Bloggardag umgås nära med en fd statsminister. Den fd statsministern lyssnade och fattade beslut i sin statsmannagärning, så pass att han erbjöd utrikes- och försvarsministrarna att avgå under lunchen för efter lunch skulle beslutet fattas. Statsministern drog i korta punkter själva beslutet, som måste fattas i ett skarpt läge. Det blev lunch och nytt regeringssammanträde. Statsråden satt kvar. Detta var en fredag. På måndagen stod det klart att det beslut regeringen fattat, dvs statsministern, var riktigt och regeringen fick beröm. Utrikes- och försvarsministrarna var stolta och glada över regeringens handlingskraft.
Nu rapporteras från SKR:s lilla uppvaktning för Stefan Löfven.
https://www.skr.org/nyheter/20662/
Kjell Larsson – iförd prästskjorta! präst är han väl inte? – meddelar att "vi upplevde att han lyssnade". Men det stod också klart att "vi hade olika syn i frågan". Så kan det sägas. Intresseklubben noterar, men vad betyder då detta? Modéus I var nöjd med att Löfven bejakat kyrkornas samhällsbyggande roll, dvs rollen som ideologiska statsapparater. Hej och hå! "Louis Althusser" säger Bloggardag endast.
SKR uppmanar regeringen att värna religionsfriheten i samhället. Det är ett annat sätt att formulera att SKR vill ha konfessionella friskolor, kommunalt stöd till ungdomsförbunden och förståelse från myndigheternas sida. Löfvens syn har vi fattat. Han vill hålla gränsen mot de frireligiösa, så uttryckte han sig ju i ett tal härförleden. Det ingen vågar säga rent ut är att socialdemokraterna fått problem med muslimerna (salafisterna) och måste komma ur den knipa partiet försatts i. Muslimska röster är viktiga så riktigt hur det här ska gå till, vet ingen. Då får man förbjuda friskolor rakt av. Men i brådrasket glömmer nog inte de kristliga vad som orsakat denna politik och detta kan inte sägas, för då kan folk bli uppbragta om folk inte rentav blir uppbragta på det vanliga svenska sättet.
Detta var dock inte det mest uppseendeväckande. Att Modéus I kan vara med och överlämna en text där följande står är moraliskt frånstötande och etiskt upprörande. Bloggardags enda fråga är om han går på något som är förskrivet på recept eller om han köpt det på annat sätt. Håll i er! Här kommer passagen, för förståelsen skulle har Bloggardag versindelat. Han satt vid denna indelningsverksamhet på sin skrivbordsstol och inte på en hästrygg mellan Lyon och Paris, som när Bibelns böcker kaptitel- och versindelades. Håll i er nu:
1. En grundbult i kristen tro är att varje människa är unik och har en värdighet.
2. Det innebär att allas röst ska värnas: minoriteten, människan som lever i social utsatthet, de troende – oavsett religion.
3. Vi önskar att landets folkvalda politiker håller ett brett seende som ser mångfalden ändå ut i marginalerna.
4. Populistiska förenklingar skymmer blicken för dem som tänker annorlunda.
5. Inför varje politiskt beslut måste också religiösa minoriteternas (sic! DS) perspektiv beaktas.
Nu kommenterar vi läsningen vers för vers.
1. Grundbult? Ja, dina ögon såg mig ännu innan jag var formad (Ps 139), men är detta konstaterande en grundbult just för kristen tro? Men det är värdefullt att talet om värde ersatts med begreppet värdighet och här är det FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som slår igenom. Kristen tro kan tala om människan som skapad till Guds avbild, men också säga något om hur denna avbildlighet skadats och människan blivit ovärdig. Jes 6 t ex. Det för kristen tro mer konstititutiva är kanske att tron kan uttrycka att myntet har två sidor? Eller med orden i den augustinska traditionen: "simul justus et peccator"?
2. Allas röst? Värnas? I Svenska kyrkan?! Skulle Svenska kyrkans kyrkpolitiskt medvetna utrensningspolitik vara ett utslag av värnandet av alla röster? Dra mig på den berömda träpinnevagnen. Men kristlighet visar sig i själva skamlösheten, tänker Bloggardag, som är luttrad. Och vad mer är, de skamlösa uppfattar inte själva skamlösheten utan ser den som berömlig.
3. De folkvalda politikerna ska se brett och se mångfakden ut i marginalerna? I Svenska kyrkan också? Möter vi här en förintande kritik av Svenska kyrkan? Men vad betyder utsagan när det gäller SKR:s hållning till Sverigedemokraterna? Ska de få ordförandeposter i utskott proportionerligt fördelade? Ge besked!
4. Populistiska förenklingar? Här tar kanske orden makt över tanken. Förenklingar är tillåtna och allt som kallas "förenkling" är kanske inte det utan snarare ett sätt att komma åt den avgörande punkten. När en sten kastas i en flock hundar, skriker den som blir träffad. Men SKR-folket ska nog inte yvas. Vem träder för egen del fram och säger: "Min blick är inte skymd för dem som tänker annorlunda." – ? Ska frågan om SD, som kanske var femte röstberättigad i höst ger sitt förtroende, aktualiseras också här. Vad säger egentligen SKR till Stefan Löfven?
5. Försvarspolitik eller utrikespolitik? Vilka minoritetsperspektiv tänker SKR på nu? Eller handlar det i stället om trafikpolitik eller bara miljön i stort? Ska minoritetsperspektivet beaktas när det gäller ekonomiska beslut (Skattebetalarnas förenings intressen)? Onekligen vill många veta mer vad SKR är ute efter. Eller många och många – i det här läget räcker att en enda ställer frågan. Vad svarar och hur preciserar SKR då?
SKR:s delegation fick också till ytterligare insikter att redovisa för Löfven:
"Vår övertygelse är att det i trossamfunden finns kunskap och motivation att bekämpa extremism och intolerans också när den uppträder under religiös täckmantel." Men föll inte något av resonemanget kring minoriteters fri- och rättigheter här? Om man begär exempel på vad som avses, vad svaras då? Ska salafisterna bekämpas av Sveriges Kristna Råd? Eller handlar det om kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*? Men då befinner sig Den Ranghögste i det sällskapet. Uppträder han under täckmantel och ska avslöjas? Bloggardag kan omöjligen vara ensam om att vilja veta.
Må vara att Stefan Löfven lyssnade. När han lyssnat och tackat för SKR-delegationens besök, vad behöll han då i ett tacksamt hjärta? Eller tänkte han att en statsministers uppgift mestadels är att förspilla nådatiden och tvingas lyssna på allsköns oprecisa men pretentiösa uppfattningar från organisationsföreträdare? Enklare med statsråd, som en statsminister alltid kan tacka för visat intresse och för att de städse försökt utföra förekommande arbetsuppgifter. Sådant folk kan en statsminister styra eller avsätta.
lördag 30 juni 2018
fredag 29 juni 2018
IX-teologin
IX uttalas "icks" och inte som t ex bilmodellen IX 35 är en teologi med munter spets mot romarna. Den är självfallet katolsk men den faller inte i farstun för romare, just. Den hämtar sin inspiration från en liten by i Gallien, som romarna inte besegrat. Där finns Asterix och Obelix men också Idefix. Våra tappra galler är exempel på hur de få och idoga kan stå romersk övermakt emot. Det gör de ibland genom att gå till angrepp mot det romerska. Då blir romarna först arga och sedan slagna. Den avfärdande repliken lyder: insani sunt romani. Det betyder att romarna inte är riktigt kloka. Men det finns självfallet också kloka romare. Julius t ex, kejsaren.
När IX-teologer möter romare som gärna utlägger teologi i motsättning till en katolsk munk från Tyskland under 1500-talet har de kanske läst något (eller undervisats om) några schabloner. De har, och det gäller de flesta romare, inte läst personen i fråga och än mindre satt sig in i vad polemiken gäller. Naturligtvis är det polemik. Ingen reformationsrörelse har någonsin uppstått som inte velat reformera något som kommit ur form, det ligger i sakens själva natur. Det finns inte heller någon romersk vilja att komplicera resonemangen. Man kunde ju annars tänka att den tyske munken, doktor därtill, visste vad han talade om när det handlar om missbruk och att han borde få några rätt. Men icke. Då uppstår det märkliga att munken just av det romerska systemet kallas "ett trons vittne". Riktigt så enkelt som somliga romare vill göra saken är det nog inte.
Att munken tänkte sig att det är Gud själv som verkar i prästvigningen borde kunna gälla som en bra utgångspunkt för att förstå att saken gäller något sakramentalt. Vad skulle det annars handla om? Polemiken gäller noga taget präster som inte i första hand är herdar för hjorden. Det är en nyttig polemik i alla tider och för alla präster. Prästen är Verbi Divini Minister och det kan uppfattas vara vigningen till ett predikoämbete men ordet säger "Guds Ords tjänare" och Ordet är mer än förkunnelsen, Ordet är Kristus själv.
När Joseph Ratzinger ännu inte blivit Bengan med oss alla skrev han om saken och Bloggardag hänvisar till Zur Theologie des Weihesakraments i Gesammelte Schriften XII (s 33-460). För apostlarna och deras efterföljare är tjänsten i första hand att vara Ordets tjänare och då handlar det om Ordet som utgår av Fadern. Det betyder att prästen måste ha hela sin existens i Ordet, inte bara komma med små synpunkter i predikan. Prästen är inte "Kulthandwerker" utan "Wortbedenker". Det är snyggare på tyska än att skriva kulthantverkare och ordbetänkare. Nå, ordvalet var drastiskt, markerade professor Ratzinger (aa s 369) men icke desto mindre.
Har romarna pejl på det stora sammanhanget? Hur många tänker Ordets ämbete så storslaget? Nu var inte Ratzinger oemotsagd, vilket man ser om man läser vår gamle vän Joseph Pieper och det blev på sin tid en intressant diskussion. Med diverse påhak kunde någon markera prästens uppgift att proklamera och presentera Ordet som Ordet "för oss", för oss korsfäst och uppstånden som vår Herre. Mässfirande och sakramentsförvaltning står inte i motsats. Allt är för oss. Och för oss har Kristus instiftat ämbetet som Verbi Divini Minister.
IX-teologer vet att inte falla i farstun för det romerska men kan med icke obetydlig entusiasm läsa det katolska. Och det reformatoriska? Det reformatoriska gör anspråk på att vara det apostoliska och därmed det katolska. Vad skulle det annars vara för vits att reformera?
Bloggardag kunde fortsätta med mer IX-teologi men dagen är redan långt gången och vi har alla varit uppe tidigt, som prosten Pehr kunde säga när han ville bli av med gäster för att själv sätta sig med en god bok eller vid skrivmaskinen. Detta sagt finns det skäl för romare att läsa på, dvs gå till texter av den de polemiserar mot för att kolla att de rätt förstått och inte bara slåss mot halmgubbar.
När det inte fanns några romare i Sverige bevarades katoliciteten av Ecclesia Svecana. Den var inte romersk men väl katolsk och ortodox. Finns det någon annan kristendom? Det finns goda skäl att visa allmogekristendomen respekt. Men det som nu sker och som uppenbart är MTD-religion? Det är något annat. Det behöver man inte ens vara IX-teolog för att fatta.
När IX-teologer möter romare som gärna utlägger teologi i motsättning till en katolsk munk från Tyskland under 1500-talet har de kanske läst något (eller undervisats om) några schabloner. De har, och det gäller de flesta romare, inte läst personen i fråga och än mindre satt sig in i vad polemiken gäller. Naturligtvis är det polemik. Ingen reformationsrörelse har någonsin uppstått som inte velat reformera något som kommit ur form, det ligger i sakens själva natur. Det finns inte heller någon romersk vilja att komplicera resonemangen. Man kunde ju annars tänka att den tyske munken, doktor därtill, visste vad han talade om när det handlar om missbruk och att han borde få några rätt. Men icke. Då uppstår det märkliga att munken just av det romerska systemet kallas "ett trons vittne". Riktigt så enkelt som somliga romare vill göra saken är det nog inte.
Att munken tänkte sig att det är Gud själv som verkar i prästvigningen borde kunna gälla som en bra utgångspunkt för att förstå att saken gäller något sakramentalt. Vad skulle det annars handla om? Polemiken gäller noga taget präster som inte i första hand är herdar för hjorden. Det är en nyttig polemik i alla tider och för alla präster. Prästen är Verbi Divini Minister och det kan uppfattas vara vigningen till ett predikoämbete men ordet säger "Guds Ords tjänare" och Ordet är mer än förkunnelsen, Ordet är Kristus själv.
När Joseph Ratzinger ännu inte blivit Bengan med oss alla skrev han om saken och Bloggardag hänvisar till Zur Theologie des Weihesakraments i Gesammelte Schriften XII (s 33-460). För apostlarna och deras efterföljare är tjänsten i första hand att vara Ordets tjänare och då handlar det om Ordet som utgår av Fadern. Det betyder att prästen måste ha hela sin existens i Ordet, inte bara komma med små synpunkter i predikan. Prästen är inte "Kulthandwerker" utan "Wortbedenker". Det är snyggare på tyska än att skriva kulthantverkare och ordbetänkare. Nå, ordvalet var drastiskt, markerade professor Ratzinger (aa s 369) men icke desto mindre.
Har romarna pejl på det stora sammanhanget? Hur många tänker Ordets ämbete så storslaget? Nu var inte Ratzinger oemotsagd, vilket man ser om man läser vår gamle vän Joseph Pieper och det blev på sin tid en intressant diskussion. Med diverse påhak kunde någon markera prästens uppgift att proklamera och presentera Ordet som Ordet "för oss", för oss korsfäst och uppstånden som vår Herre. Mässfirande och sakramentsförvaltning står inte i motsats. Allt är för oss. Och för oss har Kristus instiftat ämbetet som Verbi Divini Minister.
IX-teologer vet att inte falla i farstun för det romerska men kan med icke obetydlig entusiasm läsa det katolska. Och det reformatoriska? Det reformatoriska gör anspråk på att vara det apostoliska och därmed det katolska. Vad skulle det annars vara för vits att reformera?
Bloggardag kunde fortsätta med mer IX-teologi men dagen är redan långt gången och vi har alla varit uppe tidigt, som prosten Pehr kunde säga när han ville bli av med gäster för att själv sätta sig med en god bok eller vid skrivmaskinen. Detta sagt finns det skäl för romare att läsa på, dvs gå till texter av den de polemiserar mot för att kolla att de rätt förstått och inte bara slåss mot halmgubbar.
När det inte fanns några romare i Sverige bevarades katoliciteten av Ecclesia Svecana. Den var inte romersk men väl katolsk och ortodox. Finns det någon annan kristendom? Det finns goda skäl att visa allmogekristendomen respekt. Men det som nu sker och som uppenbart är MTD-religion? Det är något annat. Det behöver man inte ens vara IX-teolog för att fatta.
torsdag 28 juni 2018
Mariehamn, torsdag
Före Öland kommer i alfabetisk ordning Åland och så fick det bli rent konkret och personligt: Åland innan Öland. Men först kommer Arholma.
Batteri Arholma stod färdigt år 1968 men är nu upplevelsemuseum. Det kostar pengar att få se vad skattebetalarna en gång finansierat. Nå, det kostar att hålla anläggningen igång som museum och guider ska inte gå lottlösa. Det enda påhak jag vill göra gäller de gamla filmerna från Försvarets fotodetalj. Fanns det inte på höjden av vår försvarsförmåga fotodetaljer för varje vapenslag? Fanns det inte bland mängden filmer en rätt skrytsam film om det moderna ka-försvaret och var inte just Arholma inspelningsplats, eller har jag drömt? Skulle inte filmen med plutonchefen som stoppar soldater, som springer i panik, också vara sevärd på nytt? Ni förstår att så frågar den som ser delar av sitt liv ha blivit inte bara museum utan upplevelsemuseum. Hur tror ni det känns?
Efter dessa djupa insikter – men utan en guidad tur i bergrum – var det Åland som gällde. Åland är fler öar än man riktigt kan förstå. Lemland bjöd på två kyrkor att besöka, S:t Andreas och S:ta Birgitta. I broschyren som låg i vapenhusen räknades inventarier upp och kyrkorna beskrivs. På slutet fick vi veta att församlingen var den första som fått en kvinnlig kyrkoherde, re'n 1988. Hon hette Sirkka Liisa Engqvist.
Den könsmarkerande upplysningen fungerade som trosmarkör på minst två sätt. Det första förstår ni utan explikation. Det andra sättet var en dubbel markör om modernitet och vilken sorts religion som praktiserades. Så måste det vara. Den gamla uppfattningen, den som gällde när reformen skulle införas, var ju att kön inte spelade någon roll för prästämbetet. Här demonstreras att kön verkligen spelar roll. Och detta på tre språk! Kvinnlig kyrkoherde, Female vicar och naiskirkoherran.
På Ålands diskuteras inte Jönköpingskonfirmanderna, de som orsakat skador för 200 000 när de varit på läger.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/dyr-skadegorelse-pa-konfirmationslager-oacceptabelt
Det är tydligen Tallnäs som drabbats och det ställer både den berömda fromheten från Jönköping i bjärt ljus men också Tallnäs. Finns det något på gården som utlöser förstörelselusta? Eller är det snarare fördomarna i Kalmar och Kronobergs län som besannas just vad det gäller Jönköping? Med illa dold munterhet beklagar övriga stiftet att konfirmander från Jönköping missköter sig gravt. Men om detta sägs inte ett ord på Åland bortset frånt att Jesus-ordet naturligtvis läses: "Egen framgång är guld värd, andras motgång inte heller att förakta." Luk 35:35. Parallellställe Matt 29:40.
Söder om Åland ligger Almedalen. Bloggardag mediterade över Svenska kyrkans utbud. Inget ont om Wanja Lundby-Wedin, som blivit kyrkvärd efter senaste kyrkovalet och är 1 v ordf i kyrkostyrelsen, men det är rätt enkelt att bli framstående talesperson för Svenska kyrkan utan att år efter år ha knådats i det svenskkyrkliga. Wanja har haft mycket annat att syssla med, som bekant. Wanjas dubbla roller får sitt symboliska uttryck i att hon ändrat folkbokföringens Vanja och Vedin med enkel-V till "W". Antje ska som vanligt runt på många arrangemang. Och så finns alla de andra där. Jag kollade efter hög- och gammalkyrkliga leverantörer av synpunkter. De dricker uppenbarligen sitt rosévin någon annanstans än i Visby.
Bloggardag undrar två ting; hur kunde det bli så dumt och vad kostar det? Det finns inget ställföreträdande kristet politiskt förnuft och antagligen är det få omvälvande sanningar som genom Svenska kyrkans deltagande hörs i Almedalen. Det är ingen profetkongress som sammanträder. Hade det varit profetkongress hade Bloggardag för den delen också varit olustig till mods.
Är det någon som varsnar faran, när Svenska kyrkan i sin iver att vara relevant svetsas samman med den politiska klassen och dess entourage? Går den nuvarande politiska klassen under, drar den Svenska kyrkan med sig. Det börjar som en skakning på tredje däck. Minns då också att Antje for till Skara stift på församlingsbesök, med tillhörande kommunaldirektör och andra direktörer, för att få inblickar i den så kallade Verkligheten. Sedan for hon på överläggningar med Bedford-Strohm och finske ärkebiskopen och därefter torde det vara Geneve. Bloggardag har sett ärkebiskopar tidigare. Riktigt så levde de inte. Detta talar man inte heller om på Åland, men förhållandet hindrar inte Bloggardag att tänka själv. Vad är det som inte blir gjort när Antje gör annat och vem är det som gör det Antje skulle ha gjort om hon varit hemma? Naturligtvis står Antje höjd över all kritik. Bloggardag tänker i denna åländska skärgård att han kanske inte ska bekymra sig över förhållandet när så få andra gör det.
Batteri Arholma stod färdigt år 1968 men är nu upplevelsemuseum. Det kostar pengar att få se vad skattebetalarna en gång finansierat. Nå, det kostar att hålla anläggningen igång som museum och guider ska inte gå lottlösa. Det enda påhak jag vill göra gäller de gamla filmerna från Försvarets fotodetalj. Fanns det inte på höjden av vår försvarsförmåga fotodetaljer för varje vapenslag? Fanns det inte bland mängden filmer en rätt skrytsam film om det moderna ka-försvaret och var inte just Arholma inspelningsplats, eller har jag drömt? Skulle inte filmen med plutonchefen som stoppar soldater, som springer i panik, också vara sevärd på nytt? Ni förstår att så frågar den som ser delar av sitt liv ha blivit inte bara museum utan upplevelsemuseum. Hur tror ni det känns?
Efter dessa djupa insikter – men utan en guidad tur i bergrum – var det Åland som gällde. Åland är fler öar än man riktigt kan förstå. Lemland bjöd på två kyrkor att besöka, S:t Andreas och S:ta Birgitta. I broschyren som låg i vapenhusen räknades inventarier upp och kyrkorna beskrivs. På slutet fick vi veta att församlingen var den första som fått en kvinnlig kyrkoherde, re'n 1988. Hon hette Sirkka Liisa Engqvist.
Den könsmarkerande upplysningen fungerade som trosmarkör på minst två sätt. Det första förstår ni utan explikation. Det andra sättet var en dubbel markör om modernitet och vilken sorts religion som praktiserades. Så måste det vara. Den gamla uppfattningen, den som gällde när reformen skulle införas, var ju att kön inte spelade någon roll för prästämbetet. Här demonstreras att kön verkligen spelar roll. Och detta på tre språk! Kvinnlig kyrkoherde, Female vicar och naiskirkoherran.
På Ålands diskuteras inte Jönköpingskonfirmanderna, de som orsakat skador för 200 000 när de varit på läger.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/dyr-skadegorelse-pa-konfirmationslager-oacceptabelt
Det är tydligen Tallnäs som drabbats och det ställer både den berömda fromheten från Jönköping i bjärt ljus men också Tallnäs. Finns det något på gården som utlöser förstörelselusta? Eller är det snarare fördomarna i Kalmar och Kronobergs län som besannas just vad det gäller Jönköping? Med illa dold munterhet beklagar övriga stiftet att konfirmander från Jönköping missköter sig gravt. Men om detta sägs inte ett ord på Åland bortset frånt att Jesus-ordet naturligtvis läses: "Egen framgång är guld värd, andras motgång inte heller att förakta." Luk 35:35. Parallellställe Matt 29:40.
Söder om Åland ligger Almedalen. Bloggardag mediterade över Svenska kyrkans utbud. Inget ont om Wanja Lundby-Wedin, som blivit kyrkvärd efter senaste kyrkovalet och är 1 v ordf i kyrkostyrelsen, men det är rätt enkelt att bli framstående talesperson för Svenska kyrkan utan att år efter år ha knådats i det svenskkyrkliga. Wanja har haft mycket annat att syssla med, som bekant. Wanjas dubbla roller får sitt symboliska uttryck i att hon ändrat folkbokföringens Vanja och Vedin med enkel-V till "W". Antje ska som vanligt runt på många arrangemang. Och så finns alla de andra där. Jag kollade efter hög- och gammalkyrkliga leverantörer av synpunkter. De dricker uppenbarligen sitt rosévin någon annanstans än i Visby.
Bloggardag undrar två ting; hur kunde det bli så dumt och vad kostar det? Det finns inget ställföreträdande kristet politiskt förnuft och antagligen är det få omvälvande sanningar som genom Svenska kyrkans deltagande hörs i Almedalen. Det är ingen profetkongress som sammanträder. Hade det varit profetkongress hade Bloggardag för den delen också varit olustig till mods.
Är det någon som varsnar faran, när Svenska kyrkan i sin iver att vara relevant svetsas samman med den politiska klassen och dess entourage? Går den nuvarande politiska klassen under, drar den Svenska kyrkan med sig. Det börjar som en skakning på tredje däck. Minns då också att Antje for till Skara stift på församlingsbesök, med tillhörande kommunaldirektör och andra direktörer, för att få inblickar i den så kallade Verkligheten. Sedan for hon på överläggningar med Bedford-Strohm och finske ärkebiskopen och därefter torde det vara Geneve. Bloggardag har sett ärkebiskopar tidigare. Riktigt så levde de inte. Detta talar man inte heller om på Åland, men förhållandet hindrar inte Bloggardag att tänka själv. Vad är det som inte blir gjort när Antje gör annat och vem är det som gör det Antje skulle ha gjort om hon varit hemma? Naturligtvis står Antje höjd över all kritik. Bloggardag tänker i denna åländska skärgård att han kanske inte ska bekymra sig över förhållandet när så få andra gör det.
onsdag 27 juni 2018
Lorentz går i kyrkan, kors i taket!
