måndag 13 juni 2016

Demokratisk folkkyrka

Nu bör Bengt Olof Dike försvaras. Han bidrar med insikter. Inte för att han har rätt i sina analyser, men hans insikter speglar ett tänkesätt, som kan avvisas som befängt, men det är dock reellt. Många tronar på minnen från fornstora dar. De ser inte de små beslut som uttryckt den politiska viljan att antingen fösa Svenska kyrkan åt sidan eller använda henne för egna ideologiska syften. Jag har beskrivit hur Nicos Poulantzas analyserade situationen, den där religionen skapar kyrkan. Poulantzas har rätt. Då borde vi förstå Kyrkans annorlundaskap som bärare av evangelium och fatta att bara så är Kyrkan motkraft. Bär inte Kyrkan Evangeliet blir hon instrument och arena för ideologiproducenterna.
"Beware of the Dwarf", som det heter i Tjejen som visste för mycket.

Nu försvarar jag Dike.
Jag älskar de yviga kommentatorerna. Ett tag tänkte jag bjuda in till en gemensam utrikes resa för att alla kommentatorer skulle få träffa varandra IRL. Någon instans i Svenska kyrkan skulle kanske kunna betala. Dr F avrådde. Det kunde bli ohanterliga konflikter. Jag vet inte - men är aldrig beredd att säga emot Dr F. Skulle ni kunna mötas utan att misshandla, alternativt dekapitera, varandra? Och vilket kyrkligt organ vill betala? Alkohol kommer inte att serveras! Bara öl och vin i pyttesmå mängder.

På vilket sätt har Dike rätt?
Han ser styrkan i kyrkolivets folkliga förankring.
Kyrkan består av människor som firar gudstjänst och tar ansvar för mycket. Det kan kallas demokrati men bara om man håller i minne var demokratins gränser går. Om uppenbarelsen kan man inte rösta, om den kan man bara söka sanning och sammanhang.
En egendomlighet ska räknas till vad Dike uppfattar rätt - men fel.
Han tror att högkyrklighetens ideal är att prästen ensam bestämmer. Det är fel. Ansvarslinjen är dubbel, även om prästen har ett ämbetsansvar, något som följer av att ämbetet anförtrotts. Prästen står i, med och mot sin församling. Det är på så vis prästen är för sin församling.

På vilket sätt har Dike fel?
Han uppfattar inte vad som hänt, när partierna tagit hand om de val som tidigare var församlingens val av lämpliga beslutsfattare och att det som kanske var vitalt kyrkoliv nu inte längre är. Folkkyrkan har förlorat det mesta. Det tar lång tid att bygga upp men går fort att riva ner. Och det har alls inte med de ändrade relationerna kyrka-stat att göra. Partipolitiseringen har sedan 1930-talet visat sig vara förödande. Minns vår vän Lars Rydje, S, som ombudsmännen placerade bort.... Så sker i en döppen demokratisk folkkyrkan. Och det där med öppenheten, jaja. Det är, som bekant, Kyrkostyrelse i morgon.


Finns inget mer att säga om styrandet, det demokratiska?
All offentlig makt utgår från folket för det säger grundlagen. Frågan som inte besvaras är, som ni vet, den enkla: Vart tar den vägen sedan?
Vad händer, när det är partipolitiker som kallas "förtroendevalda" fast få om ens någon egentligen har förtroende för dem?
Vad händer, när de styrda uppfattar att de styrande inte delar deras söndag i kyrkan, inte heller deras vardag i församlingshemmet och aldrig deltar i det pågående samtalet i församlingen, bara beslutar?

Den grundläggande traktan i ett par hundra år har i Västeuropa varit att komma åt prästerna. De ska vara handläggare av folkviljan, stå för religionen (Poulantzas!) men inte hävda sanningsanspråk eller driva Kristus som vägen, sanningen och livet. Det var inte riktigt som folkreligionens ceremonimästare Gud tänkte sig Kyrkans ämbete och många präster känner hur insikten om vad prästvigningen förpliktar till och den kyrkopolitiska verkligheten kräver, skaver på prästhjärtat. Doktor Goebbels ord om kaftanbärarna som små och krypande beskriver läget.

Dike ser inte heller styrkan i den ämbetsstruktur som bär upp folkkyrkan, garanterar den.
Just för att prästerna har ansvar för läran, kan en folkkyrka avstå från medlemskontroll, den som frikyrkan/de reformerta måste utöva.
Prästansvaret skyddar Kyrkans öppenhet.
Jag tror det är bäst jag tar det en gång till:
Just betonandet av prästämbetet garanterade möjligheten för Svenska kyrkan att vara öppen. Annars hade Svenska kyrkan blivit introvert, sekterisk och rigid och varit tvungen att pröva halten i medlemmarnas tro.

På vilket sätt har Dike rätt om behovet av mission och samling för mission?
En apostolisk Kyrka är en missionerande Kyrka. Det kräver medvetenhet och det kräver ett medvetet lekfolk, som kan ge skäl för sitt hopp. Det kräver också anständigt församlingsliv av det slaget, att jag kan ta mina vänner till min församling utan att behöva skämmas för att det som där sker är så utomordentligt uselt. Stoltheten över den egna församlingen måste prägla lekfolket. Då kan man missionera med syfte att människor ska finna Kristus.

På vilket sätt har Dike fel?
Hans missionssatsning - bortsett från att han tror att det som just hände i Lettland inte kan hända lika lite i Lettland som i Harrisburg, om ni förstår hur jag tänker - är en moralistisk kulturkonservativ offensiv, typ "ära, skyldighet, vilja", som vi säger, som kan vår von Döbeln.
Lite moral, lite upprustning av moral och lite kultur samt hut och hyfs och rena kalsonger i den tusenåriga kulturen, så blir det bra.
För detta vill han samla oss utan att förstå, att vi inte delar hans i grunden tillbakablickande målsättning. Han förstår inte vilka faror som hotar Svenska kyrkan just nu, så hotande att det hela kan sluta med tillspillogivning av tron. Jag ska illustrera tillspillogivningen än en gång någon gång, just nu gitter jag inte.

Vad säger den som vill säga något vänligt till Bengt Olof Dike?
- Ta dig samman och gå till kyrkan på söndagen. Tv-soffan räcker inte om Svenska kyrkan ska förnyas.
Och fatta att sekulariseringsprocessen är ett fenomen som startade på 1700-talet.
Svenska kyrkan lever på övertid eller nådatid, väl själv begrepp!

Ska vi ordna en konferens som stimulantia för bloggkommentatorer på Bloggardag och möjlighet för intresserade bloggläsare att vara med?
Fundera ni, Jag ska också tänka på väg till ett på sitt sätt (men bara så) intressant sammanträde med Kyrkostyrelsen.




söndag 12 juni 2016

Festivaler och parader

Söndagsbloggen får, trots allt, ägnas åt trevligheter. Det är tid för festivaler och paraderandet ska väl fortsätta.

Till festivaler räknas väl gårdagens biltur i bästa STF-anda.
Är ni nyfikna?
Första stopp i Gränna. Flickan, 7 år, skulle köpa polkagrisar och hade med sig egna pengar. Solen sken. Vi hann titta in på Turistbyrån och där köpte hon en sälunge och på så vis kan hon minnas André. Vi kollade några turistiska pryttelaffärer samt antikvariatet, där hon (för mina pengar) köpte Handbok för häxor, en bok hon sedan med stort intresse studerade. Vi körde gamla Riksettan norrut för att komma till Alvastra kloster och därefter Rökstenen. Det var cyklister överallt. I Väderstad låg en på vägen medvetslös, vilket väckte vårt intresse. Så blev det Vadstena med Blåkyrkan och återfärd.

I Kalmar, där hon bor, slutar skolorna nästa vecka. Hon sjöng lite på en sommarlovslåt, som ska uppföras. Den handlade om hur roligt det var med sommarlov så jag frågade var hon lärt sig den. Det häpnadsväckande svaret var att den sången hade klassen fått lära sig av fröken. Jag sporde om det alltså förhöll sig så, att skattebetalarna satsade miljarder på skolundervisningen och så lär sig barnen att sjunga lovsånger till ett tillstånd utan skola och inlärning och detta i sagda skolas undervisning! Jag fann detta upprörande, sa jag. "Det är inte mitt fel!" sa flickebarnet. Det är det alls inte, menade jag. Om du skrivit sången hade det varit helt i sin ordning. Men att fröken lär ut den! Hon hävdade då att lärarna var snälla och att sången inte explicit prisade icke-inlärningen sommartid - ungefär så.
Annars spelade vi Peps Persson, Spår i sanden.
Ja, det var en festlig dag.

Festligt var det också att läsa kommentarerna till Thomas Grahls artikel i sociala medier. Att det ska vara så svårt att tänka principiellt och så lätt att styras av simplicistiska fördomar! Thomas Grahl påpekade för övrigt att han aldrig jobbat på Expressen. Det trodde jag. Han har inte jobbat på någon av kvällstidningarna. Han kan från den fina tidningsvärlden konsten att vara muck-raker. Vem var det som myntade slagordet "Thomas Grahl behövs om sanningen ska fram" - ?
Vad har hänt bakom kulisserna i den byggnad som somliga illvilliga kallar Bunkern och därmed tvingar oss välvilliga att fundera över om de illvilliga har fattat något väsentligt.

Ska vi ordna en svenskkyrklig stolthetsparad? Det kanske är läge för det.
Jag syftar på Birgit och Bengt Stolt, de som oförtrutet levererar sina bidrag till kyrkolivet i form av böcker, artiklar, föreläsningar och reflektioner. De gör kyrkligt lekmannaskap av akademisk professionalism, precis som det ska vara. Var och en kommer med sin gåva - och vi gläds tillsammans.

Bengt Stolt måste jag ha läst i 50 år och lärt av.
Birgit har jag följt kortare tid men prålat med den kunskap hon gett mig.
Och nu har Bengts bok Kaplanen Herman Hedberg kommit på Artos. Det är en fascinerande bok om ett liv i tillbedjan och själavård. Här möter den mellansvenska högkyrkligheten i sina första faser. Tillflödena presenteras inte bara som idéer utan som personer. Jag tror Bengt Stolt presenterar ett kyrkligt grundmönster sett genom en enskild person och hans sammanhang. Ibland blir det upphetsat, kostligt beskrivs hur domprosten Herrlin och Herman Hedberg hetsar upp varandra och tror sig vara i ett skymningsläge med väntade attacker mot tideböner och mässor. Så blev det inte. Men skildringen är en intressant ögonblicksbild. Mycket av det högkyrkligheten då gjorde, har nu slagit igenom. Det är bra att det skildras.

Herman Hedberg var en social begåvning och han betydde mycket för många blivande präster. Ändå kanske det inte främst är den sociala begåvningen jag fäster mig mest vid utan troheten, envisheten att bygga upp ett sakramentalt liv och ett regelbundet böneliv. Notabelt är också att det är ämbetsbröderna som irriteras över antalet mässor....

Bengt Stolt ger inblickar så att vi kan se sammanhangen.
Ska det ordnas en svenskkyrklig stolthetsparad nu, i glädje över två viktiga personer i kyrkolivet? Eller ska vi nöja oss med att läsa boken?

lördag 11 juni 2016

Egendomligheten

Ska det bli en Lex Sandahl?
Kyrkans Tidnings debattsida innehöll en alarmerande artikel i går.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/hur-tanker-kyrkostyrelsen-forbjuda-ironi

Den är, får man nog påpeka, inte skriven av vem som helst utan av Thomas Grahl. Han var tidigare VD för Svenska Kyrkans Press AB och Berling Media och nu tidningsman i Gota Media Ab-koncernen, VD för Östra Småland inte minst. Han har arbetat som journalist på en del andra ställen också. Expressen t ex. Annat att förtiga.
Artikeln refererade ett ärende som ska upp på Kyrkostyrelsens bord på tisdag.

Nu antar jag att jag ska misstänkas för att vara källan. Det är jag inte.
Handlingen läste jag, när den kom per post i tisdags. I onsdags var jag å utrikes ort och sammanträdeshandlingarna låg kvar hemma. I torsdags läste jag handlingar lite mer, tvättade och grillade biff. I går ägnade jag mig åt annan läsning samt satt i bilköerna kring Växjö eftersom yngsta barnbarnet Sigrid, 7 år, skulle komma. Vi ska denna lördag förverkliga en  biltur, som var önskad som julklapp! Det blir bl a Rökstenen enligt den unga damens önskemål.
Handlingen har inte lämnat huset, inte kopierats. Informatören återfinns någon annanstans.
Det var i en kommentar på Bloggardag samt på Facebook som artikeln snabbt uppmärksammades. Då satt jag i bilkö i Växjö.
Oskulden fullkomligt vidlåder mig, alltså.

Lätt förvånad är jag dock.
Jag fann redan i tisdags policyförslaget grundlagstridigt. Det hade jag tänkt påpeka instundande  tisdag. Fri- och rättigheter i konungariket Sverige har jag drillats i från folkskolan och därefter. Har inga larmklockor ringt i arbetsutskottet inför texten?

Lite undrande är jag också.
Är skildringen av initiativets tillkomst korrekt, dvs antagandet att initiativet kommer från Ärkebiskopen och hennes medhjälpare och har fått stöd av de två i presidiet? Var det så?

Kyrkans Tidning publicerade ett svar från Kyrkostyrelsens förste vice ordförande Wanja Lundby-Wedin (S) och andre vice Mats Hagelin (BA, fast egentligen M).
Detta aktstycke utgör inte på någon punkt något svar på Grahls fyra frågor utan stärker snarast hans framställning. Det fick mig dock att i går kväll att undra över varför det blir ett svar innan sammanträdet. Är det, trots allt, inte lite konstigt? Styrelsen kan ju enkelt säga att saken är feltänkt från början till slut - och då blir det inget och ingen anledning att svara heller, inte ens svara med nonsens.

