Utrensningen

Min gamla klasskamrat och vän Jan-Erik Pettersson skrev boken om Stieg Larsson och Expo. Jag läste fascinerad. Tanken att exponera det ljusskygga är nästan i folksageklass. Trollen spricker i ljuset. Problemet uppstår efterhand. När tillgången på troll tar slut, måste det levereras en ström av nya troll som kan exponeras och spricka. Annars går själva företagsidén förlorad. Och helst ska trollen återfinnas på ställen där man tidigare inte trott att de skulle förekomma och vara fler än man kunnat föreställa sig. Då kan det hända att idévärlden kolliderar med den något mer prosaiska verkligheten om man nämligen inte kan bedriva kampanj - för då fungerar modellen igen.

I politiskt arbete handlar det om att driva idéer men också om att kunna stoppa i tid och korrigera kurs. Här finns ett för Expo inneboende problem.

Man kan tänka att jag inte skulle bry mig om Sverigedemokraternas interna utrensningar. Det hade jag kanske inte gjort om det inte varit för att seglorianerna lite oskickligt drivit sin "guilt by association"-kampanj mot mig. Jag får inte skriva i somliga fora - och Klein och Irving skulle bestämma vilka. Nu ser jag samma mönster när det handlar om Axel W Karlsson, tidigare socialdemokrat och uppmärksammad högkyrkoätare när han protesterade mot domprosten PO Sjögrens prästmötesoration, den där han kritiserade partipolitiseringen i Svenska kyrkan och enkannerligen socialdemokratin. Karlsson skrev i Nya Tider och jag hittar ett reportage från kyrkomötet. Han skulle inte ha skrivit. Att skriva i tidningar som står långt från Sverigedemokraterna (också om artikeln beskrev att ASD ställdes utanför kyrkostyrelsen) och att gå på möten med organisationer långt från SD, får man inte. Axel försvarar sin rätt att vara var han vill och skriva var han vill. Då körs han ut.

Det får vara SD:s affär men mönstret känns igen.
Kritiken gäller inte vad han skrivit utan att han skrivit på fel forum. Kanske är det intressant att SD drabbas av nervositet när Expo drivit kampanj mot Axel W Karlsson men kanske mindre intressant att seglorianerna jagar biskop Eckerdal, som tills nu försökt värja sig. Nu ska Göteborgs stift fråga SD om grunderna för uteslutning för att eventuellt inleda ett tillsynsärende, fattar jag efter seglorianernas nyhetsförmedlande.

Ändå är detta inte det riktigt intressanta, det bästa har jag sparat till sist!
Sören Ekström, tidigare Svenska kyrkans generalsekreterare, ställde på Facebook - ett forum som är öppet för mycken insyn - frågan hur lämpligt det är att en präst som utesluts ur SD "på grund av antisemitisk och högerextremistisk verksamhet" fortfarande innehar prästämbetet. Ser jag efter rätt har Axel W Karlsson förnekat denna anklagelse som rikatdes mot honom i september och det är inte detta som nu anförs av partisekreterare Söder i Expressen, men varför vara småsint...
Caroline Krook svarar "Inte lämpligt alls men jag känner med biskop och domkapitel för det hela är inte helt lättlöst". Paul Trossö, en gammal S-veteran från kyrkomötet, menar att frågan kan komma att aktualiseras framgent och pastor Bruno Sollerman menar att man visst kan avkraga en präst med otidsenliga åsikter.

Allt blir intressant - från den oprecisa anklagelsen till det som nu tillagas.
Caroline Krook sitter i Överklagandenämnden och där kan väl ett fall med avkragning enkelt hamna. Hur omdömeslöst är det inte att då gå ut med en bestämda mening innan saken prövats? Hon kan inte döma i Karlssons fall ifall det blir ett fall!
Trossö gör en riktig bedömning, tror jag. Det blir ett domkapitelsärende för saken står under sådan press att den reaktionen närmast blir naturlig. Fast medge att det blir lustigt. En präst som inte kan vara medlem i Sverigedemokraterna, kan inte vara präst - eller hur ska anklagelsen motiveras och hur ska grundlagsfästa fri- och rättigheter värnas? Det där med "inte helt lättlöst" styr in på det besvärliga att vi har grundlagsfäst åsikts-, förenings- och yttrandefrihet. Inför det allmänna - och hur ska en kyrka som vill ha en offentligrättslig ställning räknas? - behöver vi inte berätta om våra politiska eller religiösa (!) meningar.

Slutligast är det väldigt spännande med tanken som pastor Sollerman levererar (glöm inte att jag för många år sedan markerade min ovilja just mot pastorn och fann honom intellektuellt lågpresterande när han skrev ett reportage i Broderskap, så misstro för allt i världen vad jag skriver!). Man kan avkraga en präst med otidsenliga åsikter. Så tänker en frikyrklig, fattar jag. Men tanken fascinerar. Vad är nu otidsenliga åsikter och vad var t ex i Tredje Riket tidsenliga åsikter som en präst gott kunde få ha? Man kan vara antisemit bara de flesta andra är antisemiter eller tysta medlöpare och nazistprästerna ska inte klandras förrän i maj 1945?
Däremot kan man i Sverige nu avkraga präster som inte tror 1958 års riksdagsbeslut om ämbetet eller riksdagsbeslutet om abort eller riksdagsbeslutet om enkönade äktenskap med efterföljande kyrkliga konsekvensbeslut - för hur det än är så är åsikterna otidsenliga?

Axel W Karlsson kommer nog att försvara sig med att han vill röra sig i många olika miljöer för att forska och skriva. Vad han då säger är sant. Han är välinformerad om många olika sammanhang och har haft anställning som forskare men är nu 65 år så den tiden är över. Axel har alltid nyfiken rört sig i många miljöer.
Hur han gör med sitt kyrkomötesuppdrag ska bli intressant att se. Han kan ju sitta kvar som vilde i kyrkomötet. I så fall blir han vilde nr 2 med rötterna i SD. Ingen utskottsplacering men tid i talarstolen.
Avkragad eller inte. Mycket kan Expo och seglorianerna med understöd regissera - men inte allt.

Själv undrar jag hur vi ska se på att somliga regisserar pjäser där vi andra får statistroller och där det står några fritt att modellera motståndare efter eget tycke eller egen affärsidé.

Indiskretioner

Jag antar att jag är indiskret när jag nu berättar vad vår vän prosten och doktorn Kjell P tagit reda på. Detta nådens år 2014 är det första år när de som antecknats i Svenska kyrkan automatiskt försvinner eftersom de fyller 18. Vi talar om 8117 ungdomar. Puts väck på födelsedagen! Men innan dess skulle kyrkoherdarna ha tagit kontakt med dem och erbjudit dem att vara kvar. Det har de strängt upptagna kyrkoherdarna antagligen inte gjort. Kyrkoherdars herdesinne har sina begränsningar även om man kunde tänka att de 8117 kunde betraktas som förlorade får, som de vore extra roligt att leta upp. Det betyder att 8117 18-åringar utan att egentligen fatta det, stryks ur de kyrkliga registren. "Så lite betydde du"-hälsningen går knappast att missa.

Vad skulle kyrkoherdarna gjort - förra året? Planerat för en rejäl satsning. Frimodig kyrkas folk med Johannes Hellberg som första namn lyfter frågan i Göteborgs stiftsfullmäktige och vill ha en stiftssatsning. Det är bra.

Hade jag varit kyrkoherde (ja, ni vet hur det är ...) hade jag nog sagt: "Nu ska vi se till att få med dem som blir 18 år. Jag bjuder in dem och erbjuder dem en veckas intensivinfo. Vi förbereder några gånger, vi tar med några av de yngre ledarna och så tar vi oss på sportlovsveckan till bibliska platser. Palestina/Israel alltså. Bibeln som redskap. Gott om tid för samtal och möjlighet att döpas på påsknatten här hemma för den som så vill."

Kyrkorådet hade fattat. Varje krona som satsas här kan visa sig vara en investering som ger kyrkoavgifter 70 år framåt och kanske kyrkligt engagemang därtill. Själva knepet hatar ateister och fromsinta. Vilket knep? Att med hjälp av den ohederlige Mammon skaffa sig vänner för evighetens hyddor. Men sportlovsveckan skulle jag sett till att några i församlingen fick ta ett särskilt förbönsansvar för dem som var på sitt livs undersökning av vad Kyrkans tro och liv handlar om.

Nu är jag inte kyrkoherde. Men hade jag varit ... Kanske skulle jag tänkt större och sagt att biskopen får lägga en vecka och stiftet, med hjälp av kompetenta undervisare och den där sortens klassiska, karismatiska och arbetsvilliga präster, göra en satsning. Men gör man det inte själv, finns alltid risken att det inte blir gjort. Och var finns en ny generation outtröttliga ungdomspräster förresten?

Vad gör man nu med de kyrkoherdar som inte gjort någon ansats eller insats för att kontakta dem som blir 18 i år och som de enligt bestämmelserna skulle kontaktat? Anmäler för tjänstefel? Ger löneavdrag? Ler vänligt mot och säger att vi alla förstår att de haft många viktigare uppgifter att ansvara för? Leta förlorade får kanske inte är en kyrkoherdes främsta prioritet. De 8117 får fylla 18 och försvinna ur registren. Eller får vi veta något här - något om bristande nit när det gäller människor? Inte vet jag. Jag har bara varit indiskret.

Bara för att rådda till det hela: Hur kommer det sig att Frimodig kyrka, dessa reaktionära bakåtsträvare, dörrstängare och allmänt ohavliga, lyfter en fråga av det här slaget? Varför inte de andra, de som säger att de vill ha en öppen folkkyrka?
Slump eller mening?

Visar det sig när allt kommer till allt att Svenska kyrkan till sist är ointresserad av att göra folk till lärjungar? Eller kanske inte har tid?

Oliktänkande

"Jag har i vanliga fall inte så många åsikter gemensamma med Dag Sandahl men den här gången ...". Salig biskop Hellström var tydligen tvungen att hålla med om något jag sagt. Men nog var hans påstående lite konstigt? Jag svarade försiktigtvis: "Eftersom vi båda instämmer i Kyrkans trosbekännelse måste vi väl trots allt uppfattas ha rätt mycket gemensamt, det mesta rentav?" Biskopen stod svarslös.
Likväl hade han rätt. På några punkter var vi av olika meningar och det var i första hand den avgörande frågan saken handlade om. Den gjorde mig till oliktänkande - och uppsättningen frågor där jag blir en oliktänkande ökar.

Jag kanske inte förstår men Dagens Seglora driver abortfrågan. Den är svår men kallas också självklar och tycks handla om hur patriarkala strukturer gör anspråk på att äga kvinnors kroppar. Åsikterna mot abort ingår in en större fundamentalistisk utveckling mot kvinnors rättigheter, fick jag veta och ute i Europa går det bra för abortmotståndarna vilket betyder att abortmotståndarna i Sverige vädrar morgonluft. "De tar ton igen i spalterna." Men de kan inte vinna, inte medicinskt, inte etiskt. "Vad återstår dem? Några utvalda bibelpassager."

Det var ett tag sedan vi påpekade att seglorianerna får kyrkliga subsidier och stiftskollekt i Stockholm. Jag fattar inte riktigt. Till kristen tro hör väldigt få konkreta etiska föreskrifter - men synen på människan har lett till slutsatsen att abort är oförenlig med tron. Det värnlösa livet ska värnas från konceptionsögonblicket. Svenska kyrkan stod kritisk när den nya abortlagen kom i början på 1970-talet. Nu argumenterar seglorianerna utan några referenser till det kristna läroinnehållet, som reduceras till "några utvalda bibelpassager".  Något har hänt - och jag är uppenbart en oliktänkande. Men antagligen har jag fel för beslut fattas i vårt land i demokratisk ordning och fortfarande är de flesta med i Svenska kyrkan varför samtliga majoritetsbeslut får uppfattas vara beslut som Svenska kyrkans majoritet står bakom. Å andra sidan ska jag bevara chefredaktören Peter Akinders ord i dagens ledare i Östran/Nyheterna: "I en demokrati får sista ordet aldrig vara sagt." Den hållningen är mer sympatisk än anklagelsen mot somliga för att de "tar ton i spalterna".

Bengt Olof Dike ställer två frågor. Det handlar om kvinnor i prästämbetet som vi haft sedan snart 56 år, menar han. Den 10 april 1960 vigdes tre kvinnor och det kan väl inte vara 56 år hur man än räknar. Om man inte räknar fel, förstås. Den av riksdagen stiftade lagen gällde från 1 jan 1959.

Frågorna:
Skulle kyrkan mot den nämnda faktiska verkligheten /en förkrossande majoritet av kyrkans präster och förtroendevalda vill ha kvinnliga präster, DS/ följt doakörens noter?
Svaret blir förstås ett nej.

Hade det varit rimligt, rättvist, klokt och förnuftigt att vägra prästvigning av kvinnor enligt en liten minoritets bestämda önskan?
Svaret blir förstås återigen ett nej.
Och då har Dike fått svar.

