År 1953 kom Coca-Cola till Sverige. Året efter drack jag drycken för första gången. Hade jag fyllt 6 år? Det skulle dröja ungefär tio år innan jag kompletterade drycken med rom, något som jag dittills mest uppfattat var något som fanns i en kaviartub. Nu tänkte jag vända på detta mitt gamla perspektiv genom att skriva om – Rom.
I staden Rom har de romerska katolikerna gott om problem. Några kardinaler behöver nog uppsöka kardiologen för de är hjärtsnörpet mycket nära. Kardinal Sarah är inte okritisk mot påven. Jag har läst hans bok (ihop med Nicolas Diat) The Power of Silence med underrubriken: Against the Dictatorship of Noise (Ignatius Press, San Francisco 2017). Men Frasse gjorde honom till kardinal. Bengan har skrivit en efterskrift och fått sig boken tillägnad.
Kardinalen talar om präster som gång på gång upprepar sina banaliteter till skillnad från "holy priests". Jag förstår vad kardinalen är ute efter och inser uppiggad, för intet är som en sådan glädje, att den sortens präster också finns i den romersk-katolska kyrkan. Det skulle kunna komma att uppfattas vara en smäll på käften för somliga bloggkommentarer i vårt universum.
2 Kor 2:17 anförs som auktoritet. Jag gillar det.
Poängen med att läsa kardinalen är både att vi får en viktig kulturkritisk reflektion men också en kritik som visar, att paradiset inte ligger på andra sidan Tibern. Jag tror att alla kyrkor skulle behöva fundera över kardinalens markering mot en politiserande kyrka, en som fungerar som samhällsideologi. Kardinalen har också besökt Grand Chartreuse. Där finns uppenbarligen en stimulerande spiritualitet. En hel del nyttigt om bönen får vi oss till livs också.
När Frasse lät sig intervjuas av den ateistiske redaktören Eugenio Scalfari läste kardinalen Raymond Burke under stigande upphetsning vad påven sagt. Burke lät som dr Luther: Det är nödvändigt att kritisera påven om han inte fullgör sin tjänst för alla själars bästa.
Kardinalen gör inte uppror mot påven. Han begär bara att misstagen ska rättas till och det gör han av respekt för påveämbetet. Detta som kardinal Burke står för stavas väl bara "L U T H E R"?
För en evangelisk katolk blir detta bara trosstärkande. Så fel är vi nog inte ute och den romerska överlägsenheten kan på goda grunder ifrågasättas. Då som nu är det den romersk-katolska kyrkan som har problem! Samma problem?
Kardinalen ser en sammanblandning av Petrusämbetet och världens politiska idéer. Lösningen är att skilja mellan personen påven och påveämbetet. Jag undrar om detta egentligen är en lösning. De romerska katolikerna står verkligen inför problem som i hög grad påminner om 1500-talets situation. Fascinerad konstaterar jag detta genom innantilläsning.
Inte blir det så mycket lättare när kardinalen Blase Cupich fick frågor om påvens metod att göra sig av med dogmatiskt oppositionella, läs "traditionalister". Kardinalen undvek precisa frågor och manade dem som undrade att fråga sig själva om de verkligen trodde att den Helige Ande inte längre leder Kyrkan. Det går att uppfatta att kardinalen Cupich inte riktigt tänker sig att Anden leder också genom invändningar och kritiska frågor. Professor John Rist, som var den som frågat, förklarade att han såg Frasse som möjligen den värste påven någonsin och hans tid i Vatikanen som "a disaster". Någonsin –!? Rist poängterade att påven inte ska identifieras med Kyrkan. Reflektionerna göra sig själva, som det heter. Framåt till professorn i Wittenberg!
Kardinalen Christoph Schönborn sa i en intervju, att ett framtida ekumeniskt koncilium kan besluta om kvinnor i prästämbetet. Det ledde till spekulationer om hur det var med Ordinatio Sacerdotalis. Var det detta dokument kardinalen syftade på när han sa, att frågan var större än ett en enskild påve kunde besluta? Välan, ett framtida ekumeniskt koncilium. Betyder det ja till kvinnor i prästämbetet eller till att de kyrkor som infört eller pådyvlats reformen får stå fram som konkreta exempel, sådana Kyrkan i stort inte vill följa? Minns Mariaviterna i Polen som infört reformen och avskaffade den. Minns Lettlands evangelisk-lutherska kyrka som gjorde detsamma. Minns Anders Nygren ord om "främmande spår" och sektväsende. Tänk om Nygren hade helt rätt? Tänk om Kyrkan "at large" vid ett ekumeniskt koncilium uppfattar att det är så? Några av oss har kanske under decennier gjort Kyrkan stora tjänster genom att inte falla undan? Solen skiner! Svenska kyrkan har gått före och andra lär av denna kyrkas misstag och står i tacksamhetsskuld? Pröva tanken och glöm inte var ni mötte den först. Ett ekumeniskt koncilium skulle ju kunna upptäcka att Guds goda verk inte införs på det sätt som skedde i Svenska kyrkan och sedan genomförs med lögnen som vapen och sveket som verktyg.
Den som vill simma över Tibern för att få ett lugnt, avkopplande och stillsamt lärjungeliv ska fundera ett varv till innan simturen. Det rytande lejonet som går omkring är uppenbart simkunnigt. Och doktor Luthers hållningar är högst samtida, inte så mycket i de reformatoriska kyrkorna som i Rom tycks det. "Ja, mycket ska man höra innan örona trillar av, men nu sitter de allt bra löst", som syster Kerstins tyskadjunkt brukade säga. Somliga i Den Ranghögstes sällskap har en del frågor att under stillhet och förtröstan fundera över. De kan hämta uppbyggelse från kardinal Sarah och hans bok samt kanske ett glas grön Chartreuse. Eller gul.
I går var det brunch i Rydaholms sockenstuga och idag högmässa men då i kyrkan. I Rydaholm finns en god församling och ett folk att gilla. Det som det bråkas om i Rom går dessa gudstjänstfirare helt förbi. De firar i god ordning högmässa och Ulla ser till att det finns en kopp kaffe med kaka därefter samt chans att byta ett ord eller två. Det kanske inte kan tyckas vara mycket eller märkligt. Må så vara. Men det är autentiskt kristet kyrkoliv i det lokala. Och Kyrkan framträder som församling och stift, heter det i Kyrkoordningen... I vår tid är en sådan insikt att förstå som en markering mot Antjeborg och därmed ett problem för Kyrkostyrelsen att ta tag i. Men förtvivla inte. Rom har också problem, med eller utan Coca-Cola.
söndag 15 april 2018
lördag 14 april 2018
Hvad skola vi lära oss af Akademien?
"Snille och smak" – skulle inte Bloggardag, som är pigg, käck och munter och använder lärda begrepp i sin framställningskonst, kunna platsa i Svenska Akademien nu när det tycks bli en del lediga platser? Kanske inte främst för att företräda ordboksintresset, men väl stå för "de himmelska tingen". Detta är ju också Akademiens ärende och kanske är just de himmelska tingen något försummade?
Bloggardag funderar över Frostensson, som har handelsbolag ihop med Kulturprofilen. Detta förhållande har mörkats för akademiledamöterna, sägs det. Pengar har anslagits till ett handelsbolag och tydligen utan att någon frågat om handelsbolagets ägare, som ska vara minst två. Jag är dock inte häpen om Katarina Frostensson inte riktigt gjort reda för saken. Släkten Frostensson kommer från Loshult. Det var i Loshult den svenska krigskassan år 1676 stals av snapphanarna och sedan fördelades på ömse sidor gränsen mellan Danmark och Sverige. Krigskassan (var den kring 30 miljoner?) har inte återfunnits. Men då kan ni väl förstå en historiskt betingad vana att inte tala om penningar och penningars värde. Detta ligger historiskt inlagt i släkt-DNA:et för alla som härstammar från Loshult och trakterna däromkring.
Har Kulturprofilen haft intresse för sexualia, som det påstås. Han är fransman, säger jag. Men det ursäktar inget. Vi som är för jämställdhet och vet hur bourgeoisin fungerar inser, att Sture Allén inte brydde sig om vad några pigor utsattes för när de sades sig ha blivit påsatta av Kulturprofilen. Det ingick inte i den allénska alienerade världsbilden att uppfatta att detta skulle vara något anmärkningsvärt. Om jag förstår min vän Sara Danius rätt, fann hon allt orätt. Antagligen bröt hon därmed mot den kod som gäller i gruppen. Sådant kostar alltid på. Tigandet, förmågan att se bort och inte lägga sig i och låta ett lögnväsende bestå är viktiga komponenter i härvan.
Vad ska mera sägas som inte redan Peter Akinder, Östra Småland/Nyheterna, sagt? Han tog fram en balja poopcorn, satte sig bekvämt tillrätta för att följa äventyret som har alla de nödvändiga ingredienserna: pengar, makt och sex redan i fredags, sa han. En vecka med popcorn av purt kulturintresse. Sådant imponerar. Inte bara det. Det är mycket som imponerar när det imploderar.
Frågan ska väl trots baljan med poppat majs ställas: Hvad skola vi lära oss af Akademien? Och har dessa lärdomar någon bäring på Svenska kyrkan?
* Gruppens betydelse
Är det sant att Akademien drabbats av vänskapskorruption och kotterier? Då lär vi oss undvika sådant? Men detta gäller i väl så hög eller lika, välj själv, Svenska kyrkan på nationell nivå. Det påpekades för mig hur svårt det är att komma in till ett kanslimöte, den besökande ska hämtas vid receptionen och sedan eskorteras ut. Det är ett förfaringssätt som riskerar att ge intrycket av en slutenhet för den som kommer. Men risken är också att den skapar en bild för de anställda av avskildhet och av att utgöra en egen värld. Jag hajade till när jag hörde påpekandet.
Gruppsystemet är för övrigt infört som beslutsmetod och ansvaret har lämnats över till allt färre. Det är kanske inte det värsta. Det mest betydelsefulla är att det finns så bestämda avgränsningssystem i det kyrkliga. Oavsett de vackra orden är kyrkoystemet ett avgränsnings- och utstötningssystem. Det beror naturligtvis på grupptänket, partipolitiseringen. Den inrymmer ett tydligt "vi mot dom". Detta har kanske alltid varit en del av det mänskliga i det kyrkliga men visst har hållningen skärpts under efterkrigstiden och det -är inte omöjligt att det reformerta tänkesättet genom en immigrerande frikyrklighet bidragit att ändra Svenska kyrkan också.
* Gruppens världsbild
Grupptänket blir ett självbedrägeri för det styrs utifrån manifesta uppfattningar om verkligheten. Främst uppfattningen om den egna godheten. Eftersom gruppen är god, gör gott och tänker rätt blir det andra just motsats. Det blir munspel och frasigt tal om vikten av öppenhet och dialog och allt det där – men egentligen inget annat. Viljan att ständigt ta in ny kunskap, pröva nya perspektiv, komplicera resonemang, söka det underliggande och allt som hör öppenhet till finns naturligtvis men självklart inte i relation till de bortdefinierade. Det betyder at det alltid är roligare att tala om annat än de problem som organisationen har.
Till världsbilden hör i högsta grad att se vad man vill se och den grundläggande ohederlighet som består i att varsna ett problem men inte göra något åt det. Ibland kan de utomstående häpna över hur annars fullt hederliga personer håller tyst inför lögnväsendet och låter sådant sägas om personer som uppenbart är helt felaktigt och annat skamlöst förtigas. Jag ska inte nämna mitt favoritexempel men det var just denna mekanism som satte mig på spåret att något är grundläggande fel med den saken.
Hvad skola vi lära af Akademien? Upptäcka mekanismerna. De finns i en ärevördig institution av 1700-talsmodell. De finns i Svenska kyrkan också. Börjar någon peta i detta och får bilden att krackelera måste illgärningspersonen stoppas. Det exklusiva bevaras genom exkluderande. Och därefter kan det fortsatt väljas in nya i gruppen som delar världsbild eller kyrkosyn. Jag tror ni har fattat resonemanget.
* Gruppens sårbarhet
Var det Jesus som sa att liten tuva ofta välter stort lass? Om inte, så är det erfarenheten som talar. Den lilla tuvans betydelse missas ofta när folk ser ett maktsystem och imponeras av det. Det lilla hotar allt detta storslagna och folket i systemet vet egentligen detta.
I går var det mest underhållande den stackars glappkäften som uttalade sig så att lösningen på akademiens problem var en lösning som han kommit fram med ihop med kungen. Då fick Hovet dementera. Glappkäften trodde då och hoppades att kungen skulle vara nöjd med lösningen. Varför kungen alls skulle dras in i sammanhanget var uppenbart: beslutet behövde få auktoritet för att haveriet skulle kunna maskeras. Det gick förstås inte. Dementi från Hovet, det konungsliga, inte Johannes. Någonstans här riskerade Akinders majsbalja att välta, tror jag pågrund av icke återhållen munterhet.
Akademien eller Antjeborg lika så är kyrkohandbokshaveriet en lysande illustration till hur mycket som gång på gång spricker upp. Det går inte att dölja. Den där duktigheten att skapa något som skulle ses som "bred" enighet genom ett löfte att musikfrågorna skulle tas i på nytt ändrar inget i sak. Det som antagits blir inte bättre för det, heresierna består och syntaxen är lika usel oavsett musik. Samma sak på alla nivåer i det kyrkliga. Nervositeten är alltid stor att sårbarheten ska avslöjas. Alltså kan det bli fromt: "Vår Gud bär sår". Orosfrågorna mal: Hur ska det gå? Utifrån den ansatspunkten kommer det mesta att bli fel. Vem vill gå i strid ledd av nervöst befäl?
I oro och under stress fattas nämligen oftast fel beslut. Detta gäller från församlingsråd och uppåt. Akademien är en organisation under stress men det är också Svenska kyrkan. Kanske är detta ett normaltillstånd i världen efter syndafallet. Då sticker en sådan som Gamaliel av från denna normalitet. Apg 5:33-42. Det gäller att skapa reflektionsutrymme för att undvika fler eländen. För grupper och stora system är detta svårast av allt. Inte minst när journalisterna samlas och Akinder förväntansfull sitter med en balja majs.
Gårdagen var annars en dag i sol. Jag var i Kalmar, på vägen avnjöt jag proggiga låtar. På eftermiddagen gladdes jag över att Helgasjön var isfri och att den lilla återstående issörjan låg på andra sidan sjön. Hunden Loke ville undersöka vart isen, som han kunnat springa på, tagit vägen, men eftersom jag vet hur han umgås med vatten, höll jag hårt i kopplet. Man är väl klok. Den som heter Loke är som bekant inte alltid det. Guden Loke skulle platsa för inval i Svenska Akademien förstår jag och kunna fungera som ledamot i kyrkliga styrelser på alla nivåer och trivas i miljön. Han trivs med att ställa till det.
En fråga återstår:
Är Bloggardag verkligen vän med Sara Danius?
Bloggardag är som den tappre och troskyldige soldaten Svejk, vän med alla om inte annat utsagts och i thy fall fortfarande med sina trofasta ögon vänligt tittande på alla. Också de ovänliga. Ska Bloggardag muntra sig med att läsa om Per Meurlings bok Den goda smakens pingviner? Piggar kanske upp genom att ge perspektiv...
Bloggardag funderar över Frostensson, som har handelsbolag ihop med Kulturprofilen. Detta förhållande har mörkats för akademiledamöterna, sägs det. Pengar har anslagits till ett handelsbolag och tydligen utan att någon frågat om handelsbolagets ägare, som ska vara minst två. Jag är dock inte häpen om Katarina Frostensson inte riktigt gjort reda för saken. Släkten Frostensson kommer från Loshult. Det var i Loshult den svenska krigskassan år 1676 stals av snapphanarna och sedan fördelades på ömse sidor gränsen mellan Danmark och Sverige. Krigskassan (var den kring 30 miljoner?) har inte återfunnits. Men då kan ni väl förstå en historiskt betingad vana att inte tala om penningar och penningars värde. Detta ligger historiskt inlagt i släkt-DNA:et för alla som härstammar från Loshult och trakterna däromkring.
Har Kulturprofilen haft intresse för sexualia, som det påstås. Han är fransman, säger jag. Men det ursäktar inget. Vi som är för jämställdhet och vet hur bourgeoisin fungerar inser, att Sture Allén inte brydde sig om vad några pigor utsattes för när de sades sig ha blivit påsatta av Kulturprofilen. Det ingick inte i den allénska alienerade världsbilden att uppfatta att detta skulle vara något anmärkningsvärt. Om jag förstår min vän Sara Danius rätt, fann hon allt orätt. Antagligen bröt hon därmed mot den kod som gäller i gruppen. Sådant kostar alltid på. Tigandet, förmågan att se bort och inte lägga sig i och låta ett lögnväsende bestå är viktiga komponenter i härvan.
Vad ska mera sägas som inte redan Peter Akinder, Östra Småland/Nyheterna, sagt? Han tog fram en balja poopcorn, satte sig bekvämt tillrätta för att följa äventyret som har alla de nödvändiga ingredienserna: pengar, makt och sex redan i fredags, sa han. En vecka med popcorn av purt kulturintresse. Sådant imponerar. Inte bara det. Det är mycket som imponerar när det imploderar.
Frågan ska väl trots baljan med poppat majs ställas: Hvad skola vi lära oss af Akademien? Och har dessa lärdomar någon bäring på Svenska kyrkan?
* Gruppens betydelse
Är det sant att Akademien drabbats av vänskapskorruption och kotterier? Då lär vi oss undvika sådant? Men detta gäller i väl så hög eller lika, välj själv, Svenska kyrkan på nationell nivå. Det påpekades för mig hur svårt det är att komma in till ett kanslimöte, den besökande ska hämtas vid receptionen och sedan eskorteras ut. Det är ett förfaringssätt som riskerar att ge intrycket av en slutenhet för den som kommer. Men risken är också att den skapar en bild för de anställda av avskildhet och av att utgöra en egen värld. Jag hajade till när jag hörde påpekandet.
Gruppsystemet är för övrigt infört som beslutsmetod och ansvaret har lämnats över till allt färre. Det är kanske inte det värsta. Det mest betydelsefulla är att det finns så bestämda avgränsningssystem i det kyrkliga. Oavsett de vackra orden är kyrkoystemet ett avgränsnings- och utstötningssystem. Det beror naturligtvis på grupptänket, partipolitiseringen. Den inrymmer ett tydligt "vi mot dom". Detta har kanske alltid varit en del av det mänskliga i det kyrkliga men visst har hållningen skärpts under efterkrigstiden och det -är inte omöjligt att det reformerta tänkesättet genom en immigrerande frikyrklighet bidragit att ändra Svenska kyrkan också.
* Gruppens världsbild
Grupptänket blir ett självbedrägeri för det styrs utifrån manifesta uppfattningar om verkligheten. Främst uppfattningen om den egna godheten. Eftersom gruppen är god, gör gott och tänker rätt blir det andra just motsats. Det blir munspel och frasigt tal om vikten av öppenhet och dialog och allt det där – men egentligen inget annat. Viljan att ständigt ta in ny kunskap, pröva nya perspektiv, komplicera resonemang, söka det underliggande och allt som hör öppenhet till finns naturligtvis men självklart inte i relation till de bortdefinierade. Det betyder at det alltid är roligare att tala om annat än de problem som organisationen har.
Till världsbilden hör i högsta grad att se vad man vill se och den grundläggande ohederlighet som består i att varsna ett problem men inte göra något åt det. Ibland kan de utomstående häpna över hur annars fullt hederliga personer håller tyst inför lögnväsendet och låter sådant sägas om personer som uppenbart är helt felaktigt och annat skamlöst förtigas. Jag ska inte nämna mitt favoritexempel men det var just denna mekanism som satte mig på spåret att något är grundläggande fel med den saken.
