Celina Falk, vår röst i det internationella, invald i Kyrkornas Världsråds maktstrukturer som hon är, och Therese Gustafsson har försett barn från 5 år och uppåt med spelet "Grytan". Det hör till fastematerialet i år. Spelet består av kort att vända upp och får man ett par ska de läggas i grytan. Står det att man ska göra något, ska det göras - skära morötter i stavar eller hacka lök, t ex. Det är kanske inte mycket att säga om. Aktivitetsspel måste vara bra.
Temat är Etiopien. Svenska kyrkans internationella arbete och Svenska kyrkans unga samverkar för att motivera inte bara till insatser som gör skillnad utan också till medlemsrekrytering Vi får veta att "som kristna tycker vi att det är självklart att alla människor ska få leva ett bra liv, oavsett var på jorden man bor." Som kristna? Hur tänker ni då? Är det inte helt enkelt mänskligt självklart? Måste det vara kristet? Varför då?
Jag tittar förgäves efter någon liten information om det knepiga läget. Mekane Yesuskyrkan vill inte riktigt ha med oss att göra. Det är en kyrka som menar att vår kyrka går vilse när det handlar om kristen tro. Det får inte de små barnen veta något om. Här låtsas vi som om allt står väl till. Men det gör det inte. Det är så illa att Lutherska Världsförbundet i omgångar ser till att tassa försiktigt kring problemen och minimera skadorna så gott det går. Kunde man inte på ett barnvänligt sätt få med den informationen också? Eller finns det en avsikt att inte låtsas om problemen - "de där hottentotterna i Etiopien ska snart nog komma på att de inte ska bråka med oss"-argumentet? För vi i Svenska kyrkan har väl en överlägsenhetsposition i förhållande till de gamla missionsländerna, vi är mer utvecklade, förstår det moderna bättre, vet att föra oss.
Så är det matrecepten.
Bröd från Etiopien, injera, och en etiopisk grönsakswok. Celina Falk är vegetarian. Hon sitter i Kyrkans Hus. Här har vi ett paradexempel på hur en handläggare i huset kan köra sin egen agenda och få ut sitt miljöpartistiska vegankoncept till de oskyldiga barnen i Svenska kyrkans församlingar. Det går så till. Verkligheten normerar så få ut en norm för verkligheten. Celina skrev den famösa motionen att alla i kyrkomötet skulle äta en vegetarisk måltid. Kyrkomötet tackade artigt nej.
Det är nu inget i sak jag påpekar. Ät vegetariskt om ni vill. Det är metoden jag tar upp. Det går att förflytta sig in i den kyrkliga byråkratin och med dess resurser köra sin egen agenda. Det skulle kunna skrämma något. I varje fall smålänningar, som är programmatiskt snåla och tycker illa om att deras pengar används för personliga projekt av dem som kommit upp för trapporna i Kyrkans Hus. Celina Falk är ett utomordentligt exempel på vad som går att åstadkomma. Hon är inte ensam.
Nu finns det alternativ. Fastetiden är inte helt köttfri. Äldre personer, fylld 60, omfattas inte av fasteregler. Och lördag kväll till söndag kväll kunde få vara fest för Jesus kommer ju på söndagen, eller? Annars blir det en tid efter fastan. Därför får ni här recept på
Etiopisk peppargryta
500 gram nötfärs
500 g rödlök
250 g smör
1 tsk
salt
1 msk bakokryda (berberi)
3-4 tomater
Hacka löken, torrbryn den tills den är gyllenbrun, tillsätt smör, bakoblandning och salt. Lägg i köttfärsen, skär tomaterna i bitar och lägga i dem också.
Låt allt koka på svag värme 2-3 timmar. Den långa koktiden är viktig för att kryddaromen ska komma fram.
Späd med vatten om det behövs.
Ät bröd till. Injera-receptet finns ju i fastamaterialet.
Jag fick receptet av s Kerstin och vill alls inte pråla med lånta fjädrar.
Lagar ni grytan kan ni fundera över vad den etiopiska kyrkan menar om Svenska kyrkan när ni äter. Det är i sammanhanget ett starkt budskap. Översåtarna vill inte att vi ska minnas det. De vill nog inte heller att vi ska fundera kritiskt över hur de gemensamma resurserna kan användas för de personliga projekten när man väl hamnat i byråkratierna. Men det kan de.
lördag 28 februari 2015
fredag 27 februari 2015
27 100
Vi talar Kyrkans Tidning och upplaga. 27 100 ex enligt TS-statistik. Svensk dagspress tappade 5.3% förra året. Kyrkans Tidning tappade mer än 2000 ex och det är mer än 5.3%, förstår jag. Chefredaktören förstår att det handlar om mer än att papperstidningar minskar. Nu är det antalet förtroendevalda och eftersom basen är just dessa, står tidningen på en smalare bas. Att tidningen Dagen ökade med 200 under samma tid, gratuleras till.
Nu skrev jag faktiskt en motion till Kyrkomötet 2014 om denna situation. Den ville inte Kyrkomötet bifalla. Jag förstår det så, att ingen orkade ta i problemet. Är det ett problem? För den som omsorgsfullt odlar sitt främlingskap inför företeelser i Svenska kyrkan är det självfallet inget problem. Förfallet fortgår efter plan och detta sker på alla plan. Bara den som är ideologiskt betingat blind och oförstående undgår att drabbas av den insikten.
Jag hör till de bekymrade, dock.
Jag ville det som Svensk kyrkan egentligen är och jag har i det längsta tänkt att folk klokt nog upptäcker vad som är villovägar. Det gör somliga och bestämmer sig för att inte vara med längre. I grunden handlar det om att Svenska kyrkan inte har folket. Medlemmar fortfarande, jo. Men den folkomspännande karaktären förutom detta - var finns den? Nu behöver Svenska kyrkan inte vara medlemsmässigt stor bara det finns en gudsfolk, ett gudstjänstfirande folk. Det finns det inte heller. Den som går regelbundet i kyrkan numera går en gång i månaden, inte varje söndag. En folkkyrka utan folk och utan gudsfolk - för en sådan kyrka går det inte bra. Kan inte gå bra. Men det fungerar ju. Därför att kyrkan blir en produktionsapparat för ideologi, ja. Fromsinthet i ideologisk tappning, om ni vill. Då behövs inget folk, inget gudsfolk, för det räcker med en produktionsapparat med tillhörande stabsfunktioner. Alla är mottagare för budskap uppifrån, twitter, pressmeddelanden eller predikningar lika. Det gemensamma är att ingen in synlig mening betalar för att nås av detta - till skillnad från en prenumeration.