Lorentz hade inte kollat när Fältöversten öppnade på söndagen så han kom för tidigt och satt, efter äldre herrars sed, på en parkbänk och slumrade. Plötsligt ringde det i kyrkklockorna och klockans helga maningsljud kallade syndaren till Gud. Lorentz gick i kyrkan när det var högmässa (om det nu var det, Bloggardag är inte säker på att Lorentz riktigt kan terminologin). Det var minst 50 år sedan sist.
Hur var det? "En ganska jolmig tillställning". Lorentz hängde nog inte riktigt med och skapade sig problem. Han hade alternativa kollektändamål i tanke utan att kolla församlingens budget för diakoni och fastighetsunderhåll. Nu var det behövande i Syd-Sudan som skulle få änkans och Lorenz' skärv.
Predikan, och vi talar nog om Sankt Oscars församling i Stockholm, var "ett veritabelt sömnpiller". Det är svårt att ta ställning till påståendet, Lorentz slumrade ju redan på parkbänken. Men tog den verkligen större delen av högmässan i anspråk? Det verkar vara en upplevelsesanning och inte klocktid. Upplevelsesanningar kan inte diskuteras, påpekar professor Hägerström.
Efter 50 år upptäcker Lorentz till sin häpnad att han inte kan mer än en psalm. De andra har anpassats till "svensk dagisfrökennivå". Högmässan gav "noll och ingenting". Lorentz vet att människor behöver "tröst och styrka men det var det nog ingen som kände just här och idag". Inte Lorentz i alla fall. Men går verkligen folk i kyrkan för att få tröst och styrka? Går vi inte för att få insikter och i högmässan för att ta emot Kristus när han kommer till oss i sitt heliga sakrament? Är inte Lorentz en tydlig exponent för ett förhållande på Östermalm: borgerlig religion och den billiga nåd, som ett annat överklassyngel så häftigt kritiserade, nämligen Dietrich Bonhoeffer. Där kunde Lorentz ha en auktoritet att utmanas av.
Var har Bloggardag imhämtat all denna kunskap? Det Goda Samhället förstås.
https://detgodasamhallet.com
Vad lär vi oss?
Vi lär oss att bara det bästa är gott nog, det som utmanar en sådan som Lorentz och lockar honom in i mysteriet. Det högkyrkliga alternativet, evangelisk-katolicitet, den som är intellektuellt hederlig därför att den möter mysteriet, tystnar och tillber, är det verkliga alternativet. Det är inte vi som sett den himmelska synen för Svenska kyrkan i fädrens spår och som sedan hanterats illa av kyrkosystemet som lider mest. Det är folk, karlar, av Lorentz' slag. De som gillar svensk dagsifrökenkultur sitter förstås kvar i kyrkbänkarna till dödagar. Men vi andra lockas inte. Lorentz har antagligen dock inte alls begripit att äldre herrar, sådana som en gång undfått prästvigningen sakrament i Svenska kyrkan (Apologien till CA!) kan förstå vad han erfarit i den där högmässan han avlade ett studiebesök i. Om man nu ska nöja sig med ett studiebesök. Lärjungarna bjöds aldrig in till ett enda studiebesök. "Kom och se!" löd maningen och så slog de följe med Mästaren. Det de fick vara med om var i vart fall inte en jolmig tillställning. Den hade egentligen passat Lorentz, men det missar han nog för den svenska folkkyrkan är inte bra på folk och inte bra på kyrka heller. Citera mig gärna.
Annars kan Lorentz med många andra svenskar meditera över sitt namn, det som kommer från ett kristet och tufft helgon, Laurentius. Han visste vad han trodde och han stod för det också när bödeln lagt honom ner.
På söndag kl 19 överlämnas den handskrivna bok (60 sidor i storformat) som Erik Nordblom fick av sin forne konfirmand, komministern Johan Hultskog i Källa. Då kan man också köpa Stanley Johanssons nya bok. Ta er till norra Öland. Vi lägger ner blommor på Hultskogs grav därtill. Vi? Ja vi och kanske överste Salander kan ta sig loss också. Det blir inte en jolmig tillställning, Lorentz kommer inte att somna (om Lorentz alls kommer) och kollekt tar vi inte upp. Boken En annan kyrka kan också säljas. Helt diskret naturligtvis.
Hur var det? "En ganska jolmig tillställning". Lorentz hängde nog inte riktigt med och skapade sig problem. Han hade alternativa kollektändamål i tanke utan att kolla församlingens budget för diakoni och fastighetsunderhåll. Nu var det behövande i Syd-Sudan som skulle få änkans och Lorenz' skärv.
Predikan, och vi talar nog om Sankt Oscars församling i Stockholm, var "ett veritabelt sömnpiller". Det är svårt att ta ställning till påståendet, Lorentz slumrade ju redan på parkbänken. Men tog den verkligen större delen av högmässan i anspråk? Det verkar vara en upplevelsesanning och inte klocktid. Upplevelsesanningar kan inte diskuteras, påpekar professor Hägerström.
Efter 50 år upptäcker Lorentz till sin häpnad att han inte kan mer än en psalm. De andra har anpassats till "svensk dagisfrökennivå". Högmässan gav "noll och ingenting". Lorentz vet att människor behöver "tröst och styrka men det var det nog ingen som kände just här och idag". Inte Lorentz i alla fall. Men går verkligen folk i kyrkan för att få tröst och styrka? Går vi inte för att få insikter och i högmässan för att ta emot Kristus när han kommer till oss i sitt heliga sakrament? Är inte Lorentz en tydlig exponent för ett förhållande på Östermalm: borgerlig religion och den billiga nåd, som ett annat överklassyngel så häftigt kritiserade, nämligen Dietrich Bonhoeffer. Där kunde Lorentz ha en auktoritet att utmanas av.
Var har Bloggardag imhämtat all denna kunskap? Det Goda Samhället förstås.
https://detgodasamhallet.com
Vad lär vi oss?
Vi lär oss att bara det bästa är gott nog, det som utmanar en sådan som Lorentz och lockar honom in i mysteriet. Det högkyrkliga alternativet, evangelisk-katolicitet, den som är intellektuellt hederlig därför att den möter mysteriet, tystnar och tillber, är det verkliga alternativet. Det är inte vi som sett den himmelska synen för Svenska kyrkan i fädrens spår och som sedan hanterats illa av kyrkosystemet som lider mest. Det är folk, karlar, av Lorentz' slag. De som gillar svensk dagsifrökenkultur sitter förstås kvar i kyrkbänkarna till dödagar. Men vi andra lockas inte. Lorentz har antagligen dock inte alls begripit att äldre herrar, sådana som en gång undfått prästvigningen sakrament i Svenska kyrkan (Apologien till CA!) kan förstå vad han erfarit i den där högmässan han avlade ett studiebesök i. Om man nu ska nöja sig med ett studiebesök. Lärjungarna bjöds aldrig in till ett enda studiebesök. "Kom och se!" löd maningen och så slog de följe med Mästaren. Det de fick vara med om var i vart fall inte en jolmig tillställning. Den hade egentligen passat Lorentz, men det missar han nog för den svenska folkkyrkan är inte bra på folk och inte bra på kyrka heller. Citera mig gärna.
Annars kan Lorentz med många andra svenskar meditera över sitt namn, det som kommer från ett kristet och tufft helgon, Laurentius. Han visste vad han trodde och han stod för det också när bödeln lagt honom ner.
På söndag kl 19 överlämnas den handskrivna bok (60 sidor i storformat) som Erik Nordblom fick av sin forne konfirmand, komministern Johan Hultskog i Källa. Då kan man också köpa Stanley Johanssons nya bok. Ta er till norra Öland. Vi lägger ner blommor på Hultskogs grav därtill. Vi? Ja vi och kanske överste Salander kan ta sig loss också. Det blir inte en jolmig tillställning, Lorentz kommer inte att somna (om Lorentz alls kommer) och kollekt tar vi inte upp. Boken En annan kyrka kan också säljas. Helt diskret naturligtvis.
tisdag 26 juni 2018
Illavarslande insikter
I veckan som gick drabbades Bloggardag av minst två illavarslande insikter. På vanlig svenska betyder det att två personer lärde honom något. Kanske lärde han sig själv något också.
Först ställdes frågan om konsulter. "Vad är det konsulter av olika slag lärt ut vid kurser och konferenser? Det är inte riktigt en modell för hur Kyrkan tänker om sig själv, sin organisation och sina uppgifter utan en modell hämtad från näringsliv och förvaltning. Denna utminuteras reprisartat och påminner om Cellos samling kåserier: "En hög repriser till högre priser"." Riktigt allt detta sa inte sagespersonen, men Bloggardag tänkte att det elaborerade knappast skadar.
Vad vi än kallar den modell som utminuterats skulle väl frågan kunna ställas vad som inte sägs när allt detta sägs. Riktigt ofarligt är det inte. Som frågan om den grafiska profilen. Den uttrycker elegant ett koncerntänkande, samma typsnitt på allt uppifrån och ända ner. "Kalmar församling" blev Svenska kyrkan Kalmar. Vad gör denna förändring för tänkandet? Det kommer om världen består att analyseras i kommande doktorsavhandlingar.
Bloggardag sliter med frågan.
Den andra insikten handlar om hur det kan gå till i ett kyrkoråd, när ordföranden bestämmer sig för att köra den kommunala modellen och inte särskilt fundera över kyrkoordningen. Ordföranden visste att tjänstemän ska hållas på plats," här det vi som bestämmer". Alla i församlingen är underställda oss och allra mest underställda ordföranden. När ny kyrkoherde ska anställas var det, menade kyrkoherden, olämpligt att tf. kyrkoherden var närvarande. Han kallades inte till sammanträdet.
Detta förhållande anmäldes av en insiktsfull person till domkapitlet, som menade att samtliga beslut vid detta kyrkorådssammanträde skulle ogiltigförklaras. Det menade domkapitlet också. Därmed var saken på sitt sätt klar utan att domkapitlet behövde fördjupa sig i andra märkligheter, som gällde hur man intervjuade de två som sökt kyrkoherdetjänsten. Den första intervjun drog ut så på tiden att den förste intervjuades i en timme och 40 minuter medan den andra i knappt 20 minuter. Bara den förste kyrkoherdekandidaten hade tillfälle att gå på lunch med kyrkorådet, den andre var upptagen av arbete. Den förste intervjuade erbjöds tjänsten...
Vad är medveten styrning och vad är bara dumt i allt detta? Domkapitlet behövde inte ge sig in i frågan, biskopen var för övrigt inte närvarande vid sammanträdet, men några larmsignaler borde hörbart ljuda in i domkapitlets sessionssal. Hur står det till i församlingen när detta sker? Vill biskopen undersöka och vara beredd att ta ett varv med kyrkorådets ordförande? Antingen är hans verklighetsförståelse präglad av kommunalpolitik eller näringsliv, i olyckliga fall av båda. Om detta vet Bloggardag intet, men befruktar som vanligt det värsta.
Lokalanställningen är ett misstag. Mycket skulle vara inte bara enklare utan renare om prästerna var stiuftsanställda. Alldeles för många med dåliga insikter anställer präster utifrån sin bristande förståelse av vad saken gäller. Kompetens ersätts av konst, formuleringskonst eller floskelkonst lika. Det kan kyrkorådet eller kyrkorådets starka man/kvinna uppskatta och så blir det därefter.
Bloggardag sliter inte med frågan men frågan sliter i Bloggardag. Vi har ett system som inte är framtidsdugligt.
Förra veckan ägnade sig Bloggardag åt arbetsuppgifter av det slag som Försvarshögskolan övade honom i. Ett påstående han stötte på var att kris/krig sliter hårdare på stabsofficerare än på officerare i fältförband. Kan det vara så och hur kommer detta sig i så fall? Bloggardag förstår som vanligt inte. Så mycket fattade han, att generalen menade att det var aktuellt att flytta på folk som inte höll måttet och gav underlydande chefer order att se till att det snarast blev så. Att det område Bloggardag med liv och blod försvarat nu försvarades i det krigsspel han hängav sig åt av Nato-förband fann han lite svårt. Fördelen med krigsspel är att de tvingar folk att tänka det otänkbara och upptäcka att det otänkbara kan visa sig tänkbart. Fram för fler kyrkliga krigsspel!
Takterna från Försvarshögskolan? De satt i. Så långt var Bloggardag med. Är det också en illavarslande insikt?
För att pigga upp sig är det förstås Sofia Lilly Jönsson man läser.
https://sofialillyjonsson.com/2018/06/25/varfor-pratar-journalister-till-punkt-med-arkebiskopen/
Vad säger översåtarna nu? Hur startar en lavin? Slår illavarslande insikter till i Antjeborg? Då säger Bloggardag artigt: "Välkommen i klubben."
Först ställdes frågan om konsulter. "Vad är det konsulter av olika slag lärt ut vid kurser och konferenser? Det är inte riktigt en modell för hur Kyrkan tänker om sig själv, sin organisation och sina uppgifter utan en modell hämtad från näringsliv och förvaltning. Denna utminuteras reprisartat och påminner om Cellos samling kåserier: "En hög repriser till högre priser"." Riktigt allt detta sa inte sagespersonen, men Bloggardag tänkte att det elaborerade knappast skadar.
Vad vi än kallar den modell som utminuterats skulle väl frågan kunna ställas vad som inte sägs när allt detta sägs. Riktigt ofarligt är det inte. Som frågan om den grafiska profilen. Den uttrycker elegant ett koncerntänkande, samma typsnitt på allt uppifrån och ända ner. "Kalmar församling" blev Svenska kyrkan Kalmar. Vad gör denna förändring för tänkandet? Det kommer om världen består att analyseras i kommande doktorsavhandlingar.
Bloggardag sliter med frågan.
Den andra insikten handlar om hur det kan gå till i ett kyrkoråd, när ordföranden bestämmer sig för att köra den kommunala modellen och inte särskilt fundera över kyrkoordningen. Ordföranden visste att tjänstemän ska hållas på plats," här det vi som bestämmer". Alla i församlingen är underställda oss och allra mest underställda ordföranden. När ny kyrkoherde ska anställas var det, menade kyrkoherden, olämpligt att tf. kyrkoherden var närvarande. Han kallades inte till sammanträdet.
Detta förhållande anmäldes av en insiktsfull person till domkapitlet, som menade att samtliga beslut vid detta kyrkorådssammanträde skulle ogiltigförklaras. Det menade domkapitlet också. Därmed var saken på sitt sätt klar utan att domkapitlet behövde fördjupa sig i andra märkligheter, som gällde hur man intervjuade de två som sökt kyrkoherdetjänsten. Den första intervjun drog ut så på tiden att den förste intervjuades i en timme och 40 minuter medan den andra i knappt 20 minuter. Bara den förste kyrkoherdekandidaten hade tillfälle att gå på lunch med kyrkorådet, den andre var upptagen av arbete. Den förste intervjuade erbjöds tjänsten...
Vad är medveten styrning och vad är bara dumt i allt detta? Domkapitlet behövde inte ge sig in i frågan, biskopen var för övrigt inte närvarande vid sammanträdet, men några larmsignaler borde hörbart ljuda in i domkapitlets sessionssal. Hur står det till i församlingen när detta sker? Vill biskopen undersöka och vara beredd att ta ett varv med kyrkorådets ordförande? Antingen är hans verklighetsförståelse präglad av kommunalpolitik eller näringsliv, i olyckliga fall av båda. Om detta vet Bloggardag intet, men befruktar som vanligt det värsta.
Lokalanställningen är ett misstag. Mycket skulle vara inte bara enklare utan renare om prästerna var stiuftsanställda. Alldeles för många med dåliga insikter anställer präster utifrån sin bristande förståelse av vad saken gäller. Kompetens ersätts av konst, formuleringskonst eller floskelkonst lika. Det kan kyrkorådet eller kyrkorådets starka man/kvinna uppskatta och så blir det därefter.
Bloggardag sliter inte med frågan men frågan sliter i Bloggardag. Vi har ett system som inte är framtidsdugligt.
Förra veckan ägnade sig Bloggardag åt arbetsuppgifter av det slag som Försvarshögskolan övade honom i. Ett påstående han stötte på var att kris/krig sliter hårdare på stabsofficerare än på officerare i fältförband. Kan det vara så och hur kommer detta sig i så fall? Bloggardag förstår som vanligt inte. Så mycket fattade han, att generalen menade att det var aktuellt att flytta på folk som inte höll måttet och gav underlydande chefer order att se till att det snarast blev så. Att det område Bloggardag med liv och blod försvarat nu försvarades i det krigsspel han hängav sig åt av Nato-förband fann han lite svårt. Fördelen med krigsspel är att de tvingar folk att tänka det otänkbara och upptäcka att det otänkbara kan visa sig tänkbart. Fram för fler kyrkliga krigsspel!
Takterna från Försvarshögskolan? De satt i. Så långt var Bloggardag med. Är det också en illavarslande insikt?
För att pigga upp sig är det förstås Sofia Lilly Jönsson man läser.
https://sofialillyjonsson.com/2018/06/25/varfor-pratar-journalister-till-punkt-med-arkebiskopen/
Vad säger översåtarna nu? Hur startar en lavin? Slår illavarslande insikter till i Antjeborg? Då säger Bloggardag artigt: "Välkommen i klubben."
måndag 25 juni 2018
SKR och respekten för alla människors lika värde
SKR, Sveriges kristna råd, har tagit till orda och kräver att våra folkvalda i sin tur ska kräva rätt till familjeåterförening, verka för en återgång till "den ordinarie" utänningslagen, stå upp för mänskliga rättigheter och bidra till ett gott offentligt samtal.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/wEQP0M/vi-ser-dagligen-hur-familjer-slits-isar
Nog är det svårt att veta var i denna kravlista man kan börja analysen.
Fel är det antagligen när SKR påstår att "politiker ställer grupper mot varandra". Politik är just att väga olika intressen mot varandra och här kommer medborgarens intressen främst. Hur är det med familjeåterföreningen? Bloggardag vet inte. Är det sant att Sverige har den mest restriktiva lagstiftningen för familjeåtergivning? Finns det några siffror att ta avstamp i? Hur många återföreningar menar SKR att Sverige klarar? Eller är det okristligt att alls fråga så politiskt n'r det kristliga löper amok?
Nu ska vi nog tycka synd om Stefan Löfven. Han har ett ansvar där han ska hålla ihop många frågor och tvingas göra svåra avvägningar så lång dagen är och kanske ett gott stycke in på natten också. Detta är mer oglamoröst än när välviljan triumferar. SKR påstår att Sverige brister i respekt för alla människors lika värde när människor på flykt fråntas grundläggande mänskliga rättigheter. Vad betyder detta? När gjorde Sverige så?
SKR kräver större medmänsklighet. Det är väl klart att de som söker asyl ska få en rättssäker asylprövning. Har vi inte bestämmelser i lag om den saken? Vari bestod det rättsvidirga för de 9000 vars asylskäl prövades i omgångar och som därefter fått sig en speciallag stiftad? Bloggardag vet fortfarande inte. Lagrådet vet inte heller mer än att det rättsosäkra gällde själva lagstiftningen och undantagslagen. Betyder begreppet "rättssäker" något annat än att ett påstående att det fuskas i prövningen av asylskäl? Kan vi få besked?
Säger förresten verkligen kristen tro vad SKR påstår, att vi har ansvar för varandra över hela världen och att alla människor ska bemötas med respekt och värdighet, oavsett religion eller ursprung? Det är stora ord, så stora att frågan måste ställas vad detta betyder i praktiken. I farbror Svens konfirmandundervisning gjordes inskränkningar som både skärpte och gjorde utmaningarna mer hanterliga. Farbror Sven talade om "nästan" som var den som var närmast till hands. Det gällde också människor vi såg i den svartvita tv:n. Har Bloggardag genom den politik som förs i Sverige ådragit sig en konkret skuld som måste hanteras i syndabekännelse och avlösning när han begränsar och skärper kraven precis som konfirmationsprästen lärde honom?
Är det då verkligen självklart att möta och stödja människor på flykt och göra detta till ett krav på andra, de som ska betala? Och är det självklart hur allt detta går till? Bloggardag blir alltmer förvirrad. Hördes det verkligen några protester mot Dublinförordningen när den antogs? Är inte ett av de politiska problemen att förordningen inte följdes utan att flyktingar passerade land efter land för att komma till Sverige och att det ställde till situationen?
SKR styr på årets val med sina krav. Ska inte SKR befrias från att styra opinioner i det val som är medborgarnas fria val och korrumperas inte kristen tro av SKR:s agerande? För mandatet att tala – varifrån kommer det? De reformerta tycks ha fått genomslag för sin teologi, som inte alls vill skilja på ansvarsområden, regementen. Där är de evangeliska klarare och resonerar i förnuftstermer. Bloggardag vill för egen del inte kommenderas i politiska frågor av de reformerta. Vill ni? Vill de förtroendevalda? Den Ranghögste är väl inte reformert? Nej, men hans auktoritet i politiska frågor är begränsad och riktigt vad han deltar i när han skriver på upprop vet inte Bloggardag. Vet han själv?
Bloggardag är naturligtvis fördärvad av sin utbildning. När det begav sig och övades skymningslägen, där främmande makt agerade, hörde till bilden att folk förmåddes demonstrera och ställa allmänna krav på fred. Det kunde vara demonstrationer som ingick i främmande makts strategier för att få ut fördelar. Dåförtiden fanns ett organiserat psykologiskt försvar. Till det hörde att veta vem som styrde/organiserade opinionsbildningen. Det var en grannlaga uppgift, för det var samtidigt rätten till fri opinionsbildning som skulle försvaras. Vem styr alltså vad SKR ska göra och framträder SKR med större auktoritet än t ex Svenska kyrkans kyrkostyrelse? Var utkrävs ansvar av de fem undertecknarna? Och ska det talas respekt – var är respekten för det svåra politiska hantverket när konkreta frågor upphöjs till fagert kristligt tal?
Bloggardag har under decennier pläderat för Max Lundgrens bok Omin Hambbe (det ska vara två b) i Slättköping. Det handlar om skolklassen som skaffar sig "en egen neger" för de tycker att u-hjälp blir så opersonlig. "Välkommen våran egen neger" står det på plakatet när tåget rullar in och Omin Hambbe välkomnas och integreras av skolklassen och många andra i Slättköping. Det blir mer dramatisk†, men ska det handla om integration kanske det är nödvändigt med människor som är glada över dem som kommer och blir vänner med dem. Annars går det inte att hålla samman och vara samhälle.
Som vanligt är det den kristna kallelsen att fråga begåvat och oemotståndligt övertygande eller särskiljande (Apg 6:10). En profetisk uppgift sålunda. Den uppgiften tycker jag inte SKR fullgjort. Eller har SKR konkreta siffror på vad deras krav innebär? Siffror om antal människor, det som inte fick kallas "volymer" och siffror om kostnader och prognoser för vad som är möjligt? Kan de fem göra räkenskap för sitt tal?
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/wEQP0M/vi-ser-dagligen-hur-familjer-slits-isar
Nog är det svårt att veta var i denna kravlista man kan börja analysen.
Fel är det antagligen när SKR påstår att "politiker ställer grupper mot varandra". Politik är just att väga olika intressen mot varandra och här kommer medborgarens intressen främst. Hur är det med familjeåterföreningen? Bloggardag vet inte. Är det sant att Sverige har den mest restriktiva lagstiftningen för familjeåtergivning? Finns det några siffror att ta avstamp i? Hur många återföreningar menar SKR att Sverige klarar? Eller är det okristligt att alls fråga så politiskt n'r det kristliga löper amok?
