Frågan ställdes varför Frimodig kyrka är det verkliga alternativet i kyrkovalet. Jag ska ge ett icke helt uttömmande svar som är mitt eget men ändå.
Partipolitiseringen föröder Svenska kyrkan. I stället för att den kristna tron och kyrkokärleken är det sammanhållande, placeras folk in i den kyrkliga beslutsapparaten utifrån vilket politiskt parti de tillhör - och några av partierna blir maktens megafoner, några av dem med utomordentligt svag kompetens att ta upp allvarliga teologiska frågor eller kyrkliga utmaningar. De finns med för att driva sina partiers politik i Svenska kyrkan, denna ideologiska statsapparat. Frimodig kyrka är det verkliga alternativet genom att hålla fram Kyrkans egna identitetsfrågor. Vad vill Kyrkans Herre med Svenska kyrkan?
Alltså driver Frimodig kyrka inte bara frågor om missförhållanden utan också de avgörande viktiga frågorna om mission i Sverige, om den enhet Herren bad om för att världen ska tro och de samtids- och framtidsfrågor som hör samman med undervisning. Om människor inte vet något om kristen tro - hur kan man då i sin vildaste fantasi föreställa sig att de skulle vilja vara med i Svenska kyrkan. Och vill de inte vara med, hanterar vi inte situationen ens ekonomiskt.
Nu kan grupperingar förkunna sin egen förträfflighet och allt vad de skulle vilja göra tills ingen orkar längre. Efter två mandatperioder kan man veta att Frimodig kyrka inte bara orkat opponera kritiskt när felaktiga beslut tagits (samkönad vigsel, mastodontstrukturer i Svenska kyrkan som exempel) utan konstruktivt och kompetent medverkat i stifts- och kyrkostyrelser.
Ska jag vara lite förtjust denna morgon, när två vackra rådjur just passerat utanför prästgården, kunde jag tala om motionsskrivande, som tagits väl emot eller om insatser under sammanträden som stryrelser gillat. Frimodig kyrka sitter inte och hojtar i marginalerna. Det beror inte minst på att Frimodig kyrka i sina egna sammanhang håller idédebatten högt. Det kyrkliga analysarbete som så många vill undvika, står på vår agenda. Vi talar morgondag och framtid och ser hot och möjligheter.
Frimodig kyrka är en partipolitiskt obunden grupp. Det finns andra - oklart vad en av dem ska heta - som består av partimledlemmar, som i det kyrkliga organiserar sig "opolitiskt". En grupp framträder också i sin nya skepnad som politisk - för annars skulle väl inte ordet "borgerlig" ingå i den kyrkliga självförståelsen?
Frimodig kyrka ägnar sig inte åt den vanliga svenskkyrkliga exkluderingslinjen. Vill man den gängse hållningen, där medkristna ska exkluderas för att de hävdar vad Kyrkan i alla tider hävdat, då ska man rösta på något av partierna. Helst S men C går nog också.
Vill man en annan tingens ordning är det Frimodig kyrka som gäller.
Frimodig kyrka står för den linje POSK bestämde sig för att lämna. Som gammal POSK-are kan jag bara beklaga detta. Och då återstår Frimodig kyrka, som har kvar målsättningen att härbärgera och hantera den kyrkliga splittringen. Det är brist på förstånd att inte ta upp motsättningar i ljuset, analysera dem och försöka finna vägar framåt.
Frimodig kyrka menar att detta enhetsarbete är nödvändigt och kan hänvisa till Jesu översteprästerliga förbön.
"Kyrkan måste vara Kyrka" har det i 80 år hetat i ekumeniska sammanhang. Svenska kyrkan måste vara Svenska KYRKAN, leva sin historia och därför se sin kallelse i dag i detta land. Olika andliga traditioner kommer med sina bidrag och så rustas Svenska kyrkan för framtiden. Frimodig kyrka hanterar kyrkofrågan i just denna bredd. Också detta utgör en del av det verkliga alternativet.
I Växjö stift ska det väl skrivas ett slags valmanifest inför kyrkovalet. Som vi nu tänker ska det hela tiden landa i konkreta arbetsuppgifter och inte bara vara ord som talar om att Frimodig kyrka är emot synden. Lite entusiasm hämtar vi från det faktum att det vi gjort hittills, tagits emot väl. Det kunde på sitt sätt bekymra. Var är förslagen från de andra nomineringsgrupperna? Går tiden åt till att förvalta det som är, så att de inte hinner tänka på förnyelse? Det är ingen spydig fråga. Det är en allvarligt menad fråga. Frimodig kyrka vill något mera. Det hörs. Den som röstat på Frimodig kyrka har fått mest talartid i kyrkomötet för sin röst och flest motioner.
torsdag 7 mars 2013
onsdag 6 mars 2013
Jag frågade
Det var alltså sammanträde med Kyrkostyrelsen. Jag är osäker på vad jag får skriva när protokollet inte justerats och efrtersom det jag skulle kunna skriva nog kan uppfattas vara känsligt, får jag bara mana till tålamod och och hoppas på att mitt minne inte sviker mig om det går några dagar. Mitt sÄrskilda yttrande ska jag dock snart sätta ihop och nu på morgonen skicka till Uppsala. De som röstat partipolitiskt inte tanke på att detta ger det egna partiet fördelar säger jag inget om. De som röstat på ett politiskt parti för att man tror att det är bra för Svenska kyrkan, ynkar jag. Vi drar in en struktur i Svenska kyrkans beslutsfattande som Kyrkan inte behöver. Och jag talar struktrur, inte personer. Vi hålls med trevliga personer i vår stora beslutsapparat. Det är strukturerna som förröder.
Min fråga? Öppet mål. Ärkebiskopen meddelade att alla biskopar tillfrågats och alla befogenhetsprövar efter Kyrkoordningen. Arbetsgivarorganisationen hade fått tillsägelse att det besked som lämnats av organisationens förhandlare var felaktigt. Jag fick för mig att Arbetsgivarorganisationen skulle få den saken påpekad för sig än en gång. Jag fick ett tack för att jag tagit upp frågan, kan man också notera.
Nu hade Det Sanna och Trovärdiga Vittnet hunnit ringa och peka på att Växjö domkapitels protokoll berättat om ännu ett utköp. Där hade komministern varslats innan befogenhetsprövningen. Växjö domkapitel beslöt att inte vidta några särskilda åtgärder utan menade att "ett planerat beslut om uppsägning ... inte strider miot kyrkoordningens regler." Problemet är väl att komministern varslats och här såg Kyrkostyrelsen bekymrad ut. Styrelsen har ju en del juridisk och arbetsrättslig kompetens.
Får jag påminna om att jag frågade Kyrkostyrelsen för sju år sedan om utköpen och att Kyrkostyrelsen då inte ville svara. Jag återkom för sex år sedan och då fanns sig Kyrkostyrelsen ändå behöva ge svar. I så uppenbart känsliga frågor som de om de många utköpen, finns det goda skäl för formalism eller - om man hellre vill - åtgärder för att främja rättssäkerheten.
Vad jag annars gjorde? Iakttagelser. Detta är den svagaste kyrkostyrelsen under 2000-talet - och kompetensmässigt under dåvarande Svenska Kyrkans Centralstyrelse. Är detta ett elakt och illvilligt konstaterande eller en bedömning gjord av en man som varit med och vet vad han talar om? Välj själv.
Räkna mig till godo att jag ingenstans i blogginlägget skrivit att man i kyrkovalet ska rösta på Frimodig kyrka - det verkliga alternativet i kyrkovalet.
Min fråga? Öppet mål. Ärkebiskopen meddelade att alla biskopar tillfrågats och alla befogenhetsprövar efter Kyrkoordningen. Arbetsgivarorganisationen hade fått tillsägelse att det besked som lämnats av organisationens förhandlare var felaktigt. Jag fick för mig att Arbetsgivarorganisationen skulle få den saken påpekad för sig än en gång. Jag fick ett tack för att jag tagit upp frågan, kan man också notera.
Nu hade Det Sanna och Trovärdiga Vittnet hunnit ringa och peka på att Växjö domkapitels protokoll berättat om ännu ett utköp. Där hade komministern varslats innan befogenhetsprövningen. Växjö domkapitel beslöt att inte vidta några särskilda åtgärder utan menade att "ett planerat beslut om uppsägning ... inte strider miot kyrkoordningens regler." Problemet är väl att komministern varslats och här såg Kyrkostyrelsen bekymrad ut. Styrelsen har ju en del juridisk och arbetsrättslig kompetens.
Får jag påminna om att jag frågade Kyrkostyrelsen för sju år sedan om utköpen och att Kyrkostyrelsen då inte ville svara. Jag återkom för sex år sedan och då fanns sig Kyrkostyrelsen ändå behöva ge svar. I så uppenbart känsliga frågor som de om de många utköpen, finns det goda skäl för formalism eller - om man hellre vill - åtgärder för att främja rättssäkerheten.
Vad jag annars gjorde? Iakttagelser. Detta är den svagaste kyrkostyrelsen under 2000-talet - och kompetensmässigt under dåvarande Svenska Kyrkans Centralstyrelse. Är detta ett elakt och illvilligt konstaterande eller en bedömning gjord av en man som varit med och vet vad han talar om? Välj själv.
Räkna mig till godo att jag ingenstans i blogginlägget skrivit att man i kyrkovalet ska rösta på Frimodig kyrka - det verkliga alternativet i kyrkovalet.
tisdag 5 mars 2013
KO 31:14
Håkan Sunnliden bloggar om avskedandet av Mattias Fjellander och den intresserade får sig en hel del till livs. Jag tänkte gräva lite i en enda fråga i sammanhanget - en fråga jag idag ska försöka skaffa mig mer klarhet i när det är sammanträde med Kyrkostyrelsens i Uppsala.
Arbetsgivarorganisationen har i processen representerats av en Roger Gåvsten. Denne Gåvsten erinrade sig erinrade sig först sedan han givit klartecken att komminister Fjellander skulle avskedas - "strax efter" - att "Växjö stifts fortfarande använder sig av befogenhetsprövning" och kyrkorådets ordförande för uppgiften vidare att detta inte är "så vanligt förekommande i övriga stift".
Domkapitlet finner det "anmärkningsvärt" att Arbetsgivarorganisationen skulle ställa sig positivt till beslut om avsked utan föregående befogenhetsprövning.
Har Roger Gåvsten rätt, innebär det att en grundbult i den episkopala strukturen i praktiken är borta. Kyrkorordningsbestämmelsen KO 31:14 säger nämligen att domkapitlet alltid ska ge klartecken innan en präst avskedas. Avsikten är att värna prästämbetets integritet. Prästen är något annat än tjänsteman åt kyrkorådets och dess idéer.
Vad ska vi ha biskopar till om församlingen - utan samråd med någon - helt sonika bestämmer sig för att avskeda präster? Då har vi fått just det som Missionskyrkans pastorer varnade för. Jag har också reserverat mig i kyrkoordningsarbetet mot att präster ska lokalanställas av just detta skäl.
Nu har vi fått en ordning där predikstolens frihet är i fara. Kyrkorådets ordförande i Gnosjö får nämligen med en ordning utan befogenhetsprövning makten över prästerna - och förstås över deras förkunnelse. Men allvarligare är förstås om de flesta stift låter detta fortgå. Växjö stift har i vart fall det goda omdömet att finna förhållandet "anmärkningsvärt".
Hur är det alltså?
Det är frågan jag ska ställa i Kyrkostyrelsen.
Jag nämner detta som ett handfast argument att rösta på Frimodig kyrka i höst.
Ingen annan gruppering har kommit på att frågan om kyrkorrdningsbestämmelsen KO 31:14 måste ställas för att värna Svenska kyrkans identitet som en episkopal kyrka och motverka kongregationalism, det där som frikyrkorna praktiserade och som en gången tids präster var livrädda för. De visste nämligen att predikstolens frihet är omistlig om evangelium ska kunna förkunnas.
Så vad sysslar biskoparna i domkapitlen med om de struntar i befogenhetsprövning? Sågar av den gren de sitter på.
Arbetsgivarorganisationen har i processen representerats av en Roger Gåvsten. Denne Gåvsten erinrade sig erinrade sig först sedan han givit klartecken att komminister Fjellander skulle avskedas - "strax efter" - att "Växjö stifts fortfarande använder sig av befogenhetsprövning" och kyrkorådets ordförande för uppgiften vidare att detta inte är "så vanligt förekommande i övriga stift".
Domkapitlet finner det "anmärkningsvärt" att Arbetsgivarorganisationen skulle ställa sig positivt till beslut om avsked utan föregående befogenhetsprövning.
Har Roger Gåvsten rätt, innebär det att en grundbult i den episkopala strukturen i praktiken är borta. Kyrkorordningsbestämmelsen KO 31:14 säger nämligen att domkapitlet alltid ska ge klartecken innan en präst avskedas. Avsikten är att värna prästämbetets integritet. Prästen är något annat än tjänsteman åt kyrkorådets och dess idéer.
Vad ska vi ha biskopar till om församlingen - utan samråd med någon - helt sonika bestämmer sig för att avskeda präster? Då har vi fått just det som Missionskyrkans pastorer varnade för. Jag har också reserverat mig i kyrkoordningsarbetet mot att präster ska lokalanställas av just detta skäl.
Nu har vi fått en ordning där predikstolens frihet är i fara. Kyrkorådets ordförande i Gnosjö får nämligen med en ordning utan befogenhetsprövning makten över prästerna - och förstås över deras förkunnelse. Men allvarligare är förstås om de flesta stift låter detta fortgå. Växjö stift har i vart fall det goda omdömet att finna förhållandet "anmärkningsvärt".
