Först var det en tid när "God is back" och nu ska det bli en tid när Gud inte ens får gå i skola. Missbedöm inte de socialdemokratiska valstrategerna. De vet var svenska folket står i frågan om religiösa friskolor. Visserligen vet inte folk varför de anser vad de anser, men det spelar kvitta. Det är procenten som räknas, Helge, och den är mer än 70%.
Naturligtvis är detta ett illusionsnummer på flera plan. Applåder visslingar och rop!
Det första illusionsnumret är att Ardalan Shekarabi anför erfarenheter från Iran för att förklara vad som är fel i Sverige. Men han berättar inte vilken religiös skola han gick i där. Då hade det blivit fel fast det varit rätt, dvs politiskt fel.
Det är det andra illusionsnumret. Saken handlar egentligen om muslimerna, de som sorterar elever efter kön i skolbussen. Detta kan socialdemokraterna inte säga rent ut, för det vore att anta en sverigedemokratisk hållining och Stefan Löfven har ju slagit fast, att SD har en annan människosyn. Om resultatet av dessa skilda människosyner blir ett och detsamma, har socialdemokraterna problem. Socialdemokratin borde också ha problem av att Löfvens grundtes inte håller. Det är inte människosynen saken gäller.
Det tredje illusionsnumret handlar om att inte skilja tro från tro. Allt blir religion och tre blir något som konstruerats till "de tre abrahamitiksa religionerna". Att en av dessa trosåskådningar med rötter i en annan av de tre (men inte den tredje) byggt den västerländska kulturen, bortser socialdemokraterna enkelt från. Men så egendomligt är det, att utan kristen tro i Europa, ingen socialdemokrati.
Det fjärde illusionsnumret står Antje et consortes för. De har idogt drivit tanken på "religionen" utan att särskilja tro från tro. Kom inte och klaga på att socialdemokraterna nu hanterar denna helhet ni talat om. Så egendomligt blir det ju, att i det lokala är det Modéus II som för religionens talan i media och låter sig buntas ihop med böneutrop. Det var onödigt. Frågan var en fråga för miljönämnden, inte för biskopen. Men biskopar oscillerar mellan det tysta och det pratträngda beroende på spörsmål.
Det femte illusionsnumret handlar om att skilja "judiskhet" från religion och se den som en nationell minoritet – utan religion! Hej då Moses! Det kan inte vara så kul att vara mosaisk trosbekännare då.
Det sjätte illusionsnumret är att samma socialdemokratiska arbetareparti som vill förbjuda religiösa friskolor placerat sig i ledningen för Svenska kyrkan på samtliga nivåer! Olle Burell har varit tydlig med hur han egentligen ser på religion och religiösa friskolor. Informationsbärande är ordet. En rejäl börda av information!
Det sjunde illusionsnumret är bekännelsen att elever ska slippa religiös påverkan. Men saken gällde ju om elever ska få välja att delta t ex i den av rektor på den kristna friskolan ledda bönen/andakten..
Det åttonde illusionsnumret är att de kristna friskolorna får finnas, bara de inte är just specifikt kristna i tanke, ord och gärning utan som alla andra.
Nu behöver ingen vara särskilt ledsen. Ni kan flyktigt läsa Matthew d'Anconas lilla bok Post Truth. The new War on Truth and how to Fight Back (Ebury Press, London 2017) för att få en bild av hur politik bedrivs när den inte längre är folkrörelseförankrad utan ett paket att uppifrån bibringa väljarkåren, som saknar möjligheter att förstå vad den utsätts för. Har ni läst den boken, finns det anledning att vara ledsen. Men d'Ancona blir lätt rebellisk. Det är uppenbarligen fortfarande rätt att göra uppror. Och inte bara mot svagsinta socialdemokratiska förslag och hållningar. Ett kommunalt moderatyngel i Växjö omfamnar också idén. Han är så vitt jag kan se just en yrkespolitiker, sådana som jag inte vill ha.
Var det då inte glädjande att Sveriges Kristna Råd under Antjes ledning fick ihop en debattartikel? Jodå. Det hänvisas till Europakonventionen och här uppstår ett problem för socialdemokraterna. Jag tror inte att Löfven är byxad att hantera det problemet om han tar statsplanet ut i Europa och möter andra regeringschefer av annan mening. Men lite roar det mig att SKR-folket tycks så häpet inför utsikten att religion ånyo ses som något negativt. I den bubbla de levt med möten med makthavare har det inte riktigt tett sig så. Vi andra känner igen en del svagsinta sossar, vi har mött Kula Bengtsson som gymnasist redan. Tagen sitter i. Vi behöver alltså inte bli imponerade nu heller. Det finns en stabil socialdemokratisk svagsinthet som kommer av maktinnehav. Då lockas de maktkåta till partiet. De bidrar inte till en fördjupad ideologisk reflektion. De är ute efter makten för egen del. Det finns andra socialdemokrater också. Det är sådana andra vi tycker om.
Lite synd är det nog om Antje, när hon nu får ta sakpolitisk ställning mot Wanja. Burell har lämnat. Men Wanja är förste vice ordförande i Kyrkostyrelsen. Inför uppsättningen av illusionsnummer också i det kyrkliga återstår ett: applåder, visslingar och rop!
Applåder, visslingar och rop blir det också när Torsdagsdepressionen slås upp och slår till. På ledarsidan skriver självaste Kommandoran på tidningen att det är ett klokt beslut att skjuta upp distributionen. Genomgången är en nödvändig grundlig genomgång av de rättsliga frågorna.
När enhetschefen på den juridiska enheten tar till orda på debattsidan för att svara Tomas Appelqvist fick pastorL problem med yrsel. Enhetschefen skrev att det de senaste veckorna uppstått nya frågor . "UPPSTÅTT" ropade pastor L. De har funnits med hela tiden naturligtvis annars finns de inte alls. Pastor L har rätt. Sig själv till Ermutigung spelar han Cornelis låt "När det brinner i lögnfabriken" men muttrar: "Och detta är människor som vill att vi ska lita på dem, sitta still i båten och vara trygga med att allt skötts och sköts på det bästa sätt!"
Inför själva illusionsnumret är en hållning självklar: applåder, visslingar och rop!
Och jag har på känn att det kommer att bli fler problem som måste hanteras i Antjeborg när nu allt börjat rulla bakåt.
torsdag 15 mars 2018
onsdag 14 mars 2018
Svavel! Förhärdelse Svavel!
Vi går från blixt till svavel. Under hela denna dag har hemsidan inte rensats från de nattvardsböner som ifrågasatts. Det blir väldigt dyrt för de ligger på webben utan att de upphovsrättsliga frågorna är klara. En förlagschef jag känner bleknade så att det hördes i telefonen. Då förstår ni. Och juristerna drog in en version utan att tydligen fatta att två ligger ute.
Nå, jag har larmat och efter det att larmet gått och ingen lyssnar återstår svavel. Men vad kan den rättfärdige uträtta när de upphovsrättsliga grundvalarna vacklar?
Nå, jag har larmat och efter det att larmet gått och ingen lyssnar återstår svavel. Men vad kan den rättfärdige uträtta när de upphovsrättsliga grundvalarna vacklar?
Inte så blixtrande: en halv dags overksamhet
Larmet gick förtjänstfullt före klockan 8 att samtliga nattvardsböner, också de som dragits tillbaka, fortfarande låg på webben. Efter en halv arbetsdag ligger de fortfarande där. Det blir nog dyrt.
Flash igen! Omaskat Flash igen!
Bloggardag vakar ständigt. Nattvardsbönerna 6, 9 och 14 togs bort från webbplatsen fick vi veta. Men det är en halv sanning. På det som lades ut den 1 februari ligger nattvardsbönerna kvar. Bloggardag manades av en röst, om i det inre eller från yttre rymden ska lämnas osagt, att nattvardsbönerna faktiskt ligger kvar. Det är bara att gå ner till den version som ligger under bilden på hemsidan och fröjda sig. Eller inte. För det har publicerats material där upphovsrättsfrågorna är olösta. Sådant kan bli väldigt dyrt. Och taffleriet fortsätter. Kansliet vet inte vad som finns utlagt. Nyheten om kyrkohandboken är en nyhet om lagbrott, tycks det. Hur lång tid tar det nu innan också dessa nattvardsböner tagits bort? Klocka kansliets effektivitet!
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken
Dispens från fastereglerna gäller sålunda ännu ett dygn.
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken
Dispens från fastereglerna gäller sålunda ännu ett dygn.
Phest i Kapharnaum
Blixt och dunder-nyheten tog tid att hämta sig från. Jag konsulterade docenten Pahlmblad, som var noga med att påpeka, att nyhetsförmedlingen inte bara borde handla om en text. Det kan man se på hans brev på kyrkligdokumentation.nu. Där finns också professor Ekenbergs brev. Breven har överraskat jurister och kansli, ser jag.
Kanske ska man också hålla i minne att Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad under 30 år sannerligen inte gjort anspråk på sina texter. Detta sker först när kyrkokansliet gör det och hävdar copyright. Det är just denna åtgärd som förändrar situationen som blir en helt annan än vad den har varit.
Docenter missar ogärna att hålla en föreläsning. Här är den docenten Pahlmblad höll för mig i sammanfattning:
1926 skrev Yngve Brilioth brev till Nathan Söderblom om nattvardsböner, gav förslag och på så vis infördes en enda nattvardsbön i det förslag Söderblom m fl arbetade med. Denna nattvardsbön kom bearbetad med 1942 och fortsatt bearbetad 1986. Den är nu den enda användbara i den kyrkohandbok som således just nu inte distribueras. Brevet visar en Brilioths genomtänkta hållning i de liturgiska frågorna. Och den hållningen påverkar 1942 års handbok. Lätt att förstå, va? Den som vill, får läsa Maria Eckerdals avhandling, för hon återger vad hon lärt sig av docenten Pahlmblad.
Man kunde tänka sig att saken bara gäller några formuleringar. De invändningar docenten Pahlmblad för fram pekar emellertid på ett vidare sammanhang. Den liturgiska förnyelse Svenska kyrkan genomgått har den kyrkliga förnyelsen att tacka för allt. Inte bara frågan om specialmissalen alltså . Kyrklig förnyelse har varit den aktiva agenten för liturgisk förnyelse och Svenska kyrkan kunde lita på det och ta vara på det. Det gäller det som påverkade 1986 års handbok med influenserna från Västerås. Biskopen Silén hade varit observatör vid Vatikankonciliet och visste var skåpet skulle stå. I Västerås stift arbetade Sven Helander och Sune Garmo och från Västerås stift kom Rune Klingert. Deras mödor kompletterades av det arbete Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad bedrivit. Alla hörde hemma i den kyrkliga förnyelsen, noga taget arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, vars ordförande under lång tid var PO Sjögren och sedan Bertil Gärtner. Det är detta arbete i kyrkohandboksarbetet uppgörelsen nu gäller, ser jag.
Det betyder i klartext att strävan från kyrkokansliets sida varit att få en annan gudstjänstordning som på ytan kan se förnyad och allmänkyrklig ut (svart kappa på prästen är ett omöjligt projekt) men som drar gaddarna ur liturgierna, som alltså inte ska ha något bett alls. Det blir MTD. Det finns, kunde de andligt sinnade tänka, en diabolisk finess i detta som avses ske omärkligt. Så mycket mer intressant blir det då med de återkommande debaclen handboken utsätts för.
Ska vi tala om den mentala effekten i kyrkolivet när folk ser de små haverierna ställs upp sig på rad och folk börjar fundera över revisorernas rapport, som inte gav grönt på en enda punkt. Ska vi tala om de upphetsade, de som förklarade att det alls inte var några problem med kyrkohandboken men som nu t ex sitter i det nya hertigdömet och funderar över hur det innevarande eländet ska kunna bortförklaras? Ska vi kommentera det faktum att kyrkohandböckerna lagrats någonstans i väntan på distribution och ska vi fråga vad denna monumentala oskicklighet i Antjeborg kostar? Det hade kanske varit bättre om kyrkostyrelsen använt sin tid åt att försöka analysera de verkliga problemen, som inte handlar om illvilliga blogginlägg utan om återkommande haverier i Bunkern. Kyrkostyrelsen kunde ta sig an den spännande frågeställningen: "Har vi problem eller har vi problem?"
Om jag hade fått välja, hade jag valt en annan princip för det liturgiska arbetet på nationell nivå. Jag hade tagit med Christer Pahlmblad i arbetet. Jag hade sagt att hans bok Mässa för enhetens skull anger de principer som samlar ihop kyrkolivet kring ett centrum och sedan ger möjligheter till mångfald i övrigt. Då hade vi tvingats ta de ekumeniska landvinningarna på allvar som mer än munspel vid högtidliga tillfällen. Vad docenten skrev, kan nu se på kyrkligdokumentation.nu för där ligger boken utlagd.
Hur kan man komma ur den härva kyrkokansliet åstadkommit? Enklast genom att säga att texterna är fria att använda. Svenska kyrkan bjuder generöst alla som vill fira gudstjänst på möjliga ordningar. De som vill trycka av dem, får det. Återstår inga problem då? Jo, av allvarlig art om någon författare vägrar låta sina texter användas i ett sammanhang som är ett annat än Kyrkans, dvs texter som genom omarbetningar uttrycker något annat än Kyrkans tro. Marcioniter och MTD-enatusiaster ska inte få förvanska det katolska arvet. Kunde man tänka. Det vore i vart fall en klassisk kyrklig hållning, väl dokumenterad i dogmhistorien.
Juristerna sitterväl lite i kläm också. Patrik Lidin hävdade ju att upphovsrättsfrågorna är grundligt utredda. "Det finns ingen oro." Hur ska då en jurist bortförklara detta tidigare så klara ställningstagande. Det går! Allt går! Patrik sa att "vi" (vilka vi som avsågs vet vi inte) är trygga i hanteringen så här långt. Nyckelbegreooet är "så här långt"! Men oro fanns inte.
Nu har juristerna inte nystat färdigt. Då undrar en intresserad allmoge: så här långt i nystandet, var är de då nu? Hur länge till ska de nysta, dvs vilken tidplan håller nu? Enligt den tidigare planen skulle ju böckerna vara på väg ut i förrgår! Hade jag suttit i kyrkostyrelsen hade jag krävt extra sammanträde och dessutom jagat dem som gav beskedet att allt var avklarat. De narrades ju! Nysta, förresten. Är det en kyrklig syförening som flyttat in i bunkern?
Oavsett. Nu är några av kyrkomötet antagna nattvardsböner borttagna från de webbpublicerade pdf-filerna och böckerna distribueras inte. Har Gudstjänstutskottets ordförande något att säga om detta? Vem lurade Kyrkomötet att anta misstänkt tjuvgods? "Kyrkomöteshäleri" är väl ett nytt begrepp? Glöm inte var ni läste det först. Är det inte lika bra att reda ut alla frågor och låta Kyrkomötet 2018 ta ett nytt beslut? Det gick ju så till 1957 och 1958 när det första beslutet inte dög...
Hur ni i entusiasm brutit mot fastan efter blixt och dunder-blogginlägget i går behöver ni inte redovisa förhållandet här. Ni kan nämna det i bikten, men kloka biktfäder kommer leende att vifta undan detta "brott" mot fastereglerna. Under ett dygn efter beskedet om haveriet torde generell dispens från fastan ha lämnats för att möjliggöra firandet. Jag vet inte om ni smakat den ginsort som heter Bloom. Den hör till den våg av moderiktig gin som nu sköljer över England. Det finns också gin från Edinburgh, den sköljer följdriktigt över Skottland, med hallongin och rabarbergin. Från Norge kommer Haratorn, som jag druckit ett par flaskor av och uppskattar. I Sverige har vi både Härnö och G Gin. Inget skäms för sig
Till fin gin kan man man jaga mer exklusiv tonic. Fever Tree, förstås, men kanske man vill pröva Fentimans Herbal, Erasmus Bond (inte för lutheraner måhända), Indi&Co eller Doctor Polidori's Cucumber Tonic.
Fjolldryck? Dryck för de medvetet högkyrkliga och ett självklart val när vi mediterar över det goda ordet: "Egen framgång är guld värd. Andras motgång är inte heller att förakta." Ni vet var i Bibeln denna insikt delges oss.
- Fader jag har syndat genom att dricka G&T för att fira kyrkohandbokseländet.
- Synd är något helt annat och betydligt roligare, här finns inget att bekänna. Din verksfromhet har frälst dig. Gå i frid, kläd dig varmt och ät dig mätt. (Jak 2:16) Ta gärna en G&T till käket förresten.
Det kallar jag själavård.
Själavård i Antjeborg är nog att vänligt se på de ansvariga och säga: Rex Tillerson!
Kanske ska man också hålla i minne att Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad under 30 år sannerligen inte gjort anspråk på sina texter. Detta sker först när kyrkokansliet gör det och hävdar copyright. Det är just denna åtgärd som förändrar situationen som blir en helt annan än vad den har varit.
Docenter missar ogärna att hålla en föreläsning. Här är den docenten Pahlmblad höll för mig i sammanfattning:
1926 skrev Yngve Brilioth brev till Nathan Söderblom om nattvardsböner, gav förslag och på så vis infördes en enda nattvardsbön i det förslag Söderblom m fl arbetade med. Denna nattvardsbön kom bearbetad med 1942 och fortsatt bearbetad 1986. Den är nu den enda användbara i den kyrkohandbok som således just nu inte distribueras. Brevet visar en Brilioths genomtänkta hållning i de liturgiska frågorna. Och den hållningen påverkar 1942 års handbok. Lätt att förstå, va? Den som vill, får läsa Maria Eckerdals avhandling, för hon återger vad hon lärt sig av docenten Pahlmblad.
Man kunde tänka sig att saken bara gäller några formuleringar. De invändningar docenten Pahlmblad för fram pekar emellertid på ett vidare sammanhang. Den liturgiska förnyelse Svenska kyrkan genomgått har den kyrkliga förnyelsen att tacka för allt. Inte bara frågan om specialmissalen alltså . Kyrklig förnyelse har varit den aktiva agenten för liturgisk förnyelse och Svenska kyrkan kunde lita på det och ta vara på det. Det gäller det som påverkade 1986 års handbok med influenserna från Västerås. Biskopen Silén hade varit observatör vid Vatikankonciliet och visste var skåpet skulle stå. I Västerås stift arbetade Sven Helander och Sune Garmo och från Västerås stift kom Rune Klingert. Deras mödor kompletterades av det arbete Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad bedrivit. Alla hörde hemma i den kyrkliga förnyelsen, noga taget arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, vars ordförande under lång tid var PO Sjögren och sedan Bertil Gärtner. Det är detta arbete i kyrkohandboksarbetet uppgörelsen nu gäller, ser jag.
Det betyder i klartext att strävan från kyrkokansliets sida varit att få en annan gudstjänstordning som på ytan kan se förnyad och allmänkyrklig ut (svart kappa på prästen är ett omöjligt projekt) men som drar gaddarna ur liturgierna, som alltså inte ska ha något bett alls. Det blir MTD. Det finns, kunde de andligt sinnade tänka, en diabolisk finess i detta som avses ske omärkligt. Så mycket mer intressant blir det då med de återkommande debaclen handboken utsätts för.
Ska vi tala om den mentala effekten i kyrkolivet när folk ser de små haverierna ställs upp sig på rad och folk börjar fundera över revisorernas rapport, som inte gav grönt på en enda punkt. Ska vi tala om de upphetsade, de som förklarade att det alls inte var några problem med kyrkohandboken men som nu t ex sitter i det nya hertigdömet och funderar över hur det innevarande eländet ska kunna bortförklaras? Ska vi kommentera det faktum att kyrkohandböckerna lagrats någonstans i väntan på distribution och ska vi fråga vad denna monumentala oskicklighet i Antjeborg kostar? Det hade kanske varit bättre om kyrkostyrelsen använt sin tid åt att försöka analysera de verkliga problemen, som inte handlar om illvilliga blogginlägg utan om återkommande haverier i Bunkern. Kyrkostyrelsen kunde ta sig an den spännande frågeställningen: "Har vi problem eller har vi problem?"
Om jag hade fått välja, hade jag valt en annan princip för det liturgiska arbetet på nationell nivå. Jag hade tagit med Christer Pahlmblad i arbetet. Jag hade sagt att hans bok Mässa för enhetens skull anger de principer som samlar ihop kyrkolivet kring ett centrum och sedan ger möjligheter till mångfald i övrigt. Då hade vi tvingats ta de ekumeniska landvinningarna på allvar som mer än munspel vid högtidliga tillfällen. Vad docenten skrev, kan nu se på kyrkligdokumentation.nu för där ligger boken utlagd.
Hur kan man komma ur den härva kyrkokansliet åstadkommit? Enklast genom att säga att texterna är fria att använda. Svenska kyrkan bjuder generöst alla som vill fira gudstjänst på möjliga ordningar. De som vill trycka av dem, får det. Återstår inga problem då? Jo, av allvarlig art om någon författare vägrar låta sina texter användas i ett sammanhang som är ett annat än Kyrkans, dvs texter som genom omarbetningar uttrycker något annat än Kyrkans tro. Marcioniter och MTD-enatusiaster ska inte få förvanska det katolska arvet. Kunde man tänka. Det vore i vart fall en klassisk kyrklig hållning, väl dokumenterad i dogmhistorien.
Juristerna sitterväl lite i kläm också. Patrik Lidin hävdade ju att upphovsrättsfrågorna är grundligt utredda. "Det finns ingen oro." Hur ska då en jurist bortförklara detta tidigare så klara ställningstagande. Det går! Allt går! Patrik sa att "vi" (vilka vi som avsågs vet vi inte) är trygga i hanteringen så här långt. Nyckelbegreooet är "så här långt"! Men oro fanns inte.
Nu har juristerna inte nystat färdigt. Då undrar en intresserad allmoge: så här långt i nystandet, var är de då nu? Hur länge till ska de nysta, dvs vilken tidplan håller nu? Enligt den tidigare planen skulle ju böckerna vara på väg ut i förrgår! Hade jag suttit i kyrkostyrelsen hade jag krävt extra sammanträde och dessutom jagat dem som gav beskedet att allt var avklarat. De narrades ju! Nysta, förresten. Är det en kyrklig syförening som flyttat in i bunkern?
Oavsett. Nu är några av kyrkomötet antagna nattvardsböner borttagna från de webbpublicerade pdf-filerna och böckerna distribueras inte. Har Gudstjänstutskottets ordförande något att säga om detta? Vem lurade Kyrkomötet att anta misstänkt tjuvgods? "Kyrkomöteshäleri" är väl ett nytt begrepp? Glöm inte var ni läste det först. Är det inte lika bra att reda ut alla frågor och låta Kyrkomötet 2018 ta ett nytt beslut? Det gick ju så till 1957 och 1958 när det första beslutet inte dög...