Församlingsbladet var en trist publikation som gjordes om till Vår kyrka under Margit Strömmerstedts fasta ledning (Ingmar Ström tog emot berömmet för den insatsen, en hållning som Margit aldrig glömde. Alla som arbetade med Ingmar var inte okritiska...) Vår kyrka var en kyrklig veckotidning med innehållslig bredd för att nå många. Den kom över 60 000 men i de kyrkopolitiskt turbulenta åren 1957-58 tappade tidningen. Ingmar Ström förstod inte att det knappast var ett framgångsrecept att skälla på de högkyrkliga och tro att de ändå skulle skaffa prenumerationer. Vår kyrka blev "Deras kyrka". Upplagan hamnade efter ett par decennier på en nivå något över 30 000. Så kom Kyrkans Tidning till. Var låg den högsta upplagesiffran? Jag vet inte, minns inte. Kan det ha varit 53 000? Målet var, tror jag mig minns, över 60 000.
Varför är det viktigt med den gemensamma tidningen? Den signalerar att vi finns, den fungerar som gemensam samtalsöppnare (företag sas stötta fotbollslag för att de anställda skulle vara angelägna att komma till jobbet på måndagen för att tala om matchen!) och bygger en gemensam identitet, den levererar nyheter, den granskar vår kyrkliga apparat journalistiskt och inte bara som kommunikation - om nu några skäl till tidningsutgivning ska anges.
Dagens Seglora kom till som nättidning för att utmana. Hur det gick för detta subsidierade projekt, vet vi nu. Jag kan inte mena något annat än att jag hade några poänger i motionen. Det är dags att ta nya tag i mediafrågorna. Men mycket finns likväl på nätet? Jo, men papperstidningen sägs skola överleva och den ligger på bordet när det är fikapaus. Det gör inte nätet. Tidningens förmåga att provocera - kalla fram röster och få samtal till stånd - finns kvar.
Men vi kanske inte behöver kyrkliga tidningar?
Antje Jackelén publicerar artikeln Ta öppen debatt om vapenexport på Brännpunkt i Svenska Dagbladet, inte Kyrkans Tidning. Vid köksbordet, där jag läser tidningar denna morgon, upprepar jag ett mantra: "Kyrkan har inget ställföreträdande politiskt förnuft". Men jag kan beundra Antje som har sådan kunskap om Krigsmaterielöversynskommitténs frågeställningar även om kan stödja sig på en i fråga tidigare sakkunnig, Anders Wejryd. Men sägs i artikeln något som Stefan Löfven inte visste tidigare?
Antje säger att hon upprepar Svenska kyrkans förväntningar på Krigsmaterielöversynskommitténs (underbara ord!) arbete. Hade vi haft journalister, hade de kunnat gräva fram hur och av vem dessa förväntningar formulerades. Kyrkans Tidning? För det finns en risk att påtryckningsgrupper vill använda Svenska kyrkan för sina syften. Naturligtvis. Belys och berätta, vet jag.
Nu skrev jag faktiskt en motion till Kyrkomötet 2014 om denna situation. Den ville inte Kyrkomötet bifalla. Jag förstår det så, att ingen orkade ta i problemet. Är det ett problem? För den som omsorgsfullt odlar sitt främlingskap inför företeelser i Svenska kyrkan är det självfallet inget problem. Förfallet fortgår efter plan och detta sker på alla plan. Bara den som är ideologiskt betingat blind och oförstående undgår att drabbas av den insikten.
Jag hör till de bekymrade, dock.
Jag ville det som Svensk kyrkan egentligen är och jag har i det längsta tänkt att folk klokt nog upptäcker vad som är villovägar. Det gör somliga och bestämmer sig för att inte vara med längre. I grunden handlar det om att Svenska kyrkan inte har folket. Medlemmar fortfarande, jo. Men den folkomspännande karaktären förutom detta - var finns den? Nu behöver Svenska kyrkan inte vara medlemsmässigt stor bara det finns en gudsfolk, ett gudstjänstfirande folk. Det finns det inte heller. Den som går regelbundet i kyrkan numera går en gång i månaden, inte varje söndag. En folkkyrka utan folk och utan gudsfolk - för en sådan kyrka går det inte bra. Kan inte gå bra. Men det fungerar ju. Därför att kyrkan blir en produktionsapparat för ideologi, ja. Fromsinthet i ideologisk tappning, om ni vill. Då behövs inget folk, inget gudsfolk, för det räcker med en produktionsapparat med tillhörande stabsfunktioner. Alla är mottagare för budskap uppifrån, twitter, pressmeddelanden eller predikningar lika. Det gemensamma är att ingen in synlig mening betalar för att nås av detta - till skillnad från en prenumeration.
Församlingsbladet var en trist publikation som gjordes om till Vår kyrka under Margit Strömmerstedts fasta ledning (Ingmar Ström tog emot berömmet för den insatsen, en hållning som Margit aldrig glömde. Alla som arbetade med Ingmar var inte okritiska...) Vår kyrka var en kyrklig veckotidning med innehållslig bredd för att nå många. Den kom över 60 000 men i de kyrkopolitiskt turbulenta åren 1957-58 tappade tidningen. Ingmar Ström förstod inte att det knappast var ett framgångsrecept att skälla på de högkyrkliga och tro att de ändå skulle skaffa prenumerationer. Vår kyrka blev "Deras kyrka". Upplagan hamnade efter ett par decennier på en nivå något över 30 000. Så kom Kyrkans Tidning till. Var låg den högsta upplagesiffran? Jag vet inte, minns inte. Kan det ha varit 53 000? Målet var, tror jag mig minns, över 60 000.
Varför är det viktigt med den gemensamma tidningen? Den signalerar att vi finns, den fungerar som gemensam samtalsöppnare (företag sas stötta fotbollslag för att de anställda skulle vara angelägna att komma till jobbet på måndagen för att tala om matchen!) och bygger en gemensam identitet, den levererar nyheter, den granskar vår kyrkliga apparat journalistiskt och inte bara som kommunikation - om nu några skäl till tidningsutgivning ska anges.