Hur är det alltså?
Det är frågan jag ska ställa i Kyrkostyrelsen.
Jag nämner detta som ett handfast argument att rösta på Frimodig kyrka i höst.
Ingen annan gruppering har kommit på att frågan om kyrkorrdningsbestämmelsen KO 31:14 måste ställas för att värna Svenska kyrkans identitet som en episkopal kyrka och motverka kongregationalism, det där som frikyrkorna praktiserade och som en gången tids präster var livrädda för. De visste nämligen att predikstolens frihet är omistlig om evangelium ska kunna förkunnas.
Så vad sysslar biskoparna i domkapitlen med om de struntar i befogenhetsprövning? Sågar av den gren de sitter på.
måndag 4 mars 2013
Den enkla frågan
Den enkle komministern ringde i går kväll och ställde den enkla frågan: "Är domprosten korkad? Förstår han inte vad han skriver?" Jag drog förstås omedelbart ut till domprosten Hermanssons försvar och sa skarpt: "Han är inte korkad. Han bara framstår så." Vi måste tala väl inte bara om Kyrkans Tidning utan också om vår kyrkliga överhet. Den sitter inte på sina ansvarsfulla positioner hipp som happ utan därför att överheten är kompetent och klarsynt. Det behöver inte betyda att den alltid framstår så - skenet kan bedra.
Så vad då? Domprosten Hermansson tror sig förstå att Svenska kyrkan helt enkelt är ett privat hatobjekt för Jenny Nordberg. Det kunde man läsa i blogginlägget den 28 februari. Man kunde också förstå att domprosten läst lite slarvigt, och upprepat den slarviga läsningen, när han uppfattar att det är absurt att Svenska kyrkan har 6.5 miljoner medlemmar. Jenny Nordberg skrev att "från den här sidan av jorden framstår det som alltmer absurt..." - och detta är ett fullständigt korrekt konstaterande.
Nu ville domprosten lyfta fram att det finns fler bilder än kolumnistens bild av verkligheten, får vi veta. Fast egentligen borde han som 55-årig manlig präst lägga sig platt, meddelar han. Varför det? Han undrar också om det är värt att bemöta sådant som uppenbart är oriktigt in en artikel - och det kunde man kanske ändå tycka att det skulle vara för en domprost eller ärkebiskop - men domprosten vet att "den mediala dramaturgin gör att det egentligen inte är möjligt". Då hade det väl varit lika bra att gå förbi Jenny Nordberg med tystnad - men så blev ju inte fallet. Fallet blev att domprosten deklarerade att drivkraften bakom red Nordbergs krönika helt enkelt var hat. Så återställdes ordningen.
Domprosten undrade i går varför reaktionerna på hans blogginlägg blir så hårda i tonen. Det var då den enkle komministern ringde och ställde frågan om domprosten var korkad. Domprostens ambition var, meddelar han i ett blogginlägg den 3 mars, att utifrån sitt perspektiv modifiera det som står i den
stora morgontiden. Modifikationen består i analysen att red Nordberg drivs av hat, Svenska kyrkan är helt enkelt ett hatobjekt och det var det också i höstas, när hon uppsökte Svenska kyrkan i New York men avvisades.
Den som är minnesgod kanske kommer att tänka på sedermera kyrkoherden Bengt Samuelsson. Han skulle hämta barn på dagis men gick fel och hamnade vid en lucka med en argsint dam, som i vresig ton undrade vad han ville. Han förklarade att han gått fel men undrade nu var han var. Svaret var att detta var pastorsexpeditionen. Av erfarenheten blev en liten religiossociologisk undersökning kring bemötandet i Svenska kyrkan. Vi talar nu 70-tal, om ni undrar. Och Stockholms stift.
Den enkle komministern fick svar på sin fråga och jag hoppas han blev nöjd. Han ställde inte den filosofiska fråga jag kunde fått större problem med: "Föregår inte essensen existensen?" Vilken är alltså essensen om man framstår som någit i sin existens?
Jenny Nordberg skriver ny kolumn i SvD idag. På något sätt blir Karen Armstrong hennes auktoritet. Så går det när en kyrka inte har vett att öppna för den som söker. Ny eller gammal fnoskighet är alltid ett alternativ till Uppenbarelsen. Dessvärre. Svenska kyrkan genom åtbörder och tal tycks kratta manegen för nyfnoskigheten i vår tid. " (Åtbörder och tal" var den samlingsformel vi som unga furirer lärde oss, när det handlade om rätten att visitera påverkade persones väskor...)
Jenny Nordberg är värd ett helt annat bemötande än det vår kyrkliga överhet visat, det är min övertygelse. Men kan det vara så att vår kyrkliga överhet inte förmår möta henne anständigt? Det är vad jag förmodar - och jag har en del erfarenhet i ämnet, tror jag. Och nyckelordet är "inte förmår".
Så vad då? Domprosten Hermansson tror sig förstå att Svenska kyrkan helt enkelt är ett privat hatobjekt för Jenny Nordberg. Det kunde man läsa i blogginlägget den 28 februari. Man kunde också förstå att domprosten läst lite slarvigt, och upprepat den slarviga läsningen, när han uppfattar att det är absurt att Svenska kyrkan har 6.5 miljoner medlemmar. Jenny Nordberg skrev att "från den här sidan av jorden framstår det som alltmer absurt..." - och detta är ett fullständigt korrekt konstaterande.
Nu ville domprosten lyfta fram att det finns fler bilder än kolumnistens bild av verkligheten, får vi veta. Fast egentligen borde han som 55-årig manlig präst lägga sig platt, meddelar han. Varför det? Han undrar också om det är värt att bemöta sådant som uppenbart är oriktigt in en artikel - och det kunde man kanske ändå tycka att det skulle vara för en domprost eller ärkebiskop - men domprosten vet att "den mediala dramaturgin gör att det egentligen inte är möjligt". Då hade det väl varit lika bra att gå förbi Jenny Nordberg med tystnad - men så blev ju inte fallet. Fallet blev att domprosten deklarerade att drivkraften bakom red Nordbergs krönika helt enkelt var hat. Så återställdes ordningen.
Domprosten undrade i går varför reaktionerna på hans blogginlägg blir så hårda i tonen. Det var då den enkle komministern ringde och ställde frågan om domprosten var korkad. Domprostens ambition var, meddelar han i ett blogginlägg den 3 mars, att utifrån sitt perspektiv modifiera det som står i den
stora morgontiden. Modifikationen består i analysen att red Nordberg drivs av hat, Svenska kyrkan är helt enkelt ett hatobjekt och det var det också i höstas, när hon uppsökte Svenska kyrkan i New York men avvisades.
Den som är minnesgod kanske kommer att tänka på sedermera kyrkoherden Bengt Samuelsson. Han skulle hämta barn på dagis men gick fel och hamnade vid en lucka med en argsint dam, som i vresig ton undrade vad han ville. Han förklarade att han gått fel men undrade nu var han var. Svaret var att detta var pastorsexpeditionen. Av erfarenheten blev en liten religiossociologisk undersökning kring bemötandet i Svenska kyrkan. Vi talar nu 70-tal, om ni undrar. Och Stockholms stift.
Den enkle komministern fick svar på sin fråga och jag hoppas han blev nöjd. Han ställde inte den filosofiska fråga jag kunde fått större problem med: "Föregår inte essensen existensen?" Vilken är alltså essensen om man framstår som någit i sin existens?
Jenny Nordberg skriver ny kolumn i SvD idag. På något sätt blir Karen Armstrong hennes auktoritet. Så går det när en kyrka inte har vett att öppna för den som söker. Ny eller gammal fnoskighet är alltid ett alternativ till Uppenbarelsen. Dessvärre. Svenska kyrkan genom åtbörder och tal tycks kratta manegen för nyfnoskigheten i vår tid. " (Åtbörder och tal" var den samlingsformel vi som unga furirer lärde oss, när det handlade om rätten att visitera påverkade persones väskor...)
Jenny Nordberg är värd ett helt annat bemötande än det vår kyrkliga överhet visat, det är min övertygelse. Men kan det vara så att vår kyrkliga överhet inte förmår möta henne anständigt? Det är vad jag förmodar - och jag har en del erfarenhet i ämnet, tror jag. Och nyckelordet är "inte förmår".
söndag 3 mars 2013
Dumma, dumma Jenny Nordberg!
Johanna Andersson skrev utmärkt på Kristen Opinion - och det var där jag upptäckte hur de kyrkliga översåtarna avfärdat Jenny Nordberg. Jag läste artikeln Gud har bara lite personalproblem i SvD den 24 februari och blev inte särskilt förvånad. Häpenheten över Svenska kyrkan är från nordamerikansk horisont inte ny. Min viktigaste vän i USA skickade en vecka innan artiklen Church of Sweden's Nonbelievers. Där beskriver författaren Gary G. Yerkey ett besök i Stockholm där han vid en middag frågar de tolv gästerna hur många som tillhör Svenska kyrkan. Det gör alla utom två. Då frågar han hur många som tror att Jesus är Guds son. Det gör ingen. Vill ni leta efter artikeln så försök med http://www.livingchurch.org
Visst har författaren fel i ett antal detaljer men det är själva förvåningen som är det intressanta. I ett sekulariserat samhälle tillhör ändå många Svenska kyrkan, men de tror inte på den kristna trons själva grundläggande. Från amerikansk horisont tycks en sådan kyrka ha djupgående problem. Det är själva häpnaden redovisad. Jag kan inte se annat än at Jenny Nordberg i sin kolumn redovisar samma amerikanska häpenhet när hon pekar på en kyrka hon ser bara existera likit en svensk myndighet. Det har aldrig fungerat i USA.
Ärkebiskopen problem var att artikeln "innehöll så ovanligt många sakfel" och han visste inte hur man gör då. Försvar blir lätt löjligt defensivt - och just det löjliga brukar ärkebiskopar ha svårt för, har jag förstått. Men vad då?
Nu var detta inte en lyckad kommentar för Jenny Nordberg gick in på ärkebiskopens blogg och kommenterade. Dumma, dumma Jenny Nordberg! Fast å andra sidan satte hon fingret på den ömma punkten: "När och om ni skulle vara intresserade av att på allvar diskutera varför från början tvångsanslutna medlemmar väljer att gå ut i allt ökad utsträckning och vad ni gör för att motverka utvecklingen, så är ni välkomna att höra av er." Det var nog dumt gjort av henne, illvilligt och elakt. Ärkebiskopens Ewa Almqvist gav sig in i bloggkommentarsfältet också med beskedet att vi alla är Svenska kyrkan ioch diskuterar på twitter - är det 140 tecken? Johanna Andersson belyste eländet och det gjorde fler kommentatorer på ärkebiskopens blogg.
Hur dum Jenny Nordgren verkligen är, måste man dock gå till domprosten Hermanssons blogg för att fatta. Domprosten vet att berätta att Svenska kyrkan helt enkelt är ett privat hatobjekt hos Jenny Nordgren. Var det inte det vi visste. Jenny Nordgren är dum - usch och fy - och hon är dum mot oss.
Men hallå! Gjorde inte domprosten Mats Hermansson, denne fine man, trots allt saken lite lätt för sig? Avfärda kritik med kritik mot person? Nej, ingen skugga ska falla över domprosten Hermansson bara för att han gör som man lärt sig i Svenska kyrkan. Jenny Nordgren avfärdas på precis samma sätt som alla andra kritiker avfärdas. Kritikerna har fel i sak på ett sådant sätt att saken inte kan tas upp, de är dåligt pålästa (men får aldrig referens till vad de skulle ha läst) och kritiken är svepande (favorituttryck). Självfallet är det så att domprosten "finner det inte möjligt eller nödevändigt att bemöta allt i detalj" - och skälet är uppenbarligen det uppenbara: Jenny Nordgren är dum.
Domprosten gör ett nummer av att han inte hört talas om att det tas upp kollekt till den egna verksamheten i Svenska kyrkan. I vanlig fall brukar man inte köpa argument som bygger på okunnighet - men i Växjö stift gick senaste stiftskollekten till stiftsgården Tallnäs. Bara som ett exempel, Helge! Ingen skugga över domprosten. Han skriver så sant: "Min horisont är naturligtvis begränsad."
Vad händer då om kritiker skriver lärda avhandlingar om problem och kyrkligabesvärliga sammanhang som de får akademiska titlar och erkännande för? Ingenting. Sådana avhandlingar finns men finns ändå inte. Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå - eller helt begripligt.
Själv förundrades jag över att ingen kommenterat Jenny Nordbergs uppgift att 460 är anställda enbart vid kyrkokansliet - för den siffran tror jag Jenny fått fel. I den siffrran ingår alla som är utlandsanställda. I Kyrkans Hus finns strax över 300 personer. Eller kanske något färre nu? Jag kan fråga på tisdag när Kyrkostyrelsen sammanträffar. Och då får vi nog än en gång höra hur dum Jenny Nordberg är.
Till Jenny säger jag bara: Välkommen i klubben och var glad för den behandling du får utstå. Den ska trots allt ses som ett erkännande. Och möjligtvis skrevs artikeln lite i underkant när det heter att Gud bara har lite personalproblem.
