Jag fick ett konfidentiellt meddelande från Göta Hovrätt i går. Jag läste det på hotell Rogge i Strängnäs tidig förmiddag och gick sdean till kyrkostyrelsens sammanträde. Det gällde hovrättens dom Ö 2256-16 och Ö 2266-16 och det var beslut i i mål B-3666-16 som överklagats av två journalister, en på Aftonbladet och en på Lokaltidningen. Tingsrätten hade beslutat att inte lämna ut uppgifter om den misstänktes namn och andra personuppgifter. Det handlar alltså om den s k kyrkchefen. Motiveringen? Det ska vara så när det gäller allvarligare sexualbrott. (Heuman m fl, Sekretess hos allmän domstol, 4 uppl, s 46).
Naturligtvis är beslutet klokt. Namnet kommer när det blir åtal - om det blir så. Det vi får veta av domen är att saken uppfattas gälla allvarligare sexualbrott. Vi fattar också att saken är medialt intressant. Aftonbladet kan måla ut mer från Svenska kyrkan. Det blir en ny omgång att förfasa sig över och fasa ur sig ur Svenska kyrkan.
Lyxhotell, middagar med sprit, vidlyftigt resande och så detta. Nu behövs inte metoden att Svenska kyrkan utifrån offentlighetsprincipen ska ta fram en mängd handlingar och tillställa tidningsredaktionen. Nu gör åklagarkammaren jobbet och serverar. Det är bara att vänta.
Vi åker dit allihop, vi som hör till kategorin som vill få älska vem vi vill i meningen att vi älskar Svenska kyrkan.
Det är, skulle Dr F. säga, en fråga om kyrkosyn. Antje skulle säga att det är en fråga om teologi, tror jag. När vi sjunger "Herre, förbarma dig över oss" - vilka är det som inte ska inbegripas i detta "oss"? Det är en rätt viktig fråga.
I vart fall måste rimligtvis alla som vi är döpta ihop med höra till "oss".. Det kunde vara tänkbart att det är hela mänskligheten som inbegrips. Så vilka ska inte höra med? Särskilt grova syndare?
Åker några dit lite extra?
Om det visar sig att den anonyme kyrkchefen hör till dem som menar att pride är en självklarhet, som ligger så nära det grundläggande i vår tro: kärlek, mångfald och frihet - vilket ansvar har de som undervisat att detta skulle vara den kristna trons grundläggande? Vilket ansvar har en biskop om det skulle visa sig att saken gäller pride-aktivism? Ska tigarna gå fria, de som hållit tyst med sina meningar trots att de haft en aning om att det är något lurt med det storstilade pridandet och i stillhet hållit med Bruno Edgarsson? Ska vi som sagt något gå fria? Vad synnerligast har vi gjort därmed? Har vi sagt särskilt mycket om kampen mot makterna i himlarymderna? Och hur är det med förbönen för den misstänkte kyrkchefen? Är han en av oss när frågan om kyrkosyn och teologi ställs och ska bli praktik? Jag frågar nu alla som sände en tacksamhetens tanke att det inte gällde en präst....
För att lämna det Göta hovrätt håller konfidentiellt till transparensen i Svenska kyrkan:
Kyrkostyrelsen beslutade om de sista pengarna till flyktingarbete. 1:- per kyrkomedlem, 6.2 miljoner, skulle fördelas till stiften. Så skedde. Därefter informerades om vad som rör sig i tiden. Stalltips: arbetet med kyrkohandboken fortsätter. Styrelsen fick remissammanställningen från församlingar men jag uppfattade inte att de skrivna remissvaren fanns i spalterna. Det är där de tydliga negativa synpunkterna återfinns. Frågan ska upp om 10 dagar igen så bilden kan komma att kompliceras, men min förnimmelse är att arbetet med kyrkohandboken inte låter sig hejdas. Det finns tillräckligt många snälla som vill göra det bästa av situationen. Det heter så i det kyrkliga hur illa det än är. Styrelsen fick också klart för sig att vi haft lätt förhöjda utträdessiffror under året.
Gårdagens förmiddag ägnades åt doparbetet i Eskilstuna. Det var inte konfidentiellt. Jag njöt och noterade. Ni har väl också hört kyrkoherdar som säger "spännande", "roligt", "jättespännande" och "känns fantastiskt" ihop med begreppen "handlingsplan" och "kyrkoråd". Jag förstår dem inte, men fascineras av dem likväl. Kyrkoherdarna talar om "mina präster" och "mina kloka medarbetare" och deklarerar ödmjukt valet att bli kyrkoherde i en stor församling "för där kan jag påverka besluten". Det är med sådana deklarationer det blir lite svårt för en komminister, en tagg i hjärtat liksom. Vi komministrar blir mest offer för beslut vi inte kan påverka.
En kommunikationschef i Eskilstuna med arbetsgrupp och referensgrupp finns också. Jag njöt. Handlingsplanen var i 34 steg och ledde omsider till 13 processer.
CLV var 70 700:- i snitt per medlem, ett livstidsvärde som gjorde att 43 kyrkointräden var värda drygt 3 miljoner.
CLV? Customer Lifetime Value. Skulle det inte också kunna utläsas Church Lifetime Value när beloppen räknas så nogsamt och hamnar i kyrkokassan? Jag frågade inte. Jag bara njöt.
Bäst var CRM.
Customer Relationship Management.
Eskilstuna har fått assistans av en kommunikationsbyrå i Stockholm, Denna kunde ge prästerna besked: "Så här kan ni göra, så här kan ni säga!" I det nära mötet bokas nu 40% av dopen via webben.
Euforisk gick jag i ungdom.
Det fanns ansatser av detta slag när jag var ung. Då kunde de folkkyrkliga prästerna skicka ut dopinbjudningar. Det gör man i Eskilstuna när barnet är 4 veckor med åminnelse då det är 8. Vi unga gjorde vårt bästa för att få bort att dop bokades på pastorsexpeditionen. Vi ville gå hem och möta människor och kämpade med dopsamtal. Vi ville boka doptid först efter att vi mötts personligt.
Det var ibland meningsfullt och andra gånger tedde sig det hela helt meningslöst.
Men jag vet inte. En mamma sa: "Vi går ju inte särskilt ofta i kyrkan, men min 6-åriga dotter vet vad prästen heter. Jag undrar hur vanligt det är i andra stadsdelar." Jag visste inte heller, men så kunde det alltså bli utan att vi städslat en kommunikationsbyrå som hjälpt oss med CRM. Jag har testats när det gäller att sitta med nappflaska och barn eller när det gäller att umgås med hundar av alla sorter och storlekar. Det är sådant en präst måste klara.
Det finns två alternativ.
Det första och viktigaste är att det som kallas men inte är folkkyrklighet (inte folklig men inte heller särskilt kyrklig) får fart på processerna för att nå sina kunder och få sina intäkter. Fler kunde ta efter Eskilstunas exempel förstod jag.
Det andra och mindre glamorösa är alternativet där en präst finns vid ett altare och bygger församling nerifrån genom att vara nära det heliga och nära människor.
Det första alternativet styrs av räddhåga och det andra av oräddhet, har jag fått för mig. Räddhåga för att siffrorna ska gå ner mot oräddheten att Jesus vill något med Kyrkan och med folket.
Lite av den anda som präglade Eskil, alltså.
Honom hade de ihjäl i Strängnäs.
torsdag 15 september 2016
onsdag 14 september 2016
Strängnäs, onsdag
Strängnäs stift visar upp sig för Kyrkostyrelsen. Det är soligt och roligt. High-five, som vi säger numera. Själv förberedde jag mig för detta besök genom att läsa Antje Jackeléns nyutkomna bok Samling kring hoppet, Verbum. Biskop Dalman hade täckt fönstren till biskopsgården så att Aftonbladet inte skulle kunna se vad vi åt och drack, sa han. Det var bra. Ferrari är inte bara en bil utan ett dryckjom som kan rekommenderas varmt om ni händelsevis uppsöker Systembolaget och har kvar några vänner att vara omtänksamma mot och med.
Det är värdefullt när en ärkebiskop mödar sig att förse oss med texter för reflektion.
Någon, som inte läst boken, hade fått för sig att det "bara" var en samling gamla tal. Det är 1. inte så "bara" och 2. det har Antje hederligt deklarerat men 3. hon sätter in det hon sagt i ett sammanhang och en ram. Allt är värt uppskattning. Nu bör hon bli läst och diskuterad. En sådan diskussion är möjlig att föra på ett sakunderlag.
Antje tycker att hon utsätts för personliga påhopp och en polemik mot sådant hon inte sagt. Till detta är minst två saker att säga. Den ena att en ärkebiskop i det offentliga bara utsätts för påhopp som hör samman med ärkebiskopsrollen och inte är personliga och därför inte ska tas personligt. Smäleken är en smälek som ärkebiskopen får bära och den riktas mot ärkebiskopen, men avser Svenska kyrkan och tron.
Det andra är att hon delar öde med biskopen Jenkins i Durham. Alla menade sig veta vad han menade och polemiserade glatt mot dessa sina meningar, som de höll för att vara hans.
Jag kan citera kontraktsprosten Olov Olsson i Torslunda. Han sa: "Folk är inga filosofer."
Vad i boken ska vi diskutera?
Vi borde ta itu med det återkommande talet om Luthers antisemitism, som jag tror Tom G.A. Hardt definierat som en helt annan slags antisemitism än den politiska. Nazisterna kunde plocka upp material för sina syften ,men det hade inte särskilt mycket med Luther att göra. Nu kommer avståndstagandena som på beställning. Jag gilla komplikationerna mer. (s 148) Men det är bra att Antje påpekar att inte ens ett lysande intellekt skyddar från katastrofala felbedömningar. Detsamma gäller den vars intellekt inte är så lysande.
Ante driver tanken att religiösa gemenskaper positiva potential behövs för att bygga ett gott samhälle. Jag är inte säker på att jag är överens. De reformerta tänker så. Gör vi evangeliska det? Bakom resonemanget ligger vad domaren i Västtysklands högsta domstol (författningsdomstolen, antar jag) Ernst-Wolfgan Böckenförde menar, att den sekulariserade staten lever under förutsättningar den själv inte kan garantera. I det feodala samhället, menar han, garanterade fursten samhällsgrunden genom att vara kung av Guds nåde, dvs det fanns en transcendens för makten. Så är det inte nu. Det skulle ge plats för teologer i samhällsbygget - och biskopar. Det blir som i en klassiska uppställning för schack. Nu tror jag att detta är en illusion. Det sekulariserade samhället kan finna garantierna för sin identitet t ex i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Annars gäller all makt i all tid att den korrumperas. Min slutsats blir att vi ska se upp för religiösa argument i politiska debatter. Fortfarande är detta något vi kan diskutera.
Jag saknar i boken resonemang om kyrkosyn. Här bedrivs nämligen teologi utan tydlig koppling till Kyrkans liv. Det blir mer om hoppet än om samlingen kring hoppet. Detta är också värt att diskutera. Jag skulle i det sammanhanget vilja tala mer om det grepp Antje håller fram - "teologin" som gör både si och så och behövs i många sammanhang. Vad då "teologin"? Talade någonsin Gustaf Wingren om teologi? Var det inte snarast "evangelium" och "kerygma". Är det den reformerte Moltmann som nu ska in på arenan? Läge för diskussion.
Sällan ger oss en ärkebiskop utgångspunkt för diskussion genom en bok. Nu händer det. Det ska Antje ha respekt för. Jag tänker inte hålla med om allt för det (när gör någon just detta i något sammanhang?) men det går att förstå hur hon tänker. Det är intellektuellt redligt. Hennes redogörelse för Svenska kyrkans engagemang för utsatta kristna är detaljerad och jag fattar både varför hon blir uppbragt över påståendet att ingenting görs och varför den kritiken ändå kommer. Det är kyrkobyråkratin som blir obegriplig. Denna byråkrati talar ogärna om misslyckanden och korruption i det ekumeniska arbetet i Mellanöstern. Det hade varit lättare om det talats klarspråk om problemen, även om de nu sägs vara borta. Transparens är ordet.
Förlaget är Verbum, som presenterar sig som "den ledande utgivaren av teologisk litteratur på marknaden." Detta tror jag inte. Gör ni?
Det kan dock vara lite roligt att diskutera utifrån boken och förtränga utträdessiffrorna för augusti månad. 9211 utträdda, som ni vet. Tre gånger högre än den gamla normaliteten. Så hur vore det att läsa och diskutera boken men också tala om det verkliga och allvarliga läget för Svenska kyrkan, ett läge det bäddats för i snart sagt två generationer. 60 år. Eller mer.
Det är det begåvade och komplicerade samtalet som nu är högst av nöden.
Det samtal där ifrågasättandet inte är utgångspunkt för lamentationer utan för henuristisk yra.
Där fick jag till det!
Kl 8 möts Kyrkostyrelsen för en lägesrapport.
Det är värdefullt när en ärkebiskop mödar sig att förse oss med texter för reflektion.
Någon, som inte läst boken, hade fått för sig att det "bara" var en samling gamla tal. Det är 1. inte så "bara" och 2. det har Antje hederligt deklarerat men 3. hon sätter in det hon sagt i ett sammanhang och en ram. Allt är värt uppskattning. Nu bör hon bli läst och diskuterad. En sådan diskussion är möjlig att föra på ett sakunderlag.
Antje tycker att hon utsätts för personliga påhopp och en polemik mot sådant hon inte sagt. Till detta är minst två saker att säga. Den ena att en ärkebiskop i det offentliga bara utsätts för påhopp som hör samman med ärkebiskopsrollen och inte är personliga och därför inte ska tas personligt. Smäleken är en smälek som ärkebiskopen får bära och den riktas mot ärkebiskopen, men avser Svenska kyrkan och tron.
Det andra är att hon delar öde med biskopen Jenkins i Durham. Alla menade sig veta vad han menade och polemiserade glatt mot dessa sina meningar, som de höll för att vara hans.
Jag kan citera kontraktsprosten Olov Olsson i Torslunda. Han sa: "Folk är inga filosofer."
Vad i boken ska vi diskutera?
Vi borde ta itu med det återkommande talet om Luthers antisemitism, som jag tror Tom G.A. Hardt definierat som en helt annan slags antisemitism än den politiska. Nazisterna kunde plocka upp material för sina syften ,men det hade inte särskilt mycket med Luther att göra. Nu kommer avståndstagandena som på beställning. Jag gilla komplikationerna mer. (s 148) Men det är bra att Antje påpekar att inte ens ett lysande intellekt skyddar från katastrofala felbedömningar. Detsamma gäller den vars intellekt inte är så lysande.
Ante driver tanken att religiösa gemenskaper positiva potential behövs för att bygga ett gott samhälle. Jag är inte säker på att jag är överens. De reformerta tänker så. Gör vi evangeliska det? Bakom resonemanget ligger vad domaren i Västtysklands högsta domstol (författningsdomstolen, antar jag) Ernst-Wolfgan Böckenförde menar, att den sekulariserade staten lever under förutsättningar den själv inte kan garantera. I det feodala samhället, menar han, garanterade fursten samhällsgrunden genom att vara kung av Guds nåde, dvs det fanns en transcendens för makten. Så är det inte nu. Det skulle ge plats för teologer i samhällsbygget - och biskopar. Det blir som i en klassiska uppställning för schack. Nu tror jag att detta är en illusion. Det sekulariserade samhället kan finna garantierna för sin identitet t ex i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Annars gäller all makt i all tid att den korrumperas. Min slutsats blir att vi ska se upp för religiösa argument i politiska debatter. Fortfarande är detta något vi kan diskutera.
Jag saknar i boken resonemang om kyrkosyn. Här bedrivs nämligen teologi utan tydlig koppling till Kyrkans liv. Det blir mer om hoppet än om samlingen kring hoppet. Detta är också värt att diskutera. Jag skulle i det sammanhanget vilja tala mer om det grepp Antje håller fram - "teologin" som gör både si och så och behövs i många sammanhang. Vad då "teologin"? Talade någonsin Gustaf Wingren om teologi? Var det inte snarast "evangelium" och "kerygma". Är det den reformerte Moltmann som nu ska in på arenan? Läge för diskussion.
Sällan ger oss en ärkebiskop utgångspunkt för diskussion genom en bok. Nu händer det. Det ska Antje ha respekt för. Jag tänker inte hålla med om allt för det (när gör någon just detta i något sammanhang?) men det går att förstå hur hon tänker. Det är intellektuellt redligt. Hennes redogörelse för Svenska kyrkans engagemang för utsatta kristna är detaljerad och jag fattar både varför hon blir uppbragt över påståendet att ingenting görs och varför den kritiken ändå kommer. Det är kyrkobyråkratin som blir obegriplig. Denna byråkrati talar ogärna om misslyckanden och korruption i det ekumeniska arbetet i Mellanöstern. Det hade varit lättare om det talats klarspråk om problemen, även om de nu sägs vara borta. Transparens är ordet.
Förlaget är Verbum, som presenterar sig som "den ledande utgivaren av teologisk litteratur på marknaden." Detta tror jag inte. Gör ni?
Det kan dock vara lite roligt att diskutera utifrån boken och förtränga utträdessiffrorna för augusti månad. 9211 utträdda, som ni vet. Tre gånger högre än den gamla normaliteten. Så hur vore det att läsa och diskutera boken men också tala om det verkliga och allvarliga läget för Svenska kyrkan, ett läge det bäddats för i snart sagt två generationer. 60 år. Eller mer.
Det är det begåvade och komplicerade samtalet som nu är högst av nöden.
Det samtal där ifrågasättandet inte är utgångspunkt för lamentationer utan för henuristisk yra.
Där fick jag till det!
Kl 8 möts Kyrkostyrelsen för en lägesrapport.
tisdag 13 september 2016
Självförsvar och frågor om ansvar
Det har varit Pridefestival i Kalmar. Vi talar om stora folkliga manifestationer och dessa folkliga manifestationer följs veckan lång - och ett tag dessförinnan - av alert journalistik.
I torsdags var jag inte glad.
Barometern/OT lät Elisabeth Olson Wallin beljuga mig. Jag skrev ett svar. Det kunde publicerats i fredags eller i lördags. Hade det kommit i går. hade lögnen hunnit torka fast. Nu kom mitt inlägg inte i går heller. I dag vet jag inte. Tidningsbärarna levererade inte. Detta missöde händer några gånger varje månad.
Jag når nu några få ur tidningens läsekrets här i stället. Dessa få kan sjunga låten "Vem i hela världen kan man lita på?" och tänka på tidningen Barometern/OT.
Så här skrev jag:
När det gäller folk i Kalmar med omnejd och på Öland skulle jag gärna vilja veta om de stillatigande vill låta sig utmålas som efterblivna av någon som kommer från — Västergötland!"
Så långt mitt svar.
Jag kan efter detta självförsvar undra över Svenska kyrkans centrala plats i pridandet.
Det vore väl inte roligt om Modéus II som "stolt biskop" skulle återfinnas på en bild i demonstrationen samman med en man som nu misstänks för grovt barnpornografibrott. Det skulle göda de illvilliga och muntra dem på ett sätt som skulle återverka på biskopsämbetet och på Modéus II som person. Det kan nog inte hjälpas.
Dessa de illvilliga skulle ju knappast vara sena att påpeka, att pridandet rymmer en sexualpolitisk agenda. Den ligger under talet om alla människors lika värde och talet om att all kärlek är bra kärlek. Upprinnelsen, den som ledde till kyrkchefen och hans dator, var ju en 22-årig man med en 13-årig pojke, som gjort upp om ett möte. De illvilliga kommer inte at vara sena att utifrån sin helklassiska kunskap påpeka, att detta är en klassisk homoerotisk relation, den äldre introducerar den yngre. Så, just så, gick det till i Grekland.
Nu ser svensk lagstiftning inte all kärlek som bra kärlek fast Modéus II paraderar under den parollen. Och tydligen kommer kyrkchefen att dömas. Han släpptes fri eftersom han inte kan påverka utredningen. Den tröskar obönhörligt vidare. Och kyrkchefen har, heter det, gjort vissa medgivanden. De illvilliga kommer att fråga vilken betydelse det har att Modéus II anslutit sig till kyrkchefens sexualpolitiska agenda, även om han inte sett vad som legat i skumrask.
De mer godhjärtade ställer förstås frågan om hur vården om kyrkchefen själv och kyrkchefens själ nu tas.
Den kyrkliga omsorgskulturen om syndare är mångomskruten men är den väl utvecklad?
Dessvärre utgör frågan själva svaret.
Tillbaka till Kalmar.
De kyrkliga ungdomarna, tydligen konfirmandledare därtill, har ihop med studentpräst och församlingsassistent använt de kyrkliga lokalerna i Domkyrkan som en resurs för pridandet och planerat hur Domkyrkan skulle kunna användas för det höga syfte som Pride utgör. Rudi Dutschke talade om marschen genom institutionerna. Det är denna marsch aktivister gör.
Somliga aktivister använder av den officiella arenan för sina egna sexuella preferenser. De passar på att också utnyttja den kyrkliga ungdomsgruppen som resurs och drar med sig konfirmanderna till paraden.
Har det förts något samtal om detta?
Har arbetsledarna funderat över engagemanget, som kostar arbetstid och resurser?
Vad säger de kyrkliga familjer som inte alldeles utan vidare vill, att konfirmander ska dras in i det här och hur ska konfirmander kunna välja att ställa kritiska frågor om konfirmandledarna är engagerade i Pride? Kan en konfirmand förhålla sig normkritiskt till hbtq-normen? Kan någon?
Alldeles enkelt är det inte, det borde vi kunna vara överens om, med en parad som har en hård sexualpolitisk kärna som döljs i paroller ingen kan ha något emot. Och vem bär ansvar? Tycks inte cheferna tysta och undfallande?
Själva metoden kunde för en kyrkokristen vara lite skrämmande om man uppfattar att lögn och sanning blandas ihop till en aptitlig gröt, som ska förtäras å offentlig plats.
Var togs besluten om allt detta?
I Torslunda församling och i Kalmar har det lesbiska prästparet engagerat och entusiastiskt arbetat. Var ställdes de kritiska frågorna - eller fanns det inga och inte heller någon anledning att ställa sådana? Ja, ni minns från blogginlägget i går, att missionsförbundspastorn inte ville att det längre skulle finnas utrymme för förtal och desinformation. Har detta goda tillstånd inträffat i Kalmar?
Ni som läser Barometern kanske till grannar och vänner kan föra beskedet vidare att Elisabeth Ohlson Wallin ljög i intervjun i torsdags.
Ni skulle också kunna ringa tidningens chefer och fråga hur detta beljugande kunde föras in utan en chans för den beljugne att svara och undra om inte påhoppet/påståendet var av sådan art, att den utpekade skulle få svara i samma artikel som intervjun med fotografen Ohlson Wallin.
Själv är jag inte förvånad. Det går till så här. Jag vet att den här sortens kritik, den påhittiga lögnen, är en kritik av en konstruktion som kallas men inte är Dag Sandahl.
Denne konstruerade Dag Sandahl är som bäst en myling.
Det är lika dumt som när folk tror sig ha Luther på axeln. Denne är också en annan än den verklige Dr Martin Luther. Den verklige var inte magerlagd. Denne Luther kan omöjligen sitta på någons axel. Där kan bara ett tankefoster eller en konstruktion sitta.
