söndag 29 maj 2016

Söndag - överraskande nog

I min tanke var det söndag i går. Vi skulle på söndagen, så var det tänkt, fara till Öland. Det ändrades till lördag, men i min sömndruckna tanke var Ölandsfärd detsamma som - söndag! Nåja. Det gjorde inte så mycket. NU är det söndag och jag är tillbaka på drabbningsposten. Det blir en tidig morgon, solen skiner, livet leker och...

Egentligen är jag nog rasande.
När samtalskultur blir hojtarkultur också i det kyrkliga, ska man väl inte förhålla sig stilla efter lagens bud utan närmast ha Simson till förebild eller i vart fall Johannes Döparen.

 Det är förödande för ett samhälle när folk ska hojtas till tystnad. Brevskrivaren ni fick läsa i går var ett "vi" som inte tycker om mig som präst, men som bredde på och tyckte inte om mig - och det var fler som gjorde. Inte tyckte om, alltså. Vad ska man säga? "Alla kan ju inte älska alla här i världen, i synnerhet inte" - men hur hamnade vi här? Från sak till person. Har jag månne träffat brevskrivaren? Jag tänker nog ändå inte hålla tyst om jag tänker efter.

Ser ni därtill inte att behandlingen i Moderaterna, ett parti jag aldrig röstat på heller, av två riksdagsmän är direkt skadligt för det politiska livet, för landet Sverige? Partiledaren höll för några år sedan före att stockholmare var smartare än lantisar. Behandlingen av Niklas Wykman från Kalmar, en lantis alltså,  kan illustrera vad hon tänker och i samma mån illustrera hur fel hon uppenbarligen har. Hon är inte särskilt smart - om hon nu ens ska räknas till kategorin "stockholmare". Det finns frågor med bäring på moral där folk ska avvika från partilinjer. Det vet moderaternas ledning inte längre. Och de är nog inte ensamma.

Direkt skadligt, minns mina ord.
Just så här dödas varje profetisk hållning. Och just så här blir det när partier byggs uppifrån och Führern tänker för oss. De gamla folkrörelsepartierna med stupida och bredbukiga riksdagsmän var något annat, för dessa riksdagsmän stod i den lokala myllan. Därför kunde de inte vara så snabba med klackvändningen. De visste sin uppgift att bära något med sig till riksdagshuset och återkoppla riksdagsbeslut i det lokala. Torbjörn Fälldin vårdade det arvet och var fruktad med sina konkreta frågor när det gjordes föredragningar. Olof Palme fungerade alls inte så. Låg skiftet mellan det gamla och det nya här - det skulle jag behöva fråga Janne G Andersson och Stig-Björn Ljunggren om. (Obs! Namndroppande, jag solar mig i deras glans!)

Politikerföraktet är verkligt, men det är inte det värsta. Det värsta är att det är välmotiverat.

Nu sa Bruna Edgarsson vad han tänkte, när en journalist ringde. Många borde då ha anledning att resa sig i sina fulla längder och säga: "Man har rätt att ha fel." Så hade ett samtal kunnat börja. Så blev det inte.

Det blev till hojtande och till det där skådespelet, som alla genomskådar, men somliga ändå finner viktigt. Bruno fick besked att han skulle bort och sedan hette det att han valt att avsäga sig. Det må vara att det går så till i politiken, havliga lögner som ingen går på, men ska vi ha den kulturen i det kyrkliga?
Jesus sa: Sådant ska ert tal vara att det aldrig går att riktigt lita på att det är som ni säger.
Eller hur var det?