Hvad skola vi lära af Akademien? Upptäcka mekanismerna. De finns i en ärevördig institution av 1700-talsmodell. De finns i Svenska kyrkan också. Börjar någon peta i detta och får bilden att krackelera måste illgärningspersonen stoppas. Det exklusiva bevaras genom exkluderande. Och därefter kan det fortsatt väljas in nya i gruppen som delar världsbild eller kyrkosyn. Jag tror ni har fattat resonemanget.
* Gruppens sårbarhet
Var det Jesus som sa att liten tuva ofta välter stort lass? Om inte, så är det erfarenheten som talar. Den lilla tuvans betydelse missas ofta när folk ser ett maktsystem och imponeras av det. Det lilla hotar allt detta storslagna och folket i systemet vet egentligen detta.
I går var det mest underhållande den stackars glappkäften som uttalade sig så att lösningen på akademiens problem var en lösning som han kommit fram med ihop med kungen. Då fick Hovet dementera. Glappkäften trodde då och hoppades att kungen skulle vara nöjd med lösningen. Varför kungen alls skulle dras in i sammanhanget var uppenbart: beslutet behövde få auktoritet för att haveriet skulle kunna maskeras. Det gick förstås inte. Dementi från Hovet, det konungsliga, inte Johannes. Någonstans här riskerade Akinders majsbalja att välta, tror jag pågrund av icke återhållen munterhet.
Akademien eller Antjeborg lika så är kyrkohandbokshaveriet en lysande illustration till hur mycket som gång på gång spricker upp. Det går inte att dölja. Den där duktigheten att skapa något som skulle ses som "bred" enighet genom ett löfte att musikfrågorna skulle tas i på nytt ändrar inget i sak. Det som antagits blir inte bättre för det, heresierna består och syntaxen är lika usel oavsett musik. Samma sak på alla nivåer i det kyrkliga. Nervositeten är alltid stor att sårbarheten ska avslöjas. Alltså kan det bli fromt: "Vår Gud bär sår". Orosfrågorna mal: Hur ska det gå? Utifrån den ansatspunkten kommer det mesta att bli fel. Vem vill gå i strid ledd av nervöst befäl?
I oro och under stress fattas nämligen oftast fel beslut. Detta gäller från församlingsråd och uppåt. Akademien är en organisation under stress men det är också Svenska kyrkan. Kanske är detta ett normaltillstånd i världen efter syndafallet. Då sticker en sådan som Gamaliel av från denna normalitet. Apg 5:33-42. Det gäller att skapa reflektionsutrymme för att undvika fler eländen. För grupper och stora system är detta svårast av allt. Inte minst när journalisterna samlas och Akinder förväntansfull sitter med en balja majs.
Gårdagen var annars en dag i sol. Jag var i Kalmar, på vägen avnjöt jag proggiga låtar. På eftermiddagen gladdes jag över att Helgasjön var isfri och att den lilla återstående issörjan låg på andra sidan sjön. Hunden Loke ville undersöka vart isen, som han kunnat springa på, tagit vägen, men eftersom jag vet hur han umgås med vatten, höll jag hårt i kopplet. Man är väl klok. Den som heter Loke är som bekant inte alltid det. Guden Loke skulle platsa för inval i Svenska Akademien förstår jag och kunna fungera som ledamot i kyrkliga styrelser på alla nivåer och trivas i miljön. Han trivs med att ställa till det.
En fråga återstår:
Är Bloggardag verkligen vän med Sara Danius?
Bloggardag är som den tappre och troskyldige soldaten Svejk, vän med alla om inte annat utsagts och i thy fall fortfarande med sina trofasta ögon vänligt tittande på alla. Också de ovänliga. Ska Bloggardag muntra sig med att läsa om Per Meurlings bok Den goda smakens pingviner? Piggar kanske upp genom att ge perspektiv...
fredag 13 april 2018
En moralitet om kyrkohandboken
Nu sänds handboken ut. Vaktmästare ilar till närmaste utlämningsställe och bär hem paket till expeditionen. Är det fest och glädje? "Äntligen!" Det är det om vad som sagts stämmer. Men det är många kommentarer som säger något annat. Och så har det varit hela tiden.
Ska vi minnas hur organisationen gjordes om och hur kansliet tog hand om ruljangsen? Ska vi påminna om kritiken från Svenska Akademien och Svenska Musikaliska Akademien? Ska vi en liten stund fundera över hur handboken kommit till genom en bortvalsprincip. Voldemorts namn fick inte nämnas. Det fanns en dold agenda. Och till den agendan hörde att ändra uppdraget från en revision till en ny handbok.
Ska vi verkligen minnas vad som hände på sluttampen med handboksförslaget? Revisiorerna publicerade en rapport som de fåkunniga bara kunde begripa innebar en omfattande kritik. Beslutsprocessen bedömdes utifrån tre färger: rött, gult och grönt. Varje trafikant kunde förstå. Ingen enda punkt fick grönt. Man körde ändå med förklaringen att det inte var innehållet utan processen som bedömts. Tjena!
Ska vi minnas Bertil Werkström som 1986 manade gudstjänstutskottets ordförande och sa att reservationer måste undvikas när det gäller en kyrkohandbok? Nu blev det särskilda meningar och reservationer längs vägen. Om kyrkohandboken skulle kunna skrivas en för ledamotskap i Svenska Akademien meriterande bok av typ Där reservationerna blomma.
Nu var det inte så besvärande i den samtida svenska kyrkan för det var rätt folk som reserverade sig, det vill säga fel folk, sådana vars meningar man enkelt kan strunta i. Det kunde man också med det konstruktiva bidraget Mässa för enhetens skull av Christer Pahlmblad. Alla ledamöter i kyrkomötet fick den. Denna generositet satte inga spår, inte ens som uppslag för en diskussion. Minns att det var Pahlmblad som var Voldemort. Boken finns utlagd på kyrkligdokumentation.nu
Beskedet som lämnades i kyrkostyrelsen att upphovsrättsfrågorna var lösta var inte korrekt. Alternativ var det "Fake Information". Varför fick kyrkostyrelsen inte besked att det kunde bli problem? Det upptäcktes först när någon fäskalle på kansliet fått för sig att claima (det heter så) copyright och upphovsrätt. Fäskallen har inte kommit med namn och bild i någon tidning. Det tycker jag är skada. Först i det ögonblicket när det claimades fann de som skrivit anledning att protestera. De ville inte begära tillstånd för att få använda sina egna texter. Så blev det som det blev. Och slutsatsen efter en del svettningar och vallningar var tydligen att kyrkohandboken sannolikt gick att distribuera. Sannolikt.
Till grund för det sannolika hör självfallet att enskilda personer har rätt lite att sätta emot en så rik organisation som Svenska kyrkan. Det är den uppställningen i kyrkostyrelsen att störst går först och upphovsmännens rättigheter kan nonchaleras som borde göra präster och kyrkomusiker lite betänksamma. Upphovsrättsfrågorna är inte lösta men det hela klarar sig sannolikt ändå. Men det vet ingen. Det kan gå lite hur som helst. Hur Frimodig kyrka skrev sig fri i kyrkostyrelsen om detta vet jag inte. Inte heller vad Frimodig kyrka markerade när bokförlaget Artos fick nej på sin fråga om att få trycka ett eget missale.
Det finns de som vet att insatserna med missalen de senaste decennierna på uppdrag av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (Noteria och Artos) hör till det som vitaliserat gudstjänstlivet. Somliga som vet detta inser vad saken nu gäller. Högkyrkligheten ska pressas tillbaka och här är en fungerande metod. Inte bara nej till sådana prästkandidater och befordringsstopp för dem som är i tjänst och skarp uppmärksamhet mot allt vad den sortens präster kan ta sig till (och på mobbingmanér söker man komma åt de svagaste för flockmentaliteten finns också i det kyrkliga/kyrkopolitiska) utan också nej till en kyrkohandbok som skulle kunna komma att uppfattas som en motbok. Talet om mångfald kokar som i alla maktsammanhang ner till ett intet, intet, intet. Och biskoparna vet att de teologier som återspeglas i kyrkohandboken spretar så att några tagna för sig inte skulle klara en granskning om saken gällde Bibel och bekännelse. Alltså tar biskoparna till knepet att endast se allt som den läromässiga helhet kyrkohandboken icke är.
Då anmäler sig som en kyrkohandbok på Postnord frågan om receptionen av den nya boken. Det ska förstås på Pingstdagen trumpetas att det gamla är förgånget och något nytt har kommit, som vore detta en händelse att fira. Ska den tjänstgörande prästen vid Pingstdagens gudstjänst förklara sig ogärna följa en kyrkohandbok som från början till slut på område efter område ifrågasatts och som kan sluta i domstol. Man får inte ens med miljardförmögenheter sätta sig över lagen. Och allt det som den av kyrkojuristerna städslades advokatbyrån säger, är detta alls inte prövat i domstol.
Vad händer i förlängningen om en församling trycker en agenda med material som Svenska kyrkan inte fått upphovsrätt till? Och vad händer med kyrkomusikern, som ambitiöst vill spela efter det nya och plötsligt inser att då begås lagbrott – givet att upphovsrätten inte säkrats och det har den faktiskt inte.
Det är, tycks det, musikfrågan som kan bli den riktigt besvärliga.Vad ska kyrkomusikern då ropa? "Sätt mig på cellen!" Och kan tjänstgörande präst bevakas så att inga icke förhandlade texter används vid sockenkyrkans altare? Eller ska prästen bevakas så att texterna läses rätt, dvs så att prästen inte säger "Han" där det ska sägas "Gud"? Eller ska prästen fråga Domkapitlet till råds för att förstå vilken den andra guden är. "Ära åt Gud i höjden" kan prästen fatta. Men den andra guden, "som Gud älskar" vem är det? Den guden dyker oförmedlat upp. Marcion kunde ha gillat situationen. Kanske ska prästen klara sig undan anklagelser för felläsning genom att konsekvent följa trosbekännelsens föreställningsvärld. Det är ändå till den apostoliska tron prästen förpliktat sig vid sin vigning.
Det finns sådana som tror att kalabaliken kring kyrkohandboken snart är över. Fel, fel, fel. Det är nu den egentligen börjar. I församling efter församling.
Inspirerade av Winston Churchill kan vi säga och skriva texten på ett anslag i vapenhusen:
Ska vi minnas hur organisationen gjordes om och hur kansliet tog hand om ruljangsen? Ska vi påminna om kritiken från Svenska Akademien och Svenska Musikaliska Akademien? Ska vi en liten stund fundera över hur handboken kommit till genom en bortvalsprincip. Voldemorts namn fick inte nämnas. Det fanns en dold agenda. Och till den agendan hörde att ändra uppdraget från en revision till en ny handbok.
Ska vi verkligen minnas vad som hände på sluttampen med handboksförslaget? Revisiorerna publicerade en rapport som de fåkunniga bara kunde begripa innebar en omfattande kritik. Beslutsprocessen bedömdes utifrån tre färger: rött, gult och grönt. Varje trafikant kunde förstå. Ingen enda punkt fick grönt. Man körde ändå med förklaringen att det inte var innehållet utan processen som bedömts. Tjena!
Ska vi minnas Bertil Werkström som 1986 manade gudstjänstutskottets ordförande och sa att reservationer måste undvikas när det gäller en kyrkohandbok? Nu blev det särskilda meningar och reservationer längs vägen. Om kyrkohandboken skulle kunna skrivas en för ledamotskap i Svenska Akademien meriterande bok av typ Där reservationerna blomma.
Nu var det inte så besvärande i den samtida svenska kyrkan för det var rätt folk som reserverade sig, det vill säga fel folk, sådana vars meningar man enkelt kan strunta i. Det kunde man också med det konstruktiva bidraget Mässa för enhetens skull av Christer Pahlmblad. Alla ledamöter i kyrkomötet fick den. Denna generositet satte inga spår, inte ens som uppslag för en diskussion. Minns att det var Pahlmblad som var Voldemort. Boken finns utlagd på kyrkligdokumentation.nu
Beskedet som lämnades i kyrkostyrelsen att upphovsrättsfrågorna var lösta var inte korrekt. Alternativ var det "Fake Information". Varför fick kyrkostyrelsen inte besked att det kunde bli problem? Det upptäcktes först när någon fäskalle på kansliet fått för sig att claima (det heter så) copyright och upphovsrätt. Fäskallen har inte kommit med namn och bild i någon tidning. Det tycker jag är skada. Först i det ögonblicket när det claimades fann de som skrivit anledning att protestera. De ville inte begära tillstånd för att få använda sina egna texter. Så blev det som det blev. Och slutsatsen efter en del svettningar och vallningar var tydligen att kyrkohandboken sannolikt gick att distribuera. Sannolikt.
Till grund för det sannolika hör självfallet att enskilda personer har rätt lite att sätta emot en så rik organisation som Svenska kyrkan. Det är den uppställningen i kyrkostyrelsen att störst går först och upphovsmännens rättigheter kan nonchaleras som borde göra präster och kyrkomusiker lite betänksamma. Upphovsrättsfrågorna är inte lösta men det hela klarar sig sannolikt ändå. Men det vet ingen. Det kan gå lite hur som helst. Hur Frimodig kyrka skrev sig fri i kyrkostyrelsen om detta vet jag inte. Inte heller vad Frimodig kyrka markerade när bokförlaget Artos fick nej på sin fråga om att få trycka ett eget missale.
Det finns de som vet att insatserna med missalen de senaste decennierna på uppdrag av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (Noteria och Artos) hör till det som vitaliserat gudstjänstlivet. Somliga som vet detta inser vad saken nu gäller. Högkyrkligheten ska pressas tillbaka och här är en fungerande metod. Inte bara nej till sådana prästkandidater och befordringsstopp för dem som är i tjänst och skarp uppmärksamhet mot allt vad den sortens präster kan ta sig till (och på mobbingmanér söker man komma åt de svagaste för flockmentaliteten finns också i det kyrkliga/kyrkopolitiska) utan också nej till en kyrkohandbok som skulle kunna komma att uppfattas som en motbok. Talet om mångfald kokar som i alla maktsammanhang ner till ett intet, intet, intet. Och biskoparna vet att de teologier som återspeglas i kyrkohandboken spretar så att några tagna för sig inte skulle klara en granskning om saken gällde Bibel och bekännelse. Alltså tar biskoparna till knepet att endast se allt som den läromässiga helhet kyrkohandboken icke är.
Då anmäler sig som en kyrkohandbok på Postnord frågan om receptionen av den nya boken. Det ska förstås på Pingstdagen trumpetas att det gamla är förgånget och något nytt har kommit, som vore detta en händelse att fira. Ska den tjänstgörande prästen vid Pingstdagens gudstjänst förklara sig ogärna följa en kyrkohandbok som från början till slut på område efter område ifrågasatts och som kan sluta i domstol. Man får inte ens med miljardförmögenheter sätta sig över lagen. Och allt det som den av kyrkojuristerna städslades advokatbyrån säger, är detta alls inte prövat i domstol.
Vad händer i förlängningen om en församling trycker en agenda med material som Svenska kyrkan inte fått upphovsrätt till? Och vad händer med kyrkomusikern, som ambitiöst vill spela efter det nya och plötsligt inser att då begås lagbrott – givet att upphovsrätten inte säkrats och det har den faktiskt inte.
Det är, tycks det, musikfrågan som kan bli den riktigt besvärliga.Vad ska kyrkomusikern då ropa? "Sätt mig på cellen!" Och kan tjänstgörande präst bevakas så att inga icke förhandlade texter används vid sockenkyrkans altare? Eller ska prästen bevakas så att texterna läses rätt, dvs så att prästen inte säger "Han" där det ska sägas "Gud"? Eller ska prästen fråga Domkapitlet till råds för att förstå vilken den andra guden är. "Ära åt Gud i höjden" kan prästen fatta. Men den andra guden, "som Gud älskar" vem är det? Den guden dyker oförmedlat upp. Marcion kunde ha gillat situationen. Kanske ska prästen klara sig undan anklagelser för felläsning genom att konsekvent följa trosbekännelsens föreställningsvärld. Det är ändå till den apostoliska tron prästen förpliktat sig vid sin vigning.
Det finns sådana som tror att kalabaliken kring kyrkohandboken snart är över. Fel, fel, fel. Det är nu den egentligen börjar. I församling efter församling.
Inspirerade av Winston Churchill kan vi säga och skriva texten på ett anslag i vapenhusen:
- We shall defend our Church, whatever the cost may be, we shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills, we shall fight in the parishes, we shall fight at the altars, we shall fight in the pulpits, we shall fight in the parish-halls, we shall fight by the organs and with them; we shall never surrender.
Vilket är alternativet?
Fundera på det.
Och om hela detta ärende blir för jobbigt med för mycket att hålla reda på för den som kommit på att något är grundläggande fel med kyrkohandboken, minns då Ordspråksboken 28:5 och sträck på er.
Fundera på det.
Och om hela detta ärende blir för jobbigt med för mycket att hålla reda på för den som kommit på att något är grundläggande fel med kyrkohandboken, minns då Ordspråksboken 28:5 och sträck på er.
torsdag 12 april 2018
Själva självbilden
"Hållningslös" var en förklaring till ordet "slashas" men också "en slarvig person", fick jag veta. Detta begrepp är noterat sedan år 1912 och ordets sista led kommer av tyskans Hase [hare]. Wikipedia anför "slö hare" och hävdar att detta åsyftar (mans-)personer över 45. Då noterar jag att motsvarande iver att definiera "rätte lärare" inte var ärendet för de första anropen apropå gårdagens bloggpost. Jag bestämde mig därför för att fundera på egen hand. Det betyder nog att man håller huvudet i handen och funderar. En förutsättning är att det sitter kvar på kroppen dock.
Vilken självbild har egentligen biskopar?
De är viktiga som stiftschefer och de får röra sig bland fint folk.
En biskop var så glad för han kunde till stiftsmiddagar få bjuda kulturpersoner han aldrig annars fått träffa. Efter vad Svenska Akademien nu uppvisar kan alla begripa att kulturpersonerna blev glada över att få komma på middag. Allt måste vara roligare än torsdagsärtor med illvilliga arbetskamrater.
Sjävbilden är väl också bilden av framgång.
Nyvalda biskopar brukar uttrycka entusiastisk glädje. Denna entusiasm kan kompletteras av en bekänd ödmjukhet. Alla ska förstå att biskopen är en fin person som vet att vara ödmjuk offentligt. Därtill är biskopen sympatisk, socialt begåvad, duktig när det kommer till matlagning, kanske intresserad av motorfordon samt dessutom och inte minst klimatfrågan. Biskopen är också studerad. Av Svenska kyrkans biskopar är åtta disputerade, men ingen i Biskopsmötet är docent vid ett svenskt universitet... Det var tidigare inte ovanligt liksom det dessförinnan inte var ovanligt att professorer blev biskopar. Jag undrar över mindervärdeskomplexet hos de icke disputerade och över om de disputerade funderingar kring att de skrivit avhandlingar som inte hör till de främsta i respektive genre – givet att de inte är de enda som skrivit i just den genren. Då blir de bäst fast sällan citerade...
En annan vital del av självbilden gäller positioneringen.
Biskopar tror att de alltid är mittast. De konstruerar sig därför två flanker, ena sidan och andra sidan. Mer begåvat än så är det inte, endimensionellt liksom. Högkyrklighet är den ena flanken och befrielse/feminist/queer/you name it-teologi den andra. De stackars biskoparna begriper inte att genom sin hållning mot högkyrkligheten (de tänker att om de gör som de högkyrkliga tycker man ska göra i liturgin så tror de på samma sätt men självfallet på ett mycket finare och mer ansvarsfullt sätt) fattar de inte att de hela tiden hör hemma på den där "you name it"-sidan. Fråga Bloggardag. Han är alltid insiktsfull och har ett mörkerseende som gör att han uppfattar vad som rör sig i biskopssjälarna.