Det retar mig dock att bli reducerad till publik myling, det medger jag. Det borde reta Luther också.
I torsdags var jag inte glad.
Barometern/OT lät Elisabeth Olson Wallin beljuga mig. Jag skrev ett svar. Det kunde publicerats i fredags eller i lördags. Hade det kommit i går. hade lögnen hunnit torka fast. Nu kom mitt inlägg inte i går heller. I dag vet jag inte. Tidningsbärarna levererade inte. Detta missöde händer några gånger varje månad.
Jag når nu några få ur tidningens läsekrets här i stället. Dessa få kan sjunga låten "Vem i hela världen kan man lita på?" och tänka på tidningen Barometern/OT.
Så här skrev jag:
"Häpen såg jag mig vara ansvarig att politiker i Kalmar jobbat för lite med hbtq-frågor och att folk i Kalmartrakten och på Öland är lite backwards. De konservativa kristna vindarna ”som blåst härnere” håller fortfarande i sig. Och det är mitt fel. Jag har uttalat mig om hur svårt jag har för homosexuella och gick ut hårt 1998. Elisabeth Ohlson Wallin vet att berätta.
Nu ljuger hon ihop något.
1998 visades bilderna från Ecce Homo och diskuterades i Två Systrars kapell, där jag var präst. Svårt för homosexuella? Det är inte sant. Jag hälsade vänligt på paret Ohlson-Wallin när de kom till Rom för att gifta sig. En av mina vänner som var homosexuell dog i aids, det ska väl kunna användas som ett plusvärde för mig om jag ska ta mig ur lögnen som Elisabeth Ohlson Wallin sprider.
Ingen minns vad debatten 1998 gällde. Den gällde Ecce Homo som utställning i Uppsala domkyrka. Två av bilderna kunde uppfattas som hädiska. Det tyckte ärkebiskopen KG Hammar och bad att de skulle tas bort. Det vägrade fotografen med besked att hon då skulle lämna Svenska kyrkan och hade skrivit information om saken till media, meddelade KG:s syster honom. Inför detta hot vek ärkebiskopen ner sig. Något senare lämnade likväl fotografen Svenska kyrkan. Det hindrade alltså inte en afton i min församling där saken diskuterades.
Jag har inte svårt för människor när det handlar om sexuell läggning. Skulle någon däremot i runan efter mitt frånfälle skriva att ”he could not gladly suffer fools”, skulle det vara sant. Jag försöker dock stå ut också med dessa. När jag läser vad Elisabeth Ohlson Wallin påstår om mig, erkänner jag att jag understundom misslyckas.
Jag kan efter detta självförsvar undra över Svenska kyrkans centrala plats i pridandet.
Det vore väl inte roligt om Modéus II som "stolt biskop" skulle återfinnas på en bild i demonstrationen samman med en man som nu misstänks för grovt barnpornografibrott. Det skulle göda de illvilliga och muntra dem på ett sätt som skulle återverka på biskopsämbetet och på Modéus II som person. Det kan nog inte hjälpas.
Dessa de illvilliga skulle ju knappast vara sena att påpeka, att pridandet rymmer en sexualpolitisk agenda. Den ligger under talet om alla människors lika värde och talet om att all kärlek är bra kärlek. Upprinnelsen, den som ledde till kyrkchefen och hans dator, var ju en 22-årig man med en 13-årig pojke, som gjort upp om ett möte. De illvilliga kommer inte at vara sena att utifrån sin helklassiska kunskap påpeka, att detta är en klassisk homoerotisk relation, den äldre introducerar den yngre. Så, just så, gick det till i Grekland.
Nu ser svensk lagstiftning inte all kärlek som bra kärlek fast Modéus II paraderar under den parollen. Och tydligen kommer kyrkchefen att dömas. Han släpptes fri eftersom han inte kan påverka utredningen. Den tröskar obönhörligt vidare. Och kyrkchefen har, heter det, gjort vissa medgivanden. De illvilliga kommer att fråga vilken betydelse det har att Modéus II anslutit sig till kyrkchefens sexualpolitiska agenda, även om han inte sett vad som legat i skumrask.
De mer godhjärtade ställer förstås frågan om hur vården om kyrkchefen själv och kyrkchefens själ nu tas.
Den kyrkliga omsorgskulturen om syndare är mångomskruten men är den väl utvecklad?
Dessvärre utgör frågan själva svaret.
Tillbaka till Kalmar.
De kyrkliga ungdomarna, tydligen konfirmandledare därtill, har ihop med studentpräst och församlingsassistent använt de kyrkliga lokalerna i Domkyrkan som en resurs för pridandet och planerat hur Domkyrkan skulle kunna användas för det höga syfte som Pride utgör. Rudi Dutschke talade om marschen genom institutionerna. Det är denna marsch aktivister gör.
Somliga aktivister använder av den officiella arenan för sina egna sexuella preferenser. De passar på att också utnyttja den kyrkliga ungdomsgruppen som resurs och drar med sig konfirmanderna till paraden.
Har det förts något samtal om detta?
Har arbetsledarna funderat över engagemanget, som kostar arbetstid och resurser?
Vad säger de kyrkliga familjer som inte alldeles utan vidare vill, att konfirmander ska dras in i det här och hur ska konfirmander kunna välja att ställa kritiska frågor om konfirmandledarna är engagerade i Pride? Kan en konfirmand förhålla sig normkritiskt till hbtq-normen? Kan någon?
Alldeles enkelt är det inte, det borde vi kunna vara överens om, med en parad som har en hård sexualpolitisk kärna som döljs i paroller ingen kan ha något emot. Och vem bär ansvar? Tycks inte cheferna tysta och undfallande?
Själva metoden kunde för en kyrkokristen vara lite skrämmande om man uppfattar att lögn och sanning blandas ihop till en aptitlig gröt, som ska förtäras å offentlig plats.
Var togs besluten om allt detta?
I Torslunda församling och i Kalmar har det lesbiska prästparet engagerat och entusiastiskt arbetat. Var ställdes de kritiska frågorna - eller fanns det inga och inte heller någon anledning att ställa sådana? Ja, ni minns från blogginlägget i går, att missionsförbundspastorn inte ville att det längre skulle finnas utrymme för förtal och desinformation. Har detta goda tillstånd inträffat i Kalmar?
Ni som läser Barometern kanske till grannar och vänner kan föra beskedet vidare att Elisabeth Ohlson Wallin ljög i intervjun i torsdags.
Ni skulle också kunna ringa tidningens chefer och fråga hur detta beljugande kunde föras in utan en chans för den beljugne att svara och undra om inte påhoppet/påståendet var av sådan art, att den utpekade skulle få svara i samma artikel som intervjun med fotografen Ohlson Wallin.
Själv är jag inte förvånad. Det går till så här. Jag vet att den här sortens kritik, den påhittiga lögnen, är en kritik av en konstruktion som kallas men inte är Dag Sandahl.
Denne konstruerade Dag Sandahl är som bäst en myling.
Det är lika dumt som när folk tror sig ha Luther på axeln. Denne är också en annan än den verklige Dr Martin Luther. Den verklige var inte magerlagd. Denne Luther kan omöjligen sitta på någons axel. Där kan bara ett tankefoster eller en konstruktion sitta.
Det retar mig dock att bli reducerad till publik myling, det medger jag. Det borde reta Luther också.
måndag 12 september 2016
Leninismens seger i SvK
Efter den kraftfulla stouten i går afton med vidhängande tankar på bloggen får vi trygga oss vid temat från prideparaden i Växjö: All kärlek är bra kärlek. All hantering är dock inte bra hantering. Är det verkligen rätt att utan dom och rannsakan ta en kyrklig chef ur tjänst utan lön bara på misstanke om brott? För en smålänning känns det småsint och fel. Måste inte processerna ha sin gång först?
Nu var inte aftonen värre än att jag kan blogga om hur det egentligen är.
Det är leninismen som segrar i Svenska kyrkan.
Det behöver ingen ha några synpunkter på. Vi lever i ett på papperet fritt land. Bara vi förstår den grundläggande hållningen och fattar vad det är kamrat Stalin kan utveckla, leninismens vetenskapliga tänkande.
Nu tror ni att jag ska utveckla tanken om imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Icke!
Jag ska beskriva centralismens princip.
Den leder till inrättande av en CK, Centralkommitté, till stora partikongresser där besluten redan fatttas och till en maktlöshet inför den byråkrati i Kreml som egentligen styr. Må vara att det finns sovjeter men det finns också ett Högsta Sovjet. Den enkla konsekvensen blir också ett stycke persondyrkan. Prästseminaristen Josef Stalin tar över efter tsaren som Lillefar.
Jag tror att den som läser eftertänksamt kan förstå. Ni andra inte.
Socialismens lära växer fram ur de filosofiska, historiska och ekonomiska teorier som utarbetas av bildade representanter för de besittande klasserna, de intellektuella.
Ni känner igen orden från Vad bör göras, som Lenin skrev. Avgörande beslut fattas i toppen efter förslag och råd som kommer från botten. Det är en centraliserad och disciplinerad grupp av professionella revolutionärer som klarar verksamheten.
Rosa Luxemburg invände mot denna nattväktaranda.
Lenins "idé är i huvudsak att kontrollera partiverksamheten, inte att befrukta den, att begränsa rörelsen och inte att hålla samman den." Det var kontraproduktivt att en allvetande och allmäsktig centralkommitté skulle skydda folket mot folkets egna misstag. Dessa misstag är bättre än centralkommitténs ofelbarhet. Menade Rote Rosa.
Leninismen seger i Svenska kyrkan utgörs av centraliseringen och tanken att bara centraliserade grupper av professionella klarar verksamheten. Jag talar inte om prästvälde men det också. Det finns grupper av professionella som på mer centraliserad nivå fattar besluten. Somliga är politiker. Andra kommunikatörer. Några präster finns där på höga poster. De sliter och släpar med sitt beslutsfattande. Ibland kallas styrelser in för att konfirmera de fattade besluten eller inse att inga egentliga beslut kan fattas. Styrelserna kastas åt remisser och skrivelser som de ägnar sig åt, medan de verkliga besluten fattas centralt. Styrelsen kallas "styrelsen", men styr inte. Det verkar som om styrelserna inte heller bryr sig om att fundera över vilka som då styr. Det är bäst så. Centralkommitténs beslut, dvs de i Kreml församlade., är bäst för CK vet bäst. Partikongresser (motsv) kallas in och förväntas konfirmera de fattade besluten under applåder. Den egentliga makten ligger i byråkratierna.
Här ska inget gnissla. Återkommande resonerar stiftens ledande byråkrater med byråkraterna i Kyrkans Hus. Det kan enkelt beskrivas som utslag av en nattväktaranda. Ingenting händer väl som skulle skada något av det vi tänker oss?
Till leninismens seger hör centraliseringen av det lokala till en något högre nivå.
Inte bara så att församlingar i glesbygd eller utglesad landsbygd med få gudstjänstfirare och utan möjlighet att i längden (2017 eller 2021) få ihop ett kyrkoråd går ihop. Här buntas också församlingar i städerna samman, berövas egentlig beslutsmakt och blir beroende av centralkommittén. Saken gäller att kontrollera och begränsa, inte befrukta och hålla samman. På vanligt sätt ska bottennivån kunna tillföras medel - om nu någon gitter anstränga sig och formulera ansökan med bilagor för att i görligaste mån få ihop en text som övertygar dem där uppe. Många värdefulla idéer dör när de kreativa inser vilken mödosam väg som ska beträdas och fattar hur kreativ idéer inte bara avvisas utan också att den som nerifrån kommer med de kreativa idéerna därmed ådrar sig personligt ogillande.
Utgör Svenska kyrkans värdskap för Lutherska Världsförbundet och Vatikanen ett belysande exempel på leninismens seger i Svenska kyrkan?
Man kunde ju tänka sig att den styrelse som representerar - företräder - Svenska kyrkan nationellt och internationellt skulle finnas med just som företrädare när påven kommer till Lunds domkyrka. Den får inte plats. Svenska kyrkan är visserligen en öppen och demokratisk folkkyrka, dvs styrelsen förväntas styra för den är vald till den sysslan, men vid uppställningen i Lund är det presidiet som framträder, Wanja Lundby-Wedin (S) och Mats Hagelin (M, fast i det kyrkliga kallas M något annat), tillsammans med ärkebiskopen. Riktigt hur det blir med tjänstemännen återstår att se.
Antagligen kommer här leninismens seger i Svenska kyrkan att tydligt illustreras. Centralkommitténs innersta kärna. Och vem bestämde denna ordning? Inte kyrkostyrelsen. Det kan vara så att det inte finns plats i Lunds domkyrka för dem som företräder värdskapet. Då blir det av intresse att förstå vilka andra som bjudits. Regeringsrepresentanter? Och frågan vem som beslutar om vilka som bjuds blir den avgörande. Det är, för att upprepa, i händelser som dessa som det står klart hur leninismens segrat i Svenska kyrkan.
Ska vi då i revolutionärt nit ropa: All makt åt sovjeterna?
Eller helt enkelt återställa proportionerna. Kyrkolivet måste växa bortifrån och nerifrån .
Nu ska dessa enkla analysansatser inte uppfattas som kritik.
Jag läser den närmaste motsvarigheten till Pravda i det rådande systemet; Dagens Seglora där en missionsförbundspastor vet att berätta om sommarens (medie-)händelser. #mittkorskampanjen skapade genom sitt upplägg "dels en polarisering mellan kristna och dels blev en möjlighet för nyfascistiska rörelser att utnyttja". Som om inte detta var nog har utsattes ärkebiskop Antje Jackelén "ännu en gång för personliga påhopp, har och lögner i sociala medier". Pastorns tanke är inte bara att kommunikatörerna ska delta i samhällsdebatten och förse massmedia med debattartiklar och informationsskrifter. Så tänker de reformerta. De har en väl faiblesse för att utnyttja det gemensamma för sina egna goda intressen. Det går inte jag på. Men till leninismens centrala hållning hör just dessa informationssatsningar som är, pastorn igen, ett viktigare kyrkligt engagemang att satsa publicitet på än "en inomkyrklig pseudodebatt om värdet av att bära ett kors om halsen." Det ska regelbundet produceras opinionsbildande artiklar, bloggar och studiematerial och vi behöver "en ärkebiskop som är lika aktuell i samhällsdebatten som i kyrkans inre uppbyggelsearbete." Ni känner igen leninismens grundhållning - centralismen. Då har ni ändå inte fått den grundläggande Pravdahållningen er till livs.
Pastorn blir tydlig:
"De svenska rikstidningarna borde kunna avstå från att släppa fram och återge en återkommande liten inomkyrklig debattelit som diskuterar allt som de är emot i Svenska kyrkans ledning."
Missionsförbundspastorns iver tar vi inte miste på.
Det är en iver som kommer ur leninismens princip.
Släpp inte fram och återge inte debattelitens diskussioner. Med en kyrka "vars budskap och profetiska kallelse blir så välkänd i det svenska medielandskapet att det inte längre finns utrymme för förtal och desinformation." Precis som missionsförbundspastorn resonerar har många resonerat och sett till att medielandskapet inte för desinformationen vidare.
Det räcker med Pravda.
I Pravda återges nämligen informationen, det folk behöver få veta. Det andra ska det inte finnas utrymme för. Varför skulle det?
Ni vill nog inte läsa men i alla fall.
http://dagensseglora.se/2016/09/10/vem-tar-ansvar-for-den-kristna-opinionen/
Nu var inte aftonen värre än att jag kan blogga om hur det egentligen är.
Det är leninismen som segrar i Svenska kyrkan.
Det behöver ingen ha några synpunkter på. Vi lever i ett på papperet fritt land. Bara vi förstår den grundläggande hållningen och fattar vad det är kamrat Stalin kan utveckla, leninismens vetenskapliga tänkande.
Nu tror ni att jag ska utveckla tanken om imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Icke!
Jag ska beskriva centralismens princip.
Den leder till inrättande av en CK, Centralkommitté, till stora partikongresser där besluten redan fatttas och till en maktlöshet inför den byråkrati i Kreml som egentligen styr. Må vara att det finns sovjeter men det finns också ett Högsta Sovjet. Den enkla konsekvensen blir också ett stycke persondyrkan. Prästseminaristen Josef Stalin tar över efter tsaren som Lillefar.
Jag tror att den som läser eftertänksamt kan förstå. Ni andra inte.
Socialismens lära växer fram ur de filosofiska, historiska och ekonomiska teorier som utarbetas av bildade representanter för de besittande klasserna, de intellektuella.
Ni känner igen orden från Vad bör göras, som Lenin skrev. Avgörande beslut fattas i toppen efter förslag och råd som kommer från botten. Det är en centraliserad och disciplinerad grupp av professionella revolutionärer som klarar verksamheten.
Rosa Luxemburg invände mot denna nattväktaranda.
Lenins "idé är i huvudsak att kontrollera partiverksamheten, inte att befrukta den, att begränsa rörelsen och inte att hålla samman den." Det var kontraproduktivt att en allvetande och allmäsktig centralkommitté skulle skydda folket mot folkets egna misstag. Dessa misstag är bättre än centralkommitténs ofelbarhet. Menade Rote Rosa.
Leninismen seger i Svenska kyrkan utgörs av centraliseringen och tanken att bara centraliserade grupper av professionella klarar verksamheten. Jag talar inte om prästvälde men det också. Det finns grupper av professionella som på mer centraliserad nivå fattar besluten. Somliga är politiker. Andra kommunikatörer. Några präster finns där på höga poster. De sliter och släpar med sitt beslutsfattande. Ibland kallas styrelser in för att konfirmera de fattade besluten eller inse att inga egentliga beslut kan fattas. Styrelserna kastas åt remisser och skrivelser som de ägnar sig åt, medan de verkliga besluten fattas centralt. Styrelsen kallas "styrelsen", men styr inte. Det verkar som om styrelserna inte heller bryr sig om att fundera över vilka som då styr. Det är bäst så. Centralkommitténs beslut, dvs de i Kreml församlade., är bäst för CK vet bäst. Partikongresser (motsv) kallas in och förväntas konfirmera de fattade besluten under applåder. Den egentliga makten ligger i byråkratierna.
Här ska inget gnissla. Återkommande resonerar stiftens ledande byråkrater med byråkraterna i Kyrkans Hus. Det kan enkelt beskrivas som utslag av en nattväktaranda. Ingenting händer väl som skulle skada något av det vi tänker oss?
Till leninismens seger hör centraliseringen av det lokala till en något högre nivå.
Inte bara så att församlingar i glesbygd eller utglesad landsbygd med få gudstjänstfirare och utan möjlighet att i längden (2017 eller 2021) få ihop ett kyrkoråd går ihop. Här buntas också församlingar i städerna samman, berövas egentlig beslutsmakt och blir beroende av centralkommittén. Saken gäller att kontrollera och begränsa, inte befrukta och hålla samman. På vanligt sätt ska bottennivån kunna tillföras medel - om nu någon gitter anstränga sig och formulera ansökan med bilagor för att i görligaste mån få ihop en text som övertygar dem där uppe. Många värdefulla idéer dör när de kreativa inser vilken mödosam väg som ska beträdas och fattar hur kreativ idéer inte bara avvisas utan också att den som nerifrån kommer med de kreativa idéerna därmed ådrar sig personligt ogillande.
Utgör Svenska kyrkans värdskap för Lutherska Världsförbundet och Vatikanen ett belysande exempel på leninismens seger i Svenska kyrkan?
Man kunde ju tänka sig att den styrelse som representerar - företräder - Svenska kyrkan nationellt och internationellt skulle finnas med just som företrädare när påven kommer till Lunds domkyrka. Den får inte plats. Svenska kyrkan är visserligen en öppen och demokratisk folkkyrka, dvs styrelsen förväntas styra för den är vald till den sysslan, men vid uppställningen i Lund är det presidiet som framträder, Wanja Lundby-Wedin (S) och Mats Hagelin (M, fast i det kyrkliga kallas M något annat), tillsammans med ärkebiskopen. Riktigt hur det blir med tjänstemännen återstår att se.
Antagligen kommer här leninismens seger i Svenska kyrkan att tydligt illustreras. Centralkommitténs innersta kärna. Och vem bestämde denna ordning? Inte kyrkostyrelsen. Det kan vara så att det inte finns plats i Lunds domkyrka för dem som företräder värdskapet. Då blir det av intresse att förstå vilka andra som bjudits. Regeringsrepresentanter? Och frågan vem som beslutar om vilka som bjuds blir den avgörande. Det är, för att upprepa, i händelser som dessa som det står klart hur leninismens segrat i Svenska kyrkan.
Ska vi då i revolutionärt nit ropa: All makt åt sovjeterna?
Eller helt enkelt återställa proportionerna. Kyrkolivet måste växa bortifrån och nerifrån .
Nu ska dessa enkla analysansatser inte uppfattas som kritik.
Jag läser den närmaste motsvarigheten till Pravda i det rådande systemet; Dagens Seglora där en missionsförbundspastor vet att berätta om sommarens (medie-)händelser. #mittkorskampanjen skapade genom sitt upplägg "dels en polarisering mellan kristna och dels blev en möjlighet för nyfascistiska rörelser att utnyttja". Som om inte detta var nog har utsattes ärkebiskop Antje Jackelén "ännu en gång för personliga påhopp, har och lögner i sociala medier". Pastorns tanke är inte bara att kommunikatörerna ska delta i samhällsdebatten och förse massmedia med debattartiklar och informationsskrifter. Så tänker de reformerta. De har en väl faiblesse för att utnyttja det gemensamma för sina egna goda intressen. Det går inte jag på. Men till leninismens centrala hållning hör just dessa informationssatsningar som är, pastorn igen, ett viktigare kyrkligt engagemang att satsa publicitet på än "en inomkyrklig pseudodebatt om värdet av att bära ett kors om halsen." Det ska regelbundet produceras opinionsbildande artiklar, bloggar och studiematerial och vi behöver "en ärkebiskop som är lika aktuell i samhällsdebatten som i kyrkans inre uppbyggelsearbete." Ni känner igen leninismens grundhållning - centralismen. Då har ni ändå inte fått den grundläggande Pravdahållningen er till livs.
Pastorn blir tydlig:
"De svenska rikstidningarna borde kunna avstå från att släppa fram och återge en återkommande liten inomkyrklig debattelit som diskuterar allt som de är emot i Svenska kyrkans ledning."
Missionsförbundspastorns iver tar vi inte miste på.
Det är en iver som kommer ur leninismens princip.
Släpp inte fram och återge inte debattelitens diskussioner. Med en kyrka "vars budskap och profetiska kallelse blir så välkänd i det svenska medielandskapet att det inte längre finns utrymme för förtal och desinformation." Precis som missionsförbundspastorn resonerar har många resonerat och sett till att medielandskapet inte för desinformationen vidare.
Det räcker med Pravda.
I Pravda återges nämligen informationen, det folk behöver få veta. Det andra ska det inte finnas utrymme för. Varför skulle det?