Hur ni i entusiasm brutit mot fastan efter blixt och dunder-blogginlägget i går behöver ni inte redovisa förhållandet här. Ni kan nämna det i bikten, men kloka biktfäder kommer leende att vifta undan detta "brott" mot fastereglerna. Under ett dygn efter beskedet om haveriet torde generell dispens från fastan ha lämnats för att möjliggöra firandet. Jag vet inte om ni smakat den ginsort som heter Bloom. Den hör till den våg av moderiktig gin som nu sköljer över England. Det finns också gin från Edinburgh, den sköljer följdriktigt över Skottland, med hallongin och rabarbergin. Från Norge kommer Haratorn, som jag druckit ett par flaskor av och uppskattar. I Sverige har vi både Härnö och G Gin. Inget skäms för sig
Till fin gin kan man man jaga mer exklusiv tonic. Fever Tree, förstås, men kanske man vill pröva Fentimans Herbal, Erasmus Bond (inte för lutheraner måhända), Indi&Co eller Doctor Polidori's Cucumber Tonic.
Fjolldryck? Dryck för de medvetet högkyrkliga och ett självklart val när vi mediterar över det goda ordet: "Egen framgång är guld värd. Andras motgång är inte heller att förakta." Ni vet var i Bibeln denna insikt delges oss.
- Fader jag har syndat genom att dricka G&T för att fira kyrkohandbokseländet.
- Synd är något helt annat och betydligt roligare, här finns inget att bekänna. Din verksfromhet har frälst dig. Gå i frid, kläd dig varmt och ät dig mätt. (Jak 2:16) Ta gärna en G&T till käket förresten.
Det kallar jag själavård.
Själavård i Antjeborg är nog att vänligt se på de ansvariga och säga: Rex Tillerson!
tisdag 13 mars 2018
Blixt och dunder! Kyrkohandboken försenas Blixt och dunder!
Ni läste det inte först här, men nu kan ni läsa för jag tror inte att de flesta inte sett detta.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ifragasatt-upphovsratt-forsenar-handboken
Vad ska vi nu säga?
De stöddiga juristerna i Antjeborg, de som var ute i gröngräset och skuttade, pigga och glada, får bita i gräset.
Och kritikerna bryter förstås fastan högst resolut och ropar sitt Deus le vult! Därefter sjunger de Laudamus i rätt sättning.
Ja, ni förstår själva känslan.
Hur var det Lenin kanske och domprosten Danell säkert sa?
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ifragasatt-upphovsratt-forsenar-handboken
Vad ska vi nu säga?
De stöddiga juristerna i Antjeborg, de som var ute i gröngräset och skuttade, pigga och glada, får bita i gräset.
Och kritikerna bryter förstås fastan högst resolut och ropar sitt Deus le vult! Därefter sjunger de Laudamus i rätt sättning.
Ja, ni förstår själva känslan.
Hur var det Lenin kanske och domprosten Danell säkert sa?
Verstehen und Erklären
Förstå och förklara är bådadera utmanande uppgifter. Det mesta vi är med om, förstår vi inte. Människor vi möter argumenterar underligt och understundom svårförståeligt. En nyckel för att begripa är att tänka "dom menar faktiskt vad de säger". Då vill det till att orientera sig i deras tankevärld.
Jag testade barnbarnet Sigrid när vi nu var på tu man hand. Frågan om allas lika värde kom upp. Jag bestred saken. Flickebarnet upprördes. Lite fundersam blev hon dock när jag påpekade att ordet "dignity" betyder "värdighet" och inte "värde". Vad hörde hon mig säga? Att färgade är sämre än vita. Ideologiskt hörande alltså. Jag hade inte sagt något i den stilen, men insåg att det svenska skolväsendets icke-neutralitet i livsåskådningsfrågor och en ideologisk grund, "värdegrund", formar barnet. Det går att förstå. Det går också att förklara vilka tankemodeller som styrt ut i detta tanklösa. Rousseau illa läst hör till komponenterna. Men nog är det märkligt att ideologin bakom barnens fostran så lite debatteras i Sverige? Den tas för vad den är. Given. Uppifrån. Jag tror jag tycker illa om detta.
Redaktören Dike ansätts i kommentarer för att han inte går i kyrkan, som vi ser. Han går kanske inte, men han följer gudstjänsten. Besked lämnades i går. Då gäller det att erövra hans tankevärld. I den världen följer man gudstjänster. Det kan vara en tysk av katolskt eller protestantiskt snitt eller en tv-gudstjänst med centerpartisten Åkerlund lika väl. Allt är lika uppbyggligt.
Tittaren är uppenbarligen nöjd. I hans system av tro räcker detta. Andra blir upprörda. Här är en förtroendevald tv-tittare som inte deltar i sockenkyrkans gudstjänstliv trots att kyrkans klockor kallat. De inser inte att redaktören utgör den sista resten av den borgerliga religion som på söndagen följde gudstjänsten i radio. Det räknades vara 2% av befolkningen som gjorde så. I de kyrkliga bladen framställdes fenomenet som ett problem, inte minst som förkunnelsen alltsomoftast uppfattades vara bättre i radion med mer upphöjda predikanter än församlingsprästens ordproduktion (som man redan hört och visste vad han brukade säga). Sedan kom tv-gudstjänster med stort pådrag. Nu spelas de in i förväg. Då har man redan på Midfastosöndagen varit i Långfredagens gudstjänst och kan sitta hemma eller gemensamt i en församlingslokal och beglutta sig själv.
I media excellerar den praktiserade religionen MTD. Jag tror inte jag behöver förklara ytterligare. Det är dock inte svårförståeligt. Kunden som betalar befaller vart kusken ska köra. Det är så det är. Kyrkan har därför försett sig med spärrar mot sådant genom ett läroämbete. När det eroderas, kan en kyrka bara bli kundtillvänd. Och partipolitiseringen? Det fanns en central överenskommelse mellan S och M att KG Hammar skulle till Uppsala och Christina Odenberg till Lund. Det är så dags att berätta det för en häpen allmoge nu, kan tyckas. Men bättre sent än aldrig. Och detta ska vi tro vara Guds verk och vila!
Några som menar vad de skriver, fast faktiskt menar mer än vad de kan skriva ut, är exempelvis den nya kyrkostyrelsen. Riktlinjer för förtroendevalda på nationell nivå påstås finnas – fast riktigt var de återfinns är oklart bortsett från den uppburna kyrkliga publikationen, som meddelade nyheten. Jag läser att de förtroendevalda på nationell nivå ska "sprida kristen tro och ge en bild av vad Svenska kyrkan gör och står för". Ungefär som Bloggardag alltså. Eller har något annat avbildats här? Nå, det angår inte mig längre. Men rollen att på sociala medier förmedla detta är tydligen mycket viktig. Då har jag beröm att se fram emot, för jag har mer än någon annan i kyrkostyrelsen –ledamöter och ersättare – fullgjort denna viktiga roll och bidragit till kunskapsuppbyggnad. Ibland har jag till och med varit först!
Det finns ett aber, ser jag. Man ska inte undergräva förtroendet för Svenska kyrkan. Nå, det är inte så lätt att göra det som redan görs för detta gör de finkristna så bra själva. Undergräver kritiken deras positioner, länder detta Svenska kyrkan till godo. Det begriper ett barn på sju år.
Varje människa har full rätt att uttrycka också negativa synpunkter, förstår jag. Bidde det bara en tumme av detta dokument och allt arbete som lagts ner på det? Uppenbarligen. Men byråkratin förnekar sig inte. Generalsekreteraren ska se till att riktlinjerna regelbundet följs upp och styrelsen ska pröva och eventuellt uppdatera reglerna. Detta är närmast löjeväckande och detta viktiga arbete ska era kyrkoavgifter också räcka till!
Jag har anledning tro att Frimodig kyrkas representant inte röstat för dessa nullitetsregler, som dessutom saknar sanktioner bortsett från detta, att jag förklarats inte vara välkommen till kyrkomötet.
Jag sitter här i morgonljuset och frågan jag sliter med är denna: Har inte idiotkofficienten ökat betydligt i Kyrkostyrelsen denna nya mandatperiod? Hur kommer sig det? Är det det politiska, att styrelsen kraftfullt ska agera fast det bakom formuleringarna alls inte finns någon kraft? Och dessa arma tror att vi ska tala vänligt om dem, Nej då. Det är bara de själva, de i styrelserna och dess organ, som behöver vara så där vänliga mot varandra. Vi andra kan i försvar för kristen tro avslöja eländet hämningslöst. Det hindrar inte vänlighetsattacker, typ det välvilliga uppmärksammandet på Bloggardag av den 11 mars som en glädjedag. Fast jag undrar: vilka är de otvetydigt svenskkyrkliga i kyrkostyrelsen? Upp med en hand!
Dock känner jag plötsligt uppbragtheten anfalla. Det var Antje som startade det projekt, som nu rinner ut i ett anslående intet. Fältropet löd "Han måste stoppas!" och Bloggardag avsågs med härskriet. Kansliet formerade sig, men det strategiska var ungefär lika försummat som det taktiska. Så blev det som det blev. Men det kanske borde testa?
Får man i försvar för Svenska kyrkan påpeka, att Svenska kyrkan faktiskt nu håller sig med en ärkebiskop vars pappa (Vater) slogs i Führerns armé för värden som är de flsta av oss helt främmande? Får man av detta faktum, kampen för en totalitär stat, dra en vidare slutsats om lusten att stoppa olämplig läsning, dvs antyda en totalitär traktan och förklara den som ett arv hemifrån? Kan man dessutom fråga om en tysk förståelse av fri- och rättigheter historiskt skiljer sig från en svensk, Kaiser och Führer mot Gustaf III?
Vore det vidare olämpligt att spörja om farfar Zöllners medlemsnummer i NSDAP? Får någon för egen del då stoltsera med att den egna Morsan (beväpnad med en Luger) gjorde krigstjänst mot hitlerismen och efter kriget tog hand om hitlerismens offer?
Skulle någon också få påpeka att vi nu på raken sett två ärkebiskopar, som inte är döpta i Svenska kyrkan, en inte heller konfirmerad i den. Eller är allt detta olämpligt skrivsätt? Får man fråga om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed?
Vad säger nu de tappra socialdemokrater, som försökt utföra Antjes befallningar? Wanja t ex? Hur får man fråga för att med sitt frågande inte undergräva förtroendet för Svenska kyrkan? Får själva Antje ifrågasättas? Är det Per Albins och Günthers linje mot Torgny Segerstedt som blivit en andra natur för de partitrogna? Ska vi nämna Palmes dribblande i IB-affären? Hur pålitliga är socialdemokrater när det kommer till yttrandefrihetsfrågor? Tror ni, handen på hjärtat, att vi är dumma? Och får man som förtroendevald, om man varit det, ens fråga?
Nu har jag både förstått och förklarat. Ordet är fritt. Det är också detta som är själva charmen med denna pigga, käcka och muntra blogg. Men det är inte utan att jag skulle vilja veta vad man fått uttrycka och vilka frågor man fått avhandla om man varit förtroendevald i Kyrkostyrelsen. Kan någon – erklären?
Senaste påhoppet på Modéus II återfinns i dagens Barometern där det apropå böneutropet påpekas att "biskopen tar ingen hänsyn till oss ateister". Skribenten vet hur mycket elände kristendomen och islam har ställt till med så missionerande upplevs som kontraproduktivt. Den publika bilden av Modéus II är bilden av en man som är för muslimers böneutrop. Det är inte svårt att förstå – verstehen.
Jag testade barnbarnet Sigrid när vi nu var på tu man hand. Frågan om allas lika värde kom upp. Jag bestred saken. Flickebarnet upprördes. Lite fundersam blev hon dock när jag påpekade att ordet "dignity" betyder "värdighet" och inte "värde". Vad hörde hon mig säga? Att färgade är sämre än vita. Ideologiskt hörande alltså. Jag hade inte sagt något i den stilen, men insåg att det svenska skolväsendets icke-neutralitet i livsåskådningsfrågor och en ideologisk grund, "värdegrund", formar barnet. Det går att förstå. Det går också att förklara vilka tankemodeller som styrt ut i detta tanklösa. Rousseau illa läst hör till komponenterna. Men nog är det märkligt att ideologin bakom barnens fostran så lite debatteras i Sverige? Den tas för vad den är. Given. Uppifrån. Jag tror jag tycker illa om detta.
Redaktören Dike ansätts i kommentarer för att han inte går i kyrkan, som vi ser. Han går kanske inte, men han följer gudstjänsten. Besked lämnades i går. Då gäller det att erövra hans tankevärld. I den världen följer man gudstjänster. Det kan vara en tysk av katolskt eller protestantiskt snitt eller en tv-gudstjänst med centerpartisten Åkerlund lika väl. Allt är lika uppbyggligt.
Tittaren är uppenbarligen nöjd. I hans system av tro räcker detta. Andra blir upprörda. Här är en förtroendevald tv-tittare som inte deltar i sockenkyrkans gudstjänstliv trots att kyrkans klockor kallat. De inser inte att redaktören utgör den sista resten av den borgerliga religion som på söndagen följde gudstjänsten i radio. Det räknades vara 2% av befolkningen som gjorde så. I de kyrkliga bladen framställdes fenomenet som ett problem, inte minst som förkunnelsen alltsomoftast uppfattades vara bättre i radion med mer upphöjda predikanter än församlingsprästens ordproduktion (som man redan hört och visste vad han brukade säga). Sedan kom tv-gudstjänster med stort pådrag. Nu spelas de in i förväg. Då har man redan på Midfastosöndagen varit i Långfredagens gudstjänst och kan sitta hemma eller gemensamt i en församlingslokal och beglutta sig själv.
I media excellerar den praktiserade religionen MTD. Jag tror inte jag behöver förklara ytterligare. Det är dock inte svårförståeligt. Kunden som betalar befaller vart kusken ska köra. Det är så det är. Kyrkan har därför försett sig med spärrar mot sådant genom ett läroämbete. När det eroderas, kan en kyrka bara bli kundtillvänd. Och partipolitiseringen? Det fanns en central överenskommelse mellan S och M att KG Hammar skulle till Uppsala och Christina Odenberg till Lund. Det är så dags att berätta det för en häpen allmoge nu, kan tyckas. Men bättre sent än aldrig. Och detta ska vi tro vara Guds verk och vila!
Några som menar vad de skriver, fast faktiskt menar mer än vad de kan skriva ut, är exempelvis den nya kyrkostyrelsen. Riktlinjer för förtroendevalda på nationell nivå påstås finnas – fast riktigt var de återfinns är oklart bortsett från den uppburna kyrkliga publikationen, som meddelade nyheten. Jag läser att de förtroendevalda på nationell nivå ska "sprida kristen tro och ge en bild av vad Svenska kyrkan gör och står för". Ungefär som Bloggardag alltså. Eller har något annat avbildats här? Nå, det angår inte mig längre. Men rollen att på sociala medier förmedla detta är tydligen mycket viktig. Då har jag beröm att se fram emot, för jag har mer än någon annan i kyrkostyrelsen –ledamöter och ersättare – fullgjort denna viktiga roll och bidragit till kunskapsuppbyggnad. Ibland har jag till och med varit först!
Det finns ett aber, ser jag. Man ska inte undergräva förtroendet för Svenska kyrkan. Nå, det är inte så lätt att göra det som redan görs för detta gör de finkristna så bra själva. Undergräver kritiken deras positioner, länder detta Svenska kyrkan till godo. Det begriper ett barn på sju år.
Varje människa har full rätt att uttrycka också negativa synpunkter, förstår jag. Bidde det bara en tumme av detta dokument och allt arbete som lagts ner på det? Uppenbarligen. Men byråkratin förnekar sig inte. Generalsekreteraren ska se till att riktlinjerna regelbundet följs upp och styrelsen ska pröva och eventuellt uppdatera reglerna. Detta är närmast löjeväckande och detta viktiga arbete ska era kyrkoavgifter också räcka till!
Jag har anledning tro att Frimodig kyrkas representant inte röstat för dessa nullitetsregler, som dessutom saknar sanktioner bortsett från detta, att jag förklarats inte vara välkommen till kyrkomötet.
Jag sitter här i morgonljuset och frågan jag sliter med är denna: Har inte idiotkofficienten ökat betydligt i Kyrkostyrelsen denna nya mandatperiod? Hur kommer sig det? Är det det politiska, att styrelsen kraftfullt ska agera fast det bakom formuleringarna alls inte finns någon kraft? Och dessa arma tror att vi ska tala vänligt om dem, Nej då. Det är bara de själva, de i styrelserna och dess organ, som behöver vara så där vänliga mot varandra. Vi andra kan i försvar för kristen tro avslöja eländet hämningslöst. Det hindrar inte vänlighetsattacker, typ det välvilliga uppmärksammandet på Bloggardag av den 11 mars som en glädjedag. Fast jag undrar: vilka är de otvetydigt svenskkyrkliga i kyrkostyrelsen? Upp med en hand!
Dock känner jag plötsligt uppbragtheten anfalla. Det var Antje som startade det projekt, som nu rinner ut i ett anslående intet. Fältropet löd "Han måste stoppas!" och Bloggardag avsågs med härskriet. Kansliet formerade sig, men det strategiska var ungefär lika försummat som det taktiska. Så blev det som det blev. Men det kanske borde testa?
Får man i försvar för Svenska kyrkan påpeka, att Svenska kyrkan faktiskt nu håller sig med en ärkebiskop vars pappa (Vater) slogs i Führerns armé för värden som är de flsta av oss helt främmande? Får man av detta faktum, kampen för en totalitär stat, dra en vidare slutsats om lusten att stoppa olämplig läsning, dvs antyda en totalitär traktan och förklara den som ett arv hemifrån? Kan man dessutom fråga om en tysk förståelse av fri- och rättigheter historiskt skiljer sig från en svensk, Kaiser och Führer mot Gustaf III?
Vore det vidare olämpligt att spörja om farfar Zöllners medlemsnummer i NSDAP? Får någon för egen del då stoltsera med att den egna Morsan (beväpnad med en Luger) gjorde krigstjänst mot hitlerismen och efter kriget tog hand om hitlerismens offer?
Skulle någon också få påpeka att vi nu på raken sett två ärkebiskopar, som inte är döpta i Svenska kyrkan, en inte heller konfirmerad i den. Eller är allt detta olämpligt skrivsätt? Får man fråga om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed?
Vad säger nu de tappra socialdemokrater, som försökt utföra Antjes befallningar? Wanja t ex? Hur får man fråga för att med sitt frågande inte undergräva förtroendet för Svenska kyrkan? Får själva Antje ifrågasättas? Är det Per Albins och Günthers linje mot Torgny Segerstedt som blivit en andra natur för de partitrogna? Ska vi nämna Palmes dribblande i IB-affären? Hur pålitliga är socialdemokrater när det kommer till yttrandefrihetsfrågor? Tror ni, handen på hjärtat, att vi är dumma? Och får man som förtroendevald, om man varit det, ens fråga?
Nu har jag både förstått och förklarat. Ordet är fritt. Det är också detta som är själva charmen med denna pigga, käcka och muntra blogg. Men det är inte utan att jag skulle vilja veta vad man fått uttrycka och vilka frågor man fått avhandla om man varit förtroendevald i Kyrkostyrelsen. Kan någon – erklären?
Senaste påhoppet på Modéus II återfinns i dagens Barometern där det apropå böneutropet påpekas att "biskopen tar ingen hänsyn till oss ateister". Skribenten vet hur mycket elände kristendomen och islam har ställt till med så missionerande upplevs som kontraproduktivt. Den publika bilden av Modéus II är bilden av en man som är för muslimers böneutrop. Det är inte svårt att förstå – verstehen.
måndag 12 mars 2018
Hakuna matata!
Jag har sett Lejonkungen och vet att föra mig på swahili. Hakuna matata, alltså. Vi fördystras inte. Vi fördystras aldrig, hur vedervärdigt det än ser ut. Lite bananöl och så en hel del hakuna matata. Hållningen är inte bara grundhållning i Lejonkungen. Det är så livet levs i Svenska kyrkan. Problem? Inga. Hakuna matata. Inget att bekymra sig om. Och snart är det påskdag och Kristus har uppstått. "Nu är det morgon, hej!" som det heter med en sång som Gubben Pettsson och katten Findus sjunger. Jag läser det alerta konstaterandet i Barkåkra församlingsblad.
I går, firningsdagen, satte jag mig i bilen efter högmässan i Rydaholm och avnjöt radiogudstjänsten. Jag bad enträget: "Gode Gud, låt detta vara Equmeniakyrkan och inte Svenska kyrkan". Gud hör bön, men jag får inte alltid som jag vill. Det ligger en dold välsignelse i detta. För det var Stefanskyrkan, S:t Johannes församling i Stockholm och det var en helt typisk MTD-religion som framfördes.
När jag insåg att min bön inte bejakats, erfor jag tacksamhet över den dolda välsignelsen, för detta var det illustrativa exemplet på det jag i somras hittade en beteckning på. Förr i världen hade jag blivit echaufferad av erfarenheten. Eller uppbragt.Nu blev jag entusiasmerad. Eller upprymd. MTD finns i verkligheten, utläggs och stofferas med lite vanlig kristlig fromhet. Det låter vackert, men jag uppfattar det sekteriska.
Konsekrationen var deklamation och reducerad till instiftelseorden, bara dessa. Jag kunde, fick jag veta, sitta med ett tänt ljus och bryta bröd hemmavid eller lägga handen på hjärtat. Det gick bra alltihop, i helhet eller delar. Hakuna matata. Jag kunde förstås inte. Jag körde bil. Men tanken räknas nog. Så fort jag kom hem, undersökte jag vad jag hade hört. Och si!
"Lyssna själv, din lade drul", som det heter i Lunds stift.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1031787?programid=945
Jag har alltså hamnat i positionen "ju sämre, desto bättre". Så tänkte Lenin (fast det har förnekats) och domprosten Danell (vilket aldrig förnekats). Så tänker alltså jag. Det de höll på med, tror jag inte. Kyrkoherden som deklamerade är förstås inte svenskkyrklig utan av frikyrklig extraktion. Han är, håll i er, kyrkoherde i Svenska kyrkan. Det kan man bli utan att vara svenskkyrklig. Man kan bli biskop i Karlstad och ärkebiskopen på så vis också. Vi andra har insupit lutherdomen med modersmjölken eller per flaska! Hakuna matata!
Helena Edlunds bok Konsten att överleva Svenska kyrkan skulle kanske bekymra. Den beställs hos Adlibris eller Bokus eller hos författaren. Hon är inte ensam om sina erfarenheter av kyrkosystemet, men eftersom den härskande kyrkoklassen kunnat förlita sig på att allt missnöje kan avledas på kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*har de verkliga problemen aldrig hanterats. Vilka verkliga problem? De förtroendevalda som mobbar de kv*nnl*g* pr*st*rn*. Dessa har inga teologiska invändningar alls (jag förklarar inte varför de inte har det) när det handlar om ämbetet, men när de väl har fått någon som är ett kuttersmycke, som en begåvad kv*nnl*g pr*st uttryckte saken, kör de den bossiga stilen, den utan respekt. Det är den hållning som gäller mot alla tjänstehjonen, som ska veta sin plats. Kyrkoråden är styrelser numera och alls inte förtroenderåd till kyrkoherden. Kyrkoherdarna har som alla andra blivit lönearbetare – "ni läser väl Manifestet, pojkar", som biskop Malmeström sa till oss.