Kanske är situationen lättare att greppa om vi försöker analysera vad som inte innefattas i självbilden.
Selektionen och de då avgörande faktorerna ska först uppmärksammas.
Det gäller att vara i rätt ålder inte minst om man ska bli ärkebiskop. Det begränsar kandidatfältet högst väsentligt. Annars kan det vara kring 50 man kollar om inte stiftet är i kris. Då vill man ha någon äldre, någon som man snabbare blir av med.
Havlighet är grundkriterium. Vari själva ohavligheten består fördjupar jag mig inte i. Ohavligheten handlar dock inte om bristande erfarenhet som församlingspräst/församlingsbyggare men inte heller om bristande pastoralteologisk reflektion.
Anpasslighet är en dygd. Det ska väljas ett ledarskap som inte i första hands leder utan leds utan att bli less på den situationen.
De selekterande och faktorerna därvidlag?
De selekterande var förr präster som valdes för att vara prästernas präst, pastor pastorum, herdarnas herde. Det var en tydlig struktur där Kyrkan kom till det lokala. Nu är de selekterande i första hand inte präster utan socialdemokratiska och centerpartistiska elektorer. Lokalförsamlingen kommer till Kyrkan. Deras samtal om lämpliga biskorpar förs i slutna rum och små kretsar, långt från transparens. De som röstar har ingen närmare personlig kännedom om några av kandidaterna. De röstar ändå. De har nämligen fått besked. Samma sak, tror Bloggardag, gäller flertalet av diakonerna: de känner inte närmare till kandidaterna. Det blir som det blir. Faktorerna? Ä och Ä är en möjlig förklaringsmodell. Ämbetsfrågan och Äktenskapsfrågan – för utan rätt svar på dessa två kan ingen blir biskop.
Gud då?
I MTD-religionen lägger sig Gud inte i. Valet sköter sig liksom självt. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? Oss emellan är detta en så simpel process att andligen allvarligt sinnade kan ta sig för pannan. Och anspråket att biskopen på något sätt hamnar på katedran genom gudomlig försyn är en tanke som borde avförtrollas. Det betyder att en mer sekulariserad hållning till biskopsval är att rekommendera. Det hela har kanske inte så mycket med gudomlig auktoritet att göra? Jag återkommer strax till temat.
Men om denna skildring av selektion är korrekt, hur kommer det sig då att biskoparna uppträder som de gör?
Svaret är: Just därför.
Ju mindre biskopsämbetet är inuti, desto mer uppseendeväckande blir det yttre. I fylket syns kung, drottning, knekt och kanske ett och annat ess; (S).
Mer brydsamt än vigningsfestivas blir det att folk bryr sig om de så selekterade, tar dem på allvar. Om vi kunnat höra vad fader Gunnar sagt (och det kan vi genom att läsa hans böcker och artiklar) så är den klara innebörden att Antje inte kan viga någon till biskop. Dessa biskopar ska så viga präster! Alla förstår komplikationen, givet att fader Gunnar tänkte rätt. Denna insikt visar biskoparna förstås ifrån sig. Sannolikt blir de arga om de påminns om hur kyrkoherden och doktorn Gunnar Rosendal i Osby resonerade. De kan inte blir arga på honom för han är död. Men de kan bli arga på dem som påminner om vad han sa. Det kan man på ett rent teoretiskt sätt förstå. Biskopar är inte mer än människor. Det hela påminner på något sätt om akademiledamöter.
Något lurt är det ändå med biskopar. De åker på retreat och hamnar tydligen i Danmark. Där träffar de danska biskopar och ställer upp på bild som läggs ut till beskådande å det så kallade nätet. Det är uppenbart att detta alls inte är retreat i någon rimlig mening. Det kanske inte ens är stilla dagar. Vore det så kunde biskopsmötet helt kulturellt fara på stilla dagar i Clichy. Om jag minns rätt var dagarna inte så stilla där heller förresten. Mittåt! Låt oss ta vara på insikterna att orden inte riktigt beskriver företeelsen sådan den verkligen är. Det är också ett sant ord att ta vara på.
Slutsatsen?
Den gamla vanliga: Det är synd om biskoparna. På alla sätt. Och värre blir det. Ingen ljusning sikte. Satt de verkligen på "retreat" i Helsingør? Platsen för repliken: "There is something rotten....". Och de hade sålunda för alls inte länge sedan betecknats som något annat än "rätte lärare".
Känner någon nu ett behov av att lugna nerverna kan jag rekommendera en kur.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/hogt-spel-med-handboken
Annars är det torsdag och Torsdagsdepression.
Vilken självbild har egentligen biskopar?
De är viktiga som stiftschefer och de får röra sig bland fint folk.
En biskop var så glad för han kunde till stiftsmiddagar få bjuda kulturpersoner han aldrig annars fått träffa. Efter vad Svenska Akademien nu uppvisar kan alla begripa att kulturpersonerna blev glada över att få komma på middag. Allt måste vara roligare än torsdagsärtor med illvilliga arbetskamrater.
Sjävbilden är väl också bilden av framgång.
Nyvalda biskopar brukar uttrycka entusiastisk glädje. Denna entusiasm kan kompletteras av en bekänd ödmjukhet. Alla ska förstå att biskopen är en fin person som vet att vara ödmjuk offentligt. Därtill är biskopen sympatisk, socialt begåvad, duktig när det kommer till matlagning, kanske intresserad av motorfordon samt dessutom och inte minst klimatfrågan. Biskopen är också studerad. Av Svenska kyrkans biskopar är åtta disputerade, men ingen i Biskopsmötet är docent vid ett svenskt universitet... Det var tidigare inte ovanligt liksom det dessförinnan inte var ovanligt att professorer blev biskopar. Jag undrar över mindervärdeskomplexet hos de icke disputerade och över om de disputerade funderingar kring att de skrivit avhandlingar som inte hör till de främsta i respektive genre – givet att de inte är de enda som skrivit i just den genren. Då blir de bäst fast sällan citerade...
En annan vital del av självbilden gäller positioneringen.
Biskopar tror att de alltid är mittast. De konstruerar sig därför två flanker, ena sidan och andra sidan. Mer begåvat än så är det inte, endimensionellt liksom. Högkyrklighet är den ena flanken och befrielse/feminist/queer/you name it-teologi den andra. De stackars biskoparna begriper inte att genom sin hållning mot högkyrkligheten (de tänker att om de gör som de högkyrkliga tycker man ska göra i liturgin så tror de på samma sätt men självfallet på ett mycket finare och mer ansvarsfullt sätt) fattar de inte att de hela tiden hör hemma på den där "you name it"-sidan. Fråga Bloggardag. Han är alltid insiktsfull och har ett mörkerseende som gör att han uppfattar vad som rör sig i biskopssjälarna.
Kanske är situationen lättare att greppa om vi försöker analysera vad som inte innefattas i självbilden.
Selektionen och de då avgörande faktorerna ska först uppmärksammas.
Det gäller att vara i rätt ålder inte minst om man ska bli ärkebiskop. Det begränsar kandidatfältet högst väsentligt. Annars kan det vara kring 50 man kollar om inte stiftet är i kris. Då vill man ha någon äldre, någon som man snabbare blir av med.
Havlighet är grundkriterium. Vari själva ohavligheten består fördjupar jag mig inte i. Ohavligheten handlar dock inte om bristande erfarenhet som församlingspräst/församlingsbyggare men inte heller om bristande pastoralteologisk reflektion.
Anpasslighet är en dygd. Det ska väljas ett ledarskap som inte i första hands leder utan leds utan att bli less på den situationen.
De selekterande och faktorerna därvidlag?
De selekterande var förr präster som valdes för att vara prästernas präst, pastor pastorum, herdarnas herde. Det var en tydlig struktur där Kyrkan kom till det lokala. Nu är de selekterande i första hand inte präster utan socialdemokratiska och centerpartistiska elektorer. Lokalförsamlingen kommer till Kyrkan. Deras samtal om lämpliga biskorpar förs i slutna rum och små kretsar, långt från transparens. De som röstar har ingen närmare personlig kännedom om några av kandidaterna. De röstar ändå. De har nämligen fått besked. Samma sak, tror Bloggardag, gäller flertalet av diakonerna: de känner inte närmare till kandidaterna. Det blir som det blir. Faktorerna? Ä och Ä är en möjlig förklaringsmodell. Ämbetsfrågan och Äktenskapsfrågan – för utan rätt svar på dessa två kan ingen blir biskop.
Gud då?
I MTD-religionen lägger sig Gud inte i. Valet sköter sig liksom självt. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? Oss emellan är detta en så simpel process att andligen allvarligt sinnade kan ta sig för pannan. Och anspråket att biskopen på något sätt hamnar på katedran genom gudomlig försyn är en tanke som borde avförtrollas. Det betyder att en mer sekulariserad hållning till biskopsval är att rekommendera. Det hela har kanske inte så mycket med gudomlig auktoritet att göra? Jag återkommer strax till temat.
Men om denna skildring av selektion är korrekt, hur kommer det sig då att biskoparna uppträder som de gör?
Svaret är: Just därför.
Ju mindre biskopsämbetet är inuti, desto mer uppseendeväckande blir det yttre. I fylket syns kung, drottning, knekt och kanske ett och annat ess; (S).
Mer brydsamt än vigningsfestivas blir det att folk bryr sig om de så selekterade, tar dem på allvar. Om vi kunnat höra vad fader Gunnar sagt (och det kan vi genom att läsa hans böcker och artiklar) så är den klara innebörden att Antje inte kan viga någon till biskop. Dessa biskopar ska så viga präster! Alla förstår komplikationen, givet att fader Gunnar tänkte rätt. Denna insikt visar biskoparna förstås ifrån sig. Sannolikt blir de arga om de påminns om hur kyrkoherden och doktorn Gunnar Rosendal i Osby resonerade. De kan inte blir arga på honom för han är död. Men de kan bli arga på dem som påminner om vad han sa. Det kan man på ett rent teoretiskt sätt förstå. Biskopar är inte mer än människor. Det hela påminner på något sätt om akademiledamöter.
Något lurt är det ändå med biskopar. De åker på retreat och hamnar tydligen i Danmark. Där träffar de danska biskopar och ställer upp på bild som läggs ut till beskådande å det så kallade nätet. Det är uppenbart att detta alls inte är retreat i någon rimlig mening. Det kanske inte ens är stilla dagar. Vore det så kunde biskopsmötet helt kulturellt fara på stilla dagar i Clichy. Om jag minns rätt var dagarna inte så stilla där heller förresten. Mittåt! Låt oss ta vara på insikterna att orden inte riktigt beskriver företeelsen sådan den verkligen är. Det är också ett sant ord att ta vara på.
Slutsatsen?
Den gamla vanliga: Det är synd om biskoparna. På alla sätt. Och värre blir det. Ingen ljusning sikte. Satt de verkligen på "retreat" i Helsingør? Platsen för repliken: "There is something rotten....". Och de hade sålunda för alls inte länge sedan betecknats som något annat än "rätte lärare".
Känner någon nu ett behov av att lugna nerverna kan jag rekommendera en kur.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/hogt-spel-med-handboken
Annars är det torsdag och Torsdagsdepression.
onsdag 11 april 2018
Biskoparna: en samling slashasar
Det var 1950- eller kanske tidigt 1960-tal. En uppbragt präst kommenterade biskoparna som "en samling slashasar" och kompletterade med påpekandet att de inte var "rätte lärare". Indignationen mot prästen styrde in på det där med "slashasar". Att han påstått om biskoparna att de inte var "rätte lärare" gick rätt spårlöst förbi. En klarsynt präst noterade att innebörden i begreppet "slashas" var oklar men att säga att en biskop inte var en rätt lärare, kunde inte missförstås. Vad var egentligen värst att bli kallad? undrade en präst, som bevittnat spektaklet. Plötsligt genomfors Bloggardag av en oändlig sympati för prästen som kallade biskoparna för en samling slashasar. Det beror inte på att innebörden i begreppet "slashas" under årens lopp klarlagts, men detta förhållande eller icke-förhållande förtar inte den inneboende kraften i begreppet. Uppbragtheten är gemensam för många av oss.
Tanken som slog var denna: När biskopar och kyrkostyrelse avvisar ett nytt Artos Missale, vilka tror de att de är? Jag antar att det kom en reservation mot Kyrkostyrelsens beslut i frågan från Frimodig kyrka. Majoriteten med Wanja och Maggan visste nog inte riktigt vad Artos Missale var och att detta missale fungerat som användbar gudstjänstbok. De hade väl förespeglats att denna bok var något annat men ett antal, inte alla, eukaristiska böner återfinns och därtill mycket annat material. En del av detta har inspirerat till det nya i den ny antagna kyrkohandboken. Sades detta och krävdes i kyrkostyrelsen ett erkännande av detta verks betydelse? Sannolikt inte. Jag skulle väldigt gärna vilja läsa reservationen mot detta idiotiska beslut.
Jag borde kanske ringa dem som jobbat med gudstjänstböcker helt ideellt under hela min prästtid. Borde de inte kunna förvänta sig ett erkännande och ett tack. I normala sammanhang vore det självklart. I det nuvarande kyrkosystemet är det lika självklart att svaret är nej. Ska jag då påpeka att vi har en ärkebiskop nr 2 som inte är döpt i Svenska kyrkan och den första svenska ärkebiskop som är konfirmerad i en unierad kyrka (det vore kul att få se den ordningen för konfirmation) och så vet alla att hon egentligen inte är svenskkyrklig. Hon är inte ensam om det men i alla fall. Biskopen i Karlstad - ?. Nya biskopen i Luleå - ? Bortsett från att det finns sådana som menar, att de biskopar som Antje viger alls inte blir biskopar mer än till namnet.
Modéuspojkarna gör sig märkvärdiga i missalefrågan – mot Christer Pahlmblad av alla. Honom är de för sin andliga växt tack skyldiga. Modéus II tycks inte ha vett att stå samman med Mikael Löwegren. Det borde han ha. Mikael hör till dem som ideellt har jobbat med gudstjänstarbete. Andra har gjort det på välbetalda tjänster och med högst begränsad obekväm tjänstgöring. Missalemännen har lagt sina fria tid på detta arbete. Jag hör till dem som menar att biskoparna borde skämmas. Kyrkostyrelsen – den förstår inte bättre och har inga förutsättningar att göra det. Men reservationen gör att någon eller några går fria.
Nå. Detta är väl småtterier vi inte ska bråka om. Ohederlighet som småtteri – smaka på den och känn på den! Svenska Akademien granskas. Gud hjälpe Svenska kyrkan om fokus flyttas till skumrasket i den. Gud hjälpe Svenska kyrkan än mer om fokus inte flyttas!
Nu kan Kyrkostyrelsen enkelt nitas. När det gällde Akademien sa vår vän Sara Danius att det stod vem som helst fritt att polisanmäla. Det betyder att en ansvarig medborgare kan meddela Åklagarkammaren att ett brott tycks begås. Saken är inte intern för Svenska Akademien. Hur med Svenska kyrkan. Vi vet vad riktlinjerna säger: "När det gäller andras texter, bilder och filmer, är grundregeln att inte använda dem, såvida inte upphovsmannen lämnat tillstånd." Vi vet också att familjen Göransson lika lite som Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad inte lämnat något sådant tillstånd. Ska det verkligen hävdas att dessa personer inte är upphovsmän eller har upphovsrättigheterna så är det, som moster Astrid skulle sagt, "inte kristligt". Att säga det är väl ett lika allvarligt omdöme som att säga att biskoparna inte är rätte lärare och betydligt allvarligare än att kalla dem "slashasar". Om kamraterna i Svenska Akademien inte haft så mycket annat att stå i, hade jag frågat om begreppets etymologi. Men jag tror att begreppet oavsett innebörd var djupt känt. Av många. Ord kan vara djupt kända utan att deras djupare betydelse klarlagts, inser jag.
Jag vet hur kyrkohandboken kom till. Jag fattar varför. Det fanns en del i kyrkoläran som skulle tonas ner. Vi kan inte ha en kyrkohandbok som antyder att somligt folk, betalande medlemmar i Svenska kyrkan, inte delar tron. Nej, vi sätter oss i ringen och får på så vis in kyrkoavgifterna. Talet om synd och nåd eller om rättfärdighet och försakelser och den kommande domen blir lika förskräckande i Svenska kyrkan som det förskräckte Felix (Apg 24:25) Själva hotet inte mot folket utan mot systemet utgörs av de högkyrkliga.Det är inte så konstigt. Kyrkan har alltid haft större problem med dem som tror för mycket än dem som tror för lite. Och i 60 år har fiendebilden av somliga svenskkyrkliga varit manifest och generöst distribuerats till en häpen allmoge. Det är skamligt. Men på denna skamliga grund har somliga kunnat klättra sig upp till positioner. De sitter där i trygghet bara så länge folk inte 1) förstår hur det egentligen är, 2) börjar förklara för andra hur det egentligen är och 3) protestera.
Varför ska halvfigurerna få härja fritt? Uppbragtheten har tagit mig i sitt våld, känner jag. Det är för att jag tycker illa om översitteri och bristande generositet. Mycket ska egentligen kunna rymmas i det kyrkliga. Trädet som växer och blir större än alla andra träd fast fröet var så litet, mindre än alla frön, ska kunna rymma alla himmelens fåglar. Det säger jag inte om allsköns läror men jag säger det om den inklusivitet som skulle vara Kyrkans exklusiva priviiegium att gestalta.
Till det idiotiska hör förstås att den ena gudstjänstboken som används söndagen innan blir förbjuden söndagen efter. Hur v ar det när 1942 års mässbok kom? Att detta inte var läget på 1500-talet vet vi. Där firades mässan på övligt sätt så länge mässboken höll ihop. Och jag har, upprepas, varit med om högmässor i Ormesberga kyrka efter år 2000 som sjöngs efter text och melodi från 1942 fast vi hade ny handbok sedan en halv generation tillbaka. Sug på den! Eller ring docenten Pahlmblad!
Nu återstår bara att vänta på Artos produkt. Inte ett Missale men en Mässbok. Ordnung muss sein.
http://www.artos.se/bocker/massbok
Biskoparna har förlorat. Se dem som de verkligen är. För de ska väl inte indexera en mässbok? Men glöm inte att tycka lite synd om dem. Jag säger inte att de ska klassificeras så som Horace Engdahl klassificerades av Kjell Espmark dock. Vad sa Espmark? "Det finns ingen heder kvar i den mannen." Så långt kan man inte gå när det handlar om biskoparna för vi måste följa Den Store Rorsmannens ord: Utan undersökning ingen rätt att tala. Utan undersökning fattade biskopar och kyrkostyrelse sitt förbudsbeslut. Det säger allt om det beslutets tyngd.
I går gick jag nästan på det. "Färre lämnade kyrkan under mars månad". Det verkade konstigt, tänkte jag. Men det var faktiskt 346 färre än i mars månad förra året. I år 6035 och föra året 6381. Hade jämförelsen gjorts med år 2016 var utträdessiffran högre nu. Då var den 2876. Men hur väljer man att presentera statistik? Förklara det för mig. Finns det ingen heder kvar i statistikerna heller?