Jag blir alltmer en svuren fiende till partipolitiseringen i Svenska kyrkan.
Jag ser Kyrkan som grundläggande något annat än en partipolitisk arena för partipolitisk agenda. Kyrkan är Guds familj, där bland de döpta somliga får ta på sig att styra och ställa, men alla vet att detta ordnande inte är det viktigaste eller finaste. Vi söker varandras kallelser och fostrar fram människor att bli ansvariga subjekt. Den som är bäst till något, ska göra det. Inte ett system där  grupperingar ska fördela rovet sinsemellan, försöka blockera somliga och sedan belåtna sitta och sköta - ja, vad då? Jag ser ju svaga insatser i flera styrelser. Men de tycks trivas, de som sitter där.

Svenska kyrkan är mycket rikare på resurser än vad som framgår kyrkopolitiskt, för att uttrycka sig försiktigt.
Vi har ett system för att ställa människor åt sidan, marginaliserar somliga i syfte att eliminera dem. Det är ett okristet system, ovärdigt de döptas gemenskap. Så markeras på inget sätt att vi är döpta syskon och skulle någon vilja tänka folkkyrkligt, blir det problem just här, eftersom folkkyrkan inte känner några styvbarn, som någon av de gamla biskoparna sa. Runestam eller kanske snarare Manfred Björkquist.

Det är Svenska kyrkans nederlag, när homofobstämpeln sätts på de medkristna. Det är antagligen sanningslöst och uppenbart sanslöst.
Hur kunde det bli så?
Därför att betydande delar av episkopatet kör Pridetemat så resolut, att det bara kan sluta så här.
Det är inte mycket till herdesinne, vet jag, för vid prästgården i Högby på Öland (snyft, snyft) fanns får och då var det viktigt att ha uppsikt också eller främst över de svaga.
Biskopar som inte sköter sin hjord - vad ska vi med sådana till? Nu vet prästerskapet att Modéus II inte tar en kula för någon av sina präster, när han inte gör det för stiftsfullmäktiges ordförande.

Det är klart att frågor skulle ställas till Modéus II om varför han inte kvickt klev fram och sa: "I Svenska kyrkan är det så vist att vi har rätt att ha fel och för samtal just därför. Den kyrkliga kulturen är en välgörande motkultur."
Det sa han inte.
Skulle Edgarsson avgå, frågades. Ett biskopssvar hade kunnat vara: "Det var det dummaste jag hört i dag" (om han inte hört något dummare, förstås). Vad sa Modéus II? Han sa att det var Centerpartiets sak att avgöra. "inte mitt ansvar"-repliken. Också en sådan replik får konsekvenser. I detta fall för Bruno Edgarsson men alltså lite mer än så.

Det var då för väl att jag så envetet och vänligt drev tesen att vi har rätt att ha fel och rätt att också svara fel.

Tänk om det inte varit söndag - vilken blogg jag då hade kunnat åstadkomma, rasande som jag är.
Det kanske kan hålla i sig, det där raseriet, till i morgon?

21 kommentarer:

  1. Det kan också ha varit så att biskopen pekat på Centerns ansvar r att åstadkomma splittring i det kyrkopolitiska för att få C att bekämpa sig själv.
    Det kan i biskopen finnas en meningsfrände som vill förgöra nuvarande kyrkopolitiska ordning, men som fortfarande i alla lägen skulle försvara sina präster utåt?

    Men, jag kan ju ha fel också.
    Dock anser jag ivrigt att kyrkoordningen borde justeras så att inga benämningar på nomineringsgrupper skulle kunna komma att uppfattas som att rikspolitiska partier kandiderar till kyrkopolitiska poster.

    SvaraRadera
  2. Fast visst kan man svara så dumt att man faktiskt BÖR avgå? Själv tycker jag att både verkliga homofober och verkliga queerologer bör avgå från alla ledande poster i kyrkan, alltifrån ungdomsledare till biskopar. Klarar Modéus II inte av att säga att åtminstone ungdomar som har ett val i första hand bör bilda familj med någon av det motsatta könet (precis som ärkebiskopen inte på villkors vis tycks kunna säga att Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger!) är han så queer - eller så ofattbart trendkänslig - att han inte har på en biskopsstol att göra. Klart vi ska ställa sådana ledare åt sidan - även sådana som tror att män kan föda barn - om än inte i syfte att "eliminera" dem.