Insikterna utifrån Helena Edlunds bok? Det pågår ett djävla ljugande i det svenskkyrkliga och nu svor jag inte utan använde en klassisk svensk genitiv för att beskriva ett sakförhållande och detta sakförhållandes existentiella sammanhang. I heliga fastetider borde detta förhållande särskilt uppmärksammas och livhållningen inte restlöst bara vara hakuna matata.
Helena Edlunds bok är en personlig berättelse. Just därför ska den tas på stort allvar. Den är också en berättelse om Svenska kyrkan. Det är kanske än mer allvarligt. Läs boken för att ta del av den personliga berättelsen, som självfallet är subjektiv och det författaren uppfattar. Försök sedan se grundläggande mekanismer och analysera skeenden som går utöver det enskilda fallet. Feghet och flockmentalitet kanske skulle vara ledord för analysen? Och mobbare vet att driva flocken framför sig. Om inte annat så ser vi hur det går till i Bengt Olof Dikes kyrka.
I Smålandskomposten denna dag skriver Karl-Erik Salander att Modéus II alls inte ska avgå (jag visste inte ens att det var på tal) utan borde ha medalj (det är ett piggt förslag). Komplikationen tycks vara att ingen läst det rätt klarläggande jesuitiska resonemang som Thomas Idergard för. Det kanske snarare är Idergard som ska ha medalj för att han gett Modéus II dalj? Hakuna matata.
http://signum.se/boneutrop-hor-inte-till-det-gemensamma-goda-tankar-om-religionsfrihet-och-mangfald/
Behöver ni pigga upp er, lite terapeutiskt?
Jag är aldrig omöjlig. Hakuna matata!
https://www.youtube.com/watch?v=nbY_aP-alkw
Jag fick en bild, som jag försökte förmedla, från det stora tårtkalaset i en församling i går. Ni får tro mig på mitt ord. Det var många tårtor som mättade de hungrande. Den exegetiska/systematiska/historiska avhandlingen Från kornbröd till tårta. Kyrkans utveckling under 2000 år. En studie med särskild hänsyn till svenskt och engelskt kyrkoliv" väntar vi på.
I går, firningsdagen, satte jag mig i bilen efter högmässan i Rydaholm och avnjöt radiogudstjänsten. Jag bad enträget: "Gode Gud, låt detta vara Equmeniakyrkan och inte Svenska kyrkan". Gud hör bön, men jag får inte alltid som jag vill. Det ligger en dold välsignelse i detta. För det var Stefanskyrkan, S:t Johannes församling i Stockholm och det var en helt typisk MTD-religion som framfördes.
När jag insåg att min bön inte bejakats, erfor jag tacksamhet över den dolda välsignelsen, för detta var det illustrativa exemplet på det jag i somras hittade en beteckning på. Förr i världen hade jag blivit echaufferad av erfarenheten. Eller uppbragt.Nu blev jag entusiasmerad. Eller upprymd. MTD finns i verkligheten, utläggs och stofferas med lite vanlig kristlig fromhet. Det låter vackert, men jag uppfattar det sekteriska.
Konsekrationen var deklamation och reducerad till instiftelseorden, bara dessa. Jag kunde, fick jag veta, sitta med ett tänt ljus och bryta bröd hemmavid eller lägga handen på hjärtat. Det gick bra alltihop, i helhet eller delar. Hakuna matata. Jag kunde förstås inte. Jag körde bil. Men tanken räknas nog. Så fort jag kom hem, undersökte jag vad jag hade hört. Och si!
"Lyssna själv, din lade drul", som det heter i Lunds stift.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1031787?programid=945
Jag har alltså hamnat i positionen "ju sämre, desto bättre". Så tänkte Lenin (fast det har förnekats) och domprosten Danell (vilket aldrig förnekats). Så tänker alltså jag. Det de höll på med, tror jag inte. Kyrkoherden som deklamerade är förstås inte svenskkyrklig utan av frikyrklig extraktion. Han är, håll i er, kyrkoherde i Svenska kyrkan. Det kan man bli utan att vara svenskkyrklig. Man kan bli biskop i Karlstad och ärkebiskopen på så vis också. Vi andra har insupit lutherdomen med modersmjölken eller per flaska! Hakuna matata!
Helena Edlunds bok Konsten att överleva Svenska kyrkan skulle kanske bekymra. Den beställs hos Adlibris eller Bokus eller hos författaren. Hon är inte ensam om sina erfarenheter av kyrkosystemet, men eftersom den härskande kyrkoklassen kunnat förlita sig på att allt missnöje kan avledas på kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*har de verkliga problemen aldrig hanterats. Vilka verkliga problem? De förtroendevalda som mobbar de kv*nnl*g* pr*st*rn*. Dessa har inga teologiska invändningar alls (jag förklarar inte varför de inte har det) när det handlar om ämbetet, men när de väl har fått någon som är ett kuttersmycke, som en begåvad kv*nnl*g pr*st uttryckte saken, kör de den bossiga stilen, den utan respekt. Det är den hållning som gäller mot alla tjänstehjonen, som ska veta sin plats. Kyrkoråden är styrelser numera och alls inte förtroenderåd till kyrkoherden. Kyrkoherdarna har som alla andra blivit lönearbetare – "ni läser väl Manifestet, pojkar", som biskop Malmeström sa till oss.
Insikterna utifrån Helena Edlunds bok? Det pågår ett djävla ljugande i det svenskkyrkliga och nu svor jag inte utan använde en klassisk svensk genitiv för att beskriva ett sakförhållande och detta sakförhållandes existentiella sammanhang. I heliga fastetider borde detta förhållande särskilt uppmärksammas och livhållningen inte restlöst bara vara hakuna matata.
Helena Edlunds bok är en personlig berättelse. Just därför ska den tas på stort allvar. Den är också en berättelse om Svenska kyrkan. Det är kanske än mer allvarligt. Läs boken för att ta del av den personliga berättelsen, som självfallet är subjektiv och det författaren uppfattar. Försök sedan se grundläggande mekanismer och analysera skeenden som går utöver det enskilda fallet. Feghet och flockmentalitet kanske skulle vara ledord för analysen? Och mobbare vet att driva flocken framför sig. Om inte annat så ser vi hur det går till i Bengt Olof Dikes kyrka.
I Smålandskomposten denna dag skriver Karl-Erik Salander att Modéus II alls inte ska avgå (jag visste inte ens att det var på tal) utan borde ha medalj (det är ett piggt förslag). Komplikationen tycks vara att ingen läst det rätt klarläggande jesuitiska resonemang som Thomas Idergard för. Det kanske snarare är Idergard som ska ha medalj för att han gett Modéus II dalj? Hakuna matata.
http://signum.se/boneutrop-hor-inte-till-det-gemensamma-goda-tankar-om-religionsfrihet-och-mangfald/
Behöver ni pigga upp er, lite terapeutiskt?
https://www.youtube.com/watch?v=nbY_aP-alkw
söndag 11 mars 2018
Stort grattis på 10-årsdagen!
I dag är det en stor dag för Svenska kyrkan och i vår kyrkofamilj vet vi att fira. Ni minns att vi år 2008 firade ett 50-årsjubiléum fast det egentligen bara var 48,5 år. Då har ni fattat. I dag är det dock 10 år på riktigt för den 11 mars år 2008 blev Antje svensk medborgare. Grattis till oss alla. Inte minst till Lunds stift, för det var på det stiftets biskopsstol hon satt när det hände.
Jag läser i kommentarerna att jag ska skriva fina saker om biskopar och se kärleksfullt på Antje, som vore hon mitt barnbarn. Ni förstår bildspråket. Men jag minns första gången vi möttes på gräsmattan på S:t Sigfrids folkhögskola, Antje och jag. Vi presenterades för varandra av Peter Bexell. Det var förresten på samma gräsmatta jag första gången såg dr Kjell Petersson, fast han inte var doktor då utan "bara" tjänstebiträde i Växjö. Då och då har vi festat ihop, Antje och jag, fast faktiskt bara en enda gång utom tjänsten. Det var på samme Peter Bexells disputationsfest. Till Antjes var jag inte bjuden. Inte Peter heller.
Den som vill bli imponerad, läser förstås Antjes CV och fattar att det är en "sjutusan till ärkebiskop" Svenska kyrkan har, för att citera en ur hennes beundrarskara. Inte konstigt att Petersson från Växjö tycker att det ska bli mycket spännande att få lära känna ärkebiskopen och få samtala med henne. Alla hennes kvalitativt skiftande utmärkelser mm finns att läsa. Omfattande, minst sagt.
adfc6ad5-7b1a-459a-a880-63bc56e72b2c.pdf
Antje blev alltså biskop i Lund år 2007.
Några år senare var det en stackars präst i Lunds stift som på Dagblogg, en högt uppskattad föregångare till Bloggardag, i en kommentar kallade biskopen för "Tyskan". Det hade vi kallat adjunkt Andersson också, så jag fann inte begreppet anstötligt. Det gjorde Antje. Den kommenterande prästen inkallades. Det var i det ögonblicket alla förstod värdet av anonymitet för den som framför kyrkokritik, trots att Antje prisat sociala medier. Nå, kanske inte oreserverat prisat men i alla fall. Och betydelsen av yttrandefrihet var möjligtvis något ifrågasatt. Känsligt kan jag förstå att det var eftersom svenskheten då var rätt nyförvärvad.
Vi tar det från början. Antje kom till Sverige som student, tog in på det frikyrkliga Waldenströmska studenthemmet i Stockholm och läste kurser på ITH. Där träffade hon Heinz Jackelen. Accenten på e-et kommer senare.
Stockholms stift och Lars Carlzon är omständigheter vilka föranlett olämpliga misstänkliggöranden om kopplingar till DDR. Antje kommer dock från västra Tyskland och har förklarat, att hon mött spionen Radler endast en gång. Hon bör självfallet försvaras mot den sortens misstänkliggörande som handlar om Stasi.
Antje kommer från en unierad kyrka, dvs en kyrkostruktur som är resultatet av en av statsmakten beordrad sammanläggning av det lutherska och det reformerta. De i dogmhistorien kunniga invänder att det förstås egentligen inte går. De reformerta är av en annan ande än vi, sa Luther. Svenskkyrklig är Antje inte medborgarskapet till trots. Det är både märkligt och inte.
Vägen uppåt gick till Österhaninge, Tyresö och Gårdstånga. I Tyresö markerade hon att hon hörde till de rätta kretsarna, mer om detta i min kommande bok.
Gårdstånga kan antingen ta livet av sin präst, eftersom arbetsuppgifterna i den svårt sekulariserade nejden är till synes oöverstigliga, eller låta en präst leva gott där, för närheten till Lund ger möjligheter till vidareutbildning och akademisk gemenskap. Invånarantalet i pastoratet var väl kring 1500. Pastoratet skulle avskaffas och kunde nog i egentlig mening inte ses som en framtidsverkstad för det kyrkliga. Numera är Gårdstånga en del av Eslövs pastorat!
En komminister, som också var tf kyrkoherde, skulle hålla allt flytande. Mer gick nog inte att göra. Mer begärdes inte heller. Antje hann läsa. Omsider blev hon teologie doktor i Lund och det är fint. Werner Jeanrond var hennes Doktorvater. Han hade förbindelserna med Chicago och där blev hon universitetslektor. På det språk som talas i Chicago låter det finare. "Assistant professor". Senare blev hon "Associate", men det var en del som inte kunde värdera den titeln. Docent i Sverige blev hon inte. Det var "religion" som blev det ämne hon ägnade sig åt i Chicago.
När Christina Odenberg pensionerades som biskop i Lund var det viktigt att få ännu en kvinna, allt annat vore en backlash. Betty Jeanrond, Werners fru, jobbade på stiftskansliet. De insiktsfulla ser nu hur sammanhangen formeras. Antje var faktiskt inte svensk medborgare när hon blev biskop i Svenska kyrkan. Detta ordnade hon, med påföljd att hon då blev en svenska gift med en tysk. "Det går la", som det heter i Jönköpings län. Som biskop i Lund, se hennes CV, blev hon prisad. Nåja, somliga noterade att hon ofta var på andra uppdrag, stora som små, annorstädes. Ärkebiskop? S och C torgförde henne. Hon var bevars en lärd professor.
Antje blev ärkebiskop och ordförande för Kyrkostyrelsen, den som aldrig fört några strategiska samtal utan mest fått ordna med nullitetsfrågor, sådana som den egna organisationen försett styrelsen med. Nå, ibland också problem. Sådana som den egna organisationen skapat. Någon som länge suttit i de rikskyrkliga sammanhangen noterade med obehag, att Antje uteblev från ett nyckelmöte med styrelsen, det sammanträde där skrivelser till Kyrkomötet skulle antas. Då var hon i stället på Petersplatsen i Rom bland tusentals besökare för att överlämna en tavla med ikonliknande motiv till Frasse och tacka för senast. I Antjeborg antogs vid detta sammanträde förslag till kyrkohandbok, det som städse varit kritiserat och nu ska ut fast upphovsrättsfrågor för den tryckta boken inte är klara. Antje talade för "högsta kvalitet" men det är uppenbart att den organisation hon är främsta företrädare för inte levererar. Då, menar jag, vill det till att vi firar hennes tioårsdag och inte tänker på skandaler. Men hennes sätt att prioritera bort styrelsen var och är uppseendeväckande och informationsbärande.
Jag minns när jag firade min tioårsdag som svensk medborgare. Solen sken fast det var oktober och utvalda klasskamrater var inbjudna. Det var en stor dag i mitt liv.Vi är många som hoppas att Antjes tioårsdag blir lika festlig. De som förberett sig firar i hennes frånvaro, men då känns det som vore hon närvarande. Ni skaffade väl ljus?
De illvilliga påpekar att Antje inte framstår som en som har pastoral mylla under naglarna. Det kan vara sant. Hon är ingen erfaren pastoralteolog. De påpekar också att hennes bas tycks förunderligt smal. Hon har en bredare bas i sociala medier än i det faktiska kyrkolivet, hörs de säga. Nåja, i vår tid räcker det kanske längre. Bilden av Verkligheten kan visa sig verkligare än Verkligheten själv. Detta räcker för att hamna på plats 14 som Årets kvinna i Expressen. Antje "leder Svenska kyrkan i en tid då existentiella och religiösa frågor blivit viktigare än på länge. En intellektuell person som deltar i den offentliga debatten på ett eftertänksamt sätt."
Bloggardag funderar dock över ett yttrande som professor Gunnar Adler-Karlsson fällde: "Den som blir ärkebiskop kan inte vara riktigt hederlig." Riktigt vad det betyder, kan Bloggardag inte reda ut, men citatet gnager. Det skulle kunna betyda att en ärkebiskop klättrat sig upp, men det ska väl inte sägas om Antje, som i Chicago ägnade sig åt religion i godan ro. Ska det i stället förstårs så, att en ärkebiskop inför offentligheten alltid blir en konstruktion? Allt ärkebiskopen gjort är förunderligt och märkligt hur alldagligt det än är? I detta ljus blir en vanlig avhandling lysande, för den ges ut i flera upplagor på skilda språk. Ingen påpekar att det är samma bok som kommer gång på gång. Det beror på att någon betalar. Och utmärkelserna rasar in. Det beror på att en utmärkelse också utmärker givaren. Bilden av den intellektuella personen är en offentlig bild. Då måste den vara sann. Att det skulle vara en medelklass som speglar sig i något den vill se och nu blivit existentiell och religiöst intresserad, är en illasinnad förklaring. Den kan dessvärre vara helt sann.
De illvilliga, som återkommer till att Antje inför ärkebiskopsvalet var lätt otydlig om Muhammed och Jesus – vem ger denna sanna bilden av Gud? – har nog inte riktigt förstått att Antje ägnat sig just åt "religion". Då blir de små differenserna inte så viktiga. En amerikansk kapitalist höll detta religionsprojekt vid liv. Där var Antje anställd. Hon tänker kanske så? Varför skulle hon inte?
Bloggardag hör till Antjes försvarare. Hon säger vad hon tänker och hon tänker som det tyska mellanskikt hon kommer ifrån. Farfar var där, pappa också. Det fick sina följder under tyskt 1930- och 40-tal. Så är det inte för Antje. Nu står mellanskiktet för andra värden. Det vet bättre och i Antjes fall som ett resultat av idog tysk fostran till nya politiska ideal. "Probably the most elaborate civic education program exists in Germany", som det heter hos Mudde och Kaltwasser. Det blev så efter kriget och detta har präglat Antjes tankevärld. Nu sitter detta tänkesätt högst upp i Svenska kyrkan. Detta är ett uttryck för M-et i Moralistisk Terapeutisk Deism. I Antjes värld ska vi utbildas för att få rätta värderingar. Vi styrs uppifrån och ner. Det är på många sätt tyskt. Mehr sage ich nicht.
Att Svenska kyrkan har en med tiden formgenetisk ärkebiskop ska inte förvåna, givet att biskop Anders Nygren verkligen hade rätt och att det efter ett par generationer går att se vad det där spårbytet betydde. Det visar sig efterhand, hette det i en kommentar av professor Lindroth, hur en kyrka kommer, "att icke blott i tänkesätt, utan även i handling och yttre ordning avslöja sin frändskap med den gamla marcionitiska kyrkobildningen och andra besläktade rörelser och sektbildningar." Marcioniterna var många och mäktiga samt uppskattade. Här går skiljelinjen mellan Kyrkan (som kan vara en liten minoritet) och sekten (som kan vara majoritet) i samtiden också. MTD-religionen framträder som marcionitisk sekt med stora kansliresurser.
Nu gratulerar vi oss alla på tioårsdagen. Antje blev en av oss, en svenska. Om än inte helt och hållet. Det är därför Petersson i Växjö menar att det ska bli mycket spännande, mycket var ordet, att få lära känna ärkebiskopen, att få samtala med henne. Också detta blir väl intellektuellt på ett eftertänksamt sätt. Vad ska Petersson säga då? Nu slog förstämning till. Jag ökar måttet av firande som ett motmedel!
Jag läser i kommentarerna att jag ska skriva fina saker om biskopar och se kärleksfullt på Antje, som vore hon mitt barnbarn. Ni förstår bildspråket. Men jag minns första gången vi möttes på gräsmattan på S:t Sigfrids folkhögskola, Antje och jag. Vi presenterades för varandra av Peter Bexell. Det var förresten på samma gräsmatta jag första gången såg dr Kjell Petersson, fast han inte var doktor då utan "bara" tjänstebiträde i Växjö. Då och då har vi festat ihop, Antje och jag, fast faktiskt bara en enda gång utom tjänsten. Det var på samme Peter Bexells disputationsfest. Till Antjes var jag inte bjuden. Inte Peter heller.
Den som vill bli imponerad, läser förstås Antjes CV och fattar att det är en "sjutusan till ärkebiskop" Svenska kyrkan har, för att citera en ur hennes beundrarskara. Inte konstigt att Petersson från Växjö tycker att det ska bli mycket spännande att få lära känna ärkebiskopen och få samtala med henne. Alla hennes kvalitativt skiftande utmärkelser mm finns att läsa. Omfattande, minst sagt.
adfc6ad5-7b1a-459a-a880-63bc56e72b2c.pdf
Antje blev alltså biskop i Lund år 2007.
Några år senare var det en stackars präst i Lunds stift som på Dagblogg, en högt uppskattad föregångare till Bloggardag, i en kommentar kallade biskopen för "Tyskan". Det hade vi kallat adjunkt Andersson också, så jag fann inte begreppet anstötligt. Det gjorde Antje. Den kommenterande prästen inkallades. Det var i det ögonblicket alla förstod värdet av anonymitet för den som framför kyrkokritik, trots att Antje prisat sociala medier. Nå, kanske inte oreserverat prisat men i alla fall. Och betydelsen av yttrandefrihet var möjligtvis något ifrågasatt. Känsligt kan jag förstå att det var eftersom svenskheten då var rätt nyförvärvad.
Vi tar det från början. Antje kom till Sverige som student, tog in på det frikyrkliga Waldenströmska studenthemmet i Stockholm och läste kurser på ITH. Där träffade hon Heinz Jackelen. Accenten på e-et kommer senare.
Stockholms stift och Lars Carlzon är omständigheter vilka föranlett olämpliga misstänkliggöranden om kopplingar till DDR. Antje kommer dock från västra Tyskland och har förklarat, att hon mött spionen Radler endast en gång. Hon bör självfallet försvaras mot den sortens misstänkliggörande som handlar om Stasi.
Antje kommer från en unierad kyrka, dvs en kyrkostruktur som är resultatet av en av statsmakten beordrad sammanläggning av det lutherska och det reformerta. De i dogmhistorien kunniga invänder att det förstås egentligen inte går. De reformerta är av en annan ande än vi, sa Luther. Svenskkyrklig är Antje inte medborgarskapet till trots. Det är både märkligt och inte.
Vägen uppåt gick till Österhaninge, Tyresö och Gårdstånga. I Tyresö markerade hon att hon hörde till de rätta kretsarna, mer om detta i min kommande bok.
Gårdstånga kan antingen ta livet av sin präst, eftersom arbetsuppgifterna i den svårt sekulariserade nejden är till synes oöverstigliga, eller låta en präst leva gott där, för närheten till Lund ger möjligheter till vidareutbildning och akademisk gemenskap. Invånarantalet i pastoratet var väl kring 1500. Pastoratet skulle avskaffas och kunde nog i egentlig mening inte ses som en framtidsverkstad för det kyrkliga. Numera är Gårdstånga en del av Eslövs pastorat!
En komminister, som också var tf kyrkoherde, skulle hålla allt flytande. Mer gick nog inte att göra. Mer begärdes inte heller. Antje hann läsa. Omsider blev hon teologie doktor i Lund och det är fint. Werner Jeanrond var hennes Doktorvater. Han hade förbindelserna med Chicago och där blev hon universitetslektor. På det språk som talas i Chicago låter det finare. "Assistant professor". Senare blev hon "Associate", men det var en del som inte kunde värdera den titeln. Docent i Sverige blev hon inte. Det var "religion" som blev det ämne hon ägnade sig åt i Chicago.
När Christina Odenberg pensionerades som biskop i Lund var det viktigt att få ännu en kvinna, allt annat vore en backlash. Betty Jeanrond, Werners fru, jobbade på stiftskansliet. De insiktsfulla ser nu hur sammanhangen formeras. Antje var faktiskt inte svensk medborgare när hon blev biskop i Svenska kyrkan. Detta ordnade hon, med påföljd att hon då blev en svenska gift med en tysk. "Det går la", som det heter i Jönköpings län. Som biskop i Lund, se hennes CV, blev hon prisad. Nåja, somliga noterade att hon ofta var på andra uppdrag, stora som små, annorstädes. Ärkebiskop? S och C torgförde henne. Hon var bevars en lärd professor.
