onsdag 14 februari 2018
Askonsdag och den heliga tystnaden
Oss emellan: Jag hade tänkt publicera en helt tom sida för att beskriva den heliga tystnaden. Jag omprövade. Få hade upptäckt blinkningen till Thomas Mertons bok Den heliga tystnaden (Allhem 1956). De flesta hade tänkt att en blank sida betydde fel på en server eller fel i den egna digitala utrustningen och blivit oroliga. Få ting gör numera en människa så orolig om datorn inte fungerar som det är tänkt. Förresten är det Alla Hjärtans Dag också så då finns behov av hjärtlighet, kanske kärlek rentav. Den vänliga damen i delikatessdisken hade ett förslag till mat för denna ondsag men jag tvekade med argumentet "det går inte, det är Askonsdag" men fick till svar: "Det är Alla Hjärtans Dag också!" Det är sant. Är det i denna konkreta konflikt vi ser kristendomen (Askonsdag) möta MTD-religionen (Alla Hjärtan)? Då förstår vi också vad som vinner och varför. Hjärtan säljer bättre än en askhög.
Överstarna var i form. De skjutsades av en löjtnant Olsson, en helt nykter ung officer. Varifrån de kom och vart de skulle var oklart (hemligt). Egentligen var det nya de hade att berätta måttligt intressant för det var förutsägbart och i tidningen i går morse. Modéus II uttalade sig för permanent uppehållstillstånd för alla ensamkommande ungdomar. Han var också för böneutrop två gånger på fredagar vid moskén i Växjö. Självfallet utnyttjar han biskopsämbetet för att framsäga dessa ståndpunkter. Överstarna fick sina drycker och Olofsson muttrade: "Inga komplikationer?"
Däri ligger det förunderliga. Biskopar kan uttala enkla lösningar på svåra frågor och ingen kräver besked. En stackars överste sitter med sin G&T och är lika olycklig över dessa ickekomplikationer vare sig de gäller dagspolitiska frågor om migranter eller HKP 14, helikoptern som kostar 200 000 i timmen om den ska flyga. Vad kostar den om den står på marken per timme? Olofsson hämtade mod när han fick sin andra GT. Eller var det chipsen som stärkte håg och armar?
Hur det kristliga kommit att engagera sig för afghanerna i Sverige kan man kanske förstå. Modéus II argumenterade med hjälp av terrordådet i Kabul, det som riktades mot diplomatkvarteren. Om svenska tjänstemän lever i ett skärpt säkerhetsläge är det svårt för afghanerna, menade han. Han undrade vilka möjligheter dessa unga har att leva ett tryggt liv. Modéus II tycktes upprörd över att "svenska medborgares säkerhet värderas högre än säkerheten för människor som flytt för sina liv". Till detta kan två saker sägas. 1) Ja, det är självklart och kallas medborgarskydd 2) Ja, det är lika självklart att Afghanistan har ansvar för sina medborgares säkerhet i Afghanistan, inte Sverige. Modéus II kallar de olika måttstockarna för "moraliskt dubbelspel", men det måste väl vara att uppfatta saken galet?
Modéus II invänder mot att ungdomarna ska skickas till Afghanistan när de har vuxit upp som flyktingar i Iran och inte har några släktingar kvar i Afghanistan. Inga? Fungerar klansamhällen så? Om de verkligen gör det, varför avvisas inte de unga till Iran då? Det måste nämligen finnas goda skäl för att ta emot migranter och de goda skälen är bland annat att de bidrar till att bygga upp vårt land. Om en skolledare om de afghanska ungdomarna sa: "En kommer att bidra. Två om jag räknar välvilligt. Åtta kommer att bidra som bidragstagare" har vi hur eller hur problem som importerats. Hur hanteras sakliga problem med barmhärtighet? Svaret är sannerligen inte självklart. Och om detta vet inte biskopar mer än någon annan av oss. Vad säger EU:s representation i Kabul, som borde kunna ge en insiktsfull bilda efter denna representation har kontakter i samtliga provinser? Har Modéus II frågat?
Nu vet Modéus II också att stödja kravet på böneutrop. Det är en parallell till kyrkklockor och därför är det tydligen så att Modéus II självklart ska ha en synpunkt. Han bor visserligen så till att han aldrig kommer att höra ropet. Kommunalrådet Tenje däremot var inte klar över svaret. Frågan är komplicerad, menade hon. Till skillnad från, om ni förstår.
Fredrik Haage försöker i Smålandskomposten denna morgon renodla frågan. Politikerna verkar tänka att böneutropen kan förstärka problem i området. Politikerna hänvisar till vad andra kan tycka men tycker inget själva. Haage ställer frågan: "rymmer utropet ett religiöst anspråk eller imperativ?" I så fall är det ett skäl att säga nej. Frågan tycks inte ha föresvävat politikerna men inte heller Modéus II. Haage noterar att det inte finns "någon vägledning i denna centralt principiella religiös-filosofiska frågan". Han finner det orimligt att saken egentligen ska hanteras i en kommunal nämnd.
Här är principfrågan ställd.
Men, Alla Hjärtans Dag eller Askonsdag, varför ställer Modéus II inte principfrågor, besvarar dem med sakkunskap och ger nya perspektiv?
Så mycket för den heliga tystnaden denna dag. Men vi har lärt oss att det kan vara brott att tiga. Brått att tala har kanske mest biskopar och biskopars vederlikar?
tisdag 13 februari 2018
Nio middagar för fromhetens skull
Nu måste jag smälta gårdagens intryck och den info överstarna delgav mig. Det drar ihop sig, kan jag säga. Inte för att jag misstror vad de hade att berätta, men några kompletteringar behövs. Detta kan visa sig stort. Besvärande stort. Jag återkommer.
Jag har trots all min fromhet inte riktigt kommit till rätta med insikten, att en god kristen på Fettisdagen äter nio middagar. Kan därmed egentligen avses en ordentlig middag med nio rätter – eller är detta en liberalteologisk undanflykt från efterföljelsens allvar och hårda villkor? Kanske inte om det ska bli pengar över till de fattiga och läkare respektive begravningsentrepenör inte ska få alltför goda inkomster, allra minst mina.
Tycker ni att jag kompromissar när det kommer till lagen och belönar mig själv med evangeliet som en garnering, får ni säga till. Annars tycker jag själv att min fromhet blomstrar, när jag nu kan föreslå just nio rätter till fetttisdagens middag. Jag har inte vinnlagt mig om att bli lucullisk i den mening som gällde i romarriket och i gastronomins Sverige i våra dagar. Här är det trots allt rätt enkelt. Och portionerna ska vara mindre än de brukar vara. Inte biff på 2-300 gram alltså. Finns det någon tonic över efter gårdagen kan en G&T inleda. Eller champagne. Om inte någon sekt väljs men en kyrkokristen kanske inte vill just en sekt utan låter Equmeniakyrkan läppja på den?
Tre förrätter – och nu är det inte alternativ utan alla förrrätterna fast en efter en.
Lite bröd att bryta och kanske franskt saltat smör, om inte fransmännen ätit upp både det och vårt smör.
1. Consommé. Helst ska det simma ett par små morotstärningar och tre gröna ärtor i consommén. Ett vaktelägg i också?
Ett ostkex till eller en osttwist. Vatten (men med måtta) kan drickas.
2. Sallad av enkelt slag, kanske med knaperstekt bacon och några steka champinjoner? Dressing.
Ett glas vitt vin. Fumée Blanche är aldrig fel, säger prosten R.
3. Sedan blandade charkuterier med cornichoner, ett salladsblad, en tomatskiva, en brödbit och fortsatt med vitt vin.
Jag hade här en variant med en [liten] råbiff, äggula, rödlök, kapris, cornichoner, dijonsenap, riven pepparrot samt brännvin och öl men kände att det kanske, trots allt, var att ta i och definitivt ta en risk inför Askonsdagens morgon. Bort det!
Tre huvudrätter – samma regler
Om man vill göra det lätt för sig är det potatis- eller rotfruktsgratäng rakt igenom.
1. Kyckling och bearnaisesås. En halv kycklingfilé per person? Vill man spänna sig får det bli ris. Garnera lite elegant.
2. Fläskfilé, kanske som gryta med grädde, oxfond, champinjoner och schalottenlök, ja ni vet. Den kan man frysa in för kommande behov och därmed komma rätt. Vill man spänna sig också här struntar man i potatisgratängen och serverar hasselbackspotatis. Grillad sparris med flingsalt pryder tallriken.
3. Biff med lök, sky eller rödvinsås. Råstekt potatis i tärningar om ni inte exmerar den där stackars potatisgratängen, som hittills lyst med sin frånvaro.
Tar man fram en bag-in-box med rödvin (en box brukar räcka till två men kanske inte riktigt förslår?) kan man köra med Côtes-du-Rhône rakt igenom. Biskopssonen Martin Giertz började importera detta vin blandat av Joseph Pellerin, så detta ser jag som ett vin att njutas inte minst i bekännelserörelserna. Prosten R invänder alls inte.
Slutligast
1. Ostbricka med päron kanske eller fikonmarmelad, några enkla kex, kanske franskt saltat smör (finns det, jag tjatar min osäkerhet, att få tag på numera?). Här dricker man portvin. Cockburns? Grahams? Välj själva. Eller varför välja?
2. Fruktsallad med grädde, kanske med lite mandelmassa i grädden? Passar ett glas sauternes? Här tyckte prosten R att det lyxas, men vad då? Hittills har ju enkelheten dominerat.
3. Semla. Kanske med varm mjölk. En klassiker. Det finns likör som smakar semla, men den ska beställas och är kanske att ta i. Lite i alla fall.
Efter allt detta kanske kaffe passar. Grädde har vi hemma så det kan bli en irländsk blandning eller farisée, dvs med rom i. Tullamore Dew och kanske den där sockerspriten som heter Gay annars får vi nöja oss med Hansen eller en mörk Bacardi? Jag undrar om ungdomens Silverrom fortfarande finns att köpa. En verkshelighetsdag som denna kan ni ta vad ni vill. Baileys eller Xanté går också an. Eller ska det helt enkelt bli en enkel kopp kaffe med en konjak, den svarta eller en Braastad? Här verkar nivån ha höjts ytterligare, tycks det mig, men så här långt i måltiden kan det lätt inträffa.
När fettisdagens alltmer upprymda middag avslutats finns det tidsmässigt utrymme för groggarnas glada tid.
Om någon fortfarande är lite törstig får väl lite pilsner hällas på (och kanske lite chips eller jordnötter för saltbalansens skull) så att allt blir en salig blandning.
Efter detta praktiserande av kyrkokristen fromhet en fettisdag kan man nog, om allt fungerat, sanningsenligt säga: Frälsningen är här! Askonsdagen blir en annan dag. Och det kroppsliga tillståndet kan visa sig ha blivit väl samstämt med just aska och insikten om den egna dödligheten. Då är väl allt som det ska vara?
Jag har trots all min fromhet inte riktigt kommit till rätta med insikten, att en god kristen på Fettisdagen äter nio middagar. Kan därmed egentligen avses en ordentlig middag med nio rätter – eller är detta en liberalteologisk undanflykt från efterföljelsens allvar och hårda villkor? Kanske inte om det ska bli pengar över till de fattiga och läkare respektive begravningsentrepenör inte ska få alltför goda inkomster, allra minst mina.
Tycker ni att jag kompromissar när det kommer till lagen och belönar mig själv med evangeliet som en garnering, får ni säga till. Annars tycker jag själv att min fromhet blomstrar, när jag nu kan föreslå just nio rätter till fetttisdagens middag. Jag har inte vinnlagt mig om att bli lucullisk i den mening som gällde i romarriket och i gastronomins Sverige i våra dagar. Här är det trots allt rätt enkelt. Och portionerna ska vara mindre än de brukar vara. Inte biff på 2-300 gram alltså. Finns det någon tonic över efter gårdagen kan en G&T inleda. Eller champagne. Om inte någon sekt väljs men en kyrkokristen kanske inte vill just en sekt utan låter Equmeniakyrkan läppja på den?
Tre förrätter – och nu är det inte alternativ utan alla förrrätterna fast en efter en.
Lite bröd att bryta och kanske franskt saltat smör, om inte fransmännen ätit upp både det och vårt smör.
1. Consommé. Helst ska det simma ett par små morotstärningar och tre gröna ärtor i consommén. Ett vaktelägg i också?
Ett ostkex till eller en osttwist. Vatten (men med måtta) kan drickas.
2. Sallad av enkelt slag, kanske med knaperstekt bacon och några steka champinjoner? Dressing.
Ett glas vitt vin. Fumée Blanche är aldrig fel, säger prosten R.
3. Sedan blandade charkuterier med cornichoner, ett salladsblad, en tomatskiva, en brödbit och fortsatt med vitt vin.
Jag hade här en variant med en [liten] råbiff, äggula, rödlök, kapris, cornichoner, dijonsenap, riven pepparrot samt brännvin och öl men kände att det kanske, trots allt, var att ta i och definitivt ta en risk inför Askonsdagens morgon. Bort det!
Tre huvudrätter – samma regler
Om man vill göra det lätt för sig är det potatis- eller rotfruktsgratäng rakt igenom.
1. Kyckling och bearnaisesås. En halv kycklingfilé per person? Vill man spänna sig får det bli ris. Garnera lite elegant.
2. Fläskfilé, kanske som gryta med grädde, oxfond, champinjoner och schalottenlök, ja ni vet. Den kan man frysa in för kommande behov och därmed komma rätt. Vill man spänna sig också här struntar man i potatisgratängen och serverar hasselbackspotatis. Grillad sparris med flingsalt pryder tallriken.
3. Biff med lök, sky eller rödvinsås. Råstekt potatis i tärningar om ni inte exmerar den där stackars potatisgratängen, som hittills lyst med sin frånvaro.
Tar man fram en bag-in-box med rödvin (en box brukar räcka till två men kanske inte riktigt förslår?) kan man köra med Côtes-du-Rhône rakt igenom. Biskopssonen Martin Giertz började importera detta vin blandat av Joseph Pellerin, så detta ser jag som ett vin att njutas inte minst i bekännelserörelserna. Prosten R invänder alls inte.
Slutligast
1. Ostbricka med päron kanske eller fikonmarmelad, några enkla kex, kanske franskt saltat smör (finns det, jag tjatar min osäkerhet, att få tag på numera?). Här dricker man portvin. Cockburns? Grahams? Välj själva. Eller varför välja?
2. Fruktsallad med grädde, kanske med lite mandelmassa i grädden? Passar ett glas sauternes? Här tyckte prosten R att det lyxas, men vad då? Hittills har ju enkelheten dominerat.
3. Semla. Kanske med varm mjölk. En klassiker. Det finns likör som smakar semla, men den ska beställas och är kanske att ta i. Lite i alla fall.
Efter allt detta kanske kaffe passar. Grädde har vi hemma så det kan bli en irländsk blandning eller farisée, dvs med rom i. Tullamore Dew och kanske den där sockerspriten som heter Gay annars får vi nöja oss med Hansen eller en mörk Bacardi? Jag undrar om ungdomens Silverrom fortfarande finns att köpa. En verkshelighetsdag som denna kan ni ta vad ni vill. Baileys eller Xanté går också an. Eller ska det helt enkelt bli en enkel kopp kaffe med en konjak, den svarta eller en Braastad? Här verkar nivån ha höjts ytterligare, tycks det mig, men så här långt i måltiden kan det lätt inträffa.
När fettisdagens alltmer upprymda middag avslutats finns det tidsmässigt utrymme för groggarnas glada tid.
Om någon fortfarande är lite törstig får väl lite pilsner hällas på (och kanske lite chips eller jordnötter för saltbalansens skull) så att allt blir en salig blandning.
Efter detta praktiserande av kyrkokristen fromhet en fettisdag kan man nog, om allt fungerat, sanningsenligt säga: Frälsningen är här! Askonsdagen blir en annan dag. Och det kroppsliga tillståndet kan visa sig ha blivit väl samstämt med just aska och insikten om den egna dödligheten. Då är väl allt som det ska vara?
måndag 12 februari 2018
Revolutionär potential
Denna G&T-Monday, som jag på grund av trafikregulationer nog inte kan börja fira förrän kl 17, kan med fördel ägnas åt reflektioner kring den revolutionära potential som låg i gårdagens bloggpost. Förhåller det sig på det viset, att biskop Anders Nygren hade rätt och den fortsatta analysen av Svenska kyrkans beslut visar att Marcion tagit över så är det faktiskt just "kusligt" denna måndag. Då har en omvälvning i det tysta ägt rum. Men i detta kusliga finns också en anvisning om vad som bör göras, givet att vi är apostoliska. Vi måste då hålla gränsen mot marcioniterna i vår tid, de som innästlat sig i Svenska kyrkan. Vi måste också skilja mellan marcioniterna med alla deras anspråk och på den egentliga Svenska kyrkan.
Ni kanske inte har Adolf von Harnacks bok om Marcion alldeles present. Marcion. Das Evangelium vom fremden Gott. Eine Monographie zur Geschichte der Grundlegung der Katolischen Kirche, J.C. Hinrichs'sche Buchhandlung, Leipzig 1921. Var det inte Prudentius som i Marcion såg Kain själv, vill jag minnas. Och ni märker hur jag lutar mig mot den frommis som skrev en psalm som finns i vår psalmbok (sv ps 623). För oss autentiskt kyrkliga står aldrig Marcion och hans anhang högt i kurs och detsamma måste gälla samtidens marcioniter.
Den revolutionära slutsatsen? Vi lämnar inte restlöst över till marcioniterna. Vi begär understöd mot dem från de romerska katolikerna. De måste ha vett båd att känna igen heretikerna och vett att dra gränsen mot heresierna för annars är de det ogräs som tar sig in överallt. Detta är också ett ord till dem som vill gå sin väg. Gjorde de apostoliskt och därmed katolskt tänkande så? Eller stod de kvar på drabbningsposten? Vad skulle Justinus, Hieronymus, Tertullianus eller Origines säga om detta? För att inte undra vad Kyrkans Herre kommer att säga...
Jag har inte närmare satt mig in i Rhodons arbete/apell mot Marcions heresi, det är en text Eusebius återger och jag har den på grekiska tack vare Harnack. Jag tänkte att jag behöver inte borra så djupt för att inse att i Svenska kyrkan är det den gamle fienden som är framme och vanställer. Formen är den frommast tänkbara. Så har det alltid varit. Marcion värvar gärna människor för Jesus och/eller Gud. Och det mer omskakande är kanske insikten vi så lite tar detta på allvar, att heresien följer Kyrkan så som skuggan följer vandraren. Läste vi dogmhistoria i tanke på att detta bara var – historia? I så fall kan marcioniterna oupptäckta härja fritt.
Vad om vi avslöjar dem? Då gäller det att ta fram katolicitetsmarkörer och svenskkyrklighetsmarkörer och använda dem som grep för att handfast, med den romerske katoliken Stolpes ord, "bära ut dem på ett dasslock". Han sa så och Ingemar Simonsson kände sig påhoppad! Jag har en känsla av att Ingemar faktiskt förstod vad Stolpe just då och där menade.
Det egna firandet av G&T-Monday kan, efter preludier fredag, lördag och söndag, fortsätta först kl 17. Då kommer överstarna Salander och Olofsson, som ska till Stockholm. Tjänstebilen framförs av en löjtnant. Han ska få ett stort glas tonic och lite extra chips. Detta ska bli riktigt roligt. Vi träffas för sällan, mestadels som ni vet sommartid i Vedborm på Öland. Överstarna har utlovat lite inspirerande skvaller som de uppsnappat. Hoppas de inte ålägger mig tystnadsplikt.
Riktigt återhållsam vill jag dock inte vara. Detta är vad Svenska kyrkan på twitter har att meddela mig denna måndag. Är detta enkel synergism eller pelagianism? Eller är det fö en kyrkokristen bara korkat, dvs ytterligare en stupiditet från Antjeborg? Vad vet väl jag?
Ni kanske inte har Adolf von Harnacks bok om Marcion alldeles present. Marcion. Das Evangelium vom fremden Gott. Eine Monographie zur Geschichte der Grundlegung der Katolischen Kirche, J.C. Hinrichs'sche Buchhandlung, Leipzig 1921. Var det inte Prudentius som i Marcion såg Kain själv, vill jag minnas. Och ni märker hur jag lutar mig mot den frommis som skrev en psalm som finns i vår psalmbok (sv ps 623). För oss autentiskt kyrkliga står aldrig Marcion och hans anhang högt i kurs och detsamma måste gälla samtidens marcioniter.
Den revolutionära slutsatsen? Vi lämnar inte restlöst över till marcioniterna. Vi begär understöd mot dem från de romerska katolikerna. De måste ha vett båd att känna igen heretikerna och vett att dra gränsen mot heresierna för annars är de det ogräs som tar sig in överallt. Detta är också ett ord till dem som vill gå sin väg. Gjorde de apostoliskt och därmed katolskt tänkande så? Eller stod de kvar på drabbningsposten? Vad skulle Justinus, Hieronymus, Tertullianus eller Origines säga om detta? För att inte undra vad Kyrkans Herre kommer att säga...
Jag har inte närmare satt mig in i Rhodons arbete/apell mot Marcions heresi, det är en text Eusebius återger och jag har den på grekiska tack vare Harnack. Jag tänkte att jag behöver inte borra så djupt för att inse att i Svenska kyrkan är det den gamle fienden som är framme och vanställer. Formen är den frommast tänkbara. Så har det alltid varit. Marcion värvar gärna människor för Jesus och/eller Gud. Och det mer omskakande är kanske insikten vi så lite tar detta på allvar, att heresien följer Kyrkan så som skuggan följer vandraren. Läste vi dogmhistoria i tanke på att detta bara var – historia? I så fall kan marcioniterna oupptäckta härja fritt.
Vad om vi avslöjar dem? Då gäller det att ta fram katolicitetsmarkörer och svenskkyrklighetsmarkörer och använda dem som grep för att handfast, med den romerske katoliken Stolpes ord, "bära ut dem på ett dasslock". Han sa så och Ingemar Simonsson kände sig påhoppad! Jag har en känsla av att Ingemar faktiskt förstod vad Stolpe just då och där menade.
Det egna firandet av G&T-Monday kan, efter preludier fredag, lördag och söndag, fortsätta först kl 17. Då kommer överstarna Salander och Olofsson, som ska till Stockholm. Tjänstebilen framförs av en löjtnant. Han ska få ett stort glas tonic och lite extra chips. Detta ska bli riktigt roligt. Vi träffas för sällan, mestadels som ni vet sommartid i Vedborm på Öland. Överstarna har utlovat lite inspirerande skvaller som de uppsnappat. Hoppas de inte ålägger mig tystnadsplikt.
Riktigt återhållsam vill jag dock inte vara. Detta är vad Svenska kyrkan på twitter har att meddela mig denna måndag. Är detta enkel synergism eller pelagianism? Eller är det fö en kyrkokristen bara korkat, dvs ytterligare en stupiditet från Antjeborg? Vad vet väl jag?
God morgon! Det kanske inte känns såhär just nu. Men Gud, tillsammans tar vi oss igenom måndagen.
söndag 11 februari 2018
Bauta-heresi
"Bauta-heresi" måste det kallas, tänker jag, som är den odelade Kyrkans gemensamma insikt att det som läres alls icke är kristen tro utan något annat. Visserligen kan i postkristendomen, att skilja från epistelkristendomen, en sådan kategori som sant och falskt upprätthållas, men att somliga inte fattar behöver inte begränsa den egna fattningsförmågan, som de begåvade omedelbart inser. Jag säger bara Marcion, en heretiker av högsta rang.