    Bloggarens linje om tolerans och övertygande samtal verkar lite väl "ad hoc"; det är den sidoställda minoritetens fagra tal. Vad gäller kyrkans medlemmar, konfirmander t.ex., duger den gott som princip, vad gäller kyrkans ledare (alltifrån ungdomsledare till biskopar) är den mindre rimlig. Någon himla ordning måste det vara också i en kyrka.

    (Edgarsson och hans understödjare borde sedan länge ha förberett ett stringentare svar på en till sist oundviklig fråga, om de nu inte verkligen är homofoba. Tills vidare utgår jag från att han trots allt inte är det och med "trend" avsåg viss homosexuell praktik eller bisexuell testverksamhet - som är svår att bortse från - och inte en genuin läggning med komplett oförmåga att tända på någon av det motsatta könet).

    SvaraRadera
  3. Alphadeltagaren29 maj 2016 10:13

    Någonstans såg jag att Fredrik Modeus såg fram emot att få "berätta vidare". Det kunde han väl sagt lite tidigare, tycker man? Innan han bad om att få veta vad som gnagde medarbetarna. Men varför säger man helt enkelt inte att man provtänkte? Funkade ju i Stockholm.

    "Guds nåd är allt du behöver". Tjena. En mindre nådig plats får man leta efter.

    SvaraRadera
  4. Edgarsson fortsätter att gnaga. Ämnet har, med viss draghjälp av Karlskrona Pride, toppat bloggen i mer än en vecka nu. Och inte för inte. För fallet Edgarsson är mycket illustrativt. Det pekar på den stora skillnaden mellan begreppen sv"k" och Kyrkan. Sv"k" sitter man fast i - om Kyrkan drömmer man. Uppgivenheten kretsar kring det faktum att de bägge begreppen aldrig ser ut att kunna förenas.
    Det hade de kunnat göra om grupper som Kyrklig förnyelse och andra under alla år även gjort något politiskt praktiskt av sin kyrkokritik. I stället har man ägnat sig åt gnäll och att hjälpligt försöka pinka in reviren. Revir som nu i praktiken inte längre finns kvar.
    Varför utmanade ni inte på allvar? Ni var ju en stor och talför generation, Dag, eller hur? Varför lät ni er trängas undan bit för bit utan att säga ifrån, utan att revoltera? Varför denna mjäkighet?
    Ta det nu aktuella fallet med Prideflaggan på Östrabo. Varför gick ni inte dit, halade den, vek ihop den och gick in och lade den på hallbordet och mötte Modeus II med orden: "Fredrik, vi tycker inte att det här är något som kyrkan ska engagera sig i så kraftigt som man gör nu, särskilt inte när så mycket annat i den ligger för fäfot. Vi känner oss inte hemma i det här. Vi vill att du lyssnar på oss också. För det är vår kyrka lika mycket som din och du är biskop också för oss".
    Kampen verkar i stället ha förts här på bloggen. Hur jag än har letat har jag inte funnit några tecken på kontakter mellan lägren, inga tecken på vilja till dialog, inga tecken på en enkel trevare.
    Varför?
    /John

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alphadeltagaren29 maj 2016 11:52

      Fast då hade väl kragarna rykt från Ystad till Haparanda. Att kunna sköta en giljotin verkar mer karriärsfrämjande än att kunna bygga församling. Modeus twittrar nu att han ser goda förutsättningar för att bygga kyrka för kommande generationer. Njae. Man undrar ju snarare vem i hela fridens namn som vill in där. De älskar ju inte varandra precis. Älska i bemärkelsen ha omsorg, alltså.

      Radera
    2. De högkyrkliga prelaterna har varit, och är, alldeles för måna om sin småborgerliga materiella välfärd för att någonsin rikrigt offrat något för sanningen!
      Antony

      Radera
    3. Den här gången håller jag med om det, som John har skrivit.

