BB i Sollefteå slog igen. Efter ett tag hördes protester också för att det blev mer komplicerat med aborter, inte bara det att barn ska födas på en parkeringsplats och nyförlösta mammor inför offentligheten ska skreva in på lasarettet i den närbelägna ort där barn det ska förlossas från och med nu. Var det Örnsköldsvik? Nu förstår jag att allmogen utkräver hämnd. Kyrkorådet i Långsele, Graninge och Helgums pastorat har beslutat dra in stödet, 3580:-, till Vårsta. Vad har Vårsta med saken att skaffa? En person anställd av Vårsta sitter som vice ordförande i landstingets Hälso- och sjukvårdsnämnd. Då ska Vårsta och Vårsta diakonigårds familjerådgivning inte ha några pengar. Ni förstår logiken och värdet av politiker...
Mikael Sjölund, S, född 1970, och avstängd/avsatt kommunpolitiker. Han är också ledamot av Stiftsstyrelsen i Härnösand. Vad kostar det Vårsta när Stiftsstyrelsen fattar sitt beslut givet att Sjölund driver samma krav där och får Stiftsstyrelsen med sig? Stackars Vårsta. Var det biskop Torsten Bohlin som uttalde den tänkvärda devisen när diakonigården startat: "Ni har ert Ersta och vi har vårt Vårsta". Det betraktades som utslag av ett kvalificerat episkopalt skämtlynne. De kristliga tarvar inte mycket.
Hur ska nu Vårstas ledning göra för att få behålla anslagen? Sparka den misshagliga politikern som är anställd på diakonigården? Det är väl rimligare än alternativet omplacering? Men Mittmedia ställer den avgörande frågan: Ska Svenska kyrkan verkligen upplåta en plattform för den här sortens politiska hämndaktioner som till på köpet endast drabbar tredje man - de medlemmar som vill ha och behöver familjerådgivning?" Om nu inte, undrar jag, Vårsta diakonigård är tredje man och de som behöver rådgivning fjärde? Hur resonerade kyrkorådet? Vilka reserverade sig? Kyrkoherden?
Jag tror vi ska lägga märke till mekanismerna. Den här sortens logik styr också utträdena. Missnöje med något styr mot sådana som alls inte kan ställas till ansvar för beslutet men som finns tillgängliga för aktioner. Det finns en irrationalitet i beteendet, den vi kallar logik i galenskapen. Själva det långa talets korta mening blir då att det inte går att lita på dom när dom slår tillbaka. De misslynta. Kan det inte vara så att vice ordföranden också är medlem i Svenska Turistföreningen - hur ska STF få en släng av sleven då? Det fungerar inte med STF. Men det fungerar med Svenska kyrkan.
Doktor Murke samlade på tystnad och den redovisades. Finns det inget skönlitterärt verk där någon samlar på galenskap, "madness"? Eller ska vi starta en nationalinsamling av galenskap, dokumentera den för att reflektera över den? "Det heter inte idoit, det heter idiot"-kampanj tänkte jag den kunde heta.
Men håll an! Mikael Sjölund är den tredje socialdemokraten som tvingats lämna sina landstingsuppdrag på grund av sjukhusaffären. Ja, den ska väl kallas så, när det är socialdemokrater och sjukhus i kombination. Kan man inte förstå hans indignation? Jodå. Hans nit är verkligt men inte visligt och antagligen har han rätt om BB i Sollefteå. Reformister har det uppenbart svårt när de nödgas bli revolutionära och då blir det enkelt fel. Som nu. Men vikten av somlig boskillnad mellan politik och kyrkoliv illustrerats. Kyrkan kan bli politisk på fel sätt också. För att inte tala om när politiken blir politiskt fel! Då slår dom tillbaka. Se bondeupproren!
Därmed återstår frågan hur vi gör motstånd mot demokratiskt fattade beslut, som endast ter sig idiotiska. Här är alla förslag hur vi gör det svårt för eliterna välkomna. På mitt nattygsbord ligger just nu Lasch, Eliternas uppror. Jag tänkte jag behövde stärka min motståndskraft. Bortom det idiotiska tillvägagångssättet kan det visa sig att Mikael Sjölund är en klok man. För, handen på hjärtat, vem vill föda barn på en parkeringsplats i Norrland? Det är knappt att man vill avla barn där. Fast det förekommer kanske.
Jag går inte fri från fuskprästerna i Västerås. I nattens mörka timmar stiger de fram och skrämmer mig. Med tre hundar i sängen sover jag kanske inte så djupt och drömmer mycket, tror jag. Lägg läsning av Kyrkans Tidning till detta så är saken upplagd för det skrämmande..
Nu undrar jag om vi inte ska slå tillbaka. Kan Kyrklig Samling, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, SSB och någon kyrklig stiftelse slå sig samman och med pengamedel se till att Björlings dogmatik ges på nytt. Han hör hemma i Västerås och var Oscar II:s hovteolog. Där återfinns klassisk kunskap om kristen tro. Se till att den blir publikt tillgänglig så kan vi diskutera sedan. Roligast är förstås om lekfolket läser på för att börja jakten på prästerna under mottot: "Låt dom svettas!" och "Nu blir det fart på speleverket!" Tror ni biskop John Cullberg skulle misstyckt? Det tror inte jag.
Själv köpte jag Björling i fyra band just i Västerås. Det kallas proveniens. Jag gav en hundralapp för det hela. Förhållandet säger en del om varför det blir som det blir i Västerås stift. Spong och Marcus Borg kostar mera och uppskattas mera i Mälardalsstiften. Låt oss slå tillbaka. Låt oss ge ut Björling!
lördag 4 mars 2017
fredag 3 mars 2017
Fuskprästerna
Ola Isacsson lärde oss i Två Systrars vad katolicitet är. Det är McDonald's. Likadant världen över. Man går in och beställer en Big Mac och får - en Big Mac! Man hittar i lokalerna för de är likadana världen över. I stort. Nå, det kan förekomma variationer, men just som variationer och inte som ett annat koncept.
Nu vet vi att Västerås stift sticker ut, för det läste vi i går och deprimerades. Det är verkligen inte roligt att kunna säga det eftersinnande och klokt triumferande "Vad var det vi sa?" Självbilden i Västerås är grandios. "Den rebelliske tonåringen". Biskop Gottfrid Billing hade nog på känn att stiftet var det mest sekulariserade i landet. Så var det. Detta är tydligen grundkonceptet i Västerås stift och denna omständighet ska hanteras med hjälp av ett ifrågasättande av dogmatiken. Jaha. Så tänkte inte biskop Sven Silén. Han körde Martin Luthers lilla katekes med 1878 års katekesutveckling, den med långa frågan ni vet.
Till det självgoda hör bekännelsen att huvudet måste vara med. Hallå! Hur många skolade systematiska teologer har stiftet åstadkommit? Är det som teologisk verkstad stiftet gjort sig känt med Anders Åkerlund, Anders Wejryd, Thomas Söderberg och Gunnar Helander samt Arne Palmquist som teologiska auktoriteter?
Nu är det så gott ställt i det teologiska huvudet i Västerås att det behövs fler trosbekännelser. Som vi fromma säger: Tacka Fan för det! Ny tro kräver ny trosbekännelse, annan tro kräver annan trosbekännelse medan den gamla tron står trygg med de bekännelser som burit och bär. Det tackar jag Gud för. En omständighet i marginalen att det är just dessa trosbekännelser präster förpliktar sig till vid prästvigningen kan noteras.
I Västerås stift har man tydligen kommit på att den kristna sanningen inte ligger i en trosbekännelse utan i ett barn i krubban, en människa alltså. Detta framsägs som vore det begåvat. Prästerliga skojare har alltid gillat att ställa upp enkla motsatser och därmed framstå som väldigt inkännande, intellektuellt prövande och insiktsfulla. Jag går inte på det. Trosbekännelserna bekänner frälsningsfakta just om barnet i krubban.
Det minsta för den kristna tro är klassiskt sett bekännelsen att Jesus har uppstått. Nu deklareras osäkerhet, men en osäkerhet som inte är något att fastna i. Om Jesus uppstått fysiskt vet vederbörande inte men litar på erfarenheten. Håll i er! Erfarenheten av den uppståndne Kristus. Var då? I Bibelns berättelser, i de egna erfarenheterna och i mötet med människor. Nästa kommentator behöver ingen fysisk uppståndelse i en konkret bemärkelse men tror på uppståndelsen likväl. "Det kanske låter lite motsägelsefullt, men det funkar för mig." Grandiost blir det med frågan vad som skulle hända om man hittar Jesu skelett. "Den kristna tro handlar väl inte om ett skelett?" Nej, skulle jag vilja säga. Den kristna tron handlar just om frånvaron av ett skelett i en grav för Jesus har uppstått, hurra, hurra och graven är tom. Men fromsintheten är gränslös: "Det är ju för världens skull vi är kristna, inte kyrkans. Och världen finns ju kvar oavsett vilket."
Nu ska vi inte bli upprörda. Lagiskheten fungerar så här, tänker så här och den menar vad den säger. Så här tror intervjuade präster i Västerås stift. 75% av prästerna i Svenska kyrkan tror att Jesu Kristi döda kropp vid uppståndelsen fick liv och lämnade graven. Hur kunde det bli så här? Förkunnelsen i församlingarna? Rekryteringsurvalet? Utbildningen? Bilden av en disparat, vag och otydlig kyrka stiger fram. Präster vigda mellan 2000 och 2012 är friare, vi andra mer formella, heter det. Man behöver inte hålla sig okunnig om den faktiska innebörden av detta tal.
Jojo. Prosten R och jag tärde för många år sedan en aftonpilsner på en pub på Söder i Stockholm. Handen på hjärtat blev det nog två. Vid bordet bredvid satt ett gäng yngre damer av det slag som kallas "tjejer", Av åtbörder och tal framgick att de läste på Stockholms Teologiska Institut och vi kom i vänligt samspråk. Det stod alltmer klart, och det var inte pilsnerns förtjänst, att här mötte vi en annan tro är den tro prosten R och jag höll oss till. När vi gick till vårt nattkvarter var det bara att konstatera att dessa yngre damer några år senare skulle vara präster i Svenska kyrkan. Det är väl de flesta av dem nu. I Stockholms stift och kanske Västerås.
Min slutsats är busenkel. Högkyrkligheten, den teologiskt och pastoralt medvetna, skulle väck. Till nöds skulle då lågkyrklighet in som tror på Jesus och leverera biskopar (Hagberg, Nordin, Tyrberg) men i huvudsak var det andra med andra teologiska ideal som promotades. Johan Sundéen kallar detta "68-kyrkan". Kanske ska biskop Ytterlighet räknas hit. Biskop Wadensjö är i religiös särklass och inte omedelbart 68-kyrka. I 68-kyrkan återfinns prästsöner, som hade haft mycket att bearbeta hos vilken psykolog som helst. Jag drar inte namnen här. Men dessa prästsöner förnekade inte uppståndelsen. Nu har vi kommit ett steg vidare. Vems fel är detta? Ska vi tänka att det är docenten O:s bön som blivit hörd: "O Gud, låt dem icke hejda sig!"?
Hur hade de färska siffrorna blivit om undersökarna frågat om två dogmatiska grundhållningar i Svenska kyrkan, dvs frågat om kvinnliga präster och enkönade vigslar?
I Västerås stift finns det inte så många smålänningar, dvs folk som är beredda att stega upp till pastorsexpeditionen och begära besked vad det lokala prästerskapet icke tror för att kunna dra en relevant slutsats huruvida det ska erläggas kyrkoavgift till sådant eller inte. På McDonald's vill jag ha den Big Mac jag betalar för. Varför ska jag annars betala just för en Big Mac?
Nu undrar jag vad folk sagt om de fattat att det i 25% av beställningarna varit högst oklart om en Big Mac verkligen skulle levereras på Mc Donald's fast de beställt just en sådan, om de fått något annat eller inget alls. Nej, egentligen undrar jag inte, jag fattar. Jag fattar också hur det är ställt i Svenska kyrkan. Ska vi vara förnöjt tacksamma att vi trots allt i tre fall av fyra får en Big Mac?
Nu vet vi att Västerås stift sticker ut, för det läste vi i går och deprimerades. Det är verkligen inte roligt att kunna säga det eftersinnande och klokt triumferande "Vad var det vi sa?" Självbilden i Västerås är grandios. "Den rebelliske tonåringen". Biskop Gottfrid Billing hade nog på känn att stiftet var det mest sekulariserade i landet. Så var det. Detta är tydligen grundkonceptet i Västerås stift och denna omständighet ska hanteras med hjälp av ett ifrågasättande av dogmatiken. Jaha. Så tänkte inte biskop Sven Silén. Han körde Martin Luthers lilla katekes med 1878 års katekesutveckling, den med långa frågan ni vet.
Till det självgoda hör bekännelsen att huvudet måste vara med. Hallå! Hur många skolade systematiska teologer har stiftet åstadkommit? Är det som teologisk verkstad stiftet gjort sig känt med Anders Åkerlund, Anders Wejryd, Thomas Söderberg och Gunnar Helander samt Arne Palmquist som teologiska auktoriteter?
Nu är det så gott ställt i det teologiska huvudet i Västerås att det behövs fler trosbekännelser. Som vi fromma säger: Tacka Fan för det! Ny tro kräver ny trosbekännelse, annan tro kräver annan trosbekännelse medan den gamla tron står trygg med de bekännelser som burit och bär. Det tackar jag Gud för. En omständighet i marginalen att det är just dessa trosbekännelser präster förpliktar sig till vid prästvigningen kan noteras.
I Västerås stift har man tydligen kommit på att den kristna sanningen inte ligger i en trosbekännelse utan i ett barn i krubban, en människa alltså. Detta framsägs som vore det begåvat. Prästerliga skojare har alltid gillat att ställa upp enkla motsatser och därmed framstå som väldigt inkännande, intellektuellt prövande och insiktsfulla. Jag går inte på det. Trosbekännelserna bekänner frälsningsfakta just om barnet i krubban.
Det minsta för den kristna tro är klassiskt sett bekännelsen att Jesus har uppstått. Nu deklareras osäkerhet, men en osäkerhet som inte är något att fastna i. Om Jesus uppstått fysiskt vet vederbörande inte men litar på erfarenheten. Håll i er! Erfarenheten av den uppståndne Kristus. Var då? I Bibelns berättelser, i de egna erfarenheterna och i mötet med människor. Nästa kommentator behöver ingen fysisk uppståndelse i en konkret bemärkelse men tror på uppståndelsen likväl. "Det kanske låter lite motsägelsefullt, men det funkar för mig." Grandiost blir det med frågan vad som skulle hända om man hittar Jesu skelett. "Den kristna tro handlar väl inte om ett skelett?" Nej, skulle jag vilja säga. Den kristna tron handlar just om frånvaron av ett skelett i en grav för Jesus har uppstått, hurra, hurra och graven är tom. Men fromsintheten är gränslös: "Det är ju för världens skull vi är kristna, inte kyrkans. Och världen finns ju kvar oavsett vilket."
Nu ska vi inte bli upprörda. Lagiskheten fungerar så här, tänker så här och den menar vad den säger. Så här tror intervjuade präster i Västerås stift. 75% av prästerna i Svenska kyrkan tror att Jesu Kristi döda kropp vid uppståndelsen fick liv och lämnade graven. Hur kunde det bli så här? Förkunnelsen i församlingarna? Rekryteringsurvalet? Utbildningen? Bilden av en disparat, vag och otydlig kyrka stiger fram. Präster vigda mellan 2000 och 2012 är friare, vi andra mer formella, heter det. Man behöver inte hålla sig okunnig om den faktiska innebörden av detta tal.
Jojo. Prosten R och jag tärde för många år sedan en aftonpilsner på en pub på Söder i Stockholm. Handen på hjärtat blev det nog två. Vid bordet bredvid satt ett gäng yngre damer av det slag som kallas "tjejer", Av åtbörder och tal framgick att de läste på Stockholms Teologiska Institut och vi kom i vänligt samspråk. Det stod alltmer klart, och det var inte pilsnerns förtjänst, att här mötte vi en annan tro är den tro prosten R och jag höll oss till. När vi gick till vårt nattkvarter var det bara att konstatera att dessa yngre damer några år senare skulle vara präster i Svenska kyrkan. Det är väl de flesta av dem nu. I Stockholms stift och kanske Västerås.
Min slutsats är busenkel. Högkyrkligheten, den teologiskt och pastoralt medvetna, skulle väck. Till nöds skulle då lågkyrklighet in som tror på Jesus och leverera biskopar (Hagberg, Nordin, Tyrberg) men i huvudsak var det andra med andra teologiska ideal som promotades. Johan Sundéen kallar detta "68-kyrkan". Kanske ska biskop Ytterlighet räknas hit. Biskop Wadensjö är i religiös särklass och inte omedelbart 68-kyrka. I 68-kyrkan återfinns prästsöner, som hade haft mycket att bearbeta hos vilken psykolog som helst. Jag drar inte namnen här. Men dessa prästsöner förnekade inte uppståndelsen. Nu har vi kommit ett steg vidare. Vems fel är detta? Ska vi tänka att det är docenten O:s bön som blivit hörd: "O Gud, låt dem icke hejda sig!"?
Hur hade de färska siffrorna blivit om undersökarna frågat om två dogmatiska grundhållningar i Svenska kyrkan, dvs frågat om kvinnliga präster och enkönade vigslar?
I Västerås stift finns det inte så många smålänningar, dvs folk som är beredda att stega upp till pastorsexpeditionen och begära besked vad det lokala prästerskapet icke tror för att kunna dra en relevant slutsats huruvida det ska erläggas kyrkoavgift till sådant eller inte. På McDonald's vill jag ha den Big Mac jag betalar för. Varför ska jag annars betala just för en Big Mac?
Nu undrar jag vad folk sagt om de fattat att det i 25% av beställningarna varit högst oklart om en Big Mac verkligen skulle levereras på Mc Donald's fast de beställt just en sådan, om de fått något annat eller inget alls. Nej, egentligen undrar jag inte, jag fattar. Jag fattar också hur det är ställt i Svenska kyrkan. Ska vi vara förnöjt tacksamma att vi trots allt i tre fall av fyra får en Big Mac?
torsdag 2 mars 2017
S inför kyrkovalet - ett lokalt nedslag
Borde jag bli euforisk vid beskedet att präster tror lite hipp som happ eller är det den vanliga torsdagsdepressionen som ska sätta in? Västerås stift tydligast. Jo, men är det inte logiskt. På Sven Siléns tid kom högkyrkliga prästkandidater till stiftet, moderat högkyrkliga, men obestridligen sådana. Nu är sådana bortsorterade. Det får konsekvenser. Kul att vi får besked, eller? Nja, Torsdagsdepression. Den får motverkas med anledning av dagens firningsämne. Men först till Alvesta!
I Alvesta finns Tomas Hedevik (S). Det är en äldre herre, 68 år. Han blir 69 i år. Fattar jag det rätt har han varit Alvesta kommuns marknadschef. Han tycks aktiv i det kommunala i varje fall så pass att han har synpunkter att delge allmogen. Äldre herrar brukar ha det. Han är sålunda gängse.
Han är socialdemokrat också. Det är inte utan intresse ett kyrkovalsår. S ställer nämligen upp i kyrkovalet. Det är inte de kristligt sinnade i partiet som agerar utan partiet. Och där återfinns alltså sagde Hedevik. I gårdagens Smålandsposten skrev han insändare om den moské i Alvesta som planeras. Han var för den. Men han var emot en hel del.
I synnerhet var han emot de tre abrahamitiska religionerna. "Dessa religioner präglas av vidskepelse som är skadlig för mänskligheten." Det var klara besked från en partiföreträdare S. I och för sig finner jag utsagan dum. Med någon liten kulturell orientering skulle det kunna hävdas att judendom, kristendom och islam byggt kultur och det kan till och med hävdas, att vår kultur bygger på judendom och kristendom. Men det är alltid roligt med klara besked, särskilt i Alvesta kommun, denna bildningens stamort på jorden, där en gång i tiden Samrealskolan i Alvesta under rektor Owe Segerbäcks ledning fanns.
Tomas Hedevik har mer att förtälja: Religionen är och har varit ett utmärkt verktyg för att förtrycka människor, framför allt kvinnor och makten utnyttjar fortfarande "kyrkor, moskéer och synagogor för att predika om läror som förtrycker den fria tanken och som bejakar det bestående samhället med dess ojämlika strukturer." Predikas om läror eller läror, kan man undra men det är bara en fundering i kanten. Hedeviks budskap är trots allt någotsånär begripligt. Makten utnyttjar. Det är kyrkoval iår, som sagt...
Tomas Hedevik har lärt sig vända kritik till positivt tänkande. "Idealet borde vara en strikt sekulär stat som förvisar religionens vidskepelse till den privata sfären." Det kan man tycka även om Sovjetunionens religionspolitik som just drev detta krav inte alltid brukar vara eftersträvansvärt ens för en mensjvik av Hedeviks sort. Men Hedevik är fri att hålla sig med sitt ideal och invänta en stat som förvisar - idéer eller människor lika. Det lilla problemet att människor bär på idéer brukar nämligen leda till att det slutligast blir människor som förvisas. De välvilliga fungerar så när de får politiska tvångsmedel om hand. Nu är Tomas Hedevik en förstående typ, välvillig sålunda:
"Innan vi är där (vid förvisningen, DS) må vi dock respektera den religionsfrihet som stadgas både i svensk lag och i internationella konventioner som till exempel FN-chartern och Europsrådets styrdokument." När vi hunnit dit att religionens vidskepelse förvisats till den privata sfären gäller sålunda inte religionsfrihet. Men innan!
Nu är Tomas Hedevik socialdemokrat. Han är ledamot av kommunfullmäktige i Alvesta, ersättare i utbildningsnämnden och ordinarie i valnämnden. "Utbildningsnämnden med denna kultursyn", skulle en kommuninvånare kunna utbrista, men det är nog bara en enda i kommunen som skulle kunna göra det, tror jag. Likväl är detta underordnat den lokala informationen om hur det öppet resoneras på lokal nivå i ett parti som glatt ställer upp i kyrkovalet. De kyrkokristna i S har fått besked: de omfattar en religion som är skadlig för mänskligheten och som bör förvisas till den privata sfären. Det är faktiskt lite märkligt att ett parti som rymmer båda dessa poler ska ställa upp i kyrkoval. De kyrkokristna i partiet borde för partiets och för Svenska kyrkans skull, för att inte tala om den egna personliga integriteten, sätta stopp för denna fars. Men skulle en sosse vilja stå samman med Frimodig kyrka (för att ta ett näraliggande exempel), då åks det ut ur partiet, osagt om med fötterna eller huvudet före.
Vi har ju blivit så mycket för bevingade ord. Dagens mantra kanska kan vara "Dessa religioner präglas av vidskepelse som är skadlig för mänskligheten." Ett barn på 7 år begriper vad som ska göras med det som är skadligt. Och Hedevik är inte ensam i partiet. Han förvaltar en lång ateistisk tradition. Den riktas mot islam, kristendom och judendom.
Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg om Fössta tossdan i mass, som det är idag. Den firas i östra Småland som en högtidsdag med "massipantååååta". För alla som söker en god kristen anledning att bryta fastan kan dagen världen över firas som ett uttryck för sympati. Sympati betyder medlidande och skulle kunna vara medlidande med dem som saknar "R". I övrigt gäller ett: Inga politiska partier i det kyrkliga, lika lite som i idrotten. Dagens mantra och massipantååååta - det är nåt det! Säg efter Hedevik så fort ni ser en sosse: "Dessa religioner präglas av vidskepelse som är skadlig för mänskligheten."
I Alvesta finns Tomas Hedevik (S). Det är en äldre herre, 68 år. Han blir 69 i år. Fattar jag det rätt har han varit Alvesta kommuns marknadschef. Han tycks aktiv i det kommunala i varje fall så pass att han har synpunkter att delge allmogen. Äldre herrar brukar ha det. Han är sålunda gängse.
Han är socialdemokrat också. Det är inte utan intresse ett kyrkovalsår. S ställer nämligen upp i kyrkovalet. Det är inte de kristligt sinnade i partiet som agerar utan partiet. Och där återfinns alltså sagde Hedevik. I gårdagens Smålandsposten skrev han insändare om den moské i Alvesta som planeras. Han var för den. Men han var emot en hel del.
