måndag 5 februari 2018

Perspektiv på kyrkokrisen

"Debatten om svenska kyrkans nuläge och framtid är i regel ganska förvirrad." Det hette så i Svensk Tidskrift år 1962 på sidan 342. "Men det lönar sig knappast att söka förneka, att svenska kyrkan sedan några år befinner sig i permanent kristillstånd."

Då vet vi. Permanent kristillstånd var ordet, sa Bill. Ordet var det, sa Bull. Eller var inte detta ett skeende under den lyckliga samlevnaden under äktenskapsliknande former med staten? Nå, till ovissheten 1962 hörde hur den framtida förbindelsen skulle gestaltas, men därtill hade kyrksamheten minskat starkt, svåra splittringstendenser framträtt inom prästerskapet, prästbristen hotade och antalet kristendomslärare var alldeles för litet.

Vilken dystergök har fått ihop denna nidbild av Verkligheten?
Dystergöken beskriver "den urholkade folkkyrkan" och berättar att kyrkan i praktisk politik "fått erfara, att stödet till den av staten officiellt omhuldade kristendomen sitter trångt." Finansdepartementet hade planerat hårda nedskärningar av antalet prästtjänster när det skulle pastoratsregleras (200 tjänster bort) och läget har varit "ogynnsamt för praktiskt taget alla reformer, som föreslagits från kyrkligt håll."

Folkkyrkotanken skär också mot den bistra verkligheten, skriver dystergöken. För hundra år sedan var kyrksamheten 40%, vid sekelskiftet 17%, år 1927 var den enligt DN 5,7% och flera stift uppvisade omkring år 1930 på en kyrksamhet på mindre än 3%. Dystergöken konstaterar, att man kan vara medlem i svenska kyrkan "utan att ha någon som helst samhörighet med den gudstjänstfirande fösamlingen".

Till beskrivningen av läget år 1962 hörde också att Svensk Pastoraltidskrift hade en högre prenumerantsiffra än Svensk Kyrkotidning och att större delen av de yngre prästerna – "framförallt de som studerat i Uppsala" – sympatiserar med Kyrklig Samling. Dessa präster betraktar Bo Giertz och GA Danell som kyrkans egentliga ledare.

Nu är inte allt dystert ens för dystergöken. Siffror finns som avspeglar förnyelsesträvandena. Konfirmationsundervisningen förnyas och sommarkonfirmation är "ett av de lyckligaste greppen i kyrkans ungdomsfostran på senare år". Kyrkogångsfrekvsen visar en svag men tydligt markerad uppgång. Växjö stift låg på 5.1% år 1960, Skara på samma nivå. Göteborg hade fallit tillbaka till 4.6% men Stockholm låg rekordlågt. 1% Men med nya småkyrkor skulle detta snabbt leda till ökad kyrksamhet, slår dystergöken fast och upphör sålunda att framträda som dystergök och bara som – gök. Han försummar inte att nämna "badortskyrkorna" som framgångsexempel. Att de amerikanska kyrkorna inte är statskyrkor men likväl får in stora bidrag från medlemmarna, noterar han.

Svensk Tidskrift ska inte räknas in bland de revolutionära bladen, de som satsar på omvälvningar. Så vem skrev? Gunnar Hillerdal. När man går till läggen, träder en annorlunda bild fram. Vi ser mer detaljrikt och det som några ser som en guldålder tycks ha varit något annat. Det kunde de kyrkligt förnyade, de som skrev i Svensk Pastoraltidskrift, ge uttryck åt. Men alltså också en så havlig person som Gunnar.

Ska vi då undra hur det är med kyrkogångssiffrorna så här två generationer senare? Badortskyrkorna har kanske expanderat? Jag skojar! Har debatten om Svenska kyrkan blivit mindre förvirrad? Jag skojar igen!


22 kommentarer:

  1. Va?
    Påståenden om att att statskyrkotiden var idealist för kyrkan hela tiden från 386 till 2000 är alltså en godtrogen efterhandskonstruktion?
    Inte då, EKONOMIN var ju garanterad av staten och då var allt bra per definition.
    Undrar vem det är som rablar snömos som skjuten ur en kanon?
    Snömoskanoner känner tydligen inga geografiska begränsningar.