Grahls frågor är dessa:
* Med vilken rätt kan en demokratiskt uppbyggd sammanslutning begränsa sina förtroendevaldas yttrandefrihet?
* Med vilken kompetens ska Svenska kyrkan - och vem däri - göra sig till domare över var gränsen går för tillåten respektive förbjuden ironi samt för läsaren väckande anstöt?
* Hur avser kyrkostyrelsen från och med tisdag sanktionera en förtroendevald som med stöd i grundlagen kritiskt och med viss ironi utövar sin yttrandefrihet även angående kykliga sprösmål och kyrkliga makthavare?
* Och hur tänkte ni där egentligen?

Vad svarar presideledamöterna?
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/svar-direkt-policyns-syfte-ar-att-ge-rad-och-stod
De svarar med en politiskt passlig lögn, stackarna. De och de, en tjänsteman har saxat ur beslutsunderlaget, vänt och vridit på orden och hamnar i slutsatsen: "Policyns syfte är att ge råd och stöd samt uppmuntra till sådan reflektion."
Sådan reflektion? - jo, "reflektera över den utmaning  det innebär att vara officiell representant för kyrkan".

Nu är jag
1. prästvigd och har så varit i snart 35 år, (hoppsan, tack kommentatorn, ska vara 46, tänk vad tiden går!) och
2. invald i det kyrkopolitiska för att jag står för ett alternativ och har varit så mer än halva mitt liv (bäst att tydliggöra till underlättande av förståelsen: allmänna kyrkomötet 1979 och 1982 samt KM 1983-2001, 2006-, kyrkostyrelsen i gamla och nya skepnaden som ersättare och ledamot, i au som ordinarie 1986-1998 samt 2010-, kyrkofonden i dess olika skepnader samt au i den kyrkliga versionen 1998-2006 eller  var det 2008?, stiftsfullmäktige i några omgångar samt stiftsstyrelsen 2010-2014, därtill några kyrkliga utredningar)
samt är jag
3. oaktat att Bloggardag blev "Årets blogg" i Kyrkans Tidning (vilket år det nu var) ändå inte riktigt "officiell representant". Så t ex har det påpekats att jag aldrig representerat Svenska kyrkan i det ekumeniska.
Tror ni att jag mot denna bakgrund behöver en policy för att kunna uppmuntras att reflektera?

Men har Thomas Grahl rätt? Är det Bloggardag som fått igång all denna aktivitet?
På vems initiativ?

Den fråga jag tar med mig denna lördag är förstås frågan vad det betyder att policyn är bindande på den nationella nivån. Det är alltså så, att styrelsen avser att binda ledamöter och ersättare? Då får jag väl njuta av helgen, min sista helg i frihet, eller?
Att göra det ihop med barnbarnet Sigrid blir något särskilt. I går kväll var det pizza. Hon meddelade, att hon orkade en hel vuxenpizza. Det gjorde hon inte. Hennes mor skickade ett sms till mig, när jag redovisat fakta: "Haha. Lurad."
Den lilla flickan har också sagt att hon kan läsa karta. Nästan i alla fall. Jag undrar var vi hamnar.
Nu ska hon väckas!

Är inte livet underbart, så säg.

fredag 10 juni 2016

Särintresset dominerar

Växjö stift, Sensus och EKHO går före och sjösätter en processmodell för hbtq-kompetens. Pilotförsamlingen/pilotpastoraten är Bredaryds, Alvesta församling och Södra Ölands pastorat. Kyrkoherden i Alvesta förklarar för bilderburkens journalist att man sagt ja med en gång. "Vi känner att det är en självklarhet att kyrkan ska ansvara för att skapa trygga rum där alla känner sig välkomna." Nå, så självklart är detta kanske inte i praktiken, men känna kan vi alla. Efter!

Kyrkoherden ser att det finns mycket vi kan jobba med eftersom det pågår särbehandlingar i alla fall, trots att vi tror att vi är så fördomsfria. Det behövs sex månader med start i höst för att pröva modellen och alla i vår församling ska vara med. Det betyder alla anställda. Det handlar om att samtala om hur vi ska bemöta människor på vår arbetsplats. "Sen kan var och en ha andra privata åsikter."

Aha, jag tänkte i min enfald att det skulle handla om något i personligheterna integrerat. Här har man i stället något som gäller privat men inte på jobbet. För en kyrkokristen är nog det perspektivet helt enkelt förödande. Har inte utbildningen misslyckats om folk har en uppsättning åsiter på jobbet och en annan privat? Hur ska det fatala då förhindras, att något privat skulle sippra ut i samtal på jobbet? Jag skulle förmoda att den lösning utbildarna syftar till är mer totalitär än så. Det får kyrkoherden bli vare under kursen.

Vad ska man lära sig?
Finessen är att församlingen (det heter så) skaffar sig grundläggande kompetens kring inkludering och hbtq.
Det betyder t ex, berättar kyrkoherden i Alvesta, att vi måste bli bättre på att jobba med det lilla i vardagen och inte såra någon. "Om det till exempel ringer en kvinna hit föratt hon ska gifta sig, då är det vanligt att vi frågar 'Vad heter din blivande man?', i stället kan vi fråga: "Vad heter din blivande partner?'". Men här blev det väl fel. Det var ju gifta sig de skulle! Inte beställa tid för partnerskapsvälsignelse.

Regnbågsnyckeln är en process i olika steg.
Uppstart är steg Röd. Processen planeras ihop med projektgruppen.
Steg Orange är grundläggande utbildning. En halvdag, 4 timmar, för medarbetare och en kväll, 2,5 timmar, för förtroendevalda.
Steg Gul är studiecirkel utifrån den statligt finansierade boken Så att jag kan komma in. Egentligen till för Frälsningsarméns behov av skattefinansierad hbtq-kunskap.
Steg Grön handlar om möjligheter och förväntningar för mångfaldsvisioner och framtids processer. Tilläggsutbildning kan stiftet fatta beslut att man kan få. Då satsas än mer pengar.
Steg Blå är just denna fördjupningsutbildning
Sist kommer steg Lila, församlingen har genomgått alla steg och får märkningen Regnbågsnyckeln.
Stolt och glad kan församlingen sträcka på ryggen. Pride och Prideflaggan i topp! Detta är alltså motsvarigheten till RFSL:s certifiering.

Som ni förstår är detta en satsning för att folk ska tänka rätt (på arbetsplatsen i alla fall) och säga rätt (även om kyrkoherdens exempel nog var illa valt, men kursen har inte börjat än). Hur många timmar per anställd detta tar, vet jag inte. Vad det kostar har jag inte klart för mig. Ett vet jag:

Aldrig har Svenska kyrkan satsat på t ex Jesus-kompetens, apologetisk kompetens eller pastoral kompetens så at arbetslaget t ex gått igenom Pastoralen på det här viset. Det är ett särintresse som tar över och tar resurser. Det är inte gratis att hålla sig med anställda. På hemsidan för Alvesta pastorat  finns 24 personer oppmålta. Räkna själva: 24x4 timmar blir hur många mantimmar, dvs motsvarar i arbetsveckor och kostar alltså? Studiecirkel därtill.

Nu genomgick prästerna i Växjö stift en grundläggande heldagsutbildning under biskop Thidevalls tid. Professor Svartvik gjorde habila insatser. Jag vill minnas att jag funderade över den satsningen redan då, resor och arbetstid betingar en kostnad. Var detta en bortkastad studiedag, trots gruppsamtal efter föreläsningarna och livs levande hbt och kanske q-personer? Vi lärde oss tänka rätt redan då! I tjänsten, alltså.

Ska vi pröva tanken att inkludera dem det våras för på motsvarande sätt och låta dessa de vårliga lägga upp utbildningen och ta fram det studiematerial som ska användas?

Eller ska vi  träna på samtalsmetodik så att vi inte kränker?
"Vad heter den person du avser att gifta dig med?"
Hoppsansa, nu gav jag utbildningen blixtsnabbt och utan att ta betalt!

Men det kan knepa till sig. Folk frågar fortfarande : "Vad jobbade din pappa med?". Tänk om det inte fanns någon pappa, då blir det en kränkning eller rättare: personen kan känna sig kränkt. Men kanske är detta en kränkning den faderlöse inser att man får leva med? Inte vet jag. Eller vet jag?

Varje kyrka har ett budskap. Sitt eget eller någon annans.
I Regnbågsnyckeln ser vi hur särintresset över en ideologisk apparat för att effektivt få ut sin egen ideologi och de svagsinta går på det.
Det är svagsint men farligt.
Den dag är inte långt borta när hbtq-aktivisterna ringer runt till präster för att fråga vad de tänker i akt och mening att styra anställningsprocesser, dvs införa yrkesförbud i praktiken. Det kommer väl en motion till kyrkomötet som syftar till vigningstopp för den som inte - så som löftet gavs - vill viga enkönat.

Jag funderar denna morgon intensivt över var jag läst fromma berättelser om lögn och löftesbrott, det var någon var presenterades som själva ursprunget till detta. Jag skrev inte "fader". Jag har lärt mig!

Jag har också lärt mig att språket tar makten över tanken. Lär er tala rätt, så tänker ni rätt!
Nu kan vi snart alla få gå en omfattande kurs i konsten att tänka rätt och få en regnsbågsnyckel som belöning. Särintresset EKHO ska gratuleras. Det är Riksförbundet EKHO - kristna hbtq-personer. Kansliet finns på Stora Badhusgatan 6. Badhus!
I Göteborg, alltså.

Nu utslungar jag till sist ett påstående.
HBTQ-personer behandlas inte sämre än många andra i Svenska kyrkan.
Vi är till och med utan utbildning rätt bra på att integrera i våra församlingar.
Detta utan ett pengaflöde till EKHO dessutom.





torsdag 9 juni 2016

Vår bästa tid är nu

Jag har ju skrivit att det våras för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*a och så kom beslutet från Lettland. Det skapade en situation som i mina andra sammanhang, ni vet de där man numera samverkar med Nato, kallas "red alert". Lutherska Världsförbundet, LVF, fick rycka ut. Märkligt nog.

Jag ska öppet deklarera att min tilltro till LVF fick sig en knäck när jag hörde den stöddiga LVF-ledningen kommentera Mekane Yesus-kyrkans brytning med Svenska kyrkan och med ELCA i USA. Ekumenik är viktigt och betydligt viktigare än att en liten kamarilla ska fixa och dona i allas vårt namn, dvs köra den liberala agendan.

Nu är ju de oliktänkande, dvs traditionalisterna, fösta åt sidan. De blir aldrig delegater. På så vis blir den ekumeniska rörelsen styrd av delegater med likartad agenda och földriktigt toppstyrd. När den är toppstyrd, ska de kyrkor som tänker fel ställas i skamvrån. Som Mekane Yesuskyrkan och den Evangeliska-lutherska kyrkan i Lettland. Med båda hör vi dock samman. Här ska inte sittas still i Kyrkans skepp. Nu ska det hoppas, om ni förstår hur jag tänker. Och själva hållningen att LVF uppträder som överhöghet är värd att notera.

Året var 1957. Kyrkomötet hade avvisat regeringens skrivelse om behörighet för kvinnor att bli präster. Biskop Helge Ljungberg hade lagt fram en text som motiverade avslaget och kyrkomötet antog. Därmed  var frågan fortsatt på dagordningen. Biskoparna möttes i november, men hann inte riktigt ta itu med problemen. Så mycket samlade man sig till, vill jag minnas, att saken skulle föras till ekumenisk konsultation. Kunde LVF göra en insats? Dt vägrade LVF, som alls inte ville vara en "överkyrka". Det LVF kunde sända över var en förteckning på lutherska kyrkor som hade kvinnor i prästämbetet. Den hade biskoparna föga hjälp av, antingen var det stira kyrkor där staten fattat beslut eller små och egentligen rätt obetydliga. Svenska kyrkan fick lösa sina frågor själv, det blev det bistra beskedet. Biskop Bo Giertz suckade. Han hade anledning till det. Biskoparna lyckades inte samla sig till något gemensamt teologiskt arbete och tiden hastade, det fattade de. Redan i november stod det klart att ett nytt kyrkomöte skulle inkallas hösten 1958. Kyrkomötets nekande svar godtogs inte. Det behövdes inte heller något mellanliggande val till kyrkofullmäktige, som några broderskapare ville. Ecklesiastikministern insåg att det skulle väljas nytt folk till kyrkomötet ändå.

Poängen här är förstås att den ekumensika rörelsen alls inte var en överkyrka. Den kunde konsulteras på begäran av medlemskyrkor och den kunde ta övergripande intitiativ men den var inte vaktmästare eller väbel i de olika kyrkorna.
Det var då det.

I april kom en LVF-delegation till Lettland för att uttrycka bekymmer över vadsom förbereddes i Lettland. Fine. Då är problemen genomtröskade och kyrkomötet i Lettland har tagit ett välavvägt beslut att ändra ordningen så att endast män kan bli präster, Inte så. "LWF is saddened to see the ELCL depart from a shared journey and common practice among LWF  member churches." Bekymrade och ledsna.
Nu kunde hållningen varit en annan. LVF kunde visat sig vara förtjust och glatt eftersom en kyrka som levt under ett totalitärt förtryck tänkt och agerat på egen hand, väl vetande att det inte skulle bli populärt. Men, ja.

LVF:s mening är att besluten i de olika kyrkorna om kvinnor i prästämbetet fattats efter noggrann genomgång av Skrifterna och teologiska undersökningar. Hoho. Det var roligt och stämmer knappast för Danmark, Norge och Sverige t ex.

