måndag 25 februari 2013

Luther som emblem

Det är intressant med Svenska kyrkan som enligt lag är "evangelisk-luthersk". Det hade den historiske personen Martin Luther alls inte uppskattat och vi läser inte Luther som norm utan somm en rejält arbetande polemisk teolog i kamp för den katolska tron. Polemiken är ju en polemik mot missförhållanden och en kamp för tron, den katolska. Att det romersk-katolska är mindre än det katolska hör också till bilden! Därför argumenterar de tyska reformatorerna med hänvisningtar inte bara till bibelord - som inte är så bara - utan också till kyrkofäderna.

Nu rustas till jubileum 2017. Det är 500 år sedan reformationen, vilket borde betyda några års läsning om vad som hände, vad som sas och varför allt det som hände och sas faktiskt hände och sas. Det är inte alldeles säkert att Svenska kyrkans prästerskap, med sin religionsvetenskapliga utbildning, har kläm på det. Några behöver inte. För dem är "Luther" emblem, alibi för det de själva redan tänkt och känt.

Så har det varit sedan 1800-talet, tycks det. Roligt blev det på 1940- och 50-talen när den småländska högkyrkligheten tog upp anklagelsen att vara oluthersk och spöade Allan Svantesson i Svensk Kyrkotidning genom att faktiskt läsa bekännelseskrifter och en del annat. Minns för övrigt att en fråga ställdes vid kandidatutfrågningen i Växjö senast och biskopskandidaterna Lisa Tegby och Jan-Olof Johansson medgav att de inte läst bekännelseskrifterna. Det var mig då uppenbart att olika kyrkliga eller frikyrkliga traditioner förhåller sig olika till, säg, klassikermedvetandet. I småländsk högkyrklighet hör(de) det till att ha läst och reflekterat över reformationstidens texter, främst de i Svenak kyrkans bekännelseskrifter. Under årens lopp har vi också sett mer av den katolske Luther och betraktat detta som ekumeniska landvinningar. Med Benedict XVI har vi också haft den mest lutherske påven, har det sagts. Det hade man kunnat göra mer av men tvingas inse att mycket av den ekumeniska lidelsen gått förlorad, i varje fall för Svenska kyrkans del.

Kyrkans Tidning (ni vet, vår viktigaste ...) har startat "Lutherklubben". Slutsatsen efter ett teologiskt samtal blir att "Luther får inte ihop det, och han vill inte heller får ihop det." Det kan man alltid säga - inte minst efter att ha läst samtalsreferatet från Lutherklubben. (Det roade särskilt att få läsa att vi kan postulera att det finns en mening och ett mål och detta är ett av de stora bidragen som teologin kan ge naturvetenskapen. "Vi fyller en viktig funktion som utmanare genom att säga: Det finns en mening och ett mål." Men på vilket sakunderlag postulerar vi det, kanske naturvetenskaparen undrar och då är církusen igång!)

Så långt om Lutherklubben. Återstår från om det lutherska, den f Mikael ställde i en lätt upprörd bloggkommentar. Poängen var att det  i arbetet under perioden 1946-1958 med att lösa den teologiska rebusen om kvinnor i präst- och biskopsämbetet skulle gå att få fram ett ja till reformationen utifrån Bibel och reformationsteologi. När det inte lyckades, måste man lösa det teologiska problemet politiskt. Då blir det intressant att Luther tagit upp frågan och efter att ha arbetat med den konstaterar att den Helige Ande inte tillåter det. Det är väl minst sagt den allmänkyrkliga meningen. Det var den Luther var ute efter. Inte särmeningar från 1500-talets norra Tyskland.

I den lutherska svenska kyrkan jagas alltså folk för att de tänker som - Martin Luther, som tänker katolskt. Har vi problem eller har vi problem? Förutsatt att vi tänker, förstås.

19 kommentarer:

  1. De svenska kyrkans bekännelseskrifter de flesta av oss har tillgång till ( utgivna av Verbum) är en privat översättning. Hur många har läst de egentliga bekännelseskrifterna? Dr Luther påverkade möjligen indirekt det som senare blev kallat Svenska kyrkan, men som Christian Braw påpekat var det Johan Arndt som påverkade. Eller som växjödomprosten GA Danell lär ha sagt " läs Johan Arndt inte Arndt Johansson!". Läser präster fortfarande Johan Arndt? / Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Magnus! Det är inte helt oproblematiskt att i en efterklassisk tid läsa de 'egentliga bekännelseskrifterna'. För åtminstone Augustana och Apologin är ju grundtexten på latin.

      Radera
    2. Håller helt med biskopen! Och det är ju just därför ex polemiken mellan Professor Per Erik Persson och högkyrkligheten, handlade om ex prästen delar ut eller förvaltar sakramenten. Eller för att citera Laurentius Petri " ämbetet är inte i prästen utan prästen är i ämbetet" och då behöver man ju läsa på om ex tyskans ämbete, femtonhundratalssvenska mm, / Magnus Olsson

      Radera
    3. På Redins antikvariat råkade jag på Mullers utgåva av "Die Bekenntnisschriften", vilken dessutom varit i Yngve Brillioths ägo. I jämförelse med den av Verbum utgivna motsvarigheten är den solklart mer katolsk utan att för den skull vara romersk. Med Guds hjälp och god vilja kan även den som inte är klassisk skolad klara Muller. Tyskan är
      ett arv från realskoletiden.

