I fredags eftermiddag satte sig den vänlige diakonen Hans Nyman med mig för att stötta mig kyrkovalsvåndan. Det skulle läggas in listor. Jag har drömt mardrömmar om den sysslan. Tänk om det blir fel? Allt var inte enkelt när det mobila XX sa att det var stängt för gott. Jag ringde Handelsbanken och for dit med diakonen Nyman, som i allt var stöttande. Det var de på Handelsbanken i Alvesta också. Av påsarna på golvet förstod vi att det vankades fest, men inte efter 3 på banken utan "hemma hos" i Vislanda. Vi försökte antyda, att det kunde vara fint att bli bjuden, men vinken var nog för finkänslig, för det blev vi inte. Men Handelsbanken i Alvesta har en plats i vårt hjärta. Diakonen Nyman funderar på att byta bank.
Så kom processerna igång. Frimodig kyrka i Växjö stift har många kandidater och dugliga. Spridning i åldrarna och med stolthet en del präster och diakoner, kompetent folk. Det är lite uppbyggligt att skriva in dem, en efter en på kandidatlistorna. Här finns människor som är beredda att ta ansvar och de gör det därför att de vet vad firman tillverkar. Det är roligt med människor.
Den yngsta dottern hörde av sig att hon inte var skadad. Hon befann sig på annan plats. Förvirring. Hade det varit attentat i Jerusalem eller Ramallah? Det var i Stockholm. Och där var hon. När jag talade med henne begrep jag att jag faktiskt talade med en som utbildats för att förstå terrordåd. Lite stolt. Så har hon varit med i Kabul och Bryssel när det begett sig. Men det ändrar inte faktum, att några gick hemifrån för att uträtta sina ärenden och kommer inte hem till fredagsmyset. Sveriges religiösa råd trädde upp liksom Antje. Jag blev inte övertygad av allt. Löfven vandrande med blommor till Drottninggatan och det var väl fint, men vad sa Jesus om goda gärningar inför pressfotografer? Sekularisering betyder att somliga repliker tystnat.
Det för mig till Kyrkostyrelsen och där finns också människor att tycka om och fascineras av. Antje ville, ärendenummer B 11 vid Kyrkostyrelsens sammanträde, vid Uppsala domkyrka ha ett konstverk i form av ett bord som ett reformationsminne . 4 miljoner. Medlen ska samlas in. 500 000 har lovats hittills, men kyrkostyrelsen garanterar beloppet. Jag var kreativ men hade inte fattat att förslaget var Antjes. Nå, jag log och föreslog sejdlar på bordet eftersom fru Luther satte fram dem när hon tyckte att Martin druckit tillräckligt mycket vin. Och så ett kritstreck över bordet för att markera mot de reformerta, som vid religionssamtalen i Marburg. Det var då och där dr Luther sa till Zwingli och hans anhängare: "Ni är av en annan ande än vi." Jag tror inte Antje till fullo insåg min kreativitets kvaliteter. Men bordet verkar förlösande oh et är väl meningen just.
Konstverket invigs i maj 2018 men presenteras vid reformationsveckan i höst.
En barnkonsekvensanalys i anledning av konstverket har upprättats av Peter Ekman och Lisa-Gun Bernerstedt. Den är på tre (3) sidor. Författarna funderar över hur barnet rör sig vid detta konstverk och meddelar att i snitt 15500 barn varje år skadas på svenska lekplatser. För att det där med skador ska minimeras kan det bli nödvändigt, menar författarna, att komplettera med fallgrus och fallskyddsmattor och så ska konstverket helst göras tillgängligt också för barn med funktionsvariationer.
Nu är det ur ett barnperspektiv viktigt att barn kan komma nära och önskvärt är att konstverket har ambitionen att fånga och uttrycka barnets erfarenheter, med beaktande att barnen har olika etniska och religiösa bakgrunder. Alltså vore det ”olyckligt om konstverket i första hand talar till etniska svenskar och/eller bara barn som förstår sig själva som kristna eller förutsätter svenska som modersmål.” Konstverket skulle ha en ambition att "hjälpa (alla) barn att bearbeta frågor kring t.ex. inkludering/exkludering och barnets rättigheter.”
Man kan undra vad Luther själv sagt, nämligen om det inte för honom skulle vara viktigt att konsten talar till de barn som förstår sig som kristna just. Han kanske undrat varför det annars skulle betalas för konst vid en kyrkobyggnad, självaste Domkyrkan i Uppsala.
Men, som docenten O skulle säga - "det är som det är". Den repliken är alltid begåvad och sätter en anständig punkt. Inte för mig, dock. Till Göteryd! Mässa kl 10 och sedan ska jag ta mig till andra trakter, de i närheten av 6:e spärrbataljonens vänteläge. Medge att jag lever ett rätt intressant liv. För övrigt hade vi klarat ett terrorattentat mycket bättre i Moheda än i Stockholm.
söndag 9 april 2017
lördag 8 april 2017
Detaljer från attentatet i Malmö
Nu klarnar det. Anders Ekhem angav Matt 14:27 på sin skrivtavla i det tömda arbetsrummet. "Lugn, det är jag. Var inte rädda." Det var inte lika roligt/fyndigt som det bibelord översten trodde det handlade om. Men frommare, kanske. Eller helt enkelt ett besked att Ekhem själv är lugn? Så hur mycket klarare blev det nu? De nya uppgifterna, som överste Olofsson inte heller hade, är att allt var skrivet i rött.
Attentatet i Malmö
"Vet du vad Ekhem skrivit på tavlan när han tömt sitt rum och gått på dagen?" frågade överste Olofsson. Jag hade ingen aning, meddelade jag översten. "Matt 13:28." Jag blev ställd: "Hade syster Kerstin varit här, hade hon klippt bibelstället på studs, men jag är diskalkyliker. Kan det vara 'en ovän har gjort detta'?" Överste Olofsson blev nog lite impad, anade jag. För det var rätt på första.
Visst beundrar jag Anders Ekhems effektfulla sorti. Hans ésprit d'escalier blev ésprit de la salle i stället. Men slutrepliken, den effektfulla, ropar nu på en ordentlig analys av vad som hänt och då behöver vi tala sanning med varandra. Om det var så att Ekhems traktan till sällskapslivet i Almedalen fällde honom, kanske jag ska läsa om Erik Lewins bok Almedalen har fallit? Och om Ekhem fick för sig att spela i högsta divisonen, hur blir det då med högsta divisionens företrädare, de som oundgängligen för våra pengar ska fara till Almedalen. Här händer grejer! Kommer Malmö att medverka och hur blir det med Samhälle & Existens nu?
Mitt stalltips i övrigt är att stordriftsorganisationen inte kan fungera och att den likt Molok kräver offer. Till det kommer ambitiösa och/eller glada dribblare, som ger sig in i chefspositionerna. Tror någon att Frälsaren själv skulle vilja sätta sig som kyrkoherde i Malmö om han fick frågan? Så rinner ärkebiskop Eidem upp i minnet. Han talade med kung Gustaf V och berättade att han ville söka en kyrkoherdetjänst på landet. Konungen såg på ärkebiskopen, talade och sade: "Vem fan tror du inte skulle vilja det."
Nu tycks kyrkoherdetjänsterna på landet inte heller så attraktiva. Till skillnad från prästproletariatet komministrarna får i varje fall en kyrkoherde besluta då och då och under sig i staden finns det handgånget folk, pastoralchefer och arbetsledande komministrar. Ju längre från det vanliga sådant folk kommer, desto högre lön får de.
"Har du inget du kan kontra med? frågade överste Olofsson. Jag skrattade och sa att jag kan ge tillbaka att det ryktas att du och Salander inte finns. Det hade översten förstått. Jag fick frågan nyligen om namnen Olofsson och Salander var på riktigt och det är klart. Det korta budskapet är: De finns på riktigt. Hur ska de annars kunna bära så mycken kunskap till mig. Jag drog inte vår bakgrundshistoria, överstarnas och min, men överstar har en gång varit unga fänrikar och kämpat ihop med den allmoge som i olika befattningar utgjorde Sveriges försvar. Band of Brothers, alltså. Och detta i ett svenskt nyckelförband, som BrigC brukade upprepa. Vi fick också lära oss att spionen lägger pussel. "Behåll din bit", men underrättelseverksamheten var vi noga med och har utvecklat. Det finns alltid folk som inte har så noga reda på sina bitar. Vill man få veta, kan man få veta. Nu tyckte jag dock att den lilla nyheten att Olofsson inte skulle finnas till var klen motprestation så jag sa:
"Jag hart efter tips läst boken Haveriet. Den humanitära stormaktens fall. Red Andreas Svedberg, Realia Förlag. Stig-Björn Ljunggren analyserar högerpopulismen i en bok som nog kan kallas högerradikal, sa jag. "Det var sådana böcker som ihop med Grönköpings Veckoblad alltid införskaffades till mässbiblioteket förr", sa Olofsson. Rätt hade han i det. Det är inte ointressant för det.
"Jag kan bidra med mer", sa jag. "Lars Kagg-skolans elevstyrda feministsektion i Kalmar fick problemet med elever som inte identifierar sig som vare sig pojke eller flicka har problem med omklädningsrum i gymnastiken. Nu införs ett könsneutralt omklädningsrum. Det är, säger projektledaren för Kalmarsund Pride "ett stort kliv framåt för hela Kalmar". Den som vet sig vara kille eller tjej får också i fortsättningen duscha i bås utan draperi. Det behöver inte alla gilla och den som gjort lumpen såg att några kamrater inte var helt bekväma med att tvätta sig eller duscha gemensamt. Nu ideologiseras bristen i stället för att åtgärdas. Jag tror denna nyhet om det stora klivet kunnat platsa i boken Haveriet och jag försöker se kyrkeländet som en spegelbild av samhälle och samtid."
"Nu måste jag gå", sa översten. "En stridsbåt ska hämta upp mig i hamnen."
"Vilken hamn - var är du?"
"Limhamn", sa överste Olofsson med ett gapskratt. Svenska kyrkan medverkar till att folk får leva längre, för ett gott skratt förlänger livet. Missmod däremot förkortar livet. Alltså väljer överstarna och jag det frimodiga förhållningssättet.
Detta hände i går morse. På eftermiddagen inträffade attentatet i Stockholm. Som vid tidigare tillfällen var detta att förlora den svenska oskulden. Hur många gånger kan egentligen en oskuld förloras (minns att Groucho Marx kände Doris Day redan innan hon var oskuld) och hur många gånger ska journalister missbruka det förtroende deras tittare och läsare ger dem? Det är sannerligen mycket jag inte är övertygad om. Börja med att minska sändningstiden, fortsätt med att se uppgiften vara att bära fram relevant information och sluta snacka om sådant alla förstår att ni inte begriper bättre än alla vi andra men ändå ska försöka ta er igenom. "Helt enkelt" blev en journalists sammanfattande nonsens fyra gånger i en enda kommentar. Det var inte helt enkelt för en lyssnare att njuta av dessa insatser. För att inte tala om det bisarra när tv-tid anslås för att kommentera hur en lastbil bärgas och körs bort. Det händer ingenting att sända och då blir detta fordon som transporteras bot i sakta mak en riksnyhet.Är vi inte mer värda än en sådan journalistik?
Visst beundrar jag Anders Ekhems effektfulla sorti. Hans ésprit d'escalier blev ésprit de la salle i stället. Men slutrepliken, den effektfulla, ropar nu på en ordentlig analys av vad som hänt och då behöver vi tala sanning med varandra. Om det var så att Ekhems traktan till sällskapslivet i Almedalen fällde honom, kanske jag ska läsa om Erik Lewins bok Almedalen har fallit? Och om Ekhem fick för sig att spela i högsta divisonen, hur blir det då med högsta divisionens företrädare, de som oundgängligen för våra pengar ska fara till Almedalen. Här händer grejer! Kommer Malmö att medverka och hur blir det med Samhälle & Existens nu?
Mitt stalltips i övrigt är att stordriftsorganisationen inte kan fungera och att den likt Molok kräver offer. Till det kommer ambitiösa och/eller glada dribblare, som ger sig in i chefspositionerna. Tror någon att Frälsaren själv skulle vilja sätta sig som kyrkoherde i Malmö om han fick frågan? Så rinner ärkebiskop Eidem upp i minnet. Han talade med kung Gustaf V och berättade att han ville söka en kyrkoherdetjänst på landet. Konungen såg på ärkebiskopen, talade och sade: "Vem fan tror du inte skulle vilja det."
Nu tycks kyrkoherdetjänsterna på landet inte heller så attraktiva. Till skillnad från prästproletariatet komministrarna får i varje fall en kyrkoherde besluta då och då och under sig i staden finns det handgånget folk, pastoralchefer och arbetsledande komministrar. Ju längre från det vanliga sådant folk kommer, desto högre lön får de.
"Har du inget du kan kontra med? frågade överste Olofsson. Jag skrattade och sa att jag kan ge tillbaka att det ryktas att du och Salander inte finns. Det hade översten förstått. Jag fick frågan nyligen om namnen Olofsson och Salander var på riktigt och det är klart. Det korta budskapet är: De finns på riktigt. Hur ska de annars kunna bära så mycken kunskap till mig. Jag drog inte vår bakgrundshistoria, överstarnas och min, men överstar har en gång varit unga fänrikar och kämpat ihop med den allmoge som i olika befattningar utgjorde Sveriges försvar. Band of Brothers, alltså. Och detta i ett svenskt nyckelförband, som BrigC brukade upprepa. Vi fick också lära oss att spionen lägger pussel. "Behåll din bit", men underrättelseverksamheten var vi noga med och har utvecklat. Det finns alltid folk som inte har så noga reda på sina bitar. Vill man få veta, kan man få veta. Nu tyckte jag dock att den lilla nyheten att Olofsson inte skulle finnas till var klen motprestation så jag sa:
"Jag hart efter tips läst boken Haveriet. Den humanitära stormaktens fall. Red Andreas Svedberg, Realia Förlag. Stig-Björn Ljunggren analyserar högerpopulismen i en bok som nog kan kallas högerradikal, sa jag. "Det var sådana böcker som ihop med Grönköpings Veckoblad alltid införskaffades till mässbiblioteket förr", sa Olofsson. Rätt hade han i det. Det är inte ointressant för det.
"Jag kan bidra med mer", sa jag. "Lars Kagg-skolans elevstyrda feministsektion i Kalmar fick problemet med elever som inte identifierar sig som vare sig pojke eller flicka har problem med omklädningsrum i gymnastiken. Nu införs ett könsneutralt omklädningsrum. Det är, säger projektledaren för Kalmarsund Pride "ett stort kliv framåt för hela Kalmar". Den som vet sig vara kille eller tjej får också i fortsättningen duscha i bås utan draperi. Det behöver inte alla gilla och den som gjort lumpen såg att några kamrater inte var helt bekväma med att tvätta sig eller duscha gemensamt. Nu ideologiseras bristen i stället för att åtgärdas. Jag tror denna nyhet om det stora klivet kunnat platsa i boken Haveriet och jag försöker se kyrkeländet som en spegelbild av samhälle och samtid."
"Nu måste jag gå", sa översten. "En stridsbåt ska hämta upp mig i hamnen."
"Vilken hamn - var är du?"
"Limhamn", sa överste Olofsson med ett gapskratt. Svenska kyrkan medverkar till att folk får leva längre, för ett gott skratt förlänger livet. Missmod däremot förkortar livet. Alltså väljer överstarna och jag det frimodiga förhållningssättet.
Detta hände i går morse. På eftermiddagen inträffade attentatet i Stockholm. Som vid tidigare tillfällen var detta att förlora den svenska oskulden. Hur många gånger kan egentligen en oskuld förloras (minns att Groucho Marx kände Doris Day redan innan hon var oskuld) och hur många gånger ska journalister missbruka det förtroende deras tittare och läsare ger dem? Det är sannerligen mycket jag inte är övertygad om. Börja med att minska sändningstiden, fortsätt med att se uppgiften vara att bära fram relevant information och sluta snacka om sådant alla förstår att ni inte begriper bättre än alla vi andra men ändå ska försöka ta er igenom. "Helt enkelt" blev en journalists sammanfattande nonsens fyra gånger i en enda kommentar. Det var inte helt enkelt för en lyssnare att njuta av dessa insatser. För att inte tala om det bisarra när tv-tid anslås för att kommentera hur en lastbil bärgas och körs bort. Det händer ingenting att sända och då blir detta fordon som transporteras bot i sakta mak en riksnyhet.Är vi inte mer värda än en sådan journalistik?
fredag 7 april 2017
Stackars kyrkostyrelse!
Vem förmår tycka synd om en kyrkostyrelse? Den styr och ställer och ställer oftast till besvär. Sägs det. Ansvaret för problem läggs alltid på en nivå högre upp. Kyrkostyrelsen står till tjänst. Den borde eller skulle eller måste göra detta eller något annat.
Så samlas kyrkostyrelsen, selekterat folk från olika håll. De politiska partiernas styrka i kyrkovalet slår igenom och ibland gör samma politiska motsättningar det. På plats får styrelseledamöterna information i de ärenden som avhandlas, det brukar vara ett påskuvert av ansenlig storlek och handlingar i en hög som är 4-5 cm. Ibland kan en handling vara på 95-100 sidor med ordentliga bakgrundtseckningar och utblickar. Ledamöterna läser på och är duktiga. Ingen skulle våga säga sig ha begripit allt men kanske tillräckligt mycket. Det helt obegripliga tas aldrig upp. Under de senaste åren har styrelsen aldrig fört en diskussion om strategiska vägval, alltså hanterat framtid på ett systematiskt sätt. Omvärldsanalysen som sändes ut senast, fick vi ett par dagar efter sammanträdet då det sagts att framtidsfrågor skule tagits upp. Det blev inget av det. Jag tror tt jag sanningsenligt kan säga, att kyrkostyrelsen efterhand fått allt mindre att säga till om. Makten har delegerats bort och arbetsutskottet tar en hel del frågor. Styrelsen fungerar alltmer som ett fullmäktige. Det är egentligen inte så roligt sett till ansvaret. Nå, jag är ersättare och följer lite utanför kretsarna vad som händer. Men jag tror att jag minns hur det var och jag tror att jag ser hur det är.
Inte sällan dyker det upp ett eller annat problem, som när det bli budgetberedning. Ett par rader i det material som är helt offentligt men av handlingen framgår inte diarienr (det kan vara Ks 2016:1027, 1205, 1206 eller 2017:199). Ärendenumret den 4-5 april i år är dock B 10, dvs beslutsärende. Tre rader handlar om utredningskostnader avseende Svenska kyrkan i utlandet:
"Utredningskostnader för den juridiska genomgången av verksamheten i Svenska kyrkan i utlandet bedöms ligga på 20 mnkr per år för 2018 och 2019. F.n. sker en översiktlig genomgång som ger underlag för beslut om fortsatt arbete. Detta underlag kommer att behandlas av Arbetsutskottet 20 april."
Jag läste först att saken skulle kosta 2 miljoner per år, alltså lika mycket som advokatkostnaderna var i somras eller lika mycket som det kostade att reda upp situationen i Rom. Här anmäls betydligt högre kostnader för en verksamhet som uppenbarligen befinner sig i kaos. Ledningen har, som ni minns, avgått...
Jag ska inte säga att kyrkostyrelsens ledamöter skrek, klagade högljutt, grät, gisslade sig eller läste de allvarligaste psaltarpsalmerna. "Tyst häpenhet" är det uttryck som närmast skulle kunna komma till användning. Här kommer notan för SKUT-kulturen, glada dribblare som försökt komma undan skatter och avgifter, kanske plockat fram gitarren men inte närmare kollat trista trivialiteter som regelverk. Här kan man anta att prästen haft kontoret på fickan och ingen har brytt sig om den gamla regeln att inte mixa präster och pengar.
Har det inte kommit signaler om konstigheter. Visst. Och de har förts till de ansvariga med frågor från förtroendevalda om det kan vara något fel. Svaret har varit att det är gnällspikar som hört av sig. Det var nog inte riktigt så. Det har gått så länge det har gått, men sedan går det inte alls.
Jag tror inte ett ögonblick att pengar snillats bort. De glada dribblare som blir utlandspräster har inte haft det intresset. De har velat hitta enkla och billiga lösningar, tagit in arbetskraft utan att vara så formella och haft handkassor för löpande utgifter. Alla utgifter har inte försetts med kvitto, kulturen i landet har inte varit den. Detta sas inte i kyrkostyrelsen utan ska här uppfattas vara en redovisning av mina fördomar om den s k SKUT-kulturen. I den fick jag aldrig bli en del. Jag ska rimligtvis misstänkas för att vara sur på SKUT och benägen att med tillfredsställelse meditera över ordet "egen framgång är guld värld, andras motgång är inte heller att förakta." Jesus sa nog så och sa han inte just så, borde han ha gjort det.
Nu blir folk arga igen och kyrkostyrelsen, som inte haft med frågorna att göra, får skäll. Få kommer att ställa sig upp och prisa kyrkostyrelsen för att den tar i frågorna och att Svenska kyrkan håller sig med en generalsekreterare som inte backar undan för problem. Ingen kommer att säga att vi behöver lysa igenom flera av de kyrkliga kulturerna, de som skapar sina egna självklarheter som efterhand visar sig vara inte bara konstiga utan direkt skadliga. I kretsen av glada dribblare anställda av SKUT kanske det hade behövts några kamerala präster av det gamla slaget, de som blev kyrkobokföringsinspektörer. Och så hade det behövts visselblåsare och en organisation som tonsäkert kunde lyssnat efter visselsignalerna.
Mitt ansvar? Jag vet inte. Återkommande har jag frågat, det ska sägas till mitt försvar. Och det var länge sedan jag slutade ge kollekt som skulle tillfalla SKUT. Ville dom inte ha mig, skulle dom inte ha mina pengar. Det var den enkla hållningen.
Stackars kyrkostyrelse!
Så samlas kyrkostyrelsen, selekterat folk från olika håll. De politiska partiernas styrka i kyrkovalet slår igenom och ibland gör samma politiska motsättningar det. På plats får styrelseledamöterna information i de ärenden som avhandlas, det brukar vara ett påskuvert av ansenlig storlek och handlingar i en hög som är 4-5 cm. Ibland kan en handling vara på 95-100 sidor med ordentliga bakgrundtseckningar och utblickar. Ledamöterna läser på och är duktiga. Ingen skulle våga säga sig ha begripit allt men kanske tillräckligt mycket. Det helt obegripliga tas aldrig upp. Under de senaste åren har styrelsen aldrig fört en diskussion om strategiska vägval, alltså hanterat framtid på ett systematiskt sätt. Omvärldsanalysen som sändes ut senast, fick vi ett par dagar efter sammanträdet då det sagts att framtidsfrågor skule tagits upp. Det blev inget av det. Jag tror tt jag sanningsenligt kan säga, att kyrkostyrelsen efterhand fått allt mindre att säga till om. Makten har delegerats bort och arbetsutskottet tar en hel del frågor. Styrelsen fungerar alltmer som ett fullmäktige. Det är egentligen inte så roligt sett till ansvaret. Nå, jag är ersättare och följer lite utanför kretsarna vad som händer. Men jag tror att jag minns hur det var och jag tror att jag ser hur det är.