Nu uttrycker LVF in solidaritet med kvinnor som efter detta beslut "may feel marginalized and hurt in their dignity". Dignity - det måste väl betyda "värdighet"? Och detta sägs om den tjänarsyssla, avskumsjobb, som prästeriet är! (1 Kor 4:13) Nog har något hänt. Detta är en helt sanslös hållning när det handlar om präster men en konsekvens av att prästeriet blir något som prästen klär upp sig med och det skapar en mentalitet som till sist bara blir föraktlig. De liturgiska kläderna finns till för att klä över prästen inte för att klä upp eller klä ut.

I en annan text som LVF fått ut i anledning av beslutet i Lettland läser jag att det är väldigt viktigt med att kvinnor prästvigs för att erkänna kvinnors ledarskap i kyrkan. Jag var mycket späd och med i en kyrka som inte hade kvinnliga präster och visste ändå rätt mycket om kvinnligt ledarskap i Svenska kyrkan. Hur kommer sig det? Såg jag rätt eller fel?

Jag har fortsatt se kvinnligt ledarskap bland en hoper kvinnor som inte är präster. Och jag funderar över vad Morsan år 2016 skulle gett för argumentet om vikten av kvinnliga präster för att erkänna kvinnors ledarskap i kyrkan. I vilken mening handlar prästeriet om ledarskap och i vilken mening om tjänande. Jag blev ju tf kyrkoherde och hälsade vaktmästarna med vicekorpralens ord (vicekorpral var en betydelselös s k manskapsgrad, om ni inte visste och då inte fattar repliken): "Soldater, jag kommer att vara hård men rättvis."

Martin Junge, LVF:s generalsekreterare imponerar inte stort på mig - vilket inte alls behöver säga något om honom, som ni förstår. Inte heller Elaine Neuenfeldt. Hon flaggar upp och menar att frågan om kvinnor i prästämbetet inte bara handlar om kvinnor utan om kyrkan, "what kind of church do we want to witness in the on-going reformation". Vad vill vi och så det där vanliga snacket om reformationen som alltid betyder något annat än vad reformation egentligen betyder.

Nu ska LVF ta upp nya samtal med de evangeliska i Lettland.
Kanske biskop electus Hans Jönsson kan göra en insats?
Det våras, det är det minsta kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* kan säga.
Och det gör de också.

Av gårdagens blogginlägg drogs slutsatsen att Frimodig kyrka inte rest utomlands. Den slutsatsen förstår jag inte. Det är socialdemokraterna som inte kan komma ut ur det nationellt begränsade. Frimodigheten känner inga gränser!



onsdag 8 juni 2016

Resandefolket

Jag förstår inte kommunikatörerna i Svenska kyrkan.
Kunde ingen tagit upp några av de 41 resor Ekot granskat, närläst konferensprogram och annat material och försökt se hur den resa som ägt rum hör med i sitt sammanhang - om den nu gör det? Resans scopus är vad jag frågar efter.
Kunde de inte tagit fram hårdfakta, som motiverat de ifrågasatta resorna? Och så den moderering som hade behövts: Det blir lätt det enkla när vi talar. Det talas sålunda inte om konferens eller seminarier eller kurs utan "resa". Ämnet kanske är minst lika viktigt som transporten? Jag prövar en i sammanhanget omvälvande tanke, inser jag.

Kanske skulle några kommunikatörer också belysa den sociala frågan, om man kan säga så. Att färdas tillsammans och komma till en annan miljö för att tillsammans upptäcka saker, skapar sammanhållning. Alldeles bortsett från att en del måste kopplas bort och ingen kan komma och gå som det lyster - "måste gå lite tidigare"-konferensandet på hemmaplan ersätts av fasta ramar.

Nu kan den viktiga sammanhållningen vid bord väcka ont blod, när den läggs ut på Facebook. Det är många som inte fattar att glada meddelanden från folk som äter för kyrkliga pengar på en trevlig restaurang, skapar intrycket av idel nöje. Men det är inte så enkelt att lägga ut en bild från ett arbetspass i en konferenslokal, förstår jag. Och vi är väl så skapta att vi hellre lägger ut dagens roligaste som minne än mer prosaiska överläggningar om strukturfrågor.
Sedan är det så väl att gemenskapen vid bordet kan befordra viktigt tankeutbyte.

Idogt efterfrågas nu mina resor inte bara med kyrkostyrelsen (1 st) utan över huvud taget resor betalda med kyrkliga medel. Den enkla sanningen blir förstås att alla - samtliga - mina  resor utom de som jag kallats till i Norge, Finland och England för att säga något,  är betalda med pengar, som kommer från Svenska kyrkan. Min lön kom ju därifrån. Jag semestrade på pengar från Svenska kyrkan, alltså, och kvällstidningslogiken i denna sats är allom uppenbar.

Bengt Olof Dike tror att de pengar nomineringsgrupperna får är pengar för resor. Så enkelt är det inte. Moderater och socialdemokrater konfererade på partiets anläggningar för pengarna, som alltså bättrade på ekonomin på partiets eller fackets gårdar. Det var en partipolitiskt obunden grupp som började resa, för det var enkelt att samla gruppens medlemmar på bestämd tid och plats och han som var studieansvarig menade, att alla behövde ha mött en del nyckelpersoner och satt sig in i ekumeniska grundfrågor. Det var intensiva resor med en del minnesvärda inslag.
Backstage S:t Paul's Cathedral - vad sägs om det? Och där samtal om Borgågemenskapen.
Bidraget till nomineringsgruppen användes ansvarigt och efterhand kom andra grupper på att det var väl använda pengar att bilda sig och få gemensam tid för reflektioner.
Mest synd är det förstås om sossarna. Den gruppen är så stor att det blir Bommersvik om det inte blir någon facklig kursgård. Ut till möten med kyrkor i vår Borgågemenskap blir det inte.

Klart att det är viktigt att folk som ska fatta beslut är välinformerade och har personliga intryck om det de ska besluta om och att Borgågemenskapen hålls igång med mer än sammanträden för en ledningsgrupp.

Egentligen är alldeles för många församlingar alltför isolerade som om församlingens gränser i det geografiska utgör gränsen för allt det kyrkliga. Alltför många präster ser inte till att kyrkfolket får komma iväg och skaffa sig nya intryck.

Ekot ville ha särskild information om två resor vi i Nordölands pastorat gjorde. En till Edinburgh med förtroendevalda. Det var viktiga insikter om hur kyrkoliv utan nämnvärda resurser kan bedrivas. Och så var det resan med vuxna till Auschwitz. När Ekot läst programmet, släpptes projektet, andra hängdes ut.
Ekot kunde kollat resan med de frivilliga i det diakonala arbetet som vi företog till Helsingfors och Johannes församling. Vad gav den? En insikt om likheter i sättet att arbeta och en slags stolthet över att norra Ölands diakonivolontärer inte var kusiner från landet. Det är samma vatten i Helsingfors som i Bödabukten och vid Högby fyr, bara för att konkretisera. Ibland är det viktigt att komma på distans från det som är litet och vardagligt för att se hur värdefullt det är och få tid att samtala med andra och varandra om hur arbetet kan utvecklas. 6 timmars arbete om dagen? På mina resor hade deltagarna varit tacksamma om de bara behövt lyssna och överlägga 6 timmar!

Mitt eget resande?
Är det inte egendomligt att isolera kategorin "resande" från vad jag gjort på resor?
Föreläst eller varit reseledare, kanske. Mött personer och sammanhang som jag haft glädje av och Svenska kyrkan nytta av. Skaffat kontakter för fortsatt arbete. Undervisat församlingen om vår roll i det ekumeniska. Antagligen har jag under årens lopp varit på hundratalet sådana resor. Ingen gång har jag bjudits på alkohol dock.

Detta sagt trycker jag iväg bloggposten denna tidiga morgon.
Pass och biljetter ligger i lilla väskan. I dag ska jag besöka två länder, ett av länderna två gånger dessutom. Resan betalas med pensionspengar - men det är väl noga besett kyrkliga pengar det också?


tisdag 7 juni 2016

Ett brev betyder så mycket

Jag fick ett brev i förra veckan.
Det är inte ett hemligt brev.


Oss emellan

Om det var till fjärde himlen har jag inte en aning om, det fanns inga siffermarkeringar, men jag fick plötsligt tillträde till det gudomliga majestätet. Jag hörde Gud Fader tala till Sankta Moder Elisabeth Hesselblad:

- Ja du, Bettan, nu har dom kommit på vad vi vetat länge, att du är ett helgon. Det finns papper på saken, vad dom ska med papperet till. Men det är så det går till i den kyrkliga organisationen. Papperet är mer än Ordet!
Jag har funderat på den där bönen du bad, att ditt svenska folk ska få den katolska tron, det är en stor bön.
- Fader, jag vet. Men jag vet också att vi ska be om stora ting och vänta stora ting.
- Där fick du mig, sa Gud Fader, och skrattade.
- Varför skrattar du? frågade Elisabeth. Du vet ju alla replikerna i förväg.
- Det är roligt ändå. Kanske just därför.

- Får jag alltså vad jag bad om nu när Frasse har ordnat med papper på saken.
- Kära Bettan, du borde veta att mina barn alltid får det de ber om, men nästan aldrig på det viset som de tänkt sig. Det är jag som är Gud och rådgivarna kan jag lyssna på och finner oftast att de som vet vad som borde göras "inte har hela bilden klar för sig", som biskop Sven Lindegård brukade säga. Jobs vänner, du vet.
- Hur blir det då, om man har hela bilden klar för sig?
- Jo, ser du. Jag förbereder saker och ting i god tid och i god ordning. Det är Svenska kyrkan som präglat Sverige, också agnostikerna är kristna agnostiker. Denna kyrka ska vara en katolsk kyrka med katolsk liturgi, det har mindre helgon än du fattat.
- Men det var mycket som inte var så katolskt i den kyrkan.
- Bettan, sa Gud Fader kärleksfullt, det är mycket som inte är så katolskt i Rom heller. Det behöver man inte vara ett envist fruntimmer för att fatta.

- Men Svenska ky...
- Förrän ett ord är på din tunga vet jag det, så jag avbryter ingenting när jag avbryter. Den katolska grundstrukturen har alltid funnits där, ibland så självklar att prästerna inte funderat över den. Och så finns avstegen. Det blir avsteg när människor vill vara herrar i sin Herres kyrka.

- Hur blir det då med det jag bad om? Hur ska det gå till?
- Jag säger ja. Men det blir på mitt sätt. Jag har inget emot kyrkojurisdiktioner, men Livet är mer än detta. Det var Leo X som inte kunde hantera situationen som jag ville. Han var en usel påve och sämre katolik än Martin Luther och när den härvan skulle redas upp var det enklare att köra med paragrafer än med korstecken, om du förstår hur jag menar. Nu tänkte jag att kyrkosystemen skulle få gå lite mer på djupet.

- Och vad ska du säga till dem som då konverterat till den romersk-katolska kyrkan om du får till en reformerad evangelisk katolsk svensk kyrka?
- Om jag får till, jag säger då det! Till konvertiterna säger jag ingenting. De får leva i sin förälskelse. Jag tänkte att svenska folket skulle få en ny kärlek till sin egen kyrka och upptäcka Kyrkans sanna skatt där. Evangeliet. Jag hade tänkt mig att de skulle vara med och stå för Svenska kyrkans katolska tro, alltså möda sig med den och ta fighten, och inte bara klara sig undan svårigheterna och just därför få katoliciteten. Jag talar mest om prästerna. Men jag är, som du vet, inte småsint. Jag får utmana dem  i Svenska kyrkan som fattat vad katolicitetsmarkörer är. Deras bidrag blir viktiga. Om de bara förmår skilja katolicism från papalism, som Anden brukar påpeka.
- Blir det inte rätt mycket städning i det svenska kyrkosystemet då?
- Jo, särskilt i den tankevärld som odlas att reformation betyder "förändring". Reformation betyder att Kyrkan på nytt kommer i form, den form jag har för henne. Den reformatoriska poängen är inte förändring utan förnyelse. Den förnyelsen går så till, att kyrkostrukturen och medlemmarna återvänder till källorna. Ad fontes. Det behöver alla mina barn alltid göra.
Det är radikalt att låta rötterna gå djupt. Det är, som du vet, bara då det blir något. Du är ju inte helgon inte för inte. Och så måste de älska människorna eftersom jag gör det. Fides caritate formata, du vet.

- Jag vet. Får jag ändå, med all respekt, fråga om jag inte kan få en inblick i hur detta ska ske.
- Fråga får du alltid. Det blir en prästväckelse, präster kommer på vad präster ska göra. Det blir en ny medvetenhet hos lekfolket, de som är mina verkliga missionärer. De blir noga med högmässorna och så får de kvalificerad skolning i att kunna ge skäl för sitt hopp. När de gör det, kan nya människor lockas.
Det som var kyrkoliv till 20%, och det är högt räknat på många ställen, blir kyrkoliv till 100%. Och Svenska kyrkan lär sig att folkevangelisera.
Hade Lekmannaskolan funnits kvar, hade lekfolket kunnat få kvalificerad fortbildning, men de idoga får hitta nya möjligheter. Ska en ny lekmannaskola etableras i något sydligt land med tillgång till bad och en del annat som nymoralisterna inte tål, Johannes Döparen avhållit sig från men som min Son gillar?

Med de himmelska synerna är det så, att de kvickt tar slut.
Man famlar efter dem, men vips är de borta. Jag förstår det så, att somligt får vi glimtvis men får inte äga det. Himmelska syner är en kick-start för fortsatt eget arbete, liksom.