I synnerhet var han emot de tre abrahamitiska religionerna. "Dessa religioner präglas av vidskepelse som är skadlig för mänskligheten." Det var klara besked från en partiföreträdare S. I och för sig finner jag utsagan dum. Med någon liten kulturell orientering skulle det kunna hävdas att judendom, kristendom och islam byggt kultur och det kan till och med hävdas, att vår kultur bygger på judendom och kristendom. Men det är alltid roligt med klara besked, särskilt i Alvesta kommun, denna bildningens stamort på jorden, där en gång i tiden Samrealskolan i Alvesta under rektor Owe Segerbäcks ledning fanns.
Tomas Hedevik har mer att förtälja: Religionen är och har varit ett utmärkt verktyg för att förtrycka människor, framför allt kvinnor och makten utnyttjar fortfarande "kyrkor, moskéer och synagogor för att predika om läror som förtrycker den fria tanken och som bejakar det bestående samhället med dess ojämlika strukturer." Predikas om läror eller läror, kan man undra men det är bara en fundering i kanten. Hedeviks budskap är trots allt någotsånär begripligt. Makten utnyttjar. Det är kyrkoval iår, som sagt...
Tomas Hedevik har lärt sig vända kritik till positivt tänkande. "Idealet borde vara en strikt sekulär stat som förvisar religionens vidskepelse till den privata sfären." Det kan man tycka även om Sovjetunionens religionspolitik som just drev detta krav inte alltid brukar vara eftersträvansvärt ens för en mensjvik av Hedeviks sort. Men Hedevik är fri att hålla sig med sitt ideal och invänta en stat som förvisar - idéer eller människor lika. Det lilla problemet att människor bär på idéer brukar nämligen leda till att det slutligast blir människor som förvisas. De välvilliga fungerar så när de får politiska tvångsmedel om hand. Nu är Tomas Hedevik en förstående typ, välvillig sålunda:
"Innan vi är där (vid förvisningen, DS) må vi dock respektera den religionsfrihet som stadgas både i svensk lag och i internationella konventioner som till exempel FN-chartern och Europsrådets styrdokument." När vi hunnit dit att religionens vidskepelse förvisats till den privata sfären gäller sålunda inte religionsfrihet. Men innan!
Nu är Tomas Hedevik socialdemokrat. Han är ledamot av kommunfullmäktige i Alvesta, ersättare i utbildningsnämnden och ordinarie i valnämnden. "Utbildningsnämnden med denna kultursyn", skulle en kommuninvånare kunna utbrista, men det är nog bara en enda i kommunen som skulle kunna göra det, tror jag. Likväl är detta underordnat den lokala informationen om hur det öppet resoneras på lokal nivå i ett parti som glatt ställer upp i kyrkovalet. De kyrkokristna i S har fått besked: de omfattar en religion som är skadlig för mänskligheten och som bör förvisas till den privata sfären. Det är faktiskt lite märkligt att ett parti som rymmer båda dessa poler ska ställa upp i kyrkoval. De kyrkokristna i partiet borde för partiets och för Svenska kyrkans skull, för att inte tala om den egna personliga integriteten, sätta stopp för denna fars. Men skulle en sosse vilja stå samman med Frimodig kyrka (för att ta ett näraliggande exempel), då åks det ut ur partiet, osagt om med fötterna eller huvudet före.
Vi har ju blivit så mycket för bevingade ord. Dagens mantra kanska kan vara "Dessa religioner präglas av vidskepelse som är skadlig för mänskligheten." Ett barn på 7 år begriper vad som ska göras med det som är skadligt. Och Hedevik är inte ensam i partiet. Han förvaltar en lång ateistisk tradition. Den riktas mot islam, kristendom och judendom.
Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg om Fössta tossdan i mass, som det är idag. Den firas i östra Småland som en högtidsdag med "massipantååååta". För alla som söker en god kristen anledning att bryta fastan kan dagen världen över firas som ett uttryck för sympati. Sympati betyder medlidande och skulle kunna vara medlidande med dem som saknar "R". I övrigt gäller ett: Inga politiska partier i det kyrkliga, lika lite som i idrotten. Dagens mantra och massipantååååta - det är nåt det! Säg efter Hedevik så fort ni ser en sosse: "Dessa religioner präglas av vidskepelse som är skadlig för mänskligheten."
onsdag 1 mars 2017
C inför kyrkovalet, fortsättningsvis
Märta Leijon var författarinna och ordförande för bondeförbundets kvinnor (senare CKF och än senare Centerkvinnorna). Nu talar vi allvar, alltså. Ingen skämtar ostraffat om en C-kvinna! Märta satt i utredningen om kvinnliga präster, den som blev SOU 1950:48. Där avgav hon en reservation. Utgångspunkten först:
Man måste beakta den tongivande ställning inom kyrkan som prästerskapet har, men också besinna, att den svenska kyrkan icke är en privat sekt, som ledes och underhålles av kyrkobesökare och speciellt kyrkligt intresserade, utan också tillhör och underhålles både kommunalt och statligt av hela det svenska folket. Men främst måste man beakta, att den är till för att tjäna Guds rikes bästa både nu och i framtiden och att man med tanke på detta inte får låta tillfälliga eller invanda fördomar stå hindrande i vägen för det Guds verk, som avser att förvandla den småskurna, hatfulla och syndiga världen till ett kärlekens rike, sådant det predikades av Jesus Kristus." (aa s 120) Ska detta synsätt klassificeras teologiskt är det eticerande liberalteologi av gammalt märke. Men egentligen är det Dr Anton Nyström som är tant Märtas store inspiratör.
Polemiken mot dem som firar gudstjänst anas. Den blir tydligare:
"Anser man att kyrkan skall vara en folkkyrka, som skall göra alla till Jesu lärjungar, och inte ett kyrkligt frimureri av en liten fåtalig grupp kring en oppositionell skara enstaka präster (skara men enstaka, enstaka men skara? DS), måste man även ta hänsyn till önskemålen hos alla de många människor som kunna vinnas för kyrkan och som kanske både söker Frälsaren och står honom lika nära som de, vilka offentligt demonstrerar sin religiositet genom att läsa de delar av bibeln, som behagar dem och lämpar sig för deras önskemål, men som icke i gärning förverkligar broderskapets och kärlekens idé emot alla människor." (aa s 121)
Det finns folk som firar gudstjänst och röstar på centern trots denna utskåpning av deras kyrkogång som fromhetsdemonstration. Märta Leijon fortsätter nu med lite fortsatt polemik mot prästerna:
"Det finns icke i hela berättelsen om syndafallet något ord, som gör mannen till präst. Han skall vara jordbrukare, vårda en mark, som förbannats för hans skull, och äta sitt bröd i sitt anletes svett. Trots dessa tydligt utsagda ord har mannen inrättat ett prästerskapet och ägnat sig åt många andra yrken än jordbruket." (aa s 122)
Finns det några män förutom bönder som efter denna kanonad vill rösta på centern?
Tant Märta kom fram till slutsatsen att flera frireligiösa samfund i vårt land föregått med gott exempel. Det ledde henne till en precisering, lite oklart med sambandet men i alla fall:
"Vi äro dock inte främst könsvarelser utan födda till medborgare i Guds rike."
Detta citat var populärt när det oegentligt skulle sägas att vi haft kvinnliga präster i 50 år, nämligen år 2008. Det var som bäst 48 år och 6 månader. Så enkelt eliminerades dopet! Vi föds till medborgarskapet i Guds rike. Tacka centerpartiet för det.
Det kommer mera, det bästa:
"Är det icke då ett misstag av kyrkan, att den trångsynt allt fortfarande vill binda kvinnan vid synålen och kaffekokaren, medan männen predikar för tomma kyrkor, som de tyvärr icke ens själva besöker." (aa s 126)
Jag tycker citatet kan användas i kyrkovalet. Kan vi ställa fram det och fråga vad det betyder 1. vilja "binda kvinnan vid synålen 2. vilja binda kvinnan vid kaffekokaren och 3. fråga hur detta rent praktiskt går till samt 4. spörja hur en man som inte ens själv besöker den tomma kyrkan predikar för den? Det verkar minst sagt akrobatiskt och i grund och botten förbryllande på alla sätt.
Den som vill samla på bevingade ord, kan lära sig meningen utantill. Det är centerpolitik så som den beskrivs i en statlig utredning och detta hör till det som dagens centerparti inför kyrkovalet 2017 stolt hänvisar till. Logiken är anslående. Vi tar det igen:
"Är det icke då ett misstag av kyrkan, att den trångsynt allt fortfarande vill binda kvinnan vid synålen och kaffekokaren, medan männen predikar för tomma kyrkor, som de tyvärr icke ens själva besöker."
Vi går nu vidare till centerpartisten Gösta Äng.
Året är 1994 och vi skriver den 26 augusti, syster Kerstins födelsedag. I kyrkomötesdebatten sa Äng att han när han läste skriften Kyrka Ämbete Enhet blev "väldigt förvånad". Dessförinnan hade han lyssnat på "ämbetsfrågorna" i Kyrkomötets allmänkyrkliga debatt. Där hörde han "teologiska utsvävningar som det var mycket svårt att hänga med på." Gösta Äng hade dock kläm på att det "i just den här lokalen" fattats beslut att kvinnan skulle vara lika berättigad som män att tjänstgöra som präst i Svenska kyrkan. Han sa så, Äng. Det finns dock ett aber: "Att en del av er ännu ej fattat detta är för mig ofattbart." Ordet "beklämmande" kom också till användning. Så kom hans po-äng (ursäkta, men det var oemotståndligt): Processen mot kvinnliga präster påminde honom om häxprocesserna för några hundra år sedan.
Ni kan ana fortsättningen:
"Nu är vi på 1990-talet och eftersom det i dag nog vore svårt att försöka få våra allt fler prästvigda kvinnor, duktiga och passande för prästämbetet, att förklaras som häxor, görs det försök att på annat sätt ifrågasätta kvinnor lämplighet och behörighet att som jämställda präster få förmedla Guds ord." Så långt citatet!
Centern bidrar i den kyrkliga debatten. Men med vad? Jag funderar över folkpartisten som övergick till centerpartiet och därmed höjde intelligensnivån i båda partierna. Denna center ställer ånyo upp i kyrkovalet. Minns då citaten.
Annars är det askonsdag.
Modéus II ska få en ny klädespersedel. Han har lagt ut filmen när han provar och den kvinnliga sömmerskan kryper för honom på Facebook så han är antagligen nöjd.
https://www.facebook.com/fredrik.modeus?fref=ts
Man måste beakta den tongivande ställning inom kyrkan som prästerskapet har, men också besinna, att den svenska kyrkan icke är en privat sekt, som ledes och underhålles av kyrkobesökare och speciellt kyrkligt intresserade, utan också tillhör och underhålles både kommunalt och statligt av hela det svenska folket. Men främst måste man beakta, att den är till för att tjäna Guds rikes bästa både nu och i framtiden och att man med tanke på detta inte får låta tillfälliga eller invanda fördomar stå hindrande i vägen för det Guds verk, som avser att förvandla den småskurna, hatfulla och syndiga världen till ett kärlekens rike, sådant det predikades av Jesus Kristus." (aa s 120) Ska detta synsätt klassificeras teologiskt är det eticerande liberalteologi av gammalt märke. Men egentligen är det Dr Anton Nyström som är tant Märtas store inspiratör.
Polemiken mot dem som firar gudstjänst anas. Den blir tydligare:
"Anser man att kyrkan skall vara en folkkyrka, som skall göra alla till Jesu lärjungar, och inte ett kyrkligt frimureri av en liten fåtalig grupp kring en oppositionell skara enstaka präster (skara men enstaka, enstaka men skara? DS), måste man även ta hänsyn till önskemålen hos alla de många människor som kunna vinnas för kyrkan och som kanske både söker Frälsaren och står honom lika nära som de, vilka offentligt demonstrerar sin religiositet genom att läsa de delar av bibeln, som behagar dem och lämpar sig för deras önskemål, men som icke i gärning förverkligar broderskapets och kärlekens idé emot alla människor." (aa s 121)
Det finns folk som firar gudstjänst och röstar på centern trots denna utskåpning av deras kyrkogång som fromhetsdemonstration. Märta Leijon fortsätter nu med lite fortsatt polemik mot prästerna:
"Det finns icke i hela berättelsen om syndafallet något ord, som gör mannen till präst. Han skall vara jordbrukare, vårda en mark, som förbannats för hans skull, och äta sitt bröd i sitt anletes svett. Trots dessa tydligt utsagda ord har mannen inrättat ett prästerskapet och ägnat sig åt många andra yrken än jordbruket." (aa s 122)
Finns det några män förutom bönder som efter denna kanonad vill rösta på centern?
Tant Märta kom fram till slutsatsen att flera frireligiösa samfund i vårt land föregått med gott exempel. Det ledde henne till en precisering, lite oklart med sambandet men i alla fall:
"Vi äro dock inte främst könsvarelser utan födda till medborgare i Guds rike."
Detta citat var populärt när det oegentligt skulle sägas att vi haft kvinnliga präster i 50 år, nämligen år 2008. Det var som bäst 48 år och 6 månader. Så enkelt eliminerades dopet! Vi föds till medborgarskapet i Guds rike. Tacka centerpartiet för det.
Det kommer mera, det bästa:
"Är det icke då ett misstag av kyrkan, att den trångsynt allt fortfarande vill binda kvinnan vid synålen och kaffekokaren, medan männen predikar för tomma kyrkor, som de tyvärr icke ens själva besöker." (aa s 126)
Jag tycker citatet kan användas i kyrkovalet. Kan vi ställa fram det och fråga vad det betyder 1. vilja "binda kvinnan vid synålen 2. vilja binda kvinnan vid kaffekokaren och 3. fråga hur detta rent praktiskt går till samt 4. spörja hur en man som inte ens själv besöker den tomma kyrkan predikar för den? Det verkar minst sagt akrobatiskt och i grund och botten förbryllande på alla sätt.
Den som vill samla på bevingade ord, kan lära sig meningen utantill. Det är centerpolitik så som den beskrivs i en statlig utredning och detta hör till det som dagens centerparti inför kyrkovalet 2017 stolt hänvisar till. Logiken är anslående. Vi tar det igen:
"Är det icke då ett misstag av kyrkan, att den trångsynt allt fortfarande vill binda kvinnan vid synålen och kaffekokaren, medan männen predikar för tomma kyrkor, som de tyvärr icke ens själva besöker."
Vi går nu vidare till centerpartisten Gösta Äng.
Året är 1994 och vi skriver den 26 augusti, syster Kerstins födelsedag. I kyrkomötesdebatten sa Äng att han när han läste skriften Kyrka Ämbete Enhet blev "väldigt förvånad". Dessförinnan hade han lyssnat på "ämbetsfrågorna" i Kyrkomötets allmänkyrkliga debatt. Där hörde han "teologiska utsvävningar som det var mycket svårt att hänga med på." Gösta Äng hade dock kläm på att det "i just den här lokalen" fattats beslut att kvinnan skulle vara lika berättigad som män att tjänstgöra som präst i Svenska kyrkan. Han sa så, Äng. Det finns dock ett aber: "Att en del av er ännu ej fattat detta är för mig ofattbart." Ordet "beklämmande" kom också till användning. Så kom hans po-äng (ursäkta, men det var oemotståndligt): Processen mot kvinnliga präster påminde honom om häxprocesserna för några hundra år sedan.
Ni kan ana fortsättningen:
"Nu är vi på 1990-talet och eftersom det i dag nog vore svårt att försöka få våra allt fler prästvigda kvinnor, duktiga och passande för prästämbetet, att förklaras som häxor, görs det försök att på annat sätt ifrågasätta kvinnor lämplighet och behörighet att som jämställda präster få förmedla Guds ord." Så långt citatet!
Centern bidrar i den kyrkliga debatten. Men med vad? Jag funderar över folkpartisten som övergick till centerpartiet och därmed höjde intelligensnivån i båda partierna. Denna center ställer ånyo upp i kyrkovalet. Minns då citaten.
Annars är det askonsdag.
Modéus II ska få en ny klädespersedel. Han har lagt ut filmen när han provar och den kvinnliga sömmerskan kryper för honom på Facebook så han är antagligen nöjd.
https://www.facebook.com/fredrik.modeus?fref=ts
tisdag 28 februari 2017
Moster Astrid
Det blev spinn på min notering att det finns folk som upptar platser i den kyrkliga beslutsapparaten som andra borde haft och bättre skulle skött. Det är roligt när folk spinner loss, för då blir många hjärtans tankar uppenbara. Jämställdhet kan vara en glosa men när det brister i jämställdhet så som läget var i Svenska kyrkan, sitter gubbjäklar på platser som kompetenta kvinnor borde haft om rätt varit rätt och kompetensförsörjningsprogrammet fungerat. Jämställdhetsarbetet har handlat om - handlar om - att göra den saken tydlig. Var det inte så? Så varför spinna loss? Därför att jämställdhet som något annat än en glosa nog inte varit ärendet. I vart fall inte så att något skulle riskeras, Fördomar t ex.
Nu tar vi moster Astrid som exempel. Hon var född 1911 och blev småskollärare. Därtill var hon på många sätt ansvarig för söndagsskolverksamheten, både som lärare och samordnare. Hon var engagerad i Lutherhjälpsarbetet, i SKM, i Lärarinnornas Missionsförening och stöttade Öppna Dörren. Hon startade syförening med sina elever, de som nu är i 80-årsåldern och inte längre kallar sig "Yngre syföreningen". Satt hon i kyrkofullmäktige och kyrkoråd? Ånä och åjo. När hon passerat de 60 eller 70 eller så, och de gubbar som aspirerade på platserna dött ut eller hamnat på hemmet, valdes hon på en kyrkstämma in i kyrkorådet i Ormesberga och blev kyrkvärd. Med samma idoghet ansvarade hon då för kyrkvärdsuppgifterna som hon gjort i alla de andra uppgifter hon haft. Hon tänkte kyrka dagligdags, bad för allt kyrkligt liv och planerade för allt praktiskt som skulle planeras. Hon skulle självklart suttit i kyrkorådet många år dessförinnan. Hennes kompetenser skulle hamnat bland beslutsfattarna. Någon/några andra satt i vägen för detta. Antagligen gjorde dessa som satt i vägen antingen ingenting eller så fattade de helt fel beslut. Det har ju gått kyrka och församling illa. Ett fåtal gudstjänster per år i hennes gamla församlingskyrka.
Jag försökte mot slutet av hennes levnad tala framtid, dvs peka på det för Svenska kyrkan illavarslande. Astrid hörde till anhängarna av den kristendomstolkning som ska se positivt på allt. Verkligheten anmälde sig dock då och då. Hon började se bekymrad ut. När jag alltså drev några resonemang släppte hon temat med orden: "Ja, det ser annorlunda ut när man närmar sig livets slut." Vad svarar man på sådant? Att Svenska kyrkans framtidsfrågor är frågor för folk innan 70 eller 80?
Nå, den konkreta frågan vilka som satt på stolar där moster Astrid borde ha suttit, kan man göra reda i genom att läsa protokoll och utröna vad som åstadkoms. Det kan inte vara helt fel att tala om kön i sammanhanget, När kvinnor inte väljs in beror det på att karlar ska sitta och bestämma.
Nu beskriver jag hur det var. Något annat har väl inte begärts av mig? Men grundfrågan ska alla som valts till uppdrag ställa sig: "Är det någon annans plats jag tar, någon som bättre fullgör sin kallelse på den plats jag kandiderar till?" Nu är denna fråga inte den enda som ska ställas. Frågan vad vi gör när medkristna egentligen bara hoppas på ett kyrkligt sönderfall och inte är beredda att ställa upp i det kyrkopolitiska. Jag vet inte svaret. Men vad ska vi säga när Frälsaren kommer och undrar var han ska finna tro på jorden? Har vi rätt att dra oss undan i det privata när vi är kyrkkristna?
Det långa resonemangets korta mening: Visst finns det folk som sitter i vägen och gör att det blir "så dumt som det bara kan bli genom demokratiskt fattade beslut", som en gammal partiordförande sa.
Vad jag sysslar med i övrigt? Kollar gamla protokoll. I kyrkomötet 1998 fann en ledamot anledning att vid val av Centralstyrelsen (dåvarande Kyrkostyrelsen) påminna om "att prästerna har cirka 3000 medlemmar om jag minns rätt". Slutsatsen var att det var "betänkligt om vi kommer att få denna slagsida, som ju är fallet här, att kyrkans ledande organ har nästan hälften anställda i kyrkan". Talaren undrade vilka signaler detta sände till folket. "Svenska kyrkan är ju en folkkyrka, den skall vara med folket, i folket, styrd av folket." Inte ett ord om evangelium. Och inte ett ord, inte ens ett litet, om samverkan mellan präster och lekfolk. Ledamotens syn var inte direkt svenskkyrklig. Han hade faktiskt inte fattat just de svenskkyrkliga finesserna om ansvarslinjen.
Nu tänker jag inte återge kyrkomötesprotokoll denna morgon. Jag nöjer mig med att hänvisa till kyrkligdokumentation. nu där de senaste dokumenten från Visby återfinns. Ska jag på nytt påpeka att Harlevi och Hermansson är posk-are? Jag kanske inte ska det. Det är att vrid om kniven, strö salt i såren och en hel del annat mindre lämpligt. Så jag nämner inte POSK i sammanhanget. Läser ni handlingarna ser ni en del uppseendeväckande. Ingen beredskap i Visby "studenthelgen" 2016 och det gällde sjukhuskyrkan också. En dödsolycka inträffade. Uppseendeväckande är nog ett milt ord. Till detta kommer så mödan att skicka information till Antje. Vad ont tycker man i Visby att Antje gjort för att utsättas för detta? "Värna ärkebiskopen!" är en mer konstruktiv hållning.
Om moster Astrid läst materialet på kyrkligdokumentation. nu vet jag vad hon sagt. "Det är inte kristligt." Då var allt väsentligt sagt. Det gäller partipolitisering och lokalt gutevanvett lika. Jag undrar om man på Gotland fattar att Harlevis och Hermanssons agerande kan innebära att stiftet läggs ner med argumentet att ett så litet stift resulterar i alltför stora konflikter just därför att det är så litet.
Nu tar vi moster Astrid som exempel. Hon var född 1911 och blev småskollärare. Därtill var hon på många sätt ansvarig för söndagsskolverksamheten, både som lärare och samordnare. Hon var engagerad i Lutherhjälpsarbetet, i SKM, i Lärarinnornas Missionsförening och stöttade Öppna Dörren. Hon startade syförening med sina elever, de som nu är i 80-årsåldern och inte längre kallar sig "Yngre syföreningen". Satt hon i kyrkofullmäktige och kyrkoråd? Ånä och åjo. När hon passerat de 60 eller 70 eller så, och de gubbar som aspirerade på platserna dött ut eller hamnat på hemmet, valdes hon på en kyrkstämma in i kyrkorådet i Ormesberga och blev kyrkvärd. Med samma idoghet ansvarade hon då för kyrkvärdsuppgifterna som hon gjort i alla de andra uppgifter hon haft. Hon tänkte kyrka dagligdags, bad för allt kyrkligt liv och planerade för allt praktiskt som skulle planeras. Hon skulle självklart suttit i kyrkorådet många år dessförinnan. Hennes kompetenser skulle hamnat bland beslutsfattarna. Någon/några andra satt i vägen för detta. Antagligen gjorde dessa som satt i vägen antingen ingenting eller så fattade de helt fel beslut. Det har ju gått kyrka och församling illa. Ett fåtal gudstjänster per år i hennes gamla församlingskyrka.
Jag försökte mot slutet av hennes levnad tala framtid, dvs peka på det för Svenska kyrkan illavarslande. Astrid hörde till anhängarna av den kristendomstolkning som ska se positivt på allt. Verkligheten anmälde sig dock då och då. Hon började se bekymrad ut. När jag alltså drev några resonemang släppte hon temat med orden: "Ja, det ser annorlunda ut när man närmar sig livets slut." Vad svarar man på sådant? Att Svenska kyrkans framtidsfrågor är frågor för folk innan 70 eller 80?
Nå, den konkreta frågan vilka som satt på stolar där moster Astrid borde ha suttit, kan man göra reda i genom att läsa protokoll och utröna vad som åstadkoms. Det kan inte vara helt fel att tala om kön i sammanhanget, När kvinnor inte väljs in beror det på att karlar ska sitta och bestämma.
Nu beskriver jag hur det var. Något annat har väl inte begärts av mig? Men grundfrågan ska alla som valts till uppdrag ställa sig: "Är det någon annans plats jag tar, någon som bättre fullgör sin kallelse på den plats jag kandiderar till?" Nu är denna fråga inte den enda som ska ställas. Frågan vad vi gör när medkristna egentligen bara hoppas på ett kyrkligt sönderfall och inte är beredda att ställa upp i det kyrkopolitiska. Jag vet inte svaret. Men vad ska vi säga när Frälsaren kommer och undrar var han ska finna tro på jorden? Har vi rätt att dra oss undan i det privata när vi är kyrkkristna?
