När stiftsstyrelsen sammanträdde stod det - efter att jag undrat - klart att informationsdagarnas tema Äntligen närhet och samverkan var en titel som föreslagits som blodig ironi - och som blev temat eftersom någon antagligen inte fattade den blodiga ironin. Så allvarligt är det, alltså. Hur då allvarlig? Jo, när man skrattar och ironiserar kring de nya fenomenen kan man begripa att saken är förlorad på förhand. Sammanhangen är genomskådade och de välsvarvade formuleringarna döljer ingenting.
En fd riksdagsledamot (C) från Mönsterås manade i gårdagens Barometern/OT kyrkomötet att skjuta upp saken. Han borde veta att saken passerat the point of no return. På måndag debatteras saken, några piruetter görs och på tisdag morgon beslutas den nya ordningen.
Jag var en gång i sällskap med en annan komminister och beskådade några kyrkoherdar. Komministern sa: "I inget annat företag skulle dessa ha varit chefer." Det var möjligtvis för storsint tänkt om världen, som - också den - styrs med ett ringa mått av vishet. Jag sa emellertid inte emot. Och nu får vi chefer på kommunbas närmast. De kommer att se sig som verkställande direktörer och förse sig med löner därefter. Nej, jag vet. Det är inget nytt. En präst drog ihop 60 000:- som kyrkoherde i ett pastorat på drygt 5000 och han hade inte en normal teologisk grundexamen, uppgifterna är några år gammal. Han kunde lägga lite extra arvoden till. Jag tror att han och flera var de svalor som nu gör en sommar. Eller inte. Det finns prästlöner i Svenska kyrkan som inte skulle tåla att publiceras för det skulle vara en kunskap folk inte riktigt orkade med. Påstår jag. Självfallet utan skymten av bevis. Men i min allmänna bolsjevikextremistiska livshållning tänker jag att höga löner och stundande sönderfall på något sätt hör ihop. Rejäla insatser för att skapa en mer trovärdig hållning kan våra kyrkliga chefer inte göra. Det skulel gå ut över dem personligen. Så se efter alla ratuonaliseringar ett passiviserat prästerskap som väntar på order från kyrkoherden bakom skrivbordet, kyrkoherden som blir strängt upptagen med sammanträden och allt sådant grandiost att det inte blir tid över för det som egentligen borde göras. Och då tappar det gemena prästerskapet sugen liksom alla andra på den kyrkliga arbetsplats som kännetecknas av det för en arbetsplats unika förhållandet att man bara gör det man tycker är roligt /citat av en gymnasielärare i en något mindre stad, 37 år/.
Det långa talets korta mening är tydlig. Vi styr fortsatt ut i elände. Det hade kunnat vara annorlunda om Svenska kyrkan hållit sig med uppmuntran för de präster som i stället fick erfara utmönstring.
Missunna inte folk höga löner, de behöver den för att tillfredsställa sina behov. Att en papperslös kvinna i Sthlm städar rum för tio kronor styck och betalar tre papp för hyrd sovplats för sig och ett tonårsbarn som till jul och nyår serverar i finare hem mot en tusenlapp och sedan får generöst taxiresa till city men inte " hem" kl 03 när sista disken är klar är en bagatell i sammanhanget, de har ju helt andra behov, som du förstår och så får han rester med sig hem. Jag känner många som sagt att de ex ville köpa honom kalsonger och henne trosor, de flesta som sa så glömde det förstås, men höga löner har de eller pensioner. Det blir lätt så. Se där nu har jag blandat ironi med lite analys av hur den gamla människan frodas, utsmyckad i madkeradkristendom. I en kyrka där fotatvagningssakramentet nonchaleras och mystik och diakoni ät åtskiljda blir det så och det gäller allt gratisgätande inte bara somliga. / Magnus Olsson
SvaraRaderaHar upplevt kyrkoherdeförändring.
SvaraRaderaKostade mycket pengar.
Annonsen efter ny kraft i KT präglade ordentligt in att huvuduppgiften var ekonomi!
Man ska hålla för öronen och blunda, annars orkar man inte jobba vidare. Och plötsligt när man har jobbat ett tag så kommer väckelsen och då sprängs kyrkan inifrån av en andlig kraft. Typ..... Men jag kan ha fel, det erkänner jag villigt. Men så mycket vet jag att sanningen segrar till slut, frågan är bra hur lång tid det tar. Säkert hinner då jag dö innan dess.
SvaraRaderaANONYM
SvaraRaderaANONYM ÖLÄNNING
Ja, nog är det dåligt ställt med uppmuntran från kyrkans högre dignitärer. Annat är det med "vanligt folk" som (kanske till sin glada förvåning) fått uppleva hjälp och stöd av en vanlig komminister som tar sitt kall på allvar och inte bara ses bakom skrivbord och sammanträden.
Till en kyrkoherdes (och biskops)främsta uppgifter hör att uppmuntra, inspirera och visa en väg framåt som inte bara är full av byråkrati utan ger frimodighet och arbetsglädje. Var har vi sådna sådana kyrkoherdar idag och i frammtiden? Vi har och kommer att få "kyrkliga kommunalråd". Skulle sedan folk få veta vad en kyrkoherde uppbör i lön tror jag ännu flera skulle lämna Svenska kyrkan som inte berör och vågar utmana den politiska makten. Jag ser en kyrka som verkar skämmas över att nämna sin Herres och Frälsares namn och inte talar om Kristi kyrka. Minns vad Jesus själv sa vad saltet som mist sin sälta duger till.
För någon generation sedan var Svks prästlöner ett dåligt skämt och arbetsvillkoren i övrigt på många håll tillhörande ett annat århundrade(1800-talet). Apparaten av anställda var relativt idag liten. Fortfarande var kyrkan "farlig" och kunde inte utan konsekvenser utmanas alltför aggressivt av politiker och opinionsbildare.
SvaraRaderaDagens improduktiva berg av omotiverade och vilsna kyrkoarbetare tycks mest må dåligt eller pyssla med roligheter utan större relevans för Kristi Rike. Vilken tur att då åtminstone vissa präster lyckats få ekonomiska bevis för uppskattningen av sina insatser!
Eller är det som i det forna Sovjetunionen, där religionsministeriet dikterade prästlönerna till en femfaldig läkarlön? Ett förhållande som rejält bidrog till ovilja hos de troende att fortsättningsvis betala för kyrkan. Särskilt som de av staten godkända prästerna påfallande ofta var regimlojala KGB-agenter.
Statens rödbetssoppa utminuterad till hutlöst pris av falskskyltat folk i kaftan.
Där och då som här och nu??
Tant Svart