Fram emot eftermiddagen kommer jag att vara lite mör. Påsknatt med fantastiska konfirmander som ministranter, de kan läsa det liturgiska skeendet, vet var de ska stå och frattar vad de ska göra. Vi drack GT-dricka (som i detta fall betyder Godtemplardricka) och det fanns alternativ. Godis som Patrik på Snäckan skänkt. 8 kilo skulle räcka länge, sas det. Nåja. En mamma sa - på mammors vis - till sina telningar: "Nu räcker det!" men då kunde jag sannfärdigt svara: "Det har du inte en aning om." Sedan tog vi fram lite plastmuggar så att barnen kunde härbärgera godiset.
Påskens ljus som vi sjunger om och så solen som lyser in i kyrkorummet, körsången och i predikan kom Thomas av Aquino, Albertus Magnus och Herbert Tingsten in. Vem hade kunnat tänka det på förhand? Tingsten? Han var så åskrädd att han kastade sig ner under trägårdsbordet om han hörde åskan och grät. Hade Gerd och Herbert gäster på middag, kunde Herbert komma att tänka på döden och ylande brista i gråt. Fascinerande - och rätt tacksamt att man slapp vara med - för Herbert hade ju rätt och fel. Döden är en fiende och den kan man fundera över under ylande gråt - men gråten kan stillas och tystna för döden är en besegrad fiende. Hade Tingsten kommit på hur problemet är löst, hade han kunnat leva ett liv med mindre ångest. Långfredag, påsknatt och påsknatt visar sig för den som ser alternativen vara kraftfulla händelser.
I natt var jag som tidigare och välsignade folket på Kalk i Löttorp. Lite gripande att bland allt annat som händer på det påskyra Öland så proklamerades i annonsen också "syndernas förlåtelse". Färre på Kalk än förra året - men det styrs förstås av vädret. Snöfall hade aviserats, men norra Öland är solrikt också nu. Snön var några flingor i fredags, ingenting mera.
Ni hörde väl nyheten, förrestren? Kristus är uppstånden!
söndag 31 mars 2013
torsdag 28 mars 2013
Ursinne
Jag håller på med Per Wirthéns nya bok om Tingsten, Herbert Tingstens sista dagar (Bonniers). När Tingsten citerar Montalembert - (1810-1870, liberal politiker, katolik, skarp motståndare till tanken på påvens ofelbarhet men död innan dogmen proklamerades, student i Stockholm 1828 - som ni kanske minns och någon kanske läst hans fem band Les Moines d'Occident depuis Saint Benoît jusqu'a Saint Bernhard som gavs ut under åren 1860-1868 men saknas i mitt bibliotek) - när alltså Montalembert citeras, tänder jag till. Han beskriver mentaliteten i den kyrklig uppgörelse:
"När jag är svagare, ber jag om frihet, därför at den är er princip.
Men när jag är starkare, tar jag den ifrån er, därför att den inte är min princip."
Det är ju så här det går till i det kyrkliga systemet. Det visar sig i konfliktfrågorna, där man smyger sig fram, söker förståelse, vill ha sammanjämkande och hanterliga överneskommelser, pyntade med vackra ord. Och så ändras konjunkturen. Löften och utfästelser sviks.
Tingsten är ofta ursinnig. Vi kanske skulle lära av honom? Med lögnen som vapen och sveket som verktyg driver de motkristna sitt arbete. De etiketterar oss som tänker annorlunda. De tar aldrig debatter i sak, med referenser till böcker, teologi. De skriver inga analyser som vi kan gå i clinch med. De officiella rapporterna är argumentationsmässigt ihåliga. Men majoritetsbesluten tas av folk som styrs av sina fördomar - eller sin politiska agenda och låtsas att ideologi är teologi. Och när detta väl skett, sker omställningarna.
Jag ser ett mönster. Det som förr ar argument i anonyma insändare, blir plötsligt rumsrena och sakligt bärande argument. Jag kan sålunda bli sexist, rasist och homofob. De etiketterna är alldeles i sin ordning. Jag får som titel ett tillmäle; "kvinnoprästmotståndaren" - bestämd form. De motkristna är förstås motkristna, så jag skulle kanske inte förvånas och alls inte bli ursinnig. Men finns det inga andra? Finns det inte några hundra präster som vet att allt det som sägs i etiketteringsbranschen helt enkelt inte är sant? Och vad är det för präster som tiger sig igenom smädeskampanjen av medkristna om saken inte är den, att vi egentligen är varandras motkristna?
Ursinnet kanske är en bra hållning en dag som slutar med att Petrus hugger örat av Malkos? OK, jag vet vad Jesus sa om svärdet. Men Socker-Conny då? "Med en juste järnrör kan man slå världen med häpnad."
Ska vi av Herbert Tingsten lära en hållning som vi - inte han - kan överföra till Svenska kyrkan: Att glida försbi sin kyrkas stora konflikter och hot är ett moraliskt svek. Detta sagt just en Skärtorsdag.
Nu bloggar jag inte förrän påsken drabbat mig.
"När jag är svagare, ber jag om frihet, därför at den är er princip.
Men när jag är starkare, tar jag den ifrån er, därför att den inte är min princip."
Det är ju så här det går till i det kyrkliga systemet. Det visar sig i konfliktfrågorna, där man smyger sig fram, söker förståelse, vill ha sammanjämkande och hanterliga överneskommelser, pyntade med vackra ord. Och så ändras konjunkturen. Löften och utfästelser sviks.
Tingsten är ofta ursinnig. Vi kanske skulle lära av honom? Med lögnen som vapen och sveket som verktyg driver de motkristna sitt arbete. De etiketterar oss som tänker annorlunda. De tar aldrig debatter i sak, med referenser till böcker, teologi. De skriver inga analyser som vi kan gå i clinch med. De officiella rapporterna är argumentationsmässigt ihåliga. Men majoritetsbesluten tas av folk som styrs av sina fördomar - eller sin politiska agenda och låtsas att ideologi är teologi. Och när detta väl skett, sker omställningarna.
Jag ser ett mönster. Det som förr ar argument i anonyma insändare, blir plötsligt rumsrena och sakligt bärande argument. Jag kan sålunda bli sexist, rasist och homofob. De etiketterna är alldeles i sin ordning. Jag får som titel ett tillmäle; "kvinnoprästmotståndaren" - bestämd form. De motkristna är förstås motkristna, så jag skulle kanske inte förvånas och alls inte bli ursinnig. Men finns det inga andra? Finns det inte några hundra präster som vet att allt det som sägs i etiketteringsbranschen helt enkelt inte är sant? Och vad är det för präster som tiger sig igenom smädeskampanjen av medkristna om saken inte är den, att vi egentligen är varandras motkristna?
Ursinnet kanske är en bra hållning en dag som slutar med att Petrus hugger örat av Malkos? OK, jag vet vad Jesus sa om svärdet. Men Socker-Conny då? "Med en juste järnrör kan man slå världen med häpnad."
Ska vi av Herbert Tingsten lära en hållning som vi - inte han - kan överföra till Svenska kyrkan: Att glida försbi sin kyrkas stora konflikter och hot är ett moraliskt svek. Detta sagt just en Skärtorsdag.
Nu bloggar jag inte förrän påsken drabbat mig.
onsdag 27 mars 2013
Ny ärkebiskop
Hur viktig är ärkebiskopen egentligen? En stiftsbiskop kan ingjuta mod i sitt stift, uppmuntra dem han möter. En ärkebiskop ska mer vid sammanträdes- och skrivbord få organisationen att gå runt. Stiftsbiskopen lever rätt oskyddad. Kring ärkebiskopen ska det finnas ett kansli med hög kompetens, som ser till att ärkebiskopen inte råkar ut för något.
Valet av ärkebiskop är ett val mellan en maktpolitiker eller en idépolitiker. Är ärkebiskopen ingendera, blir det inte mycket av gärningen. Är ärkebiskopen bådadera - och skickligt insåld i media - blir det genomslag.
Så var det med KG Hammar som Johan Hasslow avkrävde några målskrivningar, som sedan trummades in medialt. Har Johan Hasslow fått något tack för att han kreerade KG? Nu var inte KG så dålig heller: tygkasse och en kofta samt motionslöp på morgonen frammanar bilden av en mjukis med hälsosamma intressen. KG hade makt och visste hur man använder den men han var också idépolitiker. Fast så här i efterhand, när man tänker efter, vad finns kvar av KG:s gärning som ärkebiskop? Jag kommer inmte på något - men timmen är tidig. Men det är nog så det är. Ärkebiskopen betyder inte så mycket - mer än för stunden.
Anders Wejryd är en maktpolitiker. Han ser var opinioner och majoritet ligger och förhåller sig till det. Är majoritetsförhållanden oklara, väntar han. Han är inte känslokall vilket bland annat betyder att hans irritation över organisationsstrul är verklig, men kontrollerad. Hans entusiasm för tåg, där det går på räls, är en livshållning när det gäller tillvaron. I vart fall tillvaron vid sammanträden.
Nu då? En ärkebiskop som är en kompetent sammanträdesmänniska? En ärkebiskop som är en pastoral visionär och inte rädd för att se de problem Svenska kyrkan styr ut i och kraftfullt gör något åt dem, dvs ställa Svenska kyrkan på krigsfot? Det blir nog inte så. Det blir en ärkebiskop som fungerar som "den härskande maktens lydiga redskap", som formuleringen till Hovrätten över Skåne och Blekinge en gång löd. Hovrätten dömde uttrycket som brottsligt, vill jag minnas. Var det domstolstrots eller förargelseväckande beteende, jag minns inte, och har tappat namnet på den innovative skribenten/brottslingen också.
Den härskande maktens lydiga redskap - den som förkroppsligar och med ämbetets insignier bekräftar de samtida ideologiska sanningarna, det är vad det blir. Namnet? Frågan handlar inte så mycket om namn som att hitta den som är "havlig". Definiera först de ideologiska intressena, så avtecknar sig en eller flera gestalter. Men blanda inte in Gud i verksamheten utan behåll en helt sekulariserad syn på valet av ärkebiskop.
Om jag nu har fel, återstår först att tala Svenska kyrkans framtidsfrågor för att förstå vilka yutmaningar ärkebiskopen ska leda Svenska kytrkan in i och sedan vaska fram kandidater vars inte bara formella meriter (mycket kan svarvas ihop som ser fint ut) utan också deras reella funderas över.
Jag tror dock inte jag har fel och jag tror inte vi får en intressant och nydanande framtidsdiskussion. Räkna med en ärkebiskop som är den härskande klassens lydiga redskap.
Valet av ärkebiskop är ett val mellan en maktpolitiker eller en idépolitiker. Är ärkebiskopen ingendera, blir det inte mycket av gärningen. Är ärkebiskopen bådadera - och skickligt insåld i media - blir det genomslag.
Så var det med KG Hammar som Johan Hasslow avkrävde några målskrivningar, som sedan trummades in medialt. Har Johan Hasslow fått något tack för att han kreerade KG? Nu var inte KG så dålig heller: tygkasse och en kofta samt motionslöp på morgonen frammanar bilden av en mjukis med hälsosamma intressen. KG hade makt och visste hur man använder den men han var också idépolitiker. Fast så här i efterhand, när man tänker efter, vad finns kvar av KG:s gärning som ärkebiskop? Jag kommer inmte på något - men timmen är tidig. Men det är nog så det är. Ärkebiskopen betyder inte så mycket - mer än för stunden.
Anders Wejryd är en maktpolitiker. Han ser var opinioner och majoritet ligger och förhåller sig till det. Är majoritetsförhållanden oklara, väntar han. Han är inte känslokall vilket bland annat betyder att hans irritation över organisationsstrul är verklig, men kontrollerad. Hans entusiasm för tåg, där det går på räls, är en livshållning när det gäller tillvaron. I vart fall tillvaron vid sammanträden.
Nu då? En ärkebiskop som är en kompetent sammanträdesmänniska? En ärkebiskop som är en pastoral visionär och inte rädd för att se de problem Svenska kyrkan styr ut i och kraftfullt gör något åt dem, dvs ställa Svenska kyrkan på krigsfot? Det blir nog inte så. Det blir en ärkebiskop som fungerar som "den härskande maktens lydiga redskap", som formuleringen till Hovrätten över Skåne och Blekinge en gång löd. Hovrätten dömde uttrycket som brottsligt, vill jag minnas. Var det domstolstrots eller förargelseväckande beteende, jag minns inte, och har tappat namnet på den innovative skribenten/brottslingen också.
Den härskande maktens lydiga redskap - den som förkroppsligar och med ämbetets insignier bekräftar de samtida ideologiska sanningarna, det är vad det blir. Namnet? Frågan handlar inte så mycket om namn som att hitta den som är "havlig". Definiera först de ideologiska intressena, så avtecknar sig en eller flera gestalter. Men blanda inte in Gud i verksamheten utan behåll en helt sekulariserad syn på valet av ärkebiskop.
Om jag nu har fel, återstår först att tala Svenska kyrkans framtidsfrågor för att förstå vilka yutmaningar ärkebiskopen ska leda Svenska kytrkan in i och sedan vaska fram kandidater vars inte bara formella meriter (mycket kan svarvas ihop som ser fint ut) utan också deras reella funderas över.
Jag tror dock inte jag har fel och jag tror inte vi får en intressant och nydanande framtidsdiskussion. Räkna med en ärkebiskop som är den härskande klassens lydiga redskap.
tisdag 26 mars 2013
Kan vi helt enkelt inte bättre?
Rätt lite går Svenska kyrkans väg. Det begravningsväsende vi ska sköta tar staten nya tag i. Det blir en gemensam avgift om 25 öre, vilket, sägs det, betyder en helt annan kyrkogårdsstandard på de många öländska kyrkogårdarna. Stockholm med 7 öre ska inte med. En avgiftshöjning med 18 öre är politiskt omöjlig. Riksdagen tar beslutet och andra får hantera problemhärvan. Anders Wejryd skrev debattartikel i alla fall.
Och så kyrkoval, som vi satsar informationsresurser på men misstänker kommer att leda till en ny utträdesvåg. Ju mer vi berättar om medlemskapet, desto sämre går det. Samtidigt tycks det vara svårt att få ihop nomineringslistor trots att vi bantat organisationen. Ärrade ledamöter i kyrkoråden ställer inte upp utan lämnar ansvaret för den nya organisationen till nya krafter. Finns dessa nya krafter - och kommer de att få så rimliga uppgifter att de vill fortsätta eller hamnar de under ett lass med olösliga problem? Vem vårdar dem då?
Nu är det stilla vecka och det blir påsk. 6 miljoner kyrkomedlemmar kommer inte att söka sig till kyrkorna för att följa dramat.
Prästerna ska predika. Jag blir inte riktigt fri från tanken att vi är så inövade att säga väsentligheterna på ett så insäljande sätt att budskapet aldrig går fram. Vi underhåller men undervisar inte. Tron försöker inte förstå, den söker frraser och uttrycksformer. Teologi är inte det präster skolas i utan religionsvetenskap. Och jag minns ju vad som hände vid förra prästmötet i Växjö. Det yngre prästerskapet fann ingen anledning gå till minnesgudstjänsten över döda präster /"jag kände ingen"/ utan gick på den alternativa lovsångsgudstjänsten. Vi blir alltmer rotlösa också vi som står i den där berömda successionen. Förresten har Jan-Olof Johanssons minnesteckningar från förra prästmötet inte kommit än - kommer de?
I torsdags började den mentala avslutningsprocessen för mig. Det sattes ut två sammanträden för prästerna i pastoratet som jag inte behövde komma till. Ett i april och ett i augusti. Jag hade nog tänkt att fortsätta tills jag slutar. Det är inte möjligt, har det sagts mig. Är det den mentala nedmonteringsprocessen som får mig att undra om vi helt enkelt inte kan bättre än det som nu görs? Somliga ser att det inte är bra nog. Vad säger de som tror att det är bra?
Ärkebiskopsvalet kanske kan lyfta oss till nya visionära höjder. Jag får återkomma till detta ljus i mörkret i ett kommande inlägg, förstår jag.
Och så kyrkoval, som vi satsar informationsresurser på men misstänker kommer att leda till en ny utträdesvåg. Ju mer vi berättar om medlemskapet, desto sämre går det. Samtidigt tycks det vara svårt att få ihop nomineringslistor trots att vi bantat organisationen. Ärrade ledamöter i kyrkoråden ställer inte upp utan lämnar ansvaret för den nya organisationen till nya krafter. Finns dessa nya krafter - och kommer de att få så rimliga uppgifter att de vill fortsätta eller hamnar de under ett lass med olösliga problem? Vem vårdar dem då?
Nu är det stilla vecka och det blir påsk. 6 miljoner kyrkomedlemmar kommer inte att söka sig till kyrkorna för att följa dramat.
Prästerna ska predika. Jag blir inte riktigt fri från tanken att vi är så inövade att säga väsentligheterna på ett så insäljande sätt att budskapet aldrig går fram. Vi underhåller men undervisar inte. Tron försöker inte förstå, den söker frraser och uttrycksformer. Teologi är inte det präster skolas i utan religionsvetenskap. Och jag minns ju vad som hände vid förra prästmötet i Växjö. Det yngre prästerskapet fann ingen anledning gå till minnesgudstjänsten över döda präster /"jag kände ingen"/ utan gick på den alternativa lovsångsgudstjänsten. Vi blir alltmer rotlösa också vi som står i den där berömda successionen. Förresten har Jan-Olof Johanssons minnesteckningar från förra prästmötet inte kommit än - kommer de?
I torsdags började den mentala avslutningsprocessen för mig. Det sattes ut två sammanträden för prästerna i pastoratet som jag inte behövde komma till. Ett i april och ett i augusti. Jag hade nog tänkt att fortsätta tills jag slutar. Det är inte möjligt, har det sagts mig. Är det den mentala nedmonteringsprocessen som får mig att undra om vi helt enkelt inte kan bättre än det som nu görs? Somliga ser att det inte är bra nog. Vad säger de som tror att det är bra?
Ärkebiskopsvalet kanske kan lyfta oss till nya visionära höjder. Jag får återkomma till detta ljus i mörkret i ett kommande inlägg, förstår jag.
måndag 25 mars 2013
Sexismen
Jag hade inte tänkt kommentera Dagens Seglora - men när ledarparollen (från en missionsförbundare) lyder att vi ska välja en kvinnlig ärkebiskop, tar argumentet mig.
Detta är könsapartheid.
Inte ett namn, inte en kompetens, ett kön - eller ett könsorgan. Det är allt. Och detta kön eller könsorgan ska vara emblematiskt, skaffa tilltro i folket eller va F (nej, jag avsåg inte skriva "vad" utan något annat!) det nu handlar om.
I Dagens Seglora presenteras jag som "kvinnoprästmotståndaren" som Frimodig kyrka "huserar" och som omskrivits i Dagens Seglora för att jag skrivit i en för Dagens Seglora misshaglig publikation (aldrig ett ord om vad jag skrev om!) Jag kan alltså misstänkas inte vilja rösta som Dagens Seglora vill att jag ska rösta i ärkebiskopsvalet. Det är en sak. Men denna ohöljda PK-sexism som vänder den ena sexismen till en annan!! Reagerar ingen?
Och borde inte några säga: "Den allvarliga uppgift som de väljande nu ska ta sig an, är att fråga vem Gud redan har valt och vad Gud själv vill förse Svenska kyrkan med. Ingenting annat. Inga sidoblickar."
Dagens Seglora, den med också kyrkliga subsidier understödda, ställer inte den frågan. Dagens Seglora förfaller till ren sexism. Tänk om det nu blir en kvinnlig ärkebiskop - kom då ihåg själva urvalskriteriet!
Om en person har sin andliga tillhörighet i ett annat samfund eller en annan kyrka - skulle det inte för den delen begränsa pratsamheten när det gäller beslut som tas i en annan andlig gemenskap än den egna? Fråga kan man alltid.
Detta är könsapartheid.
Inte ett namn, inte en kompetens, ett kön - eller ett könsorgan. Det är allt. Och detta kön eller könsorgan ska vara emblematiskt, skaffa tilltro i folket eller va F (nej, jag avsåg inte skriva "vad" utan något annat!) det nu handlar om.
I Dagens Seglora presenteras jag som "kvinnoprästmotståndaren" som Frimodig kyrka "huserar" och som omskrivits i Dagens Seglora för att jag skrivit i en för Dagens Seglora misshaglig publikation (aldrig ett ord om vad jag skrev om!) Jag kan alltså misstänkas inte vilja rösta som Dagens Seglora vill att jag ska rösta i ärkebiskopsvalet. Det är en sak. Men denna ohöljda PK-sexism som vänder den ena sexismen till en annan!! Reagerar ingen?
Och borde inte några säga: "Den allvarliga uppgift som de väljande nu ska ta sig an, är att fråga vem Gud redan har valt och vad Gud själv vill förse Svenska kyrkan med. Ingenting annat. Inga sidoblickar."
Dagens Seglora, den med också kyrkliga subsidier understödda, ställer inte den frågan. Dagens Seglora förfaller till ren sexism. Tänk om det nu blir en kvinnlig ärkebiskop - kom då ihåg själva urvalskriteriet!
Om en person har sin andliga tillhörighet i ett annat samfund eller en annan kyrka - skulle det inte för den delen begränsa pratsamheten när det gäller beslut som tas i en annan andlig gemenskap än den egna? Fråga kan man alltid.
Inget evangelium för biskoparna
Ni läser förstås Tidskriften Evangelium, som man numera i sin helhet kan avnjuta utan restriktioner på nätet. Man får bara hoppas att biskoparna inte läser, särskilt inte mejlväxlingen Från Ludvig till Evelina. Det handlar om en pastorsadjunkten Ludvig i Göteborg och komministern Evelina i Västerfärnebo-Fläckebo som fick i uppgift att reflektera över den så kallade ämbetsfrågan. Det är i år 55 år sedan beslutet fattades. "Ändå ligger den kvar på bordet." Formuleringen skulle ge biskoparna usel nattsömn i åtta dagar - för detta var något alldeles otänkbart. Hade frågan innan besluten 1957-58 profetiskt presenterats som en fråga på bordet också efter två generationer och efter ett synnerligen handfast kyrkopolitiskt agerande (i strid mot givna löften!), hade stor tveksamhet infunnit sig. Nu är det som det är. Och förnekas att frågan fortfarande är en fråga, beror det antagligen på att frågan inte får vara en fråga ... Bäst är om biskoparna inte läser mejlväxlingen.
Gjorde de, skulle de få möta två som är för reformen. Evelina betydligt bättre påläst och reflekterad. Ludvig gör dock en förödande insats när han berättar om den ögonöppnare mötet med andra prästkandidater blev. Det torde betyda att det fortfarande bland prästkandidater finns dissidenter i ämbetsfrågan. Hur är detta möjligt? Ludvig är göteborgare, dessutom - 33 år gammal men det dröjde alltså innan han fick pejl på frågan om kvinnliga präster. I Göteborg!! I det kyrkliga livet i Göteborg!!! Det är uppenbarligen skillnad mellan sken och verklighet.
Evelina, 28 år, kommer från Ångermanland, prästvigd för Härnösands stift och upptäckte ämbetsfrågan vid 10 år ålder. För henne blev det en grundläggande självklarhet att var och en måste ha rätt till sin uppfattning i frågan och finner det nu märkligt "att denna fråga skulle vara något slags främsta sållningskriterium vid prästvigning, tjänstetillsättningar, tilldelning av församlingskollekter med mera".
Ludvig försöker ta sig ur detta uppenbara dilemma genom att ställa frågan om inte många av konflikterna i vår kyrka "bara är en undanflykt". Kvinnoprästmotståndet förekommer fläckvis i landet. "Det får i alla fall mig att ifrågasätta frågans grundproblem, för om det hade varit en verklig fråga hade den väl varit lika aktuell överallt?" Logiken överraskar, det medger jag glatt. Den överraskar på ett uppmuntrande sätt. Men Ludvig medger att han är dåligt insatt i frågan och tycker att det är mycket besynnerligt att människor får för sig att jämföra kön på varandra". Det tyckte jag också var roligt skrivet. Hur kan man få för sig det? Förrättar Ludvig vigslar - och hade han sexualkunskap i skolan?