Inte sällan dyker det upp ett eller annat problem, som när det bli budgetberedning. Ett par rader i det material som är helt offentligt men av handlingen framgår inte diarienr (det kan vara Ks 2016:1027, 1205, 1206 eller 2017:199). Ärendenumret den 4-5 april i år är dock B 10, dvs beslutsärende. Tre rader handlar om utredningskostnader avseende Svenska kyrkan i utlandet:
"Utredningskostnader för den juridiska genomgången av verksamheten i Svenska kyrkan i utlandet bedöms ligga på 20 mnkr per år för 2018 och 2019. F.n. sker en översiktlig genomgång som ger underlag för beslut om fortsatt arbete. Detta underlag kommer att behandlas av Arbetsutskottet 20 april."
Jag läste först att saken skulle kosta 2 miljoner per år, alltså lika mycket som advokatkostnaderna var i somras eller lika mycket som det kostade att reda upp situationen i Rom. Här anmäls betydligt högre kostnader för en verksamhet som uppenbarligen befinner sig i kaos. Ledningen har, som ni minns, avgått...
Jag ska inte säga att kyrkostyrelsens ledamöter skrek, klagade högljutt, grät, gisslade sig eller läste de allvarligaste psaltarpsalmerna. "Tyst häpenhet" är det uttryck som närmast skulle kunna komma till användning. Här kommer notan för SKUT-kulturen, glada dribblare som försökt komma undan skatter och avgifter, kanske plockat fram gitarren men inte närmare kollat trista trivialiteter som regelverk. Här kan man anta att prästen haft kontoret på fickan och ingen har brytt sig om den gamla regeln att inte mixa präster och pengar.
Har det inte kommit signaler om konstigheter. Visst. Och de har förts till de ansvariga med frågor från förtroendevalda om det kan vara något fel. Svaret har varit att det är gnällspikar som hört av sig. Det var nog inte riktigt så. Det har gått så länge det har gått, men sedan går det inte alls.
Jag tror inte ett ögonblick att pengar snillats bort. De glada dribblare som blir utlandspräster har inte haft det intresset. De har velat hitta enkla och billiga lösningar, tagit in arbetskraft utan att vara så formella och haft handkassor för löpande utgifter. Alla utgifter har inte försetts med kvitto, kulturen i landet har inte varit den. Detta sas inte i kyrkostyrelsen utan ska här uppfattas vara en redovisning av mina fördomar om den s k SKUT-kulturen. I den fick jag aldrig bli en del. Jag ska rimligtvis misstänkas för att vara sur på SKUT och benägen att med tillfredsställelse meditera över ordet "egen framgång är guld värld, andras motgång är inte heller att förakta." Jesus sa nog så och sa han inte just så, borde han ha gjort det.
Nu blir folk arga igen och kyrkostyrelsen, som inte haft med frågorna att göra, får skäll. Få kommer att ställa sig upp och prisa kyrkostyrelsen för att den tar i frågorna och att Svenska kyrkan håller sig med en generalsekreterare som inte backar undan för problem. Ingen kommer att säga att vi behöver lysa igenom flera av de kyrkliga kulturerna, de som skapar sina egna självklarheter som efterhand visar sig vara inte bara konstiga utan direkt skadliga. I kretsen av glada dribblare anställda av SKUT kanske det hade behövts några kamerala präster av det gamla slaget, de som blev kyrkobokföringsinspektörer. Och så hade det behövts visselblåsare och en organisation som tonsäkert kunde lyssnat efter visselsignalerna.
Mitt ansvar? Jag vet inte. Återkommande har jag frågat, det ska sägas till mitt försvar. Och det var länge sedan jag slutade ge kollekt som skulle tillfalla SKUT. Ville dom inte ha mig, skulle dom inte ha mina pengar. Det var den enkla hållningen.
Stackars kyrkostyrelse!
torsdag 6 april 2017
BoMö
Bevakningsområde Malmö, BoMö. Överste Olofsson har varit i Malmö återkommande men vi resonerar inte militära hemligheter så vad han gjort får ni bara spekulera om. Bevakningsområdet gränsar mot ett Nato-land och handlar om ett viktigt sund så fundera kan man alltid.
Översten ringde mig i går för att fråga vad som händer i Malmö! Det brukar vara tvärtom. Det enkla svaret var att jag inte riktigt vet. Det ges små glimtar i den tidning som deprimerar oss på torsdagar, men prästerna i Malmö är fåmälda. De styr försiktigt, vill inte hoppa på Ekhem och vill förstås inte stöta sig med Claes Block. Överste Olofsson fattade. "Claes Block är ju LO-dsitriktets gamle ordförande och viktig man i S", sa han. "Block vet hur man ska förhandla. Ekhem fick inte tre årslöner, så något som kan kritiseras har han gjort." Jag svarade att det kan i grunden handla om makten om Ekhem plockat in fler i sin ledningsgrupp utan att berätta.
När jag sagt detta påpekade jag att hela strukturutredandet kom till efter en motion av Caroline Krook och Sven Thidevall. "Behövdes inte saken bli utredd?" frågade översten. "Jo, men svagheten var att utredningen organiserade utan att gripa tag i de teologiska grundfrågorna. Vad går det hela ut på? Och jag begriper fortfarande inte att man lägger en enda mall över något som ser så olika ut som den pastorala verkligheten. Nu organiseras Malmö till något oöverskådligt stort medan små församlingar på landet har helt andra problem och där måste vi slå samman."
Översten ringde alltså när jag var på väg hem efter kyrkostyrelsens tvådagarssammanträde. Jag lättade mitt hjärta: "Det bästa med att vara ersättare i kyrkostyrelsen är att styrelsens beslut avmystifieras och förlorar en del av sin mytiska kraft. Så begåvat är inte allt som sägs och görs. Också här är somliga av grisarna mer jämlika än andra." Översten skrattade. "Om folk fattade, kanske de skulle uppfatta att uppgiften är att tänka själv och tänka kritiskt." Jag hörde mg själv säga "precis" och låta som man låter i radio/tv.
Jag kan ta resonemanget, som översten fick i mer konversationsmässig form:
Svenska kyrkan är en liten låda där samtid och samhälle blir synliga. Öppna lådan och ni ser mycket mer än innehållet, ni ser ett kondensat av trender och former. Det finns dumheter som slinker igenom alla spärrar och sedan bekvämt inrättar sig oåtkomliga för kritik. Små steg visar sig efterhand egentligen vara en lång marsch. Svenska kyrkan är fortfarande tillräckligt stor för att allt ska slå igenom där, men ingen kyrka går egentligen fri. I nihilismens tidsålder slår intigheten igenom men den omgärdas av stora organisationslösningar och en ovilja till ifrågasättande. Det hela är ett utslag av ett kosmiskt drama: Intigheten står emot Verkligheten, lögnen emot Sanningen. Detta kosmiska drama får nedslag i vardagen, särskilt i den kyrkliga kanske. Denna grundläggande konflikt hanteras genom att människor bestämmer sig för hur det egentligen är och utifrån denna fördom orienterar man sig. Enklast så.
Överste Olofsson undrade helt stillsamt vad som då bör göras. Svaret var självklart: "Varje meddelande om att motståndet skall uppgivas är falskt!"
Han skrattade igen. "Och det betyder?" "Den verklighet som beskrivs för oss ska uppfattas vara alternativa fakta. Vi ifrågasätter. Vad biskoparna sagt om omöjligheten att ha olika ordningar för biskoparnas påstående att det är en enda kyrkohandbok som gäller och 86:an ska väck bygger inte på något annat än föreställningen att besvärjelser skapar verklighet. Det gör de bara om vi tror på dem. Kyrkans gamla sätt att hantera den här sortens frågor är ett annat, det biskop Gottfrid Billing svarade när han fick frågan hur beslut fattas i kyrkan: 'Än si, än så, än annorlunda.' Det gäller fortfarande. Ifrågasätt allt! Vält pyramiderna! De där uppe tror att det är som de säger. Visa att verkligheten är en annan. Det är uppgiften."
"Har du besökt Högkvarteret nyligen?" sa överste Olofsson. Då skrattade jag. Vi visste båda hur systemen fungerar, men har också sett att det är enkla människor som hanterar dem. Enda skillnaden är att de har makt och kan föreslå och genomföra mycket så länge alla gör som de blir tillsagda. Slutar folk spela spelet, är det ute också med makthavare. Detta vet de och blir känsliga för allt som andas kritik. Rädslan ligger alltid på lur. Några informationer om att allt inte är som det ska når dem dagligdags, men sorteras bort för att livet ska vara hanterligt.
"Så hur blir det nu i det kyrkliga?" frågade översten. "Fortsatt kostsamt problemlösande, fortsatt personalintensivt arbete med sådant som egentligen inte skapar framtid, nogsamt läsande av något som kallas 'Kyrkoordningen', fortsatt medlemstapp, fortsatta konflikter (och de behövs ett valår) och nya utköp eller präster som går till andra uppgifter (utan ersättning), men också några som på sin fritid skriver brev med förslag (som diarieförs men ...) eller fortsätter jobba med gudstjänstmusiken. Det vägval som nu görs betyder nämligen att ny gudstjänstmusik fortlöpande kan komponeras och användas. 1986 års handbok återfinns i serie A, säger man. Men, min käre överste, varje meddelande om att motståndet skall uppgivas är falskt."
Översten skrattade. Tåget passerade Tranås utan att stanna.
Översten ringde mig i går för att fråga vad som händer i Malmö! Det brukar vara tvärtom. Det enkla svaret var att jag inte riktigt vet. Det ges små glimtar i den tidning som deprimerar oss på torsdagar, men prästerna i Malmö är fåmälda. De styr försiktigt, vill inte hoppa på Ekhem och vill förstås inte stöta sig med Claes Block. Överste Olofsson fattade. "Claes Block är ju LO-dsitriktets gamle ordförande och viktig man i S", sa han. "Block vet hur man ska förhandla. Ekhem fick inte tre årslöner, så något som kan kritiseras har han gjort." Jag svarade att det kan i grunden handla om makten om Ekhem plockat in fler i sin ledningsgrupp utan att berätta.
När jag sagt detta påpekade jag att hela strukturutredandet kom till efter en motion av Caroline Krook och Sven Thidevall. "Behövdes inte saken bli utredd?" frågade översten. "Jo, men svagheten var att utredningen organiserade utan att gripa tag i de teologiska grundfrågorna. Vad går det hela ut på? Och jag begriper fortfarande inte att man lägger en enda mall över något som ser så olika ut som den pastorala verkligheten. Nu organiseras Malmö till något oöverskådligt stort medan små församlingar på landet har helt andra problem och där måste vi slå samman."
Översten ringde alltså när jag var på väg hem efter kyrkostyrelsens tvådagarssammanträde. Jag lättade mitt hjärta: "Det bästa med att vara ersättare i kyrkostyrelsen är att styrelsens beslut avmystifieras och förlorar en del av sin mytiska kraft. Så begåvat är inte allt som sägs och görs. Också här är somliga av grisarna mer jämlika än andra." Översten skrattade. "Om folk fattade, kanske de skulle uppfatta att uppgiften är att tänka själv och tänka kritiskt." Jag hörde mg själv säga "precis" och låta som man låter i radio/tv.
Jag kan ta resonemanget, som översten fick i mer konversationsmässig form:
Svenska kyrkan är en liten låda där samtid och samhälle blir synliga. Öppna lådan och ni ser mycket mer än innehållet, ni ser ett kondensat av trender och former. Det finns dumheter som slinker igenom alla spärrar och sedan bekvämt inrättar sig oåtkomliga för kritik. Små steg visar sig efterhand egentligen vara en lång marsch. Svenska kyrkan är fortfarande tillräckligt stor för att allt ska slå igenom där, men ingen kyrka går egentligen fri. I nihilismens tidsålder slår intigheten igenom men den omgärdas av stora organisationslösningar och en ovilja till ifrågasättande. Det hela är ett utslag av ett kosmiskt drama: Intigheten står emot Verkligheten, lögnen emot Sanningen. Detta kosmiska drama får nedslag i vardagen, särskilt i den kyrkliga kanske. Denna grundläggande konflikt hanteras genom att människor bestämmer sig för hur det egentligen är och utifrån denna fördom orienterar man sig. Enklast så.
Överste Olofsson undrade helt stillsamt vad som då bör göras. Svaret var självklart: "Varje meddelande om att motståndet skall uppgivas är falskt!"
Han skrattade igen. "Och det betyder?" "Den verklighet som beskrivs för oss ska uppfattas vara alternativa fakta. Vi ifrågasätter. Vad biskoparna sagt om omöjligheten att ha olika ordningar för biskoparnas påstående att det är en enda kyrkohandbok som gäller och 86:an ska väck bygger inte på något annat än föreställningen att besvärjelser skapar verklighet. Det gör de bara om vi tror på dem. Kyrkans gamla sätt att hantera den här sortens frågor är ett annat, det biskop Gottfrid Billing svarade när han fick frågan hur beslut fattas i kyrkan: 'Än si, än så, än annorlunda.' Det gäller fortfarande. Ifrågasätt allt! Vält pyramiderna! De där uppe tror att det är som de säger. Visa att verkligheten är en annan. Det är uppgiften."
"Har du besökt Högkvarteret nyligen?" sa överste Olofsson. Då skrattade jag. Vi visste båda hur systemen fungerar, men har också sett att det är enkla människor som hanterar dem. Enda skillnaden är att de har makt och kan föreslå och genomföra mycket så länge alla gör som de blir tillsagda. Slutar folk spela spelet, är det ute också med makthavare. Detta vet de och blir känsliga för allt som andas kritik. Rädslan ligger alltid på lur. Några informationer om att allt inte är som det ska når dem dagligdags, men sorteras bort för att livet ska vara hanterligt.
"Så hur blir det nu i det kyrkliga?" frågade översten. "Fortsatt kostsamt problemlösande, fortsatt personalintensivt arbete med sådant som egentligen inte skapar framtid, nogsamt läsande av något som kallas 'Kyrkoordningen', fortsatt medlemstapp, fortsatta konflikter (och de behövs ett valår) och nya utköp eller präster som går till andra uppgifter (utan ersättning), men också några som på sin fritid skriver brev med förslag (som diarieförs men ...) eller fortsätter jobba med gudstjänstmusiken. Det vägval som nu görs betyder nämligen att ny gudstjänstmusik fortlöpande kan komponeras och användas. 1986 års handbok återfinns i serie A, säger man. Men, min käre överste, varje meddelande om att motståndet skall uppgivas är falskt."
Översten skrattade. Tåget passerade Tranås utan att stanna.
onsdag 5 april 2017
Vad var det vi sa?
Frågan är fri, bara den är ärlig, heter det. Så då frågar jag: "Vad var det vi sa?" Frimodig kyrkas folk i Kyrkomötet reserverade sig mot Strukturutredningen. Vi trodde inte modellen. En av oss var kyrkoherde i Malmös tidigare organisation, så han borde veta mer än vi andra. Men alla fattade. Skrev jag att de samtliga var med i nomineringsgruppen Frimodig kyrka? De andra grupperna röstade för förslaget. Alla.
Nu blev det illa i Lund, Malmö och Västerås. Jag vet inte om det har bäring på något, men i alla tre fallen är det den socialdemokratiske ordföranden som ingår överenskommelser med den som slutar och de för en utomstående rätt frikostiga avtalen undertecknas av samma män. Jag undrar inte hur många medlemmar som tycker att detta är en vettig medelsanvändning. Rätt svar på den fråga jag inte ställer, är att ett betydande antal medlemmar ogillar detta. Några vidtar den enkla åtgärden att mäla sig ur. Låt oss nu höja blicken över plånboksnivån.
Jag undrar vad det är för fel på ett system som leder till utköp av kyrkoherdar, som betrotts med stort ansvar och normalt sett borde vara utomordentligt kompetenta.
Det finns olika förklaringar: felrekrytering, organisationsfel, ideologiskt osäker kompass (från två håll) eller Guds tillåtande av det onda. Jag ger bara några tänkbara förslag.
Felrekrytering, kanske eller sannolikt. Det är inte onaturligt om det blir så i en kyrka som varit idog med att sortera bort folk, som på två avgörande punkter tänker fel, när de tänker som Kyrkan. Allt har ett pris. Också ideologiska framsteg. Kompetenta präster ersätts av präster med annan kompetens och kanske mindre. Den organisation som sätter sidohänsynen före kompetenskrav råkar illa ut när det tjorvar till sig. Men det kan vara en bekväm utväg att skylla systemfel på person. Sker det, kommer problemen tillbaka och nästa man eller kvinna förs till rakning. Ordförandens ansvar blir att lösa problemet och det får kosta. Hur mycket förhandlar man om.
Organisationsfel tror jag. Sankt Paulus hade inte gillat det klerikalimperium som byggts i Malmö. "Small is beautiful", brukade han tänka. Strukturutredningen försummade att tänka teologi och menade att teologin var genomgående i deras utredning. Det var den inte alls. Den fanns helt enkelt inte. Det hade behövts en teologsik modell som styrt ut i pastoralteologi för att det där med gudstjänst, undervisning, diakoni och mission skulle stå i fokus. Nu står organisationen, systembygget, i centrum. Det blir som det blivit. Ordförandens uppgift blir i det läget att slå vakt om organisationen. Trots allt.
Den ideologiskt osäkra kompassen är också en förklaring. Förkunnas kristen tro eller religion? Vad säger kampanjen att vi ska vara "stolta fittor" om situationen i Malmös storpastorat? Är det andra från klassisk kristen tro avvikande meningar som också torgförs? En rimlig förmodan är att det förhåller sig på det viset. De små detaljerna (nåja, ni förstår hur jag tänker) bär information i stort. Villoläror har den komplikationen med sig, att Anden drar sina färde och det blir yta (skal) i stället för djup (liv). Men resurserna finns och konferenser piggar alltid upp. Särskilt de som handlar om existens.
Gud vill inte men tillåter det onda är en förklaring att ägna sig åt på knä och i bön. Det kan bli så förfärligt. Om nåden sökt malmöborna i århundraden och folk sedan struntar i det hela, som i Nineve, kanske Gud inte ens bryr sig om att sända en ovillig Jona till det Babylon, där det finns 120 000 människor, som inte kan skilja på höger och vänster - och dessutom många djur. (Jona 3:11) Så många att Djurkompaniet har affärer i staden. Tänker vi så, blir Malmö bara prototypen för landet Sverige. Så illa som det är i Malmö, är det egentligen i hela landet.
Den mångomskrutna svenska folkkyrkan har uppenbara problem, som visar sig inuti och utanpå.
Från den norrländska vildmarken når oss skriet. S-kriet , menar jag. Irene Gustafsson har lämnat/tvingats bort från S, som hon företrätt i olika kyrkliga fora. När hon i stället vill kandidera för en partipolitiskt obunden grupp åker hon ur S. Det är efter stadgarna. Men är det verkligen klokt?
http://www.nsd.se/nyheter/de-lamnar-s-for-kyrkans-val-nm4509985.aspx
Vi kommer till en punkt där det kyrkliga blir en hämsko för svensk socialdemokrati. Det är de kommunalgrå sossarna som, rätt eller fel, blir utköpsagenterna, de som fattar beslut som kostar miljoner som betalas för ingenting. De har, rätt eller fel, svårt att försvara sig. De står där allihop som en annan Andersson i Skene. Ska svensk socialdemokrati låna sig till detta? Och vad säger de gamla broderskaparna när rejäla socialdemokratiska kvinnor lämnar partiet därför att de vill göra något kyrkligt och dömer ut (S)atsningen? Vad är det för politisk klokskap att inte släppa kyrkopolitiken för att i stället se socialdemokrater i andra konstellationer (Frimodig kyrka t ex) göra sina kyrkliga insatser? Det är för få sossar i FK, som ni vet. De får inte vara med och det är skada.
Kan ni höra Mäster Palm och Hjalmar Branting ropa som en gång Mose: "Släpp mitt folk och låt det hålla gudstjänst"? Logiken i det system vi har är att det hela inte håller. Jag har antytt saken tidigare , gör det esomoftast och gör det kanske också framdeles.
Nu blev det illa i Lund, Malmö och Västerås. Jag vet inte om det har bäring på något, men i alla tre fallen är det den socialdemokratiske ordföranden som ingår överenskommelser med den som slutar och de för en utomstående rätt frikostiga avtalen undertecknas av samma män. Jag undrar inte hur många medlemmar som tycker att detta är en vettig medelsanvändning. Rätt svar på den fråga jag inte ställer, är att ett betydande antal medlemmar ogillar detta. Några vidtar den enkla åtgärden att mäla sig ur. Låt oss nu höja blicken över plånboksnivån.
Jag undrar vad det är för fel på ett system som leder till utköp av kyrkoherdar, som betrotts med stort ansvar och normalt sett borde vara utomordentligt kompetenta.
Det finns olika förklaringar: felrekrytering, organisationsfel, ideologiskt osäker kompass (från två håll) eller Guds tillåtande av det onda. Jag ger bara några tänkbara förslag.
Felrekrytering, kanske eller sannolikt. Det är inte onaturligt om det blir så i en kyrka som varit idog med att sortera bort folk, som på två avgörande punkter tänker fel, när de tänker som Kyrkan. Allt har ett pris. Också ideologiska framsteg. Kompetenta präster ersätts av präster med annan kompetens och kanske mindre. Den organisation som sätter sidohänsynen före kompetenskrav råkar illa ut när det tjorvar till sig. Men det kan vara en bekväm utväg att skylla systemfel på person. Sker det, kommer problemen tillbaka och nästa man eller kvinna förs till rakning. Ordförandens ansvar blir att lösa problemet och det får kosta. Hur mycket förhandlar man om.
Organisationsfel tror jag. Sankt Paulus hade inte gillat det klerikalimperium som byggts i Malmö. "Small is beautiful", brukade han tänka. Strukturutredningen försummade att tänka teologi och menade att teologin var genomgående i deras utredning. Det var den inte alls. Den fanns helt enkelt inte. Det hade behövts en teologsik modell som styrt ut i pastoralteologi för att det där med gudstjänst, undervisning, diakoni och mission skulle stå i fokus. Nu står organisationen, systembygget, i centrum. Det blir som det blivit. Ordförandens uppgift blir i det läget att slå vakt om organisationen. Trots allt.
Den ideologiskt osäkra kompassen är också en förklaring. Förkunnas kristen tro eller religion? Vad säger kampanjen att vi ska vara "stolta fittor" om situationen i Malmös storpastorat? Är det andra från klassisk kristen tro avvikande meningar som också torgförs? En rimlig förmodan är att det förhåller sig på det viset. De små detaljerna (nåja, ni förstår hur jag tänker) bär information i stort. Villoläror har den komplikationen med sig, att Anden drar sina färde och det blir yta (skal) i stället för djup (liv). Men resurserna finns och konferenser piggar alltid upp. Särskilt de som handlar om existens.
Gud vill inte men tillåter det onda är en förklaring att ägna sig åt på knä och i bön. Det kan bli så förfärligt. Om nåden sökt malmöborna i århundraden och folk sedan struntar i det hela, som i Nineve, kanske Gud inte ens bryr sig om att sända en ovillig Jona till det Babylon, där det finns 120 000 människor, som inte kan skilja på höger och vänster - och dessutom många djur. (Jona 3:11) Så många att Djurkompaniet har affärer i staden. Tänker vi så, blir Malmö bara prototypen för landet Sverige. Så illa som det är i Malmö, är det egentligen i hela landet.
Den mångomskrutna svenska folkkyrkan har uppenbara problem, som visar sig inuti och utanpå.