Vill någon ägna sig åt komplikationer går det också.
1957/58 fanns ingen förkrossande majoritet för ämbetsreformen bland prästerna. I remissomgången i början på 50-talet avstyrkte ett antal kyrkoråd förslaget men kördes över av kyrkofullmäktige, som fått frågan. Mönstret är tydligt: det var det politiska organiset kyrkofullmäktige som uttalade sig. I Växjö, för att ta ett näraliggande exempel, hade kyrkorådet sagt nej men fullmäktige sa ja. Kolla konseljakterna så får ni se.

Men det finns inget behov av att följa någon doakörs noter. Vi kan utan vidare säga att majoriteten beslut och då blir Folkets röst Guds röst. En majoritet av svenska folket tror inte att Gud finns eller tänker sig att det finns ett högre väsen som dock inte gör något väsen av sig genom att kungöra sin vilja eller meddela sig med oss. Då är det denna övertygelse Svenska kyrkan har att förhålla sig till, eller? Så vad var det för fel med de tyska kristna nazisterna? De följde ju sitt folk.  Samma sak nu: Riksdagen beslöt om ny äktenskapslag och därmed visste Svenska kyrkan vad en majoritet av medlemmarna ville och kunde effektuera en ordning för enkönad vigsel. Minoriteten borde förstått att inte bråka.

För somliga av oss gäller saken något annat än en doakörs skönsång nämligen en undran vad Herren själv vill. Det återfinns i Nya testamentet vissa konkreta kyrkoordningsföreskrifter. Den tidigare ordningen med enbart män som präster hade ju, som bibelkommissionen konstaterade, "hävd ända från urkristendomen och stöds av auktoritativa ord i NT" (Bibelsyn och bibelbruk, 1970 s 130)

Alltså handlar det inte om en liten minoritets önskan utan om vad en liten minoritet envisas säga vara Herrens egen önskan. Och vad Herren vill med sin Kyrka, är kanske inte helt ointressant.
Minoritet och minoritet - så säger de ortodoxa kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan (Johannes Paulus II apostoliska brev Mulieris dignitatem och Troskongregationens deklaration Inter insignores för den som vill läsa texter).

Det hade inte varit så dumt om Svenska kyrkan arbetat igenom ämbetsfrågan ett varv till, det som 1957 års kyrkomöte önskade. Och det hade inte varit fel om Svenska kyrkan hållit fast vid utställda löften från år 1958 i stället för att genomföra reformen med lögnen som vapen och sveket som verktyg.

I det läget är det kanske mindre pinsamt att vara oliktänkande men lite förbryllande att jag blev oliktänkande när
jag tänker om ämbetet vad Svenska kyrkan tänkte den dag jag döptes,
tänker i abortfrågan vad Svenska kyrkan tänkte den dag jag konfirmerades och
tänker i frågan om äktenskap mellan man och kvinna vad Svenska kyrkan tänkte den dag jag prästvigdes..

Demokratifrågan

Just nu har Kristdemokraterna i Växjö det svettigt. Det kan dom gott ha. Bertil Olsson framträder villrådig i Smålandsposten, när ett antal toppkandidater kliver av därför att de inte accepterar att den som fronderat i kommunpolitiken och nu agerar som politisk vilde ändå förs fram som kandidat till landsting och riksdag. Jag ser det som nu sker som en straffdom över kristdemokraternas partiegoistiska agerande. Partinitet visade sig vara Bertil Olssons ledstjärna i livet. Då kan han sitta i partihärvan, men det måste väl finnas några kristdemokrater som inte gillar detta spektakel?

Mig angår detta inte mer än som en fråga om hur politiskt liv nu framträder. Ska det bli mer av denna vara i andra partier? Partiskandaler underminerar nämligen tilltron till vårt politiska system. Det kan man finna välmotiverat. Jag ogillar när politik blir ett yrke och en födkrok. Och demokratin förutsätter demokrati kanske det som saknas nuförtiden - vitala folkrörelser och människor som har tid, ork och lust att allmänbilda sig politiskt. Det är farligt när journalister intervjuar journalister och fördummar det som är komplicerat i tanke på att lyssnar- läsar- eller tittarkonsumenterna är korkade.

Att demokratin värnas inte bara av mångas delaktighet utan också av de fås, de valdas alltså, politiska kompetents borde vi tala mer om. Hur kunde Adolf Hitler komma till makten i god ordning? Därför att folk röstade på NSDAP och än mer på Führern. De tilltrodde honom förmågan att ordna allt till det bästa - och definitivt bättre än det kunde ordnas demokratiskt. Ett gäng politiker spelade bort demokratin genom att inte kunna göra det som folket begärde och om det demokratiska systemet inte levererar, vad ska vi då ha demokratin till?

Att demokratin är något kvalificerat och något annat än majoritetsstyre, kan jag påpeka ånyo, lärd i ämnet av folkskollärare Nils Rubin som jag är. Majoritetsdiktaturen skulle vi sky, sa magister Rubin, lika mycket som ledarens diktatur. Demokratin ger alltid minoritetsuppfattningar utrymme, vill höra invändningar och uppmuntrar till debatt för debatten är demokratins livsluft. I en demokrati är nyfikenheten uppriktig och vill veta vad majoriteten missat. I många fall ska demokratin fungera så att man kompromissar - men man kompromissar inte bort utan fram. Andra perspektiv ger bättre analyser och klokare beslut.

I går läste jag biskop Martin Lind som utlade Förintelsetemat. Antisemitism är människoförakt, menade han. Åsidosättande av människor ogillade han och detta diskriminering ska bekämpas "av det enda skälet att det handloar om människor". Det låter något från en biskop som inte bara upprätthållit det svenskkyrkliga diskrimineringssystemet utan propagerat för det. Nu skriver han: "Vi kristna har anledning till självkritik." Får jag då fråga biskopen Lind vilken självkritik han ser sig ha anledning till när vi talar om diskrimineringen mot oliktänkande i Svenska kyrkan? Problemet i Svenska kyrkan är nämligen detta att demokratisk minimistandard inte upprätthållits när vi kommit till konfliktfrågor. Då har det varit utrotning som gäller. På ett självklart sätt, lika självklart som i förra veckan när Ann Heberlein pläderade för att Marcus Birro inte borde vara med i Svenska kyrkan. Hon upprepade sin traktan att han skulle bort. Och det var liksom självklart.

Jag har en vän i svensk politik. Han konstaterar inför det som ter sig massivt dumt (en stadsplanefråga t ex) att "detta kan bara vara resultatet av ett i styrelsen fattat demokratiskt beslut" för en enskild person skulle aldrig kunna komma på något sådant. Jag gillar repliken för den beskriver också något kring demokratifrågan - behovet av kritisk instans.

Jag ska inte påminna om de orkestrerade anmälningarna till Växjö domkapitel mot denna bloggsida. Till er som undrar kan jag meddela att domkapitlet inte har meddelat något beslut. Det intressanta är mekanismen att så enkel och självklart vilja tysta det olämpligt sagda eller skrivna. Den demokratiska hållningen är en annan.

I det demokratiska samtalet måste inte alla skivor skäras tunt - men det underlättar. Alla förtroendevalda är inte usla men samtliga förtroendevalda är inte heller värda förtroende. Ska man fatta beslut men aldrig återfinns i gudstjänsten, har man inget förtroende och ska inte heller ha det. En del av de valda är sannolikt inte kapabla att ta de beslut som egentlig fordras. De har inte analyserat det faktiska läget. De drömmer. Och det blir inte bra i längden. Var har vi alltså beslutsfattarakademien i Svenska kyrkan, den där beslutsfattare kompetenshöjs. Hade vi ett sådant ställe i Sigtuna förr i världen? Vad har vi nu?

I Kyrkan, som är Herrens Kyrka, kan inte heller demokratin slå igenom restlöst. Vi förvaltar till sist ett förtroende från Kyrkans Herre och behöver klura ut hur Han vill ha det.  Det gamla systemet var att ge läroämbetet en självklar plats och vetorätt. Nu har vi en Läronämnd, kyrkopolitiskt tillsatt  av kyrkomötet och genom biskopsvalen. De kan köras över av kyrkomötet. Ser ni problemet?

Jesus ÄR Kristus - och Herre!

En stund i fredags kväll och lördags eftermiddag ägande jag mig åt Lennart Lundmarks bok Tvivlarens guide till Nya testamentet (Fri Tanke). Lundmark är docent, historiker vid Umeå universitet och disputerade om samer i övergång från fångstsamhälle till ren nomader. Intresseklubben noterar. Nu har han gett sig över till kristendomen, där han etablerar sig som sakkunnig. Kyrkoherde Christer Hugo tyckte i Smålandskomposten att detta var en angelägen bok så det var med högt ställda förväntningar jag började min läsning. Det blev något mentalt suffléaktigt över det hela.

Lundmark underkänn er Nya testamentet som "godtagbart underlag för historisk forskning med anspråk på vetenskaplighet". Nå, då så. När det handlar om övernaturliga fenomen finns det två skäl för en historieskrivare att befatta sig med dem: 1. ge dem en naturlig förklaring och 2. visa att berättelserna inte är trovärdiga. Det senare gäller skildringarna om Jesu uppståndelse. Nå då så, igen.
Fast detta har sagts länge. D F Strauss t ex eller Ernest Renan och båda anförs Om någon tilläventyrs skulle hävda ett samband mellan den historiske Jesus och kristendomen avfärdas han (det är en han) för det hela måste sluta i kategorin "spekulationer". Veta något kan man inte. Det är här Birger Gerhardsson avfärdas, t ex och Bengt Holmberg. Att evangelisten Lukas fått en hel del fel, vet också docenten i lappforskning meddela. Vad säger detta? Att Lindmark är dåligt uppdaterad. Enklast hittar man relevant material på Anders Brogrens hemsida. Skattskrivningen har ägt rum och det var just den första skattskrivningen under kejsar Augustus, t ex. Jag drar inte detaljerna. Lukas får detaljer rätt. Byn Emmaus ligger ungefär en mil från Jerusalem och är alls ingen missuppfattning, som unga ambitiösa studenter en gång fick lära sig. Jaja.

När det kommer till textkritik meddelas att vi bara får läsa kopior av kopior när det handlar om handskrifter till Nya testamentet. Att vi har ett pålitligare textunderlag än när det handlar om andra skrifter från antiken kanske borde ha nämnts och att textvarianterna nogsamt förtecknas och diskuteras kanske inte är en upplysning helt utan intresse. Teologer är inte rena idioterna. Inte alla i alla fall. Men vad kan en teolog anföra när sanningens slås fast att det textkritiska bygget står på alltför bräcklig grund. Så måste det bli eftersom källorna a priori är underkända.

Lennart Lundmark drar så ett par varv om kejsar Konstantin och det där med att de förtryckta blir förtryckarna. Visserligen har vi då hamnat utanför guidandet till Nya testamentet men tänk inte illa därom. Lundmark är ute i ädelt syfte. Men hur kunde kyrkoherde Hugo gå på det här?

Så drar jag mig till minnes hur Antje Jackelén beskriver det där med Jesus. I boken Tidsinställningar heter det "Kristushändelsen", det är den man t ex teologiskt hänvisar till. "Christusereignis" på det ädla språket, kanske?
Hast Du mir gesehen eller å vanlig svenska "va Fan är det?" Nä, jag svor inte. Jag refererade till en auktoritet som skulle kunna ge besked. För där någonstans hamnar vi. Inte en referens till Jesus som är Kristus utan till "händelsen" - fast vilken händelse då? Att han föddes av en jungfru ren? Att han dog? Att han ....?

I skärningspunkten mellan debil ateism lutande sig mot forskning för +180 år sedan och trons "försvarare" som talar om "Kristushändelsen" och däremellan liturgiska experter, som inte vill kalla Jesus Kristus för Herre vacklar jag - men inte min tillförsikt.
Det är sannerligen inte lätt att nu bära den tunga börda som söndagsskolfröken och konfirmationsprästen och ungdomsprästerna la på oss, när vi fick veta hemligheten att Jesus ÄR Kristus, gick på det och kunde efterhand kritiskt pröva vad vi gått på och fattade att vi fattat. Men dåförtiden var det ingen som försökte smäcka i oss något om "Kristushändelsen". Hade de försökt, hade vi inte gått på det. Lika lite som vi omfattat tanken att vi i gudstjänsten inte solidariskt skulle stå samman med martyrerna, de som i det romerska imperiet fick ge sina liv därför att de sa vad sant är: JESUS ÄR HERREN. Och fenomenet docent Lundmark illustrerar hur det måste gå när en kyrka vägrar ge de intellektuellt bärkraftiga argumenten för tron, den tron som grundas i en erfarenhet av något som hänt i tid och rum. Något som faktiskt är tillförlitligt. Man ska nog läsa inledningen till Lukasevangeliet, den antike historieforskarens programförklaring, eftertänksamt.

Se sig tillbaka

I vanliga fall är det, som för LOTs hustru, farligt att se sig tillbaka men ska man se blogginlägget idag får man gå ett steg tillbaka. "Jag gjorde det", heter aktstycket. Yngve påpekar att han skrev en predikan för 3 e Trett, 3 årg GT . http://Kalin.nu/ordet

Kyrkans Tidning - Glädjespridaren

Kyrkans Tidning kom i går igen och med den kom Glädjen.