      Dessutom tycker jag att vi borde göra tydlig skillnad mellan läggningen homosexualitet och åtminstone en stor del av allt det, som pride står för.

      Den kristna religionen kräver att vi ska älska alla människor, och inte bara dem som vi vill älska (med). Prides budskap strider totalt mot den kristna religionen. Budskapet är inte bara en närmast total normupplösning, utan även en total begreppsupplösning.

      Radera
    4. Stig Walldin29 maj 2016 16:12

      Vad vet signaturerna John och Antony om offer för Kyrkans framtid, och vad vi gjorde.

      Vi offrade fritid och ibland även pengar för samtal och samlingar.

      Är ni intresserade, kan jag ange tillfällen!

      Vi som inte hade skrivandets gåva, var upptagna av att bygga församling som består i att bygga relationer mellan människor, och genom bön, undervisning och samtal vara redskap för Guds handlande.

      Radera
    5. "Dessutom tycker jag att vi borde göra tydlig skillnad mellan läggningen homosexualitet och åtminstone en stor del av allt det, som pride står för."

      Som jag uppfattat det är de flesta kristna noga med att skilja mellan läggning och handlingar (inkl. Pride) medan övriga däremot, i syfte att få kristna att framstå som kärlekslösa, gärna blandar ihop korten.

      Radera
    6. Elisabeth. Jag tror att du har missuppfattat en del av det jag skrev. Som var en kommentar till Johns kommentar. Det är riktigt att många kristna skiljer mellan den homosexuella läggningen i sig, och "utlevelsen" (handlingarna). Men utlevelsen hör ju till läggningen. Det jag tycker att vi ska vara tydliga med är skillnaden mellan den homosexuella läggningen (även utlevd sådan) och mycket annat som pride står för och som även homosexuella kan beröras till av.

      Radera
  5. Bra och dåligt av bloggaren!

    Efter samtal vid kyrkkaffet i dag med en vid stiftsfullmäktigesammanträdet närvarande företrädare med beteckningen C har sikten klarnat något om vad som hände där häromdagen - och vilken reaktionen dessförinnan var i dess grupp.

    Det som tycks ha retat Edgarssons partivänner mest är han ord om att homosexualitet är "en trend" och att han kritiserade biskopen för att denne gick i Pridetåget. Min samtalspartner berättade att hans grupp var helt enig om det olämpliga i Edgarssons uttalande, särskilt av nämnda orsaker och att bloggaren var den ende som i fullmäktige kommenterat det skedda och att det var DS grupp som stoppade valet av ny ordförande då. Bloggaren hade enligt min sagesperson hållit ett "tårdrypande" anförande.

    Nåja, allt är relativt. Personligen tycker jag att det vara bra att DS markerade. Varför tog ingen annan till orda, kan man undra.

    När det sedan gäller Moderaternas petning av två riksdagsföreträdare delar jag bloggarens åsikt och kan också upplysa denna bloggs läsare, att jag - om någon - känner detta parti inifrån och vet vad det kan vara kapabelt till.

    Med glädje men också med viss förvåning noterade jag häromdagen också att Barometern, där den politiske redaktören heter Martin Tunström, hade vågat ta bladet ifrån munnen i M-affären och gett Kinberg-Batra en känga. Han kan alltså, om han vill, denne Tunström, vilken dock - kan jag berätta - ej sällan refuserar inlägg som han finner opassande eller har svårt att bemöta, om inläggen luftar en annan uppfattning än hans.

    -Men, som mordbrännaren sa, det tar sig!

    Därefter är det läge att sätta kyrkan mitt i byn med anledning av bloggarens fiendskap till "partipolitiseringen" som påstås råda där.
    Var densamma alltså inte så tydlig i kyrka-statäktenskapet? Jag hörde aldrig DS på kyrkomötena då vifta med släggan och utgjuta sitt fiendskap mot kyrkan.