      Radera
    4. Besökte för ett par år sedan tillsammans med ett par kollegor Missourisynoden, USA:s näst största lutherska kyrka. I denna kyrkas gängse undervisning ingår att dagligen läsa Konkordieboken, som finns i små behändiga utgåvor. I den familj jag bodde hos, läste man dagligen i denna bok, både barn och vuxna. Nu hade man kommit till de Schmalkaldiska artiklarna. Jag berättade att i Svenska kyrkan fanns det åtminstone en biskop, som aldrig läst de bekännelseskrifter, som han i sina prästlöften lovat att hålla sig till. De blev både häpna och bestörta! Skulle man inte kunna tänka sig en liten pocketutgåva av Konkordieboken lagom till jubileet 2017?
      Roland Kristensson

      Radera
  2. Mal. 2: 7. Prästens läppar skola bewara lärona, at man må befråga lagen af hans mun: ty han är en HERrans Zebaoths Ängel.

    http://www.logosmappen.net/uppbyggelse/bocker/svebilius/sveb_2.html

    /Lars-Gunnar Sommarbäck

    SvaraRadera
  3. Att någon som inte är välbekant med innehållet i Svenska kyrkans bekännelseskrifter kan bli vald till biskop i samma kyrka är ett tydligt tecken på denna kyrkas fortgående förfall och pinsamma politisering. Rätt åsikt och partibok smäller högre än kunskaper i kyrkans historiska tro och traditioner i en kyrka där politikernas läppar utsäger den för dagen aktuella sanning som inte får ifrågasättas.

    Sedan kan läsningen av bekännelseskrifterna utmärkt väl börja med någon av utgåvorna på svenska. Kunskaper på den nivån är det minimum man bör kunna kräva av varje präst/biskopskandidat. När man väl blivit förtrogen med innehållet på svenska infinner sig så behovet att ibland konsultera grundtexterna på tyska och latin, t.ex. i utgåvan: Die Bekenntnisschriften der evangelisch-lutherischen Kirche herausgegeben im Gedenkjahr det Augsburgischen Konfession 1930. Kunskaper på den nivån bör rimligen kunna efterfrågas hos en biskopskandidat! Behöver det tilläggas att varje präst/biskop bör kunna ta del av de bibliska skrifterna på deras grundspråk? Förmodligen!

    Biskopen ska givetvis fullt ut kunna delta i det samtal kring tro och tradition som det är varje präst uppgift att delta i och föra vidare. Det samtalet tar sin början hos Jesus och hans apostlar och sträcker sig genom historien fram till oss. Det börjar alltså inte med Luther eller bekännelseskrifterna eller ens luthersk 1800-talspietism, men de är alla en del av samtalet.

    För min del anser jag det mer nödvändigt än någonsin att gå tillbaka till, inte Luther, inte ens kyrkofäderna utan till den historiske, judiske, Jesus och det andra templets judendom, och från den utgångspunkten göra en grundlig omläsning av vår kristna tradition.

    Det är nödvändigt som en uppgörelse med den ersättningsteologi och det judehat som på nytt korsfäste Jesus i Auschwitz, Sobibor, Treblinka, Maidanek etc.

    Det är nödvändigt som en uppgörelse med den arisering, avjudifiering, av Jesus som tog sin början långt före Deutsche Christen och nu förs vidare av den palestinska ersättningsteologi som t.ex. lundastiftet varmt omfamnar.

    Det är nödvändigt därför att en autentisk kristen identitet alltid är en judisk-kristen identitet, försåvitt Jesus, den verklige Jesus, ska platsa i laget som Guds Helige, Guds Rättfärdige, Guds son, vår Frälsare, vår rebbe, kung Messias till evig tid.

    SvaraRadera
  4. Bara i vårt land finns flera lutherska kyrkor, av vilka alla inte har sakramental gemenskap med varandra. Envar av dem påstår sig ha rätt förstått Martin Luther. Det säger väl allt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Frågan är väl vem det säger mest om - M. Luther eller dessa kyrkors ledarskap?
      /Per H

      Radera
    2. Käre anonym, komplikationen kan med fördel lyftas en nivå uppåt.

      Radera
    3. Tolkning är akilleshälen.

      Miljontals lutheraner kan slå biblar o Konkordieböcker i huvudet på varandra. Men vem har en rätt och autentisk tolkningstradition?

      Vad är auktoriteten när man slängt sig bort från Kyrko-skutan. Vilken jolle är bäst? Den rikaste? Den mest bögvänliga? Den mest jämlika? Den mest fria? Den mest politiskt korrekta? Den mest beundrade? Den med mest världslig makt (såsom Luther införde polygami, för att blidka Kungen)?

      "Och vår präst ifrån konfirmationen, står och pekar i det blå; och ingen fattar om han visar vgen, eller känner vilket håll vinden blåser åt. Vem i hela världen kan man lita på..."