Ni vill nog inte läsa men i alla fall.
http://dagensseglora.se/2016/09/10/vem-tar-ansvar-for-den-kristna-opinionen/
söndag 11 september 2016
Inte vet jag
Inte vet jag vilka tankar ni får efter en flaska Bell's Expedition Stout, en putäll makarna Janner i Ryssby försett mig med i anledning av den fredag som var.
Jag tärde den efter att ha umgåtts med kyrkvärdar, kyrkvaktmästare samt vik kyrkoherde i Göteryds, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar och efter mässa i Horda. Allt var fint och uppbyggligt. Och så buteljen på det under förberedande av en enkel sallad för aftonbruk. Det kan vara effekterna av stouten, men jag greps av en fasans misstanke.
Tänk om den ur häktet frisläppte chefen inte är en kyrkogårdschef eller en kanslichef utan en aktivistisk chef i hbtq-ärendet? Hur blir det då för Modéus II om det skulle visa sig att de två gått som såta kamrater i samma pridemanifestation under temat att all kärlek är bra kärlek? Tänk om det finns bildbevis som avslöjar deras nära relation? Och tänk om den tidigare häktade men ännu misstänkte drev kampanjen mot Bruno Edgarsson. Vilken soppa har vi då hamnat i?
Jag påstår alls inte att detta inträffat.
Jag försöker bara hantera effekterna av den Expedition Stout jag tärt.
Den åstadkom en upptäcktsfärd, i de rena fantasiernas värld. Hoppas jag.
Annars har vi fått problem.
Konstigt med stouten. Den är från Michigan, om jag i mitt nuvarande tillstånd kan läsa rätt innantill på etiketten. Comstock ligger väl där? Den är kraftfull. 10,5%. Jag är en äldre och klen man. Jag borde akta mig. Men jag går inte riktigt fri från den förvirrade tanken efter intaget. Tänk om det vådliga och väldiga pridandet logiskt leder iväg till något som en biskop alls inte vill förknippas med. Ungefär som i Luleå där biskop Stiglund inte använder kondomerna med text "Störst av allt är kärleken" trots att dessa kondomer är gratis.
Nu ska jag sätta mig ner och leta efter bibelordet där Jesus säger att har man tagit fan i båten får man ro honom i land. Kan det vara Matteus? Jag kanske ska fråga Modéus II när jag möter honom nästa gång. Och i min nuvarande sinnesstämning undrar jag om inte Modéus sitter illa till. Jag kanske måste mana illasinnade präster att inte kalla honom "Deep in the shit Modéus". Tala om debattstorm om de illasinnade kommer loss. Jag ska göra allt för att förhindra det. Modéus II är fin och vet att umgås i de fina kretsarna. Som att manifestera Pride. Men det kanske är tid för honom att stå upp för stiftsfullmäktiges valde ordförande Bruno Edgarsson nu?
Det är förfärligt med bruk av alkohol och jag har av en nykterist fått veta att allt bruk är missbruk. Man får så konstiga tankar. Dunkla och fasansfulla.
Hur lång tid tar det för en flaska Bell's Expedition Stout att klinga av? Kan jag blogga i morgon på nykter kaluv om leninismen?
Jag tärde den efter att ha umgåtts med kyrkvärdar, kyrkvaktmästare samt vik kyrkoherde i Göteryds, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar och efter mässa i Horda. Allt var fint och uppbyggligt. Och så buteljen på det under förberedande av en enkel sallad för aftonbruk. Det kan vara effekterna av stouten, men jag greps av en fasans misstanke.
Tänk om den ur häktet frisläppte chefen inte är en kyrkogårdschef eller en kanslichef utan en aktivistisk chef i hbtq-ärendet? Hur blir det då för Modéus II om det skulle visa sig att de två gått som såta kamrater i samma pridemanifestation under temat att all kärlek är bra kärlek? Tänk om det finns bildbevis som avslöjar deras nära relation? Och tänk om den tidigare häktade men ännu misstänkte drev kampanjen mot Bruno Edgarsson. Vilken soppa har vi då hamnat i?
Jag påstår alls inte att detta inträffat.
Jag försöker bara hantera effekterna av den Expedition Stout jag tärt.
Den åstadkom en upptäcktsfärd, i de rena fantasiernas värld. Hoppas jag.
Annars har vi fått problem.
Konstigt med stouten. Den är från Michigan, om jag i mitt nuvarande tillstånd kan läsa rätt innantill på etiketten. Comstock ligger väl där? Den är kraftfull. 10,5%. Jag är en äldre och klen man. Jag borde akta mig. Men jag går inte riktigt fri från den förvirrade tanken efter intaget. Tänk om det vådliga och väldiga pridandet logiskt leder iväg till något som en biskop alls inte vill förknippas med. Ungefär som i Luleå där biskop Stiglund inte använder kondomerna med text "Störst av allt är kärleken" trots att dessa kondomer är gratis.
Nu ska jag sätta mig ner och leta efter bibelordet där Jesus säger att har man tagit fan i båten får man ro honom i land. Kan det vara Matteus? Jag kanske ska fråga Modéus II när jag möter honom nästa gång. Och i min nuvarande sinnesstämning undrar jag om inte Modéus sitter illa till. Jag kanske måste mana illasinnade präster att inte kalla honom "Deep in the shit Modéus". Tala om debattstorm om de illasinnade kommer loss. Jag ska göra allt för att förhindra det. Modéus II är fin och vet att umgås i de fina kretsarna. Som att manifestera Pride. Men det kanske är tid för honom att stå upp för stiftsfullmäktiges valde ordförande Bruno Edgarsson nu?
Det är förfärligt med bruk av alkohol och jag har av en nykterist fått veta att allt bruk är missbruk. Man får så konstiga tankar. Dunkla och fasansfulla.
Hur lång tid tar det för en flaska Bell's Expedition Stout att klinga av? Kan jag blogga i morgon på nykter kaluv om leninismen?
Marx för kristna
Det finns mycket som kallas vänster som jag har svårt att definiera politiskt.
Denna vänster är stämningar mer än ställningstaganden utifrån marxismens-lenininsmens principer. Vad Marx och Engels skrev, har denna vänster aldrig bekymrat sig om att ta reda på. Vad Lenin menar med imperialismen som kapitalismens högsta stadium, har de inte funderat särskilt mycket över. Marxismens politiska ekonomi? Ernest Mandel är dem obekant. Clara Zetkin, Rosa Luxemburg och Emma Goldmann likaså. Be inte denna vänster redogöra för politiska motsättningar mellan revisionister och socialister för att klargöra hur Eduard Bernstein tänkte.
"Tonen är stundtals hårdare inom kyrkan än i politiken", sa min vän Wanja Lundby-Wedin i Kyrkans Tidning. Talar vi om 300-talets kristologiska strider eller om 1500-talets reformation så låt gå för att striderna var hårda. Debatten i Svenska kyrkan detta år eller en mängd föregående, är ett intet i jämförelse med politiska strider och uppgörelser. Det gäller i Sverige också. Kata Dalström är ett tydligt exempel. Men de politiska striderna i svensk socialdemokrati eller uppgörelserna mellan mensjviker och bolsjeviker - ska de verkligen bedömas som mildare än debatten i Svenska kyrkan. Tror inte det.
Det kanske finns anledning att slå ett slag för att de kristna skulle hämta en insikt från Karl Marx då?
Marx gör klart att det inte är människors medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.
Det betyder att vi måste förstå vad vi gör för att förstå.
Kaninerna skiljer sig från mig inte därigenom att de är overksamma, kaninungarna hoppar mer än jag och snabbare, med min mänskliga verksamhet är medveten och den förändrar. Man ser det också hos små barn som leker eller pysslar. De arbetar medvetet för att klippa och klistra eller bygga. De förändrar en kork till en spindel eller legobitar till en sinnrik konstruktion.
Marx för kristna borde betyda insikten att det vi gör är det avgörande.
Folkets görande kallas liturgi. När vi stiger in i Kyrkans gudstjänst avspeglas Guds rike i det vi gör. Här formas vår medvetenhet som kristna. Här. Inte i församlingshemmet. Bibelläsningar, böner, liturgins ord som är bibelhändelser i koncentrat och eukaristin har förmågan att förändra när vi gör det som utmärker kristna. Firar den kristna gudstjänsten.
Gör vi något annat, förändrar detta andra också vårt medvetande.
Fast på ett annat sätt, förstås.
Och görs gudstjänsten om, tas några markörer bort ("Herre", t ex) blir det något annat. Antagligen något som blir en vagare teism. Inte bara helheten utan också och kanske särskilt de små, små detaljerna avgör.
Marx för kristna utmanar med den gamla kristna insikten: lex orandi, lex credendi.
Det jag gör när jag ber i Jesu namn (ihop med Herren Jesus), uttrycker och formar det jag tror. Det är därför vi ska vara varsamma med orden, inte bara i politiken. Varsam betyder inte att orden ska vara vackra och meningarna välformulerade så mycket som att de ska vara sanna, återge det vi vet genom Guds avslöjande, Uppenbarelsen. Det är här vi hålls samman.
Alternativet till trons praktik, gudstjänsten som formar oss, är att odefinierat tala om kyrkan som en trosgemenskap men inte en åsiktsgemenskap. Det är en ansats som leder till slutsatsen att vi måste respektera mångfalden av åsikter bland kyrkomedlemmarna. I praktiken betyder det förstås att i Svenska kyrkan kan man tro lite hur som helst. Vad återstår då att värna?
Jag tycker Wanja Lundby-Wedin uttryckte den saken väl när hon intervjuades i Kyrkans Tidning veckan som gick: Respekten för kyrkomötets beslut och kyrkoordningen måste värnas. Här ser vi det sammanbindande bandet.
Resonemanget vidgas något därefter:
"Grundläggande värderingar om solidaritet och människans lika värde vägleder oss de gånger vi inte alltid har ett kyrkomötesbeslut att luta oss emot."
Här hajade jag till i självrannsakan.
Nu var det inte talet om "människans lika värde", som jag inte tror på och som är en felöversättning. "Det inneboende värdet i alla människor", som saken formuleras i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, är något annat. "The dignity and worth of the human person", på engelska. Och mer utmanande! Den meningen blir till en rannsakande fråga.
Frågan som fick mig att haja till blev mer självrannsakande.
Har jag någonsin lutat mig emot ett kyrkomötesbeslut?
Jag kan inte komma på något tillfälle, snarare tvärtom, efter kyrkomötesbeslutet 1957. Det samhälleliga och det kyrkliga varat avgör medvetandet, viskar Marx då till mig. Praktiken avgör tron. Det var det söndagskolfröken och konfirmationsprästen också sa, fast med andra ord.
Kyrkgängare och gudstjänstfirare lutar sig. Men inte mot kyrkomötesbeslut fattade av något som kallas men inte i egentlig mening är ett kyrkomöte utan en partipolitiskt sammansatt kongress, religiös eller kristen osagt.
Den deklarationen har jag för övrigt lämnat kyrkomötet år 1982.
Denna vänster är stämningar mer än ställningstaganden utifrån marxismens-lenininsmens principer. Vad Marx och Engels skrev, har denna vänster aldrig bekymrat sig om att ta reda på. Vad Lenin menar med imperialismen som kapitalismens högsta stadium, har de inte funderat särskilt mycket över. Marxismens politiska ekonomi? Ernest Mandel är dem obekant. Clara Zetkin, Rosa Luxemburg och Emma Goldmann likaså. Be inte denna vänster redogöra för politiska motsättningar mellan revisionister och socialister för att klargöra hur Eduard Bernstein tänkte.
"Tonen är stundtals hårdare inom kyrkan än i politiken", sa min vän Wanja Lundby-Wedin i Kyrkans Tidning. Talar vi om 300-talets kristologiska strider eller om 1500-talets reformation så låt gå för att striderna var hårda. Debatten i Svenska kyrkan detta år eller en mängd föregående, är ett intet i jämförelse med politiska strider och uppgörelser. Det gäller i Sverige också. Kata Dalström är ett tydligt exempel. Men de politiska striderna i svensk socialdemokrati eller uppgörelserna mellan mensjviker och bolsjeviker - ska de verkligen bedömas som mildare än debatten i Svenska kyrkan. Tror inte det.
Det kanske finns anledning att slå ett slag för att de kristna skulle hämta en insikt från Karl Marx då?
Marx gör klart att det inte är människors medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.
Det betyder att vi måste förstå vad vi gör för att förstå.
Kaninerna skiljer sig från mig inte därigenom att de är overksamma, kaninungarna hoppar mer än jag och snabbare, med min mänskliga verksamhet är medveten och den förändrar. Man ser det också hos små barn som leker eller pysslar. De arbetar medvetet för att klippa och klistra eller bygga. De förändrar en kork till en spindel eller legobitar till en sinnrik konstruktion.
Marx för kristna borde betyda insikten att det vi gör är det avgörande.
Folkets görande kallas liturgi. När vi stiger in i Kyrkans gudstjänst avspeglas Guds rike i det vi gör. Här formas vår medvetenhet som kristna. Här. Inte i församlingshemmet. Bibelläsningar, böner, liturgins ord som är bibelhändelser i koncentrat och eukaristin har förmågan att förändra när vi gör det som utmärker kristna. Firar den kristna gudstjänsten.
Gör vi något annat, förändrar detta andra också vårt medvetande.
Fast på ett annat sätt, förstås.
Och görs gudstjänsten om, tas några markörer bort ("Herre", t ex) blir det något annat. Antagligen något som blir en vagare teism. Inte bara helheten utan också och kanske särskilt de små, små detaljerna avgör.
Marx för kristna utmanar med den gamla kristna insikten: lex orandi, lex credendi.
Det jag gör när jag ber i Jesu namn (ihop med Herren Jesus), uttrycker och formar det jag tror. Det är därför vi ska vara varsamma med orden, inte bara i politiken. Varsam betyder inte att orden ska vara vackra och meningarna välformulerade så mycket som att de ska vara sanna, återge det vi vet genom Guds avslöjande, Uppenbarelsen. Det är här vi hålls samman.
Alternativet till trons praktik, gudstjänsten som formar oss, är att odefinierat tala om kyrkan som en trosgemenskap men inte en åsiktsgemenskap. Det är en ansats som leder till slutsatsen att vi måste respektera mångfalden av åsikter bland kyrkomedlemmarna. I praktiken betyder det förstås att i Svenska kyrkan kan man tro lite hur som helst. Vad återstår då att värna?
Jag tycker Wanja Lundby-Wedin uttryckte den saken väl när hon intervjuades i Kyrkans Tidning veckan som gick: Respekten för kyrkomötets beslut och kyrkoordningen måste värnas. Här ser vi det sammanbindande bandet.
Resonemanget vidgas något därefter:
"Grundläggande värderingar om solidaritet och människans lika värde vägleder oss de gånger vi inte alltid har ett kyrkomötesbeslut att luta oss emot."
Här hajade jag till i självrannsakan.
Nu var det inte talet om "människans lika värde", som jag inte tror på och som är en felöversättning. "Det inneboende värdet i alla människor", som saken formuleras i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, är något annat. "The dignity and worth of the human person", på engelska. Och mer utmanande! Den meningen blir till en rannsakande fråga.
Frågan som fick mig att haja till blev mer självrannsakande.
Har jag någonsin lutat mig emot ett kyrkomötesbeslut?
Jag kan inte komma på något tillfälle, snarare tvärtom, efter kyrkomötesbeslutet 1957. Det samhälleliga och det kyrkliga varat avgör medvetandet, viskar Marx då till mig. Praktiken avgör tron. Det var det söndagskolfröken och konfirmationsprästen också sa, fast med andra ord.
Kyrkgängare och gudstjänstfirare lutar sig. Men inte mot kyrkomötesbeslut fattade av något som kallas men inte i egentlig mening är ett kyrkomöte utan en partipolitiskt sammansatt kongress, religiös eller kristen osagt.
Den deklarationen har jag för övrigt lämnat kyrkomötet år 1982.
lördag 10 september 2016
Malmö, lördag
Många präster vaknar väl med något tungt huvud denna lördag. Idoga församlingsbor har orsakat huvudvärk, men på ett trevligt, för att inte säga, sympatisk, sätt. Och nu vet alla att det är 9 september som gäller med fast datum fortsättningsvis.
Själv var jag med om en fantastisk kväll med Max Raabe och hans Palastorkester. Den gröna kaktusen var med, som väl var. Publiken var förtjust. Hur skulle den kunna vara annat? Musik och glädje var själva grundhållningen. Hade vi bett att folk skulle dela upp sig, biblitoekarier på ett håll och lärare på ett annat, så hade de flesta varit sorterade. Det var som ett musikaliskt Bok&Bibliotek. Fast i Malmö.
Nu är dock inte alla bibliotekarier eller lärare och alla i kategorin "övriga" är inte riktigt glada. Jag fick från en uppskattad broder i det heliga prästämbetet några bekymrade rader. Jag fick också hans tillåtelse att återge vad han skrivit:
"Ledaren i KT nr 36 handlar enligt rubriken om homofobi. Jag letar i texten efter något som har att göra med homofobi. Jag tänker att det kanske inte var författaren som satte rubriken, ty texten handlar inte om homofobi utan om att hindra personer med fel tro från att bli präster.
Brita Häll berättar känslosamt om en underbar vigsel mellan två män, som väckte hennes stolthet och glädje. Hon ser det som ett nästan mirakulöst framsteg att samkönade par nu kan vigas i kyrkan. Sedan refererar hon med gillande Anna Ekströms motion till Kyrkomötet om att beredskap att viga samkönade par ska bli ett krav för prästvigning.
Motivering: Att alla präster bejakar samkönade äktenskap är viktigt för kyrkans trovärdighet. (Jag som trodde att kyrkans trovärdighet berodde på hennes fasthållande vid Guds kärleksgärning och befallningar genom Kristus, sådana de uppenbaras i den Heliga Skrift och förmedlas till oss i Kyrkans tradition.)
För att bli trovärdig måste vår kyrka vara öppen, inkluderande och välkomnande i stället för exkluderande och sluten, får vi sedan veta. Implicit har Kristi kyrka alltså varit exkluderande och sluten från apostlatiden och fram till Kyrkomötets beslut om samkönade vigslar 2009. (Man kan då tänka att det är häpnadsväckande att en sluten och exkluderande organisation kunnat samla så många tusen helgon och martyrer. Än märkligare att den förmått prägla hela västerlandets kultur och civilisation i 2000 år.)
Nå, vad är det Häll far efter, utom att propagera följsamhet mot det sekulära samhällets värderingar som vägen till den frälsande trovärdigheten? Jo, hon problematiserar lite grann också. Hon noterar att det kan bli aktuellt att skriva in fler villkor för prästvigning i kyrkoordningen. Sådant som rör kandidaternas inställning till exempelvis SD, tiggeri, islam och polyamorösa förbindelser.
Där får man väl ge henne rätt. När anslutning till alla nutidens korrekta åsikter ska vara med, för att garantera att prästerna inte råkar följa Skrift och Tradition, behövs förmodligen en extra trosbekännelse som kanske kan ersätta de gamla. Godkända prästkandidater kunde då inför domkapitlet bekänna sig till en lista på rätta åsikter, som årligen justeras och kompletteras av kyrkomötet. Samt lova att utföra alla de riter som hör samman med dessa.
Deprimerade hälsningar"
(namnet)
Jag har nog egentligen alltid misstrott talet om att Svenska kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap. KG Hammar körde med det. Allt kokar ner till att trosgemenskapen blir ett i tanke och åsikt. Jag menar, kan man kalla några kritiska vändor i augusti för "debattstormen" och markera att detta synliggörande av motsättningar går utöver det man kan hantera, då förstår jag. I denna gemenskap kan olika åsikter de facto aldrig hanteras. Det står inte på förrän majoriteten måste finna olika vägar för att reglera avvikarna. Det är alldeles logiskt. Det är det som är problemet. "Debattstormen" var, om jag tänker efter, bara några kulisser som ramlade.
Gleichschaltung heter det på tyska. Det är ett vackrare ord än "likformighet". Begreppet kommer från elektricitetsläran. Vi kan inte blanda likström och växelström hur som helst. Det går kanske att förstå och det går att överföra till det kyrkliga.
När det gäller hur präster fortsättningsvis ska formas får väl redaktören på Kyrkans Tidning fortsatt hjälpa till.
Det klagas på att det skrivs ord på tyska på denna blogg.
Då tar vi rådet på engelska: Go to Häll!
Själv var jag med om en fantastisk kväll med Max Raabe och hans Palastorkester. Den gröna kaktusen var med, som väl var. Publiken var förtjust. Hur skulle den kunna vara annat? Musik och glädje var själva grundhållningen. Hade vi bett att folk skulle dela upp sig, biblitoekarier på ett håll och lärare på ett annat, så hade de flesta varit sorterade. Det var som ett musikaliskt Bok&Bibliotek. Fast i Malmö.
Nu är dock inte alla bibliotekarier eller lärare och alla i kategorin "övriga" är inte riktigt glada. Jag fick från en uppskattad broder i det heliga prästämbetet några bekymrade rader. Jag fick också hans tillåtelse att återge vad han skrivit:
"Ledaren i KT nr 36 handlar enligt rubriken om homofobi. Jag letar i texten efter något som har att göra med homofobi. Jag tänker att det kanske inte var författaren som satte rubriken, ty texten handlar inte om homofobi utan om att hindra personer med fel tro från att bli präster.
Brita Häll berättar känslosamt om en underbar vigsel mellan två män, som väckte hennes stolthet och glädje. Hon ser det som ett nästan mirakulöst framsteg att samkönade par nu kan vigas i kyrkan. Sedan refererar hon med gillande Anna Ekströms motion till Kyrkomötet om att beredskap att viga samkönade par ska bli ett krav för prästvigning.
Motivering: Att alla präster bejakar samkönade äktenskap är viktigt för kyrkans trovärdighet. (Jag som trodde att kyrkans trovärdighet berodde på hennes fasthållande vid Guds kärleksgärning och befallningar genom Kristus, sådana de uppenbaras i den Heliga Skrift och förmedlas till oss i Kyrkans tradition.)
För att bli trovärdig måste vår kyrka vara öppen, inkluderande och välkomnande i stället för exkluderande och sluten, får vi sedan veta. Implicit har Kristi kyrka alltså varit exkluderande och sluten från apostlatiden och fram till Kyrkomötets beslut om samkönade vigslar 2009. (Man kan då tänka att det är häpnadsväckande att en sluten och exkluderande organisation kunnat samla så många tusen helgon och martyrer. Än märkligare att den förmått prägla hela västerlandets kultur och civilisation i 2000 år.)
Nå, vad är det Häll far efter, utom att propagera följsamhet mot det sekulära samhällets värderingar som vägen till den frälsande trovärdigheten? Jo, hon problematiserar lite grann också. Hon noterar att det kan bli aktuellt att skriva in fler villkor för prästvigning i kyrkoordningen. Sådant som rör kandidaternas inställning till exempelvis SD, tiggeri, islam och polyamorösa förbindelser.
Där får man väl ge henne rätt. När anslutning till alla nutidens korrekta åsikter ska vara med, för att garantera att prästerna inte råkar följa Skrift och Tradition, behövs förmodligen en extra trosbekännelse som kanske kan ersätta de gamla. Godkända prästkandidater kunde då inför domkapitlet bekänna sig till en lista på rätta åsikter, som årligen justeras och kompletteras av kyrkomötet. Samt lova att utföra alla de riter som hör samman med dessa.
