Dagens Seglora, som finansieras av bidrag, kom till som en allvarlig konkurrent till Kyrkans Tidning och är nu en sällan utkommande nätpublikation där ett bidrag då och ett bidrag nu ser dagens ljus.
Jag undrar om inte bidragen från stift och andra allmänfinansierade organ tillfälligt borde stoppas i väntan på att publiceringsverksamheten återupptas, dvs i väntan på artiklar, ledare och levande debatt. Vilka bär ansvar för den nuvarande situationen? En styrelse?
Till de tillfälliga bidragen hör analysen om Teologi efter den postmoderna teologin av Mattias Martinson. Han beskriver den akademiska teologins perspektiv, i varje fall den med förankring i en protestantisk kulturkrets. Han ser uppgiften för den akademiska teologin att stå "kritisk i förhållande till båda berättelserna, den kristna och den sekulära". I en sammanflätad kultur av kristet och sekulärt står "de sönderslagna svaren på våra frågor" att finna. Men Martinson söker "i ruinerna efter det som har varit" och det är ett sökande där teologin "återfinner sin teologiska identitet".
Sällan har väl Karl Marx begrepp om somliga vetenskapare varit så användbart som nu. "Russinskitare" sa Marx. Klämmer och klämmer, men det blir bara något litet och obetydligt. Självfallet tar jag avstånd från det marxistiska språkbruket - men ligger det ändå inte något i det?
Vilket är felet?
Felet är väl inte att den moderna teologin avlöstes av ett postmodernistisk projekt och nu avlöses av det post-postmoderna. Så går det till i den icke-beständiga tillvaron och alltså inte bara vid akademierna. Martinson menar att den postmoderna teologin "förvandlats från kritiskt tänkande till ett deltagande i politisk kulturkamp". Han tycks inte helt tagen av det som kallas "Radical Orthodoxy" heller.
Men är inte helt köret fel?
Vi fick i olika tappningar teologiska skolor som främst skulle försvara sig mot det självklara ifrågasättande av tron som följde med sekulariseringen. Teologerna ville bevara sin anständighet när tron på nytt uppfattades som en oanständighet, dvs just den oanständighet tron egentligen är. Det blir inte så lätt för de akademabla då. 1 Kor 1:22-25
Så söker teologerna på av staten betald tjänstetid bland ruinerna.
Vad söker de? Letar de efter liv att rädda? Människor?
Eller letar de bland stenarna för att kunna få till något som liknar material för en ny konstruktion och som kan väcka uppmärksamhet. Jag vet inte. Jag bryr mig föga. Jag tror inte ansatsen. Russinskitarna angår mig föga.
Som så många andra läser jag Folke T Olofssons tre band Credo. Det är teologi skriven med hjärteblodet och teologi kan nog aldrig skrivas på annat sätt om det ska vara teologi.
Denna teologi har ett givet fokus, nämligen gudstjänsten, altaret.
Gert Borgienstierna skrev om altarteologi och jag behöver inte dra hans sätt att tänka, men det är nog detta saken gäller. Erfarenheterna från Kyrkans centrum - Ord och sakrament - försöker någon förstå och sätta ord på.
Det betyder förstås uppgörelser. Den som ägnar sig åt det som sägs vara evigt måste då och då kollidera med det som är tidsbestämt, det är självklart. Till det arbetet hör att blottlägga beroenden, influenser och begränsningar, det är lika självklart. Men teologen letar inte i ruinerna utan söker i templet och ställer frågorna där. Ungefär som Jesus gjorde - och han var 12 år gammal!
Den som frågar så, är något helt annat än en teologisk russinskitare, om det marxistiska klarspråket ursäktas.
Tillbaka till det patetiska.
Vem bryr sig om om nördar, som ägnar sitt liv åt att "inrikta sig på ett tolkande av den kultur och den socialitet som består av en intim sammanflätning av kristet och sekulärt, i ett kritiskt modus som ifrågasätter att resultatet av sammanflätningen utgör en otvetydig syntes" - ?
De kallar sig teologer och fäktas mot detta?!
Det är inte ens så att intresseklubben noterar, för klubben kan inte bildas. Och vem av oss har uppfattat vår kultur på det viset? Det kristna och det sekulära som en otvetydig syntes! Inte jag i alla fall. Inga högkyrkliga.
Den som vid den statliga akademien gjort det, får gå runt i ruinerna.
Vi andra får samlas under kyrkvalven, fira gudstjänst och tänka ihop.
Här är också handlingsmodellen för Kyrka och politik, nämligen polisen, sjuksköterskan, socialarbetaren, journalisten och ledarskribenten, läraren och läkaren för att inte nämna politikern som återfinns i söndagens högmässa och där prästen om all denna sakkunskap kan tala om Kyrkan (den som firar gudstjänst) och säga: "Vi är överallt." Detta "vi" kan ta politiskt ansvar utifrån sakkunskap och därför alls inte komma dragande med slagord. Det är den sortens folk präster och biskopar lyssnar på för att förstå hur det är och för att kunna ställa de kritiska frågorna om skeenden i staden - pólis.
Vad gör teologerna i denna ideala situation?
De förkovrar sig med frågor om vad Kyrkan tiderna igenom har lärt sig. På gott och ont. Ortodoxi och ortopraxis, alltså. Naturligtvis letar de men inte bland ruinerna utan i en skattkammare. Det finns resurser och det finns ett sammanhang. Teologi fungerar så.
När teologi blir ideologiproduktion, fungerar den inte så.
tisdag 5 januari 2016
måndag 4 januari 2016
Jag godkänner
Jag godkänner replikerna i en debatt om Missionsprovinsen och annat trots att jag alltmer uppfattar debatten som absurd och som ett spel i stället för ett samtal. Jag kan återkomma till Missionsprovinsen framöver och då kan det vara läge att debattera den saken men mindre nu när det handlar om något annat än vad jag skrev om.
Det är förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå hur lätt fokus skiftar till något annat än det texten aktualiserar. Jag kan gilla det och jag kan understundom också ogilla det hela.
Men jag godkänner.
Jag minns Edwalls ord: Också en blind kan få korn på en höna, nämligen.
Det är förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå hur lätt fokus skiftar till något annat än det texten aktualiserar. Jag kan gilla det och jag kan understundom också ogilla det hela.
Men jag godkänner.
Jag minns Edwalls ord: Också en blind kan få korn på en höna, nämligen.
Modéus II är god
På lördagsmorgonen gick jag försiktigt ut till postlådan för att hämta tidningar.
På Smålandspostens första sida dominerades sidan av biskopsparet samt biskopinnan Karin Lindegård, som drygade ut pensionen genom att dricka gratiskaffe hos biskopsparet Modéus II. Inuti tidningen var det på nytt stor bild av Modéus II, nu i ensamt majestät och så en sedvanlig bild på kön in till gratiskaffet och en bild på två äldre damer, som fick motivera sitt kaffedrickande för tidningens reporter. Det är inte så lite av Sjövinkel över Växjö och biskopen uppfattas vara biskop just i Växjö. I lördags fördystrades kanske dagen för Modéus II när han i en bildtext kallades "Henrik". Vi andra tyckte det var lite roligt med icke-kända kändisar. Staffan Löfven-känsla, liksom.
Modéus II efterlyser solidaritet.
Jag har nog inte riktigt förstått vad kritiker menat, som sagt att kristendomen kommer att användas som opinionsbildare för en sanslös politik styrd av vackra ord men utan kritiska analyser när det kommer till flyktingfrågan.
Jag hör ju till dem som menar att det är rätt självklart att Svenska kyrkans församlingar ståt upp för de människor som kommer och att de församlingar som får ta ett extra stort ansvar ska få stöttning från helheten. Jag menar också att detta nya ansvar på inget sätt ska gå ut över det församlingarna normalt ska göra.
Detta sagt måste det som är de två regementena (usus civilis och usus spiritualis) upprätthållas i varje fall av de kyrkopolitiskt valda instanserna och av biskoparna. De första därför att politiker gärna vill använda sig av s k ideologiska statsapparater och Svenska kyrkan behöver därför värna sin frihet från just detta. De andra därför att biskopar inte har något ställföreträdande politiskt förnuft. De fattar inte mer och bättre än vi andra. En helt annan sak är de samtidssamtal som förs i församlingshem. De hör hemma bland de demokratiska arenorna och kunde i vår massmediala tid vara en unik resurs när folkrörelserna förtvinar och just detta samtal inte förs någonstans.
Modéus II upprepar sig.
"Det finns plats i vårt land" och "Det finns rum för människor här." Kyrkan ska stå upp för solidaritet, medmänsklighet och barmhärtighet. "Det är utrotningshotade värden som vi behöver kämpa för." Modéus II efterlyser, variation på tema, "solidaritet, barmhärtighet, öppenhet och en integrationspolitik som fungerar".
Inför år 2016 har redovisar Modéus II sina förhoppningar: "Att vi ska värna öppenheten och lyckas med integrationsarbetet i vårt land för det är superviktigt."
Smålandspostens läsare kunde fatta budskapet.
Men går det att förstå vad Modéus II vill i praktiken?
Är han regeringskritisk?
Vill han ha öppna gränser?
Har han haft några invändningar mot Dublinförordningen tidigare, dvs invänt mot principen att asyl ska sökas i det land man befinner sig i?
Vad säger han om dem som kommer hit utan att ha egentliga asylskäl och som alltså kommer att nekas asyl?
Vad säger han om framväxten av parallellsamhällen?
Vad säger han om den kaosartade situationen för socialtjänst och skola som nu sägs avteckna sig?
Har han några synpunkter på nyspråkskonstruktionerna i media, de konstruktioner som av ideologiska skäl döljer saksammanhangen för medborgarna i stället för att belysa dem?
Vad säger han om en politik som kan riskera det som kallas "välfärden" för våra barn och barnbarn - var går den kristna gränsen för barmhärtighet? Finns den gränsen?
Vad menar han orsakerna till flyktingströmmarna vara?
Modéus II tänker på Kastrup och "den situationen" och är rädd för att vi vänjer oss vid att säga nej till människor och stänga människor ute.
Vad menar han alltså om gränskontroller?
Ska vi ha dem, hur ska de utföras, var ska de utföras och vilka följder ska de få?
Frågan kan ställas än mer brutalt:
På vilket mandat efterlyser biskopen vår solidaritet?
Betalar vi inte våra skatter - och minns att det i konfirmandundervisningen sas att vi skulle älska våra skatter som vår nästa, för det var de som skulle få pengarna.
Vad mer begär Modéus II av oss?
Vilket stöd har Modéus II för sina åsikter från folk i gemen, undrar reportern.
Modéus II tror att många tänker och tycker som han, men "de blir kritiska när de hör alla larmrapporter om att det inte går". Det är just därför man behöver värna de motsatta perspektiven. Menar han.
Kanske det.
Eller är det just därför regeringen, regeringskanslier, departement och myndigheter liksom media ska beskriva problemen korrekt och i sin komplexitet eftersom medborgarna inte är dumma, alldeles bortsett från att medborgarna ska betala kalaset?
I Kalmar omringdes två 17-åriga tjejer av flera män i 25-30-årsåldern som tafsade på dem. Det var inte brännvinsdoftande pojkar från Blomstermåla, kunde man förstå för i den första nyhetsrapporteringen gjordes en koppling till språk. Kostlig är formuleringen att de unga männen inte förstod något språk. Det går att förstå att det är nyanlända som åsyftas.
http://24kalmar.se/2016/01/01/gang-borjade-tafsa-pa-tva-flickor-bildade-ring-runt-dem/
Vilket är nu det motsatta perspektiv biskopen vill värna?
Hade det inte varit klokare att säga att alla kritiska larmrapporter måste tas på största allvar - om det alls behövde sägas något. Risken är ju att biskopens tyckande och tänkande kan uppfattas vara vad Svenska kyrkan tänker. Och risken som följer med detta är att en del kloka säger, att de inte vill vara med längre. Det skulle ju kunna finnas några som menar att det inte är OK att ett gäng killar tafsar på 17-åriga tjejer.
Men hur är det med biskopar?
De ska sjunga med änglarna.
I högmässan.
Men i politiken? Ska de inte vara väktare på Sions murar och därmed profetiskt ägna sig åt att skilja ont från gott, vilket nog betyder att ställa grundläggande frågor just om ont och gott och därför ta larmsignaler på allvar - för det är själva väktarsysslan? Och så ska de tolka tecknen på Guds rikes ankomst och berätta för oss om dem.
Vilket är det kristna bidraget i samhället? Kan de vara de kritiska frågorna?
Det är inte lätt det här.
Det ska inte göras lättare än vad det är.
Biskopinnan Modéus II hoppas att vi lyckas hitta sätt att använda all kreativitet och uppfinningsrikedom som finns i det här landet så att vi på ett bra sätt kan ta hand om dem som kommer hit. En replik fick biskopinnan med i tidningen i alla fall. Genusvetarna noterar.
Denna förmiddag kan vi följa nyhetsrapporteringen från de nya gränskontrollerna också om det blir lite löjligt att stå med en reporter för att leta folk som ska från Kastrup till Sverige kl 7 på morgonen en mellandag. Det får väl ändå tänkas att Kastrup och "situationen där" är ett slags verkligare verklighet än den som avtecknar sig å det kaffedoftande Östrabo. Men alla måste förstås vara nöjda. Modéus II har visat sig god i Smålandsposten.
På Smålandspostens första sida dominerades sidan av biskopsparet samt biskopinnan Karin Lindegård, som drygade ut pensionen genom att dricka gratiskaffe hos biskopsparet Modéus II. Inuti tidningen var det på nytt stor bild av Modéus II, nu i ensamt majestät och så en sedvanlig bild på kön in till gratiskaffet och en bild på två äldre damer, som fick motivera sitt kaffedrickande för tidningens reporter. Det är inte så lite av Sjövinkel över Växjö och biskopen uppfattas vara biskop just i Växjö. I lördags fördystrades kanske dagen för Modéus II när han i en bildtext kallades "Henrik". Vi andra tyckte det var lite roligt med icke-kända kändisar. Staffan Löfven-känsla, liksom.
Modéus II efterlyser solidaritet.
Jag har nog inte riktigt förstått vad kritiker menat, som sagt att kristendomen kommer att användas som opinionsbildare för en sanslös politik styrd av vackra ord men utan kritiska analyser när det kommer till flyktingfrågan.
Jag hör ju till dem som menar att det är rätt självklart att Svenska kyrkans församlingar ståt upp för de människor som kommer och att de församlingar som får ta ett extra stort ansvar ska få stöttning från helheten. Jag menar också att detta nya ansvar på inget sätt ska gå ut över det församlingarna normalt ska göra.
Detta sagt måste det som är de två regementena (usus civilis och usus spiritualis) upprätthållas i varje fall av de kyrkopolitiskt valda instanserna och av biskoparna. De första därför att politiker gärna vill använda sig av s k ideologiska statsapparater och Svenska kyrkan behöver därför värna sin frihet från just detta. De andra därför att biskopar inte har något ställföreträdande politiskt förnuft. De fattar inte mer och bättre än vi andra. En helt annan sak är de samtidssamtal som förs i församlingshem. De hör hemma bland de demokratiska arenorna och kunde i vår massmediala tid vara en unik resurs när folkrörelserna förtvinar och just detta samtal inte förs någonstans.
Modéus II upprepar sig.
"Det finns plats i vårt land" och "Det finns rum för människor här." Kyrkan ska stå upp för solidaritet, medmänsklighet och barmhärtighet. "Det är utrotningshotade värden som vi behöver kämpa för." Modéus II efterlyser, variation på tema, "solidaritet, barmhärtighet, öppenhet och en integrationspolitik som fungerar".
Inför år 2016 har redovisar Modéus II sina förhoppningar: "Att vi ska värna öppenheten och lyckas med integrationsarbetet i vårt land för det är superviktigt."
Smålandspostens läsare kunde fatta budskapet.
Men går det att förstå vad Modéus II vill i praktiken?
Är han regeringskritisk?
Vill han ha öppna gränser?
Har han haft några invändningar mot Dublinförordningen tidigare, dvs invänt mot principen att asyl ska sökas i det land man befinner sig i?
Vad säger han om dem som kommer hit utan att ha egentliga asylskäl och som alltså kommer att nekas asyl?
Vad säger han om framväxten av parallellsamhällen?
Vad säger han om den kaosartade situationen för socialtjänst och skola som nu sägs avteckna sig?
Har han några synpunkter på nyspråkskonstruktionerna i media, de konstruktioner som av ideologiska skäl döljer saksammanhangen för medborgarna i stället för att belysa dem?
Vad säger han om en politik som kan riskera det som kallas "välfärden" för våra barn och barnbarn - var går den kristna gränsen för barmhärtighet? Finns den gränsen?
Vad menar han orsakerna till flyktingströmmarna vara?
Modéus II tänker på Kastrup och "den situationen" och är rädd för att vi vänjer oss vid att säga nej till människor och stänga människor ute.
Vad menar han alltså om gränskontroller?
Ska vi ha dem, hur ska de utföras, var ska de utföras och vilka följder ska de få?
Frågan kan ställas än mer brutalt:
På vilket mandat efterlyser biskopen vår solidaritet?
Betalar vi inte våra skatter - och minns att det i konfirmandundervisningen sas att vi skulle älska våra skatter som vår nästa, för det var de som skulle få pengarna.
Vad mer begär Modéus II av oss?
Vilket stöd har Modéus II för sina åsikter från folk i gemen, undrar reportern.
Modéus II tror att många tänker och tycker som han, men "de blir kritiska när de hör alla larmrapporter om att det inte går". Det är just därför man behöver värna de motsatta perspektiven. Menar han.
Kanske det.
Eller är det just därför regeringen, regeringskanslier, departement och myndigheter liksom media ska beskriva problemen korrekt och i sin komplexitet eftersom medborgarna inte är dumma, alldeles bortsett från att medborgarna ska betala kalaset?
I Kalmar omringdes två 17-åriga tjejer av flera män i 25-30-årsåldern som tafsade på dem. Det var inte brännvinsdoftande pojkar från Blomstermåla, kunde man förstå för i den första nyhetsrapporteringen gjordes en koppling till språk. Kostlig är formuleringen att de unga männen inte förstod något språk. Det går att förstå att det är nyanlända som åsyftas.
http://24kalmar.se/2016/01/01/gang-borjade-tafsa-pa-tva-flickor-bildade-ring-runt-dem/
Vilket är nu det motsatta perspektiv biskopen vill värna?
Hade det inte varit klokare att säga att alla kritiska larmrapporter måste tas på största allvar - om det alls behövde sägas något. Risken är ju att biskopens tyckande och tänkande kan uppfattas vara vad Svenska kyrkan tänker. Och risken som följer med detta är att en del kloka säger, att de inte vill vara med längre. Det skulle ju kunna finnas några som menar att det inte är OK att ett gäng killar tafsar på 17-åriga tjejer.
Men hur är det med biskopar?
De ska sjunga med änglarna.
I högmässan.
Men i politiken? Ska de inte vara väktare på Sions murar och därmed profetiskt ägna sig åt att skilja ont från gott, vilket nog betyder att ställa grundläggande frågor just om ont och gott och därför ta larmsignaler på allvar - för det är själva väktarsysslan? Och så ska de tolka tecknen på Guds rikes ankomst och berätta för oss om dem.
Vilket är det kristna bidraget i samhället? Kan de vara de kritiska frågorna?
Det är inte lätt det här.
Det ska inte göras lättare än vad det är.
Biskopinnan Modéus II hoppas att vi lyckas hitta sätt att använda all kreativitet och uppfinningsrikedom som finns i det här landet så att vi på ett bra sätt kan ta hand om dem som kommer hit. En replik fick biskopinnan med i tidningen i alla fall. Genusvetarna noterar.
Denna förmiddag kan vi följa nyhetsrapporteringen från de nya gränskontrollerna också om det blir lite löjligt att stå med en reporter för att leta folk som ska från Kastrup till Sverige kl 7 på morgonen en mellandag. Det får väl ändå tänkas att Kastrup och "situationen där" är ett slags verkligare verklighet än den som avtecknar sig å det kaffedoftande Östrabo. Men alla måste förstås vara nöjda. Modéus II har visat sig god i Smålandsposten.
söndag 3 januari 2016
Vardagsrasismen
Det är inte lätt när vardagsrasismen börjar gödas.
På Nyårsdagen hörde jag efter lunchekot ett inslag om åldersbestämning av ensamkommande flyktingbarn. Sverige tycks inte kolla så många. I Danmark och Finland kollas var tredje och i Norge tre av fyra.
Utslaget?
I Sverige tycks 5% av de åldersbestämda vara äldre än 18.
I Danmark är den siffran 25%.
I Norge 33%.
I Finland 20%
Det är väl bara att utgå från att norrmännen är mest rasistiska och vi minst, eller? Vem lurar, det blir min fråga, vem? Eftersom det är söndag och blogginlägg på söndagar ska vara snälla, Strukturutskottet ni vet, kan jag alltså utgå från att Sverige är bäst. Men jag läser på så gott jag kan och kan få mina icke-rasistiska cirklar rubbade.
Jag snubblade nämligen över Sydsvenskan och nyheten att en mängd skrotbilar körs runt i Malmö. De ägs av s k målvakter. Tidningen publicerade namnen på de målvakter som äger flest bilar. De körs av andra, parkeras fel, skattas inte mm mm. Skrothögar som borde väck och i många år har vi haft bilprovning för att få bort de värsta bilarna. Jag minns hur det var med gamla vrak och utslitna däck som fördes fram på vägarna. Så ville vi inte ha det. Men får man publicera namnen utan att utlösa ett skri om vardagsrasism och har de rätt som menar, att Sverige nu håller på att halka tillbaka till ett klassamhälle och ser ett parallellsamhälle med egna regler? Jag funderar över Sydsvenskans tilltag.
Ordning och reda, sa Stefan Löfven.
Men det är inte ordning och reda som redovisas i tidningen utan ett exempellöst asocialt förhållningssätt till vårt land.
Är det då kristligt att säga att det inte gör så mycket?
Eller består det kristliga i att upprätthålla de två regementena och när det kommer till usus civilis, lagens borgerliga bruk, fara hårt fram mot dem som far bedrägligt fram?
Är det kristligare att stå handfallen inför det vi här ser och därmed låta en annan moral slå rot i det samhälle som barn och barnbarn ska leva i?
Eller är det just för deras skull som samhället måste markera?
Jag menar att det finns ett ansvar att stå upp för människor på flykt, men jag menar lika eftertryckligt att det finns ett ansvar att säga "basta". Nu vill jag i all stillhet fundera över vad som är vad. Detsamma gäller nog de svenskar, de kallas så, som tappar bort ett dussin eller ett tjog pass och får ut nya. Borde inte myndighetsflathet vara straffbart? Vi betalar väl ändå skatt för att ha en samhällsordning? Och det behöver inte vara reaktionärt tal att tala så. Det kan vara klassisk arbetarmoral också.
Här är namnen. De kallas "värstingar" i Sydsvenskan. Kan man dra någon slutsats utan att förfalla till vardagsrasism?
På Nyårsdagen hörde jag efter lunchekot ett inslag om åldersbestämning av ensamkommande flyktingbarn. Sverige tycks inte kolla så många. I Danmark och Finland kollas var tredje och i Norge tre av fyra.
Utslaget?
I Sverige tycks 5% av de åldersbestämda vara äldre än 18.
I Danmark är den siffran 25%.
I Norge 33%.
I Finland 20%
Det är väl bara att utgå från att norrmännen är mest rasistiska och vi minst, eller? Vem lurar, det blir min fråga, vem? Eftersom det är söndag och blogginlägg på söndagar ska vara snälla, Strukturutskottet ni vet, kan jag alltså utgå från att Sverige är bäst. Men jag läser på så gott jag kan och kan få mina icke-rasistiska cirklar rubbade.
Jag snubblade nämligen över Sydsvenskan och nyheten att en mängd skrotbilar körs runt i Malmö. De ägs av s k målvakter. Tidningen publicerade namnen på de målvakter som äger flest bilar. De körs av andra, parkeras fel, skattas inte mm mm. Skrothögar som borde väck och i många år har vi haft bilprovning för att få bort de värsta bilarna. Jag minns hur det var med gamla vrak och utslitna däck som fördes fram på vägarna. Så ville vi inte ha det. Men får man publicera namnen utan att utlösa ett skri om vardagsrasism och har de rätt som menar, att Sverige nu håller på att halka tillbaka till ett klassamhälle och ser ett parallellsamhälle med egna regler? Jag funderar över Sydsvenskans tilltag.