På Ludvigs inlägg svarar Evelina med bibelteologi (vilket får Ludvig att konstatera "Jag känner att vi börjar snurra in oss i stora och komplicerade frågeställningar"). Hennes poäng är att bevisbördan ligger på reformivraren, inte hos den som pekar på vad Kyrkan alltid gjort. Och hon pläderar för en inklusiv kyrka, en där vi har utrymme för båda uppfattningarna och där det inte kan vara någons uppgift att förklara varför det inte ska vigas kvinnliga präster utan uppgiften är att förklara varför de ska vigas - "om de nu ska det - annars har man avsvurit sig kontinuiteten med Kyrkan tiderna igenom."
Evelina fortsätter i ett efterföljande inlägg med lite reformationsteologi och hävdar att vi måste lära oss leva med oenigheten. På detta svarar Ludvig att frågan kanske av kyrkoledningen ses som "tämligen central" eftersom den handlar om en teologisk grundprincip eller så är det på det viset att "kyrkan som institution måste sätta ramverket,gränserna för vår kristna gemenskap och kanske därför inte lika mycket fokuserar på trons centrum.
Så kan det vara, tänker jag muntert. Jesus står i centrum och tittar på när kyrkoledningen sätter upp staketen och är så fokuserad på staketfrågan att kyrkoledningen inte hinner fokusera på Jesus. Fast Ludvig kanske inte har pejl på att det var riksdagen som fattade besluten i fråga våren 1958 efter det att kyrkomötet på hösten 1957 sagt nej? Det är väl ändå en liten, låt oss säga teologisk, komplikation.
Och de stackars biskoparna. Evelina blottställer hela eländet. Och Ludvig "känner att ämbetsfrågan är en perifer fråga och att jag inte riktigt förstår vad den har med den kristna trons centrum att göra."Biskopar, biskopar! En kvinnlig präst ställer avslöjande frågor och en manlig präst deklarerar sig inte förstå. Nu har ni problem. Eller vi? Nej ni - för ni måste ju hålla frågorna om frågan från er. Vi andra kan tänka och tala mer fritt. Och vad händer när Ludvig ser att Evelinas frågor bär?
Om sakskälen inte höll när riksdagen fattade beslutet 1958 kunde man tänka sig att det efter lång tid skulle visa sig. Är vi i början på den processen nu?
Gjorde de, skulle de få möta två som är för reformen. Evelina betydligt bättre påläst och reflekterad. Ludvig gör dock en förödande insats när han berättar om den ögonöppnare mötet med andra prästkandidater blev. Det torde betyda att det fortfarande bland prästkandidater finns dissidenter i ämbetsfrågan. Hur är detta möjligt? Ludvig är göteborgare, dessutom - 33 år gammal men det dröjde alltså innan han fick pejl på frågan om kvinnliga präster. I Göteborg!! I det kyrkliga livet i Göteborg!!! Det är uppenbarligen skillnad mellan sken och verklighet.
Evelina, 28 år, kommer från Ångermanland, prästvigd för Härnösands stift och upptäckte ämbetsfrågan vid 10 år ålder. För henne blev det en grundläggande självklarhet att var och en måste ha rätt till sin uppfattning i frågan och finner det nu märkligt "att denna fråga skulle vara något slags främsta sållningskriterium vid prästvigning, tjänstetillsättningar, tilldelning av församlingskollekter med mera".
Ludvig försöker ta sig ur detta uppenbara dilemma genom att ställa frågan om inte många av konflikterna i vår kyrka "bara är en undanflykt". Kvinnoprästmotståndet förekommer fläckvis i landet. "Det får i alla fall mig att ifrågasätta frågans grundproblem, för om det hade varit en verklig fråga hade den väl varit lika aktuell överallt?" Logiken överraskar, det medger jag glatt. Den överraskar på ett uppmuntrande sätt. Men Ludvig medger att han är dåligt insatt i frågan och tycker att det är mycket besynnerligt att människor får för sig att jämföra kön på varandra". Det tyckte jag också var roligt skrivet. Hur kan man få för sig det? Förrättar Ludvig vigslar - och hade han sexualkunskap i skolan?
På Ludvigs inlägg svarar Evelina med bibelteologi (vilket får Ludvig att konstatera "Jag känner att vi börjar snurra in oss i stora och komplicerade frågeställningar"). Hennes poäng är att bevisbördan ligger på reformivraren, inte hos den som pekar på vad Kyrkan alltid gjort. Och hon pläderar för en inklusiv kyrka, en där vi har utrymme för båda uppfattningarna och där det inte kan vara någons uppgift att förklara varför det inte ska vigas kvinnliga präster utan uppgiften är att förklara varför de ska vigas - "om de nu ska det - annars har man avsvurit sig kontinuiteten med Kyrkan tiderna igenom."
Evelina fortsätter i ett efterföljande inlägg med lite reformationsteologi och hävdar att vi måste lära oss leva med oenigheten. På detta svarar Ludvig att frågan kanske av kyrkoledningen ses som "tämligen central" eftersom den handlar om en teologisk grundprincip eller så är det på det viset att "kyrkan som institution måste sätta ramverket,gränserna för vår kristna gemenskap och kanske därför inte lika mycket fokuserar på trons centrum.
Så kan det vara, tänker jag muntert. Jesus står i centrum och tittar på när kyrkoledningen sätter upp staketen och är så fokuserad på staketfrågan att kyrkoledningen inte hinner fokusera på Jesus. Fast Ludvig kanske inte har pejl på att det var riksdagen som fattade besluten i fråga våren 1958 efter det att kyrkomötet på hösten 1957 sagt nej? Det är väl ändå en liten, låt oss säga teologisk, komplikation.
Och de stackars biskoparna. Evelina blottställer hela eländet. Och Ludvig "känner att ämbetsfrågan är en perifer fråga och att jag inte riktigt förstår vad den har med den kristna trons centrum att göra."Biskopar, biskopar! En kvinnlig präst ställer avslöjande frågor och en manlig präst deklarerar sig inte förstå. Nu har ni problem. Eller vi? Nej ni - för ni måste ju hålla frågorna om frågan från er. Vi andra kan tänka och tala mer fritt. Och vad händer när Ludvig ser att Evelinas frågor bär?
Om sakskälen inte höll när riksdagen fattade beslutet 1958 kunde man tänka sig att det efter lång tid skulle visa sig. Är vi i början på den processen nu?
söndag 24 mars 2013
Panodilläge
Jag struntar i att blogga - i princip - för denna söndag har bonnförkylningen slagit till. Det får reda sig på något vis. Problemet är förstås att slår sig eländet på halsen kommer knappast evangeliet att förkunnas rent och klart i Nordölands församling den kommande veckan - och det borde få ljuda i all sin skönhet. Jag är inte hypokondriker som Tage Erlander (läs hans dagböcker!) men jag kan ibland tycka att hypokondrin är välmotiverad. Som nu.
Solen skiner från öster och en liten nätt snöby fäller ut sig över oss. Det är vackert.
Annars är jag som vanligt bekymrad. Det verkar som om beslutsfattare inte uppfattas höra till de ideella medarbetarna. "Jag vill hellre göra en ideell insats än sitta på sammanträden"-hållningen måste väl bero på att under överskådliga decennier har beslutsfattarna varit några andra. Nu ter det sig främmande att uppfatta att några verkligen behöver göra sin ideella insats vid ett sammanträdesbord, i ordnade former och renodla denna ideella uppgift lika väl som att vara med i en diakonigrupp eller sjunga i kör. Men det partipolitiska systemet eroderar.
I Växjö stift presenterar nu nomineringsgruppen Vägen sig. Den är "frukten av en serie samtal mellan Folkpartister i Svenska kyrkan (FiSK) och Moderater i Växjö stift. Tillsammans kände vi behovet av att låta Svenska kyrkan arbeta efter sin specifika agenda, utan parti- och blockpolitik." Det kan man ju säga. Men vill någon rösta på en nomineringsgrupp som lägger ansvaret på funktionärerna? "Ansvaret för kyrkan vilar gemensamt på de förtroendevalda och de kvinnor och män som vigts till tjänst som biskop, präst eller diakon." Detta tror inte jag. Jag är frimodig nog att tala om de döptas ansvar och räknar med det vanliga lekfolket.
Är man bonnförkyld kan det vara riktigt uppiggande att inse vad man trots allt inte håller med om när orden svarvas. När det gäller den deklarerade värdegrunden kan man pröva att stoppa in ett "inte" bland de fina satserna och fråga om någon menar att man t ex inte vill medverka till at Svenska kyrkan ska ha föredömligt goda arbetsplatser.
Nomineringsgruppen Vägen har nog inte fått det riktigt rätt med grekiskan heller. Det påstås att Ordet kyrka kommer av grekiskans kyriakon som betyder "de som tillhör Herren". Men just kyriakon syftar på kyrkhuset. Annars är det väl kyriake? Om nu ordet "kyrka" kommer av detta. Man kunde tänka sig att de är ordstammen kerk, har det påpekats. Samma ord som i cirkus i så fall ...
Host, host, snörvel, snörvel.
Solen skiner från öster och en liten nätt snöby fäller ut sig över oss. Det är vackert.
Annars är jag som vanligt bekymrad. Det verkar som om beslutsfattare inte uppfattas höra till de ideella medarbetarna. "Jag vill hellre göra en ideell insats än sitta på sammanträden"-hållningen måste väl bero på att under överskådliga decennier har beslutsfattarna varit några andra. Nu ter det sig främmande att uppfatta att några verkligen behöver göra sin ideella insats vid ett sammanträdesbord, i ordnade former och renodla denna ideella uppgift lika väl som att vara med i en diakonigrupp eller sjunga i kör. Men det partipolitiska systemet eroderar.
I Växjö stift presenterar nu nomineringsgruppen Vägen sig. Den är "frukten av en serie samtal mellan Folkpartister i Svenska kyrkan (FiSK) och Moderater i Växjö stift. Tillsammans kände vi behovet av att låta Svenska kyrkan arbeta efter sin specifika agenda, utan parti- och blockpolitik." Det kan man ju säga. Men vill någon rösta på en nomineringsgrupp som lägger ansvaret på funktionärerna? "Ansvaret för kyrkan vilar gemensamt på de förtroendevalda och de kvinnor och män som vigts till tjänst som biskop, präst eller diakon." Detta tror inte jag. Jag är frimodig nog att tala om de döptas ansvar och räknar med det vanliga lekfolket.
Är man bonnförkyld kan det vara riktigt uppiggande att inse vad man trots allt inte håller med om när orden svarvas. När det gäller den deklarerade värdegrunden kan man pröva att stoppa in ett "inte" bland de fina satserna och fråga om någon menar att man t ex inte vill medverka till at Svenska kyrkan ska ha föredömligt goda arbetsplatser.
Nomineringsgruppen Vägen har nog inte fått det riktigt rätt med grekiskan heller. Det påstås att Ordet kyrka kommer av grekiskans kyriakon som betyder "de som tillhör Herren". Men just kyriakon syftar på kyrkhuset. Annars är det väl kyriake? Om nu ordet "kyrka" kommer av detta. Man kunde tänka sig att de är ordstammen kerk, har det påpekats. Samma ord som i cirkus i så fall ...
Host, host, snörvel, snörvel.
lördag 23 mars 2013
Affirming - eller form och innehåll
Klart att jag inte har ett dugg emot en rörelse som slår vakt om regelbundet böneliv, studier och gudstjäbnstliv för att människor ska växa och jag är lika övertygad om att tron måste få konsekvenser; etiskt/politiskt/socialt. Jag kan inte heller ha några invändningtar mot att liturgin ska vara meningsfull och inspirera till helighet (vad nu det är men i alla fall). Och lika självklart är idealet att församlingen ska vara en kärleksfull gemenskap. Allt detta och mer vill Affirming Catholicism stå för. Ändå övertygas jag inte för detta är en hållning som till sist står för något annat än katolsk tro och ordning - annars skulle rörelsen inte behövas. Vad är detta andra?
Den underliggande agendan eller själva hållningen som betyder att rörelsen tvingas flyta med. Samtidens stora frågor - kreerade av spindoctors eller vad ni vill - kommer att formulera de övergripande krav, som omsätts i from kontext. Nu som alltid. Konstaterandet är bistert - men hur eller hur så är det till sist ett innehåll, ett dogma, som styr - och finns inte det, styrs vi av andra.
Innehållet söker en form, dvs tron tar gestalt i liturgi, bön, läsning och sökande efter sammanhang men detta är en annan hållning än bara formen. Ta den svenska kyrkliga förnyelsen som exempel. När man inte tänkte sig att prästen enbart var läraren i predikstolen vars framträdande förbereddes av liturgi och följdes upp av liturgi - så att liksom centrum (prästen som lärare och predikan som höjdpunkt) markerades fanns det behov av en annan utgestaltning av högmässan - och sen svarta kappan ersattes av plagg som berättade något mer om prästen. En ämbetsteologi hörde samman med detta. Med en sådan teologi blir det alba, stola och mässhake - och en del annat. De som då - på 1940-1960-talet eller så - fattade detta, kunde med välbehag fortsätta skruda sig i svart kappa. Den präst som skulle komma klädd så nuförtiden, skulle betraktas med ohöljd och kanske indignerad förvåning. Hur en präst klär sig i vackra liturgiska plagg vet alla - men vet alla vilket innehåll formen uttrycker? Vet prästerna?
Diskussionen om Erstas tilltag på denna blogg var kanske förutsägbar också om jag trodde att irreguljärt nattvardsfirande i Stalingrad skulle vara exempel . Men typiskt för samtalet var förstås fokus på undantag och känslor, inte alltså frågan om hur det i normalfallet förhåller sig - ÄR - med nattvardens bröd. Var inte min invändning allvarlig - jag påstår ju att till de från Ersta införskaffade glutenfria oblaterna knyts inget löfte från Jesus. De ser ut som nattvardsbröd men är något annat. Och här har ni i sammandrag alla mina invändningar när det gäller det kyrkliga livet sammanfattade: Det ska vara vad det ser ut som. Och den invändningen håller när det handlar om Affirming Catholicism. Är det katolsk tro - helkyrklighet, som Åke Talltorp formulerat saken - behövs några katolska markörer - Björn Fyrlunds förträffliga uttryck - som bottnar i dogmat, Kyrkans allraheligaste tro.
Om jag knyter an till Ingvar Hector (Christian Braw, Himmelrikets skrin, 2013 s 85) så byggs tron på Bibeln och Bekännelsen och det betyder att trons gemenskap är en gemenskap i - Tron! Det är här det måste börja - inte i formspråket och den uttalade agenadan att se bort från "ethnicity, gender, disability or sexual orientation" vilket i praktiken betyder det motsatta - för det är just detta saken gäller. Annars skulle man omfatta katolsk tro och ordning.
Har jag sagt något annat än att jag föredrar en hederlig rucklare framför en ohederlig hycklare?
Den underliggande agendan eller själva hållningen som betyder att rörelsen tvingas flyta med. Samtidens stora frågor - kreerade av spindoctors eller vad ni vill - kommer att formulera de övergripande krav, som omsätts i from kontext. Nu som alltid. Konstaterandet är bistert - men hur eller hur så är det till sist ett innehåll, ett dogma, som styr - och finns inte det, styrs vi av andra.
Innehållet söker en form, dvs tron tar gestalt i liturgi, bön, läsning och sökande efter sammanhang men detta är en annan hållning än bara formen. Ta den svenska kyrkliga förnyelsen som exempel. När man inte tänkte sig att prästen enbart var läraren i predikstolen vars framträdande förbereddes av liturgi och följdes upp av liturgi - så att liksom centrum (prästen som lärare och predikan som höjdpunkt) markerades fanns det behov av en annan utgestaltning av högmässan - och sen svarta kappan ersattes av plagg som berättade något mer om prästen. En ämbetsteologi hörde samman med detta. Med en sådan teologi blir det alba, stola och mässhake - och en del annat. De som då - på 1940-1960-talet eller så - fattade detta, kunde med välbehag fortsätta skruda sig i svart kappa. Den präst som skulle komma klädd så nuförtiden, skulle betraktas med ohöljd och kanske indignerad förvåning. Hur en präst klär sig i vackra liturgiska plagg vet alla - men vet alla vilket innehåll formen uttrycker? Vet prästerna?
Diskussionen om Erstas tilltag på denna blogg var kanske förutsägbar också om jag trodde att irreguljärt nattvardsfirande i Stalingrad skulle vara exempel . Men typiskt för samtalet var förstås fokus på undantag och känslor, inte alltså frågan om hur det i normalfallet förhåller sig - ÄR - med nattvardens bröd. Var inte min invändning allvarlig - jag påstår ju att till de från Ersta införskaffade glutenfria oblaterna knyts inget löfte från Jesus. De ser ut som nattvardsbröd men är något annat. Och här har ni i sammandrag alla mina invändningar när det gäller det kyrkliga livet sammanfattade: Det ska vara vad det ser ut som. Och den invändningen håller när det handlar om Affirming Catholicism. Är det katolsk tro - helkyrklighet, som Åke Talltorp formulerat saken - behövs några katolska markörer - Björn Fyrlunds förträffliga uttryck - som bottnar i dogmat, Kyrkans allraheligaste tro.
Om jag knyter an till Ingvar Hector (Christian Braw, Himmelrikets skrin, 2013 s 85) så byggs tron på Bibeln och Bekännelsen och det betyder att trons gemenskap är en gemenskap i - Tron! Det är här det måste börja - inte i formspråket och den uttalade agenadan att se bort från "ethnicity, gender, disability or sexual orientation" vilket i praktiken betyder det motsatta - för det är just detta saken gäller. Annars skulle man omfatta katolsk tro och ordning.
Har jag sagt något annat än att jag föredrar en hederlig rucklare framför en ohederlig hycklare?
fredag 22 mars 2013
Billström borde uppmuntras
Jag sitter denna morgon å lantegendomen, solen skiner och jag kom att tänka på Morsan, som en mycket tidig morgon för 20 år sedan ringde. Hon hade fått en anmaning av en prästfru att gömma flyktingar. Skulle hon, då 85 år gammal, verkligen göra det?
Jag sa nej och tänkte dolska tankar om prästfrun, tills jag fattade att Morsan drömt och i halvvaket tillstånd ringt för att rådslå. Lite fint var det. Moraliska problem är verkliga och följer oss, bearbetas både i sömnen och i vaket tillstånd. Kristendom är en ansvarig hållning. Morsan var inte blond men blåögd var hon väl. Och gömda flyktingar mötte vi här och var i kyrkliga hem och på kyrkliga institutioner. Vi kunde med skäl misstro myndigheterna. Det var 20 år sedan. Är myndigheterna lika usla nu?
Vad var det alltså Billström piggt ville tala om? Det kan väl alla fatta. Han ville peka på skillnaden med folk som göms av andra flyktingar, vilket leder till ett skuggsamhälle eller ett parallellsamhälle utan knytningar till storsamhället, som det var när flyktingar gömdes men ändå hade en, låt oss kalla det "svensk kontext". När alla skulle förfasa sig över ordvalet, tappades ett viktigt problem bort. Somliga ville kanske att vi inte skulle se det problemet. Vi får många människor, oklart hur många, som lever i landet och ändå inte.
Rasism var glosan som kastades - men Billström ska väl inte kallas rasist när han vill ha en fungerande integrationspolitik?
Jag fruktar att vi ser en havererad flykting- och invandringspolitik. Vad gjorde de kristliga? Ett vet jag. De försökte inte förstå, inte tyda allt till det bästa. De hojtade. Och Reinfeldt visade hur byxis han är. Maktpolitiker blir, till skillnad från idépolitiker, lätt det.
Nu har jag uppmuntrat Billström. Vad gör ni andra?
Jag sa nej och tänkte dolska tankar om prästfrun, tills jag fattade att Morsan drömt och i halvvaket tillstånd ringt för att rådslå. Lite fint var det. Moraliska problem är verkliga och följer oss, bearbetas både i sömnen och i vaket tillstånd. Kristendom är en ansvarig hållning. Morsan var inte blond men blåögd var hon väl. Och gömda flyktingar mötte vi här och var i kyrkliga hem och på kyrkliga institutioner. Vi kunde med skäl misstro myndigheterna. Det var 20 år sedan. Är myndigheterna lika usla nu?
Vad var det alltså Billström piggt ville tala om? Det kan väl alla fatta. Han ville peka på skillnaden med folk som göms av andra flyktingar, vilket leder till ett skuggsamhälle eller ett parallellsamhälle utan knytningar till storsamhället, som det var när flyktingar gömdes men ändå hade en, låt oss kalla det "svensk kontext". När alla skulle förfasa sig över ordvalet, tappades ett viktigt problem bort. Somliga ville kanske att vi inte skulle se det problemet. Vi får många människor, oklart hur många, som lever i landet och ändå inte.
Rasism var glosan som kastades - men Billström ska väl inte kallas rasist när han vill ha en fungerande integrationspolitik?
Jag fruktar att vi ser en havererad flykting- och invandringspolitik. Vad gjorde de kristliga? Ett vet jag. De försökte inte förstå, inte tyda allt till det bästa. De hojtade. Och Reinfeldt visade hur byxis han är. Maktpolitiker blir, till skillnad från idépolitiker, lätt det.
Nu har jag uppmuntrat Billström. Vad gör ni andra?
torsdag 21 mars 2013
Ett enda bröd
Jag får försöka svara på frågan om "ett enda bröd" och bruket av (små) oblater. Först: det vi tar emot när vi firar eukaristi är det bröd som kommer ner från himmelen för att ge världen liv, Kristus själv. Det vi bär fram är bröd, oftast små, men de är bröd i en gemensam handling som innefattar offertoriet - vi bär fram - tackbönen med instiftelseorden (Gud själv helgar brödet), brödsbrytelsen och utdelandet.
Att det framburna (oblaterna av offerro, oblatum est; det är framburet) i vår tradition är i miniformat beror på att klostret i Monte Cassino fick privilegiet att tillverka oblater - men om detta vet jag inte så värst mycket. Bruket med en större eller rentav stor oblat som präster bryter, gör tydligare vad som avses. Men i går hade vi vårt judiska påskfirande och det är knepigare att bryta brödet för 51 personer än för ett tiotal. Då kan man förstå varför vi fick små oblater, brödet färdigbrutet. Fast grundläggande: Det bröd som kommer ned från himlen gör oss till ett. I Honom.
Att det framburna (oblaterna av offerro, oblatum est; det är framburet) i vår tradition är i miniformat beror på att klostret i Monte Cassino fick privilegiet att tillverka oblater - men om detta vet jag inte så värst mycket. Bruket med en större eller rentav stor oblat som präster bryter, gör tydligare vad som avses. Men i går hade vi vårt judiska påskfirande och det är knepigare att bryta brödet för 51 personer än för ett tiotal. Då kan man förstå varför vi fick små oblater, brödet färdigbrutet. Fast grundläggande: Det bröd som kommer ned från himlen gör oss till ett. I Honom.
Erstas tilltag
Vi läser en del av det Frasse brukar läsa, Codex Iuris Canonici, och slår upp Can 924 §2: "Panis debet esse mere triticeus et recenter confectus" vilket betyder att nattvardbrödet måste vara bakat av rent vetemjöl. Bröd, alltså. Av finaste vete.
Detta kan man ordna också för de glutenintoleranta - om de inte är extremt intoleranta, för då är det ett nödfall och de får kommunicera under en gestalt - bara det konsekrerade vinet. Det finns glutenfria oblater bakade av vete.
Erstas glutenfria oblater innehållsdeklareras så: "Potatisstärkelse, majsmjöl, majsstärkelse, rismjöl och guarkärnmjöl. Mjölet kan innehålla spår av mjölkprotein, soja och lupinmjöl."
Den glutenintoleranta Linda Muhr Sandahl skrev vänligt till Ersta och undrade varför man inte hade avgluteniserat vete - men fick inget svar.
Prosten Anders Brogren skrev lika vänligt och undrade om innehållet. Han fick svar men ett svar som borde betyda att rättsinniga präster inte befattar sig med glutenfria oblater från Ersta.
En lika rimlig konsekvens borde vara ett omedelbart biskopsingripande. Jesus har inte knutit några löftesord till potatisstärkelse, majsmjöl, majsstärkelse, rismjöl och guarkärnmjöl. Prästerna kan glappa med käften bäst de vill, men vad de delar ut, kan de inte göra reda för så att kommunikanten kan vara sakramentalt säker.
Vad gör man nu?