Deprimerade hälsningar"
(namnet)
Jag har nog egentligen alltid misstrott talet om att Svenska kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap. KG Hammar körde med det. Allt kokar ner till att trosgemenskapen blir ett i tanke och åsikt. Jag menar, kan man kalla några kritiska vändor i augusti för "debattstormen" och markera att detta synliggörande av motsättningar går utöver det man kan hantera, då förstår jag. I denna gemenskap kan olika åsikter de facto aldrig hanteras. Det står inte på förrän majoriteten måste finna olika vägar för att reglera avvikarna. Det är alldeles logiskt. Det är det som är problemet. "Debattstormen" var, om jag tänker efter, bara några kulisser som ramlade.
Gleichschaltung heter det på tyska. Det är ett vackrare ord än "likformighet". Begreppet kommer från elektricitetsläran. Vi kan inte blanda likström och växelström hur som helst. Det går kanske att förstå och det går att överföra till det kyrkliga.
När det gäller hur präster fortsättningsvis ska formas får väl redaktören på Kyrkans Tidning fortsatt hjälpa till.
Det klagas på att det skrivs ord på tyska på denna blogg.
Då tar vi rådet på engelska: Go to Häll!
fredag 9 september 2016
Utan folk - och folk är kvinnor!
Handläggarna fattar inte. Antje förstår inte.
De vet alla att det görs stora insatser i arbetet för de utsatta genom Act Alliance, Lutherska Världsförbundet och Kyrkornas Världsråd. Miljoner kronor betalas ut till katastrofhjälp från Svenska kyrkan och kyrkodiplomati utövas. Ändå heter det att Svenska kyrkan håller tyst inför förföljelsen av de kristna i världen. Detta förstår inte de som har sin observationspost i Kyrkans Hus, Uppsala. Vi gör så mycket gott! Vi kan inte säga och protestera för det skulle slå än hårdare mot våra medkristna. Kyrkoledarna där har bett oss vara försiktiga.
Vad ser vi här?
Ett kommunikationsproblem, förstås.
Nu vet jag inte alls vilka kyrkoledare vi talar om.
Folk i Mellanösterns kristna råd, MECC? LVF:s ordförande biskop Younan? Men ett vet jag. Det är inte alltid en hjälp om krafter från andra länder ger sig in och har synpunkter. Det var detta Pius XII visste och därför höll han sig noga underrättad om vad som skedde i Tyskland, där han varit nuntie, men överlät till de lokala biskoparna att tala ut. Att han själv också var informerad om planerna att mörda Hitler, är det få som vet. Uppenbarligen hade påven inga egentliga invändningar mot ett tyrannmord. Ibland ska krig föras som hemligt krig. Påven bedrev ett sådant krig mot Hitler. Men det kunde han inte säga, förstås. Och bilden av honom har varit en annan, nämligen bilden av en påve ointresserad av de världsliga frågorna och passiv inför brotten mot mänskligheten. Sanningen var en annan.
För de vetgiriga: Jag har läst Mark Rieblings bok Church of Spies, Basic Books, New York 2015.
Men, fortfarande som ett kommunikationsproblem, vem har begärt storståtliga apeller?
Det som efterfrågats är något annat än tystnad.
Tala kan en kyrka på många sätt. Från predikstolar t ex.
Samtala kan en kyrka också, om svåra politiska frågor. Det skedde i syföreningarna, detta folkuniversitet om u-landsfrågor, som det hette. Tredje världen var en nära värld för dessa damer. De fick missionärsbrev upplästa för sig, de läste årsböcker och tidskrifter och for på stiftssamlingar. När jag tänkte över detta, slogs jag av en insikt. Allt detta är borta.
Mängderna kvinnor med förstahandskunskap och ansvarstagande för medkristna har vi inte längre.
Vi har SIDA-anslag och handläggare. Inte konstigt att det blir tyst då. Anslag kan man skicka till andra kanslier som omsätter medlen i goda gärningar, men det blir bara pengar och inget kyrkfolkligt engagemang längre.
Detta ska inte Antje Jackelén hållas ansvarig för.
Hon var inte med på det 1980-tal som såg omstöpningen och hon var inte med på det 1990-tal då frågorna ställdes i dåvarande kyrkostyrelsen om problemet med sjunkande kollekter och insamlingar som kompenserades med anslag från staten.
Visst kunde det vara roligt att de kyrkliga organen uppfattades vara så kompetenta på fältet att de anförtroddes medel för att göra jobbet bättre, men det var en del frågor i sammanhanget som aldrig arbetades igenom.
Det är små steg som leder till de stora förändringarna. I lokalförsamlingarna skötte prästerna begravningarna när de åldrade kyrkliga fördes till sista vilan. Det var fina begravningar, där präster sa erkännsamma och kloka ord. Det var många begravningar. När en kyrkoherde slutade, kunde han med rätta slå ut med handen mot kyrkogården och säga: "Där ligger den församling jag kom till."
Vi kan skratta åt präster som hade andakt och högläsning i sÿföreningarna och det hela tål att skrattas åt. Somligt var mycket löjligt. Men det andra fanns också, folkuniversitetet.
Min vän och kamrat Lennart Wallster i Kalmar tänkte på mig och försåg mig med böcker om Kina. Jag kan läsa om de ovisa missionärerna i En "Fan Kway"s Det himmelska riket och de främmande djäflarna, Fritzes Bokförlag i distr 1914.
Författaren var egentligen en mycket bildad och rik svensk man, skriver Lennart.
Men det fanns också visa missionärer. Jag räknar Gustaf Österlin till dem. Och då inskänker jag mig till Kina.
Min poäng just nu är att det också för 100 år sedan och mer gick att få mycket information med många infallsvinklar för den som ville veta. Och det ville i vart fall många i syföreningsarbetet engagerade.
När vi inte längre har dem är frågor om Tredje världen anförtrodda, ja, vilka?
Jag antar att jag hittat en grundbult till den tystnad som obestridligen råder i Svenska kyrkan i denna kristendomsutrotningstid. Gudstjänstdeltagarna, en kundkategori, blir inte störda. Det kyrkliga livet pågår utan besvärande påminnelser att det vi håller på med är det dödsstraff på i andra länder och att kristna i vår tid förslavas. Om kyrkfolket blivit en lös skara som undantagsvis firar gudstjänst, dvs regelbundet en gång i månaden, blir det så här. Och då kan inget sägas om de medkristna. Ingenting till dem heller.
På denna högtidsdag, när rejäla präster bjuds på öl av rejäla församlingsbor, och andra medkristna kan vi kanske prata om just detta. Men fira nu! Fattas samtalsämnen när ni talat färdigt om syföreningar kan ni behandla detta att den s k kyrkchefen inte häktades utan släpptes på fri fot. Misstankarna kvarstår. Pastoratsledningen, vilket pastorat det nu är, har stängt av mannen från arbetet utan lön. Det kan man också prata om.
Var det klokt av Modéus II att uttala sig så fort mannen tagits in för förhör? Det kan man prata om också.
Men glöm inte ölet bara för att ni har många synpunkter!
http://www.catholicgentleman.net/2016/09/grab-pint-glasses-buy-priest-beer-day-coming/
De vet alla att det görs stora insatser i arbetet för de utsatta genom Act Alliance, Lutherska Världsförbundet och Kyrkornas Världsråd. Miljoner kronor betalas ut till katastrofhjälp från Svenska kyrkan och kyrkodiplomati utövas. Ändå heter det att Svenska kyrkan håller tyst inför förföljelsen av de kristna i världen. Detta förstår inte de som har sin observationspost i Kyrkans Hus, Uppsala. Vi gör så mycket gott! Vi kan inte säga och protestera för det skulle slå än hårdare mot våra medkristna. Kyrkoledarna där har bett oss vara försiktiga.
Vad ser vi här?
Ett kommunikationsproblem, förstås.
Nu vet jag inte alls vilka kyrkoledare vi talar om.
Folk i Mellanösterns kristna råd, MECC? LVF:s ordförande biskop Younan? Men ett vet jag. Det är inte alltid en hjälp om krafter från andra länder ger sig in och har synpunkter. Det var detta Pius XII visste och därför höll han sig noga underrättad om vad som skedde i Tyskland, där han varit nuntie, men överlät till de lokala biskoparna att tala ut. Att han själv också var informerad om planerna att mörda Hitler, är det få som vet. Uppenbarligen hade påven inga egentliga invändningar mot ett tyrannmord. Ibland ska krig föras som hemligt krig. Påven bedrev ett sådant krig mot Hitler. Men det kunde han inte säga, förstås. Och bilden av honom har varit en annan, nämligen bilden av en påve ointresserad av de världsliga frågorna och passiv inför brotten mot mänskligheten. Sanningen var en annan.
För de vetgiriga: Jag har läst Mark Rieblings bok Church of Spies, Basic Books, New York 2015.
Men, fortfarande som ett kommunikationsproblem, vem har begärt storståtliga apeller?
Det som efterfrågats är något annat än tystnad.
Tala kan en kyrka på många sätt. Från predikstolar t ex.
Samtala kan en kyrka också, om svåra politiska frågor. Det skedde i syföreningarna, detta folkuniversitet om u-landsfrågor, som det hette. Tredje världen var en nära värld för dessa damer. De fick missionärsbrev upplästa för sig, de läste årsböcker och tidskrifter och for på stiftssamlingar. När jag tänkte över detta, slogs jag av en insikt. Allt detta är borta.
Mängderna kvinnor med förstahandskunskap och ansvarstagande för medkristna har vi inte längre.
Vi har SIDA-anslag och handläggare. Inte konstigt att det blir tyst då. Anslag kan man skicka till andra kanslier som omsätter medlen i goda gärningar, men det blir bara pengar och inget kyrkfolkligt engagemang längre.
Detta ska inte Antje Jackelén hållas ansvarig för.
Hon var inte med på det 1980-tal som såg omstöpningen och hon var inte med på det 1990-tal då frågorna ställdes i dåvarande kyrkostyrelsen om problemet med sjunkande kollekter och insamlingar som kompenserades med anslag från staten.
Visst kunde det vara roligt att de kyrkliga organen uppfattades vara så kompetenta på fältet att de anförtroddes medel för att göra jobbet bättre, men det var en del frågor i sammanhanget som aldrig arbetades igenom.
Det är små steg som leder till de stora förändringarna. I lokalförsamlingarna skötte prästerna begravningarna när de åldrade kyrkliga fördes till sista vilan. Det var fina begravningar, där präster sa erkännsamma och kloka ord. Det var många begravningar. När en kyrkoherde slutade, kunde han med rätta slå ut med handen mot kyrkogården och säga: "Där ligger den församling jag kom till."
Vi kan skratta åt präster som hade andakt och högläsning i sÿföreningarna och det hela tål att skrattas åt. Somligt var mycket löjligt. Men det andra fanns också, folkuniversitetet.
Min vän och kamrat Lennart Wallster i Kalmar tänkte på mig och försåg mig med böcker om Kina. Jag kan läsa om de ovisa missionärerna i En "Fan Kway"s Det himmelska riket och de främmande djäflarna, Fritzes Bokförlag i distr 1914.
Författaren var egentligen en mycket bildad och rik svensk man, skriver Lennart.
Men det fanns också visa missionärer. Jag räknar Gustaf Österlin till dem. Och då inskänker jag mig till Kina.
Min poäng just nu är att det också för 100 år sedan och mer gick att få mycket information med många infallsvinklar för den som ville veta. Och det ville i vart fall många i syföreningsarbetet engagerade.
När vi inte längre har dem är frågor om Tredje världen anförtrodda, ja, vilka?
Jag antar att jag hittat en grundbult till den tystnad som obestridligen råder i Svenska kyrkan i denna kristendomsutrotningstid. Gudstjänstdeltagarna, en kundkategori, blir inte störda. Det kyrkliga livet pågår utan besvärande påminnelser att det vi håller på med är det dödsstraff på i andra länder och att kristna i vår tid förslavas. Om kyrkfolket blivit en lös skara som undantagsvis firar gudstjänst, dvs regelbundet en gång i månaden, blir det så här. Och då kan inget sägas om de medkristna. Ingenting till dem heller.
På denna högtidsdag, när rejäla präster bjuds på öl av rejäla församlingsbor, och andra medkristna kan vi kanske prata om just detta. Men fira nu! Fattas samtalsämnen när ni talat färdigt om syföreningar kan ni behandla detta att den s k kyrkchefen inte häktades utan släpptes på fri fot. Misstankarna kvarstår. Pastoratsledningen, vilket pastorat det nu är, har stängt av mannen från arbetet utan lön. Det kan man också prata om.
Var det klokt av Modéus II att uttala sig så fort mannen tagits in för förhör? Det kan man prata om också.
Men glöm inte ölet bara för att ni har många synpunkter!
http://www.catholicgentleman.net/2016/09/grab-pint-glasses-buy-priest-beer-day-coming/
torsdag 8 september 2016
En kvinnofråga som avslöjar
I Moheda finns ICA Grytan. Det är en bra affär.
I måndags vid 19-tiden var en kvinna i 30-årsåldern och handlade. Utanför på parkeringen stod ett gäng killar vid en svart BMW. När hon gick förbi ropade de efter henne. "Visa pattarna" och "Hora". Eventuellt hade någon en megafon,. Allt detta läser jag i Smålandsposten.
Kvinnan satte sig i bilen för att köra hem. Männen i BMW:n följde efter under ett par kilometer. "De gasade ifatt hennes bil och försökte preja den av vägen. Bilen körde upp jämsides och de tog bilder på henne och på registreringsskylten. Det hela var mycket hotfullt." Sambon berättar.
Det är uppenbart att männen i åldern 20-25 år, försökte få kvinnan att stanna. BMW:n har, enligt uppgift, setts tidigare i Moheda vid ett flertal tillfällen.
Så kommer den nedsättande meningen: "Det är oklart ifall männen är bosatta i byn." Byn! Municipalsamhället Moheda förvandlat till - by. Och denna tidning prenumererar många i Moheda på!
Nu förväntar vi oss resoluta åtgärder. Ägaren av den svarta BMW:n får kvickt lacka om bilen och mobilerna får tömmas på bilder för polisen är dem på spåren även om de under gårdagen, enligt Smålandsposten, inte var identifierade. Det är en tidsfråga. Trodde ni.
Då vet ni inte vem Bo Olsson vid Karlskronapolisen är!
Hur Moheda kommit att hamna under Karlskronapolisens domvärjo, fattar jag inte. Men beskedet är klart. Polisen har valt att lägga ner ärendet direkt efter att anmälan kommit in. Det är, säger polisen, inte möjligt att utreda brottet. "Det finns inga spår eller några åtgärder man kunde göra för att brottet skulle klaras upp. Det fanns inga vittnen till händelsen."
Medborgarna fattar.
Ska medborgarna ta saken i egna händer? Det måste i trakten finnas tillräckligt många som vet vilka killar som hänger med varandra och färdas i en svart BMW och som vid flera tillfällen sett dem. Då kan polisen fråga runt. Kanske personalen på ICA vet något? Men uppgivenheten kan bekämpas. Polisen är inte omöjlig. "Skulle det dock dyka upp uppgifter som gör att en gärningsman kan misstänkas, då öppnas ärendet igen."
Nu kan det knappast i tätorten Moheda vara så svårt att få pejl på en svart eller mörkblå BMW. I Aftonbladet inhämtade jag sålunda i går kväll att polisen tagit upp fallet. Fjärdingsman Hägg i Moheda hade gjort det långt dessförinnan. Jag tror han var med tjänstecykel försedd.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23478782.ab
I Smålandsposten meddelar dock polisens talesperson i dag att ärendet inte är prioiriterat. Bilens registreringsnummer har polisen, men det är, säger talespersonen, inte bilen som gjort sig skyldig till något brott. Polismännen Kling och Klang triumferar.
Jag hör till de fördomsfulla.
När jag var ung, insåg jag att en uppsättning poliser gått vägen via kaserngården, blivit stamanställda och gjort karriären fram till furirer på ett infanteriregemente och sedan blivit poliser. De tänkte liksom furirmässigt.
Är det möjligt att dessa nu blivit polisbefäl?
Då fattar jag.
Eller är det fel på polisorganisationen? Förr i världen fanns alltså fjärdingsman Hägg på plats. Han hade inte släppt ett fall som detta. Ibland kom statspolisen. Det var då vi yngre såg de äldre och hårda grabbarna gömma undan trimmade mopeder och oskattade motorcyklar bakom Gulfmacken. Men ingen skrek sexistiska okvädingsord mot unga kvinnor. Då hade äldre kvinnor kommit. Det hade inte varit roligt. Inte i Moheda i vart fall.
I Barometern/OT fanns också i går ett uppslag om hur nyutbildade poliser inte kan få tjänster. Det hela tedde sig sanslöst. Nu droppar det information i stort och smått som alla tyder på grava missförhållanden. Vem reder upp i sådant? Karriärpolitiker? Trappnaskare? Nej, befrielsen är blott vårt eget verk. Alternativet till en fungerande polismyndighet, som förvaltar våldsmonopolet, är medborgargarden och våldet diversifierat. Fattar ni allvaret? Samhällsbevarare, bäva!
I går funderade jag en lång stund på vilka som var mest brottsliga och samhällsfarliga. Hotande killgäng eller polismyndigheten? Jag kom inte fram till något svar. Men kvinnofrågan avslöjar. Birger Jarl med lag om kvinnofrid hade varit upprörd. Jag håller på jarlen.
I dag funderar jag över två nyheter i Smålandsposten, som inte riktigt har med kvinnor att göra men med sex. Det kan finnas sex utan kärlek och sex utan kvinnor, vet jag, men förstår nog egentligen inte.
KD-mannen i Alvesta, som menade att inga föds till homosexuella eller transvestiter i polemik mot Modéus II, ska uteslutas ur partiet. Distriktsstyrelsen har skickat en enhällig begäran enligt §31 i partistadgan till partistyrelsen. Beslut den 23 september. Jag funderar.
Jag funderar också på ny information om den s k kyrkchefen, fortsatt anhållen. Nya förhör ska hållas idag och om han ska släppas eller begäras häktad avgörs efter de förhören.
Hur började detta?
En 22-åring man och en 13-årig pojke fick kontakt via internet och stämde träff på ett vandrarhem i Värmland. Det heter så i Smålandsposten. Inte Karlstads stift. Händelsen avslöjades. I utredningen kom det fram uppgifter som leder till ett åtal för grovt barnpornografibrott. Åklagare i Dalarna leder den utredning. Det heter Dalarna, inte Västerås stift. Efter hjälp från utlandet har det nystats i datortrafiken och åklagare i Dalarna inledde förundersökningen mot kyrkchefen i Kronoberg. Nu har åklagarkammaren i Växjö hand om det hela.
Vi vet inte särskilt mycket. Ännu.
I måndags vid 19-tiden var en kvinna i 30-årsåldern och handlade. Utanför på parkeringen stod ett gäng killar vid en svart BMW. När hon gick förbi ropade de efter henne. "Visa pattarna" och "Hora". Eventuellt hade någon en megafon,. Allt detta läser jag i Smålandsposten.
Kvinnan satte sig i bilen för att köra hem. Männen i BMW:n följde efter under ett par kilometer. "De gasade ifatt hennes bil och försökte preja den av vägen. Bilen körde upp jämsides och de tog bilder på henne och på registreringsskylten. Det hela var mycket hotfullt." Sambon berättar.
Det är uppenbart att männen i åldern 20-25 år, försökte få kvinnan att stanna. BMW:n har, enligt uppgift, setts tidigare i Moheda vid ett flertal tillfällen.
Så kommer den nedsättande meningen: "Det är oklart ifall männen är bosatta i byn." Byn! Municipalsamhället Moheda förvandlat till - by. Och denna tidning prenumererar många i Moheda på!
Nu förväntar vi oss resoluta åtgärder. Ägaren av den svarta BMW:n får kvickt lacka om bilen och mobilerna får tömmas på bilder för polisen är dem på spåren även om de under gårdagen, enligt Smålandsposten, inte var identifierade. Det är en tidsfråga. Trodde ni.
Då vet ni inte vem Bo Olsson vid Karlskronapolisen är!
Hur Moheda kommit att hamna under Karlskronapolisens domvärjo, fattar jag inte. Men beskedet är klart. Polisen har valt att lägga ner ärendet direkt efter att anmälan kommit in. Det är, säger polisen, inte möjligt att utreda brottet. "Det finns inga spår eller några åtgärder man kunde göra för att brottet skulle klaras upp. Det fanns inga vittnen till händelsen."
Medborgarna fattar.
Ska medborgarna ta saken i egna händer? Det måste i trakten finnas tillräckligt många som vet vilka killar som hänger med varandra och färdas i en svart BMW och som vid flera tillfällen sett dem. Då kan polisen fråga runt. Kanske personalen på ICA vet något? Men uppgivenheten kan bekämpas. Polisen är inte omöjlig. "Skulle det dock dyka upp uppgifter som gör att en gärningsman kan misstänkas, då öppnas ärendet igen."
Nu kan det knappast i tätorten Moheda vara så svårt att få pejl på en svart eller mörkblå BMW. I Aftonbladet inhämtade jag sålunda i går kväll att polisen tagit upp fallet. Fjärdingsman Hägg i Moheda hade gjort det långt dessförinnan. Jag tror han var med tjänstecykel försedd.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23478782.ab
I Smålandsposten meddelar dock polisens talesperson i dag att ärendet inte är prioiriterat. Bilens registreringsnummer har polisen, men det är, säger talespersonen, inte bilen som gjort sig skyldig till något brott. Polismännen Kling och Klang triumferar.
Jag hör till de fördomsfulla.
När jag var ung, insåg jag att en uppsättning poliser gått vägen via kaserngården, blivit stamanställda och gjort karriären fram till furirer på ett infanteriregemente och sedan blivit poliser. De tänkte liksom furirmässigt.
Är det möjligt att dessa nu blivit polisbefäl?
Då fattar jag.
Eller är det fel på polisorganisationen? Förr i världen fanns alltså fjärdingsman Hägg på plats. Han hade inte släppt ett fall som detta. Ibland kom statspolisen. Det var då vi yngre såg de äldre och hårda grabbarna gömma undan trimmade mopeder och oskattade motorcyklar bakom Gulfmacken. Men ingen skrek sexistiska okvädingsord mot unga kvinnor. Då hade äldre kvinnor kommit. Det hade inte varit roligt. Inte i Moheda i vart fall.
I Barometern/OT fanns också i går ett uppslag om hur nyutbildade poliser inte kan få tjänster. Det hela tedde sig sanslöst. Nu droppar det information i stort och smått som alla tyder på grava missförhållanden. Vem reder upp i sådant? Karriärpolitiker? Trappnaskare? Nej, befrielsen är blott vårt eget verk. Alternativet till en fungerande polismyndighet, som förvaltar våldsmonopolet, är medborgargarden och våldet diversifierat. Fattar ni allvaret? Samhällsbevarare, bäva!