Ordning och reda, sa Stefan Löfven.
Men det är inte ordning och reda som redovisas i tidningen utan ett exempellöst asocialt förhållningssätt till vårt land.
Är det då kristligt att säga att det inte gör så mycket?
Eller består det kristliga i att upprätthålla de två regementena och när det kommer till usus civilis, lagens borgerliga bruk, fara hårt fram mot dem som far bedrägligt fram?
Är det kristligare att stå handfallen inför det vi här ser och därmed låta en annan moral slå rot i det samhälle som barn och barnbarn ska leva i?
Eller är det just för deras skull som samhället måste markera?
Jag menar att det finns ett ansvar att stå upp för människor på flykt, men jag menar lika eftertryckligt att det finns ett ansvar att säga "basta". Nu vill jag i all stillhet fundera över vad som är vad. Detsamma gäller nog de svenskar, de kallas så, som tappar bort ett dussin eller ett tjog pass och får ut nya. Borde inte myndighetsflathet vara straffbart? Vi betalar väl ändå skatt för att ha en samhällsordning? Och det behöver inte vara reaktionärt tal att tala så. Det kan vara klassisk arbetarmoral också.
Här är namnen. De kallas "värstingar" i Sydsvenskan. Kan man dra någon slutsats utan att förfalla till vardagsrasism?
Elva av Sveriges femton värsta bilmålvakter finns i Malmöområdet. Nio är skrivna i Malmö stad, en i Arlöv, en i Lund.
Ibrahim Sabih, 30. Skuld: 51 613 845 kr. 2 002 fordon. 359 nyregistrerade i år.
Yousif Al-Itabi, 25. Skuld: 24 811 925 kr. 760 fordon. 53 i år.
Adnan Abdulaziz, 43. Skuld: 22 170 517 kr. 1 260 fordon. 102 i år.
Majid Wandi, 55. Skuld: 17 436 300 kr. 2 075 fordon. 114 i år.
Thoalfekar Rahim, 34. Skuld: 13 350 755 kr. 344 fordon. 19 i år.
Abdulamir Hamid, 47. Skuld: 12 968 125 kronor. 2 219 fordon. 5 i år.
Fares Mohammed, 43. Skuld: 10 661 125 kr. 285 fordon. Elva i år.
Mustafa Kourdieh, 23. Skuld: 8 404 868 kr. 579 fordon. 279 i år.
Mayssam Al Hellani, 22. Skuld: 6 958 660 kr. 568 fordon. 0 i år.
Ibrahim Mahmoud, 29. Skuld: 6 640 775 kr. 342 fordon. 2 i år.
Jamal Al-Shaikhli, 52. Skuld: 6 174 017 kr. 4 664 fordon. 281 i år.
lördag 2 januari 2016
År 2016, en betraktelse på Flanellskjortans dag
Kommentarer på Bloggardag kan lära oss en hel del.
Det uppstod en debatt om Missionsprovinsen efter avkragandet. Själva det förbryterska kan man studera på kyrkligdokumentation.nu. Lite råddigt blev det allt, för det finns en spänning i Missionsprovinsen om vad den egentligen är. Den var först tänkt att vara just en provins i Svenska kyrkan så som anglikanska kyrkan har provinser. Intresset för en sådan öppenhet för en alternativrörelse i den svenskkyrkliga ledningen var mindre än minimalt. Detta var något som skulle bekämpas.
Det halp inte att Missionsprovinsen kunde dra fram material från bekännelseskrifterna som gav klartecken till just denna typ av alternativ kyrklig struktur. Det halp inte ens att den alternativa strukturen höll fast vid Svenska kyrkans bekännelse med samma dokument som helheten, samma gudstjänstordning och något som i huvudsak måste ses som svenskkyrklig spiritualitet, mer svenskkyrklig än många "normalkyrkliga" prästers. Det var ju präster i Svenska kyrkan som stod i ledningen för Missionsprovinsen och tre svenskkyrkliga präster som valdes och vigdes till biskopar. Om jag förstod saken rätt var det en gammalkyrklig, en lågkyrklig och en högkyrklig biskop om man nu ska typbestämma. När biskop Arne avgick ersattes han med en lågkyrklig biskop. Och så blev Missionsprovinsen en större rörelse i Finland. Där var kyrkoledningen lika ilsken av sig.
Nu kan man, som i bloggkommentarerna, kräva ordning och reda och att präster ska lyda sina förmän. Passar inte galoscherna, får man gå. I en evangelisk kyrka är det inte första gången den sortens argument hörs. De var vanliga på 1500-talet och då var detta Roms argument mot de evangeliska. Jag skulle aldrig beskriva mig som protestant, men det är klart att protesten ligger inbyggd i vårt kyrkosystem för den som har Jesus till Herre blir aldrig helt lojal med andra herrar, inte ens om de påstår sig tala i Jesu namn. Det vet Makten om. Då bör frågorna ställas om de som säger emot har rätt i sak. Just de frågor reformatorerna ställde, alltså. Bibel, bekännelse, Kyrkans erfarenhet...
När det handlade om prästvigningar, hade de svenska biskoparna inte rätt i sak. De snodde sig. Biskop Eckerdal ringde biskop Hellström och sa att han hade en som var bra men han kunde inte ta honom så kanske Hellström kunde? Biskop Jan Arvid Hellström var helt medveten om det kyrkopolitiska spelet kring det som Svenska kyrkan aldrig prövat kyrkopolitiskt, nämligen hur en kallelse från Gud såg ut. Han försökte få igenom prästkandidater som inte svor på nyordningen men som ville göra habila insatser.
Det visstes. Obs! Slug passivform! På stiftskansliet i Lund organiserade Ulla Bengtsson en vykortskampanj, så vitt jag förstår med papper och porto mm betalt av stiftet, ställd till Hellström för att han skulle vägra viga prästkandidaten L. Hellström var inte glad. Men så körde Hellström ihjäl sig och en ny farao, en som icke kände Josef, tillträdde. Domprosten Unger fortsatte kampanjen i prästexamen. Den mannen var dum på flera olika sätt, existentiellt närmast.
När Anders Wejryd blev biskop tog han tillbaka stiftets löfte om vigning och tre antagna prästkandidater fick nej trots stiftets löfte. Fler fick nej därefter. De hade blivit goda präster enligt Hellströms bedömning och den bedömningen var han inte ensam om. Men Wejryd visade beslutskraft. Han har alltid varit bättre på den där negativa beslutskraften, menar jag. Säg emot om ni vill, men exemplifiera då.
De fäaktiga i Växjö stift sa som vanligt föga. Var karikatyren av det bonniga prästerskapet i stiftet vid mötet med biskop Tegnér en karikatyr eller en insikt? Jag vet inte. Jag vill inte veta. Men när biskopar vägrar viga prästkandidater av kyrkopolitiska skäl finns det utifrån bekännelsen just inga hinder att de vigs på annat sätt. Missionsprovinsen klev inte utanför den svenskkyrkliga bekännelseramen! Med min nu mer explicit uttryckta insikt säger jag: Gnostikerna får inte bestämma vad som är Kyrkans ordning ens om de tillskansat sig den kyrkopolitiska makten. Ecclesia Svecana maior est.
Har stiftet stått utan präster därefter? Nej, den som svarat rätt och håller fingrarna i kors kan bli prästvigd - men det är misstänkt om man firat gudstjänst på söndagarna i fel kyrka i Lund eller Uppsala. Om en prästkandidat inte varit i kyrkan regelbundet är mindre misstänkt. Und der Teufel lacht dazu.
Det finns andra lärdomar av kommentarerna under 2015 som jag 2016 tänkte återkomma till.
Jag får be kommentatorerna att i varje fall sätta signatur vid bidragen. Det blir konstigt annars. Men jag inser att det samtal som - trots allt - förs här, inte förs på så många andra ställen och hojtandet skrämmer mig inte. Värdeomdömen endast livar framställningen, sa professor Hägerström och professor Hedenius.
Men biskopar?
Modéus II svarar i Smålandsposten på frågan vad han minns från 2015 .
"En härlig första tid som biskop och ett möte med mycket framåtanda i församlingarna i Växjö stift." Till det kommer förstås en smärtsam flyktingsituation och våndan kring klimatet. För 2016 förväntar han sig "ett spännande utvecklingsarbete för stiftet" och förutom hälsa önskar hant att alla goda krafter ska dra åt samma håll.
Jag frågade en präst om Modéus II menar detta eller om han bara säger det.
Han säger vad han tror ska sägas och det gillar nog folk att höra, förstod jag av svaret.
I går drack biskopsparet kaffe med 400 gäster å biskopssätet Östrabo.
Jag vet inte hur det går till, för jag har aldrig varit där, men jag antar att biskopsparet står ovanför trappen och hälsar på gästerna och alls inte hinner dricka kaffe med dem.
Kaffe är ett farligt gift,
vilket njuts i Växjö stift
eller hur det var.
Är det ett problem att biskopen vet att det är just brist på framåtanda och entusiasm som stiftet och dess församlingar saknar men inte säger som det är eller är problemet, prästens svar gjorde mig osäker, att han i sin biskopsgärning inte förmår se läget? Jag vet inte. På någon nivå bryr jag mig, kanske. Jag är inte riktigt så gammal som min vän vid gravranden, han som kan flina åt eländet.
http://www.etc.se/debatt/vanstern-ar-feg-och-varnar-sina-egna-privilegier
I dag hälsar vi varandra:
Stolt flanellskjortans dag!
Det är bara döda fiskar som flyter med strömmen.
Det uppstod en debatt om Missionsprovinsen efter avkragandet. Själva det förbryterska kan man studera på kyrkligdokumentation.nu. Lite råddigt blev det allt, för det finns en spänning i Missionsprovinsen om vad den egentligen är. Den var först tänkt att vara just en provins i Svenska kyrkan så som anglikanska kyrkan har provinser. Intresset för en sådan öppenhet för en alternativrörelse i den svenskkyrkliga ledningen var mindre än minimalt. Detta var något som skulle bekämpas.
Det halp inte att Missionsprovinsen kunde dra fram material från bekännelseskrifterna som gav klartecken till just denna typ av alternativ kyrklig struktur. Det halp inte ens att den alternativa strukturen höll fast vid Svenska kyrkans bekännelse med samma dokument som helheten, samma gudstjänstordning och något som i huvudsak måste ses som svenskkyrklig spiritualitet, mer svenskkyrklig än många "normalkyrkliga" prästers. Det var ju präster i Svenska kyrkan som stod i ledningen för Missionsprovinsen och tre svenskkyrkliga präster som valdes och vigdes till biskopar. Om jag förstod saken rätt var det en gammalkyrklig, en lågkyrklig och en högkyrklig biskop om man nu ska typbestämma. När biskop Arne avgick ersattes han med en lågkyrklig biskop. Och så blev Missionsprovinsen en större rörelse i Finland. Där var kyrkoledningen lika ilsken av sig.
Nu kan man, som i bloggkommentarerna, kräva ordning och reda och att präster ska lyda sina förmän. Passar inte galoscherna, får man gå. I en evangelisk kyrka är det inte första gången den sortens argument hörs. De var vanliga på 1500-talet och då var detta Roms argument mot de evangeliska. Jag skulle aldrig beskriva mig som protestant, men det är klart att protesten ligger inbyggd i vårt kyrkosystem för den som har Jesus till Herre blir aldrig helt lojal med andra herrar, inte ens om de påstår sig tala i Jesu namn. Det vet Makten om. Då bör frågorna ställas om de som säger emot har rätt i sak. Just de frågor reformatorerna ställde, alltså. Bibel, bekännelse, Kyrkans erfarenhet...
När det handlade om prästvigningar, hade de svenska biskoparna inte rätt i sak. De snodde sig. Biskop Eckerdal ringde biskop Hellström och sa att han hade en som var bra men han kunde inte ta honom så kanske Hellström kunde? Biskop Jan Arvid Hellström var helt medveten om det kyrkopolitiska spelet kring det som Svenska kyrkan aldrig prövat kyrkopolitiskt, nämligen hur en kallelse från Gud såg ut. Han försökte få igenom prästkandidater som inte svor på nyordningen men som ville göra habila insatser.
Det visstes. Obs! Slug passivform! På stiftskansliet i Lund organiserade Ulla Bengtsson en vykortskampanj, så vitt jag förstår med papper och porto mm betalt av stiftet, ställd till Hellström för att han skulle vägra viga prästkandidaten L. Hellström var inte glad. Men så körde Hellström ihjäl sig och en ny farao, en som icke kände Josef, tillträdde. Domprosten Unger fortsatte kampanjen i prästexamen. Den mannen var dum på flera olika sätt, existentiellt närmast.
När Anders Wejryd blev biskop tog han tillbaka stiftets löfte om vigning och tre antagna prästkandidater fick nej trots stiftets löfte. Fler fick nej därefter. De hade blivit goda präster enligt Hellströms bedömning och den bedömningen var han inte ensam om. Men Wejryd visade beslutskraft. Han har alltid varit bättre på den där negativa beslutskraften, menar jag. Säg emot om ni vill, men exemplifiera då.
De fäaktiga i Växjö stift sa som vanligt föga. Var karikatyren av det bonniga prästerskapet i stiftet vid mötet med biskop Tegnér en karikatyr eller en insikt? Jag vet inte. Jag vill inte veta. Men när biskopar vägrar viga prästkandidater av kyrkopolitiska skäl finns det utifrån bekännelsen just inga hinder att de vigs på annat sätt. Missionsprovinsen klev inte utanför den svenskkyrkliga bekännelseramen! Med min nu mer explicit uttryckta insikt säger jag: Gnostikerna får inte bestämma vad som är Kyrkans ordning ens om de tillskansat sig den kyrkopolitiska makten. Ecclesia Svecana maior est.
Har stiftet stått utan präster därefter? Nej, den som svarat rätt och håller fingrarna i kors kan bli prästvigd - men det är misstänkt om man firat gudstjänst på söndagarna i fel kyrka i Lund eller Uppsala. Om en prästkandidat inte varit i kyrkan regelbundet är mindre misstänkt. Und der Teufel lacht dazu.
Det finns andra lärdomar av kommentarerna under 2015 som jag 2016 tänkte återkomma till.
Jag får be kommentatorerna att i varje fall sätta signatur vid bidragen. Det blir konstigt annars. Men jag inser att det samtal som - trots allt - förs här, inte förs på så många andra ställen och hojtandet skrämmer mig inte. Värdeomdömen endast livar framställningen, sa professor Hägerström och professor Hedenius.
Men biskopar?
Modéus II svarar i Smålandsposten på frågan vad han minns från 2015 .
"En härlig första tid som biskop och ett möte med mycket framåtanda i församlingarna i Växjö stift." Till det kommer förstås en smärtsam flyktingsituation och våndan kring klimatet. För 2016 förväntar han sig "ett spännande utvecklingsarbete för stiftet" och förutom hälsa önskar hant att alla goda krafter ska dra åt samma håll.
Jag frågade en präst om Modéus II menar detta eller om han bara säger det.
Han säger vad han tror ska sägas och det gillar nog folk att höra, förstod jag av svaret.
I går drack biskopsparet kaffe med 400 gäster å biskopssätet Östrabo.
Jag vet inte hur det går till, för jag har aldrig varit där, men jag antar att biskopsparet står ovanför trappen och hälsar på gästerna och alls inte hinner dricka kaffe med dem.
Kaffe är ett farligt gift,
vilket njuts i Växjö stift
eller hur det var.
Är det ett problem att biskopen vet att det är just brist på framåtanda och entusiasm som stiftet och dess församlingar saknar men inte säger som det är eller är problemet, prästens svar gjorde mig osäker, att han i sin biskopsgärning inte förmår se läget? Jag vet inte. På någon nivå bryr jag mig, kanske. Jag är inte riktigt så gammal som min vän vid gravranden, han som kan flina åt eländet.
http://www.etc.se/debatt/vanstern-ar-feg-och-varnar-sina-egna-privilegier
I dag hälsar vi varandra:
Stolt flanellskjortans dag!
Det är bara döda fiskar som flyter med strömmen.
fredag 1 januari 2016
Märkesåret 2015
Det är nyårsnatt och medan effekten av årsskiftet fortfarande sitter i, kan jag summera en del av året 2015. Entusiasmen inför ett nytt år tar sig understundom överdrivna former. Ett årsskifte ska vara mitt sista och ett nytt år kan vara året då det mörknar. Nyåret när det skrevs 1914 eller 1939 festade väl folk också i ovetskap om vad som skulle gå över världen efter de varma somrarna. Krigen låg bara två tertial bort dessa nyår.
En av mina vänner är dyster till sinnes men så gammal att han kan stå på gravranden och flina, meddelar han. Politiskt omedvetenhet gör att farorna inte varsnas och så föses folk ut i elände.
Den dystra tanken tar jag med mig inför år 2016. Det motiverar bönen: "Giv, o Jesu, fröjd och lycka!" (sv ps 194)
Men vad om märkesåret 2015?
Först begreppet märkesår. Det används om tilldragelser vi inte riktigt kan fira men ändå måste hålla i högtidligt minne. Var 2015 sådant? Jag tänker inte på klimatkonferensen i Paris med svenskkyrklig uppbackning på högsta nivå (jag hoppas statscheferna hade vett att uppskatta den insatsen) eller på terrordåden. Jag tänker teologiskt. 2015 var året då det stod alltmer klart att Svenska kyrkan år 1958 växlades in på främmande spår, svärmandars och gnostikers. Aldrig har detta markerats så tydligt som nu - på sistone tack vare Bengt Wadensjö. Vi har sett skillnader i trosuppfattningar men har vi seriöst analyserat dessa motsättningar dogmhistoriskt och uppfattat att gnosticismen är en kyrkopolitisk kraft i Svenska kyrkan som omformar utifrån maktposition? Motsättningarna går utöver frågan om partipolitiseringen, vilken är en del av problemet men inte själva problemet. Motsättningarna handlar till dels om det reformerta, som tar allt större plats i Svenska kyrkan, mycket genom inflöde från samfund vi tidigare hade ekumeniska förbindelser med men som nu från att ha varit frikyrkligt i Sverige blivit svenskkyrkligt. Bortom eller under detta gäller frågan vad som är Kyrkans tro och vad som är maktfullkomlig gnosticism.
Så har det på någon nivå alltid varit, fenomenet finns i Nya testamentet. Men gnosticismen kan vara en skugga i marginalen och det behöver bekymra mindre än när gnosticismen kraftfullt är verksam. Där är vi nu. Tror jag. Och lutar mig mot biskop Anders Nygren. Detta lutande beror sannerligen inte endast på förtärd champagne i nyårsnatten.
Hur blev det så?
På 1950-talet var det tillräckligt mycket kyrklighet kvar för folk att luta sig emot. Visserligen var kyrkogångsseden på avskrivning men tillräckligt många gick för att också de sporadiska kyrkobesökarna skulle kunna komma och veta vad saken gällde. Efterhand fortsatte sekulariseringen men människan är outrotligt religiös och den djupare längtan som vändes mot villa, Volvo och vovve behövde kompletteras. Kompletteringen blir i allt väsentligt en gnostisk tro, inte Uppenbarelsen i Skriften. Denna gnosticism varsnades inte. Anders Nygrens ord uppfattades sannolikt som en polemisk överdrift efter kyrkomötesdebatten. Men gnosticismen blev kyrkopolitisk och utgjorde underströmmen i det som tänktes vara en utlöpare av den gamla liberalteologin.
Kunde en insikt som denna trigga de kyrkokristna att äntligt ta ställning och säga att tolkningsproblem tycker vi är svåra och kyrkopolitik lämnar vi åt andra men det gnostiska känner vi igen som en mothållning mot Kyrkans tro och agerar därefter. Vi tänker inte passivt låta en irrlära förhärja kyrkolivet. Det betyder att vi inte bara är noga med att pröva andarna - i förkunnelse och församlingsliv - utan också att vi inte kan försumma det kyrkopolitiska och den idédebatt som är nödvändig för kyrkopolitiskt arbete. Det är 20 månader kvar till nästa val och år 2015 borde ha gett anledning till allvarliga framtidsfrågor.
Märkesåret 2015 menar jag att vi fått de viktiga indikationerna på att främmande verksamhet försiggår under ytan. Identifiera vad som försiggår och agera därefter. Hur ser samtidens gnosticism ut? Och när champagnen klingat av, ostronen öppnats och förtärs naturelle, med citron eller tabasco samt de sista pjäserna skjutits bort, är det tid för frågorna om eget ansvar år 2016. För egen del har jag två grandiosa middagar inbokade på årets två första dagar. Det börjar bra, men just detta förtar vare sig ansvar eller allvar.
Gott Nytt år!
Själv tar jag sovmorgon.
En av mina vänner är dyster till sinnes men så gammal att han kan stå på gravranden och flina, meddelar han. Politiskt omedvetenhet gör att farorna inte varsnas och så föses folk ut i elände.
Den dystra tanken tar jag med mig inför år 2016. Det motiverar bönen: "Giv, o Jesu, fröjd och lycka!" (sv ps 194)
Men vad om märkesåret 2015?
Först begreppet märkesår. Det används om tilldragelser vi inte riktigt kan fira men ändå måste hålla i högtidligt minne. Var 2015 sådant? Jag tänker inte på klimatkonferensen i Paris med svenskkyrklig uppbackning på högsta nivå (jag hoppas statscheferna hade vett att uppskatta den insatsen) eller på terrordåden. Jag tänker teologiskt. 2015 var året då det stod alltmer klart att Svenska kyrkan år 1958 växlades in på främmande spår, svärmandars och gnostikers. Aldrig har detta markerats så tydligt som nu - på sistone tack vare Bengt Wadensjö. Vi har sett skillnader i trosuppfattningar men har vi seriöst analyserat dessa motsättningar dogmhistoriskt och uppfattat att gnosticismen är en kyrkopolitisk kraft i Svenska kyrkan som omformar utifrån maktposition? Motsättningarna går utöver frågan om partipolitiseringen, vilken är en del av problemet men inte själva problemet. Motsättningarna handlar till dels om det reformerta, som tar allt större plats i Svenska kyrkan, mycket genom inflöde från samfund vi tidigare hade ekumeniska förbindelser med men som nu från att ha varit frikyrkligt i Sverige blivit svenskkyrkligt. Bortom eller under detta gäller frågan vad som är Kyrkans tro och vad som är maktfullkomlig gnosticism.
Så har det på någon nivå alltid varit, fenomenet finns i Nya testamentet. Men gnosticismen kan vara en skugga i marginalen och det behöver bekymra mindre än när gnosticismen kraftfullt är verksam. Där är vi nu. Tror jag. Och lutar mig mot biskop Anders Nygren. Detta lutande beror sannerligen inte endast på förtärd champagne i nyårsnatten.
Hur blev det så?
På 1950-talet var det tillräckligt mycket kyrklighet kvar för folk att luta sig emot. Visserligen var kyrkogångsseden på avskrivning men tillräckligt många gick för att också de sporadiska kyrkobesökarna skulle kunna komma och veta vad saken gällde. Efterhand fortsatte sekulariseringen men människan är outrotligt religiös och den djupare längtan som vändes mot villa, Volvo och vovve behövde kompletteras. Kompletteringen blir i allt väsentligt en gnostisk tro, inte Uppenbarelsen i Skriften. Denna gnosticism varsnades inte. Anders Nygrens ord uppfattades sannolikt som en polemisk överdrift efter kyrkomötesdebatten. Men gnosticismen blev kyrkopolitisk och utgjorde underströmmen i det som tänktes vara en utlöpare av den gamla liberalteologin.
Kunde en insikt som denna trigga de kyrkokristna att äntligt ta ställning och säga att tolkningsproblem tycker vi är svåra och kyrkopolitik lämnar vi åt andra men det gnostiska känner vi igen som en mothållning mot Kyrkans tro och agerar därefter. Vi tänker inte passivt låta en irrlära förhärja kyrkolivet. Det betyder att vi inte bara är noga med att pröva andarna - i förkunnelse och församlingsliv - utan också att vi inte kan försumma det kyrkopolitiska och den idédebatt som är nödvändig för kyrkopolitiskt arbete. Det är 20 månader kvar till nästa val och år 2015 borde ha gett anledning till allvarliga framtidsfrågor.