Rensa bort den gamla surdegen, dvs alla glutenfria oblater från Ersta. Skaffa low gluten från annat håll, Watt´s i London t ex men använd vanliga oblater, bakade på vete och ha de glutenfria till dem som behöver. Klostret i Mariavall kan man handla oblater från. Och bokhandeln Arken i Lund, antar jag.
Men är det så viktigt? Det är HERRENS heliga nattvard vi talar om och den ska firas så som den instiftats. Med bröd och vin. Hade Jesus instiftat något med potatisstärkelse, majsmjöl, majsstärkelse, rismjöl och guarkärnmjöl, hade vi använt det i eukaristien.
Vad gör lekfolket? Raider in i sakristiorna. Fråga vad som används. En gång för 50 år sedan bråkade vi om nattvardsvinet Cap Constantia som kom från apartheidsystemets Sydafrika. Det togs bort. Präster ville inte att nattvardsfirandet skulle kopplas till apartheid. Lika klokt är väl att se till att nattvardsfirandet inte kopplas till något som är utan löftesord, dvs som gör att nattvarden inte säkert blir Herrens Heliga Nattvard, eukaristi.
Systemfrågan är självklar. Vad är det för system som gör att Ersta på eget bevåg kan skapa osäkerhet kring de nattvardselement de framställer och utan teologisk debatt bara distribuera ut något som är bakat på potatisstärkelse, majsmjöl, majsstärkelse, rismjöl och guarkärnmjöl och låtsas att detta är bröd som kan konsekreras på ett löfte från Jesus?
Hästköttskandalen är ett intet i jämförelse med Erstas tilltag. De säljer nattvardsbröd som utifrån Kyrkans erfarenhet inte ska användas som nattvardsbröd. Och kyrkfolk går på det. Lurade! Grundlurade!
Detta kan man ordna också för de glutenintoleranta - om de inte är extremt intoleranta, för då är det ett nödfall och de får kommunicera under en gestalt - bara det konsekrerade vinet. Det finns glutenfria oblater bakade av vete.
Erstas glutenfria oblater innehållsdeklareras så: "Potatisstärkelse, majsmjöl, majsstärkelse, rismjöl och guarkärnmjöl. Mjölet kan innehålla spår av mjölkprotein, soja och lupinmjöl."
Den glutenintoleranta Linda Muhr Sandahl skrev vänligt till Ersta och undrade varför man inte hade avgluteniserat vete - men fick inget svar.
Prosten Anders Brogren skrev lika vänligt och undrade om innehållet. Han fick svar men ett svar som borde betyda att rättsinniga präster inte befattar sig med glutenfria oblater från Ersta.
En lika rimlig konsekvens borde vara ett omedelbart biskopsingripande. Jesus har inte knutit några löftesord till potatisstärkelse, majsmjöl, majsstärkelse, rismjöl och guarkärnmjöl. Prästerna kan glappa med käften bäst de vill, men vad de delar ut, kan de inte göra reda för så att kommunikanten kan vara sakramentalt säker.
Vad gör man nu?
Rensa bort den gamla surdegen, dvs alla glutenfria oblater från Ersta. Skaffa low gluten från annat håll, Watt´s i London t ex men använd vanliga oblater, bakade på vete och ha de glutenfria till dem som behöver. Klostret i Mariavall kan man handla oblater från. Och bokhandeln Arken i Lund, antar jag.
Men är det så viktigt? Det är HERRENS heliga nattvard vi talar om och den ska firas så som den instiftats. Med bröd och vin. Hade Jesus instiftat något med potatisstärkelse, majsmjöl, majsstärkelse, rismjöl och guarkärnmjöl, hade vi använt det i eukaristien.
Vad gör lekfolket? Raider in i sakristiorna. Fråga vad som används. En gång för 50 år sedan bråkade vi om nattvardsvinet Cap Constantia som kom från apartheidsystemets Sydafrika. Det togs bort. Präster ville inte att nattvardsfirandet skulle kopplas till apartheid. Lika klokt är väl att se till att nattvardsfirandet inte kopplas till något som är utan löftesord, dvs som gör att nattvarden inte säkert blir Herrens Heliga Nattvard, eukaristi.
Systemfrågan är självklar. Vad är det för system som gör att Ersta på eget bevåg kan skapa osäkerhet kring de nattvardselement de framställer och utan teologisk debatt bara distribuera ut något som är bakat på potatisstärkelse, majsmjöl, majsstärkelse, rismjöl och guarkärnmjöl och låtsas att detta är bröd som kan konsekreras på ett löfte från Jesus?
Hästköttskandalen är ett intet i jämförelse med Erstas tilltag. De säljer nattvardsbröd som utifrån Kyrkans erfarenhet inte ska användas som nattvardsbröd. Och kyrkfolk går på det. Lurade! Grundlurade!
onsdag 20 mars 2013
Färske Frasse
"Den nye påven" säger dom. "Färske Frasse" kan vi andra säga, ett kort tag till. Sen blir han bara Frasse igen. Han ser glad ut. "Fnissige Frasse" kan gå.
Men han är bara glad tills han läst Sydsvenskans ledare den 15 mars mot honom. Den är uppseendeväckande usel. Eftersom jag just nu läser en omfattande biografi om Joseph Goebbels, tycker jag mig med viss sakkunskap kunna konstatera att denna ledare lika väl - med några omskrivningar - passat i Der Angriff och kunnat vara skriven av dr Goebbels själv. När samma andas barn talar, så vet man.
Utgångspunkten i SDS - och märk att vi nu talar om en huvudledare! - är att Kyrkan är en enorm maktfaktor med 1.2 miljarder medlemmar (hur många prenumeranter har SDS?)
"För många av dessa är hans (påvens, DS) ord lag eller nästintill."
Här skjuter ledarskribenten klart i målets underkant. Lag är något betydligt mer lättviktigt än ett påveuttalande.
Problemet för SDS är att "detta religiösa inflytande går att växla in i politisk makt" vilket "gör påvens åsikter viktiga och för varje liberal viktiga att bekämpa när de inskränker människors frihet och berövar dem deras värdighet"
Hur inskränks människors frihet och hur berövar påven dem deras värdighet? Exemplet som ges, är att Frasse innan han blev Frasse och bara var kardinal Jojje hamnat på kollisionskurs med Argentinas regering "framför allt i frågor som rör aborter, homosexuellas rätt att gifta sig och att adoptera barn". Abort som försvar för människans värdighet, det låter något. Fram med rondskålen till försvar för människans värdighet! Att enkönade äktenskap och barnahavande handlar om frihet, kan man kanske fatta - men finns det inga andra frågor att komplicera sammanhanget med? Inte för en liberal. Vi vet vilka värden som är de överordnade på 2010-talet liksom det gick att veta vilka motsvarande värden var i Tyskland på 1930-talet. Man kan förstås tycka att ledarskribenten försummar påpeka att Frasse också är emot kvinnor i prästämbetet - men man kan inte få allt, kanske.
Påvens mandat kommer från en liten sluten krets, får vi vidare veta. Det betyder "en grupp äldre herrar" och att det ska vara så "säger en otidsenlig och självfallet odemokratisk tradition". Så måste det te sig för den som inte räknar med Guds gode andes bistånd - vilket "de äldre herrarna" tycks göra, att döma av åtbörder och tal i alla fall. Mandatet kommer i så fall från Gud och detta torde vara Kyrkans anspråk. Inför ett sådant sätt att tänka, står SDS uppenbarligen oförstående. Intresseklubben noterar. Är inte den egentliga anklagelsen att påven är katolik och att anklaga honom för det är ungefär lika begåvet som att klaga över att Dolly Parton sover på rygg.
Till sist har SDS kommit igång på riktigt, som det heter i Skåne: "Religion är i stor utsträckning raka motsatsen (nämligen till demokrati, DS), folket styr inte utan styrs. Av heliga texter, av heliga män.
Habemus papam - vi har en påve. Och en ny politisk motståndare."
Som sagt, Joseph Gobbels kunde markerat just att påven är en politisk motståndare. Manar inte den insikten till en tanke om en tidnings förfall - eller var kanske inte Sydsvenskan bättre förr?
Sjlva överideologin är det sekulära - och i denna sekulariserade stat med dess värderingar lever vi. Vill man läsa hur gamla biskopar varnade för vad som komma skulle, kan man läsa de gamla folkkyrkoteologerna. De fasade inför det som är vardag för oss.
För oss? Ja, hoppar SDS på Frasse, hoppar SDS på alla oss som omfattar en tro på Uppenbarelsen, given oss också genom apostlar och bevarad för bruk av oss. Det är det som SDS kallar att styras av heliga texter, av heliga män. Maria är borta ur sammanhangtet, tanken på ett Guds eget folk är också väck. Sekulariseringen är sannerligen inte rolig - den drabbar de oskyddade, de som hamnar i rondskålen som ett uttryck för försvaret av människans värdighet.
När SDS blottställer alternativen kan man fatta varför det inte bara är roligare att vara kristen. Det är mer intellektuellt anständigt också.
Men han är bara glad tills han läst Sydsvenskans ledare den 15 mars mot honom. Den är uppseendeväckande usel. Eftersom jag just nu läser en omfattande biografi om Joseph Goebbels, tycker jag mig med viss sakkunskap kunna konstatera att denna ledare lika väl - med några omskrivningar - passat i Der Angriff och kunnat vara skriven av dr Goebbels själv. När samma andas barn talar, så vet man.
Utgångspunkten i SDS - och märk att vi nu talar om en huvudledare! - är att Kyrkan är en enorm maktfaktor med 1.2 miljarder medlemmar (hur många prenumeranter har SDS?)
"För många av dessa är hans (påvens, DS) ord lag eller nästintill."
Här skjuter ledarskribenten klart i målets underkant. Lag är något betydligt mer lättviktigt än ett påveuttalande.
Problemet för SDS är att "detta religiösa inflytande går att växla in i politisk makt" vilket "gör påvens åsikter viktiga och för varje liberal viktiga att bekämpa när de inskränker människors frihet och berövar dem deras värdighet"
Hur inskränks människors frihet och hur berövar påven dem deras värdighet? Exemplet som ges, är att Frasse innan han blev Frasse och bara var kardinal Jojje hamnat på kollisionskurs med Argentinas regering "framför allt i frågor som rör aborter, homosexuellas rätt att gifta sig och att adoptera barn". Abort som försvar för människans värdighet, det låter något. Fram med rondskålen till försvar för människans värdighet! Att enkönade äktenskap och barnahavande handlar om frihet, kan man kanske fatta - men finns det inga andra frågor att komplicera sammanhanget med? Inte för en liberal. Vi vet vilka värden som är de överordnade på 2010-talet liksom det gick att veta vilka motsvarande värden var i Tyskland på 1930-talet. Man kan förstås tycka att ledarskribenten försummar påpeka att Frasse också är emot kvinnor i prästämbetet - men man kan inte få allt, kanske.
Påvens mandat kommer från en liten sluten krets, får vi vidare veta. Det betyder "en grupp äldre herrar" och att det ska vara så "säger en otidsenlig och självfallet odemokratisk tradition". Så måste det te sig för den som inte räknar med Guds gode andes bistånd - vilket "de äldre herrarna" tycks göra, att döma av åtbörder och tal i alla fall. Mandatet kommer i så fall från Gud och detta torde vara Kyrkans anspråk. Inför ett sådant sätt att tänka, står SDS uppenbarligen oförstående. Intresseklubben noterar. Är inte den egentliga anklagelsen att påven är katolik och att anklaga honom för det är ungefär lika begåvet som att klaga över att Dolly Parton sover på rygg.
Till sist har SDS kommit igång på riktigt, som det heter i Skåne: "Religion är i stor utsträckning raka motsatsen (nämligen till demokrati, DS), folket styr inte utan styrs. Av heliga texter, av heliga män.
Habemus papam - vi har en påve. Och en ny politisk motståndare."
Som sagt, Joseph Gobbels kunde markerat just att påven är en politisk motståndare. Manar inte den insikten till en tanke om en tidnings förfall - eller var kanske inte Sydsvenskan bättre förr?
Sjlva överideologin är det sekulära - och i denna sekulariserade stat med dess värderingar lever vi. Vill man läsa hur gamla biskopar varnade för vad som komma skulle, kan man läsa de gamla folkkyrkoteologerna. De fasade inför det som är vardag för oss.
För oss? Ja, hoppar SDS på Frasse, hoppar SDS på alla oss som omfattar en tro på Uppenbarelsen, given oss också genom apostlar och bevarad för bruk av oss. Det är det som SDS kallar att styras av heliga texter, av heliga män. Maria är borta ur sammanhangtet, tanken på ett Guds eget folk är också väck. Sekulariseringen är sannerligen inte rolig - den drabbar de oskyddade, de som hamnar i rondskålen som ett uttryck för försvaret av människans värdighet.
När SDS blottställer alternativen kan man fatta varför det inte bara är roligare att vara kristen. Det är mer intellektuellt anständigt också.
tisdag 19 mars 2013
Vanvett för miljoner
Jag sitter i stiftstyrelsen, som har sammanträde på fredag. Måndagen ägnades åt inläsning av handlingar, nja, inte hela, men en stund för att inte åbäka sig för mycket. Jag läste det finstilta och hade jag varit svagare hade jag fått en känning av angina pectoris, typ.
Ni vet sannolikt för lite om antependium. I en kyrka finns det ett antependium från 1900-talets mitt, gjord i venezianskt siden men i behov av åtgärd för fortsatt bevarande (ansökan om altarbrun saknas). Länsstyrelse och stift sätter båda Prio 1 på ärendet. Detta är alltså viktigt. Totalkostnaden är 60 000:- för åtgärderna och församlingen ska få 54 000.
Antependiet kommer att renoveras. Mycket i världen går all världens väg - till förintelse - men inte antependiet. Det anskaffades men säkert för en billigare penning än vad vi nu ska satsa. Är detta klokskap - eller skulle vi sakligt kunna säga att det hör till de vemodiga villkoren i världen att också saker och föremål tar slut? Vik ihop och lägg undan eller bränn och tacka för det som varit. Ge 6000:- till en alert syföreningsdam eller en man med samma läggning som Gustaf V, så får ni ett nytt antependium och detta sömmat med kärlek.
Ni vet sannolikt för lite om Alböke kyrka också. Kamelbonden från Bonde söker fru är kyrkvärd där. Annars är Alböke mest känt för att där går folk inte i kyrkan och har inte gjort på mycket länge. Med "mycket länge" avses i vart fall 1960-tal.
I somras sprack stenportalen - och kyrkan stängdes. Vid gudstjänster fick man gå in genom dörrarna på långsidan men annars hölls kyrkan stängd. Nu ska det fram pengar för akuta åtgärder, varav somliga är av underhållskaraktär.
Jag frågade kyrkoherden vad det hela skulle gå på - men det hade hon inte lagt på minnet. Så bra att jag då fick handlingarna till sammanträdet. 3 963 000:-. Snudd på 4 miljoner.
Prio 1 och 50% ska beviljas. Vi får 1 982 000:- och får lägga lika mycket. Budgeten var underbalanserad fram till för en månad sedan, när det kom extra tillskott från stiftet efter stormen Gudrun. Men hur länge ska vi hålla på med att satsa på hus som - såvitt jag, tidigare arbetsledande komminister också för Alböke - inte kan tänka egentligen behövs för Guds rikes sammanhang?
1.95 betalar folk på norra Öland för sin kyrkotillhörighet. Kommer vi till en punkt där fromt folk inte vill betala längre av det skälet att de vägrar hålla igång de en gång fromma husen till kostnader som gör att vi inte har råd med det som skulle göras? Eller håller vi på så här, öser ut miljoner till de gamla husen och blundar för att i somliga av dem går inte folk? Är detta den rena förbannelsen - vård av stenportaler och antependier samt vård- och underhållsplaner för husen men föga om Jesus? Och det bekymrar inte! Eller vad tror ni stiftstyrelsen i Växjö säger om jag tar upp frågan?
Vet ni, ibland kan också en stiftsordförande för Frimodig kyrka känna att frimodigheten anfrätts. Vad håller Svenska kyrkan på med? Alternativet till att ge upp är förstås det gamla vanliga: Agere contra! Lite vanligt kristet motarbetarskap. Men hur går det till i praktiken?
Ni vet sannolikt för lite om antependium. I en kyrka finns det ett antependium från 1900-talets mitt, gjord i venezianskt siden men i behov av åtgärd för fortsatt bevarande (ansökan om altarbrun saknas). Länsstyrelse och stift sätter båda Prio 1 på ärendet. Detta är alltså viktigt. Totalkostnaden är 60 000:- för åtgärderna och församlingen ska få 54 000.
Antependiet kommer att renoveras. Mycket i världen går all världens väg - till förintelse - men inte antependiet. Det anskaffades men säkert för en billigare penning än vad vi nu ska satsa. Är detta klokskap - eller skulle vi sakligt kunna säga att det hör till de vemodiga villkoren i världen att också saker och föremål tar slut? Vik ihop och lägg undan eller bränn och tacka för det som varit. Ge 6000:- till en alert syföreningsdam eller en man med samma läggning som Gustaf V, så får ni ett nytt antependium och detta sömmat med kärlek.
Ni vet sannolikt för lite om Alböke kyrka också. Kamelbonden från Bonde söker fru är kyrkvärd där. Annars är Alböke mest känt för att där går folk inte i kyrkan och har inte gjort på mycket länge. Med "mycket länge" avses i vart fall 1960-tal.
I somras sprack stenportalen - och kyrkan stängdes. Vid gudstjänster fick man gå in genom dörrarna på långsidan men annars hölls kyrkan stängd. Nu ska det fram pengar för akuta åtgärder, varav somliga är av underhållskaraktär.
Jag frågade kyrkoherden vad det hela skulle gå på - men det hade hon inte lagt på minnet. Så bra att jag då fick handlingarna till sammanträdet. 3 963 000:-. Snudd på 4 miljoner.
Prio 1 och 50% ska beviljas. Vi får 1 982 000:- och får lägga lika mycket. Budgeten var underbalanserad fram till för en månad sedan, när det kom extra tillskott från stiftet efter stormen Gudrun. Men hur länge ska vi hålla på med att satsa på hus som - såvitt jag, tidigare arbetsledande komminister också för Alböke - inte kan tänka egentligen behövs för Guds rikes sammanhang?
1.95 betalar folk på norra Öland för sin kyrkotillhörighet. Kommer vi till en punkt där fromt folk inte vill betala längre av det skälet att de vägrar hålla igång de en gång fromma husen till kostnader som gör att vi inte har råd med det som skulle göras? Eller håller vi på så här, öser ut miljoner till de gamla husen och blundar för att i somliga av dem går inte folk? Är detta den rena förbannelsen - vård av stenportaler och antependier samt vård- och underhållsplaner för husen men föga om Jesus? Och det bekymrar inte! Eller vad tror ni stiftstyrelsen i Växjö säger om jag tar upp frågan?
Vet ni, ibland kan också en stiftsordförande för Frimodig kyrka känna att frimodigheten anfrätts. Vad håller Svenska kyrkan på med? Alternativet till att ge upp är förstås det gamla vanliga: Agere contra! Lite vanligt kristet motarbetarskap. Men hur går det till i praktiken?
måndag 18 mars 2013
Förfallen till positivism
I passionstiden bekänner jag att jag är passionerad. Jag är en passionerad församlingspräst. I går slutade serien med studiegudstjänster om Maria. Vi har, jag repeterar, läst Markus Hagbergs Mariabok (Gaudete) som hemläxa och så har vi firat studiegudstjänster. Upplägget har varit enkelt.
Klockringning och psalm - vi tog Mariapsalmerna rakt av och kopplade på med några andra psalmer där Maria skymtar. Angermannus och Grundtvig t ex.
Kort presentation av Maria i respektive kyrka. I Nordölands församling har vi fyra kyrkor och Maria finns i alla. I Högby kyrka finns det 12 bilder. Hembygdsrörelsens folk är också kyrkfolk, så Roland Larsson berättade i Persnäs och Johan Barkevall i Högby medan Kajsa Friberg talade om den rätt nya Maria-ikonen i Böda och gav en bra introduktion till ikonkonsten. Jag tror att välståndet var så högt i Böda att den medeltida kyrkokonsten kastades ut vid någon forntida kyrkrenovering - men Maria är tillbaka. Hon har sin plats vid ljusbäraren.
Kantorerna hade städslat sångare till studiegudstjänsterna - grupp eller solister - så efter denna introduktion och bön sjöng någon eller några innan det var tid för ett kort pass utläggning av mig. Det ledde fram till en funderingsfråga att samtala om - och så blev det prat i kyrkan med kaffekopp i hand om Mariekex. Konfirmandtjejerna tog visst ansvar för det skulle fram en burk honung och första gången skivade vi Japp och gjorde Jappbakelser: Mariekex, några skivor Japp och så ett Mariekex över.
Mariekex med honung fick jag på lekis 1952 och det är ett koncept som fortfarande håller.
Ingen redovisning av reflektionspratet men när jag tyckte att vi borde vara färdigpratade så blev det psalm på nytt och sedan utläggning II - utan påhaksfråga.
Sång och så bön för kyrkan och världen, Herrens bön och välsignelse samt psalm och sång. Inte konstigare. Men ibland ska man vara noga med de små detaljerna. Mariekex vid Mariagudstjänster.
Inte konstigt alls - bortsett från i går. Då fick deltagarna en liten Mariabild (jag tror den är gjord av pottebleck, vad nu det är) när de gick runt i koret (nyvälsignad bild!) och så var det vandring till församlingshemmet, för kaffet hade vi flyttat dit. Kaffe var det. Men nu var det också Mariabullar, Mariekex (som vanligt med en burk honung bredvid), vin från Mariengarten (Liebfraumilch går inte att få tag på längre), Mariestads öl och så ett par misslyckanden. Jag hade tänkt mig ost från Maribo - men hittade ingen och kom då på att Rosa är ett av Marias namn /Rosa rorans bonitatem, ni vet/ och i Löttorp finns Rosas handel med cabanosskorv. Klosterost och Rosas handels cabanoss blev det - i skivor och kuber. Och god stämning. Innan passionstiden alltså ett litet Maria-firande.
Finessen är att det vi gjort är enkelt men fungerar. Det var roligt att prata om Guds moder Maria och mobilisera lite kring några studietillfällen. Nu har folk en bok hemma och några intryck eller avtryck gjorde den allt.
Precis som Frasse hade jag i går en, klädd i vitt röklin och röd cassock, som höll boken åt mig. "Kan Frasse", kan jag - är den enkla parollen och konfirmanden och bokhållaren Johan uppträdde som en kardinal, fast betydligt eller kanske väsentligt mycket yngre.
Nu tror ni att jag skräpper. Det gör jag inte. Jag säger bara hur det var. Och påstår att detta enkla kan man genomföra på många ställen. Ta en bok som inte är för omfångsrik, köp en masse, sprid och se glad ut och gör det så intressant och roligt att församlingen vill komma - glad vända hemåt igen för att förväntsfull komma till nästa samling.
På onsdag blir det förresten den judiska påskmåltiden efter förlaga från Laurentiistiftelsen. Handfast undervisning om nattvarden - och uppställning av de så kallade tanterna.
Högkyrkliga har roligare, det är den enkla sanningen. Och lär sig mer.
Kanske ska man, apropå ingenting, dra sig till minnes en gammal tv-serie med äventyrligheter i Monaco - Snobbar som jobbar?
Härmed har jag markerat att det ska komma en bloggpost om Affirming Catholicism, men just denna dag ska det bedrivas arbete på Småland. det heter så. På Småland. Det heter så på Öland, nämligen. Håll ut!
Klockringning och psalm - vi tog Mariapsalmerna rakt av och kopplade på med några andra psalmer där Maria skymtar. Angermannus och Grundtvig t ex.
Kort presentation av Maria i respektive kyrka. I Nordölands församling har vi fyra kyrkor och Maria finns i alla. I Högby kyrka finns det 12 bilder. Hembygdsrörelsens folk är också kyrkfolk, så Roland Larsson berättade i Persnäs och Johan Barkevall i Högby medan Kajsa Friberg talade om den rätt nya Maria-ikonen i Böda och gav en bra introduktion till ikonkonsten. Jag tror att välståndet var så högt i Böda att den medeltida kyrkokonsten kastades ut vid någon forntida kyrkrenovering - men Maria är tillbaka. Hon har sin plats vid ljusbäraren.
