Demokratisk folkkyrka

Nu bör Bengt Olof Dike försvaras. Han bidrar med insikter. Inte för att han har rätt i sina analyser, men hans insikter speglar ett tänkesätt, som kan avvisas som befängt, men det är dock reellt. Många tronar på minnen från fornstora dar. De ser inte de små beslut som uttryckt den politiska viljan att antingen fösa Svenska kyrkan åt sidan eller använda henne för egna ideologiska syften. Jag har beskrivit hur Nicos Poulantzas analyserade situationen, den där religionen skapar kyrkan. Poulantzas har rätt. Då borde vi förstå Kyrkans annorlundaskap som bärare av evangelium och fatta att bara så är Kyrkan motkraft. Bär inte Kyrkan Evangeliet blir hon instrument och arena för ideologiproducenterna.
"Beware of the Dwarf", som det heter i Tjejen som visste för mycket.

Nu försvarar jag Dike.
Jag älskar de yviga kommentatorerna. Ett tag tänkte jag bjuda in till en gemensam utrikes resa för att alla kommentatorer skulle få träffa varandra IRL. Någon instans i Svenska kyrkan skulle kanske kunna betala. Dr F avrådde. Det kunde bli ohanterliga konflikter. Jag vet inte - men är aldrig beredd att säga emot Dr F. Skulle ni kunna mötas utan att misshandla, alternativt dekapitera, varandra? Och vilket kyrkligt organ vill betala? Alkohol kommer inte att serveras! Bara öl och vin i pyttesmå mängder.

På vilket sätt har Dike rätt?
Han ser styrkan i kyrkolivets folkliga förankring.
Kyrkan består av människor som firar gudstjänst och tar ansvar för mycket. Det kan kallas demokrati men bara om man håller i minne var demokratins gränser går. Om uppenbarelsen kan man inte rösta, om den kan man bara söka sanning och sammanhang.
En egendomlighet ska räknas till vad Dike uppfattar rätt - men fel.
Han tror att högkyrklighetens ideal är att prästen ensam bestämmer. Det är fel. Ansvarslinjen är dubbel, även om prästen har ett ämbetsansvar, något som följer av att ämbetet anförtrotts. Prästen står i, med och mot sin församling. Det är på så vis prästen är för sin församling.

På vilket sätt har Dike fel?
Han uppfattar inte vad som hänt, när partierna tagit hand om de val som tidigare var församlingens val av lämpliga beslutsfattare och att det som kanske var vitalt kyrkoliv nu inte längre är. Folkkyrkan har förlorat det mesta. Det tar lång tid att bygga upp men går fort att riva ner. Och det har alls inte med de ändrade relationerna kyrka-stat att göra. Partipolitiseringen har sedan 1930-talet visat sig vara förödande. Minns vår vän Lars Rydje, S, som ombudsmännen placerade bort.... Så sker i en döppen demokratisk folkkyrkan. Och det där med öppenheten, jaja. Det är, som bekant, Kyrkostyrelse i morgon.


Finns inget mer att säga om styrandet, det demokratiska?
All offentlig makt utgår från folket för det säger grundlagen. Frågan som inte besvaras är, som ni vet, den enkla: Vart tar den vägen sedan?
Vad händer, när det är partipolitiker som kallas "förtroendevalda" fast få om ens någon egentligen har förtroende för dem?
Vad händer, när de styrda uppfattar att de styrande inte delar deras söndag i kyrkan, inte heller deras vardag i församlingshemmet och aldrig deltar i det pågående samtalet i församlingen, bara beslutar?

Den grundläggande traktan i ett par hundra år har i Västeuropa varit att komma åt prästerna. De ska vara handläggare av folkviljan, stå för religionen (Poulantzas!) men inte hävda sanningsanspråk eller driva Kristus som vägen, sanningen och livet. Det var inte riktigt som folkreligionens ceremonimästare Gud tänkte sig Kyrkans ämbete och många präster känner hur insikten om vad prästvigningen förpliktar till och den kyrkopolitiska verkligheten kräver, skaver på prästhjärtat. Doktor Goebbels ord om kaftanbärarna som små och krypande beskriver läget.

Dike ser inte heller styrkan i den ämbetsstruktur som bär upp folkkyrkan, garanterar den.
Just för att prästerna har ansvar för läran, kan en folkkyrka avstå från medlemskontroll, den som frikyrkan/de reformerta måste utöva.
Prästansvaret skyddar Kyrkans öppenhet.
Jag tror det är bäst jag tar det en gång till:
Just betonandet av prästämbetet garanterade möjligheten för Svenska kyrkan att vara öppen. Annars hade Svenska kyrkan blivit introvert, sekterisk och rigid och varit tvungen att pröva halten i medlemmarnas tro.

På vilket sätt har Dike rätt om behovet av mission och samling för mission?
En apostolisk Kyrka är en missionerande Kyrka. Det kräver medvetenhet och det kräver ett medvetet lekfolk, som kan ge skäl för sitt hopp. Det kräver också anständigt församlingsliv av det slaget, att jag kan ta mina vänner till min församling utan att behöva skämmas för att det som där sker är så utomordentligt uselt. Stoltheten över den egna församlingen måste prägla lekfolket. Då kan man missionera med syfte att människor ska finna Kristus.

På vilket sätt har Dike fel?
Hans missionssatsning - bortsett från att han tror att det som just hände i Lettland inte kan hända lika lite i Lettland som i Harrisburg, om ni förstår hur jag tänker - är en moralistisk kulturkonservativ offensiv, typ "ära, skyldighet, vilja", som vi säger, som kan vår von Döbeln.
Lite moral, lite upprustning av moral och lite kultur samt hut och hyfs och rena kalsonger i den tusenåriga kulturen, så blir det bra.
För detta vill han samla oss utan att förstå, att vi inte delar hans i grunden tillbakablickande målsättning. Han förstår inte vilka faror som hotar Svenska kyrkan just nu, så hotande att det hela kan sluta med tillspillogivning av tron. Jag ska illustrera tillspillogivningen än en gång någon gång, just nu gitter jag inte.

Vad säger den som vill säga något vänligt till Bengt Olof Dike?
- Ta dig samman och gå till kyrkan på söndagen. Tv-soffan räcker inte om Svenska kyrkan ska förnyas.
Och fatta att sekulariseringsprocessen är ett fenomen som startade på 1700-talet.
Svenska kyrkan lever på övertid eller nådatid, väl själv begrepp!

Ska vi ordna en konferens som stimulantia för bloggkommentatorer på Bloggardag och möjlighet för intresserade bloggläsare att vara med?
Fundera ni, Jag ska också tänka på väg till ett på sitt sätt (men bara så) intressant sammanträde med Kyrkostyrelsen.