Nu ska vi nog tycka synd om Stefan Löfven. Han har ett ansvar där han ska hålla ihop många frågor och tvingas göra svåra avvägningar så lång dagen är och kanske ett gott stycke in på natten också. Detta är mer oglamoröst än när välviljan triumferar. SKR påstår att Sverige brister i respekt för alla människors lika värde när människor på flykt fråntas grundläggande mänskliga rättigheter. Vad betyder detta? När gjorde Sverige så?
SKR kräver större medmänsklighet. Det är väl klart att de som söker asyl ska få en rättssäker asylprövning. Har vi inte bestämmelser i lag om den saken? Vari bestod det rättsvidirga för de 9000 vars asylskäl prövades i omgångar och som därefter fått sig en speciallag stiftad? Bloggardag vet fortfarande inte. Lagrådet vet inte heller mer än att det rättsosäkra gällde själva lagstiftningen och undantagslagen. Betyder begreppet "rättssäker" något annat än att ett påstående att det fuskas i prövningen av asylskäl? Kan vi få besked?
Säger förresten verkligen kristen tro vad SKR påstår, att vi har ansvar för varandra över hela världen och att alla människor ska bemötas med respekt och värdighet, oavsett religion eller ursprung? Det är stora ord, så stora att frågan måste ställas vad detta betyder i praktiken. I farbror Svens konfirmandundervisning gjordes inskränkningar som både skärpte och gjorde utmaningarna mer hanterliga. Farbror Sven talade om "nästan" som var den som var närmast till hands. Det gällde också människor vi såg i den svartvita tv:n. Har Bloggardag genom den politik som förs i Sverige ådragit sig en konkret skuld som måste hanteras i syndabekännelse och avlösning när han begränsar och skärper kraven precis som konfirmationsprästen lärde honom?
Är det då verkligen självklart att möta och stödja människor på flykt och göra detta till ett krav på andra, de som ska betala? Och är det självklart hur allt detta går till? Bloggardag blir alltmer förvirrad. Hördes det verkligen några protester mot Dublinförordningen när den antogs? Är inte ett av de politiska problemen att förordningen inte följdes utan att flyktingar passerade land efter land för att komma till Sverige och att det ställde till situationen?
SKR styr på årets val med sina krav. Ska inte SKR befrias från att styra opinioner i det val som är medborgarnas fria val och korrumperas inte kristen tro av SKR:s agerande? För mandatet att tala – varifrån kommer det? De reformerta tycks ha fått genomslag för sin teologi, som inte alls vill skilja på ansvarsområden, regementen. Där är de evangeliska klarare och resonerar i förnuftstermer. Bloggardag vill för egen del inte kommenderas i politiska frågor av de reformerta. Vill ni? Vill de förtroendevalda? Den Ranghögste är väl inte reformert? Nej, men hans auktoritet i politiska frågor är begränsad och riktigt vad han deltar i när han skriver på upprop vet inte Bloggardag. Vet han själv?
Bloggardag är naturligtvis fördärvad av sin utbildning. När det begav sig och övades skymningslägen, där främmande makt agerade, hörde till bilden att folk förmåddes demonstrera och ställa allmänna krav på fred. Det kunde vara demonstrationer som ingick i främmande makts strategier för att få ut fördelar. Dåförtiden fanns ett organiserat psykologiskt försvar. Till det hörde att veta vem som styrde/organiserade opinionsbildningen. Det var en grannlaga uppgift, för det var samtidigt rätten till fri opinionsbildning som skulle försvaras. Vem styr alltså vad SKR ska göra och framträder SKR med större auktoritet än t ex Svenska kyrkans kyrkostyrelse? Var utkrävs ansvar av de fem undertecknarna? Och ska det talas respekt – var är respekten för det svåra politiska hantverket när konkreta frågor upphöjs till fagert kristligt tal?
Bloggardag har under decennier pläderat för Max Lundgrens bok Omin Hambbe (det ska vara två b) i Slättköping. Det handlar om skolklassen som skaffar sig "en egen neger" för de tycker att u-hjälp blir så opersonlig. "Välkommen våran egen neger" står det på plakatet när tåget rullar in och Omin Hambbe välkomnas och integreras av skolklassen och många andra i Slättköping. Det blir mer dramatisk†, men ska det handla om integration kanske det är nödvändigt med människor som är glada över dem som kommer och blir vänner med dem. Annars går det inte att hålla samman och vara samhälle.
Som vanligt är det den kristna kallelsen att fråga begåvat och oemotståndligt övertygande eller särskiljande (Apg 6:10). En profetisk uppgift sålunda. Den uppgiften tycker jag inte SKR fullgjort. Eller har SKR konkreta siffror på vad deras krav innebär? Siffror om antal människor, det som inte fick kallas "volymer" och siffror om kostnader och prognoser för vad som är möjligt? Kan de fem göra räkenskap för sitt tal?
söndag 24 juni 2018
Det dolda motståndet
Bloggardag ville bilda sig och lyssna på sin gamle favorit Åke Bonnier.
https://player.vimeo.com/video/275568928?autoplay=1
Ingen kan säga "ajälva gudsrelationen" som han. Och nu har han nya glasögon. Han säger "skönhet" upprepade gånger också. För Åke är hans värld är en skön värld. Lite tveksam blir nog Bloggardag inför påståendet att "allt vi säger om Gud egentligen förminskar Gud". Allt? Verkligen? Också om vi säger det som Gud själv uppenbarat om sig? Det tror inte Bloggardag en sekund men så är hans andlighet av det mer grovhuggna slaget. Bloggardag tror emellertid inte att att allt om Gud skulle vara sagt i uppenbarelsen. Men allt vi säger förminskar inte Gud. En del bjuder oss in mysteriet är vi tystnar och tillber.
Nå, det står inte på förrän Åke kommer med lite vardagsmoralism. Han talar om vårt eget ansvar och undrar vad vi som kristna kan göra. Svaret på den frågan är väl att vi inte kan och inte ska göra mer än vad alla människor kan och ska. Det finns inget överordnat eller ställföreträdande kristet förnuft när det handlar om skapelsen. Tydligen ska vi kristna äta elefant. Just med tanke på miljön är nog detta ett dåligt råd, ni vet det där att det handlas med betar. Elefanten kanske är tjuvskjuten? Men Bloggardag har sett att det kan serveras elefantöra. På Åkes ord får väl ett sådant beställas det nästa gång Bloggardag är ute i krogsvängen. Det ska väl drickas Elefantöl då också?
Likväl var det inte i skapelsens skönhet och skörhet tanken stannade utan i tanken på den dolda motståndsrörelsen. Åke Bonnier är ju en gammal kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Ska verkligen den omständigheten luftas igen. Ja, för nu har Växjö stift fått en ny domprost, hårdhänt motståndsman i två olika kyrkor, uppenbarligen ett svårslaget rekord för en domprost, värre än någon annan. Så Åke får denna midsommardag sällskap av en hel uppsättning dolda motståndsmän, domprostar och kontraktsprostar. Ska vi inte tala om den saken? Är inte det dolda kv*nn*pr*stm*tst*nd*t värre än det öppna? Jag medger att saken kan diskuteras, men ändå!
I Växjö ratades två kvinnliga sökande till domprosttjänsten, som tillföll dr Christopher Meakin. Han var i ett par omgångar organiserad kv*nn*pr*stm*tst*nd*r". De kyrkor han tillhörde, höll sig inte med kv*nnl*g* pr*st*r. Hur kom det sig att han bytte fot i frågan, har någon sport honom? Eller är det sådant vi inte talar om? De två för tjänsten ratade kvinnorna kanske vill veta hur en i två sammanhang organiserad motståndare kan få förtroendet när de inte fick?
Att domprosten är byxad /där föll ordet/ för sitt värv kan man förstå. "Han beskriver själv att han vill kombinera det formella chefskapet med en personlig ledarstil som präglas av hans gedigna erfarenhet inom teologi där han vill inspirera andra", läser Bloggardag. "Christopher är en välutbildad teolog med hjärtat i församlingen." Onekligen ter sig apostlarna som rätt klena i jämförelse med de nya kyrkliga översåtarnas präktiga meriter. Kan han då särskilt inspirera andra när det kommer till ämbetsfrågan?
Nu finns eller har det funnits andra som dolt sitt motstånd. I Skara stift satt den hårdföre kv*nn*pr*stm*st*nd*r*n A och i Linköpings stift sitter den lika hårdföre domprosten L, som en gång särvigdes, dvs utan kvinnlig prästkandidat vid sin sida. Då ska vi kanske inte nämna den tidigare domprosten i Växjö Thomas Petersson, han som "valde att lämna sin tjänst för att bli ny biskop i Visby", som det heter i Smålandskomposten den 22 juni. Petersson hade också organiserat sitt kv*nn*pr*stm*tst*nd.
Det genomgående är inte att folk byter fot. Det kan vara utomordentligt välbetänkt i sak och klokt folk byter fot då och då. En del när de märker att de går i otakt.Det egendomliga är att de byter fot, om de gör det, i all tysthet i denna teologiska fråga. Annars kör de med dubbel italiensk bokföring, eller kanske svensk. Det tycks inte finnas ett djupt känt behov för domprostar att bibringa världen sina nya insikter om Kyrkans ämbete. Detta finner Bloggardag märkvärdigt, egendomligt rentav.
Nu ska inte domprostar hängas ut särskilt även om det finns fler domprostar, som kan misstänkas dölja motståndet. Det gives kontraktsprostar av samma slag. Det inträffar att de efter pensionering kommer ut ur garderoben, men då på nytt som det de en gång var: kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Det är fascinerande. Detta förhållande hindrar inte att de sedan vikarierar som kyrkoherdar. Somligt är annorlunda än det synes vara.
Är detta så mycket att tjata om? Antagligen. Och antagligen skulle saken beskrivas mycket högljutt för att komma åt själva lögnväsendet. Om en yngre präst på 1970- och 80-talen var motståndare och sedan i praktiken inte men efter pensioneringen blir uttalad motståndare på nytt och i otvetydiga ord förklarar hur mycket i Svenska kyrkan som går fel, vad var han under mellantiden när han gjorde karriär?
Nu ska vi också säga att det har konstruerats illistigt för att komma åt dem med "fel" åsikter och tvinga fram konformism. Systemet har uppenbarligen haft sina brister som fått åtgärdas efterhand, senast i kyrkomötet 2017. En kyrka som följer Honom som är vägen, sanningen loch livet kan självfallet inte leva så. Det är då Åke Bonnier stiger fram som ett avvikande exempel på en man som förklarat sin nya inställning.
Det skulle år 2008 firas att vi haft kvinnliga präster i 50 år (ni får läsa om Dag Sandahls Det lustiga året, som är blogginlägg från detta jubileumsår och sedan gavs ut på Gaudete). Det lustiga var till att börja med att det alls inte var 50 år som vi haft kvinnliga präster. Det var 48 år och 6 månader som bäst. Sammanfattningsvis kan sägas att det började dumt och att det bara blev dummare och dummare. Till sist var det klent besatta festgudstjänster i domkyrkorna.
I Storkyrkan var det någon slags seans den 22 september på temat. Åke visste då berätta, att vigningen av kvinnor till präster är den fortsatta reformationen. Han hade omprövat efter att en sommarmånad (egentligen var det nog tre veckor) varit kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. De teologiska skälen höll inte, framhöll han. Han sa egentligen lite mer, som förtjänar att lyftas fram för där finns förklaringen. Att han skulle bli präst kunde hans föräldrar acceptera, men inte att han blivit kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Då upphörde Åke med att vara det. Rejält redovisat tycker Bloggardag om hållningen. Åke hedrar sin fader och sin moder och ackomoderar sig. En lydig Åke är en lycklig Åke, det kan man förstå.
Fast oss emellan: särskilt mycket med "teologiska skäl som inte håller" handlar det nog inte om. Det befriande med Åke var att han inte ägnade sig åt förljugenhet. Han sa som det var. Av alla omtänkare Bloggardag mött, står Åke fram som ett dygdemönster. Han gjorde upp med feltänket under tre veckor och han gav oss anledningen. I den ljusa midsommartiden livas sinnena upp. Först när hösten mörknar återvänder vi till misstänksamhetens hermeneutik, tänk om det i Åkes inre likväl finns en rottråd till det som en gång en sommar gjorde honom till motståndare. För att inta tala om domprostarna, kontraktsprostarna, kyrkoherdarna och de som prästvigts på en dunkel bekännelse till något de inte egentligen tror.
Jag säger bara "Johannes Döparen".
https://player.vimeo.com/video/275568928?autoplay=1
Ingen kan säga "ajälva gudsrelationen" som han. Och nu har han nya glasögon. Han säger "skönhet" upprepade gånger också. För Åke är hans värld är en skön värld. Lite tveksam blir nog Bloggardag inför påståendet att "allt vi säger om Gud egentligen förminskar Gud". Allt? Verkligen? Också om vi säger det som Gud själv uppenbarat om sig? Det tror inte Bloggardag en sekund men så är hans andlighet av det mer grovhuggna slaget. Bloggardag tror emellertid inte att att allt om Gud skulle vara sagt i uppenbarelsen. Men allt vi säger förminskar inte Gud. En del bjuder oss in mysteriet är vi tystnar och tillber.
Nå, det står inte på förrän Åke kommer med lite vardagsmoralism. Han talar om vårt eget ansvar och undrar vad vi som kristna kan göra. Svaret på den frågan är väl att vi inte kan och inte ska göra mer än vad alla människor kan och ska. Det finns inget överordnat eller ställföreträdande kristet förnuft när det handlar om skapelsen. Tydligen ska vi kristna äta elefant. Just med tanke på miljön är nog detta ett dåligt råd, ni vet det där att det handlas med betar. Elefanten kanske är tjuvskjuten? Men Bloggardag har sett att det kan serveras elefantöra. På Åkes ord får väl ett sådant beställas det nästa gång Bloggardag är ute i krogsvängen. Det ska väl drickas Elefantöl då också?
Likväl var det inte i skapelsens skönhet och skörhet tanken stannade utan i tanken på den dolda motståndsrörelsen. Åke Bonnier är ju en gammal kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Ska verkligen den omständigheten luftas igen. Ja, för nu har Växjö stift fått en ny domprost, hårdhänt motståndsman i två olika kyrkor, uppenbarligen ett svårslaget rekord för en domprost, värre än någon annan. Så Åke får denna midsommardag sällskap av en hel uppsättning dolda motståndsmän, domprostar och kontraktsprostar. Ska vi inte tala om den saken? Är inte det dolda kv*nn*pr*stm*tst*nd*t värre än det öppna? Jag medger att saken kan diskuteras, men ändå!
I Växjö ratades två kvinnliga sökande till domprosttjänsten, som tillföll dr Christopher Meakin. Han var i ett par omgångar organiserad kv*nn*pr*stm*tst*nd*r". De kyrkor han tillhörde, höll sig inte med kv*nnl*g* pr*st*r. Hur kom det sig att han bytte fot i frågan, har någon sport honom? Eller är det sådant vi inte talar om? De två för tjänsten ratade kvinnorna kanske vill veta hur en i två sammanhang organiserad motståndare kan få förtroendet när de inte fick?
Att domprosten är byxad /där föll ordet/ för sitt värv kan man förstå. "Han beskriver själv att han vill kombinera det formella chefskapet med en personlig ledarstil som präglas av hans gedigna erfarenhet inom teologi där han vill inspirera andra", läser Bloggardag. "Christopher är en välutbildad teolog med hjärtat i församlingen." Onekligen ter sig apostlarna som rätt klena i jämförelse med de nya kyrkliga översåtarnas präktiga meriter. Kan han då särskilt inspirera andra när det kommer till ämbetsfrågan?
Nu finns eller har det funnits andra som dolt sitt motstånd. I Skara stift satt den hårdföre kv*nn*pr*stm*st*nd*r*n A och i Linköpings stift sitter den lika hårdföre domprosten L, som en gång särvigdes, dvs utan kvinnlig prästkandidat vid sin sida. Då ska vi kanske inte nämna den tidigare domprosten i Växjö Thomas Petersson, han som "valde att lämna sin tjänst för att bli ny biskop i Visby", som det heter i Smålandskomposten den 22 juni. Petersson hade också organiserat sitt kv*nn*pr*stm*tst*nd.
Det genomgående är inte att folk byter fot. Det kan vara utomordentligt välbetänkt i sak och klokt folk byter fot då och då. En del när de märker att de går i otakt.Det egendomliga är att de byter fot, om de gör det, i all tysthet i denna teologiska fråga. Annars kör de med dubbel italiensk bokföring, eller kanske svensk. Det tycks inte finnas ett djupt känt behov för domprostar att bibringa världen sina nya insikter om Kyrkans ämbete. Detta finner Bloggardag märkvärdigt, egendomligt rentav.
Nu ska inte domprostar hängas ut särskilt även om det finns fler domprostar, som kan misstänkas dölja motståndet. Det gives kontraktsprostar av samma slag. Det inträffar att de efter pensionering kommer ut ur garderoben, men då på nytt som det de en gång var: kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Det är fascinerande. Detta förhållande hindrar inte att de sedan vikarierar som kyrkoherdar. Somligt är annorlunda än det synes vara.
Är detta så mycket att tjata om? Antagligen. Och antagligen skulle saken beskrivas mycket högljutt för att komma åt själva lögnväsendet. Om en yngre präst på 1970- och 80-talen var motståndare och sedan i praktiken inte men efter pensioneringen blir uttalad motståndare på nytt och i otvetydiga ord förklarar hur mycket i Svenska kyrkan som går fel, vad var han under mellantiden när han gjorde karriär?
Nu ska vi också säga att det har konstruerats illistigt för att komma åt dem med "fel" åsikter och tvinga fram konformism. Systemet har uppenbarligen haft sina brister som fått åtgärdas efterhand, senast i kyrkomötet 2017. En kyrka som följer Honom som är vägen, sanningen loch livet kan självfallet inte leva så. Det är då Åke Bonnier stiger fram som ett avvikande exempel på en man som förklarat sin nya inställning.
Det skulle år 2008 firas att vi haft kvinnliga präster i 50 år (ni får läsa om Dag Sandahls Det lustiga året, som är blogginlägg från detta jubileumsår och sedan gavs ut på Gaudete). Det lustiga var till att börja med att det alls inte var 50 år som vi haft kvinnliga präster. Det var 48 år och 6 månader som bäst. Sammanfattningsvis kan sägas att det började dumt och att det bara blev dummare och dummare. Till sist var det klent besatta festgudstjänster i domkyrkorna.
I Storkyrkan var det någon slags seans den 22 september på temat. Åke visste då berätta, att vigningen av kvinnor till präster är den fortsatta reformationen. Han hade omprövat efter att en sommarmånad (egentligen var det nog tre veckor) varit kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. De teologiska skälen höll inte, framhöll han. Han sa egentligen lite mer, som förtjänar att lyftas fram för där finns förklaringen. Att han skulle bli präst kunde hans föräldrar acceptera, men inte att han blivit kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Då upphörde Åke med att vara det. Rejält redovisat tycker Bloggardag om hållningen. Åke hedrar sin fader och sin moder och ackomoderar sig. En lydig Åke är en lycklig Åke, det kan man förstå.
Fast oss emellan: särskilt mycket med "teologiska skäl som inte håller" handlar det nog inte om. Det befriande med Åke var att han inte ägnade sig åt förljugenhet. Han sa som det var. Av alla omtänkare Bloggardag mött, står Åke fram som ett dygdemönster. Han gjorde upp med feltänket under tre veckor och han gav oss anledningen. I den ljusa midsommartiden livas sinnena upp. Först när hösten mörknar återvänder vi till misstänksamhetens hermeneutik, tänk om det i Åkes inre likväl finns en rottråd till det som en gång en sommar gjorde honom till motståndare. För att inta tala om domprostarna, kontraktsprostarna, kyrkoherdarna och de som prästvigts på en dunkel bekännelse till något de inte egentligen tror.
Jag säger bara "Johannes Döparen".
lördag 23 juni 2018
Midsommargenerositet
När folk firar midsommar blir det inte säkert återhållet på själva midsommardagen. Det är inte mycket att säga om. Alltså släppte jag igenom både tillmälen och argument för snapsande i kombination med bilkörning. Detta betyder inte att tillmälen eller snapsande i denna kombo rekommenderas, men inblicken i svenskt själsliv en Midsommardag kunde jag inte undanhålla läsekretsen. Och man ska vara generös i midsommartid. Detta sagt kanske kommentatorer som vet att värdeomdömen inte tillför resonemangen något i sak likväl kunde vara snälla trots skarpa resonemang? Ungefär tanken som väcks av sommartidens generositet.
Midsommardagen
Midsommardagens tema "Skapelsen" drar tydligen inte folk för Svenska kyrkan kör på mininivå när det kommer till mässfirande. Man kunde ju annars tänka att detta vore en ypperlig dag att bära fram jordens frukt och människors arbete och fira kraftfullt genom att ta frälsningens bägare och tacka för skapelsen. Om Bloggardag förstår saken rätt är det avnämarna som inte tycker att detta är särskilt viktigt och då anpassas produktionen därefter.
I Kalmar är det friluftsgudstjänst för hela stan (ekumenisk gudstjänst kallas den också av något oklart skäl). Vid regn blir evenemanget i Södra kapellet. Det betyder att en högst begränsad skara förväntas komma. Gudstjänstmässigt är skapelsen inte prioriterad uti Calmare stad.
I Moheda är det hembygdsparken kl 17 med nyckelharpa och fiol som gäller. Detta stöttar vi med 10-12-14 000:-/år inses lätt för den som tänker folkkyrkligt, dvs tänker familj. De församlingar som firar en vanlig högmässa tycks få, men det där med att medta kaffekorg (alternativt "fikakorg") och sittunderlag tycks frekvent. Nå, om Gud vill och vi får leva blir det en vanlig högmässa i morgon, men själva den bloggardagska poängen var egentligen att kolla om "skapelsen" fått ett mässfokus. Det har den inte. Faller inte det mesta snacket om klimat, miljö och skapelse då? Jag menar, kyrkligt sett?
Å andra sidan: om folk inte kommer, ska det sitta en handfull och skramla lite här och var i en högmässa, som bara ett fåtal tycker det är viktigt att ta sig till? Fast det är nog en felfråga. Multitudinismen frågar så för den är en mängdlära. Inte en Kyrka som vet, att den också kan vara en lite hjord och att Gud har en tanke också på den lilla hjorden som ställföreträdanbde för rubbet, hela skapelsen, om ni vill..
Grundmodellen skulle väl vara att varje röd dag kan vara en mässdag. Folk är lediga från arbetet dessa dagar för att verkligen få tillfälle att fira gudstjänst. Och stora röda dagar, som nu, borde det satsas rejäl så att den som inte kommer efteråt fattar, att uteblivandet var ett misstag.Jag menar, när alla bland grannar, vänner och arbetskamrater pratar om hur fantastiskt det var i kyrkan vill man ogörna stå fram med sin ignorantia.
Om det bara kommer en handfull till sockenkyrkan (om ens det) är det likväl Kyrkan på plats som firar – och Kyrkan har den (kanske egendomliga) vanan att oförtröttligt fira gudstjänst. Det är det som är grejen. Jesus kommer till sockenkyrkan och jag vill vara där för att gestalta vem jag är i min församling: kyriakä. Alternativen är betydligt sämre för den som vill vara en lärjunge.
Jag ser en grundläggande brist på dels helighet, dels folklighet. Detta är en helt förödande brist för en folkkyrka, skulle Einar säga. Och Einar är då inte en smakrik whisky (där kom spritskämtan igen, sablar!) utan Billing. Kyrkans sanna skatt är det som människor på djupet längtar efter eller på djupet avskyr. Den som vet detta, kan veta att i det heliga ligger det folkliga men inte det medelklassmässiga. Den opålitliga medelklassen vill underhållas, stimuleras, också av det andliga. Detta är något annat än den djupa mänskliga längtan efter Liv. Denna längtan möts med Livets bröd. Den andra traktan räcker det att erbjuda kaffe och ibland räcker det till och med att förklara att kaffekorg ocg situnderlag ska medföras. Så mycket för allvar i salighetssaken. Och så lite av respekt för dem som från andra sidan fattat vad evangeliet handlar om och på bästa sätt därför vill bekämpa saken. De borde respekteras så mycket att de bjuds på motstånd. Det medelmåttiga är ingen till glädje.