Fredrik Modéus skrev om dopet. Han skrev inte at vi måste döpa för att rädda Svenska kyrkans ekonomi. Han skrev att "färre döpta innebär färre kyrkotillhöriga, och därmed försvårade omständigheter för Svenska kyrkan." Intresset ljuger inte, men så fint kan bara den uttrycka sig som kommer från Jönköping! Jag skrattade gott vid köksbordet. Tala om frälsningsekonomi!

Johan Blix och Ingvar Laxvik viker ut sina lönekuvert. Den svenskkyrklige guden betalar bättre än baptistguden, förstår man när man läser Laxvik och han är belåten med att ha headhuntats till två av de bäst betalda kyrkliga jobben. Välan. Och vad uträttade Laxvik efter huvudskallejägarnas insatser? Vad finns kvar? Man undrar. Men det roligaste kommer sist.
Komministern Helgesson hade talat om "skamligt höga löner". Det vänds nu från sak - löner - till något personligt av Laxvik, som utrbister ett ur hjärta och plånbok djupt känt: "Skäms, Björn Helgesson!" Visst är det roligt.
Men Johan Blix går inte heller av för hackor. Han har tacksamt tagit emot sin lön. Tacksamt? Var det inte lön efter arbete? Men den kanske inte var så stor, eftersom vaktmästare och förskollärare kommit till jobbet i finare bilar än han. Vad dessa bilar kostat de underställda med fina fordon i räntor och amorteringar till låneinstituten, meddelar dock icke Blix. Är inte livet underhållande roligt?

Till detta prästsonen mm Bo Hanson, som beskriver det egna ÖKA som "samtida, progressivt", POSK som "intetsägande" och Frimodig kyrka som "ett konservativt, gammaldags parti". Så bra att vi fick veta - men snart tål jag inte fler muntrationsinslag. Det är roligt rakt igenom - och nästan alltför lustigt. Tänka sig att man år 2014 av Hanson får veta att "om renodlat kyrkliga grupper ensamma fått företräda väljarna, hade Svenska kyrkan ännu idag saknat kvinnor som präster eller biskopar." Haha. Där kom det! Men saknat kanske är fel ord för att fånga in Hansons brist på tro?

Några perspektiv fick jag dock av biskop Runestams lilla artikel Folkkyrkan (Ny Kyrklig Tidskrift 1960 h 1 s 60) där han beskriver läget när kyrkomötet 1958 skulle fatta det beslut som inte fattats året innan.

Biskopen kallar det hela "prövande" och menar att staten medverkat till "framtvingandet av det skyndsamma beslutet". Han betecknar det hela som något som "måste kännas som ett övergrepp från statsmakternas sida". Han fortsätter: "Den ställning som kyrkans lärare biskoparna hade tagit till frågan hade tydligt nog visat, att frågan icke var mogen för ett snabbt och omedelbart avgörande." Så kan det sägs, men biskop Runestam säger mer:
"Situationen blev ytterst pinsam. För egen del vet jag inte vad jag mest fruktade: att alla biskoparna vid kyrkomötet nummer 2 skulle befinnas vara omvända till ett bifall till den kungliga propositionen om kvinnopräster, eller att alla biskoparna skulle framhärda i sitt nej."
Man kan läsa än mer av biskopens argumentation, men det sagda räcker för att känna hur glädje spritts.

Till det glädjande hör kanske också frågan i en bloggkommentar varför Svenska Kyrkans Fria Synod misslyckades - om det nu var ett misslyckande så måste det vara glädjande för synodens motståndare, alltså. Det bjuder vi på. Men de som - Laxvik främst - var snabba på att döma ut "kvinnoprästmotståndarna" som "kyrkohistoriens förlorare" kanske skulle ställa frågan på vilket sätt Svenska kyrkan nu vunnit?
Hur framgångsrikt är det nuförtiden för Svenska kyrkan?

Varför lyckades inte synoden?
1. Därför att medlemsantalet var 10% av vad det borde ha varit - men passivt kyrkfolk och försiktiga präster trodde att allt skulle fortsätta som tidigare och lät ett fåtal släpa och
2. biskoparna förmådde inte ta tillvara Synodens bidrag. Man kan vara 1600 i en rörelse och ha livskraft om denna livskraft stimuleras "kyrkligt strukturellt", eller hur jag ska uttrycka saken.  Nu blev det som det blev.

Barometern bar syn för sägen i går. Pastoratet som haft fem präster har vara två och nu ska det bli gudstjänster varannan söndag i fyra kyrkor medan tätorten behåller sin söndagliga. Utglesningen är verklig. Om tankeexperimentet nu görs att detta INTE får förklaras med annorlunda relationer kyrka-stat - hur ska saken då förklaras? Ett svar är det glesbygdspolitiska och demografiska. Folk flyttar och folk blir gamla och dör. Storstadsområdena är magneter - och där är Svenska kyrkan svag, alldeles bortsett från den avveckling biskop Bo Giertz beskrev i sina ämbetsberättelser: när unga flyttar från byn till samhället i närheten och så till Göteborg, tappar de successivt sin kyrkliga anknytning.
Det PO Sjögren gjorde var ett småkyrkoarbete för att med en lokalstruktur skapa en hembygdens kyrka i den nya hembygden. Efter roteman Alms dagar har det byggts kyrkor i Stockholm - men har det, bortsett från ett par högkyrkliga förortspräster (Leif Andersson och Rolf Lyshöi ...), funnits en församlingsbyggarrörelse och inte bara en kyrkbyggarrörelse i stiftet?

Jag gjorde det!

Jag gjorde det. Samlade mig och skrev till Växjö domkapitel om det bröd som inte är bröd och inte knutet till något Herrens löftesord . Här är brevet.

 

Till

Växjö domkapitel

Om brödet i mässan

Det är knappast någon tvekan om hur Svenska kyrkan uppfattat vad nattvardsbröd ska bakas av. Vete. Så har tidigare skett på Ersta, så skedde dessförinnan, när oblater bakades av kyrkvärdsmoran, så som Strindberg skildrar saken i Giftas. Detta överensstämmer med katolsk ordning – och varför skulle det inte göra så? Anspråket att vara evangelisk-katolsk är ju vår Kyrkas anspråk, alltså kan vi läsa CIC 924 §1-2, där det både hävdas att eukaristin ska firas med bröd och vin med specifikationen att brödet ska bakas av rent vetemjöl och känna igen vår kyrkas praxis. Saken har uppfattats så självklar, att den inte närmare reglerats i kyrkoordningen. Vid nattvardsfirande ska bröd användas.

När Ersta, utan att förankra sitt beslut läromässigt, övergått till att enbart baka glutenfritt används inte avglutinifierat vete. I stället blandas potatisstärkelse,majsmjöl, majsstärkelse, rismjöl samt guarkärnmjöl (mjölet kan innehålla spår av mjölkprotein, soja och lupinmjöl) med vatten och bakas som oblater, till utseendet exakt lika de tidigare veteoblaterna. Redligt kan man dock inte hävda att Frälsaren lovat sin närvaro i denna blandning. Ordet kommer till elementen och gör sakramentet – men då måste elementen ha en elementär likhet med bröd och få skulle på förfrågan hävda att en stärkelseblandning som den Ersta tillhandahåller är just bröd.

I Giftas-åtalet gällde saken gäckeri med det heliga. Det som då fördes till rättegång är inte så uppseendeväckande som det gäckeri som nu bedrivs med en Erstas stärkelseblandning. Den räcks till kommunikanter men saknar saklig täckning genom ett Frälsarens löftesord eftersom blandningen inte är bröd utan avviker från vetskap (om instiftelsen) och beprövad erfarenhet (Kyrkans praxis). Erstas egenmäktiga beslut kanske inte ska undgå kritik.

En kommunikant som kommer på vad det är som faktiskt erbjuds, hamnar i sakramental osäkerhet. Det ska ingen behöva utsättas för. Jag ska trygg kunna veta att när celebranten gör som Kristus sagt, blir det också som Frälsaren lovat.

Jag begär nu

att Växjö domkapitel genom ett beslut slår fast att endast bröd bakat av vete (i förekommande fall avglutinifierat vete) får användas när mässa firas i Växjö stift.

I förvirringens tid

Jag läser, som ni vet, bloggkommentarer med viss entusiasm. Här redovisas erfarenheter och insikter som inte bara säger emot vad jag skrivit utan kompletterar. Jag tror mig omfatta en slags barnmorskeglädje när jag ser vad kommentatorerna krystat fram. Missfostren gläder mig inte lika mycket. Som primalskriket att Eva Hamberg inte skulle få gästblogga här. Varför skulle hon? - för gästbloggar kör jag inte med. När jag inte har mer att skriva, behöver jag inte kalla in hjälp. Då får jag lägga ner. Riktigt där är jag inte ännu. Vi är riktigt nära 8800 kommentarer så då är det rätt självklart att allt inte håller toppklass. Men varför komma dragande med professor Hamberg, min vän?

Henne håller jag högt och måste ha mött henne första gången för mer än 40 år sedan (42 eller 43, gissar jag). Därefter har vi setts i forskarsammanhang på vår då gemensamma fakultet och i forskningsråd/sekretariat i Uppsala, på konferenser, i högmässor och därtill har jag röstat in henne i Läronämnden. Jag gillar inte när folk är fördomsfulla och än mindre gillar jag när de är fördomsfulla och hojtande. Detta är inget personligt utan ett principiellt ställningstagande. Eller som man kan säga: "Detta är min åsikt, och den respekterar jag."

Ska man försöka förstå själva fördomen, är den väl en produkt av decenniers ljugande om kvinnoprästmotståndare som hatar både kvinnliga präster och kvinnor - och hel del annat därtill. Blir man trött eller blir man trött? I den monokultur vi lever i, är det faktiskt närmast en skyldighet att inte utan kritisk prövning gå på vad som helst.

Jag frågas om validitet. Validitet är ett kyrkorättsligt begrepp och svaret är att jag inte är särskilt välorienterad. Inte sämre orienterad än att jag dock är beredd att hävda att Svenska kyrkans vigningar är partiellt eller i stort valida än så länge. Men vi når en punkt där Svenska kyrkan bryter så mycket med sitt katolska arv att det inte längre på ett rimligt sätt kan sägas finnas kvar. Om detta tänker jag föra samtal med lärda teologer i England.

Om successionen har +Göran undervisat i ett par bloggkommentarer. Hans framställning är god.

När det gäller de som av födsel och ohejdad vana firar andra gudstjänster än högmässa på söndagen har jag inga synpunkter på. Räkna bara inte med att jag kommer. Men ni vet alltså bättre på grund av födsel och ohejdad vana än att maxa efter Frälsarens ord och ni menar att Luther borde visat större hänsyn och inte firat högmässa på söndagen? Varför ska vi inte unna oss ALLT gott Gud vill ge? Men sannerligen - jag bedriver inget tvåfrontskrig utan väntar egentligen på att de kristtrogna folket förstår eukaristins värde och kommer hungrande till Herrens bord.
Filosofi och sakramentsteologi har erfarenhetsmässigt inte skapat så stor klarhet. Är en molekyl i det konsekrerade brödet bröd och den andra Kristi kropp eller är halva molekylen bröd och den andra Kristi kropp? Fundera på det - eller ta emot med glädje också det hjärnan inte förmår dissekera. Lite Tillbedjan inför mysteriet är Luthers hållning. Min! Och faktiskt påvens! Mässoffersdiskussionen är mer emotionellt än intellektuellt laddad. Nog offrar vi något eftersom vi talar om oblater (av latinets offero). Men det vi egentligen kommer med är våra tomma händer, de vi håller fram i bön och tillbedjan. Hapax, en gång för alla har han offrat sig för oss. Hebr 9:26.

Märkte ni förresten att min fråga om vad Svenska kyrkan levererar till mig som betalar blev en annan, den om Guds närvaro i frikyrkor! Nå, i går kväll talade jag om "Den Jesus vi bekänner" i Bergs Missionshus. Jag är rätt säker på att Jesus var där - men det var inte det som var frågan. Jag har inte hittills övertygats av svaren.

Får jag till sist påminna om att Svenska Kyrkans Fria Synod en gång kom till för att vara en gemensam väg för flera fromhetsriktningar, de som tillsammans bildar en slags svenskkyrklig spiritualitet. Synoden misslyckades. Frågan om den svenskkyrkliga spiritualiteten borde vi likväl på nytt ta upp.

Slutordet lämnar jag till Birger Gerhardsson och låter hans ord också gälla denna blogg:
"Men om man tar fram måttbandet, måste man nog säga, att inga polemiska rekord har satts. De kyrkliga rekorden i detta avseende är ju också mycket svåra att slå. Den som har illusioner kan bekanta sig med den kristna polemikens historia. Den är en ständig huvudskalleplats."
(Om en bibelkommission och några bibelproblem i Lunds Stifts Julbok 1970 s 108)

Ovälkommen

Nu har det upprepade gånger trumpetats att vi är välkomna in i vilken kyrka i Svea rike som helst, när som helst och kan fira gudstjänst med alla andra där. Gud påstås finnas där och antyds acceptera allt vad som händer där. Detta förhållande gäller från Ystad till Haparanda, sägs det.

