Dilemman

Ska jag vara glad med dem som gläder sig och gråta med dem som gråter, blir det väldigt sammansatt i dessa dagar. Det nya är inte jakten på kyrkligt hyckleri, det är ett tema sedan länge. Medeltida om ni vill, 1700-tal annars och rabulisters hållning därefter. Kristna kan i vår kulturkrets, med den självklarhet som ignorantian avlar och föder, betraktas som kvalificerade hycklare.

Förr var det kv*nn*pr*stm*st*nd*r* och nyligen h*m*f*b*r, men nu har det tagit sig, för nu jagas nomenklaturans folk och entourage. Michael Persson kan nog se sig om efter sin biskopsstol i månen. Jag menar baksidan. Och kyrkoherden i Solna har det inte roligt på jobbet.

"Alla" pratar om detta - och jag sitter i kläm, för jag uppskattar både Michael (som höll ett lysande kristet föredrag får våra ungdomar från norra Öland) liksom Johan, som jag mötte i den kyrkliga förnyelsens sammanhang på 70-talet. Jag har hamnat i det dilemma som gör att jag aldrig blivit en bra biskop - om det nu alls hade varit möjligt. "Du är för snäll mot idioterna", löd omdömet. Ibland fruktar jag att det är så. Församlingspräster blir sådana. Å andra sidan fick jag militär befordran inte bara för att jag var så snäll... Nå, jag är ersättare i kyrkostyrelsen och förväntas nog bara betrakta cirkusen från just den platsen. Och somligt av det som dras är trams men annat är allvar.

SKUT utsätts för generalsekreterarens åtgärder på så vis att chefer tas ur tjänst. Kommer vi åt SKUT-kulturen så? Ska SKUT-rådet nyväljas? Jag vet inte. Ett vet jag: Jag var inte obehörig till kyrkoherdetjänsten i Rom, men förklarades orätt obehörig. Det glömmer jag inte, allra minst när det blir kris för SKUT. Det är inte en tarvlig reaktion utan en frisk, förmodar jag. Säg emot mig om ni har några goda skäl.

Men nog finns det fler i Svenska kyrkan som haft roligt på gemensamma medel, kyrkoherdar som lyfter märkligt höga löner om man funderar över löneläget hos dem som ska betjänas.

Betjänas?
Jag har läst Arnold Werners bok Bekännelsetrogen frihet (SKDB 1957) och finner detta: "För Svenska Kyrkan är det icke blott likgiltigt utan orimligt att i rent religiös mening inregistrera medlemmar." (s 182) Werner vill hellre att Svenska Kyrkans väsen kom till uttryck "måhända genom en formulering, varav framginge, att vederbörande ville låta sig betjänas av kyrkan." (s 183) Werner är folkkyrklig (i gammal mening) så det smäller om det så samtidens folkkyrkliga får bita ihop och fromt tänka: "Shit happens!"

Nå, men om de betjänade fattar vad de fina prästerna dvs tjänarna tjänar och blir uppbragta? Det heter så. Uppbragta. Jag hör till dem som håller före, att skulle lokalpressen börja publicera kyrkoherdelöner, fann många lärare, poliser, sjukvårdspersonal och en uppsättning pensionister anledning att ompröva eller i vart fall ifrågasätta sitt medlemskap.

Och ska vi ställa till det i det inomkyrkliga kan frågorna om rejäla löner kanske analyseras utaifrån ett klassperspektiv och utifrån ett karriärperspektiv. Är det så att de som kommer från fattigare miljöer, kapar åt sig högre löner och gäller detsamma de fd frikyrkliga, som lever i föreställningen att Svenska kyrkan är en skattkista att använda - för allt det de inte hade resurser till i sina reformerta sammanhang. Frågar man så, utlöses furiositet.