Antje blev ärkebiskop och ordförande för Kyrkostyrelsen, den som aldrig fört några strategiska samtal utan mest fått ordna med nullitetsfrågor, sådana som den egna organisationen försett styrelsen med. Nå, ibland också problem. Sådana som den egna organisationen skapat. Någon som länge suttit i de rikskyrkliga sammanhangen noterade med obehag, att Antje uteblev från ett nyckelmöte med styrelsen, det sammanträde där skrivelser till Kyrkomötet skulle antas. Då var hon i stället på Petersplatsen i Rom bland tusentals besökare för att överlämna en tavla med ikonliknande motiv till Frasse och tacka för senast. I Antjeborg antogs vid detta sammanträde förslag till kyrkohandbok, det som städse varit kritiserat och nu ska ut fast upphovsrättsfrågor för den tryckta boken inte är klara. Antje talade för "högsta kvalitet" men det är uppenbart att den organisation hon är främsta företrädare för inte levererar. Då, menar jag, vill det till att vi firar hennes tioårsdag och inte tänker på skandaler. Men hennes sätt att prioritera bort styrelsen var och är uppseendeväckande och informationsbärande.
Jag minns när jag firade min tioårsdag som svensk medborgare. Solen sken fast det var oktober och utvalda klasskamrater var inbjudna. Det var en stor dag i mitt liv.Vi är många som hoppas att Antjes tioårsdag blir lika festlig. De som förberett sig firar i hennes frånvaro, men då känns det som vore hon närvarande. Ni skaffade väl ljus?
De illvilliga påpekar att Antje inte framstår som en som har pastoral mylla under naglarna. Det kan vara sant. Hon är ingen erfaren pastoralteolog. De påpekar också att hennes bas tycks förunderligt smal. Hon har en bredare bas i sociala medier än i det faktiska kyrkolivet, hörs de säga. Nåja, i vår tid räcker det kanske längre. Bilden av Verkligheten kan visa sig verkligare än Verkligheten själv. Detta räcker för att hamna på plats 14 som Årets kvinna i Expressen. Antje "leder Svenska kyrkan i en tid då existentiella och religiösa frågor blivit viktigare än på länge. En intellektuell person som deltar i den offentliga debatten på ett eftertänksamt sätt."
Bloggardag funderar dock över ett yttrande som professor Gunnar Adler-Karlsson fällde: "Den som blir ärkebiskop kan inte vara riktigt hederlig." Riktigt vad det betyder, kan Bloggardag inte reda ut, men citatet gnager. Det skulle kunna betyda att en ärkebiskop klättrat sig upp, men det ska väl inte sägas om Antje, som i Chicago ägnade sig åt religion i godan ro. Ska det i stället förstårs så, att en ärkebiskop inför offentligheten alltid blir en konstruktion? Allt ärkebiskopen gjort är förunderligt och märkligt hur alldagligt det än är? I detta ljus blir en vanlig avhandling lysande, för den ges ut i flera upplagor på skilda språk. Ingen påpekar att det är samma bok som kommer gång på gång. Det beror på att någon betalar. Och utmärkelserna rasar in. Det beror på att en utmärkelse också utmärker givaren. Bilden av den intellektuella personen är en offentlig bild. Då måste den vara sann. Att det skulle vara en medelklass som speglar sig i något den vill se och nu blivit existentiell och religiöst intresserad, är en illasinnad förklaring. Den kan dessvärre vara helt sann.
De illvilliga, som återkommer till att Antje inför ärkebiskopsvalet var lätt otydlig om Muhammed och Jesus – vem ger denna sanna bilden av Gud? – har nog inte riktigt förstått att Antje ägnat sig just åt "religion". Då blir de små differenserna inte så viktiga. En amerikansk kapitalist höll detta religionsprojekt vid liv. Där var Antje anställd. Hon tänker kanske så? Varför skulle hon inte?
Bloggardag hör till Antjes försvarare. Hon säger vad hon tänker och hon tänker som det tyska mellanskikt hon kommer ifrån. Farfar var där, pappa också. Det fick sina följder under tyskt 1930- och 40-tal. Så är det inte för Antje. Nu står mellanskiktet för andra värden. Det vet bättre och i Antjes fall som ett resultat av idog tysk fostran till nya politiska ideal. "Probably the most elaborate civic education program exists in Germany", som det heter hos Mudde och Kaltwasser. Det blev så efter kriget och detta har präglat Antjes tankevärld. Nu sitter detta tänkesätt högst upp i Svenska kyrkan. Detta är ett uttryck för M-et i Moralistisk Terapeutisk Deism. I Antjes värld ska vi utbildas för att få rätta värderingar. Vi styrs uppifrån och ner. Det är på många sätt tyskt. Mehr sage ich nicht.
Att Svenska kyrkan har en med tiden formgenetisk ärkebiskop ska inte förvåna, givet att biskop Anders Nygren verkligen hade rätt och att det efter ett par generationer går att se vad det där spårbytet betydde. Det visar sig efterhand, hette det i en kommentar av professor Lindroth, hur en kyrka kommer, "att icke blott i tänkesätt, utan även i handling och yttre ordning avslöja sin frändskap med den gamla marcionitiska kyrkobildningen och andra besläktade rörelser och sektbildningar." Marcioniterna var många och mäktiga samt uppskattade. Här går skiljelinjen mellan Kyrkan (som kan vara en liten minoritet) och sekten (som kan vara majoritet) i samtiden också. MTD-religionen framträder som marcionitisk sekt med stora kansliresurser.
Nu gratulerar vi oss alla på tioårsdagen. Antje blev en av oss, en svenska. Om än inte helt och hållet. Det är därför Petersson i Växjö menar att det ska bli mycket spännande, mycket var ordet, att få lära känna ärkebiskopen, att få samtala med henne. Också detta blir väl intellektuellt på ett eftertänksamt sätt. Vad ska Petersson säga då? Nu slog förstämning till. Jag ökar måttet av firande som ett motmedel!
lördag 10 mars 2018
Moheda, lördag
Så är jag i hamn och hemma.
Jag har fullgjort det jag planerade för 18 år sedan, att själv fara med barnbarnet till London med ett program som barnbarnet självt fick bestämma. Utom ett. Vi skulle till British Library. Det blev fyra barnbarn och det fjärde är, säger modern, "fjärde barnet". Jag har undrat lite vad det betyder, men antagligen betyder det att ungen är självgående och tar för sig. Hon fullgjorde sitt löfte att bjuda sin morfar på en ale, en ESB. Om aftonen efter Lejonkungen praktiserade hon steg från drillflickorna, jag tror inte det var lärdomar från ridskolan även om jag kunde uppfatta det hela som steg av en spattig häst. Jag försökte lugna det entusiastiska barnet och sa "Sigrid, dom tittar på dig!" Svaret tål att tänka på inte bara 8 mars: "Jag vet, och jag gillar det!" Say no more! Hon gillade dock inte när alla kallade henne "Princess", för det var hon ju inte. Det ledde till en diskussion om alla människors lika värde. Hon trodde på det. Skolan indoktrinerar och morfäder lär ut kritiskt tänkande. Dignity betyder värdighet, inte värde.
Om frun dessutom åker på en sån där rejäl sjukdom, som man ogärna talar om, kanske det finns skäl att vara tacksam att man inte är hemma. Hundarna var orolig och skällde under den aktivitet som dehydrerar kroppen. Det kan handla om djupfrysta hallon som inte ska ätas utan vidare. Say no more!
Torsdagsdepressionen tog jag till mig sent i går kväll. Thomas Petersson vet att förtälja att "vi står i en ny tid som kyrka" och det har vi hört förut också. Det är inte ens intelligens sagt. Den moderna människan har alltid varit modern. I sin tid. Och om detta nya, det moderna vet vi ett. Det kommer att bli omodernt. Den nya tid som Petersson uppfattar att vi står i, blir gammal tid. Och vari det nya består, tror jag inte Peterson har förmåga att förstå. Då skulle det redan nu, karln ska fylla 50 år, ha framgått av åtbörder och tal. Ingen tycks ha kollat sjukskrivningstal i Växjö, där Petersson är domprost eller analyserat det som verkar vara kyrklig organisationskollaps. Inför valet talade han om kyrkoantikvarisk ersättning på Gotland. Han sade sig vilja ha mer pengar, för den har minskat. Jag tog mig för pannan. Det gamla problemet var ju att den ambitiöse länsantikvarien lyckades lyfta in massor med pengar just sin Gotland och att domprosten Hermansson skrev på falska intyg ihop med POSK-aren Harlevi. Men strunta i det! "Jag är ju en ny möjlighet med mina erfarenheter och med min person och kan bidra till något nytt." Peterson har talat. Det låter något. Han tycker också att "det ska bli mycket spännande att få lära känna ärkebiskopen, att få samtala med henne."
Jag inser att vägvalet skulle kunna ses som etiskt, jag måste fråga min vän dr F. Ska man låta dig bli deprimerad när man inhämtar detta eller ska man förfalla till munterhet? Är det om lägen som dessa det heter att verkligheten måste vridas ner till fiktion? Jag har i fallet Peterson inte riktigt kunna förlika mig med att han la ner gudstjänstlivet i Ormesberga, som ni märker.
SKUT-eländet utspelas tydligen med en ny variant. Skadestånd för felaktiga uppsägningar. 50 000:- yrkas. Det kanske är en struntsumma när det kostar 40 miljoner att utreda allt möjligt SKUT-elände. Jag säger ett: jag vill inte läsa om fler missar på kyrkokansliet.
Då har jag ändå inte läst den längre versionen, den som inte ryms i papperstidningen, om kyrkohandboken. Fler kritiker träder upp men kyrkokansliets jurist vill inte kommentera. Han tror tydligen att någon begär att det ska förhandlas via media. Det begär ingen. Men vi begär faktiskt transparens och nu vill jag veta hur det kommer sig, att felaktiga besked lämnades till kyrkostyrelsen för frågan ställdes tidigt. Naturligtvis kan en bok inte tryckas och än minre distribueras om rättighetsfrågorna är olösta. Det leder bara till skadestånd. Om två enskilda haft invändningar kunde byråkratin ägnat sig åt överkörning. Men nu står också Lars G Ståhl bland kritikerna. Det är en man jag håller högt. Han vet vad han talar om, han är synnerligen trevlig att umgås med och klar i förhandlingar. Han vet vad han vill. Han har då förmågan att undvika sin egen trevlighet när han förhandlar. Och Lars är strateg. Thomas Appelqvists genomgång måste glädja Thomas Grahl. Det är faktiskt inte obetydliga magsura gubbar som för fram sina synpunkter utan högst kompetenta analytiker och kritiker som bidrar med kritik. Den borde tas på allvar. Själva förvaltarskapstanken kräver detta.
Modéus II deklarerar nu att han är för religionsfrihet. Intresseklubben noterar. Men var inte Elias Brunzell en så rejäl smäll att Modéus II hade svårt at reda ut begreppen. Vad menade han när han välkomnade böneutropen? Det blir alltmer oklart.
Låt oss nu se framåt och förbereda morgondagens firande. Har ni köpt ljusen och ordnat med allt?
Jag har fullgjort det jag planerade för 18 år sedan, att själv fara med barnbarnet till London med ett program som barnbarnet självt fick bestämma. Utom ett. Vi skulle till British Library. Det blev fyra barnbarn och det fjärde är, säger modern, "fjärde barnet". Jag har undrat lite vad det betyder, men antagligen betyder det att ungen är självgående och tar för sig. Hon fullgjorde sitt löfte att bjuda sin morfar på en ale, en ESB. Om aftonen efter Lejonkungen praktiserade hon steg från drillflickorna, jag tror inte det var lärdomar från ridskolan även om jag kunde uppfatta det hela som steg av en spattig häst. Jag försökte lugna det entusiastiska barnet och sa "Sigrid, dom tittar på dig!" Svaret tål att tänka på inte bara 8 mars: "Jag vet, och jag gillar det!" Say no more! Hon gillade dock inte när alla kallade henne "Princess", för det var hon ju inte. Det ledde till en diskussion om alla människors lika värde. Hon trodde på det. Skolan indoktrinerar och morfäder lär ut kritiskt tänkande. Dignity betyder värdighet, inte värde.
Om frun dessutom åker på en sån där rejäl sjukdom, som man ogärna talar om, kanske det finns skäl att vara tacksam att man inte är hemma. Hundarna var orolig och skällde under den aktivitet som dehydrerar kroppen. Det kan handla om djupfrysta hallon som inte ska ätas utan vidare. Say no more!
Torsdagsdepressionen tog jag till mig sent i går kväll. Thomas Petersson vet att förtälja att "vi står i en ny tid som kyrka" och det har vi hört förut också. Det är inte ens intelligens sagt. Den moderna människan har alltid varit modern. I sin tid. Och om detta nya, det moderna vet vi ett. Det kommer att bli omodernt. Den nya tid som Petersson uppfattar att vi står i, blir gammal tid. Och vari det nya består, tror jag inte Peterson har förmåga att förstå. Då skulle det redan nu, karln ska fylla 50 år, ha framgått av åtbörder och tal. Ingen tycks ha kollat sjukskrivningstal i Växjö, där Petersson är domprost eller analyserat det som verkar vara kyrklig organisationskollaps. Inför valet talade han om kyrkoantikvarisk ersättning på Gotland. Han sade sig vilja ha mer pengar, för den har minskat. Jag tog mig för pannan. Det gamla problemet var ju att den ambitiöse länsantikvarien lyckades lyfta in massor med pengar just sin Gotland och att domprosten Hermansson skrev på falska intyg ihop med POSK-aren Harlevi. Men strunta i det! "Jag är ju en ny möjlighet med mina erfarenheter och med min person och kan bidra till något nytt." Peterson har talat. Det låter något. Han tycker också att "det ska bli mycket spännande att få lära känna ärkebiskopen, att få samtala med henne."
Jag inser att vägvalet skulle kunna ses som etiskt, jag måste fråga min vän dr F. Ska man låta dig bli deprimerad när man inhämtar detta eller ska man förfalla till munterhet? Är det om lägen som dessa det heter att verkligheten måste vridas ner till fiktion? Jag har i fallet Peterson inte riktigt kunna förlika mig med att han la ner gudstjänstlivet i Ormesberga, som ni märker.
SKUT-eländet utspelas tydligen med en ny variant. Skadestånd för felaktiga uppsägningar. 50 000:- yrkas. Det kanske är en struntsumma när det kostar 40 miljoner att utreda allt möjligt SKUT-elände. Jag säger ett: jag vill inte läsa om fler missar på kyrkokansliet.
Då har jag ändå inte läst den längre versionen, den som inte ryms i papperstidningen, om kyrkohandboken. Fler kritiker träder upp men kyrkokansliets jurist vill inte kommentera. Han tror tydligen att någon begär att det ska förhandlas via media. Det begär ingen. Men vi begär faktiskt transparens och nu vill jag veta hur det kommer sig, att felaktiga besked lämnades till kyrkostyrelsen för frågan ställdes tidigt. Naturligtvis kan en bok inte tryckas och än minre distribueras om rättighetsfrågorna är olösta. Det leder bara till skadestånd. Om två enskilda haft invändningar kunde byråkratin ägnat sig åt överkörning. Men nu står också Lars G Ståhl bland kritikerna. Det är en man jag håller högt. Han vet vad han talar om, han är synnerligen trevlig att umgås med och klar i förhandlingar. Han vet vad han vill. Han har då förmågan att undvika sin egen trevlighet när han förhandlar. Och Lars är strateg. Thomas Appelqvists genomgång måste glädja Thomas Grahl. Det är faktiskt inte obetydliga magsura gubbar som för fram sina synpunkter utan högst kompetenta analytiker och kritiker som bidrar med kritik. Den borde tas på allvar. Själva förvaltarskapstanken kräver detta.
Modéus II deklarerar nu att han är för religionsfrihet. Intresseklubben noterar. Men var inte Elias Brunzell en så rejäl smäll att Modéus II hade svårt at reda ut begreppen. Vad menade han när han välkomnade böneutropen? Det blir alltmer oklart.
Låt oss nu se framåt och förbereda morgondagens firande. Har ni köpt ljusen och ordnat med allt?
fredag 9 mars 2018
London, fredag
I går trodde jag mig få undslippa torsdagsdepressionen eftersom jag var utomlands. Icke! Uppgifterna om upphovsrättseländet i Antjeborg nådde också hit. Jag kände mig förvirrad. Vem tar ansvar för att kyrkostyrelsen vilseleddes när det påstods att rättighetsfrågorna var klara. Ordföranden? Generalsekreteraren? Hon som ordnade upphandlingen med Verbum? Någon eller några ska antagligen bort, avgå. Och på måndag ska tydligen den tryckta men olagliga boken börja distribueras. Detta blir en kostsam historia för vilken ansvar ska utkrävas.
Jag kan inte bestämma mig. Är det mest irriterande att upphovsrättsfrågorna inte är lösta eller att kyrkostyrelsen fördes vill? Måste inte en styrelse obönhörligt kunna lita på att de besked som lämnas är korrekta om än de skapar svårigheter. Så har jag trott. Sören Ekström var på sin tid angelägen om detta. Hur ska någon våga sitta i en styrelse och ta ansvar om det inte går att lita på det som delges styrelsen? Någon har narrats, lurats, bedragit eller ljugit. Någon har ansvar för detta och ska gå. Jag antar att Frimodig kyrka nu kommer att bedriva hårdhänthet i frågan. Saken är nog inte bara irriterande. Den är en skandal. Och den bättras inte av en stöddig hållning från kansliets sida. Detta kan många se. Skandaler leder till avgångar. Och entusiasmen kring nya kyrkohandboken kanske inte i verkligheten är oförminskad. Det kan måhända finnas de som börjar fundera på om form och innehåll på något sätt hör ihop.
Verkar jag mordisk? Kan så vara. Jag såg i går kväll Lejonkungen, ett drama som inte står kyrkohandbokens efter. Sigrid, barnbarnet 9 år, sa "den var bäst" och uppskattade mycket ensemblens avslutande firande av internationella kvinnodagen. Kvinnorna bakom föreställningen, de som aldrig står på scen, kallades upp och hyllades. Rätt roligt. Nästan lika roligt som Sigrids förslag vid frukosten att vi, efter att ha frukosterat, kunde sätta oss i baren och ta en drink. Jag avvisade vänligt men bestämt förslaget men uppskattade omtanken.
Med en nioåring som sällskap ser man annat än man annars inte sett och diskuterar annat än man annars inte diskuterat. "Kom ihåg att hon är fjärde barnet", sa barnets moder, när jag förundrade mig något. Hon kliver fram och talar engelska för att få svar på frågor. Jag noterar att vi inte ser någon förspilld kvinnokraft. I skolan börjar lektioner i lätt engelska i årskurs 3, den hon går i. Och rättvisa är något viktigt för Sigrid. Hon höll på Simba och uppskattade den frispråkiga fågeln... Ondskan, konspirationen, sammansvärjningen håller inte i längden. Budskapet gick hem i teatersalongen.
Ni trodde kanske att jag blev moloken av centerkvinnornas glada hälsning till The Rap-Woman.
Jag kan inte bestämma mig. Är det mest irriterande att upphovsrättsfrågorna inte är lösta eller att kyrkostyrelsen fördes vill? Måste inte en styrelse obönhörligt kunna lita på att de besked som lämnas är korrekta om än de skapar svårigheter. Så har jag trott. Sören Ekström var på sin tid angelägen om detta. Hur ska någon våga sitta i en styrelse och ta ansvar om det inte går att lita på det som delges styrelsen? Någon har narrats, lurats, bedragit eller ljugit. Någon har ansvar för detta och ska gå. Jag antar att Frimodig kyrka nu kommer att bedriva hårdhänthet i frågan. Saken är nog inte bara irriterande. Den är en skandal. Och den bättras inte av en stöddig hållning från kansliets sida. Detta kan många se. Skandaler leder till avgångar. Och entusiasmen kring nya kyrkohandboken kanske inte i verkligheten är oförminskad. Det kan måhända finnas de som börjar fundera på om form och innehåll på något sätt hör ihop.
Verkar jag mordisk? Kan så vara. Jag såg i går kväll Lejonkungen, ett drama som inte står kyrkohandbokens efter. Sigrid, barnbarnet 9 år, sa "den var bäst" och uppskattade mycket ensemblens avslutande firande av internationella kvinnodagen. Kvinnorna bakom föreställningen, de som aldrig står på scen, kallades upp och hyllades. Rätt roligt. Nästan lika roligt som Sigrids förslag vid frukosten att vi, efter att ha frukosterat, kunde sätta oss i baren och ta en drink. Jag avvisade vänligt men bestämt förslaget men uppskattade omtanken.
Med en nioåring som sällskap ser man annat än man annars inte sett och diskuterar annat än man annars inte diskuterat. "Kom ihåg att hon är fjärde barnet", sa barnets moder, när jag förundrade mig något. Hon kliver fram och talar engelska för att få svar på frågor. Jag noterar att vi inte ser någon förspilld kvinnokraft. I skolan börjar lektioner i lätt engelska i årskurs 3, den hon går i. Och rättvisa är något viktigt för Sigrid. Hon höll på Simba och uppskattade den frispråkiga fågeln... Ondskan, konspirationen, sammansvärjningen håller inte i längden. Budskapet gick hem i teatersalongen.
Ni trodde kanske att jag blev moloken av centerkvinnornas glada hälsning till The Rap-Woman.
Alls inte. Här är MTD-religionen trosbekänd. Och som ni vet: Inget parti har med de bästa avsikter gjort Svenska kyrkan så illa som centerpartiet.
Centerkvinnorna skriver för att gratulera Susanne men gratulerar mest centerpartiet, som ordnat oss kv*nnl*g* pr*st*r och samkönat äktenskap. Båda påståendena är politiska delsanningar. Dåvarande bondeförbundets kvinnor med Märta Leijon som ordförande drev frågan och tant Märta, vi sa så, skrev den reservation som efter remissbehandling i sin vitala del blev proposition och som kyrkomötet, håll i er, avvisade år 1957. Frågan om det samkönade var väl i lika hög grad de nya moderaternas? För att inte påpeka att riksdagsmajoriteten var för denna förnyelse av äktenskapsbegreppet.
Det är de politiska frågor centern vill driva, som också Svenska kyrkan ska driva. Märkligt nog finns inte miljöfrågan med men strunt i det. Kampen mot ondskan tas på centerentreprenad och den ska alla människor oavsett tro föra. Nu blir det konstigt. En slags finess är att Jesus går i närkamp mot ondskan och tillsammans med honom har vi en möjlighet att ta upp kampen, annars inte. Ni ser ett sekulariserat evangelium, dvs ett evangelium som alls inte är ett glatt budskap om Jesus och oss. Ni ser Svenska kyrkan hanteras som en förlängning av partipolitiska prioriteringar. Det är på sitt sätt självklart, när de politiska partierna ska ha säte i det kyrkliga. Moralistisk Terapeutisk Deism, MTD, med betoning på "M". Hur man än tittar i insändaren så nämns inte Jesus. Hur kommer sig det? Han behövs inte för de syften som presenteras. Det är väl ändå tänkvärt för den som är en kyrkokristen?