Marcion levde ca 85-160, exkommunicerades år 144 och betraktades av kyrkofäderna som den allra farligaste av heretiker.
Vi lärde oss i våra teologiska studier att Marcion klippte bort sådant ur Nya testamentet som han inte gillade. Han räknade också med två gudar, den i Gamla testamentet och så den okände, den gud som kom i det nya förbundet: Kärlekens Gud. Kristus har inte uppstått kroppsligen för hans kroppslighet är bara ett sken. Självfallet utmönstrar Marcion hela Gamla testamentet men allt utom tio Paulusbrev samt Lukasevangeliet (fast kap 1 och 21 ryker förstås).
Det påstås att marcionitiska åskådningar bevarades ända till 1100-talet. Det tror jag inte. Marcion framträder i full frihet i Svenska kyrkan också på 19- och 2000-talen.
1. Marcion menade att han förde det äkta evangeliets talan till skillnad från de andra, de gammaltroende. Sak samma nu, evangeliet ska höras, det som handlar om alla människors lika värde och är ett modernt evangelium.
2. Frälsningens fasthet till skillnad från skapelsens och de yttre ordningarna, som växlar och är föränderliga förkunnade Marcion. Sak samma. De yttre ordningarna kan vi ändra som vi vill för det ändrar på inget sätt den stabila frälsningen.
3. Marcion kunde på förhand välja tolkning av bibelord och tog bort det som inte passade med mallen. Så nu. Tolkning gäller (allt är tolkning!) och bibelordens relevans värderas sålunda. Det finns viktiga och oviktiga bibelord, allt i Bibeln är inte Guds ord men Guds ord finns i Bibeln. Den biskop som säger så, framträder som marcionit. Heretiker.
4. Kyrkans yttre ordningar och allt annat i sinnevärlden är i grunden oväsentligheter som hanteras i frihet, menade Marcion. Exakt så i Svenska kyrkan. Exakt.
5. Utifrån ett givet bibelställe, Gal 3:28, höll sig Marcion och håller sig Svenska kyrkan med kv*nnl*g* pr*st*r. Detta är konsekvent givet utgågspunkten.
Quod erat demonstrandum.
Det finns en del i dogmhistorien förfarna som skulle säga att det är intressant att se likheterna men om de är kyrkfromma finna att det ur kyrklig synpunkt är "kusligt" att se de väsentliga dragen hos Marcion komma tillbaka med full kraft och detta utan att Kyrkans biskopar, väktarna på Sions murar, fattar vad de ser eller själva framträder som Marcions trogna följeslagare.
Vad säger ni? Skulle kyrkofäderna med Marcion förklarat Svenska kyrkan heretisk? Detta är inte en fråga att ropa och skrika om. Det är en fråga att reflektera över i all stillhet under den fastetid som på onsdag bryter in med ansenlig kraft. Men skulle inte prästerna, teologiskt utbildade, borra lite extra i det där med gnostikerna i tanke att detta är samtidens uppgörelse. Vad gör de då om de vill stå för det apostlarna läde?
Mitt tentativa svar är att Marcions gnosticism vann år 1958, precis som biskop Anders Nygren sa. Därefter har den gjort sig hemmastadd på alla nivåer och träder fram som MTD-religion. Det betyder att jag håller före att de som sa att frågan om kv*nnl*g* pr*st*r bara är symtom på en annan skada, hade rätt. Om de hade rätt, hur ska de då nu får rätt? Och kom nu inte och säg att jag pratar ämbetsfrågan. Jag aktualiserar den större frågan. Sa vad tycker ni om Marcion? För eller emot? Är han bautaheretiker att ta avstånd från, den allra farligaste, eller en god kristen att hålla ihop med? Måste man bestämma sig? Obetingat! Lärostrider utkämpas för Guds skull. Och heresier följer Kyrkan på hennes färd som skuggan följer vandraren, påpekade den lärde professor Hjalmar Lindroth en gång.
Det går förresten inte bra för den romersk-katolska kyrkan. Förra veckan Edward Blom och nu den med det påffuiiska via Mark Levengood affilerade Jonas Gardell. Ska Mello ses som informationsbärande?
Marcion levde ca 85-160, exkommunicerades år 144 och betraktades av kyrkofäderna som den allra farligaste av heretiker.
Vi lärde oss i våra teologiska studier att Marcion klippte bort sådant ur Nya testamentet som han inte gillade. Han räknade också med två gudar, den i Gamla testamentet och så den okände, den gud som kom i det nya förbundet: Kärlekens Gud. Kristus har inte uppstått kroppsligen för hans kroppslighet är bara ett sken. Självfallet utmönstrar Marcion hela Gamla testamentet men allt utom tio Paulusbrev samt Lukasevangeliet (fast kap 1 och 21 ryker förstås).
Det påstås att marcionitiska åskådningar bevarades ända till 1100-talet. Det tror jag inte. Marcion framträder i full frihet i Svenska kyrkan också på 19- och 2000-talen.
1. Marcion menade att han förde det äkta evangeliets talan till skillnad från de andra, de gammaltroende. Sak samma nu, evangeliet ska höras, det som handlar om alla människors lika värde och är ett modernt evangelium.
2. Frälsningens fasthet till skillnad från skapelsens och de yttre ordningarna, som växlar och är föränderliga förkunnade Marcion. Sak samma. De yttre ordningarna kan vi ändra som vi vill för det ändrar på inget sätt den stabila frälsningen.
3. Marcion kunde på förhand välja tolkning av bibelord och tog bort det som inte passade med mallen. Så nu. Tolkning gäller (allt är tolkning!) och bibelordens relevans värderas sålunda. Det finns viktiga och oviktiga bibelord, allt i Bibeln är inte Guds ord men Guds ord finns i Bibeln. Den biskop som säger så, framträder som marcionit. Heretiker.
4. Kyrkans yttre ordningar och allt annat i sinnevärlden är i grunden oväsentligheter som hanteras i frihet, menade Marcion. Exakt så i Svenska kyrkan. Exakt.
5. Utifrån ett givet bibelställe, Gal 3:28, höll sig Marcion och håller sig Svenska kyrkan med kv*nnl*g* pr*st*r. Detta är konsekvent givet utgågspunkten.
Quod erat demonstrandum.
Det finns en del i dogmhistorien förfarna som skulle säga att det är intressant att se likheterna men om de är kyrkfromma finna att det ur kyrklig synpunkt är "kusligt" att se de väsentliga dragen hos Marcion komma tillbaka med full kraft och detta utan att Kyrkans biskopar, väktarna på Sions murar, fattar vad de ser eller själva framträder som Marcions trogna följeslagare.
Vad säger ni? Skulle kyrkofäderna med Marcion förklarat Svenska kyrkan heretisk? Detta är inte en fråga att ropa och skrika om. Det är en fråga att reflektera över i all stillhet under den fastetid som på onsdag bryter in med ansenlig kraft. Men skulle inte prästerna, teologiskt utbildade, borra lite extra i det där med gnostikerna i tanke att detta är samtidens uppgörelse. Vad gör de då om de vill stå för det apostlarna läde?
Mitt tentativa svar är att Marcions gnosticism vann år 1958, precis som biskop Anders Nygren sa. Därefter har den gjort sig hemmastadd på alla nivåer och träder fram som MTD-religion. Det betyder att jag håller före att de som sa att frågan om kv*nnl*g* pr*st*r bara är symtom på en annan skada, hade rätt. Om de hade rätt, hur ska de då nu får rätt? Och kom nu inte och säg att jag pratar ämbetsfrågan. Jag aktualiserar den större frågan. Sa vad tycker ni om Marcion? För eller emot? Är han bautaheretiker att ta avstånd från, den allra farligaste, eller en god kristen att hålla ihop med? Måste man bestämma sig? Obetingat! Lärostrider utkämpas för Guds skull. Och heresier följer Kyrkan på hennes färd som skuggan följer vandraren, påpekade den lärde professor Hjalmar Lindroth en gång.
Det går förresten inte bra för den romersk-katolska kyrkan. Förra veckan Edward Blom och nu den med det påffuiiska via Mark Levengood affilerade Jonas Gardell. Ska Mello ses som informationsbärande?
lördag 10 februari 2018
Djupsinnig ytattack
Man kunde tänkt sig att en svenskkyrklig ytattack styrt in mot en gammal och krigserfaren torpedunderofficer som Hubertus Brandenburg och därmed på den romersk-katolska kyrkan. Så var det inte. Som väl var! Det var i stället en djupsinnig ytattack på frågan vart den kyrkliga missionen tagit vägen.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/var-har-missionens-kyrkliga-profil-tagit-vagen
Nu fick de uppenbarligen handfallna handläggarna samla sig till ett svar. Det var ett svar som försökte två taktiska drag inför ytanfallet, ligga stilla och sedan försöka förflytta sig.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kommunikationen-har-varit-begransad
Poängen i missionärerna Larssons och Frisks kritik var bland annat frågan vad som uppmärksammats av Bukobastiftets 75-årsfirande i Sverige. Man behöver inte vara doktor i missionsvetenskap och ekumenik för att förstå att detta firande inte uppmärksammats alls. Man behöver inte heller vara det för att fatta, att de som misstänkte att sammanslagningen av SKM och Lutherhjälpen skulle få just som konsekvens detta att missionsmotivet tonades ner. Det sa kritikerna skulle ske. Så skedde.
De arma handläggarna gjorde nog så gott de kunde, men ingen av dem har en utbildning inom ubåtsvapnet och kan riktigt hantera ytattacken. Vad ska de säga om en kyrka, som har en biskop vars mål är att 50% av Kyrkans medlemmar ska fira söndagsgudstjänsten i jämförelse med den egna kyrkan? För att inte tala om vad de skulle sagt om Larssons och Frisk tagit upp samkönade vigslar. Då hade deras ubåt gått till botten med man och allt ty detta är en mina i det kyrkliga. Om minan sprungit, hade det för övrigt inte varit anledning att över huvud taget tala om kön. Inte om någonting från naveln och neråt, som det hette i kustartilleriet med min-division, minslingor och allt. Medvetet församlingsbygge löd det friska, larssonska talet! Medvetet församlingsbygge är mestadels en okänd krigskonst i Svenska kyrkan.
Vad svarar de handfallna handläggarna i Antjeborg? Att kommunikationen varit för begränsad! Detta sagt från ett hus där det vimlar av kommunikatörer, noterar vi. Men svaret är efter IKFN, Instruktion för Krigsmakten under Fred och Neutralitet. Vad ska de annars säga? Att kritikerna får rätt nu? Det går inte. Jag vet att vi får rätt och har brutalt minskat mitt gåvogivande till Svenska kyrkans internationella arbete.
Nu svarar handläggarna i tacksamhet på attacken för att de får tala om hur det är "på ett nyanserat sätt". Det är ett svar helt efter den översåtliga handboken. Håll idioterna på plats. "Låtsas att de ställt en begåvad fråga så lugnar de sig." I de självklarheter som därefter uttrycks, nämns inte namnet Jesus. Det tycker jag är konstigt. Man talar på ett märkligt sätt om den världsvida, gränslösa gemenskap med Kristus i centrum (som) är viktigare än någonsin". Nu tog dom väl i så de sprack? Denna gemenskap är lika viktig i alla tider! Hur tänker de handfallna annars? Var den inte i absolut mening viktig i romarriket och när den kom till de germanska skogarna eller till kelterna?
Till den stora missionskonferensen i Arusha kommer, håll i er, en stor delegation från Svenska kyrkan. Jaha. Vad säger det oss som förväntas ge kollekt? Annars har den världsvida kyrkan flyttat in i Sverige sedan hösten 2015. Detta ska återspeglas i vår gemensamma kommunikation. Jaha. Muslimer? Kan det bli dumt eller kan det bli dumt? Svaret är att det bara kan bli dumt.
Med detta om den stora delegationen som ska resa sagt kommer ännu en nyhet. Det ska byggas upp sidor på webben. Detta leder fram till slutsatsen att vi ska dela tro och liv och samhällsengagemang.
Nu sätter jag mitt hopp till kommendören Frisk. Vad har ytattackflottiljen för möjligheter att gå till förnyat anfall? Vet Larsssons hur de ska fälla minorna? Står de beredda vid en minräls eller är det antiubåtsgranater saken gäller? Gamla ELMA kanske? Ska beteckningen uttydas som "Evangelisk Luthersk Mission Annars..." I detta läge av anfall och motanfall är väl eldtillstånd utfärdat och inte så eländigt som i Hårsfjärden, när amiralen [amir-al-bar, havets herre] Bror Stefenson räddade livet på en hel ubåtsbesättning genom att hålla inne med eldkraften tills ubåten kommit undan?
Det återstår ett problem. De handfallna handläggarna ska inte misstros. De tror faktiskt uppriktigt det de skriver i svaret. Just detta är problemet. Det har det goda med sig, att vi kan spara våra surt försnillade slantar och låta SIDA ge anslag till det som kallas mission, till exempel – som missionsuppdraget tydligt anges – att vara medvandrare när det demokratiska utrymmet begränsas för våra samarbetspartner. Det är tydligen den mission Jesus sände ut apostlarna och varje apostolisk kyrka för att förverkliga. Jag förstår. Pass upp. Frisk kommt!
Om måndagens högtidlighållande kan meddelas, att en prost i Göteborgs stift, som fann måndagen svårlöst på grund av tjänstens krav, startade redan före kl 18 i går. Det går la, som vi säger. Man ska aldrig vara ogin.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/var-har-missionens-kyrkliga-profil-tagit-vagen
Nu fick de uppenbarligen handfallna handläggarna samla sig till ett svar. Det var ett svar som försökte två taktiska drag inför ytanfallet, ligga stilla och sedan försöka förflytta sig.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kommunikationen-har-varit-begransad
Poängen i missionärerna Larssons och Frisks kritik var bland annat frågan vad som uppmärksammats av Bukobastiftets 75-årsfirande i Sverige. Man behöver inte vara doktor i missionsvetenskap och ekumenik för att förstå att detta firande inte uppmärksammats alls. Man behöver inte heller vara det för att fatta, att de som misstänkte att sammanslagningen av SKM och Lutherhjälpen skulle få just som konsekvens detta att missionsmotivet tonades ner. Det sa kritikerna skulle ske. Så skedde.
De arma handläggarna gjorde nog så gott de kunde, men ingen av dem har en utbildning inom ubåtsvapnet och kan riktigt hantera ytattacken. Vad ska de säga om en kyrka, som har en biskop vars mål är att 50% av Kyrkans medlemmar ska fira söndagsgudstjänsten i jämförelse med den egna kyrkan? För att inte tala om vad de skulle sagt om Larssons och Frisk tagit upp samkönade vigslar. Då hade deras ubåt gått till botten med man och allt ty detta är en mina i det kyrkliga. Om minan sprungit, hade det för övrigt inte varit anledning att över huvud taget tala om kön. Inte om någonting från naveln och neråt, som det hette i kustartilleriet med min-division, minslingor och allt. Medvetet församlingsbygge löd det friska, larssonska talet! Medvetet församlingsbygge är mestadels en okänd krigskonst i Svenska kyrkan.
Vad svarar de handfallna handläggarna i Antjeborg? Att kommunikationen varit för begränsad! Detta sagt från ett hus där det vimlar av kommunikatörer, noterar vi. Men svaret är efter IKFN, Instruktion för Krigsmakten under Fred och Neutralitet. Vad ska de annars säga? Att kritikerna får rätt nu? Det går inte. Jag vet att vi får rätt och har brutalt minskat mitt gåvogivande till Svenska kyrkans internationella arbete.
Nu svarar handläggarna i tacksamhet på attacken för att de får tala om hur det är "på ett nyanserat sätt". Det är ett svar helt efter den översåtliga handboken. Håll idioterna på plats. "Låtsas att de ställt en begåvad fråga så lugnar de sig." I de självklarheter som därefter uttrycks, nämns inte namnet Jesus. Det tycker jag är konstigt. Man talar på ett märkligt sätt om den världsvida, gränslösa gemenskap med Kristus i centrum (som) är viktigare än någonsin". Nu tog dom väl i så de sprack? Denna gemenskap är lika viktig i alla tider! Hur tänker de handfallna annars? Var den inte i absolut mening viktig i romarriket och när den kom till de germanska skogarna eller till kelterna?
Till den stora missionskonferensen i Arusha kommer, håll i er, en stor delegation från Svenska kyrkan. Jaha. Vad säger det oss som förväntas ge kollekt? Annars har den världsvida kyrkan flyttat in i Sverige sedan hösten 2015. Detta ska återspeglas i vår gemensamma kommunikation. Jaha. Muslimer? Kan det bli dumt eller kan det bli dumt? Svaret är att det bara kan bli dumt.
Med detta om den stora delegationen som ska resa sagt kommer ännu en nyhet. Det ska byggas upp sidor på webben. Detta leder fram till slutsatsen att vi ska dela tro och liv och samhällsengagemang.
Nu sätter jag mitt hopp till kommendören Frisk. Vad har ytattackflottiljen för möjligheter att gå till förnyat anfall? Vet Larsssons hur de ska fälla minorna? Står de beredda vid en minräls eller är det antiubåtsgranater saken gäller? Gamla ELMA kanske? Ska beteckningen uttydas som "Evangelisk Luthersk Mission Annars..." I detta läge av anfall och motanfall är väl eldtillstånd utfärdat och inte så eländigt som i Hårsfjärden, när amiralen [amir-al-bar, havets herre] Bror Stefenson räddade livet på en hel ubåtsbesättning genom att hålla inne med eldkraften tills ubåten kommit undan?
Det återstår ett problem. De handfallna handläggarna ska inte misstros. De tror faktiskt uppriktigt det de skriver i svaret. Just detta är problemet. Det har det goda med sig, att vi kan spara våra surt försnillade slantar och låta SIDA ge anslag till det som kallas mission, till exempel – som missionsuppdraget tydligt anges – att vara medvandrare när det demokratiska utrymmet begränsas för våra samarbetspartner. Det är tydligen den mission Jesus sände ut apostlarna och varje apostolisk kyrka för att förverkliga. Jag förstår. Pass upp. Frisk kommt!
Om måndagens högtidlighållande kan meddelas, att en prost i Göteborgs stift, som fann måndagen svårlöst på grund av tjänstens krav, startade redan före kl 18 i går. Det går la, som vi säger. Man ska aldrig vara ogin.
fredag 9 februari 2018
En studie i svart
Torsdagsdepressionens opinionschef vet att sänka sina läsare. Han tog sig an Bengt Samuelssons bok, "Fyll dem, stäng dem eller spräng dem" (Verbum 1973) Frågan är väl om han läst den. Bengt mötte han i sin barndom, men antagligen läste han inte boken då. Läste han den nu innan han opinionerade?
Vad ville Bengt?
Han skrev en artikel med frågan vad vi ska med de tomma kyrkorna till. Han drev inte särskilt hårt, att de borde fyllas med människor, men det var nog underförstått. Om det inte kommer 15-20 personer till söndagens gudstjänst, bör kyrkan stängas, löd hans budskap. Och står kyrkorna tomma, så sänder de ett budskap. Bättre då att ett par pålitliga dynamitarder anlitas.
Bengt Samuelsson och Anders Beijbom städslade sedan skribenter och Beijbom intervjuade och boken Fyll dem, stäng dem eller spräng dem sa kyrkoherden och året var alltså 1973. Det är sannerligen inte revolutionärerna eller nytänkarna som träder fram i boken. De tankar som formuleras är rätt torftiga också med tanke på att de skulle vara tankar. Enkla slagord eller enfaldig förstpåelse av det s k läget är vad som nu möter läsaren. De fanatiskt högkyrkliga unga prästerna imponerades lika lite då som de äldre fanatiskt högkyrkliga prästerna gör det nu.
På en punkt borrar Samuelsson med samma frenesi som en sadistisk tandläkare. Det handlar om alla pengar som intressenter plockar till sig när ett kyrkorum ska renoveras eller konserveras. Han menar, att denna pengarullning är vanvettig. Om detta uppfattar jag inte att opinionschefen skrev.
Vad föreslår opinionschefen? I England vet man att en "opinion" kan visa sig vara bara en "onion", När man skalar och skalar och skalar för att hitta kärnan, så finns den inte. Han tycks i alla fall ha läst Olov Hartmans bok från det viktiga året 1958: Öppna kyrkan (Studentrörelsens Bokförlag).
Jag letade efter boken. Det var inte så lätt. 76 sidor men ingen text på bokryggen. Jag lyckades trots detta. Boken består av artiklar skrivna på våren år 1957, då Svenska kyrkan inte hade en endaste kv*nnl*g pr*st och inte ens tycktes vilja ha det. Hartman försöker formulera en kyrkosyn, där det kyrkliga radikalt har med världen att göra. Han gör det med en liten bok i en serie böcker som – kanske typiskt – Studentrörelsens Bokförlag gav ut under temat "Kyrkliga reformfrågor". Hartman pläderar för kyrkliga tankesmedjor. Han, med bas på Sigtunastiftelsen, reste med Ingvar Hector, Hjelmserydsstiftelsen, och Margit Sahln, Katharinastiftelsen för att i europeisk kontext (Bad Boll) tala om kallelserna för de evangeliska akademierna. Som sådana sågs de kyrkliga stiftelserna. Och detta kunde man göra tillsammans för den stora splittringens tid hade inte kommit ännu. Här finns ett sammanhang opinionschefen kunde fördjupat om han inte varit så upptagen av kyrkobyggnader.
Vad menade Hartman? Han ville visa hur världsligt ett sakramentalt kyrkoliv är och i detta sammanhang tala om en slags profetisk kallelse. Det är i detta perspektiv han relativiserar kyrkobyggnaderna. Annars inte som den påminner sig som vet något om Rolf Berghs vandringskyrka, den första just i Sigtuna. Att Hartman här framträder med ett högkyrkligt program ska vi kanske inte närmare utreda. Någon skulle då kunna få för sig att läsa på och upptäcka vad Svenska kyrkan medvetet eller tanklöst valt att avstå från.
Så vad kom vi under Torsdagsdepressionens inflytande fram till? Jag såg skillnaden. Samuelsson ville fylla kyrkorna med mer än 15-20 gudstjänstfirare och Hartman vill tänka sakramentalt världsligt eller världsligt sakramentalt. Opinionschefen vill fylla kyrkorna med verksamhetsutbudet och tror att man den vägen minskar avståndet mellan verksamhetskyrka och den gudstjänstfirande kyrkan. Nå, kolla då livet i småkyrkorna där allt samlats under ett enda valv. Men skillnaden är uppenbar. Fylla kyrkan med verksamhet och kontorslokaler/arbetsrum eller fylla kyrkan med gudstjänstfirare. Börja med att flytta, så var förslaget från opinionschefen, de anställda in i kyrkobyggnaderna. Mitt hus ska vara ett bönens hus men ni har gjort det till ett personalrum!
Opinionschefen hävdade att det ändå gäller att se nyktert på problemet med övertaliga kyrkor. Varför det? På måndag är det G&T-Monday. Försök se onyktert på problemet för en gångs skull. Vikingarna fattade beslut vid två tillfällen. Nyktra respektive onyktra. Var det samma beslut som fattades vid dessa båda tillfällen var det rätt beslut.