Dagens Seglora kom till som nättidning för att utmana. Hur det gick för detta subsidierade projekt, vet vi nu. Jag kan inte mena något annat än att jag hade några poänger i motionen. Det är dags att ta nya tag i mediafrågorna. Men mycket finns likväl på nätet? Jo, men papperstidningen sägs skola överleva och den ligger på bordet när det är fikapaus. Det gör inte nätet. Tidningens förmåga att provocera - kalla fram röster och få samtal till stånd - finns kvar.
Men vi kanske inte behöver kyrkliga tidningar?
Antje Jackelén publicerar artikeln Ta öppen debatt om vapenexport på Brännpunkt i Svenska Dagbladet, inte Kyrkans Tidning. Vid köksbordet, där jag läser tidningar denna morgon, upprepar jag ett mantra: "Kyrkan har inget ställföreträdande politiskt förnuft". Men jag kan beundra Antje som har sådan kunskap om Krigsmaterielöversynskommitténs frågeställningar även om kan stödja sig på en i fråga tidigare sakkunnig, Anders Wejryd. Men sägs i artikeln något som Stefan Löfven inte visste tidigare?
Antje säger att hon upprepar Svenska kyrkans förväntningar på Krigsmaterielöversynskommitténs (underbara ord!) arbete. Hade vi haft journalister, hade de kunnat gräva fram hur och av vem dessa förväntningar formulerades. Kyrkans Tidning? För det finns en risk att påtryckningsgrupper vill använda Svenska kyrkan för sina syften. Naturligtvis. Belys och berätta, vet jag.
torsdag 26 februari 2015
Nominerad
Nu har ÄB blivit nominerad igen för sin förmåga att använda sociala medier. Det är roligt och hedrande för Svenska kyrkan, fattar jag. Hon har två medtävlare, brandchefen på Södertörns brandförbund, Lars-Göran Uddholm, som spelade en stor roll som räddningsledare i Västmanland i somras och så den digitala strategen för Feministiskt initiativ.
För oss är det väl ändå ärkebiskopen som gäller?
Hon har 10782 följare på twitter, som uppbyggs av max 140 tecken. "Hon hyllas även för sitt sätt att agera med media i allmänhet där hon ses som en viktig opinionsbildare och kommunikatör för Svenska kyrkan."
Nämnde jag att det är nätverket Sveriges kommunikatörer, som delar ut priset? Det sker den 26 mars.
Men jag har väl, i vart fall som hastigast, påpekat att vi i Sverige hålls med fler kommunikatörer än journalister? Och kommunikatörer kommunicerar kommunikation med varandra, sålunda.
Organisationer "där uppe" kommunicerar till oss där nere. Och vi betalar tacksamt för att få till oss de tillrättalagda sanningarna, det fattar jag. Tänk om Egon Erwin Kisch hade varit kommunikatör i stället för reporter? Då hade översten Redl, den spion som avslöjades, klarat sig. Bara för att illustrera vår utsatthet, menar jag.
Nu tänkte jag föredra juryns motivering:
"Genom ett ambitiöst användande av medier har Antje lyckats driva Svenska kyrkans frågor framåt."
Jag noterar att ingen skulle skrivit vad Gunnar eller Ruben gjort, inte heller Olof, Bertil, Gunnar (igen) tyckt. KG slog igenom. Gjorde Anders? Jag funderar över genusfrågan. Är det ett uttryck för vanvördnad att intimisera Svenska kyrkans ärkebiskop eller ett tecken på tillgivenhet? Och vem driver frågorna framåt - Antje eller kommunikatörerna?
Givet att jag tror att Antje lyckats driva Svenska kyrkans frågor framåt vore det av intresse att få besked om vilka dessa frågore är. Medge det.
Det kommer mera:
"Trots att Svenska kyrkan är en av Sveriges äldsta institutioner har det inte hindrat Antje från att använda sig av nya medier."
Nu är väl Kyrkan betydligt äldre än Sverige, men det kanske vi kan strunta i just nu men hur den tankefigur ser ut som menar att en organisations ålder avgör vad en person i vår tid kan använda sig av funderar jag över. Är det inte en väldigt märklig föreställningsvärld som avtecknar sig? Vem har kommunicerat ut denna föreställning om förbindelse mellan gammalt och förnyande?
"Hon har på ett kreativt sätt blivit Svenska kyrkans röst i samhällsdebatten." Det tror jag gärna. Med 140 tecken på twitter? Vad är det för slags samhällsdebatt? Ingen skugga över Antje. Skuggan vilar över samhällsdebatten.
Någonstans är jag kanske olycklig över lovorden. Vi lärde ju oss efter Almedalen kommunikatörers och reklamnissars sätt att dela ut i grunden meningslösa priser för att vi ska gå på det och någonstans hör jag en varnande viskning. Luk 6:26
En klok kyrkoledare sätter för egen del större pris på dem som säger emot än på dem som sjunger lovsånger.
Själv känner jag mig lurad någonstans och tänker att de kommunikatörer får pris som lurar mig mest. Digitala strateger - vad är de ute efter? Brandpersonal som får pris för vad? Att de släckt en omfattande skogsbrand eller för att de gjort något annat? För hur är det med juryns fina ord om Antje. Beskriver de ett faktiskt sakförhållande eller en medial myt, något vi ska gå på.
Jag vet inte. Och det är tillräckligt förödande.
För oss är det väl ändå ärkebiskopen som gäller?
Hon har 10782 följare på twitter, som uppbyggs av max 140 tecken. "Hon hyllas även för sitt sätt att agera med media i allmänhet där hon ses som en viktig opinionsbildare och kommunikatör för Svenska kyrkan."
Nämnde jag att det är nätverket Sveriges kommunikatörer, som delar ut priset? Det sker den 26 mars.
Men jag har väl, i vart fall som hastigast, påpekat att vi i Sverige hålls med fler kommunikatörer än journalister? Och kommunikatörer kommunicerar kommunikation med varandra, sålunda.
Organisationer "där uppe" kommunicerar till oss där nere. Och vi betalar tacksamt för att få till oss de tillrättalagda sanningarna, det fattar jag. Tänk om Egon Erwin Kisch hade varit kommunikatör i stället för reporter? Då hade översten Redl, den spion som avslöjades, klarat sig. Bara för att illustrera vår utsatthet, menar jag.