I normalfallet börjar väckelse med prästväckelse, att prästen börjar fatta vad de är - och vad de därför inte ska vara. Prästväckelsen fortsätter med att prästen gör sådant människor längtar efter.
https://detgodasamhallet.com/2016/06/01/en-massa/#more-4398

Man behöver kanske fara bort för att hitta det som finns hemma, men det finns egentligen här. Lockar till tro, föder tro och tron föder, ja ni vet. För en kyrka som så tydligt som den svenska står i en tradition från Paulus till Augustinus till Luther och hans svenska lärjungar borde det vara hyfsat enkelt att leva en själavårdande hållning i mötet med längtande och lämpande människor.


måndag 6 juni 2016

Flaggan i topp

Sveriges fana vajar från klockan 8 och i afton ska fanskapen tas ner. Flaggexercisen är det sämre beställt med nu. Hos mig sitter den i ryggmärgen. I dag kanske vi ska flagga för den kyrkliga förnyelsen, den som kallas "högkyrklighet"? Den har gjort skillnad.

Bengt Olof Dike undrade. Han ska strax få svar genom att anförtros en eller annan forskningsuppgift, för här ska inte skrytas eller gråtas. Här ska forskas. Innan dess konstaterar jag att när uppgiften kom ut att Dike rest med SKUT, styrde han strax över till att fråga om hur jag rest med Kyrkostyrelsen. Saken gäller sålunda läget efter 2000, i statskyrkosystemets tid ägde väl ingen oredlighet rum.

Jag ska svara:
Jag har rest med Kyrkostyrelsen en (1) gång. Det var i år. Förra mandatperioden bidde det ingen resa även om grundhållningen är att personliga besök är viktiga i det mellankyrkliga umgänget.

Jag åkte tåg till Kastrup, flög Air Berlin (lågpris) till Berlin, gemensam buss till hotellet, middag på den restaurang där jag brukade äta med mina konfirmander om vi var i Berlin (vilket vi var) och så besöktes Svenska kyrkan i Berlin, vi fick lunch och det var påfallande nyktert, vi besökte Topographie des Terrors och åt middag, sov en natt till för att sedan åka till Wittenberg och Halle. Det handlade som alla förstår om Luther och om pietismen. Bildande föreläsningar och förberedelsematerial. Hotell i Halle och när vi bildat oss och förstått mer om Franckes teologiskt/praktiska program bar det efter lunch iväg till Berlin för flyg tillbaka. Kastrup och så tåg norrut.
Semester med drinkar? Nej.
Såg jag någon alkohol? Nej.

Efter denna deklaration kommer ännu en. Det är ju en dag då det ska flaggas. Nu flaggar jag för forskning!

I Svenska kyrkan har det byggts högkyrkligt, dvs pastoralt medvetet. Det högkyrkliga är en del i den folkkyrkliga traditionen och kan i Svenska kyrkan inte vara något annat i den mån den hör ihop med f Gunnar eller Albert Lysande, Herman Hedberg och för den delen också Yngve Brilioth.
Den första forskningsuppgiften är rätt enkel.
Hur tänkte och hur byggde f Gunnar i Osby. Krönikeboken är material liksom statistik och hans böcker, förstås. Kyrkostatistik finns att tillgå.
Vad blev det av det hela?

Vidgas perspektivet, tar Dike sig an Jan Redins lilla bok Kyrklig Förnyelse. Hur gick det sedan?, Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala 1971.

Materialet finns alltså. Problemet är förstås att förstå hur det var och inse vad som skulle kunnat växa om inte drakoniska åtgärder vidtagits mot den s k högkyrkligheten, om inte våren kommit av sig i frostnatten, som f Jan sa.

Nå, det kom samma år 1971 nya präster.
Den stora uppgiften skulle kunna vara att analysera kyrkolivet i Kalmar, dvs stadsdel för stadsdel om inte uppgiften att jämföra Kalmar med en annan stad lockar mer. Karlskrona? Växjö?

Pehr Edwall stod för ett kyrkligt förnyat program i Domkyrkan, det visste alla. Hur var det annars i staden?

Samma sak i Berga, där Bo Byström, som hört till de av Herman Hedberg fostrade, hade en högkyrklig vision för församlingsarbetet. Sta Birgittakyrkan kom till 1975.

I Norrliden fanns jag och det var ingen tvekan om vad jag ville, det skrev jag om i pastoralteologiska böcker. I Norrliden fick vi bygga församling utan särskilt mycket kyrkopolitisk uppbackning. Från det hållet kom mest misstänkliggöranden och försök att stoppa oss. Några kyrkopolitiska slughuvuden i Kläckerberga, Förlösa och Rinkabyholm gav sina bidrag i den kampen. Det dröjde till 1984 innan kyrkan fanns ovan jord

I väster fanns Korset och där byggdes ingenting. Komminister Kristing manade församlingsborna att gå till Birgittakyrkan i Berga i stället! Det skulle bli ändring när Berndt Lindblad kom - och han var högkyrklig.

Med Anders Alberius, högkyrklig, i Birgittakyrkan sedan Bo flyttat till Nybro, och Mikael Hirsch och Peter Hammarlund som adjunkter var det alltför besvärande högkyrkligt när Olle Ekman kom på plats 1982. De två adjunkterna insåg att de skulle flyttas för "normaliseringens" skull.
Nisse Lindström, P Nisse kallad, var "inte högkyrklig men högtidlig", sa han. Och så fick Olle Ekman, den gamle kvinnoprästmotståndaren som tänkt om, glädjen att hälsa Mildred Fischer som adjunkt och dessförinnan se hur Eva Brunne fyllde domkyrkan från golv till tak. 2000 som ska in måste bli just från golv till tak - om man går på siffran.

I söder satt Torsten Mårtensson. Han betraktades som folkkyrklig och det skulle byggas kyrka och bli stort. Kyrkan var klar 1982. Det blev inget lyft, det är den enkla sanningen. På söder skulle alla högkyrkliga försök stävjas. Det lyckades. Och när det var inbrott i de andra kyrkorna sa Lennart Persson, som kom dit med bakgrund i EFS som präst: "Till Johanneskyrkan hittar inte ens tjuvarna."

Forskningsuppgiften, Bengt Olof, är att belysa skillnader och likheter mellan de fem distrikten i Kalmar. Ta åren 1971-2001 eller begränsa uppgiften till 25 år, 1996 alltså. Motivera valet.
Kanske som en meruppgift också att försöka analysera den biskops ord som kom till Två Systrars kapell i Norrliden och utbrast: "Något sådant här finns inte i mitt stift!"
Det var en pigg biskop. Han tyckte jag skulle bli domprost, men hans försök att förankra den saken föll. Då tyckte han att jag skulle bli stiftslektor, men förankringsprocessen misslyckades då också. Jag fann det hela lite lustigt. Visste han ingenting om vad som gäller i Svenska kyrkan?

Gå i arkiven, läs böckerna, ta fram läggen, intervjua dem som var med och notera särskilt att syster Kerstin kommer att påpeka att allt inte var en dans på rosor i församlingsarbetet.
Konsultera Mikael Löwegren, som redan varit inne i frågeställningarna i ett examensarbete.
Lycka till. Vill du ha handledning av en docent i kyrkovetenskap, finns sådan att tillgå.
Den underliggande tesen är den, att högkyrkligheten bygger församling därför att den har en pastoralteologi för den sysslan.

Vilken är hemligheten?
När vi gör vad vi ska, kan Guds Ande göra det som egentligen ska göras.

En annan inte orimlig jämförelse kan utforskas om man prövar det lilla Döderhult och jämför med det fina Oskarshamn. Folk går i kyrkan på ena stället, det ser man av statistiken. Vilken församling, Döderhult eller Oskarshamn, ska räknas som normalkyrklig"? Vart går folk?

Passar inga av dessa föreslagna forskningsuppgifter kanske Niklas Adell, som just pensionerats, kunde bli forskningsföremål.  Hur tänkte han pastoralt och hur gjorde han?
Då blir det till att läsa Martin Thornton och PO Sjögren men också Pastoral för en församling i Svenska kyrkan, Artos, (köp boken, den går för 158:- från förlaget, vad Bokhandeln Arken i Lund tar, vet jag inte).
Fråga Niklas själv, som det är ordning med, om dokumentation. Den finns. Han hör till dem som ser hur teologi och praxis måste höra ihop. En forskningsrapport kunde inledas med en skildring av festligheterna när Niklas gick i pension och kanske kunde framställningen tryfferas med intervjuer med kyrkfolket.

Sankta Elisabeth Hesselblad bad att hennes svenska folk skulle få den katolska tron.
Det ska jag fundera över. Det borde fler göra.

söndag 5 juni 2016

Solens dag

Det var sol i går också men inte solens dag. Den firas först nu. Kristen tro är kulturinklusiv. Den behåller de gamla namnen på dagarna, också avgudanamnen för den delen, och ser glad ut. Innehållet räknas. Solen och månen är Guds skapelse och avgudarna maktlösa. I gårdagens flödande sol var jag i Slågarp och firade 10-årsjubileum hos sr Gerd. Biskopen av Fulham celebrerade och kapellklockan invigdes. Präster, diakoner, ordensfolk och så en uppsättning lekfolk från Sverige och England. Vi saknade John Brownsell från Notting Hill, som blivit sjuk och ska stå på förbönslistan för präster.

Så tog jag mig hem mot aftonen och fick beskedet om den nye biskopen i Liepaja, dvs vårt gamla hederliga svenska Kurland. Där har det varit kyrkomöte och mötet bestämde med de 75% som erfodras att kyrkolagen tydligt ska markera att präster ska vara män. Röstsiffrorna blev 201-59. Den evangeliska kyrkan i Lettland är förbunden med Svenska kyrkan. Det våras för ... Men biskop då? Till biskop valdes Hans Jönsson. I Svenska kyrkan vägrades han av kyrkopolitiska skäl att bli präst. I Lettland blir han biskop. Han kan komma till Sverige och på biskopsnivå företräda sin kyrka i ekumeniska samtal och därtill vara mer svenskkyrklig än en del av biskoparna. Nog är det roligt att leva.

Det var soligt i fredags också.
Birgita Rengmyr Lövgren har skrivit boken I skuggan - Såsom okända, fastän vi äro väl kända, Artos 2016. Det är porträtt av vanliga kristna som få lagt märke till men Birgitta har blick för dem. Bäst att läsa boken. Hamnar jag rätt, kommer jag att möta dem och då kan det vara roligt att känna till dem. Hamnar jag i konkurrentfirman, kan det vara roligt att anföra att det fanns sådana som stod emot. En dålig dag för själafienden är inte att förakta. Lite ohägn kan man väl ställa till med genom att berätta om trons människor.

Trons människor handlar det nämligen om,
Min favorit bland berättelserna är antagligen Anna Vilhelmina Samuelsson (1869-1947), hemmadotter i Örberga. Hon var en vanlig kyrkogångare, arrenderade ut sin gård och levde på arrendeinkomsterna. Hon målade akvarell och Birgitta blev nyfiken på henne när hon köpte vykort i Örberga kyrka och hörde människor berätta. Så lyfts hon fram och jag bli fascinerad. De äro tusenden, kyrktanterna, och alla är ovanliga personligheter. De bar församlingens liv och många var ivriga när församlingshemmen skulle komma till. Tron var viktig och den skulle föras vidare till nya generationer. Många av dem som var kyrktanter i min bardom blev en uppsättning av dem följdriktigt söndagsskollärare och vi som var barn fattade omedelbart vilka av tanterna som tyckte om oss.

Nu gillar jag Anna-Stina Hafström, f Enskog, också.
Hon var sjuksköterska och kom i december 1942 till Bo Giertz familj i Torpa för att ta hand om barnen när han blivit änkling. Det var lyckliga år men anställningen slutade när Bo Giertz gifte sig med Elisabeth.  Anna-Stina går vidare till nya uppgifter. Sjömanskyrkan i Hull och husföreståndare hos dr Hafström, som hon gifter sig med år 1962. Detaljer från kyrkolivet dyker upp, min vän Staffan Holmgrens mamma Kerstin var en av Anna-Stinas vänner och de brevväxlade. Skarpa och roliga kommentarer och några intressanta interiörer från det kyrkopolitiska 1950-talet.

Borde jag inte hålla fram Anna Aln också? Självfallet. Hon var gift med roteman Alm och då handlar det om Sällskapet för främjande av kyrklig själavård i hufvudstaden. Men Anna Alms betydelse hade jag klart för mig också när jag var student så hon hör närmast till kretsen av gamla bekanta. Vi är ju några som fattat att det bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna.

För att vara fullständig i presentationen skriver Birgitta Rengmyr Löfgren också om konstnären Gwen John, prästen i Djurgårdskyrkan Wilhelm Arbin (född i Karlslunda, Kalmar län!), mystikern Louise Drougge och prästdottern Naima Bengtsson. De är lågkyrkliga hela bunten, lågkyrkliga men inte skenheliga, som vi säger och tycker att det är en rätt rolig ordskämtan. Det tycker inte de lågkyrkliga., som är lite känsliga på den punkten. Vi som haft Dagens Lösen till uppbyggelse under ett antal år, känner igen fromhetstypen.

Söndagsbloggen ska ju vara snäll. I sällskap med de gestalter Birgitta Rengmyr Löfgren låter oss möta är det inte så svårt. Och det hör till god kyrklig sed att läsa om trons människor. Gemenskapen med dem har vi för att tron både är och behöver gemenskap. En kyrkokristen blir glad över de likasinnade - som på en festlig högmässa och i en bok.

