Resandefolket

Jag förstår inte kommunikatörerna i Svenska kyrkan.
Kunde ingen tagit upp några av de 41 resor Ekot granskat, närläst konferensprogram och annat material och försökt se hur den resa som ägt rum hör med i sitt sammanhang - om den nu gör det? Resans scopus är vad jag frågar efter.
Kunde de inte tagit fram hårdfakta, som motiverat de ifrågasatta resorna? Och så den moderering som hade behövts: Det blir lätt det enkla när vi talar. Det talas sålunda inte om konferens eller seminarier eller kurs utan "resa". Ämnet kanske är minst lika viktigt som transporten? Jag prövar en i sammanhanget omvälvande tanke, inser jag.

Kanske skulle några kommunikatörer också belysa den sociala frågan, om man kan säga så. Att färdas tillsammans och komma till en annan miljö för att tillsammans upptäcka saker, skapar sammanhållning. Alldeles bortsett från att en del måste kopplas bort och ingen kan komma och gå som det lyster - "måste gå lite tidigare"-konferensandet på hemmaplan ersätts av fasta ramar.

Nu kan den viktiga sammanhållningen vid bord väcka ont blod, när den läggs ut på Facebook. Det är många som inte fattar att glada meddelanden från folk som äter för kyrkliga pengar på en trevlig restaurang, skapar intrycket av idel nöje. Men det är inte så enkelt att lägga ut en bild från ett arbetspass i en konferenslokal, förstår jag. Och vi är väl så skapta att vi hellre lägger ut dagens roligaste som minne än mer prosaiska överläggningar om strukturfrågor.
Sedan är det så väl att gemenskapen vid bordet kan befordra viktigt tankeutbyte.

Idogt efterfrågas nu mina resor inte bara med kyrkostyrelsen (1 st) utan över huvud taget resor betalda med kyrkliga medel. Den enkla sanningen blir förstås att alla - samtliga - mina  resor utom de som jag kallats till i Norge, Finland och England för att säga något,  är betalda med pengar, som kommer från Svenska kyrkan. Min lön kom ju därifrån. Jag semestrade på pengar från Svenska kyrkan, alltså, och kvällstidningslogiken i denna sats är allom uppenbar.

Bengt Olof Dike tror att de pengar nomineringsgrupperna får är pengar för resor. Så enkelt är det inte. Moderater och socialdemokrater konfererade på partiets anläggningar för pengarna, som alltså bättrade på ekonomin på partiets eller fackets gårdar. Det var en partipolitiskt obunden grupp som började resa, för det var enkelt att samla gruppens medlemmar på bestämd tid och plats och han som var studieansvarig menade, att alla behövde ha mött en del nyckelpersoner och satt sig in i ekumeniska grundfrågor. Det var intensiva resor med en del minnesvärda inslag.
Backstage S:t Paul's Cathedral - vad sägs om det? Och där samtal om Borgågemenskapen.
Bidraget till nomineringsgruppen användes ansvarigt och efterhand kom andra grupper på att det var väl använda pengar att bilda sig och få gemensam tid för reflektioner.
Mest synd är det förstås om sossarna. Den gruppen är så stor att det blir Bommersvik om det inte blir någon facklig kursgård. Ut till möten med kyrkor i vår Borgågemenskap blir det inte.

Klart att det är viktigt att folk som ska fatta beslut är välinformerade och har personliga intryck om det de ska besluta om och att Borgågemenskapen hålls igång med mer än sammanträden för en ledningsgrupp.

Egentligen är alldeles för många församlingar alltför isolerade som om församlingens gränser i det geografiska utgör gränsen för allt det kyrkliga. Alltför många präster ser inte till att kyrkfolket får komma iväg och skaffa sig nya intryck.

Ekot ville ha särskild information om två resor vi i Nordölands pastorat gjorde. En till Edinburgh med förtroendevalda. Det var viktiga insikter om hur kyrkoliv utan nämnvärda resurser kan bedrivas. Och så var det resan med vuxna till Auschwitz. När Ekot läst programmet, släpptes projektet, andra hängdes ut.
Ekot kunde kollat resan med de frivilliga i det diakonala arbetet som vi företog till Helsingfors och Johannes församling. Vad gav den? En insikt om likheter i sättet att arbeta och en slags stolthet över att norra Ölands diakonivolontärer inte var kusiner från landet. Det är samma vatten i Helsingfors som i Bödabukten och vid Högby fyr, bara för att konkretisera. Ibland är det viktigt att komma på distans från det som är litet och vardagligt för att se hur värdefullt det är och få tid att samtala med andra och varandra om hur arbetet kan utvecklas. 6 timmars arbete om dagen? På mina resor hade deltagarna varit tacksamma om de bara behövt lyssna och överlägga 6 timmar!

Mitt eget resande?
Är det inte egendomligt att isolera kategorin "resande" från vad jag gjort på resor?
Föreläst eller varit reseledare, kanske. Mött personer och sammanhang som jag haft glädje av och Svenska kyrkan nytta av. Skaffat kontakter för fortsatt arbete. Undervisat församlingen om vår roll i det ekumeniska. Antagligen har jag under årens lopp varit på hundratalet sådana resor. Ingen gång har jag bjudits på alkohol dock.

Detta sagt trycker jag iväg bloggposten denna tidiga morgon.
Pass och biljetter ligger i lilla väskan. I dag ska jag besöka två länder, ett av länderna två gånger dessutom. Resan betalas med pensionspengar - men det är väl noga besett kyrkliga pengar det också?