Det sista roade mig för Trelleborg ligger väl söder om Ystad för att inte tala om alla milen norr om Haparanda, där goda bröder sköter sina församlingar. Jag har anledning förmoda att gudstjänster där har med Gud att göra, dvs så som vi möter den Uppenbarade. Men inte gäller det överallt. Skälen kan jag ange:

1. I många kyrkor firas inte längre söndaglig gudstjänst/högmässa. Det man kunde göra, går inte längre. Hur denna stegvisa kyrkostängning gått till, får framtidens kyrkovetare kartlägga. Det handlar nog om de små stegens tyranni och dessa steg tas, därför att det troende folket saknas. Svenska kyrkan är de facto inte rikstäckande så som hon var för 15 år sedan.

2. Högmässan är den kristna Kyrkans stora händelse på söndagen. Judendomen har läsegudstjänsterna, inte Kyrkan, som - så Luther! - söndagligen möter upp i Herrens hus och vid Herrens bord. Frågan gäller inte kundanpassning.
Frågan gäller Kyrkans identitet. Men jag har varit församlingspräst så länge att jag vet att när Herrens bord dukas, kommer folk och fattar mer än de annars förstått. Precis som jag själv, alltså. När jag vill gå till mötet med Herren och Herrens bord inte dukas, kan jag bara förstå det som ett underkännande av min djupa längtan.

3. Somliga av oss omfattar 1957 års kyrkomötesbeslut men inte beslutet 1958. Vi lovades hemortsrätt. väjningsrätt och rätt till lika behandling vi som andra. Det var tomma löften när allt kom till allt. Vi hanteras som styvbarn. Det är dock orätt handlat av Svenska kyrkan och dess hantlangare. Deras välkomnande gäller inte oss, deras leenden avslöjas som känslokalla grimaser. "Surrender!" är deras ord. "Vi har i demokratisk ordning bestämt att ni har fel."
Men jag har tittat bakom kulisserna. Jag tror inte som majoriteten.
Att säga att jag är välkommen när jag inte tas på allvar med mina frågor är som att bjuda mosaiska trosbekännare till kräftskiva eller räkfrossa och att bjuda muslimer på julfest: julskinka med brännvin och öl och skrika ett "välkommen och håll till godo!"
Förresten fick jag ett litet rött inbjudningskort när jag vandrade Ku'damm fram förra veckan. Det var till "Eine nackte Sinfonie" med erotisk show "zum Ansehen und Mitmachen". Jag gick inte. Jag går inte på sådant. Välkommen var jag dock. Allt som  man är välkommen till ska man inte frekventera. Det jag skulle "mitmachen" är sådant en kristen människa ska undvika, fattade jag. Det kanske beror på fromma insikter - eller autentiskt snuskig fantasi, välj själva.

4. Jag ställer inga andra krav på liturgin än att den ska vara sann, dvs uttrycka vad Kyrkan tror och bekänner, det som lärts alltid, överallt och av alla som står i gemenskap med apostlarnas tro och ordningar. Liturgin kan vara tafflig eller påver, det kan jag leva med. Men den får inte vara osann utan ska rätt avspegla själva uppenbarelsen.

5. Förkunnelsen ska vara sann. Rätt lära. Autentisk. Annars kan en kyrkokristen inte vara där.
Svensk Kyrkotidning nr 1/2014 s 27 kastar jag mig över. Där får jag veta att det är fåfängt att fråga om Jesus eller Muhammed luktar mest som Gud. Verkligen?
Om Jesus nu, som Kyrkan lär och lär baserat på gjord erfarenhet, är Gud, borde svaret vara rätt självklart. Ungefär som helgon kan lukta himmelskt fast de i annan mening luktar svett och andra odörer. Nu är detta i SKT skrivet som predikotankar inför 5 s efter Trettondedagen. Skulle detta läras från en predikstol jag sitter under, kan jag bara konstatera att detta är en heresi. Med villolärare ska gemenskap inte upprätthållas.

Det är inte i marginalen vi (längre?) är oense. Det är i centrum. Och förkunnelse och förkunnare döms av Guds Ord, inte av de tyckmyckna.

Det var tydligen fel att jämföra hur man blir av med soppåsar och gudstjänstfirande. Intressant. När vi andra i högmässans inledning ägnar oss åt a) självrannsakan b) syndabekännelse och c)förlåtelsen vi för Krist skull får och är glada över att bli av med skiten, sysslar somliga uppenbarligen med något annat. Men vad gör dom? Och - handen på hjärtat - vad har de då i gudstjänsten att göra?

Jag vill till högmässan. Jag vill möta den som i apostolisk ordning och på Herrens befallning gör det en präst ska göra: Avlöser, utlägger, helgar och välsignar. Jag är uppenbarligen med i en gemenskap av resande; det kristliga resandefolket. Jag är inte ensam. Förresten har jag funderat över den apostoliska successionen med hjälp av Monsignore Cavallin, så det så. Han, romersk katolik, konstaterade att successionen historiskt räddades över till Svenska kyrkan. Det borde utmana oss att tänka inte bara stort om successionen utan också om successionen i stort.

Nu slutar vi tjata om Antje Jackelén

De som menar att det tjatas och tjafsas för mycket om Antje Jackelén har rätt. Och trist namnskämtan tar vi avstånd från, som den senaste tråkiga vitsen - Vad heter Svenska kyrkans nya men förkylda Erzbischöffin? - Atjoo Jackelén."
Vi återsamlar styrkorna på mer säker mark och i mer seriösa sammanhang. Det är lätt gjort nu - eller snarare snart, när allt det dunkla blivit upplyst.

Det är ändå förbluffande hur mycket som glider undan när Antje Jackelén träder fram. Som det där med Mekane Yesus-kyrkan och brevet hon läste upp för kyrkomötet. Det skapade ett annat intryck för kyrkomötesledamöterna än vad som var det verkliga förhållandet, en person på stiftsadjunktsnivå skrev ett brev från ett av stiften i Mekane Yesuskyrkan, det stift som får mest pengar från Svenska kyrkan. Det gav intrycket att försoning i kyrkoschismen är på väg - men så är det inte. Visste Antje och bluffade eller läste hon upp sitt brev i god tro? Det är inte utan att jag vill veta. Och varför har hon under tiden efter kyrkomötet inte meddelat hur det egentligen var med brevet? Det är väl viktigt att de besked hon lämnar visar sig vara korrekta. Hur ska det annars bli i kyrkostyrelse och kyrkomöte?

Eller beskedet hon lämnade till Expressen att hon en gång tenterat för Aleksander Radler. Har hon det? Han var i Lund docent i ett annat ämne - etik - än det hon läste - dogmatik. Varför skulle hon tentera för honom då? Och när? Från 1990 var Radler professor i Tyskland och därefter kyrkoherde i Burträsk. Inte tenterade han doktorander i ett annat ämne än sitt eget i Lund då, väl? Betalades en resa från Norrland till Skåne för den sakens skull, när det fanns en egen uppsättning lärare i Lund? Knappast. Så varför slirar det här också? För att det var lättast för Antje Jackelén att bli av med frågan om Radler på så vis i stället för att vidgå att hon var bekant med honom, vilket flera av oss var. Och varför skulle hon inte kunna erkänna det? Är bekantskapen farlig på något sätt? Ägnar sig Jackelén åt Damage Control?

Jag fattar inte mer än att jag inte fattar - och sådana omständigheter har jag i min militära utbildning övats att se upp med. Tillfälligheter ska hatas, som man säger.

När vi väl fått klarhet i det oklara har det ögonblick - ett "nu" - kommit när vi kan övergå till att lyssna på vad Antje Jackelén säger om Kyrkans tro. Hittills har det på ett sätt varit förbluffande, det också. Men på ett annat sätt känner vi igen den teologi som förkunnats i Tyskland sedan 1835 eller tidigare. Aposteln Johannes avvisar den som kätteri, tror jag mig kunna se i breven som bär hans namn i Nya testamentet.

Till skillnad från tidigare ärkebiskopar - Wejryd, Hammar, Weman, Werkström, Sundby t ex - har Jackelén inte i sin ungdom formats i Svenska kyrkan. Det kan visa sig vara något positivt men det kan också visa sig att hon saknar mycket av det som är "tacit knowledge". Vi får se. Att idoliseringen av henne innehållit överord, kan vi ändå notera. Det hör möjligtvis till vänlighetens baksida att sådant sägs. Till skillnad från tidigare ärkebiskopar är det nya att den apostoliska successionen som vigningssuccession går förlorad. Har vi därmed bara fått den yttre bekräftelsen på förlorad lärosuccession? Svenska kyrkan har blivit eller blir en annan kyrka. En protestantisk sekt? Det är väl också värt att samtala om. Givet att man nu bryr sig om Svenska kyrkan.

Är detta inte frågor man skulle ta privat med Antje Jackelén? Icke. Hon har valts till det främsta offentliga ämbetet i Svenska kyrkan. Hon har också förklarat att hon valdes dit på grund av sin kompetens. Hade de andra kandidaterna inte kompetens? Ragnar Persenius var väl i allt mer kompetent om vi skulle kompetensprövat, antar jag. Nu var det inte den frågan elektorerna ställde. Jag beklagar att vi inte fick en andra valomgång - först då hade vi nämligen kunnat på allvar överlägga just om kandidaternas kompetenser, ställda mot varandra, och kunnat få klarhet i somligt också. Nu var saken på många sätt överspelad redan innan valet - var och hur och av vilka nu spelet bedrevs.

Men om vi inte nu eller snart får lite besked - när tror ni att tjatet om Jackelén slutar?

Varför skulle vi?

Det är en underlig tanke som redovisas, den att Antje Jackelén skulle gå fri från frågor och undringar tills hon tillträtt som Erzbischöffin (ett ord som inte återfinns i min tyska ordbok för där är ärkebiskop maskulinum!) och visat vad hon duger till. Hur länge ska vi då vänta? En vecka, en månad, ett år?

Frågorna gäller dock just nu inte vad hon kan tänkas åstadkomma utan sådant hon sagt eller inte sagt samt en del frågetecken kring hennes meritering och det allmänna idoliserandet av henne. Sådana frågor hade i god ordning ställts om vi fått en andra valomgång. Fick hon 54% av rösterna tillföll 46% av rösterna några andra, ska man då och då påminna sig. Och valet av ärkebiskop - liksom av biskopar - sköts av kyrkopolitiskt tillsatt folk, varav de flesta är partipolitiskt anslutna och valda på sådana mandat.
Varför skulle vi alltså inte nu ställa våra frågor och undra över varför frågetecknen aldrig rätas ut?

Jag kan upprepa:
Det har undrats över var Antje Jackelén läste teologi i Sverige. Var det i Uppsala? Eller var det i Stockholm? Hon säger att hon kom till Uppsala för att på ett stipendium läsa där - men kurskamrater påstår att de mötte henne och hennes man i Stockholm. Hur är det?
Inte för att det är särskilt viktigt men eftersom Antje lyfter fram sin man som den förste biskopsmannen i Sverige kanske det vore av intresse att få lite bakgrundsfakta om honom också. Han kom till Sverige 1964, heter det. Han prästvigdes 1980. Vad gjorde han under tiden? Vad hette han i Tyskland?
Jackeléns prästvigdes av biskop Carlzon. Han var ordförande i vänskapsförbundet Sverige-DDR. Föranleder detta några frågor? I så fall vilka och på vem styr de in? Inte Antje, tänker jag. Eller hade Carlzon något syfte med att få in präster från Tyskland som kunde visa sig användbara? Antje tycks ha blivit svensk medborgare 2008. Maken är fortfarande tysk medborgare och då talar vi om en man som varit i Sverige i 50 år!

Några har funderat över att vi får en person på ärkestolen vars pappa varit med i Hitlerjugend och varit soldat i Hitlers krigsmakt. Ska Drottningen ställas inför frågor om sin pappa, kan detsamma vederfaras Antje Jackelén, född Zöllner. Får man då veta något obehagligt och vad skulle detta ha för bäring på dottern? Frågorna är inga andra än de som i Uppdrag Granskning ställdes om Drottning Silvia. Man kan tycka om dem vad man vill, men de ställs.

Teologiskt tycks Antje Jackelén vara välmeriterad - men professor i svensk mening är hon inte hur mycket hon är presenteras som sådan. Vad är hon, vilken är hennes meritering? Associate Professor - är det docentkompetens eller ett steg i en väg som leder framåt och uppåt på ett annat sätt än svenska akademiker prövas? Kan man få besked?

Hur är det med Antje Jackeléns publikationslista - är det sant att av sju nummer på listan är fyra ett och samma arbete? I så fall kan man rätt enkelt konstatera att det i lista ser mer ut än vad det i verkligheten är. Men hur är det?