Från den norrländska vildmarken når oss skriet. S-kriet , menar jag. Irene Gustafsson har lämnat/tvingats bort från S, som hon företrätt i olika kyrkliga fora. När hon i stället vill kandidera för en partipolitiskt obunden grupp åker hon ur S. Det är efter stadgarna. Men är det verkligen klokt?
http://www.nsd.se/nyheter/de-lamnar-s-for-kyrkans-val-nm4509985.aspx
Vi kommer till en punkt där det kyrkliga blir en hämsko för svensk socialdemokrati. Det är de kommunalgrå sossarna som, rätt eller fel, blir utköpsagenterna, de som fattar beslut som kostar miljoner som betalas för ingenting. De har, rätt eller fel, svårt att försvara sig. De står där allihop som en annan Andersson i Skene. Ska svensk socialdemokrati låna sig till detta? Och vad säger de gamla broderskaparna när rejäla socialdemokratiska kvinnor lämnar partiet därför att de vill göra något kyrkligt och dömer ut (S)atsningen? Vad är det för politisk klokskap att inte släppa kyrkopolitiken för att i stället se socialdemokrater i andra konstellationer (Frimodig kyrka t ex) göra sina kyrkliga insatser? Det är för få sossar i FK, som ni vet. De får inte vara med och det är skada.
Kan ni höra Mäster Palm och Hjalmar Branting ropa som en gång Mose: "Släpp mitt folk och låt det hålla gudstjänst"? Logiken i det system vi har är att det hela inte håller. Jag har antytt saken tidigare , gör det esomoftast och gör det kanske också framdeles.
tisdag 4 april 2017
Andersson såg fånig ut
"Den förtidspensionerade men kyrkopolitiskt aktive socialdemokraten Björn Andersson såg verkligen fånig ut", sa överste Salander efter att på söndagseftermiddagen kommit tillbaka till trakten av Skene. Där fanns präster och kyrkoarbetare i Marks kommun, folk av det slag Andersson så gärna misstänkliggör, och gjorde fantastiska insatser. Mötte människor. Förberedde insatser, som måste komma lång tid framöver. Delade smärta och förtvivlan med sina församlingsbor. Var kompetenta och medkännande. "Antagligen", sa Salander, "kände de sig små i sammanhanget, men jag tror att de hade förstånd att be och lita på löftet Herren gett, att han skulle vara med också i detta."
Jag blev lite förvånad över Salanders insiktsfulla och fromma konstaterande, men tror att han hade rätt. Björn Andersson är väl för all överskådlig framtid tillräckligt skandaliserad nu. Han gav sig på dem som folk förstår att sätta värde på och de som var närmast ansvariga för allt som skulle skötas i söndags visste att de hade back-up av kontraktsprost och kollegor. Det här kan dom också i Marks kommun, de präster som normalt ska skandaliseras. Kontraktsprosten var på plats, stöttade kyrkoherde och diakoner, mötte människor. "Kontraktsprosten Reinholdsson kände igen mig fast vi bara träffats en gång, då när du bodde i prästgården i Högby", sa Salander. De drck fin whisky, som jag fått av tacksamma församlingsbor. Klart man minns då!
"Visste du verkligen vem som var Björn Andersson?" sporde jag Salander. "Jag gissade. En lång man som hade anledning att se fånig ut. Det var inte konstigt alls."
När det blir begravningsdagar kan media vara där. Sedan kommer det andra när ungdomar i årskurs 8 ska hantera det de varit med om - och de som inte var med sörja och sakna syskon och kamrater, kanske. Då är inte media på plats. Präster och diakoner är. Då är det viktiga inte vad de tänker om ämbetsreformen 1958 eller enkönat äktenskap. När något är på allvar, är det kompetens som gäller. Det vet folk. Kyrkoherde Landgren med diakoner och kyrkomusiker vet vad de ska göra. Det kan man se.
http://www.bt.se/bt-tv/b194wmdm/
Styr detta över på händelserna i Malmö, där Anders Ekhem slutade på måndagen? Hur blir det nu med Samhälle & Existens, den arena som (med utdebiterade medel) återstår för seglorianerna? Kyrkorådets ordförande heter Bock och är socialdemokrat. Det vore mig fjärran att hänvisa till en klassiker i svensk litteratur, Nilsson Piratens bok Bock i örtagård. Denna obenägenhet tillskriver jag dock endast min goda uppfostran. Själv tänkte jag läsa om boken inför kyrkovalet. Sån är jag, det står jag för. Litterär, alltså.
Det som skrevs i pressmeddelandet framstår som politisk lögnaktighet.
Kan det vara så att uppdraget att verka för ett gott samhälle och världens fred, själva kvintessensen av kristendom i Malmö tydligen, tröttar ut de förtroendevalda eller är de bara trötta på Ekhem? Det enda som nu går att begripa är att de som betalar kalaset inte ska få klart för sig vad saken egentligen gäller. Handlar det om ett sammanbrott som leder till att också näste kyrkoherde får gå mot ersättning? Vi vet inte. Det är någon kris på gång i den svenska partipolitiserade kyrkan, det kan jag dock begripa. Här följer rimligtvis också en utträdesvåg av sådana som inte är benägna att förse Anders Ekhem med 74000:- i månaden för att ingenting göra. Nu verkar det vara någon vajsning på nyhetsförmedlingen för Ekhem tjänar mer än 80 000 i månaden så 23 månadslöner (som räknas från 1 maj, tror jag) blir 1.8 miljoner någonting. Folk har i sin gnidighet en benägenhet att missa det som sägs vara "stor framgång" och "en välfungerande organisation". Men siffror kan folk läsa. Det är kanske fler än Andersson i Skene som borde se fåniga ut nu.
Vår vän biskop Tyrberg uttalar sig bakom Sydsvenskans betalvägg i klartext (tror jag) och konstaterar att "det väcker frågor naturligtvis". Rätt har han. Görs journalistiska insatser för att besvara de väckta frågorna, blir det nog inte så roligt ens för en biskop. Om inte skadeglädje ska räknas till det roliga.
Finns det inget annat än dysterhet att skriva om? Kalmar FF-Elfsborg 1-5. Men såg ni att Djurkompaniets logga fanns på FF-arnas spelartröjor? Vi måste ta vara på de små anledningarna till glädje i denna värld. Detta gäller stackars Andersson i Skene också.
Jag blev lite förvånad över Salanders insiktsfulla och fromma konstaterande, men tror att han hade rätt. Björn Andersson är väl för all överskådlig framtid tillräckligt skandaliserad nu. Han gav sig på dem som folk förstår att sätta värde på och de som var närmast ansvariga för allt som skulle skötas i söndags visste att de hade back-up av kontraktsprost och kollegor. Det här kan dom också i Marks kommun, de präster som normalt ska skandaliseras. Kontraktsprosten var på plats, stöttade kyrkoherde och diakoner, mötte människor. "Kontraktsprosten Reinholdsson kände igen mig fast vi bara träffats en gång, då när du bodde i prästgården i Högby", sa Salander. De drck fin whisky, som jag fått av tacksamma församlingsbor. Klart man minns då!
"Visste du verkligen vem som var Björn Andersson?" sporde jag Salander. "Jag gissade. En lång man som hade anledning att se fånig ut. Det var inte konstigt alls."
När det blir begravningsdagar kan media vara där. Sedan kommer det andra när ungdomar i årskurs 8 ska hantera det de varit med om - och de som inte var med sörja och sakna syskon och kamrater, kanske. Då är inte media på plats. Präster och diakoner är. Då är det viktiga inte vad de tänker om ämbetsreformen 1958 eller enkönat äktenskap. När något är på allvar, är det kompetens som gäller. Det vet folk. Kyrkoherde Landgren med diakoner och kyrkomusiker vet vad de ska göra. Det kan man se.
http://www.bt.se/bt-tv/b194wmdm/
Styr detta över på händelserna i Malmö, där Anders Ekhem slutade på måndagen? Hur blir det nu med Samhälle & Existens, den arena som (med utdebiterade medel) återstår för seglorianerna? Kyrkorådets ordförande heter Bock och är socialdemokrat. Det vore mig fjärran att hänvisa till en klassiker i svensk litteratur, Nilsson Piratens bok Bock i örtagård. Denna obenägenhet tillskriver jag dock endast min goda uppfostran. Själv tänkte jag läsa om boken inför kyrkovalet. Sån är jag, det står jag för. Litterär, alltså.
Det som skrevs i pressmeddelandet framstår som politisk lögnaktighet.
Under fyra år har kyrkoherde Anders Ekhem tillsammans med förtroendevalda, ledning och medarbetare format Svenska kyrkan Malmö som en välfungerande organisation, där uppdraget och den lokala kyrkan är i centrum i en gemensam helhet och där Svenska kyrkan Malmö verkar för ett gott samhälle och världens fred. En överenskommelse har nu gjorts mellan kyrkoråd och Anders Ekhem, vilket innebär att han lämnar sitt uppdrag som kyrkoherde, så att nya krafter kan föra detta goda arbete vidare.
– Anders Ekhem och hela ledningen har jobbat stenhårt för att sätta den nya organisationen med stor framgång, säger kyrkorådets ordförande Claes Block. När vi nu går in i en mer förvaltande fas än uppbyggningsfas, så känner såväl vi i kyrkorådet som Anders Ekhem att det är dags för en ny kyrkoherde och ledning att ta vid efter kyrkovalet i höst.
Om det var så bra och framgångsrikt och den nya fasen med förvaltande ska in när kyrkovalet slår igenom (och vi skriver då i realiteten år 2018), var det väl inte så bråttom? Naturligtvis är detta en lögn. Det fungerar inte väl i de stordriftens folkkyrka, en kyrka utan besvärande mycket folk men med besvärande många besvärligheter att hantera. Strukturreformen ter sig som ett misslyckande. I Malmö om inte annorstädes. "Don't mention Lund!"Kan det vara så att uppdraget att verka för ett gott samhälle och världens fred, själva kvintessensen av kristendom i Malmö tydligen, tröttar ut de förtroendevalda eller är de bara trötta på Ekhem? Det enda som nu går att begripa är att de som betalar kalaset inte ska få klart för sig vad saken egentligen gäller. Handlar det om ett sammanbrott som leder till att också näste kyrkoherde får gå mot ersättning? Vi vet inte. Det är någon kris på gång i den svenska partipolitiserade kyrkan, det kan jag dock begripa. Här följer rimligtvis också en utträdesvåg av sådana som inte är benägna att förse Anders Ekhem med 74000:- i månaden för att ingenting göra. Nu verkar det vara någon vajsning på nyhetsförmedlingen för Ekhem tjänar mer än 80 000 i månaden så 23 månadslöner (som räknas från 1 maj, tror jag) blir 1.8 miljoner någonting. Folk har i sin gnidighet en benägenhet att missa det som sägs vara "stor framgång" och "en välfungerande organisation". Men siffror kan folk läsa. Det är kanske fler än Andersson i Skene som borde se fåniga ut nu.
Vår vän biskop Tyrberg uttalar sig bakom Sydsvenskans betalvägg i klartext (tror jag) och konstaterar att "det väcker frågor naturligtvis". Rätt har han. Görs journalistiska insatser för att besvara de väckta frågorna, blir det nog inte så roligt ens för en biskop. Om inte skadeglädje ska räknas till det roliga.
Finns det inget annat än dysterhet att skriva om? Kalmar FF-Elfsborg 1-5. Men såg ni att Djurkompaniets logga fanns på FF-arnas spelartröjor? Vi måste ta vara på de små anledningarna till glädje i denna värld. Detta gäller stackars Andersson i Skene också.
måndag 3 april 2017
Flash Ekhem Flash
Kyrkoherden mm Ekhem köps ut för 1.7 miljoner. Hesslefors först och nu Ekhem. Vad ska vi säga då? Folkkyrkan står stadigt men prästerna får gå. Hem. Ekhem.
SD tar över
Så fick vi besked. Sverigedemokraterna ska ta över Svenska kyrkan vid kyrkovalet. Machtübernahme, för att tala tyska. "Svenska kyrkan påstås vara den traditionsbärare som kanske allra tydligast bevarar det som Sverigedemokraterna vill lyfta fram", läste jag i Hallands Nyheter. Nu är det dock en avgörande skillnad. Tradition i Kyrkan betyder det som lämnats vidare, paradosis om det nödvändigtvis ska talas grekiska, och i Kyrkan stavas Tradition med stort "T" och är "döda människors levande tankar. SD talar om tradition med litet "t", dvs "levande människors döda tankar". Skillnaden är avgörande. Den kan göras tydlig i valarbetet.
De "anrika traditioner" SD tror finns i Kyrkan skulle utgöra "en stabil bas att luta sig emot". SD går till val för att "värna vårt kulturarv". Högerpopulismen är för rolig, men jag är högst osäker om en kyrka ska låta sig kopplas efter en partipolitisk vagn. Det har aldrig gått bra tidigare. För Kyrkan, alltså. Sverigedemokraterna kan inte lägga detta kultur arv i händerna på det vänsterliberala etablissemanget, som inte sätter värde på det. Säger SD. Riktigt kul om man tänker efter.
I grund illustreras nu vanvettet med en partipolitiserad kyrka. Den blir valplats föe en partipolitisk batalj när tusen sverigedemokrater ska ta över. Det vänsterliberala etablissemanget kommer att jagas och det spelar då mindre roll om det blir en jakt på sådana som inte står under val (Antje Jackelén och Eva Brunne t ex) eller en uppgörelse partierna emellan.
Läget är förtvivlat men inte hopplöst eller hopplöst men inte förtvivlat för att ange de två möjligheter som två generaler såg.
Hur det än blir med denna uppställning kommer Svenska kyrkan att lida skada. Nu drar det mot strider och uppgörelser. Men ingenting handlar om vad Kyrkan egentligen är. Det är som att ha två arméer som slåss på vårt egna territorum. Då blir miljövården eftersatt. Det skjuts friskt och mycket kan läggas i ruiner innan partierna tänker sig att ta hand om bytet. Etablissemanget kommer att jagas och en gång till - de som företräder detta etablissemang är mestadels sådana som inte står under val. Etablissemangets mindre namnkunniga talespersoner kommer att avfärda de tusen SD-arna som "white trash", precis som i USA. Och så kan man gräla och människor far illa. Också SD-arna. Ingendera parten kan säga att det är ett orimligt system som gör människor som inte firar gudstjänst till beslutsfattare i en kyrka som har en restlös demokrati. De politiska partierna väljer vad Svenska kyrkan i praktiken ska bekänna. Den avslöjande frågan kommer att handla om Jesus, bekännelsen till honom. Och frågan om praxis handlar om kyrkogången.
Att S inte hade något om Jesus i sitt valprogram, har konstaterats. Vad säger SD om Jesus? Frimodig kyrka har gått back to basic eller startat där vi befinner oss och i det vi bekänner: Jesus är Herre. Det kan sekulära partier inte säga. Vad har de då i kyrkovalet att göra?
Frågan ställs inte om enskilda människor nu. Den ställs om partier, som engagerar sig i kyrkovalet för att ta över. Märk skillnaden. Till människor som kandiderar behövs bara den lilla berättelsen vad de har för sig söndag förmiddag. Vi granskar inte tro och jagar inte synder i kyrkovalet. Det finns nämligen inte en enda kandidat i kyrkovalet som inte är skapad till Guds avbild och inte en enda som Jesus inte har dött för. Den goda bekännelsen om alla är utgångspunkt när frågan om kyrkogång ställs för att väljarna ska veta.
Ett SD som känner medvind och tänker sig ta 40-50 mandat i kyrkomötet i kamp för kulturarvet och mot det vänsterliberala etablissemanget förändrar det kyrkopolitiska landskapet. Det är uppenbart att partierna inte kan hantera detta, för de är alla lika konstruerade. Som mest kan de tala om "värdegrunden", inte om evangeliet. Värdegrunden låter sig inte enkelt definieras. Begreppet blir en vag politisk glosa. Då är det lättare att fatta vad evangeliet är!
SD vill köra fram sin konservativa kristendom. Mot den står Frimodig kyrka som vill en radikal kristendom, en kristendom som går tillbaka till rötterna och som därför och just så reformeras. 2017 blir ett intressant år. Frågan är vad som ska förgöras - det partipolitiska systemet eller Svenska kyrkan själv. Sällan har Frimodig kyrka behövts så mycket som nu.
http://www.hn.se/nyheter/halland/åkesson-sd-om-kyrkovalet-vi-ska-ta-över-1.4219598
De "anrika traditioner" SD tror finns i Kyrkan skulle utgöra "en stabil bas att luta sig emot". SD går till val för att "värna vårt kulturarv". Högerpopulismen är för rolig, men jag är högst osäker om en kyrka ska låta sig kopplas efter en partipolitisk vagn. Det har aldrig gått bra tidigare. För Kyrkan, alltså. Sverigedemokraterna kan inte lägga detta kultur arv i händerna på det vänsterliberala etablissemanget, som inte sätter värde på det. Säger SD. Riktigt kul om man tänker efter.
I grund illustreras nu vanvettet med en partipolitiserad kyrka. Den blir valplats föe en partipolitisk batalj när tusen sverigedemokrater ska ta över. Det vänsterliberala etablissemanget kommer att jagas och det spelar då mindre roll om det blir en jakt på sådana som inte står under val (Antje Jackelén och Eva Brunne t ex) eller en uppgörelse partierna emellan.
Läget är förtvivlat men inte hopplöst eller hopplöst men inte förtvivlat för att ange de två möjligheter som två generaler såg.
Hur det än blir med denna uppställning kommer Svenska kyrkan att lida skada. Nu drar det mot strider och uppgörelser. Men ingenting handlar om vad Kyrkan egentligen är. Det är som att ha två arméer som slåss på vårt egna territorum. Då blir miljövården eftersatt. Det skjuts friskt och mycket kan läggas i ruiner innan partierna tänker sig att ta hand om bytet. Etablissemanget kommer att jagas och en gång till - de som företräder detta etablissemang är mestadels sådana som inte står under val. Etablissemangets mindre namnkunniga talespersoner kommer att avfärda de tusen SD-arna som "white trash", precis som i USA. Och så kan man gräla och människor far illa. Också SD-arna. Ingendera parten kan säga att det är ett orimligt system som gör människor som inte firar gudstjänst till beslutsfattare i en kyrka som har en restlös demokrati. De politiska partierna väljer vad Svenska kyrkan i praktiken ska bekänna. Den avslöjande frågan kommer att handla om Jesus, bekännelsen till honom. Och frågan om praxis handlar om kyrkogången.
Att S inte hade något om Jesus i sitt valprogram, har konstaterats. Vad säger SD om Jesus? Frimodig kyrka har gått back to basic eller startat där vi befinner oss och i det vi bekänner: Jesus är Herre. Det kan sekulära partier inte säga. Vad har de då i kyrkovalet att göra?
Frågan ställs inte om enskilda människor nu. Den ställs om partier, som engagerar sig i kyrkovalet för att ta över. Märk skillnaden. Till människor som kandiderar behövs bara den lilla berättelsen vad de har för sig söndag förmiddag. Vi granskar inte tro och jagar inte synder i kyrkovalet. Det finns nämligen inte en enda kandidat i kyrkovalet som inte är skapad till Guds avbild och inte en enda som Jesus inte har dött för. Den goda bekännelsen om alla är utgångspunkt när frågan om kyrkogång ställs för att väljarna ska veta.
Ett SD som känner medvind och tänker sig ta 40-50 mandat i kyrkomötet i kamp för kulturarvet och mot det vänsterliberala etablissemanget förändrar det kyrkopolitiska landskapet. Det är uppenbart att partierna inte kan hantera detta, för de är alla lika konstruerade. Som mest kan de tala om "värdegrunden", inte om evangeliet. Värdegrunden låter sig inte enkelt definieras. Begreppet blir en vag politisk glosa. Då är det lättare att fatta vad evangeliet är!
SD vill köra fram sin konservativa kristendom. Mot den står Frimodig kyrka som vill en radikal kristendom, en kristendom som går tillbaka till rötterna och som därför och just så reformeras. 2017 blir ett intressant år. Frågan är vad som ska förgöras - det partipolitiska systemet eller Svenska kyrkan själv. Sällan har Frimodig kyrka behövts så mycket som nu.
http://www.hn.se/nyheter/halland/åkesson-sd-om-kyrkovalet-vi-ska-ta-över-1.4219598
söndag 2 april 2017
Behagsamhet, fruktan eller glädje
Jag är i Lund och bor på Bishop's Arms på S:t Petri kyrkogata. Detta faktum ägnade jag inte så stor eftertanke innan jag kom hit, men fattade plötsligt att detta hotell har sin frukostmatsal där Bokcaféet tidigare låg. Bokhyllan jag sågade till är sedan länge borta. Med caféet liksom. Bokhandeln Arken består. Jag vet inte, som det heter, vad det säger. Men något säger det.
Jag hörde Folke T Olofsson föreläsa om Polykarpos med flera. Han är duktig, som alla vet som läst Credo i tre band. Själv sa jag lite om Lutherska Världsförbundet 70 år. Biskopen Stephen Munga talade om Jesus med aposteln Tomas som ingång. Det var, tror jag mig kunna säga, en innehållsrik förmiddag. Därefter intressanta seminarier. Frimodig kyrka levererar. Jag gjorde mitt andra varv på Arken.
På Bloggardag noterar jag att POSK-aren Dike går till försåtligt angrepp mot POSK-aren Reinholdsson. I denna lilla kampanj sätter Dike sin lit till socialdemokraterna, de som var missnöjda med annonsen i Sätila. POSK-aren Reinholdsson ville forma en attraktiv annons, en som inte uttryckte plattityder. Plattityderna hade sina anhängare i S. Och detta ger POSK-aren Dike sin support. Ingen tycks ställa frågan om det blev en bra annons. Jag tror man ska passa sig för att rösta på POSK. Rätta mig om jag har fel. Hur ska POSK egentligen ha det? Stötta Dikes kampanj för partipolitisering? Då kan man veta att Frimlodig kyrka är emot partipolitiseringen i sig själv. Utan sidoblickar om det är S eller SD eller C. Jag tror att jag kan tänkas återkomma till frågan om den partipolitiserade Svenska kyrkan...
När jag ska summera den rätt långa gårdagen, skiljer jag mellan människobehagsamhet, människofruktan och människoglädje. Att behaga människor är en synd att passa sig för. Det inställsamma står under domen. Det gör människofruktan också, det där att inte riktigt våga säga vad man står för och stå för det. Människoglädje då? Det var vad jag kände i går.
Inte bara detta att jag mötte tidigare konfirmander, nu kyrkligt engagerade. Lite stolt var jag nog, men mest glad. Till det kom andra viktiga personer, sådana som är mina vänner. Några av dem sedan mer än 50 år tillbaka. Andra bara vänner under 40 års tid. Och så nya vänner. Dagsfärska liksom. Man är mans gamman - människan är människans glädje. För en kristen är gemenskap en grundkategori. Den är något annat än valfrändskap, det där att vi väljer människor efter egenintresse och anpassar oss efter gällande social norm. En kristen gemenskap är mer osannolik än så. Därför bjuder den också på större överraskningar, dvs den bjuder på människor som ger goda insikter. Jag vet inte om jag kan formulera mig, men det jag slöjdar på är den gamla insikten: byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå. Lärjungar vandrar tillsammans. Och när de vandrar tillsammans genom staden Lund eller annorstädes, kan det kanske hända att Jesus kommer och vandrar med dem.
I den levande Kyrkans liv avslöjas människoglädje. Finns inte den, är det ingen levande Kyrka. Och blir avgränsningen mot människor grundhållning i kyrkolivet, behöver situationen analyseras. Vad beror den på? Att hållningar som hör till världens väsende får utrymme? Att något annat än lärjungaskapet blir det viktiga?