Det långa resonemangets korta mening: Visst finns det folk som sitter i vägen och gör att det blir "så dumt som det bara kan bli genom demokratiskt fattade beslut", som en gammal partiordförande sa.
Vad jag sysslar med i övrigt? Kollar gamla protokoll. I kyrkomötet 1998 fann en ledamot anledning att vid val av Centralstyrelsen (dåvarande Kyrkostyrelsen) påminna om "att prästerna har cirka 3000 medlemmar om jag minns rätt". Slutsatsen var att det var "betänkligt om vi kommer att få denna slagsida, som ju är fallet här, att kyrkans ledande organ har nästan hälften anställda i kyrkan". Talaren undrade vilka signaler detta sände till folket. "Svenska kyrkan är ju en folkkyrka, den skall vara med folket, i folket, styrd av folket." Inte ett ord om evangelium. Och inte ett ord, inte ens ett litet, om samverkan mellan präster och lekfolk. Ledamotens syn var inte direkt svenskkyrklig. Han hade faktiskt inte fattat just de svenskkyrkliga finesserna om ansvarslinjen.
Nu tänker jag inte återge kyrkomötesprotokoll denna morgon. Jag nöjer mig med att hänvisa till kyrkligdokumentation. nu där de senaste dokumenten från Visby återfinns. Ska jag på nytt påpeka att Harlevi och Hermansson är posk-are? Jag kanske inte ska det. Det är att vrid om kniven, strö salt i såren och en hel del annat mindre lämpligt. Så jag nämner inte POSK i sammanhanget. Läser ni handlingarna ser ni en del uppseendeväckande. Ingen beredskap i Visby "studenthelgen" 2016 och det gällde sjukhuskyrkan också. En dödsolycka inträffade. Uppseendeväckande är nog ett milt ord. Till detta kommer så mödan att skicka information till Antje. Vad ont tycker man i Visby att Antje gjort för att utsättas för detta? "Värna ärkebiskopen!" är en mer konstruktiv hållning.
Om moster Astrid läst materialet på kyrkligdokumentation. nu vet jag vad hon sagt. "Det är inte kristligt." Då var allt väsentligt sagt. Det gäller partipolitisering och lokalt gutevanvett lika. Jag undrar om man på Gotland fattar att Harlevis och Hermanssons agerande kan innebära att stiftet läggs ner med argumentet att ett så litet stift resulterar i alltför stora konflikter just därför att det är så litet.
måndag 27 februari 2017
Ni vet vilken måndag det är!
Jag har inte börjat ännu eller jag har redan börjat om söndagskvällen räknas. Underbart är det att vara vid sunda vätskor, må jag säga. Men de får förstås inte bli osunda. Det yngre prästerskapet dricker Härnö Gin idag. Det är till att vara stadd vid kassa. Å andra sidan bör Norrland stödjas, så jag har inga synpunkter. I Härnösand finns inte de ogina.
I går ringde överste Salander. Han hade tillbringat en dryg vecka på Öland, kompensationsledighet, förstod jag. Han kopplade av från all signalspaning men läste de lokala bladen. Nu var han uppenbart echaufferad för i Östra Småland hade han hittat TT-artikeln om att Ryssland är militärt starkare än EU. "Så ser den hotfulla reklamen i förkrigstid ut", konstaterade han. Det hade jag också menat. Ungefär som när den tyska krigsmakten sommaren 1939 visade en propagandafilm om den tyska militära förmågan för polska officerare och politiker. "I efterhand men för sent kommer folk att fatta vilken tid vi lever i", sa översten och lät sorgsen. Jag höll med fast med kompletteringen att Gud håller allt i sin hand, också det onda som tillåts gå över världen. Men tiderna har förändrats. Själva har vi en radioapparat som kan vevas så att vi får höra nyheter. Därtill har den solceller. Men utan datorer och el - vad får vi veta då? Ett samhälle faller inte samman långsamt utan fort. Långsamt eroderar det, men fallet går snabbt när det väl faller. När vi besinnat detta faktum utbytte vi förskräckligheter om hamnen i Fårösund, KA 3:s gamla stolthet. Hur kan den vara till salu och köpas av en ryss? Från Fårö är det inte långt till Visby. Inte i tanken.
Överste Salander är en vänsäll och minnesgod typ. "Din vän Sofia Lilly Jönsson är väl glad nu? Hon anklagades ju för att vara en mer än usel journalist som fattat allt fel och drevs av en agenda när hon berättade hur det var i Visby och nu sägs allt detta vara just så illa som hon skrev." Jag svarade att jag faktiskt visste om Sofia var glad. Kanske är hon ledsen. Kanske ville hon att det skulle vara annorlunda och kanske skrev hon för att det skulle bli annorlunda."Är Hermansson körd?" frågade Salander på sitt uppriktiga vis. Vad skulle jag svara på det?
Jag la ut texten om POSK för Salander eftersom de två aktörerna Harlevi och Hermansson är POSK-are. Vad är POSK? I Mörrum ett, i Visby ett annat. Inte problemfritt. Kan det i Visby bero på att Harlevi något oortodoxt såg till att Hermansson manövrerades i läge att bli domprost? Fix och trix på gutemål? Och så blev det som det blev. "Om det blev illa för generaldirektören Hansson kan det bara bli värre för Hermansson, alltså", sa Salander. Vad skulle jag svara? Jag har ju läst ledarkommentaren från Gotlands Allehanda. Det där med medlande mellan Visby domkyrkoförsamling och biskopen (?!) tror jag bara är att glömma. Svenka kyrkan på nationell nivå ger sig ogärna in i olösliga konflikter, som enklast löses genom att en del folk flyttas. Sofia Lilly Jönsson kan tänkas ha några uppslag för att föra frågan till något vettigt. Översten Salander och jag enades om att krigsmakten på sin tid var bättre på att förhindra och i nödfall hantera den här sortens konflikter. Vi hade inte råd med dem helt enkelt. Svenska kyrkan har valt en annan väg. Det kan bara sluta i meningslösa konflikter.
I morgon tror jag att jag ska förklara vilka som sitter på platser där andra brode sitta. Det var tydligen för somliga inte begripligt. Alternativt en alltför känslig insikt.
Tillbaka till denna dags firningsämne. När firandet inleddes fick jag smaka den exklusiva G-Gin från Skåne. Kvanne ingick. Den finns inte att köpa i Kronobergs län om man inte beställer. I Lund finns den. Dyr och fin. Och Härnö från Härnösand har jag alltså druckit tidigare. Jag börjar få vanor men borde få bannor. Om man dricker så här fin gin finns en risk att man inte längtar efter det nya vin som ska drickas ihop med Frälsaren. Oss emellan fungerar G-Gin väl i drinkar men jag smuttade på den som den var. Mycket smak. Jag slöt kvällen med Gilbey's och Schweppes Tonic. Denna dag är det bara att fortsätta. Välsignade måndag!
I lördags satt jag med ett glas vitt vin i handen och hundvalpen Loke, 12 veckor i knäet. Oförvägen som han är, körde Loke i ett obevakat ögonblick, bokstavligen ögonblick, ner tungan i mitt vinglas, funderade över smaken och gjorde det en gång till när jag häpen satt som paralyserad. Den hunden, ni! Men denna måndag får han inte fira. Han ska väl inte bli en fyllhund heller!
I går ringde överste Salander. Han hade tillbringat en dryg vecka på Öland, kompensationsledighet, förstod jag. Han kopplade av från all signalspaning men läste de lokala bladen. Nu var han uppenbart echaufferad för i Östra Småland hade han hittat TT-artikeln om att Ryssland är militärt starkare än EU. "Så ser den hotfulla reklamen i förkrigstid ut", konstaterade han. Det hade jag också menat. Ungefär som när den tyska krigsmakten sommaren 1939 visade en propagandafilm om den tyska militära förmågan för polska officerare och politiker. "I efterhand men för sent kommer folk att fatta vilken tid vi lever i", sa översten och lät sorgsen. Jag höll med fast med kompletteringen att Gud håller allt i sin hand, också det onda som tillåts gå över världen. Men tiderna har förändrats. Själva har vi en radioapparat som kan vevas så att vi får höra nyheter. Därtill har den solceller. Men utan datorer och el - vad får vi veta då? Ett samhälle faller inte samman långsamt utan fort. Långsamt eroderar det, men fallet går snabbt när det väl faller. När vi besinnat detta faktum utbytte vi förskräckligheter om hamnen i Fårösund, KA 3:s gamla stolthet. Hur kan den vara till salu och köpas av en ryss? Från Fårö är det inte långt till Visby. Inte i tanken.
Överste Salander är en vänsäll och minnesgod typ. "Din vän Sofia Lilly Jönsson är väl glad nu? Hon anklagades ju för att vara en mer än usel journalist som fattat allt fel och drevs av en agenda när hon berättade hur det var i Visby och nu sägs allt detta vara just så illa som hon skrev." Jag svarade att jag faktiskt visste om Sofia var glad. Kanske är hon ledsen. Kanske ville hon att det skulle vara annorlunda och kanske skrev hon för att det skulle bli annorlunda."Är Hermansson körd?" frågade Salander på sitt uppriktiga vis. Vad skulle jag svara på det?
Jag la ut texten om POSK för Salander eftersom de två aktörerna Harlevi och Hermansson är POSK-are. Vad är POSK? I Mörrum ett, i Visby ett annat. Inte problemfritt. Kan det i Visby bero på att Harlevi något oortodoxt såg till att Hermansson manövrerades i läge att bli domprost? Fix och trix på gutemål? Och så blev det som det blev. "Om det blev illa för generaldirektören Hansson kan det bara bli värre för Hermansson, alltså", sa Salander. Vad skulle jag svara? Jag har ju läst ledarkommentaren från Gotlands Allehanda. Det där med medlande mellan Visby domkyrkoförsamling och biskopen (?!) tror jag bara är att glömma. Svenka kyrkan på nationell nivå ger sig ogärna in i olösliga konflikter, som enklast löses genom att en del folk flyttas. Sofia Lilly Jönsson kan tänkas ha några uppslag för att föra frågan till något vettigt. Översten Salander och jag enades om att krigsmakten på sin tid var bättre på att förhindra och i nödfall hantera den här sortens konflikter. Vi hade inte råd med dem helt enkelt. Svenska kyrkan har valt en annan väg. Det kan bara sluta i meningslösa konflikter.
I morgon tror jag att jag ska förklara vilka som sitter på platser där andra brode sitta. Det var tydligen för somliga inte begripligt. Alternativt en alltför känslig insikt.
Tillbaka till denna dags firningsämne. När firandet inleddes fick jag smaka den exklusiva G-Gin från Skåne. Kvanne ingick. Den finns inte att köpa i Kronobergs län om man inte beställer. I Lund finns den. Dyr och fin. Och Härnö från Härnösand har jag alltså druckit tidigare. Jag börjar få vanor men borde få bannor. Om man dricker så här fin gin finns en risk att man inte längtar efter det nya vin som ska drickas ihop med Frälsaren. Oss emellan fungerar G-Gin väl i drinkar men jag smuttade på den som den var. Mycket smak. Jag slöt kvällen med Gilbey's och Schweppes Tonic. Denna dag är det bara att fortsätta. Välsignade måndag!
I lördags satt jag med ett glas vitt vin i handen och hundvalpen Loke, 12 veckor i knäet. Oförvägen som han är, körde Loke i ett obevakat ögonblick, bokstavligen ögonblick, ner tungan i mitt vinglas, funderade över smaken och gjorde det en gång till när jag häpen satt som paralyserad. Den hunden, ni! Men denna måndag får han inte fira. Han ska väl inte bli en fyllhund heller!
söndag 26 februari 2017
Ärkebiskopen i skottlinjen
Klart att ärkebiskopar och biskopar ska kunna kritiseras, men i vår kyrkostruktur är det andra som fattar de hårda besluten och till dessa beslut hör att välja biskopar. Dessa beslut är ideologiska, havliga biskopar ska fram. De ska sedan leverera till beställaren, förstås. Men de ska också få ta all kritik och den riktas mot person, sällan i sak. Det är nästan lite synd om dom. Deras livsbetingelser är två: "Goda middagar och aldrig ett sant ord", som biskop Sven Silén sa (även om Wejryd fick vara med om undantag en stiftsmiddag med usel mat och tydlig kritik!). Mörka kvällar sitter de nog och funderar över alla problem de inte kan lösa. Ingmar Ström sa att han släpade sig hem över Norrbro efter en dags problem på stiftskansliet. Om de problem han förväntades ta itu med, hade han dessförinnan inte haft en aning.
Vi kan fundera över hur mycket pastoral mylla biskoparna stått i. Vilka blir i sina gamla församlingar ihågkomna för pastorala insatser som lockat till tro? Hur många har autentisk erfarenhet av det pastorala fotarbetet åren före biskopsvalet? Det var inte bättre förr, men församlingslivet var kanske stabilare och präster mer formade för prästeriet när de kom inifrån kyrkolivet. Nåja, det kan ha varit annorlunda också. Men biskoparna översköljs av en mängd tidskrävande arbetsuppgifter. Allt sådant arbete skapar inte framtid.
Biskopar har ett begränsat handlingsutrymme. Om de gör si, blir folk arga. Gör de så, blir folk också arga. Och främst i skottlinjen står ärkebiskopen. Hur kul kan det vara?
Kyrkovalet blir förstås partipolitiserat. SD ska profilera sina frågor, S och C likaså. De förklädda partipolitikerna likaså. När POSK presenterat sig som det obundna alternativet är det en lämplig lögn, men lögn. Det finns ett annat obundet alternativ. Frimodig kyrka. Varför för POSK fram en osanning? I det partipolitiserade kyrkovalet är det en uppenbar risk att Antje blir slagträ eller slagpåse. Det är ju lättare att styra på person än på sak. Så vad ska vi göra för att värna den utsatta?
Det enkla svaret är att jag inte vet. Men hur vore det att styra bort från slagord för att fokusera på Svenska kyrkans egentliga problem, inte på de problem partierna vill göra till kyrkliga? Hur vore det att vara precis i beskrivningarna av vad motparten menar. Den medeltida metoden för diskussion alltså:
Du säger ditt.
Jag upprepar med andra ord vad du menar.
Du godkänner mitt återgivande av din mening.
Diskussionen kan börja.
Fokus på det väsentliga alltså. Det är rimligtvis den anständiga kyrkopolitiska hållningen. Den kan starta i en omvärldsanalys. En sådan kom i fredags. Nå, den hade förutskickats till kyrkostyrelsens ekonomiseminarium, som skulle ta upp strategiska frågor. Så blev det inte. Nu får kyrkostyrelsens ledamöter och ersättare läsa in sig och så ska denna analys liksom kyrkohandboksförslaget upp i april samt därtill de formella skrivelserna till kyrkomötet. Ni förstår själva. Men omvärldsanalys kunde läggas in i valarbetet. Här finns väl en del att fundera över.
Till detta kommer en del andra problem/överläggningsämnen, som sannerligen inte bara är ärkebiskopens:
* medlemsflykten - den inre och den yttre
* det eroderade gudstjänstlivet
* trostransformationen
* reformationens egentliga ärende nu
* de mångas uppgivenhet/bristande frimodighet
* rekryteringssvårigheterna
* de svenskkyrkliga markörerna och katolicitetsmarkörerna, dvs vad Svenska kyrkan är
* partipolitiseringen, förstås, som hämmande faktor i kyrkolivet
* frikyrklighetens självklarheter som import till Svenska kyrkan, där de alls inte är självklara
Vi kunde förstås också tala om de kyrkliga eliterna, de som vill vara herrar i sin Herres kyrka och komplettera med frågan "vem blev vad och varför?" - men det är inte ett glatt budskap en söndag, kan jag säga.
Har inte ärkebiskop och biskopar med den här sortens frågor att göra? Jodå. Men kyrkovalet är inte deras. Här finns en distinktion att göra. Själva vanvetetet talar jag gärna om. Politiska partier gör upp politiskt i det kyrkliga - det är helt enkelt inte klokt på något sätt. De gör upp och föser samtidigt bort några andra, som kanske haft mer kyrkligt att bidra med om man säger så.
Detta var bara en ansats, som ni förstår. Jag stimulerades av Christer Pahlmblads föredrag för Stiftshistoriska sällskapet i Växjö i går om reformationsskeendet. Vi höll till i något som kallas "Biskopens hus", Östrabo i Växjö. Det slog mig att den beteckningen är helt oegentlig. Huset är inte biskopens. Huset är Biskopshuset. Hur är det med ett kyrkosystem som inte förmår förstå ords valörer? Det är något av insikterna från det gamla högstadiet: "Jak er det nya svenskläraret."
Vi kan fundera över hur mycket pastoral mylla biskoparna stått i. Vilka blir i sina gamla församlingar ihågkomna för pastorala insatser som lockat till tro? Hur många har autentisk erfarenhet av det pastorala fotarbetet åren före biskopsvalet? Det var inte bättre förr, men församlingslivet var kanske stabilare och präster mer formade för prästeriet när de kom inifrån kyrkolivet. Nåja, det kan ha varit annorlunda också. Men biskoparna översköljs av en mängd tidskrävande arbetsuppgifter. Allt sådant arbete skapar inte framtid.
Biskopar har ett begränsat handlingsutrymme. Om de gör si, blir folk arga. Gör de så, blir folk också arga. Och främst i skottlinjen står ärkebiskopen. Hur kul kan det vara?
Kyrkovalet blir förstås partipolitiserat. SD ska profilera sina frågor, S och C likaså. De förklädda partipolitikerna likaså. När POSK presenterat sig som det obundna alternativet är det en lämplig lögn, men lögn. Det finns ett annat obundet alternativ. Frimodig kyrka. Varför för POSK fram en osanning? I det partipolitiserade kyrkovalet är det en uppenbar risk att Antje blir slagträ eller slagpåse. Det är ju lättare att styra på person än på sak. Så vad ska vi göra för att värna den utsatta?
Det enkla svaret är att jag inte vet. Men hur vore det att styra bort från slagord för att fokusera på Svenska kyrkans egentliga problem, inte på de problem partierna vill göra till kyrkliga? Hur vore det att vara precis i beskrivningarna av vad motparten menar. Den medeltida metoden för diskussion alltså:
Du säger ditt.
Jag upprepar med andra ord vad du menar.
Du godkänner mitt återgivande av din mening.
Diskussionen kan börja.
Fokus på det väsentliga alltså. Det är rimligtvis den anständiga kyrkopolitiska hållningen. Den kan starta i en omvärldsanalys. En sådan kom i fredags. Nå, den hade förutskickats till kyrkostyrelsens ekonomiseminarium, som skulle ta upp strategiska frågor. Så blev det inte. Nu får kyrkostyrelsens ledamöter och ersättare läsa in sig och så ska denna analys liksom kyrkohandboksförslaget upp i april samt därtill de formella skrivelserna till kyrkomötet. Ni förstår själva. Men omvärldsanalys kunde läggas in i valarbetet. Här finns väl en del att fundera över.
Till detta kommer en del andra problem/överläggningsämnen, som sannerligen inte bara är ärkebiskopens:
* medlemsflykten - den inre och den yttre
* det eroderade gudstjänstlivet
* trostransformationen
* reformationens egentliga ärende nu
* de mångas uppgivenhet/bristande frimodighet
* rekryteringssvårigheterna
* de svenskkyrkliga markörerna och katolicitetsmarkörerna, dvs vad Svenska kyrkan är
* partipolitiseringen, förstås, som hämmande faktor i kyrkolivet
* frikyrklighetens självklarheter som import till Svenska kyrkan, där de alls inte är självklara
Vi kunde förstås också tala om de kyrkliga eliterna, de som vill vara herrar i sin Herres kyrka och komplettera med frågan "vem blev vad och varför?" - men det är inte ett glatt budskap en söndag, kan jag säga.
Har inte ärkebiskop och biskopar med den här sortens frågor att göra? Jodå. Men kyrkovalet är inte deras. Här finns en distinktion att göra. Själva vanvetetet talar jag gärna om. Politiska partier gör upp politiskt i det kyrkliga - det är helt enkelt inte klokt på något sätt. De gör upp och föser samtidigt bort några andra, som kanske haft mer kyrkligt att bidra med om man säger så.
Detta var bara en ansats, som ni förstår. Jag stimulerades av Christer Pahlmblads föredrag för Stiftshistoriska sällskapet i Växjö i går om reformationsskeendet. Vi höll till i något som kallas "Biskopens hus", Östrabo i Växjö. Det slog mig att den beteckningen är helt oegentlig. Huset är inte biskopens. Huset är Biskopshuset. Hur är det med ett kyrkosystem som inte förmår förstå ords valörer? Det är något av insikterna från det gamla högstadiet: "Jak er det nya svenskläraret."
lördag 25 februari 2017
C inför kyrkovalet, inledningsvis
Centern ställer upp som politiskt parti i kyrkovalet. Minns mina ord. Inget parti har med de bästa avsikter gjort Svenska kyrkan så illa som Centerpartiet. Jag talar om partiet, inte om viktiga centerpartister som i det lokala varit och är viktiga tillgångar. Men partiet är bedrövligt. Jag säger som Lööf: "Jag menar allvar." Just att vi har ett partipolitiserat system ger också Sverigedemokraterna inflytande i och ekonomiska medel från Svenska kyrkan.
Centern hänvisar i sitt valprogram till sina insatser när det beslöts om kvinnliga präster. Det kan vara Märta Leijon som avses, men hon var inte bland beslutsfattarna. Det var däremot Axel Rubbestad. Han röstade i riksdagen och i kyrkomötet emot reformen och detta med vidunderliga argument. Han omfattade hållningar som inga seriösa teologer vare sig då eller nu förfäktat. Men det kunde han göra med fötterna nere i bondeförbudets/centerns mylla. Det är lite roligt att hålla fram honom om det Centerpartiet uträttat i ämbetsfrågan nu ska prisas och berömmas. Roligast att han kämpade emot reformen, alltså. Och alla hans argument var kanske inte så tokiga.
Vi går till Svenskt Biografiskt Lexikon och inhämtar följande, det sista är allra lustigast:
Rubbestad var negativ inte bara till högre utbildning i allmänhet utan även till en nioårig enhetsskola, eftersom den skulle leda till skoltrötthet. R var motståndare till kvinnliga präster och hävdade att den gifta kvinnans plats var i hemmet. Han motsatte sig en höjning av statstjänstemännens löner – utom för prästerna. Han var också emot inrättandet av lantbruksnämnder och länsskolnämnder och införandet av högertrafik. Inte heller såg han med blida ögon på ändringen av partinamnet 1957 till centerpartiet bondeförbundet (från 1958 centerpartiet) för att bredda partiets väljarbas. Partiet borde enligt R i stället koncentrera sig på att vinna alla bönder som röstade med andra partier.
R var sin tids främsta företrädare för den gamla bondeideologin med dess karakteristiska kombination av konservatism och sparsamhet. Med rätta har han betecknats som den siste lantmannapartisten. Bland sina väljare åtnjöt R ett grundmurat förtroende.
I riksdagsdebatten andra kammaren den 19 mars 1958 uttalade Axel Rubbestad sin överraskning över att regeringen lagt fram propositionen eftersom ju regeringen kände till kyrkomötets ståndpunkt. Där hade Rubbestad alltsåhört till majoriteten som röstat nej. Hej, centern! Vad är då denna proposition? Rubbetsad kan inte uppfatta den "som annat än ett kommando från regeringen att kyrkomötet utan vidare skall ändra ståndpunkt och följa de principer regeringen i sin maktställning vill skall gälla för den svenska kyrkan." Riksdagsprotokollet AK nr 10 s 48) Rubbestad ansåg det vara oriktigt att så snart lägga fram propositionen. Orden han använde var "inte sympatiskt och inte rätt mot kyrkan". Rubbestad återger också att kyrkomötets vetorätt tas bort, ett krav i riksdagen, om kyrkomötet inte gör som riksdagen vill. Centern gör mycket genom sin hänvisning till gjorda insatser, avslöjar maktspel i teologiska frågor inte minst. Det blir en intressant kyrkovalrörelse, tror jag.