Förresten hade Hartman fel. Kyrkomurarna är inte bara ett skydd mot regn. Då skulle svenska folkets kärlek till kyrkorum inte kunna förklaras. De är något mer.
Vad ville Bengt?
Han skrev en artikel med frågan vad vi ska med de tomma kyrkorna till. Han drev inte särskilt hårt, att de borde fyllas med människor, men det var nog underförstått. Om det inte kommer 15-20 personer till söndagens gudstjänst, bör kyrkan stängas, löd hans budskap. Och står kyrkorna tomma, så sänder de ett budskap. Bättre då att ett par pålitliga dynamitarder anlitas.
Bengt Samuelsson och Anders Beijbom städslade sedan skribenter och Beijbom intervjuade och boken Fyll dem, stäng dem eller spräng dem sa kyrkoherden och året var alltså 1973. Det är sannerligen inte revolutionärerna eller nytänkarna som träder fram i boken. De tankar som formuleras är rätt torftiga också med tanke på att de skulle vara tankar. Enkla slagord eller enfaldig förstpåelse av det s k läget är vad som nu möter läsaren. De fanatiskt högkyrkliga unga prästerna imponerades lika lite då som de äldre fanatiskt högkyrkliga prästerna gör det nu.
På en punkt borrar Samuelsson med samma frenesi som en sadistisk tandläkare. Det handlar om alla pengar som intressenter plockar till sig när ett kyrkorum ska renoveras eller konserveras. Han menar, att denna pengarullning är vanvettig. Om detta uppfattar jag inte att opinionschefen skrev.
Vad föreslår opinionschefen? I England vet man att en "opinion" kan visa sig vara bara en "onion", När man skalar och skalar och skalar för att hitta kärnan, så finns den inte. Han tycks i alla fall ha läst Olov Hartmans bok från det viktiga året 1958: Öppna kyrkan (Studentrörelsens Bokförlag).
Jag letade efter boken. Det var inte så lätt. 76 sidor men ingen text på bokryggen. Jag lyckades trots detta. Boken består av artiklar skrivna på våren år 1957, då Svenska kyrkan inte hade en endaste kv*nnl*g pr*st och inte ens tycktes vilja ha det. Hartman försöker formulera en kyrkosyn, där det kyrkliga radikalt har med världen att göra. Han gör det med en liten bok i en serie böcker som – kanske typiskt – Studentrörelsens Bokförlag gav ut under temat "Kyrkliga reformfrågor". Hartman pläderar för kyrkliga tankesmedjor. Han, med bas på Sigtunastiftelsen, reste med Ingvar Hector, Hjelmserydsstiftelsen, och Margit Sahln, Katharinastiftelsen för att i europeisk kontext (Bad Boll) tala om kallelserna för de evangeliska akademierna. Som sådana sågs de kyrkliga stiftelserna. Och detta kunde man göra tillsammans för den stora splittringens tid hade inte kommit ännu. Här finns ett sammanhang opinionschefen kunde fördjupat om han inte varit så upptagen av kyrkobyggnader.
Vad menade Hartman? Han ville visa hur världsligt ett sakramentalt kyrkoliv är och i detta sammanhang tala om en slags profetisk kallelse. Det är i detta perspektiv han relativiserar kyrkobyggnaderna. Annars inte som den påminner sig som vet något om Rolf Berghs vandringskyrka, den första just i Sigtuna. Att Hartman här framträder med ett högkyrkligt program ska vi kanske inte närmare utreda. Någon skulle då kunna få för sig att läsa på och upptäcka vad Svenska kyrkan medvetet eller tanklöst valt att avstå från.
Så vad kom vi under Torsdagsdepressionens inflytande fram till? Jag såg skillnaden. Samuelsson ville fylla kyrkorna med mer än 15-20 gudstjänstfirare och Hartman vill tänka sakramentalt världsligt eller världsligt sakramentalt. Opinionschefen vill fylla kyrkorna med verksamhetsutbudet och tror att man den vägen minskar avståndet mellan verksamhetskyrka och den gudstjänstfirande kyrkan. Nå, kolla då livet i småkyrkorna där allt samlats under ett enda valv. Men skillnaden är uppenbar. Fylla kyrkan med verksamhet och kontorslokaler/arbetsrum eller fylla kyrkan med gudstjänstfirare. Börja med att flytta, så var förslaget från opinionschefen, de anställda in i kyrkobyggnaderna. Mitt hus ska vara ett bönens hus men ni har gjort det till ett personalrum!
Opinionschefen hävdade att det ändå gäller att se nyktert på problemet med övertaliga kyrkor. Varför det? På måndag är det G&T-Monday. Försök se onyktert på problemet för en gångs skull. Vikingarna fattade beslut vid två tillfällen. Nyktra respektive onyktra. Var det samma beslut som fattades vid dessa båda tillfällen var det rätt beslut.
Förresten hade Hartman fel. Kyrkomurarna är inte bara ett skydd mot regn. Då skulle svenska folkets kärlek till kyrkorum inte kunna förklaras. De är något mer.
torsdag 8 februari 2018
Red alert: kyrkoårspåminnelse!
Det slår mig att en kyrkoårspåminnelse tarvas. På måndag infaller Gin&Tonic-Monday och jag har fått två frågor. Vad ska man ha för tilltugg? Nötter och chips tänkte jag. Vill man fortsätta med snittar och champagne för att lägga en stabil grund för en minnesvärd baksmälla, så kör i vind, sa Kalle Blomster. Den andra frågan var om jag ville tjuvstarta söndag kväll men inte så mycket med GT-provning, som tydligen uppfattades inte ha slagit så väl ut. Kanske var det en helnykterist som ställt till det hela. Han var nämligen upptagen hela måndagen. Ja mycket ska man höra innan örona trillar av, men nu sitter de allt bra lösa, som syster Kerstis adjunkt i tyska brukade säga.
Själv inleder jag min G&T-Monday på eftermiddagen.
Som läsning an jag ta fram några nummer av New Directions, den enda teologiska tidning jag känner till som har en sida med gin-provning. Inte riktigt i varje nummer. I en artikel fick författaren beklaga att resultatet av en mycket god ginsort inte kunnat recenseras i tid på grund av betydande konsumtion av denna goda dryck. Här ligger faktiskt Svensk Pastoraltidskrift i lä.
Det senaste är att också tonicen ska bedömas och det kommer nya sorter. New Directions är behjälplig också där.
Hur man får tidningen? Bli medlem i Forward in Faith så kommer den. Annars kan man prenumera. Skicka e-mail och anmäl er och fråga hur ni ska betala på enklaste sätt så kommer förhoppningsvis instruktioner. Hälsa från mig!
Jag undrar hur G&T-Monday numera firas på norra Öland. Förr var det i första hand kyrkvaktmästare och kyrkvärdar som fylkades. Och hur gör ni/man i era församlingar? Vad gör de romerska katolikerna och har Edward Blom några tips? Allt tas emot med tacksamhet. Kyrkoåret ska hållas i ära.
Får man börja redan på söndag kväll? På söndag kväll är det väl måndag någonstans i världen!
Själv inleder jag min G&T-Monday på eftermiddagen.
Som läsning an jag ta fram några nummer av New Directions, den enda teologiska tidning jag känner till som har en sida med gin-provning. Inte riktigt i varje nummer. I en artikel fick författaren beklaga att resultatet av en mycket god ginsort inte kunnat recenseras i tid på grund av betydande konsumtion av denna goda dryck. Här ligger faktiskt Svensk Pastoraltidskrift i lä.
Det senaste är att också tonicen ska bedömas och det kommer nya sorter. New Directions är behjälplig också där.
Hur man får tidningen? Bli medlem i Forward in Faith så kommer den. Annars kan man prenumera. Skicka e-mail och anmäl er och fråga hur ni ska betala på enklaste sätt så kommer förhoppningsvis instruktioner. Hälsa från mig!
Jag undrar hur G&T-Monday numera firas på norra Öland. Förr var det i första hand kyrkvaktmästare och kyrkvärdar som fylkades. Och hur gör ni/man i era församlingar? Vad gör de romerska katolikerna och har Edward Blom några tips? Allt tas emot med tacksamhet. Kyrkoåret ska hållas i ära.
Får man börja redan på söndag kväll? På söndag kväll är det väl måndag någonstans i världen!
Jag har litat på en lögn
Det är problemet att lura sig själv saken gäller. Detta problem har trons människor vetat om i alla tider och om de inte vetat det av sig själva, har profeterna kommit dem till hjälp. Den som tyr sig till stoft och aska lurar sig själv, men det går inte att se på egen hand. Därför, blir beskedet: Han kan inte rädda sitt liv...
Ni märker att jag förfallit till fromhet och läser Jes 44:20. Det är adventstidens allvar. Detta är profetord som också noterar att Gud ger skatter, dolda i mörkret. Jag som firat jul så eftertryckligt fattar, att detta handlar om julnattens under inte minst (Jes 45:3). Fattar och fattar – det var kanske att ta i. Men fattar tag i, kanske?
Med profeten behöver vi tydligare jaga skumrask och lögnkulturer. Det kan betyda att programmatiskt misstro kommunikatörerna för, hur vänliga de än tycks, så ska de tillhandahålla oss sina perspektiv och vi ska få veta precis vad de vill att vi ska få veta. På dessa stimuli, av oss själva betalda dessutom, ska vi agera. Klart att jag förfaller till dysterhet ett valår när partierna blir kommunikationsplattformar uppifrån. Detta kan inte hålla. Demokratiska grundvärden avskaffas och styrelseformen blir distributiv, inte demokratisk. Riktningen går uppifrån och ner. Inte tvärtom som den ska.
Det är på ett sätt glädjande att Svenska kyrkan blir en avbild av allt detta. De kristna ska inte tro att de lever i en fredad zon. Men tragiken är om de kristna inte förstår sitt ansvar att stå allt detta emot och reflektera över vems budskap de ska förväntas göra till sina egna.
Jag försöker följa med vad som händer i landet. Omskakande var min reflektion när jag läst två artiklar och kollat källhänvisningar. Ett land som inte kan försvara sina medborgare utan låter enskilda ogärningsmän i princip gå lösa eller ger banditerna fritt utrymme i en småstad har en stat i förfall. Det handlade om en socialsekreterare, som den misslynte uppsöker för att slå sönder hennes hem.
https://samnytt.se/ensamkommande-fick-inga-pengar-fran-socialen-slog-sonder-socialsekreterarens-hem/
Källan är egentligen inte en publikation många vill avfärda utan tingsrättens och hovrättens domar. De hänvisas till i artikeln.
Det handlade också om ett banditgäng i Ronneby, som skriver sina egna regler och ägnar sig åt något som ter sig som utpressning.
https://www.di.se/ledare/staden-som-lagen-har-overgivit/
I valet mellan socialsekreterarens trygghet och ogärningsmannens fortsatta försörjning av oss och i valet mellan ordning och banditism väljer nationen självklart det förra och ser till att bli hoten kvitt. Är det utländska medborgare tackar vi inte ens för att de kommit utan säger som mest "farväl!". Samma sak med gänget som stjäl lyxbilar här i nejden och skeppar dem till Polen. Nationen har ett ansvar att skydda gränsen mot utförsel av stöldgods, tänker jag.
Nu finns snälla kristna. De slår vakt om dem som det är synd om – och det är inte socialsekreteraren med familj i första hand eller invånarna i en liten stad i Blekinge. Men är den hållningen verkligen kristen eller är den bara kristlig? Jag vet att dr Luther påpekat att det hör till kärlekens villkor att den blir bedragen, men hjälper den insikten? Och vart har vänstern tagit vägen? Skulle inte en rimlig vänster stå orätten emot?
Nå, medborgarrätt betyder rätten till den statliga våldsapparatens beskydd. Så vad om staten inte beskyddar?
Det kyrkliga då? Har vi rätt att ställa distinkta krav på vad som levereras från Antjeborg? Och har vi rätt att få se in i mysterierna? Hur ska det säkerställas att kyrkokansliet är kompetens och kyrkostyrelsen likaså? Thomas Grahls frågor skaver. Anna Karin Hammar påstås ha drivit frågan om husbygget i Jerusalem på förra sammanträdet, det har jag bara hört i andra hand men ändå. 30 miljoner ska satsas för att bygga hus på Olivberget. Det har misslyckats hittills. Pengarna finns på ett konto. Men var idén så klok? Ska den drivas? Varför?
När Thomas Grahl får ett udermåligt svar går mina undringar till hur det var när Anna Lundblad, POSK, år 2010 var "fullständigt nöjd med den kompletta redogörelsen" av hur generalsekreteraren sparkats av Anders Wejryd. Den vägen rekryterades Helén Ottosson Lovén. Det fanns nog inga alternativ. Vi andra fattade att anklagelsen resulterade i att Lars Friedner, den sparkade, fick pengar. 9.4 miljoner sades det. Han hade nämligen handlat egenmäktigt, vad det betyder, och sparkat personalchefen, som väl också fick pengar vill jag minnas. Men om detta har aldrig lämnats en öppen redovisning. Friedner själv menade, att han tagit beslut för att skydda ärkebiskop och styrelse, som inte skulle behöva ta kritik för sådana frågor, som han anställts för att hantera. Nu har under åren som gått fler fått lämna, som ni kanske minns. Börjar inte den här sortens åtgärder ihop med SKUT.-eländet kosta oss väldigt mycket pengar. Och vad menar Larssons ihop med kommendören Frisk med sin kritik att Svenska kyrkan inte längre bedriver mission?
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/var-har-missionens-kyrkliga-profil-tagit-vagen
Men heter det inte "vart"?
Frisk har ett förflutet som chef för ytattack och ubåtsjakt. Kan inte han sänka frågan, kan ingen. Och nu gäller väl inte 200 meters avstånd för att utlösa vapen mot en i djupet dold fiende.
Jag är inte dyster. Om det går den svenska nationen illa är det i sin ordning att det också går nationalkyrkan illa. Det är det möjliga sambandet mellan misstagen jag främst är intresserad av.
Kommendören Frisk är annars i flottan mest känd för sin bibeltrohet.
TiS-371-386-Signaltabeller-Bibeln-G-Frisk.pdf
I går kom posten. Det gläder mig alltid. Och vet ni vad! Från Evangeliska Brödraförsamlingen i Göteborg fick jag Dagens Lösen 2018. Det gladde mig. Pingstvännerna går inte att lita på, tji el-cykel fast dom utlovat en. Men Brödraförsamlingen uppfattade en bjudande plikt. Är det sant att göteborgare är av jovialisk typ och berättar gärna vitsar? Roligt var det med Brödraförsamlingen hur som helst. För alla som anar att de litat på en lögn erbjuder jag alternativet: Lita på Brödraförsamlingen!
I dag kom Torsdagsdepressionen. De 13 som reste till Indien och Burma är tillbaka. Det skriver inte bladet om, men jag vet detta elektroniskt. Någon undrar vad kalaset kostade, andra vad det gick ut på. Ingen har ännu påpekat faktum, att i delegationen ingick en dogmatisk kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, som dessutom predikade och höll på.
Ni märker att jag förfallit till fromhet och läser Jes 44:20. Det är adventstidens allvar. Detta är profetord som också noterar att Gud ger skatter, dolda i mörkret. Jag som firat jul så eftertryckligt fattar, att detta handlar om julnattens under inte minst (Jes 45:3). Fattar och fattar – det var kanske att ta i. Men fattar tag i, kanske?
Med profeten behöver vi tydligare jaga skumrask och lögnkulturer. Det kan betyda att programmatiskt misstro kommunikatörerna för, hur vänliga de än tycks, så ska de tillhandahålla oss sina perspektiv och vi ska få veta precis vad de vill att vi ska få veta. På dessa stimuli, av oss själva betalda dessutom, ska vi agera. Klart att jag förfaller till dysterhet ett valår när partierna blir kommunikationsplattformar uppifrån. Detta kan inte hålla. Demokratiska grundvärden avskaffas och styrelseformen blir distributiv, inte demokratisk. Riktningen går uppifrån och ner. Inte tvärtom som den ska.
Det är på ett sätt glädjande att Svenska kyrkan blir en avbild av allt detta. De kristna ska inte tro att de lever i en fredad zon. Men tragiken är om de kristna inte förstår sitt ansvar att stå allt detta emot och reflektera över vems budskap de ska förväntas göra till sina egna.
Jag försöker följa med vad som händer i landet. Omskakande var min reflektion när jag läst två artiklar och kollat källhänvisningar. Ett land som inte kan försvara sina medborgare utan låter enskilda ogärningsmän i princip gå lösa eller ger banditerna fritt utrymme i en småstad har en stat i förfall. Det handlade om en socialsekreterare, som den misslynte uppsöker för att slå sönder hennes hem.
https://samnytt.se/ensamkommande-fick-inga-pengar-fran-socialen-slog-sonder-socialsekreterarens-hem/
Källan är egentligen inte en publikation många vill avfärda utan tingsrättens och hovrättens domar. De hänvisas till i artikeln.
Det handlade också om ett banditgäng i Ronneby, som skriver sina egna regler och ägnar sig åt något som ter sig som utpressning.
https://www.di.se/ledare/staden-som-lagen-har-overgivit/
I valet mellan socialsekreterarens trygghet och ogärningsmannens fortsatta försörjning av oss och i valet mellan ordning och banditism väljer nationen självklart det förra och ser till att bli hoten kvitt. Är det utländska medborgare tackar vi inte ens för att de kommit utan säger som mest "farväl!". Samma sak med gänget som stjäl lyxbilar här i nejden och skeppar dem till Polen. Nationen har ett ansvar att skydda gränsen mot utförsel av stöldgods, tänker jag.
Nu finns snälla kristna. De slår vakt om dem som det är synd om – och det är inte socialsekreteraren med familj i första hand eller invånarna i en liten stad i Blekinge. Men är den hållningen verkligen kristen eller är den bara kristlig? Jag vet att dr Luther påpekat att det hör till kärlekens villkor att den blir bedragen, men hjälper den insikten? Och vart har vänstern tagit vägen? Skulle inte en rimlig vänster stå orätten emot?
Nå, medborgarrätt betyder rätten till den statliga våldsapparatens beskydd. Så vad om staten inte beskyddar?
Det kyrkliga då? Har vi rätt att ställa distinkta krav på vad som levereras från Antjeborg? Och har vi rätt att få se in i mysterierna? Hur ska det säkerställas att kyrkokansliet är kompetens och kyrkostyrelsen likaså? Thomas Grahls frågor skaver. Anna Karin Hammar påstås ha drivit frågan om husbygget i Jerusalem på förra sammanträdet, det har jag bara hört i andra hand men ändå. 30 miljoner ska satsas för att bygga hus på Olivberget. Det har misslyckats hittills. Pengarna finns på ett konto. Men var idén så klok? Ska den drivas? Varför?
När Thomas Grahl får ett udermåligt svar går mina undringar till hur det var när Anna Lundblad, POSK, år 2010 var "fullständigt nöjd med den kompletta redogörelsen" av hur generalsekreteraren sparkats av Anders Wejryd. Den vägen rekryterades Helén Ottosson Lovén. Det fanns nog inga alternativ. Vi andra fattade att anklagelsen resulterade i att Lars Friedner, den sparkade, fick pengar. 9.4 miljoner sades det. Han hade nämligen handlat egenmäktigt, vad det betyder, och sparkat personalchefen, som väl också fick pengar vill jag minnas. Men om detta har aldrig lämnats en öppen redovisning. Friedner själv menade, att han tagit beslut för att skydda ärkebiskop och styrelse, som inte skulle behöva ta kritik för sådana frågor, som han anställts för att hantera. Nu har under åren som gått fler fått lämna, som ni kanske minns. Börjar inte den här sortens åtgärder ihop med SKUT.-eländet kosta oss väldigt mycket pengar. Och vad menar Larssons ihop med kommendören Frisk med sin kritik att Svenska kyrkan inte längre bedriver mission?
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/var-har-missionens-kyrkliga-profil-tagit-vagen
Men heter det inte "vart"?
Frisk har ett förflutet som chef för ytattack och ubåtsjakt. Kan inte han sänka frågan, kan ingen. Och nu gäller väl inte 200 meters avstånd för att utlösa vapen mot en i djupet dold fiende.
Jag är inte dyster. Om det går den svenska nationen illa är det i sin ordning att det också går nationalkyrkan illa. Det är det möjliga sambandet mellan misstagen jag främst är intresserad av.
Kommendören Frisk är annars i flottan mest känd för sin bibeltrohet.
TiS-371-386-Signaltabeller-Bibeln-G-Frisk.pdf
I går kom posten. Det gläder mig alltid. Och vet ni vad! Från Evangeliska Brödraförsamlingen i Göteborg fick jag Dagens Lösen 2018. Det gladde mig. Pingstvännerna går inte att lita på, tji el-cykel fast dom utlovat en. Men Brödraförsamlingen uppfattade en bjudande plikt. Är det sant att göteborgare är av jovialisk typ och berättar gärna vitsar? Roligt var det med Brödraförsamlingen hur som helst. För alla som anar att de litat på en lögn erbjuder jag alternativet: Lita på Brödraförsamlingen!
I dag kom Torsdagsdepressionen. De 13 som reste till Indien och Burma är tillbaka. Det skriver inte bladet om, men jag vet detta elektroniskt. Någon undrar vad kalaset kostade, andra vad det gick ut på. Ingen har ännu påpekat faktum, att i delegationen ingick en dogmatisk kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, som dessutom predikade och höll på.
onsdag 7 februari 2018
Foxterrier
Vår foxterrier Grynet fick sluta sina dagar men lever i minnet. När vi var ute i skog och mark var det som om en hemlig kraft lockat henne ner under vältor och mot håligheter. Jag höll hårt i kopplet. Jag tror att en foxterrier, tax och en murvel till dels har gemensam genuppsättning. Det är alls ingen oförskämdhet mot hundarna, men faktiskt inte mot murvlarna heller. Instinkten att något intressant finns där i grytets underjordiska gångar och irrgångar är grundläggande dygd för en grävande journalist. Nu skriver jag bara Tomas Grahl.
Han ställde frågor till den högre ledningen. Antje for till Indien m fl utrikes och avlägset belägna länder och platser. Kvar satt generalsekreteraren och 1 vice ordföranden och undvek idogt att svara på frågorna om hur det går till i den högre kyrkliga byråkratin. Grahl gav sig inte utan återkom med en kort repetition av sin frågeställning och begärde svar. Nog kunde man tänka sig att damerna skulle hålla sig i skrivborden och inte svara nu heller. Men unders under! Det kom ett svar.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/vi-arbetar-standigt-med-forbattringar-i-verksamheten
Sällan har jag läst så mycket kvalificerat nonsenssnack! I ordkaskaden fanns ingen egentlig information. Har en kommunikatör skrivit inlägget? Det står illa till i Antjeborg, kan man förstå. I fråga efter fråga tycks detta speglas och då går jag i dag inte in på frågan om missionen, där Larsssons inte bara piper till i samma kyrkliga blad utan talar med stora bokstäver. Mucka inte med ett strävsamt missionärspar, varav Birgitta blev missionsdirektör. "Red alert" heter på missionsfälten, tror jag. Larssons undrar helt enkelt vart missionen tog vägen! Ala som förutsade vad som skulle följa på de nya strategierna läser med välbehag. Eller? Så vilket är grundfelet i det samtidskyrkliga, det som utspelar sig i Antjeborg och annorstädes? Vad säger ärkebiskopen? Aj då, Antje är i – ja, var hon nu är.