Biskopen Tyrberg såg jag inte bara på avstånd. Han är en sån där gemen typ som talar med folk. Sa han något om Genombrottet i Limhamn. Inget uppseendeväckande. Vad ska han säga? Alla fattar att han knappast kan uppskatta församlingsbladet, men en biskop har små möjligheter att gripa in. Vi har tryckfrihet i landet. Biskopen får försöka fundera över vad en artikel av det slaget säger om situationen i stort. Och det borde vara fler biskopar som funderar över vad de kan läsa i de teologiska framställningar som tillställs allmänhet eller präster. Av åtbörder och tal framgick att biskopen var för Jesus. Vill han riskera att se att det är ett svalg befäst mellan två trossystem i Svenska kyrkan - kristendomen och den nihilism som kan kallas gnosticism eller rätt och slätt kan kallas religion.
Jag avnjöt inte bara Sofia Lilly Jönssons seminarium i går utan också Hans Lindholms. Hans gick igenom hur det som kan verka vara evangelium vid en närmare läsning avslöjar sig vara lagförkunnelse, inte den goda berättelsen om vad Jesus gjort utan återkommande propåer vad jag måste göra. Jag utropar: Reclaim the Church, reclaim the Gospel! Den kloka hållningen är att inte uppfatta det som sker som små förargliga missöden utan som logiska konsekvenser och autentiska uttryck för hur det är ställt i Svenska kyrkan. Genombrottet blir informationsbärande. När människor då undrar vad som ska göras i det kyrkliga, uppstår stor glädje över människor. Motståndsmänniskorna är de bästa medmänniskorna.
Jag hörde Folke T Olofsson föreläsa om Polykarpos med flera. Han är duktig, som alla vet som läst Credo i tre band. Själv sa jag lite om Lutherska Världsförbundet 70 år. Biskopen Stephen Munga talade om Jesus med aposteln Tomas som ingång. Det var, tror jag mig kunna säga, en innehållsrik förmiddag. Därefter intressanta seminarier. Frimodig kyrka levererar. Jag gjorde mitt andra varv på Arken.
På Bloggardag noterar jag att POSK-aren Dike går till försåtligt angrepp mot POSK-aren Reinholdsson. I denna lilla kampanj sätter Dike sin lit till socialdemokraterna, de som var missnöjda med annonsen i Sätila. POSK-aren Reinholdsson ville forma en attraktiv annons, en som inte uttryckte plattityder. Plattityderna hade sina anhängare i S. Och detta ger POSK-aren Dike sin support. Ingen tycks ställa frågan om det blev en bra annons. Jag tror man ska passa sig för att rösta på POSK. Rätta mig om jag har fel. Hur ska POSK egentligen ha det? Stötta Dikes kampanj för partipolitisering? Då kan man veta att Frimlodig kyrka är emot partipolitiseringen i sig själv. Utan sidoblickar om det är S eller SD eller C. Jag tror att jag kan tänkas återkomma till frågan om den partipolitiserade Svenska kyrkan...
När jag ska summera den rätt långa gårdagen, skiljer jag mellan människobehagsamhet, människofruktan och människoglädje. Att behaga människor är en synd att passa sig för. Det inställsamma står under domen. Det gör människofruktan också, det där att inte riktigt våga säga vad man står för och stå för det. Människoglädje då? Det var vad jag kände i går.
Inte bara detta att jag mötte tidigare konfirmander, nu kyrkligt engagerade. Lite stolt var jag nog, men mest glad. Till det kom andra viktiga personer, sådana som är mina vänner. Några av dem sedan mer än 50 år tillbaka. Andra bara vänner under 40 års tid. Och så nya vänner. Dagsfärska liksom. Man är mans gamman - människan är människans glädje. För en kristen är gemenskap en grundkategori. Den är något annat än valfrändskap, det där att vi väljer människor efter egenintresse och anpassar oss efter gällande social norm. En kristen gemenskap är mer osannolik än så. Därför bjuder den också på större överraskningar, dvs den bjuder på människor som ger goda insikter. Jag vet inte om jag kan formulera mig, men det jag slöjdar på är den gamla insikten: byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå. Lärjungar vandrar tillsammans. Och när de vandrar tillsammans genom staden Lund eller annorstädes, kan det kanske hända att Jesus kommer och vandrar med dem.
I den levande Kyrkans liv avslöjas människoglädje. Finns inte den, är det ingen levande Kyrka. Och blir avgränsningen mot människor grundhållning i kyrkolivet, behöver situationen analyseras. Vad beror den på? Att hållningar som hör till världens väsende får utrymme? Att något annat än lärjungaskapet blir det viktiga?
Biskopen Tyrberg såg jag inte bara på avstånd. Han är en sån där gemen typ som talar med folk. Sa han något om Genombrottet i Limhamn. Inget uppseendeväckande. Vad ska han säga? Alla fattar att han knappast kan uppskatta församlingsbladet, men en biskop har små möjligheter att gripa in. Vi har tryckfrihet i landet. Biskopen får försöka fundera över vad en artikel av det slaget säger om situationen i stort. Och det borde vara fler biskopar som funderar över vad de kan läsa i de teologiska framställningar som tillställs allmänhet eller präster. Av åtbörder och tal framgick att biskopen var för Jesus. Vill han riskera att se att det är ett svalg befäst mellan två trossystem i Svenska kyrkan - kristendomen och den nihilism som kan kallas gnosticism eller rätt och slätt kan kallas religion.
Jag avnjöt inte bara Sofia Lilly Jönssons seminarium i går utan också Hans Lindholms. Hans gick igenom hur det som kan verka vara evangelium vid en närmare läsning avslöjar sig vara lagförkunnelse, inte den goda berättelsen om vad Jesus gjort utan återkommande propåer vad jag måste göra. Jag utropar: Reclaim the Church, reclaim the Gospel! Den kloka hållningen är att inte uppfatta det som sker som små förargliga missöden utan som logiska konsekvenser och autentiska uttryck för hur det är ställt i Svenska kyrkan. Genombrottet blir informationsbärande. När människor då undrar vad som ska göras i det kyrkliga, uppstår stor glädje över människor. Motståndsmänniskorna är de bästa medmänniskorna.
lördag 1 april 2017
Fitta
Bli inte arga. Jag har läst församlingsbladet Genombrottet, en publikation i Limhamns församling, som fyra gånger om året tar upp aktuella ämnen och sänds till samtliga hushåll i Limhamn och Tygelsjö. "R*v" får man inte säga i det kyrkliga - men fitta. Det kan man fatta. Nu betyder ordet inte som det sägs i bladet "våt ängsmark" så mycket som "bördig översvämningsmark" och detta så pass att namnet på en sådan mark som hette just Fitta ändrades till "Fittja". Agnefit var också namnet på den plats som blev Stockholm.
Nu är jag inte dummare än att jag vet att ordet också kan syfta på kvinnans underliv. Hade jag inte vetat, det, hade jag fått besked just genom den kyrkliga publikationen Genombrottet. Ordet har använts tidigare just i Limhamn. Det var framgångsrikt, förstår jag. "Många blev glada och kände sig bekräftade som kvinnor." Förhoppningen är att den som läst församlingsbladet "vill vara en stolt fitta". Därmed kanske en kritisk konsument av församlingsbladet skulle konstatera, att halva mänskligheten kan känna sig utestängd och ovälkommen? Eller kommer det ett församlingsblad på temat "kuk" med förhoppningen att jag ville vara en stolt sådan? Skäll inte på mig. Jag läser bara ett församlingsblad i Svenska kyrkan och funderar.
Nu kunde jag kanske, som jag först tänkte, förbigå det hela med tystnad. Men varför? Det är lördag och jag är i Lund och ska i varje fall på avstånd se biskopen Tyrberg, som har tillsynsansvar. Ska någon åtspörja honom i ämnet? Förmår han analysera detta utslag inte av andlighet utan av borgerligt själsliv när det styr mot underliv? Se djupet i det borgerliga själslivet! Mer är det inte. Fast just så mycket. Säger Tyrberg något om detta när han kommer till Frimodig kyrka?
Ska vi finna behag i att borgerligt själsliv utminuteras i ett församlingsblad? Budskapet är att Gud har skapat fittan och att den är vacker. Ordet "fitta" behöver laddas med skönhet. Liksom blindtarm, kanske? Eller glandula pinealis? Eller molarerna? Listan kan göras lång. Jan Myrdal skrev en gång en novell om en fitta som i ensamt majestät gav sig ut på färd i världen. Det var, har han berättat, en mycket lustig berättelse om fittans öden och äventyr. Dessvärre har novellen förkommit. Det är en textförlust han beklagar. Kanske någon annan pigg församling annars kunde publicerat novellen i sitt blad. Kan Limhamn kan flera, för märkvärdigare är det inte.
Pryd är jag inte. Jag kan säga "bördig översvämningsmark" om det behövs. Själv logiken att inte köpa Kellogg's Cornflakes, därför att Kellogg var emot kvinnlig njutning och därför hällde karbol på kvinnans klitoris, är inte helt uppenbar. Då är det väl lika klokt att välja bort flingorna med hänvisning till hans adventism? Vi tror helt enkelt teologiskt olika. Då ska vi inte dela frukostflingor. Tja. Logik som logik.
Det borgerliga själslivet uttryckt i församlingsbladet behöver inte uppröra mig på någon annan nivå än att det handlar om bristande omdöme. Fittan skymmer sikten, helt enkelt. Det borde väl vara möjligt att göra tron trolig, när man nu har resurser för att trycka och distribuera ett församlingsblad till alla hushåll. Skriva om själva ärendet, det som Kyrkan kommit till för att bäras av och bära ut. Också till muslimer. Några av dem stavar sig efter genomgången SFI igenom bladet och kan förväntas få fördomar om kristen tro besannade. De tror ju att allt det ser i Sverige är ett utslag av kristendom.
Jag upprörs inte heller av påståendet att det viktiga är att komma ihåg att kroppen är din. Det är den, men den är skapad av Gud och den ska leva till Guds ära. Är inte detta en poäng om inte annat så i ett församlingsblad och i förkunnelsen? Man kunde i den tid som styr mot påsk fått till något om att kroppen med all dess utrustning ska dö och uppstå? Då hade det blivit fart på speleverket, när kristen tro tänker sig att det som satts samman som min kropp på något nytt sätt ska bli en uppståndelsekropp: jag i 2.0-version och mera "jag" än jag är nu. Det hade varit en tanke som utmanat det borgerlig själslivet, för det hade varit en biblisk tanke. Gränsen för det själsfina brukar gå vid bibelpärmarna. Innanför dem finns det som verkligen blir för magstarkt.
Stackars biskop Tyrberg. Vad ska han kunna säga om Limhamns församling? Att hans egen spiritualitet är en annan och hans omdöme i mötet med församlingsbor bättre? Eller är det bäst att han håller tyst och förhåller sig till biskopars gängse tanke att allt står (rätt) väl till? På de flesta håll i stiftet i varje fall.
Jag själv hade, givet att jag bott i Limhamn och i brevlådan fått Genombrottet, inte fått det berömda sammanbrottet, men kanske bråttom att få iväg min utträdesanmälan. Det skulle i detta tänka fall kunna bero på en personlig karaktärsbrist, den som ska huggas in på min gravsten: "He could not gladly suffer fools". Det måste man inte heller kunna, allraminst som man ska betala rätt mycket pengar och fattar att Genombrottet kommer till alla hushåll, så publikationen får jag ändå, men slipper betala. Ja, också om jag bott i Limhamn hade det småländska inte kunnat förnekas. Jag skulle kanske också lägga till att sammanbrottet visar sig i detaljerna, men de är detaljer i en helhet. I detta församlingsblad förkunnas en tro som inte är min men inte heller är kyrkokristendom. That's all Folks!
Blev ni nyfikna eller tror ni bara att jag ljuger?
Här är Dikes folkkyrka:
http://svenskakyrkanmalmo.se/limhamns-kyrka/wp-content/uploads/sites/10/2016/10/Genombrottet-1-2017-Feminista.pdf
Nu är jag inte dummare än att jag vet att ordet också kan syfta på kvinnans underliv. Hade jag inte vetat, det, hade jag fått besked just genom den kyrkliga publikationen Genombrottet. Ordet har använts tidigare just i Limhamn. Det var framgångsrikt, förstår jag. "Många blev glada och kände sig bekräftade som kvinnor." Förhoppningen är att den som läst församlingsbladet "vill vara en stolt fitta". Därmed kanske en kritisk konsument av församlingsbladet skulle konstatera, att halva mänskligheten kan känna sig utestängd och ovälkommen? Eller kommer det ett församlingsblad på temat "kuk" med förhoppningen att jag ville vara en stolt sådan? Skäll inte på mig. Jag läser bara ett församlingsblad i Svenska kyrkan och funderar.
Nu kunde jag kanske, som jag först tänkte, förbigå det hela med tystnad. Men varför? Det är lördag och jag är i Lund och ska i varje fall på avstånd se biskopen Tyrberg, som har tillsynsansvar. Ska någon åtspörja honom i ämnet? Förmår han analysera detta utslag inte av andlighet utan av borgerligt själsliv när det styr mot underliv? Se djupet i det borgerliga själslivet! Mer är det inte. Fast just så mycket. Säger Tyrberg något om detta när han kommer till Frimodig kyrka?
Ska vi finna behag i att borgerligt själsliv utminuteras i ett församlingsblad? Budskapet är att Gud har skapat fittan och att den är vacker. Ordet "fitta" behöver laddas med skönhet. Liksom blindtarm, kanske? Eller glandula pinealis? Eller molarerna? Listan kan göras lång. Jan Myrdal skrev en gång en novell om en fitta som i ensamt majestät gav sig ut på färd i världen. Det var, har han berättat, en mycket lustig berättelse om fittans öden och äventyr. Dessvärre har novellen förkommit. Det är en textförlust han beklagar. Kanske någon annan pigg församling annars kunde publicerat novellen i sitt blad. Kan Limhamn kan flera, för märkvärdigare är det inte.
Pryd är jag inte. Jag kan säga "bördig översvämningsmark" om det behövs. Själv logiken att inte köpa Kellogg's Cornflakes, därför att Kellogg var emot kvinnlig njutning och därför hällde karbol på kvinnans klitoris, är inte helt uppenbar. Då är det väl lika klokt att välja bort flingorna med hänvisning till hans adventism? Vi tror helt enkelt teologiskt olika. Då ska vi inte dela frukostflingor. Tja. Logik som logik.
Det borgerliga själslivet uttryckt i församlingsbladet behöver inte uppröra mig på någon annan nivå än att det handlar om bristande omdöme. Fittan skymmer sikten, helt enkelt. Det borde väl vara möjligt att göra tron trolig, när man nu har resurser för att trycka och distribuera ett församlingsblad till alla hushåll. Skriva om själva ärendet, det som Kyrkan kommit till för att bäras av och bära ut. Också till muslimer. Några av dem stavar sig efter genomgången SFI igenom bladet och kan förväntas få fördomar om kristen tro besannade. De tror ju att allt det ser i Sverige är ett utslag av kristendom.
Jag upprörs inte heller av påståendet att det viktiga är att komma ihåg att kroppen är din. Det är den, men den är skapad av Gud och den ska leva till Guds ära. Är inte detta en poäng om inte annat så i ett församlingsblad och i förkunnelsen? Man kunde i den tid som styr mot påsk fått till något om att kroppen med all dess utrustning ska dö och uppstå? Då hade det blivit fart på speleverket, när kristen tro tänker sig att det som satts samman som min kropp på något nytt sätt ska bli en uppståndelsekropp: jag i 2.0-version och mera "jag" än jag är nu. Det hade varit en tanke som utmanat det borgerlig själslivet, för det hade varit en biblisk tanke. Gränsen för det själsfina brukar gå vid bibelpärmarna. Innanför dem finns det som verkligen blir för magstarkt.
Stackars biskop Tyrberg. Vad ska han kunna säga om Limhamns församling? Att hans egen spiritualitet är en annan och hans omdöme i mötet med församlingsbor bättre? Eller är det bäst att han håller tyst och förhåller sig till biskopars gängse tanke att allt står (rätt) väl till? På de flesta håll i stiftet i varje fall.
Jag själv hade, givet att jag bott i Limhamn och i brevlådan fått Genombrottet, inte fått det berömda sammanbrottet, men kanske bråttom att få iväg min utträdesanmälan. Det skulle i detta tänka fall kunna bero på en personlig karaktärsbrist, den som ska huggas in på min gravsten: "He could not gladly suffer fools". Det måste man inte heller kunna, allraminst som man ska betala rätt mycket pengar och fattar att Genombrottet kommer till alla hushåll, så publikationen får jag ändå, men slipper betala. Ja, också om jag bott i Limhamn hade det småländska inte kunnat förnekas. Jag skulle kanske också lägga till att sammanbrottet visar sig i detaljerna, men de är detaljer i en helhet. I detta församlingsblad förkunnas en tro som inte är min men inte heller är kyrkokristendom. That's all Folks!
Blev ni nyfikna eller tror ni bara att jag ljuger?
Här är Dikes folkkyrka:
http://svenskakyrkanmalmo.se/limhamns-kyrka/wp-content/uploads/sites/10/2016/10/Genombrottet-1-2017-Feminista.pdf
fredag 31 mars 2017
Jag passerar Blädinge
Denna fredag ska jag tåga till Lund. Stambanan löper söder om Alvesta och väster om Blädinge. Där fick jag till det. Sedan passeras Vislanda, ett typiskt stationssamhälle. Vislanda var på sin tid en gammalkyrklig församling med gott om folk i kyrkan varje söndag. Blädinge var nog inte så pjåkigt heller. Där fanns i min ungdom komminister Ekedahl och av hans söner köpte vi en hamster. Den dog omsider efter att ha levt ett rätt intensivt nattliv, som hamstrar har för sed. Hampe, han hette så, rymde ibland. I sin fångenskap levde han i kutterspån. Tills han dog alltså. Hamstern åt solrosfrön och pinkade kraftfullt vad gäller doft. Min bror grät när Hampe dog, så jag fick sköta begravningen själv. Frid över hans minne!
Nu förvirrade jag mig på äldre herrars sätt i mina minnen. Avsikten var annars att skriva just om Blädinge, inte om en 55 år död hamster. Blädinge uppmärksammades i veckan i Smålandskomposten under rubriken "Få besök under gudstjänster". Det kunde jag förstå, för besök under gudstjänster försöker man undvika. Inte störa eller störas, som det heter. Nu var det ett annat problem. "Söndagarna i Blädinge kyrka lockar inte längre något folk." Så har det varit under lång tid, säger kyrkoherde Lindow, och då är det inte rimligt att satsa så mycket personal och allt annat vad en gudstjänst innebär "när vi ser på kostnaderna". Ett antal söndagar har det, om jag läser rätt, varit fem eller färre, dvs präst, kantor, vaktmästare och två kyrkvärdar. Då har man ställt in. Jesus var tydligen inte där, för då hade väl dessa likväl kunnat fira just gudstjänst?
Nu har vi inte hela bilden klar för oss. "De har gott om besökare i veckorna", det är söndagens gudstjänst som inte drar. Sålunda drar det mot församlingssammanläggning med Vislanda. Blädinge kan inte, trots opinion från sådana som tydligen inte går i kyrkan, bestå som egen församling. "Blir det aktuellt med sammanläggning vill jag poängtera att verksamheten i Blädinge inte kommer påverkas, förutom söndagsgudstjänsterna som kanske blir färre." Kyrkoherden lugnar. Från domkapitelsprotokollet minns vi att tanken var en gudstjänst i månaden... Folkkyrkan fungerar uppenbarligen fortfarande. Och om folk redan nu inte kommer på söndagarna, behöver ingen sakna de indragna. Varför skulle sockenborna göra det? De var ju inte där.
Jag läste hemsidan Svenska kyrkan i Vislanda & Blädinge: "Här kan vi samlas i glädje och tacksamhet över livet, men också när vi känner oro eller sorg eller saknad efter någon som vi förlorat." Noga taget hade man kunnat samlas i väntsalen när det fanns station vid stambanan också. Eller på något näringsställe. "Här får vi del gemenskap över en kopp kaffe eller en måltid, här får vi leka, lyssna, samtala och lära, andas och tänka. Välkommen hem!" Den eukaristiska gemenskapen, eller trons gemenskap, blir ett kafferep. Det var dock en välsignad tur att man får andas. Hur hade det annars gått?
Nu finns något för alla, heter det. Barn och unga, dvs Kyrkis, sång och lek-grupp, miniorer och miniminiorer samt juniorer. Stickcafé och sopplunch två gånger i månaden. Något som kallas "internationellt" och som präglar församlingarna på flera sätt, musik och körer, språkcafé, födelsedagskalas 75+ samt Torsdagar i Blädinge. Där är det en 15 minuter lång vardagsgudstjänst insprängd i torsdagsprogrammet, som inleds med - stickning. Vecka 11 var det tydligen uppehåll i verksamheten. Personaldagar är förklaringen till det inställda! Då förstår vi.
Något för alla? Man ska sticka, fika, äta soppa. Jag har varit med så länge att jag inser att detta är något för somliga, inte för alla. Allra minst för den som tror att Svenska kyrkan är något annat än Röda Korset. Kyrkoherden anförtror dock Smålandskompostens läsekrets att de har gott om besökare i veckorna. Vi borde nog fira inte ett reformationsår så mycket som ett transformationsår.
Ska jag försöka förstå den kyrkliga tillvaron genom att tänka mig som mig, men utan att vara präst utan i stället vara generationstypisk? Annat jobb efter akademisk utbildning, döpta barn och barnbarn, medlemskap i Svenska kyrkan, kanske medlemskap i Rotary så att jag sett prästen där en gång i veckan och så den ålder där jag möjligtvis funderar över livets gång. Vad finns för mig i det som finns för alla i Vislanda & Blädinge, alltså något jag uppfattar att jag behöver?
Svaret är fullständigt klart. Där finns vad jag med givna utgångspunkter skulle kunna förstå, alls ingenting. Nå då så. På många sätt passerar jag Blädinge och fortsätter att passera Vislanda. Bråka inte med dem. De kör sina verksamheter och ska mest beundras för att de står ut med sitt nonsens. Var verkligen inte det kyrkliga livet mer och självrespekten inför det egna livet inte större? Men så slår det mig. Sanningen kan vara värre än då. De tror på vad de säger och håller på med. Snälla lokförarn, tryck på rejält så vi passerar fort.
Nu förvirrade jag mig på äldre herrars sätt i mina minnen. Avsikten var annars att skriva just om Blädinge, inte om en 55 år död hamster. Blädinge uppmärksammades i veckan i Smålandskomposten under rubriken "Få besök under gudstjänster". Det kunde jag förstå, för besök under gudstjänster försöker man undvika. Inte störa eller störas, som det heter. Nu var det ett annat problem. "Söndagarna i Blädinge kyrka lockar inte längre något folk." Så har det varit under lång tid, säger kyrkoherde Lindow, och då är det inte rimligt att satsa så mycket personal och allt annat vad en gudstjänst innebär "när vi ser på kostnaderna". Ett antal söndagar har det, om jag läser rätt, varit fem eller färre, dvs präst, kantor, vaktmästare och två kyrkvärdar. Då har man ställt in. Jesus var tydligen inte där, för då hade väl dessa likväl kunnat fira just gudstjänst?
Nu har vi inte hela bilden klar för oss. "De har gott om besökare i veckorna", det är söndagens gudstjänst som inte drar. Sålunda drar det mot församlingssammanläggning med Vislanda. Blädinge kan inte, trots opinion från sådana som tydligen inte går i kyrkan, bestå som egen församling. "Blir det aktuellt med sammanläggning vill jag poängtera att verksamheten i Blädinge inte kommer påverkas, förutom söndagsgudstjänsterna som kanske blir färre." Kyrkoherden lugnar. Från domkapitelsprotokollet minns vi att tanken var en gudstjänst i månaden... Folkkyrkan fungerar uppenbarligen fortfarande. Och om folk redan nu inte kommer på söndagarna, behöver ingen sakna de indragna. Varför skulle sockenborna göra det? De var ju inte där.