I går funderade jag en lång stund på vilka som var mest brottsliga och samhällsfarliga. Hotande killgäng eller polismyndigheten? Jag kom inte fram till något svar. Men kvinnofrågan avslöjar. Birger Jarl med lag om kvinnofrid hade varit upprörd. Jag håller på jarlen.
I dag funderar jag över två nyheter i Smålandsposten, som inte riktigt har med kvinnor att göra men med sex. Det kan finnas sex utan kärlek och sex utan kvinnor, vet jag, men förstår nog egentligen inte.
KD-mannen i Alvesta, som menade att inga föds till homosexuella eller transvestiter i polemik mot Modéus II, ska uteslutas ur partiet. Distriktsstyrelsen har skickat en enhällig begäran enligt §31 i partistadgan till partistyrelsen. Beslut den 23 september. Jag funderar.
Jag funderar också på ny information om den s k kyrkchefen, fortsatt anhållen. Nya förhör ska hållas idag och om han ska släppas eller begäras häktad avgörs efter de förhören.
Hur började detta?
En 22-åring man och en 13-årig pojke fick kontakt via internet och stämde träff på ett vandrarhem i Värmland. Det heter så i Smålandsposten. Inte Karlstads stift. Händelsen avslöjades. I utredningen kom det fram uppgifter som leder till ett åtal för grovt barnpornografibrott. Åklagare i Dalarna leder den utredning. Det heter Dalarna, inte Västerås stift. Efter hjälp från utlandet har det nystats i datortrafiken och åklagare i Dalarna inledde förundersökningen mot kyrkchefen i Kronoberg. Nu har åklagarkammaren i Växjö hand om det hela.
Vi vet inte särskilt mycket. Ännu.
onsdag 7 september 2016
Spindelteologi
Kaninteologin blev en framgång. Undras hur det blir med lite spindelteologi.
Terrarium heter det, akvariet för spindlar. En dag hade spindeln där blivit två och det är inte roligt att se för den som förknippar terrarier med terrorism. Det finns sådana som gör den kopplingen. Han, som är ansvarig för avdelningen,på Djurkompaniet i Växjö, som finns på I 11-området (lägg namnet Djurkompaniet på minne), skrattade. Det var bara spindeln som ömsat skal. Det som låg bredvid spindeln, som rörde sig, var just skalet, som inte rörde sig. Spindeln var fortfarande bara en.
Här möter en viktig ingång till spindelteologin.
Allt är inte som det först tycks vara.
Livet finns inte i skalet, trots att skalet ser så fint ut. Spindeln har krupit ut och sitter på annan plats i glaslådan. Men skalet är vackert för det. Lika vackert som det var tidigare. Men, och det är den lilla komplikationen, utan liv.
Kan det finnas något som kallas evangelium men som inte är det?
Uppenbarligen. Gal 1:6-9.
Alltså på samma sätt som det kan finnas "gudar" utan att de är det på riktigt. Och, för att vara tydlig, människor kan vara som gudar utan att alls fatta sin storhet.
Det gäller i spindelteologin att titta under skalet, kanske lyfta och känna efter om det befinns vara för lätt, eftersom det inte finns något innanför. Mycket av det som med stora åthävor tillbjuds oss, är verkligen bara skal. Illusioner, som tv-producenten sa: "Kom ihåg, Dag, att vi på tv ägnar oss åt att skapa illusioner." Jag glömmer det inte.
Kan det finnas kyrkostrukturer som blivit skal?
I så fall ska allt se ut som vanligt men inte vara som vanligt.
Metoden att kolla är den jag tidigare anfört:
Undersöka om det vi lyfter är tungt nog så att det verkar troligt att det finns ett innehåll.
Om det känns för lätt, kolla var den autentiska kyrkostrukturen då gömmer sig. Den finns, men kanske inte där den var tidigare. Saken måste undersökas. Var möter du den tro som trots allt trotts - alltid, överallt och av alla? Gömmer sig det autentiska kyrkoliv du döptes in i någonstans där du inte letat utan nöjt dig med skalet, som låg där den levande spindeln brukade ligga?
Kan det finnas sammanhang som aldrig får ifrågasättas eftersom om det sker, ser vi hur tomt det är under skalet? Det vill vi kanske inte.
Det vore möjligt att säga Macchiariniaffären, KI och avsatta universitetskanslern. Det finns en viss politisk brutalitet i hanterandet av Harriet m fl.
"Så går det till i politiken och företagsvärlden", som Anders Wejryd sa.
Men det kan räcka att aktualisera det kyrkopolitiska, en väldigt stor beslutsapparat men vad föder den? Och vad händer om den ifrågasätts?
Kan den stora byråkratin i Kyrkans Hus sättas ifråga och kallas "en herrelös byråkrati som löper amok" -? Jag citerar nu en insiktsfull person och inte mig själv. Kommer det en tid när gråterskorna kliver fram och säger att de borde sett och sagt hur det var långt tidigare? Spindelteologi är en spännande teologi, medge det. Den är en jakt efter livet och en uppgörelse med sken och bländverk.
Men spindelteologi kanske också kan handla om hur spindelnätet drar oss in, fångar oss för att förgöra oss? Den som ogillar spindlar kanske har en insikt att ta vara på?
Jag kan nöja mig med pedofilskandalen någonstans i Växjö stift (Kronobergs län, östra delen) som exempel.
Synden är en vederstygglig verklighet. Den gör oss främmande för allt, för andra, för oss själva, för varandra, och förvandlar det fina till dess motsats. Förvränger och förvänder.
När Modéus II intervjuades i går om den chef på någon nivå i Svenska kyrkan som anhållits för grovt pedofilbrott, fick allmogen höra att biskopen var "bestört och upprörd" (Facebook och Smålandsposten), han var "bestört och sorgsen" (Smålänningen), "alldeles skakad" (SVT Nyheter) samt "bestört och ledsen och chockad" (P4 Kronoberg).
Varför sa han något över huvud taget?
Denna onsdag beskriver Smålandsposten att "hemlighetsmakeriet" kring fallet är "omfattande". Det lämnas inte ens besked om hur mannen ställer sig till anklagelserna. I belastningsregistret har den anhållne en fortkörning på 70-väg år 2015. Annars inget.
Om Modéus II menade att han måste uttala sig, varför sa han inte helt lugnt och stilla att han inte visste mer än vad som framkommit i media, men att han återkommande bett sin syndabekännelse och visste att det är synden som ställer till det så att det blir så här djävligt, som det påstås att det blivit? Han orkade inte ens bli upprörd, kunde han sagt. Bara trött. Han kunde sagt: Maranata.
Sexualiteten är en god gåva, men när den vänds bort från det som är Guds avsikt med den, glädje och kanske barn, så blir det just så här. Han kunde kanske också sagt, att det blir så här när folk inte är tillräckligt flitiga i den äkta sängen. Slöfock är det engelska ordet slowfucker, hade biskopen kunnat säga. Eller inte.
Han hade i vart fall kunnat förmana stiftet och sagt: Ge inte djävulen något tillfälle.
I stället var han bestört och allt det andra ni fick återgett från media som offentliga uttryck för det episkopala känslolivet.
Nu ska jag be att få ge den lustiga repliken. "Svårt fall. Doktorn grät."
Då skrattar vi humoristiskt anlagda, för det är befängt. Ett svårt fall utmanar den medicinska eller kirurgiska yrkeskompetensen, inte doktorns gråt. Skulle doktorn gråta när hon ser blodiga inälvor? Eller ortopeden när han ser en avbruten benpipa?
Om jag i stället skriver: "Svårt fall. Biskopen grät", skrattar ingen.
Jag funderar över detta. Kan förhållandet förklaras med spindelteologi, teologer så invävda i sin samtid att de bara kan tala med den med samtidens enkla slagord och en hållning som säger, att jag vet inte mer än ni? Bestört bara. Då är det spindel men spindel som skal utan innehåll, liv.
Skulle inte biskopen vara så inövad på kampen mot synden, att han inte alls blir chockad, mest nickar när han ser den gamle fienden och är beredd till kamp?
För egen del säger jag mycket enkelt: Det är ett skit, det där med synden.
Så bra att Gud blev människa för att ge synden en match.
Men hur är det med biskopar?
När de får höra att Jesus dog på korset för all världens synd, som han bar med sig upp på korsets trä, blir de då bestörta och ledsna och chockade?
Det borde de bli.
Detta med händelserna på det vi kallar Långfredagen är väl minst sagt snäppet värre än en "kyrklig" chef som är pedofil? Vad som innefattas i begreppet "kyrklig" vet jag f ö inte. Anställd i kyrkosystemet eller formad i och av Svenska kyrkans andliga liv?
Spindelteologi, pröva begreppet.
Alltid får man något att fundera över.
Terrarium heter det, akvariet för spindlar. En dag hade spindeln där blivit två och det är inte roligt att se för den som förknippar terrarier med terrorism. Det finns sådana som gör den kopplingen. Han, som är ansvarig för avdelningen,på Djurkompaniet i Växjö, som finns på I 11-området (lägg namnet Djurkompaniet på minne), skrattade. Det var bara spindeln som ömsat skal. Det som låg bredvid spindeln, som rörde sig, var just skalet, som inte rörde sig. Spindeln var fortfarande bara en.
Här möter en viktig ingång till spindelteologin.
Allt är inte som det först tycks vara.
Livet finns inte i skalet, trots att skalet ser så fint ut. Spindeln har krupit ut och sitter på annan plats i glaslådan. Men skalet är vackert för det. Lika vackert som det var tidigare. Men, och det är den lilla komplikationen, utan liv.
Kan det finnas något som kallas evangelium men som inte är det?
Uppenbarligen. Gal 1:6-9.
Alltså på samma sätt som det kan finnas "gudar" utan att de är det på riktigt. Och, för att vara tydlig, människor kan vara som gudar utan att alls fatta sin storhet.
Det gäller i spindelteologin att titta under skalet, kanske lyfta och känna efter om det befinns vara för lätt, eftersom det inte finns något innanför. Mycket av det som med stora åthävor tillbjuds oss, är verkligen bara skal. Illusioner, som tv-producenten sa: "Kom ihåg, Dag, att vi på tv ägnar oss åt att skapa illusioner." Jag glömmer det inte.
Kan det finnas kyrkostrukturer som blivit skal?
I så fall ska allt se ut som vanligt men inte vara som vanligt.
Metoden att kolla är den jag tidigare anfört:
Undersöka om det vi lyfter är tungt nog så att det verkar troligt att det finns ett innehåll.
Om det känns för lätt, kolla var den autentiska kyrkostrukturen då gömmer sig. Den finns, men kanske inte där den var tidigare. Saken måste undersökas. Var möter du den tro som trots allt trotts - alltid, överallt och av alla? Gömmer sig det autentiska kyrkoliv du döptes in i någonstans där du inte letat utan nöjt dig med skalet, som låg där den levande spindeln brukade ligga?
Kan det finnas sammanhang som aldrig får ifrågasättas eftersom om det sker, ser vi hur tomt det är under skalet? Det vill vi kanske inte.
Det vore möjligt att säga Macchiariniaffären, KI och avsatta universitetskanslern. Det finns en viss politisk brutalitet i hanterandet av Harriet m fl.
"Så går det till i politiken och företagsvärlden", som Anders Wejryd sa.
Men det kan räcka att aktualisera det kyrkopolitiska, en väldigt stor beslutsapparat men vad föder den? Och vad händer om den ifrågasätts?
Kan den stora byråkratin i Kyrkans Hus sättas ifråga och kallas "en herrelös byråkrati som löper amok" -? Jag citerar nu en insiktsfull person och inte mig själv. Kommer det en tid när gråterskorna kliver fram och säger att de borde sett och sagt hur det var långt tidigare? Spindelteologi är en spännande teologi, medge det. Den är en jakt efter livet och en uppgörelse med sken och bländverk.
Men spindelteologi kanske också kan handla om hur spindelnätet drar oss in, fångar oss för att förgöra oss? Den som ogillar spindlar kanske har en insikt att ta vara på?
Jag kan nöja mig med pedofilskandalen någonstans i Växjö stift (Kronobergs län, östra delen) som exempel.
Synden är en vederstygglig verklighet. Den gör oss främmande för allt, för andra, för oss själva, för varandra, och förvandlar det fina till dess motsats. Förvränger och förvänder.
När Modéus II intervjuades i går om den chef på någon nivå i Svenska kyrkan som anhållits för grovt pedofilbrott, fick allmogen höra att biskopen var "bestört och upprörd" (Facebook och Smålandsposten), han var "bestört och sorgsen" (Smålänningen), "alldeles skakad" (SVT Nyheter) samt "bestört och ledsen och chockad" (P4 Kronoberg).
Varför sa han något över huvud taget?
Denna onsdag beskriver Smålandsposten att "hemlighetsmakeriet" kring fallet är "omfattande". Det lämnas inte ens besked om hur mannen ställer sig till anklagelserna. I belastningsregistret har den anhållne en fortkörning på 70-väg år 2015. Annars inget.
Om Modéus II menade att han måste uttala sig, varför sa han inte helt lugnt och stilla att han inte visste mer än vad som framkommit i media, men att han återkommande bett sin syndabekännelse och visste att det är synden som ställer till det så att det blir så här djävligt, som det påstås att det blivit? Han orkade inte ens bli upprörd, kunde han sagt. Bara trött. Han kunde sagt: Maranata.
Sexualiteten är en god gåva, men när den vänds bort från det som är Guds avsikt med den, glädje och kanske barn, så blir det just så här. Han kunde kanske också sagt, att det blir så här när folk inte är tillräckligt flitiga i den äkta sängen. Slöfock är det engelska ordet slowfucker, hade biskopen kunnat säga. Eller inte.
Han hade i vart fall kunnat förmana stiftet och sagt: Ge inte djävulen något tillfälle.
I stället var han bestört och allt det andra ni fick återgett från media som offentliga uttryck för det episkopala känslolivet.
Nu ska jag be att få ge den lustiga repliken. "Svårt fall. Doktorn grät."
Då skrattar vi humoristiskt anlagda, för det är befängt. Ett svårt fall utmanar den medicinska eller kirurgiska yrkeskompetensen, inte doktorns gråt. Skulle doktorn gråta när hon ser blodiga inälvor? Eller ortopeden när han ser en avbruten benpipa?
Om jag i stället skriver: "Svårt fall. Biskopen grät", skrattar ingen.
Jag funderar över detta. Kan förhållandet förklaras med spindelteologi, teologer så invävda i sin samtid att de bara kan tala med den med samtidens enkla slagord och en hållning som säger, att jag vet inte mer än ni? Bestört bara. Då är det spindel men spindel som skal utan innehåll, liv.
Skulle inte biskopen vara så inövad på kampen mot synden, att han inte alls blir chockad, mest nickar när han ser den gamle fienden och är beredd till kamp?
För egen del säger jag mycket enkelt: Det är ett skit, det där med synden.
Så bra att Gud blev människa för att ge synden en match.
Men hur är det med biskopar?
När de får höra att Jesus dog på korset för all världens synd, som han bar med sig upp på korsets trä, blir de då bestörta och ledsna och chockade?
Det borde de bli.
Detta med händelserna på det vi kallar Långfredagen är väl minst sagt snäppet värre än en "kyrklig" chef som är pedofil? Vad som innefattas i begreppet "kyrklig" vet jag f ö inte. Anställd i kyrkosystemet eller formad i och av Svenska kyrkans andliga liv?
Spindelteologi, pröva begreppet.
Alltid får man något att fundera över.
tisdag 6 september 2016
Läsnjutning
En S-märkt fullmäktigeledamot, man, och en S-märkt ersättare (kvinna) förklarade i Baromteren/OT i går varför Pride behövs i Kalmar. Svenskläraren hade inte gått igenom texten. Den var underhållande för det. Slutsatsen var bäst: "Vi tänker tåga i Prideparaden tills jämlikhet är en självklarhet för alla och överallt. Det är urbota löjligt och korkat att kalla det ett jippo, eftersom det i första hand är ett statement."
Vi, som tänker att livet är underbart, blir alltid glada när argumenten för att livet verkligen är sådant ställs fram. Det där med att de arma människorna måste paradera på väg mot ett absolut tillstånd, jämlikhet för alla överallt, skapar ett bibliskt känt problem. Konfirmanderna brukade uppskatta att fundera över om de 40 sammansvurna dog av törst och hunger. Apg 23:13. Minns nu: inte ett jippo utan ett statement!
Jag läser församlingsblad också.
Jag läser med frågan vad i allt som erbjuds som lockar mig. Oftast är svaren "föga" eller "intet". Detaljerna blir intressanta.
En församling annonserar morgonmässa en gång i månaden. "Alla som vill i pastoratet" välkomnas Vilka äro dessa? "frivilliga, förtroendevalda, nyfikna, frukostsugna". Vad får man göra? "Här får man träffa oss i personalen och vi kan samtala om olika frågor som rör oss alla. Alla är välkomna!"
Men hur var det med mässan?
Jo, "vi inleder 08.00 med morgonmässa i kyrkan. Hjärtligt välkomna!"
Inleder vad då?
I, säg, högkyrkliga församlingar är det mässa på morgonen och eftersom folk ska skynda till jobbet så finns det chans att äta en snabb frukost innan arbetsdag/skoldag. Men det är ingen tvekan om vad som är själva grejen och det trumpetas inte att alla är välkomna eller hjärtligt välkomna för det vet de. Prästen säger så: "Kom nu är allt tillrett". Det räcker.
Det är högsäsong för kyrkliga informationsblad.
I bladet Trovärdigt från något som kallar sig "Svenska kyrkan Växjö" läser jag om "vårt stora utbud av gudstjänster".
Utbud?
Något har hänt. Jag kollade det som kallas "utbud" i Ormesberga kyrka (som ingår i "Svenska kyrkan Växjö) under perioden 29 augusti - 23 oktober. Där var ingenting. Verksamhetsrådet och församlingsrådet hade tydligen fattat det beslutet. Rätt eller fel, finns det folk kvar i bygden som tar sig till kyrkan? Men jag ser i det bilagda häftet PåGång att församlingsborna manas att besöka "vår hemsida eller kontakta någon av oss anställda så ser vi fram emot att försöka hjälpa just dig att hitta rätt!" Det låter något.
Jag ser väldigt mycket av välvilja i de kyrkliga bladen, men när en misstanke att det endast sägs lite om Jesus. Nå, på sidan 13 i Trovärdigt dyker han upp. Jesus gav ett löfte i dopet, men det är inte enkelt att föja Jesus, får jag också veta, "tvärtom". Dopet behandlas som löfte och tecken. Det är klart att sura och illvilliga högkyrkliga präster undrar om inte dopet är den nya födelsens bad. Sakramental realism saknas och jag tycker att det är besvärande, all välvilja till trots.
I stort märker jag att den kyrkliga informationsskriften inte lockar mig med något. Det är ett problem - men är det verkligen jag som är problemet?
Domprosten Petersson påstår: "Vi vet inte vad som kommer, vi vet bara vad vi har nu."
Är det riktigt sant?
Jag trodde vi visste, att Herren Jesus kommer. Snart, säger han. Sekundsnabbt, förtydligar jag. Och snabbar han sig inte, kommer döden före. Det kan man väl veta. Men kan man skriva det i ett kyrkligt informationsblad utan att utlösa nedstämdhet? Jag vet inte. Tänk om det i höst blir ett hybridkrig och en ny flyktingkatastrof och allmänt omtumlande och den samhällsförändring som kommer ur detta. Om någon om 20-30 år hittar de välvilliga församlingspublikationerna och undrar hur det var före katastrofen, så finner de att i de kyrkliga bladen och i det kyrkliga livet, fanns det inte en susning om vad som komma skulle. I efterhand kommer detta att kommenteras. Ungefär som man i Ryssland år 1917 fattade att det som skulle gjorts, inte gjordes år 1905. Det var då den ryska ortodoxa kyrkan la allt krut på debatten om gudstjänstreformer.
Var detta läsande i de kyrkliga publikationerna verkligen läsnjutning?
Självfallet.
Eländighetsforskning är som all annan forskning en forskning som präglas av heuristisk yra.
Jag känner mig inte så lite yr.
Till det jag inte njuter av är de sakliga och tydliga uppföljningarna på Antjes artikel i SvD.
Det här drar i väg och jag undrar egentligen hur detta ska sluta. Det är inte så enkelt där högst uppe i det kyrkliga, det fattar jag. Har anden kommit ut ur flaskan?
Vad man än tycker, här är två artiklar att lägga märke till. I SvD och i Expressen gör Patrik Pettersson och Sofia Lilly Jönsson tydliga genomgångar.
Nu vill jag veta vad som faktiskt står i de förfärliga twitterinläggen. Om det är snedcitat i det vi kan kolla och den utpekade skribenten med sakskäl bestrida och läser kritiken om hur alla som skriver något tyckas klassas som "nättroll", hur är det då med det andra, inläggen på twitter, som refereras till. De är faktiskt offentliga. Vill någon ta fram dem åt oss?
http://www.expressen.se/kultur/allt-handlar-inte-om-dig-antje-jackelen/
På fredag är det ju IBYPABD. International Buy Your Priest A Beer Day.
Redaktören Sofia Lilly Jönsson kan inte bjudas med anledning av dagen i alla fall. Det får hon inte ta personligt. Bjuder någon henne, går det på vanlig omsorgskvot.
Patrik Pettersson får nog se upp, för många vill bjuda honom på öl på fredag.
Han är ju präst och det är präster som av tacksamma församlingsbor (och andra!) ska bjudas å denna högtidsdag. Från i år har den fast datum (det blev ju så invecklat förra året!).
Ni får nog boka tid och plats med honom i Stockholm.
Kyrkans Hus sörjer för Antje i Uppsala, antar jag. Och Heinz.
Själv är jag bortrest och ser Max Raabe och Palastorchester i Malmö, men en öl bjuds jag nog på.
Minst.
Vi, som tänker att livet är underbart, blir alltid glada när argumenten för att livet verkligen är sådant ställs fram. Det där med att de arma människorna måste paradera på väg mot ett absolut tillstånd, jämlikhet för alla överallt, skapar ett bibliskt känt problem. Konfirmanderna brukade uppskatta att fundera över om de 40 sammansvurna dog av törst och hunger. Apg 23:13. Minns nu: inte ett jippo utan ett statement!
Jag läser församlingsblad också.
Jag läser med frågan vad i allt som erbjuds som lockar mig. Oftast är svaren "föga" eller "intet". Detaljerna blir intressanta.
En församling annonserar morgonmässa en gång i månaden. "Alla som vill i pastoratet" välkomnas Vilka äro dessa? "frivilliga, förtroendevalda, nyfikna, frukostsugna". Vad får man göra? "Här får man träffa oss i personalen och vi kan samtala om olika frågor som rör oss alla. Alla är välkomna!"
Men hur var det med mässan?
Jo, "vi inleder 08.00 med morgonmässa i kyrkan. Hjärtligt välkomna!"
Inleder vad då?
I, säg, högkyrkliga församlingar är det mässa på morgonen och eftersom folk ska skynda till jobbet så finns det chans att äta en snabb frukost innan arbetsdag/skoldag. Men det är ingen tvekan om vad som är själva grejen och det trumpetas inte att alla är välkomna eller hjärtligt välkomna för det vet de. Prästen säger så: "Kom nu är allt tillrett". Det räcker.