Centerpartiets Rubbestad drar siffrorna från 1957 års kyrkomöte också. Av 43 präster och biskopar i kyrkomötet 1957 röstade 42 emot, av lekmännen 20. 62-36. Rätt förödande, kan man tycka. Men han stannar inte där utan förvånas över första lagutskottet, som skrivit: "Det synes utskottet i nuvarande tidsläge vara av yttersta vikt för den framtida utvecklingen av kyrkans liv och arbete att kyrkans inställning och verksamhet präglas av generositet och förståelse inför nutidens människor i deras sätt att tänka och känna." Rubbestad: "Vad menar egentligen utskottet? Skall kyrkan i sin lära och verksamhet rätta sig efter vad som förekommer i det världsliga livet? Skall inte kyrkan som ledstjärna ha Guds ord förkunnelse, även om det går stick i stäv med vad världsbarnen önskar och menar?" (aa s 49) Axel Rubbestad började tveka om sambandet kyrka-stat: "Men vill man tvinga kyrkan till att leva och lära inte efter Guds ord utan efter statens sedvänjor, då vill jag inte längre vara med om att uppehålla sambandet mellan kyrka och stat." (aa s 49) Säga vad man vill men begreppet "världsbarnen" sitter som en keps på en centerbonde.
Jag har nöjt mig med en riksdagsdebatt med Rubbestad. Det finns fler, kanske i mer av lantmannapartislag. Minns Axel Rubbestad när centern går till kyrkoval 2017. Påminn om honom. Plåga varje nu levande centerpartist med Rubbestads insikter. Han åtnjöt ett grundmurat förtroende bland sina väljare. Han hörde till dem som inte ville ha kvinnor i prästämbetet med hänvisning till Guds ord.
Jag får väl i sinom tid ta mig an Märta Leijon också när centern väljer valstrategi att berätta om sina stora insatser i kyrkolivetfast jag gjort det tidigare. Jag menar att jag står stabilt, till skillnad från de flesta andra har jag varit hemma hos tant Märta. Och vi går till läggen, inte minst jag som läst henne också i späda år! Hon var bra på roliga berättelser, men inför kyrkofromheten stod hon främmande. Som Morsan så diplomatiskt uttryckte saken när jag som späd söndagskolgosse frågade: "Hon och prosten har lite olika meningar." Sålunda har Märta Leijon (men inte kontraktsprosten Harry Ljungar) hedrats med att ett rum i Kyrkans Hus i Uppsala bär hennes namn. Det rummet har inordnats i ett elektroniskt bokningsystem. I veckan lyste en grön lampa på skylten. Det kallar jag center!
Om ni undrar hur vaktmästarna på norra Öland ser ut (och en kantor, som tydligen är bildkåt) ger jag hänvisningen:
https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1581349
På norra Öland finns centerpartister man kan hålla av! Och en del andra också.
I övrigt tänker jag på det bevingade ordet:
"Du får tro vad du vill, men här håller vi oss till fakta, sa ärkebiskopen."
Centern hänvisar i sitt valprogram till sina insatser när det beslöts om kvinnliga präster. Det kan vara Märta Leijon som avses, men hon var inte bland beslutsfattarna. Det var däremot Axel Rubbestad. Han röstade i riksdagen och i kyrkomötet emot reformen och detta med vidunderliga argument. Han omfattade hållningar som inga seriösa teologer vare sig då eller nu förfäktat. Men det kunde han göra med fötterna nere i bondeförbudets/centerns mylla. Det är lite roligt att hålla fram honom om det Centerpartiet uträttat i ämbetsfrågan nu ska prisas och berömmas. Roligast att han kämpade emot reformen, alltså. Och alla hans argument var kanske inte så tokiga.
Vi går till Svenskt Biografiskt Lexikon och inhämtar följande, det sista är allra lustigast:
Rubbestad var negativ inte bara till högre utbildning i allmänhet utan även till en nioårig enhetsskola, eftersom den skulle leda till skoltrötthet. R var motståndare till kvinnliga präster och hävdade att den gifta kvinnans plats var i hemmet. Han motsatte sig en höjning av statstjänstemännens löner – utom för prästerna. Han var också emot inrättandet av lantbruksnämnder och länsskolnämnder och införandet av högertrafik. Inte heller såg han med blida ögon på ändringen av partinamnet 1957 till centerpartiet bondeförbundet (från 1958 centerpartiet) för att bredda partiets väljarbas. Partiet borde enligt R i stället koncentrera sig på att vinna alla bönder som röstade med andra partier.
R var sin tids främsta företrädare för den gamla bondeideologin med dess karakteristiska kombination av konservatism och sparsamhet. Med rätta har han betecknats som den siste lantmannapartisten. Bland sina väljare åtnjöt R ett grundmurat förtroende.
I riksdagsdebatten andra kammaren den 19 mars 1958 uttalade Axel Rubbestad sin överraskning över att regeringen lagt fram propositionen eftersom ju regeringen kände till kyrkomötets ståndpunkt. Där hade Rubbestad alltsåhört till majoriteten som röstat nej. Hej, centern! Vad är då denna proposition? Rubbetsad kan inte uppfatta den "som annat än ett kommando från regeringen att kyrkomötet utan vidare skall ändra ståndpunkt och följa de principer regeringen i sin maktställning vill skall gälla för den svenska kyrkan." Riksdagsprotokollet AK nr 10 s 48) Rubbestad ansåg det vara oriktigt att så snart lägga fram propositionen. Orden han använde var "inte sympatiskt och inte rätt mot kyrkan". Rubbestad återger också att kyrkomötets vetorätt tas bort, ett krav i riksdagen, om kyrkomötet inte gör som riksdagen vill. Centern gör mycket genom sin hänvisning till gjorda insatser, avslöjar maktspel i teologiska frågor inte minst. Det blir en intressant kyrkovalrörelse, tror jag.
Centerpartiets Rubbestad drar siffrorna från 1957 års kyrkomöte också. Av 43 präster och biskopar i kyrkomötet 1957 röstade 42 emot, av lekmännen 20. 62-36. Rätt förödande, kan man tycka. Men han stannar inte där utan förvånas över första lagutskottet, som skrivit: "Det synes utskottet i nuvarande tidsläge vara av yttersta vikt för den framtida utvecklingen av kyrkans liv och arbete att kyrkans inställning och verksamhet präglas av generositet och förståelse inför nutidens människor i deras sätt att tänka och känna." Rubbestad: "Vad menar egentligen utskottet? Skall kyrkan i sin lära och verksamhet rätta sig efter vad som förekommer i det världsliga livet? Skall inte kyrkan som ledstjärna ha Guds ord förkunnelse, även om det går stick i stäv med vad världsbarnen önskar och menar?" (aa s 49) Axel Rubbestad började tveka om sambandet kyrka-stat: "Men vill man tvinga kyrkan till att leva och lära inte efter Guds ord utan efter statens sedvänjor, då vill jag inte längre vara med om att uppehålla sambandet mellan kyrka och stat." (aa s 49) Säga vad man vill men begreppet "världsbarnen" sitter som en keps på en centerbonde.
Jag har nöjt mig med en riksdagsdebatt med Rubbestad. Det finns fler, kanske i mer av lantmannapartislag. Minns Axel Rubbestad när centern går till kyrkoval 2017. Påminn om honom. Plåga varje nu levande centerpartist med Rubbestads insikter. Han åtnjöt ett grundmurat förtroende bland sina väljare. Han hörde till dem som inte ville ha kvinnor i prästämbetet med hänvisning till Guds ord.
Jag får väl i sinom tid ta mig an Märta Leijon också när centern väljer valstrategi att berätta om sina stora insatser i kyrkolivetfast jag gjort det tidigare. Jag menar att jag står stabilt, till skillnad från de flesta andra har jag varit hemma hos tant Märta. Och vi går till läggen, inte minst jag som läst henne också i späda år! Hon var bra på roliga berättelser, men inför kyrkofromheten stod hon främmande. Som Morsan så diplomatiskt uttryckte saken när jag som späd söndagskolgosse frågade: "Hon och prosten har lite olika meningar." Sålunda har Märta Leijon (men inte kontraktsprosten Harry Ljungar) hedrats med att ett rum i Kyrkans Hus i Uppsala bär hennes namn. Det rummet har inordnats i ett elektroniskt bokningsystem. I veckan lyste en grön lampa på skylten. Det kallar jag center!
Om ni undrar hur vaktmästarna på norra Öland ser ut (och en kantor, som tydligen är bildkåt) ger jag hänvisningen:
https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1581349
På norra Öland finns centerpartister man kan hålla av! Och en del andra också.
I övrigt tänker jag på det bevingade ordet:
"Du får tro vad du vill, men här håller vi oss till fakta, sa ärkebiskopen."
fredag 24 februari 2017
Kyrkosystemet avsakraliserat
Jag har förstått att jag inte uppfattas vara tillräckligt positiv i och för det kyrkliga. Det kan bero på det där citatet av den fromme Olov Hartman, nämligen att det går åt helvete och att han bokstavligen menade detta när han såg hur Ingmar Ström och andra drev sin kyrkopolitik i Svenska kyrkan. Jag håller mig till den analysen i ödmjuk tanke att frommare än Olov Hartman är jag väl ändock icke.
Men vill jag inte vara positiv så som de andra? Jag kan inte kliva ur min kontext. Läkarsöner är vana vid att mödrarna botar de sjuka. Det är inte de friska som kommer till läkarmottagningen för att få ett uppmuntrans ord. Folk kommer dit för att undersökas, diagnosticeras och så behandlas för att bli friska. Fokus på sjukdomen, sålunda, och på patienten (jag anger inte ordningsföljd). Vad ska jag göra åt detta mitt mentala handikapp från barndomen, förstärkt av pastoralteologiska studier under formativa år, för ett antal pastoralteologer ser faror i kyrkolivet och söker bot för dem? Eller i det militära systemet, som jag utbildades i, det system som är byggt för att varsna faror? Är det inte de positiva som är farligast då?
När jag kom ut som ung präst funderade jag över diskrepenserna mellan det som sas och det som sågs och inte sällan mellan vad som sas utåt och vad som sas inåt. Strunta i vad det var som sas. Poängen var att det inte var detsamma. Jag förstod efterhand skillnaden mellan Kyrkan som är helig och kyrkosystemet som framträder sakralt.
Nu skulle jag förstås gärna vara positiv så insikten att jag inte uppfattas vara det, hur fryntlig jag än är, besvärar mig kanske. Repliker av typ "för en gångs skull håller jag med Dag Sandahl" besvärar inte. Det är en innehållslös skitkommentar med det enda syftet att diskreditera någon, dvs kristendom i kyrkopolitisk praktik. Sådant faller också biskopar för. I tjänsten. Men jag funderar över kyrkosystemens mentalitet. Och i duschen slogs jag av insikten. Kyrkosystem tycker inte om människor men tycker inte om Jesus heller. Det är det som är problemet. Vi borde tala om det.
Kyrkosystem kan nog inte älska något annat än sig självt och sitt eget. Det byggs så. Incurvatus in se, inkrökt i sig självt. Då begriper jag en faktaundersökning gällande kränkande särbehandling. Den beskriver ett fall som blir generaliserbart. Om det gjordes en sådan faktaundersökning och resultatet levereras en torsdagseftermiddag och föranleder frågor onsdagen veckan efter men chefen och HR-chefen ännu inte läst den, då blir jag brydd. Det heter så, tror jag. Naturligtvis vet vi dock alla, att inga chefer sopar något under mattan. Bort det! Hur skulle jag ens kunna tänka något sådant?
Hade jag varit i en sådan ansvarsposition som chef för bygget eller HR-chef, hade jag kastat mig över undersökningen och slutsatserna. Hade jag då läst och funnit att faktaundersökningen slår fast att kränkande särbehandling förekommit på den arbetsplats där jag är chef och att arbetsgivaren rekommenderas att en lämplig person ska utses för att å arbetsgivarens vägnar be om ursäkt för de förhållanden arbetsgivaren uppriktigt vill beklaga, hade jag inte tyckt att det var läge att vara positiv. Talas det därtill om otydlighet gällande arbetsförutsättningar och att man frångått en samverkansanda som finns i årsarbetsavtalet samt talat om en avgörande diskrepans mellan jämställdhetsplan och verklighet, hade jag väl brutit samman mer än brustit ut i lovsång. Skulle jag läst och reflekterat över en mening om att skulden läggs på medarbetaren (som patologiseras) trots att problemen i själva verket haft sin grund i strukturella oklarheter hade jag 1. mediterat över att kyrkosystem inte älskar människor och 2. omedelbart larmat min styrelse och sagt att vi har problem. Så ungefär. Hur hade ni gjort? Det jag nu skrivit är naturligtvis litteratur, vilket i vår tid bör påpekas.
Kyrkosystem omger sig med sakral nimbus. Många medarbetare medverkar till att bygga bilden av det högheliga systemet - Vatikanen på 1500-talet eller de moderna varianterna i allt kyrkoliv. Det ligger i sakens natur. Därför är det en bjudande plikt för alla som bekänner sig till den heliga Kyrkan att avsakralisera kyrkosystemen. Kyrkan är något annat och mera än kyrkosystemet ungefär på samma sätt som katolicitet är mer än det romerska. Kvalitetsskillnaden mellan kyrka och kyrkosystem är en fråga om kärlek till människor och till Jesus.
Vad ska jag mer säga? På måndag är det Gin&Tonic Monday, ni har väl förberett? Årets nyhet är att måndagen kan inledas redan söndag kl 18. Annars har jag försetts med ett bevingat ord. Jag låter det flyga till er också.
"Du får tro vad du vill, men här håller vi oss till fakta, sa ärkebiskopen."
Lite gladlynt positiv är jag väl ändå?
Lite? Jag tycker det bevingade ordet är sanslöst lustigt.
Men vill jag inte vara positiv så som de andra? Jag kan inte kliva ur min kontext. Läkarsöner är vana vid att mödrarna botar de sjuka. Det är inte de friska som kommer till läkarmottagningen för att få ett uppmuntrans ord. Folk kommer dit för att undersökas, diagnosticeras och så behandlas för att bli friska. Fokus på sjukdomen, sålunda, och på patienten (jag anger inte ordningsföljd). Vad ska jag göra åt detta mitt mentala handikapp från barndomen, förstärkt av pastoralteologiska studier under formativa år, för ett antal pastoralteologer ser faror i kyrkolivet och söker bot för dem? Eller i det militära systemet, som jag utbildades i, det system som är byggt för att varsna faror? Är det inte de positiva som är farligast då?
När jag kom ut som ung präst funderade jag över diskrepenserna mellan det som sas och det som sågs och inte sällan mellan vad som sas utåt och vad som sas inåt. Strunta i vad det var som sas. Poängen var att det inte var detsamma. Jag förstod efterhand skillnaden mellan Kyrkan som är helig och kyrkosystemet som framträder sakralt.
Nu skulle jag förstås gärna vara positiv så insikten att jag inte uppfattas vara det, hur fryntlig jag än är, besvärar mig kanske. Repliker av typ "för en gångs skull håller jag med Dag Sandahl" besvärar inte. Det är en innehållslös skitkommentar med det enda syftet att diskreditera någon, dvs kristendom i kyrkopolitisk praktik. Sådant faller också biskopar för. I tjänsten. Men jag funderar över kyrkosystemens mentalitet. Och i duschen slogs jag av insikten. Kyrkosystem tycker inte om människor men tycker inte om Jesus heller. Det är det som är problemet. Vi borde tala om det.
Kyrkosystem kan nog inte älska något annat än sig självt och sitt eget. Det byggs så. Incurvatus in se, inkrökt i sig självt. Då begriper jag en faktaundersökning gällande kränkande särbehandling. Den beskriver ett fall som blir generaliserbart. Om det gjordes en sådan faktaundersökning och resultatet levereras en torsdagseftermiddag och föranleder frågor onsdagen veckan efter men chefen och HR-chefen ännu inte läst den, då blir jag brydd. Det heter så, tror jag. Naturligtvis vet vi dock alla, att inga chefer sopar något under mattan. Bort det! Hur skulle jag ens kunna tänka något sådant?
Hade jag varit i en sådan ansvarsposition som chef för bygget eller HR-chef, hade jag kastat mig över undersökningen och slutsatserna. Hade jag då läst och funnit att faktaundersökningen slår fast att kränkande särbehandling förekommit på den arbetsplats där jag är chef och att arbetsgivaren rekommenderas att en lämplig person ska utses för att å arbetsgivarens vägnar be om ursäkt för de förhållanden arbetsgivaren uppriktigt vill beklaga, hade jag inte tyckt att det var läge att vara positiv. Talas det därtill om otydlighet gällande arbetsförutsättningar och att man frångått en samverkansanda som finns i årsarbetsavtalet samt talat om en avgörande diskrepans mellan jämställdhetsplan och verklighet, hade jag väl brutit samman mer än brustit ut i lovsång. Skulle jag läst och reflekterat över en mening om att skulden läggs på medarbetaren (som patologiseras) trots att problemen i själva verket haft sin grund i strukturella oklarheter hade jag 1. mediterat över att kyrkosystem inte älskar människor och 2. omedelbart larmat min styrelse och sagt att vi har problem. Så ungefär. Hur hade ni gjort? Det jag nu skrivit är naturligtvis litteratur, vilket i vår tid bör påpekas.
Kyrkosystem omger sig med sakral nimbus. Många medarbetare medverkar till att bygga bilden av det högheliga systemet - Vatikanen på 1500-talet eller de moderna varianterna i allt kyrkoliv. Det ligger i sakens natur. Därför är det en bjudande plikt för alla som bekänner sig till den heliga Kyrkan att avsakralisera kyrkosystemen. Kyrkan är något annat och mera än kyrkosystemet ungefär på samma sätt som katolicitet är mer än det romerska. Kvalitetsskillnaden mellan kyrka och kyrkosystem är en fråga om kärlek till människor och till Jesus.
Vad ska jag mer säga? På måndag är det Gin&Tonic Monday, ni har väl förberett? Årets nyhet är att måndagen kan inledas redan söndag kl 18. Annars har jag försetts med ett bevingat ord. Jag låter det flyga till er också.
"Du får tro vad du vill, men här håller vi oss till fakta, sa ärkebiskopen."
Lite gladlynt positiv är jag väl ändå?
Lite? Jag tycker det bevingade ordet är sanslöst lustigt.
torsdag 23 februari 2017
Folkkyrka eller prästkyrka?
Det är torsdag och det tar emot att göra ett nytt försök att reda ut i den kyrkopolitiska begreppsapparaten. Den undran som fyller mig är dock mest funderingen vad i Kyrkans Tidning denna morgon som gladde särskilt? Att Birgitta får fylla ut två tjänster? Att glesbygden är gles? Att besvikelsen är stor när kören läggs ner? Den reviderade positionen när det gäller Palestina-Israel? Att domprosten i Visby blivit anmäld? Det är nästan trösterikt att få ge sig in i frågan om folkkyrka och prästkyrka.
Ibland blir alternativen bara för enfaldiga. Begreppet "prästkyrka" är en konstruktion som avser att stoppa all kyrklig tankeverksamhet. Prästkyrka ska vi inte ha. Men vem som egentligen pläderat för en kyrka där bara prästerna ska fatta beslut, är oklart. Bläddra tillbaka i Kyrkans Tidning, Vår kyrka, SPT, SKT, Kyrka och Folk. Där återfinns ingen sådan plädering. Inte ens om jag går tillbaka till 1800-talets kyrkliga tidskrifter finns sådana artiklar. Varför inte? Därför att kyrkolivet i Sverige alltid levts i symbios. Präster, sexmän, kyrkvärdar och självfallet den gudstjänstfirande menighet som efter slutad gudstjänst samlades till sockenstämma.
Folkkyrka, då? En glosa i många sammanhang. Deutsche Christen var en folkkyrka i den meningen att den folkliga majoriteten bestämde och avgjorde vilken form av kristendom som var den autentiska i Tredje riket. Det var inte så lyckosamt, om man så säger. Inte efter 1945. Det var den sommaren Riksbiskopen tog livet av sig. Nu fanns motrörelsen, den som samlades som Bekännelsekyrka på Barmen-förklaringens grund.
För att förstå folkkyrkotänkandet i Sverige behöver vi vara klara över motsättningen mellan en folkkyrka där folket bestämmer och en folkkyrka som är Kyrka och mån om det folkomspännande draget. Biskop Einar Billing blev klar över motsättningen just under 1930-talet. När den socialetiska delegationen tänkte folkkyrka var det en kyrka där kyrkopolitiker fungerade som subjekt. Det där med att de förtroendevalda skulle ha en uppenbar koppling till Kyrkans gudstjänst var inte ärendet. Den stora fara socialetikerna såg var kyrklig isolering och bristande relevans. Detta problem skulle få en kyrkopolitisk lösning. Därmed var avgränsningen mot somliga kristna i Svenska kyrkan både självklar och nödvändig. Där gick frågan om kvinnor i prästämbetet framgångsrikt att utnyttja. Att ärkebiskop Yngve Brilioth eller senare ärkebiskopen Ruben Josefson eller sedermera biskopen Ingmar Ström dessförinnan kraftfullt markerat i frågan och stigit fram som kv*nn*pr*stm*st*n*r* , glömdes fort bort.
Att en folkkyrka är en kyrka där barn döps, påpekade Einar Billing. Barndopet var folkkyrkans födelsestund. Av präster i samtiden har nye kyrkoherden i London, Eric Muhl, påpekat sambandet dop och folkkyrka. Jag tror den insikten ska förvaltas väl inte minst inför den stundande kyrkovalrörelsen. Tugga på meningen om folkkyrkans födelsestund!
Det är av synnerligt intresse när de som pläderar för det de kallar folkkyrka närmast hånfullt avgränsar mot den lilla gruppen som firar gudstjänst. Så vad går folkkyrkotanken då ut på? Inte folk i kyrkan men något annat? En produktionsapparat för att tillverka välvillighet? Nu är det så att avgränsningen inte varit Svenska kyrkans signum. Misstänkliggörandet handlar om den frikyrkliga församlingsprincipen - men just den var inte Svenska kyrkans grundhållning. Au contraire! Men också om avgränsningen inte är kategori så måste det vara något fel på ett kyrkosystem där gudstjänstfirares kompetens att ta ansvar ifrågasätta som uttryck för, ja vad då?
Ett spöke går runt i Svenska kyrkans kyrkodebatt. Det är den frikyrkliga församlingssynen. Mot den avgränsades. Waldenström var en stor polemiker och en lika stor auktoritet - om inte större. Detta spöke betyder att det är svårt att tala församling, utan att detta uppfattas vara en avgränsad intresseförening. Så har Svenska kyrkan aldrig tänkt församling. Den har inte heller tänkt prästkyrka. Prästen finns i, med och emot sin församling men inte på något rimligt sätt utan församling! Det särskilda prästämbetet och de troendes allmänna prästadöme är en diversifierad helhet. Sug på den!
I Smålnadposten inhämtar jag att Kyrkan startar nu förskola. Vi talar om Vislanda. "Vi försöker jobba utifrån de behov som finns". Det var väl klokt tänkt? Fast vad skulle man annars "jobba" utifrån? Kyrkoherden ska vara med i verksamheten, får vi veta: "Ja, jag kommer att gå dit och träffa barnen och vara med då och då!" Det är lika bra som repliken: "Vi har en kristen profil på förskolan, men det kommer inte att märkas mer än ett par gånger om dagen." Folkkyrka eller prästkyrka?
Ibland blir alternativen bara för enfaldiga. Begreppet "prästkyrka" är en konstruktion som avser att stoppa all kyrklig tankeverksamhet. Prästkyrka ska vi inte ha. Men vem som egentligen pläderat för en kyrka där bara prästerna ska fatta beslut, är oklart. Bläddra tillbaka i Kyrkans Tidning, Vår kyrka, SPT, SKT, Kyrka och Folk. Där återfinns ingen sådan plädering. Inte ens om jag går tillbaka till 1800-talets kyrkliga tidskrifter finns sådana artiklar. Varför inte? Därför att kyrkolivet i Sverige alltid levts i symbios. Präster, sexmän, kyrkvärdar och självfallet den gudstjänstfirande menighet som efter slutad gudstjänst samlades till sockenstämma.
Folkkyrka, då? En glosa i många sammanhang. Deutsche Christen var en folkkyrka i den meningen att den folkliga majoriteten bestämde och avgjorde vilken form av kristendom som var den autentiska i Tredje riket. Det var inte så lyckosamt, om man så säger. Inte efter 1945. Det var den sommaren Riksbiskopen tog livet av sig. Nu fanns motrörelsen, den som samlades som Bekännelsekyrka på Barmen-förklaringens grund.