Jag läste hemsidan Svenska kyrkan i Vislanda & Blädinge: "Här kan vi samlas i glädje och tacksamhet över livet, men också när vi känner oro eller sorg eller saknad efter någon som vi förlorat." Noga taget hade man kunnat samlas i väntsalen när det fanns station vid stambanan också. Eller på något näringsställe. "Här får vi del gemenskap över en kopp kaffe eller en måltid, här får vi leka, lyssna, samtala och lära, andas och tänka. Välkommen hem!" Den eukaristiska gemenskapen, eller trons gemenskap, blir ett kafferep. Det var dock en välsignad tur att man får andas. Hur hade det annars gått?
Nu finns något för alla, heter det. Barn och unga, dvs Kyrkis, sång och lek-grupp, miniorer och miniminiorer samt juniorer. Stickcafé och sopplunch två gånger i månaden. Något som kallas "internationellt" och som präglar församlingarna på flera sätt, musik och körer, språkcafé, födelsedagskalas 75+ samt Torsdagar i Blädinge. Där är det en 15 minuter lång vardagsgudstjänst insprängd i torsdagsprogrammet, som inleds med - stickning. Vecka 11 var det tydligen uppehåll i verksamheten. Personaldagar är förklaringen till det inställda! Då förstår vi.
Något för alla? Man ska sticka, fika, äta soppa. Jag har varit med så länge att jag inser att detta är något för somliga, inte för alla. Allra minst för den som tror att Svenska kyrkan är något annat än Röda Korset. Kyrkoherden anförtror dock Smålandskompostens läsekrets att de har gott om besökare i veckorna. Vi borde nog fira inte ett reformationsår så mycket som ett transformationsår.
Ska jag försöka förstå den kyrkliga tillvaron genom att tänka mig som mig, men utan att vara präst utan i stället vara generationstypisk? Annat jobb efter akademisk utbildning, döpta barn och barnbarn, medlemskap i Svenska kyrkan, kanske medlemskap i Rotary så att jag sett prästen där en gång i veckan och så den ålder där jag möjligtvis funderar över livets gång. Vad finns för mig i det som finns för alla i Vislanda & Blädinge, alltså något jag uppfattar att jag behöver?
Svaret är fullständigt klart. Där finns vad jag med givna utgångspunkter skulle kunna förstå, alls ingenting. Nå då så. På många sätt passerar jag Blädinge och fortsätter att passera Vislanda. Bråka inte med dem. De kör sina verksamheter och ska mest beundras för att de står ut med sitt nonsens. Var verkligen inte det kyrkliga livet mer och självrespekten inför det egna livet inte större? Men så slår det mig. Sanningen kan vara värre än då. De tror på vad de säger och håller på med. Snälla lokförarn, tryck på rejält så vi passerar fort.
torsdag 30 mars 2017
Salander är i trakten av Skene
Överste Salander ringde. Han var på strålande humör och förklarade att han var i trakten av Skene för att instruera i konsten att bygga Skene-mål. Det var lustigt. Tyckte han själv, tror jag. Egentligen utbildar han i signalspaningens ädla konst och det finns några master i närheten. "När jag ändå är här, blev jag nyfiken på Björn Andersson. Vill du jag ska sätta ett par brigadspanare på visuell eller optisk bevakning eller räcker det med lyssnarposter?" Jag förklarade mig helt nöjd med det senare. "Vad har du fått veta?"
Översten skrockade lite och sa: "Han firar inte gudstjänst på söndagarna men sitter som ersättare i Göteborgs domkapitel och ledamot i Kyrkomötet." Hans politiska positioner visste jag och det andra - var det egentligen överraskande? Jag lät nog inte riktigt lika överraskad som överste Salander hoppats på. "Han är förtidspensionär fast han inte är 60 år fyllda och SAP har gett honom en reprimand för hans sätt att bemöta en kvinnlig partikamrat", fortsatte Salander. Jag tyckte det artade sig. "Nu får du göra resten av jobbet själv", fortsatte Salander. "Facebook är informativt. Gå in på Björn Anderssons sida och fundera över vad du kan läsa där."
Jag klämde förstås inte översten på vad Försvarsmakten egentligen har för sig i trakten av Skene (vilket kan betyda Göteborg), men med överstar som Salander och Olofsson i vänkretsen är jag alltid väl uppdaterad. När jag skulle tacka för allt och önska översten "vila i frid" kom han på ännu en information som jag borde ha. "Björn Andersson mobbade ut den tidigare kvinnliga kyrkorådsordföranden i Örby-Skene". Jag tackade på nytt, men undrade i mitt inte helt stilla sinne varför de som jagar det de kallar bristande jämställdhet själva praktiserar just denna alldeles hänsynslöst, för att inte säga dumt. Det är mig fördolt, jag kan inte begripa det. Hade jag inte varit i Lund, hade översten stannat hos mig och fikat när han ska köra till Öland tidig fredag eftermiddag. Man kan inte få allt - men mycket! "Kör du Geländewagen?" frågade jag, men han svarade inte. Han skjutsas nog i bekväma hyrbilar. Volvo XC90 till exempel.
Uppiggad kollade jag Björn Anderssons Facebook-sida. Som Salander antytt, bar den syn för sägen. Det är bra när det som tidigare var hemligheter i S-partiet nu läggs ut till beskådande. Det är lite av IB-affären eller sjukhusspioneriet på Sahlgrenska, fast bekvämt i en dator nära mig. Man behöver inte sakna Ebbe och hans insatser i Palme-spaningarna längre. Det blir dumt ändå.
Björn Anderssons grundhållning är att en kyrkoherde "mellan varven" ska ta in en prästvigd kvinna för att visa att han lever upp till kyrkoordningen. Gästartist, sålunda, för tjänsterna är väl besatta och vikarie finns i församlingen om så behövs. För detta förslag att gå in och styra i en annan församling får han medhåll av någon som är emot att "så medeltida värderingar får frodas". Medeltida? Värre än så, kan jag säga. Fast jag tror ingen av de såta vännerna egentligen förstår vad de avhandlar. I Sätila är det, ser jag vidare "ren och skär diktatur", så det blir väl för Per Eckerdal att masa sig dit och visitera. En annan kommentator använder luktorganet och finner att "det luktar skit från Sätila kyrka". Det skulle kunna vara takspånen som tjärades för några år sedan, men jag vet inte. Kritiken tycks vara att kyrkoherden på begäran satt med i kyrkorådet även om han inte var med och fattade beslut.
Björn Andersson menar att Svenska kyrkan är normgivande i mycket och får medhåll i att kyrkan spelar en viktig roll inom civilsamhället och bedriver ett fantastiskt arbete för/med "utsatta". Detta tror jag egentligen inte, men håller tyst. Man kan dock förstå tankegången. Det politiska ska för civilsamhället ta ansvar på politisk väg - men vad då "civilsamhälle" när de statssubventionerade partierna ska agera? När slutade S-folket tänka kritiskt, civiliserat om man vill?
Det drar mot kyrkoval och tipset ges att man kan gå med i Svenska kyrkan i augusti, rösta och sedan gå ur igen. Här gäller att skaffa sig majoritet så att man kan bestämma. Och Björn Andersson har ju gett besked om vad han vill förändra. Det mesta tycks rätt klart. Kan någon komma på ett bättre uttryck än "den ockuperade kyrkoprovinsen" så fram med det!
Kan inga begåvade journalister avslöja eländet? Sannolikt inte. P4 Sjuhärad knappast. Jag tog ut satsdelar i deras rapportering. "Ny kyrkoherde i Sätila skapar konflikt". Subjektet är "ny kyrkoherde", predikatet är "skapar" och vad han skapar, vilket måste vara objekt, är "konflikt". Hur har detta gått till? Jo, det har gått så till att en präst i vanlig ordning sökt en tjänst och därmed har han (!) i Sätila skapat konflikt. Reformen med P4 kom till för att stärka demokrati och medborgarinflytande. Jag nämner detta i förbigående.
Vad handlade det hela om? Björn Andersson fick frågan om det rörde sig om gammalt hederligt kvinnohat. Han svarade: "Ja, det kan man lugnt säga." Då vet vi. Det fanns något skäl att förtidspensionera den mannen. Kan det vara något med hjärnan? Stackars socialdemokrati som en gång samlade begåvningsreserven för politisk gärning; Hugo, Tage, Paul och Alice m fl var municipalsamhällets styloi. Vad hade de sagt inför företeelsen Björn Andersson? Till och med förre kommunalrådet Kula Bengtsson i Växjö hade visat sig generad, och det säger inte lite! Vad är det för politiskt parti som låter en sådan som Andersson jaga hederligt arbetande präster genom att diskreditera dem?
Nog fanns det en socialdemokrati som höll gräns mot dumheten? Var är nu de socialdemokrater som har kvar förmågan att skaka lössen ur arbetarrörelsens fana?
För övrigt menar jag att det är för få socialdemokrater i Frimodig kyrka. Jag fortsätter tro att det finns en uppsättning goda sådana av det slag man hör ihop med - skuldra vid skuldra vid nattvardsbordet.
Översten skrockade lite och sa: "Han firar inte gudstjänst på söndagarna men sitter som ersättare i Göteborgs domkapitel och ledamot i Kyrkomötet." Hans politiska positioner visste jag och det andra - var det egentligen överraskande? Jag lät nog inte riktigt lika överraskad som överste Salander hoppats på. "Han är förtidspensionär fast han inte är 60 år fyllda och SAP har gett honom en reprimand för hans sätt att bemöta en kvinnlig partikamrat", fortsatte Salander. Jag tyckte det artade sig. "Nu får du göra resten av jobbet själv", fortsatte Salander. "Facebook är informativt. Gå in på Björn Anderssons sida och fundera över vad du kan läsa där."
Jag klämde förstås inte översten på vad Försvarsmakten egentligen har för sig i trakten av Skene (vilket kan betyda Göteborg), men med överstar som Salander och Olofsson i vänkretsen är jag alltid väl uppdaterad. När jag skulle tacka för allt och önska översten "vila i frid" kom han på ännu en information som jag borde ha. "Björn Andersson mobbade ut den tidigare kvinnliga kyrkorådsordföranden i Örby-Skene". Jag tackade på nytt, men undrade i mitt inte helt stilla sinne varför de som jagar det de kallar bristande jämställdhet själva praktiserar just denna alldeles hänsynslöst, för att inte säga dumt. Det är mig fördolt, jag kan inte begripa det. Hade jag inte varit i Lund, hade översten stannat hos mig och fikat när han ska köra till Öland tidig fredag eftermiddag. Man kan inte få allt - men mycket! "Kör du Geländewagen?" frågade jag, men han svarade inte. Han skjutsas nog i bekväma hyrbilar. Volvo XC90 till exempel.
Uppiggad kollade jag Björn Anderssons Facebook-sida. Som Salander antytt, bar den syn för sägen. Det är bra när det som tidigare var hemligheter i S-partiet nu läggs ut till beskådande. Det är lite av IB-affären eller sjukhusspioneriet på Sahlgrenska, fast bekvämt i en dator nära mig. Man behöver inte sakna Ebbe och hans insatser i Palme-spaningarna längre. Det blir dumt ändå.
Björn Anderssons grundhållning är att en kyrkoherde "mellan varven" ska ta in en prästvigd kvinna för att visa att han lever upp till kyrkoordningen. Gästartist, sålunda, för tjänsterna är väl besatta och vikarie finns i församlingen om så behövs. För detta förslag att gå in och styra i en annan församling får han medhåll av någon som är emot att "så medeltida värderingar får frodas". Medeltida? Värre än så, kan jag säga. Fast jag tror ingen av de såta vännerna egentligen förstår vad de avhandlar. I Sätila är det, ser jag vidare "ren och skär diktatur", så det blir väl för Per Eckerdal att masa sig dit och visitera. En annan kommentator använder luktorganet och finner att "det luktar skit från Sätila kyrka". Det skulle kunna vara takspånen som tjärades för några år sedan, men jag vet inte. Kritiken tycks vara att kyrkoherden på begäran satt med i kyrkorådet även om han inte var med och fattade beslut.
Björn Andersson menar att Svenska kyrkan är normgivande i mycket och får medhåll i att kyrkan spelar en viktig roll inom civilsamhället och bedriver ett fantastiskt arbete för/med "utsatta". Detta tror jag egentligen inte, men håller tyst. Man kan dock förstå tankegången. Det politiska ska för civilsamhället ta ansvar på politisk väg - men vad då "civilsamhälle" när de statssubventionerade partierna ska agera? När slutade S-folket tänka kritiskt, civiliserat om man vill?
Det drar mot kyrkoval och tipset ges att man kan gå med i Svenska kyrkan i augusti, rösta och sedan gå ur igen. Här gäller att skaffa sig majoritet så att man kan bestämma. Och Björn Andersson har ju gett besked om vad han vill förändra. Det mesta tycks rätt klart. Kan någon komma på ett bättre uttryck än "den ockuperade kyrkoprovinsen" så fram med det!
Kan inga begåvade journalister avslöja eländet? Sannolikt inte. P4 Sjuhärad knappast. Jag tog ut satsdelar i deras rapportering. "Ny kyrkoherde i Sätila skapar konflikt". Subjektet är "ny kyrkoherde", predikatet är "skapar" och vad han skapar, vilket måste vara objekt, är "konflikt". Hur har detta gått till? Jo, det har gått så till att en präst i vanlig ordning sökt en tjänst och därmed har han (!) i Sätila skapat konflikt. Reformen med P4 kom till för att stärka demokrati och medborgarinflytande. Jag nämner detta i förbigående.
Vad handlade det hela om? Björn Andersson fick frågan om det rörde sig om gammalt hederligt kvinnohat. Han svarade: "Ja, det kan man lugnt säga." Då vet vi. Det fanns något skäl att förtidspensionera den mannen. Kan det vara något med hjärnan? Stackars socialdemokrati som en gång samlade begåvningsreserven för politisk gärning; Hugo, Tage, Paul och Alice m fl var municipalsamhällets styloi. Vad hade de sagt inför företeelsen Björn Andersson? Till och med förre kommunalrådet Kula Bengtsson i Växjö hade visat sig generad, och det säger inte lite! Vad är det för politiskt parti som låter en sådan som Andersson jaga hederligt arbetande präster genom att diskreditera dem?
Nog fanns det en socialdemokrati som höll gräns mot dumheten? Var är nu de socialdemokrater som har kvar förmågan att skaka lössen ur arbetarrörelsens fana?
För övrigt menar jag att det är för få socialdemokrater i Frimodig kyrka. Jag fortsätter tro att det finns en uppsättning goda sådana av det slag man hör ihop med - skuldra vid skuldra vid nattvardsbordet.
onsdag 29 mars 2017
Till vad ringer kyrkklockorna samman?
Frågan är inte omotiverad. Förr i världen hade alla utan vidare sagt att "Klockans helga maningsljud, kallar syndare till Gud". Då kunde det vara skriftermål och avlösning, två textläsningar enligt HB 1942, kanske "högmässa med nattvard" och en del annat smått och gott. Fast ordning. Det var i Sveriges land en kyrka som därutinnan vilade med en och samma gudstjänstordning. Den följdes punktligt från det att prästen trädde inför altaret, men sedan blev det lite råddigt mot slutet, för det stod inte ett ord om att prästen skulle gå från altaret. Det fanns liberalteologer i Skepparslöv t ex. Men det fanns också en kyrklig förnyelse inte så långt borta. Osby, sålunda.
När kyrkklockorna ringde samman, var budskapet i övervägande antalet församlingar inte bara efter bok utan också i praxis Bibel- och bekännelsetroget. Man läste Bibeln som ord från Gud. Somliga tänkte några varv djupare om detta och upptäckten av bekännelsen, dogmatisk klarhet, hörde 1930-talet till. Det var då man började se Kyrkan som en communio, inte bara enskilda utan en gemenskap. Kyrkan är Kristi kropp. Den livnärs så. Det yttre, liturgin, avslöjar vad som sker inuti, det som bekänns, tros, lärs ut och lärs vidare.
Alla rände inte i kyrkan vareviga söndag, som det hette, men det fanns en genuin kunskap om delar av den kristna tron, förtrogenhet med de s k stampsalmerna och allmän orientering om vem Jesus var/är.
Hur gestaltas sammanbrottet?
Vi struntar just nu i 1860-talet, i 1919 års läroplansreform och i religionsfriheten, som infördes näst-näst sist i Sverige av alla europeiska stater (efter oss kom Grekland och Spanien!) Vi tar oss an kyrkogång, undervisningskollaps, Machtübernahme, församlingsnedläggningar, kompetensförlust, alienation och trosskifte.
Kyrkogången minskade vid huvudgudstjänsterna från 11 416 645 år 1972 till 6 823 131 år 1999. Det är ett tapp på 4 593 514. Nedgången har fortsatt med ett par miljoner, men inte i samma antal som på 1900-talet. Ska vi förstå sammanbrottet religionssociologiskt, är det de långa böljegångarna som är intressanta. Sviktar kyrkogången, viker medlemskapet. Förr eller senare. Och kyrkogången viker därför att folk tar fegvägen ur Svenska kyrkan; inte ett modigt avträde utan detta att de helt enkelt dör. Nya kommer inte till i sådant antal att bortfallet kompenseras.
Undervisningskollaps betyder att Svenska kyrkan när kristendomsundervisningen (trots protester) försvann, vilket kan ses som rätt självklart i ett sekulariserat och i grunden nihilistiskt samhälle, aldrig förmådde samla sig till en undervisningsprogram. Det har andra kyrkor gjort. Inte Svenska kyrkan. Nog fanns det SKS-studiecirklar i troslära och bibelkunskap. Vad finns kvar av det idag och är allmänt tillgängligt? Predikan? Markeringen görs att gudstjänst är mer än undervisning, vilket är sant, men i praktiken betyder att det inte blir undervisning någonstans.
Machtübernahme betyder att andra intressenter tar över Kyrkan och anpassar den efter sina intressen. Det kan ske så försåtligt att en del av det gamla behålls, men omtolkas och den kyrkliga organisationen mobiliseras för att förstärka samtidens värderingar. Från ordningen att folket som firat gudstjänst valde sina förtroendevalda till att politiska partier tar hand om val och valmanskår är det ett avgörande steg. Under ordridåer som låter som det tidigare, sker en förändring för en kyrka som lever i makternas tid. Bo Giertz varnade för försök att strypa kyrkans självbestämmanderätt genom en kyrkomötesreform, som skulle göra det möjligt att rekrytera politiska partimän i stället för verkliga ombud till kyrkomötet. (Stormlöpning mot kyrkan? Vår Kyrka nr 26/1946 s 3)
Kompetensförlusten visar sig i att vi inte utbildar teologer utan religionsvetare. Det tycks som om många präster inte genomgått den normala svenskkyrkliga utbildningsgången: söndagsskola, konfirmandundervisning, ungdomsarbete och teologiska studier. Dessa ska möta kyrkliga människor som genomgått i varje fall de tre första stegen och läst teologi på egen hand. Några präster kommer från andra kyrkor och samfund och ska autenticera den kyrka de andra tillhört alla sina dagar. Jaja. Denna kyrka har med lögnen som vapen och sveket som verktyg gjort sig kallelser kvitt. Nog vet vi det.
Alienationen tar sig olika former. En del brain-drain har vi sett genom decennierna och den har lyckliggjort Bengan och Frasse för att inte tala om biskop Anders. Andra vanligare kyrkokristna har också gått till Rom (bildligt talat!). Inte så få befinner sig i andlig exil. De kan indelas i två kategorier. De som säger "det går inte länge till" och de som säger "det går inte". Några inser att de knappast kommer att ha någonstans att ta sig där de med sakramental säkerhet och integritet kan fira gudstjänst i Svenska kyrkan. Dessa är sedan decennier regelbunda gudstjänstfirare just i denna kyrka men anar eller inser att framtiden blir en annan.
Trosskiftet kan illustreras med litanians ord. Uppsök lokal präst och fråga vad det som sjungs (om nu litanian alls sjungs, men man kan fråga ändå) betyder. Vilka är ondskans makter i himlarymderna? Menar pastorn verkligen att det finns onda andemakter? På riktigt? Vad säger pastorn om talet om "din heliga uppståndelse och himmelsfärd" - var det bokstavligen så eller uttrycker orden en metafor. I så fall, var är Jesu döda kropp nu? Jag anfäktas, goa pastorn, och undrar över "allt det onda som djävulen tillfogar oss". Vad är det? I Västerås tycks det onödigt att göra sig besväret att uppsöka någon Verbi Divini Minister. Där har vi fått besked. Men andra?
Jag kan sammanfatta: en Kyrka som i sig rymmer förnekelse av uppståndelsen bryter samman i detta nu om inget sägs emot. Det finns sådana som försvarar system in i det sista. Så var det i DDR fram till murens fall. Så i Irak med Bagdad-Bob.
Vad ringer alltså de kyrkklockor som fortfarande ringer samman till? Det är inte så gott att veta. Det finns rätte lärare och så finns det en hel del andra också. Var och vad predikar dr Lejdhamre på söndag? Och finns det ett löfte från Kyrkans Herre knutet till vatten, potatismjöl, rismjöl och guarkärnmjöl vore det tacksamt att få en hänvisning. Det skulle vara bra för Bengan och Frasse också, de som håller fast vid att löftet avser just bröd. Eller är det stora mysteriet i Svenska kyrkan att vatten, potatismjöl, rismjöl och guarkärnmjöl blir - bröd?
När kyrkklockorna ringde samman, var budskapet i övervägande antalet församlingar inte bara efter bok utan också i praxis Bibel- och bekännelsetroget. Man läste Bibeln som ord från Gud. Somliga tänkte några varv djupare om detta och upptäckten av bekännelsen, dogmatisk klarhet, hörde 1930-talet till. Det var då man började se Kyrkan som en communio, inte bara enskilda utan en gemenskap. Kyrkan är Kristi kropp. Den livnärs så. Det yttre, liturgin, avslöjar vad som sker inuti, det som bekänns, tros, lärs ut och lärs vidare.
Alla rände inte i kyrkan vareviga söndag, som det hette, men det fanns en genuin kunskap om delar av den kristna tron, förtrogenhet med de s k stampsalmerna och allmän orientering om vem Jesus var/är.
Hur gestaltas sammanbrottet?
Vi struntar just nu i 1860-talet, i 1919 års läroplansreform och i religionsfriheten, som infördes näst-näst sist i Sverige av alla europeiska stater (efter oss kom Grekland och Spanien!) Vi tar oss an kyrkogång, undervisningskollaps, Machtübernahme, församlingsnedläggningar, kompetensförlust, alienation och trosskifte.
Kyrkogången minskade vid huvudgudstjänsterna från 11 416 645 år 1972 till 6 823 131 år 1999. Det är ett tapp på 4 593 514. Nedgången har fortsatt med ett par miljoner, men inte i samma antal som på 1900-talet. Ska vi förstå sammanbrottet religionssociologiskt, är det de långa böljegångarna som är intressanta. Sviktar kyrkogången, viker medlemskapet. Förr eller senare. Och kyrkogången viker därför att folk tar fegvägen ur Svenska kyrkan; inte ett modigt avträde utan detta att de helt enkelt dör. Nya kommer inte till i sådant antal att bortfallet kompenseras.