Det där med jämställdhet noteras också. Nu är det tre kvinnor som undertecknar insändaren och i Torsdagsdepressionen visades i någon artikel upp en församling med idel kvinnor. Är detta så värst mycket bättre än idel män? Det skulle bli en annan mentalitet med kvinnor i ledningen. Så sades förr i världen också. "Med kvinnliga präster kommer ett mjukare drag in i själavården." När jag påpekar detta vid någon meningsskiljaktighet som t ex kan gälla prioriteringar i hushållsarbetet, blir svaret: "Det här är inte själavård." Ni förstår.
Det vore för övrigt lockande att ta upp de centerpartistiska nämndemännen i Solna med de tre insändarskribenterna. Centerpartiet ska inte komma undan lätt här. Och inte heller borde det underlåtas att kolla de domar i Migrationsdomstolen, som nämndemannen varit med om att fatta. Dyngrakejournalistik tarvas både här och där.
Glöm inte ljus till tårtan på söndag och beställ eller förbered bakande i dag, baka i morgon.
torsdag 8 mars 2018
Propert klädd
Jag tittar på en bild från ärkebiskopsgården i Uppsala. Där står de. Susanne Rappmann har skaffat sig det nya lilla kvinnliga biskopsmodet, en slags violett biskopströja med instickskrage. Lite mer feminint, kanske. Men är detta verkligen propert? Det är som en grundskolläraruniform liksom. Bekväm och lättvättad klädespersedel.
Det leder min tanke till annan utstyrsel. Vi hade en ärkebiskop som färgade sina skjortor i en mörkare lila nyans. Nu undrar allmogen varför. Svaret lyder: För att hans rödlätta fysionomi inte riktigt matchades av en dåförtiden vanlig violett eller lila biskopsskjorta. Det kan tyckas vara den enskildes ensak hur han vill klä sig. Inte riktigt. För här är en handling med nycklamakt. Inte detta att ordningen med färg på biskopsskjorta kunde tänkas stå fast och då fick det blir som det ville utan motsatsen. Att skjortans nyans anpassades efter bäraren. Här är nyckeln för att förstå denne biskops teologiska program. "Jag ändrar nyanserna så att de passar mig." Detta får konsekvenser i kyrkolivet.
Biskopen i Skara har förresten en annan nyans än de andra på sin skjorta. Det beror på att hans skräddare specialsydde en uppsättning skjortor. Och då har jag just nu inte berört de biskopar som valt att gå i röda kardinalsskjortor, ej heller de präster som gärna klär sig i vit påveskjorta med instickskrage. Inte ett ord heller om frikyrkopastorer, som är till för sina församlingar och kända där, och inte skulle behöva klä ut sig till präster, vilket de inte är. Det finns inte bara många djur i vår Herres hage. Det finns många fjäderdräkter också. "Skrudar" kunde man säga.
Nu hoppas jag, på tal om att vara propert klädd, att ni står väl beredda inför söndagen, en märkesdag. 10 små tårtljus eller en nolla och en etta i ljusform. Och så funderande över tårtkalaset. Vad är det för fel att animera hemmabagarna? "Inget går upp mot doften från mammas bak" som det heter.
Om Canterbury? Justin Welby tycks mer och mer ses som en "New Public Management Archbishop." Det tycker jag är intressant. Är inte detta konsekvent utifrån Karl Marx resonemang hur institutionerna omformas under kapitalismen, ni vet det är om allt fast förflyktigas? Men Canterbury är värt en resa. St Pancras och Canterbury West. Timmen tar färden eller knappt det. Och så till favorittillhållet Cathedral Gate Hotel. Toalett och dusch i korridören, sneda golv, trånga passager, utsikt över katedralen från toaletten! Fantastiskt trevlig innehavarfamilj. Gammaldags charm och en känsla av att Thomas av Becket var med när kåken byggdes... Trappor går man inte uppför. Man bestiger dem. Rekommenderas för alla som är trötta på moderna och standardiserade hotell.
Tågresa i ett vårligt England, say no more! Då återvänder tanken till Sverige och den uppståndelse som Bloggardag åstadkommer med enkla antydningar att han inte övertygats i en teologisk fråga. Motargumentet blir inte teologiskt utan statistiskt. Majoriteten har rätt också i frågor om frälsningen. Men jag ber att få envisas. Icke någon gång har Svenska kyrkan lyckats ro hem sin reform teologiskt. Framgången ligger i relevansen och det handlar om en relevans bland människor som faktiskt inte bryr sig om evangeliet. Erik Petrén påpekade saken i rapportboken Bibelsyn och bibelbruk.
Jag upprepar mig. Om ämbetet har inrättats för att vi ska få den frälsande tron (inte för något mindre syfte) måste väl frågan om ämbetet vara en grundfråga, som frågorna om dop och nattvard? Detta är väl inte något jag bara drömt eller hittat på? Varför går det då inte att föra förnuftiga resonemang, sådana som utgår från Bibeln, bekännelsen? Kyrkans erfarenhet, Traditionen, insikter om hur sekter fungeeat och vilka ordningar de gått in för och insikten om hur Kyrkan i tid efter annan känt igen sekternas hållningar och fattat vart de leder, nämligen bort från Kyrkan – om allt detta borde samtalas. Och hur kommer det sig att de talrika som bytt mening i frågan aldrig med ett ord hörts fördjupa resonemangen kring sina nya ställningstaganden utan antingen förtiga omständigheterna eller förenkla frågeställningen, dvs göra den till en fråga som är "självklar" och därmed inte värd att öda ord på.
'
Här går det att föra resonemang på Bloggardag, annars inte. För dessa viktiga frågor är icke-frågor av det enda skälet att Sveriges riksdag år 1958 avgjorde saken. Tror ni verkligen att jag går på denna lille lätte? Och borde det efter alla dessa år, de omfattar två generationer, gå att kritiskt utvärdera om de nuvarande missförhållandena i Svenska kyrkan på något sätt har samband med riksdagsbeslutet 1958? Kan det över huvud taget förhålla sig på det viset, att biskopen Anders Nygren faktiskt hade rätt i sitt påpekande att Svenska kyrkan då blev en sekt? Vad ska då vi göra som vet, att Svenska kyrkan i grund och botten är något annat, nämligen en autentisk kyrka?
Nu ska jag inte berätta att Justin och jag ska talas vid och tala allvar – för skulle jag skriva så, skulle ni ändå inte tro mig. Men Justin vet "att förr än jag var du." Han kanske upprepar saken när vi möts.
Det leder min tanke till annan utstyrsel. Vi hade en ärkebiskop som färgade sina skjortor i en mörkare lila nyans. Nu undrar allmogen varför. Svaret lyder: För att hans rödlätta fysionomi inte riktigt matchades av en dåförtiden vanlig violett eller lila biskopsskjorta. Det kan tyckas vara den enskildes ensak hur han vill klä sig. Inte riktigt. För här är en handling med nycklamakt. Inte detta att ordningen med färg på biskopsskjorta kunde tänkas stå fast och då fick det blir som det ville utan motsatsen. Att skjortans nyans anpassades efter bäraren. Här är nyckeln för att förstå denne biskops teologiska program. "Jag ändrar nyanserna så att de passar mig." Detta får konsekvenser i kyrkolivet.
Biskopen i Skara har förresten en annan nyans än de andra på sin skjorta. Det beror på att hans skräddare specialsydde en uppsättning skjortor. Och då har jag just nu inte berört de biskopar som valt att gå i röda kardinalsskjortor, ej heller de präster som gärna klär sig i vit påveskjorta med instickskrage. Inte ett ord heller om frikyrkopastorer, som är till för sina församlingar och kända där, och inte skulle behöva klä ut sig till präster, vilket de inte är. Det finns inte bara många djur i vår Herres hage. Det finns många fjäderdräkter också. "Skrudar" kunde man säga.
Nu hoppas jag, på tal om att vara propert klädd, att ni står väl beredda inför söndagen, en märkesdag. 10 små tårtljus eller en nolla och en etta i ljusform. Och så funderande över tårtkalaset. Vad är det för fel att animera hemmabagarna? "Inget går upp mot doften från mammas bak" som det heter.
Om Canterbury? Justin Welby tycks mer och mer ses som en "New Public Management Archbishop." Det tycker jag är intressant. Är inte detta konsekvent utifrån Karl Marx resonemang hur institutionerna omformas under kapitalismen, ni vet det är om allt fast förflyktigas? Men Canterbury är värt en resa. St Pancras och Canterbury West. Timmen tar färden eller knappt det. Och så till favorittillhållet Cathedral Gate Hotel. Toalett och dusch i korridören, sneda golv, trånga passager, utsikt över katedralen från toaletten! Fantastiskt trevlig innehavarfamilj. Gammaldags charm och en känsla av att Thomas av Becket var med när kåken byggdes... Trappor går man inte uppför. Man bestiger dem. Rekommenderas för alla som är trötta på moderna och standardiserade hotell.
Tågresa i ett vårligt England, say no more! Då återvänder tanken till Sverige och den uppståndelse som Bloggardag åstadkommer med enkla antydningar att han inte övertygats i en teologisk fråga. Motargumentet blir inte teologiskt utan statistiskt. Majoriteten har rätt också i frågor om frälsningen. Men jag ber att få envisas. Icke någon gång har Svenska kyrkan lyckats ro hem sin reform teologiskt. Framgången ligger i relevansen och det handlar om en relevans bland människor som faktiskt inte bryr sig om evangeliet. Erik Petrén påpekade saken i rapportboken Bibelsyn och bibelbruk.
Jag upprepar mig. Om ämbetet har inrättats för att vi ska få den frälsande tron (inte för något mindre syfte) måste väl frågan om ämbetet vara en grundfråga, som frågorna om dop och nattvard? Detta är väl inte något jag bara drömt eller hittat på? Varför går det då inte att föra förnuftiga resonemang, sådana som utgår från Bibeln, bekännelsen? Kyrkans erfarenhet, Traditionen, insikter om hur sekter fungeeat och vilka ordningar de gått in för och insikten om hur Kyrkan i tid efter annan känt igen sekternas hållningar och fattat vart de leder, nämligen bort från Kyrkan – om allt detta borde samtalas. Och hur kommer det sig att de talrika som bytt mening i frågan aldrig med ett ord hörts fördjupa resonemangen kring sina nya ställningstaganden utan antingen förtiga omständigheterna eller förenkla frågeställningen, dvs göra den till en fråga som är "självklar" och därmed inte värd att öda ord på.
'
Här går det att föra resonemang på Bloggardag, annars inte. För dessa viktiga frågor är icke-frågor av det enda skälet att Sveriges riksdag år 1958 avgjorde saken. Tror ni verkligen att jag går på denna lille lätte? Och borde det efter alla dessa år, de omfattar två generationer, gå att kritiskt utvärdera om de nuvarande missförhållandena i Svenska kyrkan på något sätt har samband med riksdagsbeslutet 1958? Kan det över huvud taget förhålla sig på det viset, att biskopen Anders Nygren faktiskt hade rätt i sitt påpekande att Svenska kyrkan då blev en sekt? Vad ska då vi göra som vet, att Svenska kyrkan i grund och botten är något annat, nämligen en autentisk kyrka?
Nu ska jag inte berätta att Justin och jag ska talas vid och tala allvar – för skulle jag skriva så, skulle ni ändå inte tro mig. Men Justin vet "att förr än jag var du." Han kanske upprepar saken när vi möts.
onsdag 7 mars 2018
Canterbury, onsdag
Det är lätt underligt att mina vänner ska uppfattas som fiktioner. Är det även en fiktion att jag denna morgon sitter i Canterbury efter att i går har varit i Evensong och då också beskådat det konstverk/den installation. som finns i katedralen under fastetiden och påsktiden? Arabella Dorman har skapa verket Suspended av klädestrasor hon samlat in vid flyktinglägret i Dover och nu hänger detta gigantiska verk i katedralens mitt som en daglig åminnelse om migrationsfrågan. Det blir egendomligt vackert, faktiskt. Ingen kan missa det. På ett sätt dominerar det kyrkorummet för det är också sinnrikt belyst. Konstverkets sammanhang sätter sig i medvetandet. Världen är inte bara något utanför kyrkorummet som vi kan blunda för när det ska gudstjänstas.
När jag mediterade i aftonsången slogs jag av tanken att en kyrkas samhällsansvar består av tre komponenter och jag prioriterar inte mellan dem, för finessen är att de tre hör ihop. Den ena eller de båda kan aldrig skiljas från den eller de andra. Det är detta som händer när aktivisterna tar tag i en fråga och gör den till sin och då blir allt helt fel. Barmhärtighet, bön och urskiljningsförmåga tillsammans alltså.
Barmhärtighet är något just så grundläggande som ordet säger; att ha ett hjärta i kroppen. Läsningen i gårdagens evensong var Jh 8, äktenskapsbrytaren. Med början hos de äldre, som fattat mer av livet, får de laglärde dra. Notisen är rolig. När det handlade om teologiska eller juridiska fall var det de yngre som fick börja säga hur fallen skulle bedömas. När det kom till hårda realiteter blir tågordningen den – omvända. Vi umgås med de heliga skrifterna och det påverkar trots allt, trots oss själva! Därför hörs i det kyrkliga påminnelserna om migrationsfrågan som en fråga om barmhärtighet. Hur skulle det kunna vara på annat sätt?
Kanske frågan om böneutropet i en stadsdel i Växjö är belysande. Modéus II välkomnar detta. Biskop fd Johansson skrev en krönika på temat att det finns olika religiösa ljus i Jerusalem. Så är det. Men riktigt vad han tänkte om böneutropen i Växjö var lätt oklart. Kanske försökte han säga att det inte är så farligt? Får de kristna ringa i kyrkklockor och Hemglassbilen köra sin trudilutt kan muslimerna också köra sitt. Barmhärtighet utesluter inte publik vänlighet eller publik snällhet även om det publika i trons sammanhang alltid blir en komplikation. Den vänstra handen ska ju egentligen inte veta vad den högra gör men min stackars hjärna brukar registrera och ibland belåtet notera och skapar en god känsla i kroppen med signalen "man mår bra av sin egen hjälpsamhet" och "det är roligare att ge än att få", som det heter.
För diakoner, präster, biskopar tycks det och scouter blir barmhärtigheten en hållning som tar sig uttryck i vänlighet. Scouten leder en gammal dam över gatan vare sig hon vill eller inte. Hos de andra blir det förutsägbart hur det vänliga är en del av rollen. Den här sortens människor blir bafa ovänliga mot de egna. Jag kan förstå att det ibland blir nödvändigt att komma bort från det konforma vänlighetstrycket och få vara som man egentligen är. Så väl att det finns någon grupp i det kyrkliga som intoleransen i godhetens namn kan utövas i. För barmhärtighet är fortfarande överordnad norm, vilket visar sig i vaktslåendet om godheten. Om jag inte utlägger detta tema mer konkret och med udd beror det på att jag i den kyrkliga debatten saknar mod.
Bönen kan bli en orgie i sentimental godhet. Här kommer Psaltaren till hjälp och styr upp genom att balansera och ge oss ord för bönen som sticker av. En kyrka som talar för barmhärtigheten men alls inte har ordning på sitt gemensamma bedjande av Psaltaren, borde misstros. Det som kören sjunger i en Evensong i en engelsk katedral /"annorlunda låtar" som barnbarnet sa/ skapar något i den som deltar. Två bibelläsningar och så de lovsånger som är Magnificat och Nunc dimittis är skapande ord. Den apostoliska tron bekänns varje dag. Men hur många församlingar i Svenska kyrkan har daglig morgon- och aftonbön? Hur många tänker att prästen ska vara i kyrkan och be för det är prästens jobb? Jag antar att något slogs sönder när byarna sprängdes och prästen bodde 5 eller 7 kilometer från kyrkan. Jag betvivlar inte att prästerna skötte husandakten. Något saknas när det gemensamma bönelivet i kyrkorummet inte byggs upp. Och detta blir en fråga om prioriteringar. Om det är som jag menar, att barmhärtighet utan bön blir något annat, har vi problem.
Jag tror mig uppfatta att det på många ställen finns ett engagemang för migranter. De fraktas i bussar och möts av engagemang från kyrkligt anställda och frivilliga. Men det ter sig egendomligt att dessa församlingar inte har särskilt mycket av den gemensamma dagliga bönen, den som har Psaltaren som stomme och därmed alltid vidgar sina vyer.
Urskiljningsförmåga är det tredje, det profetiska. Förmågan att skära tunt och skilja sanning från lögn. Det finns en stenhjärtats hållning. Den bryr sig inte. Så finns det en annan självgod hållning, den som väljer ut perspektiv och håller fast vid dem oavsett hur verkligheten gestaltar sig. Urskiljningsförmåga är att kunna se vad som är vad, genomskåda slagorden och positioneringarna och låta allt vara så komplicerat som det verkligen är. Det är också att försvara kritiker mot tillmälen. Det är väl självklart att många kritiska frågor om migrationen inte öppet får ställas. Ingen ville vidgå att en välfärdsstat som den svenska i grunden är byggd för de egna medborgarna.
Om bedömningen görs att av tio afghanska pojkar på gymnasiet kommer en och generöst bedömt två att bidra, har vi problem. Om klansystem byggs upp och parallellsamhällen kommer till, har vi problem. De kommer sig därav att konformitetstrycket skapar en tystnadskultur där alla vet vad som inte offentligt får sägas (men man och man emellan sägs eller antyds hur folk egentligen tänker). Och så kommer den dag när någon säger det andra, att det finns en människohandel, som tar sig uttryck i ett organiserat tiggeri t ex. Eller att det kan vara farligt för ett samhälle att få in IS-soldater i den svenska vardagen. Tydligen hade kritikerna rätt på någon punkt innan detta blev offentligt medgivet. Varför var inte de kyrkokristna skolade att med urskiljningsförmåga se vad som var vad och kunna resonera förnuftigt om detta? Inte blir detta enklare ett valår! Och vad är det för synpunkter som de stora medieföretagen i enighet drar upp en front emot? Det som av olika skäl intre ska få sägas fast det är sant? Jag vet inte.
Medge att det är många tankar som frigörs i en Evensong.
När jag mediterade i aftonsången slogs jag av tanken att en kyrkas samhällsansvar består av tre komponenter och jag prioriterar inte mellan dem, för finessen är att de tre hör ihop. Den ena eller de båda kan aldrig skiljas från den eller de andra. Det är detta som händer när aktivisterna tar tag i en fråga och gör den till sin och då blir allt helt fel. Barmhärtighet, bön och urskiljningsförmåga tillsammans alltså.
Barmhärtighet är något just så grundläggande som ordet säger; att ha ett hjärta i kroppen. Läsningen i gårdagens evensong var Jh 8, äktenskapsbrytaren. Med början hos de äldre, som fattat mer av livet, får de laglärde dra. Notisen är rolig. När det handlade om teologiska eller juridiska fall var det de yngre som fick börja säga hur fallen skulle bedömas. När det kom till hårda realiteter blir tågordningen den – omvända. Vi umgås med de heliga skrifterna och det påverkar trots allt, trots oss själva! Därför hörs i det kyrkliga påminnelserna om migrationsfrågan som en fråga om barmhärtighet. Hur skulle det kunna vara på annat sätt?
Kanske frågan om böneutropet i en stadsdel i Växjö är belysande. Modéus II välkomnar detta. Biskop fd Johansson skrev en krönika på temat att det finns olika religiösa ljus i Jerusalem. Så är det. Men riktigt vad han tänkte om böneutropen i Växjö var lätt oklart. Kanske försökte han säga att det inte är så farligt? Får de kristna ringa i kyrkklockor och Hemglassbilen köra sin trudilutt kan muslimerna också köra sitt. Barmhärtighet utesluter inte publik vänlighet eller publik snällhet även om det publika i trons sammanhang alltid blir en komplikation. Den vänstra handen ska ju egentligen inte veta vad den högra gör men min stackars hjärna brukar registrera och ibland belåtet notera och skapar en god känsla i kroppen med signalen "man mår bra av sin egen hjälpsamhet" och "det är roligare att ge än att få", som det heter.
För diakoner, präster, biskopar tycks det och scouter blir barmhärtigheten en hållning som tar sig uttryck i vänlighet. Scouten leder en gammal dam över gatan vare sig hon vill eller inte. Hos de andra blir det förutsägbart hur det vänliga är en del av rollen. Den här sortens människor blir bafa ovänliga mot de egna. Jag kan förstå att det ibland blir nödvändigt att komma bort från det konforma vänlighetstrycket och få vara som man egentligen är. Så väl att det finns någon grupp i det kyrkliga som intoleransen i godhetens namn kan utövas i. För barmhärtighet är fortfarande överordnad norm, vilket visar sig i vaktslåendet om godheten. Om jag inte utlägger detta tema mer konkret och med udd beror det på att jag i den kyrkliga debatten saknar mod.
Bönen kan bli en orgie i sentimental godhet. Här kommer Psaltaren till hjälp och styr upp genom att balansera och ge oss ord för bönen som sticker av. En kyrka som talar för barmhärtigheten men alls inte har ordning på sitt gemensamma bedjande av Psaltaren, borde misstros. Det som kören sjunger i en Evensong i en engelsk katedral /"annorlunda låtar" som barnbarnet sa/ skapar något i den som deltar. Två bibelläsningar och så de lovsånger som är Magnificat och Nunc dimittis är skapande ord. Den apostoliska tron bekänns varje dag. Men hur många församlingar i Svenska kyrkan har daglig morgon- och aftonbön? Hur många tänker att prästen ska vara i kyrkan och be för det är prästens jobb? Jag antar att något slogs sönder när byarna sprängdes och prästen bodde 5 eller 7 kilometer från kyrkan. Jag betvivlar inte att prästerna skötte husandakten. Något saknas när det gemensamma bönelivet i kyrkorummet inte byggs upp. Och detta blir en fråga om prioriteringar. Om det är som jag menar, att barmhärtighet utan bön blir något annat, har vi problem.
Jag tror mig uppfatta att det på många ställen finns ett engagemang för migranter. De fraktas i bussar och möts av engagemang från kyrkligt anställda och frivilliga. Men det ter sig egendomligt att dessa församlingar inte har särskilt mycket av den gemensamma dagliga bönen, den som har Psaltaren som stomme och därmed alltid vidgar sina vyer.
Urskiljningsförmåga är det tredje, det profetiska. Förmågan att skära tunt och skilja sanning från lögn. Det finns en stenhjärtats hållning. Den bryr sig inte. Så finns det en annan självgod hållning, den som väljer ut perspektiv och håller fast vid dem oavsett hur verkligheten gestaltar sig. Urskiljningsförmåga är att kunna se vad som är vad, genomskåda slagorden och positioneringarna och låta allt vara så komplicerat som det verkligen är. Det är också att försvara kritiker mot tillmälen. Det är väl självklart att många kritiska frågor om migrationen inte öppet får ställas. Ingen ville vidgå att en välfärdsstat som den svenska i grunden är byggd för de egna medborgarna.