För att förstå folkkyrkotänkandet i Sverige behöver vi vara klara över motsättningen mellan en folkkyrka där folket bestämmer och en folkkyrka som är Kyrka och mån om det folkomspännande draget. Biskop Einar Billing blev klar över motsättningen just under 1930-talet. När den socialetiska delegationen tänkte folkkyrka var det en kyrka där kyrkopolitiker fungerade som subjekt. Det där med att de förtroendevalda skulle ha en uppenbar koppling till Kyrkans gudstjänst var inte ärendet. Den stora fara socialetikerna såg var kyrklig isolering och bristande relevans. Detta problem skulle få en kyrkopolitisk lösning. Därmed var avgränsningen mot somliga kristna i Svenska kyrkan både självklar och nödvändig. Där gick frågan om kvinnor i prästämbetet framgångsrikt att utnyttja. Att ärkebiskop Yngve Brilioth eller senare ärkebiskopen Ruben Josefson eller sedermera biskopen Ingmar Ström dessförinnan kraftfullt markerat i frågan och stigit fram som kv*nn*pr*stm*st*n*r* , glömdes fort bort.
Att en folkkyrka är en kyrka där barn döps, påpekade Einar Billing. Barndopet var folkkyrkans födelsestund. Av präster i samtiden har nye kyrkoherden i London, Eric Muhl, påpekat sambandet dop och folkkyrka. Jag tror den insikten ska förvaltas väl inte minst inför den stundande kyrkovalrörelsen. Tugga på meningen om folkkyrkans födelsestund!
Det är av synnerligt intresse när de som pläderar för det de kallar folkkyrka närmast hånfullt avgränsar mot den lilla gruppen som firar gudstjänst. Så vad går folkkyrkotanken då ut på? Inte folk i kyrkan men något annat? En produktionsapparat för att tillverka välvillighet? Nu är det så att avgränsningen inte varit Svenska kyrkans signum. Misstänkliggörandet handlar om den frikyrkliga församlingsprincipen - men just den var inte Svenska kyrkans grundhållning. Au contraire! Men också om avgränsningen inte är kategori så måste det vara något fel på ett kyrkosystem där gudstjänstfirares kompetens att ta ansvar ifrågasätta som uttryck för, ja vad då?
Ett spöke går runt i Svenska kyrkans kyrkodebatt. Det är den frikyrkliga församlingssynen. Mot den avgränsades. Waldenström var en stor polemiker och en lika stor auktoritet - om inte större. Detta spöke betyder att det är svårt att tala församling, utan att detta uppfattas vara en avgränsad intresseförening. Så har Svenska kyrkan aldrig tänkt församling. Den har inte heller tänkt prästkyrka. Prästen finns i, med och emot sin församling men inte på något rimligt sätt utan församling! Det särskilda prästämbetet och de troendes allmänna prästadöme är en diversifierad helhet. Sug på den!
I Smålnadposten inhämtar jag att Kyrkan startar nu förskola. Vi talar om Vislanda. "Vi försöker jobba utifrån de behov som finns". Det var väl klokt tänkt? Fast vad skulle man annars "jobba" utifrån? Kyrkoherden ska vara med i verksamheten, får vi veta: "Ja, jag kommer att gå dit och träffa barnen och vara med då och då!" Det är lika bra som repliken: "Vi har en kristen profil på förskolan, men det kommer inte att märkas mer än ett par gånger om dagen." Folkkyrka eller prästkyrka?
onsdag 22 februari 2017
Tyda Trump till det bästa
Jag är i Uppsala för det ska om inte kyrkostyras så i vart fall mötas för att hålla överläggningar. I går var det stiftsstyrelserna först, därefter ekonomiseminarium med kyrkostyrelsen och utsökt middag i ärkebiskopens enkla tjäll. Lax, anka, persikor. Vi bjöds inte på alkohol men väl på vin. I dag fortsatt ekonomiseminarium. Sammanträde? Nja.
Innan förslag till kyrkohandbok ska lämnas, möts kyrkostyrelsen två gånger, 4-5 april och 3-4 maj. Visserligen två dagar per gång men utan att vi fått se materialet står det klart att det 2016 års förslag med små justeringar vi talar om. I mars kan styrelsen få materialet. Sägs det. Så var det inte sagt tidigare. Ni fattar själva. Det finns processer som går vidare automatikä. När det förhåller sig så, kan jag fundera över annat. Som Trump och alla journalister som nu är - trumpna.
Nog fattar jag att US-amerikanska ambassaden i Stockholm fixade det som hände i Rinkeby på måndagskvällen i syfte att bekräfta vad Donald Trump sagt om situationen i Sverige. Fritagning, verkanseld, bilbränder och plundringar. Jag hade ju sett nyhetsrapporteringen och fattat att Trump hade helt fel. Detta felmeddelande hade följts av en hänvisning till en faktagranskning, som jag sökte upp. Jag var beredd att sätta tilltro till allt som sas mig. Då fann jag egendomligheter.
http://www.svt.se/nyheter/svt-granskar-pastandena-som-trump-pratar-om
Horowitz film som Donald Trump sett, har jag inte sett. Den kom tydligen 2016 och hänvisade till 2015 års statistik - och den stämde. Men faktagranskaren sa att statistiken inte stämde för 2016. Det förstod jag men en film från 2016 som hänvisar till föregående års statistik - det borde väl vara rätt klart att det är 2015 vi talar om. Poliserna gav en bild som jag tror är korrekt även om de försökte mörka. Jag ogillar det östtyska tillvägagångssättet. Jag kan se tv-inslag och höra presidenter uttala sig utan att behöva tillrättalägganden. Och det som sägs i faktagranskningen blir en text som viker undan och jag blir villrådig. Har Horowitz i filmen påstått att det är 2015 års migranter/flyktingar som står för brotten eller är det ett mer allmänt påstående om en process under lång tid? Jag vet inte. Jag har inte sett filmen. Men det där som hände i Rinkeby var väl en illustration till det problem Horowitz belyste och som upprörde Trump.
Vad ogillar jag? Jag ogillar en journalistik där respekten för lyssnaren/läsaren saknas. Faktagranskning av påståenden Trump sägs ha uttalat och så var det något han sett i en film "i går" och inte något som hänt i Sverige "i går". Allt blev förvirrat därför att ingen ville hjälpa oss förstå. Presidenten hade sett något han inte vill se i det land där han är president. Denna journalistik blir lika dum som det var dumt på Ekerö där böcker köps in för att passa biblioteket - inte låntagarna. Bibliotekarien bestämmer vad jag ska få låna och läsa! Så vad sa Trump? Att vi skulle se på "Sweden", som hade problem. Och då måste det i all rimlighets namn ha varit US-amerikanska ambassaden som ställde till det i Rinkeby - för hur skulle det annars kunna vara? Det som hände, hände ju inte. Det hände aldrig. Det är bara fakenews från Fox News.
En god kristen tolkar och tyder Trump till det bästa eller har i varje fall vett att formulera en kritisk analys av högerpopulismen, en idérörelse som går långt utöver Trump. Hur vore det om vi fick se Horowitz's film och kunde diskutera den - utan pekpinnar eller ideologiska tillrättalägganden? Skulle vi också prata om en journalistik som vi kan lita på, en som inte består av journalistens till oss förmedlade ryggmärgsreflexer samt redaktionens tillrättalägganden av enklaste och oprecist slag. Tillståndet i världen är för allvarligt för sådant.
Stiftsstyrelserna fick avslutningsvis en duvning om satsningen på lärande. Den genomgången höll lågstadienivå och var pinsam. Vi skulle på små klisterlappar skriva ett enda ord om vad som var det kyrkliga ärendet. Jag skrev "Jesus". Grannen kunde inte hålla sig utan gick utöver reglerna och skrev två ord: "Dopets nåd". Några av kamraterna höjde ögonbrynen, men flertalet tydde allt till det bästa och gjorde vad de skulle. Vad är det som får tjänstemän att så komplett bedöma situationen fel? Vad stiftsstyrelserna behövt hade varit en snabb genomgång av vad "Dela tro, dela liv" skulle följas upp med. Och det kunde ingen kristen av kvinna född kunna förstå. Är det samma fenomen vi bevittnar i tv:s tillrättaläganden, som i tjänstemännens genomgångar: bristen på respekten för lyssnaren och oförmågan att tro på komplikationernas nödvändighet och nytta, dvs tilltro till det öppna samtalet?
Förresten är rekryteringsläget inte gott när det handlar om kyrkliga tjänster. Det har dock inte ett endaste dugg att göra med att prästkandidater av det slag jag/vi var inte längre rekryteras. Lite förbryllande är nog detta. Det sägs dessutom nästan rent ut att kvaliteterna på kandidaterna sjunkit. Förr togs de bästa in, nu de minst dåliga. Ska jag tro mina örons vittnesbörd?
Innan förslag till kyrkohandbok ska lämnas, möts kyrkostyrelsen två gånger, 4-5 april och 3-4 maj. Visserligen två dagar per gång men utan att vi fått se materialet står det klart att det 2016 års förslag med små justeringar vi talar om. I mars kan styrelsen få materialet. Sägs det. Så var det inte sagt tidigare. Ni fattar själva. Det finns processer som går vidare automatikä. När det förhåller sig så, kan jag fundera över annat. Som Trump och alla journalister som nu är - trumpna.
Nog fattar jag att US-amerikanska ambassaden i Stockholm fixade det som hände i Rinkeby på måndagskvällen i syfte att bekräfta vad Donald Trump sagt om situationen i Sverige. Fritagning, verkanseld, bilbränder och plundringar. Jag hade ju sett nyhetsrapporteringen och fattat att Trump hade helt fel. Detta felmeddelande hade följts av en hänvisning till en faktagranskning, som jag sökte upp. Jag var beredd att sätta tilltro till allt som sas mig. Då fann jag egendomligheter.
http://www.svt.se/nyheter/svt-granskar-pastandena-som-trump-pratar-om
Horowitz film som Donald Trump sett, har jag inte sett. Den kom tydligen 2016 och hänvisade till 2015 års statistik - och den stämde. Men faktagranskaren sa att statistiken inte stämde för 2016. Det förstod jag men en film från 2016 som hänvisar till föregående års statistik - det borde väl vara rätt klart att det är 2015 vi talar om. Poliserna gav en bild som jag tror är korrekt även om de försökte mörka. Jag ogillar det östtyska tillvägagångssättet. Jag kan se tv-inslag och höra presidenter uttala sig utan att behöva tillrättalägganden. Och det som sägs i faktagranskningen blir en text som viker undan och jag blir villrådig. Har Horowitz i filmen påstått att det är 2015 års migranter/flyktingar som står för brotten eller är det ett mer allmänt påstående om en process under lång tid? Jag vet inte. Jag har inte sett filmen. Men det där som hände i Rinkeby var väl en illustration till det problem Horowitz belyste och som upprörde Trump.
Vad ogillar jag? Jag ogillar en journalistik där respekten för lyssnaren/läsaren saknas. Faktagranskning av påståenden Trump sägs ha uttalat och så var det något han sett i en film "i går" och inte något som hänt i Sverige "i går". Allt blev förvirrat därför att ingen ville hjälpa oss förstå. Presidenten hade sett något han inte vill se i det land där han är president. Denna journalistik blir lika dum som det var dumt på Ekerö där böcker köps in för att passa biblioteket - inte låntagarna. Bibliotekarien bestämmer vad jag ska få låna och läsa! Så vad sa Trump? Att vi skulle se på "Sweden", som hade problem. Och då måste det i all rimlighets namn ha varit US-amerikanska ambassaden som ställde till det i Rinkeby - för hur skulle det annars kunna vara? Det som hände, hände ju inte. Det hände aldrig. Det är bara fakenews från Fox News.
En god kristen tolkar och tyder Trump till det bästa eller har i varje fall vett att formulera en kritisk analys av högerpopulismen, en idérörelse som går långt utöver Trump. Hur vore det om vi fick se Horowitz's film och kunde diskutera den - utan pekpinnar eller ideologiska tillrättalägganden? Skulle vi också prata om en journalistik som vi kan lita på, en som inte består av journalistens till oss förmedlade ryggmärgsreflexer samt redaktionens tillrättalägganden av enklaste och oprecist slag. Tillståndet i världen är för allvarligt för sådant.
Stiftsstyrelserna fick avslutningsvis en duvning om satsningen på lärande. Den genomgången höll lågstadienivå och var pinsam. Vi skulle på små klisterlappar skriva ett enda ord om vad som var det kyrkliga ärendet. Jag skrev "Jesus". Grannen kunde inte hålla sig utan gick utöver reglerna och skrev två ord: "Dopets nåd". Några av kamraterna höjde ögonbrynen, men flertalet tydde allt till det bästa och gjorde vad de skulle. Vad är det som får tjänstemän att så komplett bedöma situationen fel? Vad stiftsstyrelserna behövt hade varit en snabb genomgång av vad "Dela tro, dela liv" skulle följas upp med. Och det kunde ingen kristen av kvinna född kunna förstå. Är det samma fenomen vi bevittnar i tv:s tillrättaläganden, som i tjänstemännens genomgångar: bristen på respekten för lyssnaren och oförmågan att tro på komplikationernas nödvändighet och nytta, dvs tilltro till det öppna samtalet?
Förresten är rekryteringsläget inte gott när det handlar om kyrkliga tjänster. Det har dock inte ett endaste dugg att göra med att prästkandidater av det slag jag/vi var inte längre rekryteras. Lite förbryllande är nog detta. Det sägs dessutom nästan rent ut att kvaliteterna på kandidaterna sjunkit. Förr togs de bästa in, nu de minst dåliga. Ska jag tro mina örons vittnesbörd?
tisdag 21 februari 2017
Litteratur
En vanlig dag i mitt prästliv är fylld av möten. Människor behöver oundgängligen få träffa mig. De är deprimerade, ledsna, förvirrade, sjuka, döende och det gemensamma för dem alla är, att jag blir så viktig för dem. De ger mig förtroenden och jag får möta sorg och ilska. Jag medger att allt detta ger mig en kick och bekräftar mitt val att bli präst. Ni vet sysslan där man klär upp sig i fina kläder och skrider fram inför allt folket. Ibland överväger jag att klä ut små barn som minipräster så att ett helt prästmöte kan dra fram kring mig. Jag sist - för sist är först.
Själavård? Jag har en holistisk syn och ser mig mer som terapeut och de som söker mitt bistånd som konfidenter. Jag säger snälla saker till dem. De blir glada och får livsmodet tillbaka. Det är en stämning som kan hålla hela dagen. När natten kommer har vi jourhavande präst men dan därpå kommer konfidenterna tillbaka och då får de ny uppmuntran. Jag betyder så mycket och när jag betyder mycket, betyder Svenska kyrkan mycket.
Vad jag säger? Fina inkännande saker om livskraft och meningssökande.
Hur en dag går? Enkelt. På morgonen läser jag tidningarna och lyssnar på nyheterna för att öva mitt inkännande med världen. Är det en torsdag gläds jag särskilt över Kyrkans Tidning, som ger mig inspiration. Sedan ringer kanske någon, ju ledsnare desto bättre. Därefter går jag till mitt mottagningsrum och har jag tur står där redan en liten kö på 5-6 personer. Har jag otur är det bara 2-3.
Den förste har överlevt ett självmordsförsök kvällen innan. Han satte hagelbössan i munnen och tryckte av. Enda problemet var att han glömt ladda bössan. Nu var han ledsen. Jag tröstade honom med att handhavandefel inte är ovanliga när det handlar om skjutvapen.
Den andra var en kvinna. Hennes mamma hade just dött och hon var ledsen. Inte mamman, alltså. Hon var död. Men kvinnan. Jag sa: "Gaska upp dig. Fenomenet att mammor dör är inte ovanligt." Hon hajade till, slagen av insikten. Men så började hon böla igen. Då sa jag: "Inte gråta över spilld mjölk." och föste ut henne.
In kom nummer 3. Det var en transvestit, dvs en HBTQ-person. Det gav mig många poäng, kände jag. Som väl var fanns på skrivbordet en Prideflagga (bordsmodellen) som införskaffats av kyrkokommunala medel. Jag viftade med den. Transan tycktes nöjd men ledsen. Det var något som saknades, menade hon. Jag fattade ju vad det var, den lille vännen som hon dagligdags hållit i under alla år. Man får vara inkännande i mitt jobb. Jag sa: "Förlorar du en, står det tusen åter." Det var väl rätt precist så som det är. Jag påpekade att Stiftsfullmäktige i Växjö ska ha utbildningsseminarium om hbtq-frågor. Det är allt en väldig tur att Edgarsson slutat. Annars hade han kanske inte uppfört sig.
Efter tre stärkande samtal där jag och Svenska kyrkan fått betyda så mycket var det rättvisemärkt kaffe och därefter måste jag ta mig an några frågor där Svenska kyrkan spelar en mycket viktig roll. Miljö och närodlat var det nu. Vi samtalade länge om detta tills det var dags för mig att gå till Rotarylunchen och gestalta Svenska kyrkans närvaro. Där fanns också många som behövde ett ord från mig, kände jag. Jag var relevant. De sa inte så, men det märktes. Jag kände det så.
Efter lunchen ringde radion och ville ha några synpunkter på Donald Trump. Jag sa ett sanningens ord om den skojaren och om de 62 miljoner idioter som röstat på honom. Kyrkan ska inte tala luddigt och undfallande utan ge klara besked. Det gjorde jag. Sedan satte jag mig med alla viktiga frågor Svenska kyrkan sysslar med: allt från arbetsmiljöfrågor och ekonomi till schemaläggning och administration. Jag talade med den underställda personalen om vikten av framtidsanda och då ringde en journalist (jag är ju, som ni märker, rätt efterfrågad). Hon undrade över frågan om kvinnliga präster. Jag gav klart besked: "För mig är frågan befängd". Det är viktigt att markera mot idioterna. Då undrade hon vad jag tycker om samkönade äktenskap. "Jag viger alla par oavsett kön i Svenska kyrkans ordning", sa jag. Här är det inget huttlande.
Detta var en vanlig dag i mitt prästliv. Jag kunde lägga till att kvällsvarden var enkel. Det brukar bli enkelt den dag när jag varit på Rotary. Lite snittar eller smørrebrød närmast med en Brøndums, nåja två, och två Tuborg Guld. Rejer, rostebøf, Dyrelegens nattemad och så några ostar och ännu en Brøndum till osten. Därefter klappade jag prästfrun lite uppuntrande på akterkastellet, men då sa hon, rätt skarpt faktiskt, "tafsa inte". Så har jag det. Man kan inte få allt men mycket! Och en massa relevans, förstås. Ibland funderar jag över att jag aldrig får träffa människor som är glada, vardagslyckliga liksom. Men de har väl i sin lycka glömt mig.
Om nu någon undrar, är svaret att det ni just läst är litteratur.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6635022
Själavård? Jag har en holistisk syn och ser mig mer som terapeut och de som söker mitt bistånd som konfidenter. Jag säger snälla saker till dem. De blir glada och får livsmodet tillbaka. Det är en stämning som kan hålla hela dagen. När natten kommer har vi jourhavande präst men dan därpå kommer konfidenterna tillbaka och då får de ny uppmuntran. Jag betyder så mycket och när jag betyder mycket, betyder Svenska kyrkan mycket.
Vad jag säger? Fina inkännande saker om livskraft och meningssökande.
Hur en dag går? Enkelt. På morgonen läser jag tidningarna och lyssnar på nyheterna för att öva mitt inkännande med världen. Är det en torsdag gläds jag särskilt över Kyrkans Tidning, som ger mig inspiration. Sedan ringer kanske någon, ju ledsnare desto bättre. Därefter går jag till mitt mottagningsrum och har jag tur står där redan en liten kö på 5-6 personer. Har jag otur är det bara 2-3.
Den förste har överlevt ett självmordsförsök kvällen innan. Han satte hagelbössan i munnen och tryckte av. Enda problemet var att han glömt ladda bössan. Nu var han ledsen. Jag tröstade honom med att handhavandefel inte är ovanliga när det handlar om skjutvapen.
Den andra var en kvinna. Hennes mamma hade just dött och hon var ledsen. Inte mamman, alltså. Hon var död. Men kvinnan. Jag sa: "Gaska upp dig. Fenomenet att mammor dör är inte ovanligt." Hon hajade till, slagen av insikten. Men så började hon böla igen. Då sa jag: "Inte gråta över spilld mjölk." och föste ut henne.
In kom nummer 3. Det var en transvestit, dvs en HBTQ-person. Det gav mig många poäng, kände jag. Som väl var fanns på skrivbordet en Prideflagga (bordsmodellen) som införskaffats av kyrkokommunala medel. Jag viftade med den. Transan tycktes nöjd men ledsen. Det var något som saknades, menade hon. Jag fattade ju vad det var, den lille vännen som hon dagligdags hållit i under alla år. Man får vara inkännande i mitt jobb. Jag sa: "Förlorar du en, står det tusen åter." Det var väl rätt precist så som det är. Jag påpekade att Stiftsfullmäktige i Växjö ska ha utbildningsseminarium om hbtq-frågor. Det är allt en väldig tur att Edgarsson slutat. Annars hade han kanske inte uppfört sig.
Efter tre stärkande samtal där jag och Svenska kyrkan fått betyda så mycket var det rättvisemärkt kaffe och därefter måste jag ta mig an några frågor där Svenska kyrkan spelar en mycket viktig roll. Miljö och närodlat var det nu. Vi samtalade länge om detta tills det var dags för mig att gå till Rotarylunchen och gestalta Svenska kyrkans närvaro. Där fanns också många som behövde ett ord från mig, kände jag. Jag var relevant. De sa inte så, men det märktes. Jag kände det så.
Efter lunchen ringde radion och ville ha några synpunkter på Donald Trump. Jag sa ett sanningens ord om den skojaren och om de 62 miljoner idioter som röstat på honom. Kyrkan ska inte tala luddigt och undfallande utan ge klara besked. Det gjorde jag. Sedan satte jag mig med alla viktiga frågor Svenska kyrkan sysslar med: allt från arbetsmiljöfrågor och ekonomi till schemaläggning och administration. Jag talade med den underställda personalen om vikten av framtidsanda och då ringde en journalist (jag är ju, som ni märker, rätt efterfrågad). Hon undrade över frågan om kvinnliga präster. Jag gav klart besked: "För mig är frågan befängd". Det är viktigt att markera mot idioterna. Då undrade hon vad jag tycker om samkönade äktenskap. "Jag viger alla par oavsett kön i Svenska kyrkans ordning", sa jag. Här är det inget huttlande.
Detta var en vanlig dag i mitt prästliv. Jag kunde lägga till att kvällsvarden var enkel. Det brukar bli enkelt den dag när jag varit på Rotary. Lite snittar eller smørrebrød närmast med en Brøndums, nåja två, och två Tuborg Guld. Rejer, rostebøf, Dyrelegens nattemad och så några ostar och ännu en Brøndum till osten. Därefter klappade jag prästfrun lite uppuntrande på akterkastellet, men då sa hon, rätt skarpt faktiskt, "tafsa inte". Så har jag det. Man kan inte få allt men mycket! Och en massa relevans, förstås. Ibland funderar jag över att jag aldrig får träffa människor som är glada, vardagslyckliga liksom. Men de har väl i sin lycka glömt mig.
Om nu någon undrar, är svaret att det ni just läst är litteratur.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6635022
måndag 20 februari 2017
Värna Svenska kyrkan!
Att värna Svenska kyrkan betyder att försvara den mot sekulariserade partipolitiker och mot fromsinta nissar som kör det gamla konceptet från 1800-talet.
Just nu struntar jag i de sekulariserade - men egentligen inte. De har en annan agenda som de ska få Svenska kyrkan anamma. Det blir funktionell ateism, ett koncept där det låter humanitärt och vackert, men där Gud inte behövs och gudsfruktan är en okänd kategori. Vi har sett dem. De fattar beslut, men ett vet vi om den sortens "förtroendevalda", vid söndagens gudstjänst återfinns de inte i kyrkbänken. Det kan förstås inte hålla. Beteendet är en förolämpning mot seriösa präster och kyrkoarbetare men egentligen gäckeri med det heliga. Vi har ett beslutssystem som kan ge patron Esping stort utrymme att styra och ställa och det hela resulterar i vanvett. Prästerna blir underställda drängar hos patron och patron vet att köra med dem. Patron kan vara M eller S - det blir lika illa. Patron kör över kyrkoherden och i kyrkorådet sitter de svaga, som inte kan stå upp för något. Det håller kanske en mandatperiod till men styr mot katastrof. Klokt folk aktar sig för att sätta sig i ett kyrkoråd med patron Esping.
Så har vi de fromsinta nissarna, den kategori som en Stefan Swärd ger ett mänskligt ansikte. Han ska evangelisera Östremalm, utsänd av Folkungakyrkan. Nu går han med i Svenska kyrkan för att bredda sin plattform. Kristdemokraterna ska tydligen förse honom med plats att bli beslutsfattare någonstädes. Han ska väljas in (oklart i vilka kyrkliga organ) för att sprida evangeliet till alla Östermalmsbor. Han ska göra det andra misslyckas med. Det är 1800-talets frikyrkokoncept. Vi ordnar det Svenska kyrkan inte klarat.