Då kan saken ljudillustreras:
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=5092&artikel=6976329
För Bloggardag återstår att längta till morgondagens högmässa. Kunde han inte farit till Rydaholm i går eftermiddag och firat midsommar? Det gick inte på grund av iråkad midsommarlunch. Den sillen, den sillen och till den... Då lax det föga när det handlar om bilkörning.
I Kalmar är det friluftsgudstjänst för hela stan (ekumenisk gudstjänst kallas den också av något oklart skäl). Vid regn blir evenemanget i Södra kapellet. Det betyder att en högst begränsad skara förväntas komma. Gudstjänstmässigt är skapelsen inte prioriterad uti Calmare stad.
I Moheda är det hembygdsparken kl 17 med nyckelharpa och fiol som gäller. Detta stöttar vi med 10-12-14 000:-/år inses lätt för den som tänker folkkyrkligt, dvs tänker familj. De församlingar som firar en vanlig högmässa tycks få, men det där med att medta kaffekorg (alternativt "fikakorg") och sittunderlag tycks frekvent. Nå, om Gud vill och vi får leva blir det en vanlig högmässa i morgon, men själva den bloggardagska poängen var egentligen att kolla om "skapelsen" fått ett mässfokus. Det har den inte. Faller inte det mesta snacket om klimat, miljö och skapelse då? Jag menar, kyrkligt sett?
Å andra sidan: om folk inte kommer, ska det sitta en handfull och skramla lite här och var i en högmässa, som bara ett fåtal tycker det är viktigt att ta sig till? Fast det är nog en felfråga. Multitudinismen frågar så för den är en mängdlära. Inte en Kyrka som vet, att den också kan vara en lite hjord och att Gud har en tanke också på den lilla hjorden som ställföreträdanbde för rubbet, hela skapelsen, om ni vill..
Grundmodellen skulle väl vara att varje röd dag kan vara en mässdag. Folk är lediga från arbetet dessa dagar för att verkligen få tillfälle att fira gudstjänst. Och stora röda dagar, som nu, borde det satsas rejäl så att den som inte kommer efteråt fattar, att uteblivandet var ett misstag.Jag menar, när alla bland grannar, vänner och arbetskamrater pratar om hur fantastiskt det var i kyrkan vill man ogörna stå fram med sin ignorantia.
Om det bara kommer en handfull till sockenkyrkan (om ens det) är det likväl Kyrkan på plats som firar – och Kyrkan har den (kanske egendomliga) vanan att oförtröttligt fira gudstjänst. Det är det som är grejen. Jesus kommer till sockenkyrkan och jag vill vara där för att gestalta vem jag är i min församling: kyriakä. Alternativen är betydligt sämre för den som vill vara en lärjunge.
Jag ser en grundläggande brist på dels helighet, dels folklighet. Detta är en helt förödande brist för en folkkyrka, skulle Einar säga. Och Einar är då inte en smakrik whisky (där kom spritskämtan igen, sablar!) utan Billing. Kyrkans sanna skatt är det som människor på djupet längtar efter eller på djupet avskyr. Den som vet detta, kan veta att i det heliga ligger det folkliga men inte det medelklassmässiga. Den opålitliga medelklassen vill underhållas, stimuleras, också av det andliga. Detta är något annat än den djupa mänskliga längtan efter Liv. Denna längtan möts med Livets bröd. Den andra traktan räcker det att erbjuda kaffe och ibland räcker det till och med att förklara att kaffekorg ocg situnderlag ska medföras. Så mycket för allvar i salighetssaken. Och så lite av respekt för dem som från andra sidan fattat vad evangeliet handlar om och på bästa sätt därför vill bekämpa saken. De borde respekteras så mycket att de bjuds på motstånd. Det medelmåttiga är ingen till glädje.
Då kan saken ljudillustreras:
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=5092&artikel=6976329
För Bloggardag återstår att längta till morgondagens högmässa. Kunde han inte farit till Rydaholm i går eftermiddag och firat midsommar? Det gick inte på grund av iråkad midsommarlunch. Den sillen, den sillen och till den... Då lax det föga när det handlar om bilkörning.
fredag 22 juni 2018
Alla tycks arga på Björn Söder
Statsrådet Bucht trädde fram med deklarationen att han var "förbannad". Det var att förstå på det vanliga svenska sättet och inte som det kristliga folket skulle tänka, att han var "utan Gud och utan hopp i världen". Statsrådet framträdde mycket konkret som svensk, alltså. I detta sinnestillstånd är det inte lätt att ägna sig åt sval intellektuell reflektion, än mindre försöka komma på vad det är Björn Söder menar när han definierar svenskheten. Statsrådet Bucht förklarade sig vara både svensk och tornedaling.
Willy Silberstein var lika upprörd. Han är jude och svensk. Det dyker upp samer i debatten också, kan man tänka. Det hela blir lite underhållande för Björn Söder är väl, det hörs på namnet, söderifrån. Det betyder att han är skåning. Och svensk.
Vi som läser Kaj Skagens bok Norge, vårt Norge, Dreyers Förlag, Oslo 2018, kan få lite tankestimulantia för bruk på midsommarafton. Skagen skriver "et lands biografi" och det kan bara göras om han skriver historiskt om fenomen han ser i samtidens Norge. Vad nationaliteten är framgår av idéhistorien.
Man kan vara norsk medborgare utan att vara kulturellt norsk. "Det statsborgerlige er ikke detsamma som det identitetsmessige." (aa s 22) Den kulturella identiteten är sammansatt. "Nasjonalidentieten oppstår gjennom inlevelsen i et felles språk, en felles kulturell och litteraer bakgrunn og samtid, en felles historie og et felles hjemland." (aa samma sida) Detta är inte något statiskt. "Forandringen hører till vaesendet" heter det (kursiv i texten aa s 23). Skagen väljer att mejsla fram det norska med start kring år 1800.
Det fanns en tid när barnen var små och familjen reste utomlands. Då gällde varningen: finns det svenskar i närheten talar vi inte svenska. Flickorna var snabba på att identifiera potentiella svenskar. Varför denna hållning? Hur kul på en skala till två var det om svenskar kom på att de hade en livs levande präst ibland sig och kunde tala om allsköns kyrkliga frågor, som på någon nivå intresserade dem – enkannerligen kv*nn*pr*stfr*g*n. Skulle de nu vuxna åtspörjas hur de identifierade svenskheten, kunde de svara som Augustinus om tiden. "Jag vet vad den är men jag kan inte förklara. Men de kunde alltså se svenskheten inkarnerad.
Ett annat sätt att pröva tankekomplexet är förstås att se Lasse Åbergs filmer om semestrande svenskar eller svenska män på rep-månad. Den som skrattar, kan förmodas vara svensk för det är en kärleksfull skildring av något svenskt...
Den gemensamma kulturen med dess historiska/idéhistoriska bakgrund sätter spår. Några står i viss utsträckning utanför denna enhet. Samerna med sametinget t ex. Judar förstås, eftersom de har en medveten religiös och etnisk identitet. Det är inte så upphetsande. Tillsammans är vi medborgare. Tornedalingar på samma sätt. De odlar en egen kultur med eget språk. Så inte hallänningar, gutar, blekingar och skåningar. De har knådats in så rejält i det svenska att deras försök till nationella särdrag bara uppfattas som pittoreska.
Hur blir det om det i de stora (eller mindre) städerna byggs enklaver, som styrs av egna lagar och där egna sedvänjor är vad som ska följas för att stenkastning och speglosor ska undvikas? Vad ska vi säga om stora grupper etablerar sig, får svenskt medborgarskap men upprättar egna kulturella områden med egen och medvetet exkluderande kulturell identitet, dvs egna kulturella sedvanor som språk, klädedräkt, matkultur, kulturliv i stort och aldrig avser bli en del av den svenska nationen. Ett annat narrativ med andra referenser, kan det ingå i vad det är att vara svensk? Kan det göra så i samtid, inom överskådlig framtid eller hur lång tid tar en sådan process? Om denna kulturella identitet medvetet avgränsar sig, tar det hur lång tid som helst och skapar ett helt annat Sverige. Det kan inte vara så svårt att förstå.
Alltså: vem firar midsommar med sill, lax, räkor, nypotatis dill, öl, OP, jordgubbar, vispgrädde och därtill kanske grillar fläskfilé? Har denna person därmed visat sig vara äktsvensk? Kanske. Vallonättlingar firar midsommar så. Är det orimligt att definiera svenskhet på detta sätt, ett sätt som nog Björn Söder kan tänkas gilla? Svenskt medborgarskap gäller de avvikande också. Nykterister, samer och judar lika. Och dessa kunde tänkas vara urvalssvenskar, de tar från den svenska midsommarmenyn vad de gillar utan att bråka med dem som tar rubbet men också utan att bygga en egen exkluderande nationell identitet.
När det kommer till fotboll kan vi alla hålla på Sverige. Det finns några svenska medborgare som håller på sitt fädernesland. Riktigt svenska är de alltså inte. Ska det vara något att bråka om? Kanske om fäderneslandet ställs mot Sverige för då avgörs vad som egentligen gäller, det gamla eller det nya riket.
Vad gäller om hets mot folkgrupp? Sådant finns det en lag mot. Det är inte heller den saken Björn Söder funderar över. Vad utlöste han? Hets mot Söder. Det verkar lite onödigt. Bättre men mödosammare är förstås att resonera förnuftigt, förstå vad han menar och, om man inte håller med, kritisera i sak. Det är nu inte alldeles enkelt om samerna markerar sin särart med eget parlament och egen flagga. Nåt lurt är det.
Eller kanske inte. Den politiska klassen med sitt politiska hojtande behöver sina hatfigurer i alla väderstreck. Men då kanske saken inte är intressantare än så.
Läsningen av Kaj Skagen får fortsätta under helgen. Boken presenteras i baksidesreklamen. Den, heter det, ruskar om den norska kulturmiljön (kulturmiljøet) som "en torpedo under den artsfattige norske arken". Överste Eriksen går igen. Det var han som var kommendant för ka-batteriet Oscarsborg i Oslofjorden, ni minns. Snacka torpeder. Och kanoner. Kanonerna var två. Mose och Aron. Namnen kom sig därav att den ena kanonen föll i vattnet när den skulle komma på plats och blev sålunda Mose, räddad ur vattnet. Klart den andra kanonen, brodern, skulle bli Aron då. De bibliska kan! Här är något som också hör det norska till, två gestalter från Mellanöstern.
Willy Silberstein var lika upprörd. Han är jude och svensk. Det dyker upp samer i debatten också, kan man tänka. Det hela blir lite underhållande för Björn Söder är väl, det hörs på namnet, söderifrån. Det betyder att han är skåning. Och svensk.
Vi som läser Kaj Skagens bok Norge, vårt Norge, Dreyers Förlag, Oslo 2018, kan få lite tankestimulantia för bruk på midsommarafton. Skagen skriver "et lands biografi" och det kan bara göras om han skriver historiskt om fenomen han ser i samtidens Norge. Vad nationaliteten är framgår av idéhistorien.
Man kan vara norsk medborgare utan att vara kulturellt norsk. "Det statsborgerlige er ikke detsamma som det identitetsmessige." (aa s 22) Den kulturella identiteten är sammansatt. "Nasjonalidentieten oppstår gjennom inlevelsen i et felles språk, en felles kulturell och litteraer bakgrunn og samtid, en felles historie og et felles hjemland." (aa samma sida) Detta är inte något statiskt. "Forandringen hører till vaesendet" heter det (kursiv i texten aa s 23). Skagen väljer att mejsla fram det norska med start kring år 1800.
Det fanns en tid när barnen var små och familjen reste utomlands. Då gällde varningen: finns det svenskar i närheten talar vi inte svenska. Flickorna var snabba på att identifiera potentiella svenskar. Varför denna hållning? Hur kul på en skala till två var det om svenskar kom på att de hade en livs levande präst ibland sig och kunde tala om allsköns kyrkliga frågor, som på någon nivå intresserade dem – enkannerligen kv*nn*pr*stfr*g*n. Skulle de nu vuxna åtspörjas hur de identifierade svenskheten, kunde de svara som Augustinus om tiden. "Jag vet vad den är men jag kan inte förklara. Men de kunde alltså se svenskheten inkarnerad.
Ett annat sätt att pröva tankekomplexet är förstås att se Lasse Åbergs filmer om semestrande svenskar eller svenska män på rep-månad. Den som skrattar, kan förmodas vara svensk för det är en kärleksfull skildring av något svenskt...
Den gemensamma kulturen med dess historiska/idéhistoriska bakgrund sätter spår. Några står i viss utsträckning utanför denna enhet. Samerna med sametinget t ex. Judar förstås, eftersom de har en medveten religiös och etnisk identitet. Det är inte så upphetsande. Tillsammans är vi medborgare. Tornedalingar på samma sätt. De odlar en egen kultur med eget språk. Så inte hallänningar, gutar, blekingar och skåningar. De har knådats in så rejält i det svenska att deras försök till nationella särdrag bara uppfattas som pittoreska.
Hur blir det om det i de stora (eller mindre) städerna byggs enklaver, som styrs av egna lagar och där egna sedvänjor är vad som ska följas för att stenkastning och speglosor ska undvikas? Vad ska vi säga om stora grupper etablerar sig, får svenskt medborgarskap men upprättar egna kulturella områden med egen och medvetet exkluderande kulturell identitet, dvs egna kulturella sedvanor som språk, klädedräkt, matkultur, kulturliv i stort och aldrig avser bli en del av den svenska nationen. Ett annat narrativ med andra referenser, kan det ingå i vad det är att vara svensk? Kan det göra så i samtid, inom överskådlig framtid eller hur lång tid tar en sådan process? Om denna kulturella identitet medvetet avgränsar sig, tar det hur lång tid som helst och skapar ett helt annat Sverige. Det kan inte vara så svårt att förstå.
Alltså: vem firar midsommar med sill, lax, räkor, nypotatis dill, öl, OP, jordgubbar, vispgrädde och därtill kanske grillar fläskfilé? Har denna person därmed visat sig vara äktsvensk? Kanske. Vallonättlingar firar midsommar så. Är det orimligt att definiera svenskhet på detta sätt, ett sätt som nog Björn Söder kan tänkas gilla? Svenskt medborgarskap gäller de avvikande också. Nykterister, samer och judar lika. Och dessa kunde tänkas vara urvalssvenskar, de tar från den svenska midsommarmenyn vad de gillar utan att bråka med dem som tar rubbet men också utan att bygga en egen exkluderande nationell identitet.
När det kommer till fotboll kan vi alla hålla på Sverige. Det finns några svenska medborgare som håller på sitt fädernesland. Riktigt svenska är de alltså inte. Ska det vara något att bråka om? Kanske om fäderneslandet ställs mot Sverige för då avgörs vad som egentligen gäller, det gamla eller det nya riket.
Vad gäller om hets mot folkgrupp? Sådant finns det en lag mot. Det är inte heller den saken Björn Söder funderar över. Vad utlöste han? Hets mot Söder. Det verkar lite onödigt. Bättre men mödosammare är förstås att resonera förnuftigt, förstå vad han menar och, om man inte håller med, kritisera i sak. Det är nu inte alldeles enkelt om samerna markerar sin särart med eget parlament och egen flagga. Nåt lurt är det.
Eller kanske inte. Den politiska klassen med sitt politiska hojtande behöver sina hatfigurer i alla väderstreck. Men då kanske saken inte är intressantare än så.
Läsningen av Kaj Skagen får fortsätta under helgen. Boken presenteras i baksidesreklamen. Den, heter det, ruskar om den norska kulturmiljön (kulturmiljøet) som "en torpedo under den artsfattige norske arken". Överste Eriksen går igen. Det var han som var kommendant för ka-batteriet Oscarsborg i Oslofjorden, ni minns. Snacka torpeder. Och kanoner. Kanonerna var två. Mose och Aron. Namnen kom sig därav att den ena kanonen föll i vattnet när den skulle komma på plats och blev sålunda Mose, räddad ur vattnet. Klart den andra kanonen, brodern, skulle bli Aron då. De bibliska kan! Här är något som också hör det norska till, två gestalter från Mellanöstern.
torsdag 21 juni 2018
Tema: Förändring!
När jag tänkte på Antje, "ärkebiskopsparet" Jackelén, slogs jag av hur konsekvent mycket är. Hon gör alltså stiftsbesök två gånger per år. Vanvett. Hon har Heinz med sig. Trevligt.
I kyrkoordningen framträder Svenska kyrkan som stift och församlingar. I verkligheten framträder Svenska kyrkan på en helt annan nivå, som koncernledning med regional och lokal struktur. Fokus har flyttats upp eller bort, välj själva hur ni vill se saken. Bloggardag tänker att Svenska kyrkan styrt ner i det andra diket. Nu gör en ärkebiskop två stiftsbesök per år och möter folk från kommunen, biografen, ICA, Partex (vad nu det är), Rödakorskretsen, bandyklubben, idrottsföreiningen och två hembygdsföreningar
Minns att biskopsmötet inte är så värst gammalt som institution. Svenska kyrkan var i hög grad en stiftskyrka med bundenhet för prästerna till sitt vigningsstift, det s k stiftsbandet. Det gav stiften olika andliga profiler. I efterkrigstiden blev det stora problem inte bara med folkomflyttningar utan också utifrån insikten att Svenska kyrkan alls inte var rustad att möta det nya samhället med en annan samhällsideologi, en som inte byggde på praktiserad kristen tro. Vem skulle föra Svenska kyrkans talan? Ärkebiskopen med ett minimalt kansli? Diakonistyrelsens sekretariat som väl i sin helhet rymdes i en järnvägskupé för åtta personer (SJ 2 kl)? Alla legala frågor sköttes av en särskild byrå på Ecklesiastikdepartementet och i stiften inrättades, med start i Växjö, stiftsråd (motsv) för den frivilliga verksamheten, alltså allt som inte var lagreglerat. Det var en rätt illa rustad organisation. Men mycket av värde gjordes där trots den enkla utrustningen, Gestetnermaskiner för att stencilera var dock bättre än spritstencilerna i pastoraten. Hette tingesten verkligen "Vervielfältigungsapparat" på tyska så är begreppet värt att lägga på minne och använda.
Stiftskyrkorna fick sköta strukturfrågor. Manfred Björkquist, den idealisten, visste inte riktigt att umgås med kommunalpolitiker i Stockholm. Det kunde efterträdaren Helge Ljungberg, som förmådde tömma ett par glas och nå samförstånd om tomter och kvoter för kyrkbyggen. Så blev han väl också svensk mästare i episkopala kyrkinvigningar?
Förändringar behövdes och den avgörande var det nya "kyrkomötet", som också fick läromyndighet. Biskoparna flyttades till åskådarplats. Just detta var avsikten. Biskoparna hade annars haft för mycket att säga till om eftersom de var de enda som visste att de skulle sitta i kyrkomötet och kunde samråda om gemensamma insatser. De andra valdes. På så vis kom också partipolitiseringen av kyrkomötet till och detta kyrkomöte tog förändringsmandatet till sig. Det blev som det blev.
Grundfrågan, som aldrig lösts, är förstås frågan om nationalkyrkans roll. Den kan försvaras som viktig missiologiskt sett. Inom nationen ska missionsarbete bedrivas och det betyder att samordningen blir viktig liksom en del väl förankrade initiativ. Det måste egentligen vara möjligt att driva en kyrkostruktur på det viset, förutsatt att dialogerna åt alla håll fungerar. Dessutom måste den nationella nivån samordna en hel del av det internationella, det är självklart. Men detta kan ske samtidigt som stift och församlingar har sina kontakter världen över. När dett blommar i tusentals kyrkor i gudstjänster och församlingsliv och allt detta vitala söker sina samband kan nationalkyrkan bidra.
Nu är det inte riktigt så. Mängder med kyrkor ståtar med ett rudimentärt gudstjänstliv och verksamheten bedrivs främst för den åldrade medelklassen inte sällan av personal, som tröttnat på det hårda yrkeslivet och föredrar ett liv i "Kyrkans tjänst". Att det därmed blir ett problem för gudstjänstfirarna att de sällan eller aldrig möter den söndagslediga personalen i gudstjänsten, behöver vi för dagen inte nämna.
Kommer det då passligt ett reformationstillfälle att fira sätts fokus inte på hur 1500-talets reformation syftade till att föra Kyrkan tillbaka till det apostoliska och därmed det sant katolska (det dogmatiska) utan på hur förändring alltid måste genomföras. Just detta var inte reformationens ärende, men det är ett underordnat faktum. Bara vi förändrar har vi förnyat. Vem går på det, egentligen?
Resultatet har blivit att Svenska kyrkan framträder som nationell nivå med ärkebiskop och kommunikatörer. Som lök på laxen genomför Antje nu den fundamentala förändringen att hon reser ut i stiften för att på lokal nivå möta kommunföreträdare för att lyssna och lära. "Jag är här för att lära mig mer, få intryck att ta med mig i mitt arbete, sa ärkebiskop Antje Jackelén ödmjukt när hon gästade Amnehärad-Lyrestad pastorat under tisdagen", som vi läser i Mariestads-Tidningen (19/6). Detta har tidigare ingen ärkebiskop fått för sig att göra, men med den nya aldrig beslutade strukturen (jämför Kyrkoordningen!) kan det tyckas konsekvent. Lika konsekvent att Antje gör besök i andra kyrkor i upphöjt majestät omgiven av någon eller några portföljbärare men aldrig på ett sätt som uttrycker det för Svenska kyrkan konstitutiva; episkopal och demokratisk, dvs med ett betydande lekmannainslag. För en sådan kyrka borde det te sig främmande att hierarkin ensam representerar denna kyrka utomlands. Svenska kyrkan vill inte ha den ordningen. Andra kyrkor vill. Och uppenbarligen Antje.
Ser vi alltså en förändring där ärkebiskopen blir riksbiskop? Detta var vad tidigare ärkebiskopar på allt sätt ville undvika. Inte Antje. Hon ger sig två gånger per år in i andra stift samtidigt som hennes eget geografiska ansvarsområde minskats för att ge henne tid att vara just ärkebiskop. På kansliet fördelas tidigare äb-uppgifter på andra för att Antje ska få det som hon vill. Då kan också ärkebiskopsrollen i grund förändras. Det sker steg för steg. Och självfallet utan debatt. Det sker liksom utan vidare.
Vi får inte bara en toppstyrning utan också en styrning på själva toppen. Vad säger Kyrkan? Antje svarar. Vad tycker Svenska kyrkan om Israel? Antje svarar och viftar med ett positionspapper. Vad säger Svenska kyrkan om läget i Afghanistan? Antje vet för hon har träffat en minister på en av sina många resor i främmande land. Vad gäller om minskande siffror för medlemskap och gudstjänstfirande eller frågor om församlingsbygge? Här verkar Antje något tystare och mer oprecis. Det är också en förändring. Ärkebiskop Gunnar Hultgren var i all sin diplomatiska och byråkratiska framtoning lidelesefullt intresserad av siffror som beskrev framtiden och genom sin hustru Astrid på spåret när det gällde pastoralt arbete som de franska arbetarprästernas. Vad händer i församlingarna? Antje vill lära sig mer och reser till Amnehärad-Lyrestads pastorat, där kyrkoherden finner besöket "hedrande" och "väldigt roligt" när pastoratet "får stå i fokus för ärkebiskopen under en hel dag".
Det är de små stegen som avslöjar fundamentala förändringar. En vän i Lunds stift var helt klar över den saken och alltså inte bara Bloggardag. Det är nog tid att föra ett samtal om vad en ärkebiskopsgärning ska innefatta för att inte bara åstadkomma förändring utan förnyelse. Kyrklig förnyelse. Kanske ska vi också öppet samtala om vad det betyder för Svenska kyrkan att hålla sig med en ärkebiskop som är mindre svenskkyrklig än vilken pensionerad högkyrklig komminister eller kontraktsadjunkt som helst. Att KG Hammar håller käft om det som nu pågår kan Bloggardag förstå. Kanske också att Weman och Wejryd gör det. Werkström är förhindrad liksom Sundby och Brilioth – men vad skulle de sagt?