Nu släpptes Grahl fram igen.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/en-kullerbytta-i-utforslopan
Av torsdagsdepression blev tisdagseufori. En kullerbytta i utförslöpan som är självförvållad med en flammande protest mot tystnaden och, det är resonemangets förlängning, kyrkostyrelsens oförmåga att hantera den egna byråkratin, den som herrelös löper amok. Thomas Grahl vet hur det går till bakom kulisserna. Han inser att i tidens längd, och den längen kan visa sig rätt kort, måste ansvar utkrävas. Jag kan skratta åt den polemiska skickligheten, men det som avslöjas i allt detta är tragiskt. Ärkebiskopen är i Burma... Det mest svenskkyrkliga i ansvarsposition vi har är alltså Wanja Lundby Wedin och så en generalsekreterare. Jag gillar båda, men det var en turbulens som lyfta Ottosson Lovén till den tjänst hon har, inte utannonsering och nogsam koll. Alltså får hon plåga sig när konflikter och problem hopar sig. Jag gillar henne för mycket för att tycka om att hon har det så. Hon anställdes en gång som ekonomichef. Och utlandskyrkan ska redas ut för 40 miljoner...
Det var de många turerna kring kyrkohandboken som brutalt avslöjade hur illa systemet fungerar. Revisorerna gick igenom processen, som ni minns. Det var rött och gult på alla signaler, inte grönt på någon. Kyrkomusikernas tidning är värd att läsa. Jag har gjort det och temat i nr 2/2018 är "En bok – många vägval". I Gällivare-Malmberget vets det hur det egentligen är: "en teologiskt undermålig pålaga som påbjuds uppifrån" och detta är "som att sminka en oduschad". Kantor Anders Näsholm har äran av den senare repliken. Och roligt att lite missnöje i renaste form får uppmärksamhet. Friskar upp liksom.
I Skellefteå finns däremot en präst som är uppvuxen som romersk katolik och en musiker som haft en fot i EFS. Nå, det finns en lågkyrklighet av det eldfängda slaget, lågorna är många, och detta är en brinnande hållning långt ifrån skenheligheten. Hotet man ser i Skellefteå kallas "rigiditet" och det är självfallet en hållning hos andra. Så kommer i reportaget en skön själs bekännelse: må vara att församlingen kanske inte längtat efter en ny kyrkohandbok "men det handlar om en teologisk hållning som kan vara viktig för oss professionella." Jo, man tackar! De professionella kristna har fått ett ansikte. Bodde jag i Skellefteå skulle jag nog inte trivas särskilt väl i församlingen, inser jag.
Självfallet poängteras i genomgången av kyrkohandboksarbetet i Skellefteå att det ska samtalas. Ingen säger att detta samtalande sker på arbetstid, men man förstår att det sker mest i arbetslaget med frågan vad "vi" vill med vårt gudstjänstliv. Kanske skulle det frågas vad Gud vill med vårt gudstjänstliv? Men det är tydligen bra att arbetslaget avsätter en förmiddag eller så i veckan för samtal om gudstjänsten. Kaffe serveras, kanske smörgås eller Gillets ädla produkter? Vi möter inte bara de professionella kristna, vi möter också ett producentkollektiv. De där uppe och så vi gudstjänstkonsumenter på kyrkgolvet – "besökarna". Nej, jag skulle nog inte trivas särskilt väl i Skellefteå församling och inte heller i andra pratsamma producentförsamlingar av detta slag.
Jag kanske ska påminna om vad Einar Billing sa om en illa skött folkkyrkoförsamling, en där prästen inte gav järnet. Billing sa inte "järnet", men hållningen var den. Nu får vi en kultur för detta att inte slita ihjäl sig. Man ska gärna lägga en förmiddag i arbetslaget för att tala om gudstjänsten. Jag förmodar att kaffepaus ingår. En förmiddag för att göra något inför en gudstjänst på en timme med ett arbetslag. Alla måste väl vara med i det samtalet, dvs alla i arbetslaget: präst(er), kantor, diakon, församlingspedagogerna, vaktmästare, lokalvårdare och husmor. Alla ska med, ingen ska känna sig utanför.
Räknar vi betyder det kanske 8 mantimmar per timme och en förmiddag med prat i 3 timmar blir då 3x8 = 24 mantimmar. Utfallet 24-1? 24 timmars pratande för att producera en timmes gudstjänst utifrån en kyrkohandbok med många vägval?
Församlingen? De i arbetsför ålder är på jobbet men kanske kommer, som det heter i skildringen från Skellefteå "en intresserad del av den gudstjänstfirande församlingen" för att vara lite gudstjänstverkstad. Jag tror jag förstår. Tror ni att ni förstår? Ter sig inte de professionella som det verkliga hindret för kyrklig förnyelse? Nu sjunger vi "Se här bygges Babels torn". Eller möjligtvis sången "Är det konstigt att man längtar bort nångång?" Musikalisk stimulans ska inte föraktas. Nämnde jag att det var Kyrkomusikernas Tidning jag läste?
Han ställde frågor till den högre ledningen. Antje for till Indien m fl utrikes och avlägset belägna länder och platser. Kvar satt generalsekreteraren och 1 vice ordföranden och undvek idogt att svara på frågorna om hur det går till i den högre kyrkliga byråkratin. Grahl gav sig inte utan återkom med en kort repetition av sin frågeställning och begärde svar. Nog kunde man tänka sig att damerna skulle hålla sig i skrivborden och inte svara nu heller. Men unders under! Det kom ett svar.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/vi-arbetar-standigt-med-forbattringar-i-verksamheten
Sällan har jag läst så mycket kvalificerat nonsenssnack! I ordkaskaden fanns ingen egentlig information. Har en kommunikatör skrivit inlägget? Det står illa till i Antjeborg, kan man förstå. I fråga efter fråga tycks detta speglas och då går jag i dag inte in på frågan om missionen, där Larsssons inte bara piper till i samma kyrkliga blad utan talar med stora bokstäver. Mucka inte med ett strävsamt missionärspar, varav Birgitta blev missionsdirektör. "Red alert" heter på missionsfälten, tror jag. Larssons undrar helt enkelt vart missionen tog vägen! Ala som förutsade vad som skulle följa på de nya strategierna läser med välbehag. Eller? Så vilket är grundfelet i det samtidskyrkliga, det som utspelar sig i Antjeborg och annorstädes? Vad säger ärkebiskopen? Aj då, Antje är i – ja, var hon nu är.
Nu släpptes Grahl fram igen.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/en-kullerbytta-i-utforslopan
Av torsdagsdepression blev tisdagseufori. En kullerbytta i utförslöpan som är självförvållad med en flammande protest mot tystnaden och, det är resonemangets förlängning, kyrkostyrelsens oförmåga att hantera den egna byråkratin, den som herrelös löper amok. Thomas Grahl vet hur det går till bakom kulisserna. Han inser att i tidens längd, och den längen kan visa sig rätt kort, måste ansvar utkrävas. Jag kan skratta åt den polemiska skickligheten, men det som avslöjas i allt detta är tragiskt. Ärkebiskopen är i Burma... Det mest svenskkyrkliga i ansvarsposition vi har är alltså Wanja Lundby Wedin och så en generalsekreterare. Jag gillar båda, men det var en turbulens som lyfta Ottosson Lovén till den tjänst hon har, inte utannonsering och nogsam koll. Alltså får hon plåga sig när konflikter och problem hopar sig. Jag gillar henne för mycket för att tycka om att hon har det så. Hon anställdes en gång som ekonomichef. Och utlandskyrkan ska redas ut för 40 miljoner...
Det var de många turerna kring kyrkohandboken som brutalt avslöjade hur illa systemet fungerar. Revisorerna gick igenom processen, som ni minns. Det var rött och gult på alla signaler, inte grönt på någon. Kyrkomusikernas tidning är värd att läsa. Jag har gjort det och temat i nr 2/2018 är "En bok – många vägval". I Gällivare-Malmberget vets det hur det egentligen är: "en teologiskt undermålig pålaga som påbjuds uppifrån" och detta är "som att sminka en oduschad". Kantor Anders Näsholm har äran av den senare repliken. Och roligt att lite missnöje i renaste form får uppmärksamhet. Friskar upp liksom.
I Skellefteå finns däremot en präst som är uppvuxen som romersk katolik och en musiker som haft en fot i EFS. Nå, det finns en lågkyrklighet av det eldfängda slaget, lågorna är många, och detta är en brinnande hållning långt ifrån skenheligheten. Hotet man ser i Skellefteå kallas "rigiditet" och det är självfallet en hållning hos andra. Så kommer i reportaget en skön själs bekännelse: må vara att församlingen kanske inte längtat efter en ny kyrkohandbok "men det handlar om en teologisk hållning som kan vara viktig för oss professionella." Jo, man tackar! De professionella kristna har fått ett ansikte. Bodde jag i Skellefteå skulle jag nog inte trivas särskilt väl i församlingen, inser jag.
Självfallet poängteras i genomgången av kyrkohandboksarbetet i Skellefteå att det ska samtalas. Ingen säger att detta samtalande sker på arbetstid, men man förstår att det sker mest i arbetslaget med frågan vad "vi" vill med vårt gudstjänstliv. Kanske skulle det frågas vad Gud vill med vårt gudstjänstliv? Men det är tydligen bra att arbetslaget avsätter en förmiddag eller så i veckan för samtal om gudstjänsten. Kaffe serveras, kanske smörgås eller Gillets ädla produkter? Vi möter inte bara de professionella kristna, vi möter också ett producentkollektiv. De där uppe och så vi gudstjänstkonsumenter på kyrkgolvet – "besökarna". Nej, jag skulle nog inte trivas särskilt väl i Skellefteå församling och inte heller i andra pratsamma producentförsamlingar av detta slag.
Jag kanske ska påminna om vad Einar Billing sa om en illa skött folkkyrkoförsamling, en där prästen inte gav järnet. Billing sa inte "järnet", men hållningen var den. Nu får vi en kultur för detta att inte slita ihjäl sig. Man ska gärna lägga en förmiddag i arbetslaget för att tala om gudstjänsten. Jag förmodar att kaffepaus ingår. En förmiddag för att göra något inför en gudstjänst på en timme med ett arbetslag. Alla måste väl vara med i det samtalet, dvs alla i arbetslaget: präst(er), kantor, diakon, församlingspedagogerna, vaktmästare, lokalvårdare och husmor. Alla ska med, ingen ska känna sig utanför.
Räknar vi betyder det kanske 8 mantimmar per timme och en förmiddag med prat i 3 timmar blir då 3x8 = 24 mantimmar. Utfallet 24-1? 24 timmars pratande för att producera en timmes gudstjänst utifrån en kyrkohandbok med många vägval?
Församlingen? De i arbetsför ålder är på jobbet men kanske kommer, som det heter i skildringen från Skellefteå "en intresserad del av den gudstjänstfirande församlingen" för att vara lite gudstjänstverkstad. Jag tror jag förstår. Tror ni att ni förstår? Ter sig inte de professionella som det verkliga hindret för kyrklig förnyelse? Nu sjunger vi "Se här bygges Babels torn". Eller möjligtvis sången "Är det konstigt att man längtar bort nångång?" Musikalisk stimulans ska inte föraktas. Nämnde jag att det var Kyrkomusikernas Tidning jag läste?
tisdag 6 februari 2018
Hello, no!
Blev det ett försmädligt skrivfel för någon tid sedan när ordet "hello" tappade ett "o"? Vi tolkar allt till det bästa. Men ordet "no" fick nu med o-et. Bra. Annars hade det blivit n-ordet och det hade inte varit bra.
Jag funderar rätt mycket i en form av terapeutisk behandling efter lördagens melodifestival, där det romersk-katolska inslaget stod fram. Edward Blom, sålunda. Om ni undrar vad den romersk-katolska kyrkan bidrar med i Sverige så tänk Edward Blom i Melodifestivalen. Det är ett lika effektivt preventivmedel mot konversion som ett barnkalas är det när det handlar om fortplantning.
Jag lugnade nerverna med biskop Bertil Gärtner, dvs Biskop Bertil – herde och lärare, minnesskriften som Björn Fyrlund & Markus Hagberg redigerade 2010 (SPT:s småskrifter, har ni tur finns den kvar att köpa). Bp Bertil berättar hur han plockats in i en taxibil för att patriarken av Konstantinopel uppenbarligen ville berätta att ortodoxerna var välinformerade om vad som händer i Svenska kyrkan. Patriarken sa: "Lämna aldrig den kyrka där Gud har satt dig. Även om det blir mycket svårt. Sådan är traditionen här."
På väg hem reser Bertil via Rom och bor hos Birgittasystrarna. Moder Teklas hand anar jag när Bertil får frågan om han vill möta påven JPII. Bertil tog upp frågan med påven om att stanna eller gå. Påvens svar var detsamma som svaret patriarken gav: Du ska stanna på din post där Gud har satt dig. (aa s 83)
Det var länge sedan Bertil frågade och hans undran hörde ihop med drevet 1979-1980, ni vet under den där lyckliga statskyrkotiden när allt frid och fröjd. Biskop Bertil höll fast vid svaret.
Jag har inga invändningar om lekfolket konverterar. Jag inser att om det inte finns en kristen mässa att tillgå i nejden och inte tillgång till bil, kanske... El-cykel är inte längre att tänka på, har jag fattat. Men präster? De har kallats till prästämbetet i denna arma kyrka och vigts i den. Vad ändrar om det kommer en herde vars röst de inte känner? Intet, intet, intet. Ska de verkligen dra då?
De flesta är kloka och drar inte förrän de är avkragade, utköpta eller pensionerade. Men vad hjälper det? Andra är nu svårartat frustrerade och undrar om biskopen verkligen är biskop eller undrar inte ens utan konstaterar icke-faktum, om ni förstår hur de menar. Men ska de relatera sina ämbeten till någon annan än den som vigde dem till präster? Succession mer än situation, alltså. Jag varsnar ett tankefel för den som blir situationsbestämd.Situationen då? Dent hanteras genom att 1) prästen meddelar stiftschefen hur han relaterar sitt ämbete och 2) ber att få ställa sina existentiella frågor om ämbetet till stiftschefen. De svagaste argumenten finns självfallet inte på frågarens sida (det är principiellt omöjligt) men frågaren uppsöker inte stiftschefen för att utlägga frågorna eller föra egna resonemang kring dem utan för att ställa dem. En ärligt ställd fråga är aldrig fel och ska i görligaste mån få ett svar.
Ponera att jag har en timme med stiftschefen för samtal. Jag hade frågat stiftschefen mycket enfaldigt, ty sådan är jag:
1. Vad övertygade dig om att ämbetsreformen 1958, den av riksdagen antagna, är vad Gud vill?'
2. Vad var det kyrkomötet 1957, som sa nej, inte hade förstått?
3. Vad i boken Bibelsyn och bibelbruk tyckte du var bäst?
4. På vilket sätt övertygade resonemanget i den boken om kv*nnl*g* pr*st*r?
5. När läste du den boken?
6. Hur ser du på att Svenska kyrkan faktiskt gått ifrån 1958 års utfästelser?
7. Det finns de som hävdar att Svenska kyrkan med sveket som vapen och lögnen som verktyg genomfört den reform du står i, vad svarar du dem?
8. Vad anser du om Nils Johansson exeges av 1 Kor 14?
9. Vad säger du när Martin Luther och påven JP II båda avvisar reformen, den förste med argumentet att den Helige Ande inte tillåter och den andre att Kristus själv inte gett Kyrkan en fullmakt att förändra?
10. Vilket var egentligen felet med rapporten Kyrka Ämbete Enhet år 1993, menar du?
11. Kan du rekommendera någon särskild bok om ämbetsfrågan som hjälpt dig och hjälper mig till klarhet om vad sant är om ämbetsfrågan?
12. Vad gör vi om vi kommer fram till att kyrkomötet tog fel 1958 men hade rätt 1957 och fattade katastrofalt fel beslut både 1994 och 1997 för det är väl fullt möjligt att kyrkomöten kan ta miste, eller?
Tolv enkla frågor som kan följas upp. Men detta mödosamma är inget skäl att lämna stiftschefer i fred. Den som är på det humöret kunde ställa ännu en fråga.
13. Vad svarar du dem som säger att du inte är vigd till biskop för den fullmakten frånKyrkans Herre saknar Antje Jackelén?
Självfallet är detta bara en rent teoretisk/teologisk frågeställning, men den kanske ska motiveras av att det finns vetenskapligt anlagda kyrkokristna, dvs sanningssökare?
Nå, Svenska kyrkan skiftar skepnad. Men vad angår det den som vet att relatera till sin egen andliga historia? Det är andra som kommer som främlingar. Jag skrev inte "intränglingar".
Vad så med den kyrka som förser oss med sångaren Edward Blom? Vill denna kyrka ta emot några gross svenskkyrkliga präster som lekmän ens? Skulle inte polska och latinamerikanska präster få det lite svettigt då? Vill de svettas? Och vad har den Ranghögste att erbjuda? Kristi kors och nedersta platsen eller något bättre?
Naturligtvis är det finare att vara kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* i romersk-katolsk tappning än i svenskkyrklig, det fattar jag. Men varför jagas likväl bara de i Svenska kyrkan. Mitt försök till svar blir detta: denna konflikt visar precist vilken kyrka som har den egentliga potentialen i Sverige, den alltså vars medvetna blir hårdast åtgångna. Varför skulle det inte vara så?
När jag såg docenten Gunnar Hillerdal, läkarson, i bloggkommentar så resolut avfärdas, tröstade jag mig med att det nästa måndag är Gin&Tonic Monday. Skulle medlemssiffrorna från 1950-talet redovisas? Från år 1950 när det enligt lag var kyrkmedlemskap i Svenska kyrkan som gällde om man inte anmälde att man gick till något annat godkänt samfund, Metodistsamfundet t ex? På så sätt blev Hjalmar Branting metodist, som ni kanske minns. Det där med religionsfrihet, är det inte helt enkelt en dumhet vi lika väl skulle kunna avskaffa?
12 eller 13 frågor levererades prompt och slutsatsen blev ett positivt "hello, no!". Men vad skulle hända om stiftschefen också fick en följdfråga?
14. Det ingår i jobbet att svara på prästers fråga, det fattar jag, men om jag inte övertygats av dina svar och nu väljer att ompröva och i stället hålla fast vid 1957 års kyrkomötes svar på reformförslaget, hur blir det då för mig – avkragas jag?
Går stiftschefen lite bröstgänges fram, och det är väl inte omöjligt, och hävdar kravet på rättänkande, kanske ännu en fråga måste ställas.
15. I en evangelisk kyrka, vilket prästlöfte väger tyngst om de kolliderar, det där med Bibeln och bekännelse eller löftet om ordning?
Jag funderar rätt mycket i en form av terapeutisk behandling efter lördagens melodifestival, där det romersk-katolska inslaget stod fram. Edward Blom, sålunda. Om ni undrar vad den romersk-katolska kyrkan bidrar med i Sverige så tänk Edward Blom i Melodifestivalen. Det är ett lika effektivt preventivmedel mot konversion som ett barnkalas är det när det handlar om fortplantning.
Jag lugnade nerverna med biskop Bertil Gärtner, dvs Biskop Bertil – herde och lärare, minnesskriften som Björn Fyrlund & Markus Hagberg redigerade 2010 (SPT:s småskrifter, har ni tur finns den kvar att köpa). Bp Bertil berättar hur han plockats in i en taxibil för att patriarken av Konstantinopel uppenbarligen ville berätta att ortodoxerna var välinformerade om vad som händer i Svenska kyrkan. Patriarken sa: "Lämna aldrig den kyrka där Gud har satt dig. Även om det blir mycket svårt. Sådan är traditionen här."
På väg hem reser Bertil via Rom och bor hos Birgittasystrarna. Moder Teklas hand anar jag när Bertil får frågan om han vill möta påven JPII. Bertil tog upp frågan med påven om att stanna eller gå. Påvens svar var detsamma som svaret patriarken gav: Du ska stanna på din post där Gud har satt dig. (aa s 83)
Det var länge sedan Bertil frågade och hans undran hörde ihop med drevet 1979-1980, ni vet under den där lyckliga statskyrkotiden när allt frid och fröjd. Biskop Bertil höll fast vid svaret.
Jag har inga invändningar om lekfolket konverterar. Jag inser att om det inte finns en kristen mässa att tillgå i nejden och inte tillgång till bil, kanske... El-cykel är inte längre att tänka på, har jag fattat. Men präster? De har kallats till prästämbetet i denna arma kyrka och vigts i den. Vad ändrar om det kommer en herde vars röst de inte känner? Intet, intet, intet. Ska de verkligen dra då?
De flesta är kloka och drar inte förrän de är avkragade, utköpta eller pensionerade. Men vad hjälper det? Andra är nu svårartat frustrerade och undrar om biskopen verkligen är biskop eller undrar inte ens utan konstaterar icke-faktum, om ni förstår hur de menar. Men ska de relatera sina ämbeten till någon annan än den som vigde dem till präster? Succession mer än situation, alltså. Jag varsnar ett tankefel för den som blir situationsbestämd.Situationen då? Dent hanteras genom att 1) prästen meddelar stiftschefen hur han relaterar sitt ämbete och 2) ber att få ställa sina existentiella frågor om ämbetet till stiftschefen. De svagaste argumenten finns självfallet inte på frågarens sida (det är principiellt omöjligt) men frågaren uppsöker inte stiftschefen för att utlägga frågorna eller föra egna resonemang kring dem utan för att ställa dem. En ärligt ställd fråga är aldrig fel och ska i görligaste mån få ett svar.
Ponera att jag har en timme med stiftschefen för samtal. Jag hade frågat stiftschefen mycket enfaldigt, ty sådan är jag:
1. Vad övertygade dig om att ämbetsreformen 1958, den av riksdagen antagna, är vad Gud vill?'
2. Vad var det kyrkomötet 1957, som sa nej, inte hade förstått?
3. Vad i boken Bibelsyn och bibelbruk tyckte du var bäst?
4. På vilket sätt övertygade resonemanget i den boken om kv*nnl*g* pr*st*r?
5. När läste du den boken?
6. Hur ser du på att Svenska kyrkan faktiskt gått ifrån 1958 års utfästelser?
7. Det finns de som hävdar att Svenska kyrkan med sveket som vapen och lögnen som verktyg genomfört den reform du står i, vad svarar du dem?
8. Vad anser du om Nils Johansson exeges av 1 Kor 14?
9. Vad säger du när Martin Luther och påven JP II båda avvisar reformen, den förste med argumentet att den Helige Ande inte tillåter och den andre att Kristus själv inte gett Kyrkan en fullmakt att förändra?
10. Vilket var egentligen felet med rapporten Kyrka Ämbete Enhet år 1993, menar du?
11. Kan du rekommendera någon särskild bok om ämbetsfrågan som hjälpt dig och hjälper mig till klarhet om vad sant är om ämbetsfrågan?
12. Vad gör vi om vi kommer fram till att kyrkomötet tog fel 1958 men hade rätt 1957 och fattade katastrofalt fel beslut både 1994 och 1997 för det är väl fullt möjligt att kyrkomöten kan ta miste, eller?
Tolv enkla frågor som kan följas upp. Men detta mödosamma är inget skäl att lämna stiftschefer i fred. Den som är på det humöret kunde ställa ännu en fråga.
13. Vad svarar du dem som säger att du inte är vigd till biskop för den fullmakten frånKyrkans Herre saknar Antje Jackelén?