Nu har jag inte skrivit en enda rad om det som påståtts ha varit en svart vecka för Svenska kyrkan. Det var det kanske. Journalisterna granskar och tror sig sedan ha åstadkommit något. Jo, de har skrämt några och skämt ut andra - men svart vecka? Sanningen är ju att Svenska kyrkan hela mitt liv har levt på övertid, i illusioner om sin djupa förankring i historia och folk. Förtroende är alltid färskvara. Och till detta kommer valet av Hans Jönsson som biskop. Det fördjupar svärtan för somliga, det fattar jag. Men vi andra? Det är väl som Jesus har sagt, om nu inte Matteus lagt orden i hans mun: "Egen framgång är guld värd, men andras motgång är inte heller att förakta." (Matt 31:12) Men när det går Svenska kyrkan illa, drabbar det inte bara de finkristna utan också kristenfolket. Svenska kyrkan får älskas med urskiljning i dessa dagar.

Nog behövs böcker om trons människor och nog behöver de läsas.

lördag 4 juni 2016

Vad tillverkar firman egentligen?

Vi är oense.
Jag misstror en hel uppsättning präster som jag mött under mer än 50 års tid. Jag håller före att många förkunnar ett annat evangelium. De bygger heller aldrig församling och därför måste de flytta - men de flyttar uppåt i karriären och det kan de leva med.

För egen del går jag om inte i barndom så väl i ungdom.
Jag såg blivande präster. Om dem visste jag dåförtiden ett: i deras vård lämnar jag aldrig min själ. De kom sig fram - och här sitter jag med min lilla själ. De har, handen på hjärtat, inte heller visat något vidare intresse att bry sig om den stackars lilla själen. De har förmodligen haft mycket att stå i. Karriären t ex. Men jag tänkte för mycket när jag tänkte att dom där bluffarna genomskådar vanligt, hederligt folk lätt. Det gjorde inte folk. Jag skulle lyssnat till Olle Olssons ord: "Folk är inga filosofer." Men i dessa dagar behöver man å andra sidan inte vara filosof för att dra slutsatser om den kyrkliga förvaltningen, dvs slutsatsen att jag vill inte vara med. Ekot och Aftonbladet har berättat och därmed framstår som trovärdiga vittnen. Det blir så, när prästen inte är lokal och personligen känd. Då finns inga motmedel. Utträdena i maj/juni ökar med 0.2% jämfört med förra året, kan jag gissa. Om det räcker...

Nu har jag också träffat de andra, goda präster, som ser vad den första kategorin anförtros i anseende och kanske lön. De modererar sig efter hand. Lite moral från Ignatius av Loyola gör att de blir lojala. Om syftet är gott så helgas medlen. En del fick också av sina biktfäder rådet att ljuga rakt av. "Dom är inte hederliga mot dig, så då behöver du inte vara hederlig heller."
Så har vi också ett gäng fina pojkar i ett bönesällskap som kan ge stipendier och sedan se hur dessa unga präster står för mycket annat än det donator stod för.

Jag behöver inte ha några synpunkter. Jag konstaterar bara att vi faktiskt är oense.

Nu har vi fått höra och läsa om AVSLÖJANDENA.
Inte Uppenbarelsen, Guds avslöjande, utan något väsentligt enklare.
Inte var det mycket nytt. Och ull var det inte heller. i Ekots granskning, men den skärrade upp. Hittade Ekot en flaska Ouzo i Atén och vad mera? Det blev ohederligt nog i tidningen Dagen med en ingress som handlade om "spritnotor". Förvandla en flaska till spritnotor kräver rätt mycket men kombinationen väckelse och journalistik ger resultat. Hycklare i journalistkåren kan inte hejda sig ens när överdrifter blir till lögner. Syftet är gott.

Ekots intervjuer med kyrkostyrelsens ledamöter skrattade jag åt. Nu skulle instruktionerna skickas neråt i organisationen. En del präster måste funderat över hur väl förankrad kyrkostyrelsen är i kyrkolivet. Det var i så fall en motiverad fundering. För saken handlar mindre om detta än om grundfrågor. Vi är oense om synen på Kyrkan. Skicka neråt i organisationen, jo jag tackar.

Jag tror inte ett ögonblick på att saken räddas av att resereglementen antas efter att ha skickats ner i organisationen. Jag menar att grundfrågan i stället måste ställas: Vad tillverkar firman egentligen?

Och därtill:
Det är SKUT som är det stora problemet, inte det Ekot med mycken möda från Svenska kyrkans kanslier lyckats gräva fram. En flaska ouzo som blev "spritnotor"-! Men SKUT! Satt inte Bengt Olof Dike med där, förresten?

Men jag förstår.
Vi hamnar i normernas rike.
Jag ser komplikationen. Normer kommer ur värderingar och kristna människors värderingar kommer ur kyrkolivet, dvs gudstjänster, förkunnelse, bibelstudier och samtal, bön och de vardagliga replikerna kyrkokristna emellan.
Blir det bara normer är det klent beställt med kristendomen.

Det leder till frågan: Är vi egentligen överens om vad firman tillverkar? Det tror jag inte längre.

Det verkar som om inte alla är överens om att Kyrkan händer i söndagens gudstjänst, alltså gudstjänst på Herrens dag i sockenkyrkan, Svenska kyrkans gamla kvalitetsmärke.
Det verkar som om inte alla är överens om at den kristna gudstjänsten är mässa, eukaristi.
Det verkar som om inte alla är överens om att vigningstjänst inte är ett yrke och därmed inte riktigt med skohorn ska in i ett arbetsschema anpassat för tillverkningsindustri och överfört på förvaltning.
Det verkar som om alla inte är överens om att gilla olika. Snacka går ju - men gilla?
Det verkar som om inte alla är överens om vilken den tro är, som en gång för alla avslöjats för de heliga, Jud v 13.
Det verkar som om alla inte är överens om vikten att kunna ge skäl för Kyrkans tro heller. 1 Petr 3:15
Det verkar som om inte alla är överens om vikten och värdet av att förstå Kyrkans eget språk. 1 Kor 14:11.
Det verkar som om inte alla är överens om Svenska kyrkans katolicitet, hennes katolska arv i tro och ordningar. Vi bytte kyrkojurisdiktion på 1500-talet - men mera?
Ska grälet börja nu, grälet om oenigheterna? Vad tillverkar firman?

Mycket blir fånigt när det kommer till AVSLÖJANDENA.
En del kunde bli bra om vi styr in på värderingsfrågorna - eller på frågan vad firman egentligen tillverkar. Att några vidlyftiga präster jagas är bara ett ytfenomen, tänkte jag när jag justerade bryggan och såg en skräddare ta sig fram just på ytan. Det kan den på grund av ytspänningen. Det finns en sådan kristendom också, brukade PO Sjögren varna för. Den går aldrig på djupet. Men den tar sig fram.

fredag 3 juni 2016

Dilemman

Ska jag vara glad med dem som gläder sig och gråta med dem som gråter, blir det väldigt sammansatt i dessa dagar. Det nya är inte jakten på kyrkligt hyckleri, det är ett tema sedan länge. Medeltida om ni vill, 1700-tal annars och rabulisters hållning därefter. Kristna kan i vår kulturkrets, med den självklarhet som ignorantian avlar och föder, betraktas som kvalificerade hycklare.

Förr var det kv*nn*pr*stm*st*nd*r* och nyligen h*m*f*b*r, men nu har det tagit sig, för nu jagas nomenklaturans folk och entourage. Michael Persson kan nog se sig om efter sin biskopsstol i månen. Jag menar baksidan. Och kyrkoherden i Solna har det inte roligt på jobbet.

"Alla" pratar om detta - och jag sitter i kläm, för jag uppskattar både Michael (som höll ett lysande kristet föredrag får våra ungdomar från norra Öland) liksom Johan, som jag mötte i den kyrkliga förnyelsens sammanhang på 70-talet. Jag har hamnat i det dilemma som gör att jag aldrig blivit en bra biskop - om det nu alls hade varit möjligt. "Du är för snäll mot idioterna", löd omdömet. Ibland fruktar jag att det är så. Församlingspräster blir sådana. Å andra sidan fick jag militär befordran inte bara för att jag var så snäll... Nå, jag är ersättare i kyrkostyrelsen och förväntas nog bara betrakta cirkusen från just den platsen. Och somligt av det som dras är trams men annat är allvar.

SKUT utsätts för generalsekreterarens åtgärder på så vis att chefer tas ur tjänst. Kommer vi åt SKUT-kulturen så? Ska SKUT-rådet nyväljas? Jag vet inte. Ett vet jag: Jag var inte obehörig till kyrkoherdetjänsten i Rom, men förklarades orätt obehörig. Det glömmer jag inte, allra minst när det blir kris för SKUT. Det är inte en tarvlig reaktion utan en frisk, förmodar jag. Säg emot mig om ni har några goda skäl.

Men nog finns det fler i Svenska kyrkan som haft roligt på gemensamma medel, kyrkoherdar som lyfter märkligt höga löner om man funderar över löneläget hos dem som ska betjänas.

Betjänas?
Jag har läst Arnold Werners bok Bekännelsetrogen frihet (SKDB 1957) och finner detta: "För Svenska Kyrkan är det icke blott likgiltigt utan orimligt att i rent religiös mening inregistrera medlemmar." (s 182) Werner vill hellre att Svenska Kyrkans väsen kom till uttryck "måhända genom en formulering, varav framginge, att vederbörande ville låta sig betjänas av kyrkan." (s 183) Werner är folkkyrklig (i gammal mening) så det smäller om det så samtidens folkkyrkliga får bita ihop och fromt tänka: "Shit happens!"

Nå, men om de betjänade fattar vad de fina prästerna dvs tjänarna tjänar och blir uppbragta? Det heter så. Uppbragta. Jag hör till dem som håller före, att skulle lokalpressen börja publicera kyrkoherdelöner, fann många lärare, poliser, sjukvårdspersonal och en uppsättning pensionister anledning att ompröva eller i vart fall ifrågasätta sitt medlemskap.

Och ska vi ställa till det i det inomkyrkliga kan frågorna om rejäla löner kanske analyseras utaifrån ett klassperspektiv och utifrån ett karriärperspektiv. Är det så att de som kommer från fattigare miljöer, kapar åt sig högre löner och gäller detsamma de fd frikyrkliga, som lever i föreställningen att Svenska kyrkan är en skattkista att använda - för allt det de inte hade resurser till i sina reformerta sammanhang. Frågar man så, utlöses furiositet.

Nu är det dock av intresse, att hade saken gällt några grova heresier, sånt skit som gör att folk kan ledas vilse och inte hamna hemma hos Gud utan hos konkurrentfirman, hade det alls inte blivit några rubriker. Ändå är det så, att fel i livet inte är så illa som fel i läran, för fel i läran är fel på kompassen. Inte ens grundstrukturen när de finkristna jagas, kommer man åt. De har gjort sina fina karriärer därför att de kunnat uppträda som ljusets änglar, sedda mot den mörka bakgrund vi andra utgör.
Det blir fel när det är fel - det är den enkla insikten.

Nu befinner vi oss i ett läge där vi blivit av med de gemensamma mötesplatserna. Jag tänker på det söndagliga gudstjänstlivet men också på de kursgårdar som hörde till "kyrkoautentiserandet"från åren efter kriget. Det var då lekman bildades för att ta ansvar och det fanns en Lekmannaskola. Det ironiska är nu att ska vi få ihop den bildningen, behöver vi söka sådana utbildningsställen i Rom eller utanför London eller på evangeliska akademier i Tyskland och där finns alkohol att tömma i alkohålet. Shit happens, igen!

Varför har det blivit så här eländigt?
Därför att nomenklaturan i Svenska kyrkan tillsatte varandra eller tillsatte dem som inte skulle ställa till med något (som de högkyrkliga definitivt skulle göra).
Det fungerade. De som tillsattes för att inte ställa till med något, ställde inte heller till med något.
De belönades för detta. De stimulerades med utvecklande tjänster.
Det var fint för dem men de facto ett sannskyldigt elände, som med nödvändighet föröder kyrkolivet.
Ska det sopas i detta Augiasstall blir det problem.
Annika Borg tänkte sig en sådan städning.

Ledarskribenten i Smålandsposten vill denna morgon se en ny reformation. Vem levererar den, är frågan - och svaret är att den kyrkliga förnyelsen i 80 år tagit upp frågor och försökt ge kloka svar. "I haven icke velat" är den gudomliga repliken.
http://www.smp.se/ledare/reformera-svenska-kyrkan/

Barometern/OT varnar samma denna morgon för att upprördheten kan bli så stor att den inte når själva problemet. Det är en klok insikt - och så finns i den texten markeringen att en församling är något mer och annat än ett arbetslag! Svenska kyrkan är mer än Bunkern också, förstås.
"Kyrka utan karta och kompass" heter ledaren, som i den arla timmen inte finns på nätet ännu.

Eller är alla förnyelserop meningslösheter eftersom Gud flyttat ljusstaken, lampstället, dvs vi håller på med något som aldrig blir något och inte för välsignelse med sig? Det är med oss som med rövaren. Vi lider vad våra gärningar är värda. Annars är det inte kört än, och vi lider av det som nomenklaturan ställt till med.

Finns det hopp för framtiden?
De bättre tiderna kommer med de bättre människorna, när kommer de?
Nu kommer tydligen utträdena - någon redovisade sin upprördhet och hänvisade till utlandsresor med flyg och hotellnätter. Dn arma människan kan inte förstå - och lämnar. Det har gått åt 10-tals miljoner, heter det. Jo, i en kyrka med 6 miljoner medlemmar.... De i Kalmar län som vill utträda kanske först ska läsa Barometern/OT:s ledarskribent och fundera ett varv till.