Är det bara Bloggardag och hans vän i Lunds stift som varsnar vanvettet? Nå, snart är det Almedalen. Nya framträdanden för Antje, som börjar få scenvana.
I morgonväkten slog Torsdagsdepressionen till. Firma Johansson & Johansson jagar Antjes påstående att Kristus inte längre är inkarnerad.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kristus-har-lamnat-ett-tillstand
På detta svarar Antje med att ansluta sig till S:t Thomas av Aquino i hans Summa Theologica. Referensen fick hon inte rätt, det är i band IV, 57,6 frågan om himmelsfärden ställs. Räkna Bloggardag till godo att han läser Thomas före kl 6 på morgonen. Poängen tycks vara inte den Antje anför utan att Kristus fortfarande efter himmelsfärd kroppsligen kan komma och möta enskilda (liksom på den yttersta dagen). Så kom Kristus till Saulus/Paulus (Apg 9 och 1 Kor 15:8).
Läser jag verkligen Thomas fel när han menar att Paulus ser just Kristi kropp, den inkarnerade? Johansson & Johansson får nog komma oss till hjälp för Bloggardag har fått för sig att Antje inte läser Summan rätt. Skulle Thomas tänka något annat än att det är den inkarnerade som uppstår, blir upptagen till himmelen och nu sitter på Faderns högra sida där alltså stoft som av jorden var i himmelen sin boning har? Antje har nog inte bara fått referensen fel utan missförstått vad som faktiskt hävdas i Summan om man läser innantill och får referensen rätt.
Är det för den delen verkligen sant, som Antje hävdar, att "den mest levande teologin föds ur insikten om teologins dilemma och ur viljan att leva i detta dilemma"? Bloggardag försöker för sin del undvika begrepp som "Kristushändelsen" och ogillar att man slänger sig med latinska uttryck för att förvirra läsaren bort från den fråga som faktiskt ställdes.
Det låter fint, men vad betyder de uppräknade latinska begreppen och vad betyder det Antjes skriver? "Teologins lockelse är evig sanning, medan tiden är dess kris" – och så ska "våra teologiska begrepp" tydligen kunna vittna om Gud i olika sammanhang och tider. Fan tro't. Bloggardag gör det inte. Men fint låter det.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kristi-narvaro-och-teologins-dilemma
I kyrkoordningen framträder Svenska kyrkan som stift och församlingar. I verkligheten framträder Svenska kyrkan på en helt annan nivå, som koncernledning med regional och lokal struktur. Fokus har flyttats upp eller bort, välj själva hur ni vill se saken. Bloggardag tänker att Svenska kyrkan styrt ner i det andra diket. Nu gör en ärkebiskop två stiftsbesök per år och möter folk från kommunen, biografen, ICA, Partex (vad nu det är), Rödakorskretsen, bandyklubben, idrottsföreiningen och två hembygdsföreningar
Minns att biskopsmötet inte är så värst gammalt som institution. Svenska kyrkan var i hög grad en stiftskyrka med bundenhet för prästerna till sitt vigningsstift, det s k stiftsbandet. Det gav stiften olika andliga profiler. I efterkrigstiden blev det stora problem inte bara med folkomflyttningar utan också utifrån insikten att Svenska kyrkan alls inte var rustad att möta det nya samhället med en annan samhällsideologi, en som inte byggde på praktiserad kristen tro. Vem skulle föra Svenska kyrkans talan? Ärkebiskopen med ett minimalt kansli? Diakonistyrelsens sekretariat som väl i sin helhet rymdes i en järnvägskupé för åtta personer (SJ 2 kl)? Alla legala frågor sköttes av en särskild byrå på Ecklesiastikdepartementet och i stiften inrättades, med start i Växjö, stiftsråd (motsv) för den frivilliga verksamheten, alltså allt som inte var lagreglerat. Det var en rätt illa rustad organisation. Men mycket av värde gjordes där trots den enkla utrustningen, Gestetnermaskiner för att stencilera var dock bättre än spritstencilerna i pastoraten. Hette tingesten verkligen "Vervielfältigungsapparat" på tyska så är begreppet värt att lägga på minne och använda.
Stiftskyrkorna fick sköta strukturfrågor. Manfred Björkquist, den idealisten, visste inte riktigt att umgås med kommunalpolitiker i Stockholm. Det kunde efterträdaren Helge Ljungberg, som förmådde tömma ett par glas och nå samförstånd om tomter och kvoter för kyrkbyggen. Så blev han väl också svensk mästare i episkopala kyrkinvigningar?
Förändringar behövdes och den avgörande var det nya "kyrkomötet", som också fick läromyndighet. Biskoparna flyttades till åskådarplats. Just detta var avsikten. Biskoparna hade annars haft för mycket att säga till om eftersom de var de enda som visste att de skulle sitta i kyrkomötet och kunde samråda om gemensamma insatser. De andra valdes. På så vis kom också partipolitiseringen av kyrkomötet till och detta kyrkomöte tog förändringsmandatet till sig. Det blev som det blev.
Grundfrågan, som aldrig lösts, är förstås frågan om nationalkyrkans roll. Den kan försvaras som viktig missiologiskt sett. Inom nationen ska missionsarbete bedrivas och det betyder att samordningen blir viktig liksom en del väl förankrade initiativ. Det måste egentligen vara möjligt att driva en kyrkostruktur på det viset, förutsatt att dialogerna åt alla håll fungerar. Dessutom måste den nationella nivån samordna en hel del av det internationella, det är självklart. Men detta kan ske samtidigt som stift och församlingar har sina kontakter världen över. När dett blommar i tusentals kyrkor i gudstjänster och församlingsliv och allt detta vitala söker sina samband kan nationalkyrkan bidra.
Nu är det inte riktigt så. Mängder med kyrkor ståtar med ett rudimentärt gudstjänstliv och verksamheten bedrivs främst för den åldrade medelklassen inte sällan av personal, som tröttnat på det hårda yrkeslivet och föredrar ett liv i "Kyrkans tjänst". Att det därmed blir ett problem för gudstjänstfirarna att de sällan eller aldrig möter den söndagslediga personalen i gudstjänsten, behöver vi för dagen inte nämna.
Kommer det då passligt ett reformationstillfälle att fira sätts fokus inte på hur 1500-talets reformation syftade till att föra Kyrkan tillbaka till det apostoliska och därmed det sant katolska (det dogmatiska) utan på hur förändring alltid måste genomföras. Just detta var inte reformationens ärende, men det är ett underordnat faktum. Bara vi förändrar har vi förnyat. Vem går på det, egentligen?
Resultatet har blivit att Svenska kyrkan framträder som nationell nivå med ärkebiskop och kommunikatörer. Som lök på laxen genomför Antje nu den fundamentala förändringen att hon reser ut i stiften för att på lokal nivå möta kommunföreträdare för att lyssna och lära. "Jag är här för att lära mig mer, få intryck att ta med mig i mitt arbete, sa ärkebiskop Antje Jackelén ödmjukt när hon gästade Amnehärad-Lyrestad pastorat under tisdagen", som vi läser i Mariestads-Tidningen (19/6). Detta har tidigare ingen ärkebiskop fått för sig att göra, men med den nya aldrig beslutade strukturen (jämför Kyrkoordningen!) kan det tyckas konsekvent. Lika konsekvent att Antje gör besök i andra kyrkor i upphöjt majestät omgiven av någon eller några portföljbärare men aldrig på ett sätt som uttrycker det för Svenska kyrkan konstitutiva; episkopal och demokratisk, dvs med ett betydande lekmannainslag. För en sådan kyrka borde det te sig främmande att hierarkin ensam representerar denna kyrka utomlands. Svenska kyrkan vill inte ha den ordningen. Andra kyrkor vill. Och uppenbarligen Antje.
Ser vi alltså en förändring där ärkebiskopen blir riksbiskop? Detta var vad tidigare ärkebiskopar på allt sätt ville undvika. Inte Antje. Hon ger sig två gånger per år in i andra stift samtidigt som hennes eget geografiska ansvarsområde minskats för att ge henne tid att vara just ärkebiskop. På kansliet fördelas tidigare äb-uppgifter på andra för att Antje ska få det som hon vill. Då kan också ärkebiskopsrollen i grund förändras. Det sker steg för steg. Och självfallet utan debatt. Det sker liksom utan vidare.
Vi får inte bara en toppstyrning utan också en styrning på själva toppen. Vad säger Kyrkan? Antje svarar. Vad tycker Svenska kyrkan om Israel? Antje svarar och viftar med ett positionspapper. Vad säger Svenska kyrkan om läget i Afghanistan? Antje vet för hon har träffat en minister på en av sina många resor i främmande land. Vad gäller om minskande siffror för medlemskap och gudstjänstfirande eller frågor om församlingsbygge? Här verkar Antje något tystare och mer oprecis. Det är också en förändring. Ärkebiskop Gunnar Hultgren var i all sin diplomatiska och byråkratiska framtoning lidelesefullt intresserad av siffror som beskrev framtiden och genom sin hustru Astrid på spåret när det gällde pastoralt arbete som de franska arbetarprästernas. Vad händer i församlingarna? Antje vill lära sig mer och reser till Amnehärad-Lyrestads pastorat, där kyrkoherden finner besöket "hedrande" och "väldigt roligt" när pastoratet "får stå i fokus för ärkebiskopen under en hel dag".
Det är de små stegen som avslöjar fundamentala förändringar. En vän i Lunds stift var helt klar över den saken och alltså inte bara Bloggardag. Det är nog tid att föra ett samtal om vad en ärkebiskopsgärning ska innefatta för att inte bara åstadkomma förändring utan förnyelse. Kyrklig förnyelse. Kanske ska vi också öppet samtala om vad det betyder för Svenska kyrkan att hålla sig med en ärkebiskop som är mindre svenskkyrklig än vilken pensionerad högkyrklig komminister eller kontraktsadjunkt som helst. Att KG Hammar håller käft om det som nu pågår kan Bloggardag förstå. Kanske också att Weman och Wejryd gör det. Werkström är förhindrad liksom Sundby och Brilioth – men vad skulle de sagt?
Är det bara Bloggardag och hans vän i Lunds stift som varsnar vanvettet? Nå, snart är det Almedalen. Nya framträdanden för Antje, som börjar få scenvana.
I morgonväkten slog Torsdagsdepressionen till. Firma Johansson & Johansson jagar Antjes påstående att Kristus inte längre är inkarnerad.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kristus-har-lamnat-ett-tillstand
På detta svarar Antje med att ansluta sig till S:t Thomas av Aquino i hans Summa Theologica. Referensen fick hon inte rätt, det är i band IV, 57,6 frågan om himmelsfärden ställs. Räkna Bloggardag till godo att han läser Thomas före kl 6 på morgonen. Poängen tycks vara inte den Antje anför utan att Kristus fortfarande efter himmelsfärd kroppsligen kan komma och möta enskilda (liksom på den yttersta dagen). Så kom Kristus till Saulus/Paulus (Apg 9 och 1 Kor 15:8).
Läser jag verkligen Thomas fel när han menar att Paulus ser just Kristi kropp, den inkarnerade? Johansson & Johansson får nog komma oss till hjälp för Bloggardag har fått för sig att Antje inte läser Summan rätt. Skulle Thomas tänka något annat än att det är den inkarnerade som uppstår, blir upptagen till himmelen och nu sitter på Faderns högra sida där alltså stoft som av jorden var i himmelen sin boning har? Antje har nog inte bara fått referensen fel utan missförstått vad som faktiskt hävdas i Summan om man läser innantill och får referensen rätt.
Är det för den delen verkligen sant, som Antje hävdar, att "den mest levande teologin föds ur insikten om teologins dilemma och ur viljan att leva i detta dilemma"? Bloggardag försöker för sin del undvika begrepp som "Kristushändelsen" och ogillar att man slänger sig med latinska uttryck för att förvirra läsaren bort från den fråga som faktiskt ställdes.
Det låter fint, men vad betyder de uppräknade latinska begreppen och vad betyder det Antjes skriver? "Teologins lockelse är evig sanning, medan tiden är dess kris" – och så ska "våra teologiska begrepp" tydligen kunna vittna om Gud i olika sammanhang och tider. Fan tro't. Bloggardag gör det inte. Men fint låter det.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kristi-narvaro-och-teologins-dilemma
onsdag 20 juni 2018
Trovärdig tro
Trovärdigt heter bladet från Svenska kyrkan i Växjö. Det ska komma i brevlådorna men å lantegendomen fungerar inte detta. Jag stannar vid Örs kyrka för att se om det finns något för barnen att få. Det kan fungera. Det fungerade senast. Alltså har jag fått mig något till livs för min andlighet. Men vad?
I stället för att skriva minnesteckningar över döda präster, som han skulle gjort för flera år sedan, ägnar sig biskop fd Johansson åt annat. Nu vikarierar han tydligen som domprost. Han påstår i bladet att "kyrkportarna är mer öppna än vanligt" och efter den långa vintern har fd Johansson krupit ur sitt bo, får vi veta. Varje söndag firar vi att livet vann.
Redaktören för publikationen beskriver också sommaren.
"Känn in sommaren, längtan, glädjen och närheten. Gärna i en kyrka nära dig."
Bloggardag kan följa tankegången:
"I kyrkan får alla plats och Gud tar aldrig semester. Det kan låta som en klyscha men kyrkportarna är öppna för alla som behöver och vill känna trygghet, gemenskap, glädje eller bara lite närhet av någon eller något."
Vi måste väl ändå vara många kyrkokristna som alls inte känner igen oss i denna verklighet? Varför skulle vi? För det första har vi inte så mycket plats i kyrkorummen att alla får plats, inte ens alla som bor i Sverige. Trygghet, gemenskap och glädje – tja. Det är minst sagt att ta i. Närhet om man sitter ensam i en kyrkbänk? Eller avser saken egentligen Gud; Fadern och Sonen och Anden, som inte tar semester? Bloggardag ogillar talet om "gemenskap" som försäljningstrick. Saken är allvarligare än så. Apg 2:42
Bloggardag känner igen det terapeutiska budskapet. Vart tog det moraliska vägen? Operasångaren Larsson intervjuas och han kommer oss till hjälp. Det finns en passion hos alla: "Det gäller bara för alla att hitta den där passionen som gör att man vaknar på morgonen och känner att man är glad för att gå och göra det man ska, och ser fram emot dagen som kommer." Det kan man säga, men den som kämpar med sin sommardepression blir inte glad över budskapet.
Därefter slås ett slag för friluftsgudstjänsterna och oron att man inte skulle höra vad som sägs avhandlas. Däremot inte oron för att man skulle höra just vad som sägs. "När vi är utomhus tvingas vi präster vara rakare, tydligare och kortare i det vi säger, om någon ska ha en chans att hänga med. Och så bjuder sammanhanget in till att hålla formen för gudstjänsten enkel." Vi förstår. Fast kanske inte riktigt. Betyder detta att "vi präster" inte är raka, tydliga och korta i vanliga gudstjänster?
Sedan får vi repliken från en man som är i kyrkan "en hel del". På sommaren. Han åker runt lite och han kan besöka en tom kyrka. Att ingen annan är där tycks honom viktigt. Pastoralchefen lägger ut texten. Kyrkan är Guds hus. "Kyrkan är också församlingsbornas och medlemmarnas hus. Det är hit man ska kunna gå för att andas, för att be, för att tända ett ljus, dela gemenskap, vara själv."
Pastoralchefen broderar på temat: "Kyrkan är ju din, och förhoppningen är att du ska finna det du söker och kunna andas lite djupare efter det. Att du ska få något med dig av stämning och känsla eller tankar och ord. Gud är alltid hemma, så stanna till en stund och lyssna på tystnaden eller dela gemenskapen kring något av det som händer i våra kyrkor och i vår verksamhet. Välkommen hem."
Nuförtiden i denna religionsform talar tystnaden. Kyrkorummen byggdes för att Guds Ord skulle höras och gestaltas och detta var något bortom känslor och ljuständning. Stämning var något lätt suspekt, stämningskristendom sågs nog som opium för folket i vart fall av gammalkyrkliga präster. Förhoppningen är att jag ska hitta det jag söker. Den gamla förkunnelsen gick ut på att Gud sökte mig.
I natursköna Öjaby, till vilken del numera Ormesberga församling hör, är det underhållning och kaffe hela sommaren: sommarsånger, musikquiz, musik och berättelser från Kenya, blandade visor till dragspel, Taube och andra svenska favoriter, Gott och blandat med den kände pensionären Leif Adolfsson, bondkomik, Värends spelmansgille samt pastor Selinder med Taube, Winnerbäck och jag – och några till.
I Ormeberga kyrka? Gudstjänst 15 juli kl 14 och den 26 augusti samlas man vid kyrkan för att åka på friluftsgudstjänst. Kaffekorg och något att sitta på får man ta med sig själv. I den för ansenliga pengar nyrenoverade Bergs kyrka (som Ormesberga tidigare var annexförsamling till) är det tre gudstjänster under sommaren, men tydligen firas ingen mässa. Däremot samlas man för friluftsgudstjänst på gamla kyrkogården i Berg tillsammans med hembygdsföreningen den 12 augusti kl 14. Det blir kaffe.
Temat för Trovärdigt är "Blomma ut!". Redaktionens sammansättning borde vara föremål för en genusanalys och ska det ändå analyseras kunde det eventuella sambandet mellan att bära den frukt som består och maningen att "Blomma ut!" klarläggas rent religionsvetenskapligt.
Bloggardag höll på att glömma att komminister Nordmark "med personal och en massa ankor" har ankrace och friluftsgudstjänst i Tofta kanal den 26 augusti kl 10. "Kom med din plastanka och tävla!" Onekligen kunde det locka att se Anders Nordmark med personal ha gudstjänst i kanalen, ankorna inte att förglömma.
"Trovärdigt var ordet", sa Bill. "Värt att tro", sa Bull. Bland alla namnen i bladet fanns namnet Jesus inte med såvitt Bloggardag kunnat se. Men Trovärdigt är tryckt i 46 000 ex på FSC-märkt papper och av svanenlicensierat tryckeri. Det är förstås trovärdigt.
Försumma inte de lokala bladen från Svenska kyrkan. De är den lilla låda man kan öppna för att se hur det verkligen går till och vilket budskap som torgförs. Vill någon skicka en publikation av detta slag är adressen
Bloggardag
Östra Järnvägsgatan 18
342 61 Moheda
I stället för att skriva minnesteckningar över döda präster, som han skulle gjort för flera år sedan, ägnar sig biskop fd Johansson åt annat. Nu vikarierar han tydligen som domprost. Han påstår i bladet att "kyrkportarna är mer öppna än vanligt" och efter den långa vintern har fd Johansson krupit ur sitt bo, får vi veta. Varje söndag firar vi att livet vann.
Redaktören för publikationen beskriver också sommaren.
"Känn in sommaren, längtan, glädjen och närheten. Gärna i en kyrka nära dig."
Bloggardag kan följa tankegången:
"I kyrkan får alla plats och Gud tar aldrig semester. Det kan låta som en klyscha men kyrkportarna är öppna för alla som behöver och vill känna trygghet, gemenskap, glädje eller bara lite närhet av någon eller något."
Vi måste väl ändå vara många kyrkokristna som alls inte känner igen oss i denna verklighet? Varför skulle vi? För det första har vi inte så mycket plats i kyrkorummen att alla får plats, inte ens alla som bor i Sverige. Trygghet, gemenskap och glädje – tja. Det är minst sagt att ta i. Närhet om man sitter ensam i en kyrkbänk? Eller avser saken egentligen Gud; Fadern och Sonen och Anden, som inte tar semester? Bloggardag ogillar talet om "gemenskap" som försäljningstrick. Saken är allvarligare än så. Apg 2:42
Bloggardag känner igen det terapeutiska budskapet. Vart tog det moraliska vägen? Operasångaren Larsson intervjuas och han kommer oss till hjälp. Det finns en passion hos alla: "Det gäller bara för alla att hitta den där passionen som gör att man vaknar på morgonen och känner att man är glad för att gå och göra det man ska, och ser fram emot dagen som kommer." Det kan man säga, men den som kämpar med sin sommardepression blir inte glad över budskapet.
Därefter slås ett slag för friluftsgudstjänsterna och oron att man inte skulle höra vad som sägs avhandlas. Däremot inte oron för att man skulle höra just vad som sägs. "När vi är utomhus tvingas vi präster vara rakare, tydligare och kortare i det vi säger, om någon ska ha en chans att hänga med. Och så bjuder sammanhanget in till att hålla formen för gudstjänsten enkel." Vi förstår. Fast kanske inte riktigt. Betyder detta att "vi präster" inte är raka, tydliga och korta i vanliga gudstjänster?
Sedan får vi repliken från en man som är i kyrkan "en hel del". På sommaren. Han åker runt lite och han kan besöka en tom kyrka. Att ingen annan är där tycks honom viktigt. Pastoralchefen lägger ut texten. Kyrkan är Guds hus. "Kyrkan är också församlingsbornas och medlemmarnas hus. Det är hit man ska kunna gå för att andas, för att be, för att tända ett ljus, dela gemenskap, vara själv."
Pastoralchefen broderar på temat: "Kyrkan är ju din, och förhoppningen är att du ska finna det du söker och kunna andas lite djupare efter det. Att du ska få något med dig av stämning och känsla eller tankar och ord. Gud är alltid hemma, så stanna till en stund och lyssna på tystnaden eller dela gemenskapen kring något av det som händer i våra kyrkor och i vår verksamhet. Välkommen hem."
Nuförtiden i denna religionsform talar tystnaden. Kyrkorummen byggdes för att Guds Ord skulle höras och gestaltas och detta var något bortom känslor och ljuständning. Stämning var något lätt suspekt, stämningskristendom sågs nog som opium för folket i vart fall av gammalkyrkliga präster. Förhoppningen är att jag ska hitta det jag söker. Den gamla förkunnelsen gick ut på att Gud sökte mig.
I natursköna Öjaby, till vilken del numera Ormesberga församling hör, är det underhållning och kaffe hela sommaren: sommarsånger, musikquiz, musik och berättelser från Kenya, blandade visor till dragspel, Taube och andra svenska favoriter, Gott och blandat med den kände pensionären Leif Adolfsson, bondkomik, Värends spelmansgille samt pastor Selinder med Taube, Winnerbäck och jag – och några till.
I Ormeberga kyrka? Gudstjänst 15 juli kl 14 och den 26 augusti samlas man vid kyrkan för att åka på friluftsgudstjänst. Kaffekorg och något att sitta på får man ta med sig själv. I den för ansenliga pengar nyrenoverade Bergs kyrka (som Ormesberga tidigare var annexförsamling till) är det tre gudstjänster under sommaren, men tydligen firas ingen mässa. Däremot samlas man för friluftsgudstjänst på gamla kyrkogården i Berg tillsammans med hembygdsföreningen den 12 augusti kl 14. Det blir kaffe.
Temat för Trovärdigt är "Blomma ut!". Redaktionens sammansättning borde vara föremål för en genusanalys och ska det ändå analyseras kunde det eventuella sambandet mellan att bära den frukt som består och maningen att "Blomma ut!" klarläggas rent religionsvetenskapligt.
Bloggardag höll på att glömma att komminister Nordmark "med personal och en massa ankor" har ankrace och friluftsgudstjänst i Tofta kanal den 26 augusti kl 10. "Kom med din plastanka och tävla!" Onekligen kunde det locka att se Anders Nordmark med personal ha gudstjänst i kanalen, ankorna inte att förglömma.
"Trovärdigt var ordet", sa Bill. "Värt att tro", sa Bull. Bland alla namnen i bladet fanns namnet Jesus inte med såvitt Bloggardag kunnat se. Men Trovärdigt är tryckt i 46 000 ex på FSC-märkt papper och av svanenlicensierat tryckeri. Det är förstås trovärdigt.