Lägg namnet Swärd på minne. Han är som Paulus. Tror han. Han kan bidra med en hel del för han har erfarenheter och engagemang för den kristna församlingen. Jaha. För Svenska kyrkan, som han nyss gått med i - om nu kyrkoherden släppt in honom, ty vederdöpare är han väl i vart fall. Han ogillar partipolitiseringen, men just nu gagnar den hans syften. Sitt andliga hem ska han inte ha i Svenska kyrkan utan i Folkungakyrkan och han tonar ner den dramatiken. Det kan han göra. Han är precis lika usel som de partipolitiker som väljs in men inte har något som helst andligt hem i Svenska kyrkan.
Nu kunde man tänka sig att en finkristen av Swärds sort skulle ha så mycken andlig urskiljningsförmåga att han varsnar idiotin i det han tänker företa sig. Men icke! Intränglingen Stefan Swärd är en vandrande personlig förolämpning mot varje allvarlig kyrkokristen.
Verkar jag irriterad beror det på att jag är det. Nu är det hög tid att värna Svenska kyrkan mot all sorts inbrottsförsök. Förtroendevalda som är kapabla att bidra kan bara hämtas bland dem som firar gudstjämst och konkret bygger Kyrka på platsen. Vad är det?
Det är att medvetet känna igen de svenskkyrkliga markörerna - och här brister det på många håll. Bo Giertz klassiker som böckerna Kristi kyrka och Kyrkofromhet beskriver något. Gunnar Rosendals Kyrklig förnyelse också. Olov Hartmans kulturjournalistik. I allt detta beskrivs ett sammanhang där det heliga och det folkliga hör samman.
Jag skulle gärna vilja veta vilken den kyrkoherde är som släppt in Stefan Swärd och hur han/hon då tänkte. För vad han än är - svenskkyrklig är han inte. Han bara utnyttjar Svenska kyrkan för egna högre syften. Jag finner detta exakt lika vedervärdigt som den partipolitisering vi bevittnar och som förhindra allt gott verk.
Vad ska vi säga?
Vi ska säga LIBERTAS ECCLESIAE, något mindre gäller inte saken. Vi måste i det nit som hör kyrkokristendom till känna igen och bekämpa Svenska kyrkans babyloniska fångenskap. Då är vi i gott sällskap med dr Martin Luther från Wittenberg. Faktiskt också i gott sällskap med ärkebiskop Yngve Brilioth och domprosten Carl Strandberg. För att inte nämna domprosten GA Danell!
Just nu struntar jag i de sekulariserade - men egentligen inte. De har en annan agenda som de ska få Svenska kyrkan anamma. Det blir funktionell ateism, ett koncept där det låter humanitärt och vackert, men där Gud inte behövs och gudsfruktan är en okänd kategori. Vi har sett dem. De fattar beslut, men ett vet vi om den sortens "förtroendevalda", vid söndagens gudstjänst återfinns de inte i kyrkbänken. Det kan förstås inte hålla. Beteendet är en förolämpning mot seriösa präster och kyrkoarbetare men egentligen gäckeri med det heliga. Vi har ett beslutssystem som kan ge patron Esping stort utrymme att styra och ställa och det hela resulterar i vanvett. Prästerna blir underställda drängar hos patron och patron vet att köra med dem. Patron kan vara M eller S - det blir lika illa. Patron kör över kyrkoherden och i kyrkorådet sitter de svaga, som inte kan stå upp för något. Det håller kanske en mandatperiod till men styr mot katastrof. Klokt folk aktar sig för att sätta sig i ett kyrkoråd med patron Esping.
Så har vi de fromsinta nissarna, den kategori som en Stefan Swärd ger ett mänskligt ansikte. Han ska evangelisera Östremalm, utsänd av Folkungakyrkan. Nu går han med i Svenska kyrkan för att bredda sin plattform. Kristdemokraterna ska tydligen förse honom med plats att bli beslutsfattare någonstädes. Han ska väljas in (oklart i vilka kyrkliga organ) för att sprida evangeliet till alla Östermalmsbor. Han ska göra det andra misslyckas med. Det är 1800-talets frikyrkokoncept. Vi ordnar det Svenska kyrkan inte klarat.
Lägg namnet Swärd på minne. Han är som Paulus. Tror han. Han kan bidra med en hel del för han har erfarenheter och engagemang för den kristna församlingen. Jaha. För Svenska kyrkan, som han nyss gått med i - om nu kyrkoherden släppt in honom, ty vederdöpare är han väl i vart fall. Han ogillar partipolitiseringen, men just nu gagnar den hans syften. Sitt andliga hem ska han inte ha i Svenska kyrkan utan i Folkungakyrkan och han tonar ner den dramatiken. Det kan han göra. Han är precis lika usel som de partipolitiker som väljs in men inte har något som helst andligt hem i Svenska kyrkan.
Nu kunde man tänka sig att en finkristen av Swärds sort skulle ha så mycken andlig urskiljningsförmåga att han varsnar idiotin i det han tänker företa sig. Men icke! Intränglingen Stefan Swärd är en vandrande personlig förolämpning mot varje allvarlig kyrkokristen.
Verkar jag irriterad beror det på att jag är det. Nu är det hög tid att värna Svenska kyrkan mot all sorts inbrottsförsök. Förtroendevalda som är kapabla att bidra kan bara hämtas bland dem som firar gudstjämst och konkret bygger Kyrka på platsen. Vad är det?
Det är att medvetet känna igen de svenskkyrkliga markörerna - och här brister det på många håll. Bo Giertz klassiker som böckerna Kristi kyrka och Kyrkofromhet beskriver något. Gunnar Rosendals Kyrklig förnyelse också. Olov Hartmans kulturjournalistik. I allt detta beskrivs ett sammanhang där det heliga och det folkliga hör samman.
Jag skulle gärna vilja veta vilken den kyrkoherde är som släppt in Stefan Swärd och hur han/hon då tänkte. För vad han än är - svenskkyrklig är han inte. Han bara utnyttjar Svenska kyrkan för egna högre syften. Jag finner detta exakt lika vedervärdigt som den partipolitisering vi bevittnar och som förhindra allt gott verk.
Vad ska vi säga?
Vi ska säga LIBERTAS ECCLESIAE, något mindre gäller inte saken. Vi måste i det nit som hör kyrkokristendom till känna igen och bekämpa Svenska kyrkans babyloniska fångenskap. Då är vi i gott sällskap med dr Martin Luther från Wittenberg. Faktiskt också i gott sällskap med ärkebiskop Yngve Brilioth och domprosten Carl Strandberg. För att inte nämna domprosten GA Danell!
söndag 19 februari 2017
It's been a quiet week in Göteryd
Inte lugn så att ingenting har hänt, men jag ville stoltsera med en anknytning till Lake Wobegon och visa att jag varit med. Vi var i Älmhult i torsdags eftermiddag och mötte Modéus II och en uppsättning stiftsarbetare. Jag sa bestämt ifrån att det var olämpligt att kalla dem på första raden för ruggugglor. Sedan var det introduktioner till de 18 poängerna i framtidsarbetet och vi vände oss mot varandra i kyrkbänkarna för att utbyta väsentliga synpunkter. Ja, ni vet hur det går till. På kvällen fick ordinarie kyrkoherden avbryta sin ledighet och träda in i leken. "Det var bättre då", sa någon som var med hela dagen.
Nu ska ju allt vara så positivt så jag får väl dra till med syföreningen. 39 000:- hade de tappra arbetat ihop och fördelade. Här är början till det internationella medvetande som är så svenskt. Det kom genom missionen och missionssyföreningarna. Vad kvinnor kan, kan vi allihop. Karlar också. Det var ju de som förväntades ropa in på auktionerna. Syföreningen fixar förtäring på Palmsöndagen, är det beslutat. Göteryd kl 10 om ni vill ha korv efter gudstjänsten.
Lite mullrade det i Göteryd vid insikten om vad VD:n för Verbum drog ihop. Svensk Bokhandels lönespecial är högprioriterad läsning just i Göteryd (fråga mig inte varför). Verbums VD Henriette Zeuchner taxerade 2015 för 2 364 000:-, plus 14%. Går de kristliga böckerna och Kyrkans Tidning så bra? Nja, pengarna kommer från Gleerups men där drar VD Åsa Steholt Vernerson bara ihop 1 726 000. Ändå är hon, men ska inte kallas, kassakon. I Göteryd med omnejd återgavs denna information samman med uppgiften om präster som sagt nej till högre löner med argumentet att de ville vara trovärdiga. Nu vet jag inte så mycket om detta. Jag sitter inte i Verbums styrelse.
Nu blir det inte mer bloggande efter veckouppehållet. Jag känner mig lite ringrostig och ändå hade jag så många uppslag. Men det blir så inte minst som jag bloggar med valp i knäet.
Nu ska ju allt vara så positivt så jag får väl dra till med syföreningen. 39 000:- hade de tappra arbetat ihop och fördelade. Här är början till det internationella medvetande som är så svenskt. Det kom genom missionen och missionssyföreningarna. Vad kvinnor kan, kan vi allihop. Karlar också. Det var ju de som förväntades ropa in på auktionerna. Syföreningen fixar förtäring på Palmsöndagen, är det beslutat. Göteryd kl 10 om ni vill ha korv efter gudstjänsten.
Lite mullrade det i Göteryd vid insikten om vad VD:n för Verbum drog ihop. Svensk Bokhandels lönespecial är högprioriterad läsning just i Göteryd (fråga mig inte varför). Verbums VD Henriette Zeuchner taxerade 2015 för 2 364 000:-, plus 14%. Går de kristliga böckerna och Kyrkans Tidning så bra? Nja, pengarna kommer från Gleerups men där drar VD Åsa Steholt Vernerson bara ihop 1 726 000. Ändå är hon, men ska inte kallas, kassakon. I Göteryd med omnejd återgavs denna information samman med uppgiften om präster som sagt nej till högre löner med argumentet att de ville vara trovärdiga. Nu vet jag inte så mycket om detta. Jag sitter inte i Verbums styrelse.
Nu blir det inte mer bloggande efter veckouppehållet. Jag känner mig lite ringrostig och ändå hade jag så många uppslag. Men det blir så inte minst som jag bloggar med valp i knäet.
söndag 12 februari 2017
Trygga Moheda
I fredags kväll meddelades att Moheda uppfattades vara en trygg plats, kanske den tryggaste. Saken hade mätts. Jag tror pensionisterna fått frågan om de var otrygga. Ett polisbefäl klev fram och tog åt sig äran. Då skrattade jag. jag har de senaste åren sett en polisbil i samhället vid ett enda tillfälle. Fjärdingsman Hägg höll ordning när jag var barn och i samhället bodde landsfiskalen. När jag var i tonåren - kan det ha varit 1965? - fick Alvesta en målad polisbil. Denna svartvita Volvo kallade poliserna "Kossan". Annars fanns poliser i Växjö som kom ut för att kolla trimmade mopeder och annat i den stilen. Nu får jag problem med att förstå. Är alltså trygghetskänslan mer utbredd nu, när vi sällan eller aldrig ser poliser i målad bil och ingen fjärdingsman heller?
Det sas att Moheda är tryggt "trots att det bor en gammal präst på gatan". Då är det nog objektivt tryggt. Trots eller tack vare, jag försökte det senare. Det förtar dock inte min Ölandslängtan, om någon trodde det. Även om Öland ännu inte fått en riktig fåk, en halvdan fick vi under min tid. Då fick vi order om att ställa in allt, men ön var inte isolerad särskilt länge. Min kunskap om militära bandvagnar kunde dock imponera på befolkningen. Tänk hur det blivit om vi fått en riktig fåk, med snö och sand hopblåsta till stabil materia, elavbrott och allt annat man kan tänka sig. Det kanske, vid närmare eftertanke, inte är så mycket att längta efter.
Stormen har en god effekt. Den klarnar sikten. Det gäller bloggkommentarer också och ibland blogginlägg. En del debatter går dock i cirkel, lyfter aldrig. Det gäller faktikst främst de meningsutbyten som inte handlar om vad som skrivits på Bloggardag utan favoritteman som förs fram utan närmare anknytning till text. Det kan vara djupt känt för det och jag har tanke att det ska vara mycket debatt. Meningsutbyten är informativa. Bloggardag är dock ingen frågelåda, då skulle jag inte få ägna mig åt mycket annat än svara på frågor. Konkret betyder det dock att somliga frågor tas upp vid ett senare tillfälle. Jag är inte okänslig för stämningar och strömningar i den kyrkliga debatten.
Jag är inte heller omedveten om att somligt aldrig kommer på agendan i den svenska offentligheten. Vår vän översten Olofsson är tillbaka i Bryssel, lite oförmodat. Han ringde för att säga ett par ord om hur signalspaningen utfaller.
- Vet du att den ryska allmänheten fått veta att barndop förbjudits i Europa?
Jag visste ingendera. Int att det förhåller sig så och inte att saken rapporterats förhålla sig så. Jag skrattade lite
-Skratta inte, sa Olofsson. Fundera i stället över vad du hör om krigföringen i Ukraina.
- Ingenting, nästan ingenting i vart fall, svarade jag.
- Så är det. Du borde ställa dig frågan hur det kommer sig.
- Melodifestivalen behöver utrymmet, föreslog jag försiktigtvis. Eller Mellot som det heter. Infantiliseringen har oss i ett fast grepp.
- Och till krigsskådeplatsen är det ungefär lika långt från Moheda som du har till Alet-les-Baines eller fransk-spanska gränsen. Kortare väg än till Barcelona och längre än till Marseille. 185 mil eller så. Men föga i svenska medier.
Vi talade lite mer om komplikationerna och översten förhörde sig om våra personliga krigsförråd. De har kompletterats, berättade jag. Men somligt saknas. Vi utbytte så tankar om att tänka det otänkbara. Som subaltern var ju översten och jag i samma krigsförband. Strukturutskottet har inte förbjudit dysterhet när vi tänker över världen och dess väsende. Strukturutskottet har inte förbjudit munterhet heller. Handelsministerns utstyrsel i Iran var en sanslös humörhöjare. Nästa gång kan hon väl komma i svensk hembygdsdräkt, den har huckle också! Och den svenska regeringen är, minns det, en feministisk regering. Här finns en del att förklara. Det kan bara bli mer underhållande än Mello.
Jag uppfattar nu att bloggkommenterandet drar iväg. Jag säger ogärna nej till våra vänner bloggkommentatorerna för jag är för det vidlyftiga också. Men jag fattar nu beslutet att det blir en veckas blogguppehåll. Jag återkommer med blogginlägg om stort och smått. Deo volente. Och skriver gör jag. Fast på en del annat. Dessutom ska jag vara kyrkoherde en vecka till. När jag är tillbaka, tror jag det blir en del nytt och krytt. Kanske rentav en präktig kyrklig skandal ...
Det sas att Moheda är tryggt "trots att det bor en gammal präst på gatan". Då är det nog objektivt tryggt. Trots eller tack vare, jag försökte det senare. Det förtar dock inte min Ölandslängtan, om någon trodde det. Även om Öland ännu inte fått en riktig fåk, en halvdan fick vi under min tid. Då fick vi order om att ställa in allt, men ön var inte isolerad särskilt länge. Min kunskap om militära bandvagnar kunde dock imponera på befolkningen. Tänk hur det blivit om vi fått en riktig fåk, med snö och sand hopblåsta till stabil materia, elavbrott och allt annat man kan tänka sig. Det kanske, vid närmare eftertanke, inte är så mycket att längta efter.
Stormen har en god effekt. Den klarnar sikten. Det gäller bloggkommentarer också och ibland blogginlägg. En del debatter går dock i cirkel, lyfter aldrig. Det gäller faktikst främst de meningsutbyten som inte handlar om vad som skrivits på Bloggardag utan favoritteman som förs fram utan närmare anknytning till text. Det kan vara djupt känt för det och jag har tanke att det ska vara mycket debatt. Meningsutbyten är informativa. Bloggardag är dock ingen frågelåda, då skulle jag inte få ägna mig åt mycket annat än svara på frågor. Konkret betyder det dock att somliga frågor tas upp vid ett senare tillfälle. Jag är inte okänslig för stämningar och strömningar i den kyrkliga debatten.
Jag är inte heller omedveten om att somligt aldrig kommer på agendan i den svenska offentligheten. Vår vän översten Olofsson är tillbaka i Bryssel, lite oförmodat. Han ringde för att säga ett par ord om hur signalspaningen utfaller.
- Vet du att den ryska allmänheten fått veta att barndop förbjudits i Europa?
Jag visste ingendera. Int att det förhåller sig så och inte att saken rapporterats förhålla sig så. Jag skrattade lite
-Skratta inte, sa Olofsson. Fundera i stället över vad du hör om krigföringen i Ukraina.
- Ingenting, nästan ingenting i vart fall, svarade jag.
- Så är det. Du borde ställa dig frågan hur det kommer sig.
- Melodifestivalen behöver utrymmet, föreslog jag försiktigtvis. Eller Mellot som det heter. Infantiliseringen har oss i ett fast grepp.
- Och till krigsskådeplatsen är det ungefär lika långt från Moheda som du har till Alet-les-Baines eller fransk-spanska gränsen. Kortare väg än till Barcelona och längre än till Marseille. 185 mil eller så. Men föga i svenska medier.
Vi talade lite mer om komplikationerna och översten förhörde sig om våra personliga krigsförråd. De har kompletterats, berättade jag. Men somligt saknas. Vi utbytte så tankar om att tänka det otänkbara. Som subaltern var ju översten och jag i samma krigsförband. Strukturutskottet har inte förbjudit dysterhet när vi tänker över världen och dess väsende. Strukturutskottet har inte förbjudit munterhet heller. Handelsministerns utstyrsel i Iran var en sanslös humörhöjare. Nästa gång kan hon väl komma i svensk hembygdsdräkt, den har huckle också! Och den svenska regeringen är, minns det, en feministisk regering. Här finns en del att förklara. Det kan bara bli mer underhållande än Mello.
Jag uppfattar nu att bloggkommenterandet drar iväg. Jag säger ogärna nej till våra vänner bloggkommentatorerna för jag är för det vidlyftiga också. Men jag fattar nu beslutet att det blir en veckas blogguppehåll. Jag återkommer med blogginlägg om stort och smått. Deo volente. Och skriver gör jag. Fast på en del annat. Dessutom ska jag vara kyrkoherde en vecka till. När jag är tillbaka, tror jag det blir en del nytt och krytt. Kanske rentav en präktig kyrklig skandal ...
lördag 11 februari 2017
I morgon söndag
Högmässa kl 10 i Pjätteryd och musikgudstjänst i Göteryd kl 16 i morgon. Vi annonserar och kyrkvaktmästaren ringer i kyrkklockorna flera gånger om. Alla ska veta vad som är på gång. Klockans helga maningsljud kallar syndare till Gud. Så bra. Gud hatar inget som han skapat utan kallar på oss och genom oss på hela sin skapelse. Det andra skapade väntar på att människan ska få det rätt ställt med Gud. Det kommer allt skapat till godo. Rom 8:19-21 förklarar.
I det närmast putslustiga men allvarliga kapitel 12 i 1 Korintierbrevet beskrivs hur vi fogas in i Kristi kropp som delar. Med-lemmar. Jag kan inte förstå annat än (tack f. Mikael, Strindberg och jag är usla korrekturläsare..) att varje tal om medlemskap kommer ur denna bibelillustration. Jag hör ihop med andra kristna som kroppsdelarna i min kropp bildar den helhet som är jag. När jag har ont i tummen är det inte bara tummen som har ont utan jag - hela jag, alla kroppsdelarna. Hundarna fattar när något i mig är i olag och jag inte på humör. Då blir de extra uppmuntrande. Slickar och vill vara nära. Det är konstigt vad djur uppfattar, som vi då och då konstaterar. Det kan också vara en hund som först av alla fattar när kroppen är i olag för då drar sig hunden undan. Det är fascinerande alltihop. Själva den kyrkliga poängen är dock att jag inte (lika lite som min tumme) kan vara en kroppsdel på egen hand. Det finns ingen privat kristendom, en som berövat gemenskapen sig själv. Privé betyder ju det som berövats /gemenskapen, offentligheten/. Det privata är hållningen "det har ni inte med att göra". Så blir det inget sammanhang och inget samhälle.
Är jag inte i kyrkan när församlingen firar, har jag berövat församlingen mig själv. Det kan finnas en uppsättning goda skäl till detta. Prästen är en villolärare, nattvardselementen är inte säkra, det är oklart vad den som framträder som präst egentligen är och kanske en del annat att fundera över. Om det är så, borde man lugnt kunna räkna med att någon kyrkoherde, kontraktsprost eller biskop engagerar sig för att visa att det som sker i X församling verkligen är vad Gud vill för de invändningar som gör att jag inte kommer är ju allmänna, inte privata. Min uteblivna kyrkogång är nämligen inte en privatsak. Det borde smärta när en kroppsdel är borta.
Det finns andra skäl till frånvaro. Malaria och militärtjänst. Annars är det naturliga för en kyrkokristen att vara i Guds hus när klockorna kallar. Så missioneras. Folk drar folk och trängsel ger trivsel. När frikyrkligheten kom och skulle genomföra det Svenska kyrkan misslyckats med, kristna folket, tömdes kyrkor. De fromma snickrade bönhus och var glada. De mindre fromma anslöt sig inte till det nya, men var vilsna i det gamla. Få ting har så sekulariserat Sverige som svensk frikyrklighet, det är bistert men fullt begripligt faktum. Om min vän Kalle och jag möttes i kyrkan på söndagen och Kalle inte längre kommer, krävs det mycket om jag vill fortsätta. Byter man präst i den vevan finns risken att kyrkogången börjar ransoneras. Och som det hette i Västergötland: "Den som inte varit i kyrkan på söndagar tre, vill sedan åt kyrkan inte se."
"Ha vanan så har vanan dig", heter det också. Det är när kyrkogångsvanan upphör som folket i sin helhet förlorar tron. Gudstjänstfirare fungerar som fotbollslag. Också om de inte är fler än 11 och några till på bänken så spelar Kalmar FF för hela Kalmar. Om laget decimerat skulle linka in på Kycklingplan kan ingen räkna med seger för laget och heder för staden. Församlingen helgar sig, lever av det heliga, för världens skull. Och det borde inte kunna uppfattas som enskildas ensak om detta som finns till för världens LIV inte funkar.
Det är massor av högmässor som inte satt djupare spår i mig, vad jag kan se. Det beror antagligast på min tröga natur. Det kan också bero på att Guds gode Ande låter mig vegetera ett slag eller, i värsta fall, på en predikan som inte håller måttet. Men också om jag inte vet vad högmässan gjort med mig, inser jag att Kristus i mässan kommit till mig och vilar under mitt hjärta när jag tar mig hemåt. I min kropp finns Kristus och där har han hamnat kvickt, som Erik Petrén påpekat. Det blir så när mässan firas som den ska - med bröd och vin som element. Adveniat verbum ad elementum et fit sacramentum. Och för att som alla andra gamla präster upprepa sig: jag har ätit frukost de flesta dagarna av mitt liv och kan inte säkert återge vad jag ätit vid alla dessa tillfällen, jag minns ett fåtal. De har gjort nytta ändå.
Nej. kyrkogången är inte den resandes ensak.
Den resandes ensak är det däremot att kolla att hungriga grisar inte vistas under latrinfjölen. Men det är en helt annan sak än söndagens högmässa. Skulle det finnas grisar där, och den resandes uppmärksamhet brustit med olyckliga konsekvenser, då är det den resandes ensak. Det fanns det lag på.
I morgon är det söndag. Det ska vi fira!
I det närmast putslustiga men allvarliga kapitel 12 i 1 Korintierbrevet beskrivs hur vi fogas in i Kristi kropp som delar. Med-lemmar. Jag kan inte förstå annat än (tack f. Mikael, Strindberg och jag är usla korrekturläsare..) att varje tal om medlemskap kommer ur denna bibelillustration. Jag hör ihop med andra kristna som kroppsdelarna i min kropp bildar den helhet som är jag. När jag har ont i tummen är det inte bara tummen som har ont utan jag - hela jag, alla kroppsdelarna. Hundarna fattar när något i mig är i olag och jag inte på humör. Då blir de extra uppmuntrande. Slickar och vill vara nära. Det är konstigt vad djur uppfattar, som vi då och då konstaterar. Det kan också vara en hund som först av alla fattar när kroppen är i olag för då drar sig hunden undan. Det är fascinerande alltihop. Själva den kyrkliga poängen är dock att jag inte (lika lite som min tumme) kan vara en kroppsdel på egen hand. Det finns ingen privat kristendom, en som berövat gemenskapen sig själv. Privé betyder ju det som berövats /gemenskapen, offentligheten/. Det privata är hållningen "det har ni inte med att göra". Så blir det inget sammanhang och inget samhälle.
