måndag 29 juli 2013

Carl Strandberg

Förre domprosten, docenten Carl Strandberg dog den 12 juli 87 år gammal. Honom tyckte vi mycket om. Jag kan höra hans lite torra skratt inför någon tidens dumhet. Carl var rolig - och klarsynt. Dumhet hade han något svårt för, monumental klerikal dumhet hade han monumentalt svårt för.

Nu kommer små notiser om honom. Svenska Dagbladet rymde i går minnesord av domprostarna Danielson och Dalman samt biskop Jonson. Där får vi veta att "många ansåg honom vara den främste bland Svenska kyrkans kyrkolagfarna sakkunniga". Carl och Nils Glimelius bland prästerna, skulle jag säga. Båda var dissidenter. Det kan ni fundera över. Hur kommer det sig att de främsta bland de kyrkolagskunniga har blivit dissidenter i Svenska kyrkan? Det borde, om ni är normalbegåvade, kunna uppfattas vara ett problem. För er! För Svenska kyrkan!

Om Carl heter det nu: "Hans övertygelse i frågan om kvinnliga präster förhindrade en eventuell utnämning". Man glömde skriva att Carl efter två biskopsförslag, varav ett på första plats, inte längre ställde upp. Och: "Efter kyrkomötesreformen 1983 ville han inte längre vara ombud i kyrkomötet, och Svenska kyrkan förlorade värdefull kompetens." Så var det - men tvingar inte framställningen fram några viktiga frågor, som inte handlar om Carl utan om  Svenska kyrkan? Vad var det som hände och som gjorde att Carl efter två biskopsförslag och sex kyrkomöten sa nej. Det var också Carl som skrev texten till reservationen 1982, när vi (jag var med) menade att ett kyrkomöte av det slag som nu infördes egentligen - fast i stilististiskt elegant form - underkändes just som kyrkomöte.

Carl skrev prästmötesavhandlingen Präst och kyrkoråd. Året var 1974 och boken kallas "en kyrkorättslig skiss". Carl-typiskt! Jag påstår att det går en röd linje mellan ärkebiskop Brilioths bok Vården om kyrkan och Carls prästmötesavhandling. Så mycket värre när Carl menade att ingenting av vad han skrev i början av 1970-talet gällde den kyrkostruktur som nu konstruerats. Det finns nog skäl att läsa om hans prästmötesavhandling för att 1. se om hans egen senare bedömning stämmer och 2. fråga hur det kunde blir så.

År 1958 kom boken Kyrkotankar  (Gleerups, Lund) där Carl skrev uppsatsen Det kyrkopolitiska läget. Låna boken på sockenbiblioteket eller fråga någon gammal präst om ni kan få låna - vilket ni inte borde få, böcker och fruar lånar man inte ut. Analyserna är klara och ärendet egentligen att peka på Kyrkans eget ansvar när staten tillåts föra sin politik utan medvetet kyrkligt motstånd. Carl hänvisar i artikeln till sina bidrag i tidskrifterna Kyrklig Förnyelse I:1957 och Vår Lösen 3:1957. Kanske det bästa sättet att hedra Carls minne är omläsningen?

Vad tror ni - hade han rätt? Han skrev:
"Ger Kyrkan på en enda punkt i fråga om sin tro vika inför Kungl. Maj:ts och opinionens tryck, är snart hela gärdet upprivet; ingen skall föreställa sig att man kommer att göra halt vid denna fråga. På punkt efter punkt kommer Kyrkans bekännelse i blickfältet, och till slut är den inte längre bestämd av Guds Ord utan av folkviljan. Och därmed är det också ute med Svenska kyrkan." (Det kyrkopolitiska läget i Kyrkotankar, s 120)

Förresten var det inte den här sortens referenser till Carl som biskopen och domprostarna gav i Svenskan.