Försumma inte de lokala bladen från Svenska kyrkan. De är den lilla låda man kan öppna för att se hur det verkligen går till och vilket budskap som torgförs. Vill någon skicka en publikation av detta slag är adressen
Bloggardag
Östra Järnvägsgatan 18
342 61 Moheda
tisdag 19 juni 2018
Antje tänker verkligen så
Svenska kyrkan är inte Israels fiende, skriver Antje i ett svar till Israels ambassadör, men Svenska kyrkan har en officiell hållning i frågan eftersom det finns ett stort engagemang för Israel och Palestina. "Därför har ett positionsdokument tagits fram av, (kommatecknet är Antjes! DS) den av kyrkomötet valda kyrkostyrelsen – enligt den demokratiska ordning som Svenska kyrkan arbetar efter." Vilken är den officiella hållningen? "Vi driver och främjar arbete för en rättvis fred." Sedan kommer det allra bästa: "Samtidigt står det enskilda medlemmar, frivilliga och anställda, fritt att uttrycka andra åsikter." Annika Borg nämns som ett exempel på att många röster hörs.
http://www.dagen.se/debatt/arkebiskopen-svenska-kyrkan-ar-inte-israels-fiende-1.1159181
Men hur är det med den officiella hållning som medlemmarna står fria från?
Positionsdokumentet antogs den 15 december 2016 med siffrorna 12-3 i kyrkostyrelsen. Som ersättare kunde jag skriva en särskild mening:
Ett positionspapper är en politisk viljeyttring. Ett sådant dokument kan diskuteras i sak. Det har inte skett. Positionspapperet bärs inte av en bred opinion eller ens av en enig kyrkostyrelse.
Kyrkostyrelsen har ingen särskild ämneskompetens och har inte arbetat med sakfrågorna.
Jag menar emellertid att grundfrågan handlar om i vilken mening en folkyrka, den storhet som kallas ”Svenska kyrkan”, som sådan kan ”använda sin identitet” för att verka, bekräfta, stödja och ta ställning för eller emot i politiska frågor. Kyrkans kallelse är en annan. Kyrkan rustar människor för ansvarstagande i världen genom politiska partier och rörelser. I partier och rörelser kan positionspapper som är politiska viljeyttringar formuleras.
Att det antagna dokumentet skulle behövas för personalen att luta sig emot, som det sagts, tror jag inte. Att det finns, som också sagts, ett oerhört intresse för vad Svenska kyrkan tycker om konflikten Israel och Palestina kan vara riktigt, närmast då som ett intresse av att använda Svenska kyrkan som politisk påtryckningsgrupp. Kyrkostyrelsen borde se till att Svenska kyrkan inte ens i bästa syfte kan användas så.
Dag Sandahl
Det mest uppseendeväckande med den här sortens dokument är att de inte diskuterats i sak. Dokumentet körs igenom. Det var på samma sätt med Kairos-dokumentet, som kommit till som ett studiepapper och sedan fick en helt annan dignitet. När kyrkomötet skulle anta dokumentet fanns det inte att läsa. Jag fick ringa min synnerliga vän på Bilda och fråga om hon hade något överex i någon gömma. Det hade hon. Daniel Tisell stod i talarstolen och frågade hur många som läst detta viktiga dokument, själv var han tydligt entusiastisk och ville dela sin entusiasm med många. "Hälften", sa han lite slokörat när folk på anmaning räckte upp händer som tecken på att de läst. Det var en övertolkning. En fjärdedel av de beslutande som bäst. Så går det till. Man kan glatt anta ett dokument som de flesta av beslutsfattarna inte läst.
Så går åren och med tilltagande ålder blir det med positionspapper som med vin. De mognar. Ingen minns hur de kom till utan de betraktas närmast som en koran, nedfallen från himmelen. Och Antje tror orden, de som satts samman till meningar i Antjeborg och sedan entusiastiskt eller mindre entusiastiskt antagits som officiell hållning. Men, detta är ett viktigt men, vi har fortfarande frihet att tänka som vi vill. Detta måste Antje särskilt markera. Vad som händer den som tänker annorlunda än positionspapperet och är dum nog at framhålla den saken är klar. Något jobb på internationella avdelningen är inte att tänka på. Positionspapperet slår till!
Håkan Sandvik, född 1954, bekymrar sig nog inte om missade anställningar. Hans genomgång "Israel och Nakba – 70 år. Drömmen blev till sand" i Svenska Jerusalemsföreningens Tidskrift nr 2/2018 bär syn för sägen. Han konstaterar att drömmen om en tvåstatslösning inte kan realiseras. Så där står Antje och glor i sitt positionspapper men måste förklara för Israels ambassadör att Svenska kyrkan inte är Israels fiende. När man politiserar en kyrkostruktur blir det just så här dumt. Tänk om Israel hade identifierat Svenska kyrkan som fiende och skickat sina styrkor till Uppsala som en gång de skickades till Lillehammer? Borde folket i Antjeborg ha risktillägg om Antjes budskap inte blir trott? Eller borde hela den svenskkyrkliga hållningen omprövas. Vad har Svenska kyrkan att säga om tvåstatslösningen inte är möjlig, inte längre möjlig eller aldrig har varit möjlig?
Naturligtvis är det uppseendeväckande att en ambassadör utsätter en kyrka för hård kritik.
http://www.dagen.se/debatt/israels-ambassador-krav-ett-slut-pa-svenska-kyrkans-hat-mot-israel-1.1157861#.WyNbDpn3bqE.twitter
"En arrogant och förmäten formulering" kallar ambassadören Ilan Ben Dov Antjes fras om att Svenska kyrkan menar att Israel har rätt att existera. Ambassadören är uppenbart uppbragt. Kritiken av Israel kallar han "en fix idé". Ambassadören har "väldigt svårt att förlika sig med att Svenska kyrkans hållning mot Israel är så fientlig". Och han ser Svenska kyrkan agera som en politisk organisation med en politisk agenda". Den särskilda meningen om positionspapperet skulle kunna komma att uppfattas vara rätt. Men frågorna är komplicerade
Det var massakrer i Deir Yassin och Kafr Qasim 1948 respektive 1956, liksom arabisk propaganda som fick till följd att många palestinier flydde – och det var inte en ovälkommen flykt för israelerna. Moshe Dayan såg gärna motsvarande flykt österut år 1967. Tom Segev beskriver stridernas för- och efterspel i sin bok 1967, Israel, The War, and The Year That Transformed The Middle East, Metropolitan Books 2005.
Segev blundar inte för problemen. Han påpekar också att förövarna vid Kafr Qasim dömdes. De hade skjutit män för att de inte följt order om mörkläggning, men de som kom från arbetet hade ingen aning om något beslut om mörkläggning. Det hela var mord på oskyldiga. Men ni ser Israels hållning. Brott döms i domstol. Att sedan straffen blev symboliska, hör nog också till bilden. Det finns också en israelisk opposition mot politiken att med bulldozers skövla hem och trädgårdar. När det gavs order om detta frågade några soldater "är vi inte judar?" och hade tänkt sig en annan hållning.
Västbanken erövrades av den israeliska krigsmakten, men detta var inte riktigt en del av planen. De hemliga samtalen med kung Hussein från år 1963 mellan kungen och Yaacov Herzog i London skildras av Tom Segev. Det är lite rörande. Segevs slutsats blir att Israel år 1967 missade möjligheten att lösa flyktingproblemet (aa s 522 t ex). Det Bloggardag inte förstår är hur ockupationen av ett stycke av Jordanien, som Jordanien sedan inte gör anspråk på, blir Palestina så där utan vidare. Det bör förklaras på lättfattligt sätt.
Nu är Israel inte en vanlig stat och tänker inte införa en lagbestämmelse om mågkultur. Staten är judisk. Det innebär begränsningar. Denna stat har ockuperat en del av Jordanien, som beboddes av araber som nu är palestinier. Har verkligen Svenska kyrkan någon kompetens att säga något klokt för en fredsprocess som andra inte kan säga och kanske har sagt? Det tänker tydligen Antje och spelar stor politiker. Sådant brukar sluta illa för de kyrkliga. Som Ordföranden, den Store Rorsmannen, så träffande uttryckt saken: Inga träd växer upp till himmelen. Kanske inga ärkebiskopar heller?
Minns i allt detta hur orden föll: "Samtidigt står det enskilda medlemmar, frivilliga och anställda, fritt att uttrycka andra åsikter." Negera den satsen, som Antje tyckte sig ha skäl att formulera! Ni träffar Antje så här i sommartid enklast i Almedalen. Fast denna vecka ska hon till Skara stift på någon slags visitation, för det är väl inte räfst- och rättarting i ärkebiskop Angermannus stil? Hon tänker sig tydligen vara ärkebiskop på ett för Svenska kyrkan helt nytt sätt, en driven politiker i allsköns frågor och på något sätt överordnad rubbet. Åke Bonnier hade inte vett att stoppa tilltaget att Antje i annan biskops stift träder fram som Svenska kyrkans högsta höna och inte nöjer sig med att vara Prima.
http://www.dagen.se/debatt/arkebiskopen-svenska-kyrkan-ar-inte-israels-fiende-1.1159181
Men hur är det med den officiella hållning som medlemmarna står fria från?
Positionsdokumentet antogs den 15 december 2016 med siffrorna 12-3 i kyrkostyrelsen. Som ersättare kunde jag skriva en särskild mening:
Ett positionspapper är en politisk viljeyttring. Ett sådant dokument kan diskuteras i sak. Det har inte skett. Positionspapperet bärs inte av en bred opinion eller ens av en enig kyrkostyrelse.
Kyrkostyrelsen har ingen särskild ämneskompetens och har inte arbetat med sakfrågorna.
Jag menar emellertid att grundfrågan handlar om i vilken mening en folkyrka, den storhet som kallas ”Svenska kyrkan”, som sådan kan ”använda sin identitet” för att verka, bekräfta, stödja och ta ställning för eller emot i politiska frågor. Kyrkans kallelse är en annan. Kyrkan rustar människor för ansvarstagande i världen genom politiska partier och rörelser. I partier och rörelser kan positionspapper som är politiska viljeyttringar formuleras.
Att det antagna dokumentet skulle behövas för personalen att luta sig emot, som det sagts, tror jag inte. Att det finns, som också sagts, ett oerhört intresse för vad Svenska kyrkan tycker om konflikten Israel och Palestina kan vara riktigt, närmast då som ett intresse av att använda Svenska kyrkan som politisk påtryckningsgrupp. Kyrkostyrelsen borde se till att Svenska kyrkan inte ens i bästa syfte kan användas så.
Dag Sandahl
Det mest uppseendeväckande med den här sortens dokument är att de inte diskuterats i sak. Dokumentet körs igenom. Det var på samma sätt med Kairos-dokumentet, som kommit till som ett studiepapper och sedan fick en helt annan dignitet. När kyrkomötet skulle anta dokumentet fanns det inte att läsa. Jag fick ringa min synnerliga vän på Bilda och fråga om hon hade något överex i någon gömma. Det hade hon. Daniel Tisell stod i talarstolen och frågade hur många som läst detta viktiga dokument, själv var han tydligt entusiastisk och ville dela sin entusiasm med många. "Hälften", sa han lite slokörat när folk på anmaning räckte upp händer som tecken på att de läst. Det var en övertolkning. En fjärdedel av de beslutande som bäst. Så går det till. Man kan glatt anta ett dokument som de flesta av beslutsfattarna inte läst.
Så går åren och med tilltagande ålder blir det med positionspapper som med vin. De mognar. Ingen minns hur de kom till utan de betraktas närmast som en koran, nedfallen från himmelen. Och Antje tror orden, de som satts samman till meningar i Antjeborg och sedan entusiastiskt eller mindre entusiastiskt antagits som officiell hållning. Men, detta är ett viktigt men, vi har fortfarande frihet att tänka som vi vill. Detta måste Antje särskilt markera. Vad som händer den som tänker annorlunda än positionspapperet och är dum nog at framhålla den saken är klar. Något jobb på internationella avdelningen är inte att tänka på. Positionspapperet slår till!
Håkan Sandvik, född 1954, bekymrar sig nog inte om missade anställningar. Hans genomgång "Israel och Nakba – 70 år. Drömmen blev till sand" i Svenska Jerusalemsföreningens Tidskrift nr 2/2018 bär syn för sägen. Han konstaterar att drömmen om en tvåstatslösning inte kan realiseras. Så där står Antje och glor i sitt positionspapper men måste förklara för Israels ambassadör att Svenska kyrkan inte är Israels fiende. När man politiserar en kyrkostruktur blir det just så här dumt. Tänk om Israel hade identifierat Svenska kyrkan som fiende och skickat sina styrkor till Uppsala som en gång de skickades till Lillehammer? Borde folket i Antjeborg ha risktillägg om Antjes budskap inte blir trott? Eller borde hela den svenskkyrkliga hållningen omprövas. Vad har Svenska kyrkan att säga om tvåstatslösningen inte är möjlig, inte längre möjlig eller aldrig har varit möjlig?
Naturligtvis är det uppseendeväckande att en ambassadör utsätter en kyrka för hård kritik.
http://www.dagen.se/debatt/israels-ambassador-krav-ett-slut-pa-svenska-kyrkans-hat-mot-israel-1.1157861#.WyNbDpn3bqE.twitter
"En arrogant och förmäten formulering" kallar ambassadören Ilan Ben Dov Antjes fras om att Svenska kyrkan menar att Israel har rätt att existera. Ambassadören är uppenbart uppbragt. Kritiken av Israel kallar han "en fix idé". Ambassadören har "väldigt svårt att förlika sig med att Svenska kyrkans hållning mot Israel är så fientlig". Och han ser Svenska kyrkan agera som en politisk organisation med en politisk agenda". Den särskilda meningen om positionspapperet skulle kunna komma att uppfattas vara rätt. Men frågorna är komplicerade
Det var massakrer i Deir Yassin och Kafr Qasim 1948 respektive 1956, liksom arabisk propaganda som fick till följd att många palestinier flydde – och det var inte en ovälkommen flykt för israelerna. Moshe Dayan såg gärna motsvarande flykt österut år 1967. Tom Segev beskriver stridernas för- och efterspel i sin bok 1967, Israel, The War, and The Year That Transformed The Middle East, Metropolitan Books 2005.
Segev blundar inte för problemen. Han påpekar också att förövarna vid Kafr Qasim dömdes. De hade skjutit män för att de inte följt order om mörkläggning, men de som kom från arbetet hade ingen aning om något beslut om mörkläggning. Det hela var mord på oskyldiga. Men ni ser Israels hållning. Brott döms i domstol. Att sedan straffen blev symboliska, hör nog också till bilden. Det finns också en israelisk opposition mot politiken att med bulldozers skövla hem och trädgårdar. När det gavs order om detta frågade några soldater "är vi inte judar?" och hade tänkt sig en annan hållning.
Västbanken erövrades av den israeliska krigsmakten, men detta var inte riktigt en del av planen. De hemliga samtalen med kung Hussein från år 1963 mellan kungen och Yaacov Herzog i London skildras av Tom Segev. Det är lite rörande. Segevs slutsats blir att Israel år 1967 missade möjligheten att lösa flyktingproblemet (aa s 522 t ex). Det Bloggardag inte förstår är hur ockupationen av ett stycke av Jordanien, som Jordanien sedan inte gör anspråk på, blir Palestina så där utan vidare. Det bör förklaras på lättfattligt sätt.
Nu är Israel inte en vanlig stat och tänker inte införa en lagbestämmelse om mågkultur. Staten är judisk. Det innebär begränsningar. Denna stat har ockuperat en del av Jordanien, som beboddes av araber som nu är palestinier. Har verkligen Svenska kyrkan någon kompetens att säga något klokt för en fredsprocess som andra inte kan säga och kanske har sagt? Det tänker tydligen Antje och spelar stor politiker. Sådant brukar sluta illa för de kyrkliga. Som Ordföranden, den Store Rorsmannen, så träffande uttryckt saken: Inga träd växer upp till himmelen. Kanske inga ärkebiskopar heller?
Minns i allt detta hur orden föll: "Samtidigt står det enskilda medlemmar, frivilliga och anställda, fritt att uttrycka andra åsikter." Negera den satsen, som Antje tyckte sig ha skäl att formulera! Ni träffar Antje så här i sommartid enklast i Almedalen. Fast denna vecka ska hon till Skara stift på någon slags visitation, för det är väl inte räfst- och rättarting i ärkebiskop Angermannus stil? Hon tänker sig tydligen vara ärkebiskop på ett för Svenska kyrkan helt nytt sätt, en driven politiker i allsköns frågor och på något sätt överordnad rubbet. Åke Bonnier hade inte vett att stoppa tilltaget att Antje i annan biskops stift träder fram som Svenska kyrkans högsta höna och inte nöjer sig med att vara Prima.
måndag 18 juni 2018
RÄTTELSE! Inga egentliga problem i Karlstad? RÄTTELSE!
Först blev det fel på de där enstaviga eckerdalingarna. Det är svårt att skilja mellan de enstaviga: Erik, Jan, Lars och Per till exempel. En observant läsekrets hjälper till att skapa klarhet vem som skrev vilken avhandling.
Värre ändå tycks det mig att Bloggardag förstorat allvaret i Karlstad-reduktionen. Om småkyrkor stängs är nog inte så allvarligt för en moské ska tydligen byggas och biskop Dalevi ger besked om att det är samma Gud som tillbedes i islam, kristendom och judendom. I papperstidningen hette det just så: Muslimer, kristna och judar tillber samma Gud. På nätet var rubriceringen "Religionsfrihet kräver generositet". Det är i sig ett egendomligt påstående men det ser vackert ut. Varför skulle egentligen en lagfäst fri- och rättighet kräva just generositet?
Om det nu är samma Gud och alla rätt kan bedja sitt Fader vår behöver ingen rädas vare sig fan eller trollen, har den värmländske poeten klarlagt.
Tolerans ärt en grundbult i Dalevis kristna tro.
Tro det!
Följden blir väl att det där med kyrkobyggnader just inte är avgörande viktigt. Det finns andra gudshus i närheten.
https://nwt.se/asikter/insandare/2018/06/13/religionsfrihet-kraver-generositet
Värre ändå tycks det mig att Bloggardag förstorat allvaret i Karlstad-reduktionen. Om småkyrkor stängs är nog inte så allvarligt för en moské ska tydligen byggas och biskop Dalevi ger besked om att det är samma Gud som tillbedes i islam, kristendom och judendom. I papperstidningen hette det just så: Muslimer, kristna och judar tillber samma Gud. På nätet var rubriceringen "Religionsfrihet kräver generositet". Det är i sig ett egendomligt påstående men det ser vackert ut. Varför skulle egentligen en lagfäst fri- och rättighet kräva just generositet?
Om det nu är samma Gud och alla rätt kan bedja sitt Fader vår behöver ingen rädas vare sig fan eller trollen, har den värmländske poeten klarlagt.
Tolerans ärt en grundbult i Dalevis kristna tro.
Tro det!
Följden blir väl att det där med kyrkobyggnader just inte är avgörande viktigt. Det finns andra gudshus i närheten.
https://nwt.se/asikter/insandare/2018/06/13/religionsfrihet-kraver-generositet
Hög tid att agera och kanske reagera
Det "politikerna" i Karlstad beslutat om kyrknedläggning för att kunna behålla personal lockar Bloggardag att tänka.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stora-neddragningar-vantar-i-karlstad-pastorat
Referensen till Erik Eckerdals doktorsavhandling, som levererades av en insiktsfull person i en kommentar, utgjorde ved på den intellektuella brasan i hjärnkontoret. Hög tid att agera!
I Karlstad kan de fatta vilka beslut de vill. Nu borde den kyrkliga forskningsavdelningen i Antjeborg, kanske i samarbete med Karlstads universitet, få till en forskningsprojekt på temat "vad händer?" De kyrkliga reträtterna kommer att bli många så Kyrkostyrelsen borde anslå medel för att vi ska få veta vad som sker i det som sker i Karlstad. Bloggardag kan antyda några frågor:
Hur fattades beslutet och på vilket underlag? Vilka alternativa förslag fanns att ta ställning till? Vilken var hotbilden och hur formulerades de nya djärva målen? Vilka var de drivande aktörerna? Vilken pastoral praxis ledde till de uppenbara nedgångarna? Finns det ett logiskt samband mellan de strategier som gäller i Karlstad och det utfall som leder till kyrkstängningar? Kan man under en generation tillbaka se vilka avgörande beslut som påverkat och lett till ett uppenbart misslyckande – givet att stängda kyrkor ska uppfattas vara ett misslyckande? Var det en folkkyrkoteologi som var ursäkt för pastoral lättja som resulterade i det som nu sker? Rekryterade stiftet helt fel folk till prästeriet? Är det själva den kyrkopolitiskt givna normaliteten i det svenskkyrkliga som blir svenskkyrklighetens fall i Karlstad?
Vilka blir effekterna av stängningarna? Blir folk på plats upprörda och lämnar när de får mindre för sin kyrkoavgift? Blir några upprörda för att mormor eller farmor inte längre enkelt kan ta rullatorn till den kyrka med aktiviteter hon flitigt besökt? Vad gör de? Vad säger facken? Vad skriver lokaltidningarna?
Vilka stadsdelar är det Svenska kyrkan avyttrar lokaler i? Jag kollar Herrhagskyrkan och anar ett svar. Mitt i stadsdelen finns den, men inte i framtiden? Ser vi en historisk reträtt tillbaka till vad då?
https://www.svenskakyrkan.se/karlstadspastorat/herrhagskyrkan-do
Vad säger personalen egentligen om intervjuarna i det forskningsprojekt som behövs kommer och förklarar, att de anonymiserar det som berättas? Får vi höra något annat än budskapet i ett pressmeddelande från kdet eniga kyrkorådet då?
Hur uppfattar personalen egentligen att det är att arbeta i en nedläggningshotad upplevelseindustri? Påverkas rekryteringen av ny personal, dvs får Karlstads pastorat dåligt rykte?
Finns det några trogna kyrkobesökare i de berörda områdena och vad tänker de om situationen? Hur hanteras deras sorgereaktioner pastoralt? Betyder en avyttrad kyrka att en grundbult i deras tro och liv tas bort?
Hur reagerar "politikerna" i stiftet och på riksplanet när de hör om besluten i Karlstad? Blir de mentala effekterna stress och skräck vid tanken att så här ser framtiden ut? Hur tar "politikerna" ansvar för detta? Vill de ens se och förstå situationen?
Medge att en brett upplagd beledsagande, observerande undersökning med ordentliga utblickar när det handlar om pastoralteologi och pastorala strategier (i tiden både framåt och bakåt) skulle kunna visa sig vara något synnerligen värdefullt.
Hur gjordes de ekonomiska övervägandena? Vilka faktorer styrde och fanns det fakta att utgå från eller mest förnimmelser? Medlemstappet har varit 12% i Karlstad. Är det jämförelsevis mycket eller lite? Fattas beslut av detta slag av människor som inte bara befinner sig inom kritcirkeln utan gärna befinner sig där och inte förmår se något mer?
Många frågor går att ställa i ett beledsagande forskningsprojekt. Blir detta projekt någonsin av? Gör kyrkostyrelsen en insats?
I lördags var det tid att ta sig till Bergs kyrka, den nyrenoverade. 6-7 miljoner kostade det att sätta kyrkan i stånd. I den delen av världen bor 300 personer. De präster som kom ut på 1960-70-talen och fick vara med om kyrkbyggen, fick för sig at kyrkor byggdes för att gudstjänst skulle firas. Den gudstjänstfirande församling som i 13 år fått hålla till i en källarlokal visste vad längtan innebar.
På anslagstavlan kunde den intresserade kyrkkonsumenten se att det inte var mycket till gudstjänstliv i kyrkorummet men i alla fall en konsert den 3 juli. Fyra (4) präster stod som resurser för församlingslivet också i Berg. Dessa fyra möter församlingen occasionally, det ska nog heta så. Skulle inte fyra präster tillsammans kunna dra runt ett gudstjänstliv i den för 6-7 miljoner nyrenoverade kyrkan så blir Bloggardag häpen. Men frågan kanske inte gäller prästerna utan något helt annat? Kyrkorummet skulle saneras, renoveras och öppnas. Det var det viktiga. Sedan fylls rummet efterhand med aktiviteter. Gudstjänsten var inte Prio Ett. Vem lurade vem?