Nu tänkte jag föredra juryns motivering:
"Genom ett ambitiöst användande av medier har Antje lyckats driva Svenska kyrkans frågor framåt."
Jag noterar att ingen skulle skrivit vad Gunnar eller Ruben gjort, inte heller Olof, Bertil, Gunnar (igen) tyckt. KG slog igenom. Gjorde Anders? Jag funderar över genusfrågan. Är det ett uttryck för vanvördnad att intimisera Svenska kyrkans ärkebiskop eller ett tecken på tillgivenhet? Och vem driver frågorna framåt - Antje eller kommunikatörerna?
Givet att jag tror att Antje lyckats driva Svenska kyrkans frågor framåt vore det av intresse att få besked om vilka dessa frågore är. Medge det.
Det kommer mera:
"Trots att Svenska kyrkan är en av Sveriges äldsta institutioner har det inte hindrat Antje från att använda sig av nya medier."
Nu är väl Kyrkan betydligt äldre än Sverige, men det kanske vi kan strunta i just nu men hur den tankefigur ser ut som menar att en organisations ålder avgör vad en person i vår tid kan använda sig av funderar jag över. Är det inte en väldigt märklig föreställningsvärld som avtecknar sig? Vem har kommunicerat ut denna föreställning om förbindelse mellan gammalt och förnyande?
"Hon har på ett kreativt sätt blivit Svenska kyrkans röst i samhällsdebatten." Det tror jag gärna. Med 140 tecken på twitter? Vad är det för slags samhällsdebatt? Ingen skugga över Antje. Skuggan vilar över samhällsdebatten.
Någonstans är jag kanske olycklig över lovorden. Vi lärde ju oss efter Almedalen kommunikatörers och reklamnissars sätt att dela ut i grunden meningslösa priser för att vi ska gå på det och någonstans hör jag en varnande viskning. Luk 6:26
En klok kyrkoledare sätter för egen del större pris på dem som säger emot än på dem som sjunger lovsånger.
Själv känner jag mig lurad någonstans och tänker att de kommunikatörer får pris som lurar mig mest. Digitala strateger - vad är de ute efter? Brandpersonal som får pris för vad? Att de släckt en omfattande skogsbrand eller för att de gjort något annat? För hur är det med juryns fina ord om Antje. Beskriver de ett faktiskt sakförhållande eller en medial myt, något vi ska gå på.
Jag vet inte. Och det är tillräckligt förödande.
onsdag 25 februari 2015
Beslutsfattande
Mytbildningen kring hur beslut fattas är omfattande. Det behövs ett klarläggande. Så här går det till.
Många beslut fattar sig själva. Tiden går och eftersom ingen bestämmer något, avgör omständigheterna. Faktum är fullbordat och några alternativa lösningar finns inte. Vi måste fatta det beslut som redan fattat sig självt. Bra eller dåligt? Det kan inte på förhand värderas. Det kan vara bäst som skedde. Det kan också vara ett bevis på en organisation som drabbats av beslutsinfarkt. Så blir det i jag-svaga organisationer.
Andra beslut fattas efter långa debatter där alla kan ha en mening. Särskilt gäller detta de så kallade cykelställsfrågorna. Om cykelställs placering kan alla ha en mening.
En del beslut fattas inom den givna ramen, ett partiprogram, ett stämmobeslut eller ett bekännelseavgörande. Det ska vara förutsägbart och rätt ointressant. Kommer frågan om monarki upp, kan man förvänta sig att republikanska partier röstar emot monarkin - eller försöker krångla sig ur ett avgörande. Detta utkrånglande blir mer intressant. Tala om vapenexport så förstår ni.
På samma sätt i det kyrkliga. Kommer ett beslut upp som innebär en avvikelse från Kyrkans bekännelse - och den är på sitt sätt rätt enkel att förstå utifrån de kontroversfrågor bekännelsen formulerats - krävs ett omfattande arbete, inte minst om frågan berör det ekumeniska. Arbetet att ta sig ur denna knipa är det riktigt intressanta. Uppgiften är inte bara att minimera skadan av ett avgörande utan kanske än mer att dölja att saken gäller något principiellt viktigt, att den alltså hör till det som numera kallas "katolicitetsmarkörerna". Mestadels går arbetet ut på att definiera principfrågor som "ordningsfrågor", och där kan man göra lite hursomhelst, om man är lutheran i vart fall, bara själva "ordning och reda-hållningen" inte störs.
Jag går här inte in på frågan om direkta eller indirekta val. Svenska kyrkan har direkta val på samtliga nivåer. Det gillar Sverigedemokraterna. Det var nämligen deras väg till famgång att bli invalda i kyrkomötet och därmed få en politisk plattform.
Hur fattas beslut?
Kanske av individer, men vi hålls med parlamentarisk demokrati. Vi väljer ledamöter i ett parlament (demokratiskt sammansatt kyrkomöte) och i en parlamentarisk demokrati ger valmanskåren någon ett personligt förtroende att rösta efter bästa förstånd i sakfrågor. "Vi litar på dig!" är det mandat väljarna gett sin representant.
Nu har vi ett helt genomfört politiskt partisystem i landet och i Svenska kyrkan. Partier eller nomineringsgrupper ställer upp i val och får platser efter storlek. Detta slår igenom. Där en persongemenskap väljer efter kompetens och en bolagsstyrelse nogsamt formeras för att många kompetenser ska komplettera varandra efter ett valberedningsarbete, måste beredningen i de högre sfärerna sätta samman den representation de olika partierna eller grupperna beslutat om. Helhetsgreppet kan sällan eller aldrig tas. Det är begripligt. Ett parti eller en grupp värnar sitt självbestämmande. Om detta skapar helhet eller skadar helheten är en underordnad fråga.
I beslutandeförsamlingar arbetar utskott, proportionerligt valda. Där mödas beslutsförslag igenom. Röstar ledamöter individuellt där? Det beror på frågans vikt. Ibland kommer ledamöterna med bundna mandat, så bundna att sakdiskussion är överflödig. Så var det i kyrkomötets särskilda utskott 1979 när, långt om länge och sedan textsjok harvats, en moderat kyrkopolitiker hördes utbrista: "Men vi har ju aldrig diskuterat själva frågan om statskyrka." Det var sant. Det beslutet hade fattat sig självt innan kyrkomötet börjat, det som kallats in för att hantera frågan!