Finns det inget som muntrar upp? Jag har beslutat att vara en påsklevnadsman under hela påsktiden. 50 fina dagar. Den som är en påsklevnadsman är ingen renlevnadsman, det lämnar jag åt mina vänner samerna. Detta faktum kan förklara att jag närmast blev rörd när jag i går läste Stillsam om kyrkohandbok mm.
http://stillsam.blogspot.se
Tanken som slog var denna: När biskopar och kyrkostyrelse avvisar ett nytt Artos Missale, vilka tror de att de är? Jag antar att det kom en reservation mot Kyrkostyrelsens beslut i frågan från Frimodig kyrka. Majoriteten med Wanja och Maggan visste nog inte riktigt vad Artos Missale var och att detta missale fungerat som användbar gudstjänstbok. De hade väl förespeglats att denna bok var något annat men ett antal, inte alla, eukaristiska böner återfinns och därtill mycket annat material. En del av detta har inspirerat till det nya i den ny antagna kyrkohandboken. Sades detta och krävdes i kyrkostyrelsen ett erkännande av detta verks betydelse? Sannolikt inte. Jag skulle väldigt gärna vilja läsa reservationen mot detta idiotiska beslut.
Jag borde kanske ringa dem som jobbat med gudstjänstböcker helt ideellt under hela min prästtid. Borde de inte kunna förvänta sig ett erkännande och ett tack. I normala sammanhang vore det självklart. I det nuvarande kyrkosystemet är det lika självklart att svaret är nej. Ska jag då påpeka att vi har en ärkebiskop nr 2 som inte är döpt i Svenska kyrkan och den första svenska ärkebiskop som är konfirmerad i en unierad kyrka (det vore kul att få se den ordningen för konfirmation) och så vet alla att hon egentligen inte är svenskkyrklig. Hon är inte ensam om det men i alla fall. Biskopen i Karlstad - ?. Nya biskopen i Luleå - ? Bortsett från att det finns sådana som menar, att de biskopar som Antje viger alls inte blir biskopar mer än till namnet.
Modéuspojkarna gör sig märkvärdiga i missalefrågan – mot Christer Pahlmblad av alla. Honom är de för sin andliga växt tack skyldiga. Modéus II tycks inte ha vett att stå samman med Mikael Löwegren. Det borde han ha. Mikael hör till dem som ideellt har jobbat med gudstjänstarbete. Andra har gjort det på välbetalda tjänster och med högst begränsad obekväm tjänstgöring. Missalemännen har lagt sina fria tid på detta arbete. Jag hör till dem som menar att biskoparna borde skämmas. Kyrkostyrelsen – den förstår inte bättre och har inga förutsättningar att göra det. Men reservationen gör att någon eller några går fria.
Nå. Detta är väl småtterier vi inte ska bråka om. Ohederlighet som småtteri – smaka på den och känn på den! Svenska Akademien granskas. Gud hjälpe Svenska kyrkan om fokus flyttas till skumrasket i den. Gud hjälpe Svenska kyrkan än mer om fokus inte flyttas!
Nu kan Kyrkostyrelsen enkelt nitas. När det gällde Akademien sa vår vän Sara Danius att det stod vem som helst fritt att polisanmäla. Det betyder att en ansvarig medborgare kan meddela Åklagarkammaren att ett brott tycks begås. Saken är inte intern för Svenska Akademien. Hur med Svenska kyrkan. Vi vet vad riktlinjerna säger: "När det gäller andras texter, bilder och filmer, är grundregeln att inte använda dem, såvida inte upphovsmannen lämnat tillstånd." Vi vet också att familjen Göransson lika lite som Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad inte lämnat något sådant tillstånd. Ska det verkligen hävdas att dessa personer inte är upphovsmän eller har upphovsrättigheterna så är det, som moster Astrid skulle sagt, "inte kristligt". Att säga det är väl ett lika allvarligt omdöme som att säga att biskoparna inte är rätte lärare och betydligt allvarligare än att kalla dem "slashasar". Om kamraterna i Svenska Akademien inte haft så mycket annat att stå i, hade jag frågat om begreppets etymologi. Men jag tror att begreppet oavsett innebörd var djupt känt. Av många. Ord kan vara djupt kända utan att deras djupare betydelse klarlagts, inser jag.
Jag vet hur kyrkohandboken kom till. Jag fattar varför. Det fanns en del i kyrkoläran som skulle tonas ner. Vi kan inte ha en kyrkohandbok som antyder att somligt folk, betalande medlemmar i Svenska kyrkan, inte delar tron. Nej, vi sätter oss i ringen och får på så vis in kyrkoavgifterna. Talet om synd och nåd eller om rättfärdighet och försakelser och den kommande domen blir lika förskräckande i Svenska kyrkan som det förskräckte Felix (Apg 24:25) Själva hotet inte mot folket utan mot systemet utgörs av de högkyrkliga.Det är inte så konstigt. Kyrkan har alltid haft större problem med dem som tror för mycket än dem som tror för lite. Och i 60 år har fiendebilden av somliga svenskkyrkliga varit manifest och generöst distribuerats till en häpen allmoge. Det är skamligt. Men på denna skamliga grund har somliga kunnat klättra sig upp till positioner. De sitter där i trygghet bara så länge folk inte 1) förstår hur det egentligen är, 2) börjar förklara för andra hur det egentligen är och 3) protestera.
Varför ska halvfigurerna få härja fritt? Uppbragtheten har tagit mig i sitt våld, känner jag. Det är för att jag tycker illa om översitteri och bristande generositet. Mycket ska egentligen kunna rymmas i det kyrkliga. Trädet som växer och blir större än alla andra träd fast fröet var så litet, mindre än alla frön, ska kunna rymma alla himmelens fåglar. Det säger jag inte om allsköns läror men jag säger det om den inklusivitet som skulle vara Kyrkans exklusiva priviiegium att gestalta.
Till det idiotiska hör förstås att den ena gudstjänstboken som används söndagen innan blir förbjuden söndagen efter. Hur v ar det när 1942 års mässbok kom? Att detta inte var läget på 1500-talet vet vi. Där firades mässan på övligt sätt så länge mässboken höll ihop. Och jag har, upprepas, varit med om högmässor i Ormesberga kyrka efter år 2000 som sjöngs efter text och melodi från 1942 fast vi hade ny handbok sedan en halv generation tillbaka. Sug på den! Eller ring docenten Pahlmblad!
Nu återstår bara att vänta på Artos produkt. Inte ett Missale men en Mässbok. Ordnung muss sein.
http://www.artos.se/bocker/massbok
Biskoparna har förlorat. Se dem som de verkligen är. För de ska väl inte indexera en mässbok? Men glöm inte att tycka lite synd om dem. Jag säger inte att de ska klassificeras så som Horace Engdahl klassificerades av Kjell Espmark dock. Vad sa Espmark? "Det finns ingen heder kvar i den mannen." Så långt kan man inte gå när det handlar om biskoparna för vi måste följa Den Store Rorsmannens ord: Utan undersökning ingen rätt att tala. Utan undersökning fattade biskopar och kyrkostyrelse sitt förbudsbeslut. Det säger allt om det beslutets tyngd.
I går gick jag nästan på det. "Färre lämnade kyrkan under mars månad". Det verkade konstigt, tänkte jag. Men det var faktiskt 346 färre än i mars månad förra året. I år 6035 och föra året 6381. Hade jämförelsen gjorts med år 2016 var utträdessiffran högre nu. Då var den 2876. Men hur väljer man att presentera statistik? Förklara det för mig. Finns det ingen heder kvar i statistikerna heller?
Finns det inget som muntrar upp? Jag har beslutat att vara en påsklevnadsman under hela påsktiden. 50 fina dagar. Den som är en påsklevnadsman är ingen renlevnadsman, det lämnar jag åt mina vänner samerna. Detta faktum kan förklara att jag närmast blev rörd när jag i går läste Stillsam om kyrkohandbok mm.
http://stillsam.blogspot.se
tisdag 10 april 2018
Psykosocial arbetsmiljö
I går kom rapporten från Malmö.
Jag vet inte om ni kan leta er vidare här. Annars tycks alla kyrkoherdar ha fått rapporten.
https://internwww.svenskakyrkan.se/arbetsgivare/aktuellt--malmostudien-klar
Jag kastade mig över undersökningsresultaten. Kvinnor som är präster rapporterar sämre hälsa än män som är präster. 25% av kvinnorna mot 17% bland männen säger att deras hälsa är dålig eller någorlunda. Samtidigt ser vi av undersökningen att diakoner upplever större mening i arbetet än prästerna. Å andra sidan tycks kyrkoherdar uppfatta att de har "social gemenskap, mening i arbetet, inflytande, förutsägbarhet, rollklarhet, arbetstillfredsställelse, involvering på arbetsplatsen, positiv påverkan mellan arbete och privatliv samt engagemang." Sedan kommer det: "Övriga präster upplever högre känslomässiga krav samt utbrändhet i större utsträckning än kyrkoherdar." Här finns kanske något alarmerande, kyrkoherdar som en belåten kast av brahminer och så det mer gemena prästerskapet? Värt att undersöka.
Tillbaka till kvinnorna. De rapporterar signifikant högre kognitiva och känslomässiga krav än vad männen gör, upplever i högre utsträckning konflikt mellan arbete och privatliv och rapporterar högre upplevelse av utbrändhet, vilket betyder fysisk och känslomässig utmattning. Jag noterar att den tidigare dominerande förklaringsmodellen till denna kategoris alla problem, kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*, alls inte nämns i undersökningen.
Hade den generation högkyrkliga präster som gick i pension det decennium när de som nu pensioneras prästvigdes läst undersökningen hade kanske någon undrat om det inte måste bli så. Förutsättningen för ett sådant tänkesätt är då att prästämbetet som Herren gett sin kyrka för att vi ska få den saliggörande tron också har försetts med bestämda regulationer, om man så säger- Om dessa instruktioner för handhavandet av verktyget för den saliggörande tron nonchaleras kommer det att bli problem. Det är möjligt att någon från denna generation tagit upp ett samtal om det inte var så, att Svenska kyrkan faktiskt växlade in på främmande spår och därmed antog sektens sätt att vara och verka. Under den kristna tros täckmantel blev det innehållsligt en annan religion och en annan religion behöver andra uttryckssätt, gudstjänstordningar och mindre av det gamla samt självfallet ett nytt prästerskap. Det nya skaver mot det gamla. Inte så konstigt egentligen.
Det finns öppna svar i undersökningen. "Kritiken kan tolkas som en brist på identitet där det unika för kyrkan får minskad betydelse i relation till administrativa styrformer." Jo, eller att prästen som alla andra blir en lönearbetare och att Kalle och Fredde såg rätt år 1848. En kyrkoherde identifierade det nya som New Public Management och detta NPM såg kyrkoherden att kyrkan "smittats" av.
En diakon får sammanfatta. Hos diakonen finns en längtan bort från den stora organisationen till det lokala. "Politisk och administrativ ledning samt chefer har inte alltid förståelse för och insikt i uppdraget." (undersökningen s 35)
En kyrkoherde som börjat trappa ner efter 20 år "måste få säga att organisationen med politiskt valda representanter i råd och nämnder mellan varven nästan knäckt mig helt." Jag fyller på från framställningen: "Förtroendevalda med lokala intressen, personliga intressen eller politiska intressen som styr i stället för kyrkans bästa, samt ibland en upprörande okunnighet om vad uppgiften egentligen är. Detta har i stort sett dödat min lust till arbetet helt och hållet. Samt det faktum att vi aldrig arbetat så mycket och fått så litet gjort. Vi, liksom alla andra, har möten och planerar, men gör inte särskilt mycket längre." (undersökningen s 36) Är detta månne en kyrkoherde som förläst sig på Bloggardag eller en snäll och vänlig präst som inte läste vad de högkyrkliga skrev också för snart sagt 50 år sedan om vilken framtid som avtecknade sig för den som ville se?
Tänk om en chef i ett svenskt exportföretag konstaterat detta som kyrkoherden anförtror de intervjuande genom ett öppet svar. Vilken framtid för det företaget hade då avtecknat sig?
Ska vi lugna nerverna med en gudstjänst från Malmö från i söndags?
MTD-religion, det moralistiska och det terapeutiska i skön förening. Jesus får plats också. Det är en deistisk Jesustolkning, han kommer och fixar och på något underligt sätt kommer förbönen att bli en bön om mig själv. Ta ut satsdelar och analysera och fastna inte i det som låter fromt utan försök förstå om detta uttrycker Kyrkans tro. Kanske ska man slänga in en genusanalys också?
http://sverigesradio.se/gudstjansten
Komplettera med frågan om den psykosociala arbetsmiljön för radiolyssnaren.
Jag vet inte om ni kan leta er vidare här. Annars tycks alla kyrkoherdar ha fått rapporten.
https://internwww.svenskakyrkan.se/arbetsgivare/aktuellt--malmostudien-klar
Jag kastade mig över undersökningsresultaten. Kvinnor som är präster rapporterar sämre hälsa än män som är präster. 25% av kvinnorna mot 17% bland männen säger att deras hälsa är dålig eller någorlunda. Samtidigt ser vi av undersökningen att diakoner upplever större mening i arbetet än prästerna. Å andra sidan tycks kyrkoherdar uppfatta att de har "social gemenskap, mening i arbetet, inflytande, förutsägbarhet, rollklarhet, arbetstillfredsställelse, involvering på arbetsplatsen, positiv påverkan mellan arbete och privatliv samt engagemang." Sedan kommer det: "Övriga präster upplever högre känslomässiga krav samt utbrändhet i större utsträckning än kyrkoherdar." Här finns kanske något alarmerande, kyrkoherdar som en belåten kast av brahminer och så det mer gemena prästerskapet? Värt att undersöka.
Tillbaka till kvinnorna. De rapporterar signifikant högre kognitiva och känslomässiga krav än vad männen gör, upplever i högre utsträckning konflikt mellan arbete och privatliv och rapporterar högre upplevelse av utbrändhet, vilket betyder fysisk och känslomässig utmattning. Jag noterar att den tidigare dominerande förklaringsmodellen till denna kategoris alla problem, kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*, alls inte nämns i undersökningen.
Hade den generation högkyrkliga präster som gick i pension det decennium när de som nu pensioneras prästvigdes läst undersökningen hade kanske någon undrat om det inte måste bli så. Förutsättningen för ett sådant tänkesätt är då att prästämbetet som Herren gett sin kyrka för att vi ska få den saliggörande tron också har försetts med bestämda regulationer, om man så säger- Om dessa instruktioner för handhavandet av verktyget för den saliggörande tron nonchaleras kommer det att bli problem. Det är möjligt att någon från denna generation tagit upp ett samtal om det inte var så, att Svenska kyrkan faktiskt växlade in på främmande spår och därmed antog sektens sätt att vara och verka. Under den kristna tros täckmantel blev det innehållsligt en annan religion och en annan religion behöver andra uttryckssätt, gudstjänstordningar och mindre av det gamla samt självfallet ett nytt prästerskap. Det nya skaver mot det gamla. Inte så konstigt egentligen.
Det finns öppna svar i undersökningen. "Kritiken kan tolkas som en brist på identitet där det unika för kyrkan får minskad betydelse i relation till administrativa styrformer." Jo, eller att prästen som alla andra blir en lönearbetare och att Kalle och Fredde såg rätt år 1848. En kyrkoherde identifierade det nya som New Public Management och detta NPM såg kyrkoherden att kyrkan "smittats" av.
En diakon får sammanfatta. Hos diakonen finns en längtan bort från den stora organisationen till det lokala. "Politisk och administrativ ledning samt chefer har inte alltid förståelse för och insikt i uppdraget." (undersökningen s 35)
En kyrkoherde som börjat trappa ner efter 20 år "måste få säga att organisationen med politiskt valda representanter i råd och nämnder mellan varven nästan knäckt mig helt." Jag fyller på från framställningen: "Förtroendevalda med lokala intressen, personliga intressen eller politiska intressen som styr i stället för kyrkans bästa, samt ibland en upprörande okunnighet om vad uppgiften egentligen är. Detta har i stort sett dödat min lust till arbetet helt och hållet. Samt det faktum att vi aldrig arbetat så mycket och fått så litet gjort. Vi, liksom alla andra, har möten och planerar, men gör inte särskilt mycket längre." (undersökningen s 36) Är detta månne en kyrkoherde som förläst sig på Bloggardag eller en snäll och vänlig präst som inte läste vad de högkyrkliga skrev också för snart sagt 50 år sedan om vilken framtid som avtecknade sig för den som ville se?
Tänk om en chef i ett svenskt exportföretag konstaterat detta som kyrkoherden anförtror de intervjuande genom ett öppet svar. Vilken framtid för det företaget hade då avtecknat sig?
Ska vi lugna nerverna med en gudstjänst från Malmö från i söndags?
MTD-religion, det moralistiska och det terapeutiska i skön förening. Jesus får plats också. Det är en deistisk Jesustolkning, han kommer och fixar och på något underligt sätt kommer förbönen att bli en bön om mig själv. Ta ut satsdelar och analysera och fastna inte i det som låter fromt utan försök förstå om detta uttrycker Kyrkans tro. Kanske ska man slänga in en genusanalys också?
http://sverigesradio.se/gudstjansten
Komplettera med frågan om den psykosociala arbetsmiljön för radiolyssnaren.
måndag 9 april 2018
Modärna apologeter
Jag kanske måste redogöra för helgens luculliska äventyr. Jag avser då inte det egna påvra hushållet och den fantasilösa mathållningen. Jag talar om prosten G med hustru. Nå, hon släpptes inte in i köket, förstod jag, och detta var en situation hon var helt tillfreds med.
Först visade sig värden inte vara ogin, det uppskattades. Så blev det snittar, lax, gubbröra mm och till detta dricker man inte rödvin, om ni förstår vad jag menar. Öl och två sorter av det som hör till, meddelar jag er som förstår att uppskatta det underförstådda. Därefter räksoppa med sherry. Ingen supé utan soppa, sa värden, djävulen och vårt eget kött. Därefter var det kött, men inte eget utan kalventrecote. Lingondricka från Frankrike till detta. Rubesco hette lingondrickan. Sedan har jag svårt att redogöra för måltiden men jag drar mig till minnes att ost sattes fram och en annan flaska lingondricka från Frankrike eller Italien. Senare framåt aftonen blev det skorpor och Vin Santo del Chianti. Vi slöt med UvaViva Italiana, som är en grappa. Jag hör till dem som exmerar vad som sätts fram, är inte kinkig när det gäller mat eller dryck. Varför berätta detta? Ordet stavas transparens. Det är högkyrkligt. I Antjeborg skyr man transparens som pesten, man transpirerar bara man hör ordet. Också högkyrkligt matliv är transparent och man saliverar i sammanhanget.
Det var högmässa och jag säger som och citerar biskop Beijer: "Det är inte mycket som slår en väl genomförd svenskkyrklig högmässa." På vägen hem ringde äldsta barnbarnet från Berlin. Hon hade skött sig och tärt en Berliner Weisse. Hon hade också varit i en gudstjänst där pastorn i svart talar hävdat att kyrkkaffet var väl så viktigt som nattvarden. Barnbarnet häpnade. Jag fann det konsekvent, givet att vi talar MTD-religion.
På väg hem fanns det tid att reflektera. Jag hörde ju berättas medlemmar i Svenska kyrkan som skrivit brev med frågor till själva kyrkosystemet. Svar fick de aldrig. "Maktens arrogans", tänkte jag och beslöt mig för att tycka illa om den. Ska jag skriva brev till Antje och föreslå medaljer till gudstjänstförnyarna? Jag menar, Marita Ulvskog har ju fått...
Väl hemma tänkte jag över Maria Schottenii insatser. Det var då jag insåg att vi tvingas leva i upprepningens tid. Bengt Lidforss, docent i Lund (vem är inte det?) skrev om Modärna apologeter och gav sig på nyteologer. de intellektuellt oredliga. Maria Schottenius hade enkelt kunnat haka på, men som den vänliga själ hon är, sparar hon uppgörelsen ett år. Nästa påsk smäller det, förstår jag. Det hindrar inte mig från att granska Camilla Lif, radioandaktaren ni minns. Det var hon och Antje som fick Maria på banan.
