Solens dag

Det var sol i går också men inte solens dag. Den firas först nu. Kristen tro är kulturinklusiv. Den behåller de gamla namnen på dagarna, också avgudanamnen för den delen, och ser glad ut. Innehållet räknas. Solen och månen är Guds skapelse och avgudarna maktlösa. I gårdagens flödande sol var jag i Slågarp och firade 10-årsjubileum hos sr Gerd. Biskopen av Fulham celebrerade och kapellklockan invigdes. Präster, diakoner, ordensfolk och så en uppsättning lekfolk från Sverige och England. Vi saknade John Brownsell från Notting Hill, som blivit sjuk och ska stå på förbönslistan för präster.

Så tog jag mig hem mot aftonen och fick beskedet om den nye biskopen i Liepaja, dvs vårt gamla hederliga svenska Kurland. Där har det varit kyrkomöte och mötet bestämde med de 75% som erfodras att kyrkolagen tydligt ska markera att präster ska vara män. Röstsiffrorna blev 201-59. Den evangeliska kyrkan i Lettland är förbunden med Svenska kyrkan. Det våras för ... Men biskop då? Till biskop valdes Hans Jönsson. I Svenska kyrkan vägrades han av kyrkopolitiska skäl att bli präst. I Lettland blir han biskop. Han kan komma till Sverige och på biskopsnivå företräda sin kyrka i ekumeniska samtal och därtill vara mer svenskkyrklig än en del av biskoparna. Nog är det roligt att leva.

Det var soligt i fredags också.
Birgita Rengmyr Lövgren har skrivit boken I skuggan - Såsom okända, fastän vi äro väl kända, Artos 2016. Det är porträtt av vanliga kristna som få lagt märke till men Birgitta har blick för dem. Bäst att läsa boken. Hamnar jag rätt, kommer jag att möta dem och då kan det vara roligt att känna till dem. Hamnar jag i konkurrentfirman, kan det vara roligt att anföra att det fanns sådana som stod emot. En dålig dag för själafienden är inte att förakta. Lite ohägn kan man väl ställa till med genom att berätta om trons människor.

Trons människor handlar det nämligen om,
Min favorit bland berättelserna är antagligen Anna Vilhelmina Samuelsson (1869-1947), hemmadotter i Örberga. Hon var en vanlig kyrkogångare, arrenderade ut sin gård och levde på arrendeinkomsterna. Hon målade akvarell och Birgitta blev nyfiken på henne när hon köpte vykort i Örberga kyrka och hörde människor berätta. Så lyfts hon fram och jag bli fascinerad. De äro tusenden, kyrktanterna, och alla är ovanliga personligheter. De bar församlingens liv och många var ivriga när församlingshemmen skulle komma till. Tron var viktig och den skulle föras vidare till nya generationer. Många av dem som var kyrktanter i min bardom blev en uppsättning av dem följdriktigt söndagsskollärare och vi som var barn fattade omedelbart vilka av tanterna som tyckte om oss.

Nu gillar jag Anna-Stina Hafström, f Enskog, också.
Hon var sjuksköterska och kom i december 1942 till Bo Giertz familj i Torpa för att ta hand om barnen när han blivit änkling. Det var lyckliga år men anställningen slutade när Bo Giertz gifte sig med Elisabeth.  Anna-Stina går vidare till nya uppgifter. Sjömanskyrkan i Hull och husföreståndare hos dr Hafström, som hon gifter sig med år 1962. Detaljer från kyrkolivet dyker upp, min vän Staffan Holmgrens mamma Kerstin var en av Anna-Stinas vänner och de brevväxlade. Skarpa och roliga kommentarer och några intressanta interiörer från det kyrkopolitiska 1950-talet.

Borde jag inte hålla fram Anna Aln också? Självfallet. Hon var gift med roteman Alm och då handlar det om Sällskapet för främjande av kyrklig själavård i hufvudstaden. Men Anna Alms betydelse hade jag klart för mig också när jag var student så hon hör närmast till kretsen av gamla bekanta. Vi är ju några som fattat att det bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna.

För att vara fullständig i presentationen skriver Birgitta Rengmyr Löfgren också om konstnären Gwen John, prästen i Djurgårdskyrkan Wilhelm Arbin (född i Karlslunda, Kalmar län!), mystikern Louise Drougge och prästdottern Naima Bengtsson. De är lågkyrkliga hela bunten, lågkyrkliga men inte skenheliga, som vi säger och tycker att det är en rätt rolig ordskämtan. Det tycker inte de lågkyrkliga., som är lite känsliga på den punkten. Vi som haft Dagens Lösen till uppbyggelse under ett antal år, känner igen fromhetstypen.

Söndagsbloggen ska ju vara snäll. I sällskap med de gestalter Birgitta Rengmyr Löfgren låter oss möta är det inte så svårt. Och det hör till god kyrklig sed att läsa om trons människor. Gemenskapen med dem har vi för att tron både är och behöver gemenskap. En kyrkokristen blir glad över de likasinnade - som på en festlig högmässa och i en bok.

Nu har jag inte skrivit en enda rad om det som påståtts ha varit en svart vecka för Svenska kyrkan. Det var det kanske. Journalisterna granskar och tror sig sedan ha åstadkommit något. Jo, de har skrämt några och skämt ut andra - men svart vecka? Sanningen är ju att Svenska kyrkan hela mitt liv har levt på övertid, i illusioner om sin djupa förankring i historia och folk. Förtroende är alltid färskvara. Och till detta kommer valet av Hans Jönsson som biskop. Det fördjupar svärtan för somliga, det fattar jag. Men vi andra? Det är väl som Jesus har sagt, om nu inte Matteus lagt orden i hans mun: "Egen framgång är guld värd, men andras motgång är inte heller att förakta." (Matt 31:12) Men när det går Svenska kyrkan illa, drabbar det inte bara de finkristna utan också kristenfolket. Svenska kyrkan får älskas med urskiljning i dessa dagar.

Nog behövs böcker om trons människor och nog behöver de läsas.