På väg till Rydaholms kyrka i går tog Göran Rosenberg till orda. Ja, han var inte på väg till Rydaholm men i etern kom hans krönikeartade synpunkter. Jag lyssnade lätt fascinerad.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6977893
Varför fascinerad? Han talade som om han beskådade ett nytt fenomen, trodde han. Han kunde ha beskådat Svenska kyrkan och upptäckt en grundhållning i hanterligt format för en journalist att granska som illustrerade precis det som Göran Rosenberg förklarade sig vara emot.
När det gäller frågor om demokrati och minoritetsskydd, det som kännetecknar demokratin och skiljer den från majoritetsdiktaturen, är Svenska kyrkan ett lysande och avskräckande exempel. Frågan är om den kommer att fortsätta vara det. Eller mer precist: frågan är hur länge Svenska kyrkan fortsatt kommer att vara ett avskräckande exempel. Det är ju möjligt att denna struktur är på reträtt bortom räddning och att Wenck aldrig kommer. Kyrkosystem har fallit samman tidigare och löftet gäller inte kyrkosystemens överlevnad utan Kyrkans.
Pröva nu den tes Göran Rosenberg driver i sin krönika: "Demokrati är ett konstitutionellt reglerat majoritetsstyre som förutsätter hänsyn till minoriteter. Ett samhälle där en aldrig så stor majoritet tar sig rätten att fritt undertrycka en aldrig så liten minoritet är inte en demokrati." Det är, menar Rosenberg, ett auktoritärt system. Gäller samma förhållande sålunda när vi skärskådar Svenska kyrkan, en enligt lag evangelisk-luthersk, demokratisk och rikstäckande folkkyrka? Ni kan motivera era svar utan natt behöva redovisa dem. Men en omständighet i sammanhanget var att det gavs utfästelser, löften, som minoriteten litade på och som på något demokratiskt sätt, som alltså inte ska uppfattas som demokratiskt utan som auktoritärt, avskaffades.
Om grundläggande demokratifrågor ställs är det inte säkerrt att allt förblir som majoriteten bekymmerslöst tänkt sig. Det inytressanta blir de nya frågorna som demaskerar det gamla lögnväsendet. Ni vet det där med att driva kyrkosystemet med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Den som lever får se hur det blir. Hur reagerar ni på möjligheten att systemföreträdarna skoningslöst kommer att jagas av hederliga granskare som ser att de förvaltat ett lögnsystem som nu imploderar? Inte heller svaret på denna fråga behöver ni redovisa men det står alla och envar fritt att fundera.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stora-neddragningar-vantar-i-karlstad-pastorat
Referensen till Erik Eckerdals doktorsavhandling, som levererades av en insiktsfull person i en kommentar, utgjorde ved på den intellektuella brasan i hjärnkontoret. Hög tid att agera!
I Karlstad kan de fatta vilka beslut de vill. Nu borde den kyrkliga forskningsavdelningen i Antjeborg, kanske i samarbete med Karlstads universitet, få till en forskningsprojekt på temat "vad händer?" De kyrkliga reträtterna kommer att bli många så Kyrkostyrelsen borde anslå medel för att vi ska få veta vad som sker i det som sker i Karlstad. Bloggardag kan antyda några frågor:
Hur fattades beslutet och på vilket underlag? Vilka alternativa förslag fanns att ta ställning till? Vilken var hotbilden och hur formulerades de nya djärva målen? Vilka var de drivande aktörerna? Vilken pastoral praxis ledde till de uppenbara nedgångarna? Finns det ett logiskt samband mellan de strategier som gäller i Karlstad och det utfall som leder till kyrkstängningar? Kan man under en generation tillbaka se vilka avgörande beslut som påverkat och lett till ett uppenbart misslyckande – givet att stängda kyrkor ska uppfattas vara ett misslyckande? Var det en folkkyrkoteologi som var ursäkt för pastoral lättja som resulterade i det som nu sker? Rekryterade stiftet helt fel folk till prästeriet? Är det själva den kyrkopolitiskt givna normaliteten i det svenskkyrkliga som blir svenskkyrklighetens fall i Karlstad?
Vilka blir effekterna av stängningarna? Blir folk på plats upprörda och lämnar när de får mindre för sin kyrkoavgift? Blir några upprörda för att mormor eller farmor inte längre enkelt kan ta rullatorn till den kyrka med aktiviteter hon flitigt besökt? Vad gör de? Vad säger facken? Vad skriver lokaltidningarna?
Vilka stadsdelar är det Svenska kyrkan avyttrar lokaler i? Jag kollar Herrhagskyrkan och anar ett svar. Mitt i stadsdelen finns den, men inte i framtiden? Ser vi en historisk reträtt tillbaka till vad då?
https://www.svenskakyrkan.se/karlstadspastorat/herrhagskyrkan-do
Vad säger personalen egentligen om intervjuarna i det forskningsprojekt som behövs kommer och förklarar, att de anonymiserar det som berättas? Får vi höra något annat än budskapet i ett pressmeddelande från kdet eniga kyrkorådet då?
Hur uppfattar personalen egentligen att det är att arbeta i en nedläggningshotad upplevelseindustri? Påverkas rekryteringen av ny personal, dvs får Karlstads pastorat dåligt rykte?
Finns det några trogna kyrkobesökare i de berörda områdena och vad tänker de om situationen? Hur hanteras deras sorgereaktioner pastoralt? Betyder en avyttrad kyrka att en grundbult i deras tro och liv tas bort?
Hur reagerar "politikerna" i stiftet och på riksplanet när de hör om besluten i Karlstad? Blir de mentala effekterna stress och skräck vid tanken att så här ser framtiden ut? Hur tar "politikerna" ansvar för detta? Vill de ens se och förstå situationen?
Medge att en brett upplagd beledsagande, observerande undersökning med ordentliga utblickar när det handlar om pastoralteologi och pastorala strategier (i tiden både framåt och bakåt) skulle kunna visa sig vara något synnerligen värdefullt.
Hur gjordes de ekonomiska övervägandena? Vilka faktorer styrde och fanns det fakta att utgå från eller mest förnimmelser? Medlemstappet har varit 12% i Karlstad. Är det jämförelsevis mycket eller lite? Fattas beslut av detta slag av människor som inte bara befinner sig inom kritcirkeln utan gärna befinner sig där och inte förmår se något mer?
Många frågor går att ställa i ett beledsagande forskningsprojekt. Blir detta projekt någonsin av? Gör kyrkostyrelsen en insats?
I lördags var det tid att ta sig till Bergs kyrka, den nyrenoverade. 6-7 miljoner kostade det att sätta kyrkan i stånd. I den delen av världen bor 300 personer. De präster som kom ut på 1960-70-talen och fick vara med om kyrkbyggen, fick för sig at kyrkor byggdes för att gudstjänst skulle firas. Den gudstjänstfirande församling som i 13 år fått hålla till i en källarlokal visste vad längtan innebar.
På anslagstavlan kunde den intresserade kyrkkonsumenten se att det inte var mycket till gudstjänstliv i kyrkorummet men i alla fall en konsert den 3 juli. Fyra (4) präster stod som resurser för församlingslivet också i Berg. Dessa fyra möter församlingen occasionally, det ska nog heta så. Skulle inte fyra präster tillsammans kunna dra runt ett gudstjänstliv i den för 6-7 miljoner nyrenoverade kyrkan så blir Bloggardag häpen. Men frågan kanske inte gäller prästerna utan något helt annat? Kyrkorummet skulle saneras, renoveras och öppnas. Det var det viktiga. Sedan fylls rummet efterhand med aktiviteter. Gudstjänsten var inte Prio Ett. Vem lurade vem?
På väg till Rydaholms kyrka i går tog Göran Rosenberg till orda. Ja, han var inte på väg till Rydaholm men i etern kom hans krönikeartade synpunkter. Jag lyssnade lätt fascinerad.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6977893
Varför fascinerad? Han talade som om han beskådade ett nytt fenomen, trodde han. Han kunde ha beskådat Svenska kyrkan och upptäckt en grundhållning i hanterligt format för en journalist att granska som illustrerade precis det som Göran Rosenberg förklarade sig vara emot.
När det gäller frågor om demokrati och minoritetsskydd, det som kännetecknar demokratin och skiljer den från majoritetsdiktaturen, är Svenska kyrkan ett lysande och avskräckande exempel. Frågan är om den kommer att fortsätta vara det. Eller mer precist: frågan är hur länge Svenska kyrkan fortsatt kommer att vara ett avskräckande exempel. Det är ju möjligt att denna struktur är på reträtt bortom räddning och att Wenck aldrig kommer. Kyrkosystem har fallit samman tidigare och löftet gäller inte kyrkosystemens överlevnad utan Kyrkans.
Pröva nu den tes Göran Rosenberg driver i sin krönika: "Demokrati är ett konstitutionellt reglerat majoritetsstyre som förutsätter hänsyn till minoriteter. Ett samhälle där en aldrig så stor majoritet tar sig rätten att fritt undertrycka en aldrig så liten minoritet är inte en demokrati." Det är, menar Rosenberg, ett auktoritärt system. Gäller samma förhållande sålunda när vi skärskådar Svenska kyrkan, en enligt lag evangelisk-luthersk, demokratisk och rikstäckande folkkyrka? Ni kan motivera era svar utan natt behöva redovisa dem. Men en omständighet i sammanhanget var att det gavs utfästelser, löften, som minoriteten litade på och som på något demokratiskt sätt, som alltså inte ska uppfattas som demokratiskt utan som auktoritärt, avskaffades.
Om grundläggande demokratifrågor ställs är det inte säkerrt att allt förblir som majoriteten bekymmerslöst tänkt sig. Det inytressanta blir de nya frågorna som demaskerar det gamla lögnväsendet. Ni vet det där med att driva kyrkosystemet med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Den som lever får se hur det blir. Hur reagerar ni på möjligheten att systemföreträdarna skoningslöst kommer att jagas av hederliga granskare som ser att de förvaltat ett lögnsystem som nu imploderar? Inte heller svaret på denna fråga behöver ni redovisa men det står alla och envar fritt att fundera.
söndag 17 juni 2018
Ja se präster!
Bloggardags problem var insikten att en del som skulle bli präster aldrig skulle komma att leverera, inte få folks förtroende i det andliga men väl kunna använda prästeriet som plattform för än det ena, än det andra egna projektet. Skallet på präster som faktiskt arbetade men var utsatta därför att de i en fråga vidhöll vad som sagts när Beslutet fattades, noterades. Men allra mest kunde de insiktsfulla notera den talande tystnaden. Bloggardag höll detta för att vara förakt för vanliga människor. De borde ha fått rätt information om vad sakfrågan gällde. Det fick de aldrig. De fick inte heller veta vad biskopar var kapabla till bakom skål och vägg, översittarfasoner kan förstärkas hos en biskop. Bloggardag har noga läst den lilla sannskildringen Djävulen älskar biskopar.
Bloggardag älskar sina fördomar. Det är helt mänskligt, kanske alltför, men i alla fall. Det fanns massor med präster som höll igång, gjorde vad de skulle och lät det därmed vara. De drog runt det kyrkliga tröskverket, gick i pension och var nöjda med de hedersbetygelser de höljdes med. Kanske hade de fått vara med när en ny kyrka byggdes. De flyttade in det gamla konceptet i de nya lokalerna och avvisade alla pastoralteologiska utmaningar. De gjorde som de alltid gjort och de högkyrkliga var, det visste alla, fel och därmed hade de fel. Fördomen är närmast banal. Det hade i den tiden gått att göra annorlunda och därmed skapa en levande, folklig kyrka. Det hade också gått att ge "fel" men arbetsdugliga präster de större resurserna för innovationer. Nu skulle de gå kvar som komministrar eller vara inlåsta som kyrkoherdar på landet. Svenska kyrkan betalar ett högt pris för de inlåsningseffekter som åstadkoms. Det var kyrkopolitiskt rätt men kyrkligt sett helt fel.
Minns den tidigare biskopens ord om en församling han besökte: "Någon sådan här församling har vi inte i hela Karlstads stift." Så mycket mer intressant är det då att man just i Karlstad organiserar reträtten, den svåraste militära manövern. Inget säger att den blir enklare i det kyrkliga. Vad händer? I de områden där kyrkor avyttras kommer medlemmar att lämna. De kommer att uppfatta sig illa behandlade när deras kyrka, som de kanske rätt sällan gått in, slår igen. Varför ska de då fortsätta betala. Lägg namnet Harald Cohén på minne. Han kommer att bli herostratiskt ryktbar. Komminister P påpekade att domprosten Cohén talade om "politikerna", so han prisade. Han kallade dem så, inte förtroendevalda.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stora-neddragningar-vantar-i-karlstad-pastorat
Kyrkoherden som var berusad är en annan ryktbarhet. Nu ryktade domkapitlet honom. Först med en varning för att han tydligen upprepat var full på en resa med konfirmander. Nu med tre års prövotid för att han varit full vid ett dop, om det nu verkligen blev ett dop. Ni som hämtar stimulans genom en kyrklig publikation som utkommer på torsdagar har kunnat läsa skildringen: Efter ett en anhörig till barnet läst en bibeltext ska prästen ha klappat händerna och utbrustit: 'Nu har vi ett barn till döpt!' varpå medarbetaren tänkte 'Hjälp, barnet är ju inte döpt än. När prästen sen ska ha lyft upp barnet fick medarbetaren upplysa om att vatten inte hade hällts ned i dopfunten. Prästen ska även ha hoppat över trosbekännelsen.
August Strindberg eller Selma Lagerlöf hade kunnat göra något åt detta. Blev barnet döpt? Hur vet domkapitlet det? Hoppas man på det bästa, som när Swedenborgsdopet underkändes men på något sätt ändå int. Är det, som den som begär utträde ur Svenska kyrkan, sjunger: "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?"
En kyrkoherde är förman i tjänsten. Hur har hans medarbetare det på jobbet, ja det heter ju så numera? Har biskopen och kapitlet skaffat sig förstahandskännedom om saken eller pustar de ut efter att ha beslutat om tre års prövotid och så hoppas man på det bästa.
https://www.stockholmdirekt.se/nyheter/prast-fran-taby-var-berusad-under-ceremoni/reprfk!2PVPCypXmiffDH5eiqOYg/
https://www.dn.se/sthlm/provotid-for-prast-som-var-berusad-under-dop/
Så tar vi oss till Ludvika, där de politiska partierna skulle intervjuas.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kyrksnack-stoppas-efter-kritik-mot-nazistintervju
Svenska kyrkan är, som bekant, relevant. Alla partier var välkomna. Eftersom nazisterna är en del av samhället, ska också de intervjuas, tänktes det. Men det hela sket sig och kyrkoherden gjorde avbön med förklaringen att han varit för naiv. Målande uttryckte han saken så: "Jag får lägga mig platt." Han blev lika platt som mannen som blev överkörd av en ångvält och las in på lasarettet avdelningarna 8–13. Men NMR är en verklighet i Ludvika, så vad ska kyrkoherden göra? Det vet han inte. Kanske kunde han läsa på om hur det tyska kyrkolivet omgestaltades på 1930-talet och undersöka vad de som stod nazismen emot skrev? Till det kunde komma en liten studie om vad den ekumeniska rörelsen hade att säga om framväxten av de totalitära systemen. Men inte ens i Ludvika kanske insikten slår till, att Kyrkans plikt att tala för rätten kan leda till martyriet. Det måste Kyrkan vara beredd på. (E. Geismars bidrag Die Totalitätsanspruch heutigen Staates und das christliche Freiheitsverständnis, i Totaler Staat und christliche Freihet, Forschungsabteilung des Oekumenischen Rates für Praktisches Christentum, Geneve 1937, s 105)
Själva ansatsen för studien var insikten om allvaret i en situation där den ständigt tilltagande sekulariseringen av människors tankar och handlingar och den totala staten möjligheter blir något som inte går att förena med den kristna förståelsen av det mänskliga livet (aa s 1). Alltså studeras kyrkan, staten och folket. Det är kanske det stora tema som kyrkoherden i Ludvika får ta sig an. När han inte ska intervjua lokalpolitikerna längre blir det väl tid över i sommar? Eller kanske studier i demonologi? Kyrkoherden har konstaterat att Nordiska Motståndsrörelsen driver en djävulsk politik. Med denna infallsvinkel finns det mycket at göra. Exorcism till exempel.
I dag kommer vi att notera 5,5 miljoner sidvyer på Bloggardag. Det är uppseendeväckande främst med tanke på att ingen läser bloggen.
Bloggardag älskar sina fördomar. Det är helt mänskligt, kanske alltför, men i alla fall. Det fanns massor med präster som höll igång, gjorde vad de skulle och lät det därmed vara. De drog runt det kyrkliga tröskverket, gick i pension och var nöjda med de hedersbetygelser de höljdes med. Kanske hade de fått vara med när en ny kyrka byggdes. De flyttade in det gamla konceptet i de nya lokalerna och avvisade alla pastoralteologiska utmaningar. De gjorde som de alltid gjort och de högkyrkliga var, det visste alla, fel och därmed hade de fel. Fördomen är närmast banal. Det hade i den tiden gått att göra annorlunda och därmed skapa en levande, folklig kyrka. Det hade också gått att ge "fel" men arbetsdugliga präster de större resurserna för innovationer. Nu skulle de gå kvar som komministrar eller vara inlåsta som kyrkoherdar på landet. Svenska kyrkan betalar ett högt pris för de inlåsningseffekter som åstadkoms. Det var kyrkopolitiskt rätt men kyrkligt sett helt fel.
Minns den tidigare biskopens ord om en församling han besökte: "Någon sådan här församling har vi inte i hela Karlstads stift." Så mycket mer intressant är det då att man just i Karlstad organiserar reträtten, den svåraste militära manövern. Inget säger att den blir enklare i det kyrkliga. Vad händer? I de områden där kyrkor avyttras kommer medlemmar att lämna. De kommer att uppfatta sig illa behandlade när deras kyrka, som de kanske rätt sällan gått in, slår igen. Varför ska de då fortsätta betala. Lägg namnet Harald Cohén på minne. Han kommer att bli herostratiskt ryktbar. Komminister P påpekade att domprosten Cohén talade om "politikerna", so han prisade. Han kallade dem så, inte förtroendevalda.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stora-neddragningar-vantar-i-karlstad-pastorat
Kyrkoherden som var berusad är en annan ryktbarhet. Nu ryktade domkapitlet honom. Först med en varning för att han tydligen upprepat var full på en resa med konfirmander. Nu med tre års prövotid för att han varit full vid ett dop, om det nu verkligen blev ett dop. Ni som hämtar stimulans genom en kyrklig publikation som utkommer på torsdagar har kunnat läsa skildringen: Efter ett en anhörig till barnet läst en bibeltext ska prästen ha klappat händerna och utbrustit: 'Nu har vi ett barn till döpt!' varpå medarbetaren tänkte 'Hjälp, barnet är ju inte döpt än. När prästen sen ska ha lyft upp barnet fick medarbetaren upplysa om att vatten inte hade hällts ned i dopfunten. Prästen ska även ha hoppat över trosbekännelsen.
August Strindberg eller Selma Lagerlöf hade kunnat göra något åt detta. Blev barnet döpt? Hur vet domkapitlet det? Hoppas man på det bästa, som när Swedenborgsdopet underkändes men på något sätt ändå int. Är det, som den som begär utträde ur Svenska kyrkan, sjunger: "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?"
En kyrkoherde är förman i tjänsten. Hur har hans medarbetare det på jobbet, ja det heter ju så numera? Har biskopen och kapitlet skaffat sig förstahandskännedom om saken eller pustar de ut efter att ha beslutat om tre års prövotid och så hoppas man på det bästa.
https://www.stockholmdirekt.se/nyheter/prast-fran-taby-var-berusad-under-ceremoni/reprfk!2PVPCypXmiffDH5eiqOYg/
https://www.dn.se/sthlm/provotid-for-prast-som-var-berusad-under-dop/
Så tar vi oss till Ludvika, där de politiska partierna skulle intervjuas.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kyrksnack-stoppas-efter-kritik-mot-nazistintervju
Svenska kyrkan är, som bekant, relevant. Alla partier var välkomna. Eftersom nazisterna är en del av samhället, ska också de intervjuas, tänktes det. Men det hela sket sig och kyrkoherden gjorde avbön med förklaringen att han varit för naiv. Målande uttryckte han saken så: "Jag får lägga mig platt." Han blev lika platt som mannen som blev överkörd av en ångvält och las in på lasarettet avdelningarna 8–13. Men NMR är en verklighet i Ludvika, så vad ska kyrkoherden göra? Det vet han inte. Kanske kunde han läsa på om hur det tyska kyrkolivet omgestaltades på 1930-talet och undersöka vad de som stod nazismen emot skrev? Till det kunde komma en liten studie om vad den ekumeniska rörelsen hade att säga om framväxten av de totalitära systemen. Men inte ens i Ludvika kanske insikten slår till, att Kyrkans plikt att tala för rätten kan leda till martyriet. Det måste Kyrkan vara beredd på. (E. Geismars bidrag Die Totalitätsanspruch heutigen Staates und das christliche Freiheitsverständnis, i Totaler Staat und christliche Freihet, Forschungsabteilung des Oekumenischen Rates für Praktisches Christentum, Geneve 1937, s 105)
Själva ansatsen för studien var insikten om allvaret i en situation där den ständigt tilltagande sekulariseringen av människors tankar och handlingar och den totala staten möjligheter blir något som inte går att förena med den kristna förståelsen av det mänskliga livet (aa s 1). Alltså studeras kyrkan, staten och folket. Det är kanske det stora tema som kyrkoherden i Ludvika får ta sig an. När han inte ska intervjua lokalpolitikerna längre blir det väl tid över i sommar? Eller kanske studier i demonologi? Kyrkoherden har konstaterat att Nordiska Motståndsrörelsen driver en djävulsk politik. Med denna infallsvinkel finns det mycket at göra. Exorcism till exempel.
I dag kommer vi att notera 5,5 miljoner sidvyer på Bloggardag. Det är uppseendeväckande främst med tanke på att ingen läser bloggen.
lördag 16 juni 2018
Mansdyrkan i Svenska kyrkan
Det har funnits en traktan om en ingående skildring av de decennier då mansdyrkan rådde i Svenska kyrkan. Nu tycks denna traktan bottna i en felläsning av ordet "kvinnokyrkan", som jag hämtat från den feministteologiska litteraturen, så jag borde gå fri. Men kör i vind. Lite om mansdyrkan skadar nog inte. Jag levererar på beställning.
Jag antas ha varit med om den tiden när det var mansdyrkan i manskyrkan. Var det på kontraktsprosten Harry Ljungars tid som kyrkoherde i Moheda då? Eller var det när Gunnar Urselius kom som vice pastor, ni minns i väntan på pastoratsregleringar tillsattes inte tjänsterna med ordinarie innehavare. Skulle Gösta Sundberg, som fick tjänsten som ordinarie, vara den som mansdyrkades? Eller komminister Nils Norrlin? Själva föreställningen om mansdyrkan ter sig som grundfalsk.
Nu har jag dock hört talas om den manlige kyrkoherden som kom in till syföreningsdamerna, slog sitt könsorgan i bordet och sporde: "Känner ni klangen, flickor?" Jag hade gärna återgett denna historia, men avstår. Jag har inte övertygats om att den är sann. Kanske är den inte ens rolig. Bloggardag har alltid så svårt att bestämma sig.
I Moheda, what is local is real, var det i övrigt bortsett från kyrkvaktmästare Fransson, kantor Olsson och söndagsskolläraren Jinnersten inte mycket manfolk. Det fanns förstås gott om karlar i kyrkoråde, men detta fenomen var utanför söndagsskolbarnens synkrets. Pojkarna var i söndagsskolan också en minoritet.Jag var inte särskilt gammal, 7 år kanske, när jag förstod att praktiserad kristen tro egentligen inte var något för riktiga killar. Än mindre för vuxna karlar. Och prästerna rekryterades uppenbarligen bland dem som inte var ljushåriga som jag. Stellan Oltéus, vars fru var lärare i Moheda, såg vi då och då. Han var den unge prästen och mörkhårig. Egentligen hade jag aldrig sett någon präst med lingult hår. Jag säger inte att saken bekymrade mig. Jag konstaterade mest faktum. Jag är lite osäker på om jag, som gillade en del med gudstjänst för söndagsskolbarn, funderade på hur det skulle gå till att som vuxen man hålla på med det där som en kyrkokristen gör på söndagar, för det var ju en kvinnokyrka jag såg och min traktan att bli avvikande var inte så markerad. När jag sedermera skulle bli officer var detta inget större problem. Man kan gå då och då utan att det väcker uppseende. Men man kan förstås inte gå varje söndag om man är man utan att bli avvikande, det fattade jag.