Lidforss hade vällustigt tagit sig an Lif. "Någonting hände". Hon kan inte fastslå exakt vad som hände. Hon har tydligen gått medieutbildning, för då ska man just inte veta "exakt" (vilket självfallet aldrig någon begär när det behövs en kommentar i stunden) och därmed sno sig undan. Ingen har frågat Lif om exakta uppgifter. Det räcker med det grovhuggna. Vad hände? Var graven tom? Har den döde uppstått till nytt liv och sitter han nu konkret på Faderns högra sida för att komma tillbaka därifrån och då för att döma levande och döda? Lif tror på detta "något" som spridit sig. Men jag undrar över själva trosbekännelsen? Var i den bekänner vi att vi tror på Något?
Själva det lif-givande budskapet förstår jag: "Med sitt budskap och sitt väsen visade han att ingen människa fick betraktas som en människa utanför Guds kärlek." Så låter det, men Ingemar Hedenius granskade utsagan och fann en helveteslära. Lif fablar. Begåvat folk som förstår att fråga, inser detta. Inte minst om de kollat de s k stridssamtalen i evangelierna. Maria Schottenius höll inne det sista skottet. Hon skulle ha större problem med en kyrka som tog miraklen helt och hållet bokstavligt. Helt och hållet? För egen del får jag större problem med mirakler som aldrig inträffat i verkligheten(egentligen inträffat) men som nu gång på gång inträffar i något mystiskt inne djupt i mig. Så sa inte söndagsskolfröken. Narrades hon? Eller var hon helt enkelt en sakramental materialist?
Nu pågår en "rörelse" hävdar Lif och vi har uppgiften att föra rörelsen vidare och kravet är att vi omsätter berättelserna i handling. Tja. Den gamla lagiskheten blir gärna fromsint, men jag går inte på resonemanget för jag är en kyrkokristen i den tradition som burit Ecclesia Svecana århundraden igenom. Jag är också i själ och hjärta en luttrad gosse. När statsministern går med ett ljus ser jag de där typerna som blev stjärngossar med strut på huvudet, de som gjorde vad fröken förväntade sig. Stjärngossen som blev statsminister och fortsatte i branschen! Förstår nu hur det känns för den som bevarat sitt ynglingasinne och förmår genomskåda stupiditet varhelst den än möter.
Skulle inte några barmhärtiga hundhedningar kunna ställa till det och ställa de finkristna till svars, så som Bengt Lidforss gjorde på sin tid?
Inte en dag utan en rad om kyrkohandboken, den som alla längtar så efter! "Lex Sandahl" har jag läst, Riktlinjer för förtroendevalda på nationell nivå för användning av sociala medier. Jag noterar ansvaret att uppträda så att förtroendet för Svenska kyrkan inte undergrävs. Hohoho. Det gäller också sådana som kyrkostyrelsen utser till diverse organ. Men det avser inte Bloggardag, som aldrig valts till något uppdrag.
Bäst av allt var raderna om respekt för upphovsrätten och detta får ni inte läsa om ni inte först sitter ner:
"När det gäller andras texter, bilder och filmer, är grundregeln att inte använda dem, såvida inte upphovsmannen lämnat sitt tillstånd."
Läs den meningen en gång till särskilt ni som heter Ekenberg, Göranson och Pahlmblad. Jag tänker på nytt på Bengt Lidforss. Till ärliga vapen när det gäller nyteologernas militära ekipering räknade Lidforss även den medvetna lögnen, när den håller sig till sak. Borde Maria Schottenius roa sig med att läsa Lidforss och pröva hur långt hans kritik håller för att jaga samtiden "modärna teologer"? Skulle det få underhållningsvärde? Vad tyckte biskop Gottfrid Billing om Lidforss? Han klassade Lidforss inflytande över den akademiska ungdomen som "diaboliskt". Men just nu återstår att konstatera det uppenbara. Det finns upphovsmän som inte lämnat något tillstånd. Utifrån Kyrkostyrelsens egen text står det klart, att Kyrkostyrelsen medvetet bryter mot lag. Ska vi ha det så? Ska de arroganta makthavarna respekteras? Självfallet inte. Kan de högkyrkliga mat-havarna ordna en lucullisk måltid kan de också stå makthavarna emot. Stärkta av måltidsrasten bryter vi glada upp...
Först visade sig värden inte vara ogin, det uppskattades. Så blev det snittar, lax, gubbröra mm och till detta dricker man inte rödvin, om ni förstår vad jag menar. Öl och två sorter av det som hör till, meddelar jag er som förstår att uppskatta det underförstådda. Därefter räksoppa med sherry. Ingen supé utan soppa, sa värden, djävulen och vårt eget kött. Därefter var det kött, men inte eget utan kalventrecote. Lingondricka från Frankrike till detta. Rubesco hette lingondrickan. Sedan har jag svårt att redogöra för måltiden men jag drar mig till minnes att ost sattes fram och en annan flaska lingondricka från Frankrike eller Italien. Senare framåt aftonen blev det skorpor och Vin Santo del Chianti. Vi slöt med UvaViva Italiana, som är en grappa. Jag hör till dem som exmerar vad som sätts fram, är inte kinkig när det gäller mat eller dryck. Varför berätta detta? Ordet stavas transparens. Det är högkyrkligt. I Antjeborg skyr man transparens som pesten, man transpirerar bara man hör ordet. Också högkyrkligt matliv är transparent och man saliverar i sammanhanget.
Det var högmässa och jag säger som och citerar biskop Beijer: "Det är inte mycket som slår en väl genomförd svenskkyrklig högmässa." På vägen hem ringde äldsta barnbarnet från Berlin. Hon hade skött sig och tärt en Berliner Weisse. Hon hade också varit i en gudstjänst där pastorn i svart talar hävdat att kyrkkaffet var väl så viktigt som nattvarden. Barnbarnet häpnade. Jag fann det konsekvent, givet att vi talar MTD-religion.
På väg hem fanns det tid att reflektera. Jag hörde ju berättas medlemmar i Svenska kyrkan som skrivit brev med frågor till själva kyrkosystemet. Svar fick de aldrig. "Maktens arrogans", tänkte jag och beslöt mig för att tycka illa om den. Ska jag skriva brev till Antje och föreslå medaljer till gudstjänstförnyarna? Jag menar, Marita Ulvskog har ju fått...
Väl hemma tänkte jag över Maria Schottenii insatser. Det var då jag insåg att vi tvingas leva i upprepningens tid. Bengt Lidforss, docent i Lund (vem är inte det?) skrev om Modärna apologeter och gav sig på nyteologer. de intellektuellt oredliga. Maria Schottenius hade enkelt kunnat haka på, men som den vänliga själ hon är, sparar hon uppgörelsen ett år. Nästa påsk smäller det, förstår jag. Det hindrar inte mig från att granska Camilla Lif, radioandaktaren ni minns. Det var hon och Antje som fick Maria på banan.
Lidforss hade vällustigt tagit sig an Lif. "Någonting hände". Hon kan inte fastslå exakt vad som hände. Hon har tydligen gått medieutbildning, för då ska man just inte veta "exakt" (vilket självfallet aldrig någon begär när det behövs en kommentar i stunden) och därmed sno sig undan. Ingen har frågat Lif om exakta uppgifter. Det räcker med det grovhuggna. Vad hände? Var graven tom? Har den döde uppstått till nytt liv och sitter han nu konkret på Faderns högra sida för att komma tillbaka därifrån och då för att döma levande och döda? Lif tror på detta "något" som spridit sig. Men jag undrar över själva trosbekännelsen? Var i den bekänner vi att vi tror på Något?
Själva det lif-givande budskapet förstår jag: "Med sitt budskap och sitt väsen visade han att ingen människa fick betraktas som en människa utanför Guds kärlek." Så låter det, men Ingemar Hedenius granskade utsagan och fann en helveteslära. Lif fablar. Begåvat folk som förstår att fråga, inser detta. Inte minst om de kollat de s k stridssamtalen i evangelierna. Maria Schottenius höll inne det sista skottet. Hon skulle ha större problem med en kyrka som tog miraklen helt och hållet bokstavligt. Helt och hållet? För egen del får jag större problem med mirakler som aldrig inträffat i verkligheten(egentligen inträffat) men som nu gång på gång inträffar i något mystiskt inne djupt i mig. Så sa inte söndagsskolfröken. Narrades hon? Eller var hon helt enkelt en sakramental materialist?
Nu pågår en "rörelse" hävdar Lif och vi har uppgiften att föra rörelsen vidare och kravet är att vi omsätter berättelserna i handling. Tja. Den gamla lagiskheten blir gärna fromsint, men jag går inte på resonemanget för jag är en kyrkokristen i den tradition som burit Ecclesia Svecana århundraden igenom. Jag är också i själ och hjärta en luttrad gosse. När statsministern går med ett ljus ser jag de där typerna som blev stjärngossar med strut på huvudet, de som gjorde vad fröken förväntade sig. Stjärngossen som blev statsminister och fortsatte i branschen! Förstår nu hur det känns för den som bevarat sitt ynglingasinne och förmår genomskåda stupiditet varhelst den än möter.
Skulle inte några barmhärtiga hundhedningar kunna ställa till det och ställa de finkristna till svars, så som Bengt Lidforss gjorde på sin tid?
Inte en dag utan en rad om kyrkohandboken, den som alla längtar så efter! "Lex Sandahl" har jag läst, Riktlinjer för förtroendevalda på nationell nivå för användning av sociala medier. Jag noterar ansvaret att uppträda så att förtroendet för Svenska kyrkan inte undergrävs. Hohoho. Det gäller också sådana som kyrkostyrelsen utser till diverse organ. Men det avser inte Bloggardag, som aldrig valts till något uppdrag.
Bäst av allt var raderna om respekt för upphovsrätten och detta får ni inte läsa om ni inte först sitter ner:
"När det gäller andras texter, bilder och filmer, är grundregeln att inte använda dem, såvida inte upphovsmannen lämnat sitt tillstånd."
Läs den meningen en gång till särskilt ni som heter Ekenberg, Göranson och Pahlmblad. Jag tänker på nytt på Bengt Lidforss. Till ärliga vapen när det gäller nyteologernas militära ekipering räknade Lidforss även den medvetna lögnen, när den håller sig till sak. Borde Maria Schottenius roa sig med att läsa Lidforss och pröva hur långt hans kritik håller för att jaga samtiden "modärna teologer"? Skulle det få underhållningsvärde? Vad tyckte biskop Gottfrid Billing om Lidforss? Han klassade Lidforss inflytande över den akademiska ungdomen som "diaboliskt". Men just nu återstår att konstatera det uppenbara. Det finns upphovsmän som inte lämnat något tillstånd. Utifrån Kyrkostyrelsens egen text står det klart, att Kyrkostyrelsen medvetet bryter mot lag. Ska vi ha det så? Ska de arroganta makthavarna respekteras? Självfallet inte. Kan de högkyrkliga mat-havarna ordna en lucullisk måltid kan de också stå makthavarna emot. Stärkta av måltidsrasten bryter vi glada upp...
söndag 8 april 2018
Kyrkohandbokssammanbrott och kyrkohandboksbrott
Söndagssol över Halland och en afton med halländsk gästfrihet men det får inte gå för lång tid mellan kommentarer om kyrkohandboken. aKF:s ordförande är teol dr Björn Fyrlund. Bloggardag gav sig in i intervjuarbranschen apropå kyrkohandboksdebaclet. Frågan om eventuella likheter mellan Svenska Akademien och Svenska kyrkan – förutom att båda anlitar advokatbyråer för att lösa sina problem! – ställdes inte. Den första frågan har Bloggardag genom flitigt tv-tittande lärt sig att ställa:
Hur känns det?
Jag säger som aKF:s förste ordförande: Ju sämre, desto bättre!
Om jag preciserar. Hur känns beslutet om kyrkohandboken?
Ja, då blir ju svaret mer komplext.
För den kyrkliga förnyelsen har det alltid varit viktigt att uttryckssätt och former i liturgin uppgraderas med syfte att ge församlingarna möjlighet att komma närmare ett fördjupat trons hemspråk i bön och lovsång. I den nya kyrkohandboken ser jag något annat: inlåsningar, insnävningar och ideologistyrning, dvs ideologiskt styrda mer eller mindre obligatoriska uttryckssätt.
Det var skarpt men poetiskt sagt: ”Inlåsningar, insnävningar och ideologistyrning”. Men vad säger du?
Förändring i Lovsången och sjungen förbön vid vigsel syftar till något mer än uppdatering av språket; att få makt över den teologiska uttolkningen.
Inlåsning och inläsning. Du anar kyrkopolitiskt maktspråk?
Vi får en kyrkohandbok som i sin helhet och detaljer är en sammanhållen enhet, förstärkt genom upphovsrättsanspråk. Menar man att teologin och en levande liturgi sitter i rätt innantillläsning och inte i att prästen utifrån en integrerad teologi och liturgisk klangbotten kan be i överensstämmelse med Kyrkans tro?
Läronämnden har dessutom sagt att inte varje text, men just helheten, uttrycker kyrkans tro. Man förväntar sig tydligen att prästen skall kunna kombinera och genom liturgiskt kunnande välja texter som uttrycker Kyrkans tro. Det konstiga är ju bara att prästen inte längre får göra detta med uttryckssätt som fram till 19 maj 2018 angetts uttrycka Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse. Dessa böner är efter 20 maj obsoleta.
Du menar att om någon ber på det tidigare sättet efter den 20 maj så bryr sig inte Gud om den bönen?
Det får du nog fråga biskoparna om.
Vad händer nu? Hinner du lära om till 20 maj?
Felläsningar om Andens person har väl använts också i dagens liturgi och läsningar. Det kanske får bli några fler sådana. Om det nu kan vara fel att säga om Anden vad som faktiskt står i trosbekännelsen, den som ska läsas! Och så får vi se om domkapitlen har resurser att språkgranska varje församlings gudstjänstliv och har verktyg för att fälla präster som tror detsamma före och efter 20 maj.
Vad skulle du önska hände i den bästa av världar, vad skulle exempelvis biskoparna kunna göra?
Jag menar att det är nödvändigt om nya kyrkohandboken skall få tillbörlig legitimitet att biskoparna samlar sig till ett verkligt herdabrev kring liturgins väsen och innehåll. Ett brev där de beskriver vad det innebär att Guds folk igenom tiderna ber och lovsjunger. Ber med ord och begrepp som binder samman trons folk genom tiderna. Att de anger hur liturgin kan vara katolicitetsmsrkör, svenskkyrklighetsmarkör och trosmarkör samtidigt.
Men det klarar väl inte biskoparna?
Jo, i den bästa av världar i en kyrka som är episkopal både till namn och gagn.
Så den nya kyrkohandboken har inte rimlig legitimitet?
Sannolikt inte. Den kom till utifrån en annan agenda, i arbetet är somliga tydligt och medvetet bortvalda, problem har kantat hela processen och nu sägs det vara sannolikt att materialet klarar en tvist om upphovsrätten. Vad händer om det blir en rättsprocess och materialet inte klarar den granskningen? Kyrkohandbokssammanbrottet leder till kyrkohandboksbrott i mer än en betydelse.
Kommer aKF med ett nytt gudstjänstmaterial?
Detta har varit den kyrkliga förnyelsens ansvar för den svenskkyrkliga traditionen år 1942,1954, 1968, 1976, 1988 och 2002. Så är det fortfarande. Det kommer nytt. Redaktörerna bakom missalet år 2002 nominerades till priset som ”Årets förnyare i Svenska kyrkan” för sitt arbete. aKF fortsätter förnya, fördjupa och återföra till apostolisk och katolsk ordning och tar de kapaciteter till vara som Svenska kyrkan inte vill använda.
Så vad då, ”ju sämre, desto bättre”?
Mer arbete för den kyrkliga förnyelsen och livet är som bäst när det är möda och bekymmer. Visionen består. Kallelsen till kyrklig förnyelse förändras inte på något sätt när det går Svenska kyrkan illa. Tvärtom!
Antje och du promoverades vid samma tillfälle och ni gick i processionen sida vid sida.
Gick hon i takt med dig då?
Jag vet inte, men vi skulle gå i takt med dem som gick före oss, jubeldoktorerna. De gjorde jag. Det gick att gå framåt med dem som var före, märkte jag. Detta gäller kyrkolivet i sin helhet.
Fem snabba till aKF:s ordförande
Ja, nej eller avstår är alternativen
Uppfattar du att komplikationerna kring kyrkohandboken är över nu?
Nej
Uppfattar du att kyrkohandboken tas emot med entusiasm i kyrkolivet?
Nej
Uppfattar du kyrkostyrelsen som ignorant arrogant?
Ja
Uppfattar du att kyrkostyrelsen hade både kompetens och material i sak för att kunna fatta något beslut om upphovsrättsfrågorna?
Avstår
Uppfattar du att experten har rätt när han säger att det är ett faktum att Svenska kyrkan i upphovsrättsfrågorna beter sig illa?
Ja
lördag 7 april 2018
Sorpresa con Pasqua: Icke-dop!
Eva Brunne är trefalt anmäld till Ansvarsnämnden.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/tvist-om-kyrkan-erkanner-dop-i-swedenborgskyrkan
http://www.dagen.se/nyheter/biskop-eva-brunne-anmald-for-att-ha-ogiltigforklarat-dop-1.1122474
Med tvekan gav jag hänvisningen till tidningen Dagen – men för er skull! Och de flesta kommer väl inte in på Torsdagsdepressionens låsta sida. Jag samlar sålunda kol på de illasinnades huvuden.
Swedenborgskyrkans dop erkänns inte av Svenska kyrkan, menar Eva Brunne. Diakonkandidaten ska döpas före vigning. Å andra sidan är diakonkandidaten konfirmerad, dvs Svenska kyrkan har redan konfirmerat hennes dop! Nu blir problemet uppenbart. Men diakonkandidatens moster är också döpt i Swedenborgskyrkan, konfirmerad i Svenska kyrkan och prästvigd i Svenska kyrkan av Caroline Krook. Om dopet inte erkänns, faller hela grunden och hon som träder fram som präst kan inte i någon rimlig mening betraktas som präst. Hon verkar vara det, men är det inte. Saknas dopets grund, finns ingen grund alls!
Det är kanske inte så konstigt att saken anmäls till Ansvarsnämnden, men är det Eva Brunne som egentligen skulle bli anmäld? Hon har sett ett problem med diakonkandidatens dop. Hon visste kanske inte att en präst i Stockholms stift döpts med ett dop som inte erkänns vara ett dop. I varje fall inte erkänt av Biskopsmötet. Nu vet hon. Och blir anmäld för att konsekvenserna av detta faktum (eller icke-faktum) blir stora.
Den anmälande mostern, vi kallar henne Moster i fortsättningen, pekar på "glappet" att hon döper med risk att de dop hon utför inte upplevs som giltiga. Upplevs som? Detta är väl det mindre problemet. Moster uppträder som något hon faktiskt inte är och hennes sakramentsförvaltning måste ifrågasättas när grunden för hennes ämbete saknas. Givet förstås att dopet i Den Nya Kyrkan inte räknas. Så tänker dock inte Eva Brunne.Moster beskriver situationen: "Prästvigningen gäller, även om dopet i dag är ogiltigt", hävdade Eva. Men antingen är dopet giltigt eller ogiltigt, i dag och alla dagar. Och är det ogiltigt, för att nu använda en kyrkorättslig och faktiskt en i sammanhanget lite tveksam beteckning, måste prästvigningen ifrågasättas om prästvigning är överlämnade av en nådegåva till den som är döpt, genom dpet inforgad i Kyrkans gemenskap och på dopets grund kallad till präst. Hon är faktiskt inte präst och kan inte göra det en präst är vigd att göra om ett avgörande rekvisit, dopet, saknades när hon prästvigdes. Vi fokuserar nu på detta enda rekvisit och då faller allt.