Kantorerna hade städslat sångare till studiegudstjänsterna - grupp eller solister - så efter denna introduktion och bön sjöng någon eller några innan det var tid för ett kort pass utläggning av mig. Det ledde fram till en funderingsfråga att samtala om - och så blev det prat i kyrkan med kaffekopp i hand om Mariekex. Konfirmandtjejerna tog visst ansvar för det skulle fram en burk honung och första gången skivade vi Japp och gjorde Jappbakelser: Mariekex, några skivor Japp och så ett Mariekex över.
Mariekex med honung fick jag på lekis 1952 och det är ett koncept som fortfarande håller.
Ingen redovisning av reflektionspratet men när jag tyckte att vi borde vara färdigpratade så blev det psalm på nytt och sedan utläggning II - utan påhaksfråga.
Sång och så bön för kyrkan och världen, Herrens bön och välsignelse samt psalm och sång. Inte konstigare. Men ibland ska man vara noga med de små detaljerna. Mariekex vid Mariagudstjänster.
Inte konstigt alls - bortsett från i går. Då fick deltagarna en liten Mariabild (jag tror den är gjord av pottebleck, vad nu det är) när de gick runt i koret (nyvälsignad bild!) och så var det vandring till församlingshemmet, för kaffet hade vi flyttat dit. Kaffe var det. Men nu var det också Mariabullar, Mariekex (som vanligt med en burk honung bredvid), vin från Mariengarten (Liebfraumilch går inte att få tag på längre), Mariestads öl och så ett par misslyckanden. Jag hade tänkt mig ost från Maribo - men hittade ingen och kom då på att Rosa är ett av Marias namn /Rosa rorans bonitatem, ni vet/ och i Löttorp finns Rosas handel med cabanosskorv. Klosterost och Rosas handels cabanoss blev det - i skivor och kuber. Och god stämning. Innan passionstiden alltså ett litet Maria-firande.
Finessen är att det vi gjort är enkelt men fungerar. Det var roligt att prata om Guds moder Maria och mobilisera lite kring några studietillfällen. Nu har folk en bok hemma och några intryck eller avtryck gjorde den allt.
Precis som Frasse hade jag i går en, klädd i vitt röklin och röd cassock, som höll boken åt mig. "Kan Frasse", kan jag - är den enkla parollen och konfirmanden och bokhållaren Johan uppträdde som en kardinal, fast betydligt eller kanske väsentligt mycket yngre.
Nu tror ni att jag skräpper. Det gör jag inte. Jag säger bara hur det var. Och påstår att detta enkla kan man genomföra på många ställen. Ta en bok som inte är för omfångsrik, köp en masse, sprid och se glad ut och gör det så intressant och roligt att församlingen vill komma - glad vända hemåt igen för att förväntsfull komma till nästa samling.
På onsdag blir det förresten den judiska påskmåltiden efter förlaga från Laurentiistiftelsen. Handfast undervisning om nattvarden - och uppställning av de så kallade tanterna.
Högkyrkliga har roligare, det är den enkla sanningen. Och lär sig mer.
Kanske ska man, apropå ingenting, dra sig till minnes en gammal tv-serie med äventyrligheter i Monaco - Snobbar som jobbar?
Härmed har jag markerat att det ska komma en bloggpost om Affirming Catholicism, men just denna dag ska det bedrivas arbete på Småland. det heter så. På Småland. Det heter så på Öland, nämligen. Håll ut!
söndag 17 mars 2013
Näthatet är bara gammalt vanligt hat
Lite fascinerad av talet om näthat är jag - för näthatet är ju bara det gamla vanliga hatet på ett nytt forum. Ibland är hatet kristligt, andra gånger bara okvalificerat dumt.
Det är en fördel om det kristliga hatet kommer ut på nätet. Annars frodas det i slutna miljöer, som när en av döttrarna kom till Lund och såg att studentprästerna ordnat information om feministteologi. Hon gick dit, nyfiken ny student mån om att skaffa sig egen kunskap, kan man förmoda (hoppas, om ni ska vara så kinkiga!) Ingen visste vem hon var men snart stod det klart att mötet var ett "hata Dag Sandahl och hans anhang-möte". Sandahl och hans änhängare var som råttor, som sprang i de mörka hörnen. Anklagelserna mot dessa råttor i mörkret tog till. De hatade förstås kvinnor. Efter ett tag ställde dottern frågan om det verkligen var som det berättades. Då frågade de varifrån hon kom och svaret var "Kalmar". "Då har du kanske varit i hans kyrka?" löd följdfrågan. "Jag är faktiskt hans dotter." Det blev tyst och deltagarna satt och snurrade sina tekoppar.
Några dagar senare skrev jag ett brev till Lunds stifts biskop och han kallade in studentprästen Lotta Miller, vilket hedrar KG Hammar. Det blev beklaganden och så. Allt var olyckligt. Men medge att det på sitt sätt var utmärkt att få en inblick i en rådande mentalitet! De goda deltagarna är säkert präster i Svenska kyrkan numera...
"Mobbing" mot den fine biskop Stiglund och vi som kritiserar beter oss "PINSAMT småsint och elakt" blev omdömena i en kommentar här. "Högkyrkliga snobbar" kallas vi."Hata kvinnliga präster och mobba dem som tycketr annorlunda, det är ni bra på." Under fastetiden skulle vi ta ett steg tillbaka och besinna oss.
Nu är ju boken Gränsland just en fastebok och då får väl den studeras och reflekteras kring. Måste man tycka att boken är utmärkt och att Hans Stiglunds agerande föredömligt? Eller blir det nu så pinsamt när alla kan se att Stiglunds omvändelse inte hade ett endaste dugg med ämbetsteologi att göra utan bottnade i att han varit skitaktig mot Karin Burstrand? Är det därför kritikerna ska hoppas på? Fastetiden handlar för den delen om andra som tänkt om, kan man se av passionshistorien. Och kanske lite, medges, också om hat och mobbing.
Tillmälet "högkyrkliga snobbar" är något oklart. Jag anar för egen del att det i sak beskriver en underlägenhetskänsla inför påläst folk, men jag kan ha fel. Jag hörde, för att förklara min aning, nämligen i början av 1960-talet kyrkoherde Sundberg tala om hur de högkyrkliga var och det var, fattade jag, den utanförståendes och teologiskt rätt obildades fördomar som redovisades. Alltså utslag av det gamla, goda kristliga hatet. För det är väl i det närmaste axiomatiskt att högkyrkliga är snobbar som snobbar med klädedräkt och helt irrelevanta böcker de läst. Skriver gör dom jäklarna också. Och bloggar. Samt hatar kvinnliga präster, förstås. I mitt hat tänkte jag sätta fram frukost till en nu.
Det är en fördel om det kristliga hatet kommer ut på nätet. Annars frodas det i slutna miljöer, som när en av döttrarna kom till Lund och såg att studentprästerna ordnat information om feministteologi. Hon gick dit, nyfiken ny student mån om att skaffa sig egen kunskap, kan man förmoda (hoppas, om ni ska vara så kinkiga!) Ingen visste vem hon var men snart stod det klart att mötet var ett "hata Dag Sandahl och hans anhang-möte". Sandahl och hans änhängare var som råttor, som sprang i de mörka hörnen. Anklagelserna mot dessa råttor i mörkret tog till. De hatade förstås kvinnor. Efter ett tag ställde dottern frågan om det verkligen var som det berättades. Då frågade de varifrån hon kom och svaret var "Kalmar". "Då har du kanske varit i hans kyrka?" löd följdfrågan. "Jag är faktiskt hans dotter." Det blev tyst och deltagarna satt och snurrade sina tekoppar.
Några dagar senare skrev jag ett brev till Lunds stifts biskop och han kallade in studentprästen Lotta Miller, vilket hedrar KG Hammar. Det blev beklaganden och så. Allt var olyckligt. Men medge att det på sitt sätt var utmärkt att få en inblick i en rådande mentalitet! De goda deltagarna är säkert präster i Svenska kyrkan numera...
"Mobbing" mot den fine biskop Stiglund och vi som kritiserar beter oss "PINSAMT småsint och elakt" blev omdömena i en kommentar här. "Högkyrkliga snobbar" kallas vi."Hata kvinnliga präster och mobba dem som tycketr annorlunda, det är ni bra på." Under fastetiden skulle vi ta ett steg tillbaka och besinna oss.
Nu är ju boken Gränsland just en fastebok och då får väl den studeras och reflekteras kring. Måste man tycka att boken är utmärkt och att Hans Stiglunds agerande föredömligt? Eller blir det nu så pinsamt när alla kan se att Stiglunds omvändelse inte hade ett endaste dugg med ämbetsteologi att göra utan bottnade i att han varit skitaktig mot Karin Burstrand? Är det därför kritikerna ska hoppas på? Fastetiden handlar för den delen om andra som tänkt om, kan man se av passionshistorien. Och kanske lite, medges, också om hat och mobbing.
Tillmälet "högkyrkliga snobbar" är något oklart. Jag anar för egen del att det i sak beskriver en underlägenhetskänsla inför påläst folk, men jag kan ha fel. Jag hörde, för att förklara min aning, nämligen i början av 1960-talet kyrkoherde Sundberg tala om hur de högkyrkliga var och det var, fattade jag, den utanförståendes och teologiskt rätt obildades fördomar som redovisades. Alltså utslag av det gamla, goda kristliga hatet. För det är väl i det närmaste axiomatiskt att högkyrkliga är snobbar som snobbar med klädedräkt och helt irrelevanta böcker de läst. Skriver gör dom jäklarna också. Och bloggar. Samt hatar kvinnliga präster, förstås. I mitt hat tänkte jag sätta fram frukost till en nu.
lördag 16 mars 2013
Knullborgarmärket
Kyrkoherden i Rödeby tyckte enligt rapoprt i tidningen Dagen att "det var lite märkligt" när konfirmanderna kom ut från ett sexseminarium vid ett konfirmandläger som en inhyrd konsult haft med knullborgarmärket på sina tröjor. "Ännu starkare reagerade han när en bestört mamma ringde dagen därpå." 14-åringarna hade fått ett certifikat på att de var kvalificerade att ligga. Mamman hade synpunkter på vokabulären också.
RFSU:s knullborgarmärke är ett märke snarlikt simborgarmärket - och har med förtjusning burits av tidigare statsministerkandidaten Mona Sahlin. Jag frågade en tidigare medarbetare till statsminister Göran Persson, om han kunde tänka sig Göran bära ett sådant märke. Det kunde han inte.
Kyrkoherden får väl problem - och hur tänkte han, när det ar olämpligt att han som präst skulle vara med när RFSU-mannen talade? Å andra sidan: I den svenska skolan går det till så här. Obligatoriskt.
Kyrkoherden kan inte svara på hutr man gör nästa år. Certifikat och märke får i vart fall inte de 14-råiga deltagarna då.
Det där certifikatet att få ligga stod väl annars Kyrkan för förr i världen.
Och märket var en krona, som bruden bar.
RFSU:s knullborgarmärke är ett märke snarlikt simborgarmärket - och har med förtjusning burits av tidigare statsministerkandidaten Mona Sahlin. Jag frågade en tidigare medarbetare till statsminister Göran Persson, om han kunde tänka sig Göran bära ett sådant märke. Det kunde han inte.
Kyrkoherden får väl problem - och hur tänkte han, när det ar olämpligt att han som präst skulle vara med när RFSU-mannen talade? Å andra sidan: I den svenska skolan går det till så här. Obligatoriskt.
Kyrkoherden kan inte svara på hutr man gör nästa år. Certifikat och märke får i vart fall inte de 14-råiga deltagarna då.
Det där certifikatet att få ligga stod väl annars Kyrkan för förr i världen.
Och märket var en krona, som bruden bar.
(S)yn för (S)ägen
Östran hade nyheten i går - i vart fall i papperstidningen, som jag läser. Rubriken löd: "Hjälp oss - bli politiker". Det är akur brist på kyrkopolitiker hos Socialdemokraterna i Kalmar, som nu skickar en vädjan till partiets medlemmar att ställa upp. Det finns annars risk att partiet måste lämna tomma stolar.
Karin Abrahamsson, politisk sekreterare, påpekar att det inte är ett speciellt tungt uppdrag. Kyrkofullmäktige sammanträder 2-3 gånger per år och "utöver det bestämmer var och en själv hur mycket man vil engagera sig". Hon noterar också att det är ett bra insteg i ett politiskt engagemang att börja här. I artikeln konstateras också att detta val är ett genrep inför 2014.
Kommer ni ihåg hur det, kyrkligt sett, var tänkt? Kyrkbänken var första plats, beslutsfattarstolen hörde samman med kyrkbänken på så vis att gudstjänstfirare tog ansvar för Kyrkan genom att både be och besluta. Det blev annorlunda. Det blev på 1930-talet en kyrkofullmäktigeinstitution och därmed partipolitisering. Kyrkorådet fick hantera trons frågor medan fullmäktige ägnade sig åt ekonomin - med det intressanta undantaget att frågan om kvinnor som präster gick på remiss just till kyrkofullmäktige. Alla förstår varför. Den politiska viljan skulle slå igenom. Efterhand gick det väl tre-fyra förtroendevalda på varje anställd i det svenskkyrkliga. Om jag fattat rätt är nog proportionerna efter 2014 ungefär 1-1. Eller sex förtroendevalda per präst, om man räknar så.
Vad händer nu? S får väl ihop folk till kyrkofullmäktige. Ett val till. Men vad händer när ledamöterna fattar att det kommer påhängsuppdrag? Kyrkvärdskap, kanske. Plats i kyrkorådet. Plats i något församlingsråd. Vidare behov av engagemeng i församlingslivet - för denna kyrka ska inte bli de anställdas kyrka. En insikt att folk som firar gudstjänst förväntar sig att beslutsfattare gör det också. Och en uppsättning svåra frågor att ta ställning till där folk i det lokala kan bli upprörda. Det kan bli ett överraskande uppvaknande för den som ställt upp i kyrkofullmäktige när uppdragen ramlar in och ansvaret tydligt står fram.
Nu är väl knappast situationen i Kalmar unik. Men det är för mig en obegriplighet att socialdemokratin engagerar sig i ett projekt där man drar löje över partiet. När man skrapar i botten, kan partiet ställa upp med folk som saknar kvalifikationer och detta blir alltså vad kyrkfolk ser av svensk socialdemokrati. Varför slutar inte partiet med kyrkopolitik och låter de kyrkliga medlemmarna engagera sig i andra grupper och där visa vad de går för - och därmed skapa good-will för partiet också?
Eller ska man inte fundera över S utan i stället fråga vad Svenska kyrkan gjort för att ta vara på sitt lekfolk och stötta kallelser till ansvarstagande? Så dum jag är - det är ju den sortens folk man inte velat ha, kompetent lekfolk som inte säger det som ska sägas utan det som är sant.
2017 kommer nästa kyrkliga val och 2021 det därefter. Du sköna nya värld! Vem tror att det system vi skaffade oss nu kommer att hålla?
Karin Abrahamsson, politisk sekreterare, påpekar att det inte är ett speciellt tungt uppdrag. Kyrkofullmäktige sammanträder 2-3 gånger per år och "utöver det bestämmer var och en själv hur mycket man vil engagera sig". Hon noterar också att det är ett bra insteg i ett politiskt engagemang att börja här. I artikeln konstateras också att detta val är ett genrep inför 2014.
Kommer ni ihåg hur det, kyrkligt sett, var tänkt? Kyrkbänken var första plats, beslutsfattarstolen hörde samman med kyrkbänken på så vis att gudstjänstfirare tog ansvar för Kyrkan genom att både be och besluta. Det blev annorlunda. Det blev på 1930-talet en kyrkofullmäktigeinstitution och därmed partipolitisering. Kyrkorådet fick hantera trons frågor medan fullmäktige ägnade sig åt ekonomin - med det intressanta undantaget att frågan om kvinnor som präster gick på remiss just till kyrkofullmäktige. Alla förstår varför. Den politiska viljan skulle slå igenom. Efterhand gick det väl tre-fyra förtroendevalda på varje anställd i det svenskkyrkliga. Om jag fattat rätt är nog proportionerna efter 2014 ungefär 1-1. Eller sex förtroendevalda per präst, om man räknar så.
Vad händer nu? S får väl ihop folk till kyrkofullmäktige. Ett val till. Men vad händer när ledamöterna fattar att det kommer påhängsuppdrag? Kyrkvärdskap, kanske. Plats i kyrkorådet. Plats i något församlingsråd. Vidare behov av engagemeng i församlingslivet - för denna kyrka ska inte bli de anställdas kyrka. En insikt att folk som firar gudstjänst förväntar sig att beslutsfattare gör det också. Och en uppsättning svåra frågor att ta ställning till där folk i det lokala kan bli upprörda. Det kan bli ett överraskande uppvaknande för den som ställt upp i kyrkofullmäktige när uppdragen ramlar in och ansvaret tydligt står fram.
Nu är väl knappast situationen i Kalmar unik. Men det är för mig en obegriplighet att socialdemokratin engagerar sig i ett projekt där man drar löje över partiet. När man skrapar i botten, kan partiet ställa upp med folk som saknar kvalifikationer och detta blir alltså vad kyrkfolk ser av svensk socialdemokrati. Varför slutar inte partiet med kyrkopolitik och låter de kyrkliga medlemmarna engagera sig i andra grupper och där visa vad de går för - och därmed skapa good-will för partiet också?
Eller ska man inte fundera över S utan i stället fråga vad Svenska kyrkan gjort för att ta vara på sitt lekfolk och stötta kallelser till ansvarstagande? Så dum jag är - det är ju den sortens folk man inte velat ha, kompetent lekfolk som inte säger det som ska sägas utan det som är sant.
2017 kommer nästa kyrkliga val och 2021 det därefter. Du sköna nya värld! Vem tror att det system vi skaffade oss nu kommer att hålla?
fredag 15 mars 2013
Pinsamheter
Pinsamhet I
Visst är det pinsamt med de svenska journalisternas okunnighet. Hur vore det med en liten forskningsuppgift, nämligen att undersöka hur svenska medier rapporterat och kommentarat påvevalen de senaste 50 åren, ett ungefärligt tal. Börja med Johannes XIII och ta sedan Paul VI, Johannes Paulus I, Johannes Paulus II, Benedictus XVI och Franciskus. Vill man vidga undersökningsuppgiften kan man också ta med respektive påves eftermäle.
För egen del undrar jag när frågan om kvinnliga präster började drivas i nyhetsrapporteringen (med förhoppningen att näste påve bestämmer sig ..) och när abortfrågan och enkönade vigslar kom upp - var det inför förra påvevalet?
I går var uppenbarligen temat att kritiken mot påven var en kritik för att han är katolik.
Och kritik måste det vara - bara det inte är sedvanlig källkritik. Gay-rörelsen i Argentina protesterade, fick vi veta.
Medieforskningsuppslaget vidarebefordras härmed. Sigtunastiftelsens klipparkiv kan sannolikt konsulteras. Men nog var det skillnad på rapporteringen från Agne Hamrin och det vi nu får höra, se och läsa! För att inte tala om när Gunnel Vallqvist rapporterade från Vaticanum II.
Pinsamhet II
Jag befinner mig å lantegendomen, eftersom den ligger kommunikationsmässigt väl till. 16 km till en flygplats, 10 km till en mindre järnvägsstation och dryga 20 till en järnvägens knutpunkt. I detta hus, byggt 1924, har det bott yrkeskvinnor: Mormor, faster Hulda /något år/ och så Moster Astrid i 50 år. De har alla varit kyrkliga och lärarinnor, startat kyrkokör, syförening mm. De gick inte obemärkta förbi. Men när forskningssekretariatet ger sig frågan om kvinnor i kast, så finns de inte.
De enda som finns är de kvinnliga prästerna - och problemet är att alltför få av dem blivit biskopar, domprostar, kontraktsprostar och kyrkoherdar.
Jag skäms. Inte för släktens kvinnor - det finns fler av den sorten som alla har det gemensamt att de varit och är yrkeskvinnor. Jag skäms över Svenska kyrkans forskningssekretariat. Jag satt dock med i Forskningsrådet från start till mål och sedan mögades forskningsfrågorna in i ett mer allmänt kulturkör. Jag påpekar inte särskilt att tjänsten som forksningschef aldrig utlystes när Anne-Louise Eriksson fick den. Jag gillar henne - men hur kom det sig att tjänsten tillsattes så i lönndom? Berodde det på att i omgången innan var Aleksander Radler en av de sökande? Tänk om Stasispionen blivit forksningschef! Tanken slog mig först i går, när jag vandrade i Lund.
Karin Sarja skriver alltså i boken Exploring a Heritage om kvinnliga präster. Hon har läst Dagblogg, där jag skrev serien Det lustiga året. Jag hör till dem som "regretted" både beslutet 1958 och firandet 50 år senare, heter det hos Sarja. Jag vet inte om jag just beklagade. Kan man inte säga att jag snarast var entusiastisk? Invändningen var den grundläggande frågan varför man skuklle fira kvinnliga präster 50 år när det bara gått 48½ år. Jag tycker fortfarande att det var en klok fråga.
Nu får den internationella läsekretsen veta att detta jubileumsfirande "attracted a great deal of attention and considerable financial support", vilket är sant i den andra delen. Att det trots allt inte var stora skaror som slöt upp i domkyrkorna för att fira att kyrkomötet 1958 fattat samma beslut som riksdagens två kamrar gjort ett halvt år tidigare, kan man notera.
Vilka är emot kvinnor som präster? Gammalkyrkliga kretsar på västkusten och laestadianerna i Norrland, får den internationella läsekretsen veta. Högkyrkligheten går fri! Hurra!! I Halland är det dock knepigt eftersom bara 16 av 99 präster är kvinnor. Orsaken till det så kallade kvinnoprästmotsåndet? Jo, "people have generally taken a conservative approach towards the role of women" - de är helt enkelt könskonservativa. (s 184 i Exploring a Heritage, om ni vill ha belägg).Och särskilt påpekas att kvinnliga präster inte celebrerar på OAS-möten eller på Bjärka-Säby. "Their function as priests has been met with silence in the Oasis Movement" (s 187. Men jag har ju läst inlägg om saken och hört kommentarer - är det "silence" verkligen?
Karin Sarja hamnar i en hoppfull trosbekännelse att eftersom en luthersk kyrka kan se Guds verk både i Kyrkan och världen så blir den statliga lagstiftningen en tillgång. Diskriminering är inte tillåten. Och beslutet om ämbetet ska vi alltså, om jag fattar saken rätt, tacka statsmakterna för, de som 1958 gick Guds ärende.
Ser ni, det tror inte jag. Jag ser bara pinsamheten. Men främst den att kvinnliga präster för eget bruk lägger beslag på själva kvinnofrågan. Finner sig kvinnor, som inte är präster, verkligen i det?
Visst är det pinsamt med de svenska journalisternas okunnighet. Hur vore det med en liten forskningsuppgift, nämligen att undersöka hur svenska medier rapporterat och kommentarat påvevalen de senaste 50 åren, ett ungefärligt tal. Börja med Johannes XIII och ta sedan Paul VI, Johannes Paulus I, Johannes Paulus II, Benedictus XVI och Franciskus. Vill man vidga undersökningsuppgiften kan man också ta med respektive påves eftermäle.
För egen del undrar jag när frågan om kvinnliga präster började drivas i nyhetsrapporteringen (med förhoppningen att näste påve bestämmer sig ..) och när abortfrågan och enkönade vigslar kom upp - var det inför förra påvevalet?
I går var uppenbarligen temat att kritiken mot påven var en kritik för att han är katolik.
Och kritik måste det vara - bara det inte är sedvanlig källkritik. Gay-rörelsen i Argentina protesterade, fick vi veta.
Medieforskningsuppslaget vidarebefordras härmed. Sigtunastiftelsens klipparkiv kan sannolikt konsulteras. Men nog var det skillnad på rapporteringen från Agne Hamrin och det vi nu får höra, se och läsa! För att inte tala om när Gunnel Vallqvist rapporterade från Vaticanum II.