Märkesåret 2015 menar jag att vi fått de viktiga indikationerna på att främmande verksamhet försiggår under ytan. Identifiera vad som försiggår och agera därefter. Hur ser samtidens gnosticism ut? Och när champagnen klingat av, ostronen öppnats och förtärs naturelle, med citron eller tabasco samt de sista pjäserna skjutits bort, är det tid för frågorna om eget ansvar år 2016. För egen del har jag två grandiosa middagar inbokade på årets två första dagar. Det börjar bra, men just detta förtar vare sig ansvar eller allvar.
Gott Nytt år!
Själv tar jag sovmorgon.
torsdag 31 december 2015
Översvallande känslor i Berg
Ni minns kyrkan i Berg, Kronobergs län, den som varit stängd sedan 2009 på grund av mögelproblem. Det skulle, hette det, kosta 9 miljoner att sanera kyrkan. Nu tycks beloppet beräknas till knappa 5 miljoner, vilket är pengar det också. Vi får väl se vad det blir i verkligheten. Pengar ska komma från den kyrkoantikvariska ersättningen i betydande omfattning så de 300 i socknen behöver inte hosta upp med slantarna. Det gör mestadels andra.
Vad ska göras? Sanering och byte av träbjälklag, dränering samt omgestaltning av kyrkorum. Det betyder att utrymme för sockenstuga ska byggas under orgelläktaren. I sinom tid ska sockenstugan säljas.
Vi talar nu om en region där gudshusen mestadels står tomma. Det är där en kyrka ska sättas i stånd. Hur mycket ska den sedan användas av de 300 sockenborna? Präst ska komma tillresande, det är inte som fordomdags när prästen bodde i prästgården och var en del av socknens liv. Den som vill kan ta fram kartboken och bedöma avstånden till Ormesberga, Ör, Aneboda, Tolg, Tjureda och Lammhult. Ingen av dessa kyrkor har söndaglig gudstjänst. Och bara för att komplicera bör frågan ställas var de som bor i Berg gör sina matinköp. Lammhult och Växjö, antar jag.
Vilka är då planerna för gudshuset i Berg?
Utgångspunkten för aktivisternas mångåriga möda är att man inte bara kan lägga ner en kyrka. Kan man inte det? Eller är vi bara inte vana vid det, dvs vana under 1900-talet? På 1800-talet gick ju sådant bra.
Vad ska den iståndsatta kyrkan användas till?
Jag läser Smålandspostens artikel, där församlingsrådets ordförande uttalar sig:
"Nu ska vi jobba för aktiviteter i kyrkan som lockar besökare."
Vad skulle det kunna vara? Finns någon tanke på hur kyrkolivet ska gestaltas om 20 år efter återinvigningen, år 2037? Vilken är befolkningsprognosen? Åldersfördelningen?
2037 har Svenska kyrkan tappat många medlemmar, som tagit fegvägen ur kyrkan, dvs dött. Andra har begärt utträde för de tycker inte att de med höjda kostnader för drivmedel (som de måste ha för att med bil komma till arbetet, det är inte enkelt att bo på det idylliska landet) har råd med en avgift för något de inte utnyttjar. Och vilka aktiviteter drar folk? Konserter? Thage G. Peterson, som kommer hem och berättar minnen från det politiska livet? Kulturveckan i Berg i juli månad där något arrangemang kan förläggas till kyrkan?
Kan det inom kort vara så, att den som bor på landet på nytt blir paganus, hedning. Det är ingen värdering i begreppet. De bor på paganan eller på heden till skillnad från dem som bor i (den befästa) staden. Det är i staden den kristna tron slår rot och så sprids den långsamt ut över landsbygden och kyrkor byggs i socknarna. Är det alldeles orimligt att tänka sig att Kyrkans förnyelse börjar i städerna medan landsbygdens kyrkliga liv efterhand förtvinar. Det finns inte tillräckligt många människor där och för få som bär tron. Den kyrkliga mängd som blir kritisk massa saknas.
Satsningen i Berg tar resurser, som snabbt räknas bort i Bergs socken eftersom andra betalar. Men i stort? Hade resurserna gjort mer nytta på annat håll? Och vad kostar driften och underhållet av kyrkan i framtiden?
I grannsocknen Ör byggdes församlingshem för 5-6 miljoner. Jag vet inte hur mycket det används. Örs kyrka används högst sporadiskt. Ormesberga likaså. Planen är att använda de olika kyrkorna på landsbygden, inklusive kyrkan i samhället Lammhult, efter ett slags hoppande schema. Ingen fast gudstjänstplats och ingen fast gudstjänsttid oavsett väderlek och en uppsättning präster, som gör sina insatser. Så bygger man inte församling.
Jag tycker om aktivisternas entusiasm, förstås. Risken är överhängande att den förbyts i uppgivenhet. Hur ska vi bygga hållbara strukturer utifrån realistiska bedömningar av framtiden? Det nya är att bygga in församlingshem i kyrkobyggnaderna. På så vis kanske man långsiktigt kan spara pengar men är det någon annan skillnad man gjort? Vad ska dessa församlingshem användas till?
Jag har varit med rätt länge och hört felanalyserna, mött lokala kyrkopolitikers både räddhåga och slagordsmässiga verklighetsförståelse. "Kyrkan" skulle göra ditten och datten - vilket betydde kyrkoarbetarna. Mest skulle vi gå ut, vad nu det betydde för vad vi faktiskt gjorde, hade dessa kyrkopolitiker föga aning om. Vi skulle, sas det, "inte sitta och häcka i kyrkorna", som i Kalmar oftast var hopbyggda med arbetsrum och församlingshem. Att rätt många människor kom just dit, visste kyrkopolitikerna inte heller.
Jag är fortfarande lite tagen av att ordföranden för planeringskommittén för ett nytt kyrkbygge inte brydde sig om att någonsin fira gudstjänst med människorna i källarlokalerna för att möta dem och höra hur de tänkte, men kanske än mer tagen av det faktum att han som blev byggnadskommitténs ordförande aldrig kom för att fira gudstjänst i den nya kyrkan. Ville han verkligen inte se hur det hela blivit i praktiken?
Vem tror att man med den sortens kyrkopolitiker bygger framtid? Inte jag i alla fall.
Stalltips: Det som tänks om Bergs kyrka är nog feltänkt. Så kan man tänka så länge det finns pengar. Men hur länge finns det det?
I Smålandsposten annonserar "Svenska kyrkan Växjö". Gudstjänsterna förtecknas och ett visdomsord levereras. Denna vecka är det detta:
"Att fortsätta tolka tecknen vi ser runt omkring oss är viktigt. Det är då vi får syn på både andra och oss själva..."
Må vara.
Men vem ger oss tillvarons tecken? Var det inte en rätt avgörande miss när vi då bara skulle se andra och oss själva?
Tidens tecken? Är det inte bibliskt så att det är just där vi missar grovt? (Matt 16:2-3)
Champagnen på kylning och ostronen därtill så hoppas vi på översvallande känslor inte bara i Berg.
Gott Nytt År, önskar jag förstås. Men det vete spörs hur det går, som man säger i Kronobergs län.
Vad ska göras? Sanering och byte av träbjälklag, dränering samt omgestaltning av kyrkorum. Det betyder att utrymme för sockenstuga ska byggas under orgelläktaren. I sinom tid ska sockenstugan säljas.
Vi talar nu om en region där gudshusen mestadels står tomma. Det är där en kyrka ska sättas i stånd. Hur mycket ska den sedan användas av de 300 sockenborna? Präst ska komma tillresande, det är inte som fordomdags när prästen bodde i prästgården och var en del av socknens liv. Den som vill kan ta fram kartboken och bedöma avstånden till Ormesberga, Ör, Aneboda, Tolg, Tjureda och Lammhult. Ingen av dessa kyrkor har söndaglig gudstjänst. Och bara för att komplicera bör frågan ställas var de som bor i Berg gör sina matinköp. Lammhult och Växjö, antar jag.
Vilka är då planerna för gudshuset i Berg?
Utgångspunkten för aktivisternas mångåriga möda är att man inte bara kan lägga ner en kyrka. Kan man inte det? Eller är vi bara inte vana vid det, dvs vana under 1900-talet? På 1800-talet gick ju sådant bra.
Vad ska den iståndsatta kyrkan användas till?
Jag läser Smålandspostens artikel, där församlingsrådets ordförande uttalar sig:
"Nu ska vi jobba för aktiviteter i kyrkan som lockar besökare."
Vad skulle det kunna vara? Finns någon tanke på hur kyrkolivet ska gestaltas om 20 år efter återinvigningen, år 2037? Vilken är befolkningsprognosen? Åldersfördelningen?
2037 har Svenska kyrkan tappat många medlemmar, som tagit fegvägen ur kyrkan, dvs dött. Andra har begärt utträde för de tycker inte att de med höjda kostnader för drivmedel (som de måste ha för att med bil komma till arbetet, det är inte enkelt att bo på det idylliska landet) har råd med en avgift för något de inte utnyttjar. Och vilka aktiviteter drar folk? Konserter? Thage G. Peterson, som kommer hem och berättar minnen från det politiska livet? Kulturveckan i Berg i juli månad där något arrangemang kan förläggas till kyrkan?
Kan det inom kort vara så, att den som bor på landet på nytt blir paganus, hedning. Det är ingen värdering i begreppet. De bor på paganan eller på heden till skillnad från dem som bor i (den befästa) staden. Det är i staden den kristna tron slår rot och så sprids den långsamt ut över landsbygden och kyrkor byggs i socknarna. Är det alldeles orimligt att tänka sig att Kyrkans förnyelse börjar i städerna medan landsbygdens kyrkliga liv efterhand förtvinar. Det finns inte tillräckligt många människor där och för få som bär tron. Den kyrkliga mängd som blir kritisk massa saknas.
Satsningen i Berg tar resurser, som snabbt räknas bort i Bergs socken eftersom andra betalar. Men i stort? Hade resurserna gjort mer nytta på annat håll? Och vad kostar driften och underhållet av kyrkan i framtiden?
I grannsocknen Ör byggdes församlingshem för 5-6 miljoner. Jag vet inte hur mycket det används. Örs kyrka används högst sporadiskt. Ormesberga likaså. Planen är att använda de olika kyrkorna på landsbygden, inklusive kyrkan i samhället Lammhult, efter ett slags hoppande schema. Ingen fast gudstjänstplats och ingen fast gudstjänsttid oavsett väderlek och en uppsättning präster, som gör sina insatser. Så bygger man inte församling.
Jag tycker om aktivisternas entusiasm, förstås. Risken är överhängande att den förbyts i uppgivenhet. Hur ska vi bygga hållbara strukturer utifrån realistiska bedömningar av framtiden? Det nya är att bygga in församlingshem i kyrkobyggnaderna. På så vis kanske man långsiktigt kan spara pengar men är det någon annan skillnad man gjort? Vad ska dessa församlingshem användas till?
Jag har varit med rätt länge och hört felanalyserna, mött lokala kyrkopolitikers både räddhåga och slagordsmässiga verklighetsförståelse. "Kyrkan" skulle göra ditten och datten - vilket betydde kyrkoarbetarna. Mest skulle vi gå ut, vad nu det betydde för vad vi faktiskt gjorde, hade dessa kyrkopolitiker föga aning om. Vi skulle, sas det, "inte sitta och häcka i kyrkorna", som i Kalmar oftast var hopbyggda med arbetsrum och församlingshem. Att rätt många människor kom just dit, visste kyrkopolitikerna inte heller.
Jag är fortfarande lite tagen av att ordföranden för planeringskommittén för ett nytt kyrkbygge inte brydde sig om att någonsin fira gudstjänst med människorna i källarlokalerna för att möta dem och höra hur de tänkte, men kanske än mer tagen av det faktum att han som blev byggnadskommitténs ordförande aldrig kom för att fira gudstjänst i den nya kyrkan. Ville han verkligen inte se hur det hela blivit i praktiken?
Vem tror att man med den sortens kyrkopolitiker bygger framtid? Inte jag i alla fall.
Stalltips: Det som tänks om Bergs kyrka är nog feltänkt. Så kan man tänka så länge det finns pengar. Men hur länge finns det det?
I Smålandsposten annonserar "Svenska kyrkan Växjö". Gudstjänsterna förtecknas och ett visdomsord levereras. Denna vecka är det detta:
"Att fortsätta tolka tecknen vi ser runt omkring oss är viktigt. Det är då vi får syn på både andra och oss själva..."
Må vara.
Men vem ger oss tillvarons tecken? Var det inte en rätt avgörande miss när vi då bara skulle se andra och oss själva?
Tidens tecken? Är det inte bibliskt så att det är just där vi missar grovt? (Matt 16:2-3)
Champagnen på kylning och ostronen därtill så hoppas vi på översvallande känslor inte bara i Berg.
Gott Nytt År, önskar jag förstås. Men det vete spörs hur det går, som man säger i Kronobergs län.
onsdag 30 december 2015
Flanellskjortans dag 2 januari - en påminnelse
Enklast är att kopiera den gamla texten! Den förklarar varför den 2 januari är den rätta Flanellskjortans dag. Jag har redigerat texten något.
Den 1 januari 1978 höll biskop Ingmar Ström sin berömda nyårspredikan, den som satte fart på utrotandet av kvinnoprästmotståndare. Det hela blev en orkestrerad kampanj. Jag kan citera Svenskt Biografiskt Lexikons korta ord och meningar:
"På nyårsdagen 1978 predikade S i Storkyrkan om den frukt trädet måste bära för att inte huggas bort (Luk 13:6-9). Han ansåg att tigande för fridens skull förgiftade klimatet och ville därför tala ut om kvinnoprästmotståndet. DN slog upp predikan vilket utlöste en kraftfull opinionsstorm mot kvinnoprästmotståndarna. Biskopsmötet, som tidigare sagt att det var viktigt att få biskopar som tänkte olika i denna fråga, fick anledning ompröva sitt ställningstagande. S:s nyårspredikan skapade ett nytt kyrkopolitiskt läge i Sv kyrkan. Som den journalist han var, insåg S journalistikens möjligheter och han tog dem till vara i en fråga som för honom gällde möjligheten för kyrkan att möta folket." (artikeln Ström, Ingmar, bd 34 - lite osäkert - s 806)
Hans Green på DN förnekade - utan att i övrigt röja någon källa - att Ingmar Ström skulle ha tipsat tidningen om predikan - men det hörde knappast till vanligheterna att DN brukade bevaka biskopens framträdande i Storkyrkans predikstol. En alert stiftsadjunkt kan ha styrt till det hela, men det är klart att Ingmar Ström ville hitta en väg vidare i en situation där biskopsmötet - där han ingick - verkligen kunde tänka sig kvinnoprästmotståndaere som biskopar. Metoden att stoppa en sådan utveckling var inte inom biskopsmötet utan i stället att med hjälp av en folklig/politisk opinion trycka biskoparna tillbaka. Så blev det också. Men år 1978 var en vigningspolitik som skulle stoppa "kvinnoprästmotståndare" helt otänkbar. Då kunde biskopsmötet tänka sig den sortens präster bli biskopar.
Ingmar Ströms nyårspredikan fick Yngve Kalin att den 2 januari gå och köpa en flanellskjorta. Han ville inte uppträda klädd som präst i en kyrka av det slag Ström kreerade. Vi kanske lite med medvetet skulle minnas hur det var och hur det blev och diskutera vilka nödvändigheter som styrde skeendena. Vi firade alltså ett 35-årsjubileum i går. Det som hände, hände för en generation sedan.
Men varför var inte Ström solidarisk med biskoparna i biskopsmötet? Under biskoparnas samtal, som föregick uttalandet, satt han tyst, tycks det. Jag tror att det enkla svaret var att Ingmar Ström alltid kände sig obekväm i de andra biskoparnas sällskap. Han hade få personliga vänner och inga i biskopsmötet. Det som blev hans signum - hans förmåga att umgås med barn - var på sitt sätt ett uttryck för ett socialt handikapp. Centralt placerad i det kyrkliga livet var han likväl en utomstående ensling. Katt bland hermelinerna, skrev Kerstin Vinterhed (DN 21 maj 1995).
Biskopsåren uppfattade han efterhand närmast som en parentes i sitt liv, kan man se i artikeln i SBL.
Själv uppträdde Ingmar Ström i skjorta och slips, inte prästskjorta.
Jag vet mig dock aldrig ha mött honom iförd just en flanellskjorta ...dag
Som en markering i all stillsamhet mot den politik som därmed infördes, med ett litet steg som följdes av flera och skapade dagens situation, bär de redliga flanellskjorta just den 2 januari. Jag tänkte att det var bästa att lägga ut en påminnelse till dem som behöver hasta iväg och köpa sig en ny flanellskjorta. Min egen tog jag fram redan i går.
Hälsningsordet den 2 januari lyder: Stolt Flanellskjortans dag!
Den 1 januari 1978 höll biskop Ingmar Ström sin berömda nyårspredikan, den som satte fart på utrotandet av kvinnoprästmotståndare. Det hela blev en orkestrerad kampanj. Jag kan citera Svenskt Biografiskt Lexikons korta ord och meningar:
"På nyårsdagen 1978 predikade S i Storkyrkan om den frukt trädet måste bära för att inte huggas bort (Luk 13:6-9). Han ansåg att tigande för fridens skull förgiftade klimatet och ville därför tala ut om kvinnoprästmotståndet. DN slog upp predikan vilket utlöste en kraftfull opinionsstorm mot kvinnoprästmotståndarna. Biskopsmötet, som tidigare sagt att det var viktigt att få biskopar som tänkte olika i denna fråga, fick anledning ompröva sitt ställningstagande. S:s nyårspredikan skapade ett nytt kyrkopolitiskt läge i Sv kyrkan. Som den journalist han var, insåg S journalistikens möjligheter och han tog dem till vara i en fråga som för honom gällde möjligheten för kyrkan att möta folket." (artikeln Ström, Ingmar, bd 34 - lite osäkert - s 806)
Hans Green på DN förnekade - utan att i övrigt röja någon källa - att Ingmar Ström skulle ha tipsat tidningen om predikan - men det hörde knappast till vanligheterna att DN brukade bevaka biskopens framträdande i Storkyrkans predikstol. En alert stiftsadjunkt kan ha styrt till det hela, men det är klart att Ingmar Ström ville hitta en väg vidare i en situation där biskopsmötet - där han ingick - verkligen kunde tänka sig kvinnoprästmotståndaere som biskopar. Metoden att stoppa en sådan utveckling var inte inom biskopsmötet utan i stället att med hjälp av en folklig/politisk opinion trycka biskoparna tillbaka. Så blev det också. Men år 1978 var en vigningspolitik som skulle stoppa "kvinnoprästmotståndare" helt otänkbar. Då kunde biskopsmötet tänka sig den sortens präster bli biskopar.
Ingmar Ströms nyårspredikan fick Yngve Kalin att den 2 januari gå och köpa en flanellskjorta. Han ville inte uppträda klädd som präst i en kyrka av det slag Ström kreerade. Vi kanske lite med medvetet skulle minnas hur det var och hur det blev och diskutera vilka nödvändigheter som styrde skeendena. Vi firade alltså ett 35-årsjubileum i går. Det som hände, hände för en generation sedan.
Men varför var inte Ström solidarisk med biskoparna i biskopsmötet? Under biskoparnas samtal, som föregick uttalandet, satt han tyst, tycks det. Jag tror att det enkla svaret var att Ingmar Ström alltid kände sig obekväm i de andra biskoparnas sällskap. Han hade få personliga vänner och inga i biskopsmötet. Det som blev hans signum - hans förmåga att umgås med barn - var på sitt sätt ett uttryck för ett socialt handikapp. Centralt placerad i det kyrkliga livet var han likväl en utomstående ensling. Katt bland hermelinerna, skrev Kerstin Vinterhed (DN 21 maj 1995).
Biskopsåren uppfattade han efterhand närmast som en parentes i sitt liv, kan man se i artikeln i SBL.
Själv uppträdde Ingmar Ström i skjorta och slips, inte prästskjorta.
Som en markering i all stillsamhet mot den politik som därmed infördes, med ett litet steg som följdes av flera och skapade dagens situation, bär de redliga flanellskjorta just den 2 januari. Jag tänkte att det var bästa att lägga ut en påminnelse till dem som behöver hasta iväg och köpa sig en ny flanellskjorta. Min egen tog jag fram redan i går.
Hälsningsordet den 2 januari lyder: Stolt Flanellskjortans dag!
Alla mot Bengan!
Den gamla regeln lärde oss att vi inte fick slå den som var dummare och hade glasögon. Denna goda regel tycks nu bortglömd. Alla är emot Bengt Wadensjö och vill gärna slå honom. "Alla mot en" är en uppställning jag ogillar.
Å andra sidan kanske han inte behöver min hjälp.
Hans utgångspunkt är enkel. Det kyrkliga sätter spärrar mot det andliga hos folk. Men den kyrkliga teologin hör till en svunnen epok. Nu är det det andliga som gäller. Vi har gått in i en ny tidsålder. Den som anklagar Bengt Wadensjö för att snegla mot New Age är alltså helt rätt ute - men fel. För det är New Age som är inne och det kyrkliga är ute. Andligheten är den verkliga storheten och en utveckling sker. Jag hörde debatten mellan biskopsvikarien i NKK Franciskus Urban Sylvan och Bengt Wadensjö i P1 denna morgon. Vet Bengan detta, kan han visa överseende med okunnighetens människor, de som sitter fast i det tidigare paradigmet. Det kyrkliga.
Att Bengan har framtiden för sig, kan man fatta. Mer än 2/3 av ungdomsgenerationen tror på reinkarnationsläran. I fornkyrkan skrattade fromt och lärt folk åt den.
Hippolytos skrev att Gud fullbordar allas uppståndlese inte genom att föra över deras själar i andra kroppar utan genom att uppväcka kropparna.
Tertullianus berättar om Ennius dröm att Homeros mindes att han en gång varit en påfågel. För sin del kunde Tertullianus inte tro på poeter ens när de var helt vakna!
Den gnostiske läraren Athenian lärde att själen, som syndat i ett tidigare liv, får utstå straff i detta livet. Sådant fann Tertullianus löjeväckande.
Ireneus påpekade att själar inte minns ett endaste dugg av det liv de påstås ha levat tidigare.
För Lactantius är Pythagoras minne av sitt tidigare liv som Euphorbus underbart och märkligt men glömskan hos oss andra om detta tidigare liv förfärlig. Hur kunde vi glömma?
Jag fick för mig att Lactantius roar sig. Pigg, käck och munter, typ.
Origines påpekar att reinkarnationsläran är främmande för Kyrkan, inte överlämnad av apostlarna och inte stöds av Skriften någonstans.
Men vad med gamla kyrkofäder och kyrkolärare in vår nya och andliga tid - om det inte vore så att denna nya och andliga tid är en gammal och väl känd gnosticism?
Uppgiften är alltså den gamla vanliga, att stå för Uppenbarelsen. Jag kan bara åter och åter rekommendera Folke T Olofssons bokverk Credo. Det är tre billiga band i tiden med dyrbart innehåll. Köp!
Elisabeth Sandlund förfäras ifall en tredjedel av svenska folket och mer än två tredjedelar av ungdomarna omfattar en reinkarnationslära för i så fall (? DS) har svensk kristenhet misslyckats med sin grundläggande uppgift, "att sprida evangelium, att göra människor till Jesu efterföljare". Det är ett förhållande som uppenbarligen överraskar red Sandlund. Men än värre är, att biskop Wadensjö tycker att detta fullständigt är i sin ordning, bejakar utvecklingen och stöder sig på bibelord, menar Elisabeth Sandlund. Hon skriver nästan rent ut i Dagen av alla tidningar, att Bengan läser Bibeln som Fan själv. Blir det roligt eller blir det roligt?
Jag ifrågasätter inte undersökningens resultat. Året Runt har jag läst med spåkärringar och berättelsen om allsköns knytt och oknytt. Politiskt förstår jag fuller väl att vi får en reinkarnationslära och det har jag redan skrivit om. Den passar i vår tid och för vår tid. Jag uppfattar också ett kyrkoliv som är till apologetik oförmöget. Det ges sällan eller aldrig i den offentliga förkunnelsen handfasta argument för tron, sådant som bevisar trons sanningar. Det blir som det blir och det är som det är. Om jag skulle utmana, skulle utmaningen vara en intellektuell missionsutmaning och den förutsätter inte bara Helig Ande utan också teologisk kompetens. Finns den hos det religionsvetenskapligt utbildade prästerskapet? För sådan är prästernas utbildning. Det är inte säkert att de känner igen en gnostiker om de möter en sådan på gatan, men inte heller att de gör det när de hör gnostikern tala.