Hur gick det här till? Först en konfirmationspräst, som nog inte alls begrep att det var ett icke erkänt dop som skulle konfirmeras. Detta går förstås alls inte. Och därefter Carros vigning. Bli inte arga på henne heller. Hon måste ha sett ett papper att prästkandidaten var döpt i annan ordning och konfirmerad i Svenska kyrkans. Men då varsnar alla problemet. Misstag följs på misstag och dessa misstag upphäver inte varandra utan förstärker dem.
Hur ska då diakonkandidaten, som inte vill bli döpt "på riktigt", tröstas? "Ingen tar ifrån dig din upplevelse av ditt dop", skriver Eva. Det var väl ändå en svag argumentation. Upplevelsekristendom är väl inte riktigt vad vi pläderar för. Anmälaren, diakonkandidaten, konstaterar att ett dop som är giltigt för en lekman, inte är giltigt för en som vill gå in i vigningstjänsten". Men det var väl inte ritkigt detta Eva skrivit. Hon nöjde sig med upplevelsen av dop.
Hur kommer det sig att Carro och Eva bedömt dopet olika, om de nu gjort detta? Jo, menar Eva, det beror på att i en reformatorisk kyrka förändras både lära och lärotolkning. Hoppsan. Säg det till Luther. Reformationen gick ju ut på att den romersk-katolska kyrkan ändrat och det var just detta som var själva felet. Därför re-formation. Tillbaka till den verkliga formen för tro, lära och liv. Vilken seminarieövning i Lund var det Eva missade?
Eva för ett annat resonemang om hur det är när det blivit så fel. "Kyrkan bär detta." Naturligtvis är detta fromsint skitprat för att komma undan problemet. Lite farligt skitprat dessutom. "Der Führer denkt für uns"-hållningen duger inte. Vi kan inte springa undan eget ansvar genom att skylla på en eterisk storhet som vi kallar "kyrkan". Luthers poäng är insikten om ansvar i Kyrkan för de insiktsfulla när kyrkosystemet far vilse och han skyller inte ifrån sig utan går till Skriften men också till kyrkofäderna för att förstå. Av detta drar han slutsatsen att koncilier/kyrkomöten kan hamna fel. Då är det ett personligt ansvar att med goda bibliska argument säga emot.
En romersk katolik har också anmält Eva. Argumentet är att den romersk-katolska kyrkan godkänt dopet i Swedenborgskyrkan. Kan det bero på att dessa romerska katoliker inte riktigt fattat vad de godtagit och tänker att är det bara vatten och den Treeniges namn så blir det oavsett tillägg och oavsett Swedenborgs trinitetsteologi rätt? Här tror jag faktiskt Svenska kyrkans biskopar har en bättre urskiljningsförmåga än de romerska prästerna.
Lite roligt är det förstås – eller oroligt, väl själva – att Carro avböjer kommentera ärendet. Hon ska resa utrikes och har fulltecknad kalender. Jo, det kan man tänka. Men saken gäller att hon överantvardat ett prästämbete ogiltigt eller irreguljärt. Då drar hon eller drar sig undan. Evas tal om ämbetsansvar blir förstås obegripligt. Det är inget att säga om. Just denna obegriplighet är poängen, för annars talar vi om något som inte kan hanteras. Tänk om en församlingsbo träder fram och undrar vad det är Moster hållit på med. Ska det då hänvisas till – upplevelser?
Ska vi knyta ihop säcken så ska nog både Carro och Eva gå fria men också stackars Moster. Hon driver bestämt meningen att den som hon döper ska veta att det är ett fullt godkänt dop. "Jag vill inte at de ska få höra att prästen inte är en del av Guds församling, inte döpt." Moster har min sympati. Hon menar att det handlar om trovärdighet. Det har hon rätt i. Och som det nu är, är Moster inte trovärdig. Hon är inte infogad i Kyrkans heliga gemenskap. Hon är inte präst i Svenska kyrkans ordning. Allt hon gör och allt hon gjort som präst i Svenska kyrkan är sken. Skenheligheten har fått ett ansikte. Det betyder, att det är synd om samtliga. Och skräcken uppstår om någon församlingsbo börjar ifrågasätta Mosters ämbetshandlingar. Var nattvarden nattvard? Vad ska svaras då och med vilka otvetydiga argument, kraftfulla nog att trösta bedrövade
Fredagen den 13 april sammanträder Ansvarsnämnden för att fatta beslut i ärendet. Datumet ter sig i sammanhanget närmast som en lustifikation.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/tvist-om-kyrkan-erkanner-dop-i-swedenborgskyrkan
http://www.dagen.se/nyheter/biskop-eva-brunne-anmald-for-att-ha-ogiltigforklarat-dop-1.1122474
Med tvekan gav jag hänvisningen till tidningen Dagen – men för er skull! Och de flesta kommer väl inte in på Torsdagsdepressionens låsta sida. Jag samlar sålunda kol på de illasinnades huvuden.
Swedenborgskyrkans dop erkänns inte av Svenska kyrkan, menar Eva Brunne. Diakonkandidaten ska döpas före vigning. Å andra sidan är diakonkandidaten konfirmerad, dvs Svenska kyrkan har redan konfirmerat hennes dop! Nu blir problemet uppenbart. Men diakonkandidatens moster är också döpt i Swedenborgskyrkan, konfirmerad i Svenska kyrkan och prästvigd i Svenska kyrkan av Caroline Krook. Om dopet inte erkänns, faller hela grunden och hon som träder fram som präst kan inte i någon rimlig mening betraktas som präst. Hon verkar vara det, men är det inte. Saknas dopets grund, finns ingen grund alls!
Det är kanske inte så konstigt att saken anmäls till Ansvarsnämnden, men är det Eva Brunne som egentligen skulle bli anmäld? Hon har sett ett problem med diakonkandidatens dop. Hon visste kanske inte att en präst i Stockholms stift döpts med ett dop som inte erkänns vara ett dop. I varje fall inte erkänt av Biskopsmötet. Nu vet hon. Och blir anmäld för att konsekvenserna av detta faktum (eller icke-faktum) blir stora.
Den anmälande mostern, vi kallar henne Moster i fortsättningen, pekar på "glappet" att hon döper med risk att de dop hon utför inte upplevs som giltiga. Upplevs som? Detta är väl det mindre problemet. Moster uppträder som något hon faktiskt inte är och hennes sakramentsförvaltning måste ifrågasättas när grunden för hennes ämbete saknas. Givet förstås att dopet i Den Nya Kyrkan inte räknas. Så tänker dock inte Eva Brunne.Moster beskriver situationen: "Prästvigningen gäller, även om dopet i dag är ogiltigt", hävdade Eva. Men antingen är dopet giltigt eller ogiltigt, i dag och alla dagar. Och är det ogiltigt, för att nu använda en kyrkorättslig och faktiskt en i sammanhanget lite tveksam beteckning, måste prästvigningen ifrågasättas om prästvigning är överlämnade av en nådegåva till den som är döpt, genom dpet inforgad i Kyrkans gemenskap och på dopets grund kallad till präst. Hon är faktiskt inte präst och kan inte göra det en präst är vigd att göra om ett avgörande rekvisit, dopet, saknades när hon prästvigdes. Vi fokuserar nu på detta enda rekvisit och då faller allt.
Hur gick det här till? Först en konfirmationspräst, som nog inte alls begrep att det var ett icke erkänt dop som skulle konfirmeras. Detta går förstås alls inte. Och därefter Carros vigning. Bli inte arga på henne heller. Hon måste ha sett ett papper att prästkandidaten var döpt i annan ordning och konfirmerad i Svenska kyrkans. Men då varsnar alla problemet. Misstag följs på misstag och dessa misstag upphäver inte varandra utan förstärker dem.
Hur ska då diakonkandidaten, som inte vill bli döpt "på riktigt", tröstas? "Ingen tar ifrån dig din upplevelse av ditt dop", skriver Eva. Det var väl ändå en svag argumentation. Upplevelsekristendom är väl inte riktigt vad vi pläderar för. Anmälaren, diakonkandidaten, konstaterar att ett dop som är giltigt för en lekman, inte är giltigt för en som vill gå in i vigningstjänsten". Men det var väl inte ritkigt detta Eva skrivit. Hon nöjde sig med upplevelsen av dop.
Hur kommer det sig att Carro och Eva bedömt dopet olika, om de nu gjort detta? Jo, menar Eva, det beror på att i en reformatorisk kyrka förändras både lära och lärotolkning. Hoppsan. Säg det till Luther. Reformationen gick ju ut på att den romersk-katolska kyrkan ändrat och det var just detta som var själva felet. Därför re-formation. Tillbaka till den verkliga formen för tro, lära och liv. Vilken seminarieövning i Lund var det Eva missade?
Eva för ett annat resonemang om hur det är när det blivit så fel. "Kyrkan bär detta." Naturligtvis är detta fromsint skitprat för att komma undan problemet. Lite farligt skitprat dessutom. "Der Führer denkt für uns"-hållningen duger inte. Vi kan inte springa undan eget ansvar genom att skylla på en eterisk storhet som vi kallar "kyrkan". Luthers poäng är insikten om ansvar i Kyrkan för de insiktsfulla när kyrkosystemet far vilse och han skyller inte ifrån sig utan går till Skriften men också till kyrkofäderna för att förstå. Av detta drar han slutsatsen att koncilier/kyrkomöten kan hamna fel. Då är det ett personligt ansvar att med goda bibliska argument säga emot.
En romersk katolik har också anmält Eva. Argumentet är att den romersk-katolska kyrkan godkänt dopet i Swedenborgskyrkan. Kan det bero på att dessa romerska katoliker inte riktigt fattat vad de godtagit och tänker att är det bara vatten och den Treeniges namn så blir det oavsett tillägg och oavsett Swedenborgs trinitetsteologi rätt? Här tror jag faktiskt Svenska kyrkans biskopar har en bättre urskiljningsförmåga än de romerska prästerna.
Lite roligt är det förstås – eller oroligt, väl själva – att Carro avböjer kommentera ärendet. Hon ska resa utrikes och har fulltecknad kalender. Jo, det kan man tänka. Men saken gäller att hon överantvardat ett prästämbete ogiltigt eller irreguljärt. Då drar hon eller drar sig undan. Evas tal om ämbetsansvar blir förstås obegripligt. Det är inget att säga om. Just denna obegriplighet är poängen, för annars talar vi om något som inte kan hanteras. Tänk om en församlingsbo träder fram och undrar vad det är Moster hållit på med. Ska det då hänvisas till – upplevelser?
Ska vi knyta ihop säcken så ska nog både Carro och Eva gå fria men också stackars Moster. Hon driver bestämt meningen att den som hon döper ska veta att det är ett fullt godkänt dop. "Jag vill inte at de ska få höra att prästen inte är en del av Guds församling, inte döpt." Moster har min sympati. Hon menar att det handlar om trovärdighet. Det har hon rätt i. Och som det nu är, är Moster inte trovärdig. Hon är inte infogad i Kyrkans heliga gemenskap. Hon är inte präst i Svenska kyrkans ordning. Allt hon gör och allt hon gjort som präst i Svenska kyrkan är sken. Skenheligheten har fått ett ansikte. Det betyder, att det är synd om samtliga. Och skräcken uppstår om någon församlingsbo börjar ifrågasätta Mosters ämbetshandlingar. Var nattvarden nattvard? Vad ska svaras då och med vilka otvetydiga argument, kraftfulla nog att trösta bedrövade
Fredagen den 13 april sammanträder Ansvarsnämnden för att fatta beslut i ärendet. Datumet ter sig i sammanhanget närmast som en lustifikation.
fredag 6 april 2018
Sorpresa con Pasqua: Generalsekreteraren
Bloggardag satte sig med en moloken Dag Sandahl. Bloggardag sa: - Tala ut. Det lättar. Så länge jag teg försmäktade mina ben vid min ständiga klagan. Psalmisten har en poäng.
Då lossnade det. Dag Sandahl talade långt och länge. Bloggardag lyssnade.
- Jag gav ingen kollekt på Påskdagen. SKUT ska utredas för 40 miljoner, då kan mitt bidrag inte behövas. Och detta beslut har generalsekreteraren Helén Ottosson Lovén fattat. Min vän advokaten häpnade. Sådana belopp skulle inte de största svenska exportindustrierna lägga på en sådan granskning och alls inte lägga till en advokatbyrå i London. Min vän advokaten ifrågasatte generalsekreterarens kompetens. Det har också jag börjat göra. Kyrkostyrelsen inte. Den gav förlängt förordnande så nu kan generalsekreteraren sitta till 67 år ålder. Hon chefar för en byråkrati om vilken en utanförstående men insiktsfull person sagt: "en herrelös byråkrati som löper amok". Sådant kan illasinnade lätt få ur sig. Men detta var inte en illasinnad person utan en insiktsfull. Jag blev förvånad, men sa inte emot. I stället började jag försöka se om det fanns fog för påståendet. Det finns det nog.
Jag insåg att detta inte behöver vara något annat än strukturellt betingat. Byråkratierna sväller. De styrs av de egenhändigt skapade behoven och dessa tar alltmer kraft och tid. Det som ett fåtal personer snabbt reder ut blir en omfattande process med många indragna när personalstyrkan växer (det heter så) och då måste t ex kommunikatörer anställas. Alla som anställs är inte självklart kyrkliga. Söndag förmiddag återfinns de inte i högmässan för att säga det enkelt. De är dock välvilliga och står för den religion som heter MTD, Moralistisk Terapeutisk Deism. Ställer man frågan var de återfinns söndag förmiddag blir svaret sannolikt (som det heter i Kyrkostyrelsen) att de flesta av Svenska kyrkans anställda då befinner sig hemma eller med sina familjer på olika aktiviteter. Endast en minoritet av de kyrkligt anställda och förtroendevalda samlas till Herrens sköna gudstjänst. Det vets. Om detta talas föga. Och eftersom arbetsplatsens folk inte formats av gemensamma erfarenheter just i församlingarnas liv, kommer alla att styra sina processer utifrån andra utgångspunkter än Kyrkans hjärtpunkt. Någon kyrklig strategi kan det inte bli tal om. Däremot blir det utrymme både för att förvalta en organisation och inom denna organisation organisera de egna intressena. Konferenser, resor, planeringssammanträden och skvaller t ex. Samt etablera, och det är det enda gemensamma, en fiendebild. Det vets vem fienden är...
Svenska kyrkans generalsekreterare heter Helén Ottosson Lovén, född 1957 och jur. kand. Hon anställdes som ekonomichef och är duktig på att räkna pengar. När stor oreda under himmelen utbröt och den tidigare generalsekreteraren Lars Friedner fick gå, föll valet på Helén. Det fanns självfallet inga alternativ. Förra året förlängdes hennes förordnande. Hon kan sitta till 67 års ålder och bli den första generalsekreterare som pensioneras från sysslan. Är hon verkligen så duglig? Är det känt att hon blir nervös när beslut ska fattas?
Hennes senaste prestation är att hon meddelat att Artos inte får ge ut ett missale eftersom "det inte går att säkerställa att den av er planerade missaleutgåvan kommer att de ovan nämnda förutsättningarna för återgivning av Kyrkohandboken" (brevet finns på kyrkligdokumentation.nu liksom skrivelsen om musiken). Det är ett sanslöst byråkratsvar för den som vet hur gudstjänstutveckling kontinuerligt bedrivits under decennier och av vilka. Avsikten, den som biskoparna gett sitt gillande, är förstås att komma den kyrkliga förnyelsen till livs. Därför fick Christer Pahlmblad för liv och pina inte involveras i arbetet. Det skulle bli en annan kyrkohandbok. Denna nya kyrkohandbok innehåller heresier, det fattar biskoparna. De kommer undan den debatten genom att hävda att det är helheten som ska bedömas, inte enskildheter. Det är kränkande. Biskoparna tror att vi är dumma i huvydet. Nu ska präster visa förmännen skyldig lydnad, men på den yttersta dagen är det andra frågor Herren ställer om det blir tal om prästens ansvar för Kyrkans gudstjänst i det lokala. Märk mina ord. Inför heresier är upproret den enda möjliga hållningen i en Kyrka. Fråga Athanasius.
När det gäller generalsekreteraren är jag inte längre så imponerad. Jag skrev till henne om konferensen i Berlin. Sedan for jag med barnbarnet Sigrid till Canterbury och London. När jag kom hem fanns inget svar. Jag skrev på nytt. Omsider blev jag orolig och undrade om generalsekreteraren blivit sjuk, men det hade hon inte blivit fick jag något dygn senare veta. Kunde det vara så att hon var sur på mig och inte svarade av det skälet? Jag fattade inte. Hon kunde ju bara helt enkelt sagt att min fråga var klok och erbjudandet att delta generöst, men svaret var nej. Hon kunde ha tackat ja eller sagt att hon lämnat frågan till någon underhuggare.
Jag frågade i mitt bekymmer två vänner. Den förste sa att detta var ett sedan länge känt fenomen, hon undviker att svara och det var inget personligt mot mig. Den andra vännen sa att hon svarar styrelsens ledamöter. Det betydde att hon inte svarar de andra. Då förstod jag. Jag hade ju på ett styrelsemöte som svar på en invändning fått höra att jag med generalsekreteraren borde ta upp en frågan jag aktualiserat och inte i styrelsen. Jag svarade att jag hade försökt men inte fått svar varpå Wanja visste berätta att generalsekreteraren var mycket duktig på att ringa tillbaka. Jag blev glad över denna insikt. Ni vet, talet om alla människors lika värde och allt det där, nu visste jag. Men jag gillar det inte. Oss emellan så håller Helén Ottosson Lovén inte Sören Ekströms eller Leni Björklunds klass som generalsekreterare.
Hade hon gjort detta, hade Svenska kyrkan lättare kunnat hantera de verkliga problemen. Men jag hade en gammal erfarenhet också. 1993 gavs Lilla boken om kristen tro ut. F-priset måste beräknas till 30 miljoner, tror jag. Jag hade haft en del små utgifter när den boken skrevs och frågade om detta i sammanhanget blygsamma belopp. Jag fick till svar att det vore löjligt att skicka in en räkning på 1500:-. Dessa utgifter skulle komma att kompenseras framöver. Jag väntade. Åren gick och blev till decennier. Till sist skrev jag och frågade när och hur kompensationen skulle utfalla. Jag frågade också om jag skulle soulangeras för att jag inte blivit korrekt behandlad när jag sökte kyrkoherdetjänsten i Rom (SKUT). Helén Ottosson Lovén svarade. Kommuner och landsting hade en sådan skyldighet att kompensera för byråkratiska fel men inte Svenska kyrkan. Det bidde inget, bara rättvisan att det i kyrkostyrelse och kyrkomöte medgavs, att en kyrkoherdetjänst i utlandet var inte en sådan där jag med automatik var obehörig. Numera har detta dock rättats till och obehörigheten formaliserats ett snäpp till. Ordförande för SKUT var förresten Koskinen, ni förstår själva. Frågan om kompensationen, som Helén återgav som en "begäran" – vilket det alls inte var, det var en fråga –besvarades med att skrivandet till Lilla boken var att betrakta som en ideell insats. Det fick vara med det men jag strövade runt på norra Öland och tänkte att det ska väl inte en part bestämma. Det ska man väl enas om. Nu ser jag samma mönster praktiseras när det gäller upphovsrätten. Och ingen gång bryr sig generalsekreteraren om att ringa...
Jag försökte tänka på vad den "ideella" insatsen var värd. 16% av f-pris blir väl 4.8 miljoner. Det är orimligt. Kanske skulle beloppet halveras och bli 2.4? Den saken var närmast av akademiskt intresse. Hur skulle så stora belopp alls kunna kompenseras, som det sades. Det räknade jag också ut. Det var skillnaden på en komministerlön och en domprostlön under ett antal år. Skillnaden är den, att komministrar är ideella. Jag brydde mig inte om att fundera över generalsekreterarens lön.