Undervisningskollaps betyder att Svenska kyrkan när kristendomsundervisningen (trots protester) försvann, vilket kan ses som rätt självklart i ett sekulariserat och i grunden nihilistiskt samhälle, aldrig förmådde samla sig till en undervisningsprogram. Det har andra kyrkor gjort. Inte Svenska kyrkan. Nog fanns det SKS-studiecirklar i troslära och bibelkunskap. Vad finns kvar av det idag och är allmänt tillgängligt? Predikan? Markeringen görs att gudstjänst är mer än undervisning, vilket är sant, men i praktiken betyder att det inte blir undervisning någonstans.
Machtübernahme betyder att andra intressenter tar över Kyrkan och anpassar den efter sina intressen. Det kan ske så försåtligt att en del av det gamla behålls, men omtolkas och den kyrkliga organisationen mobiliseras för att förstärka samtidens värderingar. Från ordningen att folket som firat gudstjänst valde sina förtroendevalda till att politiska partier tar hand om val och valmanskår är det ett avgörande steg. Under ordridåer som låter som det tidigare, sker en förändring för en kyrka som lever i makternas tid. Bo Giertz varnade för försök att strypa kyrkans självbestämmanderätt genom en kyrkomötesreform, som skulle göra det möjligt att rekrytera politiska partimän i stället för verkliga ombud till kyrkomötet. (Stormlöpning mot kyrkan? Vår Kyrka nr 26/1946 s 3)
Kompetensförlusten visar sig i att vi inte utbildar teologer utan religionsvetare. Det tycks som om många präster inte genomgått den normala svenskkyrkliga utbildningsgången: söndagsskola, konfirmandundervisning, ungdomsarbete och teologiska studier. Dessa ska möta kyrkliga människor som genomgått i varje fall de tre första stegen och läst teologi på egen hand. Några präster kommer från andra kyrkor och samfund och ska autenticera den kyrka de andra tillhört alla sina dagar. Jaja. Denna kyrka har med lögnen som vapen och sveket som verktyg gjort sig kallelser kvitt. Nog vet vi det.
Alienationen tar sig olika former. En del brain-drain har vi sett genom decennierna och den har lyckliggjort Bengan och Frasse för att inte tala om biskop Anders. Andra vanligare kyrkokristna har också gått till Rom (bildligt talat!). Inte så få befinner sig i andlig exil. De kan indelas i två kategorier. De som säger "det går inte länge till" och de som säger "det går inte". Några inser att de knappast kommer att ha någonstans att ta sig där de med sakramental säkerhet och integritet kan fira gudstjänst i Svenska kyrkan. Dessa är sedan decennier regelbunda gudstjänstfirare just i denna kyrka men anar eller inser att framtiden blir en annan.
Trosskiftet kan illustreras med litanians ord. Uppsök lokal präst och fråga vad det som sjungs (om nu litanian alls sjungs, men man kan fråga ändå) betyder. Vilka är ondskans makter i himlarymderna? Menar pastorn verkligen att det finns onda andemakter? På riktigt? Vad säger pastorn om talet om "din heliga uppståndelse och himmelsfärd" - var det bokstavligen så eller uttrycker orden en metafor. I så fall, var är Jesu döda kropp nu? Jag anfäktas, goa pastorn, och undrar över "allt det onda som djävulen tillfogar oss". Vad är det? I Västerås tycks det onödigt att göra sig besväret att uppsöka någon Verbi Divini Minister. Där har vi fått besked. Men andra?
Jag kan sammanfatta: en Kyrka som i sig rymmer förnekelse av uppståndelsen bryter samman i detta nu om inget sägs emot. Det finns sådana som försvarar system in i det sista. Så var det i DDR fram till murens fall. Så i Irak med Bagdad-Bob.
Vad ringer alltså de kyrkklockor som fortfarande ringer samman till? Det är inte så gott att veta. Det finns rätte lärare och så finns det en hel del andra också. Var och vad predikar dr Lejdhamre på söndag? Och finns det ett löfte från Kyrkans Herre knutet till vatten, potatismjöl, rismjöl och guarkärnmjöl vore det tacksamt att få en hänvisning. Det skulle vara bra för Bengan och Frasse också, de som håller fast vid att löftet avser just bröd. Eller är det stora mysteriet i Svenska kyrkan att vatten, potatismjöl, rismjöl och guarkärnmjöl blir - bröd?
tisdag 28 mars 2017
Hej fadderi. Om Sätila församling.
Skräddarevisan, den pigga men förskräckliga, utspelar sig i en version i Sätila. Utgången blev inte lycklig. "Det vållade hans död", konstateras. Onykterhet uppfattar jag vara den utlösande faktorn. Nu drar kyrkopolitikerna just i Sätila (men jag tror inte onykterhet i vanlig mening är orsaken) i härnad och det drabbar förstås den avgående kyrkoherden och den tillträdande. Ingen av dem har gjort sig förtjänst av den uppmärksamhet de får, menar jag. Men värre ändå - det drabbar församlingen. Självfallet står det inte på förrän domkapitelsersättaren och kyrkomötesledamoten Björn Andersson, från en annan församling men vad då, stiger in i handlingen och framför sin mening att kyrkoherdarna har för stor makt. Jag har aldrig varit imponerad av Björn Anderssons bedömningar av det kyrkliga. Har ni? Man kan höra honom uttala sig. Det låter faktiskt lika dumt som det är.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6660722&utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter
Saken gäller alltså problemet att med den nye kyrkoherden kanske det inte blir några kvinnliga präster. Men hallå! Det finns en komministertjänst och den har en innehavare. Saken är för närvarande inte aktuell. Men den kanske blir? Ja, den dagen den sorgen. Om det nu inte visar sig att den nye kyrkoherden (i likhet med biskop Philip North) konstaterar, att den här behandlingen med misstänkliggörande och berövande av arbetsglädje, vill han inte låta sig utsättas för. Tänk om han skickar pastoratet ett meddelande med frågan hur kyrkorådet tänker sig att göra tron trolig och locka människor när misstänkliggörande är grundhållning - vem vill ha med misstänkliggörare att göra? Nå, drar han sig tillbaka, kan kyrkorådet annonsera ut tjänsten på nytt! Är detta avsikten? Har biskopen någon synpunkt? Och hur kul blir det att avtacka den avgående kyrkoherden för ledamöterna S och C? För undvikande av besvärande mycket hyckleri, kanske de ska stanna hemma när den dagen kommer. Och hur blir det vid välkomstsamkvämet? Har inte rätt mycket redan sabbats av politikerna S och C?
Inte hade jag fattat att det skrivits namnlistor med 200 namn - men egentligen för vad? För att höra en kvinna predika i kyrkan? För mig framstår det hela som rätt antikverat, men det är möjligt att just detta ska drivas igenom på olika håll i landet. Var det Linköping som började och då var det 1960-talets första år. I Kalmar var det väl 1982 och Sätila står på kö. Kom sedan inte och tala om jämställdhet när könet har denna oerhörda betydelse. Min syn på frågan är en annan. Jag är tacksam för att jag inte är så fixerad vid könet som kyrkorådsminoriteten i Sätila.
Nu kan man på goda grunder anta, att S och C driver kampanj eftersom partierna förlorat i beslutsprocesssen. Sådant är illavarslande. Vad var avsikten att kyrkorådet skulle göra med namnlistorna? 200 personer skriver på om vad? Detta förtar inte kyrkorådets ansvar att göra en prövning. Om den som sökt tjänsten inte förklaras lämplig av domkapitlet har väl därmed knappast ett gudsord fällts? Den saken ska också prövas. Den tillsatte kyrkoherden har varit sjukskriven. Kunde inte Radio Sjuhärad huggit in där och undrat över om den sortens folk inte ska få möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet? Vad säger kyrkopolitikerna i Domkapitlet då? Lyssnar jag, och det gör jag, på min gamla vän Mary Österström, förstår jag inte riktigt hur hon tänker. Om hon nu gör det. Tänker efter före, menar jag.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6657355
Nu har jag inte talat med avträdeskyrkoherden men inte heller med tillträdeskyrkoherden. Min information står Radio Sjuhärad för. Det är en radiostation, som med viss brist på kunskap och möjlighet att orientera sig i det kyrkliga landskapet, gärna förmedlar nyheter från Marks kommun.
Ämbetsfrågan är en sak. Den kan man sätta sig in i och förstå att den kanske inte är så enkel att den ska förvandlas till ren och skär populism. Folkets traktan att få höra en kvinna tala är numera lätt uppfylld. Det finns gudstjänster i radio och tv och fler kvinnliga komministrar än män. Av kyrkoherdarna är hälften kvinnor så de i nöd komna därför att de inte får höra en kv*nnl*g pr*st kan enkelt bli hulpna. Och lika enkelt, fast kanske med längre kötid, skulle det vara att söka psykologhjälp för denna böjelse att höra en kvinna just och detta överordnat att få höra evangeliet oavsett kön på den som frambär det. Ni förstår hur jag tänker.
Blir det dumt eller blir det dumt? Morsan skulle på sitt lite torra sätt att kommentera, lugnt hävdat att det inte är någon måtta på dumheterna. Kanske blir det en lycklig utgång av denna kampanj. Eller en olycklig, så att bilden av en kyrka i ständiga konflikter är vad folk får se och drar slutsatsen att till detta vill man inte vara med och betala? Vad händer i arbetslaget, som ser S och C agera och därmed utstå split och i eminent mening förta arbetsglädje. Vad kostar en konflikt av det här slaget egentligen församling, pastorat, stift och hela Svenska kyrkan? Vilket ansvar har förresten en kyrkorådsledamot att inte göra det svårt för den nye kyrkoherden? Vilken ingång i Sätila får han nu, misstänkliggjord för att inte vara lämpad för tjänsten?
Måste man inte fråga sig om det där med partipolitisering är så lyckat när allt kommer till allt, jag menar, när vi ser hur det blir?
Hur var det med skräddaren? Kan man i Sätila muntra upp sig med en drunkningsolycka, och i sammanhanget skulle man kunna förstå att det verkligen skulle gå att muntra upp sig så när det blivit som det blivit i socknen, lyssnar man på visan.
https://www.youtube.com/watch?v=2Tie5U-DLWA
Hej fadderi!
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6660722&utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter
Saken gäller alltså problemet att med den nye kyrkoherden kanske det inte blir några kvinnliga präster. Men hallå! Det finns en komministertjänst och den har en innehavare. Saken är för närvarande inte aktuell. Men den kanske blir? Ja, den dagen den sorgen. Om det nu inte visar sig att den nye kyrkoherden (i likhet med biskop Philip North) konstaterar, att den här behandlingen med misstänkliggörande och berövande av arbetsglädje, vill han inte låta sig utsättas för. Tänk om han skickar pastoratet ett meddelande med frågan hur kyrkorådet tänker sig att göra tron trolig och locka människor när misstänkliggörande är grundhållning - vem vill ha med misstänkliggörare att göra? Nå, drar han sig tillbaka, kan kyrkorådet annonsera ut tjänsten på nytt! Är detta avsikten? Har biskopen någon synpunkt? Och hur kul blir det att avtacka den avgående kyrkoherden för ledamöterna S och C? För undvikande av besvärande mycket hyckleri, kanske de ska stanna hemma när den dagen kommer. Och hur blir det vid välkomstsamkvämet? Har inte rätt mycket redan sabbats av politikerna S och C?
Inte hade jag fattat att det skrivits namnlistor med 200 namn - men egentligen för vad? För att höra en kvinna predika i kyrkan? För mig framstår det hela som rätt antikverat, men det är möjligt att just detta ska drivas igenom på olika håll i landet. Var det Linköping som började och då var det 1960-talets första år. I Kalmar var det väl 1982 och Sätila står på kö. Kom sedan inte och tala om jämställdhet när könet har denna oerhörda betydelse. Min syn på frågan är en annan. Jag är tacksam för att jag inte är så fixerad vid könet som kyrkorådsminoriteten i Sätila.
Nu kan man på goda grunder anta, att S och C driver kampanj eftersom partierna förlorat i beslutsprocesssen. Sådant är illavarslande. Vad var avsikten att kyrkorådet skulle göra med namnlistorna? 200 personer skriver på om vad? Detta förtar inte kyrkorådets ansvar att göra en prövning. Om den som sökt tjänsten inte förklaras lämplig av domkapitlet har väl därmed knappast ett gudsord fällts? Den saken ska också prövas. Den tillsatte kyrkoherden har varit sjukskriven. Kunde inte Radio Sjuhärad huggit in där och undrat över om den sortens folk inte ska få möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet? Vad säger kyrkopolitikerna i Domkapitlet då? Lyssnar jag, och det gör jag, på min gamla vän Mary Österström, förstår jag inte riktigt hur hon tänker. Om hon nu gör det. Tänker efter före, menar jag.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6657355
Nu har jag inte talat med avträdeskyrkoherden men inte heller med tillträdeskyrkoherden. Min information står Radio Sjuhärad för. Det är en radiostation, som med viss brist på kunskap och möjlighet att orientera sig i det kyrkliga landskapet, gärna förmedlar nyheter från Marks kommun.
Ämbetsfrågan är en sak. Den kan man sätta sig in i och förstå att den kanske inte är så enkel att den ska förvandlas till ren och skär populism. Folkets traktan att få höra en kvinna tala är numera lätt uppfylld. Det finns gudstjänster i radio och tv och fler kvinnliga komministrar än män. Av kyrkoherdarna är hälften kvinnor så de i nöd komna därför att de inte får höra en kv*nnl*g pr*st kan enkelt bli hulpna. Och lika enkelt, fast kanske med längre kötid, skulle det vara att söka psykologhjälp för denna böjelse att höra en kvinna just och detta överordnat att få höra evangeliet oavsett kön på den som frambär det. Ni förstår hur jag tänker.
Blir det dumt eller blir det dumt? Morsan skulle på sitt lite torra sätt att kommentera, lugnt hävdat att det inte är någon måtta på dumheterna. Kanske blir det en lycklig utgång av denna kampanj. Eller en olycklig, så att bilden av en kyrka i ständiga konflikter är vad folk får se och drar slutsatsen att till detta vill man inte vara med och betala? Vad händer i arbetslaget, som ser S och C agera och därmed utstå split och i eminent mening förta arbetsglädje. Vad kostar en konflikt av det här slaget egentligen församling, pastorat, stift och hela Svenska kyrkan? Vilket ansvar har förresten en kyrkorådsledamot att inte göra det svårt för den nye kyrkoherden? Vilken ingång i Sätila får han nu, misstänkliggjord för att inte vara lämpad för tjänsten?
Måste man inte fråga sig om det där med partipolitisering är så lyckat när allt kommer till allt, jag menar, när vi ser hur det blir?
Hur var det med skräddaren? Kan man i Sätila muntra upp sig med en drunkningsolycka, och i sammanhanget skulle man kunna förstå att det verkligen skulle gå att muntra upp sig så när det blivit som det blivit i socknen, lyssnar man på visan.
https://www.youtube.com/watch?v=2Tie5U-DLWA
Hej fadderi!
måndag 27 mars 2017
I motsättningarnas kyrka
Nåja, det var trivsamt i Göteryd i går, tack för att ni undrade. Men jag funderade lite. Modéus II påstod att Gud är "som en far". Fast vi bad inte bönen "Gud, som är som Fader vår i himmelen". Det skulle vi kanske konsekvent ha gjort. Och så bad vi hastigt och faktiskt rätt lustigt för en "autistisk kyrka". Det ändrades just som vi bett för detta till "en autentisk kyrka". Mina tankar förvirrade sig bort och jag tänkte att det kanske ändå är helt konsekvent att vi ber att den autistiska kyrkan ska bli en autentisk kyrka.
Det yttre fanns där även om rökelsen var klen och lite utan poäng och jag funderade över de liturgiska rörelserna. Vad betyder egentligen det de gör? Jag är inte så mycket för Exercisreglemente I i kyrkorummet, men ska det åbäkas så ska det vara med en mening som enkelt går att förklara. Hur ofta undervisar vi om liturgins väsen egentligen för att för församlingen skapa mening med det vi gör? Men visst är det festligt när vi ståtar med många korister, kyrkomusiker, ljusbärare, bokhållare och allt vad vi kan dra ihop. Biskopen och Betjänten var där, förstås. Vi kallade dem så, Modéus II och hans vapendragare från stiftskansliet, den sympatiske Bonnevier. Modéus II drack lättöl för Betjänten körde bilen. Ja, ni minns förstås att Modéus II kommer från Jönköping.
Jag log när jag hörde ordningen för kyrkoherdemottagning för jag fick för mig när jag hörde, att jag fått med ett inskott i texten. Det är nog så. Kontraktsprosten Lejon var i farten. Strax innan han kom in i församlingshemmet sporde jag de närvarande om det fanns några pälsdjursallergiker i rummet. Några räckte uppå handen och då varnade jag och sa att Lejon var på väg in. Tarvligt men trevligt.
I allt det festliga bevarade jag dysterheten efter att ha läst dr Lejdhamre i Torsdagsdepressionen. Hon sitter i kyrkomötet. På väg hem piggade jag upp mig med att spela Liden såg med Peps Persson. Det är Bob Marleys Small Axe som fått svensk text.
https://www.youtube.com/watch?v=awKjs7kYsdk
Jag säger inte att all dysterhet fördrevs, men en del av den. Den stora eken kan kapas. Det är nog tid att göra det. Efter de upplysande informationerna från Västerås stift står det klart vad motsättningarna i Svenska kyrkan handlar om. Det är uppenbarelsen saken gäller, själva ärendet och identiteten. Och vad saken i stort handlar om, avslöjas i detaljerna. Just där! Allt som framträder som ljusets ängel och upplysning är inte detsamma som uppenbarelsen burit till oss. Gamla villoläror blir som nya. Kanske med den lilla skillnaden att de gamla villolärorna förr var mer begåvat utförda. Teologer är bättre än nutida religionsvetare på att snickra ihop falsarier så att fusket och förändringarna inte märks. Det gör det lättare för oss. Om vi vill förstå. Vill vi inte, är det lika bra att Svenska kyrkan faller samman som kristen kyrka och blir ett av staten genom partierna understödd ideologisk statsapparat, ett religionsinstitut i det allmännas tjänst. Tro inte att jag överdriver. Jag talar sanna ord med lugn besinning. Till temat avser jag återkomma.
Jag läste ÖKA:s begåvade ansats i Torsdagsdepressionen också. ÖKA vill ha tydlighet för det underlättar vid valurnorna. Man ska få veta vilken uppfattning man stöder med sin röst. Nu är det parlamentariska demokratiska systemet i grunden så konstruerat, att vi väljer företrädare som tycks oss så vettiga att de ska ha vårt förtroende. De ställs inför nya frågor och vi väljer sådana vi antar kan möta utmaningar av skilda slag.
ÖKA jagar de partipolitiskt obundna grupperna. Man ska i förväg få veta vilken uppfattning man stöder med sin röst. Uppfattning? Ja, saken gäller två trotjänare, som nu bådas upp av ÖKA: samkönade äktenskap och prästvigning av kvinnor. ÖKS:s företrädare säger "helhjärtat" ja till bådadera. Hjärtat - är det inte hjärnan som ska användas för att bena ut knepiga teologisk frågor som de om äktenskap och ämbete?
Den teologiska debatten tar jag gärna med Birgitta Axelsson Edström i Kalmar, som hörde till Vänsterpartiet och Vänstern i Svenska kyrkan, nu till Feministiskt Initiativ och ÖKA. Ska jag misstänkas för att folk inte fått veta var jag står i frågorna? Nä, trodde väl det. Kanske ska Frimodig kyrka misstänkliggöras. Kör för det. Men ska man tro att folk är så dumma att de inte efter en kort fundering undrar över de verkliga problemen i Svenska kyrkan, det där med folk som lämnar (prognos 1 miljon färre 2024), funderar över vilket budskap Svenska kyrkan vill stå för, undrar över #mittkors-debaclet om man alls bryr sig och står främmande för turerna i handboksdebatten? Vore det inte roligare att tala om de verkliga (trovärdighets-)frågorna? Inte för ÖKA. Jags skriver det igen: Inte för ÖKA. De har föga att säga framåt. De går till trotjänarfrågorna. Fråga Frimodig kyrka, som vill något framåt, i stället!
POSK-stackarna ska jagas av ÖKA för att de står bakom Svenska kyrkans ordning, men lämnar fritt att ha vilken åsikt man vill i frågan. Så, säger ÖKA, var det i ämbetsfrågan tidigare för poskarna. Nå, driv den hållningen konsekvent så hamnar vi i Church of England och biskopstillsättningen i Sheffield, där den utnämnde biskopen i Sheffield Philip North efter en kampanj riktad mot hans person drog sig tillbaka. Som avskedsreplik gav han den välmotiverade frågan hur en kyrka som agerar så ska kunna missionera, dvs vinna folks tillit. Frimodig kyrka vill söka den enhet Herren bad om i alla kontroversfrågor och kan leva med oenigheten. Det kan inte ÖKA. Det blir ett kyrkoliv därefter.
Ska vi då inte frimodigt ihop med poskarna skandera: Splittra splittrarna! Och bekämpa ÖKA som för fram något de kallar "viktiga symbolfrågor" i stället för att ta upp de verkliga frågorna. Markus Holmberg och Claes Björndahl har väl, oss emellan, aldrig gjort sig kända som skarpa teologer, eller är det något jag missat här? "För ÖKAd dumhet i Svenska kyrkan, rösta på ÖKA" - hur vore det som slogan i valrörelsen? Jag bjuder på den. Ingen copyright.
Dike undrar över bevisen för Svenska kyrkans sammanbrott! Lugn, om dem gäller vad som gäller om Christopher Wrens gravmonument. Se dig omkring! Och spela Liden såg.
Det yttre fanns där även om rökelsen var klen och lite utan poäng och jag funderade över de liturgiska rörelserna. Vad betyder egentligen det de gör? Jag är inte så mycket för Exercisreglemente I i kyrkorummet, men ska det åbäkas så ska det vara med en mening som enkelt går att förklara. Hur ofta undervisar vi om liturgins väsen egentligen för att för församlingen skapa mening med det vi gör? Men visst är det festligt när vi ståtar med många korister, kyrkomusiker, ljusbärare, bokhållare och allt vad vi kan dra ihop. Biskopen och Betjänten var där, förstås. Vi kallade dem så, Modéus II och hans vapendragare från stiftskansliet, den sympatiske Bonnevier. Modéus II drack lättöl för Betjänten körde bilen. Ja, ni minns förstås att Modéus II kommer från Jönköping.
Jag log när jag hörde ordningen för kyrkoherdemottagning för jag fick för mig när jag hörde, att jag fått med ett inskott i texten. Det är nog så. Kontraktsprosten Lejon var i farten. Strax innan han kom in i församlingshemmet sporde jag de närvarande om det fanns några pälsdjursallergiker i rummet. Några räckte uppå handen och då varnade jag och sa att Lejon var på väg in. Tarvligt men trevligt.