Om bedömningen görs att av tio afghanska pojkar på gymnasiet kommer en och generöst bedömt två att bidra, har vi problem. Om klansystem byggs upp och parallellsamhällen kommer till, har vi problem. De kommer sig därav att konformitetstrycket skapar en tystnadskultur där alla vet vad som inte offentligt får sägas (men man och man emellan sägs eller antyds hur folk egentligen tänker). Och så kommer den dag när någon säger det andra, att det finns en människohandel, som tar sig uttryck i ett organiserat tiggeri t ex. Eller att det kan vara farligt för ett samhälle att få in IS-soldater i den svenska vardagen. Tydligen hade kritikerna rätt på någon punkt innan detta blev offentligt medgivet. Varför var inte de kyrkokristna skolade att med urskiljningsförmåga se vad som var vad och kunna resonera förnuftigt om detta? Inte blir detta enklare ett valår! Och vad är det för synpunkter som de stora medieföretagen i enighet drar upp en front emot? Det som av olika skäl intre ska få sägas fast det är sant? Jag vet inte.
Medge att det är många tankar som frigörs i en Evensong.
tisdag 6 mars 2018
Voa gör dom?
Voyeurens replik kan bli Bloggardags. Voa gör dom? Per Eckerdal ska skåda fåglar, en vana från ungdomen, medddelas. Men när dom gör en biskop, vilka svenskar la händerna på? Antje, Modéus II och Tyrberg II från Lund. Det fanns en episkopal biskop från Inverness som också med några andra la händerna på Susanne Rappmann, men nu är det på det yttersta. Jag tror några som funderat över apostolisk succession skulle säga, att saken gått förlorad i Göteborgs stift.
Vigningen sker I Guds den treeniges namn, och det är på hans uppdrag och i hans församlings gemenskap vi viger. Vilket "vi"? Och vilken församlings gemenskap? Sedan tas biskopen emot med konstaterandet att personen vigts till biskop på apostoliskt vis. Tja. Apostlarna vigde trots allt inte kvinnor till biskopar genom bön och handpåläggning i Guds namn, så vad som faktiskt proklameras är antingen en ren lögn eller en subtilare sanning än den vi mer jordiska riktigt kommer åt intellektuellt. Så voa gör dom? Det undrar vi som blir voyeurer i det kyrkliga och tänker att det i verkligehetn ska vara Gud själv som konsekrerar.
Den allmoge i stiftet som på måndagen sökte sig till dagstidningarna fick föga informationer. Vigningen tycks inte ha nämnts. Detta förhållande säger något. Fråga mig inte vad.
I dystra stunder kan Bloggardag hemfalla till tanken att den yttre ståten är till för att dölja innehållslig tomhet. Kan det vara så illa? I så fall, men bara i så fall, finns det en konsekvens i alltihop.
Nu valdes i Visby stift och Utlandskyrkan. Det blev en gammal kvinn*pr*stm*tst*nd*r*, organiserad dessutom. Inte utan skäl skulle han kunnat uppfattas som kallhamrad i sitt dåvarande motstånd. Än en gång fick vi i valet mellan en gammal kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och en charmerande kv*nnl*g pr*st se den tidigare hårdföre dra längsta strået. Lite macho beskriver han i dagens Smålandskompost att han blev nominerad tackade ja direkt: "Jag känner att jag med min erfarenhet och person kan tillföra Visby stift en hel del." Kanske är det då dags för en kv*nnl*g domprost i Växjö? Men visst är det fascinerande att se skillnaden mellan de stolta parollerna och den vanliga verkligheten. Det är nu bara i Göteborg man kan visa upp ett feministiskt initiativ i stiftsledningen.
Och så centerpartisten, islamistkvinnan i Solna. Nu blev det plötsligt inte roligt att vara centerpartist längre, det är uppenbart. Men upprörs inte. Resonera förnuftigt. Ebtisam Aldebe är logisk. Hon tänker så. Sharia är hennes ideal och kristna otrogna hundar. Det är väl rätt uppenbart att hennes fränder skurit halsarna av kristna och det är också logiskt. Men jag vill inte ha denna form av "rättvisa" i Sverige och jag undrar hur centerpartiet ska förklara att madamen alls kom in i det rättssystem vi har.
Att centerpartisterna springer bort från henne så långt vägen räcker och sedan en bra bit ut i terrängen, det fattar jag. Men frågor står kvar. Och nu är det allvar. Centerpartiet kastar ut två medlemmar därför att de dömt i svensk tingsrätt. Nu får vi alltså se politiserad rättsskipning, det som alls inte skulle få vara fallet enligt maktfördelningsläran. En nämndeman ska inte på grund av en dom kunna kastas ut ur sitt politiska parti. Bondeförbundarna kommer att försöka förklara att de frågat om nämndemännens värderingar och inte domen och nu har de uppfattat att dessa två muslimer inte omfattar centerns värderingsgrund. Nu?
Kolla här!
http://www.varldenidag.se/nyheter/islamistfru-nekade-tre-kristna-konvertiter-asyl/legacykcu!AETe7sQ97Rm5UhJQeesXgQ/
Roligt är det inte.
Har Modéus II uttalat sig? Importerar vi något som alls inte ska finnas i vårt rättssystem och blir konsekvensen ett helt annat Sverige? Fast Modéus II kanske har större problem när nu förre kommunalrådet Bo Frank markerar att vi inte ska ha böneutrop och känner sig ha medborgarsupport för den åsikten. Smålandskomposten idag.
Är det konstigt att man längtar bort nångång? Alls inte. Men ni som för en nanosekund frestats att rösta på centern har väl fått er en minnesbeta nu. Hoppas den sitter i till valdagen. Detta är ett parti som lagt rättskipningen i sharialängtande nämndemäns händer. Vad säger alltså Modéus II nu? Kräver han revision av alla de rättsfall som Ebtisam Aldebe haft fingrarna i? Ekller välkomnar han muslimsk rätt i svensk domstol, alltså försvarar det som nu kommit till ytan och andra kallar "skandal"?
Till söndagens firande, jag nämner det redan nu, behöver ni införskaffa tio små tårtljus eller sifferljus, en nolla och en etta. Om ni vill vara säkra på att få rätt storlek beställer ni en tårta också. Eller förbereder att baka på lördag. Det senare alternativet kanske kan locka: "Hela Svenska kyrkan bakar."
Vigningen sker I Guds den treeniges namn, och det är på hans uppdrag och i hans församlings gemenskap vi viger. Vilket "vi"? Och vilken församlings gemenskap? Sedan tas biskopen emot med konstaterandet att personen vigts till biskop på apostoliskt vis. Tja. Apostlarna vigde trots allt inte kvinnor till biskopar genom bön och handpåläggning i Guds namn, så vad som faktiskt proklameras är antingen en ren lögn eller en subtilare sanning än den vi mer jordiska riktigt kommer åt intellektuellt. Så voa gör dom? Det undrar vi som blir voyeurer i det kyrkliga och tänker att det i verkligehetn ska vara Gud själv som konsekrerar.
Den allmoge i stiftet som på måndagen sökte sig till dagstidningarna fick föga informationer. Vigningen tycks inte ha nämnts. Detta förhållande säger något. Fråga mig inte vad.
I dystra stunder kan Bloggardag hemfalla till tanken att den yttre ståten är till för att dölja innehållslig tomhet. Kan det vara så illa? I så fall, men bara i så fall, finns det en konsekvens i alltihop.
Nu valdes i Visby stift och Utlandskyrkan. Det blev en gammal kvinn*pr*stm*tst*nd*r*, organiserad dessutom. Inte utan skäl skulle han kunnat uppfattas som kallhamrad i sitt dåvarande motstånd. Än en gång fick vi i valet mellan en gammal kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och en charmerande kv*nnl*g pr*st se den tidigare hårdföre dra längsta strået. Lite macho beskriver han i dagens Smålandskompost att han blev nominerad tackade ja direkt: "Jag känner att jag med min erfarenhet och person kan tillföra Visby stift en hel del." Kanske är det då dags för en kv*nnl*g domprost i Växjö? Men visst är det fascinerande att se skillnaden mellan de stolta parollerna och den vanliga verkligheten. Det är nu bara i Göteborg man kan visa upp ett feministiskt initiativ i stiftsledningen.
Och så centerpartisten, islamistkvinnan i Solna. Nu blev det plötsligt inte roligt att vara centerpartist längre, det är uppenbart. Men upprörs inte. Resonera förnuftigt. Ebtisam Aldebe är logisk. Hon tänker så. Sharia är hennes ideal och kristna otrogna hundar. Det är väl rätt uppenbart att hennes fränder skurit halsarna av kristna och det är också logiskt. Men jag vill inte ha denna form av "rättvisa" i Sverige och jag undrar hur centerpartiet ska förklara att madamen alls kom in i det rättssystem vi har.
Att centerpartisterna springer bort från henne så långt vägen räcker och sedan en bra bit ut i terrängen, det fattar jag. Men frågor står kvar. Och nu är det allvar. Centerpartiet kastar ut två medlemmar därför att de dömt i svensk tingsrätt. Nu får vi alltså se politiserad rättsskipning, det som alls inte skulle få vara fallet enligt maktfördelningsläran. En nämndeman ska inte på grund av en dom kunna kastas ut ur sitt politiska parti. Bondeförbundarna kommer att försöka förklara att de frågat om nämndemännens värderingar och inte domen och nu har de uppfattat att dessa två muslimer inte omfattar centerns värderingsgrund. Nu?
Kolla här!
http://www.varldenidag.se/nyheter/islamistfru-nekade-tre-kristna-konvertiter-asyl/legacykcu!AETe7sQ97Rm5UhJQeesXgQ/
Roligt är det inte.
Har Modéus II uttalat sig? Importerar vi något som alls inte ska finnas i vårt rättssystem och blir konsekvensen ett helt annat Sverige? Fast Modéus II kanske har större problem när nu förre kommunalrådet Bo Frank markerar att vi inte ska ha böneutrop och känner sig ha medborgarsupport för den åsikten. Smålandskomposten idag.
Är det konstigt att man längtar bort nångång? Alls inte. Men ni som för en nanosekund frestats att rösta på centern har väl fått er en minnesbeta nu. Hoppas den sitter i till valdagen. Detta är ett parti som lagt rättskipningen i sharialängtande nämndemäns händer. Vad säger alltså Modéus II nu? Kräver han revision av alla de rättsfall som Ebtisam Aldebe haft fingrarna i? Ekller välkomnar han muslimsk rätt i svensk domstol, alltså försvarar det som nu kommit till ytan och andra kallar "skandal"?
Till söndagens firande, jag nämner det redan nu, behöver ni införskaffa tio små tårtljus eller sifferljus, en nolla och en etta. Om ni vill vara säkra på att få rätt storlek beställer ni en tårta också. Eller förbereder att baka på lördag. Det senare alternativet kanske kan locka: "Hela Svenska kyrkan bakar."
måndag 5 mars 2018
Agentverksamhet
Förre kontraktsprosten Anders Reinholsson och Bloggardags alias skrev brev till Svenska kyrkans generalsekreterare i går och erbjöd sina tjänster. Det är knappast överraskande. Vi talar om två sannskyldiga trotjänare i den kyrkliga beslutsapparaten. Visserligen har de oftast och officiöst haft fel, men det ska väl inte betyda något i sammanhanget? Demokratins poäng är väl minoriteter att slå vakt om?Det är just på denna punkt demokratin skiljer sig från majoritetsdiktaturen.
Svenska kyrkan är med och konfererar den 2-4 maj i Berlin. Bloggardag upptäckte detta via LVF och larmade sitt alias som larmade just prosten Reinholdsson. Bloggardag läste om en konferens som skulle ta upp frågan om populismen, "National populist movements" nämndes. Reinolddson och Bloggardags alias är båda präster i en folkkyrka och därmed per definition populister. De har tillämpat sin populism i mötet med människor år ut och år in vid dop, vigslar, begravningar och allmän gemytlig så kallad församlingsverksamhet.
Nu blev båda lite fundersamma. Må vara att Evangelische Akademie zu Berlin, Brot für die Welt, LVF och Svenska kyrkan gör en konferens, men när det talas om kyrkor som agenter? Med "Churches as Agents for Justice and against Populism" ligger då inte tanken nära, att kyrkor nu används i politiskt syfte? Ser vi elitens intressen mot folkets bli kyrkligt intresse? För oss i politiskt tänkande övade sedan tidigt 1960-tal är det knappast överraskande om en kyrkoapparat används i ideologiskt syfte. Det tycker nog prosten Reinholdsson och Bloggardags alias är allvarligt. De vill vara med på konferensen, följa agentverksamheten, rapportera och reflektera.
Antje är där och talar med biskopen Bedford-Strohm från Bayern. Hon beskrivs som "Primate". De två talar tyska på denna engelskspråkiga konferens, men riktigt vad de ska tala om framgår inte. Uppgiften tycks vara oraklernas. När de talat färdigt, blir det middag för konferensdeltagarna. För Svenska kyrkan talar Almut Bretscheider-Felzmann. "Vann tyskarna kriget?" skulle Bloggardag utrbrista om han var på socialt humör efter en Bag-in-box. Annars inte.
Det är uppenbart att vi i folkkyrkosammanhanget ska vara emot populismen, den högra. Vår vän Jan Myrdal brukar annars utlägga vad populismen är när den kom till i USA, nämligen en frihetsrörelse. Av detta syns icke ett spår i konferensprogrammet. Där kopplas populism samman med sexism och rasism och ibland hänger denna populism också ät det religiösa. Kvinnofrågan dyker upp. Konferensledningen innefattar också det svenska bidraget, Rev. Almut Bretschenider-Felzmann.
Jag tittar på illustrationen till konferensen som så uppenbart är emot populismen. Det är ett gäng cyklister. Gänget ser ut som miljöpartister på cykeltur med banderoller, Bloggardag som spelar Hasse Andersson och Kvinnaböske band kör låten "Grönavågaren" en gång extra. Eller två. Mitt i prick. Drar en konferens av detta slag folk? Jo, de kommer från 25 länder redan innan anmälningstiden..
Ska nu frågan om tvåregementsläran ställas eller frågan om hur eliterna stressas av populisterna? Jag vet inte. Fråga Reinholdsson och Bloggardags alias när de kommer tillbaka. Det är väl helt i sin ordning att de sänds ut för att följa vad som sker. Jag menar, när den tyska transittrafiken gick genom Sverige, gick den inte obevakad. Och det är väl våra pengar som satsas på att utbilda agenter för agentverksamhet i det godas intresse.
Fd kontraktsprosten och Bloggardags alias skrev i går en framställning till generalsekreteraren att få delta i konferensen. Det är lite bråttom att få besked. Anmälan ska snart in.
https://www.lutheranworld.org/content/churches-agents-justice-and-against-populism
Om vi är dystra? Vi är euforiska! Och bättre ska det bli om generalsekreteraren är demokratiskt skolad och angelägen om insynsplatser för de begåvade observatörerna. Är det några fler som vill med? Bloggardag vet ett bra ölställe i närheten av konferensområdet. Aral heter det.
Ni vill veta något om vigningen av The Rap-Woman, för att hålla fast vid den vokabulär dr F i Oxford gett oss? Och så anklagas Bloggardag för att sakna elementärt mod, vara feg helt enkelt. Så går det till i en folkkyrka, där det annars ska beredas plats åt såväl troende som tvivlande. Till tvivlets livshållning hör att ställa frågor och till den gränslösa kyrkliga hållningen hör att hålla det ekumeniska vid liv.
I dag ska jag utmana mig själv för att ta reda på var jag står i fråga om sakernas tillstånd. Jag ska sitta i bilen några timmar så jag har funderingstid. Vad är det dom gör när de säger att "vi viger" någon till biskop? Jag kan väl inte ha några invändningar mot detta i Guds rikes sammanhang ytterst modesta agerande utifrån en uppenbart högst begränsad målsättning. De får väl viga precis som de vill. Men är det verkligen Bloggardag som är otydlig med vad som pågår men ändå inte händer? Jag vet sannerligen inte.
Svenska kyrkan är med och konfererar den 2-4 maj i Berlin. Bloggardag upptäckte detta via LVF och larmade sitt alias som larmade just prosten Reinholdsson. Bloggardag läste om en konferens som skulle ta upp frågan om populismen, "National populist movements" nämndes. Reinolddson och Bloggardags alias är båda präster i en folkkyrka och därmed per definition populister. De har tillämpat sin populism i mötet med människor år ut och år in vid dop, vigslar, begravningar och allmän gemytlig så kallad församlingsverksamhet.
Nu blev båda lite fundersamma. Må vara att Evangelische Akademie zu Berlin, Brot für die Welt, LVF och Svenska kyrkan gör en konferens, men när det talas om kyrkor som agenter? Med "Churches as Agents for Justice and against Populism" ligger då inte tanken nära, att kyrkor nu används i politiskt syfte? Ser vi elitens intressen mot folkets bli kyrkligt intresse? För oss i politiskt tänkande övade sedan tidigt 1960-tal är det knappast överraskande om en kyrkoapparat används i ideologiskt syfte. Det tycker nog prosten Reinholdsson och Bloggardags alias är allvarligt. De vill vara med på konferensen, följa agentverksamheten, rapportera och reflektera.
Antje är där och talar med biskopen Bedford-Strohm från Bayern. Hon beskrivs som "Primate". De två talar tyska på denna engelskspråkiga konferens, men riktigt vad de ska tala om framgår inte. Uppgiften tycks vara oraklernas. När de talat färdigt, blir det middag för konferensdeltagarna. För Svenska kyrkan talar Almut Bretscheider-Felzmann. "Vann tyskarna kriget?" skulle Bloggardag utrbrista om han var på socialt humör efter en Bag-in-box. Annars inte.
Det är uppenbart att vi i folkkyrkosammanhanget ska vara emot populismen, den högra. Vår vän Jan Myrdal brukar annars utlägga vad populismen är när den kom till i USA, nämligen en frihetsrörelse. Av detta syns icke ett spår i konferensprogrammet. Där kopplas populism samman med sexism och rasism och ibland hänger denna populism också ät det religiösa. Kvinnofrågan dyker upp. Konferensledningen innefattar också det svenska bidraget, Rev. Almut Bretschenider-Felzmann.
Jag tittar på illustrationen till konferensen som så uppenbart är emot populismen. Det är ett gäng cyklister. Gänget ser ut som miljöpartister på cykeltur med banderoller, Bloggardag som spelar Hasse Andersson och Kvinnaböske band kör låten "Grönavågaren" en gång extra. Eller två. Mitt i prick. Drar en konferens av detta slag folk? Jo, de kommer från 25 länder redan innan anmälningstiden..
Ska nu frågan om tvåregementsläran ställas eller frågan om hur eliterna stressas av populisterna? Jag vet inte. Fråga Reinholdsson och Bloggardags alias när de kommer tillbaka. Det är väl helt i sin ordning att de sänds ut för att följa vad som sker. Jag menar, när den tyska transittrafiken gick genom Sverige, gick den inte obevakad. Och det är väl våra pengar som satsas på att utbilda agenter för agentverksamhet i det godas intresse.
Fd kontraktsprosten och Bloggardags alias skrev i går en framställning till generalsekreteraren att få delta i konferensen. Det är lite bråttom att få besked. Anmälan ska snart in.
https://www.lutheranworld.org/content/churches-agents-justice-and-against-populism
Om vi är dystra? Vi är euforiska! Och bättre ska det bli om generalsekreteraren är demokratiskt skolad och angelägen om insynsplatser för de begåvade observatörerna. Är det några fler som vill med? Bloggardag vet ett bra ölställe i närheten av konferensområdet. Aral heter det.
Ni vill veta något om vigningen av The Rap-Woman, för att hålla fast vid den vokabulär dr F i Oxford gett oss? Och så anklagas Bloggardag för att sakna elementärt mod, vara feg helt enkelt. Så går det till i en folkkyrka, där det annars ska beredas plats åt såväl troende som tvivlande. Till tvivlets livshållning hör att ställa frågor och till den gränslösa kyrkliga hållningen hör att hålla det ekumeniska vid liv.
I dag ska jag utmana mig själv för att ta reda på var jag står i fråga om sakernas tillstånd. Jag ska sitta i bilen några timmar så jag har funderingstid. Vad är det dom gör när de säger att "vi viger" någon till biskop? Jag kan väl inte ha några invändningar mot detta i Guds rikes sammanhang ytterst modesta agerande utifrån en uppenbart högst begränsad målsättning. De får väl viga precis som de vill. Men är det verkligen Bloggardag som är otydlig med vad som pågår men ändå inte händer? Jag vet sannerligen inte.
söndag 4 mars 2018
Uppriktig anglikan
Vår vän Dr F i Oxford ringde. Det finns en uppenbar akademisk uppriktighet i Oxford, som några skulle uppfatta som elak. Det är den sortens uppriktighet som hellre säljer sin gamla farmor än missar tillfället till en slagkraftig replik. Austin Farrer är ett exempel på en sådan witty man. Biskopen i Oxford Kenneth Kirk en annan. Hans dotter Patricia gifte sig med Eric Kemp, som sedan blev biskop han också men i Chichester. Vid bröllopsfesten fällde biskop Kirk den minnesvärda repliken när han såg brudparet efter bröllopsmiddagen: "Poor Patricia, poor Patricia! Go to bed with Eric!" När dr F ringer kan man alltså vänta sig klarspråk. Bara de i synd förfarna uppskattar öppet sådant.
Nu gällde saken electa Rappman eller "The Rap-Woman" som dr F sa. Han undrade hur "the Confessionals" i Göteborgs stift gjorde nu. Han avsåg de gammalkyrkliga. Att "the Catholics" på "högkyrkligt" sätt höll sig till någon suffragan utgick han från. Jag tog honom ur villfarelsen. Vi har inte det system Church of England har, där man i andligt avseende håller sig till en assisterande biskop som Father in God medan den kvinnliga biskopen då blir Mother in Law. Så gammalkyrkligheten, som vill vara bibeltrogen men som i grund och botten inte bryr sig om stiftsledaren, och högkyrkligheten, med en mer principiell syn på biskop och stift, har problem. Jag medgav det. "Teoretiskt", sa jag. Praktiken kanske hanteras genom att man i görligaste mån håller sig på avstånd och i övrigt praktiserar reservatio mentalis. Blundar och tänker på Kyrkan, sa jag och knöt an till drottning Victoria. Det var en replik dr F hörbarligen uppskattade.
- Måste de inte ta i problemet likväl? undrade dr F.
Jag sa inte emot.
- Blir inte konsekvenserna ecklsiologiskt bekymmersamma. En kvinnlig ärkebiskop viger en kvinnlig präst till biskop och det tror inte alla är en ordning Kyrkans Herre vare sig gillar eller står bakom, menar vi i Oxford med omnejd, sa dr F.
Jag svarade att jag var införstådd med detta faktum. Jag har varit i Oxford och förstod att omgivningarna var Cowley.
- Så vad gör församlingarna i Göteborgs stift när stiftschefen inte viger en enda kandidat till präst fast hon håller på med prästvigningsritualet? En sak var ju att kvinnor prästvigdes. Det var inte efter Kyrkans ordning, men det kunde man se. Nu gäller det kvinnor och män och transor rakt av, sa dr F. Ingen blir i Kyrkans mening präst för det blir ingen i strid med vad Herren själv befallt. Kyrkan är Hans, sa doktor F – som om jag inte visste det.