Tror ni de elaka kommer att anmäla Bengan till Ansvarsnämnden för biskopar för att få honom avsatt, han liksom hans prästvigningskamrat Ragnar Block? Vad händer då? Fälls han, när nu biskoparna sprungit bort från honom så långt de kunnat?
Blir Bengan då den missförstådde profeten som sa sanningen om det som med nödvändighet kommer och som Svenska kyrkan nolens volens måste anamma eftersom folkkyrkor aldrig kan stå emot? I så fall kommer ett minne att resas till Bengans ära. Och invigningen av äreminnet kanske inte ligger så många år i framtiden. 2030? Hur gamla och inflytelserika är 2/3 av de nuvarande ungdomarna då?
Två eller punkter i Socialdemokraternas program för en progressiv kyrkopolitik kunde anföras till stöd för Bengan, så det är inte säkert han blir avkragad om han anmäls.
Lyhördhet och omsorg ska visas vid dop, konfirmation, vigslar och begravningar och nytänkade så att fler känner sig delaktiga är också en punkt och dessutom ska Svenska kyrkan vara drivande i religionsdialogen. Bengan kan säga att just detta är han ute efter. Och kanske påminna om att han och KG Hammar för många år sedan var de första biskoparna att stå upp för välsignande av partnerskap. Det gick hans väg redan då.
Nu då?
Det finns väl en uppsättning högkyrkliga som är för Bengt Wadensjö därför att de helt enkelt gillar när de grundläggande motsättningarna i Svenska kyrkan kommer till ytan. Kyrkans tro mot gnostikernas. Nu som då som alltid - men nu synligt, begripligt!
Hur var det Nygren sa 1958?
Främmande spår - gnostikers och svärmandars! Så biskopar som i övrigt genomför det gnostiska programmet kanske inte ska ropa så högt mot Bengan? I en folkkyrka där drygt 2/3 av ungdomen tänker reinkarnation, kan en folkkyrka i längden inte stå emot.
I Bengans spår för framtids segrar! Han står för utvecklingen. Tänker man som biskopsvikarien, hade vi inte haft kvinnliga präster. Sa Bengan.
Å andra sidan kanske han inte behöver min hjälp.
Hans utgångspunkt är enkel. Det kyrkliga sätter spärrar mot det andliga hos folk. Men den kyrkliga teologin hör till en svunnen epok. Nu är det det andliga som gäller. Vi har gått in i en ny tidsålder. Den som anklagar Bengt Wadensjö för att snegla mot New Age är alltså helt rätt ute - men fel. För det är New Age som är inne och det kyrkliga är ute. Andligheten är den verkliga storheten och en utveckling sker. Jag hörde debatten mellan biskopsvikarien i NKK Franciskus Urban Sylvan och Bengt Wadensjö i P1 denna morgon. Vet Bengan detta, kan han visa överseende med okunnighetens människor, de som sitter fast i det tidigare paradigmet. Det kyrkliga.
Att Bengan har framtiden för sig, kan man fatta. Mer än 2/3 av ungdomsgenerationen tror på reinkarnationsläran. I fornkyrkan skrattade fromt och lärt folk åt den.
Hippolytos skrev att Gud fullbordar allas uppståndlese inte genom att föra över deras själar i andra kroppar utan genom att uppväcka kropparna.
Tertullianus berättar om Ennius dröm att Homeros mindes att han en gång varit en påfågel. För sin del kunde Tertullianus inte tro på poeter ens när de var helt vakna!
Den gnostiske läraren Athenian lärde att själen, som syndat i ett tidigare liv, får utstå straff i detta livet. Sådant fann Tertullianus löjeväckande.
Ireneus påpekade att själar inte minns ett endaste dugg av det liv de påstås ha levat tidigare.
För Lactantius är Pythagoras minne av sitt tidigare liv som Euphorbus underbart och märkligt men glömskan hos oss andra om detta tidigare liv förfärlig. Hur kunde vi glömma?
Jag fick för mig att Lactantius roar sig. Pigg, käck och munter, typ.
Origines påpekar att reinkarnationsläran är främmande för Kyrkan, inte överlämnad av apostlarna och inte stöds av Skriften någonstans.
Men vad med gamla kyrkofäder och kyrkolärare in vår nya och andliga tid - om det inte vore så att denna nya och andliga tid är en gammal och väl känd gnosticism?
Uppgiften är alltså den gamla vanliga, att stå för Uppenbarelsen. Jag kan bara åter och åter rekommendera Folke T Olofssons bokverk Credo. Det är tre billiga band i tiden med dyrbart innehåll. Köp!
Elisabeth Sandlund förfäras ifall en tredjedel av svenska folket och mer än två tredjedelar av ungdomarna omfattar en reinkarnationslära för i så fall (? DS) har svensk kristenhet misslyckats med sin grundläggande uppgift, "att sprida evangelium, att göra människor till Jesu efterföljare". Det är ett förhållande som uppenbarligen överraskar red Sandlund. Men än värre är, att biskop Wadensjö tycker att detta fullständigt är i sin ordning, bejakar utvecklingen och stöder sig på bibelord, menar Elisabeth Sandlund. Hon skriver nästan rent ut i Dagen av alla tidningar, att Bengan läser Bibeln som Fan själv. Blir det roligt eller blir det roligt?
Jag ifrågasätter inte undersökningens resultat. Året Runt har jag läst med spåkärringar och berättelsen om allsköns knytt och oknytt. Politiskt förstår jag fuller väl att vi får en reinkarnationslära och det har jag redan skrivit om. Den passar i vår tid och för vår tid. Jag uppfattar också ett kyrkoliv som är till apologetik oförmöget. Det ges sällan eller aldrig i den offentliga förkunnelsen handfasta argument för tron, sådant som bevisar trons sanningar. Det blir som det blir och det är som det är. Om jag skulle utmana, skulle utmaningen vara en intellektuell missionsutmaning och den förutsätter inte bara Helig Ande utan också teologisk kompetens. Finns den hos det religionsvetenskapligt utbildade prästerskapet? För sådan är prästernas utbildning. Det är inte säkert att de känner igen en gnostiker om de möter en sådan på gatan, men inte heller att de gör det när de hör gnostikern tala.
Tror ni de elaka kommer att anmäla Bengan till Ansvarsnämnden för biskopar för att få honom avsatt, han liksom hans prästvigningskamrat Ragnar Block? Vad händer då? Fälls han, när nu biskoparna sprungit bort från honom så långt de kunnat?
Blir Bengan då den missförstådde profeten som sa sanningen om det som med nödvändighet kommer och som Svenska kyrkan nolens volens måste anamma eftersom folkkyrkor aldrig kan stå emot? I så fall kommer ett minne att resas till Bengans ära. Och invigningen av äreminnet kanske inte ligger så många år i framtiden. 2030? Hur gamla och inflytelserika är 2/3 av de nuvarande ungdomarna då?
Två eller punkter i Socialdemokraternas program för en progressiv kyrkopolitik kunde anföras till stöd för Bengan, så det är inte säkert han blir avkragad om han anmäls.
Lyhördhet och omsorg ska visas vid dop, konfirmation, vigslar och begravningar och nytänkade så att fler känner sig delaktiga är också en punkt och dessutom ska Svenska kyrkan vara drivande i religionsdialogen. Bengan kan säga att just detta är han ute efter. Och kanske påminna om att han och KG Hammar för många år sedan var de första biskoparna att stå upp för välsignande av partnerskap. Det gick hans väg redan då.
Nu då?
Det finns väl en uppsättning högkyrkliga som är för Bengt Wadensjö därför att de helt enkelt gillar när de grundläggande motsättningarna i Svenska kyrkan kommer till ytan. Kyrkans tro mot gnostikernas. Nu som då som alltid - men nu synligt, begripligt!
Hur var det Nygren sa 1958?
Främmande spår - gnostikers och svärmandars! Så biskopar som i övrigt genomför det gnostiska programmet kanske inte ska ropa så högt mot Bengan? I en folkkyrka där drygt 2/3 av ungdomen tänker reinkarnation, kan en folkkyrka i längden inte stå emot.
I Bengans spår för framtids segrar! Han står för utvecklingen. Tänker man som biskopsvikarien, hade vi inte haft kvinnliga präster. Sa Bengan.
tisdag 29 december 2015
Fart på speleverket
Jag läste före gårdagens enkla mellandagsmiddag Jan Myrdals Skriftställning 13 sid 12-21. I livets mitt - vilket samhälle hette föreläsningen för Växjö stifts prästerskap. Augusti 1980. En text som är 35 år gammal. Eller som det heter i pålysningarna: en text i en ålder av 35 år, 4 månader och tre dagar. Där ger han sin principiella syn på sin kyrkotillhörighet. Han har tänkt så fram till nu. Så nog är det allvar när han går sin väg.
Jag tog fram volymen men jag var lat och frågade först Jan var hans text fanns. Jag hade kunnat leta och volymerna och bläddra men ett bläddrande hade interfererat med matlagandet. Spaghetti med köttfärssås. Det börjar bli påvert, jag medger det. Har ni inte volymen så löp till sockenbiblioteket. Finns den inte där, beställ!
Biskop Bengt Wadensjö fick fart på speleverket, må jag säga.
Modéus I fick in en replik, som han knåpat ihop under julhelgen och den kom i den tryckta Svenskan i går.
http://www.svd.se/en-anpassad-kristen-tro-blir-bara-otydlig/om/debatt
Dessförinnan hade biskopsvikarien i Nordisk Katolska kyrkan Franciskus Urban Sylvan karaktäriserat Wadensjös budskap som New Age och på samma tema broderade doktoranden Johan Eddebo med en glasklar slutsats att "reinkarnation är motsatsen till kristen tro".
http://www.svd.se/en-vilseledande-kampanj-for-new-age/om/debatt
http://www.svd.se/reinkarnation-ar-motsatsen-till-kristen-tro/om/debatt
Som om det räckte med detta.
Ärkebiskop Antje Jackelén retweetade Modei alster och biskop Åke Bonnier skrev på fejjan inte bara att det var svårt att förstå vad biskop Bengt Wadensjö vill (vilket inte behöver vara ett motargument utan kan vara en apostolisk insikt, 2 Petr 3:16) utan också att Modei artikel var "Verkligen läsvärd!"
Bengtstackarn sitter väl i Saltsjö-Duvnäs och funderar över biskoparnas ytliga andliga insikter.
Han kunde kanske trösta sig med att hans uppfattning har framtiden för sig. Kristen tro blir det folk vill ha. Folkkyrkor kan inte stå emot. Det gäller att vänta en halv generation eller så.
Argumenteringen har Bengt Olof Dike försett oss med.
* Vi ska ha kvinnliga präster, för det vill folk ha. Så tänkte inte de kyrkliga remissinstanserna på sin tid. Så röstade inte biskoparna år 1957.
* Abortfrågan, där Svenska kyrkan avvisade nuvarande abortlagstiftning från år 1973 (om jag minns årtalet rätt). Därefter har Svenska kyrkan ackomoderat sig och folket tycks vilja denna lösning av en social fråga.
* Och så frågan om äktenskapet som blev enkönat. Det kunde inte Bo Giertz tänka sig, för där hade äktenskapet mellan en man och en kvinna folket och naturen på sin sida.
* Varför då inte reinkarnationsläran?
Allra minst när undersökningen säger att ungdomarna är mer benägna att tro detta. Det är de ungdomar som utsatts för den svenska skolans "religionsundervisning" och därför föga kan orientera sig. Ska de vara kvar i Svenska kyrkan tarvas det diffusa och diffus andlighet svarar mot den fallna skapelsens traktan. Med denna traktan är det som med österns vise, de som utsatte sig för strapatserna att resa långt men ändå kom fel tills de fick höra Skriftens ord, dvs just den text som de skriftlärda hade i det som då var Bibeln.
Jag kom att tänka på Roland Allens missionssyn. Om den har Åke Talltorp,Linköping, skrivit en internationellt uppmärksammad lic-avhandling. Det finns kanske andra vägar att pröva? Modéus I kunde be om en privatlektion och sedan ta upp frågan om hur en relevant kyrkomission i Sverige skulle kunna se ut. Bengt Wadensjös siffror om folks syn just på reinkarnation har väl viss relevans? Hur missionerar vi då?
http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:602989/FULLTEXT01.pdf
Nu är Modéus I noga med att förklara att han har "den största respekt för människor som bär de trosföreställningar som Wadensjö räknar upp". Vad betyder det och varför måste han deklarera saken? Kanske därför att han menat att denna åskådning är 1. felaktig, 2. en karikatyr av kristen tradition och predikan och 3. ett övergrepp på bibeltexter. Varför ska någon som menar detta egentligen ha den största respekt får sådana som hävdar motsatsen?
Han vill gärna samtala med människor av annan livsåskådning, skriver Modéus I. Som denna? Återigen: varför det?
Menar han egentligen vad han skriver?
Modéus I intervjuades i Corren och förtäljde att "man brukar skilja på ledarskap och chefskap, där chefskapet är en roll och ledarskapet en relation". Modéus I deklarerar att hans ansvar är ledarskapet. "Det är lite grann som att leda ideella. Om de inte gillar det jag säger går de ut genom dörren".
Riktigt så enkelt är det inte i denna avkragningens tid. Präster går inte synligt ut genom dörren. Det gör de mentalt. Och denna inre exil ser biskoparna uppenbarligen föga av. Vill inte se. Kan det vara så illa att biskoparna överlag inte är chefer men alltså inte heller ledare? Vad är de då? Överordnade?
http://www.corren.se/nyheter/linkoping/vi-maste-hjalpa-inte-stanga-ute-manniskor-8975085.aspx
Nu var inte Modéus I rätt svar på julgåtan jag gav er utan Antje Jackelén. Rätt svar kom in i går kl 8.57 men det kunde inte godkännas eftersom den tyska böjningen fick underkänt. En i tyska språket kunnig nunna konsulterades. Visserligen finns det en genusmedvetenhet i Berlin, som får en kvinnlig professor att kallas sig "Professorx" i stället för "Professorin", men det bortser vi ifrån. Nunnan var misslynt med låg debattnivå dessutom. Icke godkänt fast citatets upphovskvinna var rätt.
Stalltipset i juletid är att biskoparna haft samma konsult att ledarutbilda dem. Konsulten har nog fått bra betalt, men resultatet synes klent. En biskop är sällan chef (mer än kanske för några få på stiftskansliet) men inte heller självklart ledare. Om biskopen verkligen är ledare, vet man efterhand och kanske till och med i efterhand.
Maria Schottenius intervjuade Antje Jackelén i DN och förmedlade bilden av Sverige: "Det finns för mycket chefskap och för lite ledarskap." Vi fick också några inblickar från offentligheten. "Människor i ansvarsställning säger det ofta till mig: kyrkan är viktig. Även om man inte säger det offentligt." Det finns alltså sådant som sägs offentligt och så annat som i den politiska apparaten endast uttrycks privat. Som i DDR, alltså. Vad är det för politiker vi hålls med?
Antje tar upp demokratifrågan och menar att demokratin hela tiden måste matas med värderingar. Det är alltså tid att ta upp Tingstens fråga om ideologierna är döda - eller Jan Myrdals påpekanden om en åter mörknande tid. Kanske skulle vi handfast ta upp frågan om vilka politiker vi får och varifrån de kommer, när nu partierna är apparater för maktutövning och inte folkrörelser. Här är det stora problemet, tror jag. Obehagliga personer tillskansar sig makt.
Detta säger inte Antje, ingen skugga över henne. Det säger jag - allt ljus på mig!
http://www.dn.se/nyheter/sverige/arkebiskop-antje-jackelen-demokrati-ar-en-farskvara/
I Svenska Dagbladet samma dag intervjuades Antje av Erica Treijs. Hon noterade att "det vanliga väderpratet, de tomma artighetsfraserna, får inte fäste hos ledaren för en av världens största lutherska kyrkor". Det blir tal om klimatet. Klimatet är 1/3 av artikeln. 1/3 får flykting/asyl och frågan om religionens roll och kyrkfrågan 1/3.
Antje påpekar att fler muslimer än kristna fallit offer för IS brutalitet. Vad nu detta säger?
Och kyrkans utmaningar går "alltid hand i hand med det övriga samhällets knäckfrågor, där flyktingfrågan har varit den enskilt största under året".
http://www.svd.se/en-riktig-kyrka-har-alltid-en-kansla-av-kris
Samma dag skrev Antje en julhälsning i Aftonbladet. "Mitt emellan det förlorade paradiset och det kommande himmelriket firar vi jul. Gud kommer till oss, i ett litet barn som bär på vår frälsning." Hon hade varit med när julgranen vid dopplatsen vid Jordan tändes. Många var där. "Det blev hopp och ljus i mörkret också för människor av annan tro."
http://www.aftonbladet.se/debatt/article21978394.ab
Vad säger Modéus I om den teologin?
Är den ett övergrepp på bibelord, den också?
Bär barnet på frälsningen eller är barnet frälsningen? Apg 4:11-12
Är hoppet inget annat än tända lampor i en gran oavsett tro?
Modéus I har att göra.
Be snällt att få träffa Åke Talltorp till att börja med.
Jag tog fram volymen men jag var lat och frågade först Jan var hans text fanns. Jag hade kunnat leta och volymerna och bläddra men ett bläddrande hade interfererat med matlagandet. Spaghetti med köttfärssås. Det börjar bli påvert, jag medger det. Har ni inte volymen så löp till sockenbiblioteket. Finns den inte där, beställ!
Biskop Bengt Wadensjö fick fart på speleverket, må jag säga.
Modéus I fick in en replik, som han knåpat ihop under julhelgen och den kom i den tryckta Svenskan i går.
http://www.svd.se/en-anpassad-kristen-tro-blir-bara-otydlig/om/debatt
Dessförinnan hade biskopsvikarien i Nordisk Katolska kyrkan Franciskus Urban Sylvan karaktäriserat Wadensjös budskap som New Age och på samma tema broderade doktoranden Johan Eddebo med en glasklar slutsats att "reinkarnation är motsatsen till kristen tro".
http://www.svd.se/en-vilseledande-kampanj-for-new-age/om/debatt
http://www.svd.se/reinkarnation-ar-motsatsen-till-kristen-tro/om/debatt
Som om det räckte med detta.
Ärkebiskop Antje Jackelén retweetade Modei alster och biskop Åke Bonnier skrev på fejjan inte bara att det var svårt att förstå vad biskop Bengt Wadensjö vill (vilket inte behöver vara ett motargument utan kan vara en apostolisk insikt, 2 Petr 3:16) utan också att Modei artikel var "Verkligen läsvärd!"
Bengtstackarn sitter väl i Saltsjö-Duvnäs och funderar över biskoparnas ytliga andliga insikter.
Han kunde kanske trösta sig med att hans uppfattning har framtiden för sig. Kristen tro blir det folk vill ha. Folkkyrkor kan inte stå emot. Det gäller att vänta en halv generation eller så.
Argumenteringen har Bengt Olof Dike försett oss med.
* Vi ska ha kvinnliga präster, för det vill folk ha. Så tänkte inte de kyrkliga remissinstanserna på sin tid. Så röstade inte biskoparna år 1957.
* Abortfrågan, där Svenska kyrkan avvisade nuvarande abortlagstiftning från år 1973 (om jag minns årtalet rätt). Därefter har Svenska kyrkan ackomoderat sig och folket tycks vilja denna lösning av en social fråga.
* Och så frågan om äktenskapet som blev enkönat. Det kunde inte Bo Giertz tänka sig, för där hade äktenskapet mellan en man och en kvinna folket och naturen på sin sida.
* Varför då inte reinkarnationsläran?
Allra minst när undersökningen säger att ungdomarna är mer benägna att tro detta. Det är de ungdomar som utsatts för den svenska skolans "religionsundervisning" och därför föga kan orientera sig. Ska de vara kvar i Svenska kyrkan tarvas det diffusa och diffus andlighet svarar mot den fallna skapelsens traktan. Med denna traktan är det som med österns vise, de som utsatte sig för strapatserna att resa långt men ändå kom fel tills de fick höra Skriftens ord, dvs just den text som de skriftlärda hade i det som då var Bibeln.
Jag kom att tänka på Roland Allens missionssyn. Om den har Åke Talltorp,Linköping, skrivit en internationellt uppmärksammad lic-avhandling. Det finns kanske andra vägar att pröva? Modéus I kunde be om en privatlektion och sedan ta upp frågan om hur en relevant kyrkomission i Sverige skulle kunna se ut. Bengt Wadensjös siffror om folks syn just på reinkarnation har väl viss relevans? Hur missionerar vi då?
http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:602989/FULLTEXT01.pdf
Nu är Modéus I noga med att förklara att han har "den största respekt för människor som bär de trosföreställningar som Wadensjö räknar upp". Vad betyder det och varför måste han deklarera saken? Kanske därför att han menat att denna åskådning är 1. felaktig, 2. en karikatyr av kristen tradition och predikan och 3. ett övergrepp på bibeltexter. Varför ska någon som menar detta egentligen ha den största respekt får sådana som hävdar motsatsen?
Han vill gärna samtala med människor av annan livsåskådning, skriver Modéus I. Som denna? Återigen: varför det?
Menar han egentligen vad han skriver?
Modéus I intervjuades i Corren och förtäljde att "man brukar skilja på ledarskap och chefskap, där chefskapet är en roll och ledarskapet en relation". Modéus I deklarerar att hans ansvar är ledarskapet. "Det är lite grann som att leda ideella. Om de inte gillar det jag säger går de ut genom dörren".
Riktigt så enkelt är det inte i denna avkragningens tid. Präster går inte synligt ut genom dörren. Det gör de mentalt. Och denna inre exil ser biskoparna uppenbarligen föga av. Vill inte se. Kan det vara så illa att biskoparna överlag inte är chefer men alltså inte heller ledare? Vad är de då? Överordnade?
http://www.corren.se/nyheter/linkoping/vi-maste-hjalpa-inte-stanga-ute-manniskor-8975085.aspx
Nu var inte Modéus I rätt svar på julgåtan jag gav er utan Antje Jackelén. Rätt svar kom in i går kl 8.57 men det kunde inte godkännas eftersom den tyska böjningen fick underkänt. En i tyska språket kunnig nunna konsulterades. Visserligen finns det en genusmedvetenhet i Berlin, som får en kvinnlig professor att kallas sig "Professorx" i stället för "Professorin", men det bortser vi ifrån. Nunnan var misslynt med låg debattnivå dessutom. Icke godkänt fast citatets upphovskvinna var rätt.
Stalltipset i juletid är att biskoparna haft samma konsult att ledarutbilda dem. Konsulten har nog fått bra betalt, men resultatet synes klent. En biskop är sällan chef (mer än kanske för några få på stiftskansliet) men inte heller självklart ledare. Om biskopen verkligen är ledare, vet man efterhand och kanske till och med i efterhand.
Maria Schottenius intervjuade Antje Jackelén i DN och förmedlade bilden av Sverige: "Det finns för mycket chefskap och för lite ledarskap." Vi fick också några inblickar från offentligheten. "Människor i ansvarsställning säger det ofta till mig: kyrkan är viktig. Även om man inte säger det offentligt." Det finns alltså sådant som sägs offentligt och så annat som i den politiska apparaten endast uttrycks privat. Som i DDR, alltså. Vad är det för politiker vi hålls med?
Antje tar upp demokratifrågan och menar att demokratin hela tiden måste matas med värderingar. Det är alltså tid att ta upp Tingstens fråga om ideologierna är döda - eller Jan Myrdals påpekanden om en åter mörknande tid. Kanske skulle vi handfast ta upp frågan om vilka politiker vi får och varifrån de kommer, när nu partierna är apparater för maktutövning och inte folkrörelser. Här är det stora problemet, tror jag. Obehagliga personer tillskansar sig makt.
Detta säger inte Antje, ingen skugga över henne. Det säger jag - allt ljus på mig!
http://www.dn.se/nyheter/sverige/arkebiskop-antje-jackelen-demokrati-ar-en-farskvara/
I Svenska Dagbladet samma dag intervjuades Antje av Erica Treijs. Hon noterade att "det vanliga väderpratet, de tomma artighetsfraserna, får inte fäste hos ledaren för en av världens största lutherska kyrkor". Det blir tal om klimatet. Klimatet är 1/3 av artikeln. 1/3 får flykting/asyl och frågan om religionens roll och kyrkfrågan 1/3.
Antje påpekar att fler muslimer än kristna fallit offer för IS brutalitet. Vad nu detta säger?