Hur bundna är ledamöterna i övrigt? Det beror på. Vanligtvis har frågor debatterats i gruppen och så reser sig en representant i plenum och kungör var gruppen står. Det behövs inte mycket debatt då utan räcker med markeringar. Det är aldrig tid att låta åsikter verkligen brytas. Ni vet det där med tes-antites-syntes. Här blir det tes. Testuggande.
Somliga grupper har principiellt intagit hållningen att röstningen alltid är fri och ett personligt ansvar.
Sådana grupper skickar inte upp en enda talesperson utan för debatten. Så i kyrkomötet. Det är inte populärt. Minst populärt är det när ledamöter kommer dragande med bibelord och bekännelsecitat för att stödja sin sak. Det är inte säkert att alla i en sådan grupp röstar likadant, men det är i sin ordning att bedömningar skiljer sig åt. Diskussionen i gruppen har mest hamnat i ett konstaterande av olika bedömningar. I principiella frågor där nomineringsgruppen har ett program, kan man utgå från att gruppen agerar värderingsstyrt och därför enigt.
Nu finns 2014 års kyrkomötesprotokoll utlagt på nätet. Läs på. Jag förmodar att de som röstade på Frimodig kyrka ser att de fått mest talartid för sina röster. Och om de inte fått mest talartid har de nog fått de bästa inläggen. Någon som är av annan mening?
http://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/kyrkomotet-2014.
Många beslut fattar sig själva. Tiden går och eftersom ingen bestämmer något, avgör omständigheterna. Faktum är fullbordat och några alternativa lösningar finns inte. Vi måste fatta det beslut som redan fattat sig självt. Bra eller dåligt? Det kan inte på förhand värderas. Det kan vara bäst som skedde. Det kan också vara ett bevis på en organisation som drabbats av beslutsinfarkt. Så blir det i jag-svaga organisationer.
Andra beslut fattas efter långa debatter där alla kan ha en mening. Särskilt gäller detta de så kallade cykelställsfrågorna. Om cykelställs placering kan alla ha en mening.
En del beslut fattas inom den givna ramen, ett partiprogram, ett stämmobeslut eller ett bekännelseavgörande. Det ska vara förutsägbart och rätt ointressant. Kommer frågan om monarki upp, kan man förvänta sig att republikanska partier röstar emot monarkin - eller försöker krångla sig ur ett avgörande. Detta utkrånglande blir mer intressant. Tala om vapenexport så förstår ni.
På samma sätt i det kyrkliga. Kommer ett beslut upp som innebär en avvikelse från Kyrkans bekännelse - och den är på sitt sätt rätt enkel att förstå utifrån de kontroversfrågor bekännelsen formulerats - krävs ett omfattande arbete, inte minst om frågan berör det ekumeniska. Arbetet att ta sig ur denna knipa är det riktigt intressanta. Uppgiften är inte bara att minimera skadan av ett avgörande utan kanske än mer att dölja att saken gäller något principiellt viktigt, att den alltså hör till det som numera kallas "katolicitetsmarkörerna". Mestadels går arbetet ut på att definiera principfrågor som "ordningsfrågor", och där kan man göra lite hursomhelst, om man är lutheran i vart fall, bara själva "ordning och reda-hållningen" inte störs.
Jag går här inte in på frågan om direkta eller indirekta val. Svenska kyrkan har direkta val på samtliga nivåer. Det gillar Sverigedemokraterna. Det var nämligen deras väg till famgång att bli invalda i kyrkomötet och därmed få en politisk plattform.
Hur fattas beslut?
Kanske av individer, men vi hålls med parlamentarisk demokrati. Vi väljer ledamöter i ett parlament (demokratiskt sammansatt kyrkomöte) och i en parlamentarisk demokrati ger valmanskåren någon ett personligt förtroende att rösta efter bästa förstånd i sakfrågor. "Vi litar på dig!" är det mandat väljarna gett sin representant.
Nu har vi ett helt genomfört politiskt partisystem i landet och i Svenska kyrkan. Partier eller nomineringsgrupper ställer upp i val och får platser efter storlek. Detta slår igenom. Där en persongemenskap väljer efter kompetens och en bolagsstyrelse nogsamt formeras för att många kompetenser ska komplettera varandra efter ett valberedningsarbete, måste beredningen i de högre sfärerna sätta samman den representation de olika partierna eller grupperna beslutat om. Helhetsgreppet kan sällan eller aldrig tas. Det är begripligt. Ett parti eller en grupp värnar sitt självbestämmande. Om detta skapar helhet eller skadar helheten är en underordnad fråga.
I beslutandeförsamlingar arbetar utskott, proportionerligt valda. Där mödas beslutsförslag igenom. Röstar ledamöter individuellt där? Det beror på frågans vikt. Ibland kommer ledamöterna med bundna mandat, så bundna att sakdiskussion är överflödig. Så var det i kyrkomötets särskilda utskott 1979 när, långt om länge och sedan textsjok harvats, en moderat kyrkopolitiker hördes utbrista: "Men vi har ju aldrig diskuterat själva frågan om statskyrka." Det var sant. Det beslutet hade fattat sig självt innan kyrkomötet börjat, det som kallats in för att hantera frågan!
Hur bundna är ledamöterna i övrigt? Det beror på. Vanligtvis har frågor debatterats i gruppen och så reser sig en representant i plenum och kungör var gruppen står. Det behövs inte mycket debatt då utan räcker med markeringar. Det är aldrig tid att låta åsikter verkligen brytas. Ni vet det där med tes-antites-syntes. Här blir det tes. Testuggande.
Somliga grupper har principiellt intagit hållningen att röstningen alltid är fri och ett personligt ansvar.
Sådana grupper skickar inte upp en enda talesperson utan för debatten. Så i kyrkomötet. Det är inte populärt. Minst populärt är det när ledamöter kommer dragande med bibelord och bekännelsecitat för att stödja sin sak. Det är inte säkert att alla i en sådan grupp röstar likadant, men det är i sin ordning att bedömningar skiljer sig åt. Diskussionen i gruppen har mest hamnat i ett konstaterande av olika bedömningar. I principiella frågor där nomineringsgruppen har ett program, kan man utgå från att gruppen agerar värderingsstyrt och därför enigt.