Visst har författaren fel i ett antal detaljer men det är själva förvåningen som är det intressanta. I ett sekulariserat samhälle tillhör ändå många Svenska kyrkan, men de tror inte på den kristna trons själva grundläggande. Från amerikansk horisont tycks en sådan kyrka ha djupgående problem. Det är själva häpnaden redovisad. Jag kan inte se annat än at Jenny Nordberg i sin kolumn redovisar samma amerikanska häpenhet när hon pekar på en kyrka hon ser bara existera likit en svensk myndighet. Det har aldrig fungerat i USA.
Ärkebiskopen problem var att artikeln "innehöll så ovanligt många sakfel" och han visste inte hur man gör då. Försvar blir lätt löjligt defensivt - och just det löjliga brukar ärkebiskopar ha svårt för, har jag förstått. Men vad då?
Nu var detta inte en lyckad kommentar för Jenny Nordberg gick in på ärkebiskopens blogg och kommenterade. Dumma, dumma Jenny Nordberg! Fast å andra sidan satte hon fingret på den ömma punkten: "När och om ni skulle vara intresserade av att på allvar diskutera varför från början tvångsanslutna medlemmar väljer att gå ut i allt ökad utsträckning och vad ni gör för att motverka utvecklingen, så är ni välkomna att höra av er." Det var nog dumt gjort av henne, illvilligt och elakt. Ärkebiskopens Ewa Almqvist gav sig in i bloggkommentarsfältet också med beskedet att vi alla är Svenska kyrkan ioch diskuterar på twitter - är det 140 tecken? Johanna Andersson belyste eländet och det gjorde fler kommentatorer på ärkebiskopens blogg.
Hur dum Jenny Nordgren verkligen är, måste man dock gå till domprosten Hermanssons blogg för att fatta. Domprosten vet att berätta att Svenska kyrkan helt enkelt är ett privat hatobjekt hos Jenny Nordgren. Var det inte det vi visste. Jenny Nordgren är dum - usch och fy - och hon är dum mot oss.
Men hallå! Gjorde inte domprosten Mats Hermansson, denne fine man, trots allt saken lite lätt för sig? Avfärda kritik med kritik mot person? Nej, ingen skugga ska falla över domprosten Hermansson bara för att han gör som man lärt sig i Svenska kyrkan. Jenny Nordgren avfärdas på precis samma sätt som alla andra kritiker avfärdas. Kritikerna har fel i sak på ett sådant sätt att saken inte kan tas upp, de är dåligt pålästa (men får aldrig referens till vad de skulle ha läst) och kritiken är svepande (favorituttryck). Självfallet är det så att domprosten "finner det inte möjligt eller nödevändigt att bemöta allt i detalj" - och skälet är uppenbarligen det uppenbara: Jenny Nordgren är dum.
Domprosten gör ett nummer av att han inte hört talas om att det tas upp kollekt till den egna verksamheten i Svenska kyrkan. I vanlig fall brukar man inte köpa argument som bygger på okunnighet - men i Växjö stift gick senaste stiftskollekten till stiftsgården Tallnäs. Bara som ett exempel, Helge! Ingen skugga över domprosten. Han skriver så sant: "Min horisont är naturligtvis begränsad."
Vad händer då om kritiker skriver lärda avhandlingar om problem och kyrkligabesvärliga sammanhang som de får akademiska titlar och erkännande för? Ingenting. Sådana avhandlingar finns men finns ändå inte. Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå - eller helt begripligt.
Själv förundrades jag över att ingen kommenterat Jenny Nordbergs uppgift att 460 är anställda enbart vid kyrkokansliet - för den siffran tror jag Jenny fått fel. I den siffrran ingår alla som är utlandsanställda. I Kyrkans Hus finns strax över 300 personer. Eller kanske något färre nu? Jag kan fråga på tisdag när Kyrkostyrelsen sammanträffar. Och då får vi nog än en gång höra hur dum Jenny Nordberg är.
Till Jenny säger jag bara: Välkommen i klubben och var glad för den behandling du får utstå. Den ska trots allt ses som ett erkännande. Och möjligtvis skrevs artikeln lite i underkant när det heter att Gud bara har lite personalproblem.
lördag 2 mars 2013
Dum i huvet
Jag har glömt berätta om Askonsdagens sista poäng. Jag var, som någon kanske minns - jag i alla fall, i katedralen och det skulle firas askonsdagsmässa med stationer för aska och ljuständning. Efter slutad gudstjänst skulle alla gå hem och på vägen ut gavs möjlighet att ta med sig en skärva från söderslagna blomkrukor. Det gjorde jag och la tingesten i jackfickan. Efter några dagar hittade jag skärvan och la den på hallbordet, vilket utlöste frågan "Varför har du en skärva från en blomkruka på bordet?" Jag förklarade sammanhanget men insåg att jag blev det verkliga svaret skyldig. Vad skulle jag med skärvan till, egentligen?
Har skärvan något budskap? Att trasighetens villkor gäller i världen och att allt är lagt under tomhetens välde? Fick jag krukskärvan för att påminnas om att jag är stoft, det som inte sas mig vid korstecknandet? Eller fick jag skärvan därför att det nog var en fin symbol som jag kunde fundera vidare över? Ska skärvan påminna mig om att den en gång var en del av en fin blomkruka och nu har andra också skärvor från krukan och tillsammans kan vi få krukan hel igen? Givet att vi har Karlssons klister, liksom.
Symbolspråket är grundläggande viktigt för de kristna som liksom ser den Osynlige och säger det osägbara, så mycket fattar jag. Men måste inte symbolen då ha ett ärende och vara lite mer än en pryl fri att tolka, dvs meningsbärare i den mån jag ger den en mening? Kan en symbol, som så mycket annat, bli yta i stället för innehåll när den egentligen skulle vara ytan som öppnar innehållet?
Symboler är allvarliga. I går hängde jag framför SVT:s Hela Sveriges fredag, ett blågult program där den omvända rasismen frodades. Det var bokstavligen blågult - med vikingahjälmar av plast och hälften av publiken bakom respektive lag av tävlande. Men hur ska man sedan markera att de tävlande inte bara var blonda och blåögda utan att lagen satts samman så att det mångkulturella Sverige skulle gestaltas - lagen och lagens bakomstående supporterskara? Satt redaktionen för programmet och sa att vi måste ha med andra än vita och skrev på en lista: En neger i varje lag och åtta negrer eller araber i respektive supporterskara? Hur sa man till varandra och hur sa man när man skulle rekrytera? "Hej, vi behöver en neger till vårt program, kan du komma?"
Programidén hade inte kunnat genomföras om man kört med traditionell svenskhet. Det hade bara sverigedemokrater kunnat uppskatta. Sverige är mer sammansatt än vad det var på 1950-talet och det måste symboliskt gestaltas. Det är inte detta jag undrar över. Jag vill bara veta hur man sa när programmet planerades och när man ringde efter folk.
Fattar ni att rasismen blir tydlig också när den är omvänd rasism? Inte minst då, faktiskt.
Har skärvan något budskap? Att trasighetens villkor gäller i världen och att allt är lagt under tomhetens välde? Fick jag krukskärvan för att påminnas om att jag är stoft, det som inte sas mig vid korstecknandet? Eller fick jag skärvan därför att det nog var en fin symbol som jag kunde fundera vidare över? Ska skärvan påminna mig om att den en gång var en del av en fin blomkruka och nu har andra också skärvor från krukan och tillsammans kan vi få krukan hel igen? Givet att vi har Karlssons klister, liksom.
Symbolspråket är grundläggande viktigt för de kristna som liksom ser den Osynlige och säger det osägbara, så mycket fattar jag. Men måste inte symbolen då ha ett ärende och vara lite mer än en pryl fri att tolka, dvs meningsbärare i den mån jag ger den en mening? Kan en symbol, som så mycket annat, bli yta i stället för innehåll när den egentligen skulle vara ytan som öppnar innehållet?
Symboler är allvarliga. I går hängde jag framför SVT:s Hela Sveriges fredag, ett blågult program där den omvända rasismen frodades. Det var bokstavligen blågult - med vikingahjälmar av plast och hälften av publiken bakom respektive lag av tävlande. Men hur ska man sedan markera att de tävlande inte bara var blonda och blåögda utan att lagen satts samman så att det mångkulturella Sverige skulle gestaltas - lagen och lagens bakomstående supporterskara? Satt redaktionen för programmet och sa att vi måste ha med andra än vita och skrev på en lista: En neger i varje lag och åtta negrer eller araber i respektive supporterskara? Hur sa man till varandra och hur sa man när man skulle rekrytera? "Hej, vi behöver en neger till vårt program, kan du komma?"
Programidén hade inte kunnat genomföras om man kört med traditionell svenskhet. Det hade bara sverigedemokrater kunnat uppskatta. Sverige är mer sammansatt än vad det var på 1950-talet och det måste symboliskt gestaltas. Det är inte detta jag undrar över. Jag vill bara veta hur man sa när programmet planerades och när man ringde efter folk.
Fattar ni att rasismen blir tydlig också när den är omvänd rasism? Inte minst då, faktiskt.
fredag 1 mars 2013
Undervisning och mission
Kyrkostyrelsen ska genomföra en satsning på undervisning och mission och vad det konkret betyder diskuteras av biskopar, kanslichefer och stiftsstyrelser. Vad ska satsningen heta? Dela liv - dela tro eller Tro som ger liv?
Trons många språk är en infallsvinkel. Bibelberättelser, musik, kyrkorum, förkunnelse, diakoni, konst och "erfarenheter hur tro uttrycks på våra nationella minoritetsspråk" kan det handla om. Men den begåvade frågan ställs: "Hur kan vi tala om tro när kyrkans ord och de kristna berättelserna inte är kända?" Jag hör inte till de misslynta, som ni vet, men undgår inte helt tanken att det kanske är här man ska börja om det ska handla om undervisning och mission?
Trons många bärare är nästa vinkling. Tron bärs förstås av människor, det har jag fattat. Vilka? "Trons bärare är bland annat förtroendevalda, anställda och volontärer." Har faller blodsockernivån, känner jag. Vart tog de vanliga kyrkokristna vägen, den storhet som burit tron sekler igenom? Här beskrivs i stället ett slags producenter och till producentkategorin räknas också "volontärer" in. Det beror antagligen på att ekonomin sviktar eller på att arbetstiden för de anställda inte riktigt räcker till. Sammanträden, möten och fortbildning tar ju tid. Hur - och frågan ställs konkret - kan personalen på öppna förskolan få fördjupning för att bättre svara på frågor om dopets betydelse? Är inte ett konkret svar att personalen genom söndagligt gudstjänstfirande får sig denna kompetens till livs genom att styrkas att själva leva så, att dopets betydelse kommer till personligt uttryck?
Kytrkliga handlingar är något kärt: Samtalen vid de kyrkliga handlingarna väcker frågor om liv och död, glädje och sorg, kärlek och ansvar. "Existentiella frågor i människors liv kopplas samman med evangeliet om Jesus Kristus, människors livsberättelser med evangeliernas berättelser." Så kan det vara - men är inte det allt överskuggande intrycket att samtalen väldigt mycket handlar om praktikaliteter och att det där med Jesus inte står högt på prioritetslistan. Visst, frågan hur man undervisar om tron måste man kanske arbeta med - men den tycks mer komplicerad. Vad gör prästen i en situation där "folk" gärna vill ha religion men inte kristendom?
Församlingsinstruktionen som redskap för undervisning och lärande är sista rubrik - och det kunde man veta att varje allvarlig fråga ska kokas ner till någonting som ska in i denna förbannade församlingsinstruktion, ett dokument att slita med och som sedan ställs på hyllan, helt i enlighet med dr Alvessons verk Tomhetens triumf.
Vore det inte enklare att hitta de verkliga visionärerna än att dra ihop 70-80 personer att försöka få en kombination av fromma förhoppningar, vanligt sammanträdestjafs, egenintressen av skilda slag och tidigare upprapade "sanningar" (sånt som ska sägas i sammanhanget, alltså) att bli något som på avstånd skulle kunna se ut som en vision? Skulle ansamlingen av folk hellre kraftfullt be om Andens ledning - och sedan sätta sig ner och vänta på den? Eller skulle man annars enkelt aktivistiskt börja fundera över Nya testamentets beskrivning av en missionerande kyrka? Eller läsa missionsvetenskap?
Trons många språk är en infallsvinkel. Bibelberättelser, musik, kyrkorum, förkunnelse, diakoni, konst och "erfarenheter hur tro uttrycks på våra nationella minoritetsspråk" kan det handla om. Men den begåvade frågan ställs: "Hur kan vi tala om tro när kyrkans ord och de kristna berättelserna inte är kända?" Jag hör inte till de misslynta, som ni vet, men undgår inte helt tanken att det kanske är här man ska börja om det ska handla om undervisning och mission?
Trons många bärare är nästa vinkling. Tron bärs förstås av människor, det har jag fattat. Vilka? "Trons bärare är bland annat förtroendevalda, anställda och volontärer." Har faller blodsockernivån, känner jag. Vart tog de vanliga kyrkokristna vägen, den storhet som burit tron sekler igenom? Här beskrivs i stället ett slags producenter och till producentkategorin räknas också "volontärer" in. Det beror antagligen på att ekonomin sviktar eller på att arbetstiden för de anställda inte riktigt räcker till. Sammanträden, möten och fortbildning tar ju tid. Hur - och frågan ställs konkret - kan personalen på öppna förskolan få fördjupning för att bättre svara på frågor om dopets betydelse? Är inte ett konkret svar att personalen genom söndagligt gudstjänstfirande får sig denna kompetens till livs genom att styrkas att själva leva så, att dopets betydelse kommer till personligt uttryck?