Är det då så, att somligas insatser negligeras. De har utförts av fel folk och det är själva grejen. Det liturgiska förnyelsearbetet och folkevangelisation lika. När allt kommer till allt fick Svenska kyrkans bekännelserarbete inte bara de förslag som styrde ekipaget upp ur den grop där det havererat, en arbetsinsats samt ett ekonomiskt tillskott av mig. Slutet gott, allting gott. Vad är det då som skaver när jag funderar över generalsekreteraren som gör skillnad på folk och folk. Är det insikten om en elit i Antjeborg?
Jag funderar på de präster/teologer som gjort stora insatser för gudstjänstförnyelsen. Egentligen tänker jag att det är märkligt att ingen av dem fått något tecken på uppskattning från Svenska kyrkan. Så hade skett i en frisk kyrkoorganisation. I Svenska kyrkan får de dalj, inte medalj. Artos Missale har varit församlingsprästerna till hjälp och utvecklat gudstjänstglädjen. Nu menar sig biskopar och kyrkostyrelse sätta stopp för det. Tror dom. Men det är rätt att göra uppror. Eller som det heter med doktor Luther: Reformation. Det är den nödvändiga hållningen inför heresier. Biskoparna borde sova dåligt nu. Om de inte sover dåligt beror detta uppenbart på att de dåligt känner sina präster och vet hur de tänker.
Bloggardag hade suttit tyst under hela denna föredragning, men kunde inte hålla sig längre: -Tror du att Verkligheten snart kommer att slå till mot eliten och inte minst mot Generalsekreteraren när ansvar ska krävas ut för att den herrelösa byråkratin löper amok?
Dag Sandahl tittade på sitt blida sätt på Bloggardag och svarade: -Jag hoppas på det bästa.
Bloggardag släppte inte greppet: - Tror du verkligen att du skulle förstå allt detta bättre än den i demokratisk ordning valda ledamoten av Kyrkostyrelsen Margareta Winberg?
Dag Sandahl kunde inte svara på den frågan. Munterheten övermannade (det kan väl inte heta "överkvinnade"?) honom.
Medge ändå att samtalet är det mänskliga sättet att umgås och en metod att förlösa glädje.
Då lossnade det. Dag Sandahl talade långt och länge. Bloggardag lyssnade.
- Jag gav ingen kollekt på Påskdagen. SKUT ska utredas för 40 miljoner, då kan mitt bidrag inte behövas. Och detta beslut har generalsekreteraren Helén Ottosson Lovén fattat. Min vän advokaten häpnade. Sådana belopp skulle inte de största svenska exportindustrierna lägga på en sådan granskning och alls inte lägga till en advokatbyrå i London. Min vän advokaten ifrågasatte generalsekreterarens kompetens. Det har också jag börjat göra. Kyrkostyrelsen inte. Den gav förlängt förordnande så nu kan generalsekreteraren sitta till 67 år ålder. Hon chefar för en byråkrati om vilken en utanförstående men insiktsfull person sagt: "en herrelös byråkrati som löper amok". Sådant kan illasinnade lätt få ur sig. Men detta var inte en illasinnad person utan en insiktsfull. Jag blev förvånad, men sa inte emot. I stället började jag försöka se om det fanns fog för påståendet. Det finns det nog.
Jag insåg att detta inte behöver vara något annat än strukturellt betingat. Byråkratierna sväller. De styrs av de egenhändigt skapade behoven och dessa tar alltmer kraft och tid. Det som ett fåtal personer snabbt reder ut blir en omfattande process med många indragna när personalstyrkan växer (det heter så) och då måste t ex kommunikatörer anställas. Alla som anställs är inte självklart kyrkliga. Söndag förmiddag återfinns de inte i högmässan för att säga det enkelt. De är dock välvilliga och står för den religion som heter MTD, Moralistisk Terapeutisk Deism. Ställer man frågan var de återfinns söndag förmiddag blir svaret sannolikt (som det heter i Kyrkostyrelsen) att de flesta av Svenska kyrkans anställda då befinner sig hemma eller med sina familjer på olika aktiviteter. Endast en minoritet av de kyrkligt anställda och förtroendevalda samlas till Herrens sköna gudstjänst. Det vets. Om detta talas föga. Och eftersom arbetsplatsens folk inte formats av gemensamma erfarenheter just i församlingarnas liv, kommer alla att styra sina processer utifrån andra utgångspunkter än Kyrkans hjärtpunkt. Någon kyrklig strategi kan det inte bli tal om. Däremot blir det utrymme både för att förvalta en organisation och inom denna organisation organisera de egna intressena. Konferenser, resor, planeringssammanträden och skvaller t ex. Samt etablera, och det är det enda gemensamma, en fiendebild. Det vets vem fienden är...
Svenska kyrkans generalsekreterare heter Helén Ottosson Lovén, född 1957 och jur. kand. Hon anställdes som ekonomichef och är duktig på att räkna pengar. När stor oreda under himmelen utbröt och den tidigare generalsekreteraren Lars Friedner fick gå, föll valet på Helén. Det fanns självfallet inga alternativ. Förra året förlängdes hennes förordnande. Hon kan sitta till 67 års ålder och bli den första generalsekreterare som pensioneras från sysslan. Är hon verkligen så duglig? Är det känt att hon blir nervös när beslut ska fattas?
Hennes senaste prestation är att hon meddelat att Artos inte får ge ut ett missale eftersom "det inte går att säkerställa att den av er planerade missaleutgåvan kommer att de ovan nämnda förutsättningarna för återgivning av Kyrkohandboken" (brevet finns på kyrkligdokumentation.nu liksom skrivelsen om musiken). Det är ett sanslöst byråkratsvar för den som vet hur gudstjänstutveckling kontinuerligt bedrivits under decennier och av vilka. Avsikten, den som biskoparna gett sitt gillande, är förstås att komma den kyrkliga förnyelsen till livs. Därför fick Christer Pahlmblad för liv och pina inte involveras i arbetet. Det skulle bli en annan kyrkohandbok. Denna nya kyrkohandbok innehåller heresier, det fattar biskoparna. De kommer undan den debatten genom att hävda att det är helheten som ska bedömas, inte enskildheter. Det är kränkande. Biskoparna tror att vi är dumma i huvydet. Nu ska präster visa förmännen skyldig lydnad, men på den yttersta dagen är det andra frågor Herren ställer om det blir tal om prästens ansvar för Kyrkans gudstjänst i det lokala. Märk mina ord. Inför heresier är upproret den enda möjliga hållningen i en Kyrka. Fråga Athanasius.
När det gäller generalsekreteraren är jag inte längre så imponerad. Jag skrev till henne om konferensen i Berlin. Sedan for jag med barnbarnet Sigrid till Canterbury och London. När jag kom hem fanns inget svar. Jag skrev på nytt. Omsider blev jag orolig och undrade om generalsekreteraren blivit sjuk, men det hade hon inte blivit fick jag något dygn senare veta. Kunde det vara så att hon var sur på mig och inte svarade av det skälet? Jag fattade inte. Hon kunde ju bara helt enkelt sagt att min fråga var klok och erbjudandet att delta generöst, men svaret var nej. Hon kunde ha tackat ja eller sagt att hon lämnat frågan till någon underhuggare.
Jag frågade i mitt bekymmer två vänner. Den förste sa att detta var ett sedan länge känt fenomen, hon undviker att svara och det var inget personligt mot mig. Den andra vännen sa att hon svarar styrelsens ledamöter. Det betydde att hon inte svarar de andra. Då förstod jag. Jag hade ju på ett styrelsemöte som svar på en invändning fått höra att jag med generalsekreteraren borde ta upp en frågan jag aktualiserat och inte i styrelsen. Jag svarade att jag hade försökt men inte fått svar varpå Wanja visste berätta att generalsekreteraren var mycket duktig på att ringa tillbaka. Jag blev glad över denna insikt. Ni vet, talet om alla människors lika värde och allt det där, nu visste jag. Men jag gillar det inte. Oss emellan så håller Helén Ottosson Lovén inte Sören Ekströms eller Leni Björklunds klass som generalsekreterare.
Hade hon gjort detta, hade Svenska kyrkan lättare kunnat hantera de verkliga problemen. Men jag hade en gammal erfarenhet också. 1993 gavs Lilla boken om kristen tro ut. F-priset måste beräknas till 30 miljoner, tror jag. Jag hade haft en del små utgifter när den boken skrevs och frågade om detta i sammanhanget blygsamma belopp. Jag fick till svar att det vore löjligt att skicka in en räkning på 1500:-. Dessa utgifter skulle komma att kompenseras framöver. Jag väntade. Åren gick och blev till decennier. Till sist skrev jag och frågade när och hur kompensationen skulle utfalla. Jag frågade också om jag skulle soulangeras för att jag inte blivit korrekt behandlad när jag sökte kyrkoherdetjänsten i Rom (SKUT). Helén Ottosson Lovén svarade. Kommuner och landsting hade en sådan skyldighet att kompensera för byråkratiska fel men inte Svenska kyrkan. Det bidde inget, bara rättvisan att det i kyrkostyrelse och kyrkomöte medgavs, att en kyrkoherdetjänst i utlandet var inte en sådan där jag med automatik var obehörig. Numera har detta dock rättats till och obehörigheten formaliserats ett snäpp till. Ordförande för SKUT var förresten Koskinen, ni förstår själva. Frågan om kompensationen, som Helén återgav som en "begäran" – vilket det alls inte var, det var en fråga –besvarades med att skrivandet till Lilla boken var att betrakta som en ideell insats. Det fick vara med det men jag strövade runt på norra Öland och tänkte att det ska väl inte en part bestämma. Det ska man väl enas om. Nu ser jag samma mönster praktiseras när det gäller upphovsrätten. Och ingen gång bryr sig generalsekreteraren om att ringa...
Jag försökte tänka på vad den "ideella" insatsen var värd. 16% av f-pris blir väl 4.8 miljoner. Det är orimligt. Kanske skulle beloppet halveras och bli 2.4? Den saken var närmast av akademiskt intresse. Hur skulle så stora belopp alls kunna kompenseras, som det sades. Det räknade jag också ut. Det var skillnaden på en komministerlön och en domprostlön under ett antal år. Skillnaden är den, att komministrar är ideella. Jag brydde mig inte om att fundera över generalsekreterarens lön.
Är det då så, att somligas insatser negligeras. De har utförts av fel folk och det är själva grejen. Det liturgiska förnyelsearbetet och folkevangelisation lika. När allt kommer till allt fick Svenska kyrkans bekännelserarbete inte bara de förslag som styrde ekipaget upp ur den grop där det havererat, en arbetsinsats samt ett ekonomiskt tillskott av mig. Slutet gott, allting gott. Vad är det då som skaver när jag funderar över generalsekreteraren som gör skillnad på folk och folk. Är det insikten om en elit i Antjeborg?
Jag funderar på de präster/teologer som gjort stora insatser för gudstjänstförnyelsen. Egentligen tänker jag att det är märkligt att ingen av dem fått något tecken på uppskattning från Svenska kyrkan. Så hade skett i en frisk kyrkoorganisation. I Svenska kyrkan får de dalj, inte medalj. Artos Missale har varit församlingsprästerna till hjälp och utvecklat gudstjänstglädjen. Nu menar sig biskopar och kyrkostyrelse sätta stopp för det. Tror dom. Men det är rätt att göra uppror. Eller som det heter med doktor Luther: Reformation. Det är den nödvändiga hållningen inför heresier. Biskoparna borde sova dåligt nu. Om de inte sover dåligt beror detta uppenbart på att de dåligt känner sina präster och vet hur de tänker.
Bloggardag hade suttit tyst under hela denna föredragning, men kunde inte hålla sig längre: -Tror du att Verkligheten snart kommer att slå till mot eliten och inte minst mot Generalsekreteraren när ansvar ska krävas ut för att den herrelösa byråkratin löper amok?
Dag Sandahl tittade på sitt blida sätt på Bloggardag och svarade: -Jag hoppas på det bästa.
Bloggardag släppte inte greppet: - Tror du verkligen att du skulle förstå allt detta bättre än den i demokratisk ordning valda ledamoten av Kyrkostyrelsen Margareta Winberg?
Dag Sandahl kunde inte svara på den frågan. Munterheten övermannade (det kan väl inte heta "överkvinnade"?) honom.
Medge ändå att samtalet är det mänskliga sättet att umgås och en metod att förlösa glädje.
torsdag 5 april 2018
Sorpresa con Pasqua: Eliternas uppror
Överste Olofsson ringde kl 7. Hans vaktpass var tydligen slut då. Han ville uppenbarligen mest lufta sin häpenhet.
- Du fattade att kyrkostyrelsen undvek att fatta ett beslut utan nöjde sig med något som skulle kunna komma att anses "sannolikt". Är det inte sanslöst?
Jag sa inte emot.
- Givet omständigheterna. Är det inte ett Mi(S)sale Svenska kyrkan ny fått med MTD-snits på materialet inklusive (C)anonbönerna? Vem som är basalt svenskkyrklig vill ha detta?
Också översten vet att vara pigg, käck och munter. När det gäller kyrkohandboksarbetet har det mesta som kunnat gå fel också gått fel. Gårdagskvällen som ni kunde avnjuta på Lovö visade just detta. Beslutsfattareliten undviker fatta beslut. men låtsas att allt sannolikt är helt i sin ordning. Så illa är det. Jag tänkte nu ge ännu en interiör.
Svenska kyrkan organiserar ihop med Lutherska Världsförbundet, Brot für die Welt och Evangelische Akademie zu Berlin just i Berlin en konferens mot populismen. Ansatsen tycks programmatisk: Churches as Agents for Justice and against Populism. Kan man här ana det etablerade mönstret? Eliterna står upp mot det som kallas populism. Det är smärre problem om organisationer, där eliten samlat sig, också organiserar sitt intresse att stå populismen emot. Och vems rättvisa talar vi om? Men kan en folkkyrka som Svenska kyrkan bestämma sig för at vara emot populismen och kan populismen inte vara rättvis? Var togs ett sådant genomgripande policybeslut att enrollera Svenska kyrkan för denna agenda? Inte i kyrkomötet, inte i kyrkostyrelsen. Var?
Min vän Anders Reinholdsson och jag, två trotjänare i beslutsfattarbranschen, ville vara med på konferensen och erbjöd våra tjänster. Konferensen var stort annonserad men inbjudan krävdes. Det borde inte vara så svårt att få en sådan, när Svenska kyrkan är medarrangör. Vi tillskrev generalsekreteraren och föreslog att vi skulle få i uppdrag att följa konferensen och skriva henne en analys av vad vi såg och hörde. Det var uppenbart att vår ansats var kritiskt konstruktiv. Vi såg förstås risken att ideologiska intressenter ville driva en agenda som var ett maktpolitiskt ställningstagande. Eliternas uppror. Christopher Lasch beskrev saken så i sin bok Eliternas uppror och sveket mot demokratin (SNS 2 uppl 2006, 1 uppl på svenska 1995, den amerikanska året innan och då var Lasch död). "De nya eliterna, och i synnerhet de intellektuella, är samtidigt arroganta och osäkra och betraktar massorna med en blandning av förakt och rädsla". (aa s 27) Lasch kan låta som Marx: Marknaden omformar obönhörligt varje institution efter sin avbild (s 82), men Lasch är en övertygad amerikansk liberal. Han menar att populismen är "demokratins autentiska röst". (s 88) Jaha, och Svenska kyrkan ska då organisera en konferens mot populismen?
Göran Greider och Åsa Lindeborg har publicerat Populistiska manifestet (Natur & Kultur 2018). Boken är ett hastverk och borde ha skrivits färdig innan publicering. Författarna är emot högerpopulismen och efterlyser en vänsterns populism. Detta konstaterande räcker för att fråga Svenska kyrkan på vilket sätt denna är "against populism" så pass att konferens ordnas för särskilt inbjudna (och utan besvärande transparens).
På ett äldreboende i Ingelstad, Växjö kommun, drogs sacketterna till kaffet in. Sötningsmedlet ska de boende själva betala fortsättningsvis beslöts. Är det populism att protestera? I dag meddelas att nämndens ordförande ändrat beslutet. Är han då populist? Eller när bankkontoren i Löttorp och Mörbylånga på Öland läggs ner, är det populism att gå med protestlistor? Är det populism att i Moheda i Småland författa ett upprop där vi kräver "full bemanning" på vårdcentralen? (Jag skrev på med tvekan och förklarade att jag för egen del helst ville ha nykter bemanning.) Är det populism att inte riktigt acceptera att det som kallas globalisering ska ödelägga landsbygden och fösa folk till städer av för populisten rätt oklara skäl? Är det populism att ifrågasätta beslut som kallas demokratiska, men som egentligen är parlamentariska och bortom folklig kontroll?
För en folkkyrka just kunde man tänka sig att det funnes en rejäl beredskap att uppfatta just de (miss)förhållanden populisterna vänder sig emot och kanske bidra till en analys av vad som bör göras. Hur eller hur, tänker man så är det rätt orimligt att vara med och ordna en konferens "against populism" och det hjälps inte att det sjungs en vers om "Justice".
Antje ska samtala den bayerske biskopen som presenteras som "Prof. Dr" Heinrich Bedford-Strohm (på tyska) men om situationen i Sverige berättar kyrkokansliets pastor Almut Bretschenider-Felzmann på engelska, konferensspråket. Hon är ordinerad i Tyskland, men bor nu med familj i Sverige. Ska hon uppfattas tala för den globaliserade eliten, den som står populismen emot? Inte vet jag. Jag känner icke den kvinnan. Bara en veritabel fähund skulle göra en lustig poäng av hennes tyska medborgarskap och det är bara samma fähund som skulle påpeka att de som företräder den stolta nationen Sverige vid konferensen båda har tysk bakgrund. Därtill skulle endast samma veritabla fähund försöka locka fram svenska skratt över detta förhållande. Bloggardag kräver nu lite anständighet av de skrattlystna.
Medge att det hade varit av värde för generalsekreteraren att få en insiktsfull rapport om konferensen som underlag för viktiga frågor om det politiska, det som inte är partipolitik men riskerar att bli partisk politik på hög nivå.
Det blev inte så som vi föreslagit. Inte ens efter påstötningar svarade generalsekreteraren på mejlen. Hotbilden är tydlig. En folkkyrka enrolleras i ett projekt som har en spets riktad mot det vanliga folk som eliterna föraktar. Detta kommer inte, aldrig någonsin, att medges. Just därför hade en kritiskt konstruktiv rapport behövts. Nu förstår alla den tysta förutsättningen för vårt konstruktiva förslag, den att generalsekreteraren inte skulle uppfattas höra till just denna elit och därför inte vilja ha några kritiska frågor ställda om konferensen. Var vårt antagande härvidlag felaktigt?
Nu fick alltså de två som beredvilligt anmält sitt intresse inget svar. De begärde ingen ersättning för sin möda, bara kostnaderna täckta och det betydde resa och logi. Det andra stod arrangörerna för (vad kostar konferensen Svenska kyrkan?) Om generalsekreteraren svarat, att hon inte hade dessa extra medel kunde arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, Frimodig kyrka och Kyrklig samling hosta upp slantarna. Det fick trotjänarna veta tyckte de före detta beslutsfattartrotjänarna uppfattade detta löfte som uttryck för insiktsfull klokskap. Det finns de som vill veta mer om den framtid som avtecknar sig i nuet. Bidragsgivarna hade förstås fått varsin kopia av rapporten om bara de två hågade fått en inbjudan.