Nu finns 2014 års kyrkomötesprotokoll utlagt på nätet. Läs på. Jag förmodar att de som röstade på Frimodig kyrka ser att de fått mest talartid för sina röster. Och om de inte fått mest talartid har de nog fått de bästa inläggen. Någon som är av annan mening?
http://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/kyrkomotet-2014.
tisdag 24 februari 2015
Levande illusioner
Jag följer bloggkommentarerna med en entusiasm som ibland, det medges, sviktar. Det sker när ett antal kommentatorer låter samtalet löpa iväg längs allehanda sidospår. Men jag är en varmhjärtad person och har svårt för att censurera. Inte ens Anna har varit ställd utanför. Det fick hon för sig, när tre inlägg en och samma förmiddag inte riktigt hann modereras innan anklagelsen att jag blockat henne utslungades. Så var det inte. Inläggen kom in - men då hade nog Anna redan lämnat samtalsgemenskapen, så det märkte hon inte. Det var på sitt sätt lustigt. Om man har den sortens humor, alltså.
Vi får se prov på många levande illusioner i kommentarerna.
Vad den kyrkliga förnyelsen ("högkyrkligheten") vill, sammanfattas av en flitig bloggkommentator enklast med begreppet "prästvälde". Han har uppenbarligen inte läst Gunnar Rosendal, Kyrklig förnyelse och densamme Kyrklig förnyelse i församlingen. Han har inte läst Rune Klingerts lilla bok En levande församling, inte PO Sjögrens (Att) Bygga inifrån (i två upplagor med "att" borta i den andra). Han har inte ens läst Sandahls pastoralteologiska verk. Likväl vet han. Har han över huvud taget förstått det han så idogt polemiserar mot? Av åtbörder och tal (visitationsinstruktion för furir, som visiterar soldatens väska i jakt på alkohol och andra droger) framgår, att så inte är fallet. Och vad om att de högkyrkliga skulle vara få - de har utsatts för utrotningskampanj. Det märkliga är att några "högkyrkliga" alls finns kvar. Jag undrar allt oftare varför. De som finns kvar kanske, trots allt, sett något i Svenska kyrkan som andra missar? Kan det vara "andelivet"?
När det gäller utrotningskampanjen av "högkyrkliga" i Svenska kyrkan vore det kanske annars på sin plats med ett oförbehållsamt erkännande till många kyrkligt förnyade (kyrkoarbetare och lekfolk) för viktig tjänst i Svenska kyrkan, långt utöver betald så kallad arbetstid? Inte från bloggkommentatorer men från en uppsättning biskopar, de som i årtionden inte haft något att säga mot kyrkopolitiskt motiverade lögnkampanjer. Herdevård? Feghet! De som tiger när orätt sker, blir som tyst staffage orättens hantlangare.
En annan levande illusion var den vackra om Sverige som ett kristet land. Den saken började ärkebiskop Yngve Brilioth betvivla i en bok som kom 1956, Vården om kyrkan. Har ni verkligen inte läst den? Det var då Svenska kyrkan tog sig verket an att fundera på hur folket skulle vinnas tillbaka och biskop Bo Giertz stod samman med Ingmar Ström, Ruben Josefsson, Karl-Manfred Olsson, Kjell Barnekow och många andra i arbetet att förnya former och förkunnelse. Jag skrev avhandling om saken. Enklast är väl att konstatera att av de stora planerna blev föga, men det hela blev till en kyrkopolitisk modell där partipolitisk demokrati inte bara fick sitt alibi utan också restlöst genomfördes. Inte blev Sverige kristnare för det.
Nästa illusion handlar om det stabila Rom. Det finns ortodoxa kyrkor och det finns en hel del annat kyrkligt som ter sig katolskt men som inte är romersk-katolskt. Bilden måste kompliceras. Inför 2017 och 500-årsjubiléet borde det finnas många anledningar till komplikationer. Vad var det som hände i Tyskland på 1500-talet - och vilket ansvar har ett kyrkosystem för att enskilda, allvarliga, pålästa och ifrågasättande kristna inte får svar på sina frågor? Rom uppträdde som dumdryg byråkrati och en sådan är oförmögen att förstå vad som händer i tid. I tid, var ordet - minns det Bull! Jag läser professor Küngs självbiografi. Måste jag bli imponerad? Jag läser Gelotte och Nordgren också. Jag behöver inte skriva mer. Jag ser de stolta deklarationerna "Wir sind das Volk" och det händer att en känsla av ömsinthet kommer över mig när jag tänker på vår vän Frasse I och hans mödor. Det finns levande fromhet lite överallt och Andens verk skulle man väl kunna känna igen - för varför skulle vi annars vilja kalla oss kristna om inte Anden skapat vår tro också eller just i Svenska kyrkan?
Begicks inte övergrepp i den absoluta svenska statsbildningen under Gustaf Vasa och hans ättlingar? Visst. Behöver jag som svenskkyrklig försvara det och behöver romerska katoliker försvara 1500-talets romerska kyrkopolitik?
Jag är alltså inte så mycket för illusionsmakande. Jag är faktiskt lite pikerad av insikterna om hur folk kan bedriva spel genom utspel och inspel, naturligtvis ett verk av folk som sitter på kanslier och annorstädes och drar i trådar för att vi andra ska regera på stimuli. Det blir så när vi hålls med fler kommunikatörer än journalister. Gud hjälpe! Det går inte säkert att veta vad som är sant och vad som är falskt, vad som är sanningslidelse och vad som är kampanj. Jag hetsar upp mig med att läsa Kolosserbrevet 2.
Betydande dysterhet drabbade mig för övrigt denna tidiga morgon när jag fick besked om nyhetsbluffen om 1000 muslimer (eller 1300) som i Oslo slagit en ring kring synagogan. Detta befanns nu vara en massmedial lögn. 20 muslimer stod där. Vackert så kanske men jag blev lurad. Någon lurade mig medvetet. Jag bibringades en illusion genom medier som jag betalat just för att få korrekt information. Förstår ni allvaret? Vem i hela världen kan man lita på? bit.ly/1D8FNee
Vi får se prov på många levande illusioner i kommentarerna.
