Söndag - överraskande nog

I min tanke var det söndag i går. Vi skulle på söndagen, så var det tänkt, fara till Öland. Det ändrades till lördag, men i min sömndruckna tanke var Ölandsfärd detsamma som - söndag! Nåja. Det gjorde inte så mycket. NU är det söndag och jag är tillbaka på drabbningsposten. Det blir en tidig morgon, solen skiner, livet leker och...

Egentligen är jag nog rasande.
När samtalskultur blir hojtarkultur också i det kyrkliga, ska man väl inte förhålla sig stilla efter lagens bud utan närmast ha Simson till förebild eller i vart fall Johannes Döparen.

 Det är förödande för ett samhälle när folk ska hojtas till tystnad. Brevskrivaren ni fick läsa i går var ett "vi" som inte tycker om mig som präst, men som bredde på och tyckte inte om mig - och det var fler som gjorde. Inte tyckte om, alltså. Vad ska man säga? "Alla kan ju inte älska alla här i världen, i synnerhet inte" - men hur hamnade vi här? Från sak till person. Har jag månne träffat brevskrivaren? Jag tänker nog ändå inte hålla tyst om jag tänker efter.

Ser ni därtill inte att behandlingen i Moderaterna, ett parti jag aldrig röstat på heller, av två riksdagsmän är direkt skadligt för det politiska livet, för landet Sverige? Partiledaren höll för några år sedan före att stockholmare var smartare än lantisar. Behandlingen av Niklas Wykman från Kalmar, en lantis alltså,  kan illustrera vad hon tänker och i samma mån illustrera hur fel hon uppenbarligen har. Hon är inte särskilt smart - om hon nu ens ska räknas till kategorin "stockholmare". Det finns frågor med bäring på moral där folk ska avvika från partilinjer. Det vet moderaternas ledning inte längre. Och de är nog inte ensamma.

Direkt skadligt, minns mina ord.
Just så här dödas varje profetisk hållning. Och just så här blir det när partier byggs uppifrån och Führern tänker för oss. De gamla folkrörelsepartierna med stupida och bredbukiga riksdagsmän var något annat, för dessa riksdagsmän stod i den lokala myllan. Därför kunde de inte vara så snabba med klackvändningen. De visste sin uppgift att bära något med sig till riksdagshuset och återkoppla riksdagsbeslut i det lokala. Torbjörn Fälldin vårdade det arvet och var fruktad med sina konkreta frågor när det gjordes föredragningar. Olof Palme fungerade alls inte så. Låg skiftet mellan det gamla och det nya här - det skulle jag behöva fråga Janne G Andersson och Stig-Björn Ljunggren om. (Obs! Namndroppande, jag solar mig i deras glans!)

Politikerföraktet är verkligt, men det är inte det värsta. Det värsta är att det är välmotiverat.

Nu sa Bruna Edgarsson vad han tänkte, när en journalist ringde. Många borde då ha anledning att resa sig i sina fulla längder och säga: "Man har rätt att ha fel." Så hade ett samtal kunnat börja. Så blev det inte.

Det blev till hojtande och till det där skådespelet, som alla genomskådar, men somliga ändå finner viktigt. Bruno fick besked att han skulle bort och sedan hette det att han valt att avsäga sig. Det må vara att det går så till i politiken, havliga lögner som ingen går på, men ska vi ha den kulturen i det kyrkliga?
Jesus sa: Sådant ska ert tal vara att det aldrig går att riktigt lita på att det är som ni säger.
Eller hur var det?

Jag blir alltmer en svuren fiende till partipolitiseringen i Svenska kyrkan.
Jag ser Kyrkan som grundläggande något annat än en partipolitisk arena för partipolitisk agenda. Kyrkan är Guds familj, där bland de döpta somliga får ta på sig att styra och ställa, men alla vet att detta ordnande inte är det viktigaste eller finaste. Vi söker varandras kallelser och fostrar fram människor att bli ansvariga subjekt. Den som är bäst till något, ska göra det. Inte ett system där  grupperingar ska fördela rovet sinsemellan, försöka blockera somliga och sedan belåtna sitta och sköta - ja, vad då? Jag ser ju svaga insatser i flera styrelser. Men de tycks trivas, de som sitter där.

Svenska kyrkan är mycket rikare på resurser än vad som framgår kyrkopolitiskt, för att uttrycka sig försiktigt.
Vi har ett system för att ställa människor åt sidan, marginaliserar somliga i syfte att eliminera dem. Det är ett okristet system, ovärdigt de döptas gemenskap. Så markeras på inget sätt att vi är döpta syskon och skulle någon vilja tänka folkkyrkligt, blir det problem just här, eftersom folkkyrkan inte känner några styvbarn, som någon av de gamla biskoparna sa. Runestam eller kanske snarare Manfred Björkquist.

Det är Svenska kyrkans nederlag, när homofobstämpeln sätts på de medkristna. Det är antagligen sanningslöst och uppenbart sanslöst.
Hur kunde det bli så?
Därför att betydande delar av episkopatet kör Pridetemat så resolut, att det bara kan sluta så här.
Det är inte mycket till herdesinne, vet jag, för vid prästgården i Högby på Öland (snyft, snyft) fanns får och då var det viktigt att ha uppsikt också eller främst över de svaga.
Biskopar som inte sköter sin hjord - vad ska vi med sådana till? Nu vet prästerskapet att Modéus II inte tar en kula för någon av sina präster, när han inte gör det för stiftsfullmäktiges ordförande.

Det är klart att frågor skulle ställas till Modéus II om varför han inte kvickt klev fram och sa: "I Svenska kyrkan är det så vist att vi har rätt att ha fel och för samtal just därför. Den kyrkliga kulturen är en välgörande motkultur."
Det sa han inte.
Skulle Edgarsson avgå, frågades. Ett biskopssvar hade kunnat vara: "Det var det dummaste jag hört i dag" (om han inte hört något dummare, förstås). Vad sa Modéus II? Han sa att det var Centerpartiets sak att avgöra. "inte mitt ansvar"-repliken. Också en sådan replik får konsekvenser. I detta fall för Bruno Edgarsson men alltså lite mer än så.

Det var då för väl att jag så envetet och vänligt drev tesen att vi har rätt att ha fel och rätt att också svara fel.

Tänk om det inte varit söndag - vilken blogg jag då hade kunnat åstadkomma, rasande som jag är.
Det kanske kan hålla i sig, det där raseriet, till i morgon?