17 kommentarer:

  1. Egentligen borde man söka utvärdera vilka som går i relation till dem som kommer. Bland präster som bland lärare.

    Säkert blir kvalitetsskillnaden mellan den lämnande skaran och de nytillträdande maffig. Genonsnittet, alltså. Till de lämnandes fördel, dessutom.

    Sedan bör man fråga sig varför. Och vad det tyder på. Och vad det leder till.

    Säkert har varken kyrkans eller skolans problem nått botten.

    Varför minns man Carl Strandberg, men inte hans sentida "likar" i kyrkotoppen? Kyrktockarna av skilda och obestämbara kön, alltså?

    Tant Svart

    SvaraRadera
  2. Som sagt det ligger något i uppfattningen att prästerna borde ansvara för vad vi skall rösta om . Problemet är väl snarast att finna i den sekulära sfären inom kyrkoledningen.
    Logiskt borde väl inga partier lägga sig i detta.

    SvaraRadera
  3. "Hans övertygelse om kvinnliga präster förhindrade...". Borde man inte istället tänka att det nuvarande kyrkosystemet som kan jämföras med fångenskapen i Babylon har hindrat många?

    SvaraRadera
  4. Ja han var en sann profet denne hedersman Carl Strandberg. Jag tyckte mycket om honom. Kyrkan blir alltmer fattig när sådana människor försvinner, och inga nya kan skönjas borta vid horisonten.

    "Präst från Skara stift"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dessvärre är det väl så att de nya inte blir prästvigda i dag.

      Just nu läser jag i Schartaus skrifter och kan, med sorg i hjärtat, konstatera att han aldrig hade blivit prästvigd i dag. Svenska kyrkan är i fritt fall. Tack och lov finns mycket av Schartaus verk kvar, att läsa för oss som lever i dag.

      Carl Strandberg hade verkligen rätt i sin analys i "Kyrkotankar". Ger man djävulen lillfingret tar han snart hela armen. Strandberg blev verkligen sannspådd.

      Radera
  5. Låt vara C Sg hade rätt. Föranleder det något? För övrigt är väl domprost inte så förfärligt dåligt?

    SvaraRadera
  6. Carl Strandberg var en av giganterna i den kyrka som kallade och vigde mig till det heliga prästämbetet, Verbi Divini Minister, i början av 1970-talet. När man i minnet återkallar och det är inte svårt minnena från den tiden och sedan låter blicken gå till nuvarande förhållanden då ryser åtminstone jag. Det vi nu kan se, en genompolitiserad till stora delar sekulariserad kyrka, var fortfarande en otänkbarhet 1970 även om det redan då börjat blåsa isiga vindar. Med Carl S. delar jag intresset för kyrkolagfarenheten. Den var mitt bästa ämne i den avslutande delen av utbildningen. Inledningsvis kände jag en viss förlägenhet över detta och tänkte att det ju hade varit bättre om bibelkunskapen fått inta den platsen, men har senare förstått att den mentala träning kyrkolagfarenheten ger är av nytta i allt som hör till ämbetet.

    Carl Strandberg hade givetvis fullkomligt rätt redan 1958. Salamitaktiken var framgångsrik. Samma taktik som dr Goebbels mycket belåtet en gång presenterade vid en medarbetarsamling. Se hur mästerligt Führern hanterar judarna. Han säger inte, nu ska vi beröva er allt vad ni har och spärra in er i ett ghetto, i vilket fall judarna skulle resa sig upp som en man och försvara sig, nej, han säger, nu gäller det bara den här begränsade eftergiften och sedan är vi nöjda. Då säger, judarna, nåväl, bröder, det kunde ha varit värre, låt oss nu komma Hitler till mötes och i övrigt sitta stilla i båten. (hånfulla skratt) Nåväl, naturligtvis har vi nya krav att komma med och de tar inte slut förrän judarna sitter lusfattiga i ghettot. (ännu mer skratt och applåder).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oftast missar vi, att nazisterna och deras metoder var genuint populära i folkdjupet. I Tyskland och även till dels i Sverige. Skratten och applåderna var lika äkta då, som de som möter pridefestivaler i nutiden. Rysningar inför judar lika vanliga nu som då. Förakt inför icke anpassningsbara kristna likaså. Inget har i grunden förändrat sig. Jo. Konsumismen har blivit samhällets gud. Men hur länge håller det?