Nu kan jag inte blogga mer denna morgon. Tf kyrkoherdepysslet i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd ska skötas. Det är nåt att göra mest varje dag. I går bjöds jag på lunch med sådant i glaset som påminner om Jesus i Kana. Sedan körde jag bil.

På lördag träffar jag en biskop och på söndag ännu en. Tf kyrkoherdar umgås mest med fint folk.
Till detta kommer att överstarna Olofsson och Salander är hemma igen efter tjänstgöringen i Bryssel. Nu får jag bättre informationer och inte bara rapporter om ryska desinformationskampanjer, info de skickat mig två gånger i veckan och som jag tacksamt tagit emot. Men inget går väl upp mot skvaller, information och desinformation i Svenska kyrkan.

TILLÄGG
Här kan man lyssna.
Det är nog elakt att säga att här hörs det vanliga politikertugget vid skandaler - och en tf kyrkoherde är inte elak så fredag det är.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6446013

torsdag 2 juni 2016

Stackars Jesus


Stackars Jesus. När han kommer tillbaka och ska dricka vinet på nytt, kommer en uppsättning nymoralister att säga: "På egen bekostnad!" Ty vindrickande eller för den delen öl (där fick du, Martin Luther!) är något som inte får täras på allmänna medel. Där fick livsmedelsarbetarna, bönderna och de skickliga yrkesmän och kvinnor som brygger öl och framställer vin en riktig käftsmäll. Transportsektorn också väl - lokförare och lastbilschaufförer som kör produkterna lika samt den vänliga personalen på Systembolaget, förstås, alla lika.

Det är konstigt att den frikyrkliga hycklarkulturen ska slå igenom restlöst. Och så de journalister som alltid vet bäst. Nu vet jag bäst om journalister: Det finns ingen yrkeskår som i tjänsten har supit så förbannat som journalistkåren. Vifta inte finger. Och SR:s fest för 3 miljoner. Hahaha!

Ekots granskning har nu flyttats från resor till delikata jäv, som i Solna.
Varför fick jag för mig att den som tipsat Ekot är ute efter kyrkoherden personligen?
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6444722

Jag har, för att upprepa mig, ALDRIG bjudits på alkohol i det i kyrkliga. Jag har druckit alkoholhaltiga drycker i gemenskap. Jag har sjungit också och blir inte ett dugg upprörd över att ett middagsätande sällskap sjunger för ett festföremål "He's a jolly good fellow". Om det som sjungs är sant, förstås.

Nu ser jag gråterskorna träda fram.
I dag kom det till mig brev från två biskopar. Jag trodde först att det berodde på att jag är tf kyrkoherde vorden, men så var det inte. Båda biskoparna träder fram bland gråterskorna. De är bedrövade. En för att beloppen är höga och annars, också för biskopar som idag inte skickat mig brev, är det kanske mest en allmän bedrövelse, jag kan inte förstå det på annat sätt. I Kyrkans Hus sitts det (obs! slug passivform) på krismöten. Men kunde saker och ting inte retts ut lite klokare? Jag menar, biskop Fast var ju oskyldig till anklagelser, som nu smetar fast. SKUT har jag inget intresse av att försvara. Och resande är jag för. Har alla glömt att man inte bland måste komma bort för att komma hem? Luk 15:11-24

Min vän Annika Borg är upprörd över kyrkligt oxfiléätande. Nu vet jag att skulle jag servera henne oxfilé alternativt en vacker morot, skulle hon rata filén men knapra på moroten. Det är alls inte ett tecken på ovänlighet att misstänka henne för egenintresse i kampanjen mot just oxfilé. Å andra sidan jagar hon etablissemanget och vill ha nytt folk på ledande poster. Och så vill hon betala alkoholhaltiga drycker själv. Det där med ny ledning kan man fundera över fortlöpande. Intressantast att saken nämns. Men det där med alkoholhaltiga drycker tycks enklare att lösa.
http://www.expressen.se/debatt/kyrkan-har-for-mycket-pengar/

Ska vi inte på ett enkelt sätt undanröja allt missnöje?

Låt oss starta fonden Gaudeamus. Den är till för att betala förtäring av alkohol för kyrkfolk på utlandsresor och möjligtvis, jag säger möjligtvis, i inhemskt kyrkoliv. 2 miljoner kyrkomedlemmar kan tänkas betala in 10:- per man/kvinna och vips har vi 20 miljoner att dricka upp. Kyrkofonden kan förvalta. Jag räknar låg avkastning 8%. Det blir väl 160 000:- och till och med avkastningen kan räcka långt. Jag kan bli ordförande för fonden och så hittar vi ett enkelt system där den som vid en kyrklig konferens vill dricka öl och vin helt enkelt ansöker om saken en dag i förväg och får ett ja. Stor glädje, fonden heter Gaudeamus, och ingen behöver hänga läpp. Man kan vara, som generalsekreteraren uttrycker saken, "mått-full" eller som jag säger "ansvars-full".

Fördelen?
Vi slipper det förbannade hyckleriet. Och den som inför sina medmänniskor vill demonstrera den förträfflighet som heter helnykterism, får det. No questions asked.
Ska fonden kanske ha ett full-mäktige också? Och en styrelse, antar jag. Samt någon tjänsteman, kanske en uppsättning pensionerade präster, som har jourtjänst och skriver OK på ansökningarna. Det kan bara bli bra. Om väldigt många lämnar anslag, kanske man också skulle kunna få ansöka för församlingsaftnar mm och då är Svenska kyrkan en kyrka för vanligt folk som är som folk är. Frikyrkan tar hand om de andra. Alla blir glada.

Har denna goda idé förverkligats någonstans?
Jo, Nordölands församling har en fond som heter Gaudeamus och den är till som ett värn för glädjen i församlingen. Majoren Barkevall kunde hamna i riksstyrelsen, tycker jag. Han är församlingsrådets ordförande och det är han och pastor loci som styr över fondens användning.

Kunde riksfonden också få EU-bidrag från Tyskland, Frankrike, Ungern, Österrike, Italien och Spanien t ex? Kunde vinmakaren Elias i England vilja investera? Vilka bryggerier? Ska styrelsen åka på företagsbesök? Möjligheterna öppnar sig. Och när Jesus kommer tillbaka, kan vi belåtet säga: Herre, den här gången ordnade vi festen. Vi vet ju hur du och Maria vill ha det. (Joh 2:1-11)

Det finns sådana som lamenterar över kostnader.
Det är de gamla moderatsnåla. Trist folk.
Vad ska vi med pengarna till när Jesus kommer tillbaka? Och i väntan på det - vad skulle hända om man gick runt i Huddinge och sa till medlemmarna i Svenska kyrkan: "Det har kostat dig 2.80 att ha personal och förtroendevalda några dagar utomlands. Vill du bråka om dom pengarna?"

Så säger jag Ansgarsliden. Det kostade för mycket menade en person, och lyckades skrämma KG Hammar. Vi hade behövt den kursgården, en lekmannaskola. Det sabbade kritiker genom sin envetna skrämseltaktik. Jag ska försöka ta fram vad avvecklingen kostade oss. Då kommer ni att förfäras. Men det är inte det enda exemplet. Den teologisk huvudriktningen föröder Svenska kyrkan.

Jag säger ett: "Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra."
Det säger jag, eftersom jag själv är ett verkshelgon och därtill, märk därtill, tf kyrkoherde.
Har det hörts några protester på Facebook över detta förhållande?
Visst. Riddar Roland hade synpunkter.
Jag inte bara har fel. Jag är fel.
Ska jag behöva ha det så eller finns det någon kristen motorcykelklubb som ställer upp?

Morgonens stora nyhet för den som läser Värnamo Nyheter i papper handlar om Håkan Sunnliden. Han slutar.
Det här får man närläsa på Håkans blogg, inser jag.


onsdag 1 juni 2016

Britain? Nej, närmre än så!

Jag vägrar berätta för mina engelska pelargoner om rapporterna från England. 10 lämnar och en (1) ansluter. Det gäller den romersk-katolska kyrkan och det gäller Church of England. Den brittiska kristenheten "is etremly bad at either making converts or retaining cradle believers." Det uppväxande släktet kan inte relatera till trons berättelser och "religion" uppfattas som "the opposite of freedom and fairness".  Det är en oerhörd förändring som har skett och det kan somliga av oss beklaga, "but the greater majority will view it with indifference." Jag hade inte hjärta att berätta detta för mina engelska pelargoner. Vad som händer i Ör och Ormesberga hajar dom inte. Det gör jag. Ska jag berätta?

Pastoralchefen heter Selinder och han är chef för det pastorala området "Norr". Notera "chef" i stället för herde och lägg märke till väderstrecket. Förr i världen var församlingen lokal med en sockenkyrka, nu är verksamhetsområdet ett väderstreck, något man sett uppifrån alltså.

Hur många kyrkotillhöriga som finns i detta område vet jag inte. I Ör bor strax under 400 personer och i Ormesberga omkring 180. Jag fick socken bladet i lantegendomens postlåda. Sommargille 28 maj missade jag eftersom jag var på Öland. Annars var det "Musikgudstjänst med LG Selinder och kören i Ormesberga kyrka. Samtidigt som de vuxna är på gudstjänst blir det barn-disco!"
Jag la märke till var utropstecknet placerats.

Själv hade jag haft svårt att välja. I dopet blev jag Guds barn, nämligen. Ska jag uppfatta mig som vuxen eller som barn, månne? Vad är roligast egentligen?
Så insåg jag också att på det här viset traderas inte Kyrkans tro.
Barn får inget att relatera till, kyrkhuset är till för andra, som måste släpa sig dit av något skäl, de som inte får ha lika kul som vi.
Britter, vi är på väg, vi också.

Naturligtvis räknade jag.
Under perioden 16 maj till och med 28 augusti firas i Ormesberga ingen högmässa. Det var alltså musikgudstjänst den 28 maj med blomstertema såg jag i gudstjänstprogrammet, nästa gång blir det temagudstjänst den 12 juni om aftonen, 23 juni, en torsdag, musikgudstjänst, grillkväll I Svanebro den 3 augusti och så friluftsgudstjänst den 28 augusti, en söndag.

Hur är det i Ör då?
Skolavslutning den 10 juni, dopgudstjänst 11 juni, friluftsgudstjänst 26 juni, dopgudstjänst 27 juni, musikgudstjänst torsdagen den14 juli, dopgudstjänst den 16 juli, friluftsgudstjänst 31 juli. Det var det hela.

Här skapas inte framtid om man med framtid inte räknar det brittiska förhållandet. Här handlar det om 7-800 kanske 900 år av kristen närvaro kring Helgasjön, kyrkklockor som kallat församlingen till gudstjänst söndag efter söndag, präst att enkelt tillgå och allt detta är en kristen närvaro på avskrivning. Det blir som i England med den skillnaden att här finns fortfarande pengar i maskineriet. Hur länge?

Jo, jag läste jag syndakatalogen, listan över församlingar som har rest. Det finns pengar och ett behov av att sysselsätta personal och förtroendevalda. Det sas att "församlingar" reste, men jag förstod att det inte är församlingar som reser utan personal och förtroendevalda, den kader som säger "välkomna till Knäckebröhults församling" när församlingen samlas och tror att församlingen därmed hälsar kyrkobesökarna. Det kan vara så. Det slog mig i går att det kanske kan finnas ett samband med dåliga kyrkogångssiffror, god ekonomi, höga kyrkoherdelöner och arvoden samt reslystnad. För att inte tala om det meningslösa arbetet med församlingsinstruktioner. Meningslöst? Ja, meningslöst när det bara blir ord på papper och inte ord som gestaltar den grundläggande pastorala visionen. I brist på vision - instruktion! Den var bra!

Jag fick ett förebrående telefonsamtal att Norra Ölands pastorat inte fanns på listan. Bengtsson i söder har rest men inte vi och jag var väl ändå på plats 2010 och åren därefter. Jag vågade inte tillstå att jag skrattat lite över Bengtsson, som nu får svettas. "Varken bu eller bä", löd ett av hans svar i Östra Småland denna morgon. Det som gjorde att vi inte hamnade på listan var antagligen ambitiösa studieprogram, för så var det. Nya intryck och insikter var vårt motto. Det funkade.

Roligt med rapporteringen om SKUT. Men vad betyder det när folk kliver fram och säger att "detta är känt sedan länge". Varför har de inte sagt något? Jag har inget sagt och om jag gjort hade förklaringen varit att jag är fientligt inställd mot SKUT eftersom jag inte blev behörigförklarad till kyrkoherdetjänsten i Rom. Det skulle jag ha blivit. Det är konstaterat i efterhand, men Svenska kyrkan tar inget ansvar för den sortens felbedömningar. Jag ger inte kollekt till SKUT.

Det är annars tid för japanska ursäkter. Inte för att kyrkolivet förfaller under de välavlönade prästernas flitiga fingrar utan därför att folk rest och druckit. Drickandet är väl den värre synden. Om jag serveras en god måltid i det kyrkliga som kostar några hundra och därtill dricker vin för 80 spänn, blir det ett oherrans liv - för vinet. Ingen tänker på vinbonden och vikten av att hålla ihop i EU eller världen vida. Ingen - utom jag. Jag är för konsumtion av gudslånet. Jag är så fräck att jag erkänner det också. Rekryteras journalister från frikyrkligheten eller från den puritanska vänstern eller både - och? Och det har druckits alkohol, heter det. Jag har aldrig gjort det. Ingen har sagt "Varsågod och ta lite alkohol!" Det har serverats öl eller vin. Hur kan det kallas med en kemisk beteckning? Det är ju inte klokt. Ska vi välkomna folk till lunch och säga: "Ta nu och ät lite protein!" -?
Varifrån rekryteras journalister nuförtiden?