    Och vad har Edgarssonfrågan med påstådd politisering att göra? Platt intet! Som om ingen företrädare för andra grupper i stiftsfullmäktige än de partimärkta inte skulle kunna säga något för gruppvännerna förkastligt!

    Edgarssonfallet är blott och bart en personfråga - inget annat.
    Och nu tänker jag igen upprepa tidigare ställda spörsmål, som bloggaren och hans uppbackare (också svurna fiender till påstådd politisering) har att ta ställning till:

    -Skall politiska partier förbjudas ställa upp nomineringsgrupper i kyrkan?
    -Gör det någon skillnad, om grupperna kallar sig Kyrkosocialdemokraterna, respektive Centern i Svenska kyrkan, för att ta ett par exempel?
    -Och varför får de nomineringstrupper, som har partinamn, flest röster i kyrkovalen? Röstar väljarna på "fel" partier månne? S-gruppen är med bred marginal den största gruppen i KM m ed 72 mandat. Frimodig Kyrka har endast en sjättedel av det antalet. Och avståndet mellan POSK och S är stort, trots att den förstnämnda gruppen är näst störst i KM.

    Det kan väl inte vara så illa att bloggarens svurna fiendskap gäller demokratin i kyrkan, som han då kallar "partipolitiseringen"? Jag hoppas inte, att så är fallet.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Snälle Bengt Olof, nomineringsgrupperna med politiska parti-namn får väl flest röster för att de lockar även icke troende att rösta i kyrkovalet (sådana är ju markant fler än de troende i både folk och kyrka). Dessa grupper ska inte byta namn till CISK eller MISK; de ska helt enkelt dra sej ur. (Minns att Jan Björklund inför kyrkovalet 2009 lät sej intervjuas i KT som ledare för FISK, som tyvärr fortsätter sin verksamhet i kyrkan och skämmer ut Liberalerna).

      Men deras företrädare får gärna fortsätta engagera sej kyrkligt, om de är kristna, fast då i från de politiska partierna tydligt fristående nomineringsgrupper, t.ex. Posk, ÖKA eller FK.

      Radera
    2. Ja, Bengt Olof, politiska partier bör naturligtvis förbjudas ställa upp som nomineringsgrupper I VARJE TROSSAMFUND! (Deras egna stadgar borde om inte annat förbjuda dem, men varför inte också kyrkoordningen?).

      Radera
    3. Skillnaden mellan C och CiSK är att partistyrelsen för C rimligen inte borde lägga sig i formellt, men det är i praktiken lika illa.
      Grundproblemet är att medlemmarna som röstar luras tro att Riksdagspartiprogrammet på något sätt har bäring på de kyrkliga frågorna.
      Härigen tar sig medlemmarna inte tid att sätta sig in i de specifikt kyrkliga frågorna utan röstar likadant som i riksdagsvalet och endast p.g.a. frågor som bara har i riksdagen att göra.

      Enda sättet att få kyrkovalen att fokusera på de kyrkliga frågorna är att förbjuda namngivning av nomineringsgrupper som skulle kunna komma att uppfattas som associerat till ett riksdagsparti.

      Det är bara att läsa motioner från de senaste två kyrkomötena för att se varför det behövs en större fokusering på de kyrkliga frågorna i kyrkomötet.

      Radera
  6. "Håll grytan kokande" , Dag! Alltid skållar du någon! :)

    SvaraRadera
  7. Dike fattar överraskande lite om min demokratisyn. Vad det beror på förstår jag inte. Har han inte läst mina böcker, har han inte förstått vår kritik från 1982 och framöver, framställd i kyrkomötet, är jag så obegriplig på bloggen? Kan han inte uppfatta att jag är överens med de ekumeniska teologerna, Yngve Brilioth och andra?
    Tårdrypand tyckte bondeförbundaren. Men vad jag sa, är ju ett statement utlagt på Vad nytt i stiftet. Då förstår ni att det omdömet är fabulering. Jag såg för övrigt ingen gråta. Det borde alla centerpartister ha gjort. Det hade varit apostoliskt.