Kytrkliga handlingar är något kärt: Samtalen vid de kyrkliga handlingarna väcker frågor om liv och död, glädje och sorg, kärlek och ansvar. "Existentiella frågor i människors liv kopplas samman med evangeliet om Jesus Kristus, människors livsberättelser med evangeliernas berättelser." Så kan det vara - men är inte det allt överskuggande intrycket att samtalen väldigt mycket handlar om praktikaliteter och att det där med Jesus inte står högt på prioritetslistan. Visst, frågan hur man undervisar om tron måste man kanske arbeta med - men den tycks mer komplicerad. Vad gör prästen i en situation där "folk" gärna vill ha religion men inte kristendom?
Församlingsinstruktionen som redskap för undervisning och lärande är sista rubrik - och det kunde man veta att varje allvarlig fråga ska kokas ner till någonting som ska in i denna förbannade församlingsinstruktion, ett dokument att slita med och som sedan ställs på hyllan, helt i enlighet med dr Alvessons verk Tomhetens triumf.
Vore det inte enklare att hitta de verkliga visionärerna än att dra ihop 70-80 personer att försöka få en kombination av fromma förhoppningar, vanligt sammanträdestjafs, egenintressen av skilda slag och tidigare upprapade "sanningar" (sånt som ska sägas i sammanhanget, alltså) att bli något som på avstånd skulle kunna se ut som en vision? Skulle ansamlingen av folk hellre kraftfullt be om Andens ledning - och sedan sätta sig ner och vänta på den? Eller skulle man annars enkelt aktivistiskt börja fundera över Nya testamentets beskrivning av en missionerande kyrka? Eller läsa missionsvetenskap?
torsdag 28 februari 2013
Gårdagen
Det var stiftsfullmäktiges seminarium på S:t Sigfrids folkhögskola, Kronoberg. Bra samtal - och kansliets personal slet i 1½ timme för att få ordning på minnesanteckningar från samtalen så vi slapp de där enerverande redovisningarna vad man sagt i grupp 1 till 6 utan kunde både få en kort sammanfattning med möjlighet till egna frågor och löfte att därefter få hela dokumentationen. Min vän Gullan P satte ingret på en öm punkt när vi talade om våra stiftsinstitutioner. Vi har så mycket pengar att en kyrkoherde hellre åker med arbetslaget på spa i Varberg än till stiftsgården Tallnäs. Men vad har vi att resa till när ekonomin inte tillåter spa-åkandet längre? Nästa fråga är förstås självklar, men begåvad likväl: Om stiftsgården inte används av oss men vi funderar över vilka andra som skulle vilja vara där (och betala för sig), varför ska vi då ha den kvar?
Jag tog med mig en uppsättning framtidsfrågor med mig hem att fundera över. Kan man fundera över ett tjuogoårsperspektiv framåt? Vad som hände för 20 år sedan, 1993, minns jag kanske. Jan Arvid Hellström var biskop i Växjö stift, t ex. Kan jag på något sätt pejla in 2033 - året då vi skulle kunan fira att Jesus uppstod för 2000 år sedan? Ja må han leva! Men var är jag år 2033, tro?
Jag tog med mig en anann fundering. Läser folk - och läser folk och fattar? Roll-ups heter det och roll-ups hade placerats framme i sal 11. Där presenterades i snygg grafisk form en satsning som ska komma, Himlakropp. Min vana trogen läste jag texterna.
"Närheten. Jag vill göra gott mot andra, det ger mitt liv värde."
Är inte värdet totalt oberoende av mina goda gärningar? Har inte den som mördat på norra Öland samma värde som jag? Vilket bibelord stöder roll-up-ens slogan? Inget, om jag fattar rätt. Jag skulle kunna tänka mig att Baden-Powell gillat parollen för pojkscoutverksamheten. Luther hade protesterat. Men nu?
"Skiollnaden. Det vi gör berättar vad vi är."
Så är deet väl inte? Jag gör gott och då berättas att jag är god- ? Tror ni verkligen det? Jag syndar och berättar därmed att jag är en syndare - det kan jag tänka mig - men det är inte alls en rimlig kristen beskrivning för jag är på en gång syndare och rättfärdig, fast det jag gör när jag gör fel inte berättar den sanningen.
Har det goda kristna folket i Växjö stift förlorat sin känsla för vad som är usel lagiskhet och därmed sin insikt om vad evangeliet berättar? Har vi skapat kulturer för snällism som betyder att den kritiska reflektionen betraktas som utslag av grälsjuka? Och finns det en omedvetenhet som gör att de behjärtansvärda frågorna om miljö och utanförskap och fattigdom, vad det nu kan vara, betyder att den som vill kan använda Svenska kyrkan som arena för sin egen agenda och inte bara få lön för sin möda utan också pengar för att genomföra sin agenda?
Varje kyrka har ett budskap. Sitt eget eller någon annans.
Var det inte roligt på stiftsfullmäktigeseminariet, då? Jodå. Som vid värderingsövningen när frågan ställdes vilka som har makt och de som tänkte att de hade makt skulle resa sig. Stiftsstyrelsens förste vice ordförande satt. Det tyckte jag var ritkigt roligt. Gnoti seauton - eller inte?
Jag tog med mig en uppsättning framtidsfrågor med mig hem att fundera över. Kan man fundera över ett tjuogoårsperspektiv framåt? Vad som hände för 20 år sedan, 1993, minns jag kanske. Jan Arvid Hellström var biskop i Växjö stift, t ex. Kan jag på något sätt pejla in 2033 - året då vi skulle kunan fira att Jesus uppstod för 2000 år sedan? Ja må han leva! Men var är jag år 2033, tro?
Jag tog med mig en anann fundering. Läser folk - och läser folk och fattar? Roll-ups heter det och roll-ups hade placerats framme i sal 11. Där presenterades i snygg grafisk form en satsning som ska komma, Himlakropp. Min vana trogen läste jag texterna.
"Närheten. Jag vill göra gott mot andra, det ger mitt liv värde."
Är inte värdet totalt oberoende av mina goda gärningar? Har inte den som mördat på norra Öland samma värde som jag? Vilket bibelord stöder roll-up-ens slogan? Inget, om jag fattar rätt. Jag skulle kunna tänka mig att Baden-Powell gillat parollen för pojkscoutverksamheten. Luther hade protesterat. Men nu?
"Skiollnaden. Det vi gör berättar vad vi är."
Så är deet väl inte? Jag gör gott och då berättas att jag är god- ? Tror ni verkligen det? Jag syndar och berättar därmed att jag är en syndare - det kan jag tänka mig - men det är inte alls en rimlig kristen beskrivning för jag är på en gång syndare och rättfärdig, fast det jag gör när jag gör fel inte berättar den sanningen.
Har det goda kristna folket i Växjö stift förlorat sin känsla för vad som är usel lagiskhet och därmed sin insikt om vad evangeliet berättar? Har vi skapat kulturer för snällism som betyder att den kritiska reflektionen betraktas som utslag av grälsjuka? Och finns det en omedvetenhet som gör att de behjärtansvärda frågorna om miljö och utanförskap och fattigdom, vad det nu kan vara, betyder att den som vill kan använda Svenska kyrkan som arena för sin egen agenda och inte bara få lön för sin möda utan också pengar för att genomföra sin agenda?
Varje kyrka har ett budskap. Sitt eget eller någon annans.
Var det inte roligt på stiftsfullmäktigeseminariet, då? Jodå. Som vid värderingsövningen när frågan ställdes vilka som har makt och de som tänkte att de hade makt skulle resa sig. Stiftsstyrelsens förste vice ordförande satt. Det tyckte jag var ritkigt roligt. Gnoti seauton - eller inte?
onsdag 27 februari 2013
Interiörer
I dag blir det en kort blogg för det ska vara stiftsfullmäktigeseminarium på Kronoberg, strax utanför Växjö. Men jag kan inte låta bli att reflektera över interiörerna. Intranätet i Malmö skickar alltså, tack för den bloggkommentaren Jörgen, ut artiklar från Dagens Seglora. Varför? Apparaten kyrkan används för apparaten - vad då? Någon sitter vid ett skrivbord och bestäm att ideologiskt färgat material ska ut på arbetsplatsen och läsas av medarbetarna på tjänstetid. Vem?
Det andra jag undrar över handlar om vem som åstadkom vad. Jag går inte fri från tanken att Mattias Irving grävde i frågan och fick igång Skånska Dagbladet och kan sedan vända till ett referat i Dagens Seglora. Jag begriper annars inte varför det i Stockholm av alla platser spekulerades om Helena Edlund nämndplats i Malmö. Om detta får vi naturligtvis aldrig klarhet. Men saker händer bara inte. Och samkörningsmetoden vet jag ju att Dagens Seglora tidigare praktiserat - planterat ett tips, fått en artikel i Expo och sedan indignerat kunnat citera Expo. Vinklingen överordnad sanningsfrågan, kan man säga, därtill.
Nu till stiftsfullmäktigeseminarium!
Det andra jag undrar över handlar om vem som åstadkom vad. Jag går inte fri från tanken att Mattias Irving grävde i frågan och fick igång Skånska Dagbladet och kan sedan vända till ett referat i Dagens Seglora. Jag begriper annars inte varför det i Stockholm av alla platser spekulerades om Helena Edlund nämndplats i Malmö. Om detta får vi naturligtvis aldrig klarhet. Men saker händer bara inte. Och samkörningsmetoden vet jag ju att Dagens Seglora tidigare praktiserat - planterat ett tips, fått en artikel i Expo och sedan indignerat kunnat citera Expo. Vinklingen överordnad sanningsfrågan, kan man säga, därtill.
Nu till stiftsfullmäktigeseminarium!
tisdag 26 februari 2013
Avslöja avslöjandets teknik
Jag läste Helena Edlunds blogg, som ni får leta upp själva. Det är avslöjande läsning. Nu pådyvlas hon att hon lämnat Sverigedemokraterna, som hon själv upprepade gånmger sagt att hon inte tillhör. Det sker genom en artikel i Skånska Dagbladet som Dagens nätupplaga hakade på - men den artikeln tog Dagen bort. Herlena Edlund säger att allt är falsifikat - men Dagens Seglora fortsätter kampanjen. Visserligen har den utpekade förnekat - men vad hjälper det?
Nu undrar jag i all stillsamhet om detta är ännu ett prov på Dagens Segloras teknik att samköra med en partner, Expo eller Skånska Dagbladet lika - för att få fram ett avslöjande som sedan kan citeras ochy därmed få en annan dignitet än om Mattias Irving själv stått för fabrikationen. Ett tips ges eller en nyhet planteras, det är tekniken - och alas!
Vi har kommit i ett läge där Dagens Seglora nog måste försvara sig. Det försvaret blir sannolikt ett försvar för viktiga grundvärden - eller? Fast det kanske är kristlighet i överkant att tänka så - om man själv är utmålad som den som ger det människofientliga röst. Men ska vi verkligen ha det så här av en institution som framträder inte bara med rättfärdighetens manér utan ockiså på en solid grund av kyrkliga subsidier?
Jag ska inte citera Lilla Katekesens ord om att illa berykta sin nästa - det som skett med Helena Edlund. Inte därför att det vore ur vägen utan därför att det vore oförskämt mot denna bloggsidas läsare att peka på det för alla helt uppenbara.
Nu undrar jag i all stillsamhet om detta är ännu ett prov på Dagens Segloras teknik att samköra med en partner, Expo eller Skånska Dagbladet lika - för att få fram ett avslöjande som sedan kan citeras ochy därmed få en annan dignitet än om Mattias Irving själv stått för fabrikationen. Ett tips ges eller en nyhet planteras, det är tekniken - och alas!
Vi har kommit i ett läge där Dagens Seglora nog måste försvara sig. Det försvaret blir sannolikt ett försvar för viktiga grundvärden - eller? Fast det kanske är kristlighet i överkant att tänka så - om man själv är utmålad som den som ger det människofientliga röst. Men ska vi verkligen ha det så här av en institution som framträder inte bara med rättfärdighetens manér utan ockiså på en solid grund av kyrkliga subsidier?
Jag ska inte citera Lilla Katekesens ord om att illa berykta sin nästa - det som skett med Helena Edlund. Inte därför att det vore ur vägen utan därför att det vore oförskämt mot denna bloggsidas läsare att peka på det för alla helt uppenbara.
Postulera mera!
Jag blev så förtjust i uttalandet i Lutherklubben - Kyrkans Tidnings senaste nummer, Kyrkans Tidning, ni vet, vår viktigaste ... Jag tar citatet en gång till: "Vi kan postulera att det finns en mening och ett mål. Det är ett av de stora bidragen som teologin kan ge till naturvetenskapen. Vi fyller en viktig funktion som utmanare genom att säga: det finns en mening, det finns ett mål."
Postulera betyder enligt Nationalencyklopedin "förutsätta som sann eller existerande (utan bindande bevis e.d." Jesus som postulat? "Jag är vägen, postulatet och livet." - ?
Det ätr en kyrkoherde som uttalar sig. Det kunde lika gärna ha varit en biskop. De är lika desperata at markera sin egen relevans. Jag ska alltså gå till en professor i mikrobiologi och presentera mig som postulatsföreträdare? Då ska hon bli glad och säga att detta var ett välkommet tillskott till hennes forskning. Men vad har då de läkare och tandläkare som jag mött i gudstjänstfirande församlingar egentligen ägnat sig åt? Har de inte helt enkelt varit kyrkokristna, vetat det teologen tror sig veta ensam och därmed fullgjort sin kristna kalllse?