    En kyrkogångsfrekvens bland medlemmarna på 1% motsvarar nära nog de 0,6 gudstjänster per år som SvK uppvisat senaste åren.
    Så det nationella snittet har blivit lika dåligt som det var i Stockholm 1960. Undrar då hur klent det är i Stockholm idag?
    Jag kan tillägga att just Stockholm är den plats där frikyrkorna har starkast medlemsutveckling, eller kanske snarare minst dålig.
    Det beror nog knappast på att Stockholmare är mer "sekteristiska".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Givetvis söker man ett sammanhang där man får något av värde för själen. Det får man alltmera sällan i SvK, i synnerhet i de progressiva stiften. Och då får man istället gå till romarna, missionprovinsarna eller equmenerna ... /smun

      Radera
    2. Fakta, Peter T, fakta!

      -Faktaerkännandets konst är svår, särskilt för dem som från början har intagit ståndpunkter, som punkteras av just fakta. Bloggaren har inter redovisat siffrorna för 1950-talet och ej heller huvudsakligen senare. Men ett faktum, läs ordet ytterligare en gång, Peter, är medlemssiffrorna. De var höga, höga och åter höga. Medborgarna valde Svenska kyrkan, de stod kvar där, gjorde kyrkan stabil och trygg.

      Jag förstår inte hur Du kan bagatellisera, ringakta detta, särskilt som Dina fränder här på bloggen ständigt gör stor sak av de senaste årens medlemstapp. Då var det alltså bättre under statskyrkotiden, eller?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    3. Vän av ordning undrar vilket faktafel BOD har lyckats finna i min kommentar.
      Månde är det passusen om att snömoskanoner inte är geografiskt begränsade. Frågan är då vilket geografiskt område de är begränsade till då?
      För det enda andra fakta som påstås är om frikyrkornas medlemsutveckling och det kan väl knappast intressera BOD?

      Tänk att det tog drygt fyra timmar att bli sannspådd om snömoskanonen.

      Radera
  2. Ja, vem skrev? Jo, en känd skilsmässoanhängare, likt bloggaren!

    Inte så konstigt att författaren var Gunnar Hillerdal, känd politiker (H, senare M) som var en av de få i detta parti, som vill skilja Svenska kyrkan från staten. Han trodde nog, salig sedan många år i sin himmel, att det likt bloggarens visioner, skulle bli en bättre och mer aktiv kyrka efter skilsmässan.

    Lägg också märke till, kära läsare, att dagens bloggtext INTE nämner att kyrkan under de problem, som han beskriver, behöll sitt stora medlemstal, vilket, om något, vittnade om stabiliteten. Denna sanning borde ha kommit med i den nästan nekrologliknande texten.

    Men nu fick ni den här - håll till goda! En organisations styrka är dess medlemstal och stabilitet. Om det nu särskilt skall påpekas.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Herr "förtroendevalde" och notoriske gudstjänstskolkaren Dike gör bäst i att avstå från att yttra sig. Herr Dike har alltför stor del i ansvaret för sv"k":s nedgång och förfall. Hans hycklande "kyrkliga" verklighetsuppfattning saknar helt kompass. /John

      Radera
    2. Sedan många år? Min tidigare rektor Gunnar Hillerdal dog 23/4 2016, mindre än två år sedan alltså.
      Canutus Hahn

      Radera
    3. Du är kul du, BOD!

      PGGF

      Radera
    4. "En organisations styrka är dess medlemstal och stabilitet".
      Jag sitter just och undrar vilken organisation i världen som har flest medlemmar?
      RKK ligger väl rätt bra till, eller kanske något parti i Kina eller Indien?

      Radera
    5. Men BOD, fram till 1950 var det tämligen svårt att lämna din "folkkyrka"! Då skulle man bli medlem i en frikyrka istället, eller ljuga att man avsåg bli det. Ämnet heter kyrkohistoria! Rekommenderas!

      Radera
    6. Peter T och andra kritiker,

      -Det var ju bloggarens kommentar, som saknade fakta om Svenska kyrkans massiva medlemsuppslutning under 1950-talet, Peter T.