Vad den kyrkliga förnyelsen ("högkyrkligheten") vill, sammanfattas av en flitig bloggkommentator enklast med begreppet "prästvälde". Han har uppenbarligen inte läst Gunnar Rosendal, Kyrklig förnyelse och densamme Kyrklig förnyelse i församlingen. Han har inte läst Rune Klingerts lilla bok En levande församling, inte PO Sjögrens (Att) Bygga inifrån (i två upplagor med "att" borta i den andra). Han har inte ens läst Sandahls pastoralteologiska verk. Likväl vet han. Har han över huvud taget förstått det han så idogt polemiserar mot? Av åtbörder och tal (visitationsinstruktion för furir, som visiterar soldatens väska i jakt på alkohol och andra droger) framgår, att så inte är fallet. Och vad om att de högkyrkliga skulle vara få - de har utsatts för utrotningskampanj. Det märkliga är att några "högkyrkliga" alls finns kvar. Jag undrar allt oftare varför. De som finns kvar kanske, trots allt, sett något i Svenska kyrkan som andra missar? Kan det vara "andelivet"?
När det gäller utrotningskampanjen av "högkyrkliga" i Svenska kyrkan vore det kanske annars på sin plats med ett oförbehållsamt erkännande till många kyrkligt förnyade (kyrkoarbetare och lekfolk) för viktig tjänst i Svenska kyrkan, långt utöver betald så kallad arbetstid? Inte från bloggkommentatorer men från en uppsättning biskopar, de som i årtionden inte haft något att säga mot kyrkopolitiskt motiverade lögnkampanjer. Herdevård? Feghet! De som tiger när orätt sker, blir som tyst staffage orättens hantlangare.
En annan levande illusion var den vackra om Sverige som ett kristet land. Den saken började ärkebiskop Yngve Brilioth betvivla i en bok som kom 1956, Vården om kyrkan. Har ni verkligen inte läst den? Det var då Svenska kyrkan tog sig verket an att fundera på hur folket skulle vinnas tillbaka och biskop Bo Giertz stod samman med Ingmar Ström, Ruben Josefsson, Karl-Manfred Olsson, Kjell Barnekow och många andra i arbetet att förnya former och förkunnelse. Jag skrev avhandling om saken. Enklast är väl att konstatera att av de stora planerna blev föga, men det hela blev till en kyrkopolitisk modell där partipolitisk demokrati inte bara fick sitt alibi utan också restlöst genomfördes. Inte blev Sverige kristnare för det.
Nästa illusion handlar om det stabila Rom. Det finns ortodoxa kyrkor och det finns en hel del annat kyrkligt som ter sig katolskt men som inte är romersk-katolskt. Bilden måste kompliceras. Inför 2017 och 500-årsjubiléet borde det finnas många anledningar till komplikationer. Vad var det som hände i Tyskland på 1500-talet - och vilket ansvar har ett kyrkosystem för att enskilda, allvarliga, pålästa och ifrågasättande kristna inte får svar på sina frågor? Rom uppträdde som dumdryg byråkrati och en sådan är oförmögen att förstå vad som händer i tid. I tid, var ordet - minns det Bull! Jag läser professor Küngs självbiografi. Måste jag bli imponerad? Jag läser Gelotte och Nordgren också. Jag behöver inte skriva mer. Jag ser de stolta deklarationerna "Wir sind das Volk" och det händer att en känsla av ömsinthet kommer över mig när jag tänker på vår vän Frasse I och hans mödor. Det finns levande fromhet lite överallt och Andens verk skulle man väl kunna känna igen - för varför skulle vi annars vilja kalla oss kristna om inte Anden skapat vår tro också eller just i Svenska kyrkan?
Begicks inte övergrepp i den absoluta svenska statsbildningen under Gustaf Vasa och hans ättlingar? Visst. Behöver jag som svenskkyrklig försvara det och behöver romerska katoliker försvara 1500-talets romerska kyrkopolitik?
Jag är alltså inte så mycket för illusionsmakande. Jag är faktiskt lite pikerad av insikterna om hur folk kan bedriva spel genom utspel och inspel, naturligtvis ett verk av folk som sitter på kanslier och annorstädes och drar i trådar för att vi andra ska regera på stimuli. Det blir så när vi hålls med fler kommunikatörer än journalister. Gud hjälpe! Det går inte säkert att veta vad som är sant och vad som är falskt, vad som är sanningslidelse och vad som är kampanj. Jag hetsar upp mig med att läsa Kolosserbrevet 2.
Betydande dysterhet drabbade mig för övrigt denna tidiga morgon när jag fick besked om nyhetsbluffen om 1000 muslimer (eller 1300) som i Oslo slagit en ring kring synagogan. Detta befanns nu vara en massmedial lögn. 20 muslimer stod där. Vackert så kanske men jag blev lurad. Någon lurade mig medvetet. Jag bibringades en illusion genom medier som jag betalat just för att få korrekt information. Förstår ni allvaret? Vem i hela världen kan man lita på? bit.ly/1D8FNee
måndag 23 februari 2015
Överlevde Mösseberg
Det blev sovmorgon men bloggpost ändå.
Inte förrän i går på eftermiddagen, när jag röjt lite bland böcker, slogs jag av insikten att professor Emanuel Linderholm faktiskt dog på Mösseberg. Nu vet vi alltså att en högkyrklig präst ögonskinligen är av segare virke än en representant för den radikala teologin. Kan vara bra att veta.
Å andra sidan måste jag nog medge att den tro jag delar med Kyrkan, inte är folkets kristendom. De flesta tror inte som jag. Jag tror att Jesus är Guds son och världens Frälsare, att gudomligt liv räcks till mig i Ord och Sakrament, att Gud handlar också i Kyrkans gudstjänst och att det i vanlig enkel mening är sant att han föddes av jungfrun (bestämd form) Maria. Det är också sant att han uppstod från de döda sedan han i dödsriket predikat för de fångna andarna och kommer allt till allt tvekar jag inte att säga att Kristus steg ned i helvetet. Jag håller därtill före, tills motargument presenterats, att Kristus instiftat Kyrkans herdeämbete och visste vad han då gjorde. Ska jag dra resonemanget ett steg till? Jag tror att Jesus talade sanning när han till apostlarna sa "den som hör er, hör mig" och därför kan jag glad svara på proklamationen när episteln lästs. Proklamationen utslungas efter läsningen: "Så lyder Herrens ord". Det tackar jag för. Jag tänker nämligen att orden betyder vad de säger. Vad tror andra?