      Abimelek



      Radera
  7. "Ger Kyrkan på en enda punkt i fråga om sin tro vika inför Kungl. Maj:ts och opinionens tryck, är snart hela gärdet upprivet; ingen skall föreställa sig att man kommer att göra halt vid denna fråga. På punkt efter punkt kommer Kyrkans bekännelse i blickfältet, och till slut är den inte längre bestämd av Guds Ord utan av folkviljan. Och därmed är det också ute med Svenska kyrkan."
    Detta är förvisso helt sant, men vad Carl missade var att eftergifterna redan börjat för länge sedan - på medeltiden vid den s k reformationen.

    le

    SvaraRadera
  8. Vad le missar är att varken Johan III (kryptokatoliken) eller Karl IX (kalvinisten) lyckades diktera Svenska kyrkans teologi. Men visst började problemen tidigare än 1958.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det principiellt avgörande var när biskoparnalämnade samhörigheten med petrusämbetet, sedan hsr det funnits biskopar och präster och kungar som varit mer eller mindre katolskt sinnade och kommer att vara, men det blir s a s på eget initiativ och inte i gemenskap med Kyrkan.

      Radera
  9. Ja, hur jävligt har ni det inte. Särskilt Jörgen U. Bengtsson, man av heligt ämbete. Kan inte vara roligt för Jörgen att bära det där märket på rocken som talar om att han är en fiende till folket. Inte roligt att höra att kriget som rasar i Sverige är hans fel. Att man inte ska lyssna till er, inte bara för att ni har fel, utan för att ni tillhör de kristna. Analogt med Goebbels tankar. Kan man skicka matpaket till dig, Jörgen? Bedrövligt är det, per aspera ad inferi. Visst förekommer kamp om makten med fula metoder, som i alla maktapparater. Vi talar ju om svenska kyrkan och inte heller denna vecka kommer Jesus tillbaka. Bedrövligt. /Olof Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det verkar vara mer synd om dig, Olof Olsson, som tydligen ätit surkräm till middag. ;-)

      Radera
    2. Ja lite matpaket tas väl alltid emot med tacksamhet. DS kan förmedla adresser. Tackar på förhand Olof! Men skynda Dig! Jesus kommer kanske nästa vecka? Under alla omständigheter kommer han för var och en av oss när våra dagar slutar:)

      Tant Svart

      Radera
    3. Så lägligt, Tant Svart, att ditt påstående inte kan verifieras. Mitt påstående kan det, av många, inte bara troende. Matpaketet var till Jörgen, tyvärr;-) Ha en fin helg! Du också Elisabeth.

      Radera
  10. Jag vill, med djup tacksamhet till Gud, minnas Carl för hans ledarposition i kampen att bevara Svenska kyrkan. Redan vid Kyrklig Samilngs första stora möte, i Uppsala hösten 1959, framträdde han vid sidan av Bo Giertz, G.A. Danell och Olle (som han då kallade sig) Herrlin.

    Men jag vill, som Dag, också minnas honom för hans humor. Min favorit är det uttryck han använde, när någon hade kommit med ett mindre begåvat inlägg: "Han var inte med när den djupa tallriken uppfanns."

    Requiscat in pacem!

    SvaraRadera
  11. Känner mig hedrad att tillhöra den åldrande skara som har boken "Kyrkotankar" med f Carl Strandbergs, SSB, bidrag i!! Och jag lånar inte ut den! Må han vila i frid och uppstå i härlighet!
    F Pierre, SSB

    SvaraRadera