I allt det festliga bevarade jag dysterheten efter att ha läst dr Lejdhamre i Torsdagsdepressionen. Hon sitter i kyrkomötet. På väg hem piggade jag upp mig med att spela Liden såg med Peps Persson. Det är Bob Marleys Small Axe som fått svensk text.
https://www.youtube.com/watch?v=awKjs7kYsdk
Jag säger inte att all dysterhet fördrevs, men en del av den. Den stora eken kan kapas. Det är nog tid att göra det. Efter de upplysande informationerna från Västerås stift står det klart vad motsättningarna i Svenska kyrkan handlar om. Det är uppenbarelsen saken gäller, själva ärendet och identiteten. Och vad saken i stort handlar om, avslöjas i detaljerna. Just där! Allt som framträder som ljusets ängel och upplysning är inte detsamma som uppenbarelsen burit till oss. Gamla villoläror blir som nya. Kanske med den lilla skillnaden att de gamla villolärorna förr var mer begåvat utförda. Teologer är bättre än nutida religionsvetare på att snickra ihop falsarier så att fusket och förändringarna inte märks. Det gör det lättare för oss. Om vi vill förstå. Vill vi inte, är det lika bra att Svenska kyrkan faller samman som kristen kyrka och blir ett av staten genom partierna understödd ideologisk statsapparat, ett religionsinstitut i det allmännas tjänst. Tro inte att jag överdriver. Jag talar sanna ord med lugn besinning. Till temat avser jag återkomma.
Jag läste ÖKA:s begåvade ansats i Torsdagsdepressionen också. ÖKA vill ha tydlighet för det underlättar vid valurnorna. Man ska få veta vilken uppfattning man stöder med sin röst. Nu är det parlamentariska demokratiska systemet i grunden så konstruerat, att vi väljer företrädare som tycks oss så vettiga att de ska ha vårt förtroende. De ställs inför nya frågor och vi väljer sådana vi antar kan möta utmaningar av skilda slag.
ÖKA jagar de partipolitiskt obundna grupperna. Man ska i förväg få veta vilken uppfattning man stöder med sin röst. Uppfattning? Ja, saken gäller två trotjänare, som nu bådas upp av ÖKA: samkönade äktenskap och prästvigning av kvinnor. ÖKS:s företrädare säger "helhjärtat" ja till bådadera. Hjärtat - är det inte hjärnan som ska användas för att bena ut knepiga teologisk frågor som de om äktenskap och ämbete?
Den teologiska debatten tar jag gärna med Birgitta Axelsson Edström i Kalmar, som hörde till Vänsterpartiet och Vänstern i Svenska kyrkan, nu till Feministiskt Initiativ och ÖKA. Ska jag misstänkas för att folk inte fått veta var jag står i frågorna? Nä, trodde väl det. Kanske ska Frimodig kyrka misstänkliggöras. Kör för det. Men ska man tro att folk är så dumma att de inte efter en kort fundering undrar över de verkliga problemen i Svenska kyrkan, det där med folk som lämnar (prognos 1 miljon färre 2024), funderar över vilket budskap Svenska kyrkan vill stå för, undrar över #mittkors-debaclet om man alls bryr sig och står främmande för turerna i handboksdebatten? Vore det inte roligare att tala om de verkliga (trovärdighets-)frågorna? Inte för ÖKA. Jags skriver det igen: Inte för ÖKA. De har föga att säga framåt. De går till trotjänarfrågorna. Fråga Frimodig kyrka, som vill något framåt, i stället!
POSK-stackarna ska jagas av ÖKA för att de står bakom Svenska kyrkans ordning, men lämnar fritt att ha vilken åsikt man vill i frågan. Så, säger ÖKA, var det i ämbetsfrågan tidigare för poskarna. Nå, driv den hållningen konsekvent så hamnar vi i Church of England och biskopstillsättningen i Sheffield, där den utnämnde biskopen i Sheffield Philip North efter en kampanj riktad mot hans person drog sig tillbaka. Som avskedsreplik gav han den välmotiverade frågan hur en kyrka som agerar så ska kunna missionera, dvs vinna folks tillit. Frimodig kyrka vill söka den enhet Herren bad om i alla kontroversfrågor och kan leva med oenigheten. Det kan inte ÖKA. Det blir ett kyrkoliv därefter.
Ska vi då inte frimodigt ihop med poskarna skandera: Splittra splittrarna! Och bekämpa ÖKA som för fram något de kallar "viktiga symbolfrågor" i stället för att ta upp de verkliga frågorna. Markus Holmberg och Claes Björndahl har väl, oss emellan, aldrig gjort sig kända som skarpa teologer, eller är det något jag missat här? "För ÖKAd dumhet i Svenska kyrkan, rösta på ÖKA" - hur vore det som slogan i valrörelsen? Jag bjuder på den. Ingen copyright.
Dike undrar över bevisen för Svenska kyrkans sammanbrott! Lugn, om dem gäller vad som gäller om Christopher Wrens gravmonument. Se dig omkring! Och spela Liden såg.
söndag 26 mars 2017
Uppställning i Göteryd
I dag mottas den nye kyrkoherden Karl Henrik Wallerstein i Göteryds, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar. Modéus II är på plats och leder det hela, har hand um at, som det heter.. Det kommer mycket folk och det blir lunch i församlingshemmet. Kommunfullmäktiges ordförande lär också komma. Allt är jubel och sång, som det heter i Psaltaren. Ja, kooikervalpen Loke hoppade denna söndag för första gången själv upp i soffan. Jubel och sång, som sagt. Eller?
Vad det gör med biskoparna att de reser ut och möter folk i fest, vet jag inte. De måste rimligtvis dra slutsatsen att ett knökafullt församlingshem är ett tecken på att Svenska kyrkan har goda framtidsutsikter. Folkkyrkan lever och är en tillgång också i det politiska livet eftersom Svenska kyrkan kan bidra med de värderingar som håller de politiska livet friskt och sunt och kommunfullmäktiges ordförande kommer. Ungefär så.
Jag går dock inte fri från mina funderingar över sekt och Kyrka. Jag fick upp tanketråden i onsdags och blir den inte kvitt. Vid Åke Talltorps begravning lästes klokt nog Martas replikskifte med Jesus när Lasaros var död, Joh 11:21-27. "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Sekteristerna förväntas då bocka av och säga att allt detta tror jag, punkt för punkt, och just punkterna blir det viktiga. Marta svarar inte så.
"Hon svarade: 'Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma hit till världen." Eftersom Marta tror på Jesus, och det är det viktiga, tror hon det andra också. Detta är Kyrkans sätt att umgås med Jesus och hantera det som uppfattas vara knepigheter i Bibeln. Det är när vi tror på Jesus som vi kan lyfta på hatten och med Luther gå förbi sådant i Bibeln som vi inte förstår. Det finns ett stycke tilltro i detta också. Tilltron att det är en del jag inte behöver veta. Inte just nu i alla fall.
Detsamma gäller dogmat. Jag behöver inte kunna redogöra för allt. Jag får gå in i sammanhanget och säga att jag tror att Jesus är Kristus och att han håller sitt löfte att bevara sin Kyrka. Efterhand klarnar det. Vi är lärjungar och går i lära med Guds folk i alla tider. Helgon, martyrer och vanliga kristna huller om buller. Det är den öppna och i grunden enkla kyrkliga hållningen. "Kom och se!" Sekteristerna lever inte så. De hamnar i det punktvisa, som de ska granska och acceptera eller ta avstånd från.
Västerås stift levererar, såg jag i Kyrkans Tidning. Att dogmatiska påståenden inte hör hemma i gudstjänsten, var en lustig insikt. Gudstjänsten är ju i sin helhet praktiserad dogmatik, vad skulle den annars vara? Klapp och klang? Agneta Lejdhamre gestaltar i sin debattartikel det som är en återklang (sic!) av den gamla radikalteologin, men inskränker sig till trosbekännelsen. Det är väl lika illa med psalmerna? Nu köper nog inte Lejdhamre argumentet att detta är Kyrkans trosbekännelse och inte ett check-schema, för den tanken gör nog inte saken bättre, om jag förstår henne rätt. Det ekumeniska, att det är samma tro som bekänns i alla tider och världen över, är inte heller ett argument. "I så fall borde väl inte kvinnor prästvigas och homosexuella par borde inte få vigas i en kyrklig vigsel."
Medge att radikalteologin styrka är själva radikaliteten. Skulle vi inte kunna bli överens om att vi inte är oeniga i småsaker? Saken gäller vad som är Kyrkans tro, den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga (Judas v 3). Vid Åkes begravning lästes också 2 Tim 1:9-10. Där ges både perspektiv och ett dogma. Sammanbrottet i Svenska kyrkan torde rent dogmatiskt inte vara svårt att identifiera. Till och med jag kan det.
De som irriterar sig över doktor Lejdhamre kanske ska fundera över hennes konsekvensresonemang: Ska trosbekännelsen fortsatt upprepas i gudstjänsten borde i så fall... Också om hon själv uppenbarligen anför detta som en orimlig tankefigur, behöver den inte vara fel för det. Jag säger som prosten Pehr: "Också en blind kan få korn på en höna." Och detta var självfallet endast ett piggt, käckt och muntert söndagskonstaterande.
Nu till Göteryd! Är det så att folkkyrkan fungerar och folket upp till gudstjänst går, förutsatt att det betas med lax till lunch, för i kyrkolivet är det många som vill laxera?
Vad det gör med biskoparna att de reser ut och möter folk i fest, vet jag inte. De måste rimligtvis dra slutsatsen att ett knökafullt församlingshem är ett tecken på att Svenska kyrkan har goda framtidsutsikter. Folkkyrkan lever och är en tillgång också i det politiska livet eftersom Svenska kyrkan kan bidra med de värderingar som håller de politiska livet friskt och sunt och kommunfullmäktiges ordförande kommer. Ungefär så.
Jag går dock inte fri från mina funderingar över sekt och Kyrka. Jag fick upp tanketråden i onsdags och blir den inte kvitt. Vid Åke Talltorps begravning lästes klokt nog Martas replikskifte med Jesus när Lasaros var död, Joh 11:21-27. "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Sekteristerna förväntas då bocka av och säga att allt detta tror jag, punkt för punkt, och just punkterna blir det viktiga. Marta svarar inte så.
"Hon svarade: 'Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma hit till världen." Eftersom Marta tror på Jesus, och det är det viktiga, tror hon det andra också. Detta är Kyrkans sätt att umgås med Jesus och hantera det som uppfattas vara knepigheter i Bibeln. Det är när vi tror på Jesus som vi kan lyfta på hatten och med Luther gå förbi sådant i Bibeln som vi inte förstår. Det finns ett stycke tilltro i detta också. Tilltron att det är en del jag inte behöver veta. Inte just nu i alla fall.
Detsamma gäller dogmat. Jag behöver inte kunna redogöra för allt. Jag får gå in i sammanhanget och säga att jag tror att Jesus är Kristus och att han håller sitt löfte att bevara sin Kyrka. Efterhand klarnar det. Vi är lärjungar och går i lära med Guds folk i alla tider. Helgon, martyrer och vanliga kristna huller om buller. Det är den öppna och i grunden enkla kyrkliga hållningen. "Kom och se!" Sekteristerna lever inte så. De hamnar i det punktvisa, som de ska granska och acceptera eller ta avstånd från.
Västerås stift levererar, såg jag i Kyrkans Tidning. Att dogmatiska påståenden inte hör hemma i gudstjänsten, var en lustig insikt. Gudstjänsten är ju i sin helhet praktiserad dogmatik, vad skulle den annars vara? Klapp och klang? Agneta Lejdhamre gestaltar i sin debattartikel det som är en återklang (sic!) av den gamla radikalteologin, men inskränker sig till trosbekännelsen. Det är väl lika illa med psalmerna? Nu köper nog inte Lejdhamre argumentet att detta är Kyrkans trosbekännelse och inte ett check-schema, för den tanken gör nog inte saken bättre, om jag förstår henne rätt. Det ekumeniska, att det är samma tro som bekänns i alla tider och världen över, är inte heller ett argument. "I så fall borde väl inte kvinnor prästvigas och homosexuella par borde inte få vigas i en kyrklig vigsel."
Medge att radikalteologin styrka är själva radikaliteten. Skulle vi inte kunna bli överens om att vi inte är oeniga i småsaker? Saken gäller vad som är Kyrkans tro, den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga (Judas v 3). Vid Åkes begravning lästes också 2 Tim 1:9-10. Där ges både perspektiv och ett dogma. Sammanbrottet i Svenska kyrkan torde rent dogmatiskt inte vara svårt att identifiera. Till och med jag kan det.
De som irriterar sig över doktor Lejdhamre kanske ska fundera över hennes konsekvensresonemang: Ska trosbekännelsen fortsatt upprepas i gudstjänsten borde i så fall... Också om hon själv uppenbarligen anför detta som en orimlig tankefigur, behöver den inte vara fel för det. Jag säger som prosten Pehr: "Också en blind kan få korn på en höna." Och detta var självfallet endast ett piggt, käckt och muntert söndagskonstaterande.
Nu till Göteryd! Är det så att folkkyrkan fungerar och folket upp till gudstjänst går, förutsatt att det betas med lax till lunch, för i kyrkolivet är det många som vill laxera?
lördag 25 mars 2017
"Ruskigt", sa Modéus II
I onsdags presenterades Regnbågsnyckeln, den som ska låsa upp, för stiftsfullmäktige i Växjö. Framtidsbilderna togs aldrig av fullmäktige, mindes jag men hbtq-frågorna skulle gås igenom. Det ska väl till dels förstås mot bakgrund av att den tidigare ordföranden avsattes/avgick. Det kunde uppfattas vara lite styrt, men det var helt ok (Old Kinderhoek, betydde det från början) att ha andra åsikter, fick fullmäktige veta. Alla åsikter ryms i rummet.
Saken gällde en erfarenhet som gjort, erfarenheten att inte passa in, och detta var bakgrunden till motioner i kyrkomötet om certifiering även om certifiering som metod var olämplig för certifieringar ska granskas. Sas det. Inte ett ord om at RFSU:s certifiering var inkompatibel med Svenska kyrkans värderingar och att RFSU konstaterar detta - men allt kan man inte hinna säga under ett tretimmarspass.
Det var erfarenheter från den kyrkliga miljön som var bakgrund till motioner i kyrkomötet i ämnet. Fast när Olle Wingborg allra först och senast Iréne Gustafsson skriver motioner i frågan är det inte nödvändigtvis något som är baserat på empiri, erfarenhetsbaserat utan kan utan någon som helst illvilja ses som ideologiskt styrt. Det ena som det andra är lika verkligt och ibland är det andra mer verkligt. Exemplet på utanförskap var hon som gick på valpkurs med en blandrasvalp.
Nu ska det bli Regnbågsnyckel i alla stift. Modellen från Växjö stift är den som ska gälla efter Kyrkans Hus inte kom på hur saken skulle hanteras men begrep att Växjö gjort det.Sådant kan bara göra en växjöstiftare i kyrkomötet stolt. Processen tar minst sex månader med studiecirklar 7x45 minuter. Alvesta och Södra Öland har gått före. Man lär sig att inte fråga "vad heter din man?" när någon vill beställa tid för vigsel. Till exempel. På södra Öland finns det nu 16 studiecirklar. I Alvesta var folk alldeles lyckliga över att på betald arbetstid få prata om det viktigaste i livet, provtänka och lägga fördomar på bordet. I denna process är dock männen svårast att komma åt. De förtroendevalda männen i Alvesta uteblev. Jag vet inte vad det säger, men något säger det. Det kanske skuklle finnas skäl att analysera det förhållandet.
Bibelfrågan kom också in, Bibel och hbtq, med grundfrågan vilka konsekvenser den tolkning jag presenterar får. "Vem gynnar den tolkning jag gör och vem görs illa?" Frågar man så är det inte en reformatorisk bibelläsningsprincip bakom, tänkte jag då, utan en bibelläsningsprincip skild från Kyrkans gemensamma läsningar av Den Heliga Skrift genom tid. "Säga vad man vill om sanningsanspråket" men för en hbtq-person kan en bibeltext få ett annat syfte. Man känner igen sig och en Gud som kan vaka över förbundet mellan David och Jonatan eller fatta att den fina rocken Josef fick av far kan uppfattas vara queer (a coat by many colours...") I vilket syfte läser Kyrkan Bibeln? Är det inte i frälsningsavsikt och i brottning med bibelord som inte bara bekräftar?
Jag behöver inte skriva mycket mera. Ni kommer alla att få vara med om öppna samtal där alla åsikter är ok och ingen åsiktsregistreras när Regnbågsnyckeln implementeras. Regnbågsnyckeln är en symbol att sätta upp så att alla ska kunna känna sig trygga, men förstås först efter genomgången utbildning. På nyckeln står också årtalet när församlingen fick sin nyckel.
Tre timmar går fort när det är spännande, intressant och roligt. Jag provtänkte ihop med Troeltsch. Är det inte sekten som har de tydliga signalorden och som i grund utminuterar ett budskap (fast man säger sig samtala). Det var tre timmar utan dialog. Kan det vara så, att i det kyrkliga, som är öppet och välkomnande, finns det alltid en fara att sekten tar sig in och driver en egen agenda och att det i ett vänligt kyrkligt klimat inte finns någon egentlig motståndskraft? Sekten med dess egenintresse fungerar då som en parasitväxt, misteln på en ek t ex. I förlängningen dör eken. Vi fick (för vilken gång i ordningen vet jag inte, för det har varit kyrkliga studiedagar om hbtq tidigare i stiftet) lära oss ord och begrepp. Det är sektens sätt att ha en egen vokabulär som människor invigs i och med orden antar en världsbild. Det vara nog bara begreppet "queer" som förvirrade ledamöterna. Antalet som definierar sig som queer ökar men är ovanligt bland dem över 30 och en homosexuell i 50-årsåldern kan provoceras av detta, fick stiftsfullmäktige veta. Hade jag någon glädje av min gamle vän Troeltsch och hans sociallära?
Egentligen är det inte klokt vad vi ligger långt efter. Costa Ricas lutherska kyrka är en liten kyrka och ligger så långt framme, sas det. Är detta nyckeln för att förstå också Regnbågsnyckeln? Det är något som de små kretsarna ägnar sig åt och när Svenska kyrkan blivit tillräckligt liten och osäker, fungerar också de nya frågor som spännande utmaningar. Hos oss blir det utmaningar på betald arbetstid. Sekt i dubbel mening, alltså, liten grupp och egna koder. Jag uppfattar det hela som rätt logiskt. Det blir väckelseatmosfär med nya begrepp och allt.
"Allt" betyder i detta sammanhang inte dialog för det var i grunden en monlogernas dag när stiftsfullmäktige hade sitt seminarium. "Allt" betyder vittnesbörd, som när Mats Nilsson, C, på slutet reste sig, talade och sade: Det är "en fantastisk utveckling Svenska kyrkan har gjort, oerhört roligt den här biten och 'du duger' har präglats i detta. Jesus säger 'du ska inte döma', det är fantastiskt detta, det är ju fantastiskt, en underbar kyrka vi står i tack vare denna satsning. Tack!"
Mats var min gamle skolkamrat två år i början på 60-talet i Alvesta och är numera förtroendevald C, en Bramstorps avläggare och en folkkyrkans försvarare i Vislanda/Blädinge församlingar. Folkkyrkans försvarare i kyrkorådet önskade dispens från kravet att fira huvudgudstjänst i Blädinge. Under första halvåret /halva halva har gått.../ planeras endast sex huvudgudstjänster. Lågt gudstjänstdeltagande är orsaken, och så vill kyrkorådet få tid att under 2017 besluta om församlingens framtid. Denna reflektionstid ska tydligen förläggas till söndag förmiddag, eller? Domkapitlet i Växjö sa nej till kyrkorådets begäran. (Protokoll 12 mars 2017 § 38, dnr 16-793-339) Folkkyrkan i praktiken bjuder alltid på överraskningar.
Om nu Mats Nilsson var så nöjd att det underbara med kyrkan ska återförs till satsningen med Regnbågsnyckeln, vad var det Modéus II fann ruskigt? Han fann att dagen varit "ruskigt bra". Det skulle han berätta för sin fru.
Själv for jag fortsatt alienerad hem. Vi har nog underbara dagar framför oss.
Saken gällde en erfarenhet som gjort, erfarenheten att inte passa in, och detta var bakgrunden till motioner i kyrkomötet om certifiering även om certifiering som metod var olämplig för certifieringar ska granskas. Sas det. Inte ett ord om at RFSU:s certifiering var inkompatibel med Svenska kyrkans värderingar och att RFSU konstaterar detta - men allt kan man inte hinna säga under ett tretimmarspass.
Det var erfarenheter från den kyrkliga miljön som var bakgrund till motioner i kyrkomötet i ämnet. Fast när Olle Wingborg allra först och senast Iréne Gustafsson skriver motioner i frågan är det inte nödvändigtvis något som är baserat på empiri, erfarenhetsbaserat utan kan utan någon som helst illvilja ses som ideologiskt styrt. Det ena som det andra är lika verkligt och ibland är det andra mer verkligt. Exemplet på utanförskap var hon som gick på valpkurs med en blandrasvalp.
Nu ska det bli Regnbågsnyckel i alla stift. Modellen från Växjö stift är den som ska gälla efter Kyrkans Hus inte kom på hur saken skulle hanteras men begrep att Växjö gjort det.Sådant kan bara göra en växjöstiftare i kyrkomötet stolt. Processen tar minst sex månader med studiecirklar 7x45 minuter. Alvesta och Södra Öland har gått före. Man lär sig att inte fråga "vad heter din man?" när någon vill beställa tid för vigsel. Till exempel. På södra Öland finns det nu 16 studiecirklar. I Alvesta var folk alldeles lyckliga över att på betald arbetstid få prata om det viktigaste i livet, provtänka och lägga fördomar på bordet. I denna process är dock männen svårast att komma åt. De förtroendevalda männen i Alvesta uteblev. Jag vet inte vad det säger, men något säger det. Det kanske skuklle finnas skäl att analysera det förhållandet.
Bibelfrågan kom också in, Bibel och hbtq, med grundfrågan vilka konsekvenser den tolkning jag presenterar får. "Vem gynnar den tolkning jag gör och vem görs illa?" Frågar man så är det inte en reformatorisk bibelläsningsprincip bakom, tänkte jag då, utan en bibelläsningsprincip skild från Kyrkans gemensamma läsningar av Den Heliga Skrift genom tid. "Säga vad man vill om sanningsanspråket" men för en hbtq-person kan en bibeltext få ett annat syfte. Man känner igen sig och en Gud som kan vaka över förbundet mellan David och Jonatan eller fatta att den fina rocken Josef fick av far kan uppfattas vara queer (a coat by many colours...") I vilket syfte läser Kyrkan Bibeln? Är det inte i frälsningsavsikt och i brottning med bibelord som inte bara bekräftar?
Jag behöver inte skriva mycket mera. Ni kommer alla att få vara med om öppna samtal där alla åsikter är ok och ingen åsiktsregistreras när Regnbågsnyckeln implementeras. Regnbågsnyckeln är en symbol att sätta upp så att alla ska kunna känna sig trygga, men förstås först efter genomgången utbildning. På nyckeln står också årtalet när församlingen fick sin nyckel.
Tre timmar går fort när det är spännande, intressant och roligt. Jag provtänkte ihop med Troeltsch. Är det inte sekten som har de tydliga signalorden och som i grund utminuterar ett budskap (fast man säger sig samtala). Det var tre timmar utan dialog. Kan det vara så, att i det kyrkliga, som är öppet och välkomnande, finns det alltid en fara att sekten tar sig in och driver en egen agenda och att det i ett vänligt kyrkligt klimat inte finns någon egentlig motståndskraft? Sekten med dess egenintresse fungerar då som en parasitväxt, misteln på en ek t ex. I förlängningen dör eken. Vi fick (för vilken gång i ordningen vet jag inte, för det har varit kyrkliga studiedagar om hbtq tidigare i stiftet) lära oss ord och begrepp. Det är sektens sätt att ha en egen vokabulär som människor invigs i och med orden antar en världsbild. Det vara nog bara begreppet "queer" som förvirrade ledamöterna. Antalet som definierar sig som queer ökar men är ovanligt bland dem över 30 och en homosexuell i 50-årsåldern kan provoceras av detta, fick stiftsfullmäktige veta. Hade jag någon glädje av min gamle vän Troeltsch och hans sociallära?