Är verkligen postulat om mening och mål det enda en teolog har att komma med? Jag läser på nytt om Albertus Magnus. Det är 1200-tal och den Albert som vet allt om allt som är värt att veta något om vandrar t ex mellan Köln och Paris. Där hans dominikanerbroder Thomas av Aquino går försänkt i sina tankar om system, vandrar Albert ivrigt besådande allt - för i allt finns Guds mysterium. Det finns inga egentliga gränser så att teologi skulle ägna sig åt något mindre verkligt än naturvetenskapen. Allt är Guds. Och, antar jag, den som vet att Gud har ett system för teologin (systematisk teologi betyder ju att det finns ett system att utforska, kan man anta), menar att Gud förstår har ett system för hela skapelsen - och att skapelsen är kreatur, inte bara natur. Vilket blir då teologins bidrag till naturvetenskapen? Övertygelsen att den som beskriver verkligheten utan att se till att ge plats åt Gud i den beskrivningen, beskriver verkligheten fel. Vad annars ska en teolog säga? Jo, att vi kan postulera att det finns en mening!
När jag läser om Lutherklubben kommer jag att tänka på renässansfilosofen Francis Bacon (1561-1626). Han berättar om den samling lärda som år 1432 outröttligt och skarpsinnigt debatterade en fråga av stor betydelse. De hade läst en väldig samling gamla texter, bland dem förstås Aristoteles och kyrkofäderna, men kunde inte hitta något svar på sitt dilemma. Frågan gällde hur många tänder hästen har i sin mun, men svaret på frågan hade forntidens kloka inte besvarat. Efter 14 dagars ivrig debatt frågade en ung munk (dominikan, kan man förmoda) om han fick komma med ett förslag, nämligen att man skulle gå ut i stallet och titta i hästens mun och räkna tänderna. Detta löjliga förslag avvisades förargat. Ett så förolämpnade inlägg hade man tidigare aldrig hört. De lärda gick till angrepp mot munken, slog honom gul och blå och sparkade helt sonika ut honom. När de lugnat sig och återupptagit arbetet med frågeställningen gick det flera dagar tills en av dem förklarade att frågan var ett förblivande mysterium, eftersom ingen av de stora tagit sig an problemet och sett till att saken fått ett skrftligt nedslag.
Vad har vi alltså från hästens mun - om Jesus ursäktar bilden?
Men lägg en fråga i minnesbanken som ett vapen till den egna verbala arsenalen när ni nästa gång ser en viktig kyrkoherde och teolog (som egentligen har en religionsvetenskaplig examen, men låt gå) och fråga: Vad postulerar pastorn idag? Kanske frågan fungerar också när pastorn predikar?
Postulera betyder enligt Nationalencyklopedin "förutsätta som sann eller existerande (utan bindande bevis e.d." Jesus som postulat? "Jag är vägen, postulatet och livet." - ?
Det ätr en kyrkoherde som uttalar sig. Det kunde lika gärna ha varit en biskop. De är lika desperata at markera sin egen relevans. Jag ska alltså gå till en professor i mikrobiologi och presentera mig som postulatsföreträdare? Då ska hon bli glad och säga att detta var ett välkommet tillskott till hennes forskning. Men vad har då de läkare och tandläkare som jag mött i gudstjänstfirande församlingar egentligen ägnat sig åt? Har de inte helt enkelt varit kyrkokristna, vetat det teologen tror sig veta ensam och därmed fullgjort sin kristna kalllse?
Är verkligen postulat om mening och mål det enda en teolog har att komma med? Jag läser på nytt om Albertus Magnus. Det är 1200-tal och den Albert som vet allt om allt som är värt att veta något om vandrar t ex mellan Köln och Paris. Där hans dominikanerbroder Thomas av Aquino går försänkt i sina tankar om system, vandrar Albert ivrigt besådande allt - för i allt finns Guds mysterium. Det finns inga egentliga gränser så att teologi skulle ägna sig åt något mindre verkligt än naturvetenskapen. Allt är Guds. Och, antar jag, den som vet att Gud har ett system för teologin (systematisk teologi betyder ju att det finns ett system att utforska, kan man anta), menar att Gud förstår har ett system för hela skapelsen - och att skapelsen är kreatur, inte bara natur. Vilket blir då teologins bidrag till naturvetenskapen? Övertygelsen att den som beskriver verkligheten utan att se till att ge plats åt Gud i den beskrivningen, beskriver verkligheten fel. Vad annars ska en teolog säga? Jo, att vi kan postulera att det finns en mening!
När jag läser om Lutherklubben kommer jag att tänka på renässansfilosofen Francis Bacon (1561-1626). Han berättar om den samling lärda som år 1432 outröttligt och skarpsinnigt debatterade en fråga av stor betydelse. De hade läst en väldig samling gamla texter, bland dem förstås Aristoteles och kyrkofäderna, men kunde inte hitta något svar på sitt dilemma. Frågan gällde hur många tänder hästen har i sin mun, men svaret på frågan hade forntidens kloka inte besvarat. Efter 14 dagars ivrig debatt frågade en ung munk (dominikan, kan man förmoda) om han fick komma med ett förslag, nämligen att man skulle gå ut i stallet och titta i hästens mun och räkna tänderna. Detta löjliga förslag avvisades förargat. Ett så förolämpnade inlägg hade man tidigare aldrig hört. De lärda gick till angrepp mot munken, slog honom gul och blå och sparkade helt sonika ut honom. När de lugnat sig och återupptagit arbetet med frågeställningen gick det flera dagar tills en av dem förklarade att frågan var ett förblivande mysterium, eftersom ingen av de stora tagit sig an problemet och sett till att saken fått ett skrftligt nedslag.
Vad har vi alltså från hästens mun - om Jesus ursäktar bilden?
Men lägg en fråga i minnesbanken som ett vapen till den egna verbala arsenalen när ni nästa gång ser en viktig kyrkoherde och teolog (som egentligen har en religionsvetenskaplig examen, men låt gå) och fråga: Vad postulerar pastorn idag? Kanske frågan fungerar också när pastorn predikar?
måndag 25 februari 2013
Luther som emblem
Det är intressant med Svenska kyrkan som enligt lag är "evangelisk-luthersk". Det hade den historiske personen Martin Luther alls inte uppskattat och vi läser inte Luther som norm utan somm en rejält arbetande polemisk teolog i kamp för den katolska tron. Polemiken är ju en polemik mot missförhållanden och en kamp för tron, den katolska. Att det romersk-katolska är mindre än det katolska hör också till bilden! Därför argumenterar de tyska reformatorerna med hänvisningtar inte bara till bibelord - som inte är så bara - utan också till kyrkofäderna.
Nu rustas till jubileum 2017. Det är 500 år sedan reformationen, vilket borde betyda några års läsning om vad som hände, vad som sas och varför allt det som hände och sas faktiskt hände och sas. Det är inte alldeles säkert att Svenska kyrkans prästerskap, med sin religionsvetenskapliga utbildning, har kläm på det. Några behöver inte. För dem är "Luther" emblem, alibi för det de själva redan tänkt och känt.
Så har det varit sedan 1800-talet, tycks det. Roligt blev det på 1940- och 50-talen när den småländska högkyrkligheten tog upp anklagelsen att vara oluthersk och spöade Allan Svantesson i Svensk Kyrkotidning genom att faktiskt läsa bekännelseskrifter och en del annat. Minns för övrigt att en fråga ställdes vid kandidatutfrågningen i Växjö senast och biskopskandidaterna Lisa Tegby och Jan-Olof Johansson medgav att de inte läst bekännelseskrifterna. Det var mig då uppenbart att olika kyrkliga eller frikyrkliga traditioner förhåller sig olika till, säg, klassikermedvetandet. I småländsk högkyrklighet hör(de) det till att ha läst och reflekterat över reformationstidens texter, främst de i Svenak kyrkans bekännelseskrifter. Under årens lopp har vi också sett mer av den katolske Luther och betraktat detta som ekumeniska landvinningar. Med Benedict XVI har vi också haft den mest lutherske påven, har det sagts. Det hade man kunnat göra mer av men tvingas inse att mycket av den ekumeniska lidelsen gått förlorad, i varje fall för Svenska kyrkans del.
Kyrkans Tidning (ni vet, vår viktigaste ...) har startat "Lutherklubben". Slutsatsen efter ett teologiskt samtal blir att "Luther får inte ihop det, och han vill inte heller får ihop det." Det kan man alltid säga - inte minst efter att ha läst samtalsreferatet från Lutherklubben. (Det roade särskilt att få läsa att vi kan postulera att det finns en mening och ett mål och detta är ett av de stora bidragen som teologin kan ge naturvetenskapen. "Vi fyller en viktig funktion som utmanare genom att säga: Det finns en mening och ett mål." Men på vilket sakunderlag postulerar vi det, kanske naturvetenskaparen undrar och då är církusen igång!)
Så långt om Lutherklubben. Återstår från om det lutherska, den f Mikael ställde i en lätt upprörd bloggkommentar. Poängen var att det i arbetet under perioden 1946-1958 med att lösa den teologiska rebusen om kvinnor i präst- och biskopsämbetet skulle gå att få fram ett ja till reformationen utifrån Bibel och reformationsteologi. När det inte lyckades, måste man lösa det teologiska problemet politiskt. Då blir det intressant att Luther tagit upp frågan och efter att ha arbetat med den konstaterar att den Helige Ande inte tillåter det. Det är väl minst sagt den allmänkyrkliga meningen. Det var den Luther var ute efter. Inte särmeningar från 1500-talets norra Tyskland.
I den lutherska svenska kyrkan jagas alltså folk för att de tänker som - Martin Luther, som tänker katolskt. Har vi problem eller har vi problem? Förutsatt att vi tänker, förstås.
Nu rustas till jubileum 2017. Det är 500 år sedan reformationen, vilket borde betyda några års läsning om vad som hände, vad som sas och varför allt det som hände och sas faktiskt hände och sas. Det är inte alldeles säkert att Svenska kyrkans prästerskap, med sin religionsvetenskapliga utbildning, har kläm på det. Några behöver inte. För dem är "Luther" emblem, alibi för det de själva redan tänkt och känt.
Så har det varit sedan 1800-talet, tycks det. Roligt blev det på 1940- och 50-talen när den småländska högkyrkligheten tog upp anklagelsen att vara oluthersk och spöade Allan Svantesson i Svensk Kyrkotidning genom att faktiskt läsa bekännelseskrifter och en del annat. Minns för övrigt att en fråga ställdes vid kandidatutfrågningen i Växjö senast och biskopskandidaterna Lisa Tegby och Jan-Olof Johansson medgav att de inte läst bekännelseskrifterna. Det var mig då uppenbart att olika kyrkliga eller frikyrkliga traditioner förhåller sig olika till, säg, klassikermedvetandet. I småländsk högkyrklighet hör(de) det till att ha läst och reflekterat över reformationstidens texter, främst de i Svenak kyrkans bekännelseskrifter. Under årens lopp har vi också sett mer av den katolske Luther och betraktat detta som ekumeniska landvinningar. Med Benedict XVI har vi också haft den mest lutherske påven, har det sagts. Det hade man kunnat göra mer av men tvingas inse att mycket av den ekumeniska lidelsen gått förlorad, i varje fall för Svenska kyrkans del.
Kyrkans Tidning (ni vet, vår viktigaste ...) har startat "Lutherklubben". Slutsatsen efter ett teologiskt samtal blir att "Luther får inte ihop det, och han vill inte heller får ihop det." Det kan man alltid säga - inte minst efter att ha läst samtalsreferatet från Lutherklubben. (Det roade särskilt att få läsa att vi kan postulera att det finns en mening och ett mål och detta är ett av de stora bidragen som teologin kan ge naturvetenskapen. "Vi fyller en viktig funktion som utmanare genom att säga: Det finns en mening och ett mål." Men på vilket sakunderlag postulerar vi det, kanske naturvetenskaparen undrar och då är církusen igång!)
Så långt om Lutherklubben. Återstår från om det lutherska, den f Mikael ställde i en lätt upprörd bloggkommentar. Poängen var att det i arbetet under perioden 1946-1958 med att lösa den teologiska rebusen om kvinnor i präst- och biskopsämbetet skulle gå att få fram ett ja till reformationen utifrån Bibel och reformationsteologi. När det inte lyckades, måste man lösa det teologiska problemet politiskt. Då blir det intressant att Luther tagit upp frågan och efter att ha arbetat med den konstaterar att den Helige Ande inte tillåter det. Det är väl minst sagt den allmänkyrkliga meningen. Det var den Luther var ute efter. Inte särmeningar från 1500-talets norra Tyskland.
I den lutherska svenska kyrkan jagas alltså folk för att de tänker som - Martin Luther, som tänker katolskt. Har vi problem eller har vi problem? Förutsatt att vi tänker, förstås.
söndag 24 februari 2013
Johanna plockar i Theos verktygslåda
I går kväll lärde jag mig uppskatta Theo Van Leeuwens verktygslåda för kritiska diskurser. Jag läste alltså skrattande Johanna Anderssons reflektioner på Kristen Opinion om hur twitterbudskap kan analyseras. Åskådningsexemplet var Helle Klein. Det kyrkliga livet visar sig ha underhållningsvärde. Det kan behövas i en dyster tid.