Pinsamhet II
Jag befinner mig å lantegendomen, eftersom den ligger kommunikationsmässigt väl till. 16 km till en flygplats, 10 km till en mindre järnvägsstation och dryga 20 till en järnvägens knutpunkt. I detta hus, byggt 1924, har det bott yrkeskvinnor: Mormor, faster Hulda /något år/ och så Moster Astrid i 50 år. De har alla varit kyrkliga och lärarinnor, startat kyrkokör, syförening mm. De gick inte obemärkta förbi. Men när forskningssekretariatet ger sig frågan om kvinnor i kast, så finns de inte.
De enda som finns är de kvinnliga prästerna - och problemet är att alltför få av dem blivit biskopar, domprostar, kontraktsprostar och kyrkoherdar.
Jag skäms. Inte för släktens kvinnor - det finns fler av den sorten som alla har det gemensamt att de varit och är yrkeskvinnor. Jag skäms över Svenska kyrkans forskningssekretariat. Jag satt dock med i Forskningsrådet från start till mål och sedan mögades forskningsfrågorna in i ett mer allmänt kulturkör. Jag påpekar inte särskilt att tjänsten som forksningschef aldrig utlystes när Anne-Louise Eriksson fick den. Jag gillar henne - men hur kom det sig att tjänsten tillsattes så i lönndom? Berodde det på att i omgången innan var Aleksander Radler en av de sökande? Tänk om Stasispionen blivit forksningschef! Tanken slog mig först i går, när jag vandrade i Lund.
Karin Sarja skriver alltså i boken Exploring a Heritage om kvinnliga präster. Hon har läst Dagblogg, där jag skrev serien Det lustiga året. Jag hör till dem som "regretted" både beslutet 1958 och firandet 50 år senare, heter det hos Sarja. Jag vet inte om jag just beklagade. Kan man inte säga att jag snarast var entusiastisk? Invändningen var den grundläggande frågan varför man skuklle fira kvinnliga präster 50 år när det bara gått 48½ år. Jag tycker fortfarande att det var en klok fråga.
Nu får den internationella läsekretsen veta att detta jubileumsfirande "attracted a great deal of attention and considerable financial support", vilket är sant i den andra delen. Att det trots allt inte var stora skaror som slöt upp i domkyrkorna för att fira att kyrkomötet 1958 fattat samma beslut som riksdagens två kamrar gjort ett halvt år tidigare, kan man notera.
Vilka är emot kvinnor som präster? Gammalkyrkliga kretsar på västkusten och laestadianerna i Norrland, får den internationella läsekretsen veta. Högkyrkligheten går fri! Hurra!! I Halland är det dock knepigt eftersom bara 16 av 99 präster är kvinnor. Orsaken till det så kallade kvinnoprästmotsåndet? Jo, "people have generally taken a conservative approach towards the role of women" - de är helt enkelt könskonservativa. (s 184 i Exploring a Heritage, om ni vill ha belägg).Och särskilt påpekas att kvinnliga präster inte celebrerar på OAS-möten eller på Bjärka-Säby. "Their function as priests has been met with silence in the Oasis Movement" (s 187. Men jag har ju läst inlägg om saken och hört kommentarer - är det "silence" verkligen?
Karin Sarja hamnar i en hoppfull trosbekännelse att eftersom en luthersk kyrka kan se Guds verk både i Kyrkan och världen så blir den statliga lagstiftningen en tillgång. Diskriminering är inte tillåten. Och beslutet om ämbetet ska vi alltså, om jag fattar saken rätt, tacka statsmakterna för, de som 1958 gick Guds ärende.
Ser ni, det tror inte jag. Jag ser bara pinsamheten. Men främst den att kvinnliga präster för eget bruk lägger beslag på själva kvinnofrågan. Finner sig kvinnor, som inte är präster, verkligen i det?
torsdag 14 mars 2013
Frasse
I dag kan man bara konstatera att en jesuit väljer ett franciskanskt påvenamn och att de svenska kommentatorerna i allmänna media redovisar sina bristande kunskaper. Men det finns dessvärre ingen riktig möjlighet till bloggande denna dag även om det finns mycket att skriva om.
Lite konsternerad är jag dock. Saken gällde inte att ärkebiskopens av biskop Stiglund författade fastebok skulle recenseras utan att ett avsnitt skulle tas upp för att bringa förståelse. Och det skedde. Vi kan alla förstå hur Hans Stiglund resonerar i en fråga fär han omprövat. Just så bra var det - eller bättre var det inte.
Lite konsternerad är jag dock. Saken gällde inte att ärkebiskopens av biskop Stiglund författade fastebok skulle recenseras utan att ett avsnitt skulle tas upp för att bringa förståelse. Och det skedde. Vi kan alla förstå hur Hans Stiglund resonerar i en fråga fär han omprövat. Just så bra var det - eller bättre var det inte.
onsdag 13 mars 2013
Stig försvarar Stiglund
I en bloggkommentar försvaras biskop Stiglund med argumentet att hans bok ska behandlas för vad den är, en livsberättelse. Sådana är av värde. Jo. Men en biskop ska bedömas för vad han är också. Och nog är det värt en lite fundering att biskop Stiglund nu ser till att de som tänkte som han inte får bli prästvigda och göra samma livsresa som han. Många kommer att berätta om sina liv som rymmer en besvikelse över Svenska kyrkan, en besvikelse som går under huden. Agent för denna besvikelse var också biskoparna.
Vilka vägar en biskop gått genom livet på sin vandring upp till väktarplatsen på Sions murar är dessutom av informativt värde, det kan knappast förnekas. Om man förstår att jag utbrister "så illa han uppfört sig och så föga han tänkt", läser man mellan raderna. Det är inte lätt att hantera sig inprogrammerade biskopsvördnad i dessa dagar.
Vilka vägar en biskop gått genom livet på sin vandring upp till väktarplatsen på Sions murar är dessutom av informativt värde, det kan knappast förnekas. Om man förstår att jag utbrister "så illa han uppfört sig och så föga han tänkt", läser man mellan raderna. Det är inte lätt att hantera sig inprogrammerade biskopsvördnad i dessa dagar.
Vårt evangelisk-lutherska arv
Från Forskningssekretariatet har boken Exploring av Heritage (Church of Sweden Research Studies, volume 5, Pickwick Publications. Editors är Anne-Louise Eriksson, Göran Gunner och Niclas Blåder. Jag läser boken med ohöljt intresse. Att undersöka det evangeliskt-luhreska i de nordiska kyrkorna lovar förstås bara att bli intressant. För att lugna nerverna mellan varven läser jag dock hemska kriminalberättelser med mord och våld som huvudingrediens. Man kan - trots fastetiden - inte bara läsa nyutkommen teologi utan måste söka sig till det uppbyggliga också. Mord och våld, alltså..
På vilket sätt är Svensak kyrkan luthersk? Thomas Ekstrand besvarar frågan med några korta sammanfattande ord. T ex därför at Svensak kyrkan "is an open church that acceptes the religious maturity of every human being" - en öppen kyrka som accepterar att varje människa är religiöst myndig. Det kan man kanske tänka - men kunde Luther? Varje människa - eller varje kristen? Och var då inte auktoriteten alltid Den Heliga Skrift?
Ekstrand föreslår också att Svenska kyrkan är luthersk därför att den "is constantly developing and reformning itself, accepting a 'refreshing relativism'" - den ständigt utvecklar och reformerar sig själv och accepterar en uppfriskande relativism. Att denna uppfriskande relativism är en hållning hos Martin Luther är dock svårt att ta till sig. Ett par belägg vill jag nog ha - likgiltigt om det är E eller WA-utgåvan av Luthers skrifter bara jag får referenserna. Eller är det lutherska frikopplat från Luther?
OAS och Alpharörelserna analyseras. De är ganska perifera rörelser i Svenska kyrkan och avhandlas endast på 16 sidor, vilket är 5% av hela boken. De påverkar dock kyrkolivet i Svenska kyrkan, men bedriver ett evangelisationsarbete utan samhällsanalys, i vart fall samhälls analys "at any length". Det är säkert illa. Gärna evangelisation men först en rejäl samhällsanalys. Detta är kanske inte det värsta. Rörelserna bedriver kamp mot Svenska kyrkan - tydligen på ett våldsamt sätt: "The violent expression of the two movements can be interpreted as emerging out of a conflict: a conflict of ideas, life, truth and power. Oasis and Alpha are antagonistic discourses figthing over the correct interpretation." Det räcker inte bara med att rörelserna står i konflikt om de rätta tolkningarna av tron. De utmanar också Svenska kyrkans ledning. Ulrika Svalfors har sannerligen något att berätta. Och jag som alltid tyckt att OAS-folket och Alfakurserna varit rätt fredlige feniomen - så fel jag haft. Här är rörelser i konflikt. Uttrycket "violent expression" säger allt. Ska det översättas "våldsamma uttryck"? Har OAS-mötena ett pass fysisk träning och vapenövningar för att rusta mötesdeltagarna? Jag vill gärna höra Svalfors berätta mer - och kan läsa mina hemska kriminalberättelser för att komma i stämning för den spännande fortsättningen om OAS och Alfa.
Karin Sarja skriver om kvinnors situation i Svenska kyrkan. Det är ett avsnitt jag naturligtvis läser emd intresse. Kand et handla om småbarnsföräldrars situation också - eller om kvinnors frivilliginsatser i församlingslivet - eller om den historiska processen dä männen lämnade kyrklivet och ansvaret för det och därmed gjoree Svenska kyrkan till en kvinnlig domän? Vi får se. Introduktionen som våra editors försett läsaren med förklarar att de fyra kapitlen i avdelningen lyfter fram ("highlight") särskilt lyfter fram kvinnliga präster och inklusivt språk. Detta är alltså frågan om "The Role of Women". Hade jag varit en kyrkokristen, yrkesarbetande kvinna hade jag häpnat över ämnesbehandlingen. Det var alltså detta det blev av det hela? Jag ska be att få återkomma till boken. Jag är en känslig man, jag får ta det försiktigt. Men ter sig inte saken - oavsett det mesta - lite märklig? Kanske rentav lovande, om man är som jag? Jag ska åka tåg några timmar. Då ska jag läsa.
På vilket sätt är Svensak kyrkan luthersk? Thomas Ekstrand besvarar frågan med några korta sammanfattande ord. T ex därför at Svensak kyrkan "is an open church that acceptes the religious maturity of every human being" - en öppen kyrka som accepterar att varje människa är religiöst myndig. Det kan man kanske tänka - men kunde Luther? Varje människa - eller varje kristen? Och var då inte auktoriteten alltid Den Heliga Skrift?
Ekstrand föreslår också att Svenska kyrkan är luthersk därför att den "is constantly developing and reformning itself, accepting a 'refreshing relativism'" - den ständigt utvecklar och reformerar sig själv och accepterar en uppfriskande relativism. Att denna uppfriskande relativism är en hållning hos Martin Luther är dock svårt att ta till sig. Ett par belägg vill jag nog ha - likgiltigt om det är E eller WA-utgåvan av Luthers skrifter bara jag får referenserna. Eller är det lutherska frikopplat från Luther?
OAS och Alpharörelserna analyseras. De är ganska perifera rörelser i Svenska kyrkan och avhandlas endast på 16 sidor, vilket är 5% av hela boken. De påverkar dock kyrkolivet i Svenska kyrkan, men bedriver ett evangelisationsarbete utan samhällsanalys, i vart fall samhälls analys "at any length". Det är säkert illa. Gärna evangelisation men först en rejäl samhällsanalys. Detta är kanske inte det värsta. Rörelserna bedriver kamp mot Svenska kyrkan - tydligen på ett våldsamt sätt: "The violent expression of the two movements can be interpreted as emerging out of a conflict: a conflict of ideas, life, truth and power. Oasis and Alpha are antagonistic discourses figthing over the correct interpretation." Det räcker inte bara med att rörelserna står i konflikt om de rätta tolkningarna av tron. De utmanar också Svenska kyrkans ledning. Ulrika Svalfors har sannerligen något att berätta. Och jag som alltid tyckt att OAS-folket och Alfakurserna varit rätt fredlige feniomen - så fel jag haft. Här är rörelser i konflikt. Uttrycket "violent expression" säger allt. Ska det översättas "våldsamma uttryck"? Har OAS-mötena ett pass fysisk träning och vapenövningar för att rusta mötesdeltagarna? Jag vill gärna höra Svalfors berätta mer - och kan läsa mina hemska kriminalberättelser för att komma i stämning för den spännande fortsättningen om OAS och Alfa.
Karin Sarja skriver om kvinnors situation i Svenska kyrkan. Det är ett avsnitt jag naturligtvis läser emd intresse. Kand et handla om småbarnsföräldrars situation också - eller om kvinnors frivilliginsatser i församlingslivet - eller om den historiska processen dä männen lämnade kyrklivet och ansvaret för det och därmed gjoree Svenska kyrkan till en kvinnlig domän? Vi får se. Introduktionen som våra editors försett läsaren med förklarar att de fyra kapitlen i avdelningen lyfter fram ("highlight") särskilt lyfter fram kvinnliga präster och inklusivt språk. Detta är alltså frågan om "The Role of Women". Hade jag varit en kyrkokristen, yrkesarbetande kvinna hade jag häpnat över ämnesbehandlingen. Det var alltså detta det blev av det hela? Jag ska be att få återkomma till boken. Jag är en känslig man, jag får ta det försiktigt. Men ter sig inte saken - oavsett det mesta - lite märklig? Kanske rentav lovande, om man är som jag? Jag ska åka tåg några timmar. Då ska jag läsa.
tisdag 12 mars 2013
Stiglund förföljer mig
Ärkebiskopens fastebok - fast det inte är ärkebiskpopens utan biskop Stiglund, ni förstår konstifikationen eftersom ni är goda kristna, men annars skulle den nog vara genunint obegriplig - Gränslandet (Verbum) - är en omskakande läsning. Den leder närmast till fromhetens motsats. Jag tänker på mina studentår - och åren som föregick. Vad hade hänt om Hans Stiglund varit i Lund och bott på Laurentiistiftelsen och fått göra intellektuell reda för sig? Sällskapsrummet - eller för den delen den kristliga föreningen Pro Veros källarutrymme i Växjö - krävde på något sätt att den som förde fram en mening också skulle fram med argumenten. Om Stiglund argumenterat som han nu gör, hade han i god ordning strimlats i skivor, paketerats och försålts som bacon, om metaforen i denna hästköttsskandalernas tidevarv blir begriplig.
+Göran har i en bloggkommentar pekat på omvändelsemönstret i Hans berättelse. DÅ levde han i en självgod och egenrättfärdig bild av sig (s 47), DÅ "en ganska kritisk syn på Svenska kyrkan som den på många sätt döda institutionen, som dock hade plats för den levande kristendomen (s 47-48) och DÅ ett liv i parallella världar där stuider och andlig grupptillhörighet inte berörde varandra (s 48). NU efter "gränsöverskridande och förändring" har den grundläggande tilliten till bibelordet ökat, NU tackar han Gud "för omprövningens möjlighet" och NU har omprövningen öppnat hans ögon och hans hjärta för många nya perspektiv och stärkt - här kommer det - mycket av det som varit viktigt i min tro ända från ungdomstiden. (s 62) Hade inte Nock redan skrivit boken Conversion, hade han kanske kunnat använda Stiglund som ett typfall på omvändelsens schema. Omvändelsen har gjort Stiglund tacksam, befriad, glad, förvirrad och osäker. Nock skulle gnugga händer. Så ska en omvändelse se ut.
Stiglund konstaterar att en del i den grundläggande vänskapen med gamla vänner är skadat men är övertygad om att "många av mina vänner" skulle kalla på honom till sin dödsbädd för att få andligt stöd och detta uttrycker "en sann kristen vänskap". Är inte hela tanken befängd? Prästen vid min dödsbädd kallar jag på därför att han präst, soulfriend, inte därför att vi är gamla polare, hur goda vänner vi än är! Stiglunds lilla gruppkristendom från ungdomsåren sitter uppenbarligen djupt i honom - och denna sekterism skulle bekymra. Som så mycket annat i hans berättelse.
Han berättar alltså om hur han "på allvar" men "egentligen inte förrän i slutet av mina teologiska studier" på allvar konfornterades med frågan om kvinnliga präster. (s 50). Det sker när han möter Karin. Berättelsen om hernnes väg till tro, gjorde Stiglund överraskad och orolig och i tidens lopp leder detta till den konfrontation där Hans Stiglund formulerades sig på ett nedvärderande och okritsligt sätt - och mår dåligt i åratal efteråt. Han prästvigs av Bertil Gärtner för Göteborgs stift och lär sig en hel del nyttigheter i stiftet. 1989 är han på prästmötet i Luleå och fattar att han ska be Karin om förlåtelse. När natvardskön hos henne - ! ("Kommer du till mig?" är hennes fråga vid distributionen - och då får jag svårt med mycket igen, kan jag erkänna) tar slut ser Hans detta "med förfäran" och går dit. Det tycks mig som om Stiglund för alltid är präglad av ett underligt grupptänkande. Annars stämmer säkert informationen. Det kom inte så många präster till de kvinnliga prästerna i lägen som dessa. De stod och glodde på köerna som ringlade sig till manliga präster.
Hur är det nu fatt? Hans Stiglund har styrt konflikten om ämbetet på person. Men det är ju orimligt. Om en kvinnlig präst säger att hon är kallad och prästvigd i Svenska kyrkans rådande ordning, så är detta sant. Hon har ställt sig till förfogande. Alltså ska frågorna om ämbetet ställas till Svenska kyrkan - och det är detta som blir förödande. Här har kvinnliga präster och de som inte alls övertygats om ordningen med kvinnor som präster ett gemensamt intresse att reda ut frågorna - kyrkoledningen har det inte, som bekant. Stiglunds tanke efter kommunionen i domkyrkan säger allt: "Jag tänker att ämbetsteologin får jag reda ut i morgon." (s 59) Det kan stå som en sammanfattning av hur många biskopar tänker. "Det man inte lägger sig i, behöver man inte dra sig ur" - den teologiska ansvarslösheten följer ämbetsfrågan från start. Läs Nils Johanssons Memorabilier eller materialet i Gunnar Hultgrens arkiv och bäva.
Hans Stiglund stiger fram som en gränslandspersonlighet.
Nu tänker jag på oss som menar att hela frågan om ämbetet fuskats bort på ett sätt som är i sak förödande och med konsekvenser som är förödande. Jag inser att jag skulle kunna te en debatt om ämbetsfrågan med biskoparna - enskilt eller i klump, med båda armarna fria eller en bakbunden - och göra dem svarslösa. Men så började ju jag i den andra änden, med att läsa på för att försvara ämbetsreformen. Jag läste Margit Sahlin och jag läste annat - och fann att det inte höll. Invändningarna var inte undanröjda. Beslutet fattades av staten och uttryckte en ideologisk sanning om kön, inte en teologisk sanning om ämbetet. Hade jag på så svaga grunder som de Stiglund redovisat var motståndare, kan jag bara hoppas på att de omutliga i Laurentiistiftelsens debatterande sällskapsrum, skivat mig, paketerat mig och försålt mig som bacon.
Stiglund igen. Han vet att det går att hitta stöd i traditionen för den mening han tidigare omfattat och "i bibelutsagor" - vad nu detta är. Vet han också hur beslutet fattades - och står han för den teologin, egentligen? Eller är han helt enkelt bara med i en ny grupp, en som kallas biskopsmötet?
+Göran har i en bloggkommentar pekat på omvändelsemönstret i Hans berättelse. DÅ levde han i en självgod och egenrättfärdig bild av sig (s 47), DÅ "en ganska kritisk syn på Svenska kyrkan som den på många sätt döda institutionen, som dock hade plats för den levande kristendomen (s 47-48) och DÅ ett liv i parallella världar där stuider och andlig grupptillhörighet inte berörde varandra (s 48). NU efter "gränsöverskridande och förändring" har den grundläggande tilliten till bibelordet ökat, NU tackar han Gud "för omprövningens möjlighet" och NU har omprövningen öppnat hans ögon och hans hjärta för många nya perspektiv och stärkt - här kommer det - mycket av det som varit viktigt i min tro ända från ungdomstiden. (s 62) Hade inte Nock redan skrivit boken Conversion, hade han kanske kunnat använda Stiglund som ett typfall på omvändelsens schema. Omvändelsen har gjort Stiglund tacksam, befriad, glad, förvirrad och osäker. Nock skulle gnugga händer. Så ska en omvändelse se ut.
Stiglund konstaterar att en del i den grundläggande vänskapen med gamla vänner är skadat men är övertygad om att "många av mina vänner" skulle kalla på honom till sin dödsbädd för att få andligt stöd och detta uttrycker "en sann kristen vänskap". Är inte hela tanken befängd? Prästen vid min dödsbädd kallar jag på därför att han präst, soulfriend, inte därför att vi är gamla polare, hur goda vänner vi än är! Stiglunds lilla gruppkristendom från ungdomsåren sitter uppenbarligen djupt i honom - och denna sekterism skulle bekymra. Som så mycket annat i hans berättelse.
Han berättar alltså om hur han "på allvar" men "egentligen inte förrän i slutet av mina teologiska studier" på allvar konfornterades med frågan om kvinnliga präster. (s 50). Det sker när han möter Karin. Berättelsen om hernnes väg till tro, gjorde Stiglund överraskad och orolig och i tidens lopp leder detta till den konfrontation där Hans Stiglund formulerades sig på ett nedvärderande och okritsligt sätt - och mår dåligt i åratal efteråt. Han prästvigs av Bertil Gärtner för Göteborgs stift och lär sig en hel del nyttigheter i stiftet. 1989 är han på prästmötet i Luleå och fattar att han ska be Karin om förlåtelse. När natvardskön hos henne - ! ("Kommer du till mig?" är hennes fråga vid distributionen - och då får jag svårt med mycket igen, kan jag erkänna) tar slut ser Hans detta "med förfäran" och går dit. Det tycks mig som om Stiglund för alltid är präglad av ett underligt grupptänkande. Annars stämmer säkert informationen. Det kom inte så många präster till de kvinnliga prästerna i lägen som dessa. De stod och glodde på köerna som ringlade sig till manliga präster.
Hur är det nu fatt? Hans Stiglund har styrt konflikten om ämbetet på person. Men det är ju orimligt. Om en kvinnlig präst säger att hon är kallad och prästvigd i Svenska kyrkans rådande ordning, så är detta sant. Hon har ställt sig till förfogande. Alltså ska frågorna om ämbetet ställas till Svenska kyrkan - och det är detta som blir förödande. Här har kvinnliga präster och de som inte alls övertygats om ordningen med kvinnor som präster ett gemensamt intresse att reda ut frågorna - kyrkoledningen har det inte, som bekant. Stiglunds tanke efter kommunionen i domkyrkan säger allt: "Jag tänker att ämbetsteologin får jag reda ut i morgon." (s 59) Det kan stå som en sammanfattning av hur många biskopar tänker. "Det man inte lägger sig i, behöver man inte dra sig ur" - den teologiska ansvarslösheten följer ämbetsfrågan från start. Läs Nils Johanssons Memorabilier eller materialet i Gunnar Hultgrens arkiv och bäva.
Hans Stiglund stiger fram som en gränslandspersonlighet.
Nu tänker jag på oss som menar att hela frågan om ämbetet fuskats bort på ett sätt som är i sak förödande och med konsekvenser som är förödande. Jag inser att jag skulle kunna te en debatt om ämbetsfrågan med biskoparna - enskilt eller i klump, med båda armarna fria eller en bakbunden - och göra dem svarslösa. Men så började ju jag i den andra änden, med att läsa på för att försvara ämbetsreformen. Jag läste Margit Sahlin och jag läste annat - och fann att det inte höll. Invändningarna var inte undanröjda. Beslutet fattades av staten och uttryckte en ideologisk sanning om kön, inte en teologisk sanning om ämbetet. Hade jag på så svaga grunder som de Stiglund redovisat var motståndare, kan jag bara hoppas på att de omutliga i Laurentiistiftelsens debatterande sällskapsrum, skivat mig, paketerat mig och försålt mig som bacon.