Den här sortens frågor ställs därför att det sas att Antje Jackelén skulle knyta kyrkan närmre akademien. Hon har också framhållits för mycket annat, t ex pastoral erfarenhet. Nå, vilka nydanande insatser har hon gjort? Har vi någonsin hört henne i diskussioner om pastoralteologi för Svenska kyrkans församlingar? Har det blomstrat och varit framgång där hon varit? Det antyds så av t ex Lennart Koskinen i KT. Stämmer det?
Efter disputation i Lund enrollerades Antje Jackelén i The Templeton Foundation. Den är evangelikal samt politiskt och värderingsmässigt amerikanskt konservativ. Vad hade hon i det sammanhanget att göra? Vad av vetenskapligt värde utförde hon där - eller blev det mest seminarier, uppsatser och konferensverksamhet? Detta skulle man väl kunna få besked om? Men om man själv inte står för vad The Tempkleton Foundation gör, ska men då begära att få stiftelsens pengar eller ska det ses som lite lätt omoraliskt?

Antje Jackelén har fått PR-pris som Skänes viktigaste opinionsbildare. Hur prövas den insatsen innan den prisas, vet någon det? Vilken opinion hade hon skapat - mer kristendom i de ockuperade områdena av Sverige? Eller var priset en insats i en kommande valrörelse? Är det twittrande som är så anslående opinionsskapande och så intellektuellt prisvärt?

Över till teologin. De begåvade har påpekat att det är Eskil Francks fråga om Jesus och Muhammed som Kyrkans Tidning ställde. Eskil frågade på allvar om vilken särposition Jesus har så frågan kansek inte är så dum. Antje svarade undanglidande och när det kom till frågan om jungfrufödelse deklarerade hon att den som bara tänkte bilogiskt inte fattat någonting. Det låter sig sägas. Men evangelisten Lukas tänker biologiskt och ser saken teologiskt.
Åke Talltorp, präst i Linköping, är en underfundig bibelrannsakare. Han påpekade för mig att Lukas skriver "syllämpsä en gastri" som översätts med att ängeln säger "du ska bli havande" men ordagrant står det "du ska ta emot i (din) buk/livmoder". Snackar man bort biologin, snackar man bort texten och Lukas! Men det gör man i den tyska liberala teologi som fått många efterföljare för där styr man bort från historien och räddar sig med begreppen och då blir det fritt fram för en teologisk insats som enklast kan sammanfattas med det från Norrland inspirerade uttrycket "begreppsonani". Vi har haft ärkebiskopar förut som handfast ägnat sig åt denna syssla. Men det blir föga av kristendom som uppenbarelse från Gud kvar då. Om detta kan vi redan här och nu fråga! Varför skulle vi inte det?

När det handlar om Lördagsintervjun vill jag påpeka att somligt värt att fundera över skrivits och kommenterats på Kristen Opinion. Där antyds att die Erzbischöffin kanske ska uppfattas vara en person i ledband, alltså havlig. Det kan man väl också fundera över. Vilka röstade på Antje och vilka av de som röstade visste egentligen vad de gjorde? Kände de henne och hennes meriter? Kunde de värdera hennes insatser i Lunds stift eller röstade de som de blev tillsagda av kamraterna? Jag vet inte. Varför skulle jag inte undra över detta?
Jag känner inte Antje Jackelén men jag känner Ragnar Persenius, har diskuterat med honom, läst hans böcker, hållit med och hållit emot. Han har skrivit om aktuella kyrkofrågor, ecklesiologi och sådant. Det är ämnesområden som en ärkebiskop måste ha kunskap om. Alltså fick han min röst. I valet mellan en jag känner och sett att han ägnar sig åt Svenska kyrkan och en jag inte känner men inte heller läst kyrkoanalyser av, var det - allt annat borträknat - rätt enkelt. Därför undrar jag hur de andra röstande tänkte. Varför skulle jag inte göra det?

Nu kan bloggkommentatorer känns sig fria att svara på de frågor som ställts. Jag ska begrunda svaren och kanske ta dem till mitt hjärta. När de gått omvägen om min hjärna, vill säga.

Ett slags PS.
Ingen initierad bloggläsare går väl på nyset om Läronämnden?
Den är 1. sammansatt efter teologisk preferens. 2. dissiderande teologer äger inte tillträde och om - som professor Hamberg - de kommer med, ger de upp. 3. Kyrkomötet har helt sonika struntat i vad Läronämnden kommit fram till vid två och jag tror tre tillfällen! Nämnden betyder just så lite. Och vem tror numera att biskoparna är garanter för rätt lära - de som gillar enkönad vigslar, möjligtvis.

I två år har jag ingenstans (av säkerhetsskäl) berört det förhållandet att jag haft en dotter i Kabul. Det har varit förbönsämne i Nordölands församling och lite mer, kanske. Själv sa hon: "Jag är inte orolig där du är, så du behöver inte vara orolig där du är." Jag fick rapporter om självamordsattentat och attacker mot campen och insåg att dottern, kontingentchef till slut, hanterade situationen. I fredags dog 21 personer på den restaurang hon skulle befunnit sig på om hon inte varit tillbaka. Hennes bäste livvakt dödades och en nyanländ danska..
Lite egendomligt att vi har en rätt medioker rapportering från Kabul fast vi har svensk militär och svenska civila på plats. Och själv har jag nog blivit fatalist. Hur hanterar man annars att ens dotter skickar över testamente och anvisningar för begravning? Nu väntar jag bara att hon ska halka på ett övergångsställe och bli överkörd av en buss, eller något sådant. Detta kallas "städseoptimism".

Söndag?

Herrens dag, vilodag, dagen för kraftsamling och livsmöte i högmässan. Svenska kyrkan redo att förse mig med det jag behöver för min  helgelses och mitt människoblivandes skull. Högmässan är en resurs. Och Smålandsposten bar syn för sägen i fredags. Först en helsida, sedan en liten annons på Alvesta-sidan om vad som där erbjuds och slutligast en hoper av de vanliga kyrkliga pålysningarna, församlingsvis för landsbygden. Vad fann jag?

Först utgångspunkt för målangivelse:
Jag söker en högmässa där jag kan åtnjuta trygghet i att det som sker är en vanlig kristen högmässa i svenskkyrklig ordning och i överensstämmelse med Bibel och bekännelse.
Jag är inte heller beredd att fara land och rike runt utan förväntar mig att Svenska kyrkan levererar vad jag betalar kyrkoavgift för. Tänk er att sophämtningen skulle gå så till, att jag måste ta mina påsar och fara runt och leta efter en sopbehållare som kan finnas några mil bort (var, framgår av annons i fredagens Smålandsposten). Hur mycket skulle jag då vara beredd att betala för sophämtningen?

Få högmässor utannonseras. Söndagsmässa, "mässa" och så gudstjänster. Men kollar jag, är det inte alls många kyrkor som används. Och det nya tycks vara att präster far runt och är i olika kyrkor. "En präst - ett altare"-principen tycks inte längre gälla. Men då blir det också rätt ryckigt i förkunnelsen, kan jag meddela. Så bygger man inte församling. Det kanske inte heller är meningen. Någon koppling mellan förkunnelse och själavård blir det knappast heller - för prästen finns inte längre vardagsvis med i det lokala.

Jag funderar över upplägget. En helsida i Smålandsposten med färg med annonser som visar upp en del evenemang: Bildvisning i Tjureda från Rom, Florens och Venedig på torsdag kväll, invigning av Diakonicentrum i Växjö på fredag (domprosten talar och så talar biskopen!), Mozart-konsert var det i går i Domkyrkan och på samma plats blir det evenemang under kulturnatten, bl a mässa med The Beatles musik kl 23 nästa lördag då "medarbetare från Svenska kyrkan medverkar".
Det finns en röd färgblaffa också med bönen "Gud, var för oss en källa som ger liv i överflöd". Ska man vara fundersam är det väl en lätt konstig bön för Gud är väl redan den källan så vi skulle kanske mer be om hjälp att hitta den eller låta den flöda i våra liv eller något sådant. Kanske skulle vi inte ens be utan bara proklamera något om att Gud är livets källa?
Påkostat och storslaget ser det hela ut - men är det det?
Kan det i stället vara så, att ju mer storslaget det annonseras, desto mindre är innehållet?

I den mer lantliga annonseringen "Välkommen till våra kyrkor" ser jag vad som försiggår i frikyrkorna, och de är trots allt inte mina kyrkor.
I Växjö har Kyrkliga förbundet högmässa i Adventkyrkan, men den informationen ryms inte i samfällighetens annons. Lika lite som att Växjö Bönehus har bibelförklaring och mässa i Mariakyrkan. Vore det inte lika enkelt att det som händer i Växjö återfinns i annonsen - för det verkar som om de två evenemangen på något sätt relaterar till Svenska kyrkan - eller?
I nejden hittar jag ingen högmässa att gå till.

De högkyrkliga är uppenbart styvbarn i Svenska kyrkan. Men en folkkyrka känner inga styvbarn, sa biskop Björkquist på sin tid. Så vad göra då? Lite barnkonsekvensutredning med frågan hur Svenska kyrkan ska möta dem som av kyrkopolitiska skäl ställts och ställs utanför? Så ska frågan ställas. Inte som en fråga vart jag ska åka för att bli av med min soppåse utan hur det ska levereras till mig som jag betalat för - och som Herren  Kristus betalat ännu mera för. Han vill efter sin ordning möta mig i Ordet och eukaristin. Och så står vi båda två och glor på varandra och undrar hur nu detta ska gå till en vanlig söndag i Svenska kyrkan i Kronobergs län.

Detta är väl ändå inte sant?

I gryningen hämtade jag tidningarna. Att Ölandsrevyn haft med Dag Sandahl, vilket Ölandsbladet, Östran och Barometern visste att berätta, noterade jag förvånad. Kanske lite enkel skämtan, men i alla fall. En plats i revyn visar att man finns - eller har funnits - och det är stort. Jag trodde faktiskt att jag var förbrukad i revysammanhang. En lite mer finkristen prisade att han aldrig varit med som objekt i någon lokalrevy. Min vän Birger Wernersson (S) konstaterade då kallt att den som inte förekommit där, inte heller har uträttat något under året. I Smålandsposten förekom min gudmor och moster också. Så en hel del sandahliana skulle väl ge en dos tillfredsställelse denna lördag? Men skam den som inte hittar något att deprimera sig själv och världen med också efter en så storståtlig egotripp! Jag hade först tänkt skriva om det kyrkliga utbudet i Kronobergs län men det kan anstå för i dag är det stora att vi tänker sätta stopp för rasisternas frammarsch. Växjö är den 28:e kommunen med sådan manifestation.

Jag läser insändaren: "Nazistiska stöveltramp och rasistiska slagord har åter börjat höras runt om i Europa, i Sverige och här i Kronoberg." Att det finns högerradiakal partiet i Ungern och Grekland vet jag men har vi verkligen hört nazistiska stöveltramp för det? Håller Svenska Motståndsrörelsen på med stöveltramp? Eller rekryterars till den rörelsen folk som gillar att slåss - ungefär klientelet från den svenska fotbollsrörelsen, alltså? Beskrivningen av en av killarna från Kärrtorp i Aftonbladet (16 jan) blir motsägelsefull. Hans kompisar kommer från Iran och Gambia. Handlar inte saken, ursääkta, om något värre än nazism? Handlar det inte om rotlösa, frustrerade unga män som inte ser sig ha någon framtid? Strulpellar som söker någon slags identitet, en sådan att om de inte blir älskade så blir de i alla fall hatade. Vore inte det bästa att försöka stoppa hopplöshetens frammarsch? Och vad handlar om bristande manliga förebilder, ett tema som antyds här och var?

I insändaren anförs Expo som källa. Rasistiska och nazistiska aktiviteter har tredubblats i Kronobergs län, får man veta. Fast vad det betyder alldeles konkret, vet vi förstås inte. Vi vet inte heller om manifestationer mot dessa aktivister gör något annat än 1. ger dem ett erkännande och 2. ger de manifesterande en rättfärdighetskick. Jag menar, för att läsa insändaren rakt av, den som deklarerar att "vi tänker inte låta ondskan segra" löper väl somliga risker när ondskan förläggs till de andra, avgränsad och väl paketerad ondska. Skulle inte Svenska kyrkan kunna säga ett ord som varnar för det förhållningssättet och välkomnar till söndagens gudstjänster med syndabekännelse som en viktig del. "Genom min synd är jag delaktig till mer ont än jag själv förstår"-hållningen ger mer av livsviktiga insikter.

Exemplifieringen i insändaren är omskakande. "Svenska medborgare med judisk bakgrund drabbas varje vecka av trakasserier och deras synagogor klottras med hakkors." Så var det i Tyskland på 30-talet och värre skulle det bli. Är detta vardag i Sverige? I Malmö? Då finns det ett politiskt ansvar att kräva ut av det partier som har den politiska makten om hand. Så hur är det? Är det som beskrivs verkligen sant? "Fönster i moskéer krossas. Brandbomber kastas mot flyktingförläggningar. Nazistiska grupper genomför militärövningar på svenska idrottsplatser." Allt har inträffat men är hotbilden denna? Ser den svenska vardagen ut på detta sätt? Eller konstrueras här en fiende att samlas emot? Och vad är det vi ska motarbeta? Att de som bedriver aktiviteter i form av informationsspridning ska mötas av motstånd i demokratins och det fria ordets namn - så är det illa tänkt på minst två håll. Vi ska "återerövra alla tillgängliga arenor" heter det - från vem då? "Vi tänker freda vårt Växjö och vårt län från rasistisk och nazistisk propaganda och agitation". Hur går det till i ett demokratiskt samhälle, är det tänkt? Ska vi freda Kronobergs län från socialistisk propaganda också - eller värdekonservativ - eller freda mot abortmotståndare? Ska vi freda länet mot alla de andra, de som vi definierar som onda?