Nu är det dock av intresse, att hade saken gällt några grova heresier, sånt skit som gör att folk kan ledas vilse och inte hamna hemma hos Gud utan hos konkurrentfirman, hade det alls inte blivit några rubriker. Ändå är det så, att fel i livet inte är så illa som fel i läran, för fel i läran är fel på kompassen. Inte ens grundstrukturen när de finkristna jagas, kommer man åt. De har gjort sina fina karriärer därför att de kunnat uppträda som ljusets änglar, sedda mot den mörka bakgrund vi andra utgör.
Det blir fel när det är fel - det är den enkla insikten.

Nu befinner vi oss i ett läge där vi blivit av med de gemensamma mötesplatserna. Jag tänker på det söndagliga gudstjänstlivet men också på de kursgårdar som hörde till "kyrkoautentiserandet"från åren efter kriget. Det var då lekman bildades för att ta ansvar och det fanns en Lekmannaskola. Det ironiska är nu att ska vi få ihop den bildningen, behöver vi söka sådana utbildningsställen i Rom eller utanför London eller på evangeliska akademier i Tyskland och där finns alkohol att tömma i alkohålet. Shit happens, igen!

Varför har det blivit så här eländigt?
Därför att nomenklaturan i Svenska kyrkan tillsatte varandra eller tillsatte dem som inte skulle ställa till med något (som de högkyrkliga definitivt skulle göra).
Det fungerade. De som tillsattes för att inte ställa till med något, ställde inte heller till med något.
De belönades för detta. De stimulerades med utvecklande tjänster.
Det var fint för dem men de facto ett sannskyldigt elände, som med nödvändighet föröder kyrkolivet.
Ska det sopas i detta Augiasstall blir det problem.
Annika Borg tänkte sig en sådan städning.

Ledarskribenten i Smålandsposten vill denna morgon se en ny reformation. Vem levererar den, är frågan - och svaret är att den kyrkliga förnyelsen i 80 år tagit upp frågor och försökt ge kloka svar. "I haven icke velat" är den gudomliga repliken.
http://www.smp.se/ledare/reformera-svenska-kyrkan/

Barometern/OT varnar samma denna morgon för att upprördheten kan bli så stor att den inte når själva problemet. Det är en klok insikt - och så finns i den texten markeringen att en församling är något mer och annat än ett arbetslag! Svenska kyrkan är mer än Bunkern också, förstås.
"Kyrka utan karta och kompass" heter ledaren, som i den arla timmen inte finns på nätet ännu.

Eller är alla förnyelserop meningslösheter eftersom Gud flyttat ljusstaken, lampstället, dvs vi håller på med något som aldrig blir något och inte för välsignelse med sig? Det är med oss som med rövaren. Vi lider vad våra gärningar är värda. Annars är det inte kört än, och vi lider av det som nomenklaturan ställt till med.

Finns det hopp för framtiden?
De bättre tiderna kommer med de bättre människorna, när kommer de?
Nu kommer tydligen utträdena - någon redovisade sin upprördhet och hänvisade till utlandsresor med flyg och hotellnätter. Dn arma människan kan inte förstå - och lämnar. Det har gått åt 10-tals miljoner, heter det. Jo, i en kyrka med 6 miljoner medlemmar.... De i Kalmar län som vill utträda kanske först ska läsa Barometern/OT:s ledarskribent och fundera ett varv till.

Nu kan jag inte blogga mer denna morgon. Tf kyrkoherdepysslet i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd ska skötas. Det är nåt att göra mest varje dag. I går bjöds jag på lunch med sådant i glaset som påminner om Jesus i Kana. Sedan körde jag bil.

På lördag träffar jag en biskop och på söndag ännu en. Tf kyrkoherdar umgås mest med fint folk.
Till detta kommer att överstarna Olofsson och Salander är hemma igen efter tjänstgöringen i Bryssel. Nu får jag bättre informationer och inte bara rapporter om ryska desinformationskampanjer, info de skickat mig två gånger i veckan och som jag tacksamt tagit emot. Men inget går väl upp mot skvaller, information och desinformation i Svenska kyrkan.

TILLÄGG
Här kan man lyssna.
Det är nog elakt att säga att här hörs det vanliga politikertugget vid skandaler - och en tf kyrkoherde är inte elak så fredag det är.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6446013