Vår bästa tid är nu

Jag har ju skrivit att det våras för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*a och så kom beslutet från Lettland. Det skapade en situation som i mina andra sammanhang, ni vet de där man numera samverkar med Nato, kallas "red alert". Lutherska Världsförbundet, LVF, fick rycka ut. Märkligt nog.

Jag ska öppet deklarera att min tilltro till LVF fick sig en knäck när jag hörde den stöddiga LVF-ledningen kommentera Mekane Yesus-kyrkans brytning med Svenska kyrkan och med ELCA i USA. Ekumenik är viktigt och betydligt viktigare än att en liten kamarilla ska fixa och dona i allas vårt namn, dvs köra den liberala agendan.

Nu är ju de oliktänkande, dvs traditionalisterna, fösta åt sidan. De blir aldrig delegater. På så vis blir den ekumeniska rörelsen styrd av delegater med likartad agenda och földriktigt toppstyrd. När den är toppstyrd, ska de kyrkor som tänker fel ställas i skamvrån. Som Mekane Yesuskyrkan och den Evangeliska-lutherska kyrkan i Lettland. Med båda hör vi dock samman. Här ska inte sittas still i Kyrkans skepp. Nu ska det hoppas, om ni förstår hur jag tänker. Och själva hållningen att LVF uppträder som överhöghet är värd att notera.

Året var 1957. Kyrkomötet hade avvisat regeringens skrivelse om behörighet för kvinnor att bli präster. Biskop Helge Ljungberg hade lagt fram en text som motiverade avslaget och kyrkomötet antog. Därmed  var frågan fortsatt på dagordningen. Biskoparna möttes i november, men hann inte riktigt ta itu med problemen. Så mycket samlade man sig till, vill jag minnas, att saken skulle föras till ekumenisk konsultation. Kunde LVF göra en insats? Dt vägrade LVF, som alls inte ville vara en "överkyrka". Det LVF kunde sända över var en förteckning på lutherska kyrkor som hade kvinnor i prästämbetet. Den hade biskoparna föga hjälp av, antingen var det stira kyrkor där staten fattat beslut eller små och egentligen rätt obetydliga. Svenska kyrkan fick lösa sina frågor själv, det blev det bistra beskedet. Biskop Bo Giertz suckade. Han hade anledning till det. Biskoparna lyckades inte samla sig till något gemensamt teologiskt arbete och tiden hastade, det fattade de. Redan i november stod det klart att ett nytt kyrkomöte skulle inkallas hösten 1958. Kyrkomötets nekande svar godtogs inte. Det behövdes inte heller något mellanliggande val till kyrkofullmäktige, som några broderskapare ville. Ecklesiastikministern insåg att det skulle väljas nytt folk till kyrkomötet ändå.

Poängen här är förstås att den ekumensika rörelsen alls inte var en överkyrka. Den kunde konsulteras på begäran av medlemskyrkor och den kunde ta övergripande intitiativ men den var inte vaktmästare eller väbel i de olika kyrkorna.
Det var då det.

I april kom en LVF-delegation till Lettland för att uttrycka bekymmer över vadsom förbereddes i Lettland. Fine. Då är problemen genomtröskade och kyrkomötet i Lettland har tagit ett välavvägt beslut att ändra ordningen så att endast män kan bli präster, Inte så. "LWF is saddened to see the ELCL depart from a shared journey and common practice among LWF  member churches." Bekymrade och ledsna.
Nu kunde hållningen varit en annan. LVF kunde visat sig vara förtjust och glatt eftersom en kyrka som levt under ett totalitärt förtryck tänkt och agerat på egen hand, väl vetande att det inte skulle bli populärt. Men, ja.

LVF:s mening är att besluten i de olika kyrkorna om kvinnor i prästämbetet fattats efter noggrann genomgång av Skrifterna och teologiska undersökningar. Hoho. Det var roligt och stämmer knappast för Danmark, Norge och Sverige t ex.

Nu uttrycker LVF in solidaritet med kvinnor som efter detta beslut "may feel marginalized and hurt in their dignity". Dignity - det måste väl betyda "värdighet"? Och detta sägs om den tjänarsyssla, avskumsjobb, som prästeriet är! (1 Kor 4:13) Nog har något hänt. Detta är en helt sanslös hållning när det handlar om präster men en konsekvens av att prästeriet blir något som prästen klär upp sig med och det skapar en mentalitet som till sist bara blir föraktlig. De liturgiska kläderna finns till för att klä över prästen inte för att klä upp eller klä ut.

I en annan text som LVF fått ut i anledning av beslutet i Lettland läser jag att det är väldigt viktigt med att kvinnor prästvigs för att erkänna kvinnors ledarskap i kyrkan. Jag var mycket späd och med i en kyrka som inte hade kvinnliga präster och visste ändå rätt mycket om kvinnligt ledarskap i Svenska kyrkan. Hur kommer sig det? Såg jag rätt eller fel?

Jag har fortsatt se kvinnligt ledarskap bland en hoper kvinnor som inte är präster. Och jag funderar över vad Morsan år 2016 skulle gett för argumentet om vikten av kvinnliga präster för att erkänna kvinnors ledarskap i kyrkan. I vilken mening handlar prästeriet om ledarskap och i vilken mening om tjänande. Jag blev ju tf kyrkoherde och hälsade vaktmästarna med vicekorpralens ord (vicekorpral var en betydelselös s k manskapsgrad, om ni inte visste och då inte fattar repliken): "Soldater, jag kommer att vara hård men rättvis."

Martin Junge, LVF:s generalsekreterare imponerar inte stort på mig - vilket inte alls behöver säga något om honom, som ni förstår. Inte heller Elaine Neuenfeldt. Hon flaggar upp och menar att frågan om kvinnor i prästämbetet inte bara handlar om kvinnor utan om kyrkan, "what kind of church do we want to witness in the on-going reformation". Vad vill vi och så det där vanliga snacket om reformationen som alltid betyder något annat än vad reformation egentligen betyder.

Nu ska LVF ta upp nya samtal med de evangeliska i Lettland.
Kanske biskop electus Hans Jönsson kan göra en insats?
Det våras, det är det minsta kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* kan säga.
Och det gör de också.

Av gårdagens blogginlägg drogs slutsatsen att Frimodig kyrka inte rest utomlands. Den slutsatsen förstår jag inte. Det är socialdemokraterna som inte kan komma ut ur det nationellt begränsade. Frimodigheten känner inga gränser!