"Genom bra utbildning och omfattande kunskap kan vi skydda oss mot trångsynthet, intolerans och rasism", heter det i insändaren. Men frågan kvarstår: Vem definierar den intolerans mot vilken vi står samman?

Ibland kan problem lösas så att problemen blir värre, inser jag. Är det inte de demokratiska förespråkarna som riskerar själva demokratin och dess öppenhet - också öppenheten för dem som har fel? Och hör inte till konstruktivt politiskt arbete att verkligheten beskrivs som den är och inte som man hoppas den skulle vara, så mörk att de gråsjaskiga framstår som vita?

Till er som undrar vad Växjö domkapitel sa i går om anmälningarna mot mig: Jag har ingen aning.

Bussige Busse - eller busige Busse?

Det blev lunch med Oberst Dietrich Busse i går. Schildkröte är ett klassiskt ställe för informationsutbyte vid luncher. Därefter gick jag till Wittenbergplatz  och tog U-bahn  därifrån till Alexanderplatz. Varför Wittenbergplatz? Mest därför att tunnelbanestationen där är så arkitektoniskt fulländad. Översten gick till sina sysslor.

Och nu är tyskarna rejält upphetsade efter avslöjandet om Obamas avlyssnande. Vi talade lite NSA vid lunchen, lite Öland, förstås, och Svenska kyrkan. Dietrich gjorde en kort genomgång av tysk historia där målsättningen först var att erövra det tyska riket och göra upp med fienden Frankrike och därefter att etablera sig som världsmakt. Underligt med det där riket, som kom till 1871 och gick under 74 år senare, år 1945. Busses poäng var nog att peka på hur mycket som hängde samman under dessa år och hur somliga senare fattade beslut var konsekvenser v vad som bestlutats tidigare. "Och nu har den tyska nationen nått ytterligare en framgång genom ärkebiskopsvalet i Svenska kyrkan", sa han.

Jag försökte något moderera den tanken. Man ska nog inte betrakta valet som en tysk triumf. Och sa att det kanske inte var så konstigt att en ärkebiskop väljs bland biskoparna. "Ja, hur kom sig det?" frågade Busse. Jag förklarade hur biskopsval går till. Då blev Busse högröstad: "Lät ni de ockuperade i Skåne och Blekinge välja biskop!" ropade han. "Det är grundläggande (grundsätzlich) viktigt att de ockuperade inte får några möjligheter till självstyre. Och nu ser ni följden. De ockuperade agerade så att den de valt som biskop förs vidare i karriären." Vad svarar man då?

Jag försökte gå igenom relationen Danmark-Tyskland och nämnde kriget om Schleswig-Holstein men det avfärdades för här handlade det om hur de östdanska provinserna gjorde gemensdam sak med tyskarna därför att östdanskarna (skåningar och blekingar) agerade mot fiendens fiende och det var det just då aktuella målet. "Därmed har vägen för tysk protestantism beretts in i Svenska kyrkan", avgjorde Busse. "Ni får samma läromässiga oklarheter som blev resultatet av den union Kaisern styrde till mellan de evangeliska och de reformerta för kvar blev en rätt ointressant sörja (Matsch)."

Problemet för mig är att det svenska kyrkoliv Dietrich Busse sett är det på norra Öland. Han blev svårartat imponerad av att folk där hade läst Confessio Augustana och entusiastiskt diskuterat skillnader mellan den latinska och den tyska texten. Busse tror att detta är vad som sker i Svenska kyrkans församlingar och jag har aldrig haft hjärta att berätta hur det egentligen är och inte sagt ett enda ord om den utfrågning av biskopskandidater där det stod klart att alla kandidater inte läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter (den de vid prästvigningen lovat följa). Han gillar också den svenska högmässan som ger plats för både tradition och förnyelse och han menar att en väl genomförd högmässa i Svenska kyrkan slår det mesta i gudstjänstväg. Jag hade inte hjärta att ge honom några citat från handboksförslaget.

Men Busse hade en liten poäng. I en unierad kyrka skiljer sig kyrkolivet från vårt. Där kan man finna kyrkostrukturer utan biskopar och präster men med ett presbyterium, alltså äldstebröder av reformert slag. Vilken sakramentssyn man har, behöver vi inte gå in på - bara minnas dr Luther som vid religionssamtalen i Marburg med de reformerta drog ett kritstreck över bordet och sa: "Ni är av en annan ande än vi."

Lunchsamtal är som de är. Dietrich hade en del att bestyra och skulle tillbaka till jobbet. Han bad mig hälsa till vännerna Olofsson och Salander och just när vi skulle skiljas åt sa han: "Det är klart med husköpet i Vedborm. Vi ses i sommar!" Det betyder att han kommer strax före midsommar och sedan ska han vid midsommartid äta och dricka svenskt samt sjunga de sånger som beledsagar det gift han och många häller i sig vid midsommarfirandet.

Liebe Freunden

I afton är jag, Deo volente, hemma igen efter att ha umgåtts med begåvat folk och fått reflektera om den tyska idealismen och en hel del annat nyttigt. Har jag också hunnit ägna mig något åt Bundesnachrichtdienst? Selbstverständlich. Oberst Busse har haft tjänstefri jul- och nyårshelg men nu  måste frågan om EU-spionaget hanteras, sa han. Om vi hinner äta lunch tillsammans är fortfarande en öppen fråga.                                                                                                                                               Kyrkopolitiska frågor är högst aktuella också i Berlin men häpnaden över den nya svenskkyrkliga stordriften är enorm liksom över detta att politiska partier deltar i val och sedan tillsätter stiftsstyrelser, domkapitel och kyrkostyrelsen samt andra organ som råd och utredningar efter denna politiska princip. Tappar ni inte en mängd kompetens då, som var fallet i Nazityskland och i DDR, frågades. Vad skulle jag arme svara då? Jag tror nämligen inte längre att partibok är en avgörande kompetensfaktor, allra minst i kyrkan. Men ett domkapitel är alltså att betrakta som ett kyrkopolitiskt organ, eller? Detta sagt inför domkapitlets beslut om anmälningarna mot mig för bloggandet, som ska komma i morgon.

Realism

Jag umgås med begåvat folk. Oftast i tryckt form, ibland i levande livet. Man är mans gamman, heter det i Havamal. Bengt Hägglund läser jag. Han påpekar att den liberala teologi inte ägnar sig åt historien utan åt begreppen. Fokus flyttas från det konkreta, barnet i krubban t ex, till begrepp som
"fattig" eller "utsatt", tror jag och så hämtar vi därav uppbyggelse. Från realism till idealism, från materiens Gud till tankens, från uppenbarelse till uppbyggelse. Går vi verkligen på denna lilla fiffighet? I dag ska jag få höra en introduktion till tysk upplysningstid. Vi påverkas av gamla spökgestalter och andar. Spökjakt alltså! Fjärrstyrningens mekanismer ska avslöjas.

Forskardröm

Sover två hundar i sängen, i vart fall någon del av natten när den egna bädden tycks jycken för trång, finns det en möjlighet att man vaknar i en dröm. Som när jag vaknade och upptäckte att jag måste ha drömt om Milanoediktet för några nätter sedan. Då förstår man  att docenter har ett rikt inre liv. Hjärnan är uppenbart stimulerad av akademiska memoarer också. Här den senaste drömmen:

Jag var på ett forskarseminarium i Lund inom ämnet systematisk teologi under ledning av en, som det heter, internationellt känd professor. Där satt doktoranderna. En av dem i färd med att lägga sista handen vid en gigantisk avhandling om en fransk teolog. En annan spretade lite om evighetsuppfattning i psalmboken, förstod jag. Professorn försökte få ordning på det hela och var uppenbart mån om att den kvinnliga doktoranden skulle känna sig hemma i seminariet och få uppbackning. Drömmen scenväxlade.

Det var promotion i Lund och efter att vi genomlidit tre timmar på korstolarna traskades det ut. Professorn talade med den nypromoverade kvinnliga teologen och återknöt tydligen till en tidigare fråga om fortsatt forskning.
"Livets Ord har kontakter och resurser. Sök forskningsmedel där så kan du vara i USA och forska." Den nypromoverade såg fundersam ut: "Men jag har inget med Livets Ord att göra..." Professorn såg förstående ut: "Man får svälja en del och hålla tyst om en del för att få forskningsmedel, det gäller oss alla. Men här kan du spela med för att hamna rätt. Livets Ord vill ha en forskning som visar att teologi och naturvetenskap är olika sätt att närma sig samma sanning och Ekman har skaffat stora resurser för detta. Det är bättre att du får del av dm än några knäppskallar ..."
Vi hade nu hamnat i vimlet utanför Universitetshuset så fakulteternas processionsordning var upplöst. En naturvetare la sig i samtalet: "Jag hörde vad ni sa men att kombinera naturvetenskap och teologi är detsamma som att försöka förstå vad vetenskap och vidskepelse har med varandra att göra och undersöka hur de kan berika varandra." Professorn blev irriterad såg jag: "Vi är ute efter forskningsmedel och behöver inte tänka som de som ger pengar till oss, bara uppföra oss som om vi tänkte så." Drömmen scenväxlade igen.

Jag var på en forskarkonferens där en i USA verksam prisades stort och borde tas hem till någon viktig position i Sverige. Jag förstod att det var min gamla bekanting från seminarium och promotion, Drömmar varierar uppenbarligen ett tema
Hon hade inte skrivit särskilt mycket men hamnat på ett konfessionellt universitet i USA och publikationslistan var lång. Den innehöll uppsatser och korta forskningsrapporter som mer handlade om vad man skulle vilja forska om än vad som faktiskt uträttats, kunde man tycka. Och titlar på ett drygt tjogtal böcker eftersom den i USA verksamma var med i gruppen av editors.  Jag uppfattade att det såg mer ut än vad det var.

En av forskarna fnyste så där forskningsmässigt som sker i den akademiska världen och undrade hur mycket vetenskap det kunde vara när Livets Ord stod för forskningsmedlen. Det kunde man undra, menade någon, men kanske lika mycket när det handlade om statliga forskningsanslag?
"Problemet är ett annat", inflikade en professor. "Kan hon offentligen vidgå att hon fått pengar från en institution som står för vad Livets Ord står för och därtill hör hemma rätt långt högerut politiskt sett (också med amerikanska mått mätt) och ändå göra karriär i Sverige? De som vill ha henne på en hög position här i landet, vet dom att hon antingen tänker som de som betalar henne eller att hon genom anpasslig och lämplig tystnad fått medel trots att hon alls inte tänker som de pengastinna? Vem lurar hon - dom eller oss? Och det här är en fråga om moral, tycker jag." Professorn var skarp i tonen. "Så visst kan man fråga mer."

Där vaknade jag. Är det inte konstiga drömmar man drömmer?

Sanningsterrorism

Inte för att jag är redovisningsskyldig men min söndag förlöpte i lugn och frid. Högmässan i Moheda var kl 10. 11.12 var gudstjänstfirarna hemma och kyrkkaffe begärdes så jag ordnade den saken och kollade bloggkommentarer samtidigt. Det kallas simultankapacitet. Därefter läste jag lite - återkommer strax till det - innan det skulle det bli 2 km hundpromenad. Dogwalking.

Det började snöa, men det var en iskalla vinden som var mer påfrestande. Upp mot Klintaberget och sedan slingan och tillbaka via Ordenshuset, ja, ni vet. Väl hemma anrättades en enkel lunch; purjolök och tomater i botten på stekpannan och fransk omelett ovanpå.
Jag trodde jag hade tillåtelse att få dricka en öl eftersom det är söndag och hällde upp en Warsteiner till lunchen. Jag kan meddela, att detta var en felbedömning från min sida. Jag tog hand om disken som syndastraff, en luthersk variant av meritumtänkandet. Sedan blev det lite mer av Bron, som vi kan se via Apple-Tv (Flexnes - Netflix, kalla det vad ni vill men jag hetsar omgivningen genom att kalla det hela "Fleksnes"). Det var där jag mötte begreppet Sanningsterroristen.

När nu temperaturen sjönk 5 grader på en dryg timme insåg jag att det fanns en del att göra i trädgården, det sista inför vintern när jag nu fått utrymme i garaget. Kallt var det, så jag värmde mig efrter utevistelsen först genom att ta isär flyttlådor ett tag och därefter belöna mig med ett glas calvados, äpplejuice och en kanelstång. 1 minut i mikron. Därefter en stund läsning.