Och kyrkans utmaningar går "alltid hand i hand med det övriga samhällets knäckfrågor, där flyktingfrågan har varit den enskilt största under året".
http://www.svd.se/en-riktig-kyrka-har-alltid-en-kansla-av-kris
Samma dag skrev Antje en julhälsning i Aftonbladet. "Mitt emellan det förlorade paradiset och det kommande himmelriket firar vi jul. Gud kommer till oss, i ett litet barn som bär på vår frälsning." Hon hade varit med när julgranen vid dopplatsen vid Jordan tändes. Många var där. "Det blev hopp och ljus i mörkret också för människor av annan tro."
http://www.aftonbladet.se/debatt/article21978394.ab
Vad säger Modéus I om den teologin?
Är den ett övergrepp på bibelord, den också?
Bär barnet på frälsningen eller är barnet frälsningen? Apg 4:11-12
Är hoppet inget annat än tända lampor i en gran oavsett tro?
Modéus I har att göra.
Be snällt att få träffa Åke Talltorp till att börja med.
måndag 28 december 2015
Jan går
Jan Myrdal har begärt sitt utträde ur Svenska kyrkan. För säkerhets skull skrev han till sina båda församlingar, Fagersta och Varberg. Han var lite osäker på var han hörde hemma kyrkligt.
Han motiverar sin begäran. Hade han inte, hade jag blivit orolig för hans hälsa. Han anför att han är på sitt åttionionde år och drabbas av den svenska åldersfientlighet som innebär starkt reducerade inkomster. Han jobbar dock på. 2016 kommer två nya böcker. Han begär sitt utträde och kan använda kyrkoavgiften för att köpa böcker utomlands.
Jan är inte konfirmerad. Jag vill minnas att han är döpt - släkttrycket om inte annat. I alla år har han dock tillhört Svenska kyrkan. Vid viseringar kan man inte besvara frågan om religion med "ingen" för det blir långa diskussioner. "Svenska kyrkan" har dugt som deklaration. Men saken är djupare än så.
Jan Myrdal tillhör, som ni vet, Pettersönernas förbund. Det finns bakom oss alltid en Pettersson, bondestam, småfolk. Och Olaus Petri sitter i bakhuvudet, konstaterar Jan. Alltså inte Luther på axeln ty sådan är Jan inte skapad. Luther och Münzer har intresserat honom intellektuellt. Det är inte konstigt. Jan Myrdal är en europeisk intellektuell.
Däremot kan han inte stämma in i trosbekännelsens "vi tror". Det är, påpekar han, få som tar orden på allvar också bland Kyrkans folk.
Och så kommer det:
"Ett av skälen till att jag lämnar är nog att Kyrkan har svårt att acceptera präster som gör det."
Lägg orden på minne.
Men det kommer mera!
"Uttryck det på annat sätt. OM jag konfirmerats och OM jag varit rättroende i trosbekännelsens ordalydelse så skulle jag fråntagits prästämbetet om jag varit präst i Svenska kyrkan och frusits ut ur gemenskapen om jag varit troende allmänmedlem. Det är inte bara en sidoanmärkning. Jag är inte troende men jag kan ju inte längre säga att jag är icke-troende lutheran när Svenska kyrkan endast med stora begränsningar kan kallas luthersk."
Det intellektuella dilemmat är redovisat. Det gäller många. Hur är man lutheran i ett kyrkosystem som endast till namnet är lutherskt, ett kyrkosystem där prästerna inte läser företalen till NT:s böcker av dr Luther eller hans Galaterbrevskommentar,inte heller läser Jürgen Diestelmann och Tom G.A. Hardt om luthersk nattvardssyn eller Öbergs bok om Luthers bibelsyn?
När de inte läser styr de ut på en teologisk allmänning som de ger namnet lutherskt av pur tankelättja. Och när de sedan börjar agitera kyrkopolitiskt, uppträder de som Rom gjorde i uppgörelsen med reformatorerna.
Nu får kanske inte Jan så många utländska böcker för den inbesparade kyrkoavgiften. Begravningsavgiften ska ju erläggas likväl. Men utträdet är ingen oväsentlighet. Han tillhör den generation som kunde motivera sin kyrkotillhörighet kulturellt och var beredd att betala för den. Folk av det slaget är inte så många kvar.
Nu kan jag väl inte tycka det vara alldeles ovist att sluta betala för något man inte utnyttjar men hade Jan bott där jag var församlingspräst i Kalmar, hade han haft 17-18 tillfällen att fira gudstjänst och be varje vecka. Han hade kunnat köpa en del böcker till goda priser, kunnat fika billigt och äta soppa på tisdagarna. Han hade haft gratis själavård och hade kunnat sitta i studiearbete och höra föreläsningar alldeles gratis. Han hade mött mängder med intressanta människor och kunnat gratiskonsultera både läkare och veterinär. Utslaget per tillfälle var kyrkoavgiften inte bara låg utan närmast ett fynd. Denna insik,t betyder att jag undrar vad folk får i utbyte för sin kyrkoavgift i andra församlingar.
Hade Jan varit skriven i Ormesberga hade varje kyrkobesök som erbjudits honom i sockenkyrkan kunnat beräknas till 255:-. I Två Systrars hade styckkostnaden, om han bara gått i hälften av tidebönerna men varit noga med sön- och helgdagar, varit 5-6 kronor. Man kan få en hel del för sin kyrkoavgift om man har vett att ta ut sin investering och om församlingen har något att erbjuda.
Är det fler som överväger att begära utträde ur Svenska kyrkan, kan väl Jan Myrdal få vara förebildlig. Skriv och motivera. Annars är det väl en annan myrdalsk hållning som gäller, den där att läsa på och att säga systemet det vi har på hjärtat.
Nu i mellandagstider är det tid för sällskapslekar.
Vem sa följande och var kunde meningen återfinnas? Som en ledtråd eller till förvirring återges citatet på tyska.
"Es gibt zu viel Leitung und zu wenig Führung."
Han motiverar sin begäran. Hade han inte, hade jag blivit orolig för hans hälsa. Han anför att han är på sitt åttionionde år och drabbas av den svenska åldersfientlighet som innebär starkt reducerade inkomster. Han jobbar dock på. 2016 kommer två nya böcker. Han begär sitt utträde och kan använda kyrkoavgiften för att köpa böcker utomlands.
Jan är inte konfirmerad. Jag vill minnas att han är döpt - släkttrycket om inte annat. I alla år har han dock tillhört Svenska kyrkan. Vid viseringar kan man inte besvara frågan om religion med "ingen" för det blir långa diskussioner. "Svenska kyrkan" har dugt som deklaration. Men saken är djupare än så.
Jan Myrdal tillhör, som ni vet, Pettersönernas förbund. Det finns bakom oss alltid en Pettersson, bondestam, småfolk. Och Olaus Petri sitter i bakhuvudet, konstaterar Jan. Alltså inte Luther på axeln ty sådan är Jan inte skapad. Luther och Münzer har intresserat honom intellektuellt. Det är inte konstigt. Jan Myrdal är en europeisk intellektuell.
Däremot kan han inte stämma in i trosbekännelsens "vi tror". Det är, påpekar han, få som tar orden på allvar också bland Kyrkans folk.
Och så kommer det:
"Ett av skälen till att jag lämnar är nog att Kyrkan har svårt att acceptera präster som gör det."
Lägg orden på minne.
Men det kommer mera!
"Uttryck det på annat sätt. OM jag konfirmerats och OM jag varit rättroende i trosbekännelsens ordalydelse så skulle jag fråntagits prästämbetet om jag varit präst i Svenska kyrkan och frusits ut ur gemenskapen om jag varit troende allmänmedlem. Det är inte bara en sidoanmärkning. Jag är inte troende men jag kan ju inte längre säga att jag är icke-troende lutheran när Svenska kyrkan endast med stora begränsningar kan kallas luthersk."
Det intellektuella dilemmat är redovisat. Det gäller många. Hur är man lutheran i ett kyrkosystem som endast till namnet är lutherskt, ett kyrkosystem där prästerna inte läser företalen till NT:s böcker av dr Luther eller hans Galaterbrevskommentar,inte heller läser Jürgen Diestelmann och Tom G.A. Hardt om luthersk nattvardssyn eller Öbergs bok om Luthers bibelsyn?
När de inte läser styr de ut på en teologisk allmänning som de ger namnet lutherskt av pur tankelättja. Och när de sedan börjar agitera kyrkopolitiskt, uppträder de som Rom gjorde i uppgörelsen med reformatorerna.
Nu får kanske inte Jan så många utländska böcker för den inbesparade kyrkoavgiften. Begravningsavgiften ska ju erläggas likväl. Men utträdet är ingen oväsentlighet. Han tillhör den generation som kunde motivera sin kyrkotillhörighet kulturellt och var beredd att betala för den. Folk av det slaget är inte så många kvar.
Nu kan jag väl inte tycka det vara alldeles ovist att sluta betala för något man inte utnyttjar men hade Jan bott där jag var församlingspräst i Kalmar, hade han haft 17-18 tillfällen att fira gudstjänst och be varje vecka. Han hade kunnat köpa en del böcker till goda priser, kunnat fika billigt och äta soppa på tisdagarna. Han hade haft gratis själavård och hade kunnat sitta i studiearbete och höra föreläsningar alldeles gratis. Han hade mött mängder med intressanta människor och kunnat gratiskonsultera både läkare och veterinär. Utslaget per tillfälle var kyrkoavgiften inte bara låg utan närmast ett fynd. Denna insik,t betyder att jag undrar vad folk får i utbyte för sin kyrkoavgift i andra församlingar.
Hade Jan varit skriven i Ormesberga hade varje kyrkobesök som erbjudits honom i sockenkyrkan kunnat beräknas till 255:-. I Två Systrars hade styckkostnaden, om han bara gått i hälften av tidebönerna men varit noga med sön- och helgdagar, varit 5-6 kronor. Man kan få en hel del för sin kyrkoavgift om man har vett att ta ut sin investering och om församlingen har något att erbjuda.
Är det fler som överväger att begära utträde ur Svenska kyrkan, kan väl Jan Myrdal få vara förebildlig. Skriv och motivera. Annars är det väl en annan myrdalsk hållning som gäller, den där att läsa på och att säga systemet det vi har på hjärtat.
Nu i mellandagstider är det tid för sällskapslekar.
Vem sa följande och var kunde meningen återfinnas? Som en ledtråd eller till förvirring återges citatet på tyska.
"Es gibt zu viel Leitung und zu wenig Führung."
söndag 27 december 2015
Karl Marx och Friedrich Engels vs Bengt Wadensjö
Bengt Wadensjös debattartikel i Svenska Dagbladet på självaste julafton bar syn för sägen.
http://www.svd.se/vaxande-tro-pa-aterfodelse-utmanar-kyrkan/om/debatt
Den går att förstå till alla sina delar om vi ställer upp Karl Marx och Friedrich Engels mot biskop Bengt Wadensjö.
Det är förstås Kommunistiska Manifestet från år 1848 som blir förståelsehorisont.
Wadensjö hävdar att tron på reinkarnationen brutit fram av egen kraft. Det är här Marx och Engels skyndar till. Ingenting sker av egen kraft. Vi tar det steg för steg.
Bourgeoisin har klätt av alla de verksamheter, som förr betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. "Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare." Alla uppträder de i klassintresse. Är detta ödesbestämt? Betingat av sin tid i varje fall? Det är vad som hävdas i Manifestet.
Detta skulle möjligtvis, jag Dag Sandahl skriver möjligtvis, motverkas av att de kristna i denna upplösning lever heligt och fromt på alla sätt (2 Petr 3:11). Det förutsätter en besinning på den kristna trons annorlunda i så fall - och rätt mycket vardaglig tilltro till Guds gode Ande.
Hur är det för proletären?
"Lagarna, moralen, religionen är för honom lika många borgerliga fördomar, bakom vilka lika många borgerliga intressen gömmer sig."
Ska vi inte hålla med? Det finns en borgerlig religion och kristen tro kan användas som sådan. Här tarvas kristen självmedvetenhet om det oföränderliga i kristendomen. Kalle och Fredde konstaterar att religionen under den historiska utvecklingens förlopp förändrar sig. Därmed överlever den. Borgerlig religion fungerar så.
Kalle och Fredde beskriver inte att det mitt i denna förändring finns sådana som håller fast vid uppenbarelsen och vid bestämda tider nödgar Kyrkan att bättra sig. Manifestet är till för att beskriva världen och villkoren i världen, inte formulera en kyrkoteologi.
Karl Marx och Friedrich Engels skulle se biskop Wadensjö i ljuset av insikter om bourgeoisi och kapitalismen. Ingenting i det ideologiska förändras av sig självt utan förändras i någons intresse. Definiera det intresset! Det kan väl för Kalle och Fredde inte vara så svårt det heller. När människan förtingligats och blivit arbetskraft, måste hon leva alienerad från sig själv.
Denna Entfremdung hanteras rätt lämpligt genom tanken att i nästa liv blir det bättre.
Här blir den borgerliga religionen ett lämpligt läkemedel och folkets läkemedel var på 1800-talet opium. Trösten i eländet och protesten mot eländet, alltså. Men vi kanske inte ska reda ut den hegelska rättsfilosofin här?
Wadensjö uppfattar att vi just nu "upplever en förskjutning i relation till kyrkans traditionella lära hos en del av svenska folket.
Drygt 1/3 av befolkningen och 2/3 av ungdomarna tror på reinkarnation, "en själens återfödelse i en ny kropp".
Kalle och Fredde förvånas inte. Sekulariseringen har skett i någons intresse. Oförmågan att tänka tillsammans med den stora kristna traditionen är numera stabil. Kristendomsundervisningen blev religionskunskap och därmed ingen egentlig kunskap i den kristna tron alls och föga om den kristna tron också. Tron föstes ut i marginalen.
Wadensjö menar därmed att "reinkarnationstron betyder att den kristna tron ges en ny tolkning. 2000 års förkunnelse "ersätts med en tro på ett liv före detta livet och synen på varje liv som en utveckling." Individuellt sonande av personliga synder är ute.
Ja, precis så som det går med en religion som försöker överleva, men som beskrivning av kristen tro kanske det hela inte är alldeles invändningsfritt. Det är inte den kristna tron som får en ny tolkning. Det är den borgerliga religionen som anpassar sig. Som en gång religionssystemen i det sönderfallande romarriket...
Nytolkningen förändrar vad som menas med frälsning:
"Frälsning är för många i dag i stället liktydigt med ett inre lugn och en harmoni".
Så elegant avskaffas Frälsaren själv och en kristendom utan en frälsare är inte kristendom men väl borgerlig religion. Det är inte så svårt att förstå.
I grunden ligger tanken om "vox populi, vox Dei." Folkets röst är Guds röst. Nu är en biskop vigd för att hävda något annat, men den saken skulle för Kalle och Fredde vara underordnad. De skulle se själva överlevnadsmekanismen. Kolakowski beskriver den någonstans som det kyrkliga systemets förmåga att ta färg av sin omgivning för att skydda sig. Kameleontens förhållningssätt. Och nu avstår jag från att exemplifiera, biskop Wadensjös julaftonsartikel räcker gott.
Med detta följer en självklar ideologisk förändring alltså.
Vad sa Jesus om reinkarnationen?
I förändringsprocessen behövs ingen egentlig koppling till bibelord, borgerlig religion fungerar på ett mer övergripande sätt, men det skadar inte att visa en kontinuitet med Jesus.
"I den text vi nu har i Bibeln" predikar inte Jesus reinkarnation. Men frågan om den blindfödde - har han eller hans föräldrar syndat - "måste ses som att han accepterade utgångspunkten". (Joh 9, biskopen ger ingen referens till dokumentet).
Argumenterande e silentio bär långt.
Det sägs visserligen inte, men Guds allmakt försåg Jesus med en tjänstebil, en Volvo X90. Jesus accepterade väl utgångspunkten att Han var Guds helige och då duger bara något bra. Om inte en bil så i varje fall en moped. En Puch Dakota eller Florida? Kanske hade Jesus platt-tv också? Det står ingenting om detta i Bibeln men Jesus säger ingenstans att han inte hade bil eller i vart fall moped och platt-tv.
Märk därtill det tydligen moderna och populära betraktelsesättet att tala om Bibeln som "den text vi nu har". Förtiganden och falsifikat blir bärande element i omtolkningen. Så biskop Wadensjö, så domprosten Ulfvebrandt. Bengt Wadensjö är prästvigd av Bo Giertz. Giertz tänkte annorlunda.
25% av de kyrkligt aktiva i jämförelse med folk i allmänhet visar en större öppenhet "vad gället tron på själens återfödelse i en annan kropp, tron på ödet, att allt är förutbestämt, tron på healing och en positiv inställning till astrologin".
Det ska väl intill trötthet tjatas om att denna svenska folkets religiösa tanke inte har ett dugg likhet med annan reinikarnationstro som den i hinduismen. Denna tanke har ingenting till övers för kristen tro heller. Den är en dogmatiskt sett diffus gudatro på en okänd gud, om vilken man kan ha sina förhoppningar. Är den något annat än uttrycket och protesten mot tillvarons elände?
Det är en biskop som trycker ut sig och pläderar för en nytolkning av den kristna tron. Det upprör fromt folk.
Jag säger ett enda:
Bli inte upprörda. Läs tidens tecken.
Självfallet är inte detta kristen tro, den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga, Judas brev v 4. Men det är religion, en religion som anpassar sig efter en tid när människan reduceras till konsument.
Det är förstås inte särskilt radikalt.
Radikal är däremot den tro som träder fram med sanningsanspråk på ett sätt som alltmer skiljer sig från biskoparnas varianter i det offentliga. Det är en stabilt materiell tro eftersom sakramentaliteten blir materiell när det är andlig. I Ordet och sakramenten räcks oss osynliga gåvor - på riktigt!
Bli inte arga på biskop Wadensjö.
Han reflekterar inte i betydelsen att han tänker, men han reflekterar tillstånd i samtiden. Borde han inte få problem då han döper? "Skriv hans/hennes namn i Livets bok", ber han. Namnet nu, något tidigare namn eller något senare? I kristen tro är människan unik och hennes stund på jorden likaså. Hon är skapad till Guds avbild. I reinkarnationstron är inte människan unik och därmed värdefull. Så fungerar kapitalismen, skulle Kalle och Fredde säga.
Mot piruetter i tiden står tron, den som en gång för alla anförtrotts de heliga.
Fram för Bibel och bekännelse, nu när vi ser följden av det andra sättet att tänka.
Bli inte arga. Bli inte förvirrade. Bli glada!
Poetiskt vackert uttrycks saken så:
Se världen i sn spegel
Med hjälp av Marx och Hegel.
Det är så man kan se biskop Bengt Wadensjös julaftonsartikel.
http://www.svd.se/vaxande-tro-pa-aterfodelse-utmanar-kyrkan/om/debatt
Den går att förstå till alla sina delar om vi ställer upp Karl Marx och Friedrich Engels mot biskop Bengt Wadensjö.
Det är förstås Kommunistiska Manifestet från år 1848 som blir förståelsehorisont.
Wadensjö hävdar att tron på reinkarnationen brutit fram av egen kraft. Det är här Marx och Engels skyndar till. Ingenting sker av egen kraft. Vi tar det steg för steg.
Bourgeoisin har klätt av alla de verksamheter, som förr betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. "Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare." Alla uppträder de i klassintresse. Är detta ödesbestämt? Betingat av sin tid i varje fall? Det är vad som hävdas i Manifestet.
Detta skulle möjligtvis, jag Dag Sandahl skriver möjligtvis, motverkas av att de kristna i denna upplösning lever heligt och fromt på alla sätt (2 Petr 3:11). Det förutsätter en besinning på den kristna trons annorlunda i så fall - och rätt mycket vardaglig tilltro till Guds gode Ande.
Ideologiskt förändras allt i tiden, som Kalle och Fredde förklarar och vill förändra:
"Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras".
Den eviga osäkerheten och rörelsen kännetecknar bourgeoisins epok gentemot alla andra, heter det i Manifestet..
"Alla fasta inrotade förhållanden och de gamla ärevördig föreställningar och åskådningar som följer med den, upplöses, alla nybildade förändras innan de hunnit bli förbenade" (alltså stelnat, DS)
Hur är det för proletären?
"Lagarna, moralen, religionen är för honom lika många borgerliga fördomar, bakom vilka lika många borgerliga intressen gömmer sig."
Ska vi inte hålla med? Det finns en borgerlig religion och kristen tro kan användas som sådan. Här tarvas kristen självmedvetenhet om det oföränderliga i kristendomen. Kalle och Fredde konstaterar att religionen under den historiska utvecklingens förlopp förändrar sig. Därmed överlever den. Borgerlig religion fungerar så.
Kalle och Fredde beskriver inte att det mitt i denna förändring finns sådana som håller fast vid uppenbarelsen och vid bestämda tider nödgar Kyrkan att bättra sig. Manifestet är till för att beskriva världen och villkoren i världen, inte formulera en kyrkoteologi.
Karl Marx och Friedrich Engels skulle se biskop Wadensjö i ljuset av insikter om bourgeoisi och kapitalismen. Ingenting i det ideologiska förändras av sig självt utan förändras i någons intresse. Definiera det intresset! Det kan väl för Kalle och Fredde inte vara så svårt det heller. När människan förtingligats och blivit arbetskraft, måste hon leva alienerad från sig själv.
Denna Entfremdung hanteras rätt lämpligt genom tanken att i nästa liv blir det bättre.
Här blir den borgerliga religionen ett lämpligt läkemedel och folkets läkemedel var på 1800-talet opium. Trösten i eländet och protesten mot eländet, alltså. Men vi kanske inte ska reda ut den hegelska rättsfilosofin här?
Wadensjö uppfattar att vi just nu "upplever en förskjutning i relation till kyrkans traditionella lära hos en del av svenska folket.
Drygt 1/3 av befolkningen och 2/3 av ungdomarna tror på reinkarnation, "en själens återfödelse i en ny kropp".
Kalle och Fredde förvånas inte. Sekulariseringen har skett i någons intresse. Oförmågan att tänka tillsammans med den stora kristna traditionen är numera stabil. Kristendomsundervisningen blev religionskunskap och därmed ingen egentlig kunskap i den kristna tron alls och föga om den kristna tron också. Tron föstes ut i marginalen.
Wadensjö menar därmed att "reinkarnationstron betyder att den kristna tron ges en ny tolkning. 2000 års förkunnelse "ersätts med en tro på ett liv före detta livet och synen på varje liv som en utveckling." Individuellt sonande av personliga synder är ute.
Ja, precis så som det går med en religion som försöker överleva, men som beskrivning av kristen tro kanske det hela inte är alldeles invändningsfritt. Det är inte den kristna tron som får en ny tolkning. Det är den borgerliga religionen som anpassar sig. Som en gång religionssystemen i det sönderfallande romarriket...
Nytolkningen förändrar vad som menas med frälsning:
"Frälsning är för många i dag i stället liktydigt med ett inre lugn och en harmoni".
Så elegant avskaffas Frälsaren själv och en kristendom utan en frälsare är inte kristendom men väl borgerlig religion. Det är inte så svårt att förstå.
I grunden ligger tanken om "vox populi, vox Dei." Folkets röst är Guds röst. Nu är en biskop vigd för att hävda något annat, men den saken skulle för Kalle och Fredde vara underordnad. De skulle se själva överlevnadsmekanismen. Kolakowski beskriver den någonstans som det kyrkliga systemets förmåga att ta färg av sin omgivning för att skydda sig. Kameleontens förhållningssätt. Och nu avstår jag från att exemplifiera, biskop Wadensjös julaftonsartikel räcker gott.
Med detta följer en självklar ideologisk förändring alltså.
Vad sa Jesus om reinkarnationen?
I förändringsprocessen behövs ingen egentlig koppling till bibelord, borgerlig religion fungerar på ett mer övergripande sätt, men det skadar inte att visa en kontinuitet med Jesus.
"I den text vi nu har i Bibeln" predikar inte Jesus reinkarnation. Men frågan om den blindfödde - har han eller hans föräldrar syndat - "måste ses som att han accepterade utgångspunkten". (Joh 9, biskopen ger ingen referens till dokumentet).
Argumenterande e silentio bär långt.
Det sägs visserligen inte, men Guds allmakt försåg Jesus med en tjänstebil, en Volvo X90. Jesus accepterade väl utgångspunkten att Han var Guds helige och då duger bara något bra. Om inte en bil så i varje fall en moped. En Puch Dakota eller Florida? Kanske hade Jesus platt-tv också? Det står ingenting om detta i Bibeln men Jesus säger ingenstans att han inte hade bil eller i vart fall moped och platt-tv.