Stiglund igen. Han vet att det går att hitta stöd i traditionen för den mening han tidigare omfattat och "i bibelutsagor" - vad nu detta är. Vet han också hur beslutet fattades - och står han för den teologin, egentligen? Eller är han helt enkelt bara med i en ny grupp, en som kallas biskopsmötet?
söndag 10 mars 2013
Stefan och Hans
Stefans inlägg har ni kunnat läsa i Dagen och i det fortsatta samtalet här. Det är alldeles nödvändigt att fokusera bibelfrågorna - vilken kyrkokristen kan säga emot det? Och bibelkritik i betydelsen bibliska perspektiv som innebär kritik, är en del av vår kyrkoidentitet. Stefans invändninghar är fullt berättigade i det kyrkliga samtalet och behöver ställas samman med de andra frågorna, ungefär som reformatorerna gjorde. Jag har inte lusläst materialet men det bibelord Stefan anför, kan jag inte se att Martin Luther förde fram när saken var aktuell för honom. Och det är bara en uppmuntran att tänka vidare. Jag ser saken vara rätt enkel.
1. Svenska kyrkan tolkade alldeles rätt Guds vilja hösten 1958 - men inte hösten 1957. Då går det efter så här lång tid lätt att visa den saken. Visserligen misslyckades försöket 1971, men det är ju mer än 40 år sedan. Så lägg enkelt fram argumenten.
2. Svenska kyrkan körde i tok, böjde sig för politiska argument (makt) när situationen råddat till sig. Efter beslutet har det gällt - och gäller - att för liv och pina hålla sig borta från teologin om Skriften, Skriftens auktoritet, Kyrkans Tradition, frågan om ämbetet. Med nödvändighet måste frågan bli en icke-fråga.
Vi kunde väl samla ihop en grupp för att försöka komma överens om alternativ 1 eller 2 gäller i dagsläget?
För Stefan hyser jag en slagsklockarkärlek, som tilltog när jag kom att läsa årets fastebok. Den kallas ärkebiskopen men biskop Hans Stiglund har skrivit den. En kyrkoherde i Göteborg konstaterade, förvånad, att den inte innehöll någon teologi. Boken var en livsberättelse.
Vad berättar Hans? Glad i hågen reste han till Uppsala för att läsa tikll präst - och ville arbeta som präst mer än att förkovra sig och fördjupa sin teologiska kompetens. Han reste till Uppsala för att läsa teologi -. men inte! Han var lågkyrklig och egenrättfärdig, får vi veta. Frågan om kvinnliga präster mötte han inte förrän mot slutet av sina teologiska studier. Karin skulle prästvigas för Luleå stift och Hans valde att gå till Göteborg. I ett samtal med Karin formulerade han sig "på ett nedvärderande och okristligt sätt och mådde dåligt efter det mötet". Efter fem år i Göteborgs stift blev han kyrkoherde i Pajala.
Här reser sig min gamla människa och ropar: "Vad är det för sätt! Fanns det alltså fog för påståendena om skitaktighet mot blivande kvinnliga präster - det som vi fått ta stryk för, vi som inte kunde känna igen oss i den framställningen. Och Han av alla är nu biskop!" Min nya människa kan inte behärska sig utan ropar tillbaka på ett försynt och kristligt sätt: "Sitt ner och håll käften! Vi måste få höra berättelsens fortsättning. Han kommer nog trots allt på en bra teologisk förklaring."
Prästmöte i Luleå. Oro för Hans. Vem celebrerar? Vem distribuerar? Karin ska distribuera men biskop Weman celebrerar. De sårande orden känns fortfarande i samvetet. Det finns nattvardsstationer och Hans står i kön där två manliga präster distribuerar. Till sin förfäran ser han att kön hos karin är tom - och går dit. Tron handlar om att mötas. Karin ser förvånad, nästan skakad ut och säger: "Kommer du till mig? Och så: "Jag omfamnar henne och ber om förlåtelse."Hans tar emot "brödet och vinet" och känner sig tacksam, befriad, glad, förvirrad och osäker. Vad hände därefter. "Det var som om denna viktiga fråga inte längre hade någon betydelse för mig. Den var oviktig."
Poängen för biskop Stiglund är att Jesus också ändrade sig - med berättelsen om den kananeiska kvinnan som mönster.
Och läsaren konstaterar förundrad, att biskopen inte ger ett enda teologiskt argument. Han hanterar ett dåligt samvete och gör teologi av detta. Jag skulle kanske behöva åka med min dubbelförerläsning om ämbetskonflikten (mot Koskinen-arvode) inte bara till Visby stift utan också till Luleå?
Min nya människa kände dock att det drog lite kallt runt inälvorna. Bättre än så här är det alltså inte? Hur kan en kvinna vilja bli prästvigd av en sådan biskop. I denna kyrka har Frimodig kyrka sannerligen viktiga uppgifter - genom att ta tag i komplikationer. Och vi får nog be om Guds gode ande en extra gång efter att ha konsulterat fastebokens levnadsbeskrivning. Jag är lite sorgsen.
Vad bör göras?
Samla ihop Svenska kyrkan till att i vart fall vara en skara oeniga vänner - det som var biskop Bo Giertz's hållning.
1. Svenska kyrkan tolkade alldeles rätt Guds vilja hösten 1958 - men inte hösten 1957. Då går det efter så här lång tid lätt att visa den saken. Visserligen misslyckades försöket 1971, men det är ju mer än 40 år sedan. Så lägg enkelt fram argumenten.
2. Svenska kyrkan körde i tok, böjde sig för politiska argument (makt) när situationen råddat till sig. Efter beslutet har det gällt - och gäller - att för liv och pina hålla sig borta från teologin om Skriften, Skriftens auktoritet, Kyrkans Tradition, frågan om ämbetet. Med nödvändighet måste frågan bli en icke-fråga.
Vi kunde väl samla ihop en grupp för att försöka komma överens om alternativ 1 eller 2 gäller i dagsläget?
För Stefan hyser jag en slagsklockarkärlek, som tilltog när jag kom att läsa årets fastebok. Den kallas ärkebiskopen men biskop Hans Stiglund har skrivit den. En kyrkoherde i Göteborg konstaterade, förvånad, att den inte innehöll någon teologi. Boken var en livsberättelse.
Vad berättar Hans? Glad i hågen reste han till Uppsala för att läsa tikll präst - och ville arbeta som präst mer än att förkovra sig och fördjupa sin teologiska kompetens. Han reste till Uppsala för att läsa teologi -. men inte! Han var lågkyrklig och egenrättfärdig, får vi veta. Frågan om kvinnliga präster mötte han inte förrän mot slutet av sina teologiska studier. Karin skulle prästvigas för Luleå stift och Hans valde att gå till Göteborg. I ett samtal med Karin formulerade han sig "på ett nedvärderande och okristligt sätt och mådde dåligt efter det mötet". Efter fem år i Göteborgs stift blev han kyrkoherde i Pajala.
Här reser sig min gamla människa och ropar: "Vad är det för sätt! Fanns det alltså fog för påståendena om skitaktighet mot blivande kvinnliga präster - det som vi fått ta stryk för, vi som inte kunde känna igen oss i den framställningen. Och Han av alla är nu biskop!" Min nya människa kan inte behärska sig utan ropar tillbaka på ett försynt och kristligt sätt: "Sitt ner och håll käften! Vi måste få höra berättelsens fortsättning. Han kommer nog trots allt på en bra teologisk förklaring."
Prästmöte i Luleå. Oro för Hans. Vem celebrerar? Vem distribuerar? Karin ska distribuera men biskop Weman celebrerar. De sårande orden känns fortfarande i samvetet. Det finns nattvardsstationer och Hans står i kön där två manliga präster distribuerar. Till sin förfäran ser han att kön hos karin är tom - och går dit. Tron handlar om att mötas. Karin ser förvånad, nästan skakad ut och säger: "Kommer du till mig? Och så: "Jag omfamnar henne och ber om förlåtelse."Hans tar emot "brödet och vinet" och känner sig tacksam, befriad, glad, förvirrad och osäker. Vad hände därefter. "Det var som om denna viktiga fråga inte längre hade någon betydelse för mig. Den var oviktig."
Poängen för biskop Stiglund är att Jesus också ändrade sig - med berättelsen om den kananeiska kvinnan som mönster.
Och läsaren konstaterar förundrad, att biskopen inte ger ett enda teologiskt argument. Han hanterar ett dåligt samvete och gör teologi av detta. Jag skulle kanske behöva åka med min dubbelförerläsning om ämbetskonflikten (mot Koskinen-arvode) inte bara till Visby stift utan också till Luleå?
Min nya människa kände dock att det drog lite kallt runt inälvorna. Bättre än så här är det alltså inte? Hur kan en kvinna vilja bli prästvigd av en sådan biskop. I denna kyrka har Frimodig kyrka sannerligen viktiga uppgifter - genom att ta tag i komplikationer. Och vi får nog be om Guds gode ande en extra gång efter att ha konsulterat fastebokens levnadsbeskrivning. Jag är lite sorgsen.
Vad bör göras?
Samla ihop Svenska kyrkan till att i vart fall vara en skara oeniga vänner - det som var biskop Bo Giertz's hållning.
Liberala katoliker
Det är på många sätt underhållande med liberala katoliker. De vill att den romersk-katolska kyrkan ska ta efter Svenska kyrkans obestridliga framgångsrecept samkönade vigslar och - det allt avgörande: apartheidsystemet mellan kvinnor och män som främst yttrar sig i förbudet mot prästvigning av kvinnor. Nu kanske någon säger att det enklaste är att dessa liberala katoliker ansluter sig till Svenska kyrkan, som redan har allt det de längtar efter.
Nu finn det 200 katolska präster. Katolska? Ja, katolska men exkommunicerade. Kan man vara katolik fast man är exkiommunicerad? I så fall är Martin Luther just detta. Men de liberala katolikerna förstår att det finns en väg att införa kvinnliga präster - nämligen genom att tillräckligt många katolska kvinnor prästvigs och tillräckligt många män ställer upp för dem offentligen. Hur blir det på vägen? Kyrkosplittring, antar jag.
Vilket är det angivna teologiska problemet? Jag läser som vanligt Gert Gelotte: "Det går inte att predika rättvisa och rättfärdighet och samtidigt upprätthålla ett apartheidsystem som underordnar den ena halvan av mänskligheten och upphöjer den andra." Här blir det intressant. Gäller inte den kristna hållningen att män och kvinnor ska underordna sig varandra? Och av allt vad prästämbetet är - nog är det i sig en tjänarsyssla åt evangeliet och åt de människor som hör evangeliet.
Är det till sist tanken att prästeriet är en (väl betald) karriärväg, en genväg till smickrande personlig uppmärksamhet och tillgång till en arena för sin egen agenda som har förstört alla tankar om vad prästämbetet verkligen är?
I går såg jag ett avsnitt av Morden i Midsomer. På slutet sågs Barnaby med fru och dotter vandra in på järnvägsstationen och kommissarien bar två stora väskor. Jag hann tänka: "Ska han resa bort?" innan jag fattade att dottern skulle resa. Hon bar inga väskor. Inte mamman heller. Barnaby bar allt. Det är väl ett tydligt exempel på undeordning? Och ingen reagerar på det - eller på att en man håller upp dörren för den som kommer bakom, man eller kvinna lika. Underordning är det dock. Bara som ett exempel, Helge!
Nu finn det 200 katolska präster. Katolska? Ja, katolska men exkommunicerade. Kan man vara katolik fast man är exkiommunicerad? I så fall är Martin Luther just detta. Men de liberala katolikerna förstår att det finns en väg att införa kvinnliga präster - nämligen genom att tillräckligt många katolska kvinnor prästvigs och tillräckligt många män ställer upp för dem offentligen. Hur blir det på vägen? Kyrkosplittring, antar jag.
Vilket är det angivna teologiska problemet? Jag läser som vanligt Gert Gelotte: "Det går inte att predika rättvisa och rättfärdighet och samtidigt upprätthålla ett apartheidsystem som underordnar den ena halvan av mänskligheten och upphöjer den andra." Här blir det intressant. Gäller inte den kristna hållningen att män och kvinnor ska underordna sig varandra? Och av allt vad prästämbetet är - nog är det i sig en tjänarsyssla åt evangeliet och åt de människor som hör evangeliet.
Är det till sist tanken att prästeriet är en (väl betald) karriärväg, en genväg till smickrande personlig uppmärksamhet och tillgång till en arena för sin egen agenda som har förstört alla tankar om vad prästämbetet verkligen är?
I går såg jag ett avsnitt av Morden i Midsomer. På slutet sågs Barnaby med fru och dotter vandra in på järnvägsstationen och kommissarien bar två stora väskor. Jag hann tänka: "Ska han resa bort?" innan jag fattade att dottern skulle resa. Hon bar inga väskor. Inte mamman heller. Barnaby bar allt. Det är väl ett tydligt exempel på undeordning? Och ingen reagerar på det - eller på att en man håller upp dörren för den som kommer bakom, man eller kvinna lika. Underordning är det dock. Bara som ett exempel, Helge!
lördag 9 mars 2013
I denna fastans tid
Vi har kvar något som för länge sedan var en Lutherhjälpens innovation. Vi går fastevandring. "Fastemarsch", kallar några det och går därefter. Helst ska man väl gå och tala med varandra på vägen, tror jag. Men vädret är därefter. Några snökorn faller, det blåser och det var kallt att till och med hämta tidningarna på morgonen.
Vi inleder i Persnäs kyrka med morgonbön, vandrar sedan till gamla vägen för att ta oss till Källa Hembygdsgård och sedan till kort samling i Källa kyrka - lillkyrkan, som är kyrkorummets nedersta del med ett fint kapell. Med nyfött mod fortsätter vi sedan gamla vägen förbi byar som Ranstad och Bläsinge för att till sist hamna i Högby. Då har vi gått 1,5 mil eller så, tror jag. Inget Vasalopp men ändå.
Jag tittar ut genom fönstret. Det är lite fler korniga snökorn. Några faller uppifrån, det kan jag se. Men en uppsättning gör på det öländska viset - kommer horisontellt. Det är dom som är värst.
I går kväll såg vi filmen Stengrunden i församlingshemmet. Den är riktigt bra - och fokuserar på fastetidens frågor. I församlingshemmets foajé och kök diskuterades också samlingen på söndag där kyrkorådet ska jaga kandidater till kyrkovalet genom att berätta om vad ansvarstagande i kyrkan går ut på och vad vi vill göra för framtiden. En arbetsgrupp förbereder och har i dagens Ölandsbladet skrivit en insändare. Det är bra - och inte så lite bekymmersamt. Vi har kyrkliga men också politiska strukturer som befolkas av folk som är äldre. När de stiger av, finns ingen återväxt. Och risken är uppenbar att vi inte får en koppling mellan dem som firar gudstjänst och dem som fattar beslut - det som är den demokratisa akilleshälen för Svenska kyrkan. Men risken blir alltmer uppenbar att vi inte kan få folk till beslutsposterna även om arbetsgruppen redovisar siffror som pekar på någon livaktighet i församlingen. Ska vi tänka att Gud förser oss med offret så att vi får några som entusiastiskt ger sig uppgifterna i hand? Betänk då att vi bort fyra mil från Borgholm. Att lägga en timme på vägarna för att komma till sammanträde med kyrkorådet när man har jobb och familj, kanske inte är så lockande. Jag kan mellan varven se problem avteckna sig. Och vad gör vi om inte den nya stordriften i Svenak kyrkan visar sig fungera?
Ska vi denna fastevandring samtala om hur svårt det är att hitta politiskt förtroendevalda i Mörbylånga kommun, där min gamle skolkamrat Tommy Eliasson, 66, hör till de yngre och där kommunledningen utan vidare skulle kunna sammanträda på äldreboendet? Är det något mer än ett kyrkligt problem vi nu skönjer. En politisk legitimitetskris?
Vi inleder i Persnäs kyrka med morgonbön, vandrar sedan till gamla vägen för att ta oss till Källa Hembygdsgård och sedan till kort samling i Källa kyrka - lillkyrkan, som är kyrkorummets nedersta del med ett fint kapell. Med nyfött mod fortsätter vi sedan gamla vägen förbi byar som Ranstad och Bläsinge för att till sist hamna i Högby. Då har vi gått 1,5 mil eller så, tror jag. Inget Vasalopp men ändå.
Jag tittar ut genom fönstret. Det är lite fler korniga snökorn. Några faller uppifrån, det kan jag se. Men en uppsättning gör på det öländska viset - kommer horisontellt. Det är dom som är värst.
I går kväll såg vi filmen Stengrunden i församlingshemmet. Den är riktigt bra - och fokuserar på fastetidens frågor. I församlingshemmets foajé och kök diskuterades också samlingen på söndag där kyrkorådet ska jaga kandidater till kyrkovalet genom att berätta om vad ansvarstagande i kyrkan går ut på och vad vi vill göra för framtiden. En arbetsgrupp förbereder och har i dagens Ölandsbladet skrivit en insändare. Det är bra - och inte så lite bekymmersamt. Vi har kyrkliga men också politiska strukturer som befolkas av folk som är äldre. När de stiger av, finns ingen återväxt. Och risken är uppenbar att vi inte får en koppling mellan dem som firar gudstjänst och dem som fattar beslut - det som är den demokratisa akilleshälen för Svenska kyrkan. Men risken blir alltmer uppenbar att vi inte kan få folk till beslutsposterna även om arbetsgruppen redovisar siffror som pekar på någon livaktighet i församlingen. Ska vi tänka att Gud förser oss med offret så att vi får några som entusiastiskt ger sig uppgifterna i hand? Betänk då att vi bort fyra mil från Borgholm. Att lägga en timme på vägarna för att komma till sammanträde med kyrkorådet när man har jobb och familj, kanske inte är så lockande. Jag kan mellan varven se problem avteckna sig. Och vad gör vi om inte den nya stordriften i Svenak kyrkan visar sig fungera?
Ska vi denna fastevandring samtala om hur svårt det är att hitta politiskt förtroendevalda i Mörbylånga kommun, där min gamle skolkamrat Tommy Eliasson, 66, hör till de yngre och där kommunledningen utan vidare skulle kunna sammanträda på äldreboendet? Är det något mer än ett kyrkligt problem vi nu skönjer. En politisk legitimitetskris?
fredag 8 mars 2013
Operation Norrsken. Stasi arbetar.
Christoph Andersson har nu gett ut boken Operation Norrsken, Norstedts 2013. Det är en berättelse om Stasi och Sverige under kalla kriget och läsvärd inte minst genom berättelsen om Aleksander Radler, krutsmugglingen från Bofors och en hel del annat inte att förglömma. Vill man inte köpa boken finns väl fortfarande ett sockenbibliotek?
21 år gammal rekryteras Radler, som är en duktig student. Vad som sedan händer efter år 1965 går att utläsa av Stasis egen dokumentation; mer än 1000 sidor som väger 5,3 kg handlar om agent 682. Materialet finns alltså till stor del kvar även om en del tuggats sönder och efterhand sätts samman.
Radler har ett österrikiskt medborgarskap eftersom hans mamma blev österrikisk medborgare 1938. Detta kan visa sig vara till nytta för Aleksanders verksamhet. 1966 skickas han till Västberlin för att om möjligt identifiera flyktingsmugglare som hjälper flyktingar från öst och få koll på vilka som står på tur att fly. Han får strax därefter instruktioner att spionera på sin dåvarande flickväns vänner.
Alerksander ska resa till Sverige. Lite förvirrad står Radler i Trelleborgs hamn och undrar vart han ska för att träffa Anders Törvall. Gistad? Det ligger utanför Linköping. Snälla människor hjälper honom och han får jobb som som trädgårdsarbetare i Lund några veckor. Han rapporterar senare hur lätt det är att få ett ligg i Lund. man betalar bara inträdesavgiften till en studentklubb och letar upp en villig tjej.
Aleksander kommer efter en odyssé där han också till sist besökt Anders Törnvall tillbaka till DDR, förråder sju personer som vill fly (de straffas med fängelse i 20 månader till 3 år och 8 månader, en frikänns efter att ha samarbetat med Stasi och på så vis kan man dölja vad Radler gjort.) Nu är det 1968 och Radler ska skickas till Lund för att ersätta en agent som polisen avslöjat. Vem var det?
Radler rapporterar ett fyrtiotal namn på personer han möter till Stasi, bland dem en professor Gustaf Wingren i Lund. Det blir Törnvall som får koppla samman Radler med Wingren så att Stasis mål kan förverkligas: Radler ska doktorera och på lång sikt infiltrera det svenska samhället.
Wingren låter Aleksander skriva en uppsats och blir entusiastisk. Aleksander Radler blir doktorand. Som sådan kan han påverka Gustaf Wingren att bjuda in professor Hans-Georg Fritsche, en känd Stasiman, för att förbättra bilden av DDR i Sverige.
I januari 1969 kan Aleksander berätta i brev att han nästan känner sig som en Don Juan. Men Stasi gillar inte att Radler exponerar sig så mycket. Svensk polis kunde ju öppna hans brev och uppfatta att här var en man med svaghet för sprit och kvinnor och med en nedlåtande syn på asylsökande och invandrare. Via den kortvågsradio Radler han fått kallas han till ett möte med Stasi i Polen. Kortvågsradio - ja, han är verkligen en agent, en spion.
När Aleksander doktorerat år 1977 prästvigs han och hamnar i Norrland - men Stasi vill hellre ha informationer från Lund, inifrån Svenska kyrkan och de ekumeniska förbindelserna med Västtyskland. Kyrkliga motsättningar är också av intresse för med dem kan olika personer spelas ut mot varandra. Stasi vill nämligen att Svenska kyrkan ska vara vänligt inställd till DDR-regimen. inte minst viktigt som den evangeliska kyrkan i DDR alltmer framstår som ett regimkritiskt forum. Aleksander kommer alltså tillbaka till Lund för att kartlägga svesnkt kyrkoliv.
I mars 1988 får Radler träffa ärkebiskop Bertil Werkström och rapporterar att den underjordiska östtyska tidningen Grenzfall ligger på hans skrivbord. Ärkebiskopen har fått tidningen via svenska ambassaden, rapporter Aleksander till Stasi. Radler försöker fiska fler uppgifter av Bertil Werkström - som ingenting säger. När jag läste den uppgiften skrattade jag. Detta är Bertil, det! Däremot markerar Bertil Werkström att svenska kristna borde solidarisera sig med dem som protesterar i DDR!
Radler söker också upp biskop Sven Lindegård i Växjö - men det han får veta är nedslående. Svenska kyrkan överväger att bryta sitt traditionella utbyte med den evangeliska kyrkan i DDR och i stället fokusera på att hjälpa de kristna, som är förtryckta i DDR
Jag nöjer mig med detta kortreferat - annars behöver ni ju inte skaffa er boken. Frågan om vad Stasi ägnade sig åt i Svenska kyrkan måste upp till granskning. Var Radler ensam agent? Vad kan vi lära för framtiden?
Växjö stift ordnar ett seminarium om underrättelseverksamhet och vänstiftsrelationer den 22-23 november med program på stiftets hemsida från och med den 15 juni.
Jag påpekar inte att det var Frimodig kyrkas motion i ämnet som gav detta resultat.
Men vad ska vi säga om Aleksander Radler? Han var en Stasiagent som blev kyrkoherde i Svenska kyrkan och som via Kristdemokraterna hamnade i kyrkomötet. Det han har att berätta, vill vi höra - men han har dragit sig tillbaka till Tyskland. Han säger sig vara ångerfull. Och är han ångerfull är det lika bra att tala ut, menar jag.
21 år gammal rekryteras Radler, som är en duktig student. Vad som sedan händer efter år 1965 går att utläsa av Stasis egen dokumentation; mer än 1000 sidor som väger 5,3 kg handlar om agent 682. Materialet finns alltså till stor del kvar även om en del tuggats sönder och efterhand sätts samman.
Radler har ett österrikiskt medborgarskap eftersom hans mamma blev österrikisk medborgare 1938. Detta kan visa sig vara till nytta för Aleksanders verksamhet. 1966 skickas han till Västberlin för att om möjligt identifiera flyktingsmugglare som hjälper flyktingar från öst och få koll på vilka som står på tur att fly. Han får strax därefter instruktioner att spionera på sin dåvarande flickväns vänner.
Alerksander ska resa till Sverige. Lite förvirrad står Radler i Trelleborgs hamn och undrar vart han ska för att träffa Anders Törvall. Gistad? Det ligger utanför Linköping. Snälla människor hjälper honom och han får jobb som som trädgårdsarbetare i Lund några veckor. Han rapporterar senare hur lätt det är att få ett ligg i Lund. man betalar bara inträdesavgiften till en studentklubb och letar upp en villig tjej.