Dysterheten handlar inte minst om oviljan att komplicera. Polisen försöker i tunnelbanespärrarna fåp fatt på papperslösa. Det kan handla om 10 000 personer eller 50 000, ingen vet. Det har i den ordning vi har fattats beslut att de inte ska vistas i landet men de papperslösa gömmer sig. När polisen ska leta efter dem går de förstås på utseende. De flesta är mörkare i hyn - men kanske sämre klädda också. Blir poliserna rasister när de letar efter sämre klädda med mörkare hud? Ska de skämmas över sin arbetsuppgift?
Komplikationen är väl den, att det möjligtvis är det fattade beslutet som är fel. Men det vet vi inte heller. Några av oss har lite dystra erfarenheter av byråkratisk oförmåga när det kommer till flykting- och invandrarfrågor. Här kastas människor, som är välintegrerade i sitt lokalsamhälle, plötsligt ut - och här hanteras små barn på ett uppseendeväckande känslokallt sätt. Men har vi inte fri invandring finns det människor som inte ska vara här. När polisen leter efter dem, blir en misslyckad flyktingpolitik synlig för medborgarna - men felet ligger inte i spärrarna till tunnelbanan utan vid sammanträdes- och skriv-bord och handlar om politisk oförmåga och byråkratisk förmåga i sällsport olycklig kombination.
Jag har inte en aning om vad som ska göras mer än att debatten måste kompliceras. Det lokala exemplet är kravet på skolplatser för 300 barn på en campingplats, vintertid förvandlad till flyktingboende. De krav på skolgång som ställs kan Borgholms kommun inte fullt ut svara mot. Hur skulle man? 300 barn är fler barn än vad den närbelägna skolan har elever just nu. Hur många som får stanna och hur länge de blir kvar, vet ingen- det hör också till bilden. Det de kreativa lärarna gjorde, möttes av myndighetskritik. Eleverna fick äta hemma i tanke att det var bra att föräldrarna hade ansvar för maten i stället för att sitta sysslolösa (pengar till mat fick de). Det var fel. Eleverna fick också basal undervisning i några ämnen - inte alla. Det var också fel. Att kommunen fortfarande bryr sig om att ta emot flyktingar torde inte bero på någon filantropi utan på att kommunen får pengar för verksamheten. Men nog måste debatten kompliceras om vi alls menar att det finns ett ansvar för flyktingen. Då måste vi väl bygga en sådan värld att människor kan leva i den?
Jag frågar alltså efter den verktygslåda som ger möjlighet att förstå vad som händer så att vi kan förändra världen utan att förändringskraven blir anslående plakatpolitik och intet annat. Lite konstruktiva och kreativa analyser, med andra ord för jag vill hanteras som en medborgare och vill ha information om skeenden i det land där jag är medborgare. Det är inte komplikationerna jag rädes. Det är bristen på komplikationer som blir det farliga.
Dysterheten handlar inte minst om oviljan att komplicera. Polisen försöker i tunnelbanespärrarna fåp fatt på papperslösa. Det kan handla om 10 000 personer eller 50 000, ingen vet. Det har i den ordning vi har fattats beslut att de inte ska vistas i landet men de papperslösa gömmer sig. När polisen ska leta efter dem går de förstås på utseende. De flesta är mörkare i hyn - men kanske sämre klädda också. Blir poliserna rasister när de letar efter sämre klädda med mörkare hud? Ska de skämmas över sin arbetsuppgift?
Komplikationen är väl den, att det möjligtvis är det fattade beslutet som är fel. Men det vet vi inte heller. Några av oss har lite dystra erfarenheter av byråkratisk oförmåga när det kommer till flykting- och invandrarfrågor. Här kastas människor, som är välintegrerade i sitt lokalsamhälle, plötsligt ut - och här hanteras små barn på ett uppseendeväckande känslokallt sätt. Men har vi inte fri invandring finns det människor som inte ska vara här. När polisen leter efter dem, blir en misslyckad flyktingpolitik synlig för medborgarna - men felet ligger inte i spärrarna till tunnelbanan utan vid sammanträdes- och skriv-bord och handlar om politisk oförmåga och byråkratisk förmåga i sällsport olycklig kombination.
Jag har inte en aning om vad som ska göras mer än att debatten måste kompliceras. Det lokala exemplet är kravet på skolplatser för 300 barn på en campingplats, vintertid förvandlad till flyktingboende. De krav på skolgång som ställs kan Borgholms kommun inte fullt ut svara mot. Hur skulle man? 300 barn är fler barn än vad den närbelägna skolan har elever just nu. Hur många som får stanna och hur länge de blir kvar, vet ingen- det hör också till bilden. Det de kreativa lärarna gjorde, möttes av myndighetskritik. Eleverna fick äta hemma i tanke att det var bra att föräldrarna hade ansvar för maten i stället för att sitta sysslolösa (pengar till mat fick de). Det var fel. Eleverna fick också basal undervisning i några ämnen - inte alla. Det var också fel. Att kommunen fortfarande bryr sig om att ta emot flyktingar torde inte bero på någon filantropi utan på att kommunen får pengar för verksamheten. Men nog måste debatten kompliceras om vi alls menar att det finns ett ansvar för flyktingen. Då måste vi väl bygga en sådan värld att människor kan leva i den?
Jag frågar alltså efter den verktygslåda som ger möjlighet att förstå vad som händer så att vi kan förändra världen utan att förändringskraven blir anslående plakatpolitik och intet annat. Lite konstruktiva och kreativa analyser, med andra ord för jag vill hanteras som en medborgare och vill ha information om skeenden i det land där jag är medborgare. Det är inte komplikationerna jag rädes. Det är bristen på komplikationer som blir det farliga.
lördag 23 februari 2013
Till Leif
Vår bloggvän Leif Ekstedt upprepar påståendet att högkyrkligheten kunde fått ett betydande inflytande om den bara inte "valt fel" när det handlar om kvinnliga präster. I själva sakfrågan finns en del att säga - men kan man inte nöja sig med att konstatera att Svenska kyrkan först försökte lösa sin teologiska rebus teologiskt men misslyckades med den uppgiften och fick därför nöja sig med en politisk lösning av en teologisk fråga. Vem går - teologiskt - på det? Om ingen går på tricket är det inte "högkyrkligheten" som har problem utan de kvinnor som uppfattar sig ha en prästkallelse i Svenska kyrkan. Om nu förstås inte prästämbetet är vad det hette på Växjö stifts sida i Kyrkans Tidning (vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare) ett "prästyrke". Då räcker politiska beslut utifrån politiska överideologier.
Skulle man för ett ögonblick hantera de teologiska frågorna kan några listas:
* Den fråga Svenska kyrkan först ställde och misslyckades lösa var frågan: "Vad säger Bibel och bekännelse?" Kan man svara nu - eller svarar man att frågan aldrig kan ställas för bibeltexter handlar inte om Svenska kyrkans prästämbete. Gott så - men varför då lösa bibelord vid prästvigningar?
* Med vilka argument avvisar trots allt Martin Luther tanken på kvinnliga präster?
* Med vilka argument avvisas ekumeniskt frågan och vilka allvarliga frågor ställer t ex Faith & Order till kyrkorna vare sig de har eller inte har kvinnliga präster och biskopar?
Den som vill kan ta sig an frågor om hur beslutet fattades.
* Vad säger materialet från tiden oktober 1957 till juni 1958 om hur de svenska biskoparna arbetade med materialet - och vad säger det om andras teologiska insatser? Hände något kyrkligt/teologiskit avgörande under tiden från kyrkomötets "nej" till reformen 1957 och till inkallandet av det nya kyrkomöte som inom ett år svarade "ja" på samma fråga
Vill någon gå vidare är frågan om reformens genomförande inte helt ointressant.
* På vilket sätt har den fel som påstår att beslutet om kvinnliga präster har genomförts med lögnen som vapen och sveket som verktyg?
Om beskrivningen faktiskt inte är felaktig - kan man då ställa en teologisk fråga?
* Vilken kraft eller andemakt är känd för just lögn och svek som instrument?
Ändå tycker jag Leif klargör en annan frågeställning. Handlar kristen tro om val? Är det inte snarare så att det inte finns några val. "Högkyrkligheten" hade faktiskt försökt ställa frågor om prästämbetet innan frågan om kvinnor som präst på allvar aktualiserats. Utifrån dessa insikter om ämbetet - en fråga som knappast intresserat nämnvärt innan 1930-talet så att den utgestaltats t ex liturgiskt - fanns det inga val. Det gällde att vara trogen insedd sanning. Och om sanningen var lögn, då? Då var och är det Svenska kyrkans gemensamma ansvar att söka Sanningen, vilket betydera tt ge utrymme för frågor, invändnigar och protester.
Det borde vara Leif Ekestedt ett problem att en komminister på norra Öland skulle kunna gå en match om ämbetsfrågan med varje biskop i Svenska kyrkan - och med dem allihop i klump om så erfordras utan att självklart förlora den debatten.
Jag medger dock att frågan om val är intressant. Har vi egentligen valt att bli kristna - eller hade vi till sist inga val? Var valet att utan att förstå kjonsekvenserna välja en väg som ledde oss till en punkt där vi inte hade några val längre? Nog kan man fundera över det - för egen del, för "högkyrklighetens" och för Svenska kyrkans.Och nog skulle man kunna komma fram till en slutsats som handlar om Guds gode Andes engagemang i och med oss.
Förresten var jag i Rom i veckan - men när jag tänkt gå och lyssna på kardinalers påvevalskvaller bestämdes att jag skulle gå och be i stället. Det fick sålunda bli en senare och kanske sämre middag. Fast som ett litet tips: Förra gången jag var i Italien var jag i Milano ...
Ska man hänge sig åt påveval som det en gång var, läser man Andrew Greely, The Making of a Pope, som handlar om valen av JP I och JP II och en hel del annat.
Fast frågan ska väl ställas: Väljer kardinalerna påve eller listar de helt enkelt tillsammans ut vem Gud redan har valt?
Skulle man för ett ögonblick hantera de teologiska frågorna kan några listas:
* Den fråga Svenska kyrkan först ställde och misslyckades lösa var frågan: "Vad säger Bibel och bekännelse?" Kan man svara nu - eller svarar man att frågan aldrig kan ställas för bibeltexter handlar inte om Svenska kyrkans prästämbete. Gott så - men varför då lösa bibelord vid prästvigningar?
* Med vilka argument avvisar trots allt Martin Luther tanken på kvinnliga präster?
* Med vilka argument avvisas ekumeniskt frågan och vilka allvarliga frågor ställer t ex Faith & Order till kyrkorna vare sig de har eller inte har kvinnliga präster och biskopar?
Den som vill kan ta sig an frågor om hur beslutet fattades.
* Vad säger materialet från tiden oktober 1957 till juni 1958 om hur de svenska biskoparna arbetade med materialet - och vad säger det om andras teologiska insatser? Hände något kyrkligt/teologiskit avgörande under tiden från kyrkomötets "nej" till reformen 1957 och till inkallandet av det nya kyrkomöte som inom ett år svarade "ja" på samma fråga
Vill någon gå vidare är frågan om reformens genomförande inte helt ointressant.
* På vilket sätt har den fel som påstår att beslutet om kvinnliga präster har genomförts med lögnen som vapen och sveket som verktyg?
Om beskrivningen faktiskt inte är felaktig - kan man då ställa en teologisk fråga?
* Vilken kraft eller andemakt är känd för just lögn och svek som instrument?
Ändå tycker jag Leif klargör en annan frågeställning. Handlar kristen tro om val? Är det inte snarare så att det inte finns några val. "Högkyrkligheten" hade faktiskt försökt ställa frågor om prästämbetet innan frågan om kvinnor som präst på allvar aktualiserats. Utifrån dessa insikter om ämbetet - en fråga som knappast intresserat nämnvärt innan 1930-talet så att den utgestaltats t ex liturgiskt - fanns det inga val. Det gällde att vara trogen insedd sanning. Och om sanningen var lögn, då? Då var och är det Svenska kyrkans gemensamma ansvar att söka Sanningen, vilket betydera tt ge utrymme för frågor, invändnigar och protester.
Det borde vara Leif Ekestedt ett problem att en komminister på norra Öland skulle kunna gå en match om ämbetsfrågan med varje biskop i Svenska kyrkan - och med dem allihop i klump om så erfordras utan att självklart förlora den debatten.
Jag medger dock att frågan om val är intressant. Har vi egentligen valt att bli kristna - eller hade vi till sist inga val? Var valet att utan att förstå kjonsekvenserna välja en väg som ledde oss till en punkt där vi inte hade några val längre? Nog kan man fundera över det - för egen del, för "högkyrklighetens" och för Svenska kyrkans.Och nog skulle man kunna komma fram till en slutsats som handlar om Guds gode Andes engagemang i och med oss.
Förresten var jag i Rom i veckan - men när jag tänkt gå och lyssna på kardinalers påvevalskvaller bestämdes att jag skulle gå och be i stället. Det fick sålunda bli en senare och kanske sämre middag. Fast som ett litet tips: Förra gången jag var i Italien var jag i Milano ...
Ska man hänge sig åt påveval som det en gång var, läser man Andrew Greely, The Making of a Pope, som handlar om valen av JP I och JP II och en hel del annat.