Märk därtill det tydligen moderna och populära betraktelsesättet att tala om Bibeln som "den text vi nu har". Förtiganden och falsifikat blir bärande element i omtolkningen. Så biskop Wadensjö, så domprosten Ulfvebrandt. Bengt Wadensjö är prästvigd av Bo Giertz. Giertz tänkte annorlunda.
25% av de kyrkligt aktiva i jämförelse med folk i allmänhet visar en större öppenhet "vad gället tron på själens återfödelse i en annan kropp, tron på ödet, att allt är förutbestämt, tron på healing och en positiv inställning till astrologin".
Det ska väl intill trötthet tjatas om att denna svenska folkets religiösa tanke inte har ett dugg likhet med annan reinikarnationstro som den i hinduismen. Denna tanke har ingenting till övers för kristen tro heller. Den är en dogmatiskt sett diffus gudatro på en okänd gud, om vilken man kan ha sina förhoppningar. Är den något annat än uttrycket och protesten mot tillvarons elände?
Det är en biskop som trycker ut sig och pläderar för en nytolkning av den kristna tron. Det upprör fromt folk.
Jag säger ett enda:
Bli inte upprörda. Läs tidens tecken.
Självfallet är inte detta kristen tro, den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga, Judas brev v 4. Men det är religion, en religion som anpassar sig efter en tid när människan reduceras till konsument.
Det är förstås inte särskilt radikalt.
Radikal är däremot den tro som träder fram med sanningsanspråk på ett sätt som alltmer skiljer sig från biskoparnas varianter i det offentliga. Det är en stabilt materiell tro eftersom sakramentaliteten blir materiell när det är andlig. I Ordet och sakramenten räcks oss osynliga gåvor - på riktigt!
Bli inte arga på biskop Wadensjö.
Han reflekterar inte i betydelsen att han tänker, men han reflekterar tillstånd i samtiden. Borde han inte få problem då han döper? "Skriv hans/hennes namn i Livets bok", ber han. Namnet nu, något tidigare namn eller något senare? I kristen tro är människan unik och hennes stund på jorden likaså. Hon är skapad till Guds avbild. I reinkarnationstron är inte människan unik och därmed värdefull. Så fungerar kapitalismen, skulle Kalle och Fredde säga.
Mot piruetter i tiden står tron, den som en gång för alla anförtrotts de heliga.
Fram för Bibel och bekännelse, nu när vi ser följden av det andra sättet att tänka.
Bli inte arga. Bli inte förvirrade. Bli glada!
Poetiskt vackert uttrycks saken så:
Se världen i sn spegel
Med hjälp av Marx och Hegel.
Det är så man kan se biskop Bengt Wadensjös julaftonsartikel.
lördag 26 december 2015
Det stora sveket
Svenska kyrkan vilar sig denna Annandag Jul, däst och belåten.
Det var julotta i går och på gränsen mellan i går och i förrgår möjligen julnattsmässa. Prästerna kanske fick vara uppe både bittida och sent. Ungefär som världens barn när de firar som bäst.
Världens barn orkar. Dom kan man lita på. De medkristna, som nu möter de krigare som slår ihjäl, driver bort, kidnappar, våldtar och säljer kristna, kanske tror att de kan lita på att vi står upp. Det kan de inte. Kyrkosystemet fungerar inte så - men alltså inte heller en ansenlig mängd upprörda, upproriska präster, beredda att högljutt protestera. Om Annandag Jul alls firas - nämligen med gudstjänster typ "Julens sånger och psalmer" - säger de kanske något som dränks i julsångers buller, just den sortens buller som Gud Treenig säger: "hav bort" om. Någon mobilisering för de marterade medkristna, kunde Gudstjänstutskottet och Kyrkomötet inte tänka sig.
Den stora tystnaden , passiviteten och oförmågan att stå upp är inget annat än det stora sveket. Tänk vad som kunnat uträttas om denna dag fokuserats på martyrerna. Tänk alla präster, kantorer, pedagoger, kyrkvaktmästare, församlingsvärdinnor (som numera heter något annat men vem bryr sig), kommunikatörer, kyrkvärdar, förtroendevalda, körsångare, konfirmander och vanliga kyrkgängare (det heter väl så, om man går till fots är man ju "fot-gängare") mobiliserade. Sakmaterial om förföljelsen av de kristna och perspektiv på den martyrtid som nu är.
Förföljelsen av kristna i romarriket vet vi en del om. Där är berättelserna om hederligt folk, som gömmer undan de som annars skulle dödas, precis som när muslimska kvinnor lånar ut huvuddukar. Där finns kamrater och befäl i militära förband som ser till att de kristna soldaterna kommenderas till andra sysslor för att slippa svära soldateden tillkejsaren. Och så har vi förstås Adauctus, han som ropade "jag är också en av dem" när den kristne Felix fördes till avrättning. Avrättningspatrullen tog med sig Adauctus också och han avrättades tillsammans med Felix. De kristna fick problem, för de visste inte vem mannen var eller vad han hette. Adauctus kallades han. "Följeslagaren". Var han en kristen eller var han bara en rättsinnig man, som stod upp emot orätten, den till rätt utklädda?
Med Diocletianus stora förföljelse i början av 300-talet, den då Lucia avrättades år 304, slutar den organiserade martyrtiden i fornkristendomens Europa. Det dröjer till den franska revolutionen innan något liknande händer och om denna förföljelse talas tyst. Polisminister Fouché är skyldig till massmord och pöbeln släpps loss mot alla kristna som inte svär eden till folket. Det är en fullskalig förföljelse och jag är fortfarande brydd över att den tycks närmast okänd. Det brutalt antikristna draget i vår typ av civilisation, en civilisation född i blod, förtjänar att uppmärksammas och diskuteras. Vi lever i en kultur vars syfte varit att komma den kristna tron till livs inte bara som ideologisk upprensning utan som brutalt mördande. I kön bakom judarna stod de kyrkokristna. Och de kristnas lott i Stalins välde vet vi också en del om - men vi talar inte om sådant. Allra minst när vi ska fira jul. Trons mysfaktor fungerar så, att pinsamheter, svårigheter och otäckheter förtigs. Brackor bryr sig inte, i varje fall inte om strukturellt våld.
Jag antar att bara den som har en biblisk kyrkosyn kan vara störd och bestört.
En sådan person uppfattar att Kyrkan helt konkret är Kristi kropp där kroppsdelarna hör samman och hela kroppen har ont när en kroppsdel lider.
Vad är det för fel på en kyrka där andras martyrium inte gör ont? Så ont att kroppen skriker.
Jag läser på. De kristna ska göra gott mot alla och tänka på vad som är riktigt för alla människor (Rom 12:17 men läs hela kapitlet). Det finns en prioriteringsordning. Framför allt ska godhet utövas mot trosfränder, malista de pros tous oikeious tes pisteås. (Gal 6:10). När vi nu sparar tid genom at inte fira gudstjänst denna dag eftersom kyrkorna står tomma kanske vi ska hålla en husandakt som inte lugnar själen och läsa 1 Kor 12:12-31 och besinna hur aposteln beskriver vad det är att vara Kyrka? Och då blir 1 Kor 13 inte bara vackra ord.
Vill någon hetsa upp sig ytterligare, går det bra att läsa Håkan Sandviks s k utskåpning. Dagens Seglora har levererat en artikel som blir brutal kritik mot Kyrkans Hus-insatserna.
http://dagensseglora.se/2015/12/25/problematiskt-om-forfoljda-kristna/
Kommer jag till någon anständig mässa denna martyrdag?
Jo, men det behöver inte vara ett argument mot egen bibelläsning och bibelreflektion. Det ska bli intressant att höra hur upprörd pastorn är denna Annandag Jul.
Det var julotta i går och på gränsen mellan i går och i förrgår möjligen julnattsmässa. Prästerna kanske fick vara uppe både bittida och sent. Ungefär som världens barn när de firar som bäst.
Världens barn orkar. Dom kan man lita på. De medkristna, som nu möter de krigare som slår ihjäl, driver bort, kidnappar, våldtar och säljer kristna, kanske tror att de kan lita på att vi står upp. Det kan de inte. Kyrkosystemet fungerar inte så - men alltså inte heller en ansenlig mängd upprörda, upproriska präster, beredda att högljutt protestera. Om Annandag Jul alls firas - nämligen med gudstjänster typ "Julens sånger och psalmer" - säger de kanske något som dränks i julsångers buller, just den sortens buller som Gud Treenig säger: "hav bort" om. Någon mobilisering för de marterade medkristna, kunde Gudstjänstutskottet och Kyrkomötet inte tänka sig.
Den stora tystnaden , passiviteten och oförmågan att stå upp är inget annat än det stora sveket. Tänk vad som kunnat uträttas om denna dag fokuserats på martyrerna. Tänk alla präster, kantorer, pedagoger, kyrkvaktmästare, församlingsvärdinnor (som numera heter något annat men vem bryr sig), kommunikatörer, kyrkvärdar, förtroendevalda, körsångare, konfirmander och vanliga kyrkgängare (det heter väl så, om man går till fots är man ju "fot-gängare") mobiliserade. Sakmaterial om förföljelsen av de kristna och perspektiv på den martyrtid som nu är.
Förföljelsen av kristna i romarriket vet vi en del om. Där är berättelserna om hederligt folk, som gömmer undan de som annars skulle dödas, precis som när muslimska kvinnor lånar ut huvuddukar. Där finns kamrater och befäl i militära förband som ser till att de kristna soldaterna kommenderas till andra sysslor för att slippa svära soldateden tillkejsaren. Och så har vi förstås Adauctus, han som ropade "jag är också en av dem" när den kristne Felix fördes till avrättning. Avrättningspatrullen tog med sig Adauctus också och han avrättades tillsammans med Felix. De kristna fick problem, för de visste inte vem mannen var eller vad han hette. Adauctus kallades han. "Följeslagaren". Var han en kristen eller var han bara en rättsinnig man, som stod upp emot orätten, den till rätt utklädda?
Med Diocletianus stora förföljelse i början av 300-talet, den då Lucia avrättades år 304, slutar den organiserade martyrtiden i fornkristendomens Europa. Det dröjer till den franska revolutionen innan något liknande händer och om denna förföljelse talas tyst. Polisminister Fouché är skyldig till massmord och pöbeln släpps loss mot alla kristna som inte svär eden till folket. Det är en fullskalig förföljelse och jag är fortfarande brydd över att den tycks närmast okänd. Det brutalt antikristna draget i vår typ av civilisation, en civilisation född i blod, förtjänar att uppmärksammas och diskuteras. Vi lever i en kultur vars syfte varit att komma den kristna tron till livs inte bara som ideologisk upprensning utan som brutalt mördande. I kön bakom judarna stod de kyrkokristna. Och de kristnas lott i Stalins välde vet vi också en del om - men vi talar inte om sådant. Allra minst när vi ska fira jul. Trons mysfaktor fungerar så, att pinsamheter, svårigheter och otäckheter förtigs. Brackor bryr sig inte, i varje fall inte om strukturellt våld.
Jag antar att bara den som har en biblisk kyrkosyn kan vara störd och bestört.
En sådan person uppfattar att Kyrkan helt konkret är Kristi kropp där kroppsdelarna hör samman och hela kroppen har ont när en kroppsdel lider.
Vad är det för fel på en kyrka där andras martyrium inte gör ont? Så ont att kroppen skriker.
Jag läser på. De kristna ska göra gott mot alla och tänka på vad som är riktigt för alla människor (Rom 12:17 men läs hela kapitlet). Det finns en prioriteringsordning. Framför allt ska godhet utövas mot trosfränder, malista de pros tous oikeious tes pisteås. (Gal 6:10). När vi nu sparar tid genom at inte fira gudstjänst denna dag eftersom kyrkorna står tomma kanske vi ska hålla en husandakt som inte lugnar själen och läsa 1 Kor 12:12-31 och besinna hur aposteln beskriver vad det är att vara Kyrka? Och då blir 1 Kor 13 inte bara vackra ord.
Vill någon hetsa upp sig ytterligare, går det bra att läsa Håkan Sandviks s k utskåpning. Dagens Seglora har levererat en artikel som blir brutal kritik mot Kyrkans Hus-insatserna.
http://dagensseglora.se/2015/12/25/problematiskt-om-forfoljda-kristna/
Kommer jag till någon anständig mässa denna martyrdag?
Jo, men det behöver inte vara ett argument mot egen bibelläsning och bibelreflektion. Det ska bli intressant att höra hur upprörd pastorn är denna Annandag Jul.
fredag 25 december 2015
Berättelsen befriar
Självfallet kan en berättelse befria. En romangestalt kan beskrivas så, att jag känner igen något av livets glädjeämnen och vedermödor och fattar att något är ett allmängiltigt och inte bara något besvärande personligt. Romangestalten finns inte, men berättelsen befriar. Karlsson på Taket t ex. Eller Pippi Långstrump. Så kallade låtsaskompisar, som omvärlden står frågande inför, kan visa sig vara på riktigt, Karlsson, och Pippi är en stark, modig, rolig och rik tje, som gör vad som faller henne in. Alla flickor behöver inte vara som Annika.
Kan det vara på samma sätt med berättelserna om Jesus?
Ja och nej. De kan fungera på samma sätt men de är på ett annorlunda sätt.
Den insikten ställer oss mitt i julevangeliet.
En mängd basfakta hos Lukas visar sig numera stämma. Vi kan veta mer från den romerska historieskrivningens material, som den vet som satt sig in i att kejsar Augustus verkligen hade två skattskrivningsprojekt, år 28 och år 8 före vår tideräkning. Qiurinius i Syrien hade hand om det andra, som företogs i ett par omgångar. Om detta kan man uppdatera sig hos Anders Brogren.
brogren.nu
Uppdatera sig med texter vi har tillgång till kunde inte D. F. Strauss år 1835, när han 27 år gammal skrev sin epokgörande bok om vad han tänkte att man kunde veta om Jesus och Nya testamentet. Det egendomliga är nog egentligen att hans bedömningar stått sig så länge, utan kritisk granskning. Det menar inte jag utan har fått insikten hos John A.T. Robinson. Utgå från att många religionsvetenskapligt utbildade inte riktigt satt sig in i detta. De pratar på ändå. Ungefär som Dick Harrison, när han som historiker blir alltmer omnipotent i sitt vetande. Jag såg att han gett sig in i dateringsfrågor kring Lukas-evangeliet och Apostlagärningarna. Hur det är "inom bibelforskningen" får vi veta. Vilken enhet och enhetlighet är detta ämne - bibelforskningen? Och i sak har Harrison fel. Det blir så när experter bli omnipotenta.
Då är det väl lika bra att gå till Lukas själv och den inledning han ger.
Fyra verser inleder evangeliet. Det är i sak den antike historieskrivarens forskningsprogram. Han följer det programmet och ska räknas till antikens stora i branschen, han och Herodotos. Han tar sig till dem som var med och kan berätta. Maria, förstås. Den berättelsen ger oss julevangeliet. Han gnetar på med små sakinformationer om sådant han är intresserad av och ibland tar han med sådant som ställer honom i särklass. Antikens bästa sjöskildring finns i Apostlagärningarna, en skildring som påminner om flyktvägarna i våra dagar, Apg 27. Det är ett monumentalt verk Lukas gett oss. Han påstår att han skrivit ner berättelsen om Jesus från början till himmelsfärden i evangeliet (Apg 1:1) och att de upplysningar som getts om Jesus är tillförlitliga (Luk 1:4).
När nu Lukas arbetar i tillförlitlighetsbranschen, kanske hans påståenden skulle tas på allvar? Vad säger att karln skulle ljuga för oss? Lös den gåtan. Lukas berättelse fungerar som befrielse därför att det han berättar har hänt men Befriaren är en annan än berättelsen, nämligen Frälsaren själv. Varför ska vi tramsa runt om den saken? Är det inte lika bra att fungera som historiematerialist när vi har tillgång till historiskt material? Skulle Gud vara något annat än historiens Gud?
Jag ska inte påstå att jag dagligdags funderar över evangelisten Lukas, men jag gillar honom - också därför att han är en resande reporter, en som kommer utifrån men ambitiöst vill träffa folk, röra sig i smeten, skaffa sig informationer. Det är inte så lite av den legendariske reportern Egon Erwin Kisch, den rasande reportern, över Lukas arbetssätt. Att Matteus, Markus och Johannes skriver evangelier som är ögonvittnenas redogörelser är en sak. Lukas har alls inte varit med men satt sig in i allt så pass att de som varit med ser att han skildring håller. Den blir en del av vår nytestamentliga kanon. Upplysningarna är tillförlitliga.
Befriar berättelsen, alltså?
Den befriar därför att den ger oss tillförlitliga uppgifter om Jesus. Det är dessa tillförlitliga uppgifter vi hälsar i gudstjänsten med orden "Lovad vare du, Kristus" och uppfattar vara Guds eget besked till oss om våra villkor. Den lille pilten på krubbans strå är verkligen till vår frälsning sänd! "Men", som pastorn sa när han vältaligt på en julfest utlagt de hemska barnamorden i Betlehem så att åhörarna hade bilden av blodiga barnlik på näthinnan, "låt oss inte tala om det nu. Låt oss i stället dricka kaffe och äta kakor!"
I det kyrkliga blir bibliska hårdfakta besvärande. Då befriar inte bara berättelser utan också kaffe och kakor.
För att inte tala om insatsen att föra in reinkarnationen i inkarnationens mysterium som en komplettering av det bibliska. Jag ska skriva mer om detta i mellandagarna. När jag i går läste Svenska Dagbladet och fann biskopen Bengt Wadensjös plädering, tänkte jag över hur konstigt det blivit. För en hindu är reinkarnationen ett straff, men i svensk folktro uppfattas reinkarnationen som en positiv möjlighet. Hur blev det så? Där tron går ut, går vidskepelsen in. Och hur är det, ska inte folks tro bestämma vad Kyrkan tror - hur går det annars med medlemskap och medlemsavgifter?
http://www.svd.se/vaxande-tro-pa-aterfodelse-utmanar-kyrkan/om/debatt
Ska jag särskilt notera att biskoparna Hammar och Wadensjö är prästsöner?
Eller är det viktigare att de är kyrkohistoriker?
Under mitt måttliga sätt att hålla jul, noterar jag ett annat intressant fenomen.
Många av de sånger vi får höra, också i det kyrkliga, är lovsånger till julen, som är underbar och därför lovsjungs. Det är sentimentalt så det förslår och snö. Jag noterar mest. Skulle vi tala om en envig mellan Jesus och Julen, måste Julen koras som vinnare. Inte på knockout men på poäng....
God fortsättning på allt!
Kan det vara på samma sätt med berättelserna om Jesus?
Ja och nej. De kan fungera på samma sätt men de är på ett annorlunda sätt.
Den insikten ställer oss mitt i julevangeliet.
En mängd basfakta hos Lukas visar sig numera stämma. Vi kan veta mer från den romerska historieskrivningens material, som den vet som satt sig in i att kejsar Augustus verkligen hade två skattskrivningsprojekt, år 28 och år 8 före vår tideräkning. Qiurinius i Syrien hade hand om det andra, som företogs i ett par omgångar. Om detta kan man uppdatera sig hos Anders Brogren.
brogren.nu
Uppdatera sig med texter vi har tillgång till kunde inte D. F. Strauss år 1835, när han 27 år gammal skrev sin epokgörande bok om vad han tänkte att man kunde veta om Jesus och Nya testamentet. Det egendomliga är nog egentligen att hans bedömningar stått sig så länge, utan kritisk granskning. Det menar inte jag utan har fått insikten hos John A.T. Robinson. Utgå från att många religionsvetenskapligt utbildade inte riktigt satt sig in i detta. De pratar på ändå. Ungefär som Dick Harrison, när han som historiker blir alltmer omnipotent i sitt vetande. Jag såg att han gett sig in i dateringsfrågor kring Lukas-evangeliet och Apostlagärningarna. Hur det är "inom bibelforskningen" får vi veta. Vilken enhet och enhetlighet är detta ämne - bibelforskningen? Och i sak har Harrison fel. Det blir så när experter bli omnipotenta.
Då är det väl lika bra att gå till Lukas själv och den inledning han ger.
Fyra verser inleder evangeliet. Det är i sak den antike historieskrivarens forskningsprogram. Han följer det programmet och ska räknas till antikens stora i branschen, han och Herodotos. Han tar sig till dem som var med och kan berätta. Maria, förstås. Den berättelsen ger oss julevangeliet. Han gnetar på med små sakinformationer om sådant han är intresserad av och ibland tar han med sådant som ställer honom i särklass. Antikens bästa sjöskildring finns i Apostlagärningarna, en skildring som påminner om flyktvägarna i våra dagar, Apg 27. Det är ett monumentalt verk Lukas gett oss. Han påstår att han skrivit ner berättelsen om Jesus från början till himmelsfärden i evangeliet (Apg 1:1) och att de upplysningar som getts om Jesus är tillförlitliga (Luk 1:4).
När nu Lukas arbetar i tillförlitlighetsbranschen, kanske hans påståenden skulle tas på allvar? Vad säger att karln skulle ljuga för oss? Lös den gåtan. Lukas berättelse fungerar som befrielse därför att det han berättar har hänt men Befriaren är en annan än berättelsen, nämligen Frälsaren själv. Varför ska vi tramsa runt om den saken? Är det inte lika bra att fungera som historiematerialist när vi har tillgång till historiskt material? Skulle Gud vara något annat än historiens Gud?
Jag ska inte påstå att jag dagligdags funderar över evangelisten Lukas, men jag gillar honom - också därför att han är en resande reporter, en som kommer utifrån men ambitiöst vill träffa folk, röra sig i smeten, skaffa sig informationer. Det är inte så lite av den legendariske reportern Egon Erwin Kisch, den rasande reportern, över Lukas arbetssätt. Att Matteus, Markus och Johannes skriver evangelier som är ögonvittnenas redogörelser är en sak. Lukas har alls inte varit med men satt sig in i allt så pass att de som varit med ser att han skildring håller. Den blir en del av vår nytestamentliga kanon. Upplysningarna är tillförlitliga.
Befriar berättelsen, alltså?
Den befriar därför att den ger oss tillförlitliga uppgifter om Jesus. Det är dessa tillförlitliga uppgifter vi hälsar i gudstjänsten med orden "Lovad vare du, Kristus" och uppfattar vara Guds eget besked till oss om våra villkor. Den lille pilten på krubbans strå är verkligen till vår frälsning sänd! "Men", som pastorn sa när han vältaligt på en julfest utlagt de hemska barnamorden i Betlehem så att åhörarna hade bilden av blodiga barnlik på näthinnan, "låt oss inte tala om det nu. Låt oss i stället dricka kaffe och äta kakor!"
I det kyrkliga blir bibliska hårdfakta besvärande. Då befriar inte bara berättelser utan också kaffe och kakor.
För att inte tala om insatsen att föra in reinkarnationen i inkarnationens mysterium som en komplettering av det bibliska. Jag ska skriva mer om detta i mellandagarna. När jag i går läste Svenska Dagbladet och fann biskopen Bengt Wadensjös plädering, tänkte jag över hur konstigt det blivit. För en hindu är reinkarnationen ett straff, men i svensk folktro uppfattas reinkarnationen som en positiv möjlighet. Hur blev det så? Där tron går ut, går vidskepelsen in. Och hur är det, ska inte folks tro bestämma vad Kyrkan tror - hur går det annars med medlemskap och medlemsavgifter?
http://www.svd.se/vaxande-tro-pa-aterfodelse-utmanar-kyrkan/om/debatt
Ska jag särskilt notera att biskoparna Hammar och Wadensjö är prästsöner?
Eller är det viktigare att de är kyrkohistoriker?
Under mitt måttliga sätt att hålla jul, noterar jag ett annat intressant fenomen.
Många av de sånger vi får höra, också i det kyrkliga, är lovsånger till julen, som är underbar och därför lovsjungs. Det är sentimentalt så det förslår och snö. Jag noterar mest. Skulle vi tala om en envig mellan Jesus och Julen, måste Julen koras som vinnare. Inte på knockout men på poäng....
God fortsättning på allt!
torsdag 24 december 2015
Julafton
Arbetet att försöka hålla jul genom att hålla i julen är besvärligt.
Tanken är ju den att julafton är aftonen före julen, som därpå brakar loss och varar i 20 dagar. Sedan blir det oxveckor i väntan på Kyndelsmäss och först därefter sluts julkretsen 2015. Men det fuskas sanslöst med julfester och julbord från november och fram till - nu! När det egentligen börjar...