    SvaraRadera
  8. Gayaktivisten Gilbert Bakers "kampflagga" från 1978 har hos vissa uppgraderats till närmast en ikonstatus. Pridereligionen kräver snart "allmän tillbedjan". Det börjar med brott mot sjätte budet för att fullbordas med brott mot alla bud. När synden är fullmogen föder den död. De utsatta och förvillade inom episkopatet bör besinna sig och söka omvändelse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och se vad som händer om man inte till fullo stämmer in i denna tillbedjan! Jag tänker närmast på exemplet Öckerö.

      Radera
  9. Intressant iaktagelse:
    De flesta av artiklarna på KT.se som är öppna för allmänheten har inga kommentarer alls. På Dags blogg (ett oavlönat hobbyprojekt av en pensionerad präst) får inläggen i snitt över 20 kommentarer vardera, varje dag.

    Det är så det är. Resurser kan komma till så mycket bättre användning. En församling kan ha tre prästtjänster men ändå outperformas av en församling med endast en präst.

    Vi skulle behöva ett kyrkosystem som lyfter fram gnistan, där det finns ambition och glöd, som du skriver Dag, att sätta de duktigaste personerna på varje plats. Men det verkar så många gånger vara tvärtom. Man inte bara subventionerar den svaga kristendomen, man gör det också svårare för den starka. Nåväl, vi får se vilken sorts kristendom som överlever över tid. Detsamma gäller vår politik. När varvagintern kommer, sötebrödsdagarna är slut och en period om sju dåliga år är på gång, då tar feministerna sina karlar i händerna. Då håller familjer och släkter ihop och samlar sig och firar livets grundläggande händelser. Då ödmjukar sig folk för sin skapare. Då kommer de att vilja ha riktiga präster, såna som broder Tuck i Robin Hood. Småtjocka kanske, möjligen inte de skarpaste, troligen inte så uppdaterade om den senaste kulturella flingen. Men med en relation till Gud som till och med de mest hårdnackade av vänsterpartister kan känna igen som arketypisk och ärlig.

    Vi är redan där tror jag, med vissa samhällsklasser som genomskådat tiden vi nu lever i, men poletten har inte ramlat ner för alla ännu. Soon soon.

    ,
    JE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man kan undra över alla anställda i Svenska kyrkans församlingar. Jag besökte ofta en församling i Lewisham i sydöstra London. Den täcker ett område med c:a 6 000 invånare. Den hade en präst, en arvoderad organist och en arvoderad sekreterare. Några präster biträdde till och från, utan lön.

      Den församling där jag gjorde mina sista år i tjänst var Essinge i Stockholm (numera sammanslagen med församlingarna på Kungsholmen). Också den hade c:a 6 000 invånare. Den hade 10 anställda!

      Radera
  10. Måste säga att jag är - glatt - överraskad att även jag instämmer med det som John skriver idag. Det är mycket snack på bloggar och annorstädes (även av mig!), men det blir inte mycket hockey av det. Broder Tuck nämndes i ett inlägg. Han tog som bekant knölpåken i hand och klippte till hårt. Nu menar jag inte att vi skall gå upp till Östrabo beväpnade med påkar, men det kan vara en bild för ett tydligt handlade där vi som längtar efter en annan kyrka faktiskt, som John skriver, sätter ner foten och säger att nu är det nog, nu kräver vi att bli lyssnade till, nu kräver vi förändring. All heder åt fader Dag som ofta rätt ensam har tagit fighten, senast på stiftsfullmäktige, samtidigt som han med träget arbete har byggt församling och så visat att en annan kyrka är möjlig.

    SvaraRadera