Egentligen är det inte klokt vad vi ligger långt efter. Costa Ricas lutherska kyrka är en liten kyrka och ligger så långt framme, sas det. Är detta nyckeln för att förstå också Regnbågsnyckeln? Det är något som de små kretsarna ägnar sig åt och när Svenska kyrkan blivit tillräckligt liten och osäker, fungerar också de nya frågor som spännande utmaningar. Hos oss blir det utmaningar på betald arbetstid. Sekt i dubbel mening, alltså, liten grupp och egna koder. Jag uppfattar det hela som rätt logiskt. Det blir väckelseatmosfär med nya begrepp och allt.
"Allt" betyder i detta sammanhang inte dialog för det var i grunden en monlogernas dag när stiftsfullmäktige hade sitt seminarium. "Allt" betyder vittnesbörd, som när Mats Nilsson, C, på slutet reste sig, talade och sade: Det är "en fantastisk utveckling Svenska kyrkan har gjort, oerhört roligt den här biten och 'du duger' har präglats i detta. Jesus säger 'du ska inte döma', det är fantastiskt detta, det är ju fantastiskt, en underbar kyrka vi står i tack vare denna satsning. Tack!"
Mats var min gamle skolkamrat två år i början på 60-talet i Alvesta och är numera förtroendevald C, en Bramstorps avläggare och en folkkyrkans försvarare i Vislanda/Blädinge församlingar. Folkkyrkans försvarare i kyrkorådet önskade dispens från kravet att fira huvudgudstjänst i Blädinge. Under första halvåret /halva halva har gått.../ planeras endast sex huvudgudstjänster. Lågt gudstjänstdeltagande är orsaken, och så vill kyrkorådet få tid att under 2017 besluta om församlingens framtid. Denna reflektionstid ska tydligen förläggas till söndag förmiddag, eller? Domkapitlet i Växjö sa nej till kyrkorådets begäran. (Protokoll 12 mars 2017 § 38, dnr 16-793-339) Folkkyrkan i praktiken bjuder alltid på överraskningar.
Om nu Mats Nilsson var så nöjd att det underbara med kyrkan ska återförs till satsningen med Regnbågsnyckeln, vad var det Modéus II fann ruskigt? Han fann att dagen varit "ruskigt bra". Det skulle han berätta för sin fru.
Själv for jag fortsatt alienerad hem. Vi har nog underbara dagar framför oss.
fredag 24 mars 2017
Begravningsdag
Fredagar är för en församlingspräst begravningsdagar. Fredagar i fastan var besvärliga för de präster som fastade, för det blev begravningskaffe och det får hanteras. Det var inte smörgåstårta och citrontårta till kaffet jag egentligen ville ha för att bryta fastan. Men vad göra? Prästen får dela Kristi lidande eller fylla på måttet av hans lidande genom att äta smörgåstårta. Nu har jag dessbättre kommit upp i en så hög ålder, att fastereglerna inte är så strikta utan mer handlar om det som är invärtes. Lite andlig läsning och sådant är inte kroppsligt påfrestande, väl?
Jag åker till Åke Talltorps begravning idag. Det är begravning med mässa. På så vis skiftar fokus genom att handla om Jesus och den som är död och inte bara om den som är död. Det är bra. Det förtar ingenting om den döde utan förstärker snarare och får mig att minnas.
Vuxenlivet fungerar med glömskan som instrument. En del futtigheter och småttigheter glömmer vi som väl är. Sådant som var lappri. Vi glömmer en del annat också, sådant vi skulle behöva komma ihåg för att förstå våra egna livs villkor. Jag tänker på de enskilda händelser eller repliker som är en del av livsväven. Alltså hittade jag artikeln om hur det var när Åke fick sluta som polispräst. Det var eländigt.
"Polisen har hyllat Åke Talltorps insatser som polispräst, men ur kyrkans perspektiv har arbetet varit långt ifrån oproblematiskt. Eller snarare verkar Åke Talltorp som person ha varit alltför kontroversiell. Därför var en förlängning av tjänsten aldrig aktuell när polishuset bytte församling."
Kontroversiell som person? Andra uppfattade Åke som en hedersknyffel, det hette så i Åkes värld om han uttalade sig om människor vars kvaliteter han uppfattade. Och poliserna såg sådana kvaliteter hos Åke. Nu bytte polishuset i Linköping församling. Flyttade polishuset eller flyttades församlingsgränsen? Jag minns inte, och det spelar ingen roll. Från S:t Lars till Domkyrkoförsamlingen var själva förändringen. Men biskop Lind kan ge besked:
"Han kan inte samverka med kvinnliga präster. Man kan knappast tänka sig att i Domkyrkoförsamlingen, dit polishuset nu hör, anställa en präst som inte kan samverka med alla präster i pastoratet, säger biskop Martin Lind."
Lind uttalar sig sålunda i Corren. Men skulle Åke anställas eller hade han en uppgift som han enklast skulle förväntas fortsätta med - att vara präst hos polisen och därtill hyllad för sina insatser. Var återfinns det egentliga problemet? Eller på enkel svenska: Hur kunde det bli så här?
Åke fann, meddelar Corren, resonemanget märkligt:
"Vad sjutton har det med polisen att göra? Jag har ju inget altare där och det är ju vid gudstjänstgemenskapen som det är ett bekymmer, säger Åke Talltorp, som inte kan tänka sig att utföra gudstjänster tillsammans med kvinnliga präster.
- Jag tror inte på den ordningen som Svenska kyrkan har infört. Jag tycker inte att den är bibliskt hållbar. Läser man nya testamentet så är detta inte möjligt att förena. Då får man göra avkall på somliga delar av nya testamentet."
Martin Lind är en ärans man, det är de alla. Jag vill ha det sagt.
Han såg också "en stor källa till konflikt" varit Åke Talltorps sätt att klä sig. "Han har försökt klä sig så polisiärt som möjligt och haft en fullständigt orimlig uniformsfixering." På den anklagelsen svarade Åke Talltorp med sanna ord och lugn besinning: "Vad är detta för trams?" Han fann biskopens uttalande vara "en offentlig kränkning av min yrkesheder", för han hade aldrig utgett sig för att vara polis. Polismyndigheten hade tagit fram en tjänsteutrustning för sin präst - och den hade Martin Lind själv skriftligen godkänt för bruk. Jag, som varit chef för fältpräster, kan inte uppfatta saken på annat sätt än att det var samma princip som gällde för tjänsteutrustning för Åke var ute med poliserna i tjänst. Han hade inte bara andakt vid en luciahögtid eller så. Han samtalade, själavårdade, var närvarande.
Vart ledde allt detta? Åke började köra taxi. Vid begravningsgudstjänsten ska jag minnas vad Åke sa till Corren om polisprästeriet:
"Jag saknar det fruktansvärt mycket. Det är en stor del av mitt liv som lyfts ut för mig. Jag vet att jag har utfört ett hederligt arbete."
Ska jag också fundera över faktum att biskop Lind inte visste detta?
Om jag inte blir för vemodig, eller kanske just då, ska jag försöka se alltihop i ljuset från och kring Jesus, det som tydligt finns i en kristen begravningsmässa.
Åke Talltorp var inte värd den behandling Linköpings stift med biskop Lind i spetsen utsatte honom för. Det hela var skamligt. Jag ska meditera på temat att "gott kan nog finns utan ont, men aldrig ont utan gott". Åke bevarade tron på sin Frälsare och var resklar när dagen för avresa kom. Men jag saknar honom. Det blir så, när man kommer i den ålder då vi går på varandras begravningar.
http://www.corren.se/nyheter/min-yrkesheder-kranks-4467171.aspx
http://www.dagen.se/polisen-kampar-for-sin-prast-1.249701
Jag åker till Åke Talltorps begravning idag. Det är begravning med mässa. På så vis skiftar fokus genom att handla om Jesus och den som är död och inte bara om den som är död. Det är bra. Det förtar ingenting om den döde utan förstärker snarare och får mig att minnas.
Vuxenlivet fungerar med glömskan som instrument. En del futtigheter och småttigheter glömmer vi som väl är. Sådant som var lappri. Vi glömmer en del annat också, sådant vi skulle behöva komma ihåg för att förstå våra egna livs villkor. Jag tänker på de enskilda händelser eller repliker som är en del av livsväven. Alltså hittade jag artikeln om hur det var när Åke fick sluta som polispräst. Det var eländigt.
"Polisen har hyllat Åke Talltorps insatser som polispräst, men ur kyrkans perspektiv har arbetet varit långt ifrån oproblematiskt. Eller snarare verkar Åke Talltorp som person ha varit alltför kontroversiell. Därför var en förlängning av tjänsten aldrig aktuell när polishuset bytte församling."
Kontroversiell som person? Andra uppfattade Åke som en hedersknyffel, det hette så i Åkes värld om han uttalade sig om människor vars kvaliteter han uppfattade. Och poliserna såg sådana kvaliteter hos Åke. Nu bytte polishuset i Linköping församling. Flyttade polishuset eller flyttades församlingsgränsen? Jag minns inte, och det spelar ingen roll. Från S:t Lars till Domkyrkoförsamlingen var själva förändringen. Men biskop Lind kan ge besked:
"Han kan inte samverka med kvinnliga präster. Man kan knappast tänka sig att i Domkyrkoförsamlingen, dit polishuset nu hör, anställa en präst som inte kan samverka med alla präster i pastoratet, säger biskop Martin Lind."
Lind uttalar sig sålunda i Corren. Men skulle Åke anställas eller hade han en uppgift som han enklast skulle förväntas fortsätta med - att vara präst hos polisen och därtill hyllad för sina insatser. Var återfinns det egentliga problemet? Eller på enkel svenska: Hur kunde det bli så här?
Åke fann, meddelar Corren, resonemanget märkligt:
"Vad sjutton har det med polisen att göra? Jag har ju inget altare där och det är ju vid gudstjänstgemenskapen som det är ett bekymmer, säger Åke Talltorp, som inte kan tänka sig att utföra gudstjänster tillsammans med kvinnliga präster.
- Jag tror inte på den ordningen som Svenska kyrkan har infört. Jag tycker inte att den är bibliskt hållbar. Läser man nya testamentet så är detta inte möjligt att förena. Då får man göra avkall på somliga delar av nya testamentet."
Martin Lind är en ärans man, det är de alla. Jag vill ha det sagt.
Han såg också "en stor källa till konflikt" varit Åke Talltorps sätt att klä sig. "Han har försökt klä sig så polisiärt som möjligt och haft en fullständigt orimlig uniformsfixering." På den anklagelsen svarade Åke Talltorp med sanna ord och lugn besinning: "Vad är detta för trams?" Han fann biskopens uttalande vara "en offentlig kränkning av min yrkesheder", för han hade aldrig utgett sig för att vara polis. Polismyndigheten hade tagit fram en tjänsteutrustning för sin präst - och den hade Martin Lind själv skriftligen godkänt för bruk. Jag, som varit chef för fältpräster, kan inte uppfatta saken på annat sätt än att det var samma princip som gällde för tjänsteutrustning för Åke var ute med poliserna i tjänst. Han hade inte bara andakt vid en luciahögtid eller så. Han samtalade, själavårdade, var närvarande.
Vart ledde allt detta? Åke började köra taxi. Vid begravningsgudstjänsten ska jag minnas vad Åke sa till Corren om polisprästeriet:
"Jag saknar det fruktansvärt mycket. Det är en stor del av mitt liv som lyfts ut för mig. Jag vet att jag har utfört ett hederligt arbete."
Ska jag också fundera över faktum att biskop Lind inte visste detta?
Om jag inte blir för vemodig, eller kanske just då, ska jag försöka se alltihop i ljuset från och kring Jesus, det som tydligt finns i en kristen begravningsmässa.
Åke Talltorp var inte värd den behandling Linköpings stift med biskop Lind i spetsen utsatte honom för. Det hela var skamligt. Jag ska meditera på temat att "gott kan nog finns utan ont, men aldrig ont utan gott". Åke bevarade tron på sin Frälsare och var resklar när dagen för avresa kom. Men jag saknar honom. Det blir så, när man kommer i den ålder då vi går på varandras begravningar.
http://www.corren.se/nyheter/min-yrkesheder-kranks-4467171.aspx
http://www.dagen.se/polisen-kampar-for-sin-prast-1.249701
torsdag 23 mars 2017
En kyrka i världen att längta till
Vi behöver arbeta med dem som är mest utsatta, sa Modéus II när Stiftsfullmäktige i går samlades till seminarium. Då kunde man tänka sig att ämnet skulle handla om de exkluderade kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*a, men ämnet styrde mot integration (fast inte av dessa...) och Regnbågsnyckeln. Många hämtar inspiration från arbetet i Växjö stift, sa han med slutsatsen att "stolta och glada" ska vi vara för detta. Det brukar sägas så. Alltså "En kyrka som integrerar - en satsning som engagerar". Då återstod för stiftsfullmäktige att känna just engagemang.
Varför ska vi som kyrka jobba med det här?
Hebr 13:1-2 och 5 Mos 10:17-19, Matt 19:14, Mark 10:15, Luk 18:17. Jesus själv var en flykting, hette det. När den enkla biblicismen är användbar, används den. Annars? Vore det inte vettigare att gripa sig ämnet an utifrån en mer allmänmänsklig ansats? Det tror jag. Risken är att bibelanvändning av detta slag blir lagisk. Om den inte blir lagisk så är den i vart fall styrd av intresse att hitta passande bibelord till det ärende som avhandlas utifrån den förutbestämda agendan. Kan man kalla detta "instrumental bibelanvändning"?
Stiftsadjunkten var emot gränsdragningar. De var vanliga, förstod jag, men felaktiga. Vi ska inte avgränsa, för avgränsningar rinner ner och blir till värderingar. Så sant. Han nämnde inte de tydligaste exemplen i Svenska kyrkan. Det fromsinta skitsnacket skaver, tycker de känsliga. Då läser jag Tino Sanandajis bok Massutmaning och inser en hel uppsättning komplikationer när det kommer till migration och de utmaningar vi alla står inför. Utmaningar? Tja, eller utgifter. Det är vi, våra barn och barnbarn som ska betala. Längre sträcker sig inte mitt perspektiv.
Vi fick läsa en gammal artikel från Stiftsliv, där god teologi /ja, det hette "bra" teologi men det ordvalet hade folkskollärare Carin Rundblom aldrig godkänt/ definierades. God teologi "utgår från hur verkligheten faktiskt ser ut, och skapar berättelser om Gud och människan utifrån den iakttagelsen." Då blir teologi immanent ideologi, menar jag. Vad är dålig teologi? Den "utgår från en färdig berättelse, som människan och verkligheten och Gud till varje pris ska anpassas efter." Detta är uppenbart dåligt - men vilken glädje har vi av två falska alternativ? Så läste vi en sida ur Paulus brev till svenskarna. Den lagiskheten väckte somligas entusiasm, förstod jag. Jag förstod också att få läst Sanandaji. Jag har.
Som vanligt skulle vi gå till olika hörn, ni vet en sån där trosstärkande positionering. Det handlade om vad vi bad om i församlingen; bli fler, bli aktiva mm. De två sverigedemokraterna satt kvar och utgjorde en egen grupp. De undrade över varför så många numera känner sig främmande i Svenska kyrkan. Det är uppenbart att SD i kyrkovalet avser att kapitalisera på detta diffusa främlingskap. Missnöjespartier fungerar så. Men det ska hederligt erkännas att dessa positioneringar, också SD:s position att sitt kvar på sina platser, var det närmaste vi kom en dialog under hela seminariedagen. Jag fascineras av seminarier, som betonar vikten av dialog och lyssnande, som blir en form för meddelande av insikter, mestadels levererade i monologens form.
I arbetet med utsatthet ska vi visa att vi är kyrka, sa stiftsadjunkten. Exponerad moral, sålunda. Alla församlingar har flyktingar, fortsatte stiftsadjunkten. Han känner inte till hur det är i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd och ville egentligen inte höra med kyrkoherden på plats hur det är. Där finns inte så många urinvånare kvar i den sydsmåländska glesbygden, än mindre flyktingar. Sedan berättade han om nätverksarbetet. Myndigheterna var tacksamma mot Svenska kyrkan. Då handlar det om frågor hur man gör med människor som inte fått uppehållstillstånd och ändå ska ha hjälp att vara kvar. Är situationen inte märklig? Antingen ska väl regelverket vara rimligt och följas eller orimligt och ändras utan att Svenska kyrkan ska ha projekt som handlar om att gå under regelverket?
När stiftsadjunkten kommit till slutsatsen att kyrkan blir trovärdig genom sina insatser, börjar jag tänka på Jesus. Resonerade han så? Sedan fick vi vittnesbörd från integrationsfrämjare. De kritiska frågorna levereras mindre av dem, men detta som kunde uppfattas vara en brist, kompenseras av stor entusiasm. Jag tror inte att de studerat Sanandaji. Det som sägs vara en kyrka i världen ter sig mer diakonal än profetisk. Jag tror det är uppskattat av de politiska eliter, som genomför sin misslyckade politik. Men är inte Svenska kyrkans kallelse något mer utmanande? Det talades om Svenska kyrkans insatser och om pengar som fanns för detta arbete. Ingen, säger ingen, av talarna nämnde Frimodig kyrkas avgörande insatser här. Än mindre tackade talarna Frimodig kyrka. FK:s ledamöter noterade.
På eftermiddagen var det Regnbågsnyckeln vi talade om. Få begrep vad queer betyder men alla försökte läsa in den hbtq-ella gloslistan. Jag måste säga att alla var duktiga elever, tysta i grund och med några snälla frågor när det behövdes.
På väg hem hörde jag om attentatet i London. Jag följde BBC ett slag. Detta är världen. Så vad är det att vara Kyrka i världen om saken ska tas på allvar? Är det något annat än en rätt liten grupp människor som har tid att utsäga förnumstigheter därför att det i organisationen finns alldeles för mycket pengar, som gör detta möjligt? Själv tänkte jag denna morgon över hur livet ter sig i Ramallah och i Kabul. Det är till att vara vidsynt, konstaterade jag belåtet om mig själv. Jag kom på mig med att tänka på en värld att längta till!
Varför ska vi som kyrka jobba med det här?
Hebr 13:1-2 och 5 Mos 10:17-19, Matt 19:14, Mark 10:15, Luk 18:17. Jesus själv var en flykting, hette det. När den enkla biblicismen är användbar, används den. Annars? Vore det inte vettigare att gripa sig ämnet an utifrån en mer allmänmänsklig ansats? Det tror jag. Risken är att bibelanvändning av detta slag blir lagisk. Om den inte blir lagisk så är den i vart fall styrd av intresse att hitta passande bibelord till det ärende som avhandlas utifrån den förutbestämda agendan. Kan man kalla detta "instrumental bibelanvändning"?
Stiftsadjunkten var emot gränsdragningar. De var vanliga, förstod jag, men felaktiga. Vi ska inte avgränsa, för avgränsningar rinner ner och blir till värderingar. Så sant. Han nämnde inte de tydligaste exemplen i Svenska kyrkan. Det fromsinta skitsnacket skaver, tycker de känsliga. Då läser jag Tino Sanandajis bok Massutmaning och inser en hel uppsättning komplikationer när det kommer till migration och de utmaningar vi alla står inför. Utmaningar? Tja, eller utgifter. Det är vi, våra barn och barnbarn som ska betala. Längre sträcker sig inte mitt perspektiv.
Vi fick läsa en gammal artikel från Stiftsliv, där god teologi /ja, det hette "bra" teologi men det ordvalet hade folkskollärare Carin Rundblom aldrig godkänt/ definierades. God teologi "utgår från hur verkligheten faktiskt ser ut, och skapar berättelser om Gud och människan utifrån den iakttagelsen." Då blir teologi immanent ideologi, menar jag. Vad är dålig teologi? Den "utgår från en färdig berättelse, som människan och verkligheten och Gud till varje pris ska anpassas efter." Detta är uppenbart dåligt - men vilken glädje har vi av två falska alternativ? Så läste vi en sida ur Paulus brev till svenskarna. Den lagiskheten väckte somligas entusiasm, förstod jag. Jag förstod också att få läst Sanandaji. Jag har.
Som vanligt skulle vi gå till olika hörn, ni vet en sån där trosstärkande positionering. Det handlade om vad vi bad om i församlingen; bli fler, bli aktiva mm. De två sverigedemokraterna satt kvar och utgjorde en egen grupp. De undrade över varför så många numera känner sig främmande i Svenska kyrkan. Det är uppenbart att SD i kyrkovalet avser att kapitalisera på detta diffusa främlingskap. Missnöjespartier fungerar så. Men det ska hederligt erkännas att dessa positioneringar, också SD:s position att sitt kvar på sina platser, var det närmaste vi kom en dialog under hela seminariedagen. Jag fascineras av seminarier, som betonar vikten av dialog och lyssnande, som blir en form för meddelande av insikter, mestadels levererade i monologens form.
I arbetet med utsatthet ska vi visa att vi är kyrka, sa stiftsadjunkten. Exponerad moral, sålunda. Alla församlingar har flyktingar, fortsatte stiftsadjunkten. Han känner inte till hur det är i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd och ville egentligen inte höra med kyrkoherden på plats hur det är. Där finns inte så många urinvånare kvar i den sydsmåländska glesbygden, än mindre flyktingar. Sedan berättade han om nätverksarbetet. Myndigheterna var tacksamma mot Svenska kyrkan. Då handlar det om frågor hur man gör med människor som inte fått uppehållstillstånd och ändå ska ha hjälp att vara kvar. Är situationen inte märklig? Antingen ska väl regelverket vara rimligt och följas eller orimligt och ändras utan att Svenska kyrkan ska ha projekt som handlar om att gå under regelverket?
När stiftsadjunkten kommit till slutsatsen att kyrkan blir trovärdig genom sina insatser, börjar jag tänka på Jesus. Resonerade han så? Sedan fick vi vittnesbörd från integrationsfrämjare. De kritiska frågorna levereras mindre av dem, men detta som kunde uppfattas vara en brist, kompenseras av stor entusiasm. Jag tror inte att de studerat Sanandaji. Det som sägs vara en kyrka i världen ter sig mer diakonal än profetisk. Jag tror det är uppskattat av de politiska eliter, som genomför sin misslyckade politik. Men är inte Svenska kyrkans kallelse något mer utmanande? Det talades om Svenska kyrkans insatser och om pengar som fanns för detta arbete. Ingen, säger ingen, av talarna nämnde Frimodig kyrkas avgörande insatser här. Än mindre tackade talarna Frimodig kyrka. FK:s ledamöter noterade.
På eftermiddagen var det Regnbågsnyckeln vi talade om. Få begrep vad queer betyder men alla försökte läsa in den hbtq-ella gloslistan. Jag måste säga att alla var duktiga elever, tysta i grund och med några snälla frågor när det behövdes.
På väg hem hörde jag om attentatet i London. Jag följde BBC ett slag. Detta är världen. Så vad är det att vara Kyrka i världen om saken ska tas på allvar? Är det något annat än en rätt liten grupp människor som har tid att utsäga förnumstigheter därför att det i organisationen finns alldeles för mycket pengar, som gör detta möjligt? Själv tänkte jag denna morgon över hur livet ter sig i Ramallah och i Kabul. Det är till att vara vidsynt, konstaterade jag belåtet om mig själv. Jag kom på mig med att tänka på en värld att längta till!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)