Självfallet är detta bara en rent teoretisk/teologisk frågeställning, men den kanske ska motiveras av att det finns vetenskapligt anlagda kyrkokristna, dvs sanningssökare?
Nå, Svenska kyrkan skiftar skepnad. Men vad angår det den som vet att relatera till sin egen andliga historia? Det är andra som kommer som främlingar. Jag skrev inte "intränglingar".
Vad så med den kyrka som förser oss med sångaren Edward Blom? Vill denna kyrka ta emot några gross svenskkyrkliga präster som lekmän ens? Skulle inte polska och latinamerikanska präster få det lite svettigt då? Vill de svettas? Och vad har den Ranghögste att erbjuda? Kristi kors och nedersta platsen eller något bättre?
Naturligtvis är det finare att vara kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* i romersk-katolsk tappning än i svenskkyrklig, det fattar jag. Men varför jagas likväl bara de i Svenska kyrkan. Mitt försök till svar blir detta: denna konflikt visar precist vilken kyrka som har den egentliga potentialen i Sverige, den alltså vars medvetna blir hårdast åtgångna. Varför skulle det inte vara så?
När jag såg docenten Gunnar Hillerdal, läkarson, i bloggkommentar så resolut avfärdas, tröstade jag mig med att det nästa måndag är Gin&Tonic Monday. Skulle medlemssiffrorna från 1950-talet redovisas? Från år 1950 när det enligt lag var kyrkmedlemskap i Svenska kyrkan som gällde om man inte anmälde att man gick till något annat godkänt samfund, Metodistsamfundet t ex? På så sätt blev Hjalmar Branting metodist, som ni kanske minns. Det där med religionsfrihet, är det inte helt enkelt en dumhet vi lika väl skulle kunna avskaffa?
12 eller 13 frågor levererades prompt och slutsatsen blev ett positivt "hello, no!". Men vad skulle hända om stiftschefen också fick en följdfråga?
14. Det ingår i jobbet att svara på prästers fråga, det fattar jag, men om jag inte övertygats av dina svar och nu väljer att ompröva och i stället hålla fast vid 1957 års kyrkomötes svar på reformförslaget, hur blir det då för mig – avkragas jag?
Går stiftschefen lite bröstgänges fram, och det är väl inte omöjligt, och hävdar kravet på rättänkande, kanske ännu en fråga måste ställas.
15. I en evangelisk kyrka, vilket prästlöfte väger tyngst om de kolliderar, det där med Bibeln och bekännelse eller löftet om ordning?
måndag 5 februari 2018
Perspektiv på kyrkokrisen
"Debatten om svenska kyrkans nuläge och framtid är i regel ganska förvirrad." Det hette så i Svensk Tidskrift år 1962 på sidan 342. "Men det lönar sig knappast att söka förneka, att svenska kyrkan sedan några år befinner sig i permanent kristillstånd."
Då vet vi. Permanent kristillstånd var ordet, sa Bill. Ordet var det, sa Bull. Eller var inte detta ett skeende under den lyckliga samlevnaden under äktenskapsliknande former med staten? Nå, till ovissheten 1962 hörde hur den framtida förbindelsen skulle gestaltas, men därtill hade kyrksamheten minskat starkt, svåra splittringstendenser framträtt inom prästerskapet, prästbristen hotade och antalet kristendomslärare var alldeles för litet.
Vilken dystergök har fått ihop denna nidbild av Verkligheten?
Dystergöken beskriver "den urholkade folkkyrkan" och berättar att kyrkan i praktisk politik "fått erfara, att stödet till den av staten officiellt omhuldade kristendomen sitter trångt." Finansdepartementet hade planerat hårda nedskärningar av antalet prästtjänster när det skulle pastoratsregleras (200 tjänster bort) och läget har varit "ogynnsamt för praktiskt taget alla reformer, som föreslagits från kyrkligt håll."
Folkkyrkotanken skär också mot den bistra verkligheten, skriver dystergöken. För hundra år sedan var kyrksamheten 40%, vid sekelskiftet 17%, år 1927 var den enligt DN 5,7% och flera stift uppvisade omkring år 1930 på en kyrksamhet på mindre än 3%. Dystergöken konstaterar, att man kan vara medlem i svenska kyrkan "utan att ha någon som helst samhörighet med den gudstjänstfirande fösamlingen".
Till beskrivningen av läget år 1962 hörde också att Svensk Pastoraltidskrift hade en högre prenumerantsiffra än Svensk Kyrkotidning och att större delen av de yngre prästerna – "framförallt de som studerat i Uppsala" – sympatiserar med Kyrklig Samling. Dessa präster betraktar Bo Giertz och GA Danell som kyrkans egentliga ledare.
Nu är inte allt dystert ens för dystergöken. Siffror finns som avspeglar förnyelsesträvandena. Konfirmationsundervisningen förnyas och sommarkonfirmation är "ett av de lyckligaste greppen i kyrkans ungdomsfostran på senare år". Kyrkogångsfrekvsen visar en svag men tydligt markerad uppgång. Växjö stift låg på 5.1% år 1960, Skara på samma nivå. Göteborg hade fallit tillbaka till 4.6% men Stockholm låg rekordlågt. 1% Men med nya småkyrkor skulle detta snabbt leda till ökad kyrksamhet, slår dystergöken fast och upphör sålunda att framträda som dystergök och bara som – gök. Han försummar inte att nämna "badortskyrkorna" som framgångsexempel. Att de amerikanska kyrkorna inte är statskyrkor men likväl får in stora bidrag från medlemmarna, noterar han.
Svensk Tidskrift ska inte räknas in bland de revolutionära bladen, de som satsar på omvälvningar. Så vem skrev? Gunnar Hillerdal. När man går till läggen, träder en annorlunda bild fram. Vi ser mer detaljrikt och det som några ser som en guldålder tycks ha varit något annat. Det kunde de kyrkligt förnyade, de som skrev i Svensk Pastoraltidskrift, ge uttryck åt. Men alltså också en så havlig person som Gunnar.
Ska vi då undra hur det är med kyrkogångssiffrorna så här två generationer senare? Badortskyrkorna har kanske expanderat? Jag skojar! Har debatten om Svenska kyrkan blivit mindre förvirrad? Jag skojar igen!
Då vet vi. Permanent kristillstånd var ordet, sa Bill. Ordet var det, sa Bull. Eller var inte detta ett skeende under den lyckliga samlevnaden under äktenskapsliknande former med staten? Nå, till ovissheten 1962 hörde hur den framtida förbindelsen skulle gestaltas, men därtill hade kyrksamheten minskat starkt, svåra splittringstendenser framträtt inom prästerskapet, prästbristen hotade och antalet kristendomslärare var alldeles för litet.
Vilken dystergök har fått ihop denna nidbild av Verkligheten?
Dystergöken beskriver "den urholkade folkkyrkan" och berättar att kyrkan i praktisk politik "fått erfara, att stödet till den av staten officiellt omhuldade kristendomen sitter trångt." Finansdepartementet hade planerat hårda nedskärningar av antalet prästtjänster när det skulle pastoratsregleras (200 tjänster bort) och läget har varit "ogynnsamt för praktiskt taget alla reformer, som föreslagits från kyrkligt håll."
Folkkyrkotanken skär också mot den bistra verkligheten, skriver dystergöken. För hundra år sedan var kyrksamheten 40%, vid sekelskiftet 17%, år 1927 var den enligt DN 5,7% och flera stift uppvisade omkring år 1930 på en kyrksamhet på mindre än 3%. Dystergöken konstaterar, att man kan vara medlem i svenska kyrkan "utan att ha någon som helst samhörighet med den gudstjänstfirande fösamlingen".
Till beskrivningen av läget år 1962 hörde också att Svensk Pastoraltidskrift hade en högre prenumerantsiffra än Svensk Kyrkotidning och att större delen av de yngre prästerna – "framförallt de som studerat i Uppsala" – sympatiserar med Kyrklig Samling. Dessa präster betraktar Bo Giertz och GA Danell som kyrkans egentliga ledare.
Nu är inte allt dystert ens för dystergöken. Siffror finns som avspeglar förnyelsesträvandena. Konfirmationsundervisningen förnyas och sommarkonfirmation är "ett av de lyckligaste greppen i kyrkans ungdomsfostran på senare år". Kyrkogångsfrekvsen visar en svag men tydligt markerad uppgång. Växjö stift låg på 5.1% år 1960, Skara på samma nivå. Göteborg hade fallit tillbaka till 4.6% men Stockholm låg rekordlågt. 1% Men med nya småkyrkor skulle detta snabbt leda till ökad kyrksamhet, slår dystergöken fast och upphör sålunda att framträda som dystergök och bara som – gök. Han försummar inte att nämna "badortskyrkorna" som framgångsexempel. Att de amerikanska kyrkorna inte är statskyrkor men likväl får in stora bidrag från medlemmarna, noterar han.
Svensk Tidskrift ska inte räknas in bland de revolutionära bladen, de som satsar på omvälvningar. Så vem skrev? Gunnar Hillerdal. När man går till läggen, träder en annorlunda bild fram. Vi ser mer detaljrikt och det som några ser som en guldålder tycks ha varit något annat. Det kunde de kyrkligt förnyade, de som skrev i Svensk Pastoraltidskrift, ge uttryck åt. Men alltså också en så havlig person som Gunnar.
Ska vi då undra hur det är med kyrkogångssiffrorna så här två generationer senare? Badortskyrkorna har kanske expanderat? Jag skojar! Har debatten om Svenska kyrkan blivit mindre förvirrad? Jag skojar igen!
söndag 4 februari 2018
Jag är inte den som är den!
Vi sätter vårt hopp till fil dr Birger Edmar. Han var lektor i Växjö, född 1901, och jag bläddrar bland några uppsatser han skrivit. Ni vill kanske inte ha en genomgång av hans kritik av den realistiska bibelutläggningen (alltså en metodfråga) från år 1938, men vad sägs om inlägget Vår framtids kristna tro? Den publicerades år 1943. Framtiden då är samtiden nu, väl? Eller kanske till och med förfluten tid?
Dr Edmar menade med vår framtids kristna tro den kristna tro som har framtiden för sig. Den var inte ett uppbrott från gångna tiders fromhetsliv utan en levande insats i generationernas trosliv. In bakom läran och formuleringar var ansatsen. Barndomshemmet har vi förlorat. Då kan man vårda minnet av hemmet och det gör de officiella talesmännen för vår kyrka. Vidare kommer de inte. Det gör dr Edmar, kan man förstå. Har ni hört argumentet förut?
Avgörande är att kristendomen måste vara en folkets levande religion, annars kan den inte existera och har ingen framtid. Vi har söndagliga gudstjänster, "men icke så att de bringa oss dagsens klara sanning." Människor med "äkta, brinnande behov av religion" uppsöker inte gärna kyrkan. (aa s 25)
Detta sagt ställer dr Edmar distinkta frågor. "Vad betyder Gud?" Svaret blir en en önskan att gudsbegreppet i vår tid måste renas och fördjupas och doktorn vet att berätta, att en människa väl finner Gud bäst i den ensamma nödens stund. (aa s 28) Där gick communio sanctorum om inte annat.
Nästa fråga formuleras "Vad betyder Jesus?" Han är den högste uppenbararen av Gud. "Han har framför allt uppenbarat kärlekens makt och frälsningens nödvändighet." (aa s 29) De mirakulösa händelserna inklusive den lekamliga uppståndelsen är ett förstå som ett utslag av lärjungarnas gripenhet men nutidsmänniskan bekänner sig till en förandligad uppståndelsetro. Det betyder inte att vi behöver utmönstra alla de vackra legenderna i bibeln, inte julevangeliet och inte heller de många underberättelserna. Den frälsande kraften ligger i att Jesus blir ett levande föredöme i handling, en kraftkälla för människorna i deras praktiska liv och ensamma lidande. (aa s 30) Det kristna dogmat har fastslagit tidshistoriska åsikter. "Det är under denna ödesdigra bundenhet som kyrkan och kristendomen nu lider." (aa s 30)
Jag gitter inte fortsätta, men det eviga livet har för Jesus en övervägande etisk innebörd. Kanske bortsett från den inre övertygelsen om "en fortsatt andlighetens värld i den stora skapelseserien". (aa s 36)
Att människan inte behöver den magiska frälsningen kanske jag också borde förtälja er. Det är därför sakramenten, dop och nattvard, inte behövs särskilt mycket. Det är ett frälsningschema som återspeglar den dåtida världsbilden och livsuppfattningen. (aa s 34) "Det etiska livet är tidlöst." (aa s 37)
Om jag utan att förvirra får återge vad teol dr Gustaf Brandt menar i sitt bidrag En ny reformation, samma år, så markerar han för en trosbekännelse "som icke genom sin ordalydelse splittra den gudstjänstfirande församlingens trosgemenskap." Han är emot att församlingen läser tillsammans: "Anmodan till högläsning av Apostolicum är ett förstucket försök att skapa skenet av trosvisshet på ett personligt illegitimt sätt." I stället måste kyrkan snarast tillhandahålla ett samlande bekännelsealternativ, "helst bestående av direkta Jesusord". Också om dr Edmar inte riktigt gör så, har han i vart fall gett ett alternativ som vi medvetet skulle kunna samla oss kring, formuleringar som håller att leva och dö på. (aa s 12)
Håll i hatten, nu kör vi! Kursiven är original. Doktor Edmar är en allvarligt syftande lektor.
Vi tro på Gud, vår kärleksrike Fader, himmelens och jordens Skapare, vår Herre och Frälsare.
Vi tro på Jesus Kristus, Guds sändebud i världen och hans väsens uppenbarare, vår broder och hjälpare, som förkunnade evangeliet om Guds rike och utgav sig själv i sanningens, rättfärdighetens och kärlekens tjänst, oss till föredöme och frälsning.
Vi tro ock på den helige Ande, Hugsvalaren, Guds förvandlande och fullkomnande kraft, verksam i de heligas samfund, Guds rikes tillkommelse och ett evigt liv. (aa s 38)
Jag citerade häfte V i skriftserien som Stockholmskretsen av Sveriges Religiösa Reformförbund gav ut. Jag säger ett. Jag vet på vem jag tror och jag vet rakt av vad jag inte går på. Inget ont om doktor Edmar. Han var säkert en fin man och avgjort en större idealist än vad jag är. Men ni ser att jag inte väjer för att läsa alster av detta slag. Räkna mig detta till godo. Eller inte? Och om denna tro skulle torgföras i Svenska kyrkan, vad skulle då en absolut majoritet av dess medlemmar ha att invända? Är den inte noga betraktad ett folkvinnande koncept också om jag inte gick på det?
Dr Edmar menade med vår framtids kristna tro den kristna tro som har framtiden för sig. Den var inte ett uppbrott från gångna tiders fromhetsliv utan en levande insats i generationernas trosliv. In bakom läran och formuleringar var ansatsen. Barndomshemmet har vi förlorat. Då kan man vårda minnet av hemmet och det gör de officiella talesmännen för vår kyrka. Vidare kommer de inte. Det gör dr Edmar, kan man förstå. Har ni hört argumentet förut?
Avgörande är att kristendomen måste vara en folkets levande religion, annars kan den inte existera och har ingen framtid. Vi har söndagliga gudstjänster, "men icke så att de bringa oss dagsens klara sanning." Människor med "äkta, brinnande behov av religion" uppsöker inte gärna kyrkan. (aa s 25)
Detta sagt ställer dr Edmar distinkta frågor. "Vad betyder Gud?" Svaret blir en en önskan att gudsbegreppet i vår tid måste renas och fördjupas och doktorn vet att berätta, att en människa väl finner Gud bäst i den ensamma nödens stund. (aa s 28) Där gick communio sanctorum om inte annat.
Nästa fråga formuleras "Vad betyder Jesus?" Han är den högste uppenbararen av Gud. "Han har framför allt uppenbarat kärlekens makt och frälsningens nödvändighet." (aa s 29) De mirakulösa händelserna inklusive den lekamliga uppståndelsen är ett förstå som ett utslag av lärjungarnas gripenhet men nutidsmänniskan bekänner sig till en förandligad uppståndelsetro. Det betyder inte att vi behöver utmönstra alla de vackra legenderna i bibeln, inte julevangeliet och inte heller de många underberättelserna. Den frälsande kraften ligger i att Jesus blir ett levande föredöme i handling, en kraftkälla för människorna i deras praktiska liv och ensamma lidande. (aa s 30) Det kristna dogmat har fastslagit tidshistoriska åsikter. "Det är under denna ödesdigra bundenhet som kyrkan och kristendomen nu lider." (aa s 30)
Jag gitter inte fortsätta, men det eviga livet har för Jesus en övervägande etisk innebörd. Kanske bortsett från den inre övertygelsen om "en fortsatt andlighetens värld i den stora skapelseserien". (aa s 36)
Att människan inte behöver den magiska frälsningen kanske jag också borde förtälja er. Det är därför sakramenten, dop och nattvard, inte behövs särskilt mycket. Det är ett frälsningschema som återspeglar den dåtida världsbilden och livsuppfattningen. (aa s 34) "Det etiska livet är tidlöst." (aa s 37)
Om jag utan att förvirra får återge vad teol dr Gustaf Brandt menar i sitt bidrag En ny reformation, samma år, så markerar han för en trosbekännelse "som icke genom sin ordalydelse splittra den gudstjänstfirande församlingens trosgemenskap." Han är emot att församlingen läser tillsammans: "Anmodan till högläsning av Apostolicum är ett förstucket försök att skapa skenet av trosvisshet på ett personligt illegitimt sätt." I stället måste kyrkan snarast tillhandahålla ett samlande bekännelsealternativ, "helst bestående av direkta Jesusord". Också om dr Edmar inte riktigt gör så, har han i vart fall gett ett alternativ som vi medvetet skulle kunna samla oss kring, formuleringar som håller att leva och dö på. (aa s 12)
Håll i hatten, nu kör vi! Kursiven är original. Doktor Edmar är en allvarligt syftande lektor.
Vi tro på Gud, vår kärleksrike Fader, himmelens och jordens Skapare, vår Herre och Frälsare.
Vi tro på Jesus Kristus, Guds sändebud i världen och hans väsens uppenbarare, vår broder och hjälpare, som förkunnade evangeliet om Guds rike och utgav sig själv i sanningens, rättfärdighetens och kärlekens tjänst, oss till föredöme och frälsning.
Vi tro ock på den helige Ande, Hugsvalaren, Guds förvandlande och fullkomnande kraft, verksam i de heligas samfund, Guds rikes tillkommelse och ett evigt liv. (aa s 38)
Jag citerade häfte V i skriftserien som Stockholmskretsen av Sveriges Religiösa Reformförbund gav ut. Jag säger ett. Jag vet på vem jag tror och jag vet rakt av vad jag inte går på. Inget ont om doktor Edmar. Han var säkert en fin man och avgjort en större idealist än vad jag är. Men ni ser att jag inte väjer för att läsa alster av detta slag. Räkna mig detta till godo. Eller inte? Och om denna tro skulle torgföras i Svenska kyrkan, vad skulle då en absolut majoritet av dess medlemmar ha att invända? Är den inte noga betraktad ett folkvinnande koncept också om jag inte gick på det?
lördag 3 februari 2018
Märker ni? En notis om eländet
Allteftersom tycker jag att bitarna faller på plats och en del av de förvirrade/förvirrande samtalen på denna bloggsida blir till korn åt små hönor.
Vigning – och vackra ceremonier men utan innehåll.
Anna ställde frågor och det är i samma härad som professor Gustaf Wingren kom med sina invändningar och sedan jagades närmast skoningslöst av några småländska församlingspräster och den unge docenten Bertil Gärtner. Ämbetet är inget. Kvinnor ska ha det. Det var tidigt 1950-tal. Handpåläggning var då en handviftning. Men om ingen nådegåva ges i vigningen, varför vigs då präster? Som en högtidlig examen? Så har inte Svenska kyrkan sett saken – men varför inte?
Nu är jag obestridligen svenskkyrklig. Jag är inte romersk katolik av det där slaget som tror, att det bara är romerska katoliker som ihop med Leo X fylkas i himmelens salar. Också till romerska katoliker kommer Herren att säga, att han inte känner dem fast de sagt "Herre, Herre!" Efterhand uppfattar jag mig alltmer som exklusivt svenskkyrklig. Det är något annat än att vara exkluderande, förstås. Jag har något med mig i min Kyrka som andra saknar för här är jag döpt, här genomgick jag Svenska kyrkans fostransprogram och här insåg jag att jag kommit till tro. Nådemedelskristendomen räcker för mig.
Jag har aldrig bestämt mig för att bli en praktiserande kristen. Jag hör till skaran av de överfallna. Inte mig emot. Jag tror att jag 7 år gammal hade fattat att det alls inte var självklart för alla att tro på Kristus och jag ville det, eftersom jag höll tron för sann. Jag hade övertygats. Det har fortsatt så tills jag började misstänka mig själv och på nytt granskade vad jag trodde. Det blev boken Jesus. Motspänstig medmänniska. 13 000 ex var väl inte så dåligt? Nu finns den på kyrkligdokumentation tack vare dr Lars Björkman, en förträfflig person.
Alla biskopar är inte så kvalitativt svenskkyrkliga som jag. Inte alla präster heller. De kommer från öst och väst. Jag kommer inifrån. Jag har det som kallas tacit knowledge och vet hur det går till. Jag ser många stråk i mitt liv. När de som är gammalkyrkliga på ambition träder fram, har jag som barn och ung varit med om tyst Fader vår och predikoförhör och en rejäl homiletisk gammalkyrklig tradition. Jag har mött högkyrkligheten som barn och till det herrnhutiska hör Dagens Lösen, som var läsning varje morgon vid frukostbordet. Jag behöver inte dra lovsångens samtliga versar. Jag är ju ute efter en polemisk finess. Här kommer den:
Många som träder upp i det svenskkyrkliga är alls inte svenskkyrkliga. Deras tro refererar inte till Svenska kyrkans bekännelsegrund. De har inte formats av Svenska kyrkans andliga liv, inte sedan barnsben känt rysningarna av högtid vid kyrkoårets växlingar. De relaterar inte heller till tidigare generationer av präster, för de har aldrig mött dem. När det var minnesgudstjänst vid prästmöte i Växjö ordnades parallellaktiviteter för dem som inte ville höra levnadsteckningarna av det uppenbara skälet att allt detta var dem främmande. I denna icke-gemenskap hade de nya trätt in! Dessa de andra kreerar något i Svenska kyrkna som inte är svenskkyrklighet. Vi som är just svenskkyrkliga kanske inte passivt, tyst och försiktigt skulle låta dem framträda som något de inte är. De står kanske för en variant av kristen tro, men rätt uppenbart står många av dem för MTD-religionen. Den har hamnat intra muros. Det är väl lika bra att säga det? Och den sortens folk ska inte få kommendera oss svenskkyrkliga.