      Radera
    4. Gud är barmhärtig! Han tillser säkert att den som anser sig vara ensam om tillträde till himlen erhåller en sådan placering att vederbörande lugnt kan sluta sig till att så är fallet. Det kan säkert utsträckas till en grupp också. / Magnus Olsson

      Radera
    5. Nej, Anders Gunnarsson, tolkning är inte någon akilleshäl, tolkning är rätt tillämpad en tillgång och en nödvändighet. Redan i nya testamentet bryts olika teologier och tolkningstraditioner mot varandra och apostlamöten inkallas för att skapa någon ordning och bevara enheten i det väsentliga.

      Kyrkohistorien är sedan en fortlöpande tolkningshistoria där de ansvariga ställda i nya situationer och inför nya utmaningar tvingas att precisera sig och omformulera sig.

      Inget konstigt i det och så långt har K.G. Hammar helt rätt. Det han försummar att säga är att när det politiskt korrekta blir den övergripande tolkningsramen och minoriteten kättarstämplas, då bär det åt helvete. Början till detta såg vi redan 1957/58 och utförslöpan har nått sin fullbordan i ett "kyrkomöte" till stor del befolkat av politruker och som har hela ansvaret för att att avgöra vad som är kristen tro i Svenska kyrkan. Till den musiken dansar biskoparna. Den färdigheten är den främsta befordringsgrunden.

      Alltså handlar det i slutänden om vem som ska anförtros att göra de nödvändiga tolkningarna. Mitt svar blir: de som har den erforderliga kompetensen som består inte bara i grundliga teologiska kunskaper utan än mer i en beprövad kristen karaktär som vet att stå fast även i stark motvind. Vi behöver mer av meritokrati i kyrkan, mer av elitkristendom, och mindre av sekulärt pöbelvälde. Jag är också beredd att ge Erasmus en poäng, när han klandrar Luther för dennes kyrkosplittrande handlingslinje. Vi har alla blivit förlorare, fattigare, på den splittringen, hur nödvändig den än tycktes vara när det begav sig.

      Radera
    6. När det handlar om hur kyrkan skall tolka sitt budskap och handla i en ny tid, använder sig flera kyrkofäder av bilden av ett växande träd. Naturligtvis växer det nya kvistar på ett friskt träd. Men en ny kvist sitter på en gammal gren, och har därigenom kontakt med och är av samma sort som stammen och roten.

      Det är ju en utläggning av Jesu ord i Matt. 7 om att man inte plockar druvor på törnen och fikon på tistlar. Det blir i dagens läge ung.: en vinstock frambringar inte persikor, hur söta och goda och önskvärda sådana frukter än kan vara.

      Radera
    7. Så här års ser man ingen skillnad på levande och döda träd. När våren kommer ses skillnaden. Finns en berättelse i NT om en man som såg människorna gå omkring som de vore träd. Livsträdet finns redan i Henoksboken, vars pendang är Johannesevangeliet som klargör att ingen stigit upp utom han som stigit ned. Sker inte nedstigandet kommer inte uppstigandet. / Magnus Olsson

      Radera
  5. Nej, anonyme vän, det säger inte mycket. Inte mer än det faktum att det i vårt land finns flera kristna kyrkor, av vilka alla inte har sakramental gemenskap med varandra. En var av dem påstår sig ha rätt förstått Jesus Kristus och hans apostlar. Och?

    Det kommer alltid, och i alla sammanhang, t.o.m. föregivet "katolska", finnas grupperingar med (alltför) rigorösa tolkningar av diverse urkunder. Det finns å andra sidan även raka motsatsen, typ folkkyrkor eller "ekumeniska frikyrkor", som knappt gör sej reda för trons innehåll.

    Och så har vi ju då förstås den stora kyrkan som låter sin föreståndare definiera vilka läror han så vill (t.ex. den om sin egen ofelbarhet ex cathedra, som han i o f sej inte kunde proklamera utan konciliedebatt - men sedan dess är det fritt fram). För dem som tycker att det låter förtroendeingivande är den så klart ett alternativ.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klippan har lite längre och tyngre auktoritet än så.

      Matt 16:16ff, Joh 21 o Apg 15 osv, osv

      Du gör en halmgubbe som du avrättar. Kreativt.

      Radera
  6. Jörgen

    Vem bestämmer att vilka ska ha rätt kompetens att bedömma tolkningarna i småpåvelandet?

    Sola Scriptura (vilket betyder endast MIN tolkning av skriften) är oBiblisk, ohistorisk, ologisk o splittrande in absurdum.

    Det kräver mkt tro att tro på något som gett så mycken fallfrukt på det trädet.

    Ad fontes (på riktigt)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det är inte möjligt att påstå så ock anse sig mer logisk mm. Guds ord skall ätas. Bokrullen sväljas. Det är inte bara oblater som skall tuggas. Din polarisering mellan n sakramental kyrkosyn och en på skrift baserad erfarenhet, är inget så enkelt som du POSTULERAR. / Magnus Olsson

      Radera