Jag avnjuter krumbuktandet.
Det får till följd att hycklarna stiger fram för att skapa ordning och reda.
Det blir garanterat tristare. Men spelar det någon egentlig roll? Ingen högmässa i Ormesberga och Ör i de kyrkor som byggdes för att folket skulle få fira gudstjänst och ta emot Frälsaren när Han kommer till oss. Är det inte skit samma med allt det andra - och meningslöst att föreslå kvalificerad fortbildning i Wittenberg, för det vågar ingen nu. Det kanske finns alkohol där?

Ett ögonblick funderade jag över vad granskningen kostat Svenska kyrkan.
Inte vad den kommer att kosta på grund av utträden. Kostat.

På kanslierna fick folk lägga tid på att gå igenom gammal bokföring, 6 år, och sedan svara på uppföljande frågor. Arbetstid? Kostnad? Ska man räkna 4 timmar per pastorat och stift samt kyrkokansli. Har 265 personer, för att uppskatta i underkant, blir det 1060 mantimmar.Vad blir det? Hur mycket öl och vin hade vi kunnat dricka för de pengarna? Kommer till detta alla tid som ägnats åt att spekulera vad granskningen kommer att resultera i. Det är kanske 300 mantimmar på kanslichefsnivå (lågt räknat) men med många fler indragna i samtalet. Det blir nog samma timantal som för arkivarbetet. Och nu har jag räknat lågt och inte räknat gårdagens på ämnet bortkastad arbetstid.

Fascinerande att tänka på alla som satt och tvinnade det rep Svenska kyrkan skulle hängas i.
Det finns kanske anledning att återkomma.
För, handen på hjärtat, när alla församlingar granskats, blev det på ett sätt inte uppseendeväckande lite?
Men eftersom vi inte vill tala om det kyrkliga sönderfallet, kanske vi ska förfasa oss över församlingar i Stockholms stift och kyrkorådsordföranden som svarar konstigt på frågor? I dag kallade Ekot in en skatteexpert. Det kunde bli eftertaxering, hette det. Fast experten landade i att styrelserna kanske borde titta på programupplägg, om jag fattade experten rätt.

Det blir väl så här i det kyrkliga sönderfallandets tid. I Great Britain och i Sverige. Utan pengar eller med.

tisdag 31 maj 2016

Till mina engelska pelargoner

Jag hittade i Högby kyrka en text, som aldrig legat där om jag varit präst på norra Öland. Det finns måtta, som det heter. Jag kan dock använda texten för att underhålla mina engelska pelargoner. Aktstycket heter Space for everyone och är "more Information about the Church of Sweden". Det är många vackra lögner. I varje fall för den som alltmer kommit att ifrågasätta sin plats just i Svenska kyrkan.

Mina engelska pelargoner får nöja sig med baksidestexten. Jag kan ju inte stå och läsa för dem hela dagen, Inte denna tisdag, när Ekot ska avslöja allt resande. Mig roar det mest att Ekot missat den resa som borde avslöjat kopplingar till bankväsendet i Lichtenstein och på Cayman Island. Detta hittade inte Ekot!! Jag fick börja med Aftonbladet (som samarbetar med Ekot) i går kväll och så lyssna på Ekot kl 7 och det kommer mera under dagen. Sven Bernhard Fast ska man sätta - fast. Lyxhotell. Tja. Frun med och det blev fel, fast biskopens reseunderlag var korrekt ska han likväl jagas. Att felet var ett helt annat, fattade inte journalisterna, men det gör ni. 1Kor 9:5. Biskopsparet skulle alls inte betala något extra!
Sedan var det fel i nyhetsrapporteringen och i handläggningen, fast inte Fasts fel.
https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1473169

Jag får väl återkomma till den nyhetsrapportering, som resulterar i en utträdesvåg. Jag fattar det ädla syftet och den idéhistoriska kontexten. Ska jag tycka synd om SKUT, som blockade mig från prästtjänsten i Rom? Ska jag notera att församlingar i stiftet med lägst kyrkogångsfrekvens reser mest? Ska jag ta upp den svenska politiska/kyrkopolitiska ångerkulturen, den som varken är ånger eller kultur?
Jag tar upp det andra temat i väntan på överblick.

Vad vill alltså nu Svenska kyrkan berätta för mina engelska pelargoner och andra?

"6.4 million members
Largest concert organiser.
Voice for humanity and justice."

Rubrikerna visar vad som prioriteras. Storleken har betydelse - och det där med stora beynnelsebokstäver i engelskan är underordnat. Jag måste nog fråga dr Greek om hur det ska vara eller father Ben in Gothenburg.

Vi går vidare. och nu bortom rubrikerna
"With its 3,377 churches - our joint cultural heritage -, activities for people of all ages and in many languages, the Church of Sweden is important for everyone."

Många kyrkor och Svenska kyrkan viktig för alla samt aktiviter på många språk. Småländska, skånska, samiska av olika slag, torndedalsfinska som heter något jag inte vågar stava till för då får jag Stefan Aro på mig och en del annat vet jag talas, men i vilken mening blir detta "in many languages"? Är inte den busenkla sanningen den, att Svenska kyrkan är "a national church" med de begränsningar och den styrka som följer därav. Ni märker att jag skriver detta på svenska. Jag vill inte oroa mina engelska pelargoner i onödan. Annars kanske Svenska kyrkan skulle ordna en egen Prideparad för att visa sig stolt över sig själv?

Avanti! Nu kommer preciseringarna:

"Choral singing, baptisms, meditative worship, international work, cultural meetings, singing groups for babies, marriages, confirmation, Church politics, Bible translation, climate work and a lot more are all encompassed in the Church of Sweden."

Nu blev det väl inte riktigt rätt. Svenska kyrkan har inte bibelöversatt. Det gjorde en statlig kommitté, Bibelkommissionen, och i övrigt är det ett sällskap som har aktiviteten om hand, Svenska Bibelsällskapet. "Encompassed?" Det kan man säga, men då slirar man på orden. Preciseringarna av vad Svenska kyrkan pysslar med har gått fram. Vi går vidare.

"At its heart is a belief, spanning several thousands of years, in God who creates, liberates and renews and in human beings' equal value and significance as responsible co-creators. Eveything rests in the conviction that a human being is never alone."

När jag kommit hit till slutet tyckte jag mig höra en harmsen viskning från den ena engelska pelargonen. "Nor are we." Jag sa "Pardon?" och då begrep jag att inte heller de engelska pelargonerna  var ensamma utan insatta i ett Guds sammanhang. Jag tyckte likväl att fotbollslagets i Liverpool hållning blir en oprecis beskrivning av människans villkor, men det där med alla människors lika värde som en trons flertusenåriga insikt, den var svår. Inte ett ord, inte ett enda, om Jesus. Det ska han nog vara glad för. Han hade kunnat maltraterats han också.

Mina engelska pelargoner hade fått nog, det såg jag.
Jag började inte läsa inledningskapitlet med rubriken "Presence and openness" för dem. Men som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* var det gott att läsa att "Faith is deeply personal and cannot be weighed, measured or judged." Själva hållningen, så som Svenska kyrkan beskrivs, är sympatisk: "Together we discuss life and faith."
Jag förstår. Jesus kom för att starta en diskussionsklubb. Men minns mina ord. Det våras för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*.

Minns ni kärringen som gick efter biskop Yngve Brilioth, Växjö, och upprepade: "Biskopen, jag tror inte på något helvete." Brilioth ignorerade henne. Hon knackade då biskopen i ryggen och upprepade sitt credo. Då vände biskopen sig om, tittade på damen och sa: "Tänk vad Moster kommer att bli förvånad."

Sägs det verkligen inget om Jesus? Jo, men ska jag ha ihjäl mina engelska pelargoner?! Jag vägrar läsa för dem. Ni kanske kan klara detta:

"Even though the gospel is expressed in various words, there is always a relation to Jesus Christ. (Kan jag förstå vad detta betyder? DS). He is a person who we can get to know by reading the Bible, listening to sermons, singing hymns an watching films."
Det där med film var lustigt.  Nästan lika roligt som det där med predikan...

"God needs us human beings and trusts in our ability."
Så lyder det heliga evangeliet!

Fast det finns en vers där något som kallas "The gospel" definieras. Det är en "turning point" som handlar om hur "Jesus overcame death".
Jag tror att vi här ser hur det metaforiska tänkandet fungerar:
"This means that there are always new opportunities for all people, a person who has done things wrong can be forgiven, a person who has been oppressed can receive redress and a person who feels that life is dark can see light return."

Om jag inte varit så aktsam med mina engelska pelargoner och alltså läst budskapet för dem, hade jag frågat: "How come?"

Förstår ni att denna broschyr inte legat i Högby kyrka om jag varit präst där?



måndag 30 maj 2016

Folkdemokrati

Folkdemokrati är inte demokrati. Folkdemokrati är majoritetsdiktatur. Vi har sett exemplen. Nu hävdas att de högkyrkliga inte egentligen är demokrater. För diskussionens skulle hade det varit välgörande med definitioner - vad betyder "högkyrklig" och vad betyder "demokrat", det är inte helt lätt att förstå om man tänker efter, men säkert självklara begrepp för den som inte tänker efter.

Kyrkans hela existens vilar inte på ett demokratiskt beslut utan på Guds uppenbarelse. Detta förhållande får konsekvenser. Det röstas inte om en uppenbarelse. "En kyrka som håller sig med biskopar, blir aldrig helt demokratisk", som Peter Bexell formulerade problemet när en styrelse i sin helhet hade en mening och biskopen en annan. Då kan likväl inte majoriteten köra över biskopen. Det återstår att övertyga varandra med goda argument. Jag har varit med om motsvarande i den kyrkligt centrala styrelsen, för den delen. Exemplet kommer i mina memoarer, Deo volente.

Jag kan ta Chesterton en gång till: "Kyrkan är den verkliga demokratin, för där får också de som är döda ett ord med i laget."
Det blir så när samtalet förs genom årtusenden med Bibel och bekännelse som argument. Det är ett kreativt samtal, eftersom Herren lovat att Den Helige Ande ska hjälpa till i sanningssökandet. Teologer, som är hyfsat orienterade, kan hitta repliker i samtidens samtal också från fornkyrkans och medeltidens lärda värld och alla fattar att det här samtalet är friskt och gott, alls inte konstigt eller något som ska avfärdas som grå teologi eller hala tungors halka.

Det är ett eftersinnande samtal.
Ingen kan numera uppträda som den som uppfann hjulet.
Det ger frågor och invändningar en viktig plats.
I Kyrkan frågas i tanke att det finns svar - och sakkunskap att fråga och lära sig av.
Det är väl som min folkskollärare sa: "Demokrati förutsätter kunskap."
Det var Kyrkans präster som såg till att folk kunde få lära sig läsa. Vi förstår varför. Om vi vill.

Folkdemokratins förutsättning är en utbyggd propagandaapparat.
Det brukar vara känsligt att nämna den tyske litteraturvetaren vid namn, men doktor Goebbels visste hur slipstenen skulle dras och hade gillat att leva i vår tid, där massan kan hanteras av sinnrikt uttänkt propaganda. Själva grejen är att massan aldrig får tillfälle att fundera över vem som styr tankemönstren. Effektiv propaganda fungerar så, att vi alla tror att vi tänkt ut saker och ting själva fast vi egentligen bara reagerar på stimuli. Plötsligt vet alla att det nu ska vara på ett annat sätt än det självklart var tidigare och den som tvekar kan endast ursäkta sig och säga sig vara "lite gammaldags" Alla springer inte 60 meter lika fort, det kan man förstå. Bara ingen ifrågasätter i stort - för då är det klippt.

Som i Bolmsös folkdemokrati.
Där beslutar sig några dådkraftiga för att köpa en Pride-flagga. Det kostar var en en eller två hundralappar, flaggan går nog på 800 spänn om flaggstången är lång, 600 om stången är kortare, men i Bolmsö är lång stång det som gäller (och flaggan blir inte så stor som man kunde tänka sig).

Nu har Blomsö aldrig någonsin varit platsen för en prideparad, men det var inte angelägenheten nu heller.
Eftersom Bruno Edgarsson uttalat sig i tidningen ska flaggan upp på den gemensamma flaggstången. Den är alltså gemensam för alla, men används nu av dem som tagit ledningen och makten för att på denna för alla gemensamma stång markera mot Edgarsson. Det är vad som sker.
Folkdemokrati utan allmän och hemlig  omröstning utövas. Samtal? Nej. Markör? Ja.

Saken hamnar i Smålanningen - och budskapet går fram än en gång.
Det är så det går till - inte bara i Bolmsö även om de som hissade upp flaggan fördelaktigt skiljer sig från andra, eftersom de betalade flaggan själva och inte med utdebiterade medel. (Köpte stiftet flaggan? Eller fick stiftet den? Var den bara till låns?)
Det är förstås bara i en folkdemokrati man kan komma på tanken att hissa upp en flagga för att markera emot eller för att få tyst på den som tänker på annat vis utan att göra sig omaket att föra samtalet eller ta debatten.
http://www.smalanningen.se/article/prideflaggan-vajar-i-brunos-hemsocken/
I Bolmsö och för det gemensammas skull hade nog samtalet varit bättre, men gett mindre uppmärksamhet i Smålänningen, så att säga.