Det är högsäsong för kyrkliga informationsblad.
I bladet Trovärdigt från något som kallar sig "Svenska kyrkan Växjö" läser jag om "vårt stora utbud av gudstjänster".
Utbud?
Något har hänt. Jag kollade det som kallas "utbud" i Ormesberga kyrka (som ingår i "Svenska kyrkan Växjö) under perioden 29 augusti - 23 oktober. Där var ingenting. Verksamhetsrådet och församlingsrådet hade tydligen fattat det beslutet. Rätt eller fel, finns det folk kvar i bygden som tar sig till kyrkan? Men jag ser i det bilagda häftet PåGång att församlingsborna manas att besöka "vår hemsida eller kontakta någon av oss anställda så ser vi fram emot att försöka hjälpa just dig att hitta rätt!" Det låter något.
Jag ser väldigt mycket av välvilja i de kyrkliga bladen, men när en misstanke att det endast sägs lite om Jesus. Nå, på sidan 13 i Trovärdigt dyker han upp. Jesus gav ett löfte i dopet, men det är inte enkelt att föja Jesus, får jag också veta, "tvärtom". Dopet behandlas som löfte och tecken. Det är klart att sura och illvilliga högkyrkliga präster undrar om inte dopet är den nya födelsens bad. Sakramental realism saknas och jag tycker att det är besvärande, all välvilja till trots.
I stort märker jag att den kyrkliga informationsskriften inte lockar mig med något. Det är ett problem - men är det verkligen jag som är problemet?
Domprosten Petersson påstår: "Vi vet inte vad som kommer, vi vet bara vad vi har nu."
Är det riktigt sant?
Jag trodde vi visste, att Herren Jesus kommer. Snart, säger han. Sekundsnabbt, förtydligar jag. Och snabbar han sig inte, kommer döden före. Det kan man väl veta. Men kan man skriva det i ett kyrkligt informationsblad utan att utlösa nedstämdhet? Jag vet inte. Tänk om det i höst blir ett hybridkrig och en ny flyktingkatastrof och allmänt omtumlande och den samhällsförändring som kommer ur detta. Om någon om 20-30 år hittar de välvilliga församlingspublikationerna och undrar hur det var före katastrofen, så finner de att i de kyrkliga bladen och i det kyrkliga livet, fanns det inte en susning om vad som komma skulle. I efterhand kommer detta att kommenteras. Ungefär som man i Ryssland år 1917 fattade att det som skulle gjorts, inte gjordes år 1905. Det var då den ryska ortodoxa kyrkan la allt krut på debatten om gudstjänstreformer.
Var detta läsande i de kyrkliga publikationerna verkligen läsnjutning?
Självfallet.
Eländighetsforskning är som all annan forskning en forskning som präglas av heuristisk yra.
Jag känner mig inte så lite yr.
Till det jag inte njuter av är de sakliga och tydliga uppföljningarna på Antjes artikel i SvD.
Det här drar i väg och jag undrar egentligen hur detta ska sluta. Det är inte så enkelt där högst uppe i det kyrkliga, det fattar jag. Har anden kommit ut ur flaskan?
Vad man än tycker, här är två artiklar att lägga märke till. I SvD och i Expressen gör Patrik Pettersson och Sofia Lilly Jönsson tydliga genomgångar.
Nu vill jag veta vad som faktiskt står i de förfärliga twitterinläggen. Om det är snedcitat i det vi kan kolla och den utpekade skribenten med sakskäl bestrida och läser kritiken om hur alla som skriver något tyckas klassas som "nättroll", hur är det då med det andra, inläggen på twitter, som refereras till. De är faktiskt offentliga. Vill någon ta fram dem åt oss?
http://www.expressen.se/kultur/allt-handlar-inte-om-dig-antje-jackelen/
På fredag är det ju IBYPABD. International Buy Your Priest A Beer Day.
Redaktören Sofia Lilly Jönsson kan inte bjudas med anledning av dagen i alla fall. Det får hon inte ta personligt. Bjuder någon henne, går det på vanlig omsorgskvot.
Patrik Pettersson får nog se upp, för många vill bjuda honom på öl på fredag.
Han är ju präst och det är präster som av tacksamma församlingsbor (och andra!) ska bjudas å denna högtidsdag. Från i år har den fast datum (det blev ju så invecklat förra året!).
Ni får nog boka tid och plats med honom i Stockholm.
Kyrkans Hus sörjer för Antje i Uppsala, antar jag. Och Heinz.
Själv är jag bortrest och ser Max Raabe och Palastorchester i Malmö, men en öl bjuds jag nog på.
Minst.
måndag 5 september 2016
Giftpilarna
I tryckta SvD Hette det att "Giftpilar på nätet tystar dialog". Antje Jackelén byter strategi och använder i fortsättningen twitter för att informera, inte kommunicera. Det fanns en tid då hon fick mersmak av twitter. Nu får hon avsmak. Men Svenska kyrkan skulle ju vara en aktiv spelare på sociala medier? Och Antje fick väl utmärkelser för sin kommunikation? Nu är det något som inte passar, dvs blivit opassande.
"När flera hundra på en dag tar heder och ära av en och sparkar sanningen med fötterna, då känns det som en invasion i kroppen. Du måste uppbåda en enorm energi för att hålla emot och för att upprätthålla din integritet."
Man kan förstå detta om Antje utsatts för "en twitterstorm med flera hundra förolämpande, osanna, oseriösa och hatiska kommentarer per dygn."
Fenomenet är dock ingenting nytt.
GA Danell och Bertil Gärtner fick motsvarande och rätt många prästfamiljer med den skillnaden, att det då var insändare, politiska kampanjer och löpsedlar, som nådde alla. Det var inte kommentarer i skumrask av nättroll utan uppställningar. ALLLA tog del av det som sanningslöst kunde sägas. Och Bertil svarade med ett "hallå" i telefonen för att kunna sortera bort de mest vanvettiga uppringarna. Detta var hans och Margit Gärtner vardag
Jag säger bara prästval om bilden i sin helhet ska målas. Man ska kanske läsa Matt 5:11 för att förstå sammanhanget. Fenomenet är verkligen inte nytt, bara arenan. Och prästbarnen fick sin beskärda del av eländet - och mer än så. Jag dristar mig tänka att många prästbarn hållit tyst om hur det var i skolan understundom därför att de inte ville lägga sten på börda. 30 år senare berättar de. Många fick verkligen utstå mer än hat på twitter. De skulle varit tacksamma om hatet funnits där och inte i vardagens vedermödor och på löpsedlar.
De anonyma breven hörde till. En dag kom ett sådant. Jag skulle prata med prosten Pehr samma dag om något annat och kom i på hans tjänsterum. Där låg ett likadant brev, jag kände igen handstilen på kuvertet. "Får du också sådana?", sa jag. ""Ja,", sa prosten, " och såna brev gör vi så här med", rev itu det och kastade det i papperskorgen.
Nu är det dock så väl ordnat i Svenska kyrkan att till skillnad från anonyma brev, som kastats, finns en offentlighetsprincip som innebär att alla tweets kan begäras fram och analyseras av pigga journalister.
Jag frågade rättschefen tidigare och ja, tweets till ärkebiskopen är offentlig handling.
Hur har hatet och hoten formulerats? Tryck ut materialet. Vad tvingas Antje läsa?
Vi kan inte heller bortse från frågan hur hennes stab tydligen misslyckas med att backa upp henne och hålla henne från det, som blir en fysisk plåga och giftpilar som gör henne sjuk. (Ordna för chefen först, har somliga av oss tidigare vapenföra fått lära oss!)
Är det sant att hon med barn och barnbarn mordhotats? I så fall måste några inlägg på twitter omedelbart till polisen och hur är vår egen säkerhet kring biskoparna egentligen? För Antje ter sig twitter "som rena avrättningsplatsen". Då är det illa. Borde inte Kyrkans Hus fungera som skydd för ärkebiskopen? Hon ska väl inte behöva vara förbryllad över "sina" nättrakasserare utan i stället förstå deras tankevärld och därmed kunna distansera sig?
Vilken kategori som delger sina synpunkter till Antje tycks framgå när skrivarna karaktäriseras som kristenhetens och svenskhetens försvarare men samtidigt som några som har svårt med jämställdhet och medmänsklighet.
Det kan bli riktigt intressanta artiklar i Kyrkans Tidning eller i svensk press. Undersök.
Låt forskarna i Kyrkans Hus analysera stämningarna.
Nog finns det mycken information att hämta här för att förstå samtid och samhälle. Detta är nödvändigt. Som alla andra troll spricker också nättrollen i ljuset.
När jag läste Antje saknade jag Morsan.
Hon har snart varit 19 år död, men nu hade jag behövt henne för att fråga om Antjes text. Hon spelar det som kallas "kvinnokortet". Jag tycker mig inte att minnas att Morsan, provinsialläkare, gjorde det. Hon spelade det professionella kortet. Hon såg orättvisorna, men gnällde inte. Hon backade upp unga läkare - oavsett kön. Jag antar att hon uppmuntrade unga kvinnliga läkare att kompetensutveckla sig. Men det gällde ambitiösa manliga också. Tror jag.
Vad hade Morsan sagt om en ärkebiskop som uppfattar att hon 1. agerar från ett underläge och 2. nålas fast i påståendet att hon inte skulle tåla kritik när hon påtalar att hon utsatts för orättvis behandling och att detta 3. är en kvinnofråga och 4. en fråga om kvinnors hälsa.
Hade Morsan sagt att det gäller att skaffa sig ett sakligt underlag, t ex jämföra kritiken mot KG Hammar. Var den vänligare?
Och vad hade Morsan svarat om jag med viss upprördhet sagt, att nu ska det talas om orättvis kritik i en kyrka där medkristna i decennier utmålats som något de i all mänsklig svaghet dock icke är - och detta med allmänt gillande?
Antje klagar över att flera hundra tar heder och ära av henne.
Det är väl inte så roligt. Vi kanske skulle komplettera med ett lämpligt bibelord att läsa vid biskopsvigningar. 1 Kor 4:12b-13. Detta är understundom villkoren. Just nu betalas en tilltagen lön till ärkebiskopen eftersom det är så. Apostlarna hade det inte så väl förspänt. En shitstorm på twitter kanske kunde vara något att längta efter som alternativ till avrättning?
Det finns ett enda sätt att komma vidare. Fram med materialet i ljuset. Dra lärdom av det som skrivs och lägg det därmed på avstånd.
Ungefär som vaktmästaren Margreth sa, när jag från bokhandeln Arken (som hade bilden i skyltfönstret) köpte Marianne Väpnargårds bild av Gärtner (med penis i mitran), Martling, Strandberg och mig själv (tecknad fariseiskt smal...) när vi bar ut en naken kvinnlig präst. Caroline Krook hörde till Väpnargårds uppbackare. Jag köpte, ramade in och satte bilden på väggen. "Det var ditt enda sätt att hantera bilden." Vad de medkristna sa? Anna Karin Hammar försvarade bilden, tills sr Inger nog tryckte tillbaka. Mucka inte med nunnor, det säger jag bara. Det andra var tystnad.
Ibland tycker jag en del förhållanden i Svenska kyrkan är ynkliga. Ska jag ringa syster Kerstin och höra henne fälla sin replik "Det är inte mycket di fina di tål" -? Det är en gammal replik från Lunds stift, förstår jag. Man behöver inte tåla allt heller. Fram med alla tweets i ljuset. Spräck nättrollen!
Ska man bilda sig, och det ska man, kan boken Värstingkristna i drevet läsas. (Artos 2010). Jag skrev kapitlet Skräckslagna sexualneurotiker, (s 87-116). Till sockenbiblioteket med språng!
"När flera hundra på en dag tar heder och ära av en och sparkar sanningen med fötterna, då känns det som en invasion i kroppen. Du måste uppbåda en enorm energi för att hålla emot och för att upprätthålla din integritet."
Man kan förstå detta om Antje utsatts för "en twitterstorm med flera hundra förolämpande, osanna, oseriösa och hatiska kommentarer per dygn."
Fenomenet är dock ingenting nytt.
GA Danell och Bertil Gärtner fick motsvarande och rätt många prästfamiljer med den skillnaden, att det då var insändare, politiska kampanjer och löpsedlar, som nådde alla. Det var inte kommentarer i skumrask av nättroll utan uppställningar. ALLLA tog del av det som sanningslöst kunde sägas. Och Bertil svarade med ett "hallå" i telefonen för att kunna sortera bort de mest vanvettiga uppringarna. Detta var hans och Margit Gärtner vardag
Jag säger bara prästval om bilden i sin helhet ska målas. Man ska kanske läsa Matt 5:11 för att förstå sammanhanget. Fenomenet är verkligen inte nytt, bara arenan. Och prästbarnen fick sin beskärda del av eländet - och mer än så. Jag dristar mig tänka att många prästbarn hållit tyst om hur det var i skolan understundom därför att de inte ville lägga sten på börda. 30 år senare berättar de. Många fick verkligen utstå mer än hat på twitter. De skulle varit tacksamma om hatet funnits där och inte i vardagens vedermödor och på löpsedlar.
De anonyma breven hörde till. En dag kom ett sådant. Jag skulle prata med prosten Pehr samma dag om något annat och kom i på hans tjänsterum. Där låg ett likadant brev, jag kände igen handstilen på kuvertet. "Får du också sådana?", sa jag. ""Ja,", sa prosten, " och såna brev gör vi så här med", rev itu det och kastade det i papperskorgen.
Nu är det dock så väl ordnat i Svenska kyrkan att till skillnad från anonyma brev, som kastats, finns en offentlighetsprincip som innebär att alla tweets kan begäras fram och analyseras av pigga journalister.
Jag frågade rättschefen tidigare och ja, tweets till ärkebiskopen är offentlig handling.
Hur har hatet och hoten formulerats? Tryck ut materialet. Vad tvingas Antje läsa?
Vi kan inte heller bortse från frågan hur hennes stab tydligen misslyckas med att backa upp henne och hålla henne från det, som blir en fysisk plåga och giftpilar som gör henne sjuk. (Ordna för chefen först, har somliga av oss tidigare vapenföra fått lära oss!)
Är det sant att hon med barn och barnbarn mordhotats? I så fall måste några inlägg på twitter omedelbart till polisen och hur är vår egen säkerhet kring biskoparna egentligen? För Antje ter sig twitter "som rena avrättningsplatsen". Då är det illa. Borde inte Kyrkans Hus fungera som skydd för ärkebiskopen? Hon ska väl inte behöva vara förbryllad över "sina" nättrakasserare utan i stället förstå deras tankevärld och därmed kunna distansera sig?
Vilken kategori som delger sina synpunkter till Antje tycks framgå när skrivarna karaktäriseras som kristenhetens och svenskhetens försvarare men samtidigt som några som har svårt med jämställdhet och medmänsklighet.
Det kan bli riktigt intressanta artiklar i Kyrkans Tidning eller i svensk press. Undersök.
Låt forskarna i Kyrkans Hus analysera stämningarna.
Nog finns det mycken information att hämta här för att förstå samtid och samhälle. Detta är nödvändigt. Som alla andra troll spricker också nättrollen i ljuset.
När jag läste Antje saknade jag Morsan.
Hon har snart varit 19 år död, men nu hade jag behövt henne för att fråga om Antjes text. Hon spelar det som kallas "kvinnokortet". Jag tycker mig inte att minnas att Morsan, provinsialläkare, gjorde det. Hon spelade det professionella kortet. Hon såg orättvisorna, men gnällde inte. Hon backade upp unga läkare - oavsett kön. Jag antar att hon uppmuntrade unga kvinnliga läkare att kompetensutveckla sig. Men det gällde ambitiösa manliga också. Tror jag.
Vad hade Morsan sagt om en ärkebiskop som uppfattar att hon 1. agerar från ett underläge och 2. nålas fast i påståendet att hon inte skulle tåla kritik när hon påtalar att hon utsatts för orättvis behandling och att detta 3. är en kvinnofråga och 4. en fråga om kvinnors hälsa.
Hade Morsan sagt att det gäller att skaffa sig ett sakligt underlag, t ex jämföra kritiken mot KG Hammar. Var den vänligare?
Och vad hade Morsan svarat om jag med viss upprördhet sagt, att nu ska det talas om orättvis kritik i en kyrka där medkristna i decennier utmålats som något de i all mänsklig svaghet dock icke är - och detta med allmänt gillande?
Antje klagar över att flera hundra tar heder och ära av henne.
Det är väl inte så roligt. Vi kanske skulle komplettera med ett lämpligt bibelord att läsa vid biskopsvigningar. 1 Kor 4:12b-13. Detta är understundom villkoren. Just nu betalas en tilltagen lön till ärkebiskopen eftersom det är så. Apostlarna hade det inte så väl förspänt. En shitstorm på twitter kanske kunde vara något att längta efter som alternativ till avrättning?
Det finns ett enda sätt att komma vidare. Fram med materialet i ljuset. Dra lärdom av det som skrivs och lägg det därmed på avstånd.
Ungefär som vaktmästaren Margreth sa, när jag från bokhandeln Arken (som hade bilden i skyltfönstret) köpte Marianne Väpnargårds bild av Gärtner (med penis i mitran), Martling, Strandberg och mig själv (tecknad fariseiskt smal...) när vi bar ut en naken kvinnlig präst. Caroline Krook hörde till Väpnargårds uppbackare. Jag köpte, ramade in och satte bilden på väggen. "Det var ditt enda sätt att hantera bilden." Vad de medkristna sa? Anna Karin Hammar försvarade bilden, tills sr Inger nog tryckte tillbaka. Mucka inte med nunnor, det säger jag bara. Det andra var tystnad.
Ibland tycker jag en del förhållanden i Svenska kyrkan är ynkliga. Ska jag ringa syster Kerstin och höra henne fälla sin replik "Det är inte mycket di fina di tål" -? Det är en gammal replik från Lunds stift, förstår jag. Man behöver inte tåla allt heller. Fram med alla tweets i ljuset. Spräck nättrollen!
Ska man bilda sig, och det ska man, kan boken Värstingkristna i drevet läsas. (Artos 2010). Jag skrev kapitlet Skräckslagna sexualneurotiker, (s 87-116). Till sockenbiblioteket med språng!
söndag 4 september 2016
Kaninteologi
Det är söndag och därför ingen kommentar om att Antje Jackelén byter twitterstrategi.
Jag satsar på kaninteologin i stället.
Vi är med kaniner. Det började blygsamt, när en butiksföreståndare vid Djurkompaniet i Växjö tyckte att en lite fin kanin borde hem till oss. Vi gjorde en deal. Torkskåp och kanin. Vi blev med en kanin men (ännu?) inget torkskåp. Vi talar om 10 månader senare. Aslan heter kaninhannen. Först skulle han ha ett bibliskt namn. Onan, föreslog jag. Då kunde vi skaffa en hona som kunde heta Kaninhonan. Så blev det inte.
Nu dröjde det inte länge förrän det likväl vore bra med en kanin till. En hona. Då kunde det bli kaninungar som var bättre än de industriuppfödda. Butikschefen tänkte på kundkretsen. Det blev så.
Det blev som det blev. Kaniners kärleksliv är inte komplicerat med blommor, choklad, vin, fina middagar och annat sådant. Jag såg inte hur det gick till, men det var en snabbt avklarad historia. En kaninhona är dräktig 28-35 dagar, de flesta föder dag 31. Det gjorde Elsa, kaninhonan. En morgon låg fem kaninungar i boet och Elsa tycktes helt obekymrad.
Jag fascinerades.
Hur visste hon hur hon skulle göra och är det inte egendomligt att hon enkelt ordnade detta?
Hon plockade hår från pälsen och bäddade ner ungarna. De fick mat på natten och så har det gått dryga två veckor.
Jag, som kan förfalla till fromsinthet, blev lite tagen av undret i skapelsen, jag menar nu det där med att skåda undren i Guds lag. Det låg fem kaninungar i en hög och de växte snabbt, fick syn och päls. Den enda förändringen med kaninmamman Elsa var att hon blev keligare än tidigare. Och jag funderar på vad som ligger nedlagt i skapelsen av medvetande. Hon visste vad hon skulle göra. Programmerad, liksom.
Jag fick för mig att människor har ett heligt och dunkelt minne nedlagt i sig, programmerade för tro. Alla människor. Det gestaltas på olika sätt - som visioner om ett bättre samhälle inte minst eftersom människor fattar att vi inte är skapade till elände. När människor på allvar hör evangeliet, kan det skapa det nya, dvs insikten att här sägs något som vi anat. Och till korsdebatten borde höra inte att korset är ett universellt tecken så mycket som att Gud korsmärkt tillvaron från början. Kyrkans katolicitet, den nödvändiga för utan den ingen Kyrka, uttrycker detta universella, där djup ropar till djup men där också sanningsfrågor ställs.
I går fick jag på stort uppslagen insändarplats i Smålandsposten veta att Modéus II har bättre uppkoppling mot Gud. Det är inte bara en underlig ämbetssyn. Det är helt enkelt inte sant. Det var HBT-Liberalerna som for vilse i svar till KD-politikern i Alvesta. De gav dock inga vetenskapliga referenser för att styrka sin mening att KD-politikern hade fel. Konstigt. Ska teologi, ideologi och filosofi ersätta medicinsk forskning? Tro i stället för vetande. Här är den kyrkliga hållningen en helt annan. Kyrkan bygger universitet och tror på möjligheten till systematiserat vetande. Det ena hör ihop med det andra och också kaniner kan fungera som trons vittnen.
Nu hoppar fem kaninungar runt i buren. När de sover ligger de i en hög. Det fascinerar mig också. Den kristna gemenskapen finns till för att ge värme och trygghet. Den är en trons gemenskap som också är förutsättning och livsbetingelse för tron. Jag går in i det s k kaninrummet och mediterar över kaninansamlingen.
Hur blir det när kaninerna ska till andra familjer?
Det återstår att se. Detta är kallelsens villkor. Kristna och kaniner lika behövs de i världen för att ge glädje åt fler.
Hundar kan man ha i sängen, inte kaniner. De är inte rumsrena.
Vår kooikerhund Lovis ger dock lekinvinter när Aslan hoppar runt på köksgolvet. Det fattar inte Aslan. Han ser bara något större som kastar sig på golvet och ser glad ut. Nja, fattar han ens att det är ett glatt monster som lägger sig framför honom?
Förstår jag butikschefens ambitioner rätt om hon avser att prägla en kaninunge på Lovis?
Ska vi i fortsättningen ha tre kaniner?
Foxterriern vill inte leka med kaninen. Hon vill döda. Inte ens detta fattar Aslan riktigt.
Nu tror jag dock att jag denna vänliga söndag hamnade utanför teologin och rakt in i kyrkopolitiken. Bäst att sätta sig i bilen för att ta sig till Göteryd och Pjätteryd där det är högmässa kl 10 resp kl 14.
Jag satsar på kaninteologin i stället.
Vi är med kaniner. Det började blygsamt, när en butiksföreståndare vid Djurkompaniet i Växjö tyckte att en lite fin kanin borde hem till oss. Vi gjorde en deal. Torkskåp och kanin. Vi blev med en kanin men (ännu?) inget torkskåp. Vi talar om 10 månader senare. Aslan heter kaninhannen. Först skulle han ha ett bibliskt namn. Onan, föreslog jag. Då kunde vi skaffa en hona som kunde heta Kaninhonan. Så blev det inte.