Fast frågan ska väl ställas: Väljer kardinalerna påve eller listar de helt enkelt tillsammans ut vem Gud redan har valt?
fredag 22 februari 2013
För Gävligt
Jag fattade fel. Kampen för sossevärderingar i Svenska kyrkan kom inte från Gotland utan från Gävle. Det var bra. Då har vi fått möjlighet att uttrycka vad vi menar om kampanjen: För Gävligt. Och detta omdöme kan också stå sig när det handlar om centerns värderingar som ska in i kyrkan - hur är det egentligen med det polyamorösa, som sex unga centerpartister med anknytningt till eller hemvist i Svenska Kyrkans Unga står för? Tänker man så, kan man kanske också tänka sig enkönade vigslar?
Javisst, ja. Det är så man tänker. Också. I de politiska partierna. Moderaterna som sägs vara nya är samma tillhåll för den gamla människan som alltid - och det gäller samtliga partier.
Jag vet att en liten kampanj mot S alltid finner tillskyndare - men jag vill egentligen driva en liten kampanj FÖR socialdemokraterna. Just därför är jag emot att partiet som sådant ställer upp i kyrkovalet med ett rätt ointressant - kommunalt - valprogram. Genom att partiet ställer upp, måste partiet utesluta sådana socialdemokrater som hellre står på andra listor. Det finns en uppsättning sådana sossar. De har Kyrkan som sitt hem och är inte överens med andra sossar, som inte tillhör Svenska kyrkan, om partiets göranden och låtanden i det kyrkliga. Varför skulle de? Men när de inte är det, måste de väck ur partiet. Är det verkligen bara jag som uppfattar vanvettet? Goda socialdemokrater som står för partiets politisk i vanliga politiska sammanhang, görs partilösa därför att partiet ska in i en helt annan typ av gemenskap och dyvla på denna något som kallas sossevärderingar. Var det Branting som dog på korset? Erlander? Eller Palme?
Inte riktigt bara jag uppfattar vanvettet. För att citera en socialdemokrat: "Dom religiösa jävlarna förstör partiet". Kanske inte bara partiet? Via de politiska strukturerna kan allmänt kristligt intresserade hamna i kyrkomötet men de är inte ett endaste dugg svenskkyrkliga. En del har ett oberbetat förflutet i reformerta sammanhang (svensk frikyrklighet) och tar på ett självklart och självsäkert sätt in detta obearbetade arv i kyrkomötet. Att Svenska kyrkan historiskt har ett annat arv, det lägger de nog inte ens märke till.
Frågan återstår som alltid. Hur kom det sig att svensk socialdemokrati blev liberalteologisk? I England kunde socialdemokrati och högkyrklighet samla sig och uppfattas som delar av helhetskonceptet "liturgi och diakoni". Då tänkte man nog att Kyrkans värderingar var bra för sossar - och för världen. Det är något gudomligt över det sättet att tänka, menar jag. Det andra sättet att tänka kallar jag helt enkelt "för Gävligt". Men än en gång - det gäller samtliga politiska partiers försök att styra Svenska kyrkan utifrån sina värderingar. Kravet måste ställas: Libertas Ecclesiae, Kyrkans frihet!
Miljöpartiet annonserar förresten efter kandidater till kyrkovalet. "Vill du påverka Svenska kyrkan i grön riktning?" är frågan. Än en gång: Det är inte Kyrkans liv som flödar ut i världen. Det är världens värderingar, rädslor, fobier och ekologiska morötter som ska in i Kyrkan. Och Miljöpartiet ska alltså pretendera på att kunna säga något nytt om Skapelsen - till Kyrkan? Första frågan blir väl: Var inte Miljöpartiets program sägs att världen är Guds skapelse, inte bara natur utan kreatur? Och var i programmet sägs att detta leder till ett eukaristiskt liv, ett söndagligt högmässoliv, där gåvor av jordens frukt och människors arbete bärs fram för att konsekreras och bära Kristus till oss?
Javisst, ja. Det är så man tänker. Också. I de politiska partierna. Moderaterna som sägs vara nya är samma tillhåll för den gamla människan som alltid - och det gäller samtliga partier.
Jag vet att en liten kampanj mot S alltid finner tillskyndare - men jag vill egentligen driva en liten kampanj FÖR socialdemokraterna. Just därför är jag emot att partiet som sådant ställer upp i kyrkovalet med ett rätt ointressant - kommunalt - valprogram. Genom att partiet ställer upp, måste partiet utesluta sådana socialdemokrater som hellre står på andra listor. Det finns en uppsättning sådana sossar. De har Kyrkan som sitt hem och är inte överens med andra sossar, som inte tillhör Svenska kyrkan, om partiets göranden och låtanden i det kyrkliga. Varför skulle de? Men när de inte är det, måste de väck ur partiet. Är det verkligen bara jag som uppfattar vanvettet? Goda socialdemokrater som står för partiets politisk i vanliga politiska sammanhang, görs partilösa därför att partiet ska in i en helt annan typ av gemenskap och dyvla på denna något som kallas sossevärderingar. Var det Branting som dog på korset? Erlander? Eller Palme?
Inte riktigt bara jag uppfattar vanvettet. För att citera en socialdemokrat: "Dom religiösa jävlarna förstör partiet". Kanske inte bara partiet? Via de politiska strukturerna kan allmänt kristligt intresserade hamna i kyrkomötet men de är inte ett endaste dugg svenskkyrkliga. En del har ett oberbetat förflutet i reformerta sammanhang (svensk frikyrklighet) och tar på ett självklart och självsäkert sätt in detta obearbetade arv i kyrkomötet. Att Svenska kyrkan historiskt har ett annat arv, det lägger de nog inte ens märke till.
Frågan återstår som alltid. Hur kom det sig att svensk socialdemokrati blev liberalteologisk? I England kunde socialdemokrati och högkyrklighet samla sig och uppfattas som delar av helhetskonceptet "liturgi och diakoni". Då tänkte man nog att Kyrkans värderingar var bra för sossar - och för världen. Det är något gudomligt över det sättet att tänka, menar jag. Det andra sättet att tänka kallar jag helt enkelt "för Gävligt". Men än en gång - det gäller samtliga politiska partiers försök att styra Svenska kyrkan utifrån sina värderingar. Kravet måste ställas: Libertas Ecclesiae, Kyrkans frihet!
Miljöpartiet annonserar förresten efter kandidater till kyrkovalet. "Vill du påverka Svenska kyrkan i grön riktning?" är frågan. Än en gång: Det är inte Kyrkans liv som flödar ut i världen. Det är världens värderingar, rädslor, fobier och ekologiska morötter som ska in i Kyrkan. Och Miljöpartiet ska alltså pretendera på att kunna säga något nytt om Skapelsen - till Kyrkan? Första frågan blir väl: Var inte Miljöpartiets program sägs att världen är Guds skapelse, inte bara natur utan kreatur? Och var i programmet sägs att detta leder till ett eukaristiskt liv, ett söndagligt högmässoliv, där gåvor av jordens frukt och människors arbete bärs fram för att konsekreras och bära Kristus till oss?
onsdag 20 februari 2013
Bokutgivning
I februari ska Christian Braws bok om prosten Ingvar Hector komma på bokförlaget Artos. Det blir bokvernissage i mars, har jag förstått men boken kan redan beställas. Ingvar Hector var Hjelmserydsstiftelsens förste präst. Han lämnade sin prästtjänst för att med familjen bosätta sig i ett dragigt gammalt hus en smällkall vinter för att i den gamla prästgården och med dess hus förverkliga visionen av ett kyrkligt gästhem där det fanns plats både för liturgi och diakoni. Jag måste ha mött fader Ingvar på Hjelmseryd 1955/56 någonting - och sedan därefter. Som teol stud i Lund var f Ingvar en av dem man kunde ställa de viktiga frågorna till. Vad är egentligen prästämbetet? Vad innebär en vigning? Han svarade. Med belägg och resonemang.
På många sätt höll fader Ingvar till på en uselt betald prästtjänst, bortom det mesta. Han fick slita. Han hamnade i konflikter. Mannen med det vita håret var eldfängd för hans engagemang var av det djupgående slaget. Biskop Sven Lindegård utnämnde honom till prost honoris causa och det var mer välförtjänt än det mesta i utnämningsväg. Vi var en del som överraskades av f Ingvar stora glädje över hedersbetygelsen - men glad blev han.
Jag vet inte vad som fick Christian Braw att börja skriva en biografi över mannen. Ingvar Hector är en präst av det slag man aldrig skriver biografier om. En avdöd präst minnestecknas och så är det bra med det - men Christian går lite längre och hanterar fader Ingvar som vore han en engelsk biskop, för om dem strömmar biografier ut. Det gillar jag. Och biografier om högkyrkliga präster blir aldrig ritkigt tråkiga. Ni minns väl Lockharts biografi om ärkebiskop Cosmo Gordon Lang (1864-1945), Hodder & Stoughton, 1949? Det är om Lang insändarskribenten i staden Portsea får till det: "the new Vicar was not ashamed to practise celibacy openly in the street". (aa s 121)
Hur skulle vi klara oss utan biografier? Jo, vi skulle klara oss men livet vore allt bra mycket tristare.
På många sätt höll fader Ingvar till på en uselt betald prästtjänst, bortom det mesta. Han fick slita. Han hamnade i konflikter. Mannen med det vita håret var eldfängd för hans engagemang var av det djupgående slaget. Biskop Sven Lindegård utnämnde honom till prost honoris causa och det var mer välförtjänt än det mesta i utnämningsväg. Vi var en del som överraskades av f Ingvar stora glädje över hedersbetygelsen - men glad blev han.
Jag vet inte vad som fick Christian Braw att börja skriva en biografi över mannen. Ingvar Hector är en präst av det slag man aldrig skriver biografier om. En avdöd präst minnestecknas och så är det bra med det - men Christian går lite längre och hanterar fader Ingvar som vore han en engelsk biskop, för om dem strömmar biografier ut. Det gillar jag. Och biografier om högkyrkliga präster blir aldrig ritkigt tråkiga. Ni minns väl Lockharts biografi om ärkebiskop Cosmo Gordon Lang (1864-1945), Hodder & Stoughton, 1949? Det är om Lang insändarskribenten i staden Portsea får till det: "the new Vicar was not ashamed to practise celibacy openly in the street". (aa s 121)
Hur skulle vi klara oss utan biografier? Jo, vi skulle klara oss men livet vore allt bra mycket tristare.
lördag 16 februari 2013
Sossevärderingar
Ska man begripa, ska man bege sig till Gotland för där i det smånna blir också stora frågor fattbara. "Vi diskuterar och tolkar bibeltexterna och etiska frågor så att de passar in i dagens värld." Socialdemokrater ska vara med och utforma innehållet och det betyder "den folkliga kyrkan där alla är välkomna. Där skall man få vigas oavsett om man ingåt ett enkönat eller tyvåkönat äktenskap. Där skall man ha möjlighet att delta i nattvarden när man vill att det ska vara alkoholfritt vin. samt att vi skall ha kvinnliga präster på alla nivåer."
Det gåt allt att förstå och Marie Frestadius gör oss en tjänst genom att tala klarspråk. Men är tågordningen rimlig? Kyrkans flertusenåriga erfarenhet blir inte normen. Normen blir det som passar in i dagens värld, inte det evangelium som skapar nytt, det som är alldeles oväntat nytt. Det som kallas "sossevärderingar" är bra för kyrkan, får vi veta. Men hur vet man det - hur mycket sosse den kyrkokristne än är? Valprogrammet är kommunalt närmast.
Om Jesus har partiet ingen mening - och kan inte ha. När partiet ställer upp måste alla medlemmar stå på partiets listor och den som återfinns på en partipolitiskt obunden, åker ut. Jag finner det orimligt och för partiet skadligt. Levi Bergström (S) som är kyrkostyrelsens 1 v ordförande, finner det vara en god ordning. Partiet borde nog föra ett principiellt resonemang om frågan - med plats för praktiska överväganden eftersom genuina sossar faktiskt gjorts partilösa därför att de i det kyrkliga - av alla ställen - hamnat och handlat fel. Kan verkligen inte några övertygade socialdemokrater ana ett fel i partiets häållning?
Jag menar, är det inte bättre att socialdemokrater i Svenska kyrkan gör så helgjutna insatser att socialdemokratisk politik i kommuner, landsting och riksdag framstår som lockande därför att folk i församlingsarbetet sett vad kunniga socialdemokrater bidrar med? Och är det ingen som tycker synd om Svenska kyrkan? Jag begär dock inte att någon ska lägga märke till att strategin för att få genomslag för sina frågor i kyrkan är en strategi som ett annat stort parti använde i Tyskland när det begav sig. Dessa goda kristna kallade sig Deutsche Christen. Men lite bekymrad skulle man kanske vara trots allt? I varje fall om man något lärt av medeltidens kyrkoprogram Libertas Ecclesiae, Kyrkans frihet.
Det gåt allt att förstå och Marie Frestadius gör oss en tjänst genom att tala klarspråk. Men är tågordningen rimlig? Kyrkans flertusenåriga erfarenhet blir inte normen. Normen blir det som passar in i dagens värld, inte det evangelium som skapar nytt, det som är alldeles oväntat nytt. Det som kallas "sossevärderingar" är bra för kyrkan, får vi veta. Men hur vet man det - hur mycket sosse den kyrkokristne än är? Valprogrammet är kommunalt närmast.
Om Jesus har partiet ingen mening - och kan inte ha. När partiet ställer upp måste alla medlemmar stå på partiets listor och den som återfinns på en partipolitiskt obunden, åker ut. Jag finner det orimligt och för partiet skadligt. Levi Bergström (S) som är kyrkostyrelsens 1 v ordförande, finner det vara en god ordning. Partiet borde nog föra ett principiellt resonemang om frågan - med plats för praktiska överväganden eftersom genuina sossar faktiskt gjorts partilösa därför att de i det kyrkliga - av alla ställen - hamnat och handlat fel. Kan verkligen inte några övertygade socialdemokrater ana ett fel i partiets häållning?