Aleksander kommer efter en odyssé där han också till sist besökt Anders Törnvall tillbaka till DDR, förråder sju personer som vill fly (de straffas med fängelse i 20 månader till 3 år och 8 månader, en frikänns efter att ha samarbetat med Stasi och på så vis kan man dölja vad Radler gjort.) Nu är det 1968 och Radler ska skickas till Lund för att ersätta en agent som polisen avslöjat. Vem var det?
Radler rapporterar ett fyrtiotal namn på personer han möter till Stasi, bland dem en professor Gustaf Wingren i Lund. Det blir Törnvall som får koppla samman Radler med Wingren så att Stasis mål kan förverkligas: Radler ska doktorera och på lång sikt infiltrera det svenska samhället.
Wingren låter Aleksander skriva en uppsats och blir entusiastisk. Aleksander Radler blir doktorand. Som sådan kan han påverka Gustaf Wingren att bjuda in professor Hans-Georg Fritsche, en känd Stasiman, för att förbättra bilden av DDR i Sverige.
I januari 1969 kan Aleksander berätta i brev att han nästan känner sig som en Don Juan. Men Stasi gillar inte att Radler exponerar sig så mycket. Svensk polis kunde ju öppna hans brev och uppfatta att här var en man med svaghet för sprit och kvinnor och med en nedlåtande syn på asylsökande och invandrare. Via den kortvågsradio Radler han fått kallas han till ett möte med Stasi i Polen. Kortvågsradio - ja, han är verkligen en agent, en spion.
När Aleksander doktorerat år 1977 prästvigs han och hamnar i Norrland - men Stasi vill hellre ha informationer från Lund, inifrån Svenska kyrkan och de ekumeniska förbindelserna med Västtyskland. Kyrkliga motsättningar är också av intresse för med dem kan olika personer spelas ut mot varandra. Stasi vill nämligen att Svenska kyrkan ska vara vänligt inställd till DDR-regimen. inte minst viktigt som den evangeliska kyrkan i DDR alltmer framstår som ett regimkritiskt forum. Aleksander kommer alltså tillbaka till Lund för att kartlägga svesnkt kyrkoliv.
I mars 1988 får Radler träffa ärkebiskop Bertil Werkström och rapporterar att den underjordiska östtyska tidningen Grenzfall ligger på hans skrivbord. Ärkebiskopen har fått tidningen via svenska ambassaden, rapporter Aleksander till Stasi. Radler försöker fiska fler uppgifter av Bertil Werkström - som ingenting säger. När jag läste den uppgiften skrattade jag. Detta är Bertil, det! Däremot markerar Bertil Werkström att svenska kristna borde solidarisera sig med dem som protesterar i DDR!
Radler söker också upp biskop Sven Lindegård i Växjö - men det han får veta är nedslående. Svenska kyrkan överväger att bryta sitt traditionella utbyte med den evangeliska kyrkan i DDR och i stället fokusera på att hjälpa de kristna, som är förtryckta i DDR
Jag nöjer mig med detta kortreferat - annars behöver ni ju inte skaffa er boken. Frågan om vad Stasi ägnade sig åt i Svenska kyrkan måste upp till granskning. Var Radler ensam agent? Vad kan vi lära för framtiden?
Växjö stift ordnar ett seminarium om underrättelseverksamhet och vänstiftsrelationer den 22-23 november med program på stiftets hemsida från och med den 15 juni.
Jag påpekar inte att det var Frimodig kyrkas motion i ämnet som gav detta resultat.
Men vad ska vi säga om Aleksander Radler? Han var en Stasiagent som blev kyrkoherde i Svenska kyrkan och som via Kristdemokraterna hamnade i kyrkomötet. Det han har att berätta, vill vi höra - men han har dragit sig tillbaka till Tyskland. Han säger sig vara ångerfull. Och är han ångerfull är det lika bra att tala ut, menar jag.
torsdag 7 mars 2013
Vad nu då?
Jag trodde detta skulle bli en stillsam dag i Guds rike med morgonbön och en liten utläggning om herdepojken David och flistéen Goliath, personalmöte samt sedan sockenbud och sjukbesök med pappersarbete några timmar därefter. På lunchen fick jag skriva ett litet blogginlägg och tyckte att jag var riktigt duktig. Så har telefonen ringt och jag har pratat med församlingsbor när jag skulle posta och hämta paket i Löttorpshallen. Två pappor till barn jag döpt den senaste tiden stärker i vart fall församlingsprästens föreställning om folklighet ...
Men, hast du mir gesehen, i tidningen Dagen ser jag att Stefan Pehrson, Frimodig kyrka i Lundby, menar att "bibeltrogna inom Svenska kyrkan måste ta ställning till om man ska starta en ny nomineringsgrupp". Varför det? Frimodig kyrka har inte infriat förhoppningarna, det håller nog många med om. "Gud bevare oss för våra vänner, våra fiender klarar vi själva", kunde man kanske utbrista.
Nu blir man nyfiken - inte infriat förhoppningarna?
Jo, håll i er för det är lite av Liseberg över logiken och ni får skrika när det svänger som värst. I samtalsrapporten Kyrka Ämbete Enhet (1993, dvs långt innan Frimodig kyrka bildades) hävdades att det finns två hedervärda uppfattningar i ämbetsfrågan. Pehrson avvisar detta - ihop med en uppsättning argsinta kvinnliga präster dåförtiden, om man tänker efter!
Skapelsen och syndafallet är inga mänskliga ordningar och kan därför inte ändras av människor, hävar Stefan Pehrson - och det är väl på det hela taget invändningsfritt. Men var det detta som hävdades i rapporten - och vilken bäring har i så fall detta på Frimodig kyrka?
Jag vill nu höra Stefan Pehrson öppet deklarera, att den som omfattar tanken att det är rätt med kvinnor i prästämbetet är en ohederlig person. Säg det rent ut!
I Kyrka Ämbete Enhet-gruppen kunde vi förstå hur frågor om ämbetet ställts och besvarats. Jag menar att det teologiska underlaget för reformen inte håller - om det alls ska sägas finnas. Jag har läst dokumenten, mer än de flesta och kanske mer än någon annan i landet. Men det betyder inte att de som misslyckats med att lösa den teologiska rebusen skulle vara ohederliga - lika lite som jag är sexist genom mitt ställningstagande i en fråga om vad prästämbetet är och där jag har Kyrkans tradition med mig.
När det nu sägs att ämbetsfrågan är en "icke-fråga" (lärare på Pastoralinstitutet i Lund) finns det skäl att hålla emot. Tanken att det finns två hedervärda uppfattningar skjuter sönder den lärarens argument - eller icke-argument!
I den situation där vi nu är, behöver vi på allt sätt laga Svenska kyrkan och den kan lagas bara om vi arbetar tillsammans. Den som hävdar, att Svenska kyrkan svarade rätt 1957 - och därmed skulle haft extra arbetstid för teologisk möda med frågan om Skrift, bekännelse och ämbete - men fel 1958, när staten fattat beslut i frågan, måste ju också medge, antar jag, att Gud likväl ger avgörande viktiga kallelser till kvinnor och män. Om det var fel då - hur ser då rätt ut nu? Bit i den frågan - men gör det i gemenskap. Vill man inte det, är det blanketten för utträde som gäller - och det är en avväg.
Biörn Fjärstedt ser farorna för Frimodig kyrka - och de är verkliga. Djävulen går omkring som ett rytande lejon. Vi får väl räkna med biskopens och andras förbön i ett så utsatt läge för medkristna, som tar av sin tid för kyrkopolitiskt ansvarstagande, helt enkelt. Eller ska vi backa tillbaka till självvalda fromhetsövningar och - i mitt fall - konstatera att pensioneringen ligger så nära att nedräkning i dagar är möjlig (om man är matematiskt begåvad i alla fall) och då har man gjort sitt?
Men är det inte konstigt att en gammal stiftsbiskop, med förflutet som direktor i Kyrkans Hus, så enkelt skåpar ut nationalkyrkan. Den är vår historiska form - ett faktum vi måste förhålla oss till men som vi inte kan välja bort eller ens välja att bortse från. När det inte fanns några romerska katoliker i Sverige och Finland, så fanns det katolsk tro och katolska ordningar i den självklara kyrkliga närvaro, som under 1800-talet fick namnet "Svenska kyrkan".
"Vilken historia, vilket land? undrar biskop Biörn. Landet är det land som kallade in oss till mönstring för värnplikt efter att ha sett till att vi fått grundläggande skolundervisning och calmettvaccinering, landet med sjöar, slätter skogar berg och allt det där - och historien är berättelsen om människor just i detta land - och till det historien hör den kristna Kyrkan. Så ungefär kunde man svara.
Vi som har fostrats i Svenska kyrkans söndagsskola fick en del av det där med oss, annat var självklart i ett hem där Morsan läste Vår Kyrka, skaffade teologiska böcker från Diak, kunde umgås med folk på Hjelmserydsstiftelsen lika självklart som på S:t Sigfrids folhögskola och som visste att uppskatta också de intellektuella gammalkyrkligas förkunnelse och där kyrkoherden var en av de tidiga högkyrkliga, vilket nattvardslivet avslöjade. Det dröjde något, innan jag såg hur alla trådarna i mitt andliga liv tvinnas samman - men så måste det vara i kyrkokristendomen.
Ungefär så i alla fall. Vi hade en neger också - för provinsiella var vi aldrig. Han fick kollekt i söndagsskolan - och bockade mer för en 5-öring än för en 10-öring. Det var nu en egenhet vi kunde överse med. Vi fattade ju att på något sätt hörde vi samman med honom, som levande stenar. Ja, vad allt har man inte lärt sig i Svenska kyrkan. Denna fostran ledde i sinom tid till att jag dömdes till 100 dagsböter år 1969.
Fast, undrar jag, varför hakade inte +Biörn på frågan om vilken kallelse Svenska kyrkan har? På vilket sätt är det att ta i och fråga så? - om nu en enkel komminister djärves undra-
I stället för fotnot:
Vår Kyrka var den moderna svenskkyrkliga tidningen, föregångare till Kyrkans Tidning och med en upplaga kring 60 000 som bäst. KT är inte riktigt där. Diak är Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, som har sina röttet i behovet av böcker bland de kristliga studenterna. Hjelmserydsstiftelsen var (och är) högkyrklig med programmet liturgi och diakoni (läs Himmelrikets skrin av Christian Braw!).
S:t Sigfrids folkhögskola hade Sven Hultman som rektor - och hans rötter var det nyevangeliska men själva firman en produkt av ungkyrklighetens bildningstörst. De intelletuella gammalkyrkliga - ja, ta prosten Gustaf Linder i Skatelöv som exempel och dår bortser jag från det för Kronobeergs län typiska med blandformer gammal- och högkyrklighet. Harry Ljungar var kyrkoherde i Moheda och kontraktsprost i Allbo kontrakt. När man kom till Storklassen, undervisade prosten. Jag kom till Storklassen. Och det var - hör och häpna - Sven Hultman som såg till att jag 15 år gammal fick möta f Gunnar!
Men, hast du mir gesehen, i tidningen Dagen ser jag att Stefan Pehrson, Frimodig kyrka i Lundby, menar att "bibeltrogna inom Svenska kyrkan måste ta ställning till om man ska starta en ny nomineringsgrupp". Varför det? Frimodig kyrka har inte infriat förhoppningarna, det håller nog många med om. "Gud bevare oss för våra vänner, våra fiender klarar vi själva", kunde man kanske utbrista.
Nu blir man nyfiken - inte infriat förhoppningarna?
Jo, håll i er för det är lite av Liseberg över logiken och ni får skrika när det svänger som värst. I samtalsrapporten Kyrka Ämbete Enhet (1993, dvs långt innan Frimodig kyrka bildades) hävdades att det finns två hedervärda uppfattningar i ämbetsfrågan. Pehrson avvisar detta - ihop med en uppsättning argsinta kvinnliga präster dåförtiden, om man tänker efter!
Skapelsen och syndafallet är inga mänskliga ordningar och kan därför inte ändras av människor, hävar Stefan Pehrson - och det är väl på det hela taget invändningsfritt. Men var det detta som hävdades i rapporten - och vilken bäring har i så fall detta på Frimodig kyrka?
Jag vill nu höra Stefan Pehrson öppet deklarera, att den som omfattar tanken att det är rätt med kvinnor i prästämbetet är en ohederlig person. Säg det rent ut!
I Kyrka Ämbete Enhet-gruppen kunde vi förstå hur frågor om ämbetet ställts och besvarats. Jag menar att det teologiska underlaget för reformen inte håller - om det alls ska sägas finnas. Jag har läst dokumenten, mer än de flesta och kanske mer än någon annan i landet. Men det betyder inte att de som misslyckats med att lösa den teologiska rebusen skulle vara ohederliga - lika lite som jag är sexist genom mitt ställningstagande i en fråga om vad prästämbetet är och där jag har Kyrkans tradition med mig.
När det nu sägs att ämbetsfrågan är en "icke-fråga" (lärare på Pastoralinstitutet i Lund) finns det skäl att hålla emot. Tanken att det finns två hedervärda uppfattningar skjuter sönder den lärarens argument - eller icke-argument!
I den situation där vi nu är, behöver vi på allt sätt laga Svenska kyrkan och den kan lagas bara om vi arbetar tillsammans. Den som hävdar, att Svenska kyrkan svarade rätt 1957 - och därmed skulle haft extra arbetstid för teologisk möda med frågan om Skrift, bekännelse och ämbete - men fel 1958, när staten fattat beslut i frågan, måste ju också medge, antar jag, att Gud likväl ger avgörande viktiga kallelser till kvinnor och män. Om det var fel då - hur ser då rätt ut nu? Bit i den frågan - men gör det i gemenskap. Vill man inte det, är det blanketten för utträde som gäller - och det är en avväg.
Biörn Fjärstedt ser farorna för Frimodig kyrka - och de är verkliga. Djävulen går omkring som ett rytande lejon. Vi får väl räkna med biskopens och andras förbön i ett så utsatt läge för medkristna, som tar av sin tid för kyrkopolitiskt ansvarstagande, helt enkelt. Eller ska vi backa tillbaka till självvalda fromhetsövningar och - i mitt fall - konstatera att pensioneringen ligger så nära att nedräkning i dagar är möjlig (om man är matematiskt begåvad i alla fall) och då har man gjort sitt?
Men är det inte konstigt att en gammal stiftsbiskop, med förflutet som direktor i Kyrkans Hus, så enkelt skåpar ut nationalkyrkan. Den är vår historiska form - ett faktum vi måste förhålla oss till men som vi inte kan välja bort eller ens välja att bortse från. När det inte fanns några romerska katoliker i Sverige och Finland, så fanns det katolsk tro och katolska ordningar i den självklara kyrkliga närvaro, som under 1800-talet fick namnet "Svenska kyrkan".
"Vilken historia, vilket land? undrar biskop Biörn. Landet är det land som kallade in oss till mönstring för värnplikt efter att ha sett till att vi fått grundläggande skolundervisning och calmettvaccinering, landet med sjöar, slätter skogar berg och allt det där - och historien är berättelsen om människor just i detta land - och till det historien hör den kristna Kyrkan. Så ungefär kunde man svara.
Vi som har fostrats i Svenska kyrkans söndagsskola fick en del av det där med oss, annat var självklart i ett hem där Morsan läste Vår Kyrka, skaffade teologiska böcker från Diak, kunde umgås med folk på Hjelmserydsstiftelsen lika självklart som på S:t Sigfrids folhögskola och som visste att uppskatta också de intellektuella gammalkyrkligas förkunnelse och där kyrkoherden var en av de tidiga högkyrkliga, vilket nattvardslivet avslöjade. Det dröjde något, innan jag såg hur alla trådarna i mitt andliga liv tvinnas samman - men så måste det vara i kyrkokristendomen.
Ungefär så i alla fall. Vi hade en neger också - för provinsiella var vi aldrig. Han fick kollekt i söndagsskolan - och bockade mer för en 5-öring än för en 10-öring. Det var nu en egenhet vi kunde överse med. Vi fattade ju att på något sätt hörde vi samman med honom, som levande stenar. Ja, vad allt har man inte lärt sig i Svenska kyrkan. Denna fostran ledde i sinom tid till att jag dömdes till 100 dagsböter år 1969.
Fast, undrar jag, varför hakade inte +Biörn på frågan om vilken kallelse Svenska kyrkan har? På vilket sätt är det att ta i och fråga så? - om nu en enkel komminister djärves undra-
I stället för fotnot:
Vår Kyrka var den moderna svenskkyrkliga tidningen, föregångare till Kyrkans Tidning och med en upplaga kring 60 000 som bäst. KT är inte riktigt där. Diak är Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, som har sina röttet i behovet av böcker bland de kristliga studenterna. Hjelmserydsstiftelsen var (och är) högkyrklig med programmet liturgi och diakoni (läs Himmelrikets skrin av Christian Braw!).
S:t Sigfrids folkhögskola hade Sven Hultman som rektor - och hans rötter var det nyevangeliska men själva firman en produkt av ungkyrklighetens bildningstörst. De intelletuella gammalkyrkliga - ja, ta prosten Gustaf Linder i Skatelöv som exempel och dår bortser jag från det för Kronobeergs län typiska med blandformer gammal- och högkyrklighet. Harry Ljungar var kyrkoherde i Moheda och kontraktsprost i Allbo kontrakt. När man kom till Storklassen, undervisade prosten. Jag kom till Storklassen. Och det var - hör och häpna - Sven Hultman som såg till att jag 15 år gammal fick möta f Gunnar!
Om partier
Jag är trött, det medges, och kanske lite lättare irriterad än vanligt. Jag ser ju så mycken onödig samtid. Jag svarar ändå på ett par frågor.
Hur man kan kalla Frimodig kyrka för ett politiskt parti övergår inte bara mitt förstånd utan själva Förståndet. Att det är en nomineringsgrupp och i biblisk mening ett parti, det inser alla. Partier måste finnas för att det ska visa sig vilka som är att lita på. 1 Kor 11:19. Gud give att Frimodig kyrka också i denna bibliska mening är ett parti som man kan lita på! Och det är själva utgångspunkten.
Att Frimodig kyrka är en struktur inom Strukturen är givet. Vad skulle vi annars vara=? Ett eget samfund på en öde ö? Men vi menar att man ska välja direkt till sin församling och sedan indirekt vidare och vi vill stärka närdemokratin, precis tvärtom mot det som nu sker. I stället för partival med personvalsinslag vill vi ha personval med partiinslag så att man ska fatta vad kandidaten X gör när han fortsatt kan väljas till stift och riks. Det befanns ju i det utgående 1970-talet att den som valts däröfr att han var kyrklig på de högre höjderna plötsligt blev centerpartist och följde partiet. bara som ett exempel, Helge!
Frågor om program kan jag nog inte besvara i detalj - men detaljerat nog. På nätet går man till protokollen för kyrkomötena under mandatperioden och den förra och där söker man vad vi gjort och vad vi sagt och skrivit. På Bloggardag finns den 29 nov programmotionen till Växjö stift, Frimodigt motionsskrivande.b Denm har hittills behandlat väl i Stiftstyrelsen och ska vidare till Stiftsfullmäktige. Idéer och förslag har vi. Det kan man själv övertyga sig om - och en del av förslagen för evangelisation har resolut avvisats av kyrkomötet. Julsatsningen t ex. Jag vet vad som borde ha gjorts ...
Exkluderandet? Det är en skyldighet, moralisk och intellektuell, att göra upp med sina fördomar. Var har jag någonsin förordat ett exkluderande av någon? Fram med texter, belägg! Jag har under alla år sagt 1. vi måste söka enhet och 2. vi måste leva tillsammans och 3. erövra er ämbetsreform teologiskt.
POSK bestämde sig för att - och det var ett röstmaximeringsövervägande - att inte vara den inkluderande gruppen längre. Jag beklagade det då och ifrågasatte klokskapen genom att kalla det fattade beslutet idioti. Det var att tala sanning. Frimodig kyrka, med kvinnliga präster på valsedarna, gör ett nytt försök med inomkyrklig ekumenik och tror att den är livsviktig för Svenska kyrkan. Det är en hållning som jag uppfattar motsvararjust vad Faith & Order sagt.
Hur man kan kalla Frimodig kyrka för ett politiskt parti övergår inte bara mitt förstånd utan själva Förståndet. Att det är en nomineringsgrupp och i biblisk mening ett parti, det inser alla. Partier måste finnas för att det ska visa sig vilka som är att lita på. 1 Kor 11:19. Gud give att Frimodig kyrka också i denna bibliska mening är ett parti som man kan lita på! Och det är själva utgångspunkten.
Att Frimodig kyrka är en struktur inom Strukturen är givet. Vad skulle vi annars vara=? Ett eget samfund på en öde ö? Men vi menar att man ska välja direkt till sin församling och sedan indirekt vidare och vi vill stärka närdemokratin, precis tvärtom mot det som nu sker. I stället för partival med personvalsinslag vill vi ha personval med partiinslag så att man ska fatta vad kandidaten X gör när han fortsatt kan väljas till stift och riks. Det befanns ju i det utgående 1970-talet att den som valts däröfr att han var kyrklig på de högre höjderna plötsligt blev centerpartist och följde partiet. bara som ett exempel, Helge!
Frågor om program kan jag nog inte besvara i detalj - men detaljerat nog. På nätet går man till protokollen för kyrkomötena under mandatperioden och den förra och där söker man vad vi gjort och vad vi sagt och skrivit. På Bloggardag finns den 29 nov programmotionen till Växjö stift, Frimodigt motionsskrivande.b Denm har hittills behandlat väl i Stiftstyrelsen och ska vidare till Stiftsfullmäktige. Idéer och förslag har vi. Det kan man själv övertyga sig om - och en del av förslagen för evangelisation har resolut avvisats av kyrkomötet. Julsatsningen t ex. Jag vet vad som borde ha gjorts ...
Exkluderandet? Det är en skyldighet, moralisk och intellektuell, att göra upp med sina fördomar. Var har jag någonsin förordat ett exkluderande av någon? Fram med texter, belägg! Jag har under alla år sagt 1. vi måste söka enhet och 2. vi måste leva tillsammans och 3. erövra er ämbetsreform teologiskt.
POSK bestämde sig för att - och det var ett röstmaximeringsövervägande - att inte vara den inkluderande gruppen längre. Jag beklagade det då och ifrågasatte klokskapen genom att kalla det fattade beslutet idioti. Det var att tala sanning. Frimodig kyrka, med kvinnliga präster på valsedarna, gör ett nytt försök med inomkyrklig ekumenik och tror att den är livsviktig för Svenska kyrkan. Det är en hållning som jag uppfattar motsvararjust vad Faith & Order sagt.
Det verkliga alternativet i kyrkovalet
Frågan ställdes varför Frimodig kyrka är det verkliga alternativet i kyrkovalet. Jag ska ge ett icke helt uttömmande svar som är mitt eget men ändå.
Partipolitiseringen föröder Svenska kyrkan. I stället för att den kristna tron och kyrkokärleken är det sammanhållande, placeras folk in i den kyrkliga beslutsapparaten utifrån vilket politiskt parti de tillhör - och några av partierna blir maktens megafoner, några av dem med utomordentligt svag kompetens att ta upp allvarliga teologiska frågor eller kyrkliga utmaningar. De finns med för att driva sina partiers politik i Svenska kyrkan, denna ideologiska statsapparat. Frimodig kyrka är det verkliga alternativet genom att hålla fram Kyrkans egna identitetsfrågor. Vad vill Kyrkans Herre med Svenska kyrkan?
Alltså driver Frimodig kyrka inte bara frågor om missförhållanden utan också de avgörande viktiga frågorna om mission i Sverige, om den enhet Herren bad om för att världen ska tro och de samtids- och framtidsfrågor som hör samman med undervisning. Om människor inte vet något om kristen tro - hur kan man då i sin vildaste fantasi föreställa sig att de skulle vilja vara med i Svenska kyrkan. Och vill de inte vara med, hanterar vi inte situationen ens ekonomiskt.
Nu kan grupperingar förkunna sin egen förträfflighet och allt vad de skulle vilja göra tills ingen orkar längre. Efter två mandatperioder kan man veta att Frimodig kyrka inte bara orkat opponera kritiskt när felaktiga beslut tagits (samkönad vigsel, mastodontstrukturer i Svenska kyrkan som exempel) utan konstruktivt och kompetent medverkat i stifts- och kyrkostyrelser.