Nu dröjde det inte länge förrän det likväl vore bra med en kanin till. En hona. Då kunde det bli kaninungar som var bättre än de industriuppfödda. Butikschefen tänkte på kundkretsen. Det blev så.
Det blev som det blev. Kaniners kärleksliv är inte komplicerat med blommor, choklad, vin, fina middagar och annat sådant. Jag såg inte hur det gick till, men det var en snabbt avklarad historia. En kaninhona är dräktig 28-35 dagar, de flesta föder dag 31. Det gjorde Elsa, kaninhonan. En morgon låg fem kaninungar i boet och Elsa tycktes helt obekymrad.
Jag fascinerades.
Hur visste hon hur hon skulle göra och är det inte egendomligt att hon enkelt ordnade detta?
Hon plockade hår från pälsen och bäddade ner ungarna. De fick mat på natten och så har det gått dryga två veckor.
Jag, som kan förfalla till fromsinthet, blev lite tagen av undret i skapelsen, jag menar nu det där med att skåda undren i Guds lag. Det låg fem kaninungar i en hög och de växte snabbt, fick syn och päls. Den enda förändringen med kaninmamman Elsa var att hon blev keligare än tidigare. Och jag funderar på vad som ligger nedlagt i skapelsen av medvetande. Hon visste vad hon skulle göra. Programmerad, liksom.
Jag fick för mig att människor har ett heligt och dunkelt minne nedlagt i sig, programmerade för tro. Alla människor. Det gestaltas på olika sätt - som visioner om ett bättre samhälle inte minst eftersom människor fattar att vi inte är skapade till elände. När människor på allvar hör evangeliet, kan det skapa det nya, dvs insikten att här sägs något som vi anat. Och till korsdebatten borde höra inte att korset är ett universellt tecken så mycket som att Gud korsmärkt tillvaron från början. Kyrkans katolicitet, den nödvändiga för utan den ingen Kyrka, uttrycker detta universella, där djup ropar till djup men där också sanningsfrågor ställs.
I går fick jag på stort uppslagen insändarplats i Smålandsposten veta att Modéus II har bättre uppkoppling mot Gud. Det är inte bara en underlig ämbetssyn. Det är helt enkelt inte sant. Det var HBT-Liberalerna som for vilse i svar till KD-politikern i Alvesta. De gav dock inga vetenskapliga referenser för att styrka sin mening att KD-politikern hade fel. Konstigt. Ska teologi, ideologi och filosofi ersätta medicinsk forskning? Tro i stället för vetande. Här är den kyrkliga hållningen en helt annan. Kyrkan bygger universitet och tror på möjligheten till systematiserat vetande. Det ena hör ihop med det andra och också kaniner kan fungera som trons vittnen.
Nu hoppar fem kaninungar runt i buren. När de sover ligger de i en hög. Det fascinerar mig också. Den kristna gemenskapen finns till för att ge värme och trygghet. Den är en trons gemenskap som också är förutsättning och livsbetingelse för tron. Jag går in i det s k kaninrummet och mediterar över kaninansamlingen.
Hur blir det när kaninerna ska till andra familjer?
Det återstår att se. Detta är kallelsens villkor. Kristna och kaniner lika behövs de i världen för att ge glädje åt fler.
Hundar kan man ha i sängen, inte kaniner. De är inte rumsrena.
Vår kooikerhund Lovis ger dock lekinvinter när Aslan hoppar runt på köksgolvet. Det fattar inte Aslan. Han ser bara något större som kastar sig på golvet och ser glad ut. Nja, fattar han ens att det är ett glatt monster som lägger sig framför honom?
Förstår jag butikschefens ambitioner rätt om hon avser att prägla en kaninunge på Lovis?
Ska vi i fortsättningen ha tre kaniner?
Foxterriern vill inte leka med kaninen. Hon vill döda. Inte ens detta fattar Aslan riktigt.
Nu tror jag dock att jag denna vänliga söndag hamnade utanför teologin och rakt in i kyrkopolitiken. Bäst att sätta sig i bilen för att ta sig till Göteryd och Pjätteryd där det är högmässa kl 10 resp kl 14.
lördag 3 september 2016
Frimodig kyrka
Jag var med från början när de partipolitiskt obundna alternativen kom till. Det var ALF i Örebro och i Kalmar. Jag stod inte på lokala listor men folk från Två Systrars tog ett stort ansvar och fick mycket skit från partipolitiker. Det erkändes att de behandlat Silvy Elfverson, som valts in, illa. "Styvmoderligt". Hon fick skäll av kyrkoherden också. Det var inte roligt för en enkel församlingspräst, som försökt stimulera människors ansvarstagande. Silvy var född i Örebro och åkte hem ibland. Den vägen fördes insikten vidare att det borde bli en egen lista, ALF. En del trodde att var den kristdemokratiska. Alf Svensson var ju partiets ledare. Men icke!
Efter kyrkomötet 1982, mitt andra, tänkte jag att detta nu var något avslutat. Med den nya valordningen skulle andra väljas in. Så blev det inte. PPO, Partipolitiskt Obundna, blev POSK. Det var fiffigt. Vi höll ihop över de konstlade motsättningarna tills det drevs normaliseringskrav och majoriteten uppfattade att det fanns en minoritet som fungerade som kyrkopolitiskt sänke. Det var då och där POSK förlorade sin svenskkyrkliga själ. Frimodig kyrka bildades. Jag hade trott att detta kyrkopolitiska ansvar var ett färdigt kapitel i mitt liv när jag lämnade kyrkomötet men så var jag efter fyra års frånvaro (fast i Kyrkofondens styrelse) tillbaka i Kyrkomötet. Så har det varit.
2013 års val borde vara mitt sista. Jag tror det finns de i Frimodig kyrka som ser fram emot detta. I går omprövade jag.
Jag ställer upp mot partipolitiseringen ett varv till. Kan Hillary och Trump, som är i min ålder, kandidera till presidentskapet i USA, kan jag kandidera till Kyrkomötet. Om nomineringsgruppen vill ha mig. Det är den som bestämmer. Men i det val som bortom all kristlig rimlighet blir en storståtlig partipolitisk uppställning år 2017, behövs oppositionen.
SD ställer med självpresentationen "största konservativa nomineringsgrupp i kyrkomötet" upp för att samla röster för att göra Svenska kyrkan svensk igen.
De är säkert den största konservativa gruppen.
Frimodig kyrka är den vitalaste radikala nomineringsgruppen. Vi nöjer oss inte med mindre radikalitet än den som ryms i målsättningen att göra Svenska kyrkan Kyrka igen. Skillnaden är tydlig. Och Frimodig kyrka vill inte ha de politiska partierna och deras uppgörelser att ta tid och plats från Svenska kyrkans specifika frågor. De handlar om den reformatoriska grundhållning som ryms i slagordet ad fontes, till källorna! Detta är radikaliteten. Radikal kommer från latinets radix, rot.
Jag läste några av kommentarerna till SD:s utspel.
Då avser jag inte det tal om antifascistisk kamp, som mer handlar om psykologi än politik. Jag läser kommentarer på nätet från en som hatar kristendomen och islam och dess avskyvärda värderingar, jag läser om "bibelrunkare" och hållningen att religion inte har någon plats i ett modernt samhälle. Här har ni SD:s svans, förstår jag. Hatet mot kristendomen får näring av okunskap. Det är illavarslande. Men jag vill alls inte ha partipolitik i det kyrkliga. Då får vi väl ställa upp och markera det, dvs ta debatten.
S har en partistyrelse, som fastställer det kyrkopolitiska programmet. Say no more!
C kämpar på att bland sin åldrade medlemskader hitta folk som kan ställa upp och det blir kanske några av de gamla hemmansägarnas ättlingar, nu på väg mot de 70 som gör en insats men då talar vi inte om folk som under sina liv levt Kyrkans liv. De kommer in för att fatta beslut. En inblick i Centerns tankevärld levererar SvD i dag. Partiets "strävan är en modern kyrka, en kyrka siom utvecklas i samklang med sina medlemmar och civilsamhället", det talas om den "kristna värdegrunden"och, rätt överraskande, hävdar nu centerpartisterna att "relationsförändringen är en garant för en demokratisk, rikstäckande folkkyrka, öppen för alla." Ska man äta soppa med en centerpartist tar man med sig sleven med långa skaftet. Förr var det kyrka-stat-relationen som gav denna öppenhet, nu är det alltså partipolitikerna. När det blir konflikt mellan kyrkoråd och kyrkoherde, vet centerpartisterna hur det ska gå till. "Det är tunga beslut och man måste alltid se till medlemmars och verksamheters bästa." Kyrkan reducerad till medlemmar och verksamhet - då tänker man förening, myndighet eller organisation.
http://www.svd.se/riskabelt-om-kyrkan-isolerar-sig/om/debatt
Så har vi de politiska partier som träder fram under andra beteckningar.
Roligast med Vänstern i Svenska kyrkan, för vad som egentligen är "vänster" är jag oklar över. Jag hör ledamöterna sällan se världen i en spegel, med hjälp av Marx och Hegel, och berätta vad de ser, så att säga.
Nästa roligt med Moderaterna som skulle gestalta sig borgerligt men omgestaltningen innebar ingen riktig förnyelse. I Linköping var det vid förra valet M:s partiexpedition telefonnumret gick till.
Folkpartisterna tar jag inte upp. Gud har behag till barmhärtighet och inte till offer.
Kristdemokraterna är välvilliga, maskerade till oigenkännlighet i ytskiktet men därunder är det KD som vanligt. Vad vill partiet? Ska vi gå i Prideparad eller inte?
POSK litar jag inte på. Gör vi en överenskommelse och tar i hand på den, får vi se överenskommelsen brytas. Säg vad ni vill om det politiska livet, men det är hederligt så att ett handslag gäller. Så inte för POSK.
Frimodig kyrka - är det något att ha? Eva Brunne gick i sociala medier ut och sa att man inte skulle rösta på SD och FK, de som gör skillnad på människor. Det var roligt eftersom Eva sa det. Hon ska i sin välbetalda tjänst göra skillnad på människor. Det gör hon när hon prövar prästkallelser. Hon har betalt för det. Vi andra som funderar över skillnader i kallelser har inte betalt men ställer ändå frågorna. Det handlar i vart fall för somliga av oss om att göra reda i frågan om vad Kyrkans ämbete är i tanke att det är en Guds ordning och det är inte allom givet att klura ut Guds frälsningsrådslut. Än mindre att politiskt göra upp med Kyrkans gamla insikter om detta rådslut! Märkligt också när FK kopplas samman med ämbetsfrågan rakt av. Vi håller på den gamla linjen, den att hålla ihop och vara eniga om vad vi är oeniga om.
Vad har förresten partierna för insikter om det kyrkliga livet. Ska vi be partistyrelsen för S, där Bjereld sitter som adjungerad, att förklara vad som bör göras när konfirmandanmälningarna i Nylöse är fem, i Kortedala tå och i Bergsjö ingen. Eller saknas kompetens för det partipolitiska systemet att hantera den här sortens framtidsfrågor?
I det kyrkopolitiska har jag kommit på en fyrstegsmetod för att analysera prioriteringar.
Så här ser min ut:
Kristen
Evangelisk katolik
Svenskkyrklig
Högkyrklig
Gör självtest.
Och försök testa politikerna som ska ha in att de tänker som den stora majoritet i Svenska kyrkan som sällan eller aldrig går i kyrkan eller att de är nationella. Fyra områden, vilka faller om partiet ska med och självbeskrivningen inte innefattar att man ser sig kristen?
Evangelisk katolik är den som ser reformationen som en kritisk förnyelserörelse, välmotiverad dessutom, men som av pietetsskäl inte vill kallas lutheran (för Luther ville inte ha den sortens anhängare!)
Svenskkyrklig är ett oprecist begrepp. Det kan väl innefatta att man är döpt i Svenska kyrkan, konfirmerad i Svenska kyrkan, utbildad i Svenska kyrkans söndagsskola (Lillklassen, Sveriges Barn) och att man har sitt nätverk där och firar gudstjänst där. Eller?
Högkyrklig är det slarviga begreppet för den som står i idérörelsen Kyrklig Förnyelse. Man kan vara bredkyrklig, frikyrklig och lågkyrklig också, knappast folkkyrklig eftersom folkkyrklighet inte kan vara partibeteckning.
Gör självtestet.
Och fundera över det egna kyrkopolitiska ansvarstagandet nu.
Efter kyrkomötet 1982, mitt andra, tänkte jag att detta nu var något avslutat. Med den nya valordningen skulle andra väljas in. Så blev det inte. PPO, Partipolitiskt Obundna, blev POSK. Det var fiffigt. Vi höll ihop över de konstlade motsättningarna tills det drevs normaliseringskrav och majoriteten uppfattade att det fanns en minoritet som fungerade som kyrkopolitiskt sänke. Det var då och där POSK förlorade sin svenskkyrkliga själ. Frimodig kyrka bildades. Jag hade trott att detta kyrkopolitiska ansvar var ett färdigt kapitel i mitt liv när jag lämnade kyrkomötet men så var jag efter fyra års frånvaro (fast i Kyrkofondens styrelse) tillbaka i Kyrkomötet. Så har det varit.
2013 års val borde vara mitt sista. Jag tror det finns de i Frimodig kyrka som ser fram emot detta. I går omprövade jag.
Jag ställer upp mot partipolitiseringen ett varv till. Kan Hillary och Trump, som är i min ålder, kandidera till presidentskapet i USA, kan jag kandidera till Kyrkomötet. Om nomineringsgruppen vill ha mig. Det är den som bestämmer. Men i det val som bortom all kristlig rimlighet blir en storståtlig partipolitisk uppställning år 2017, behövs oppositionen.
SD ställer med självpresentationen "största konservativa nomineringsgrupp i kyrkomötet" upp för att samla röster för att göra Svenska kyrkan svensk igen.
De är säkert den största konservativa gruppen.
Frimodig kyrka är den vitalaste radikala nomineringsgruppen. Vi nöjer oss inte med mindre radikalitet än den som ryms i målsättningen att göra Svenska kyrkan Kyrka igen. Skillnaden är tydlig. Och Frimodig kyrka vill inte ha de politiska partierna och deras uppgörelser att ta tid och plats från Svenska kyrkans specifika frågor. De handlar om den reformatoriska grundhållning som ryms i slagordet ad fontes, till källorna! Detta är radikaliteten. Radikal kommer från latinets radix, rot.
Jag läste några av kommentarerna till SD:s utspel.
Då avser jag inte det tal om antifascistisk kamp, som mer handlar om psykologi än politik. Jag läser kommentarer på nätet från en som hatar kristendomen och islam och dess avskyvärda värderingar, jag läser om "bibelrunkare" och hållningen att religion inte har någon plats i ett modernt samhälle. Här har ni SD:s svans, förstår jag. Hatet mot kristendomen får näring av okunskap. Det är illavarslande. Men jag vill alls inte ha partipolitik i det kyrkliga. Då får vi väl ställa upp och markera det, dvs ta debatten.
S har en partistyrelse, som fastställer det kyrkopolitiska programmet. Say no more!
C kämpar på att bland sin åldrade medlemskader hitta folk som kan ställa upp och det blir kanske några av de gamla hemmansägarnas ättlingar, nu på väg mot de 70 som gör en insats men då talar vi inte om folk som under sina liv levt Kyrkans liv. De kommer in för att fatta beslut. En inblick i Centerns tankevärld levererar SvD i dag. Partiets "strävan är en modern kyrka, en kyrka siom utvecklas i samklang med sina medlemmar och civilsamhället", det talas om den "kristna värdegrunden"och, rätt överraskande, hävdar nu centerpartisterna att "relationsförändringen är en garant för en demokratisk, rikstäckande folkkyrka, öppen för alla." Ska man äta soppa med en centerpartist tar man med sig sleven med långa skaftet. Förr var det kyrka-stat-relationen som gav denna öppenhet, nu är det alltså partipolitikerna. När det blir konflikt mellan kyrkoråd och kyrkoherde, vet centerpartisterna hur det ska gå till. "Det är tunga beslut och man måste alltid se till medlemmars och verksamheters bästa." Kyrkan reducerad till medlemmar och verksamhet - då tänker man förening, myndighet eller organisation.
http://www.svd.se/riskabelt-om-kyrkan-isolerar-sig/om/debatt
Så har vi de politiska partier som träder fram under andra beteckningar.
Roligast med Vänstern i Svenska kyrkan, för vad som egentligen är "vänster" är jag oklar över. Jag hör ledamöterna sällan se världen i en spegel, med hjälp av Marx och Hegel, och berätta vad de ser, så att säga.
Nästa roligt med Moderaterna som skulle gestalta sig borgerligt men omgestaltningen innebar ingen riktig förnyelse. I Linköping var det vid förra valet M:s partiexpedition telefonnumret gick till.
Folkpartisterna tar jag inte upp. Gud har behag till barmhärtighet och inte till offer.
Kristdemokraterna är välvilliga, maskerade till oigenkännlighet i ytskiktet men därunder är det KD som vanligt. Vad vill partiet? Ska vi gå i Prideparad eller inte?
POSK litar jag inte på. Gör vi en överenskommelse och tar i hand på den, får vi se överenskommelsen brytas. Säg vad ni vill om det politiska livet, men det är hederligt så att ett handslag gäller. Så inte för POSK.
Frimodig kyrka - är det något att ha? Eva Brunne gick i sociala medier ut och sa att man inte skulle rösta på SD och FK, de som gör skillnad på människor. Det var roligt eftersom Eva sa det. Hon ska i sin välbetalda tjänst göra skillnad på människor. Det gör hon när hon prövar prästkallelser. Hon har betalt för det. Vi andra som funderar över skillnader i kallelser har inte betalt men ställer ändå frågorna. Det handlar i vart fall för somliga av oss om att göra reda i frågan om vad Kyrkans ämbete är i tanke att det är en Guds ordning och det är inte allom givet att klura ut Guds frälsningsrådslut. Än mindre att politiskt göra upp med Kyrkans gamla insikter om detta rådslut! Märkligt också när FK kopplas samman med ämbetsfrågan rakt av. Vi håller på den gamla linjen, den att hålla ihop och vara eniga om vad vi är oeniga om.
Vad har förresten partierna för insikter om det kyrkliga livet. Ska vi be partistyrelsen för S, där Bjereld sitter som adjungerad, att förklara vad som bör göras när konfirmandanmälningarna i Nylöse är fem, i Kortedala tå och i Bergsjö ingen. Eller saknas kompetens för det partipolitiska systemet att hantera den här sortens framtidsfrågor?
I det kyrkopolitiska har jag kommit på en fyrstegsmetod för att analysera prioriteringar.
Så här ser min ut:
Kristen
Evangelisk katolik
Svenskkyrklig
Högkyrklig
Gör självtest.
Och försök testa politikerna som ska ha in att de tänker som den stora majoritet i Svenska kyrkan som sällan eller aldrig går i kyrkan eller att de är nationella. Fyra områden, vilka faller om partiet ska med och självbeskrivningen inte innefattar att man ser sig kristen?
Evangelisk katolik är den som ser reformationen som en kritisk förnyelserörelse, välmotiverad dessutom, men som av pietetsskäl inte vill kallas lutheran (för Luther ville inte ha den sortens anhängare!)
Svenskkyrklig är ett oprecist begrepp. Det kan väl innefatta att man är döpt i Svenska kyrkan, konfirmerad i Svenska kyrkan, utbildad i Svenska kyrkans söndagsskola (Lillklassen, Sveriges Barn) och att man har sitt nätverk där och firar gudstjänst där. Eller?
Högkyrklig är det slarviga begreppet för den som står i idérörelsen Kyrklig Förnyelse. Man kan vara bredkyrklig, frikyrklig och lågkyrklig också, knappast folkkyrklig eftersom folkkyrklighet inte kan vara partibeteckning.
Gör självtestet.
Och fundera över det egna kyrkopolitiska ansvarstagandet nu.
fredag 2 september 2016
Vi är många
Gårdagens lilla frågesport. 2 Churchill 3. Hitler och 4 Stalin. Men vem var 1? Per Albin och Mussolini är på förslag. Nu kunde Per Albin fatta beslut och det kunde Mussolini också. Per Albin röjde upp med KG Ossian-Nilsson och Mussolini med d'Annunzio t ex. Eisenhower var mannen.
Lite roligt ska man ha - och problemet löstes skickligt av somliga genom att styra bort från person till parti. Nu till detta att vi är många.
Vi är tusenden och det där att "vi är tusenden" ska sjungas 12 gånger om på slutet. Ni minns väl Tältprojektet. Men vi är tusenden också i det kyrkliga. Vi säger att det här inte längre går.
Jag läste Kyrkans Tidning i går.
Resultatet blev det som brukar uppstå i mig. På stiftssidan beskrevs i ord och bild hur ett åttiotal förtronedevalda målar framtidsbilder. Det är gruppindelning, gruppsamtal och redovisning. De förtroendevalda tycks vara i den åldern att denna verksamhet stimulerar dem. 30-talisterna gillar sånt. De gillar att måla framtidsbilder också. Och alla blir nog glada över att alla talar om samma saker. Det borde kanske bekymra. Tänker ingen nytt? Förfaller alla till det välkända och enkla och rabblar mantrat om låga trösklar och fler mötesplatser? Men det var tydligen bra att alla talade om samma saker. "Det måste vara en styrka. Det visar att vi är på väg åt samma håll." Det kyrkliga lämmeltåget traskar vidare. Bra. Men vart?
Varför kom jag att tänka på Dunning-Kruger-effekten. Det handlar om, har jag lärt mig, en kognitiv bias. De inkompetenta överskattar sin kompetens Den som är kompetent underskattar sin kompetens och tror att det som är lätt för den kompetente är lika lätt för andra. Detta förhållande sammanfattas så: Den inkompetente har en felaktig uppfattning om sig själv, den kompetente om andra.
Minns orden kognitiv bias.
Hur blir då detta vid kyrkliga sammandrag med ett åttiotal förtroendevalda närvarande, där framtidsbilder ska målas av kompetenta och inkompetenta i glatt samarbete? Och vad med åratal av analyser och lösningsförslag?
Nu startar vi karusellen på nytt.
Vill ingen förstå missgreppen och vågar ingen fundera över om detta som nu övergår Svenska kyrkan också är resultatet efter amputationer av misshagliga kyrkliga rörelser?
Nog vet många att den kyrkliga verksamheten bland barn och unga inte längre kan bedrivas år efter år fram till konfirmationen och därefter som kyrkligt ungdomsarbete med ett vitalt arbete bland gymnasister och studenter. Verksamheten havererar före tre års ålder eller efter åtta och så konfirmeras en minoritet av de döpta. Detta förhållande ska vi dock inte låtsas om, för då blir församlingspedagogerna ledsna.
Konfirmationsundervisningen frågar sig folk om när det varit på en konfirmationshögtid. Några tjejer hade mannekänguppvisning i prästernas olika kläder och gick med discomusik i bakgrunden mittgången upp och ner, en kille sjöng hip-hop från predikstolen (inklusive svordomar). Prästen fick frågan varför konfirmanderna inte får frågor om kristen tro. "Sån kunskapsundervisning har vi slutat med!" Han svarade som om den ställda frågan var löjlig. Vi är många som fattar vilken framtidsbild som här målas.