Vad skulle jag svara på det?
- Om nu prästämbetet finns till för trons skull, vad händer då med tron om ämbetet är defekt? Om en fiende vill komma åt själva Kyrkan och hennes grundfunktion, är det inte här fienden ska slå till?
Dr F var uppenbart ute efter att göra livet svårt för mig.
- Vi får inte väja för slutsatser som blir plågsamma bara för att de blir plågsamma. Har du läst Irving Janis bok Victims of Groupthink?
Det hade jag inte, medgav jag.
- Det handlade om militära insatser som gick helt snett för man tänkte i grupp och det fick katastrofala följer. Ingen tog varningarna på allvar, fast de var tydliga och folk intelligenta. Alla ville vara överens med alla, ingen steg fram som ifrågasättare, för kritik skulle elimineras och kritiker likaså. Vi är flockvarelser och anpassar oss till primärgruppen, lyder auktoriteterna och följer deras värderingar.
- Det blir inte så enkelt om man har Kristus som Herre, flikade jag in.
- Nej, sa dr F. Men han hamnar utanför bilden. Det är följsamhet som är basalt villkor. Följsamhet mot kyrkosystemet och ovilja att göra uppror mot auktoriteterna och hamna utanför flocken och därmed gå under, ja vi är präglade av tillvaron i jägar- och samlarsamhället. Samarbetet var konkurrensfördel och grundbetingelsen för liv. Det sitter i. Auktoriteterna vet det. Alla vet det. Det kostar för mycket att ställa sig utanför flocken.
- Men ordföranden sa att det är rätt att göra uppror...
- Ordföranden sa så och jag säger inte att han hade fel. Frågan till det medvetna kyrkliga folket är om detta folk vågar formulera de allvarliga frågorna och sedan söka alternativen eller om kyrkfolket ska låta Kyrkan tas över av heretikerna.
- Heresi kanske är att ta i, sa jag och det låter bättre på svenska än på engelska. "Heresy is a sharp comment" men i alla fall.
- Varför skulle vår tid vara fri från heresier, tror du? Finns det inte vett och förnuft för en kristen att tänka sig att vi är på väg in i en tidsålder av mer handfasta och mer välorganiserade heresier? Är vi inte, som C.S. Lewis påpekat, på väg in i Vredens tid. Man behöver inte läsa father Bensons dystopier för att fatta. Det räcker med Lewis.
- Vredens tid, sa jag. Daniel 8, Uppenbarelseboken förstås. Judas brev. Och Benson läser jag.
- Du trodde väl inte att jag skulle säga något som du inte kunde referera till bibliskt eller litterärt, sa dr F. Och father Bensons böcker uppmärksammas på nytt, har jag märkt.
- Så vad nytt har hänt med ännu en kvinnlig biskop. Om valmanskåren nästa vecka vill, kan vi få ännu en kvinna som biskop och det är bara att notera som en backlash för jämställdheten om väljarna inte tar chansen i Visby.
- Om stift med en mindre andel confessionals and catholics får en kvinnlig biskop kan de enskilda gå undan men är inte Göteborgs stift annorlunda?
- Kanske inte längre, sa jag. Biskopsvalet visar väl det.
- Då är frågan större än en fråga för ett enda stift. Och tiden för individuella lösningar är förbi. Kan ni få en likadan lösning som i Church of England? Det betvivlar jag, det gick ju knappast här. Ni är betydligt svagare eftersom ni alltid varit så konforma med kyrkosystemet.
- Du menar att vi har varit alltför snälla?
- Far off! För dumma! Det ändrar ingenting. Nu är det präster och lekfolk i Göteborgs stift som i första hand utmanas. Men alla borde ställa frågan om en kyrkligt irreguljär ärkebiskop alls kan viga reguljära biskopar. Är ni egentligen biskopslösa i fler stift och vad säger de pensionerade biskoparna, de som ser att något har gått alldeles fel? Är de beredda att bryta med grupptänkandet? Du vet, reaktionen måste vinna alla segrar, revolutionen bara en. Läs till uppbyggelse boken That was the Church that was.
- Dr F, you really make my day! Men tror du att ni klarar er bara för att ni har en alternativstruktur. Londonstiftet får väl problem nu, men det kan vi ta en annan gång på plats i Oxford, sa jag. Och boken har jag läst.
- The Mitre, sa dr F, och skrattade.
När vi slutat vårt samtal mediterade jag över en mening av Barbro Alving, Bang:
"Medge att Gud fader är rätt skicklig att tota till situationer som tvingar en människa att ta konsekvenserna av ting."
(Barbro Alving, Personligt. Dagböcker & brev 1940-1959, Ruffa Alving Olin utg, Gidlunds förlag 2010, s 35)
Nu gällde saken electa Rappman eller "The Rap-Woman" som dr F sa. Han undrade hur "the Confessionals" i Göteborgs stift gjorde nu. Han avsåg de gammalkyrkliga. Att "the Catholics" på "högkyrkligt" sätt höll sig till någon suffragan utgick han från. Jag tog honom ur villfarelsen. Vi har inte det system Church of England har, där man i andligt avseende håller sig till en assisterande biskop som Father in God medan den kvinnliga biskopen då blir Mother in Law. Så gammalkyrkligheten, som vill vara bibeltrogen men som i grund och botten inte bryr sig om stiftsledaren, och högkyrkligheten, med en mer principiell syn på biskop och stift, har problem. Jag medgav det. "Teoretiskt", sa jag. Praktiken kanske hanteras genom att man i görligaste mån håller sig på avstånd och i övrigt praktiserar reservatio mentalis. Blundar och tänker på Kyrkan, sa jag och knöt an till drottning Victoria. Det var en replik dr F hörbarligen uppskattade.
- Måste de inte ta i problemet likväl? undrade dr F.
Jag sa inte emot.
- Blir inte konsekvenserna ecklsiologiskt bekymmersamma. En kvinnlig ärkebiskop viger en kvinnlig präst till biskop och det tror inte alla är en ordning Kyrkans Herre vare sig gillar eller står bakom, menar vi i Oxford med omnejd, sa dr F.
Jag svarade att jag var införstådd med detta faktum. Jag har varit i Oxford och förstod att omgivningarna var Cowley.
- Så vad gör församlingarna i Göteborgs stift när stiftschefen inte viger en enda kandidat till präst fast hon håller på med prästvigningsritualet? En sak var ju att kvinnor prästvigdes. Det var inte efter Kyrkans ordning, men det kunde man se. Nu gäller det kvinnor och män och transor rakt av, sa dr F. Ingen blir i Kyrkans mening präst för det blir ingen i strid med vad Herren själv befallt. Kyrkan är Hans, sa doktor F – som om jag inte visste det.
Vad skulle jag svara på det?
- Om nu prästämbetet finns till för trons skull, vad händer då med tron om ämbetet är defekt? Om en fiende vill komma åt själva Kyrkan och hennes grundfunktion, är det inte här fienden ska slå till?
Dr F var uppenbart ute efter att göra livet svårt för mig.
- Vi får inte väja för slutsatser som blir plågsamma bara för att de blir plågsamma. Har du läst Irving Janis bok Victims of Groupthink?
Det hade jag inte, medgav jag.
- Det handlade om militära insatser som gick helt snett för man tänkte i grupp och det fick katastrofala följer. Ingen tog varningarna på allvar, fast de var tydliga och folk intelligenta. Alla ville vara överens med alla, ingen steg fram som ifrågasättare, för kritik skulle elimineras och kritiker likaså. Vi är flockvarelser och anpassar oss till primärgruppen, lyder auktoriteterna och följer deras värderingar.
- Det blir inte så enkelt om man har Kristus som Herre, flikade jag in.
- Nej, sa dr F. Men han hamnar utanför bilden. Det är följsamhet som är basalt villkor. Följsamhet mot kyrkosystemet och ovilja att göra uppror mot auktoriteterna och hamna utanför flocken och därmed gå under, ja vi är präglade av tillvaron i jägar- och samlarsamhället. Samarbetet var konkurrensfördel och grundbetingelsen för liv. Det sitter i. Auktoriteterna vet det. Alla vet det. Det kostar för mycket att ställa sig utanför flocken.
- Men ordföranden sa att det är rätt att göra uppror...
- Ordföranden sa så och jag säger inte att han hade fel. Frågan till det medvetna kyrkliga folket är om detta folk vågar formulera de allvarliga frågorna och sedan söka alternativen eller om kyrkfolket ska låta Kyrkan tas över av heretikerna.
- Heresi kanske är att ta i, sa jag och det låter bättre på svenska än på engelska. "Heresy is a sharp comment" men i alla fall.
- Varför skulle vår tid vara fri från heresier, tror du? Finns det inte vett och förnuft för en kristen att tänka sig att vi är på väg in i en tidsålder av mer handfasta och mer välorganiserade heresier? Är vi inte, som C.S. Lewis påpekat, på väg in i Vredens tid. Man behöver inte läsa father Bensons dystopier för att fatta. Det räcker med Lewis.
- Vredens tid, sa jag. Daniel 8, Uppenbarelseboken förstås. Judas brev. Och Benson läser jag.
- Du trodde väl inte att jag skulle säga något som du inte kunde referera till bibliskt eller litterärt, sa dr F. Och father Bensons böcker uppmärksammas på nytt, har jag märkt.
- Så vad nytt har hänt med ännu en kvinnlig biskop. Om valmanskåren nästa vecka vill, kan vi få ännu en kvinna som biskop och det är bara att notera som en backlash för jämställdheten om väljarna inte tar chansen i Visby.
- Om stift med en mindre andel confessionals and catholics får en kvinnlig biskop kan de enskilda gå undan men är inte Göteborgs stift annorlunda?
- Kanske inte längre, sa jag. Biskopsvalet visar väl det.
- Då är frågan större än en fråga för ett enda stift. Och tiden för individuella lösningar är förbi. Kan ni få en likadan lösning som i Church of England? Det betvivlar jag, det gick ju knappast här. Ni är betydligt svagare eftersom ni alltid varit så konforma med kyrkosystemet.
- Du menar att vi har varit alltför snälla?
- Far off! För dumma! Det ändrar ingenting. Nu är det präster och lekfolk i Göteborgs stift som i första hand utmanas. Men alla borde ställa frågan om en kyrkligt irreguljär ärkebiskop alls kan viga reguljära biskopar. Är ni egentligen biskopslösa i fler stift och vad säger de pensionerade biskoparna, de som ser att något har gått alldeles fel? Är de beredda att bryta med grupptänkandet? Du vet, reaktionen måste vinna alla segrar, revolutionen bara en. Läs till uppbyggelse boken That was the Church that was.
- Dr F, you really make my day! Men tror du att ni klarar er bara för att ni har en alternativstruktur. Londonstiftet får väl problem nu, men det kan vi ta en annan gång på plats i Oxford, sa jag. Och boken har jag läst.
- The Mitre, sa dr F, och skrattade.
När vi slutat vårt samtal mediterade jag över en mening av Barbro Alving, Bang:
"Medge att Gud fader är rätt skicklig att tota till situationer som tvingar en människa att ta konsekvenserna av ting."
(Barbro Alving, Personligt. Dagböcker & brev 1940-1959, Ruffa Alving Olin utg, Gidlunds förlag 2010, s 35)
lördag 3 mars 2018
50 000 kl 10.58
Vi passerade 50 000-strecket för kommentarer på Bloggardag kl 10.58. Gratulationerna till kommentatorerna är djupt kända och insikten slår, att rekordet är svårslaget. De flesta bloggare vill ju inte ha flödet av kommentarer, särskilt inte de som tenderar åt det publika slagsmålets håll.
Det är lite danskt över kommentarsfältet här, har jag märkt. I Danmark kan man i den publika debatten ropa "vrøvl" och kalla någon "skidderøv" som direkt sakliga omdömen om inlägg och personer. Det kan då genmälas att vi svenskar av precis det skälet att danskar är oborstade hade vanan att slå ihjäl dem, men jag är inte säker på att det påpekandet bär fullt ut.
Jag noterar förekomsten av pigga påhopp på person. Det hjälper inte att jag då och då förmanat. Å andra sidan, det kanske inte är helt ur vägen med möjligheten att publikt uttrycka sina djupa känslor och jag har markerat att adrenalinet nog har den goda effekten, att det förlänger livet.
Riktigt hur vi firar att vi passerat de 50 000 vet jag inte. Detta är en märkesdag dock. Jag har inga kyrkopolitiska uppdrag längre. Jag avtackades med en Smålandsoxe i trä. Det tyckte jag på något sätt var formgenetiskt, själva mödandet är småländskt. Men problemet är uppenbart. Vid min höga ålder gäller inte fastereglerna så jag kan för festens skull inte ens bryta dem. Hur kul är det egentligen? Nu är jag rådvill. Det ändrar inte faktum: >50 000!
Det är lite danskt över kommentarsfältet här, har jag märkt. I Danmark kan man i den publika debatten ropa "vrøvl" och kalla någon "skidderøv" som direkt sakliga omdömen om inlägg och personer. Det kan då genmälas att vi svenskar av precis det skälet att danskar är oborstade hade vanan att slå ihjäl dem, men jag är inte säker på att det påpekandet bär fullt ut.
Jag noterar förekomsten av pigga påhopp på person. Det hjälper inte att jag då och då förmanat. Å andra sidan, det kanske inte är helt ur vägen med möjligheten att publikt uttrycka sina djupa känslor och jag har markerat att adrenalinet nog har den goda effekten, att det förlänger livet.
Riktigt hur vi firar att vi passerat de 50 000 vet jag inte. Detta är en märkesdag dock. Jag har inga kyrkopolitiska uppdrag längre. Jag avtackades med en Smålandsoxe i trä. Det tyckte jag på något sätt var formgenetiskt, själva mödandet är småländskt. Men problemet är uppenbart. Vid min höga ålder gäller inte fastereglerna så jag kan för festens skull inte ens bryta dem. Hur kul är det egentligen? Nu är jag rådvill. Det ändrar inte faktum: >50 000!
Phasansphullt
Jag gillade stavningen. Ph läses som F. Min småskollärare hade inte godkänt stavningen men uppskattat den eftersom den är rolig, underhållande, kreativ. Ni får gärna förvalta denna stavningsreform om ni vill.
Vad är det som är phasansphullt? Egentligen skulle jag vilja veta från auktoritativt håll men jag ger ett eget svar också
Ärkebiskop em Gunnar Weman uttrycker sig klassiskt kyrkligt och självfallet helt olämpligt numera, när han i ett förord till boken noterar att arbetslaget vet att ge av sin fritid. Samma villkor för prästen som för lekfolket i det kyrkliga. Och prästen hör ihop med en gudstjänstfirande, tjänande församling. Sedan kommer det: "I en kristid är den här boken en glädjebok, en uppmuntranshälsning!" (s 9 men också som citat på baksidan) Vad är det för kristid ärkebiskopen em syftar på? Det måste väl uppfattas vara denna tid, eftersom han skriver om en bok med tryckår 2018? Det är alltså något phasansphullt i vår tid, en kris (för nog är en kris phasansphull).
Ordet kris är ett ord biskopar vanligtvis undviker. Biskop Bertil använde ordet i sitt herdabrev, förstås. Och nu äb Gunnar. Hade jag varit kyrklig /eller kanske ännu hellre okyrklig/ journalist hade jag ringt ärkebiskopen i Sigtuna och frågat vad han menar. Hade han utsagt detta, hade det blivit fart på speleverket. För det finns en uppsättning gamla biskopar som står rätt främmande för det som nu är. Kanske har det alltid varit så, men jag tror saken accentuerats efter KG Hammar. Han körde fram ett nytt paradigm. Hans företrädare blev alltmer ställda och tysta.
Biskop em Biörn Fjärstedt skrev minnesord över Lars Lindström (1935-2018). Lars "tillhörde också den generation som fick se många av sina förhoppningar om en förnyelse inom Svenska kyrkan i linje med de stora kyrkotraditionerna grusade."
Så kan man också uttrycka saken.
"Det började med partipolitikens intrång och dess kulmen 2000 med den nya Kyrkoordningen."
Uppenbarligen ännu en biskop som tycker att läget är om inte phasansphullt så kritiskt. Men jag tror inte att det är någon större risk att satsa på att man kunde få biskopen att utsäga ordet "phasansphullt" om gudstjänstordningar eller viktiga etiskt-teologiska frågor.
Har vi ett DDR-förhållande att stora sanningar utsägs i små sammanhang men bara där? Då är det nog ett vårtecken att sanningar alltmer kommer på pränt när de något åldrade biskoparna ska uttala sig. Försiktigheten börjar de ta det försiktigt med. Ungefär som de enkla församlingsprästerna oftast gjort. Fader Gunnar beskrev ju Svenska kyrkan som en ockuperad kyrkoprovins.
Vad som är phasansphullt med Antjes twittrande diskuteras tydligen. Har hon länkat till en antijudisk kommentar? Antje utsattes för en liten twitterstorm, har jag förstått. Och den kom inte utifrån utan inifrån Svenska kyrkan. Om detta förstår jag föga. Phöga?
En erfaren församlingspräst återkommer inte sällan till det egendomliga förhållandet att ett prästlivs erfarenheter och fortlöpande studier under tiden egentligen inte bibringat prästen några egentliga kunskaper. Vem som helst kan utslunga tvärsäkra pastorala sanningar och målsättningar om t ex "nattvardsfirande" som församlingsbyggande. Detta nattvardsliv, om det kan kallas så, styra av avnämarnas önskningar, inte av Kyrkans behov av att fira den kristna huvudgudstjänsten på söndagen, den som faktiskt i grund är strukturerad på ett enda sätt och som fader Luther följde. Ånä. Kyrkorådsledamöter, som sällan återfinns i Herrens sköna gudstjänst, jag talar nu om ett häpnadsväckande fenomen bland kyrkorådsledamöter/kyrkopolitiker och inte om enskilda, har bestämda synpunkter som i alla andra sammanhang skulle avfärdas som okunniga fördomar. Så icke här!
Detta ger en väldigt konstig arbetsmiljö och fördunklar vad pastors herderoll går ut på. Det finns kyrkoråd där det självsvåldiga hanterandet av präster som enkla underställda lönearbetare – så kallar herderelaterat våld – inte bara är normalfallet utan det eftersträvade idealet. Så ska dom tas! Phina phisken, liksom.
Inte konstigt om präster då har abdikerat från läroämbetet. De vet vad som gäller och de vet att en uppsättning kollegor (kollegor? har dessa överhuvudtaget i egentlig mening läst och än mindre läst ihop, con-lego) alltid är beredda att tycka ut med de åsikter som i dagsläget står högst i kurs. Det hela blir för en anständig präst rätt phasansphullt.
I dag har Frimodig (det kan väl inte heta Phrimodig?) kyrka i Växjö stift årsmöte med ordförandeskifte. Detta är dock inte phasansphullt utan phullt i sin ordning. En ordförande ska ha så mycket phörnupht att han phattar när han ska gå.
Vad är det som är phasansphullt? Egentligen skulle jag vilja veta från auktoritativt håll men jag ger ett eget svar också
Ärkebiskop em Gunnar Weman uttrycker sig klassiskt kyrkligt och självfallet helt olämpligt numera, när han i ett förord till boken noterar att arbetslaget vet att ge av sin fritid. Samma villkor för prästen som för lekfolket i det kyrkliga. Och prästen hör ihop med en gudstjänstfirande, tjänande församling. Sedan kommer det: "I en kristid är den här boken en glädjebok, en uppmuntranshälsning!" (s 9 men också som citat på baksidan) Vad är det för kristid ärkebiskopen em syftar på? Det måste väl uppfattas vara denna tid, eftersom han skriver om en bok med tryckår 2018? Det är alltså något phasansphullt i vår tid, en kris (för nog är en kris phasansphull).
Ordet kris är ett ord biskopar vanligtvis undviker. Biskop Bertil använde ordet i sitt herdabrev, förstås. Och nu äb Gunnar. Hade jag varit kyrklig /eller kanske ännu hellre okyrklig/ journalist hade jag ringt ärkebiskopen i Sigtuna och frågat vad han menar. Hade han utsagt detta, hade det blivit fart på speleverket. För det finns en uppsättning gamla biskopar som står rätt främmande för det som nu är. Kanske har det alltid varit så, men jag tror saken accentuerats efter KG Hammar. Han körde fram ett nytt paradigm. Hans företrädare blev alltmer ställda och tysta.
Biskop em Biörn Fjärstedt skrev minnesord över Lars Lindström (1935-2018). Lars "tillhörde också den generation som fick se många av sina förhoppningar om en förnyelse inom Svenska kyrkan i linje med de stora kyrkotraditionerna grusade."
Så kan man också uttrycka saken.
"Det började med partipolitikens intrång och dess kulmen 2000 med den nya Kyrkoordningen."
Uppenbarligen ännu en biskop som tycker att läget är om inte phasansphullt så kritiskt. Men jag tror inte att det är någon större risk att satsa på att man kunde få biskopen att utsäga ordet "phasansphullt" om gudstjänstordningar eller viktiga etiskt-teologiska frågor.
Har vi ett DDR-förhållande att stora sanningar utsägs i små sammanhang men bara där? Då är det nog ett vårtecken att sanningar alltmer kommer på pränt när de något åldrade biskoparna ska uttala sig. Försiktigheten börjar de ta det försiktigt med. Ungefär som de enkla församlingsprästerna oftast gjort. Fader Gunnar beskrev ju Svenska kyrkan som en ockuperad kyrkoprovins.
Vad som är phasansphullt med Antjes twittrande diskuteras tydligen. Har hon länkat till en antijudisk kommentar? Antje utsattes för en liten twitterstorm, har jag förstått. Och den kom inte utifrån utan inifrån Svenska kyrkan. Om detta förstår jag föga. Phöga?
En erfaren församlingspräst återkommer inte sällan till det egendomliga förhållandet att ett prästlivs erfarenheter och fortlöpande studier under tiden egentligen inte bibringat prästen några egentliga kunskaper. Vem som helst kan utslunga tvärsäkra pastorala sanningar och målsättningar om t ex "nattvardsfirande" som församlingsbyggande. Detta nattvardsliv, om det kan kallas så, styra av avnämarnas önskningar, inte av Kyrkans behov av att fira den kristna huvudgudstjänsten på söndagen, den som faktiskt i grund är strukturerad på ett enda sätt och som fader Luther följde. Ånä. Kyrkorådsledamöter, som sällan återfinns i Herrens sköna gudstjänst, jag talar nu om ett häpnadsväckande fenomen bland kyrkorådsledamöter/kyrkopolitiker och inte om enskilda, har bestämda synpunkter som i alla andra sammanhang skulle avfärdas som okunniga fördomar. Så icke här!
Detta ger en väldigt konstig arbetsmiljö och fördunklar vad pastors herderoll går ut på. Det finns kyrkoråd där det självsvåldiga hanterandet av präster som enkla underställda lönearbetare – så kallar herderelaterat våld – inte bara är normalfallet utan det eftersträvade idealet. Så ska dom tas! Phina phisken, liksom.