Är jag inte i kyrkan när församlingen firar, har jag berövat församlingen mig själv. Det kan finnas en uppsättning goda skäl till detta. Prästen är en villolärare, nattvardselementen är inte säkra, det är oklart vad den som framträder som präst egentligen är och kanske en del annat att fundera över. Om det är så, borde man lugnt kunna räkna med att någon kyrkoherde, kontraktsprost eller biskop engagerar sig för att visa att det som sker i X församling verkligen är vad Gud vill för de invändningar som gör att jag inte kommer är ju allmänna, inte privata. Min uteblivna kyrkogång är nämligen inte en privatsak. Det borde smärta när en kroppsdel är borta.
Det finns andra skäl till frånvaro. Malaria och militärtjänst. Annars är det naturliga för en kyrkokristen att vara i Guds hus när klockorna kallar. Så missioneras. Folk drar folk och trängsel ger trivsel. När frikyrkligheten kom och skulle genomföra det Svenska kyrkan misslyckats med, kristna folket, tömdes kyrkor. De fromma snickrade bönhus och var glada. De mindre fromma anslöt sig inte till det nya, men var vilsna i det gamla. Få ting har så sekulariserat Sverige som svensk frikyrklighet, det är bistert men fullt begripligt faktum. Om min vän Kalle och jag möttes i kyrkan på söndagen och Kalle inte längre kommer, krävs det mycket om jag vill fortsätta. Byter man präst i den vevan finns risken att kyrkogången börjar ransoneras. Och som det hette i Västergötland: "Den som inte varit i kyrkan på söndagar tre, vill sedan åt kyrkan inte se."
"Ha vanan så har vanan dig", heter det också. Det är när kyrkogångsvanan upphör som folket i sin helhet förlorar tron. Gudstjänstfirare fungerar som fotbollslag. Också om de inte är fler än 11 och några till på bänken så spelar Kalmar FF för hela Kalmar. Om laget decimerat skulle linka in på Kycklingplan kan ingen räkna med seger för laget och heder för staden. Församlingen helgar sig, lever av det heliga, för världens skull. Och det borde inte kunna uppfattas som enskildas ensak om detta som finns till för världens LIV inte funkar.
Det är massor av högmässor som inte satt djupare spår i mig, vad jag kan se. Det beror antagligast på min tröga natur. Det kan också bero på att Guds gode Ande låter mig vegetera ett slag eller, i värsta fall, på en predikan som inte håller måttet. Men också om jag inte vet vad högmässan gjort med mig, inser jag att Kristus i mässan kommit till mig och vilar under mitt hjärta när jag tar mig hemåt. I min kropp finns Kristus och där har han hamnat kvickt, som Erik Petrén påpekat. Det blir så när mässan firas som den ska - med bröd och vin som element. Adveniat verbum ad elementum et fit sacramentum. Och för att som alla andra gamla präster upprepa sig: jag har ätit frukost de flesta dagarna av mitt liv och kan inte säkert återge vad jag ätit vid alla dessa tillfällen, jag minns ett fåtal. De har gjort nytta ändå.
Nej. kyrkogången är inte den resandes ensak.
Den resandes ensak är det däremot att kolla att hungriga grisar inte vistas under latrinfjölen. Men det är en helt annan sak än söndagens högmässa. Skulle det finnas grisar där, och den resandes uppmärksamhet brustit med olyckliga konsekvenser, då är det den resandes ensak. Det fanns det lag på.
I morgon är det söndag. Det ska vi fira!
fredag 10 februari 2017
Jag blir avslöjad!
Jag blir avslöjad som den begåvning jag är och jag vart, som flickan sa, häpen själver. Jag låg på mitt läger med en foxterrier bredvid mig (ibland på mig) och blädderläste några årgångar Svensk Pastoraltidskrift. Jag var på jakt efter en del material och närmast (i min liggande position!) snubblade över artikeln Kyrkomötet 198? har redan börjat. SPT 1979 nr 26-27 s 508-509
Jag citerar i artikeln lektorn Kerstin Bergman, som dåförtiden inte var partiansluten. För hennes moder var det stort att hon invalts i kyrkomötet, något hon stolt och glad anförtrodde sin svägerska, Morsan, som då kunde berätta att det var jag också. Lite roligt. Fast bara lite eftersom vi är så kristliga. Så blev det kyrkomöte år 1979 med kyrka-statfrågan och frågan om samvetsklausulen. Kerstin Bergman framträder som tidstypisk tänkare. jag analyserade henne i SPT utifrån Nicos Poulantzas bok Fascism och diktatur (1973):
Småbourgeoisin utmärks av tre drag:
1. Den vill gärna ha förändringar i samhället, men utan att systemet förändras.
2. Den har störst social rörlighet.
3. Den menar, att staten ska hejda tidens förfall. Staten ses som neutral och rättvis, ett uttryck för den goda folkviljan. Denna tanke leder ofta till statsdyrkan.
Den småborgerliga ideologin är det sammanhållande bandet mellan ytligt sett rätt skilda individer. Lektorn i latin och grekiska och den knappast läskunnige kyrkomötesledamoten binds samman av gemensam klasstillhörighet. Småborgare, sålunda.
När lektorn Bergmans argumentering granskas, fann jag den väl överensstämma med punkten 1:
Gud "blev en integrerad del av vår värld, och vår yrka är och skall vara 'integrerad', som det står i motion nr 44 s 6. Det var alltså bevarad statslyrka saken gällde!
Hon sa också:
"en fri kyrka kan inte byggas på en klausul av innebörden att 'man måste lyda Gud mer än männisior', som under fromhetens sken fritar en grupp från lojalitet." Detta Luther-år skulle man gärna vilja höra vad dr Martin Luther sagt om det ställningstagandet.
Leszek Kolakowski citerade jag också. Sekulariseringsprocessen innebär att det heliga är allmängiltigt, alla former av det profana livet heligförklaras. Det tycker jag är en bärande påminnelse också 2017! Avvisandet av bibelordet om lydnad mot Gud leder till kravet på lojalutet och i nästa led till det Kolakowski kallar totalitarism. Den framträder i olika ideologiska kapprockar men är idag den stora faran för kulturen och de kristna grundvärdena. Jag hänvisade både till Artes och Signum.
Jag citerade herr Persson (S) som i riksdagen den 11 mars 1971 deklarerat och fått 65 instämmanden, jag tror jag skulle vara Jan Myrdal tack skyldig för att han lyft fram Persson:
"Vi är alla överens om, vill jag hoppas, att det i vår demokratiska stat är samhället-staten som är överhögheten över allt, att det således är en hög demokratisk principi att samhället förbehåller sig rätten att till syvende og sidst avgöra alla vitala samhällsfrågor ... det är en fråga om huruvida det är en förnuftig ordning eller om det är något allvarligt skadligt på gång - och sedan gör samhället det som är riktigt. Här gäller enligt min uppfattning i hög grad en pragmatisk ordning." 65 (sextiofem) instämmanden. Så här illa tänkte många riksdagsledamöter.
Kerstin Bergman sa: "Vi vill ha en demokratisk, öppen fri kyrka, om vi skall ha någon, såsom avses i det föreliggande förslaget. Men om man följer dem som nu röstar för en fri kyrka, förskräcker deras spår! Se punkten 3 så förstår ni.
Riksdagsman Persson skulle 1983 ha en partivän i lektor Bergman men de tänker lika också 1979 när det kommer till den så kallade väjningsrätten och Kerstin Bergman fortfarande är partipolitiskt obunden:
"Världen ser klarare än både kyrkominister och kyrkomötesmajoritet: att väja är att kränka. S.k. åsiktsfrihet, som kräver rätt att kränka, det är en skam och ingen lösning, det är inte demokrati."
Jag hakade i SPT-artikeln på med frågan om kristna människor studerat vad staten är så att de kan känna igen tendenserna till statsdyrkan och totalitarism. "Finns här en beredskap att ändra systemet så att kyrkan mycket medvetet kan bli sin samtids kritiker och samtalspartner och just därigenom folklig?"
Då hade jag inte läst det ekumeniska materialet från 1930-talet, det som analyserade de totalitära statsskicken. Hade jag läst, hade det inte gjort någon skillnad. Men tydligt kan man se hur en som varit medveten politiskt också före 1968 kunde tänka i det kyrkliga. Jag ställde ännu en fråga:
"Har just de kristna vi kallar bekännelsetrogna ett försprång och särskilt ansvar här eftersom de levt med i ett konkret utslag av statens inblandning i trosfrågor?" Det var väl en klok och utmanande fråga. Den kunde bära nu också!
De som gör sig av med gamla tidningar kan inte med lätthet gå till läggen, inte vällustigt lägga sig i sängen och bläddra SPT och SKT. Jag kan. Ihop med en foxterrier.
I går utsattes Dr F för bombhot både i Göteborg och Södertälje, där han skulle befunnit sig. Han fick dra sig tillbaka. Så långt har det alltså gått. Han kan antas vara kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, mot sådana drar man sig tydligen inte för något. Prosten R ringde också. Vi taltes vid. Han tyckte jag skulle få snaps till den fisk som var middagsrätt i vår enkla boning. En torsdag. Gud signe prosten R!
Jag citerar i artikeln lektorn Kerstin Bergman, som dåförtiden inte var partiansluten. För hennes moder var det stort att hon invalts i kyrkomötet, något hon stolt och glad anförtrodde sin svägerska, Morsan, som då kunde berätta att det var jag också. Lite roligt. Fast bara lite eftersom vi är så kristliga. Så blev det kyrkomöte år 1979 med kyrka-statfrågan och frågan om samvetsklausulen. Kerstin Bergman framträder som tidstypisk tänkare. jag analyserade henne i SPT utifrån Nicos Poulantzas bok Fascism och diktatur (1973):
Småbourgeoisin utmärks av tre drag:
1. Den vill gärna ha förändringar i samhället, men utan att systemet förändras.
2. Den har störst social rörlighet.
3. Den menar, att staten ska hejda tidens förfall. Staten ses som neutral och rättvis, ett uttryck för den goda folkviljan. Denna tanke leder ofta till statsdyrkan.
Den småborgerliga ideologin är det sammanhållande bandet mellan ytligt sett rätt skilda individer. Lektorn i latin och grekiska och den knappast läskunnige kyrkomötesledamoten binds samman av gemensam klasstillhörighet. Småborgare, sålunda.
När lektorn Bergmans argumentering granskas, fann jag den väl överensstämma med punkten 1:
Gud "blev en integrerad del av vår värld, och vår yrka är och skall vara 'integrerad', som det står i motion nr 44 s 6. Det var alltså bevarad statslyrka saken gällde!
Hon sa också:
"en fri kyrka kan inte byggas på en klausul av innebörden att 'man måste lyda Gud mer än männisior', som under fromhetens sken fritar en grupp från lojalitet." Detta Luther-år skulle man gärna vilja höra vad dr Martin Luther sagt om det ställningstagandet.
Leszek Kolakowski citerade jag också. Sekulariseringsprocessen innebär att det heliga är allmängiltigt, alla former av det profana livet heligförklaras. Det tycker jag är en bärande påminnelse också 2017! Avvisandet av bibelordet om lydnad mot Gud leder till kravet på lojalutet och i nästa led till det Kolakowski kallar totalitarism. Den framträder i olika ideologiska kapprockar men är idag den stora faran för kulturen och de kristna grundvärdena. Jag hänvisade både till Artes och Signum.
Jag citerade herr Persson (S) som i riksdagen den 11 mars 1971 deklarerat och fått 65 instämmanden, jag tror jag skulle vara Jan Myrdal tack skyldig för att han lyft fram Persson:
"Vi är alla överens om, vill jag hoppas, att det i vår demokratiska stat är samhället-staten som är överhögheten över allt, att det således är en hög demokratisk principi att samhället förbehåller sig rätten att till syvende og sidst avgöra alla vitala samhällsfrågor ... det är en fråga om huruvida det är en förnuftig ordning eller om det är något allvarligt skadligt på gång - och sedan gör samhället det som är riktigt. Här gäller enligt min uppfattning i hög grad en pragmatisk ordning." 65 (sextiofem) instämmanden. Så här illa tänkte många riksdagsledamöter.
Kerstin Bergman sa: "Vi vill ha en demokratisk, öppen fri kyrka, om vi skall ha någon, såsom avses i det föreliggande förslaget. Men om man följer dem som nu röstar för en fri kyrka, förskräcker deras spår! Se punkten 3 så förstår ni.
Riksdagsman Persson skulle 1983 ha en partivän i lektor Bergman men de tänker lika också 1979 när det kommer till den så kallade väjningsrätten och Kerstin Bergman fortfarande är partipolitiskt obunden:
"Världen ser klarare än både kyrkominister och kyrkomötesmajoritet: att väja är att kränka. S.k. åsiktsfrihet, som kräver rätt att kränka, det är en skam och ingen lösning, det är inte demokrati."
Jag hakade i SPT-artikeln på med frågan om kristna människor studerat vad staten är så att de kan känna igen tendenserna till statsdyrkan och totalitarism. "Finns här en beredskap att ändra systemet så att kyrkan mycket medvetet kan bli sin samtids kritiker och samtalspartner och just därigenom folklig?"
Då hade jag inte läst det ekumeniska materialet från 1930-talet, det som analyserade de totalitära statsskicken. Hade jag läst, hade det inte gjort någon skillnad. Men tydligt kan man se hur en som varit medveten politiskt också före 1968 kunde tänka i det kyrkliga. Jag ställde ännu en fråga:
"Har just de kristna vi kallar bekännelsetrogna ett försprång och särskilt ansvar här eftersom de levt med i ett konkret utslag av statens inblandning i trosfrågor?" Det var väl en klok och utmanande fråga. Den kunde bära nu också!
De som gör sig av med gamla tidningar kan inte med lätthet gå till läggen, inte vällustigt lägga sig i sängen och bläddra SPT och SKT. Jag kan. Ihop med en foxterrier.
I går utsattes Dr F för bombhot både i Göteborg och Södertälje, där han skulle befunnit sig. Han fick dra sig tillbaka. Så långt har det alltså gått. Han kan antas vara kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, mot sådana drar man sig tydligen inte för något. Prosten R ringde också. Vi taltes vid. Han tyckte jag skulle få snaps till den fisk som var middagsrätt i vår enkla boning. En torsdag. Gud signe prosten R!
torsdag 9 februari 2017
FLASH! Folke Bohlins yttrande är allmän handling FLASH!
Överklagandenämndens beslut har kommit. Folke Bohlins yttrande är en till Kyrkostyrelsen inkommen handling och inte ett arbetsmaterial. Det anstötliga i hans yttrande, det som skulle döljas, kan inte inte i första hand ha varit att han sett en hel del felaktigheter i notmaterialet utan slutsatsen att förslaget bör genomgå en förnyad grundlig revision. Det var detta professor Karin Nelson inte skulle få veta.
Vad ska vi säga nu?
Har vi problem eller har vi problem?
Och hur kunde det bli så här?
Minns nu var ni först mötte nyheten... Kyrkans Tidning hade nyheten 09.41 och där finns en hel redaktion. Men det var ju här ni läste!
Vad ska vi säga nu?
Har vi problem eller har vi problem?
Och hur kunde det bli så här?
Minns nu var ni först mötte nyheten... Kyrkans Tidning hade nyheten 09.41 och där finns en hel redaktion. Men det var ju här ni läste!
79 224
79 224 namnunderskrifter fick Juluppropet ihop. I Sändaren av alla tidskrifter höjdes siffran till 80 000. De reformerta vill ha så stora triumfer som möjligt. Den redovisade siffran, jag upprepar 79 224, är knappt hälften så många som flyktingarna var och alltså ett katastrofalt uselt resultat. Detta är ett resultat som motverkar sitt syfte och det beror på att
1. uppropet hastades igenom
2. inte tog situationen på allvar
3. inte hade några lösningsförsök
4. präglades av enkel aktivism
5. inte förankrades
Det hastades igenom därför att Lasse Svensson är ordförande för Sveriges Kristna Råd. Kritiken ska riktas mot honom i första hand, men därefter mot hela SKR. Brådskan förklarar varför det hela inte fungerade. Budskapet var simplicisstiskt och där det behövs konkreta försök att lösa problemen när staten vältrar över kostnader på kommunerna, sades ingenting. Det blir så när den enkla aktivismen får ta plats och det inte ges tid till mångas delaktighet. Uppropet svarade inte mot ett djupt känt behov, inte ens bland de kristliga. Ska vi förvänta oss att den reformerte Svensson nu avgår och beklagar fadäsen? Antagligen inte. Calvin och Zwingli och deras efteföljare i gudsstaten backar aldrig.
Jag noterar att Svenska kyrkan företräddes av Jenny Sjögreen. Mogge tackade för engagemanget. Juluppropet växte fram som en gräsrotsrörelse, sa Karin Wiborn. På det svaras enklast med ett enkelt "pyttsan!" Men vi får veta att biskopar varit till god hjälp och besvarat vissa debattartiklar. "Det har varit oerhört mycket positivt också", heter det. 79 224, säger jag. Mig lurar ni inte. Framgången redovisas precis som jag förutsagt. I Kyrkans Tidning på papper fanns dock endast en notis om saken. En notis! Lika stor nyhet som att 17 ppräster vill bi domprost i Lund.
När nu Juluppropet inte blev den framgång det var tänkt, hur ska vi då ställa upp för rättfärdigheten? Det enkla svaret är förstås att vi inte vet. Agneta Adeen beskriver dilemmat i Östra Småland i tisdags (en plusartikel). Det är klart att romer, som bodde i Salvestaden, Kalmar och fick stöd av kommunen och Stadsmissionen, for runt på stöldturnéer. De forslade i omgångar stöldgods till Rumänien tills de åkte fast. De kunde alltså göra detta med stöd för sitt boende av kommunalskattemedel och välvilliga bidrag till Stadsmissionen, som brydde sig. Vad säger vi om det?
Jag antar att vi evangeliska läser Galaterbrevskommentaren och konstaterar med dess författare, en Dr Martin Luther, att detta är kärlekens villkor. Den bedras. Det är bara så det är. Men det ändrar ingenting. Jag kan möjligtvis tänka på en av mina vänner i Rom, i San Egidio (som jag mötte långt innan det blev kyrkpop att röra sig där). Jag frågade Erica om tiggarna i Rom, skulle jag ge eller är det bättre att ge ett större belopp till kommuniteten. Hon svarade: "Du har råd med bådadera." Ett svar fritt från sentimentalitet förstod jag att uppskatta. Men det är klart att det krävs både kärlek och gränser. Vi ska i görligaste mån hindra banditerna för annars drabbas de andra, de som inte stjäl men behöver vår hjälp - för att inte tala om småföretagarna vars verkstad töms på verktyg. Så nu gäller att skära tunna skivor. Jag menar att till kärlek hör att ställa distinkta krav på tullen och gränskontrollen. Kolla skåpbilar som körs ut ur Sverige. Sätt dit buset innan någon skyddar sin egendom med hagelbössa. Var det inte konfirmationsprästen som lärde oss att vi ska låsa våra cyklar för att ingen ska lockas stjäla?
I det kyrkliga är det något helt annat än upprop som ska göras. Vi behöver förstärka Svenska kyrkans egen socialetiska kompetens, den som med hårdfakta kan bidra till samhällslivet. Det var inte allmänna välvilliga stämningar som fungerade på 30-talet utan gedigna analyser av det totalitära. Sådant talades det om i Oxford och Edinburgh 1937 och det vara analyser som bar långt. På motsvarande sätt med Geneve 1966. Ska då detta arbete inte utföras ekumeniskt? Inte i den svenska ankdammen, tror jag. Då tar de refomerta hand om det hela och hur det blir då har vi fått ett färskt exempel på. Svenska kyrkan ska själv göra jobbet och så får de som vill haka på. Efteråt. Det är ändå Svenska kyrkan sokm får ta kritiken och utträdena! Vi behöver helt enkelt ett socialetiskt institut. Jag har sagt det tidigare. Jag säger inte mitt "vad var det jag sa", men Frimodig kyrka borde skriva en motion i ämnet. Vi kan inte ha den typ av julupprop som slutar som, ja i rymden ni vet.
Hur det går i Göteryd? Ambitiöst vill kyrkoarbetarna något, men de funderar mycket över glesbygdslivet. Och så planeras för gudstjänster som det kommer att vara en glädje att få komma till. Om spenatsoppan i Hallaryd säger jag inte ett ont ord. Det upprepades att Karl-Alfred blev stark av spenat och det gällde mig också, förstod jag. Soppsällskapet var trevligt. Vi talade inte julupprop alls. Det här är människor som tar socialt ansvar ändå.
1. uppropet hastades igenom
2. inte tog situationen på allvar
3. inte hade några lösningsförsök
4. präglades av enkel aktivism
5. inte förankrades
Det hastades igenom därför att Lasse Svensson är ordförande för Sveriges Kristna Råd. Kritiken ska riktas mot honom i första hand, men därefter mot hela SKR. Brådskan förklarar varför det hela inte fungerade. Budskapet var simplicisstiskt och där det behövs konkreta försök att lösa problemen när staten vältrar över kostnader på kommunerna, sades ingenting. Det blir så när den enkla aktivismen får ta plats och det inte ges tid till mångas delaktighet. Uppropet svarade inte mot ett djupt känt behov, inte ens bland de kristliga. Ska vi förvänta oss att den reformerte Svensson nu avgår och beklagar fadäsen? Antagligen inte. Calvin och Zwingli och deras efteföljare i gudsstaten backar aldrig.
Jag noterar att Svenska kyrkan företräddes av Jenny Sjögreen. Mogge tackade för engagemanget. Juluppropet växte fram som en gräsrotsrörelse, sa Karin Wiborn. På det svaras enklast med ett enkelt "pyttsan!" Men vi får veta att biskopar varit till god hjälp och besvarat vissa debattartiklar. "Det har varit oerhört mycket positivt också", heter det. 79 224, säger jag. Mig lurar ni inte. Framgången redovisas precis som jag förutsagt. I Kyrkans Tidning på papper fanns dock endast en notis om saken. En notis! Lika stor nyhet som att 17 ppräster vill bi domprost i Lund.
När nu Juluppropet inte blev den framgång det var tänkt, hur ska vi då ställa upp för rättfärdigheten? Det enkla svaret är förstås att vi inte vet. Agneta Adeen beskriver dilemmat i Östra Småland i tisdags (en plusartikel). Det är klart att romer, som bodde i Salvestaden, Kalmar och fick stöd av kommunen och Stadsmissionen, for runt på stöldturnéer. De forslade i omgångar stöldgods till Rumänien tills de åkte fast. De kunde alltså göra detta med stöd för sitt boende av kommunalskattemedel och välvilliga bidrag till Stadsmissionen, som brydde sig. Vad säger vi om det?
Jag antar att vi evangeliska läser Galaterbrevskommentaren och konstaterar med dess författare, en Dr Martin Luther, att detta är kärlekens villkor. Den bedras. Det är bara så det är. Men det ändrar ingenting. Jag kan möjligtvis tänka på en av mina vänner i Rom, i San Egidio (som jag mötte långt innan det blev kyrkpop att röra sig där). Jag frågade Erica om tiggarna i Rom, skulle jag ge eller är det bättre att ge ett större belopp till kommuniteten. Hon svarade: "Du har råd med bådadera." Ett svar fritt från sentimentalitet förstod jag att uppskatta. Men det är klart att det krävs både kärlek och gränser. Vi ska i görligaste mån hindra banditerna för annars drabbas de andra, de som inte stjäl men behöver vår hjälp - för att inte tala om småföretagarna vars verkstad töms på verktyg. Så nu gäller att skära tunna skivor. Jag menar att till kärlek hör att ställa distinkta krav på tullen och gränskontrollen. Kolla skåpbilar som körs ut ur Sverige. Sätt dit buset innan någon skyddar sin egendom med hagelbössa. Var det inte konfirmationsprästen som lärde oss att vi ska låsa våra cyklar för att ingen ska lockas stjäla?