Nu uppstår problemet att ställa systemet till svars. Den arme Thomas Grahl gjorde ett tappert försök och skrev en artikel i Kyrkans Tidning. Han nämnde tre adressater. Ingen svarade. "Amöbaliknande" betecknade en lärd doktor i teologisk etik den struktur som inte får ur sig något svar och visar sig oförmögen att föra en dialog. Det var väl bra att Grahl inte åtsporde kyrkostyrelsen. Den träffas inte förrän i mars. Ärkebiskopen är i Indien. I Antjeborg talas det om alla hennes utlandsresor och några jämför med KG Hammar, som plikttroget och oftast var vid sitt skrivbord. För att inte tala om andra ärkebiskopar, varav några har synpunkter på det nutida idoga resande, som innebär att anonym makt tar över och sköter de vardagliga frågorna för Svenska kyrkan. De är ju faktiskt rätt många och rätt avgörande i denna tid. Men Indien väntar! Eller Pakistan. Eller South Dakota. Eller Lutherstadt Wittenberg. Eller Geneve. Eller Chicago. Eller Jordanien. Och snart blir det väl Israel. Hade Torsdagsdepressionen varit alert (eller någon annan tidning) hade man åtagit sig uppdrag granskning. Vad pågår? Vem sköter allt det som måste skötas när ärkebiskopen är bortrest? Och vad är det som inte alls sköts? Dessutom frågan vad hon gör på alla sina resor.
Så här kan jag fri från ansvarsuppdrag i Svenska kyrkan fundera. Med påhaket att jag undrar över det där med svenskkyrklighet. Inte så att jag ifrågasätter fromheten hos många som lyfter lön och förmåner i Svenska kyrkan. Min fundering är närmast religionssociologisk. Klinisk och värderingsfri. Men det hade ni väl redan förstått?
Slutsatsen? En svenskkyrklig frågar inte de där systemmänniskorna vad vi får göra. Vi frånkänner dem i hög grad legitimitet. Gott så. Det betyder, vi låter dem inte ta det som är vårt ifrån oss.
Vigning – och vackra ceremonier men utan innehåll.
Anna ställde frågor och det är i samma härad som professor Gustaf Wingren kom med sina invändningar och sedan jagades närmast skoningslöst av några småländska församlingspräster och den unge docenten Bertil Gärtner. Ämbetet är inget. Kvinnor ska ha det. Det var tidigt 1950-tal. Handpåläggning var då en handviftning. Men om ingen nådegåva ges i vigningen, varför vigs då präster? Som en högtidlig examen? Så har inte Svenska kyrkan sett saken – men varför inte?
Nu är jag obestridligen svenskkyrklig. Jag är inte romersk katolik av det där slaget som tror, att det bara är romerska katoliker som ihop med Leo X fylkas i himmelens salar. Också till romerska katoliker kommer Herren att säga, att han inte känner dem fast de sagt "Herre, Herre!" Efterhand uppfattar jag mig alltmer som exklusivt svenskkyrklig. Det är något annat än att vara exkluderande, förstås. Jag har något med mig i min Kyrka som andra saknar för här är jag döpt, här genomgick jag Svenska kyrkans fostransprogram och här insåg jag att jag kommit till tro. Nådemedelskristendomen räcker för mig.
Jag har aldrig bestämt mig för att bli en praktiserande kristen. Jag hör till skaran av de överfallna. Inte mig emot. Jag tror att jag 7 år gammal hade fattat att det alls inte var självklart för alla att tro på Kristus och jag ville det, eftersom jag höll tron för sann. Jag hade övertygats. Det har fortsatt så tills jag började misstänka mig själv och på nytt granskade vad jag trodde. Det blev boken Jesus. Motspänstig medmänniska. 13 000 ex var väl inte så dåligt? Nu finns den på kyrkligdokumentation tack vare dr Lars Björkman, en förträfflig person.
Alla biskopar är inte så kvalitativt svenskkyrkliga som jag. Inte alla präster heller. De kommer från öst och väst. Jag kommer inifrån. Jag har det som kallas tacit knowledge och vet hur det går till. Jag ser många stråk i mitt liv. När de som är gammalkyrkliga på ambition träder fram, har jag som barn och ung varit med om tyst Fader vår och predikoförhör och en rejäl homiletisk gammalkyrklig tradition. Jag har mött högkyrkligheten som barn och till det herrnhutiska hör Dagens Lösen, som var läsning varje morgon vid frukostbordet. Jag behöver inte dra lovsångens samtliga versar. Jag är ju ute efter en polemisk finess. Här kommer den:
Många som träder upp i det svenskkyrkliga är alls inte svenskkyrkliga. Deras tro refererar inte till Svenska kyrkans bekännelsegrund. De har inte formats av Svenska kyrkans andliga liv, inte sedan barnsben känt rysningarna av högtid vid kyrkoårets växlingar. De relaterar inte heller till tidigare generationer av präster, för de har aldrig mött dem. När det var minnesgudstjänst vid prästmöte i Växjö ordnades parallellaktiviteter för dem som inte ville höra levnadsteckningarna av det uppenbara skälet att allt detta var dem främmande. I denna icke-gemenskap hade de nya trätt in! Dessa de andra kreerar något i Svenska kyrkna som inte är svenskkyrklighet. Vi som är just svenskkyrkliga kanske inte passivt, tyst och försiktigt skulle låta dem framträda som något de inte är. De står kanske för en variant av kristen tro, men rätt uppenbart står många av dem för MTD-religionen. Den har hamnat intra muros. Det är väl lika bra att säga det? Och den sortens folk ska inte få kommendera oss svenskkyrkliga.
Nu uppstår problemet att ställa systemet till svars. Den arme Thomas Grahl gjorde ett tappert försök och skrev en artikel i Kyrkans Tidning. Han nämnde tre adressater. Ingen svarade. "Amöbaliknande" betecknade en lärd doktor i teologisk etik den struktur som inte får ur sig något svar och visar sig oförmögen att föra en dialog. Det var väl bra att Grahl inte åtsporde kyrkostyrelsen. Den träffas inte förrän i mars. Ärkebiskopen är i Indien. I Antjeborg talas det om alla hennes utlandsresor och några jämför med KG Hammar, som plikttroget och oftast var vid sitt skrivbord. För att inte tala om andra ärkebiskopar, varav några har synpunkter på det nutida idoga resande, som innebär att anonym makt tar över och sköter de vardagliga frågorna för Svenska kyrkan. De är ju faktiskt rätt många och rätt avgörande i denna tid. Men Indien väntar! Eller Pakistan. Eller South Dakota. Eller Lutherstadt Wittenberg. Eller Geneve. Eller Chicago. Eller Jordanien. Och snart blir det väl Israel. Hade Torsdagsdepressionen varit alert (eller någon annan tidning) hade man åtagit sig uppdrag granskning. Vad pågår? Vem sköter allt det som måste skötas när ärkebiskopen är bortrest? Och vad är det som inte alls sköts? Dessutom frågan vad hon gör på alla sina resor.
Så här kan jag fri från ansvarsuppdrag i Svenska kyrkan fundera. Med påhaket att jag undrar över det där med svenskkyrklighet. Inte så att jag ifrågasätter fromheten hos många som lyfter lön och förmåner i Svenska kyrkan. Min fundering är närmast religionssociologisk. Klinisk och värderingsfri. Men det hade ni väl redan förstått?
Slutsatsen? En svenskkyrklig frågar inte de där systemmänniskorna vad vi får göra. Vi frånkänner dem i hög grad legitimitet. Gott så. Det betyder, vi låter dem inte ta det som är vårt ifrån oss.
fredag 2 februari 2018
Moribund
Morsan gillade latinet. En provinsialläkare med helklassisk bildning kan förväntas göra det. Sålunda sa hon inte att en patient var döende utan "moribund". Jag snavade över ett citat av biskop Bo Giertz, där han förde fram en tentativ diagnos: Svenska kyrkan är sjuk och kanske är det dödssjuk hon är. Jag gillade citatet kanske mest för att Bo Giertz sa så. Han kunde ju vara direkt hurtig i det andliga och med glada paroller mana de mer klentrogna. Men här fanns det plats för det dystra.
Alla präster är inte sådana. De konstruerar sig en möjligare väg. De kan se en sjuk kyrka men inte tänka sig att Kyrkan är dödssjuk. Skälet är enkelt. Svenska kyrkan kan inte vara dödssjuk av det enkla skälet att det kan jag inte tänka mig. I många system finns det folk av det slaget. Det är som i predikan med två delar: 1. Hotbild. 2. Motbild och med någon gudomlig automatik så vänds hot till sin motsats: hopp. Vi är ju kristna!
Det finns en kristlig iver att aldrig ta allvaret på allvar, menar jag. Mycket allvarligt! Löftet att dödsrikets portar inte ska bli Kyrkan övermäktiga, tror jag. Men lampstället kan flyttas. Vad har folket i Sverige gjort för att bevara tron och leva sin kallelse, den en majoritet nåtts av i dopet. Om de slarvat bort – om vi slarvat bort – allt detta, vilka förpliktelser har då Gud att låta ljuset lysa klart i detta land, när det finns människor i andra länder, som längtar efter det som här nonchaleras?
Hur lång tid kan en kyrka vara döende utan att dö? Uppenbarligen rätt länge och omedvetet. Du har det namnet om dig att du lever, men du är död, är i sig ett överraskande besked, medge det. "Herre, det hade jag faktiskt inte en aning om!" skulle repliken då kunna bli. Eller vad svarar man på sådant? Kanske säger man ingenting? Och vem svarar för en kyrka som får höra detta? Ärkebiskopen, kyrkoherden, kyrkorådets ordförande eller kyrkostyrelsens 1:e vice ordförande?
Ska man svara: "Herre, du kommer ihåg det där med den rykande veken och talet om den lilla resten? Det må vara att mycket ser konstigt ut och tyder på att den som förkunnas i egentlig mening är något annat än kristen tro, fromt och fint förstås men något annat. Vi märkte aldrig hur MTD-religionen tog över och det beror på att vi underskattade själafienden. Hjälp oss!"
Kommer då någon enkel kyrkokristen, komminister eller något annat, att fälla den avgörande repliken: "Herren hjälper den som hjälper sig själv!" och mötas av en storm av protester? Det är inte tillräckligt kristligt att säga så. Men kanske? Finns det någon längtan efter ett annat sakernas tillstånd eller finner sig de kyrkokristna i det som är? "Det är som det är för hur skulle det annars vara?" Det finns människor som är nöjda bara de kan vara lite missnöjda, som prosten sa. Och så sköter de nogsamt om sitt missnöje men gör inget åt det, för då skulle de inte kunna vara nöjda längre. Klagan över kyrkolivets förfall är också en livsstil att vara nöjd med.
Moribund? Hade biskop Bo Giertz fel? Antagligen inte. Det som redovisas som livstecken kan vara dödsryckningar. Patienten säger att fötterna börjar bli kalla. Vi hämtar några varma sockar... När väldigt mycket inte fungerar tror jag att vi ska se tecknen.
Så vad är det tecken för när mässboken läggs ut för begluttande på nätet men allt inte finns med på grund av olösta frågor om upphovsrätt? Svaret i kyrkostyrelsen, när frågan ställdes, var att dessa frågor var avklarade. Det var de alltså inte. Jag hör till dem som finner det illavarslande i en process när sådant sägs som inte är sant. Jag hör på ett sätt till de uppbragta. På ett annat sätt tänker jag i all stillhet. Detta är ett tecken på att allt inte står rätt till och de tecknen har varit alltför många. Blir det så när en kyrkostruktur är moribund? Är det därför det inte blir rätt? Kan inte bli.
Ska jag nu så där kristligt hantera hotbilden med en motbild och därför entusiastiskt förbereda mig att fira äldsta barnbarnet, som idag hunnit bli 18, vilket är en vördnadsvärd ålder? 2/2 2000 var det första datumet med bara jämna siffror i på mer än tusen år. Jag är usel i matematiken, men var inte 8/8 år 888 det jämna datumet dessförinnan? Är det kyrkligt att tänka långsiktigt tillbaka men annars inte tänka långsiktigt?
Alla präster är inte sådana. De konstruerar sig en möjligare väg. De kan se en sjuk kyrka men inte tänka sig att Kyrkan är dödssjuk. Skälet är enkelt. Svenska kyrkan kan inte vara dödssjuk av det enkla skälet att det kan jag inte tänka mig. I många system finns det folk av det slaget. Det är som i predikan med två delar: 1. Hotbild. 2. Motbild och med någon gudomlig automatik så vänds hot till sin motsats: hopp. Vi är ju kristna!
Det finns en kristlig iver att aldrig ta allvaret på allvar, menar jag. Mycket allvarligt! Löftet att dödsrikets portar inte ska bli Kyrkan övermäktiga, tror jag. Men lampstället kan flyttas. Vad har folket i Sverige gjort för att bevara tron och leva sin kallelse, den en majoritet nåtts av i dopet. Om de slarvat bort – om vi slarvat bort – allt detta, vilka förpliktelser har då Gud att låta ljuset lysa klart i detta land, när det finns människor i andra länder, som längtar efter det som här nonchaleras?
Hur lång tid kan en kyrka vara döende utan att dö? Uppenbarligen rätt länge och omedvetet. Du har det namnet om dig att du lever, men du är död, är i sig ett överraskande besked, medge det. "Herre, det hade jag faktiskt inte en aning om!" skulle repliken då kunna bli. Eller vad svarar man på sådant? Kanske säger man ingenting? Och vem svarar för en kyrka som får höra detta? Ärkebiskopen, kyrkoherden, kyrkorådets ordförande eller kyrkostyrelsens 1:e vice ordförande?
Ska man svara: "Herre, du kommer ihåg det där med den rykande veken och talet om den lilla resten? Det må vara att mycket ser konstigt ut och tyder på att den som förkunnas i egentlig mening är något annat än kristen tro, fromt och fint förstås men något annat. Vi märkte aldrig hur MTD-religionen tog över och det beror på att vi underskattade själafienden. Hjälp oss!"
Kommer då någon enkel kyrkokristen, komminister eller något annat, att fälla den avgörande repliken: "Herren hjälper den som hjälper sig själv!" och mötas av en storm av protester? Det är inte tillräckligt kristligt att säga så. Men kanske? Finns det någon längtan efter ett annat sakernas tillstånd eller finner sig de kyrkokristna i det som är? "Det är som det är för hur skulle det annars vara?" Det finns människor som är nöjda bara de kan vara lite missnöjda, som prosten sa. Och så sköter de nogsamt om sitt missnöje men gör inget åt det, för då skulle de inte kunna vara nöjda längre. Klagan över kyrkolivets förfall är också en livsstil att vara nöjd med.
Moribund? Hade biskop Bo Giertz fel? Antagligen inte. Det som redovisas som livstecken kan vara dödsryckningar. Patienten säger att fötterna börjar bli kalla. Vi hämtar några varma sockar... När väldigt mycket inte fungerar tror jag att vi ska se tecknen.
Så vad är det tecken för när mässboken läggs ut för begluttande på nätet men allt inte finns med på grund av olösta frågor om upphovsrätt? Svaret i kyrkostyrelsen, när frågan ställdes, var att dessa frågor var avklarade. Det var de alltså inte. Jag hör till dem som finner det illavarslande i en process när sådant sägs som inte är sant. Jag hör på ett sätt till de uppbragta. På ett annat sätt tänker jag i all stillhet. Detta är ett tecken på att allt inte står rätt till och de tecknen har varit alltför många. Blir det så när en kyrkostruktur är moribund? Är det därför det inte blir rätt? Kan inte bli.
Ska jag nu så där kristligt hantera hotbilden med en motbild och därför entusiastiskt förbereda mig att fira äldsta barnbarnet, som idag hunnit bli 18, vilket är en vördnadsvärd ålder? 2/2 2000 var det första datumet med bara jämna siffror i på mer än tusen år. Jag är usel i matematiken, men var inte 8/8 år 888 det jämna datumet dessförinnan? Är det kyrkligt att tänka långsiktigt tillbaka men annars inte tänka långsiktigt?
torsdag 1 februari 2018
Acne spiritualis
Det latinska begreppet för en finsk präst eller biskop torde vara acne spiritualis. Och medge att vi vet alltför lite om kyrkolivet i Finland. Hur kan det komma sig? Nå, på ärkebiskoparna Wikströms och Werkströms tid var det annorlunda. Då var dåvarande kyrkostyrelsen över till Helsingfors för att samtala och på forskningsbas skedde motsvarande med folket vid akademien i Åbo. Jag har en känsla av att ett grundläggande fel, men på sitt sätt samtidigt en förtjänst, är att vi har personkontakter men dessa förs inte vidare till fler personer. Vi är nöjda med våra vänner i Finland, de vi har, och bjuder inte in fler i gemenskapen. Kul förstås men suck. Och detta gäller det ekumeniska livet i stort. Hur ska personsambanden kunna bli strukturer som ändå inte struktureras och därmed cementeras som byråkrati? Jag vet inte.
När det gäller den offentligt avlagda otrosbekännelsen från ärkebiskop Mäkinen är jag nog lite skakad. Den kommer i en intervju när han ska gå i pension och finnarna får besked: "Tror inte på en personlig Gud". Nähä. Det gör jag. På Jesu Kristi fader och min, för jag är döpt i Jesu namn. Ingen tillflykt är som denna, öppen står min Faders famn. Utan denna tillförsikt ska alltså en ärkebiskop stolpa fram i processionerna och låtsas tro något han inte står för. Tycker jag inte synd om honom? Jo, på djupet. Och någon nämnde primus Richard Holloway, som jag mött och vars memoarer jag läst med ungefär samma vemod. Utanverket och en slags andlig vana bevaras, men innehållet har eroderat. Jag försöker inte göra mig märkvärdig, jag vet att jag inte kan tro. Men jag har lärt mig att Guds gode Ande vill hjälpa mig. Det har jag läst i Luthers förklaring till tredje artikeln i trosbekännelsen. Vad drar jag för slutsats av detta? Att vi borde tala allvar på djupet. Radikalteologin är inte radikal nog, den ger ingen glädje och ingen tilltro.
En flitig kommentator misstänker tydligen att Bloggardag begränsar Svenska kyrkan till en handfull namnkunniga präster samt Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp. Kanske är det en skämtsamhet men i varje skämt ligger ett uns av sanning, tror jag. Men i detta inget!
Dag Sandahl, för att ta ett exempel, skulle kunna beskrivas som en präst som rätt idogt hållit kyrkdörrarna öppna, i 13 år slitit i ett källarkapell (i efterhand undrar jag varför han gjorde det och inte gav sig iväg och gjorde karriär med bättre lön, villkor och pension) och haft en slags apostolisk mission som mönster för prästeriet med krogpredikningar och det som sällan eller aldrig nämns, varit idégivare och den som skrev utkastet till Lilla boken om kristen tro. 3 miljoner ex till svenska folket. Jag kan väl fatta att detta aldrig ska nämnas för då skulle ju kyrkväsendets lögnaktighet demonstreras. Det var inte de högkyrkliga som var de ofolkliga. Han behöver inte applåder för insatserna utan kan tänka som Söderblom att vi bara är ringa tjänare. Det som besvärar mig är lögnerna. På samma sätt som detta att han inte blev rätt citerad av Dagens opinionsredaktion och sedan polemiserad mot på ett löjligt sätt och med en falsk utfästelse, en som inte kostade tidningen någonting. Jag ogillar detta och jag ogillar därför opinionsredaktören hjärtligt. Det är gott och kristet att ogilla somliga inflammationer på kroppen när man är på cykelsemester på Gotland, om man säger så. Låt mig säga det enkelt: Bloggardag är inte en okritisk beundrare av Dag Sandahl men en beundrare!
Detta skulle också kunna sägas om Bloggardag och Thomas Grahl, en idog bäver i murvleriet och nu på trycket i Torsdagsdepressionen. Han ställer ut Antje, Wanja och Helén, som envetet underlåtit svara på hans frågor om kyrkobyråkratin. Hans underliggande tanke tycktes vara att i Kyrkans Hus löper en herrelös byråkrati amok. Alternativen blir två: svara eller tiga. Men var valet av strategi verkligen klokt? Med frågorna ställda till Antje som ärkebiskop, Wanja som främsta förtroendevalda och Helén som generalsekreterare blir ju frågan vem som kan offra vem om vi hamnar i en Eliasson-situation. Där stod regeringen fri. Svenska kyrkan har inte riktigt den möjligheten. Men någon bär väl ansvar och borde träda fram och svara? Givet att frågorna inte var för svåra för att ge ett svar på.
Torsdagsdepressionens rapport om utträden kommenterades av opinionschefen. Slutsatsen blev tydligen att om man upplever sitt kyrkomedlemskap som relevant och avgiften som rimlig, står man kvar som medlem. Gör jag det? Tusentals kronor till Moheda församling, vars tjänster jag föga nyttjar och ett kyrkosystem som alienerar mig dagligdags – är inte detta den bittra sanningen?
De fokuseringar på lokalplanet som opinionschefen menar bör göras, riktar sig inte alls till en sådan som mig. Undervisningen ska riktas mot familjer (dop och dopuppföljning), konfirmander och unga ledare. Lika illa på stiftsnivå. Erbjuda ett strukturerat sät att arbeta med konfirmander och unga leare.PÅ nationell nivå ska kyrkoavgiften ses över. Jaha. Och med färre medlemmar, fortsatt många hus och många anställda? Maxtaxa och kanske ingen avgift alls – är det inte rimligt? Det borde de flesta kunna anse, menar opinionschefen. Kunde det inte också anses rimligt att vi betalar efter förmåga, dvs alldeles rakt av som nu? Men vad med skillnaderna? På norra Öland kostade medlemskapet mer än vad det "normalt" gör. Färre medlemmar och hög andel pensionärer gör sitt så att kyrkoavgiften får sättas i högläge. På somliga ställen i landet är kyrkomedlemskapet kostligare. Opinionschefens lilla skjutövning denna torsdag var kanske träff i tavlan men inte mer än så. Situationen är värre, mycket värre. och den är på många sätt självförvållad. Jag kanske återkommer till det temat någon gång.
När det gäller den offentligt avlagda otrosbekännelsen från ärkebiskop Mäkinen är jag nog lite skakad. Den kommer i en intervju när han ska gå i pension och finnarna får besked: "Tror inte på en personlig Gud". Nähä. Det gör jag. På Jesu Kristi fader och min, för jag är döpt i Jesu namn. Ingen tillflykt är som denna, öppen står min Faders famn. Utan denna tillförsikt ska alltså en ärkebiskop stolpa fram i processionerna och låtsas tro något han inte står för. Tycker jag inte synd om honom? Jo, på djupet. Och någon nämnde primus Richard Holloway, som jag mött och vars memoarer jag läst med ungefär samma vemod. Utanverket och en slags andlig vana bevaras, men innehållet har eroderat. Jag försöker inte göra mig märkvärdig, jag vet att jag inte kan tro. Men jag har lärt mig att Guds gode Ande vill hjälpa mig. Det har jag läst i Luthers förklaring till tredje artikeln i trosbekännelsen. Vad drar jag för slutsats av detta? Att vi borde tala allvar på djupet. Radikalteologin är inte radikal nog, den ger ingen glädje och ingen tilltro.
En flitig kommentator misstänker tydligen att Bloggardag begränsar Svenska kyrkan till en handfull namnkunniga präster samt Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp. Kanske är det en skämtsamhet men i varje skämt ligger ett uns av sanning, tror jag. Men i detta inget!
