anglokatolska i vår Borgågemenskap fel?
Jag frågade några som jag uppfattade vara berörda. Eftersom en av dem inte delade den anglokatolska ståndpunkten var problemet inget egentligt problem. En annan menade att ämbetet inte var beroende av innehavaren så någon ontologisk auktoritet gavs nog ändå. Ja - men det betyder väl att frågetecknet består. Och det är detta som illustreras genom biskopens kräkla, menade fader Confessor: Ett frågetecken.
Har verkligen de anglokatolska fel? Är inte apostolisk succession att vi gör något på apostlarnas vis och i samklang med apostlarnas lära? Handlar det inte också om historisk kontinuitet? Hur mycket kan gummibanden spännas utan att brista? Vad har egentligen hänt i Svenska kyrkan nu - som är annorlunda i förhållande till hur det var?
De fina romerska katoliker, som fick tron genom Svenska kyrkan och mognade i den där och sedan gick, är klara över sina svar. De vill aldrig fråga om misstagen i Rom och de vet att det mesta utanför Roms kyrkorättsliga system är uschlighet. De behöver alltså inte undra. Undrar gör mest Frasse och jag - och Frasses frågor brukar ställa till det i Rom, för misstagen i Rom är många - både i lära och liv. Jag noterar det mest för att återställa proportioner. Förresten har Svenska kyrkan också en påve nu. Som ersättare i samiska rådet. Där sitter Isak Påve. Men något har hänt i Svenska kyrkan som borde uppmärksammas?
Själv hör jag till dem som menar att ämbetet i Svenska kyrkan var autentiskt. Alla menade mer eller mindre detsamma med vad prästämbetet var. Präster gjorde vad präster brukade göra och vigdes av en biskop. Biskopen var i sin tur vigd och det räknas tillbaka i biskopslängden. Det har blivit ändring på den punkten, menar anglokatolikerna. Bli inte upprörda. Vad jag prövar är nu tanken om Anders Nygren hade rätt, när han i kyrkomötet 1958 menade att Svenska kyrkan växlat in på främmande spår, gnostikernas och svärmandarnas.
Om det var så, måste denna grundläggande förändring bli alltmer tydlig och tydlig också på så vis att vi blir alltmer undrande till det som sker för det är det främmande som slår igenom.
Jag tror dock inte längre Nygrens analys. Han uppfattade inte vad som faktiskt hände 1958. Svenska kyrkan växlade inte in på främmande spår. Hon stod kvar med sina heliga skrifter och lärodokument. Men Svenska kyrkan växlades in på främmande spår. De flesta uppfattade inte vad som verkligen hände. Det fanns de som hade intresse av att Svenska kyrkan skulle växlas in på det främmande spåret. De brydde sig inte om att diskutera teologi - det fick andra göra. De la om växlarna i stället. Och då blir vi främlingar i Svenska kyrkan. Det är inte gott att orientera sig i allt detta för det är så mycket jag inte vet om det kyrkliga.
Det gör det så befriande att biskoparna då bär runt på sina kostbara frågetecken. Jag är inte ensam.
I dag vigs Modéus II - men till vad?
Fundera på den saken när ni ser honom med det kostbara frågetecknet i vänster hand.
Nu är det så vist ordnat att också de tvivlande och i tron svaga ryms i Svenska kyrkans gemenskap. Men de kanske skulle kunna få några svar på det uppenbara problemet att vitala delar i Borgågemenskapen inte uppfattar att vi får biskopar när Antje Jackelén viger. Man kan förstås förfara på så vis, att man viftar bort alla frågor. Men det är väl en underlig ordning, när biskoparna sedan stolpar runt med sina frågetecken i vänster hand? Bättre att reda ut de grundläggande frågorna och ge klara besked om Gud har konsekrerat på riktigt och något hänt i vigningen eller inte.
Om inget hänt, kan en sådan biskop inte viga präster och det får sina konsekvenser om vi hålls med alltfler "frågeteckenpräster". Inte för de flesta, det fattar jag väl. Men för dem som har vett att ställa grundfrågorna. Och vad är det för handlingar dessa präster utför? Ska frågetecknen kringgärda mässan? Vi reser ett tecken - ett frågetecken.
Var det så mycket bättre med de mer korrekt vigda biskoparna i så fall?
Bättre på så vis att deras vigningar inte ifrågasattes. Annars kan man undra mycket.
Jag undrar över biskop Nordin. Nerikes Elände meddelar att biskopen varit i Hallsberg och dragit fullt hus. Där sa han att utan det viktiga samspelet mellan samhället och kyrkan "vore kyrkan ingenting alls". Inte? Märkte ni frågetecknet? Hur var det under Kyrkans första 300 år - samspel? Men kan man kalla relationen bödel och offer för samspel? Står det verkligen att "från den dagen var Jesus och Pilatus vänner? Eller menar han att kyrkan ska vara i folket som fisken i vattnet?
Det är inte lätt för oss som inte övertygats av det politiska beslutet i Sveriges riksdag våren 1958. Men det ska det inte vara heller.
Å andra sidan borde det vara lättare för oss som har frågor än för dem som inte kan förklara att detta av riksdagens två kamrar gemensamt fattade beslut är det enda beslutet som uttolkat Guds vilja med Kyrkans ämbete, trots att kyrkomötet sagt nej till just det beslut riksdagen antog.
Nästa gång ni ser en biskop med kräkla så vet ni i vart fall vad ni ser. Ett frågtecken.
Le gärna.
Biskopen kan tro att ni ler mot hen. Ni behöver inte förklara skillnaden mellan att le mot och le åt.
Den som kommer ut i vida världen och får frågor om konsekration och ordination kanske dock inte har anledning att le. Vi har fått provinsbiskopar och provinspräster i stället för det som tidigare självklart kunde uppfattas vara Kyrkans biskopar och präster. Och då händer det märkliga att Missionsprovinsens biskopar inte kan uppfattas som något annat än korrekt vigda biskopar.
Ska tre biskopar därifrån efterkonsekrera de nya biskoparna?
Se frågetecknet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)