Det var ett tjatande om läsningen. Men det var hit jag ville komma.
Jag läser de minnesfragment som Lars Lönnroth gett oss i boken Dörrar till främmande rum (Atlantis 2009).
Det är roligt, som när Lönnroth beskriver Sven Stolpes disputation och lite sorgligare när han beskriver sin egen och underhållande när ger inblickar i de fina professorernas och den egna släktens värld Det vimlar av docenter i framställningen och det är Uppsala under 1950- och 60-talen.

Verdandi var Lönnroths arena och det var Verdandi som ordnade ateistveckan 1958, den som sedan fick en avläggare i Ateistens handbok, en bok som verksamt fick mig att bli praktiserande kyrkokristen "på egen hand", eller hur man ska säga. Jag läste den rätt trista boken, såg svagheter och tänkte av någon evangelist borde också få chansen. Jag läste Johannes. Jag insåg att det jag där mötte var SANT.

Tillbaka till ateistveckan. Gud vare tack för äldre herrar som dock i kraft av sin ålder får göra utflykter i tankar och minnen!
Meningen var att det skulle bli statskyrkodebatt mellan några liberala verdandister, som skulle tala för statskyrkans avskaffande och den unge socialdemokratiske studentpolitikern Kjell-Olof Feldt, som sagt att han ville försvara statskyrkosystemet. Statskyrkan "borde bevaras för att kunna kontrolleras och gradvis sekulariseras inifrån av politikerna. När Feldt fick klart för sig att debatten skulle sändas i radio, vägrade han dock säga vad han från början utlovat, såvida inte radions inspelning avlystes." (aa s 126)

Lönnroth minns inte hur saken löstes "men den är intressant som symtom på hur en del yngre politiker i karriären skilde på vad som kunde sägas inför sekulariserad akademisk publik och vad som kunde sägas inför en större allmänhet. Inte bara Machiavelli utan också de flesta svenska parlamentariker skulle nog ha menat att Kjell-Olof Feldt handlade klokt, men vi verdandister, som var mer intresserade av principer än av praktisk politik, harmades över hans hållning och insisterade på maximal öppenhet inför publiken." ( fortfarande aa s 126)

Nu sitter vi med facit i hand - eller? Har den målsättning som Feldt hade kunnat fullföljas eller inte? Gick det till med de av Weber angivna metoderna, utnämningar och utbildning? Finns det inte repliker, aldrig utsagda till allmoge och odalmän för det man kan lura i docenter kan man inte lura i bönder, som förklarar vad som skett när Svenska kyrkan steg för steg blivit en annan. Och nu ska kyrkostyrelsen hitta former för HBTQ-utbildning i församlingarna. Utbildning, alltså. Weber skrattar i sin himmel.

Skulle nu sammanhanget ha redovisats här eller är detta att betrakta som sanningsterrorism att ta avstånd från?

Sur gubbe

Jag ser mig beskrivas som "gubbe". Därtill är jag negativ, bitter, sur. När det gäller nazister är jag tydligen dåligt uppdaterad. Allt detta är värt att reflektera över.

Vi tar nazisterna först. Kan man utan vidare kalla de högerradikala för nazister? Det tror jag inte är rimligt. Det finns unga som läst på. Svenskläraren i Halmstad hade, som jag berättat, en gymnasieelev som definierade sig som nazist. Hon tog debatten med honom, läste på (ringde sin pappa och sa: "Farsan, jag behöver låna Mein Kampf") och kunde argumentera. Något senare meddelade ynglingen att han inte var nazist längre. Så ska det gå till.

Högerradikal huliganism är något annat. Naturligtvis kan man med Harald Ofstad säga att nazismen är den spegel där vi ser våra egna drag förstorade och därmed så avslöjande och då handlar det om medlöperiet med makten. Men då handlar det inte om politiska manifestationer så mycket som det handlar om självrannsakan inför vad som hände 1933-1945. Och kanske ska man när det kommer till nazismen inte bara analysera idéerna utan än mer försöka förstå intressena. Man har väl läst Herman Rauschning!

Begreppen ska vi vara noga med - för språket kan fånga oss och dra upp ramarna för vår samtidsförståelse. Begrepp vi använder tanklöst gör oss helt enkelt lite dummare. Därför behövs idéanalyserna. Vilka är de nazistiska idéerna och hur beroende av sin tyska tid är de? Alf Nymans bok Nazism, caesarism och bolsjevism, Lund 1941, tog jag fram liksom Herbert Tingsten Nazismens och fascismens idéer, 1965, första upplagan 1936 under titeln Den nationella diktaturen) och några böcker till bara för att begripa hur både oanvändbart och användbart begreppet nazism är för politiska skeenden idag. Om inte annat har Tobias Hübinettes katalogiserande av vad han tror vara nazism eller högerextremism visat på riskerna med övertalningsdefinitioner som man själv övertygats av och därmed slipper allt som komplicerar.

Gubbe då? Visst. Men begreppet används för att avfärda, inte för att uttrycka aktning inför ålderdomen. Jag har jämförelsevis levt länge, 65 år gammal som jag är. Av apostlarna är det nog bara Johannes som blivit äldre än jag och längre tid än Martin Luther har jag levat. Men ärkebiskop Wejryd och biskop Johansson är äldre. Avfärdas de som "gubbar"?  Nja, det kan man undra. Nu är jag inte bara gubbe, jag är sur och bitter också och skriver en negativ blogg. Anklagelsen för bitterhet kan man inte svära sig fri från. Men vem vet vad som är i en människas ande utom Anden? Och hur ska man vara för att vara just bitter? Räcker det att vara kritisk? Men om man är kritisk och kritiken bottnar i vetskap och beprövad erfarenhet - blir det inte annorlunda då? Jag vet väl i vart fall något om de kyrkliga förhållanden jag skriver om? Är det inte där skon klämmer - för att slippa höra kritiken måste jag avfärdas just som sur och bitter gubbe, fylld av negativism och detta blir på sitt sätt rätt lustigt.

Det är väl då lika bra att piggt, käckt och muntert fortsätta blogga även om Växjö domkapitel ska ta upp två anmälningar mot den blogg som blev årets år 2013. Tack Kyrkans Tidning! Jag ska väl gå fri med samma argument som Eva Brunne friades av Ansvarsnämnden för biskopar: "Eva Brunne är, liksom alla andra, genom bestämmelser i svensk grundlag och i Europeiska konventionen d. 4 nov 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, tillförsäkrad yttrandefrihet. Detta sätter den yttersta gränsen för hennes rätt att uttala sig, även om hon har att förhålla sig till sitt ämbetsansvar."

Nå då så.
Skulle man vilja vara sur gubbe får man det.
Men man får vara en äldre pigg, käck och munter (för att inte säga levnadsglad) man också, om man skulle vilja. Detta är en så kallad mänsklig rättighet. Vad 65-åringen egentligen är ligger dock inte i betraktarens öga. Betraktaren ser bara vad betraktaren vill se. Anden utforskar allt, dock. Och ibland säger Anden just sådana sanningar vi inte vill höra.

När mötte du en nazist sist?

Bilden som illustrerade talet om en provokativ kyrka i Kyrkans Tidning denna vecka visade ett plakat med texten: "STOPPA NAZISMEN NU!" Men när mötte du en nazist sist? Högerextrema grupper finns det, inte sällan med motorcykel som gemensamt attribut, har jag förstått. I Åseda fanns två som kallades nazister och som just hade motorcyklar. De sprängde monumentet över interneringslägret i Vägershult. Nils Rydström var nazist. Han gav ut Wärendsbladet och var nazist på riktigt, av det slaget som försvarade Führern, åt vegetariskt och förnekade väl i vart fall att Führern haft någon vetskap om folkutrotningen och utrotningslägren. Demokratisk Allians var inte en nazistisk organisation. Akt-Inform var ett stencilerat blad och Contra en tryckt tidskrift - inte i någon rimlig mening var dessa högerpublikationer nazistiska.

Finns det då inte antisemiter? Visst - och här blir det komplicerat för det finns antisemiter som upprepar påståenden från Sions Vises Protokoll (en förfalskning av Ochranan) och från den antisemitism som härrör från nazister i Tyskland och från Polen också under 1960-talet. Det finns också antisionister och det är inte bara ett sätt att vinna enkla poänger att misstänka antisemitism som en ingrediens i antisionismen. Jag har en förnimmelse av att ingen velat bena ut vad som skett i Malmö när familjefäder väljer att emigrera till Israel eftersom de märker ren antisemitism i staden. Å andra sidan - vad är bosättarna på Västbanken? Immigranter från USA "som vet hur man tar hand om araber". Och efterhand har de kristna palestinierna lämnat det heliga landet. Hur ska Svenska kyrkan vara en provokativ kyrka då? Genom att anta Kairos-dokumentet, som endast en liten del av de beslutande i kyrkomötet läst? Var det antisemitism att fatta det beslutet? Kanske inte - men nog saknas den klokskap som håller samman de olika ställningstaganden till Israel/Palestina som finns i Svenska kyrkan och jag anar mest försummelser här. Hade de olika arbetsinsatserna i Jerusalem hållits samman bättre, hade vi haft annorlunda möjligheter. Nu ter sig det mesta bli plakatpolitik.

"En söndag i december 2014 kanske det anordnas en ny antirasistisk demonstration av nätverket Gudstjänstfirare i x-bygden." Fredriks Modéus tycker att just plakatpolitiken är den arbetsform som ger uppmärksamhet på förstasidan i lokalpressen (numera oftast en tidning...) och i diskussioner på sociala medier.
Klokare bedömare som Daniel Braw, i en ledarkommentar i dagens Barometern/OT, konstaterar att den korta ruschen genom medierna är en motsvarighet till kvartalskapitalism: "Snarare än genomtänkt utveckling, kommer politiska ställningstaganden att handla om snabbt uppnådda resultat i form av uppmärksamhet." Demokratin berikas inte så, menar Braw. Inte heller genom stereotyper som att det nu finns ett nazistiskt hot. Vad som finns är ställningstaganden av klart högermärke. Och när moderaterna flyttat sig mot mitten, skapades ett utrymme för konservativa värderingar som också innefattar motstånd mot "mångkulturalism". Det finns folk som vill att Sverige ska vara vad det var för 30-40 år sedan och som inte är nazister för det. De är nog, noga taget, inte rasister heller. De skulle gärna skicka pengar för att bistå flyktingar och menar att det är mer ekonomiskt att hjälpa dem där de bor än att ta hit dem. Att situationen i vår tid är lite mer komplicerad än så, övertygas de inte om genom att vi kallar dem rasister. Men nog är det möjligt att förklara vilken flyktingpolitik som måste föras nu och göra det med goda argument?

När mötte du en nazist sist? Kan det vara så illa att de nazister du möter är konstruktioner därför att de passar in i ett tankemönster? Men finns det inte högerextremism i Europa? Sannerligen. Men är den nazism?

Och vad med det kyrkliga? En aktionsgrupp - eller tillit till att Kyrkans liv leder till politiskt ansvar tillsammans med människor av god vilja - och sådana människor finns också land dem som inte är gudstjänstfirare i x-bygden. Se upp för dem som vill koppla Svenska kyrkan som lok framför sina ideologiska vagnar, det är det enda man kan säga.

Förresten, den nazist jag mötte sist har jag också begravt. Han var verkligen nazist och rasbiolog. "Den som har glasögon ska inte skaffa sig barn", sa han och tittade på mig. "Du har glasögon", kontrade jag och såg vänligt på mannen i rullstol. "Så har jag inga barn heller." Han var renlevnadsman därtill.

Kyrkliga egendomligheter

I Smålandsposten återfinns nu en färgglad helsida från den stora kyrkliga samfälligheten. "Svenska kyrkan Växjö", heter det. Växjö kommun alltså. Andra församlingar har sina vanliga - lite tråkiga - informationer längre bak i tidningen. I en röd blaffa manas allmogen att komma och äta gröt. I en annan ruta ställs frågan "Kärlek förbjuden?" och det är den nog inte för Jesper Svartvik ska tala och detta arrangemang ska alltså särskilt hållas fram. Pride och Universitetskyrkan ordnar men jag förstår att jag knappast hör till de inbjudna för evenemanget vänder sig till "dem som undrar vad bibeln verkligen säger om kärlek och sexualitet, inte minst homosexualitet." Det där "inte minst" förmår jag uppskatta. Alla historier utspelas först som tragedi och sedan som komedi.

Gulmarkeringar - "frontat" - finns det i kalendern. Men inget av det frontade handlar om vanliga gudstjänster, kan man notera. Två mässor i Växjö domkyrka är dock frontade och blicken söker sig dit. Först är det "Mässa För att du finns .." och sedan "Inklusiva mässan". I den första erbjuds jag "Sång och musik, bröd och vin" och i den andra "Öppenhet, närvaro och delaktighet i en enkel mässa där vi delar bröd, vin och liv." Marita och Katarina är namnen på de tjänstgörande. Jag har sannerligen inget emot bröd och alls inget emot vin. Missbruket av bröd upphäver inte det rätta bruket, har jag lärt mig i bekännelseskrifterna. Abusus non tollit usum.  Och anspråket är måttligt ställt. Bröd och vin serveras. Varför bråka med kvinnoprästmotståndarna då? Ingen har förnekat vad som här presenteras och som man måste uppfatta vara korrekt information från Växjö domkyrka om vad som faktiskt händer eller inte händer nästa vecka.