I det kyrkliga är det något helt annat än upprop som ska göras. Vi behöver förstärka Svenska kyrkans egen socialetiska kompetens, den som med hårdfakta kan bidra till samhällslivet. Det var inte allmänna välvilliga stämningar som fungerade på 30-talet utan gedigna analyser av det totalitära. Sådant talades det om i Oxford och Edinburgh 1937 och det vara analyser som bar långt. På motsvarande sätt med Geneve 1966. Ska då detta arbete inte utföras ekumeniskt? Inte i den svenska ankdammen, tror jag. Då tar de refomerta hand om det hela och hur det blir då har vi fått ett färskt exempel på. Svenska kyrkan ska själv göra jobbet och så får de som vill haka på. Efteråt. Det är ändå Svenska kyrkan sokm får ta kritiken och utträdena! Vi behöver helt enkelt ett socialetiskt institut. Jag har sagt det tidigare. Jag säger inte mitt "vad var det jag sa", men Frimodig kyrka borde skriva en motion i ämnet. Vi kan inte ha den typ av julupprop som slutar som, ja i rymden ni vet.
Hur det går i Göteryd? Ambitiöst vill kyrkoarbetarna något, men de funderar mycket över glesbygdslivet. Och så planeras för gudstjänster som det kommer att vara en glädje att få komma till. Om spenatsoppan i Hallaryd säger jag inte ett ont ord. Det upprepades att Karl-Alfred blev stark av spenat och det gällde mig också, förstod jag. Soppsällskapet var trevligt. Vi talade inte julupprop alls. Det här är människor som tar socialt ansvar ändå.
onsdag 8 februari 2017
Rekordmagasinet
När jag var ung läste jag Rekordmagasinet och på ett sätt är Bloggardag också ett rekordmagasin. Många sidvyer och många bloggkommentarer. Finns det något annat ställe i det svenskkyrkliga där det debatteras på motsvarande sätt? En del blir arga. Några gillar inte att klumpas ihop till en doakör, allra minst med dem som inte sjunger riktigt rent. Några träder fram alldeles grandiost. En del tar bloggpaus för att lugna nerverna. Och några planerar hur det enklast ska gå att få stopp på Bloggardag. Är det inte rätt fantastiskt, egentligen?
Förra året påmindes jag om ett förbryllande faktum. De som tänker annorlunda och käpprätt fel, tänker sig faktiskt ha rätt och menar vad de skriver. Det kan för ett oförvillat sinne te sig obegripligt men förvillas sinnet, kan saken gå att förstå. Det är rätt fascinerande. Inte minst med perspektivskiftet. I en framtid hägrar inte bara Shangri-la, där möter också Svenska kyrkans nya storhet som folkkyrka/nationalkyrka. Det som lockar människor är det demokratiska styrelsesättet med politiska partier och självfallet 1958 års ämbetsreform, som satte fart på det kyrkliga systemet. Att lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, som började gälla 1 jan 1959, avskaffats, tycks inte bekymra. Själv är jag alltmer fascinerad av att se den samtida statsreligionen. Jag uppskattar också att se hur den lokale POSK-aren i Mörrum driver gruppens program i den kyrkliga vardagen. När POSK försvarar partipolitiseringen blir jag förtjust häpen.
Jag förstår att alla inte delar min fascination inför de kyrkliga fenomenen. Det behöver ni inte. Bloggardag är kanske inte alltid jag, men Bloggardag är alltid min bloggsida. Jag är fostrad i ett hem där det fick tänkas och argumenteras fritt men med sakargument. Jag inser att denna tradition förts vidare till mina döttrar och till barnbarnen. Jag tycker detta är en framgång. För mig! Jag kan citera min bror, som sa att "sanningssökande för gymnasister bedrivs till helvetets portar och gärna en meter innanför också". Hur ska man annars få veta något. Kan det förklara min entusiasm också för dumma kommentarer med bedömningar jag alls inte delar, men gärna delar vidare för allmän reflektion. Väsentliga debatter försiggår med yviga armrörelser och ibland högljutt tonläge, andra gånger i förtroliga och utlämnande samtal mellan två. Värdeomdömen tillför inget i sak men livar understundom framställningen.
Till Rekordmagasinets behållning hör naturligtvis rekord i dumhet. Det är meningslöst att tilldela docenten Bo Hanson denna utmärkelse, för han läser ju aldrig Bloggardag och är stolt över denna sin hållning. Den tappre soldaten Svejk har fått en kompis, det kan jag sätta värde på för Hansons del.
Jag har fått en promemoria från Kyrkoråttsavdelningen om Behörighet som arbetsledare. Det var sagde Hanson som motionerade om att arbetsledande komministrar och diakoner skulle skriva på idiotförklaringen för att komma ifråga som arbetsledare. Inte bara kyrkoherdar, alltså. De ska alltså förklara sig beredda att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön. (KO 34 kap 9§ 4 mom). Själv är jag just nu kyrkoherde i Göteryd utan att ha skrivit på! Den begärda förklaringen, som inte begärts av mig, är en idiotförklaring. Det är ju inte könet som ifrågasätts utan ämbetet. Frågorna om detta är så komplexa att de går över de flestas horisont. De behöver inte vara dumma för det. För övrigt kan jag självfallet inte i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra. Inte när jag hör bikt och avlöser t ex. Och det jag pysslar med i mässan är en uppgift som är prästens, inte diakonens, som ju vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst.
Då svaras att detta inte är avsikten. Nähä. Men i så fall är avsikten oförenlig med svensk grundlag! Vi behöver inte inför det allmänna, och dit vill Svenska kyrkan räkna sig, tala om vad vi tror och tänker. Idiotförklaringen är et sätt att komma runt svensk grundlag. Politiker gillar sådant fifflande. För oss andra borde trosbekännelsen vid vigningen torde räcka som personlig och offentlig deklaration vad vi tror. Att det vore av intresse att se vilka konkreta konfliktsituationer politikerna velat komma åt är uppenbart. Minns jur stud Torsten Persson säger jag bara!
Nå, om det Hanson är ute efter varit krav i Kalmar eller på norra Öland hade jag nog inte skrivit på. Hade Svenska kyrkan därmed fått en mer kompetent arbetsledare? Det tror jag, uppriktigt talat, inte. Jag kan vifta med militära betyg och intyg från arbetsledarkurs. Hansons förslag är helt enkelt dumt, ett elegant sätt att skjuta sig i foten och på en oviktighet göra sig kompetens kvitt. Det Hanson fått igenom blir nästan lika dumt som när rektor Kjell Hammar i kyrkomötet krävde samverkan "fullt ut och i alla sammanhang" med de kvinnliga prästerna. Jag avfärdade det kravet som utslag av en äldre herres snuskiga fantasi. Vad annars kunde det vara?
Varför krävs för den delen inte samverkan med alla oavsett kön, också de icke vigda? Borde det inte vara minst lika viktigt för att komma åt eventuell sexism? Kan en arbetsledande komminister i fortsättningen vägra samverka med en församlingspedagog på grund av hennes kön, t ex. Och vad skulle det handla om? Jaså, finns det lagstiftning mot sådant. Nå då så.
En enda åtgärd är klok. Ta bort bestämmelsen om att idiotförklaringen ska undertecknas. Tron lever med osäkerheten. Kan tron inte leva osäkert är den något annat än tro och faktiskt med erfarenhet i 1900-talets politiska historia något rätt förfärande: en övertygelse utan spärrar. Är inte det något som platsar i Rekordmagasinet i så fall. Rekord i förföljelse, t ex.
Men är det där med kvinnor i prästämbetet inte något väldigt viktigt? Det tyckte inte ärkebiskopen Yngve Brilioth. Det tyckte inga av biskoparna hösten 1957. Det är värt att fundera över. Nu gör jag det när jag ska köra till Göteryd för personalmöte. Jag gör en del viktigt som tf kyrkoherde också. Ber och välsignar. Som i går. I dag ska jag ha andakt i Hallaryd. Sopplunch. Spenatsoppa med laktosfri grädde fick jag veta. Mitt minspel avslöjade mig.
På personalmötet ska vi tala framtid. Nu är det fem dödsfall på Solgården de senaste två veckorna. Pastoratet har inte 2000 invånare. Hur ter sig framtiden i glesbygden? Vi frågar som Vladimir Iliitj Lenin: Vad bör göras?
Förra året påmindes jag om ett förbryllande faktum. De som tänker annorlunda och käpprätt fel, tänker sig faktiskt ha rätt och menar vad de skriver. Det kan för ett oförvillat sinne te sig obegripligt men förvillas sinnet, kan saken gå att förstå. Det är rätt fascinerande. Inte minst med perspektivskiftet. I en framtid hägrar inte bara Shangri-la, där möter också Svenska kyrkans nya storhet som folkkyrka/nationalkyrka. Det som lockar människor är det demokratiska styrelsesättet med politiska partier och självfallet 1958 års ämbetsreform, som satte fart på det kyrkliga systemet. Att lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, som började gälla 1 jan 1959, avskaffats, tycks inte bekymra. Själv är jag alltmer fascinerad av att se den samtida statsreligionen. Jag uppskattar också att se hur den lokale POSK-aren i Mörrum driver gruppens program i den kyrkliga vardagen. När POSK försvarar partipolitiseringen blir jag förtjust häpen.
Jag förstår att alla inte delar min fascination inför de kyrkliga fenomenen. Det behöver ni inte. Bloggardag är kanske inte alltid jag, men Bloggardag är alltid min bloggsida. Jag är fostrad i ett hem där det fick tänkas och argumenteras fritt men med sakargument. Jag inser att denna tradition förts vidare till mina döttrar och till barnbarnen. Jag tycker detta är en framgång. För mig! Jag kan citera min bror, som sa att "sanningssökande för gymnasister bedrivs till helvetets portar och gärna en meter innanför också". Hur ska man annars få veta något. Kan det förklara min entusiasm också för dumma kommentarer med bedömningar jag alls inte delar, men gärna delar vidare för allmän reflektion. Väsentliga debatter försiggår med yviga armrörelser och ibland högljutt tonläge, andra gånger i förtroliga och utlämnande samtal mellan två. Värdeomdömen tillför inget i sak men livar understundom framställningen.
Till Rekordmagasinets behållning hör naturligtvis rekord i dumhet. Det är meningslöst att tilldela docenten Bo Hanson denna utmärkelse, för han läser ju aldrig Bloggardag och är stolt över denna sin hållning. Den tappre soldaten Svejk har fått en kompis, det kan jag sätta värde på för Hansons del.
Jag har fått en promemoria från Kyrkoråttsavdelningen om Behörighet som arbetsledare. Det var sagde Hanson som motionerade om att arbetsledande komministrar och diakoner skulle skriva på idiotförklaringen för att komma ifråga som arbetsledare. Inte bara kyrkoherdar, alltså. De ska alltså förklara sig beredda att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön. (KO 34 kap 9§ 4 mom). Själv är jag just nu kyrkoherde i Göteryd utan att ha skrivit på! Den begärda förklaringen, som inte begärts av mig, är en idiotförklaring. Det är ju inte könet som ifrågasätts utan ämbetet. Frågorna om detta är så komplexa att de går över de flestas horisont. De behöver inte vara dumma för det. För övrigt kan jag självfallet inte i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra. Inte när jag hör bikt och avlöser t ex. Och det jag pysslar med i mässan är en uppgift som är prästens, inte diakonens, som ju vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst.
Då svaras att detta inte är avsikten. Nähä. Men i så fall är avsikten oförenlig med svensk grundlag! Vi behöver inte inför det allmänna, och dit vill Svenska kyrkan räkna sig, tala om vad vi tror och tänker. Idiotförklaringen är et sätt att komma runt svensk grundlag. Politiker gillar sådant fifflande. För oss andra borde trosbekännelsen vid vigningen torde räcka som personlig och offentlig deklaration vad vi tror. Att det vore av intresse att se vilka konkreta konfliktsituationer politikerna velat komma åt är uppenbart. Minns jur stud Torsten Persson säger jag bara!
Nå, om det Hanson är ute efter varit krav i Kalmar eller på norra Öland hade jag nog inte skrivit på. Hade Svenska kyrkan därmed fått en mer kompetent arbetsledare? Det tror jag, uppriktigt talat, inte. Jag kan vifta med militära betyg och intyg från arbetsledarkurs. Hansons förslag är helt enkelt dumt, ett elegant sätt att skjuta sig i foten och på en oviktighet göra sig kompetens kvitt. Det Hanson fått igenom blir nästan lika dumt som när rektor Kjell Hammar i kyrkomötet krävde samverkan "fullt ut och i alla sammanhang" med de kvinnliga prästerna. Jag avfärdade det kravet som utslag av en äldre herres snuskiga fantasi. Vad annars kunde det vara?
Varför krävs för den delen inte samverkan med alla oavsett kön, också de icke vigda? Borde det inte vara minst lika viktigt för att komma åt eventuell sexism? Kan en arbetsledande komminister i fortsättningen vägra samverka med en församlingspedagog på grund av hennes kön, t ex. Och vad skulle det handla om? Jaså, finns det lagstiftning mot sådant. Nå då så.
En enda åtgärd är klok. Ta bort bestämmelsen om att idiotförklaringen ska undertecknas. Tron lever med osäkerheten. Kan tron inte leva osäkert är den något annat än tro och faktiskt med erfarenhet i 1900-talets politiska historia något rätt förfärande: en övertygelse utan spärrar. Är inte det något som platsar i Rekordmagasinet i så fall. Rekord i förföljelse, t ex.
Men är det där med kvinnor i prästämbetet inte något väldigt viktigt? Det tyckte inte ärkebiskopen Yngve Brilioth. Det tyckte inga av biskoparna hösten 1957. Det är värt att fundera över. Nu gör jag det när jag ska köra till Göteryd för personalmöte. Jag gör en del viktigt som tf kyrkoherde också. Ber och välsignar. Som i går. I dag ska jag ha andakt i Hallaryd. Sopplunch. Spenatsoppa med laktosfri grädde fick jag veta. Mitt minspel avslöjade mig.
På personalmötet ska vi tala framtid. Nu är det fem dödsfall på Solgården de senaste två veckorna. Pastoratet har inte 2000 invånare. Hur ter sig framtiden i glesbygden? Vi frågar som Vladimir Iliitj Lenin: Vad bör göras?
tisdag 7 februari 2017
Sjukt
I går, måndag, sammanträdde Strukturutskottet och konstaterade att jag var sur. Det var jag inte. Jag var kanske lite uppbragt över skojeriet med biskopsämbetet. Jag var inte uppbragt över modern som i processionen travade efter stiftets biskop med sin till biskop utklädda dotter. Jag var mer frågande hur detta gick till. Jag citerade för centerpartisten i utskottet Fälldins ord: "Håll gränsen!" POSK-aren ville att jag skulle vara muntrare nästa gång vi möttes. Det kan man tycka. POSK-aren sitter i Domkapitlet. Say no more! Say no more!
Jag tänker över den kyrkliga situationen och de kyrkliga miljöerna.
Sjuka miljöer drar till sig sjuka. Friska miljöer lockar de friska. Här får Kyrkan problem för vips dyker Jesus upp och säger att det inte är de friska som behöver läkare. Kyrkan blir lätt - och rätt! - en miljö för sjuka utan att besinna risken att den blir miljö bara för de sjuka. Alla friska och normala håller sig undan.
Rune Klingert i Surahammar sökte helt normala ungdomar till det kyrkliga ungdomsarbetet, sådana som Claes Bertil Ytterberg t ex. Det betydde inte att de som behövde extra mycket omvårdnad var utestängda, men det var inte de som angav tonen. Det var dessa friska och normala som skulle kunna tänkas bli präster. Sådana som var som folk är mest och som därför kan möta människor utan att utmana till medlidande för en som är lite eljes.
När en kyrkostruktur blir en sjuk miljö, kommer den fortsatt att locka till sig dessa de annorlunda, som snart nog rekryteras till kyrklig tjänst och i tjänsten driver de egna agendorna. Men folk är inga dumskallar, inga filosofer heller, men alls inga dumskallar. Det knasiga och självuppfyllda har ingen lockelse för andra än de sjuka. Men i osunda kyrkliga miljöer ges möjligheter. Jag tror vi ser det.
För min pågående forskning fick jag av en synnerligast klok kvinna låna en pärm. I den fanns ett par brev från år 1978. Nu ska ni få höra! Här opp, gott folk, och lyssna, som vi säger.
Först bakgrunden. I mars månad 1977gick larmet om att kvinnor som vill bli präser trakasseras i Lund. "Ni är djävulens utsända av djävulen". Expressen visste berätta (31 mars). Bortom detta uppseendeväckande ifrågasattes det som kallades särvigningar och en kvinnlig präst i Växjö stift hade, sa hon, mobbats/förföljts så att hon blivit så psykiskt knäckt att hon förskingrat kollekt. (Östra Småland och DN 11 mars)
Jur stud Torsten Perssons anmälan om förföljelsen i Lund sammanfattades i DN: "Det är inte att likna vid annat än pennalism och psykisk tortyr. (DN 2 april). "Vi mobbas av manliga kollegerna" hette det. (SvD 2 april). Det var väl ingen nyhet när DN konstaterade att rektorsämbetet mellan raderna klargjorde att utredarna av anklagelserna "varken kan eller vill avfärda beskyllningarna. Svaret från den teologiska fakultetens utredningsgrupp, undertecknat av Gustaf Wingren "friar definitivt inte de anmälda teologerna!" skriver DN med utropstecken och allt. (14 april) Detta räcker för att alla ska förstå. Kanske någon också förstår att jag har ett hyfsat arkiv? Men hur var det? Det är här den lånade pärmens material blir av intresse:
Eva Brunne och troligen Lu-Kriss ordförande Barbro Gustafsson kallade till en Tjejsamling, för att utreda mobbingen på Theologicum i Lund. Ett 30-tal samlades. En tjej ansåg sig vara lite mobbad eftersom någon hade frågat henne om hon verkligen skulle bli präst. "När man diskuterade om man skulle tala om högt att ingen var direkt utsatt för mobbing röstades det ner. Någon tyckte att de inte skulle stryka killarna medhårs."
Svaret på den direkta frågan om någon mobbats var nej. Däremot konstaterades att "killarna var fula och mobbade rent allmänt". Mycket som kommit fram i pressen är luftslott, sa en kvinnlig teolog efteråt - men då hade några uppfattat att det vid tjejsamlingen fanns kvinnor "var emot" och frågade efter mötet om de var ditskickade av killarna.
Jag kan ta den andra rapporten också: "Det Torsten Persson och tidningar hade skrivit om var helt fel. Ingen kunde tillstyrka de uppgifterna. Då föreslog bl.a. (namn, utlämnas här, DS) att man skulle gå till tidningarna och säga detta. Det förslaget röstades ner med motiveringen att det var gott åt pojkarna. De kunde gott ha pressen på sig."
Torsten Persson kan vi strunta i även om jag undrar vad det blev av honom, men det sjuka att inte kunna säga vad sant var och sedan fortsätta in i präst- och biskopsämbete, det stör mig. Kliniskt. För det är inte friskt. Vi har alltså en uppsättning kvinnliga präster i Svenska kyrkan som utifrån ett medialt överläge agerade så här. Lögnen som vapen och sveket som verktyg. Skulle det vara möjligt att förstå vad som skett i Svenska kyrkan som ett resultat av denna och annan draksådd? Jag frågar, för jag vet inte hur man sår drakar nuförtiden.
Vi har en kooikervalp på 9 veckor. Han kan somna in som en Guds ängel för att sedan vakna som ett monster. Är det samma sak när det först är roligt att hålla tyst, se änglalik ut och sedan unna sina motkristna alla möjliga smällar och därefter med massmedial uppbackning göra sig en vacker kyrklig karriär? Jag vet verkligen inte. Vill jag veta? Eller räcker insikten om det sjuka? Jag tycker det hela är rätt förfärande.
Jag tänker över den kyrkliga situationen och de kyrkliga miljöerna.
Sjuka miljöer drar till sig sjuka. Friska miljöer lockar de friska. Här får Kyrkan problem för vips dyker Jesus upp och säger att det inte är de friska som behöver läkare. Kyrkan blir lätt - och rätt! - en miljö för sjuka utan att besinna risken att den blir miljö bara för de sjuka. Alla friska och normala håller sig undan.
Rune Klingert i Surahammar sökte helt normala ungdomar till det kyrkliga ungdomsarbetet, sådana som Claes Bertil Ytterberg t ex. Det betydde inte att de som behövde extra mycket omvårdnad var utestängda, men det var inte de som angav tonen. Det var dessa friska och normala som skulle kunna tänkas bli präster. Sådana som var som folk är mest och som därför kan möta människor utan att utmana till medlidande för en som är lite eljes.
När en kyrkostruktur blir en sjuk miljö, kommer den fortsatt att locka till sig dessa de annorlunda, som snart nog rekryteras till kyrklig tjänst och i tjänsten driver de egna agendorna. Men folk är inga dumskallar, inga filosofer heller, men alls inga dumskallar. Det knasiga och självuppfyllda har ingen lockelse för andra än de sjuka. Men i osunda kyrkliga miljöer ges möjligheter. Jag tror vi ser det.
För min pågående forskning fick jag av en synnerligast klok kvinna låna en pärm. I den fanns ett par brev från år 1978. Nu ska ni få höra! Här opp, gott folk, och lyssna, som vi säger.
Först bakgrunden. I mars månad 1977gick larmet om att kvinnor som vill bli präser trakasseras i Lund. "Ni är djävulens utsända av djävulen". Expressen visste berätta (31 mars). Bortom detta uppseendeväckande ifrågasattes det som kallades särvigningar och en kvinnlig präst i Växjö stift hade, sa hon, mobbats/förföljts så att hon blivit så psykiskt knäckt att hon förskingrat kollekt. (Östra Småland och DN 11 mars)
Jur stud Torsten Perssons anmälan om förföljelsen i Lund sammanfattades i DN: "Det är inte att likna vid annat än pennalism och psykisk tortyr. (DN 2 april). "Vi mobbas av manliga kollegerna" hette det. (SvD 2 april). Det var väl ingen nyhet när DN konstaterade att rektorsämbetet mellan raderna klargjorde att utredarna av anklagelserna "varken kan eller vill avfärda beskyllningarna. Svaret från den teologiska fakultetens utredningsgrupp, undertecknat av Gustaf Wingren "friar definitivt inte de anmälda teologerna!" skriver DN med utropstecken och allt. (14 april) Detta räcker för att alla ska förstå. Kanske någon också förstår att jag har ett hyfsat arkiv? Men hur var det? Det är här den lånade pärmens material blir av intresse:
Eva Brunne och troligen Lu-Kriss ordförande Barbro Gustafsson kallade till en Tjejsamling, för att utreda mobbingen på Theologicum i Lund. Ett 30-tal samlades. En tjej ansåg sig vara lite mobbad eftersom någon hade frågat henne om hon verkligen skulle bli präst. "När man diskuterade om man skulle tala om högt att ingen var direkt utsatt för mobbing röstades det ner. Någon tyckte att de inte skulle stryka killarna medhårs."
Svaret på den direkta frågan om någon mobbats var nej. Däremot konstaterades att "killarna var fula och mobbade rent allmänt". Mycket som kommit fram i pressen är luftslott, sa en kvinnlig teolog efteråt - men då hade några uppfattat att det vid tjejsamlingen fanns kvinnor "var emot" och frågade efter mötet om de var ditskickade av killarna.
Jag kan ta den andra rapporten också: "Det Torsten Persson och tidningar hade skrivit om var helt fel. Ingen kunde tillstyrka de uppgifterna. Då föreslog bl.a. (namn, utlämnas här, DS) att man skulle gå till tidningarna och säga detta. Det förslaget röstades ner med motiveringen att det var gott åt pojkarna. De kunde gott ha pressen på sig."
Torsten Persson kan vi strunta i även om jag undrar vad det blev av honom, men det sjuka att inte kunna säga vad sant var och sedan fortsätta in i präst- och biskopsämbete, det stör mig. Kliniskt. För det är inte friskt. Vi har alltså en uppsättning kvinnliga präster i Svenska kyrkan som utifrån ett medialt överläge agerade så här. Lögnen som vapen och sveket som verktyg. Skulle det vara möjligt att förstå vad som skett i Svenska kyrkan som ett resultat av denna och annan draksådd? Jag frågar, för jag vet inte hur man sår drakar nuförtiden.
Vi har en kooikervalp på 9 veckor. Han kan somna in som en Guds ängel för att sedan vakna som ett monster. Är det samma sak när det först är roligt att hålla tyst, se änglalik ut och sedan unna sina motkristna alla möjliga smällar och därefter med massmedial uppbackning göra sig en vacker kyrklig karriär? Jag vet verkligen inte. Vill jag veta? Eller räcker insikten om det sjuka? Jag tycker det hela är rätt förfärande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)