Sekulariseringen är inte god mot människor.
Motrörelsen borde bestå i små julfester under de närmaste 20 dagarna. Hur ska julen ta gestalt och vi gå in i Guds verk med oss till kropp, själ och ande?
Hur är det med samverkandet annars?
För dem som älskar Gud, samverkar allt till det bästa. Gud ser till att det blir så. Reformatorerna på 1500-talet var skygga inför talet om samverkan med Gud, eftersom de sett hur det gått. Samverkandet blev till sist ett sätt att fösa Gud ut i marginalen. Då som nu, alltså. Då måste betoningen läggas annorlunda. Nåden allena, inte laggärningarna. I vår tid är det fullkomligt konsekvent att tala om detta samverkande. Människoriket förnekar sig inte.
Hållningen att gå in i Guds verk blir en mothållning. Det är förstås samverkan. På samma sätt som leran i krukmakarens hand inte gör motstånd utan låter sig formas.
Inför julen möter man en del glada människor.
"Ska du stå länge?" frågade den unge mannen på Stortorget i Kalmar, där man får parkera. "10 minuter", sa jag. "Ta den här då", sa han" och gav mig sin P-biljett och körde iväg sedan vi båda sagt: "God Jul" och jag glad kunde uträtta mina sysslor.
Jag slapp bli fotograferad. Det fanns en bild som kunde användas till min lilla insats på kultursidan i Östra Småland denna julafton.
Film- och litteraturvetaren mötte jag också.
Hon hade hört KG Hammar, som ömmade för sökarna och ville visa på den befriande berättelsen. Fokus låg just på berättelsen, inte på om det som berättades faktiskt hänt.
Litteraturvetaren sporde då om sökaren inte lättare skulle tro något som verkligen hänt än bara en berättelse.
KG tycktes bli svaret skyldig. Teologer ska jagas av vettigt folk, tänker jag. KG vill väl, men det är inte lätt att vara både sentimental och ha intellektuella anspråk. Detta resulterar i det som i gammalkyrkligheten kallades "kärringatröst".
Särskilt mycket tid har KG nog inte heller lagt på den dialogform som heter förkunnelse och själavård i församlingen.
Jag hade visst nöje av litteraturvetarens berättelse. "Tro berättelsen för den berättar något viktigt även om det inte hänt." Då läser jag hellre Jacobsens bok Mordet på änkeprostinnan, trevlig julläsningstradition. Det mordet hade för den delen inte heller hänt.
Kyrkosociologiska betraktelser ägnar man sig åt i Växjö stift och det har vi lärt oss av professor Hilding Pleijel. Jag brukar skryta med att hans syster var fadder till min bror. Jag tar inte nu upp Annandagen, som i praktiken avskaffats som martyrdag. Där det över huvud taget finns några gudstjänster, är det julens sånger och psalmer som ska kvädas. Men det finns undantag. Jag kanske ska redovisa dem på Annandagen?
Avskaffad är också i praktiken Juldagens högmässa, själva grejen. Detta är kyrkosociologiskt av utomordentligt stort intresse. Hur gick det till? När jag var barn hade prästen i Ormesberga kyrka först julotta, därefter paus (folk gick ut på kyrkogården ett tag) och därefter följde juldagens högmässa.
I Kalmar och trakterna däromkring finns det dock en uppsättning högmässor på Juldagen. På södra Öland finns högmässor men inte längre på norra.
I Smålandsposten visualiseras det kyrkliga livet i en betydande del av Kronobergs län. Jag har räknat ut att det firas en högmässa i Växjö domkyrka och så är det juldagsgudstjänst i Skogslyckan. Kyrkliga Förbundet har också en gudstjänst i Växjö kl 9 med den avsatte fd kyrkoherden Ragnar Block. Men jag hittar inte mer.
Det betyder att den som inte riktigt orkar midnattens mässa inte har något att gå till på juldagen. Kyrkorna står tomma.
Föga tycks ha gjorts i medvetande om att juldagens kväll är den stora utekvällen i Sverige. Då går man ut för att träffa sina vänner. Det kanske skulle ha påverkat det s k gudstjänstutbudet?
Och hur är det pastors eget andliga liv när pastor inte firar julens gudstjänster en masse?
Jag läste att veckans twittrande präst gjorde sin sista arbetsdag innan jul den 21 december och i jul skulle han ha julotta. Arbetsdagen ägnades åt att förbereda denna gudstjänst. Reflektionerna göra sig själva, som det heter. Nej, förresten. Inte riktigt. Pastorn, Kjell Dellert (organiserad helnykterist så ursäkter finns inte) twittrar på temat Dela tro - dela liv. Så här låter det den 21 dec: "Vem är det som kör? Höhö, det är ju jag som kör! Kjell Dellert, präst i Sollentuna utanför Stockholm. Jag har fått julveckan på min lott!" Noga taget adventstidens sista dagar samt julens första, men vi bråkar inte. Vad är det för djupare mening med twittrandet Dela tro - dela liv? Vet någon?
Dagens Seglora!
Saken kanske inte är så allvarlig. På Dagens Seglora droppar det ner små bidrag då och då, men de ekonomiska bidragsgivarna torde inte ha skäl att vara särskilt belåtna med frekvensen. Det blir allt mer skandalöst även om det bara gäller en världslig sak, som Karlsson på Taket skulle sagt.
Pastor Elisabeth Arborelius ställde i ett av de fåtaliga inläggen frågan: "Vad är kristen tro annat än djup medmänsklighet?"
Hon hade tydligen hört en predikan som "proklamerade åtskilliga kristna dogmer" och det är inte enda gången hon hört "proklamationer från predikstolar från präster som älskar att höra sin egen röst och att synas i sammanhang då kyrkorna fylls." Frågan hon ställer avslöjar nyprotestantismens ärende, tror jag: "Varför handlar inte merparten av predikningar om hur Jesus vill påminna oss om detta att fullt ut vara människa och leva tillsammans med våra medmänniskor?"
Om nu tron inte är något annat än djup medmänsklighet - varför behövs då Kyrkan och julen och kyrkoåret och, ja, fortsätt själva eller inte.
Gör nu det som blir bäst, för att ni ska få en precis så GOD JUL, som jag härmed önskar er!
Efter midnattsmässan blir det nog ingen gudstjänst för mig, den präst som går för att lyssna på Ragnar Block riskerar väl domkapitelsanmälan, bortsett från att Kyrkliga Förbundet inte som Dr Luther firar juldagens högmässa (märkligt folk, de där sista utlöparna av gammalkyrkligheten, må jag säga).
Jag får väl sätta mig med Martin Luthers Kyrkopostilla.
Behöver jag någon ytterligare syssla, kunde jag läsa kyrkotidningar och fundera på under vilka tidsrymder kyrkorummen står tomma under jul- och nyårshelgen och samtidigt ynka de arbetstyngda prästerna.
Äldre herrar upprepar sig gärna: GOD JUL!
Å andra sidan blir äldre herrar lätt sentimentala. Så GOD JUL igen!
I morgon säger vi "God fortsättning!"
Tanken är ju den att julafton är aftonen före julen, som därpå brakar loss och varar i 20 dagar. Sedan blir det oxveckor i väntan på Kyndelsmäss och först därefter sluts julkretsen 2015. Men det fuskas sanslöst med julfester och julbord från november och fram till - nu! När det egentligen börjar...
Sekulariseringen är inte god mot människor.
Motrörelsen borde bestå i små julfester under de närmaste 20 dagarna. Hur ska julen ta gestalt och vi gå in i Guds verk med oss till kropp, själ och ande?
Hur är det med samverkandet annars?
För dem som älskar Gud, samverkar allt till det bästa. Gud ser till att det blir så. Reformatorerna på 1500-talet var skygga inför talet om samverkan med Gud, eftersom de sett hur det gått. Samverkandet blev till sist ett sätt att fösa Gud ut i marginalen. Då som nu, alltså. Då måste betoningen läggas annorlunda. Nåden allena, inte laggärningarna. I vår tid är det fullkomligt konsekvent att tala om detta samverkande. Människoriket förnekar sig inte.
Hållningen att gå in i Guds verk blir en mothållning. Det är förstås samverkan. På samma sätt som leran i krukmakarens hand inte gör motstånd utan låter sig formas.
Inför julen möter man en del glada människor.
"Ska du stå länge?" frågade den unge mannen på Stortorget i Kalmar, där man får parkera. "10 minuter", sa jag. "Ta den här då", sa han" och gav mig sin P-biljett och körde iväg sedan vi båda sagt: "God Jul" och jag glad kunde uträtta mina sysslor.
Jag slapp bli fotograferad. Det fanns en bild som kunde användas till min lilla insats på kultursidan i Östra Småland denna julafton.
Film- och litteraturvetaren mötte jag också.
Hon hade hört KG Hammar, som ömmade för sökarna och ville visa på den befriande berättelsen. Fokus låg just på berättelsen, inte på om det som berättades faktiskt hänt.
Litteraturvetaren sporde då om sökaren inte lättare skulle tro något som verkligen hänt än bara en berättelse.
KG tycktes bli svaret skyldig. Teologer ska jagas av vettigt folk, tänker jag. KG vill väl, men det är inte lätt att vara både sentimental och ha intellektuella anspråk. Detta resulterar i det som i gammalkyrkligheten kallades "kärringatröst".
Särskilt mycket tid har KG nog inte heller lagt på den dialogform som heter förkunnelse och själavård i församlingen.
Jag hade visst nöje av litteraturvetarens berättelse. "Tro berättelsen för den berättar något viktigt även om det inte hänt." Då läser jag hellre Jacobsens bok Mordet på änkeprostinnan, trevlig julläsningstradition. Det mordet hade för den delen inte heller hänt.
Kyrkosociologiska betraktelser ägnar man sig åt i Växjö stift och det har vi lärt oss av professor Hilding Pleijel. Jag brukar skryta med att hans syster var fadder till min bror. Jag tar inte nu upp Annandagen, som i praktiken avskaffats som martyrdag. Där det över huvud taget finns några gudstjänster, är det julens sånger och psalmer som ska kvädas. Men det finns undantag. Jag kanske ska redovisa dem på Annandagen?
Avskaffad är också i praktiken Juldagens högmässa, själva grejen. Detta är kyrkosociologiskt av utomordentligt stort intresse. Hur gick det till? När jag var barn hade prästen i Ormesberga kyrka först julotta, därefter paus (folk gick ut på kyrkogården ett tag) och därefter följde juldagens högmässa.
I Kalmar och trakterna däromkring finns det dock en uppsättning högmässor på Juldagen. På södra Öland finns högmässor men inte längre på norra.
I Smålandsposten visualiseras det kyrkliga livet i en betydande del av Kronobergs län. Jag har räknat ut att det firas en högmässa i Växjö domkyrka och så är det juldagsgudstjänst i Skogslyckan. Kyrkliga Förbundet har också en gudstjänst i Växjö kl 9 med den avsatte fd kyrkoherden Ragnar Block. Men jag hittar inte mer.
Det betyder att den som inte riktigt orkar midnattens mässa inte har något att gå till på juldagen. Kyrkorna står tomma.
Föga tycks ha gjorts i medvetande om att juldagens kväll är den stora utekvällen i Sverige. Då går man ut för att träffa sina vänner. Det kanske skulle ha påverkat det s k gudstjänstutbudet?
Och hur är det pastors eget andliga liv när pastor inte firar julens gudstjänster en masse?
Jag läste att veckans twittrande präst gjorde sin sista arbetsdag innan jul den 21 december och i jul skulle han ha julotta. Arbetsdagen ägnades åt att förbereda denna gudstjänst. Reflektionerna göra sig själva, som det heter. Nej, förresten. Inte riktigt. Pastorn, Kjell Dellert (organiserad helnykterist så ursäkter finns inte) twittrar på temat Dela tro - dela liv. Så här låter det den 21 dec: "Vem är det som kör? Höhö, det är ju jag som kör! Kjell Dellert, präst i Sollentuna utanför Stockholm. Jag har fått julveckan på min lott!" Noga taget adventstidens sista dagar samt julens första, men vi bråkar inte. Vad är det för djupare mening med twittrandet Dela tro - dela liv? Vet någon?
Dagens Seglora!
Saken kanske inte är så allvarlig. På Dagens Seglora droppar det ner små bidrag då och då, men de ekonomiska bidragsgivarna torde inte ha skäl att vara särskilt belåtna med frekvensen. Det blir allt mer skandalöst även om det bara gäller en världslig sak, som Karlsson på Taket skulle sagt.
Pastor Elisabeth Arborelius ställde i ett av de fåtaliga inläggen frågan: "Vad är kristen tro annat än djup medmänsklighet?"
Hon hade tydligen hört en predikan som "proklamerade åtskilliga kristna dogmer" och det är inte enda gången hon hört "proklamationer från predikstolar från präster som älskar att höra sin egen röst och att synas i sammanhang då kyrkorna fylls." Frågan hon ställer avslöjar nyprotestantismens ärende, tror jag: "Varför handlar inte merparten av predikningar om hur Jesus vill påminna oss om detta att fullt ut vara människa och leva tillsammans med våra medmänniskor?"
Om nu tron inte är något annat än djup medmänsklighet - varför behövs då Kyrkan och julen och kyrkoåret och, ja, fortsätt själva eller inte.
Gör nu det som blir bäst, för att ni ska få en precis så GOD JUL, som jag härmed önskar er!
Efter midnattsmässan blir det nog ingen gudstjänst för mig, den präst som går för att lyssna på Ragnar Block riskerar väl domkapitelsanmälan, bortsett från att Kyrkliga Förbundet inte som Dr Luther firar juldagens högmässa (märkligt folk, de där sista utlöparna av gammalkyrkligheten, må jag säga).
Jag får väl sätta mig med Martin Luthers Kyrkopostilla.
Behöver jag någon ytterligare syssla, kunde jag läsa kyrkotidningar och fundera på under vilka tidsrymder kyrkorummen står tomma under jul- och nyårshelgen och samtidigt ynka de arbetstyngda prästerna.
Äldre herrar upprepar sig gärna: GOD JUL!
Å andra sidan blir äldre herrar lätt sentimentala. Så GOD JUL igen!
I morgon säger vi "God fortsättning!"
onsdag 23 december 2015
Julfånigt eller julsublimt
Jag var i Kalmar i går för att leverera julklappar och jag fick några i retur också. Jag mötte gamla konfirmander, gamla dopbarn, änkor och faderlösa samt gick på sjukbesök. Det var väl höga poäng på alltihop? Innan jag och hunden Grynet for, studerade jag tidningsskörden. I Barometern fanns en uppsättning präster, som skulle beskriva hur det var att jobba under julledigheten.
Är inte också detta ett sekulariseringsfenomen att det som är julens finess, att få fira gudstjänst för det är för den sakens skull folk är jullediga, blir en egendomlighet så att de som firar framstår som hårt pressade av jobb under ledigheten?
Var det god kyrkoreklam det som publicerades?
Ungdomsprästen Lina Bengzon jobbar i julhelgen under julaftonens midnattsmässa. I Oskarshamn delas gudstjänsterna upp, en per präst under helgen. Men Bengzon får ihop livet och firar på julaftonen i Kalmar, "på kvällen åker vi upp till Oskarshamn då jag jobbar" men juldagen blir det mer släktfirande. Hon äter kalkon. Hon önskar sig ett par raggsockar.
Kyrkoherde Gabriel Norrgård i Dörby höll rent. Han markerade att han firade julen både hemma och i kyrkan, han jobbade inte. Fem gudstjänster fick han ihop. och ungsbakad julskinka äter han. Kyrkoherden var modest i sin julklappsönskan. En elegant cykelhjälm - "trendig" - ville han ha, förstod jag. Finns någon av kvinna född som ser trendig ut och klär i cykelhjälm, undrade jag.
Biskop Fredrik Modéus jobbar men säger "jag är i tjänst". Julafton, 29 december och 1 januari då han också har nyårsmottagning på Östrabo. Biskopen äter prinskorv och önskar sig nya svarta skor. "De gamla har rämnat, det är inte bra för en biskop." Då undrar man förstås för vem det är bra att gå med trasiga skor.
Komminister Jenny Fogelström är gärna i tjänst under julhelgen och viker bort från jobb-frågan. Julskinkan är favorit "men den kommer jag att sakna därför att det ä första året som vegetarian". Nå, det går väl lika bra med selleri eller med en griljerad morot? Hon önskar sig et par tofflor.
Tre ord om mig själv, heter det i en spalt. "Social" svarar tre av de tillfrågade men inte Norrgård. Nu är han social, tror jag - vad nu ordet betyder. Tre gillar också sv ps 122. Modéus II diggar Away in the Manger.
På Högsby-sidan får vi veta "Församlingarna har inte tid för julledighet". Variation på tema. Men fattar ingen att ledigheten i jul har arbetskraften för att kunna fira gudstjänst? Eller som det heter om Högsby när journalisten får till det: "I jul fylls kyrkorna med diverse aktiviteter och fokus ligger på gudstjänster och musik."
Journalistik motsvarar tänkta föreställningar och fördomar hos läse-, lyssnar- och tittarkretsen, det fattar jag. Men är det som publiceras så här verkligen god kyrkoreklam? Jag vet inte. Har vi nytta av att veta att präster önskar sig nyttigheter i julklapp? Ingen önskade "fred på jorden" eller att "alla ska vara snälla mot varandra nästa år". Ingen önskade sig heller böcker.
Nu finns det ju sådana som jobbar - sjukvård, polis, socialtjänst samt folk på Elgiganten, vars varuhus slår upp portarna i julnattens timme kl 00.01. Det är rätt. Mammon har fått ett barn och det läggs på en hylla i varuhuset och folk kommer dit för att titta och tillbe. Elgigantens tilltag hade varit otänkbart i min barndom. Sekulariseringen och kommersialiseringen är inte nådig mot människor.
Är det inte onödigt att framstå som kritisk tidningsläsare. Jag är kritisk bara i ordets mening, jag försöker bedöma vad jag läser. Det är inte så enkelt. Julfånigt eller julsublimt? Och vilka krafter samverkar här - inte med Gud utan med varandra?
Och så till sist som en enkel julförberedelse eller, möjligtvis, helnykterhetspropaganda:
https://www.youtube.com/watch?v=nbAF4rqwq5M
Är inte också detta ett sekulariseringsfenomen att det som är julens finess, att få fira gudstjänst för det är för den sakens skull folk är jullediga, blir en egendomlighet så att de som firar framstår som hårt pressade av jobb under ledigheten?
Var det god kyrkoreklam det som publicerades?
Ungdomsprästen Lina Bengzon jobbar i julhelgen under julaftonens midnattsmässa. I Oskarshamn delas gudstjänsterna upp, en per präst under helgen. Men Bengzon får ihop livet och firar på julaftonen i Kalmar, "på kvällen åker vi upp till Oskarshamn då jag jobbar" men juldagen blir det mer släktfirande. Hon äter kalkon. Hon önskar sig ett par raggsockar.
Kyrkoherde Gabriel Norrgård i Dörby höll rent. Han markerade att han firade julen både hemma och i kyrkan, han jobbade inte. Fem gudstjänster fick han ihop. och ungsbakad julskinka äter han. Kyrkoherden var modest i sin julklappsönskan. En elegant cykelhjälm - "trendig" - ville han ha, förstod jag. Finns någon av kvinna född som ser trendig ut och klär i cykelhjälm, undrade jag.
Biskop Fredrik Modéus jobbar men säger "jag är i tjänst". Julafton, 29 december och 1 januari då han också har nyårsmottagning på Östrabo. Biskopen äter prinskorv och önskar sig nya svarta skor. "De gamla har rämnat, det är inte bra för en biskop." Då undrar man förstås för vem det är bra att gå med trasiga skor.
Komminister Jenny Fogelström är gärna i tjänst under julhelgen och viker bort från jobb-frågan. Julskinkan är favorit "men den kommer jag att sakna därför att det ä första året som vegetarian". Nå, det går väl lika bra med selleri eller med en griljerad morot? Hon önskar sig et par tofflor.
Tre ord om mig själv, heter det i en spalt. "Social" svarar tre av de tillfrågade men inte Norrgård. Nu är han social, tror jag - vad nu ordet betyder. Tre gillar också sv ps 122. Modéus II diggar Away in the Manger.
På Högsby-sidan får vi veta "Församlingarna har inte tid för julledighet". Variation på tema. Men fattar ingen att ledigheten i jul har arbetskraften för att kunna fira gudstjänst? Eller som det heter om Högsby när journalisten får till det: "I jul fylls kyrkorna med diverse aktiviteter och fokus ligger på gudstjänster och musik."
Journalistik motsvarar tänkta föreställningar och fördomar hos läse-, lyssnar- och tittarkretsen, det fattar jag. Men är det som publiceras så här verkligen god kyrkoreklam? Jag vet inte. Har vi nytta av att veta att präster önskar sig nyttigheter i julklapp? Ingen önskade "fred på jorden" eller att "alla ska vara snälla mot varandra nästa år". Ingen önskade sig heller böcker.
Nu finns det ju sådana som jobbar - sjukvård, polis, socialtjänst samt folk på Elgiganten, vars varuhus slår upp portarna i julnattens timme kl 00.01. Det är rätt. Mammon har fått ett barn och det läggs på en hylla i varuhuset och folk kommer dit för att titta och tillbe. Elgigantens tilltag hade varit otänkbart i min barndom. Sekulariseringen och kommersialiseringen är inte nådig mot människor.
Är det inte onödigt att framstå som kritisk tidningsläsare. Jag är kritisk bara i ordets mening, jag försöker bedöma vad jag läser. Det är inte så enkelt. Julfånigt eller julsublimt? Och vilka krafter samverkar här - inte med Gud utan med varandra?
Och så till sist som en enkel julförberedelse eller, möjligtvis, helnykterhetspropaganda:
https://www.youtube.com/watch?v=nbAF4rqwq5M
måndag 21 december 2015
Liberalteologi
"Liberalteologi" kan betyda lite vad som helst, brukar teologiska lexika mena. Det skrivs inte riktigt så rätt ut, men antyds och skrivs mellan raderna. Det är också så. Fast i vår moderna kyrka brukar inte liberalteologer etikettera sig som sådana. De vill hellre framstå som normalteologer. och i teorin kan också en normalteologi vara lite vad som men absolut inte i praktiken. Där är normaliteten kraftfullt fastslagen. Detta förhållande motiverar att vi försöker skära lite i resonemangen.
Nog kan man se en sådan som Victor Rydberg vara en liberalteolog. Hans syfte var att komma åt den kristna tron, ni minns krigarens vällovliga syfte att såra och döda. Det är liberalen som lägger sitt mönster över tron. Så blir det som det blir.
Komministern Ignell var det lite annorlunda med. Han översatte Renans bok om Jesus, del för del, och delarna skickades ut från bokförlaget Bonniers som häften. Ignell uppfattade att Renans framställning blev sådan att han inte riktigt kunde hålla med och fick, i stället för att avbryta översättningsarbetet, utrymme att skriva en avslutande egen kommentar. Han ville vara en liberal teolog men han ville inte göra slut på tron.
Till Rydbergs lärjungar ska vi räkna Harald Hallén, prost och riksdagsman (S).
På sitt sätt är han nog slutpunkten för den liberala teologin av gammalt märke, men portalgestalten för det som blev kyrkopolitisk normalteologi. Där fick jag till det. Kyrkopolitisk normalteologi, var ordet.
Den kontinentala liberala teologin med dess ljusa människosyn gick under i Första världskrigets skyttegravar, brukar det heta. Barth steg fram i stället med ett annat tänkande men han fick inget genomslag i Sverige (till egen förtrytelse). Här var det mer en förnyelse av bibelvetenskapen som kom att prägla den tidens blivande präster, jag talar 1930-tal och framöver.
I Sverige hölls motsatserna samman, kanske därför att Söderblom inte bara var liberal i teologin utan ekumeniskt öppen och med ekumeniken kunde en del nya influenser nå landet, inte minst genom det anglokatolska. Söderblom beredde på sitt sätt vägen. Liberalteologin fanns som en underström och tog sig in mindre i kyrkolivet och mer via kyrkopolitiken. Om detta kan man till dels läsa i KG Hammars doktorsavhandling. Men det saknas en uppföljande, sammanhållen studie av vad som sedan hände.