Den enda rimliga hållningen när det handlar om populism är att lyssna på vad populisterna har att säga, förstå den politiska/sociala verklighet de beskriver och kritiskt värdera de lösningar som förs fram för också populister kan ta miste, men gör det inte alltid. Den korta sammanfattningen av detta förhållningssätt ges i Cas Mudde och Cristóbal Rovira Kaltwasser, Populism – A Very Short Introduction, Oxford 2017. Populismen är antingen ett hot mot den representativa demokratin (Rosanvallon) eller "demokratiseringen av demokratin" (Laclau) läser vi i boken, som väl beskriver de två positionerna (aa s 79). Argumenten spaltas upp (s 83 men det faktum som återges (s 112) om Tyskland där undervisning blir universalmedlet mot populism kanske inte skulle motivera en konferens just i Berlin, om man nämligen inte har en agenda.
Jag fortsatte mitt förberedelsearbete inför konferensen med Matthew d'Anconas bok Post Truth (2017) samt min gamle vän Terry Eagletons Culture (2016). Det var väl inte helt bortkastat på mig, några insikter skärptes. Men de lärda referenserna blev till ingen nytta genom en rapport från Reinholdsson och Sandahl till generalsekreteraren. Hon föredrog ignoratian. Det är, skulle Terry Eagleton kunna uppfatta det som, ett vanligt förhållningssätt: ideologisk blindhet (Eagleton aa s 52). Kanske d'Anconas påpekande också är relevant. "Post-Truth is, first and foremost, an emotional phenomenon." (s 126) Detta sagt av en författare som vill instruera sina läsare att slå tillbaka. D'Anconas övertygelse är att det går att undvika apatin och därför slå tillbaka. Men vi måste välja (s 5 och s 146 samt 148).
Insikterna radar upp sig fast vi objudna inte får åka på konferens. Vem berättar vilka från Sverige som blev? Torsdagsdepressionen? Och vem berättar hur antipopulismen utfaller?
- Du fattade att kyrkostyrelsen undvek att fatta ett beslut utan nöjde sig med något som skulle kunna komma att anses "sannolikt". Är det inte sanslöst?
Jag sa inte emot.
- Givet omständigheterna. Är det inte ett Mi(S)sale Svenska kyrkan ny fått med MTD-snits på materialet inklusive (C)anonbönerna? Vem som är basalt svenskkyrklig vill ha detta?
Också översten vet att vara pigg, käck och munter. När det gäller kyrkohandboksarbetet har det mesta som kunnat gå fel också gått fel. Gårdagskvällen som ni kunde avnjuta på Lovö visade just detta. Beslutsfattareliten undviker fatta beslut. men låtsas att allt sannolikt är helt i sin ordning. Så illa är det. Jag tänkte nu ge ännu en interiör.
Svenska kyrkan organiserar ihop med Lutherska Världsförbundet, Brot für die Welt och Evangelische Akademie zu Berlin just i Berlin en konferens mot populismen. Ansatsen tycks programmatisk: Churches as Agents for Justice and against Populism. Kan man här ana det etablerade mönstret? Eliterna står upp mot det som kallas populism. Det är smärre problem om organisationer, där eliten samlat sig, också organiserar sitt intresse att stå populismen emot. Och vems rättvisa talar vi om? Men kan en folkkyrka som Svenska kyrkan bestämma sig för at vara emot populismen och kan populismen inte vara rättvis? Var togs ett sådant genomgripande policybeslut att enrollera Svenska kyrkan för denna agenda? Inte i kyrkomötet, inte i kyrkostyrelsen. Var?
Min vän Anders Reinholdsson och jag, två trotjänare i beslutsfattarbranschen, ville vara med på konferensen och erbjöd våra tjänster. Konferensen var stort annonserad men inbjudan krävdes. Det borde inte vara så svårt att få en sådan, när Svenska kyrkan är medarrangör. Vi tillskrev generalsekreteraren och föreslog att vi skulle få i uppdrag att följa konferensen och skriva henne en analys av vad vi såg och hörde. Det var uppenbart att vår ansats var kritiskt konstruktiv. Vi såg förstås risken att ideologiska intressenter ville driva en agenda som var ett maktpolitiskt ställningstagande. Eliternas uppror. Christopher Lasch beskrev saken så i sin bok Eliternas uppror och sveket mot demokratin (SNS 2 uppl 2006, 1 uppl på svenska 1995, den amerikanska året innan och då var Lasch död). "De nya eliterna, och i synnerhet de intellektuella, är samtidigt arroganta och osäkra och betraktar massorna med en blandning av förakt och rädsla". (aa s 27) Lasch kan låta som Marx: Marknaden omformar obönhörligt varje institution efter sin avbild (s 82), men Lasch är en övertygad amerikansk liberal. Han menar att populismen är "demokratins autentiska röst". (s 88) Jaha, och Svenska kyrkan ska då organisera en konferens mot populismen?
Göran Greider och Åsa Lindeborg har publicerat Populistiska manifestet (Natur & Kultur 2018). Boken är ett hastverk och borde ha skrivits färdig innan publicering. Författarna är emot högerpopulismen och efterlyser en vänsterns populism. Detta konstaterande räcker för att fråga Svenska kyrkan på vilket sätt denna är "against populism" så pass att konferens ordnas för särskilt inbjudna (och utan besvärande transparens).
På ett äldreboende i Ingelstad, Växjö kommun, drogs sacketterna till kaffet in. Sötningsmedlet ska de boende själva betala fortsättningsvis beslöts. Är det populism att protestera? I dag meddelas att nämndens ordförande ändrat beslutet. Är han då populist? Eller när bankkontoren i Löttorp och Mörbylånga på Öland läggs ner, är det populism att gå med protestlistor? Är det populism att i Moheda i Småland författa ett upprop där vi kräver "full bemanning" på vårdcentralen? (Jag skrev på med tvekan och förklarade att jag för egen del helst ville ha nykter bemanning.) Är det populism att inte riktigt acceptera att det som kallas globalisering ska ödelägga landsbygden och fösa folk till städer av för populisten rätt oklara skäl? Är det populism att ifrågasätta beslut som kallas demokratiska, men som egentligen är parlamentariska och bortom folklig kontroll?
För en folkkyrka just kunde man tänka sig att det funnes en rejäl beredskap att uppfatta just de (miss)förhållanden populisterna vänder sig emot och kanske bidra till en analys av vad som bör göras. Hur eller hur, tänker man så är det rätt orimligt att vara med och ordna en konferens "against populism" och det hjälps inte att det sjungs en vers om "Justice".
Antje ska samtala den bayerske biskopen som presenteras som "Prof. Dr" Heinrich Bedford-Strohm (på tyska) men om situationen i Sverige berättar kyrkokansliets pastor Almut Bretschenider-Felzmann på engelska, konferensspråket. Hon är ordinerad i Tyskland, men bor nu med familj i Sverige. Ska hon uppfattas tala för den globaliserade eliten, den som står populismen emot? Inte vet jag. Jag känner icke den kvinnan. Bara en veritabel fähund skulle göra en lustig poäng av hennes tyska medborgarskap och det är bara samma fähund som skulle påpeka att de som företräder den stolta nationen Sverige vid konferensen båda har tysk bakgrund. Därtill skulle endast samma veritabla fähund försöka locka fram svenska skratt över detta förhållande. Bloggardag kräver nu lite anständighet av de skrattlystna.
Medge att det hade varit av värde för generalsekreteraren att få en insiktsfull rapport om konferensen som underlag för viktiga frågor om det politiska, det som inte är partipolitik men riskerar att bli partisk politik på hög nivå.
Det blev inte så som vi föreslagit. Inte ens efter påstötningar svarade generalsekreteraren på mejlen. Hotbilden är tydlig. En folkkyrka enrolleras i ett projekt som har en spets riktad mot det vanliga folk som eliterna föraktar. Detta kommer inte, aldrig någonsin, att medges. Just därför hade en kritiskt konstruktiv rapport behövts. Nu förstår alla den tysta förutsättningen för vårt konstruktiva förslag, den att generalsekreteraren inte skulle uppfattas höra till just denna elit och därför inte vilja ha några kritiska frågor ställda om konferensen. Var vårt antagande härvidlag felaktigt?
Nu fick alltså de två som beredvilligt anmält sitt intresse inget svar. De begärde ingen ersättning för sin möda, bara kostnaderna täckta och det betydde resa och logi. Det andra stod arrangörerna för (vad kostar konferensen Svenska kyrkan?) Om generalsekreteraren svarat, att hon inte hade dessa extra medel kunde arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, Frimodig kyrka och Kyrklig samling hosta upp slantarna. Det fick trotjänarna veta tyckte de före detta beslutsfattartrotjänarna uppfattade detta löfte som uttryck för insiktsfull klokskap. Det finns de som vill veta mer om den framtid som avtecknar sig i nuet. Bidragsgivarna hade förstås fått varsin kopia av rapporten om bara de två hågade fått en inbjudan.
Den enda rimliga hållningen när det handlar om populism är att lyssna på vad populisterna har att säga, förstå den politiska/sociala verklighet de beskriver och kritiskt värdera de lösningar som förs fram för också populister kan ta miste, men gör det inte alltid. Den korta sammanfattningen av detta förhållningssätt ges i Cas Mudde och Cristóbal Rovira Kaltwasser, Populism – A Very Short Introduction, Oxford 2017. Populismen är antingen ett hot mot den representativa demokratin (Rosanvallon) eller "demokratiseringen av demokratin" (Laclau) läser vi i boken, som väl beskriver de två positionerna (aa s 79). Argumenten spaltas upp (s 83 men det faktum som återges (s 112) om Tyskland där undervisning blir universalmedlet mot populism kanske inte skulle motivera en konferens just i Berlin, om man nämligen inte har en agenda.
Jag fortsatte mitt förberedelsearbete inför konferensen med Matthew d'Anconas bok Post Truth (2017) samt min gamle vän Terry Eagletons Culture (2016). Det var väl inte helt bortkastat på mig, några insikter skärptes. Men de lärda referenserna blev till ingen nytta genom en rapport från Reinholdsson och Sandahl till generalsekreteraren. Hon föredrog ignoratian. Det är, skulle Terry Eagleton kunna uppfatta det som, ett vanligt förhållningssätt: ideologisk blindhet (Eagleton aa s 52). Kanske d'Anconas påpekande också är relevant. "Post-Truth is, first and foremost, an emotional phenomenon." (s 126) Detta sagt av en författare som vill instruera sina läsare att slå tillbaka. D'Anconas övertygelse är att det går att undvika apatin och därför slå tillbaka. Men vi måste välja (s 5 och s 146 samt 148).
Insikterna radar upp sig fast vi objudna inte får åka på konferens. Vem berättar vilka från Sverige som blev? Torsdagsdepressionen? Och vem berättar hur antipopulismen utfaller?
onsdag 4 april 2018
Kvällsandakt
Andakt kommer av tyskans "andenken" och när överste Olofsson ringde för avstämning om aftonen fanns det anledning att tänka efter och mycket att tänka på "Du har aldrig varit på ett så underligt styrelsesammanträde", trumpetade Olofsson utan återhållen munterhet.
"Kvällen slöt med att kyrkostyrelsen konstaterade att det sannolikt inte fanns några hinder och så släppte man frågan till generalsekreteraren. När härvan alltså fortsätter är det hon som offras!"
Jag visste inte vad jag skulle säga. Kyrkostyrelsen tar ställning genom att inte ta ställning och springer ifrån eget ansvar! Sanslöst. I tingsrätten står stackars generalsekreteraren, inte Antje. Olofsson var på bettet. "Vi hör hur S och C håller ihop och klyftan går egentligen mellan de partipolitiska och de icke-partipolitiska."
Jag förstod att själva grundproblemet med goda skäl förbisågs. Härvan började ju med att Svenska kyrkan hävdade upphovsrätt. "Hur var det med den saken", frågade jag. Olofsson skrattade. Juristerna som städslats från Stockholm menade att eftersom materialet fanns i en SOU när 1986 års handbok kom till, kunde upphovsrätt icke hävdas. Den saken kan i högsta grad diskuteras. Staten kan egentligen inte ta över upphovsrätten. Den hör till författare och tonsättare. Att dessa idealistiskt inte hävdat sin rätt utan uppfattat att de gjort tjänst för Guds rike genom sina kunskaper och sin begåvning är en sak. Den blir ett problem först när någon hävdar att deras upphovsrätt egentligen är någon annans, statens eller Svenska kyrkans.
"Hur blir det med ett missale på annat förlag, det som varit ordningen i decennier?" Olofsson skrattade. "Kyrkostyrelsen följer biskoparna. Det ska vara texterna i sin helhet utan inskott."
Jag ska inte säga att jag häpnade. Men jag påpekade med allt saktmod för översten att gudstjänstförnyelsen har dessa andra missalen att tacka för att gudstjänstförnyelse alls kunnat ske. "Vi är alltså tillbaka i läget före Vaticanum II" och situationen när biskop Lindström konfiskerade ett missale." Översten skrattade. "Den kyrkliga förnyelsens bästa tid är nu!" utbrast han. Så är det naturligtvis. 50 år efter 1968 är det en lust att leva. Systembevararna i S och C kan besluta vad de vill. "Dunka i bordet, domare! Vi har bara våra bojor att förlora. Herdeansvar kräver ibland mod att stå sektmentaliteterna emot. Nu står striden mot MTD-religionen som en liturgisk strid. Bättre kan det inte bli." Sa jag. Detta mitt ståndpunktstagande ska inte enbart skyllas på min lingondricka från Frankrike. Det kan vara så att den som hört om uppståndelsen inte rädes uppståndelse.
Kom som vanligt ihåg var ni först fick denna information!
Bloggardag sköter ett demokratiskt uppdrag, det att värna transparensen. Det är ju oss gudstjänstfirare saken angår.
"Kvällen slöt med att kyrkostyrelsen konstaterade att det sannolikt inte fanns några hinder och så släppte man frågan till generalsekreteraren. När härvan alltså fortsätter är det hon som offras!"
Jag visste inte vad jag skulle säga. Kyrkostyrelsen tar ställning genom att inte ta ställning och springer ifrån eget ansvar! Sanslöst. I tingsrätten står stackars generalsekreteraren, inte Antje. Olofsson var på bettet. "Vi hör hur S och C håller ihop och klyftan går egentligen mellan de partipolitiska och de icke-partipolitiska."
Jag förstod att själva grundproblemet med goda skäl förbisågs. Härvan började ju med att Svenska kyrkan hävdade upphovsrätt. "Hur var det med den saken", frågade jag. Olofsson skrattade. Juristerna som städslats från Stockholm menade att eftersom materialet fanns i en SOU när 1986 års handbok kom till, kunde upphovsrätt icke hävdas. Den saken kan i högsta grad diskuteras. Staten kan egentligen inte ta över upphovsrätten. Den hör till författare och tonsättare. Att dessa idealistiskt inte hävdat sin rätt utan uppfattat att de gjort tjänst för Guds rike genom sina kunskaper och sin begåvning är en sak. Den blir ett problem först när någon hävdar att deras upphovsrätt egentligen är någon annans, statens eller Svenska kyrkans.
"Hur blir det med ett missale på annat förlag, det som varit ordningen i decennier?" Olofsson skrattade. "Kyrkostyrelsen följer biskoparna. Det ska vara texterna i sin helhet utan inskott."
Jag ska inte säga att jag häpnade. Men jag påpekade med allt saktmod för översten att gudstjänstförnyelsen har dessa andra missalen att tacka för att gudstjänstförnyelse alls kunnat ske. "Vi är alltså tillbaka i läget före Vaticanum II" och situationen när biskop Lindström konfiskerade ett missale." Översten skrattade. "Den kyrkliga förnyelsens bästa tid är nu!" utbrast han. Så är det naturligtvis. 50 år efter 1968 är det en lust att leva. Systembevararna i S och C kan besluta vad de vill. "Dunka i bordet, domare! Vi har bara våra bojor att förlora. Herdeansvar kräver ibland mod att stå sektmentaliteterna emot. Nu står striden mot MTD-religionen som en liturgisk strid. Bättre kan det inte bli." Sa jag. Detta mitt ståndpunktstagande ska inte enbart skyllas på min lingondricka från Frankrike. Det kan vara så att den som hört om uppståndelsen inte rädes uppståndelse.
Kom som vanligt ihåg var ni först fick denna information!
Bloggardag sköter ett demokratiskt uppdrag, det att värna transparensen. Det är ju oss gudstjänstfirare saken angår.
Extraflash om handboken: Dramatik!
Överste Salander ringde nyss. Det är dramatik eller kalabalik i kyrkostyrelsen och Salander var osäker på var det hela skulle landa. Styrelsen kan i nuläget inte riktigt besluta sig för vad som bör göras. Fortfarande gäller att kyrkohandboken "sannolikt" kan distribueras men om detta räcker för ett beslut får styrelsen att tveka. Just nu ges inget uppdrag till generalsekreteraren. Vart ska deta barka vart? frågade överste Olofsson. "Det går på pumpen, det går på pumpen!", sa jag. Välan. Vi får se. Hösta möjliga kvalitet på dramatiken i kyrkostyrelsen är det nog ändå.
Tacka inte mig!
Mitt i matlagningen hörde överste Salander av sig. På Lovö hade kamraterna hämtat information från kyrkostyrelsens sammanträde och fann goda skäl att föra den vidare. Det är lustigt att kyrkostyrelsen tror att deras sammanträdeslokal inte kan tappas. Överstarna Olofsson och Salander hade ju alltid koll på mig och än mer koll när jag inte sitter i lokalen. Snabb info alltså. Jag inser att jag får en myckenhet cred för snabb nyhetsförmedling men efter att ha petat i mig lite oxfilé med tillbehör och hällt den småländska lingondrickan i kroppen, vi kallar den småländsk fast den nog egentligen var fransk och lingonen alls inga lingon, slog mig samvetet. Jag vill inte pråla med lånta fjädrar. Tacka överstarna och deras medhjälpare.
Efter några glas av den där pseudolingondrickan och stimulerad av kaninen Molles besök i mitt rum, kaxig krabat den kaninen, känner jag det revolutionära växa i bröstet. Ska verkligen Margareta Winberg och jag vara överens i kyrkohandboksfrågan? Tror inte det. Och satt Wanja, med i Berlings styrelse, och fattade beslut den här gången också? Som ordföranden så träffande uttryckte saken: Det är rätt att göra uppror! Nu skriver jag inte mer. Molle gör uppror i mitt arbetsrum! Nu ska han ut. Jag behöver inte alltid anpassa mig, är den tanke jag slås av.
Efter några glas av den där pseudolingondrickan och stimulerad av kaninen Molles besök i mitt rum, kaxig krabat den kaninen, känner jag det revolutionära växa i bröstet. Ska verkligen Margareta Winberg och jag vara överens i kyrkohandboksfrågan? Tror inte det. Och satt Wanja, med i Berlings styrelse, och fattade beslut den här gången också? Som ordföranden så träffande uttryckte saken: Det är rätt att göra uppror! Nu skriver jag inte mer. Molle gör uppror i mitt arbetsrum! Nu ska han ut. Jag behöver inte alltid anpassa mig, är den tanke jag slås av.
Flash! Sannolikt inga problem Flash!
Kyrkostyrelsen har informerats om läget när det gäller kyrkohandboken och kyrkostyrelsen konstaterar efter slutsatser som extern expertis gett att "distributionen av Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del I sannolikt kan ske utan att detta står i strid med upphovsrättslagen". Alltså beslutar kyrkostyrelsen att generalsekreteraren ska vidta åtgärder i enlighet med kyrkostyrelsens ställningstagande.
Glöm inte var ni läste detta först!
Nu återstår att se vad som sägs när ett annat förlag vill ge ut kyrkohandboken.
Varför tänker jag på Harrisburg, Tage Danielsson och begreppet "sannolikt"?
Glöm inte var ni läste detta först!
Nu återstår att se vad som sägs när ett annat förlag vill ge ut kyrkohandboken.
Varför tänker jag på Harrisburg, Tage Danielsson och begreppet "sannolikt"?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)