Dag Sandahl, för att ta ett exempel, skulle kunna beskrivas som en präst som rätt idogt hållit kyrkdörrarna öppna, i 13 år slitit i ett källarkapell (i efterhand undrar jag varför han gjorde det och inte gav sig iväg och gjorde karriär med bättre lön, villkor och pension) och haft en slags apostolisk mission som mönster för prästeriet med krogpredikningar och det som sällan eller aldrig nämns, varit idégivare och den som skrev utkastet till Lilla boken om kristen tro. 3 miljoner ex till svenska folket. Jag kan väl fatta att detta aldrig ska nämnas för då skulle ju kyrkväsendets lögnaktighet demonstreras. Det var inte de högkyrkliga som var de ofolkliga. Han behöver inte applåder för insatserna utan kan tänka som Söderblom att vi bara är ringa tjänare. Det som besvärar mig är lögnerna. På samma sätt som detta att han inte blev rätt citerad av Dagens opinionsredaktion och sedan polemiserad mot på ett löjligt sätt och med en falsk utfästelse, en som inte kostade tidningen någonting. Jag ogillar detta och jag ogillar därför opinionsredaktören hjärtligt. Det är gott och kristet att ogilla somliga inflammationer på kroppen när man är på cykelsemester på Gotland, om man säger så. Låt mig säga det enkelt: Bloggardag är inte en okritisk beundrare av Dag Sandahl men en beundrare!
Detta skulle också kunna sägas om Bloggardag och Thomas Grahl, en idog bäver i murvleriet och nu på trycket i Torsdagsdepressionen. Han ställer ut Antje, Wanja och Helén, som envetet underlåtit svara på hans frågor om kyrkobyråkratin. Hans underliggande tanke tycktes vara att i Kyrkans Hus löper en herrelös byråkrati amok. Alternativen blir två: svara eller tiga. Men var valet av strategi verkligen klokt? Med frågorna ställda till Antje som ärkebiskop, Wanja som främsta förtroendevalda och Helén som generalsekreterare blir ju frågan vem som kan offra vem om vi hamnar i en Eliasson-situation. Där stod regeringen fri. Svenska kyrkan har inte riktigt den möjligheten. Men någon bär väl ansvar och borde träda fram och svara? Givet att frågorna inte var för svåra för att ge ett svar på.
Torsdagsdepressionens rapport om utträden kommenterades av opinionschefen. Slutsatsen blev tydligen att om man upplever sitt kyrkomedlemskap som relevant och avgiften som rimlig, står man kvar som medlem. Gör jag det? Tusentals kronor till Moheda församling, vars tjänster jag föga nyttjar och ett kyrkosystem som alienerar mig dagligdags – är inte detta den bittra sanningen?
De fokuseringar på lokalplanet som opinionschefen menar bör göras, riktar sig inte alls till en sådan som mig. Undervisningen ska riktas mot familjer (dop och dopuppföljning), konfirmander och unga ledare. Lika illa på stiftsnivå. Erbjuda ett strukturerat sät att arbeta med konfirmander och unga leare.PÅ nationell nivå ska kyrkoavgiften ses över. Jaha. Och med färre medlemmar, fortsatt många hus och många anställda? Maxtaxa och kanske ingen avgift alls – är det inte rimligt? Det borde de flesta kunna anse, menar opinionschefen. Kunde det inte också anses rimligt att vi betalar efter förmåga, dvs alldeles rakt av som nu? Men vad med skillnaderna? På norra Öland kostade medlemskapet mer än vad det "normalt" gör. Färre medlemmar och hög andel pensionärer gör sitt så att kyrkoavgiften får sättas i högläge. På somliga ställen i landet är kyrkomedlemskapet kostligare. Opinionschefens lilla skjutövning denna torsdag var kanske träff i tavlan men inte mer än så. Situationen är värre, mycket värre. och den är på många sätt självförvållad. Jag kanske återkommer till det temat någon gång.
onsdag 31 januari 2018
Ärkebiskopen avgår – tror inte på Gud. Biskopen avgår – nära och kära samlas
Ärkebiskopen avgår. Det har ni kanske haft på känn, för det brukar ärkebiskopar göra. Men inte riktigt så uppseendeväckande som nu. Ärkebiskopen förklarar sig inte tro på Gud. Denna öppenhjärtiga deklaration når er nog först här, så glöm inte var ni läste den först.
Ärkebiskopen ska räknas in bland de liberala teologerna och som en ärkebiskopen "utan stora gester". Det beror på vem man jämför med, men låt gå. Ärkebiskopen förklarar sig ha lärt sig "det religiösa språket precis som man lär sig vilket nytt språk som helst. Det kändes platt och tomt."
Vilken effekt får denna bekännelse hos så kallat "vanligt folk", hos vanligt kyrkfolk och hos vanliga präster? Stor oreda under himmelen, kanske. Var det inte mer med det högsta hönset så vad var det då?
Jag hör till dem som inte räknat ärkebiskopens teologi som liberal utan som radikal. Det är ingen glädje med den och inte heller någon tröst. Den går uppenbarligen att tjäna sitt levebröd på, och det inte i lägsta löneläge, men den går knappast att leva på och än mindre att dö på. Detta ses tydligen som uppseendeväckande – och det är ett arv från väckelsen, tror jag – att ärkebiskopen offentligt deklarerar sig icke ha en personlig tro. Platt och tomt spåk! Vi talar dock om heliga hemligheter och om Guds Ord! Eller inte. Och det officiella beskedet är glasklart och det som folk får ta till sig: Ärkebiskopen kom aldrig till tro!
Jag har aldrig betraktat ärkebiskopen som en muntergök. Själva anblicken har inte förlöst någon glädje, inte på skapelseplanet och inte annars heller. Ärkebiskopen inkarnerar svårmodet. Någon gång tänkte jag att uppsynen berodde på att flyget snart skulle gå och det var bråttom. Nu tolkar jag tillståndet mer som en basal brist på helgelse. Och tror inte ärkebiskopen, varifrån ska då helgelsen och glädjen komma?
Nu vet ni. Glöm inte var ni läste nyheten först. En referens? Självklart.
https://www.aamulehti.fi/hyvaelama/kari-makinen-on-arkkipiispa-joka-ei-koskaan-tu
Biskopen avgår och lägger ner staven den 28 februari. Det utgick ett påbud med inbjudan. Och det kanske gladde några. Vilka bjöds? Inbjudan gick till kyrkoherdar och kyrkoråd i Göteborgs stift. Inte ens diakonerna fick komma, tydligen, och ändå har den avträdande haft diakonin som välavlönat lönearbete.
Kyrkoherdar och kyrkoråd. Det ska minglas men under så enkla former att någon anmälan i förväg inte behövs. Hur kunde det bli så här? Hur känns det för det gemena prästerskapet, komministrarna? Svårt antagligen. De ser nu hur proletariseringen slår till än en gång. Det proleta prästerskapet får vända tillbaka till Marx och Engels. Den sista kategorin som blir lönearbetare är prästerna, nu med reglerad arbetstid men utan mingelinbjudan. Minglandet är till för kyrkoherdar och kyrkoråd. Diakoner och gemena präster ska veta sin plats. Utanför minglet.
Här ser vi en ny och annorlunda kyrkostruktur. Ni fattar vilka biskopen egentligen relaterar till. Han har de facto avträtt som pastor pastrorum. Bra att veta. Varje komminister av kvinna född kan veta att biskopen egentligen relaterar till det gemena prästerskapet tjänstevägen. Via kyrkoherden och kyrkorådet. Dessa får ställföreträdande kommunicera under gestalt av cider och chips samt jordnötter eller vad det kan vara, och så får alla känna en fläkt av den fina världen när översåtarna kommer tillbaka. Somliga kommer nog tillbaka till sina församlingar och de anställda rätt tidigt och kan berätta – givet att Kyrkoherdar och kyrkoråd inte går på pub eller krog för att få något i krävande efter det krävande minglet. Ni förstår allihop. Ingen tycker väl illa vara om pastoratet betalar för en sådan måltid? De stackarna kan inte bara leva på några friterade och saltade potatisbitar, en liten näve jordnötter samt cider.
Dagen efter minglandet slår pensionen till. Återstår att vara med på en högtid i Uppsala domkyrka när Antje viger Susanne Rappmann. Då går den gamle kvinnoprästmotståndaren Per Eckerdal, Corells och Gärtners adept, leende i processionen. Men varför ler han, kan man undra. Man och man? Bloggardag i varje fall.
I den vigningen vigs "på apostoliskt vis" en biskop och alla vet, att vad det än är, så är det i verkligheten inte alls på apostoliskt vis. Apostlarna vigde inga kvinnor till biskopar. Hade ärkebiskopen rätt? Insåg han vad det religiösa språket i många sammanhang egentligen är – platt och tomt? Samt i somliga högtidliga fall alldeles osant.
Bloggardag har tappat minst en läsare efter att ha refererat Troeltschs distinktion mellan kyrka och sekt. Informationsbärande! Någon är så fast i sin föreställningsvärld att orden har enahanda betydelse. Då vill jag dock försvara den kristna tron, som erbjuder möjligheter till mer av intellektuell sofistikation. Det gör till och med Bloggardag.
Ärkebiskopen ska räknas in bland de liberala teologerna och som en ärkebiskopen "utan stora gester". Det beror på vem man jämför med, men låt gå. Ärkebiskopen förklarar sig ha lärt sig "det religiösa språket precis som man lär sig vilket nytt språk som helst. Det kändes platt och tomt."
Vilken effekt får denna bekännelse hos så kallat "vanligt folk", hos vanligt kyrkfolk och hos vanliga präster? Stor oreda under himmelen, kanske. Var det inte mer med det högsta hönset så vad var det då?
Jag hör till dem som inte räknat ärkebiskopens teologi som liberal utan som radikal. Det är ingen glädje med den och inte heller någon tröst. Den går uppenbarligen att tjäna sitt levebröd på, och det inte i lägsta löneläge, men den går knappast att leva på och än mindre att dö på. Detta ses tydligen som uppseendeväckande – och det är ett arv från väckelsen, tror jag – att ärkebiskopen offentligt deklarerar sig icke ha en personlig tro. Platt och tomt spåk! Vi talar dock om heliga hemligheter och om Guds Ord! Eller inte. Och det officiella beskedet är glasklart och det som folk får ta till sig: Ärkebiskopen kom aldrig till tro!
Jag har aldrig betraktat ärkebiskopen som en muntergök. Själva anblicken har inte förlöst någon glädje, inte på skapelseplanet och inte annars heller. Ärkebiskopen inkarnerar svårmodet. Någon gång tänkte jag att uppsynen berodde på att flyget snart skulle gå och det var bråttom. Nu tolkar jag tillståndet mer som en basal brist på helgelse. Och tror inte ärkebiskopen, varifrån ska då helgelsen och glädjen komma?
Nu vet ni. Glöm inte var ni läste nyheten först. En referens? Självklart.
https://www.aamulehti.fi/hyvaelama/kari-makinen-on-arkkipiispa-joka-ei-koskaan-tu
Biskopen avgår och lägger ner staven den 28 februari. Det utgick ett påbud med inbjudan. Och det kanske gladde några. Vilka bjöds? Inbjudan gick till kyrkoherdar och kyrkoråd i Göteborgs stift. Inte ens diakonerna fick komma, tydligen, och ändå har den avträdande haft diakonin som välavlönat lönearbete.
Kyrkoherdar och kyrkoråd. Det ska minglas men under så enkla former att någon anmälan i förväg inte behövs. Hur kunde det bli så här? Hur känns det för det gemena prästerskapet, komministrarna? Svårt antagligen. De ser nu hur proletariseringen slår till än en gång. Det proleta prästerskapet får vända tillbaka till Marx och Engels. Den sista kategorin som blir lönearbetare är prästerna, nu med reglerad arbetstid men utan mingelinbjudan. Minglandet är till för kyrkoherdar och kyrkoråd. Diakoner och gemena präster ska veta sin plats. Utanför minglet.
Här ser vi en ny och annorlunda kyrkostruktur. Ni fattar vilka biskopen egentligen relaterar till. Han har de facto avträtt som pastor pastrorum. Bra att veta. Varje komminister av kvinna född kan veta att biskopen egentligen relaterar till det gemena prästerskapet tjänstevägen. Via kyrkoherden och kyrkorådet. Dessa får ställföreträdande kommunicera under gestalt av cider och chips samt jordnötter eller vad det kan vara, och så får alla känna en fläkt av den fina världen när översåtarna kommer tillbaka. Somliga kommer nog tillbaka till sina församlingar och de anställda rätt tidigt och kan berätta – givet att Kyrkoherdar och kyrkoråd inte går på pub eller krog för att få något i krävande efter det krävande minglet. Ni förstår allihop. Ingen tycker väl illa vara om pastoratet betalar för en sådan måltid? De stackarna kan inte bara leva på några friterade och saltade potatisbitar, en liten näve jordnötter samt cider.
Dagen efter minglandet slår pensionen till. Återstår att vara med på en högtid i Uppsala domkyrka när Antje viger Susanne Rappmann. Då går den gamle kvinnoprästmotståndaren Per Eckerdal, Corells och Gärtners adept, leende i processionen. Men varför ler han, kan man undra. Man och man? Bloggardag i varje fall.
I den vigningen vigs "på apostoliskt vis" en biskop och alla vet, att vad det än är, så är det i verkligheten inte alls på apostoliskt vis. Apostlarna vigde inga kvinnor till biskopar. Hade ärkebiskopen rätt? Insåg han vad det religiösa språket i många sammanhang egentligen är – platt och tomt? Samt i somliga högtidliga fall alldeles osant.
Bloggardag har tappat minst en läsare efter att ha refererat Troeltschs distinktion mellan kyrka och sekt. Informationsbärande! Någon är så fast i sin föreställningsvärld att orden har enahanda betydelse. Då vill jag dock försvara den kristna tron, som erbjuder möjligheter till mer av intellektuell sofistikation. Det gör till och med Bloggardag.
tisdag 30 januari 2018
Det helt otänkbara
Det verkar som om krafter skulle vilja vrida utvecklingen tillbaka. 60 år efter beslutet om kv*nnl*g* pr*st*r och när kränkningar och diskriminering i okänd omfattning tycks fortsätta vill, sägs det, en manlig präst starta en grupp på fejjan för präster. Den vänder sig till präster som utan tvekan är för ett jämställt och könsneutralt prästämbete. Om detta initiativ har jag ingen mening, men jag hajade till inför det helt otänkbara jag bevittnar.
Helt otänkbart var det nämligen för 60 år sedan att det efter 60 år skulle finnas sådana som på mer eller mindre sublima sätt skulle vilja vrida utvecklingen tillbaka. En så grandios reform som riksdagsbeslutet för 60 år sedan var i sig oomkullrunkeligt. Det fanns några som var emot, det visste man då och hade smärtsamt fått klart för sig hösten 1957. Men dessa urtidsandar, födda på 1800-talet eller 1900-talets första decennium, skulle vara borta senast 1973, kunde man enkelt förstå. Så blev det alltså inte. Och därför befinner vi oss i en situation som var helt, komplett, totalt otänkbar.
Detta då otänkbara tänks nu av en som är för riksdagsbeslutet 1958. Jag kan vara lite tydligare. Kyrkomötesbeslutet innefattade ett tillägg, som kallades "samvetsklausul". När den föll (om den gjorde det...) återstår endast riksdagsbeslutet (om nu inte också det föll...). I vart fall tänker Svenska kyrkans majoritet som riksdagens två kamrar år 1958. Och då tänks samtidigt det otänkbara, att det finns behov att stå de där "krafterna" emot genom en särskild sida på Facebook. Efter 60 år.
Inte utan intresse är också när präster nu beskriver kontroversfrågan exakt så som den sekulariserade allmänheten tänkte saken år 1957/58. Prästämbetet ska vara tillgängligt oavsett kön. Ibland ser man svalg befästa mellan olika prästers tankevärldar.
För dem som inte övertygats om 1958 års riksdagsbesluts förträfflighet (dvs att det uttrycker Herrens vilja) är informationer om det som faktiskt sker men som i 1958 års perspektiv ter sig otänkbart idel uppmuntran. Det blev inte den folkväckelse beslutet om kv*nnl*g* pr*st*r skulle leda till och det var inte så att oppositionen försvann. Den blev tydligen, ordvalet är inte mitt, mer eller mindre sublim. "Krafter" heter det närmast strindbergskt verkar vilja vrida utvecklingen tillbaka. Min slutsats är enkel. Det är något fel med beslutet år 1958. Vi ser det tydligare efter 60 år. Jag kan uttrycka mig mer försiktigt, tentativt: Om det vore fel på 1958 års beslut, skulle problem visa sig också efter 60 år, nämligen problemen att det inte blev som det sades skola bli. Vad gör vi då? Felsöker?
Jag återvände till 1950-talet. Det verkar som om detta inte faller alla på läppen. Det finns sådana som tror att folkkyrkan blomstrade då och partipolitiken gillades. Nå, det kommer en bok i maj där en del material som säger annat lyfts fram. Partipolitisering förekom, men till kyrkomötet var det indirekta val och på stiftsnivå fanns bara det lagligt reglerade domkapitlet. Allt annat var frivillig verksamhet. På lokal nivå valdes kyrkofullmäktige, som valde kyrkoråd. Kyrkofullmäktige i städerna var tydligt partipolitiserade, kyrkoråden mer intresserade av det kyrkliga. På landet fanns kyrkstämmor i stället för fullmäktige.
Befängt med kyrkofullmäktige där också ateister valts in? Helt. Och många, inte bara biskopar, försökte få till en annan ordning. Var det verkligen en folkkyrka, när den inte kunde följa folket som flyttade till städerna för där fick inte kyrkor byggas? Det tyckte inte prästerna och ärkebiskopen skrev boken Vården om kyrkan som i tydliga meningar är statskritisk. Vad ville t ex Stockholms-Tidningen ha för slags kyrka? En politiskt styrd och anpassad folkhemskyrka. Påminnelsen behövs när det som kallas folkkyrka i den socialdemokratiska visionen ska passa in i det nya folkhem partiet vill bygga. Hade ärkebiskop Brilioth fått följa kyrkovalet 2017 hade han sagt ett bestämt "alltså..." och sedan lagt ut texten så att somliga kommentatorer, men inte Bloggardag, bleknat.
Roligt är det annars när "sekt" blivit ett negativt ord. Jag kan gärna tänka mig ett glas sekt till frukosten, på tyskt vis, men oftast får detta stanna vid en tanke. Annars är sekt något annat än kyrka, och då följer jag bara Troeltsch klassiska indelning. Kolla var det finns kyrkklockor, som i det offentliga rummet kallar på alla, och vilka mindre gudliga trähus som främst är till för medlemmar och kallar på dem men inte har kyrkklockor för deras system är ett annat. Sekt sålunda
Roligt är det också när det otänkbara blivit otänkbart på andra hållet. Att pastor hade ansvar för kyrkorummet var självklart från första kristna tid i Sverige. Kyrkorummet var helgat åt Herren med en uppgift som prästen garanterade i förhållande till Kyrkan, inte församlingen. Kyrkorummet var till för församlingen som Kyrkan på plats. Nu uppfattas tydligen kyrkorummet som församlingens eftersom, ja varför? Och då finns i byns eller stadens mitt ett stort hus som kan vara användbart. Exakt detta var det som skulle förhindras när pastor hade kyrkorummet om hand och betroddes med kyrknyckeln, då han installerades som pastor loci.
Lite kul är det att tänka över det otänkbara, det som är vår verklighet men tidigare kyrkokristnas mardröm.
Helt otänkbart var det nämligen för 60 år sedan att det efter 60 år skulle finnas sådana som på mer eller mindre sublima sätt skulle vilja vrida utvecklingen tillbaka. En så grandios reform som riksdagsbeslutet för 60 år sedan var i sig oomkullrunkeligt. Det fanns några som var emot, det visste man då och hade smärtsamt fått klart för sig hösten 1957. Men dessa urtidsandar, födda på 1800-talet eller 1900-talets första decennium, skulle vara borta senast 1973, kunde man enkelt förstå. Så blev det alltså inte. Och därför befinner vi oss i en situation som var helt, komplett, totalt otänkbar.
Detta då otänkbara tänks nu av en som är för riksdagsbeslutet 1958. Jag kan vara lite tydligare. Kyrkomötesbeslutet innefattade ett tillägg, som kallades "samvetsklausul". När den föll (om den gjorde det...) återstår endast riksdagsbeslutet (om nu inte också det föll...). I vart fall tänker Svenska kyrkans majoritet som riksdagens två kamrar år 1958. Och då tänks samtidigt det otänkbara, att det finns behov att stå de där "krafterna" emot genom en särskild sida på Facebook. Efter 60 år.
Inte utan intresse är också när präster nu beskriver kontroversfrågan exakt så som den sekulariserade allmänheten tänkte saken år 1957/58. Prästämbetet ska vara tillgängligt oavsett kön. Ibland ser man svalg befästa mellan olika prästers tankevärldar.
För dem som inte övertygats om 1958 års riksdagsbesluts förträfflighet (dvs att det uttrycker Herrens vilja) är informationer om det som faktiskt sker men som i 1958 års perspektiv ter sig otänkbart idel uppmuntran. Det blev inte den folkväckelse beslutet om kv*nnl*g* pr*st*r skulle leda till och det var inte så att oppositionen försvann. Den blev tydligen, ordvalet är inte mitt, mer eller mindre sublim. "Krafter" heter det närmast strindbergskt verkar vilja vrida utvecklingen tillbaka. Min slutsats är enkel. Det är något fel med beslutet år 1958. Vi ser det tydligare efter 60 år. Jag kan uttrycka mig mer försiktigt, tentativt: Om det vore fel på 1958 års beslut, skulle problem visa sig också efter 60 år, nämligen problemen att det inte blev som det sades skola bli. Vad gör vi då? Felsöker?
Jag återvände till 1950-talet. Det verkar som om detta inte faller alla på läppen. Det finns sådana som tror att folkkyrkan blomstrade då och partipolitiken gillades. Nå, det kommer en bok i maj där en del material som säger annat lyfts fram. Partipolitisering förekom, men till kyrkomötet var det indirekta val och på stiftsnivå fanns bara det lagligt reglerade domkapitlet. Allt annat var frivillig verksamhet. På lokal nivå valdes kyrkofullmäktige, som valde kyrkoråd. Kyrkofullmäktige i städerna var tydligt partipolitiserade, kyrkoråden mer intresserade av det kyrkliga. På landet fanns kyrkstämmor i stället för fullmäktige.
Befängt med kyrkofullmäktige där också ateister valts in? Helt. Och många, inte bara biskopar, försökte få till en annan ordning. Var det verkligen en folkkyrka, när den inte kunde följa folket som flyttade till städerna för där fick inte kyrkor byggas? Det tyckte inte prästerna och ärkebiskopen skrev boken Vården om kyrkan som i tydliga meningar är statskritisk. Vad ville t ex Stockholms-Tidningen ha för slags kyrka? En politiskt styrd och anpassad folkhemskyrka. Påminnelsen behövs när det som kallas folkkyrka i den socialdemokratiska visionen ska passa in i det nya folkhem partiet vill bygga. Hade ärkebiskop Brilioth fått följa kyrkovalet 2017 hade han sagt ett bestämt "alltså..." och sedan lagt ut texten så att somliga kommentatorer, men inte Bloggardag, bleknat.