      Att jag sedan skrev att Hillerdal dog för måna år sedan var naturligtvis inte korrekt, men Canutus Hahn försöker göra en poäng av tidsfaktorn som knappast hör hemma i en sakdebatt om kyrkans medlemstal.

      Intressant i detta sammanhang är - även här - raljerandet från mina kritiker över konstaterandet om medlemsantalet och stabiliteten och, kan man tillägga, den ekonomiska tryggheten för kyrkan och därmed för dess personal.

      Utan ekonomisk stabilitet mindre personal, till slut kanske ingen alls. Och, kära vänner, gör er inte lustiga över ett stort medlemsantal. Skulle det vara bättre med ett litet?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    7. Bättre med ett litet antal som tar tron på allvar än ett stort som inte gör det.
      De första församlingarna överlevde utan statskyrka, det måste vara en evig gåta för hr Dike.

      den Lea

      Radera
    8. Om man anser att personal och medlemmar tillsammans konstituerar kyrkan så ät det ju bättre ju fler de är i båda grupperna.
      Vi som anser att det gudstjänstfirare som konstituerar kyrkan tycker givetvis att den numerären är viktigast.
      Hur är det för en elitidrottsförening, är det viktigast med många medlemmar eller många åskådare på matcherna?

      Radera
  3. 3% kyrkogång 1930! Jag har nog blivit lurad av (önsketänkande?) vänner bland Svkys prelater, då jag i min enfald trodde att det fanns en "levande folkkyrka" (+10%) fram till mitten av 50-talet. Det postkristna samfundet har alltså varit döende i snart 100 år!

    Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag finner det svårt att tro på de tre procenten. Är källan tillförlitlig? /smun

      Radera
    2. Majoriteten slutade att komma till Svenska kyrkans gudstjänst någonstans på andra halvan av 1800-talet. Det har av något kvickhuvud sagts, att Svenska kyrkan ungefär vid den tiden fick behålla sin ställning på villkor att ingen behövde ta den på allvar. Hur sant detta är borde undersökas.

      Radera
    3. Ja, det var ju under andra halvan av 1800-talet som vi fick kvinnliga präster. Så det är klart att det gick utför då!

      Radera
    4. Jo, seden att "gå i kyrkan" har nog varit på utdöende länge. Under större delen av 1900-talet anslöts ändå de flesta nyfödda "automatiskt" till SvK - ÄVEN UTAN DOP; det räckte att en av föräldrarna själv var "tillhörig". Och detta garanterade förstås framtida intäkter av kyrkoskatt utan överdrivna krav på gudstjänstverksamhet eller annan "valuta för pengarna". Det finns folk som ser detta som "folkkyrkans glansperiod" och som också anser - helt konsekvent - att man inte (ens som förtroendevald) "behöver" gå i kyrkan. Men - inte bådar detta någon ljus framtid för SvK!/Paul

      Radera
  4. BOD,

    Ja är man enfaldig nog att tro att medlemstal är det stora så protesterade Du väl när kollektivanslutningen till socialdemokratiska partiet av olika fackförbund tvingades upphöra?

    Propagerar Du nu för sådan till SVek?

    Tror Du kanske att Sankte Per frågar efter om Du var medlem i SVeK eller inte?

    //HH

    SvaraRadera
  5. Dagen avslutas med att herr Dike, ännu en gång, står där isolerad och avslöjad i all sin groteska nakenhet. Inte ett argument höll. Inte idag heller. Den bortgjorde valde att tiga redan vid lunch. Trots allt verkar det finnas något litet förnuft i dimman. /John

    SvaraRadera
  6. Tack för denna intressanta läsning med citat av den präst som döpte mina systrar 1969 i Lidnäs kapell. Han var min fars rektor vid den då nyligen av ecklesiastikminister Palme invigda Finnvedsskolan i Värnamo.

    SvaraRadera
  7. En liten rättelse: redan den 1 januari 1968 bytte ecklesiastikdepartementet namn till utbildningsdepartementet. Så Palme var utbildningsminister när han invigda det nya gymnasiet för vilket Gunnar Hillerdal var rektor tills han 1975 fick transport till Katedralskolan i Växjö.

    SvaraRadera