I folkdemokratin definieras folkfienderna. Det behöver man inte ha läst Ibsen för att fatta. Den europeiska samtidshistorien ger besked om den saken. Det skulle de kyrkokristna uppfatta som en allvarlig tankeställare, så att de med ansenlig kraft slår vakt om det kyrkliga samtalsklimatet, låter bli makt för att tysta och marginalisera och uppmuntrar den gensägelse som eventuellt kan lockas fram från de redan döda. 1930-talets ekumeniska socialetiker visste att också demokratin kan bli totalitär och ställde frågan hur Kyrkan umgås med det demokratiskt totalitära också.

Det korta svaret på den frågan är väl svaret på frågan hur man äter soppa ihop med centerpartister. Man tar sleven med långa skaftet.
Det är en viktig sanning som kan modifieras.
Det finns centerpartister man kan äta soppa med på alldeles normalt vis också. Men när Kyrkan äter soppa ihop med Makten och inte äter med den långa sleven, då går det illa.

Vad så om de högkyrkliga, vad ordet än betyder?
De högkyrkliga kan inte vara folkdemokrater.
Det borde inga kristna kunna vara.




söndag 29 maj 2016

Söndag - överraskande nog

I min tanke var det söndag i går. Vi skulle på söndagen, så var det tänkt, fara till Öland. Det ändrades till lördag, men i min sömndruckna tanke var Ölandsfärd detsamma som - söndag! Nåja. Det gjorde inte så mycket. NU är det söndag och jag är tillbaka på drabbningsposten. Det blir en tidig morgon, solen skiner, livet leker och...

Egentligen är jag nog rasande.
När samtalskultur blir hojtarkultur också i det kyrkliga, ska man väl inte förhålla sig stilla efter lagens bud utan närmast ha Simson till förebild eller i vart fall Johannes Döparen.

 Det är förödande för ett samhälle när folk ska hojtas till tystnad. Brevskrivaren ni fick läsa i går var ett "vi" som inte tycker om mig som präst, men som bredde på och tyckte inte om mig - och det var fler som gjorde. Inte tyckte om, alltså. Vad ska man säga? "Alla kan ju inte älska alla här i världen, i synnerhet inte" - men hur hamnade vi här? Från sak till person. Har jag månne träffat brevskrivaren? Jag tänker nog ändå inte hålla tyst om jag tänker efter.

Ser ni därtill inte att behandlingen i Moderaterna, ett parti jag aldrig röstat på heller, av två riksdagsmän är direkt skadligt för det politiska livet, för landet Sverige? Partiledaren höll för några år sedan före att stockholmare var smartare än lantisar. Behandlingen av Niklas Wykman från Kalmar, en lantis alltså,  kan illustrera vad hon tänker och i samma mån illustrera hur fel hon uppenbarligen har. Hon är inte särskilt smart - om hon nu ens ska räknas till kategorin "stockholmare". Det finns frågor med bäring på moral där folk ska avvika från partilinjer. Det vet moderaternas ledning inte längre. Och de är nog inte ensamma.

Direkt skadligt, minns mina ord.
Just så här dödas varje profetisk hållning. Och just så här blir det när partier byggs uppifrån och Führern tänker för oss. De gamla folkrörelsepartierna med stupida och bredbukiga riksdagsmän var något annat, för dessa riksdagsmän stod i den lokala myllan. Därför kunde de inte vara så snabba med klackvändningen. De visste sin uppgift att bära något med sig till riksdagshuset och återkoppla riksdagsbeslut i det lokala. Torbjörn Fälldin vårdade det arvet och var fruktad med sina konkreta frågor när det gjordes föredragningar. Olof Palme fungerade alls inte så. Låg skiftet mellan det gamla och det nya här - det skulle jag behöva fråga Janne G Andersson och Stig-Björn Ljunggren om. (Obs! Namndroppande, jag solar mig i deras glans!)

Politikerföraktet är verkligt, men det är inte det värsta. Det värsta är att det är välmotiverat.

Nu sa Bruna Edgarsson vad han tänkte, när en journalist ringde. Många borde då ha anledning att resa sig i sina fulla längder och säga: "Man har rätt att ha fel." Så hade ett samtal kunnat börja. Så blev det inte.

Det blev till hojtande och till det där skådespelet, som alla genomskådar, men somliga ändå finner viktigt. Bruno fick besked att han skulle bort och sedan hette det att han valt att avsäga sig. Det må vara att det går så till i politiken, havliga lögner som ingen går på, men ska vi ha den kulturen i det kyrkliga?
Jesus sa: Sådant ska ert tal vara att det aldrig går att riktigt lita på att det är som ni säger.
Eller hur var det?

Jag blir alltmer en svuren fiende till partipolitiseringen i Svenska kyrkan.
Jag ser Kyrkan som grundläggande något annat än en partipolitisk arena för partipolitisk agenda. Kyrkan är Guds familj, där bland de döpta somliga får ta på sig att styra och ställa, men alla vet att detta ordnande inte är det viktigaste eller finaste. Vi söker varandras kallelser och fostrar fram människor att bli ansvariga subjekt. Den som är bäst till något, ska göra det. Inte ett system där  grupperingar ska fördela rovet sinsemellan, försöka blockera somliga och sedan belåtna sitta och sköta - ja, vad då? Jag ser ju svaga insatser i flera styrelser. Men de tycks trivas, de som sitter där.

Svenska kyrkan är mycket rikare på resurser än vad som framgår kyrkopolitiskt, för att uttrycka sig försiktigt.
Vi har ett system för att ställa människor åt sidan, marginaliserar somliga i syfte att eliminera dem. Det är ett okristet system, ovärdigt de döptas gemenskap. Så markeras på inget sätt att vi är döpta syskon och skulle någon vilja tänka folkkyrkligt, blir det problem just här, eftersom folkkyrkan inte känner några styvbarn, som någon av de gamla biskoparna sa. Runestam eller kanske snarare Manfred Björkquist.

Det är Svenska kyrkans nederlag, när homofobstämpeln sätts på de medkristna. Det är antagligen sanningslöst och uppenbart sanslöst.
Hur kunde det bli så?
Därför att betydande delar av episkopatet kör Pridetemat så resolut, att det bara kan sluta så här.
Det är inte mycket till herdesinne, vet jag, för vid prästgården i Högby på Öland (snyft, snyft) fanns får och då var det viktigt att ha uppsikt också eller främst över de svaga.
Biskopar som inte sköter sin hjord - vad ska vi med sådana till? Nu vet prästerskapet att Modéus II inte tar en kula för någon av sina präster, när han inte gör det för stiftsfullmäktiges ordförande.

Det är klart att frågor skulle ställas till Modéus II om varför han inte kvickt klev fram och sa: "I Svenska kyrkan är det så vist att vi har rätt att ha fel och för samtal just därför. Den kyrkliga kulturen är en välgörande motkultur."
Det sa han inte.
Skulle Edgarsson avgå, frågades. Ett biskopssvar hade kunnat vara: "Det var det dummaste jag hört i dag" (om han inte hört något dummare, förstås). Vad sa Modéus II? Han sa att det var Centerpartiets sak att avgöra. "inte mitt ansvar"-repliken. Också en sådan replik får konsekvenser. I detta fall för Bruno Edgarsson men alltså lite mer än så.

Det var då för väl att jag så envetet och vänligt drev tesen att vi har rätt att ha fel och rätt att också svara fel.

Tänk om det inte varit söndag - vilken blogg jag då hade kunnat åstadkomma, rasande som jag är.
Det kanske kan hålla i sig, det där raseriet, till i morgon?

lördag 28 maj 2016

En liberal kyrka

Jag läser och deprimeras å torsdagar på grund av den kyrkliga tidning som då levereras. Ni vet hur det känns, antar jag. Nu saxades också från det s k nätet. Men det är väl konstigt. Saxa från nätet - då går det väl sönder? Sitter redaktionen och lagar nät under veckan? Jag ser en bild av fiskrens och fiskfjäll och det känns lite fel. Är det mitt fel eller fel på själva metaforen?

Jag läste den från nätet saxade Christer Hugo.
Hans tankevärld - vilken av världarna det än är för tillfället - brukar fascinera. Så också nu. Han finner det underligt att se reaktionerna från dem han inte riktigt kan klassificera - "mera konservativa" eller "traditionalister" eller "vilken beteckning man nu vill välja". Vad är det underliga? "Det är som om man först nu upptäckt att Svenska kyrkan är en liberal kyrka."

Här radar felen upp sig, Christer Hugo levererar.
"Först nu upptäckt"
Upptäckten går långt tillbaka och polemiken mot komminister Ignell kan läsas eller docent Bengt Lidforss skoningslösa uppgörelser med sin tids liberalteologer om man nu inte vill ta fram sina inbundna ex av Kristendomen och vår tid, KVT.
Sedan kom en sådan som f Gunnar och hans generationskamrater, om man med generation tänker sig ett spann om 15 år. GA Danell har berättat om hur praktarläraren Bohlin nog insåg att så mycket handfast hade de blivande prästerna med sig. De fick välgångsönskningar och förhoppningar på vägen. Så var det med liberalteologin och föga var intellektuellt genomarbetat, som Tor Andrae visar i sin bok om Nathan Söderblom. Söderbloms generation hade jobbat med de svåra frågorna och kommit fram till en lösning där allt övernaturligt uteslöts. Det var ett budskap nästa generation självklart men tanklöst tog över. 1930-talets teologer insåg att detta inte riktigt höll. Det hade ju inte dragit särskilt mycket folk till kyrkorna heller. Fader Gunnar hade ett annat program. Så liberalteologins tillkortakommanden är sedan länge kända. Det egendomliga är att detta spöke fortfarande kan gå runt i de västerländska kyrkorna. Det är ju ett program som inte kan bygga församling! Och det låtsas ingen liberalteolog om... Det räcker med att få kulturell uppmärksamhet, om man nu får det.

Svenska kyrkan en "liberal kyrka"?
Söderblom försåg Harnacks bok med förord när den kom på svenska, Kristendomens väsen, och KG Hammar skrev förord till Marcus J. Borg.
Historien utspelar sig först som tragedi och sedan som komedi, menade Marx i anslutning till Hegel. Men förändrar vad som sker i ärkebiskopshuset i Uppsala eller i ärkebiskopsboningen emeritus i Lund (kan det heta så eller ska det kallas emeritaget?) egentligen något i Svenska kyrkan. Bibeln finns kvar och bekännelsen är invariata.
Det finns grundströmningar i Svenska kyrkan som för somliga av oss är självklara och kanske för dem som kommer från andra kyrkor och samfund fördolda. "Tacit knowledge" är en viktig kunskap, en omständighet som jag anförtror mina engelska pelargoner.

En kyrka blir inte liberal bara därför att ett gäng liberalteologer klättrar sig upp.
Jag medger att mångas tystnad skulle kunna skapa det intrycket. Och då blir problemet att deras strategi tömmer kyrkor på folk. Rodney Stark, min husprofet, igen, har visat på problemet. "Called to account", muttrar jag till mina engelska pelargoner apropå dem som har ledningen och makten.

Jag läser Maria Eckerdals avhandling och funderar över Yngve Brilioth och hans insatser men också över hans begränsningar. Vi är alla begränsade av vår tid och utmanas att som titaner (jag är lundensare) bryta oss ut ur den. En del av den gamla liberalteologins axiom håller inte, bibelkritiken präglades av 1820-30-tal och det tycks sitta i. Det hade kunnat vara mycket mer spännande teologiskt sett också tio år innan jag föddes om paradigmen fått brytas mot varandra. Där sumpades en del som blev sådant vi som då var ofödda fick leva med eller under. Verkar jag vara på riktigt dåligt humör denna söndag?

Så till den fördummande etiketteringen. "Konservativ".
Jag är inte lojal, försvarare av den bestående lagliga ordningen (av franskans loi, lag), och jag är inte konservativ, så att jag vill bevara den ordning som nu är.
Jag vill en radikal förnyelse i ordets egentliga mening. Ad fontes löd ropet och det är det radikala ropet att Kyrkan ska till sina källor och söka sin rötter (radix). Sån är jag. Lika radikal som alltid och inte frasradikal som så många andra. Det står jag för.

Konservativa är alla de som vill bevara den nuvarande ordningen, de som är moderna människor av idag - och bara det.
Jag är annorlunda.
Jag tänker tillsammans med moderna människor tiderna igenom och framstår därmed som omodern, men det beror på att dagens datum inte är mitt bäst-före-datum. Det är där vi skiljer oss åt, modernisterna och jag. Ingen stor sak i det. Leva och låta dö är en hållning jag lärt mig av James Bond (eller var det egentligen Ian Fleming?)

Så vad gör jag nu?
Jag läser Rodney Stark och ser hans analys av det koncept Svenska kyrkan satsar på. Det är förlorat. Folk vill inte ha det och inte betala för det. Det säger inte jag. Det påstår Rodney Stark. Vill ni påstå att Rodney Stark narras?

Vad gör jag då?
Jag tänker vidare och för att motsvara alla förväntningar kompletterar jag med dagens homofoba inslag. Det är tänkvärt hur en medarbetare på ett bussbolag får vika ner sig och nedlåtande kalla sig själv "lite gammaldags". I kulturrevolutioner blir det aldrig nog med självangivelser och självkritik.
Bergkvarabuss ska vi nog vara emot. Silverstrands Buss och Thomasbuss är vi för. Öland, ni vet!

Det homofoba? Vad det än ska uppfattas som, håll i er. Här är det:
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/busschaufforer-vagrar-kora-med-prideflaggor

Ni kan få ett uttryck för motståndet mot homofobi också. Det kom i går med posten.



Gud sänder tröst innan prövning. Min vän tidningsmakaren skickade en maning innan posten kom, för den kom sent i går: "Underskatta aldrig läsarnas vegetativa tillstånd."

För homofober och andra: Är verkligen Improperierna olämplig läsning? Det tror jag inte. De handlar om oss, hela bunten.