Jag menar, är det inte bättre att socialdemokrater i Svenska kyrkan gör så helgjutna insatser att socialdemokratisk politik i kommuner, landsting och riksdag framstår som lockande därför att folk i församlingsarbetet sett vad kunniga socialdemokrater bidrar med? Och är det ingen som tycker synd om Svenska kyrkan? Jag begär dock inte att någon ska lägga märke till att strategin för att få genomslag för sina frågor i kyrkan är en strategi som ett annat stort parti använde i Tyskland när det begav sig. Dessa goda kristna kallade sig Deutsche Christen. Men lite bekymrad skulle man kanske vara trots allt? I varje fall om man något lärt av medeltidens kyrkoprogram Libertas Ecclesiae, Kyrkans frihet.
Telia och Svenska kyrkan
Hade Kyrkofonden funnits kvar, hade jag inte suttit i den nu - men jag satt där både på den statliga och den kyrkliga tiden. Det ställdes många frågor om Kyrkofondens placeringar och efterhand drev vi viktiga principfrågor. Somliga aktier skulle vi inte ha, bestämdes det. När det gällde andra aktier skulle samtal inledas om problem i bolaget. Det skedde också - och kanske gjorde samtalen skillnad i världen, det kan jag inte riktigt säkert bedöma.
Nu har beslut fattats att Svenska kyrkan inte ska ha några Telia-aktier. Det beror på mutskandalen, den som ännu inte hamnat i svensk domstol. Jag menar att beslutet är felaktigt och ett uttryck för demonstrationskristendom: "Se på oss, hur rättfärdiga är vi inte!", lyder budskapet.
Telia är en folkaktie. Kanske är det t o m en bluffaktie. Men Telia utsätts nu för en granskning som innebär att problem ska redas ut. Då ska Svenska kyrkan inte springa vare sig den rättsliga prövningen eller konsekvenser som bolaget beslutar om i förväg.
Pressar man dem som fattade beslutet för Svenska kyrkans räkning, kan man vara övertygad om att ingen är särskilt hågad att svara för sigt och stolt visa upp argumenten för aktieförsäljning. Men beslutet skulle se bra ut i media. Kallas det något annat i Skriften än "hyckleri", så låt mig få veta.
Nu har beslut fattats att Svenska kyrkan inte ska ha några Telia-aktier. Det beror på mutskandalen, den som ännu inte hamnat i svensk domstol. Jag menar att beslutet är felaktigt och ett uttryck för demonstrationskristendom: "Se på oss, hur rättfärdiga är vi inte!", lyder budskapet.
Telia är en folkaktie. Kanske är det t o m en bluffaktie. Men Telia utsätts nu för en granskning som innebär att problem ska redas ut. Då ska Svenska kyrkan inte springa vare sig den rättsliga prövningen eller konsekvenser som bolaget beslutar om i förväg.
Pressar man dem som fattade beslutet för Svenska kyrkans räkning, kan man vara övertygad om att ingen är särskilt hågad att svara för sigt och stolt visa upp argumenten för aktieförsäljning. Men beslutet skulle se bra ut i media. Kallas det något annat i Skriften än "hyckleri", så låt mig få veta.
Kollekten och samvetet
Kollekten och samvetet är en följetong och inte bara en dokumentsamling från 1960-talet, när två präster åtalats. Josef Imberg gav ut handlingarna. De ställde samvetsfrågan på sin spets. Skulle alla med kollekt behöva stötta Katarinastiftelsen, arena och symbol för det beslut de inte trodde på? Rikskollekten var, såvitt jag kan se, aldrig ifrågsatt dessförinnan även om det fanns argument att fler stiftelser skulle få denna ekonomiska och PR-mässiga förmån.
Stiftskollekten i Stockholm delas i morgon mellan Katarinastiftelsen och Seglora smedja. Den förra stiftelsen har ekonomiska problem men vad den uträttat, kian man veta. Lite annorlunda kan man kanske tycka att det är med Seglora smedja - inte minst efter Annika Borgs genomgång Åttonde budet på Kristen Opinion. Nu är inte dr Borg ofelbar, så framställningen kan vara felaktig. Det har sagts att den är det - utan skymten av motargument eller bevis. Vem går på sådant? Kollekten är alltså med vissa goda skäl ifrågasatt.
Vad säger biskopen då till försvar för kollektbeslutet? Intet, intet, intet. Är det inte, som det heter, problematiskt? Och jag går inte på denna taktiska tystnad heller. Den är strategin när den berusade trampat ut i drivbänkarna, inget annat.
I Facebookinlägg ser jag att några tänker bojkotta söndagens högmässor/gudstjänster eftersom de inte vill ge kollekt. Är det så klokt? Får stiftsledningen klart för sig att en handfull personer inte kom? Måste man inte skriva ett brev och förklara sin protest i så fall?
Vad annat kan man göra? Kloka församlingar kan ställa fram en skål för dagens gåva till något behjärtansvärt. Präster kan förstås beskriva problemet med kollekten - om de ser något. Vi lever i ett på papperet fritt land med yttrandefrihet. Man kan släppa fram en protestant att förklara sina betänkligheter - med risk eller möjlighet att kollekten blir större. Man kan nog inte lämna ett kuvetrt med påskrift att innehållet ska gå till något annat .- man kan inte lita på att gåvan hanteras så, dessvärre. Man kan svepa med handen över kollekthåven eller demonstrativty skaka på huvudet och vinka avvärjande med handen och man kan lägga ner en liten lapp med budskap omj att det inte blev någon kollekt.
Jag tror det är bättre att markera i all stillsamhet än att inte upprätthålla sin kyrkogångssed. Men - och det är riktigt illa - jag kan förstå den som inte vill gå.
Stiftskollekten i Stockholm delas i morgon mellan Katarinastiftelsen och Seglora smedja. Den förra stiftelsen har ekonomiska problem men vad den uträttat, kian man veta. Lite annorlunda kan man kanske tycka att det är med Seglora smedja - inte minst efter Annika Borgs genomgång Åttonde budet på Kristen Opinion. Nu är inte dr Borg ofelbar, så framställningen kan vara felaktig. Det har sagts att den är det - utan skymten av motargument eller bevis. Vem går på sådant? Kollekten är alltså med vissa goda skäl ifrågasatt.
Vad säger biskopen då till försvar för kollektbeslutet? Intet, intet, intet. Är det inte, som det heter, problematiskt? Och jag går inte på denna taktiska tystnad heller. Den är strategin när den berusade trampat ut i drivbänkarna, inget annat.
I Facebookinlägg ser jag att några tänker bojkotta söndagens högmässor/gudstjänster eftersom de inte vill ge kollekt. Är det så klokt? Får stiftsledningen klart för sig att en handfull personer inte kom? Måste man inte skriva ett brev och förklara sin protest i så fall?
Vad annat kan man göra? Kloka församlingar kan ställa fram en skål för dagens gåva till något behjärtansvärt. Präster kan förstås beskriva problemet med kollekten - om de ser något. Vi lever i ett på papperet fritt land med yttrandefrihet. Man kan släppa fram en protestant att förklara sina betänkligheter - med risk eller möjlighet att kollekten blir större. Man kan nog inte lämna ett kuvetrt med påskrift att innehållet ska gå till något annat .- man kan inte lita på att gåvan hanteras så, dessvärre. Man kan svepa med handen över kollekthåven eller demonstrativty skaka på huvudet och vinka avvärjande med handen och man kan lägga ner en liten lapp med budskap omj att det inte blev någon kollekt.
Jag tror det är bättre att markera i all stillsamhet än att inte upprätthålla sin kyrkogångssed. Men - och det är riktigt illa - jag kan förstå den som inte vill gå.
Martin Luther - törstens teolog
Nu tror väl alla att jag ska berätta hur fru Käthe tog vinet från Martin Luther och satte frram öl i stället, när hon tyckte han fått för mycket, men så tarvlig som någon av de noterande studenter som gav underlag till Luthers bordssamtal (Tischreden) är jag sannerligen inte. Gunnar Hillerdal översatte bordssamtalen och gjorde urvalet när han blivit disputerat och hade tid över. Detta antecknat bara som prål.
Välan, det var törst i annan mening jag avsåg. Det handlar om att öppna sig för Gud som törstig jord, för att tala med psalmisten. Det gör Luther. Ur en törst kommer hans bibelglädje - och hans solida bibeltillit, som inte är något annat än tillit till Gud, som vår käre himmelske far. År 2017 ska vi fira reformationsjubileum. Det är ett tema som medvetet skulle med i all planering av församlingens arbete nu, menar jag. Som vanligt måste hänvisningen till Ingemar Öbergs bok Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther (Artos 2002) upprepas. "Har ni verkligen inte läst den boken?", som en teologiprofessor i Lund brukade fråga studenterna. Luther ser hela Skriften som ett verk av Guds gode Ande, som är Sanningens ande. För att inte göra Luther och Öberg orätt kanske det ska påpekas att Den heliga Treenigheten är Skriftens garant. Alltså är den HELIG skrift.
Luther är förtröstans teolog. Han litar på Guds omsorg. Allt vilar i Guds hand. Ett löv som faller, kan fylla en människa med förskräckelse, för här illustreras en fruktansvärd verklighet. Men Luther vet att allt vilar i Guds hand och Gud har omsorg om oss så att inget ont ska vederfaras oss. Bibelteologen är själasörjare och själasörjaren är bibelteolog, tror jag man ska säga. (Öberg aa s 495-496 följde jag ett slag).
Nu kommer äntligen min polemiska punkt! Jag menar att i Svenska kyrkan smyger sig nu en reformert teologi in. Den kommer genom den gamla frikyrkligheten, där den var självklar. Men Luther drog kritstrecket mot den - "ni är av en annan ande än vi". Martin Luther är en katolik som inte längre är romersk och han är ingen reformert teolog av Calvins och Zwinglis slag. När hörde ni detta sägas senast?
Den reformerta teologin kan på klassiskt vis bli till ett socialt och politiskt skarpt evangelium - utan att någon besvärar sig med frågan om vad som då är evangelium (Ordet om vad Gud gjort och gör för oss) och vad som är lag (alla ord om vad vi måste göra). Den reformerta teologin har inget utrymme för sakramental realism och därför ingen plats för tillbedjan av Jesus Kristus i det heliga sakramentet. Det hade Luther, som bekant. För Luther var människans törst en existentiell verklighet för kropp, själ och ande - och Guds omsorg lika verklig och mer ursprunglig är törsten!
Antagligen uppfattas jag nu plädera för kättarjakt - och det gör jag nog också. Eller till medvetenhet om Svenska kyrkans eget andliga arv. De reformerta teologerna är av en annan ande. Då och nu.
Välan, det var törst i annan mening jag avsåg. Det handlar om att öppna sig för Gud som törstig jord, för att tala med psalmisten. Det gör Luther. Ur en törst kommer hans bibelglädje - och hans solida bibeltillit, som inte är något annat än tillit till Gud, som vår käre himmelske far. År 2017 ska vi fira reformationsjubileum. Det är ett tema som medvetet skulle med i all planering av församlingens arbete nu, menar jag. Som vanligt måste hänvisningen till Ingemar Öbergs bok Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther (Artos 2002) upprepas. "Har ni verkligen inte läst den boken?", som en teologiprofessor i Lund brukade fråga studenterna. Luther ser hela Skriften som ett verk av Guds gode Ande, som är Sanningens ande. För att inte göra Luther och Öberg orätt kanske det ska påpekas att Den heliga Treenigheten är Skriftens garant. Alltså är den HELIG skrift.
Luther är förtröstans teolog. Han litar på Guds omsorg. Allt vilar i Guds hand. Ett löv som faller, kan fylla en människa med förskräckelse, för här illustreras en fruktansvärd verklighet. Men Luther vet att allt vilar i Guds hand och Gud har omsorg om oss så att inget ont ska vederfaras oss. Bibelteologen är själasörjare och själasörjaren är bibelteolog, tror jag man ska säga. (Öberg aa s 495-496 följde jag ett slag).
Nu kommer äntligen min polemiska punkt! Jag menar att i Svenska kyrkan smyger sig nu en reformert teologi in. Den kommer genom den gamla frikyrkligheten, där den var självklar. Men Luther drog kritstrecket mot den - "ni är av en annan ande än vi". Martin Luther är en katolik som inte längre är romersk och han är ingen reformert teolog av Calvins och Zwinglis slag. När hörde ni detta sägas senast?
Den reformerta teologin kan på klassiskt vis bli till ett socialt och politiskt skarpt evangelium - utan att någon besvärar sig med frågan om vad som då är evangelium (Ordet om vad Gud gjort och gör för oss) och vad som är lag (alla ord om vad vi måste göra). Den reformerta teologin har inget utrymme för sakramental realism och därför ingen plats för tillbedjan av Jesus Kristus i det heliga sakramentet. Det hade Luther, som bekant. För Luther var människans törst en existentiell verklighet för kropp, själ och ande - och Guds omsorg lika verklig och mer ursprunglig är törsten!
Antagligen uppfattas jag nu plädera för kättarjakt - och det gör jag nog också. Eller till medvetenhet om Svenska kyrkans eget andliga arv. De reformerta teologerna är av en annan ande. Då och nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)