Det finns en förbryllande information dock. I Västrabokyrkan firas på söndag kl 10 morgonmässa. En söndag! Kl 10! Är det inte förbryllande? Egendomligt, rentav.

Grötätandet innehåller kanske något relischöst men i annonsen inbjuds till en nostalgisk resa genom Växjö i ord och ton /Nygatan 6/, sång /Skogslyckan/ och "Kristina Nilsson - en smålandsaga" /Mariakyrkan/. Säga vad man vill om de kristliga - men i somliga avseenden ger de sig aldrig. "Ållri" som det heter i Kronobergs län.

Kommentatorsfältet

Jag hör till dem som gillar kommentarer. Alla gör inte det. Somliga läser blogginlägget och struntar i det andra. Men jag öppnar med samma förtjusning som jag kan vittja kräftburar. Här återfinns sådant jag annars aldrig fått höra eller se.

Somligt förvånar mig, mest det fördomsfulla, dvs hållningen att i förväg ha bestämt sig för hur något är utan att själv pröva, utan att ha läst något i sak. Fördomsfull förnimmelse blir resultatet - och den delges entusiastiskt oss andra. Det i nationen införda allmänna skolväsendet borde lärt oss något annat, tänker jag. Men när jag anar at somligt är skrivet av lärare, kanske jag inte ska förvånas?

Annat roligt är förstås käpphästritten. Käpphästar tas fram, ryktas, borstas, vattnas, selas - och så bär det iväg.

Naturligtvis ska en skitstövel kallas skitstövel och inte skodon - men alla skodon är därmed inte skitstövlar. Att kritik i sak handlar om person är en sak, om vitsigheten tillåts, men nätet erbjuder en del andra möjligheter att etikettera person på ett sätt som inte är sant.

Om man inte vill vara med som samtalspartner efter att idogt ha kommenterat någon tid, behöver man inte förlöjliga dem man debatterat med.  I ett samtal - också där man är oense - finns nämligen något av att människor bjuder på sig själva och det är värt respekt.

Å andra sidan - för att tolka allt till det bästa - vet vi inte vilka stimulantia som intagits innan en kommentar kommit till. Visst generositet bör iakttas också när det handlar om tillmälen - det kan handla mindre om den som får stå ut med dem och mer om den som fäller dem, som bekant.

Jag tänker fortsätta vittja kommentatorsfältet med sällspord kräftfiskeentusiasm och kräftor är asätare men jag vill hellre se dem som delikatesser än just som asätare. I stort gäller det också min hållning inför kommentarer. Just nu är de 8389. Jag kollade för en gångs skull historiken på Bloggardag. Det pågår något som är grundläggande för en öppen kyrka i ett öppet samhälle. Det pågår debatt.

Läget är rätt allvarligt

Jag har egentligen inte intresserat mig för nomineringsgruppen Borgerligt alternativ, men i går begrep jag att en läsning av Borgerligt alternativs hemsida kunde visa sig informationsbärande. Det var den - för oss som var med när kyrkostyrelsen enkelt ändrade moderaternas beteckning till "Borgerligt alternativ". Samma grupp men nytt namn och ett namn som inte kan förväxlas, hette det. Naturligtvis kunde någon fundera över hur begreppet "borgerligt" blev en överordnad kategori för ett kristet sammanhang, men låt gå. Eller inte? Fördelen med att presentera saken som en namnbytesfråga var att Borgerligt alternativ slapp allt besvär med att förskottera medel för valsedlar mm.

Nu till hemsidan. Där läser jag: "I höstens kyrkoval ställer en ny nomineringsgrupp upp." Men hallå! Lurade ni kyrkostyrelsen eller väljarna? Antagligen väljarna, eftersom instruktionen löd att den valsedel som någon skrivit "moderaterna" på, skulle räknas till Borgerligt alternativ. Damerna på Östermaln kanske inte kunnat hänga med i svängarna, men det ska inte betyda att deras röster ogiltigförklaras, förstår jag. Så den nya gruppen - var den så ny?

Ska man bry sig om det kyrkopolitiska fiffleriet? Antagligen - men mest som renhållning. Ja ska vara ja och nej ska vara nej, kunde kyrkostyrelsen tänka med frågan till Borgerligt alternativ vem moderatpolitikerna egentligen avsåg att lura.
Ska det bli en intressant granskningsdebatt på nästa styrelsemöte eller en kyrkomötesmotion som går ut på att det behövs en etisk kommission för att granska hur nomineringsgrupper agerar i kyrkoval?

Seglorianen Helena Myrstener hade i går hämtat kraft av Antje Jackeléns ord om frågor där kyrkan ska göra sin röst hörd. Miljön, rättvisefrågor, att värna "främlingen" och människovärdet var exemplen och oron gällde Sverigedemokraterna.

Är detta ord med allvar? Jag undrar. Har SD en annan människosyn borde väl prästen Axel W Karlsson i Göteborg, SD, anmälas av biskopen Jackelén till Göteborgs domkapitel, för när det gäller människovärdet kan man aldrig kompromissa, menade hon. Men hade det varit ord på allvar, kanske vi hört en debatt på temat människovärde någon gång under de gångna årens kyrkomöten - men det har vi inte. Begrip det, den som kan - om saken gäller något där man inte kan kompromissa.

Seglorianen Myrstener nöjer sig dock inte med vackra ord. Att göra sin röst hörd "borde cokså betyda att hela kyrkan nu mobiliserar och organiserar sig på ett bredare och nytt sätt för att kunna slå igenom." NMed olika medel måste vi agera i de frågor Jackelén nämner "men även i andra som rör sexism, feminism, värnandet om barn och unga. hbtq mm". Det gäller att "skruva upp tonläget mot orättvisor och utanförskap för att Svenska kyrkan ska bli någon att verkligen räkna med. Någon att ta ställning för- eller emot, någon som människor blir arga på eller upprymda av, någon som irriterar och skaver, påminner om tjatar." Denna någon är alltså Svenska kyrkan - ?! Kunde det inte enklare i så fall vara Jesus i alla fall?

För att vi ska få detta uppskruvade tonläge måste tid och resurser avsättas och det handlar om att "förändra attityder, politiska beslut, kämpa och manifestera på olika sätt". Det behövs människor "som i sina tjänster får jobba med nättidningar, bloggar, podradio och på andra sätt med sociala medier" och som finns på gator och torg i demonstrationer eller manifestationer." Också detta ska väl vara något som människor gör i sina tjänster - och med "människor" avses nog knappast den ensamma mamman i traversen eller undersköterskan utan folk med annan typ av tjänst.

Kanske Borgerligt alternativ inte är med i demonstrationer och manifestationer på gator och torg, dock? Men ska de "människor" som är med där, ha OB-ersättning om manifestationen pågår en lördag? Fast detta är inte det allvarliga.

Vad som här illustreras är hur Kristus blir en ny Mose och evangeliet förvandlas till lag. Aktionsprogram av detta slag är faktiskt omöjliga i en evangelisk folkkyrka - av en mängd olika skäl, också detta att Kyrkan blir något annat. Inte den som bär evangeliet till folket utan en opinionsrörelse och denna kommer ofelbart att hamna där makten är. För det är makt saken gäller, makt över sinnen och tankar. Ideologisk makt.

Testet på vad som är vad kan nog en mycket enkel fråga vara: Vad i aktionsprogrammet berättar om vem Jesus är, vad han gjort för oss och gör så idag?

Förstår ni hur allvarligt läget är när Svenska kyrkan ska bli en politisk påtryckargrupp och göra den egokarriär det innebär att "bli någon att verkligen räkna med". Pröva den målsättningen mot Evangeliet och hur Jesus kallar lärjungar!
Fundera på om ni vill bli kommenderade till manifestationer och demonstrationer av seglorianerna och deras kamrater i frågor som  handlar om miljö, rättvisa, migrationspolitik, markerande mot ett av de politiska partierna i riksdagen, sexism, feminism, barn och unga, hbtq och det innehållsrika begreppet "mm". Tappade man inte i hastigheten bort det vegetariska?

Från Sölvesborg kommer både Jimmie Åkesson och Helena Myrstener. Jag fruktar att Åkesson är den mer begåvade av de två. Och jag gick inte på detta att Myrstener är av meningen att det ska ordnas en tjänst åt mig med tid att skriva blogginlägg.

I allt detta: evangeliet får inte bli lag. Och när det handlar om politik är kallelsen för de kristna att i världen vara vad själen är i kroppen - och detta i solidaritet med människor, de som i sina tjänster inte har tid avsatt för att skriva debattartiklar, bloggar, nättidningar. Vi har politiska partier för den sortens aktiviteter och också där tar kristenfolket ansvar. Prästerna sköter detta folk med Ord och sakrament, det är sysslan. Fattar man inte det, kan agendan i praktiken vara att prästen ska bli någon att räkna med därför att prästen talar i uppskruvat tonläge. Kyrie eleison! Hur fel kan det bli?

Vi vill

"Vi vill ha det så" i X församling, skriver bloggkommentatorn om högmässa men inte söndagligen. Vilka vi? Jag menar, vad är det för ett "vi" som sätter agendan? Borde det inte vara Kyrkans Herre? Och Kyrkan firar eukaristi söndagligen - så gjorde dr Luther. So ock - mirabile dictu - Calvin som säger att nattvard bör firas åtminstone varje söndag.

Det finns ett lokalt "vi" som jag bestämt ogillar. Det är det "vi" som frejdigt skriver: "Välkommen till oss i X församling" utan att förstå den sakliga innebörden i den vänligt menade hälsningen, nämligen att den exkluderar. Det finns alltså ett "vi" där jag inte ingår. Fast välkommen är jag på något sätt.

"Välkommen till oss på SAS eller SJ" kan man kanske säga, även om jag som är delägare i företagen kan fundera - staten har ju ett betydande ägarskap och staten är också jag - väl? Men låt gå. Flygvärdinna, flygkapten eller tågvärd är jag inte. Och det finns personal på flyg och tåg innan jag är där. Överfört till församlingen blir det förödande - för då blir till sist arbetslaget, möjligtvis förstärkt av ett par kyrkvärdar, detta ödedigra "vi". Det skulle för den delen inte bli bättre om "viet" skulle vara en hoper gudstjänstfirare som kalls "församlingskärnan", som ni förstår.
Däremot skulle Pingstkyrkans folk kunna hälsa mig välkommen för där är en församling som jag som kyrkotillhörig inte hör till. Svenska kyrkan är annorlunda konstruerad.

Jag kan illustrera. Bilden i ett församlingsblad föreställer den av stormen knäckta björken. I bakgrunden ser man kyrkan. Texten lyder:
"Är du käckt? Det blir vi i livet ibland, då vill vi i kyrkan finnas i bakgrunden för att backa upp och ge stöd, då får vi också vara kyrka för varandra. Tveka inte att kontakta oss om du behöver hjälp!"

Det hela är välvilligt men blir fel. Det här är vad Paulo Freire kallade "hjälpism" och en kyrklig favoritsysselsättning. Ska det bli ett "vi" mellan den som behöver och den som har resurser att gripa in, måste mötet vara ömsesidigt. Den gemenskap som formas i dopet och gestaltas i gudstjänsten och enkannerligen i eukaristin är grunden för den ömsesidighet där vi blir vi.

Det här är grundläggande folklig högkyrklighet, som ni kan se.
Den möter oss ur insikter som är mer än yta - för det vet alla allvarliga kyrkliga som kan sin Rosenius och läst Giertz Stengrunden.
En stympad skrymtarebättring där en människa omvänder sig från ett friare världsväsende till sin egen rättfärdighet är inget att stå efter för det är fariseism. Lika illa för den som känner naturens ondska, hjärtats fördärv och orenhet och då flyr till vaksamhet, bön, strid, försakelse utan att misströsta, utan hoppas på  seger och har sitt öga vänt till detta hopp för där är trösten. Den personen blir också bara en farisé.
Det är hopplösheten som är det verkliga hoppet. Där kan Kristus möta och ge det Han erövrat åt oss.
Det finns en poäng i trosbekännelsen med att de heligas samfund är en bestämning som kallas till syndernas förlåtelse. Det kan vara här som högkyrklighetens framtid ligger när den berövats det mesta av sina drömmar om förnyelse. Förnyelsen kommer inte genom programmatiska böcker utan genom Herren som döper i ande och eld. Inte vad vi vill, alltså, utan vad Han vill. Men till dem som tröstar sig - alltså inte till dem som blir tröstade - vill jag påminna om de kristna församlingarna i nuvarande Turkiet och Nordafrika som blev till ruiner och ruiner i sand.

Kristliga banaliteter av detta slag kanske också ska bibringas läsekretsen? De kanske ska uttryckas genom böneställningen med tomma händer, så som prästen gör vid altaret t ex?

Dern anonyme bloggkommentatorn Anders underlät meddela vilken församling det annars är jag ska undvika. Men om den saken kanske besked kan lämnas? Fast vad jag ville var en högmässa, inte nödvändigtvis rökelse eller ens processioner med standar och ljus. Innehåll går dock före yta även om jag vill en yta som speglar innehåll och djup.