För liberalteologer av gammalt slag kan jag hysa viss respekt. De försökte rädda tron och arbetade med trons frågor. Gäller detsamma biskopar av typ Robinson, Spong och Jenkins? Och hur är det med Marcus Borg? Jag vet inte. Det är alltid en risk att pionjärernas insatser blir efterföljarnas frihjulsåkningar men de som publicerat sig måste väl sägas ha arbetat med trons frågor.
Jag kom att fundera över liberalteologer eftersom Smålandsposten hade en artikel med den eggande rubriken "Präst i rekordsläkt med smak för världen". Rekordsläkt betyder att hon är präst i åttonde generationen. Hennes far, fick läsekretsen veta, är liberalteolog och pastorn trodde att alla tänkte som han.
Riktigt hur han tänker, fick jag inte klart för mig, men en intervju med honom fanns i Skånska Dagbladet och där sa han "Jag har egentligen aldrig varit speciellt kyrklig av mig. Inte heller mina fem bröder."
När han jobbade med humanitärt bistånd i Latinamerika fick han dock klart för sig att det var präst han skulle bli. Född 1956 och prästvigd 1987. Jag noterar att han haft några utlandstjänster och tjänst på stiftsgård. Men liberalteolog - betyder det något annat och mera än normalteolog, en som säger det han uppfattar att andra viktiga personer säger? Om han gjort något mer liberalteologiskt, hade han inte skrivit artiklar och böcker som vi läst?
Pastor B ringde. Han hade sett biskop Eva Nordung Byström i söndagens gudstjänst. Jag gick också in på svt.play.
Var det kanske liberalteologi jag fick höra?
Biskopen tror inte att vi ska diskutera jungfrufödelsen och vi ska inte heller ha en okritisk syn på den. Men det har funnits en man vid namn Jesus och han har fått betyda mycket för det västerländska normsystemet. Jaha.
Ansatsen med norm och moral minner otvivelaktigt om ett kärt tema i den liberala teologin.
Men vem är denne man vid namn Jesus?
Biskopen hävdade att Jesus inte är Guds son i biologisk mening, men enligt vår tro var han inte heller en vanlig människa. På något sätt tar Gud mänsklig gestalt enligt vår tro, fick vi veta. Jesus säger sig vara en människoson och det behövdes ingen biologisk befruktning.
"Guds Son" kallades också faroner, kejsare och kungar och det betyder att Gud själv tagit gestalt på jorden. Varför firar vi inte dessa potentater nu då? Och i Allsång på Skansen hyllades Lasse Berghagen i somras med ett plakat där det stod "LASSE ÄR GUD" - så då får vi väl uppträda med större allvar och föra in hans födelsedag som helgdag, biskopen? Eller finns det något som är det annorlunda med Jesus som Guds Son?
Det är mycket jag inte riktigt kan begripa, men då sa biskopen att förstånd och intelligens inte är en förutsättning för tro. Det skulle Anselm av Canterbury lägga på minnet, han som säger att tron just försöker förstå.
Gjorde biskopen sedan en Star Wars-koppling, när hon sa att kraften vill vara oss nära? "För den kraften är inget omöjligt."
Eva Nordung Byström ska vara tacksam att denna predikan inte hölls på 300-talet. Då hade hon fördömts som villolärare med en okristen kristologi, kanske adoptianism. Som bäst! Fördömd i alla fall. Anathema sit. Ter sig inte Arius vid en jämförelse som förhållandevis kyrklig i sin teologi?
Så vad är liberalteologi på riktigt?
Tillkämpade meningar, intellektuell brottning.
Vad är det vi får se av det som skulle kunna uppfattas som liberalteologi, själva den dagsaktuella svenskkyrkliga normaliteten?
Okunskap och tankelättja, tänkte jag bistert.
Det är det nog också.
Villolärarna har kanske inte ens kläm på att de förkunnar heretiska satser. De gör det ändå!
I kyrkobönen bad diakonen att vår vilja skulle samverka med din vilja.
Ordet "samverka" är i reformatoriska sammanhang ett rödmarkerat ord. Romersk katolsk teologi talar gärna om samverkan. Vi ber om nåden att "stå i samklang" med Guds vilja. Biskopen tycks inte ha protesterat mot denna romerska avvikelse i ett lutherskt bönhus.
Förstånd och intelligens är inte en förutsättning för tro, men tydligen inte en följd av den heller.
Det sa inte biskopen i sin predikan dock.
Det räcker att veta att Jesus är Guds son i samma klass som faraoner, kejsare och kungar och att Lasse Berghagen i varje fall för allsångsentusiaster kvalar in i samma sammanhang.
Där har ni villoläran.
Jesus är inte människa på riktigt utan mer principiellt. Det är något skenbart mänskligt som vandrar i Galileen och som dör i Jerusalem.
Allvarligare kan en heresi knappast bli ,för den styr på grundbulten för kristen tro.
Men när vi nu ska vi fira jul - och fira vad då - vem bryr sig?
Blev resultatet av liberalteologin att vi befriades från Kyrkans tro mer än vi fattat och att det om de flesta av oss ska sägas att vi inte är speciellt kyrkliga? Jag funderar denna morgon efter att ha sett lokaltidningarna i Kalmar intervjua präster, som har det så jobbigt i jul. Har ingen fattat att vi firar jul för att Gud blev människa? På riktigt. Biologiskt som vi alla.
Nog kan man se en sådan som Victor Rydberg vara en liberalteolog. Hans syfte var att komma åt den kristna tron, ni minns krigarens vällovliga syfte att såra och döda. Det är liberalen som lägger sitt mönster över tron. Så blir det som det blir.
Komministern Ignell var det lite annorlunda med. Han översatte Renans bok om Jesus, del för del, och delarna skickades ut från bokförlaget Bonniers som häften. Ignell uppfattade att Renans framställning blev sådan att han inte riktigt kunde hålla med och fick, i stället för att avbryta översättningsarbetet, utrymme att skriva en avslutande egen kommentar. Han ville vara en liberal teolog men han ville inte göra slut på tron.
Till Rydbergs lärjungar ska vi räkna Harald Hallén, prost och riksdagsman (S).
På sitt sätt är han nog slutpunkten för den liberala teologin av gammalt märke, men portalgestalten för det som blev kyrkopolitisk normalteologi. Där fick jag till det. Kyrkopolitisk normalteologi, var ordet.
Den kontinentala liberala teologin med dess ljusa människosyn gick under i Första världskrigets skyttegravar, brukar det heta. Barth steg fram i stället med ett annat tänkande men han fick inget genomslag i Sverige (till egen förtrytelse). Här var det mer en förnyelse av bibelvetenskapen som kom att prägla den tidens blivande präster, jag talar 1930-tal och framöver.
I Sverige hölls motsatserna samman, kanske därför att Söderblom inte bara var liberal i teologin utan ekumeniskt öppen och med ekumeniken kunde en del nya influenser nå landet, inte minst genom det anglokatolska. Söderblom beredde på sitt sätt vägen. Liberalteologin fanns som en underström och tog sig in mindre i kyrkolivet och mer via kyrkopolitiken. Om detta kan man till dels läsa i KG Hammars doktorsavhandling. Men det saknas en uppföljande, sammanhållen studie av vad som sedan hände.
För liberalteologer av gammalt slag kan jag hysa viss respekt. De försökte rädda tron och arbetade med trons frågor. Gäller detsamma biskopar av typ Robinson, Spong och Jenkins? Och hur är det med Marcus Borg? Jag vet inte. Det är alltid en risk att pionjärernas insatser blir efterföljarnas frihjulsåkningar men de som publicerat sig måste väl sägas ha arbetat med trons frågor.
Jag kom att fundera över liberalteologer eftersom Smålandsposten hade en artikel med den eggande rubriken "Präst i rekordsläkt med smak för världen". Rekordsläkt betyder att hon är präst i åttonde generationen. Hennes far, fick läsekretsen veta, är liberalteolog och pastorn trodde att alla tänkte som han.
Riktigt hur han tänker, fick jag inte klart för mig, men en intervju med honom fanns i Skånska Dagbladet och där sa han "Jag har egentligen aldrig varit speciellt kyrklig av mig. Inte heller mina fem bröder."
När han jobbade med humanitärt bistånd i Latinamerika fick han dock klart för sig att det var präst han skulle bli. Född 1956 och prästvigd 1987. Jag noterar att han haft några utlandstjänster och tjänst på stiftsgård. Men liberalteolog - betyder det något annat och mera än normalteolog, en som säger det han uppfattar att andra viktiga personer säger? Om han gjort något mer liberalteologiskt, hade han inte skrivit artiklar och böcker som vi läst?
Pastor B ringde. Han hade sett biskop Eva Nordung Byström i söndagens gudstjänst. Jag gick också in på svt.play.
Var det kanske liberalteologi jag fick höra?
Biskopen tror inte att vi ska diskutera jungfrufödelsen och vi ska inte heller ha en okritisk syn på den. Men det har funnits en man vid namn Jesus och han har fått betyda mycket för det västerländska normsystemet. Jaha.
Ansatsen med norm och moral minner otvivelaktigt om ett kärt tema i den liberala teologin.
Men vem är denne man vid namn Jesus?
Biskopen hävdade att Jesus inte är Guds son i biologisk mening, men enligt vår tro var han inte heller en vanlig människa. På något sätt tar Gud mänsklig gestalt enligt vår tro, fick vi veta. Jesus säger sig vara en människoson och det behövdes ingen biologisk befruktning.
"Guds Son" kallades också faroner, kejsare och kungar och det betyder att Gud själv tagit gestalt på jorden. Varför firar vi inte dessa potentater nu då? Och i Allsång på Skansen hyllades Lasse Berghagen i somras med ett plakat där det stod "LASSE ÄR GUD" - så då får vi väl uppträda med större allvar och föra in hans födelsedag som helgdag, biskopen? Eller finns det något som är det annorlunda med Jesus som Guds Son?
Det är mycket jag inte riktigt kan begripa, men då sa biskopen att förstånd och intelligens inte är en förutsättning för tro. Det skulle Anselm av Canterbury lägga på minnet, han som säger att tron just försöker förstå.
Gjorde biskopen sedan en Star Wars-koppling, när hon sa att kraften vill vara oss nära? "För den kraften är inget omöjligt."
Eva Nordung Byström ska vara tacksam att denna predikan inte hölls på 300-talet. Då hade hon fördömts som villolärare med en okristen kristologi, kanske adoptianism. Som bäst! Fördömd i alla fall. Anathema sit. Ter sig inte Arius vid en jämförelse som förhållandevis kyrklig i sin teologi?
Så vad är liberalteologi på riktigt?
Tillkämpade meningar, intellektuell brottning.
Vad är det vi får se av det som skulle kunna uppfattas som liberalteologi, själva den dagsaktuella svenskkyrkliga normaliteten?
Okunskap och tankelättja, tänkte jag bistert.
Det är det nog också.
Villolärarna har kanske inte ens kläm på att de förkunnar heretiska satser. De gör det ändå!
I kyrkobönen bad diakonen att vår vilja skulle samverka med din vilja.
Ordet "samverka" är i reformatoriska sammanhang ett rödmarkerat ord. Romersk katolsk teologi talar gärna om samverkan. Vi ber om nåden att "stå i samklang" med Guds vilja. Biskopen tycks inte ha protesterat mot denna romerska avvikelse i ett lutherskt bönhus.
Förstånd och intelligens är inte en förutsättning för tro, men tydligen inte en följd av den heller.
Det sa inte biskopen i sin predikan dock.
Det räcker att veta att Jesus är Guds son i samma klass som faraoner, kejsare och kungar och att Lasse Berghagen i varje fall för allsångsentusiaster kvalar in i samma sammanhang.
Där har ni villoläran.
Jesus är inte människa på riktigt utan mer principiellt. Det är något skenbart mänskligt som vandrar i Galileen och som dör i Jerusalem.
Allvarligare kan en heresi knappast bli ,för den styr på grundbulten för kristen tro.
Men när vi nu ska vi fira jul - och fira vad då - vem bryr sig?
Blev resultatet av liberalteologin att vi befriades från Kyrkans tro mer än vi fattat och att det om de flesta av oss ska sägas att vi inte är speciellt kyrkliga? Jag funderar denna morgon efter att ha sett lokaltidningarna i Kalmar intervjua präster, som har det så jobbigt i jul. Har ingen fattat att vi firar jul för att Gud blev människa? På riktigt. Biologiskt som vi alla.
De helt tomma kyrkorna
Det bråkas om präster som inte vill ha folk i kyrkan och någon förnekar den saken, som skulle bero på en subjektiv och i sak osaklig känsla, dvs en känsla av att vara oönskad. Den känslan kanske dock inte är så subjektiv, kan den tänka som varit präst länge men som nu inser att i min kyrka hade jag aldrig blivit prästvigd nu. Det förhåller sig förstås objektivt så ,när den yttre kallelsen förklaras saknas av kyrkopolitiska skäl. På motsvarande sätt kan det enkelt konstateras att en församling som rakt av förändrar nattvardselementen och skapar osäkerhet om vad det är som bjuds och på vems ord detta bjuds, knappast tycks intresserad av de i sammanhanget skrutinösa. För skrutinösa är väl de som väntar på bärande arguemnt för en förändring och innan dessa levererats står fast vid insedd sanning.
Formulera sakförhållandet som ni vill, men låt oss nu styra på det objektiva. En mängd kyrkor står helt tomma. Vem ville ha det så?
Kollar jag församlingarna i Växjö pastorat på nätet, julstädningen har inneburit att tidningar kastats, ser jag att 4 söndagen i Advent står t ex Ormesberga och Örs kyrkor tomma liksom kyrkan i Lammhult, i Aneboda, i Asa, i Öja, i Kalvsvik, Tävelsås, Vederslöv, i Gårdsby, i Söraby, i Sjösås nya kyrka, i Drev-Hornaryd, , i Hemmesjö, i Nöbbele och Jät - om jag ser rätt i spalterna. Glömde jag den tomma Tjureda kyrka? Det måste röra sig om närmre eller över 2000 tomma sittplatser. Nog är det tomt alltid. Objektivt tomt. Detta är den rikstäckande svenska folkkyrkan. Ta fram en kartbok och se den!
Jag slår upp Smålandsposten från den 19 december, denna märkesdag, och hamnar just på sidan 19, där julens gudstjänstutbud presenteras.
På juldagen är det tomt i Ormesberga och Ör, i Öja, i Söraby, i Tjureda, i Drevs gamla kyrka, i Tolgs kyrka, i Drev-Hornaryd kyrka, i Östra Torsås och i Uråsa. Då räknar jag julnattens mässa som juldag. Gör jag inte det, är fler kyrkor tomma från ungefär kl 00.30 på juldagens motgon.
Juldagen är en stor dag i Kyrkans liv, det är väl en objektiv sanning sedd med Kyrkans liv som ansatspunkt.
Jag kanske återkommer till att vår tid är en förfärande martyrtid. Det senaste seklet konkurrerar nog ut urkyrkans och fornkyrkans martyrium när det kommer till kvantitet. Vi gårförbi detta faktum med tystnad just nu. Men den förste martyren Stefanos har en egen och blodröd dag, Annandag Jul. Det är en dag som är ett effektivt motmedel mot all söt sliskighet i juletid. Jag tänker inte bara på glögg, russin, marsipan, om ni trodde det.
Vi störtar för att dra nytta av Annandagen.
Det blir problem i Växjö kommun, Växjö pastorat.
På annandagen står alla - samtliga - kyrkor tomma med undantag för Växjö domkyrka, där det är högmässa kl 11.
Men?
Jo, utbudet av julens sånger och psalmer erbjuds i Öjaby, Tolg och Tävelsås.
That´s it, folks!
Kanske kan pastorn få med ett ord om Stefanos och blodsvittnen i största allmänhet - men då blir pastors insats närmast av karaktär festförstörande.
Skäll inte på folk. Kyrkan sekulariserar sig inifrån.
Blir det inte bättre Söndagen efter jul, den 27 december?
Svaret är nej. I själva staden används Domkyrkan och Mariakyrkan för högmässa, Högstorps kyrka för önskepsalm, Teleborg för julkantat.
Utanför staden är det söndagsmässa i Öjaby, önskepsalm i Hemmesjö och temagudstjänst i Drev-Hornaryd.
Av 35 kyrkor står 28 tomma denna söndag. Eller har jag missat något? 80%?
Då ber jag att få ställa fram alternativen, det som förlorade mot vinnaren.
Vinnaren först.
Publiktillströmningen avgör. Kundkretsen röstar med fötterna och då måste anpassning till. Kommer inte folk i tillräcklig omfattning måste vi 1. rationalisera och 2. anpassa utbudet efter efterfrågan. Det lilla problemet att ett välavlönat prästerskap ögonskinligen tycks ha mindre att göra än prästerna för 40-50 år sedan, kan vi bortse ifrån.
Vår vän Nils Gårder har förresten beskrivit Svenska kyrkan situation, och detta blir en lämplig övergång till en betraktelse över förloraralternativet.
Nils sa: "Svenska kyrkan är som en ICA-handlare. Kundkretsen betalar troget men hämtar aldrig ut några varor. Det tar tid för ICA-handlaren att då inse att han har ett problem. Pengarna kommer ju in och allt tycks som vanligt.
Förlorarna tänkte att kyrkoåret är en vandring genom tron och för att vi ska få tron och den ska vidmakthållas är det gudstjänst på söndagen som gäller. Kyrkan firar. Församlingen församlas. Om det kommer få eller många så firar Kyrkan likväl. Det är på sitt sätt eget kyrkligt egenintresse - men samtidigt så mycket mer. När det firas, kommer folk förr eller senare att hitta till Kyrkans livskällor. Därför är församlingslivet glokalt, gränslöst, globalt, världsomfattande och samtidigt lokalt, med centrum i sockenkyrkan - som kan vara en kvarterskyrka i en källare om det kniper. Själva idén med gudshuset är att det ska firas gudstjänst i det.
Jag mötte Rune i Sandsjö Södragård. Honom har jag tyckt om så länge jag kan minnas. När vi talade om kyrkolivet i Ormesberga kunde vi sucka ihop. Vad var det för poäng med att strukturrationalisera när konsekvensen blir att det inte firas gudstjänster längre? Vi var båda undrande. Jag försökte trösta Rune med att påpeka att jag reserverat mig i Kyrkomötet. På ett sätt var jag glad att Runes pappa Gustav inte levde. Han gick i kyrkan söndagligen. Vad hade han sagt om dagens gudstjänstlivruin? Vad hade han sagt om präster som skött sina åliggande på detta sätt? Och vad drar dessa präster ihop varje månad? ICA-handlarpräster som ingenting förstår?
Den som talar om en rikstäckande folkkyrka och en demokratisk (där folk inte röstar) i dessa tider kan inte vara riktigt riktig, antar jag. Visa att jag har fel! Ska en präst i närheten åtspörjas med frågan vem som helt konkret bestämt att kyrkan ska stå tom?
Formulera sakförhållandet som ni vill, men låt oss nu styra på det objektiva. En mängd kyrkor står helt tomma. Vem ville ha det så?
Kollar jag församlingarna i Växjö pastorat på nätet, julstädningen har inneburit att tidningar kastats, ser jag att 4 söndagen i Advent står t ex Ormesberga och Örs kyrkor tomma liksom kyrkan i Lammhult, i Aneboda, i Asa, i Öja, i Kalvsvik, Tävelsås, Vederslöv, i Gårdsby, i Söraby, i Sjösås nya kyrka, i Drev-Hornaryd, , i Hemmesjö, i Nöbbele och Jät - om jag ser rätt i spalterna. Glömde jag den tomma Tjureda kyrka? Det måste röra sig om närmre eller över 2000 tomma sittplatser. Nog är det tomt alltid. Objektivt tomt. Detta är den rikstäckande svenska folkkyrkan. Ta fram en kartbok och se den!
Jag slår upp Smålandsposten från den 19 december, denna märkesdag, och hamnar just på sidan 19, där julens gudstjänstutbud presenteras.
På juldagen är det tomt i Ormesberga och Ör, i Öja, i Söraby, i Tjureda, i Drevs gamla kyrka, i Tolgs kyrka, i Drev-Hornaryd kyrka, i Östra Torsås och i Uråsa. Då räknar jag julnattens mässa som juldag. Gör jag inte det, är fler kyrkor tomma från ungefär kl 00.30 på juldagens motgon.
Juldagen är en stor dag i Kyrkans liv, det är väl en objektiv sanning sedd med Kyrkans liv som ansatspunkt.
Jag kanske återkommer till att vår tid är en förfärande martyrtid. Det senaste seklet konkurrerar nog ut urkyrkans och fornkyrkans martyrium när det kommer till kvantitet. Vi gårförbi detta faktum med tystnad just nu. Men den förste martyren Stefanos har en egen och blodröd dag, Annandag Jul. Det är en dag som är ett effektivt motmedel mot all söt sliskighet i juletid. Jag tänker inte bara på glögg, russin, marsipan, om ni trodde det.
Vi störtar för att dra nytta av Annandagen.
Det blir problem i Växjö kommun, Växjö pastorat.
På annandagen står alla - samtliga - kyrkor tomma med undantag för Växjö domkyrka, där det är högmässa kl 11.
Men?
Jo, utbudet av julens sånger och psalmer erbjuds i Öjaby, Tolg och Tävelsås.
That´s it, folks!
Kanske kan pastorn få med ett ord om Stefanos och blodsvittnen i största allmänhet - men då blir pastors insats närmast av karaktär festförstörande.
Skäll inte på folk. Kyrkan sekulariserar sig inifrån.
Blir det inte bättre Söndagen efter jul, den 27 december?
Svaret är nej. I själva staden används Domkyrkan och Mariakyrkan för högmässa, Högstorps kyrka för önskepsalm, Teleborg för julkantat.
Utanför staden är det söndagsmässa i Öjaby, önskepsalm i Hemmesjö och temagudstjänst i Drev-Hornaryd.
Av 35 kyrkor står 28 tomma denna söndag. Eller har jag missat något? 80%?
Då ber jag att få ställa fram alternativen, det som förlorade mot vinnaren.
Vinnaren först.
Publiktillströmningen avgör. Kundkretsen röstar med fötterna och då måste anpassning till. Kommer inte folk i tillräcklig omfattning måste vi 1. rationalisera och 2. anpassa utbudet efter efterfrågan. Det lilla problemet att ett välavlönat prästerskap ögonskinligen tycks ha mindre att göra än prästerna för 40-50 år sedan, kan vi bortse ifrån.
Vår vän Nils Gårder har förresten beskrivit Svenska kyrkan situation, och detta blir en lämplig övergång till en betraktelse över förloraralternativet.
Nils sa: "Svenska kyrkan är som en ICA-handlare. Kundkretsen betalar troget men hämtar aldrig ut några varor. Det tar tid för ICA-handlaren att då inse att han har ett problem. Pengarna kommer ju in och allt tycks som vanligt.
Förlorarna tänkte att kyrkoåret är en vandring genom tron och för att vi ska få tron och den ska vidmakthållas är det gudstjänst på söndagen som gäller. Kyrkan firar. Församlingen församlas. Om det kommer få eller många så firar Kyrkan likväl. Det är på sitt sätt eget kyrkligt egenintresse - men samtidigt så mycket mer. När det firas, kommer folk förr eller senare att hitta till Kyrkans livskällor. Därför är församlingslivet glokalt, gränslöst, globalt, världsomfattande och samtidigt lokalt, med centrum i sockenkyrkan - som kan vara en kvarterskyrka i en källare om det kniper. Själva idén med gudshuset är att det ska firas gudstjänst i det.
Jag mötte Rune i Sandsjö Södragård. Honom har jag tyckt om så länge jag kan minnas. När vi talade om kyrkolivet i Ormesberga kunde vi sucka ihop. Vad var det för poäng med att strukturrationalisera när konsekvensen blir att det inte firas gudstjänster längre? Vi var båda undrande. Jag försökte trösta Rune med att påpeka att jag reserverat mig i Kyrkomötet. På ett sätt var jag glad att Runes pappa Gustav inte levde. Han gick i kyrkan söndagligen. Vad hade han sagt om dagens gudstjänstlivruin? Vad hade han sagt om präster som skött sina åliggande på detta sätt? Och vad drar dessa präster ihop varje månad? ICA-handlarpräster som ingenting förstår?
Den som talar om en rikstäckande folkkyrka och en demokratisk (där folk inte röstar) i dessa tider kan inte vara riktigt riktig, antar jag. Visa att jag har fel! Ska en präst i närheten åtspörjas med frågan vem som helt konkret bestämt att kyrkan ska stå tom?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)