Församlingshemsverksamheten når inte särskilt långt eller brett.
På många sätt blir den en mödosam klubbverksamhet, något som måste dras igenom, men som mest fyller behovet av tidsfördriv för dem som behöver fördriva tiden. Terminsindelningen stryker under faktum.
Jag nås av uppgiften om ännu en sjukskriven präst. Han ser sig ha en omöjlig sits i församlingen. Antagligen har han rätt, och tillståndet i det kyrkliga blir för en präst som vill något också ett tillstånd i själen. Det är smittsamt, för hela arbetslaget riskerar nu att drabbas av samma åkomma. Jag tror mig veta att just i den församlingen är två sjukskrivna...
Så här kan vi fortsätta. Vilka är rustade att göra en radikala omprövningen, den kyrkligt förnyade och förnyande omprövningen? Det finns sådana. Systemet kommer dock att fungera som stoppkloss. Vår situation är inte Osby 1935, när en kyrkoherde självsvåldigt hittade lite folk och sedan gjorde vad som behövde göras. Inte konstigt om uppgivenhet blir grundstämning nuförtiden.
Kan ingenting göras?
Jo, problemen kan, som det hette i den klassiska lundateologin "fixeras". Måla inte bara framtidsbilder. Beskriv den samtida verkligheten. Fråga om denna samtid verkligen är nödvändig och fråga på vilket sätt den skapar framtid. Vad säger stiftscheferna då?
Glöm inte heller att vi är många och har blivit fler efterhand. "Det här går inte längre" är insikten som slår tusenden.
I går såg jag i Smålandsposten att en KD-politiker i Alvesta anklagat Modéus II för att fara med osanning. Ingen föds, som Modéus II hävdat, till transvestit, lesbisk eller bög.
Modéus II står fast vid sitt uttalande. "Sexuell läggning är något som följer oss från vårt första andetag och det är något jag tycker man ska visa väldigt stor respekt för."
Kan det verkligen vara så? Och har miljön inget att göra med detta arv.
Jag har läst den nya boken om Karin Boye, Nycklar och samtal, Pia-Kristna Garde skrev och boken har kommit på Ellerströms så det finns skäl att undra, tycker jag. Men enklast är väl att Modéus II ger oss några belägg, texter att läsa och upplysas av. Sätt ditt KD-mannen med hårdfakta. Vad ska vi läsa?
Eller ska vi få en vanlig hojtardebatt utan besvärande belägg?
I dag tar KD-ledningen i länet avstånd från KD-mannen och artikeln där Modéus II uttalade sig var "bra och positiv". Men hårdfakta? Hur är det?
Kent Olausson från Älmhult, Wisti numera ser att debatten om Svenska kyrkan är kapad av nyfascistiska krafter. Fram med namnen vilka dessa nyfascister är. Och definiera nyfascism.
SD, högerpopulisterna, startar en kampanj som stampar av i missförhållanden som redovisas. SD förbereder kyrkovalet och kan antas få framgångar. Det beror på att S ville ha det valsystem som gynnar politiska partier. Så blir SD och S delar av samma problem i och för Svenska kyrkan. Men i vilken retorik är SD nyfascistiskt? Kan inte vänstern tänka några varv djupare? Och ska det vanliga kristna livet malas ner mellan politiska partier som tar plats i det kyrkliga?
Nu gäller det att många röstar på det verkliga alternativet i kyrkovalet, det alternativ som kommer ur gudstjänstliv. Den framtid som avtecknar sig är annars en ytterligare partipolitiserad kyrka.
Blir vi många nog att hålla emot eller är vi bara många om vi ser tillbaka och hittar de medkristna som genom århundraden hållit samtalet igång genom att omutligt definiera motsättningar och därmed kunnat debattera sak?
A säger sitt.
B återger med egna ord vad A sagt.
A korrigerar och så kör de två ett eller flera varv till eller A säger "OK, du vet vad jag menar."
Debatten kan börja. Men först när de två är överens om frågeställning och begrepp. Jag talar inte om himlen. Jag talar om medeltida vetenskaplig anständighet.
Vi kanske inte är så många och alls inte så många som vill göra motstånd därför att vi sett en himmelsk syn av Kyrkan och av Svenska kyrkan? Kyrkoval 2017 - och därefter? Förstärkt partipolitisering och kampen mellan "nationalister" och "antifascister" i Kyrkomöte och Kyrkostyrelse?
Lite roligt ska man ha - och problemet löstes skickligt av somliga genom att styra bort från person till parti. Nu till detta att vi är många.
Vi är tusenden och det där att "vi är tusenden" ska sjungas 12 gånger om på slutet. Ni minns väl Tältprojektet. Men vi är tusenden också i det kyrkliga. Vi säger att det här inte längre går.
Jag läste Kyrkans Tidning i går.
Resultatet blev det som brukar uppstå i mig. På stiftssidan beskrevs i ord och bild hur ett åttiotal förtronedevalda målar framtidsbilder. Det är gruppindelning, gruppsamtal och redovisning. De förtroendevalda tycks vara i den åldern att denna verksamhet stimulerar dem. 30-talisterna gillar sånt. De gillar att måla framtidsbilder också. Och alla blir nog glada över att alla talar om samma saker. Det borde kanske bekymra. Tänker ingen nytt? Förfaller alla till det välkända och enkla och rabblar mantrat om låga trösklar och fler mötesplatser? Men det var tydligen bra att alla talade om samma saker. "Det måste vara en styrka. Det visar att vi är på väg åt samma håll." Det kyrkliga lämmeltåget traskar vidare. Bra. Men vart?
Varför kom jag att tänka på Dunning-Kruger-effekten. Det handlar om, har jag lärt mig, en kognitiv bias. De inkompetenta överskattar sin kompetens Den som är kompetent underskattar sin kompetens och tror att det som är lätt för den kompetente är lika lätt för andra. Detta förhållande sammanfattas så: Den inkompetente har en felaktig uppfattning om sig själv, den kompetente om andra.
Minns orden kognitiv bias.
Hur blir då detta vid kyrkliga sammandrag med ett åttiotal förtroendevalda närvarande, där framtidsbilder ska målas av kompetenta och inkompetenta i glatt samarbete? Och vad med åratal av analyser och lösningsförslag?
Nu startar vi karusellen på nytt.
Vill ingen förstå missgreppen och vågar ingen fundera över om detta som nu övergår Svenska kyrkan också är resultatet efter amputationer av misshagliga kyrkliga rörelser?
Nog vet många att den kyrkliga verksamheten bland barn och unga inte längre kan bedrivas år efter år fram till konfirmationen och därefter som kyrkligt ungdomsarbete med ett vitalt arbete bland gymnasister och studenter. Verksamheten havererar före tre års ålder eller efter åtta och så konfirmeras en minoritet av de döpta. Detta förhållande ska vi dock inte låtsas om, för då blir församlingspedagogerna ledsna.
Konfirmationsundervisningen frågar sig folk om när det varit på en konfirmationshögtid. Några tjejer hade mannekänguppvisning i prästernas olika kläder och gick med discomusik i bakgrunden mittgången upp och ner, en kille sjöng hip-hop från predikstolen (inklusive svordomar). Prästen fick frågan varför konfirmanderna inte får frågor om kristen tro. "Sån kunskapsundervisning har vi slutat med!" Han svarade som om den ställda frågan var löjlig. Vi är många som fattar vilken framtidsbild som här målas.
Församlingshemsverksamheten når inte särskilt långt eller brett.
På många sätt blir den en mödosam klubbverksamhet, något som måste dras igenom, men som mest fyller behovet av tidsfördriv för dem som behöver fördriva tiden. Terminsindelningen stryker under faktum.
Jag nås av uppgiften om ännu en sjukskriven präst. Han ser sig ha en omöjlig sits i församlingen. Antagligen har han rätt, och tillståndet i det kyrkliga blir för en präst som vill något också ett tillstånd i själen. Det är smittsamt, för hela arbetslaget riskerar nu att drabbas av samma åkomma. Jag tror mig veta att just i den församlingen är två sjukskrivna...
Så här kan vi fortsätta. Vilka är rustade att göra en radikala omprövningen, den kyrkligt förnyade och förnyande omprövningen? Det finns sådana. Systemet kommer dock att fungera som stoppkloss. Vår situation är inte Osby 1935, när en kyrkoherde självsvåldigt hittade lite folk och sedan gjorde vad som behövde göras. Inte konstigt om uppgivenhet blir grundstämning nuförtiden.
Kan ingenting göras?
Jo, problemen kan, som det hette i den klassiska lundateologin "fixeras". Måla inte bara framtidsbilder. Beskriv den samtida verkligheten. Fråga om denna samtid verkligen är nödvändig och fråga på vilket sätt den skapar framtid. Vad säger stiftscheferna då?
Glöm inte heller att vi är många och har blivit fler efterhand. "Det här går inte längre" är insikten som slår tusenden.
I går såg jag i Smålandsposten att en KD-politiker i Alvesta anklagat Modéus II för att fara med osanning. Ingen föds, som Modéus II hävdat, till transvestit, lesbisk eller bög.
Modéus II står fast vid sitt uttalande. "Sexuell läggning är något som följer oss från vårt första andetag och det är något jag tycker man ska visa väldigt stor respekt för."
Kan det verkligen vara så? Och har miljön inget att göra med detta arv.
Jag har läst den nya boken om Karin Boye, Nycklar och samtal, Pia-Kristna Garde skrev och boken har kommit på Ellerströms så det finns skäl att undra, tycker jag. Men enklast är väl att Modéus II ger oss några belägg, texter att läsa och upplysas av. Sätt ditt KD-mannen med hårdfakta. Vad ska vi läsa?
Eller ska vi få en vanlig hojtardebatt utan besvärande belägg?
I dag tar KD-ledningen i länet avstånd från KD-mannen och artikeln där Modéus II uttalade sig var "bra och positiv". Men hårdfakta? Hur är det?
Kent Olausson från Älmhult, Wisti numera ser att debatten om Svenska kyrkan är kapad av nyfascistiska krafter. Fram med namnen vilka dessa nyfascister är. Och definiera nyfascism.
SD, högerpopulisterna, startar en kampanj som stampar av i missförhållanden som redovisas. SD förbereder kyrkovalet och kan antas få framgångar. Det beror på att S ville ha det valsystem som gynnar politiska partier. Så blir SD och S delar av samma problem i och för Svenska kyrkan. Men i vilken retorik är SD nyfascistiskt? Kan inte vänstern tänka några varv djupare? Och ska det vanliga kristna livet malas ner mellan politiska partier som tar plats i det kyrkliga?
Nu gäller det att många röstar på det verkliga alternativet i kyrkovalet, det alternativ som kommer ur gudstjänstliv. Den framtid som avtecknar sig är annars en ytterligare partipolitiserad kyrka.
Blir vi många nog att hålla emot eller är vi bara många om vi ser tillbaka och hittar de medkristna som genom århundraden hållit samtalet igång genom att omutligt definiera motsättningar och därmed kunnat debattera sak?
A säger sitt.
B återger med egna ord vad A sagt.
A korrigerar och så kör de två ett eller flera varv till eller A säger "OK, du vet vad jag menar."
Debatten kan börja. Men först när de två är överens om frågeställning och begrepp. Jag talar inte om himlen. Jag talar om medeltida vetenskaplig anständighet.
Vi kanske inte är så många och alls inte så många som vill göra motstånd därför att vi sett en himmelsk syn av Kyrkan och av Svenska kyrkan? Kyrkoval 2017 - och därefter? Förstärkt partipolitisering och kampen mellan "nationalister" och "antifascister" i Kyrkomöte och Kyrkostyrelse?
torsdag 1 september 2016
Trött och less eller stolt och glad
Ska jag bejaka mina känslor och vara trött och less på vad som utspelar sig i Svenska kyrkan, välinformerad som jag är?
På alla nivåer ser jag allvarliga och rätt ofta helt onödiga problem. De är strukturella men sannerligen också personbundna. "Är prästerna så idoga i den heliga tjänsten, som de själva tror?" var frågan jag hörde i går. Vad svarar jag på det? Lever präster sin illusion om allt arbete, men det är en illusion för de ägnar sig åt tröttsamt nonsens och skulle deras 40 timmar jämföras med sjuksköterskor eller lärares, så bleve det pinsamt. Sägs det.
Kyrkohandboken, vart tar det arbetet vägen? Jag ser i Kyrkans Tidning kritik på nytt och tidigare var det DN, där Maria Schottenius gör fortsatt vakttjänst. Det ska komma mer, hör jag.
Och så väntar vi på granskningen av SKUT och nästa redovisning av utträdda samt kampanjen mot #mitt kors till det.
Jag återkommer strax till detta, men först frågan om jag inte i stället skulle vara stolt och glad.
Riksrevisorerna faller som de äpplen rönnbärsmalen gett sig på i trädgården.
Polismyndigheten har omorganiserat sig till otjänlighet.
Skolborgarrådet Olle Burell upprörs över burkinin men kläddes av (!) eftersom det är de fromma sossarna, vars sekreterare han var, som berett vägen för konfessionella skolor och förskolor, fredagsbön på arbetsplatser, muslimska helgdagar och statlig imam-utbildning.
Nu är Ulf Bjereld ordförande och kan ägna sin möda åt att skriva i andra organ än Proletären och sitta i Göteborgs domkapitel i stället för en marxistisk-leninistisk kampgrupp.
Jag har lite svårt när kommunister köper kostym och stiger in i det socialdemokratiska partiet för att sjunga Internationalen med annan frasering.
Flyktingfrågan ter sig ohanterlig.
Men jag borde kanske vara stolt och glad när en kyrka har problem i ett samhälle som har problem? Det betyder att i varje fall det partipolitiserade kyrkliga livet är väl inkulturerat.
Partipolitiseringen av Svenska kyrkan är medveten maktstrategi, förstås. Jag läser fil dr Daniel Alvungers avhandling Nytt vin i gamla läglar (2006) och finner noteringen att det socialdemokratiska partiet tänkte att "SAP borde arbeta för att göra statskyrkan till ett demokratiskt verktyg och integrera den i det socialdemokratiska idé- och värdesystemet." (s 57) Då är det väl i egentlig mening inte överraskande om Svenska kyrkan blir skådeplats för politiska uppgörelser. Därmed kan det kristna folkets ställningstaganden utifrån kyrkosyn eller ren anständighet placeras på en höger-vänsterskala. Det blir befängt för oss kyrkokristna, som inte tror att evangeliet med nödvändighet leder alla kristna in i en och samma partifålla. Det blir lika befängt som att höra politiska motståndare avfärdas därför att de har "en annan människosyn" och sedan bevittna hur just den politik motståndarna talat för, genomförs. En annan människosyn men samma politik?
Per Wirtén ska väl räknas till de liberala. Liberal i sin syn på sanningen är han i vart fall.
"Uppropet #mitt kors kommer från sliriga kretsar, rymmer hyckleri och omges av obehaglig politik." Kritiken att #mittkors syftar till att skärpa religionsmotsättningarna, med spetsen mot islam, är därför befogad."
Han drar slutsatsen att "deras sammanhang är ett sådant man bör vända ryggen åt."
Han uppfattar också, märkligt nog efter reträtterna, att Svenska kyrkans biskopar "borde övervinna sin välmotiverade motvilja mot de (sic! DS) som tagit initiativet till #mittkors och kidnappa idén."
http://www.dagensarena.se/opinion/visa-solidaritet-med-mellanosterns-kristna-bar-ett-kors/
Annika Borg svarade Wirtén på ett vänligt sätt. Men hon fick fram Wirténs hållning: politisera och polarisera.
http://www.dagensarena.se/opinion/polarisera-inte-engagemanget-for-utsatta-kristna/
Själv undrar jag över den där hållningen att med en handviftning definiera misshagliga och vända ryggen till. Hur hamnade vi med vårt öppna och demokratiska samhälle där?
Folkskollärare Rubin lärde ut en helt annan hållning. I demokratier debatteras med sakkunskap och vilja till förståelse. Man styr på sak och inte på person. Man vill förstå och undviker det enkla misstänkliggörandet och argument ad hominem.
I grund och botten var ju frågan så enkel. Hur ska vi kunna visa solidaritet med våra medkristna? Att kampanjen också kom att aktualisera en del problem Svenska kyrkan har med sättet att organisera sina ekumeniska och internationella relationer, behöver man inte vara doktor i missionsvetenskap och ekumenik för att förstå. Det begåvade samtalet pågår också vänner emellan. Fast inte just på Bloggardag.
Arma kyrka och arma nation. Här har vi hamnat. Förenklad politisering och slagordsmässig polarisering.
Hur ska jag nu reagera? Vara trött och ledsen eller stolt och glad?
Och hur ska egentligen en kristen rösta politiskt?
* På en man som är döpt, har svårt att fatta beslut och har sin kvinnliga assistent som älskarinna?
* På en man som är döpt, varje dag sätter i sig en flaska konjak och fattar politiska beslut i det tillståndet?
* På en man som är döpt, aldrig röker, aldrig dricker alkoholhaltiga drycker och är vegetarian, avstår från att sko sig ekonomiskt på sitt uppdrag och oförtröttligt arbetar för partiet och nationen?
* På en man som är döpt, super och svär, ser till att undanröja gamla kamrater och vänner genom avrättning eller fängelsestraff och är känd för sin skräckinjagande hänsynslöshet?
På vem röstar en kristen?
Hjälp mig!
På alla nivåer ser jag allvarliga och rätt ofta helt onödiga problem. De är strukturella men sannerligen också personbundna. "Är prästerna så idoga i den heliga tjänsten, som de själva tror?" var frågan jag hörde i går. Vad svarar jag på det? Lever präster sin illusion om allt arbete, men det är en illusion för de ägnar sig åt tröttsamt nonsens och skulle deras 40 timmar jämföras med sjuksköterskor eller lärares, så bleve det pinsamt. Sägs det.
Kyrkohandboken, vart tar det arbetet vägen? Jag ser i Kyrkans Tidning kritik på nytt och tidigare var det DN, där Maria Schottenius gör fortsatt vakttjänst. Det ska komma mer, hör jag.
Och så väntar vi på granskningen av SKUT och nästa redovisning av utträdda samt kampanjen mot #mitt kors till det.
Jag återkommer strax till detta, men först frågan om jag inte i stället skulle vara stolt och glad.
Riksrevisorerna faller som de äpplen rönnbärsmalen gett sig på i trädgården.
Polismyndigheten har omorganiserat sig till otjänlighet.
Skolborgarrådet Olle Burell upprörs över burkinin men kläddes av (!) eftersom det är de fromma sossarna, vars sekreterare han var, som berett vägen för konfessionella skolor och förskolor, fredagsbön på arbetsplatser, muslimska helgdagar och statlig imam-utbildning.
Nu är Ulf Bjereld ordförande och kan ägna sin möda åt att skriva i andra organ än Proletären och sitta i Göteborgs domkapitel i stället för en marxistisk-leninistisk kampgrupp.
Jag har lite svårt när kommunister köper kostym och stiger in i det socialdemokratiska partiet för att sjunga Internationalen med annan frasering.
Flyktingfrågan ter sig ohanterlig.
Men jag borde kanske vara stolt och glad när en kyrka har problem i ett samhälle som har problem? Det betyder att i varje fall det partipolitiserade kyrkliga livet är väl inkulturerat.
Partipolitiseringen av Svenska kyrkan är medveten maktstrategi, förstås. Jag läser fil dr Daniel Alvungers avhandling Nytt vin i gamla läglar (2006) och finner noteringen att det socialdemokratiska partiet tänkte att "SAP borde arbeta för att göra statskyrkan till ett demokratiskt verktyg och integrera den i det socialdemokratiska idé- och värdesystemet." (s 57) Då är det väl i egentlig mening inte överraskande om Svenska kyrkan blir skådeplats för politiska uppgörelser. Därmed kan det kristna folkets ställningstaganden utifrån kyrkosyn eller ren anständighet placeras på en höger-vänsterskala. Det blir befängt för oss kyrkokristna, som inte tror att evangeliet med nödvändighet leder alla kristna in i en och samma partifålla. Det blir lika befängt som att höra politiska motståndare avfärdas därför att de har "en annan människosyn" och sedan bevittna hur just den politik motståndarna talat för, genomförs. En annan människosyn men samma politik?
Per Wirtén ska väl räknas till de liberala. Liberal i sin syn på sanningen är han i vart fall.
"Uppropet #mitt kors kommer från sliriga kretsar, rymmer hyckleri och omges av obehaglig politik." Kritiken att #mittkors syftar till att skärpa religionsmotsättningarna, med spetsen mot islam, är därför befogad."
Han drar slutsatsen att "deras sammanhang är ett sådant man bör vända ryggen åt."
Han uppfattar också, märkligt nog efter reträtterna, att Svenska kyrkans biskopar "borde övervinna sin välmotiverade motvilja mot de (sic! DS) som tagit initiativet till #mittkors och kidnappa idén."
http://www.dagensarena.se/opinion/visa-solidaritet-med-mellanosterns-kristna-bar-ett-kors/
Annika Borg svarade Wirtén på ett vänligt sätt. Men hon fick fram Wirténs hållning: politisera och polarisera.
http://www.dagensarena.se/opinion/polarisera-inte-engagemanget-for-utsatta-kristna/
Själv undrar jag över den där hållningen att med en handviftning definiera misshagliga och vända ryggen till. Hur hamnade vi med vårt öppna och demokratiska samhälle där?
Folkskollärare Rubin lärde ut en helt annan hållning. I demokratier debatteras med sakkunskap och vilja till förståelse. Man styr på sak och inte på person. Man vill förstå och undviker det enkla misstänkliggörandet och argument ad hominem.
I grund och botten var ju frågan så enkel. Hur ska vi kunna visa solidaritet med våra medkristna? Att kampanjen också kom att aktualisera en del problem Svenska kyrkan har med sättet att organisera sina ekumeniska och internationella relationer, behöver man inte vara doktor i missionsvetenskap och ekumenik för att förstå. Det begåvade samtalet pågår också vänner emellan. Fast inte just på Bloggardag.
Arma kyrka och arma nation. Här har vi hamnat. Förenklad politisering och slagordsmässig polarisering.
Hur ska jag nu reagera? Vara trött och ledsen eller stolt och glad?
Och hur ska egentligen en kristen rösta politiskt?
* På en man som är döpt, har svårt att fatta beslut och har sin kvinnliga assistent som älskarinna?
* På en man som är döpt, varje dag sätter i sig en flaska konjak och fattar politiska beslut i det tillståndet?
* På en man som är döpt, aldrig röker, aldrig dricker alkoholhaltiga drycker och är vegetarian, avstår från att sko sig ekonomiskt på sitt uppdrag och oförtröttligt arbetar för partiet och nationen?
* På en man som är döpt, super och svär, ser till att undanröja gamla kamrater och vänner genom avrättning eller fängelsestraff och är känd för sin skräckinjagande hänsynslöshet?
På vem röstar en kristen?
Hjälp mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)