Ska jag vara lite förtjust denna morgon, när två vackra rådjur just passerat utanför prästgården, kunde jag tala om motionsskrivande, som tagits väl emot eller om insatser under sammanträden som stryrelser gillat. Frimodig kyrka sitter inte och hojtar i marginalerna. Det beror inte minst på att Frimodig kyrka i sina egna sammanhang håller idédebatten högt. Det kyrkliga analysarbete som så många vill undvika, står på vår agenda. Vi talar morgondag och framtid och ser hot och möjligheter.
Frimodig kyrka är en partipolitiskt obunden grupp. Det finns andra - oklart vad en av dem ska heta - som består av partimledlemmar, som i det kyrkliga organiserar sig "opolitiskt". En grupp framträder också i sin nya skepnad som politisk - för annars skulle väl inte ordet "borgerlig" ingå i den kyrkliga självförståelsen?
Frimodig kyrka ägnar sig inte åt den vanliga svenskkyrkliga exkluderingslinjen. Vill man den gängse hållningen, där medkristna ska exkluderas för att de hävdar vad Kyrkan i alla tider hävdat, då ska man rösta på något av partierna. Helst S men C går nog också.
Vill man en annan tingens ordning är det Frimodig kyrka som gäller.
Frimodig kyrka står för den linje POSK bestämde sig för att lämna. Som gammal POSK-are kan jag bara beklaga detta. Och då återstår Frimodig kyrka, som har kvar målsättningen att härbärgera och hantera den kyrkliga splittringen. Det är brist på förstånd att inte ta upp motsättningar i ljuset, analysera dem och försöka finna vägar framåt.
Frimodig kyrka menar att detta enhetsarbete är nödvändigt och kan hänvisa till Jesu översteprästerliga förbön.
"Kyrkan måste vara Kyrka" har det i 80 år hetat i ekumeniska sammanhang. Svenska kyrkan måste vara Svenska KYRKAN, leva sin historia och därför se sin kallelse i dag i detta land. Olika andliga traditioner kommer med sina bidrag och så rustas Svenska kyrkan för framtiden. Frimodig kyrka hanterar kyrkofrågan i just denna bredd. Också detta utgör en del av det verkliga alternativet.
I Växjö stift ska det väl skrivas ett slags valmanifest inför kyrkovalet. Som vi nu tänker ska det hela tiden landa i konkreta arbetsuppgifter och inte bara vara ord som talar om att Frimodig kyrka är emot synden. Lite entusiasm hämtar vi från det faktum att det vi gjort hittills, tagits emot väl. Det kunde på sitt sätt bekymra. Var är förslagen från de andra nomineringsgrupperna? Går tiden åt till att förvalta det som är, så att de inte hinner tänka på förnyelse? Det är ingen spydig fråga. Det är en allvarligt menad fråga. Frimodig kyrka vill något mera. Det hörs. Den som röstat på Frimodig kyrka har fått mest talartid i kyrkomötet för sin röst och flest motioner.
Partipolitiseringen föröder Svenska kyrkan. I stället för att den kristna tron och kyrkokärleken är det sammanhållande, placeras folk in i den kyrkliga beslutsapparaten utifrån vilket politiskt parti de tillhör - och några av partierna blir maktens megafoner, några av dem med utomordentligt svag kompetens att ta upp allvarliga teologiska frågor eller kyrkliga utmaningar. De finns med för att driva sina partiers politik i Svenska kyrkan, denna ideologiska statsapparat. Frimodig kyrka är det verkliga alternativet genom att hålla fram Kyrkans egna identitetsfrågor. Vad vill Kyrkans Herre med Svenska kyrkan?
Alltså driver Frimodig kyrka inte bara frågor om missförhållanden utan också de avgörande viktiga frågorna om mission i Sverige, om den enhet Herren bad om för att världen ska tro och de samtids- och framtidsfrågor som hör samman med undervisning. Om människor inte vet något om kristen tro - hur kan man då i sin vildaste fantasi föreställa sig att de skulle vilja vara med i Svenska kyrkan. Och vill de inte vara med, hanterar vi inte situationen ens ekonomiskt.
Nu kan grupperingar förkunna sin egen förträfflighet och allt vad de skulle vilja göra tills ingen orkar längre. Efter två mandatperioder kan man veta att Frimodig kyrka inte bara orkat opponera kritiskt när felaktiga beslut tagits (samkönad vigsel, mastodontstrukturer i Svenska kyrkan som exempel) utan konstruktivt och kompetent medverkat i stifts- och kyrkostyrelser.
Ska jag vara lite förtjust denna morgon, när två vackra rådjur just passerat utanför prästgården, kunde jag tala om motionsskrivande, som tagits väl emot eller om insatser under sammanträden som stryrelser gillat. Frimodig kyrka sitter inte och hojtar i marginalerna. Det beror inte minst på att Frimodig kyrka i sina egna sammanhang håller idédebatten högt. Det kyrkliga analysarbete som så många vill undvika, står på vår agenda. Vi talar morgondag och framtid och ser hot och möjligheter.
Frimodig kyrka är en partipolitiskt obunden grupp. Det finns andra - oklart vad en av dem ska heta - som består av partimledlemmar, som i det kyrkliga organiserar sig "opolitiskt". En grupp framträder också i sin nya skepnad som politisk - för annars skulle väl inte ordet "borgerlig" ingå i den kyrkliga självförståelsen?
Frimodig kyrka ägnar sig inte åt den vanliga svenskkyrkliga exkluderingslinjen. Vill man den gängse hållningen, där medkristna ska exkluderas för att de hävdar vad Kyrkan i alla tider hävdat, då ska man rösta på något av partierna. Helst S men C går nog också.
Vill man en annan tingens ordning är det Frimodig kyrka som gäller.
Frimodig kyrka står för den linje POSK bestämde sig för att lämna. Som gammal POSK-are kan jag bara beklaga detta. Och då återstår Frimodig kyrka, som har kvar målsättningen att härbärgera och hantera den kyrkliga splittringen. Det är brist på förstånd att inte ta upp motsättningar i ljuset, analysera dem och försöka finna vägar framåt.
Frimodig kyrka menar att detta enhetsarbete är nödvändigt och kan hänvisa till Jesu översteprästerliga förbön.
"Kyrkan måste vara Kyrka" har det i 80 år hetat i ekumeniska sammanhang. Svenska kyrkan måste vara Svenska KYRKAN, leva sin historia och därför se sin kallelse i dag i detta land. Olika andliga traditioner kommer med sina bidrag och så rustas Svenska kyrkan för framtiden. Frimodig kyrka hanterar kyrkofrågan i just denna bredd. Också detta utgör en del av det verkliga alternativet.
I Växjö stift ska det väl skrivas ett slags valmanifest inför kyrkovalet. Som vi nu tänker ska det hela tiden landa i konkreta arbetsuppgifter och inte bara vara ord som talar om att Frimodig kyrka är emot synden. Lite entusiasm hämtar vi från det faktum att det vi gjort hittills, tagits emot väl. Det kunde på sitt sätt bekymra. Var är förslagen från de andra nomineringsgrupperna? Går tiden åt till att förvalta det som är, så att de inte hinner tänka på förnyelse? Det är ingen spydig fråga. Det är en allvarligt menad fråga. Frimodig kyrka vill något mera. Det hörs. Den som röstat på Frimodig kyrka har fått mest talartid i kyrkomötet för sin röst och flest motioner.
onsdag 6 mars 2013
Jag frågade
Det var alltså sammanträde med Kyrkostyrelsen. Jag är osäker på vad jag får skriva när protokollet inte justerats och efrtersom det jag skulle kunna skriva nog kan uppfattas vara känsligt, får jag bara mana till tålamod och och hoppas på att mitt minne inte sviker mig om det går några dagar. Mitt sÄrskilda yttrande ska jag dock snart sätta ihop och nu på morgonen skicka till Uppsala. De som röstat partipolitiskt inte tanke på att detta ger det egna partiet fördelar säger jag inget om. De som röstat på ett politiskt parti för att man tror att det är bra för Svenska kyrkan, ynkar jag. Vi drar in en struktur i Svenska kyrkans beslutsfattande som Kyrkan inte behöver. Och jag talar struktrur, inte personer. Vi hålls med trevliga personer i vår stora beslutsapparat. Det är strukturerna som förröder.
Min fråga? Öppet mål. Ärkebiskopen meddelade att alla biskopar tillfrågats och alla befogenhetsprövar efter Kyrkoordningen. Arbetsgivarorganisationen hade fått tillsägelse att det besked som lämnats av organisationens förhandlare var felaktigt. Jag fick för mig att Arbetsgivarorganisationen skulle få den saken påpekad för sig än en gång. Jag fick ett tack för att jag tagit upp frågan, kan man också notera.
Nu hade Det Sanna och Trovärdiga Vittnet hunnit ringa och peka på att Växjö domkapitels protokoll berättat om ännu ett utköp. Där hade komministern varslats innan befogenhetsprövningen. Växjö domkapitel beslöt att inte vidta några särskilda åtgärder utan menade att "ett planerat beslut om uppsägning ... inte strider miot kyrkoordningens regler." Problemet är väl att komministern varslats och här såg Kyrkostyrelsen bekymrad ut. Styrelsen har ju en del juridisk och arbetsrättslig kompetens.
Får jag påminna om att jag frågade Kyrkostyrelsen för sju år sedan om utköpen och att Kyrkostyrelsen då inte ville svara. Jag återkom för sex år sedan och då fanns sig Kyrkostyrelsen ändå behöva ge svar. I så uppenbart känsliga frågor som de om de många utköpen, finns det goda skäl för formalism eller - om man hellre vill - åtgärder för att främja rättssäkerheten.
Vad jag annars gjorde? Iakttagelser. Detta är den svagaste kyrkostyrelsen under 2000-talet - och kompetensmässigt under dåvarande Svenska Kyrkans Centralstyrelse. Är detta ett elakt och illvilligt konstaterande eller en bedömning gjord av en man som varit med och vet vad han talar om? Välj själv.
Räkna mig till godo att jag ingenstans i blogginlägget skrivit att man i kyrkovalet ska rösta på Frimodig kyrka - det verkliga alternativet i kyrkovalet.
Min fråga? Öppet mål. Ärkebiskopen meddelade att alla biskopar tillfrågats och alla befogenhetsprövar efter Kyrkoordningen. Arbetsgivarorganisationen hade fått tillsägelse att det besked som lämnats av organisationens förhandlare var felaktigt. Jag fick för mig att Arbetsgivarorganisationen skulle få den saken påpekad för sig än en gång. Jag fick ett tack för att jag tagit upp frågan, kan man också notera.
Nu hade Det Sanna och Trovärdiga Vittnet hunnit ringa och peka på att Växjö domkapitels protokoll berättat om ännu ett utköp. Där hade komministern varslats innan befogenhetsprövningen. Växjö domkapitel beslöt att inte vidta några särskilda åtgärder utan menade att "ett planerat beslut om uppsägning ... inte strider miot kyrkoordningens regler." Problemet är väl att komministern varslats och här såg Kyrkostyrelsen bekymrad ut. Styrelsen har ju en del juridisk och arbetsrättslig kompetens.
Får jag påminna om att jag frågade Kyrkostyrelsen för sju år sedan om utköpen och att Kyrkostyrelsen då inte ville svara. Jag återkom för sex år sedan och då fanns sig Kyrkostyrelsen ändå behöva ge svar. I så uppenbart känsliga frågor som de om de många utköpen, finns det goda skäl för formalism eller - om man hellre vill - åtgärder för att främja rättssäkerheten.
Vad jag annars gjorde? Iakttagelser. Detta är den svagaste kyrkostyrelsen under 2000-talet - och kompetensmässigt under dåvarande Svenska Kyrkans Centralstyrelse. Är detta ett elakt och illvilligt konstaterande eller en bedömning gjord av en man som varit med och vet vad han talar om? Välj själv.
Räkna mig till godo att jag ingenstans i blogginlägget skrivit att man i kyrkovalet ska rösta på Frimodig kyrka - det verkliga alternativet i kyrkovalet.
tisdag 5 mars 2013
KO 31:14
Håkan Sunnliden bloggar om avskedandet av Mattias Fjellander och den intresserade får sig en hel del till livs. Jag tänkte gräva lite i en enda fråga i sammanhanget - en fråga jag idag ska försöka skaffa mig mer klarhet i när det är sammanträde med Kyrkostyrelsens i Uppsala.
Arbetsgivarorganisationen har i processen representerats av en Roger Gåvsten. Denne Gåvsten erinrade sig erinrade sig först sedan han givit klartecken att komminister Fjellander skulle avskedas - "strax efter" - att "Växjö stifts fortfarande använder sig av befogenhetsprövning" och kyrkorådets ordförande för uppgiften vidare att detta inte är "så vanligt förekommande i övriga stift".
Domkapitlet finner det "anmärkningsvärt" att Arbetsgivarorganisationen skulle ställa sig positivt till beslut om avsked utan föregående befogenhetsprövning.
Har Roger Gåvsten rätt, innebär det att en grundbult i den episkopala strukturen i praktiken är borta. Kyrkorordningsbestämmelsen KO 31:14 säger nämligen att domkapitlet alltid ska ge klartecken innan en präst avskedas. Avsikten är att värna prästämbetets integritet. Prästen är något annat än tjänsteman åt kyrkorådets och dess idéer.
Vad ska vi ha biskopar till om församlingen - utan samråd med någon - helt sonika bestämmer sig för att avskeda präster? Då har vi fått just det som Missionskyrkans pastorer varnade för. Jag har också reserverat mig i kyrkoordningsarbetet mot att präster ska lokalanställas av just detta skäl.
Nu har vi fått en ordning där predikstolens frihet är i fara. Kyrkorådets ordförande i Gnosjö får nämligen med en ordning utan befogenhetsprövning makten över prästerna - och förstås över deras förkunnelse. Men allvarligare är förstås om de flesta stift låter detta fortgå. Växjö stift har i vart fall det goda omdömet att finna förhållandet "anmärkningsvärt".
Hur är det alltså?
Det är frågan jag ska ställa i Kyrkostyrelsen.
Jag nämner detta som ett handfast argument att rösta på Frimodig kyrka i höst.
Ingen annan gruppering har kommit på att frågan om kyrkorrdningsbestämmelsen KO 31:14 måste ställas för att värna Svenska kyrkans identitet som en episkopal kyrka och motverka kongregationalism, det där som frikyrkorna praktiserade och som en gången tids präster var livrädda för. De visste nämligen att predikstolens frihet är omistlig om evangelium ska kunna förkunnas.
Så vad sysslar biskoparna i domkapitlen med om de struntar i befogenhetsprövning? Sågar av den gren de sitter på.
Arbetsgivarorganisationen har i processen representerats av en Roger Gåvsten. Denne Gåvsten erinrade sig erinrade sig först sedan han givit klartecken att komminister Fjellander skulle avskedas - "strax efter" - att "Växjö stifts fortfarande använder sig av befogenhetsprövning" och kyrkorådets ordförande för uppgiften vidare att detta inte är "så vanligt förekommande i övriga stift".
Domkapitlet finner det "anmärkningsvärt" att Arbetsgivarorganisationen skulle ställa sig positivt till beslut om avsked utan föregående befogenhetsprövning.
Har Roger Gåvsten rätt, innebär det att en grundbult i den episkopala strukturen i praktiken är borta. Kyrkorordningsbestämmelsen KO 31:14 säger nämligen att domkapitlet alltid ska ge klartecken innan en präst avskedas. Avsikten är att värna prästämbetets integritet. Prästen är något annat än tjänsteman åt kyrkorådets och dess idéer.
Vad ska vi ha biskopar till om församlingen - utan samråd med någon - helt sonika bestämmer sig för att avskeda präster? Då har vi fått just det som Missionskyrkans pastorer varnade för. Jag har också reserverat mig i kyrkoordningsarbetet mot att präster ska lokalanställas av just detta skäl.
Nu har vi fått en ordning där predikstolens frihet är i fara. Kyrkorådets ordförande i Gnosjö får nämligen med en ordning utan befogenhetsprövning makten över prästerna - och förstås över deras förkunnelse. Men allvarligare är förstås om de flesta stift låter detta fortgå. Växjö stift har i vart fall det goda omdömet att finna förhållandet "anmärkningsvärt".
Hur är det alltså?
Det är frågan jag ska ställa i Kyrkostyrelsen.
Jag nämner detta som ett handfast argument att rösta på Frimodig kyrka i höst.
Ingen annan gruppering har kommit på att frågan om kyrkorrdningsbestämmelsen KO 31:14 måste ställas för att värna Svenska kyrkans identitet som en episkopal kyrka och motverka kongregationalism, det där som frikyrkorna praktiserade och som en gången tids präster var livrädda för. De visste nämligen att predikstolens frihet är omistlig om evangelium ska kunna förkunnas.
Så vad sysslar biskoparna i domkapitlen med om de struntar i befogenhetsprövning? Sågar av den gren de sitter på.
måndag 4 mars 2013
Den enkla frågan
Den enkle komministern ringde i går kväll och ställde den enkla frågan: "Är domprosten korkad? Förstår han inte vad han skriver?" Jag drog förstås omedelbart ut till domprosten Hermanssons försvar och sa skarpt: "Han är inte korkad. Han bara framstår så." Vi måste tala väl inte bara om Kyrkans Tidning utan också om vår kyrkliga överhet. Den sitter inte på sina ansvarsfulla positioner hipp som happ utan därför att överheten är kompetent och klarsynt. Det behöver inte betyda att den alltid framstår så - skenet kan bedra.
Så vad då? Domprosten Hermansson tror sig förstå att Svenska kyrkan helt enkelt är ett privat hatobjekt för Jenny Nordberg. Det kunde man läsa i blogginlägget den 28 februari. Man kunde också förstå att domprosten läst lite slarvigt, och upprepat den slarviga läsningen, när han uppfattar att det är absurt att Svenska kyrkan har 6.5 miljoner medlemmar. Jenny Nordberg skrev att "från den här sidan av jorden framstår det som alltmer absurt..." - och detta är ett fullständigt korrekt konstaterande.
Nu ville domprosten lyfta fram att det finns fler bilder än kolumnistens bild av verkligheten, får vi veta. Fast egentligen borde han som 55-årig manlig präst lägga sig platt, meddelar han. Varför det? Han undrar också om det är värt att bemöta sådant som uppenbart är oriktigt in en artikel - och det kunde man kanske ändå tycka att det skulle vara för en domprost eller ärkebiskop - men domprosten vet att "den mediala dramaturgin gör att det egentligen inte är möjligt". Då hade det väl varit lika bra att gå förbi Jenny Nordberg med tystnad - men så blev ju inte fallet. Fallet blev att domprosten deklarerade att drivkraften bakom red Nordbergs krönika helt enkelt var hat. Så återställdes ordningen.
Domprosten undrade i går varför reaktionerna på hans blogginlägg blir så hårda i tonen. Det var då den enkle komministern ringde och ställde frågan om domprosten var korkad. Domprostens ambition var, meddelar han i ett blogginlägg den 3 mars, att utifrån sitt perspektiv modifiera det som står i den
stora morgontiden. Modifikationen består i analysen att red Nordberg drivs av hat, Svenska kyrkan är helt enkelt ett hatobjekt och det var det också i höstas, när hon uppsökte Svenska kyrkan i New York men avvisades.
Den som är minnesgod kanske kommer att tänka på sedermera kyrkoherden Bengt Samuelsson. Han skulle hämta barn på dagis men gick fel och hamnade vid en lucka med en argsint dam, som i vresig ton undrade vad han ville. Han förklarade att han gått fel men undrade nu var han var. Svaret var att detta var pastorsexpeditionen. Av erfarenheten blev en liten religiossociologisk undersökning kring bemötandet i Svenska kyrkan. Vi talar nu 70-tal, om ni undrar. Och Stockholms stift.
Den enkle komministern fick svar på sin fråga och jag hoppas han blev nöjd. Han ställde inte den filosofiska fråga jag kunde fått större problem med: "Föregår inte essensen existensen?" Vilken är alltså essensen om man framstår som någit i sin existens?
Jenny Nordberg skriver ny kolumn i SvD idag. På något sätt blir Karen Armstrong hennes auktoritet. Så går det när en kyrka inte har vett att öppna för den som söker. Ny eller gammal fnoskighet är alltid ett alternativ till Uppenbarelsen. Dessvärre. Svenska kyrkan genom åtbörder och tal tycks kratta manegen för nyfnoskigheten i vår tid. " (Åtbörder och tal" var den samlingsformel vi som unga furirer lärde oss, när det handlade om rätten att visitera påverkade persones väskor...)
Jenny Nordberg är värd ett helt annat bemötande än det vår kyrkliga överhet visat, det är min övertygelse. Men kan det vara så att vår kyrkliga överhet inte förmår möta henne anständigt? Det är vad jag förmodar - och jag har en del erfarenhet i ämnet, tror jag. Och nyckelordet är "inte förmår".
Så vad då? Domprosten Hermansson tror sig förstå att Svenska kyrkan helt enkelt är ett privat hatobjekt för Jenny Nordberg. Det kunde man läsa i blogginlägget den 28 februari. Man kunde också förstå att domprosten läst lite slarvigt, och upprepat den slarviga läsningen, när han uppfattar att det är absurt att Svenska kyrkan har 6.5 miljoner medlemmar. Jenny Nordberg skrev att "från den här sidan av jorden framstår det som alltmer absurt..." - och detta är ett fullständigt korrekt konstaterande.
Nu ville domprosten lyfta fram att det finns fler bilder än kolumnistens bild av verkligheten, får vi veta. Fast egentligen borde han som 55-årig manlig präst lägga sig platt, meddelar han. Varför det? Han undrar också om det är värt att bemöta sådant som uppenbart är oriktigt in en artikel - och det kunde man kanske ändå tycka att det skulle vara för en domprost eller ärkebiskop - men domprosten vet att "den mediala dramaturgin gör att det egentligen inte är möjligt". Då hade det väl varit lika bra att gå förbi Jenny Nordberg med tystnad - men så blev ju inte fallet. Fallet blev att domprosten deklarerade att drivkraften bakom red Nordbergs krönika helt enkelt var hat. Så återställdes ordningen.
Domprosten undrade i går varför reaktionerna på hans blogginlägg blir så hårda i tonen. Det var då den enkle komministern ringde och ställde frågan om domprosten var korkad. Domprostens ambition var, meddelar han i ett blogginlägg den 3 mars, att utifrån sitt perspektiv modifiera det som står i den
stora morgontiden. Modifikationen består i analysen att red Nordberg drivs av hat, Svenska kyrkan är helt enkelt ett hatobjekt och det var det också i höstas, när hon uppsökte Svenska kyrkan i New York men avvisades.
Den som är minnesgod kanske kommer att tänka på sedermera kyrkoherden Bengt Samuelsson. Han skulle hämta barn på dagis men gick fel och hamnade vid en lucka med en argsint dam, som i vresig ton undrade vad han ville. Han förklarade att han gått fel men undrade nu var han var. Svaret var att detta var pastorsexpeditionen. Av erfarenheten blev en liten religiossociologisk undersökning kring bemötandet i Svenska kyrkan. Vi talar nu 70-tal, om ni undrar. Och Stockholms stift.
Den enkle komministern fick svar på sin fråga och jag hoppas han blev nöjd. Han ställde inte den filosofiska fråga jag kunde fått större problem med: "Föregår inte essensen existensen?" Vilken är alltså essensen om man framstår som någit i sin existens?
Jenny Nordberg skriver ny kolumn i SvD idag. På något sätt blir Karen Armstrong hennes auktoritet. Så går det när en kyrka inte har vett att öppna för den som söker. Ny eller gammal fnoskighet är alltid ett alternativ till Uppenbarelsen. Dessvärre. Svenska kyrkan genom åtbörder och tal tycks kratta manegen för nyfnoskigheten i vår tid. " (Åtbörder och tal" var den samlingsformel vi som unga furirer lärde oss, när det handlade om rätten att visitera påverkade persones väskor...)
Jenny Nordberg är värd ett helt annat bemötande än det vår kyrkliga överhet visat, det är min övertygelse. Men kan det vara så att vår kyrkliga överhet inte förmår möta henne anständigt? Det är vad jag förmodar - och jag har en del erfarenhet i ämnet, tror jag. Och nyckelordet är "inte förmår".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)