Roligt är det annars när "sekt" blivit ett negativt ord. Jag kan gärna tänka mig ett glas sekt till frukosten, på tyskt vis, men oftast får detta stanna vid en tanke. Annars är sekt något annat än kyrka, och då följer jag bara Troeltsch klassiska indelning. Kolla var det finns kyrkklockor, som i det offentliga rummet kallar på alla, och vilka mindre gudliga trähus som främst är till för medlemmar och kallar på dem men inte har kyrkklockor för deras system är ett annat. Sekt sålunda
Roligt är det också när det otänkbara blivit otänkbart på andra hållet. Att pastor hade ansvar för kyrkorummet var självklart från första kristna tid i Sverige. Kyrkorummet var helgat åt Herren med en uppgift som prästen garanterade i förhållande till Kyrkan, inte församlingen. Kyrkorummet var till för församlingen som Kyrkan på plats. Nu uppfattas tydligen kyrkorummet som församlingens eftersom, ja varför? Och då finns i byns eller stadens mitt ett stort hus som kan vara användbart. Exakt detta var det som skulle förhindras när pastor hade kyrkorummet om hand och betroddes med kyrknyckeln, då han installerades som pastor loci.
Lite kul är det att tänka över det otänkbara, det som är vår verklighet men tidigare kyrkokristnas mardröm.
måndag 29 januari 2018
Talman Thappers kyrks
Fridolf Thapperi, s, var talman, säkert en rejäl karl. Hn tänkte "folk" i begreppet "folkkyrka" och motionerade om att rätten att upplåta kyrkorummet skulle gå från kyrkoherden (pastor) till kyrkorådet. Om prästen nämligen vid något tillfälle nekade släppa in t ex de frikyrkliga, sådana som Migrationsverket helt korrekt benämner "sekter", skulle de frikyrkliga kunna bli arga. Det vore inte bra. Bättre då at kyrkorådet kunde fatta ett klokt beslut. Det blev inte så när det var 1960-tal men ett par decennier senare effektuerades beslutet. Folkkyrkan blev liksom modernare.
Talman Thapper funderade också över dubbelkommandot med kommunalfullmäktige och kyrkofullmäktige. Det enklaste vore väl att kommunalfullmäktige valde kyrkoråd och kunde styra över skattesatserna rakt över. Det låg något i tanken. Jag tror det är tänkt så i Norge. Och dåförtiden var nästan alla med i den svenska statskyrkan. I Sverige valdes en annan väg med en slags skilsmässa mellan kyrka och stat och denna den formella relationen avlöstes helt diskret av en informell, en där partierna tar makten och mest makt tar det parti som är störst och vill den nya moderna folkkyrkan, explicit en del av det nya folkhem partiet vill skapa.
Det finns en annan skillnad från talman Thappers tid till det som förverkligas som ett utslag av talmannens tanketradition. Då var partierna byggda på folk, medlemmar. Nu är de apparater. Detta började erodera på 1950-talet, när folkrörelserna började tappa mark. Berndt Gustafson, som var min lärare och vän, ställde frågan hur framtiden skulle gestaltas med politiska partier utan folk. Han kunde fråga så. Hans pappa var riksdagsman Gustafson i Bogla, s. Han var en riksdagsman med folk med sig och bakom sig inte bara på valdagen. Nu tycks det viktigare att riksdagsmännen har partiapparaten på sin sida, annars går det dem illa. "Knapptryckarkompaniet", som det så träffande har uttryckts av en klok och docerande kvinna: Anne-Marie Pålsson från Lund.
Vilken uppgift ter sig angelägen? Bortsett från det där att avslöja spelet i Svenska kyrkan, menar jag. Det viktiga måste vara att komma åt tankevärlden bakom parollerna. Vad betyder egentligen "öppen, demokratisk, modern folkkyrka"? Vilken blir effekten av ett sådant kyrkopolitiskt program? Och ska satsen om "alla människors lika värde" med i resonemanget. Det tror jag. Det blir inte så mycket mer intellektuellt begripligt för det men själva känslan kompletteras. Och det är nog på känslans plan allt rör sig. Det ger effekt för det. Kanske just därför.
Öppenhet var i Kyrkans sammanhang en kyrkdörr och klockklang. På Gotland kan vi på långt håll se en stor markerad dörr . Först när vi kommer nära ser vi att genom den dörren kan man bara gå en och en. Stort är trons mysterium. Här gäller att tränga sig fram!
Öppenhet numera är nog tanken på en kyrka öppen för tankar i tiden och för dialog på det område Kyrkan uppfattas ha gemensamt med andra, dvs religionsdialog. Det är egentligen lika alltihop, kristendom, judendom och islam.
Demokratisk betyder att folket styr (genom ombud). Demokratin är så viktig att den måste få kosta. Nu kan en Kyrka inte vara riktigt demokratisk för det finns sådant vi inte kan rösta om. Om folket med ett penndrag stryker bort gamla bekännelser och finner dem ovidkommande, har folket därmed i iver att få en samtida kyrka röstat bort – Kyrkan. Så kan det gå. Jag är inte den förste att påpeka förhållandet.
Modern betyder nog ett den Kyrka som är av evighet fångas in i tiden. "Fångas" var ordet. Det är som modern Svenska kyrkan hör hemma i det nya folkhemmet. Hade saken inte upprört folk, hade jag kunnat hänvisa till en beundrad vän, Jørgen Glenthøij. Han sa om det nazistiska religionsprojektet att det var precis det som moderna välfärdsstater ville genomföra, bortsett från det där med judeutrotning. Jørgen visste vad han talade om. Han hade läst på.
Folkkyrka är förstås folkets kyrka. Med sjunkande medlemstal måste satsningen ske på apparaten och dess överlevnad. Dopet blir viktigt och här spelar olika intressen samman: Den privata familjehögtiden och medlemsrekryteringen. I mitten står en välvillig präst.... Hur denna folkkyrka passar in i det nya folkhemmet kan somliga inte ens föreställa. De sitter fast i en gammal tanke om Kristi Kyrka. Här är något annat, en integrerad kyrka. I världen och av världen.
Annars tycker jag livet är fantastiskt.
"Varmkyrklig" kan en biskopskandidat definiera sig som. Febrig? En annan är tydligen "skapelsekristen" och vad det betyder går inte heller att intellektuellt utröna. Men bra blir det. Kankse en röstmagnet i Visbyvalet?
Från det kyrkliga gudstjänstutbudet infångade jag beskrivningen av en vardagsmässa i en Blekinge-kyrka . Det är ett begrepp att lägga på minne: "enkel, livsnära mässa". I motsats till andra, kanske "högkyrkliga" mässor, sådana det lär vara ont om just i Blekinge? Nej, jag skämtar grovt. Det är i bon mots som det rådande eländet avslöjas. Enkel, livsnära mässa!! Varmkyrklig och skapelsekristen!!
Talman Thapper funderade också över dubbelkommandot med kommunalfullmäktige och kyrkofullmäktige. Det enklaste vore väl att kommunalfullmäktige valde kyrkoråd och kunde styra över skattesatserna rakt över. Det låg något i tanken. Jag tror det är tänkt så i Norge. Och dåförtiden var nästan alla med i den svenska statskyrkan. I Sverige valdes en annan väg med en slags skilsmässa mellan kyrka och stat och denna den formella relationen avlöstes helt diskret av en informell, en där partierna tar makten och mest makt tar det parti som är störst och vill den nya moderna folkkyrkan, explicit en del av det nya folkhem partiet vill skapa.
Det finns en annan skillnad från talman Thappers tid till det som förverkligas som ett utslag av talmannens tanketradition. Då var partierna byggda på folk, medlemmar. Nu är de apparater. Detta började erodera på 1950-talet, när folkrörelserna började tappa mark. Berndt Gustafson, som var min lärare och vän, ställde frågan hur framtiden skulle gestaltas med politiska partier utan folk. Han kunde fråga så. Hans pappa var riksdagsman Gustafson i Bogla, s. Han var en riksdagsman med folk med sig och bakom sig inte bara på valdagen. Nu tycks det viktigare att riksdagsmännen har partiapparaten på sin sida, annars går det dem illa. "Knapptryckarkompaniet", som det så träffande har uttryckts av en klok och docerande kvinna: Anne-Marie Pålsson från Lund.
Vilken uppgift ter sig angelägen? Bortsett från det där att avslöja spelet i Svenska kyrkan, menar jag. Det viktiga måste vara att komma åt tankevärlden bakom parollerna. Vad betyder egentligen "öppen, demokratisk, modern folkkyrka"? Vilken blir effekten av ett sådant kyrkopolitiskt program? Och ska satsen om "alla människors lika värde" med i resonemanget. Det tror jag. Det blir inte så mycket mer intellektuellt begripligt för det men själva känslan kompletteras. Och det är nog på känslans plan allt rör sig. Det ger effekt för det. Kanske just därför.
Öppenhet var i Kyrkans sammanhang en kyrkdörr och klockklang. På Gotland kan vi på långt håll se en stor markerad dörr . Först när vi kommer nära ser vi att genom den dörren kan man bara gå en och en. Stort är trons mysterium. Här gäller att tränga sig fram!
Öppenhet numera är nog tanken på en kyrka öppen för tankar i tiden och för dialog på det område Kyrkan uppfattas ha gemensamt med andra, dvs religionsdialog. Det är egentligen lika alltihop, kristendom, judendom och islam.
Demokratisk betyder att folket styr (genom ombud). Demokratin är så viktig att den måste få kosta. Nu kan en Kyrka inte vara riktigt demokratisk för det finns sådant vi inte kan rösta om. Om folket med ett penndrag stryker bort gamla bekännelser och finner dem ovidkommande, har folket därmed i iver att få en samtida kyrka röstat bort – Kyrkan. Så kan det gå. Jag är inte den förste att påpeka förhållandet.
Modern betyder nog ett den Kyrka som är av evighet fångas in i tiden. "Fångas" var ordet. Det är som modern Svenska kyrkan hör hemma i det nya folkhemmet. Hade saken inte upprört folk, hade jag kunnat hänvisa till en beundrad vän, Jørgen Glenthøij. Han sa om det nazistiska religionsprojektet att det var precis det som moderna välfärdsstater ville genomföra, bortsett från det där med judeutrotning. Jørgen visste vad han talade om. Han hade läst på.
Folkkyrka är förstås folkets kyrka. Med sjunkande medlemstal måste satsningen ske på apparaten och dess överlevnad. Dopet blir viktigt och här spelar olika intressen samman: Den privata familjehögtiden och medlemsrekryteringen. I mitten står en välvillig präst.... Hur denna folkkyrka passar in i det nya folkhemmet kan somliga inte ens föreställa. De sitter fast i en gammal tanke om Kristi Kyrka. Här är något annat, en integrerad kyrka. I världen och av världen.
Annars tycker jag livet är fantastiskt.
"Varmkyrklig" kan en biskopskandidat definiera sig som. Febrig? En annan är tydligen "skapelsekristen" och vad det betyder går inte heller att intellektuellt utröna. Men bra blir det. Kankse en röstmagnet i Visbyvalet?
Från det kyrkliga gudstjänstutbudet infångade jag beskrivningen av en vardagsmässa i en Blekinge-kyrka . Det är ett begrepp att lägga på minne: "enkel, livsnära mässa". I motsats till andra, kanske "högkyrkliga" mässor, sådana det lär vara ont om just i Blekinge? Nej, jag skämtar grovt. Det är i bon mots som det rådande eländet avslöjas. Enkel, livsnära mässa!! Varmkyrklig och skapelsekristen!!
söndag 28 januari 2018
Rådsrepubliken Svenska kyrkan
Med den beslutsstruktur Svenska kyrkan numera har, är det inte det monarkiska eller det episkopala som är grundläggande utan den rådstruktur som bygger på kyrkoval till fullmäktige och där makt hanteras just av råd. En rådsrepublik sålunda med parlamentarisk grundstruktur mer än demokratisk. Alla röster visar sig ju i praktiken inte vara lika mycket värda. En man och en röst – men bortkastad om den tillföll de mindre havliga.
Ni minns de nio argumenten för att rösta. Bloggardag var tjänstvillig och återgav dem i går. Inget enda handlade egentligen om kristen tro eller om Herren Kristus. Det var Vällingby S:t Tomas som försåg oss med materialet. Då tänkte jag kolla vad de olika nomineringsgrupperna hade att komma med.
Ska man först ställa frågan vilka nomineringsgrupper som säger något om Jesus, den som S:t Tomas bekände?
Kristdemokraterna gör. "Svenska kyrkan skall fullgöra sin kallelse att göra Jesus Kristus känd, trodd och älskad. Puristen noterar att det där med "efterföljd" fallit bort, men vi bråkar inte även om S:t Tomas nog varit förvånad.
Frimodig kyrka skriver: "Den viktigaste frågan för kyrkan är att ha Jesus och den han var och gjorde i centrum." Här kunde puristen påpeka, att Jesus lver och inte bara "var" utan "är". Men det bättras för det som är kyrkans ärende "är det som Jesus ger". Så det får duga. Särskilt som de politiska partierna inget har att säga om honom. Frimodig kyrka lyckas nämna Jesus sex gånger dessutom!
Socialdemokraterna vill "bygga vidare på den framgångsväg den öppna folkkyrkan är. För oss har den Svenska kyrkan en viktig roll att spela i det nya folkhem som socialdemokraterna vill bygga för framtiden. Vi vill att Svenska kyrkan skall vara en modern folkkyrka, som utstrålar framtidstro och är öppen mot världen." Det talas också om något som kallas "vår folkkyrka". Den är en central kulturbärare, men den står också upp för religionsdialogen och toleransen, heter det med tillägget: "Ständigt måste kampen mot islamofobi och antisemitism tas."
När i en okänd framtid det ska analyseras hur den socialdemokratiska dominansen i kyrkolivet gestaltades och vart den syftade (dvs när forskare kan se resultatet) kommer frågan att ställas om varför de som levde i tiden efter år 2000 inte analyserade parollerna. "Begrep dom inte", kommer forskarna att fråga, "att ordet 'modern' var ett nyckelord som signalerade att något annat nu skulle gestaltas?"MTD-religionen slog igenom och Svenska kyrkan blev en välfärdsinstitution, inte ett Guds folk. Som det hette: "Det ska vara enkelt att få kontakt med Svenska kyrkan, och kyrkan ska finnas nära till hands." Inget om Jesus, som jag nämnde.
Borgerligt alternativ menar att "en av församlingens kärnverksamheter är gudstjänsten" och utvecklingsarbetet ska fortsätta. Nu stod denna verksamhet dock inte överst på listan. Det gjorde diakoni och det talades både först och sist om nyanlända. Men allra sist noterades att det "för oss" är viktigt att hushålla med församlingens tillgångar "så att vi kan hålla kyrkoavgiften så låg som möjligt." Kyrkan var ett kulturarv också, förstås. Säga vad man vill om alternativet, men borgerligt är det.
Centerpartiet "vill hjälpa kyrkan att kännas som et andra hem och fungera som en läkande kraft i samhället." Nu kunde man ju tänka sig att den politiska uppgiften är att se till att inget ska behöva läkas? Men här är partiet som ska "arbeta aktivt för omställning till en klimatneutral och hållbar kyrka som ska agera som ett stabilt nav i Vällingby". Vad arbetar alltså partiet för? "Centerpartiet arbetar för en levande kyrka, en kyrka som fungerar som en human stöttepelare där människor kan andas ut och få en möjlighet att växa." Jag håller före att denna lilla text återger MTD-religionens T rätt tydligt. Terapeutisk. Jesus nämndes inte, nämnde jag det?
Sverigedemokraterna vill ha en bred och offensiv folkkyrka där den kristna tron är stark och central". En kyrka i tiden, men inte av tiden och vara missionerande. Lite konstigt att partiet inte säger något om Jesus då.
Det gör kristdemokraterna. "Vi vill arbeta för en levande kyrka" och det låter bra ända tills förklaringen ges: "det vill säga en livaktig och trovärdig verksamhet..." Det är, minst sagt, institutionellt tänkt. Men kristdemokraterna menar att gudstjänsten står i centrum i församlingens liv. Det är väl också bra. Så kommer förklaringen: "Gudstjänsten är ett uttryck för viljan att möta och föra in Guds närvaro och tilltal i människors vardag." Vems vilja? Vilken vardag – är inte söndagen gudstjänstdag i Vällingby? Diakonin återkommer, ett kärt kyrkopolitiskt skötebarn. Kristdemokraterna vill "arbeta för en uppsökande verksamhet och fortsatt kommunikation till församlingens invånare om vad diakonin står för och kan erbjuda." Lita på apparaten Svenska kyrkan, som uppenbarligen klarar det samhället misslyckas med. Den lokala missionen ska också stärkas. Varför? Jo, "för att vårda och behålla kyrkans befintliga medlemmar och attrahera nya".
Säger inte Frimodig kyrka något korkat också? Jo, mod och förtröstan. "Alla ska mötas med respekt för den tro de har", heter det. Det tror jag inte. De ska mötas med respekt som människor, men de tro de har eller inte har är kanske inte något att respektera? Tänk efter innan ni svarar. Och besluten i det kyrkliga "ska fattas utifrån trosbekännelsen, som läses varje söndag i högmässan, inte utifrån olika partiers program". Vad man än säger om den apostoliska, den nicaenska och den athanasianska trosbekännelsen – styrdokument för beslutsfattande är de inte skrivna som. Men den polemiska udden får man väl likväl uppskatta.
Räcker inte detta för söndagens fortsatta reflektioner?
Jag hittade informationen genom att googla på Var med och påverka besluten i kyrkan!
Hur det gick i Vällingby?
Socialdemokraterna 13, Borgerligt Alternativ 5, Kristdemokraterna 2, Centerpartiet 2, Sverigedemokraterna 2 och Frimodig kyrka 1.
Men denna söndag kan man gå till kyrkan och se att krucifixet hänger på plats och att trosbekännelsen "läses", som det heter. Det kanske är just detta som är problemet? Yta döljer förändringar av innehåll?
Ni minns de nio argumenten för att rösta. Bloggardag var tjänstvillig och återgav dem i går. Inget enda handlade egentligen om kristen tro eller om Herren Kristus. Det var Vällingby S:t Tomas som försåg oss med materialet. Då tänkte jag kolla vad de olika nomineringsgrupperna hade att komma med.
Ska man först ställa frågan vilka nomineringsgrupper som säger något om Jesus, den som S:t Tomas bekände?
Kristdemokraterna gör. "Svenska kyrkan skall fullgöra sin kallelse att göra Jesus Kristus känd, trodd och älskad. Puristen noterar att det där med "efterföljd" fallit bort, men vi bråkar inte även om S:t Tomas nog varit förvånad.
Frimodig kyrka skriver: "Den viktigaste frågan för kyrkan är att ha Jesus och den han var och gjorde i centrum." Här kunde puristen påpeka, att Jesus lver och inte bara "var" utan "är". Men det bättras för det som är kyrkans ärende "är det som Jesus ger". Så det får duga. Särskilt som de politiska partierna inget har att säga om honom. Frimodig kyrka lyckas nämna Jesus sex gånger dessutom!
Socialdemokraterna vill "bygga vidare på den framgångsväg den öppna folkkyrkan är. För oss har den Svenska kyrkan en viktig roll att spela i det nya folkhem som socialdemokraterna vill bygga för framtiden. Vi vill att Svenska kyrkan skall vara en modern folkkyrka, som utstrålar framtidstro och är öppen mot världen." Det talas också om något som kallas "vår folkkyrka". Den är en central kulturbärare, men den står också upp för religionsdialogen och toleransen, heter det med tillägget: "Ständigt måste kampen mot islamofobi och antisemitism tas."
När i en okänd framtid det ska analyseras hur den socialdemokratiska dominansen i kyrkolivet gestaltades och vart den syftade (dvs när forskare kan se resultatet) kommer frågan att ställas om varför de som levde i tiden efter år 2000 inte analyserade parollerna. "Begrep dom inte", kommer forskarna att fråga, "att ordet 'modern' var ett nyckelord som signalerade att något annat nu skulle gestaltas?"MTD-religionen slog igenom och Svenska kyrkan blev en välfärdsinstitution, inte ett Guds folk. Som det hette: "Det ska vara enkelt att få kontakt med Svenska kyrkan, och kyrkan ska finnas nära till hands." Inget om Jesus, som jag nämnde.
Borgerligt alternativ menar att "en av församlingens kärnverksamheter är gudstjänsten" och utvecklingsarbetet ska fortsätta. Nu stod denna verksamhet dock inte överst på listan. Det gjorde diakoni och det talades både först och sist om nyanlända. Men allra sist noterades att det "för oss" är viktigt att hushålla med församlingens tillgångar "så att vi kan hålla kyrkoavgiften så låg som möjligt." Kyrkan var ett kulturarv också, förstås. Säga vad man vill om alternativet, men borgerligt är det.
Centerpartiet "vill hjälpa kyrkan att kännas som et andra hem och fungera som en läkande kraft i samhället." Nu kunde man ju tänka sig att den politiska uppgiften är att se till att inget ska behöva läkas? Men här är partiet som ska "arbeta aktivt för omställning till en klimatneutral och hållbar kyrka som ska agera som ett stabilt nav i Vällingby". Vad arbetar alltså partiet för? "Centerpartiet arbetar för en levande kyrka, en kyrka som fungerar som en human stöttepelare där människor kan andas ut och få en möjlighet att växa." Jag håller före att denna lilla text återger MTD-religionens T rätt tydligt. Terapeutisk. Jesus nämndes inte, nämnde jag det?
Sverigedemokraterna vill ha en bred och offensiv folkkyrka där den kristna tron är stark och central". En kyrka i tiden, men inte av tiden och vara missionerande. Lite konstigt att partiet inte säger något om Jesus då.
Det gör kristdemokraterna. "Vi vill arbeta för en levande kyrka" och det låter bra ända tills förklaringen ges: "det vill säga en livaktig och trovärdig verksamhet..." Det är, minst sagt, institutionellt tänkt. Men kristdemokraterna menar att gudstjänsten står i centrum i församlingens liv. Det är väl också bra. Så kommer förklaringen: "Gudstjänsten är ett uttryck för viljan att möta och föra in Guds närvaro och tilltal i människors vardag." Vems vilja? Vilken vardag – är inte söndagen gudstjänstdag i Vällingby? Diakonin återkommer, ett kärt kyrkopolitiskt skötebarn. Kristdemokraterna vill "arbeta för en uppsökande verksamhet och fortsatt kommunikation till församlingens invånare om vad diakonin står för och kan erbjuda." Lita på apparaten Svenska kyrkan, som uppenbarligen klarar det samhället misslyckas med. Den lokala missionen ska också stärkas. Varför? Jo, "för att vårda och behålla kyrkans befintliga medlemmar och attrahera nya".
Säger inte Frimodig kyrka något korkat också? Jo, mod och förtröstan. "Alla ska mötas med respekt för den tro de har", heter det. Det tror jag inte. De ska mötas med respekt som människor, men de tro de har eller inte har är kanske inte något att respektera? Tänk efter innan ni svarar. Och besluten i det kyrkliga "ska fattas utifrån trosbekännelsen, som läses varje söndag i högmässan, inte utifrån olika partiers program". Vad man än säger om den apostoliska, den nicaenska och den athanasianska trosbekännelsen – styrdokument för beslutsfattande är de inte skrivna som. Men den polemiska udden får man väl likväl uppskatta.
Räcker inte detta för söndagens fortsatta reflektioner?
Jag hittade informationen genom att googla på Var med och påverka besluten i kyrkan!
Hur det gick i Vällingby?
Socialdemokraterna 13, Borgerligt Alternativ 5, Kristdemokraterna 2, Centerpartiet 2, Sverigedemokraterna 2 och Frimodig kyrka 1.
Men denna söndag kan man gå till kyrkan och se att krucifixet hänger på plats och att trosbekännelsen "läses", som det heter. Det kanske är just detta som är problemet? Yta döljer förändringar av innehåll?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)