Nå, jag konfirmerades. Farbror Sven var inte exponent för mansdyrkan, det måste man säga. Hans fru Barbro var lärare på Kronoberg och självständigt tänkande varelse. Det gällde i hela folkhögskolemiljön. Henrik Svenungsson och Birgitta, GA Danell och Inga, Nils Bondeson och Inga-Lisa, Bengt Hallgren och Anna-Lisa, Ingvar Hector och Brita, Jan Redin och Lisa, Nils Nicklason och Gudrun, Lasse Rye och Sylvia, jag kunde fortsätta uppräkningen länge. Här fanns gott om prästfruar och hyfsat med prästdöttrar för att mansdyrkan inte skulle vara det som främst slog en som intryck. Några var för ämbetsreformen, Barbro Hultman hade suttit i kyrkomötet 1958, de flesta tycktes dock inte övertygade. Svenska prästmän med normalt friska och pigga döttrar brukar för övrigt inte – nolens volens – vara predestinerade för att dyrkas i sin manlighet. Sådana döttrar är nämligen inte födda i farstun utan oftast på BB..
Hur var det med kvinnokyrkan dåförtiden? Den var verklig, verkningsfull och verkligt billig. Det är en av insikterna i boken En annan Kyrka att kvinnofrågan inte behövde lösas eftersom den redan var löst. Prästfruarna gjorde insatser och det ledde till kyrkliga satsningar på prästfruar med särskilda prästfrudagar, prästfrukurser och prästfruresor i det krigshärjade Tyskland t ex. Prästfruarna skolades för sitt gratisarbete. Och det fanns en bataljon sådana, som kunde hantera alla arbetsuppgifterna genom att inte arbeta heltid i den yrken de var utbildade för. Så hur många kvinnliga insatser gick det på en präst? En prästfru i de flesta fall och så syföreningsdamer och söndagsskollärare. För den som var tillräckligt ung och klarsynt gick det att se den kvinnliga domänen..
De som behövde en annan tillvaro var de kvinnor som inte var prästfruar, men som heltid ville jobba i kyrkotjänst. Margit Sahlin t ex. Hon kunde backats upp bättre, men det var hennes chef Ingmar Ström inte alls intresserad av. Han fann inte heller församlingsprästeriet meningsfullt men gärma en skrivbordstjänst (en präst kan ägna sig åt många olika arbetsuppgifter, hade pappa Tord Ström påpekat) och Ingmar hölls med en hemmafru, utbildad i hushållssysslor. För att inte tala om Gustaf Wingren, för där kan man tala om mansdyrkan. Men det var på den sida som blev "den andra sidan" och där granskades aldrig hur parollerna förverkligades i den så kallade verkligheten. Det tycks svårt att se entydiga förklaringar till ställningstaganden i ämbetsfrågan kopplade till feminism i prästgenerationerna på 1950- och 60-talen. Varför skulle den kopplingen finnas bara för att någon försöker utröna vad Herren ville med det ämbete han anförtrott Kyrkan för att vi skulle få den saliggörande tron? Bloggardag ber om ursäkt för att han ställer en fråga som ni inte vill ha ställd, men likväl. Ifrågasätt era fördomar.
Det långa talets korta mening?
Bara vid ett ytligt betraktande framstår kyrkolivet i Sverige under de gångna hundra åren som en helt manlig domän. Mansdyrkan tycks inte vara ett grundmönster. Det fanns i realiteten också då en kvinnokyrka. Den drevs av de oavlönade som nu borde avlönas. Enda formen för detta var att införa en ordning med kv*nnl*g* pr*st*r samt därefter en mängd andra tjänster. Senast k*mm*n*k*t*r*r.
Allt detta skrivet bara på grund av en felläsning där "kvinnokyrkan" lästes "kvinnodyrkan". Solen skiner över Småland.
Jag antas ha varit med om den tiden när det var mansdyrkan i manskyrkan. Var det på kontraktsprosten Harry Ljungars tid som kyrkoherde i Moheda då? Eller var det när Gunnar Urselius kom som vice pastor, ni minns i väntan på pastoratsregleringar tillsattes inte tjänsterna med ordinarie innehavare. Skulle Gösta Sundberg, som fick tjänsten som ordinarie, vara den som mansdyrkades? Eller komminister Nils Norrlin? Själva föreställningen om mansdyrkan ter sig som grundfalsk.
Nu har jag dock hört talas om den manlige kyrkoherden som kom in till syföreningsdamerna, slog sitt könsorgan i bordet och sporde: "Känner ni klangen, flickor?" Jag hade gärna återgett denna historia, men avstår. Jag har inte övertygats om att den är sann. Kanske är den inte ens rolig. Bloggardag har alltid så svårt att bestämma sig.
I Moheda, what is local is real, var det i övrigt bortsett från kyrkvaktmästare Fransson, kantor Olsson och söndagsskolläraren Jinnersten inte mycket manfolk. Det fanns förstås gott om karlar i kyrkoråde, men detta fenomen var utanför söndagsskolbarnens synkrets. Pojkarna var i söndagsskolan också en minoritet.Jag var inte särskilt gammal, 7 år kanske, när jag förstod att praktiserad kristen tro egentligen inte var något för riktiga killar. Än mindre för vuxna karlar. Och prästerna rekryterades uppenbarligen bland dem som inte var ljushåriga som jag. Stellan Oltéus, vars fru var lärare i Moheda, såg vi då och då. Han var den unge prästen och mörkhårig. Egentligen hade jag aldrig sett någon präst med lingult hår. Jag säger inte att saken bekymrade mig. Jag konstaterade mest faktum. Jag är lite osäker på om jag, som gillade en del med gudstjänst för söndagsskolbarn, funderade på hur det skulle gå till att som vuxen man hålla på med det där som en kyrkokristen gör på söndagar, för det var ju en kvinnokyrka jag såg och min traktan att bli avvikande var inte så markerad. När jag sedermera skulle bli officer var detta inget större problem. Man kan gå då och då utan att det väcker uppseende. Men man kan förstås inte gå varje söndag om man är man utan att bli avvikande, det fattade jag.
Nå, jag konfirmerades. Farbror Sven var inte exponent för mansdyrkan, det måste man säga. Hans fru Barbro var lärare på Kronoberg och självständigt tänkande varelse. Det gällde i hela folkhögskolemiljön. Henrik Svenungsson och Birgitta, GA Danell och Inga, Nils Bondeson och Inga-Lisa, Bengt Hallgren och Anna-Lisa, Ingvar Hector och Brita, Jan Redin och Lisa, Nils Nicklason och Gudrun, Lasse Rye och Sylvia, jag kunde fortsätta uppräkningen länge. Här fanns gott om prästfruar och hyfsat med prästdöttrar för att mansdyrkan inte skulle vara det som främst slog en som intryck. Några var för ämbetsreformen, Barbro Hultman hade suttit i kyrkomötet 1958, de flesta tycktes dock inte övertygade. Svenska prästmän med normalt friska och pigga döttrar brukar för övrigt inte – nolens volens – vara predestinerade för att dyrkas i sin manlighet. Sådana döttrar är nämligen inte födda i farstun utan oftast på BB..
Hur var det med kvinnokyrkan dåförtiden? Den var verklig, verkningsfull och verkligt billig. Det är en av insikterna i boken En annan Kyrka att kvinnofrågan inte behövde lösas eftersom den redan var löst. Prästfruarna gjorde insatser och det ledde till kyrkliga satsningar på prästfruar med särskilda prästfrudagar, prästfrukurser och prästfruresor i det krigshärjade Tyskland t ex. Prästfruarna skolades för sitt gratisarbete. Och det fanns en bataljon sådana, som kunde hantera alla arbetsuppgifterna genom att inte arbeta heltid i den yrken de var utbildade för. Så hur många kvinnliga insatser gick det på en präst? En prästfru i de flesta fall och så syföreningsdamer och söndagsskollärare. För den som var tillräckligt ung och klarsynt gick det att se den kvinnliga domänen..
De som behövde en annan tillvaro var de kvinnor som inte var prästfruar, men som heltid ville jobba i kyrkotjänst. Margit Sahlin t ex. Hon kunde backats upp bättre, men det var hennes chef Ingmar Ström inte alls intresserad av. Han fann inte heller församlingsprästeriet meningsfullt men gärma en skrivbordstjänst (en präst kan ägna sig åt många olika arbetsuppgifter, hade pappa Tord Ström påpekat) och Ingmar hölls med en hemmafru, utbildad i hushållssysslor. För att inte tala om Gustaf Wingren, för där kan man tala om mansdyrkan. Men det var på den sida som blev "den andra sidan" och där granskades aldrig hur parollerna förverkligades i den så kallade verkligheten. Det tycks svårt att se entydiga förklaringar till ställningstaganden i ämbetsfrågan kopplade till feminism i prästgenerationerna på 1950- och 60-talen. Varför skulle den kopplingen finnas bara för att någon försöker utröna vad Herren ville med det ämbete han anförtrott Kyrkan för att vi skulle få den saliggörande tron? Bloggardag ber om ursäkt för att han ställer en fråga som ni inte vill ha ställd, men likväl. Ifrågasätt era fördomar.
Det långa talets korta mening?
Bara vid ett ytligt betraktande framstår kyrkolivet i Sverige under de gångna hundra åren som en helt manlig domän. Mansdyrkan tycks inte vara ett grundmönster. Det fanns i realiteten också då en kvinnokyrka. Den drevs av de oavlönade som nu borde avlönas. Enda formen för detta var att införa en ordning med kv*nnl*g* pr*st*r samt därefter en mängd andra tjänster. Senast k*mm*n*k*t*r*r.
Allt detta skrivet bara på grund av en felläsning där "kvinnokyrkan" lästes "kvinnodyrkan". Solen skiner över Småland.
fredag 15 juni 2018
Är kyrkohandboken sämre än jag trodde?
Det enkla svaret är: Jag vet inte.
Jo, processen som lett till förändringarna vet jag en del om och försökte skriva mig fri ifrån i omgångar. Tendenserna, som slår igenom i kyrkohandboken och som illustrerar att vi alls inte är ett i tro i Svenska kyrkan, kan vi se. Somliga gillar, andra ogillar. Uppståndelsen kring Katarinamässan noteras, även om jag inte fattat, att denna mässan tar sommarlov och inte ska firas förrän den 26 augusti, på syster Kerstins födelsedag (en händelse som inte ser ut som en tanke men i alla fall). Det vore faktiskt intressant att få veta vad som sker under sommaren i Katarina församling? Söndagsstängt? Kyrkohandbokstrogen gudstjänst?
Tanken att den nya kyrkohandboken skulle ge större friheter, noterar jag också. I sak handlar det om friheter inom högst bestämda ramar. Utanför ramarna befinner sig till exempel Hippolytos.
Därtill uppmärksammar Bloggardag att ett antal kyrkoherdar är glada och tacksamma att de utifrån den nya kyrkohandboken ser ut ungefär som den gamla och att de då och då läser fel. En "bägare" tar de i dryckeslaget. "Kalken" håller de fast vid som begrepp. "Den helige Ande", säger de också för så heter Anden i trosbekännelsen. I lovsägelsens inledning inför de inte ännu en gud utan sjunger "han", dvs den gud de först manat folket att upplyfta sina hjärtan till. Att den andre guden är "Livets Gud" i lovsägelsens inledning 2 fördunklar. Vem är den då förste guden? Att de inte använder förbön 4 är självklart, det är den förbön där modergudinnan åkallas: "Gud, du som är vår far och vår mor". Gud har avslöjat sig som fader och det är Kyrkan som är vår moder. Vi är faktiskt, självfallet och välmotiverat inte ett i tro, det var själva ärendet för denna betraktelse. Saken formaliseras i kyrkohandboken. Det är nytt. Tidigare har vi kunnat mörka denna omständighet.
I 1942 års handbok var allt statiskt. Det betydde att den som kom till en annan församling fick vara med om en gudstjänst efter samma ordning och på ett sätt vara hemma överallt i Svenska kyrkan. Det fanns olika stuk på en högmässa, men i grunden var den en och densamma. Så är det inte längre. Med skäl kan vi fråga om Svenska kyrkan nu i någon rimlig mening framträder som en kyrka eller i stället ska förstås som ett kongregationalistiskt samfund. I så fall finns dock, kanske övergångsvis, på somliga platser ett autentiskt evangeliskt-katolskt kyrkoliv, dvs autentisk svenskkyrklighet. Och det finns präster som i vanlig kristen mening är just präster, samma ämbete här som där, det Kristus instiftat. Om detta kan man läsa i lärda böcker. Läs t ex Jan Aarts, romersk katolik, Die Lehre Martin Luthers über das Amt in der Kirche (diss) Helsingfors 1972.
Nu var det alls icke allt detta som föranledde frågan om kyrkohandboken är sämre än jag trodde, för allt det som här anförts trodde jag faktiskt. Det är själva handboken, trycksaken, saken gäller.
Den 5 april 1987, 5 söndagen i Fastan, fick jag som gåva 1986 års kyrkohandbok, Den svenska kyrkohandboken. Den hade tagits fram i en omsorgsfull process både när det gällde innehåll, förankring och så utformning av bok. Ruben Baggström och Lars G. Ståhl ledde förlaget Verbum och valde papper och bindning med omsorg. Papperet skulle vara gultonat för att texten skulle träda fram också vid konstiga ljusförhållanden, inte vitt, som skulle kunna blända. Boken skulle hålla för många års användning och det ställde också sina krav. Så minns jag saken. Jag tror inte att vi på den tiden tänkte oss att präster skulle skriva i handboken eller sätta in post-it-lappar. Sådant har jag sett. Det sliter på boken och det sliter i en bokälskare att se hanteringen.
Nu heter boken Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, anspråket är mer måttligt. Jag blev lite undrande när den s k smutssidan vek upp sig på ett konstigt sätt. Är bindningen för hård? Sidorna är vita. Ruben Baggström hade ställt sig frågande till detta. Kommer texten i somliga fall att bli svårläst? Och hur många år tar det innan boken blir trasig? Dopvatten kan stänka, stearin kan droppa, prästens svettiga hand sätta märken, ja, en kyrkohandbok lever ett utsatt liv. Vad håller den för och hur avgjordes vilket papper som skulle användas?
Nu ska ingens själ bedrövas. Mässboken kommer och den är alls inte olaglig utan högst användbar. Den är användbar utan en mängd bläddrande, har jag förstått. Det är skillnad på en präst och en bokhållare! Här är det erfarna församlingspräster och teologer som vet vad som behövs för den s k altartjänsten. De är inte på varje punkt kyrkohandboksfundamentalister, har jag fått för mig, men tra sig inga friheter utan framträder som lagens (kyrkohandbokens) görare. Några språkliga inadvertenser går de förbi. Deras arbete är kongenialt med allmänkyrkligt gudstjänstliv, så som vi vill ha det och de mest misstänksamma blir förstås till sig när det i kyrkomötets kyrkohandbok talas om den världsvida kyrkan när det egentligen är något mycket provinsiellt som framställs. I Mässboken glider nog inte ord och begrepp. Dessutom finns kollektbönerna med! Det måste alltså inte vid gudstjänst se ut som om sockenbiblioteket har utställning på altaret.
Borde det gjorts ett mer upproriskt arbete med ett alternativt missale och en ohörsamhetskampanj mot kyrkomötesbeslutet, det som i gudstjänstutskottet i knepfrågorna vanns med siffrorna 8-7? Kanske. Men det kan visa sig vara lika bra att undervisa om gudstjänstens teologi i förtröstan på att de som firar gudstjänst ser sammanhangen och fattar att allt som låter fromt inte är sant. Systemkritik genom liturgi kan bli en ny specialitet, som sätter fokus på frågorna om vad som är kristen tro på riktigt och vad som är liturgiska former för MTD-religionen. Då och då kan med fördel det studiet bedrivas, att 1986 och 2017 års kyrkohandböcker jämförs. Då ser man det som kallats "tendensen". Då inträffar också det lustiga, att så som missalet utformats är det en mässbok medan mässboken egentligen är ett missale. Så det kan bli! Är det inte noga besett konstigt från början till slut?
Det kan finnas präster som aspirerar på att bli kyrkohandboksmartyrer. Det är det enkla sättet att bli kyrkohistorisk genom en liturgiprocess i ett domkapitel. Liturgiprocess betyder process mot en präst för bristande handbokstrohet. Sådana brukar de kloka prästerna vinna om än inte omedelbart men just när kyrkohistorien skrivs. Kommer den processen så må den komma, men den ska inte provoceras fram. Sökt martyrium gäller inte. Men säger någon att kyrkohandboken visar sig sämre än vad Bloggardag trodde, är det alldeles i sin ordning. Sanningen ska göra er fria!
Jo, processen som lett till förändringarna vet jag en del om och försökte skriva mig fri ifrån i omgångar. Tendenserna, som slår igenom i kyrkohandboken och som illustrerar att vi alls inte är ett i tro i Svenska kyrkan, kan vi se. Somliga gillar, andra ogillar. Uppståndelsen kring Katarinamässan noteras, även om jag inte fattat, att denna mässan tar sommarlov och inte ska firas förrän den 26 augusti, på syster Kerstins födelsedag (en händelse som inte ser ut som en tanke men i alla fall). Det vore faktiskt intressant att få veta vad som sker under sommaren i Katarina församling? Söndagsstängt? Kyrkohandbokstrogen gudstjänst?
Tanken att den nya kyrkohandboken skulle ge större friheter, noterar jag också. I sak handlar det om friheter inom högst bestämda ramar. Utanför ramarna befinner sig till exempel Hippolytos.
Därtill uppmärksammar Bloggardag att ett antal kyrkoherdar är glada och tacksamma att de utifrån den nya kyrkohandboken ser ut ungefär som den gamla och att de då och då läser fel. En "bägare" tar de i dryckeslaget. "Kalken" håller de fast vid som begrepp. "Den helige Ande", säger de också för så heter Anden i trosbekännelsen. I lovsägelsens inledning inför de inte ännu en gud utan sjunger "han", dvs den gud de först manat folket att upplyfta sina hjärtan till. Att den andre guden är "Livets Gud" i lovsägelsens inledning 2 fördunklar. Vem är den då förste guden? Att de inte använder förbön 4 är självklart, det är den förbön där modergudinnan åkallas: "Gud, du som är vår far och vår mor". Gud har avslöjat sig som fader och det är Kyrkan som är vår moder. Vi är faktiskt, självfallet och välmotiverat inte ett i tro, det var själva ärendet för denna betraktelse. Saken formaliseras i kyrkohandboken. Det är nytt. Tidigare har vi kunnat mörka denna omständighet.
I 1942 års handbok var allt statiskt. Det betydde att den som kom till en annan församling fick vara med om en gudstjänst efter samma ordning och på ett sätt vara hemma överallt i Svenska kyrkan. Det fanns olika stuk på en högmässa, men i grunden var den en och densamma. Så är det inte längre. Med skäl kan vi fråga om Svenska kyrkan nu i någon rimlig mening framträder som en kyrka eller i stället ska förstås som ett kongregationalistiskt samfund. I så fall finns dock, kanske övergångsvis, på somliga platser ett autentiskt evangeliskt-katolskt kyrkoliv, dvs autentisk svenskkyrklighet. Och det finns präster som i vanlig kristen mening är just präster, samma ämbete här som där, det Kristus instiftat. Om detta kan man läsa i lärda böcker. Läs t ex Jan Aarts, romersk katolik, Die Lehre Martin Luthers über das Amt in der Kirche (diss) Helsingfors 1972.
Nu var det alls icke allt detta som föranledde frågan om kyrkohandboken är sämre än jag trodde, för allt det som här anförts trodde jag faktiskt. Det är själva handboken, trycksaken, saken gäller.
Den 5 april 1987, 5 söndagen i Fastan, fick jag som gåva 1986 års kyrkohandbok, Den svenska kyrkohandboken. Den hade tagits fram i en omsorgsfull process både när det gällde innehåll, förankring och så utformning av bok. Ruben Baggström och Lars G. Ståhl ledde förlaget Verbum och valde papper och bindning med omsorg. Papperet skulle vara gultonat för att texten skulle träda fram också vid konstiga ljusförhållanden, inte vitt, som skulle kunna blända. Boken skulle hålla för många års användning och det ställde också sina krav. Så minns jag saken. Jag tror inte att vi på den tiden tänkte oss att präster skulle skriva i handboken eller sätta in post-it-lappar. Sådant har jag sett. Det sliter på boken och det sliter i en bokälskare att se hanteringen.
Nu heter boken Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, anspråket är mer måttligt. Jag blev lite undrande när den s k smutssidan vek upp sig på ett konstigt sätt. Är bindningen för hård? Sidorna är vita. Ruben Baggström hade ställt sig frågande till detta. Kommer texten i somliga fall att bli svårläst? Och hur många år tar det innan boken blir trasig? Dopvatten kan stänka, stearin kan droppa, prästens svettiga hand sätta märken, ja, en kyrkohandbok lever ett utsatt liv. Vad håller den för och hur avgjordes vilket papper som skulle användas?
Nu ska ingens själ bedrövas. Mässboken kommer och den är alls inte olaglig utan högst användbar. Den är användbar utan en mängd bläddrande, har jag förstått. Det är skillnad på en präst och en bokhållare! Här är det erfarna församlingspräster och teologer som vet vad som behövs för den s k altartjänsten. De är inte på varje punkt kyrkohandboksfundamentalister, har jag fått för mig, men tra sig inga friheter utan framträder som lagens (kyrkohandbokens) görare. Några språkliga inadvertenser går de förbi. Deras arbete är kongenialt med allmänkyrkligt gudstjänstliv, så som vi vill ha det och de mest misstänksamma blir förstås till sig när det i kyrkomötets kyrkohandbok talas om den världsvida kyrkan när det egentligen är något mycket provinsiellt som framställs. I Mässboken glider nog inte ord och begrepp. Dessutom finns kollektbönerna med! Det måste alltså inte vid gudstjänst se ut som om sockenbiblioteket har utställning på altaret.
Borde det gjorts ett mer upproriskt arbete med ett alternativt missale och en ohörsamhetskampanj mot kyrkomötesbeslutet, det som i gudstjänstutskottet i knepfrågorna vanns med siffrorna 8-7? Kanske. Men det kan visa sig vara lika bra att undervisa om gudstjänstens teologi i förtröstan på att de som firar gudstjänst ser sammanhangen och fattar att allt som låter fromt inte är sant. Systemkritik genom liturgi kan bli en ny specialitet, som sätter fokus på frågorna om vad som är kristen tro på riktigt och vad som är liturgiska former för MTD-religionen. Då och då kan med fördel det studiet bedrivas, att 1986 och 2017 års kyrkohandböcker jämförs. Då ser man det som kallats "tendensen". Då inträffar också det lustiga, att så som missalet utformats är det en mässbok medan mässboken egentligen är ett missale. Så det kan bli! Är det inte noga besett konstigt från början till slut?
Det kan finnas präster som aspirerar på att bli kyrkohandboksmartyrer. Det är det enkla sättet att bli kyrkohistorisk genom en liturgiprocess i ett domkapitel. Liturgiprocess betyder process mot en präst för bristande handbokstrohet. Sådana brukar de kloka prästerna vinna om än inte omedelbart men just när kyrkohistorien skrivs. Kommer den processen så må den komma, men den ska inte provoceras fram. Sökt martyrium gäller inte. Men säger någon att kyrkohandboken visar sig sämre än vad Bloggardag trodde, är det alldeles i sin ordning. Sanningen ska göra er fria!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)