Inte konstigt om präster då har abdikerat från läroämbetet. De vet vad som gäller och de vet att en uppsättning kollegor (kollegor? har dessa överhuvudtaget i egentlig mening läst och än mindre läst ihop, con-lego) alltid är beredda att tycka ut med de åsikter som i dagsläget står högst i kurs. Det hela blir för en anständig präst rätt phasansphullt.
I dag har Frimodig (det kan väl inte heta Phrimodig?) kyrka i Växjö stift årsmöte med ordförandeskifte. Detta är dock inte phasansphullt utan phullt i sin ordning. En ordförande ska ha så mycket phörnupht att han phattar när han ska gå.
fredag 2 mars 2018
Sinnesro i fokus
Alvesta församling riktar sig mot en ny målgrupp och erbjuder en ny typ av gudstjänst med sinnesro i fokus. Tanken är att folk söker någonting, men inte helt kan identifiera sig med kyrkan. Då kan "gud användas för att få sinnesro. Gud kan vara olika för alla och det gäller att hitta sin väg.
- Gud behöver ju inte vara en gammal gubbe med skägg utan det kan vara en vägledare för att få ro."
Komminister Färdigh ger sålunda klara besked. Någon predikan blir det inte utan en öppen diskussion och komminister Färdigh vill prata med dem som kommer och fråga varför de kommit. Sinnesro i fokus blir det i lokalerna i centrala Alvesta och avser alltså att locka människor, som normalt sett inte kommer till kyrkan. På en bild i Smålandskomposten (28 febr) står komminister Färdigh och ser välkomnande ut.
Självfallet blir jag glad. MTD-religionen har än en gång fått ett ansikte. Profilerar sig, kan man säga!
Det handlar om att använda det som kallas "gud" terapeutiskt. Vi är rätt långt ifrån det där fruktansvärda, att falla i den levande gudens händer eller insikten om att det återstår att falla till marken och säga: Gå bort från mig!" Varför skulle jag säga så till min hemmagjorda gud? Det är en beskedlig gud, som inte lägger sig i men som alltid är beredd att trösta när det behövs. I Alvesta sjunger man därtill för att få sinnesro. "Enkla psalmer med fantastiska texter om trygghet, utsatthet och att livet kan vara svårt", säger komminister Färdigh. Exactement!
Nu kunde en intellektuell purist peka på ett problem att Svenska kyrkan, som har uppgiften att kristna svenska folket, ägnar sig åt MTD-religion, men ska vi bråka? En folkkyrka är beroende av avnämarnas pengar och kan omöjligen står emot trender i tiden. Den är ju präglad just av sin tid. Kristen tro skulle, fortfarande enligt puristen, kunna tänkas vara mer präglad av evigheten. Men det är väl mest att gilla läget för om det inte var som det var, hur i allsindar skulle det då vara?
Jag gillar det där med gammal gubbe med skägg som Gud inte behöver vara. Jag läser innantill: "det kan vara en vägledare för att få ro." Jag uppskattar detta också, som en blick i en tankevärld som inte är min. Jag läser Kyrkans texter. Några handlar om ro utifrån kopplingen tro-ro. Annars är jag inte så säker på att apostlarna är ute efter det rofyllda. Finns det över huvud taget några ro-fyllda heliga helgon? Har de inte alla gjort erfarenheten av att det är genom mycken bedrövelse vi ska gå in i Guds rike? Men vad är det för hållning som ska ha det där rofyllda om inte den religiösa hållningen, den som fungerar som opiater, smärtlindrar och stimulerar sinnena?
Jag kan återkoppla till Härryda-Posten (14 febr) där komminister Karin berättar. Hon är tveksam till kyrkan som sådan; till den bakåtsträvan och trångsynthet hon ibland känt av i vissa församlingar. Hon vill predika att Gud inte är en jultomte du får allt av, men en vän som alltid finns där. "Kärlek, barmhärtighet och förlåtelse – hur svårt kan det vara?"
Jag förstår att det alltså inte är svårt alls, men Karin har ögon som skiftar många gånger ibland busigt lysande, ibland, ledsna och allvarliga. Man kan bara gissa hur de ser ut när hon beskriver att det ibland "känns som om hon rör sig i en trång värld". Själva bilden av den trånga kyrkan (hon tjänstgör i Råda församling) med det trista kyrkfolket har i vart fall Härryda-borna fått till sig genom sin tidning. Eller talar hon om Nödinge, där hon var kyrkoherde några år, när det handlar om trånga miljöer?
En sak förstår jag. Om församlingen består av idel miffon, som vi egentligen inte vill vara ihop med, kan en trevlig präst väga upp en del så att de tvekande förstår, att Guds kärlek finns för alla och att alla ska få känna sig sedda och förstådda.
Jag har otvivelaktigt en del kyrklig erfarenhet. Jag står förstås främmande för den färdigha lösningen i Alvesta och lika främmande för Karin Karlssons enkla budskap om kärlek, barmhärtighet och förlåtelse i Råda. La ni märke till det lilla ordet "förstås"?
Jag tror inte att Marcion egentligen skulle ha några invändningar mot detta utbud. Han var en heretiker.
Jag undrar vad Modéus II säger. Per Eckerdal har väl ingen mening. Han är numera avstavad. Modéus II kanske också ska åtspörjas vad han har att säga när nu muslimerna i Växjö blivit ett polisärende därför att de utan tillstånd haft högtalare i sin trädgård vid gudstjänster ett par gånger om året. Utan polistillstånd! Ska Modéus välkomna att muslimerna haft tillståndslösa högtalare och uttala ogillande mot polisen i Växjö, som upprättat en anmälan? Man undrar. Han borde väl rent logiskt klandra polismyndigheten? Kanske skulle han behöva ta sig till Alvesta för att få sinnesro när en del faktiskt inte går hans väg.Debatten och artiklarna om böneutropen har inte upphört i det lokala. Nu arbetas för en kommunal folkomröstning i frågan. Vart ska detta barka vart?
- Gud behöver ju inte vara en gammal gubbe med skägg utan det kan vara en vägledare för att få ro."
Komminister Färdigh ger sålunda klara besked. Någon predikan blir det inte utan en öppen diskussion och komminister Färdigh vill prata med dem som kommer och fråga varför de kommit. Sinnesro i fokus blir det i lokalerna i centrala Alvesta och avser alltså att locka människor, som normalt sett inte kommer till kyrkan. På en bild i Smålandskomposten (28 febr) står komminister Färdigh och ser välkomnande ut.
Självfallet blir jag glad. MTD-religionen har än en gång fått ett ansikte. Profilerar sig, kan man säga!
Det handlar om att använda det som kallas "gud" terapeutiskt. Vi är rätt långt ifrån det där fruktansvärda, att falla i den levande gudens händer eller insikten om att det återstår att falla till marken och säga: Gå bort från mig!" Varför skulle jag säga så till min hemmagjorda gud? Det är en beskedlig gud, som inte lägger sig i men som alltid är beredd att trösta när det behövs. I Alvesta sjunger man därtill för att få sinnesro. "Enkla psalmer med fantastiska texter om trygghet, utsatthet och att livet kan vara svårt", säger komminister Färdigh. Exactement!
Nu kunde en intellektuell purist peka på ett problem att Svenska kyrkan, som har uppgiften att kristna svenska folket, ägnar sig åt MTD-religion, men ska vi bråka? En folkkyrka är beroende av avnämarnas pengar och kan omöjligen står emot trender i tiden. Den är ju präglad just av sin tid. Kristen tro skulle, fortfarande enligt puristen, kunna tänkas vara mer präglad av evigheten. Men det är väl mest att gilla läget för om det inte var som det var, hur i allsindar skulle det då vara?
Jag gillar det där med gammal gubbe med skägg som Gud inte behöver vara. Jag läser innantill: "det kan vara en vägledare för att få ro." Jag uppskattar detta också, som en blick i en tankevärld som inte är min. Jag läser Kyrkans texter. Några handlar om ro utifrån kopplingen tro-ro. Annars är jag inte så säker på att apostlarna är ute efter det rofyllda. Finns det över huvud taget några ro-fyllda heliga helgon? Har de inte alla gjort erfarenheten av att det är genom mycken bedrövelse vi ska gå in i Guds rike? Men vad är det för hållning som ska ha det där rofyllda om inte den religiösa hållningen, den som fungerar som opiater, smärtlindrar och stimulerar sinnena?
Jag kan återkoppla till Härryda-Posten (14 febr) där komminister Karin berättar. Hon är tveksam till kyrkan som sådan; till den bakåtsträvan och trångsynthet hon ibland känt av i vissa församlingar. Hon vill predika att Gud inte är en jultomte du får allt av, men en vän som alltid finns där. "Kärlek, barmhärtighet och förlåtelse – hur svårt kan det vara?"
Jag förstår att det alltså inte är svårt alls, men Karin har ögon som skiftar många gånger ibland busigt lysande, ibland, ledsna och allvarliga. Man kan bara gissa hur de ser ut när hon beskriver att det ibland "känns som om hon rör sig i en trång värld". Själva bilden av den trånga kyrkan (hon tjänstgör i Råda församling) med det trista kyrkfolket har i vart fall Härryda-borna fått till sig genom sin tidning. Eller talar hon om Nödinge, där hon var kyrkoherde några år, när det handlar om trånga miljöer?
En sak förstår jag. Om församlingen består av idel miffon, som vi egentligen inte vill vara ihop med, kan en trevlig präst väga upp en del så att de tvekande förstår, att Guds kärlek finns för alla och att alla ska få känna sig sedda och förstådda.
Jag har otvivelaktigt en del kyrklig erfarenhet. Jag står förstås främmande för den färdigha lösningen i Alvesta och lika främmande för Karin Karlssons enkla budskap om kärlek, barmhärtighet och förlåtelse i Råda. La ni märke till det lilla ordet "förstås"?
Jag tror inte att Marcion egentligen skulle ha några invändningar mot detta utbud. Han var en heretiker.
Jag undrar vad Modéus II säger. Per Eckerdal har väl ingen mening. Han är numera avstavad. Modéus II kanske också ska åtspörjas vad han har att säga när nu muslimerna i Växjö blivit ett polisärende därför att de utan tillstånd haft högtalare i sin trädgård vid gudstjänster ett par gånger om året. Utan polistillstånd! Ska Modéus välkomna att muslimerna haft tillståndslösa högtalare och uttala ogillande mot polisen i Växjö, som upprättat en anmälan? Man undrar. Han borde väl rent logiskt klandra polismyndigheten? Kanske skulle han behöva ta sig till Alvesta för att få sinnesro när en del faktiskt inte går hans väg.Debatten och artiklarna om böneutropen har inte upphört i det lokala. Nu arbetas för en kommunal folkomröstning i frågan. Vart ska detta barka vart?
torsdag 1 mars 2018
Vemodig när det blir Gefle-likt
Jag letade på några församlingars hemsidor efter en anständig högmässa eftersom jag ska på inrikes resa med bil bortom Rydaholm, som levererar högmässa först kl 18. Jag kunde inte orientera mig riktigt. Några hemsidor var under uppbyggnad och riktigt hur kyrkogeografin med storpastorat såg ut, visste jag inte. Jag fick upp en presentationstext från en församling. Under fliken "Om oss" beskrevs vad församlingen gör. Jag blev tveksam om detta verkligen lockade mig:
"Tillsammans gör vi mycket – arbetar för alla människors lika rättigheter, jobbar ideellt, umgås, sjunger, stödjer internationellt hjälparbete, leker och firar gudstjänst."
Uppriktigt skrivet, jag tror inte detta är något för mig. Jag kände det lite ensamt. Nå, en annan församling erbjöd "gemenskap" och då fylldes ensamhetskänslan på. Vem kan erbjuda gemenskap, om man tänker efter. I varje fall om man är angelägen om ordens innebörd och sammanhang. Gemenskap är en livsyttring, inte ett erbjudande.
Hur ska jag hantera denna ensamhet? Standardsvaret är förstår "Jesus". Jag kan sitta i bilen ihop med Frälsaren. Kanske ska jag spela min nyinskaffade CD-skiva med Hasse Andersson, Kvinnaböske (som ung präst var fader Gunnar där...). Den fanns på Citygross och är en reklamskiva (som man ska betala för!) och första låten beskriver hur det alltid finns något "som passar oss när vi handlar på Citygross". Också ett stenhjärta älskar ett poem i denna klass! Jesus borde få höra och sjunga med, melodin är trallvänlig. Annars återstår det lilla knep jag också lärt mig denna fastetid, att bara sitta i tystnaden eller, andra knepet, öva mig att sitta ihop med något helgon. Mina två systrar, kanske. Men det vore inte ut vägen att på vägen få komma till en autentisk kristen högmässa vid en sådan normalkyrklig tid att det stämmer med min resa. Sådant gick enkelt förr i tiden, men visar sig antagligen vara ett värre problem nu.
Jag tänktes tydligen bli stimulerad av insikterna från kyrkopolitiken i Gävle. Mitt vemod stimulerades genom inlägget i Gefle Dagblad. Också församlingsråden partipolitiseras.
http://www.gd.se/opinion/debatt/var-det-verkligen-det-har-ni-ville-ni-som-rostade-pa-politiker-i-kyrkovalet
Är detta ett mönster så att det gudstjänstfirande folket blir alltmer berövat inflytande? Det finns de som inte vill tro detta. Jag hör till dem som menar, att detta sätt att se partipolitiskt och agera därefter på sitt perversa sätt är logiskt. Och jag odlar mitt politikerförakt. Det beror på magister Rubin i årskurs 5 och 6, han som demokratifostrade och höll folkrörelser som vitala för det demokratiska, rösten som kom nerifrån. När vi får ett partisystem styrt frän kanslier, dvs uppifrån , är vi långt ifrån den demokrati magister Rubin undervisade om. Då får vi, håll i er, "yrkespolitiker"!
Så vad hände i Gävle? Om jag förstår POSK-arna rätt tog politikerna över och höll ihop som ett frälse för att skaffa sig all makt och allt inflytande. Där stod de icke-partianslutna med lång näsa. Alla människors lika värde betydde att några dock kyrkopolitiskt hade mindre värde. Mitt budskap är inte i första hand tröstande men förklarande: Detta är i sammanhanget helt logiskt och helt förödande för kyrkolivet. Men MTD kan det utan vidare bli. Jag fruktar att trons människor mycket snart kommer att inse, att de alltmer blir hemlösa i Svenska kyrkan. Jag har en from förklaring till detta: En ovän har varit framme! Men den förklaringen räcker inte hela vägen för frågan om vad vi måste göra återstår att besvara. Och biskopar och episkopöser håller käft om de inte blivit pensionerade. För då kanske de kan säga något?
Nog är det vettigt att fråga valmanskåren om detta var vad de röstande ville. Om de röstande nu svarar "nej"? Ledsen. Det får ingen effekt. Blå skåpet! Men jag upprepar att detta system är kört. Det kan inte bestå. Det saknar inte bara tro. Det saknar trovärdighet. Och frågan bör ställas i det större sammanhanget. Får vi verkligen de politiker vi förtjänar? Jag har sålunda läst boken om Nya Karolinska, som Henrik Ennart och Fredrik Mellgren skrivit, Sjukt hus. Bokrean levererade och jag impulsköpte för Henrik kommer från Kalmar. Dom svindlar oss! Och vi ska betala utan att fatta svindleriet som pågår.
Är då allt nattsvart denna 1 mars, en torsdag?
För oss som bor i rätt del av Sverige inte. Detta är fössta tossdag i mass och då äter man massipantååta. Gör det! Bjud gärna någon! För denna tematiska torsdag bryter allt vad fastetid heter!
Tååta är bra mot Tossdasdepp! Var inte själva Torsdagsdepressionen lite lustig? Synkretism i Berlin på första sidan och beskedet att Guds Hus i Nacka fått ihop 650 000:-. Det behövs 39 miljoner. I Berlin har man fått ihop €8.5 miljoner och behöver € 43.5. Den protestantiske pastorn i Berlin hade klätt sig med breda röda tofsar, såg jag. Det fanns ännu ett uppslag om religionsteologi att fördjupa sig i. Vill Svartvik bygga minareter? Jag förstod inte riktigt. Modéus II och han kan slå sig ihop, men de får de problem eftersom Heberlein i Svenska Dagbladet hävdar att böneutrop strider mot religionsfriheten.
https://www.svd.se/boneutrop-strider-tydligt-mot-religionsfriheten
Lägg kyrkohandboken till detta. Det är sannerligen mycket som inte går deras väg!
I Kalmar och på Öland är det sannolikt stimulerande väderomständigheter, det som på Öland heter fåk. Inte nattsvart men snövitt! Det var en nyhet att bandvagnar kördes fram på Öland (Fordmotor och växellåda från Mercedes!). Nyhetsuppläsaren i bilderburken såg upphetsad ut. Men varför skulle bandvagnar stallas på Öland om de inte skulle användas just nu?
Om jag någonsin kört en sådan bandvagn? Det har jag. Nu piggade jag på mig! Och Estvalls har väl något som liknar en marsipanbakelse? Annars kör jag till Alvesta! Är det fössta tossdan i mass så är det, och vemod ska bekämpas!
"Tillsammans gör vi mycket – arbetar för alla människors lika rättigheter, jobbar ideellt, umgås, sjunger, stödjer internationellt hjälparbete, leker och firar gudstjänst."
Uppriktigt skrivet, jag tror inte detta är något för mig. Jag kände det lite ensamt. Nå, en annan församling erbjöd "gemenskap" och då fylldes ensamhetskänslan på. Vem kan erbjuda gemenskap, om man tänker efter. I varje fall om man är angelägen om ordens innebörd och sammanhang. Gemenskap är en livsyttring, inte ett erbjudande.
Hur ska jag hantera denna ensamhet? Standardsvaret är förstår "Jesus". Jag kan sitta i bilen ihop med Frälsaren. Kanske ska jag spela min nyinskaffade CD-skiva med Hasse Andersson, Kvinnaböske (som ung präst var fader Gunnar där...). Den fanns på Citygross och är en reklamskiva (som man ska betala för!) och första låten beskriver hur det alltid finns något "som passar oss när vi handlar på Citygross". Också ett stenhjärta älskar ett poem i denna klass! Jesus borde få höra och sjunga med, melodin är trallvänlig. Annars återstår det lilla knep jag också lärt mig denna fastetid, att bara sitta i tystnaden eller, andra knepet, öva mig att sitta ihop med något helgon. Mina två systrar, kanske. Men det vore inte ut vägen att på vägen få komma till en autentisk kristen högmässa vid en sådan normalkyrklig tid att det stämmer med min resa. Sådant gick enkelt förr i tiden, men visar sig antagligen vara ett värre problem nu.
Jag tänktes tydligen bli stimulerad av insikterna från kyrkopolitiken i Gävle. Mitt vemod stimulerades genom inlägget i Gefle Dagblad. Också församlingsråden partipolitiseras.
http://www.gd.se/opinion/debatt/var-det-verkligen-det-har-ni-ville-ni-som-rostade-pa-politiker-i-kyrkovalet
Är detta ett mönster så att det gudstjänstfirande folket blir alltmer berövat inflytande? Det finns de som inte vill tro detta. Jag hör till dem som menar, att detta sätt att se partipolitiskt och agera därefter på sitt perversa sätt är logiskt. Och jag odlar mitt politikerförakt. Det beror på magister Rubin i årskurs 5 och 6, han som demokratifostrade och höll folkrörelser som vitala för det demokratiska, rösten som kom nerifrån. När vi får ett partisystem styrt frän kanslier, dvs uppifrån , är vi långt ifrån den demokrati magister Rubin undervisade om. Då får vi, håll i er, "yrkespolitiker"!
Så vad hände i Gävle? Om jag förstår POSK-arna rätt tog politikerna över och höll ihop som ett frälse för att skaffa sig all makt och allt inflytande. Där stod de icke-partianslutna med lång näsa. Alla människors lika värde betydde att några dock kyrkopolitiskt hade mindre värde. Mitt budskap är inte i första hand tröstande men förklarande: Detta är i sammanhanget helt logiskt och helt förödande för kyrkolivet. Men MTD kan det utan vidare bli. Jag fruktar att trons människor mycket snart kommer att inse, att de alltmer blir hemlösa i Svenska kyrkan. Jag har en from förklaring till detta: En ovän har varit framme! Men den förklaringen räcker inte hela vägen för frågan om vad vi måste göra återstår att besvara. Och biskopar och episkopöser håller käft om de inte blivit pensionerade. För då kanske de kan säga något?
Nog är det vettigt att fråga valmanskåren om detta var vad de röstande ville. Om de röstande nu svarar "nej"? Ledsen. Det får ingen effekt. Blå skåpet! Men jag upprepar att detta system är kört. Det kan inte bestå. Det saknar inte bara tro. Det saknar trovärdighet. Och frågan bör ställas i det större sammanhanget. Får vi verkligen de politiker vi förtjänar? Jag har sålunda läst boken om Nya Karolinska, som Henrik Ennart och Fredrik Mellgren skrivit, Sjukt hus. Bokrean levererade och jag impulsköpte för Henrik kommer från Kalmar. Dom svindlar oss! Och vi ska betala utan att fatta svindleriet som pågår.
Är då allt nattsvart denna 1 mars, en torsdag?
För oss som bor i rätt del av Sverige inte. Detta är fössta tossdag i mass och då äter man massipantååta. Gör det! Bjud gärna någon! För denna tematiska torsdag bryter allt vad fastetid heter!
Tååta är bra mot Tossdasdepp! Var inte själva Torsdagsdepressionen lite lustig? Synkretism i Berlin på första sidan och beskedet att Guds Hus i Nacka fått ihop 650 000:-. Det behövs 39 miljoner. I Berlin har man fått ihop €8.5 miljoner och behöver € 43.5. Den protestantiske pastorn i Berlin hade klätt sig med breda röda tofsar, såg jag. Det fanns ännu ett uppslag om religionsteologi att fördjupa sig i. Vill Svartvik bygga minareter? Jag förstod inte riktigt. Modéus II och han kan slå sig ihop, men de får de problem eftersom Heberlein i Svenska Dagbladet hävdar att böneutrop strider mot religionsfriheten.
https://www.svd.se/boneutrop-strider-tydligt-mot-religionsfriheten
Lägg kyrkohandboken till detta. Det är sannerligen mycket som inte går deras väg!
I Kalmar och på Öland är det sannolikt stimulerande väderomständigheter, det som på Öland heter fåk. Inte nattsvart men snövitt! Det var en nyhet att bandvagnar kördes fram på Öland (Fordmotor och växellåda från Mercedes!). Nyhetsuppläsaren i bilderburken såg upphetsad ut. Men varför skulle bandvagnar stallas på Öland om de inte skulle användas just nu?
Om jag någonsin kört en sådan bandvagn? Det har jag. Nu piggade jag på mig! Och Estvalls har väl något som liknar en marsipanbakelse? Annars kör jag till Alvesta! Är det fössta tossdan i mass så är det, och vemod ska bekämpas!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)