Kan det vara så att Linderholm visserligen dog på Mösseberg men det han lärde lever vidare - till skillnad från mig som överlevde Mösseberg, men när jag väl är död kommer jag att räknas in i kategorin "kyrkohistoriens förlorare", därför att jag trodde det som Kyrkan alltid trott.
Hur det blir, får jag inte veta.
Är detta frånfälle nära förestående? Det vet jag inte. Men man ska aldrig säga aldrig. Fast jag köpte en almanacka för hela 2015 och har en del inprickat också 2016.
Tills vidare odlar jag min häpnad över folk som konstruerar sig en egen kristendom. Det är ju bara dumt, vare sig man är kyrkohistoriker eller bara pratsjuk gubbjäkel av sedvanligt slag med en hel uppsättning meningar om sådant man inte satt sig in i. Kristen tro hamnar lätt i den samlingen. Och jag är emot det påståeliga som grundas i okunskap, tankelättja och den lättja som gör att man inte besvärar sig att läsa på. Nu var det sagt.
Var Linderholm sådan? Nja, han läste på. Men de där liberalteologerna som var nazister (vanligt i Tredje riket, minns professor Hirsch) imponerar inte på mig. Det finns något "völkisch" som lurar iväg dem. Och det är det värsta. De vill väl. Med dem som vill väl, ska man alltid se upp. Snällismen är en besynnerlig drog som strukturerar tillvaron efter de egna preferenserna; sådana personer blir fulla av snällhet. Resultatet av denna berusning låter inte vänta på sig. I något eget snällismintresse avskaffas Kyrkans allra heligaste tro för att ersättas av gottköps"kristendom". Den säger vad folk vill höra men den talar aldrig sanning och motsvarar inte de djupaste mänskliga behoven, de som behövs för att en människa ska bli en gudsmänniska, det hon från början var tänkt att vara.
Tänk om jag på Mösseberg kommit på allt detta - då hade jag nog haft svårt att sova. Dog Linderholm på det rum jag nu hade, med utsikt över Falköping, kanske? Hade jag fått besked om den saken och sedan kunnat sova gott eller hade jag fruktat liberalteologins spöken? Skulle jag skrämt iväg dem med kors i handen och Den Heliga Skrift som app i min telefon? Vet spöken att Skriften kan finnas i en telefon nuförtiden eller måste man ha en Bibel på riktigt för att det ska bita? Jag får inte veta.
Tills vidare gäller att Linderholm dog på Mösseberg, men det gjorde inte jag.
Och tills vidare gäller att ett underlagt misch-masch kan torgföras som vore det Kyrkans allra heligaste tro. Det är det inte. Gå inte på det!
Mösseberg kan man besöka och bo på hotelldelen. Men gör så som jag och inte som Linderholm, är ni snälla.
Inte förrän i går på eftermiddagen, när jag röjt lite bland böcker, slogs jag av insikten att professor Emanuel Linderholm faktiskt dog på Mösseberg. Nu vet vi alltså att en högkyrklig präst ögonskinligen är av segare virke än en representant för den radikala teologin. Kan vara bra att veta.
Å andra sidan måste jag nog medge att den tro jag delar med Kyrkan, inte är folkets kristendom. De flesta tror inte som jag. Jag tror att Jesus är Guds son och världens Frälsare, att gudomligt liv räcks till mig i Ord och Sakrament, att Gud handlar också i Kyrkans gudstjänst och att det i vanlig enkel mening är sant att han föddes av jungfrun (bestämd form) Maria. Det är också sant att han uppstod från de döda sedan han i dödsriket predikat för de fångna andarna och kommer allt till allt tvekar jag inte att säga att Kristus steg ned i helvetet. Jag håller därtill före, tills motargument presenterats, att Kristus instiftat Kyrkans herdeämbete och visste vad han då gjorde. Ska jag dra resonemanget ett steg till? Jag tror att Jesus talade sanning när han till apostlarna sa "den som hör er, hör mig" och därför kan jag glad svara på proklamationen när episteln lästs. Proklamationen utslungas efter läsningen: "Så lyder Herrens ord". Det tackar jag för. Jag tänker nämligen att orden betyder vad de säger. Vad tror andra?
Kan det vara så att Linderholm visserligen dog på Mösseberg men det han lärde lever vidare - till skillnad från mig som överlevde Mösseberg, men när jag väl är död kommer jag att räknas in i kategorin "kyrkohistoriens förlorare", därför att jag trodde det som Kyrkan alltid trott.
Hur det blir, får jag inte veta.
Är detta frånfälle nära förestående? Det vet jag inte. Men man ska aldrig säga aldrig. Fast jag köpte en almanacka för hela 2015 och har en del inprickat också 2016.
Tills vidare odlar jag min häpnad över folk som konstruerar sig en egen kristendom. Det är ju bara dumt, vare sig man är kyrkohistoriker eller bara pratsjuk gubbjäkel av sedvanligt slag med en hel uppsättning meningar om sådant man inte satt sig in i. Kristen tro hamnar lätt i den samlingen. Och jag är emot det påståeliga som grundas i okunskap, tankelättja och den lättja som gör att man inte besvärar sig att läsa på. Nu var det sagt.
Var Linderholm sådan? Nja, han läste på. Men de där liberalteologerna som var nazister (vanligt i Tredje riket, minns professor Hirsch) imponerar inte på mig. Det finns något "völkisch" som lurar iväg dem. Och det är det värsta. De vill väl. Med dem som vill väl, ska man alltid se upp. Snällismen är en besynnerlig drog som strukturerar tillvaron efter de egna preferenserna; sådana personer blir fulla av snällhet. Resultatet av denna berusning låter inte vänta på sig. I något eget snällismintresse avskaffas Kyrkans allra heligaste tro för att ersättas av gottköps"kristendom". Den säger vad folk vill höra men den talar aldrig sanning och motsvarar inte de djupaste mänskliga behoven, de som behövs för att en människa ska bli en gudsmänniska, det hon från början var tänkt att vara.
Tänk om jag på Mösseberg kommit på allt detta - då hade jag nog haft svårt att sova. Dog Linderholm på det rum jag nu hade, med utsikt över Falköping, kanske? Hade jag fått besked om den saken och sedan kunnat sova gott eller hade jag fruktat liberalteologins spöken? Skulle jag skrämt iväg dem med kors i handen och Den Heliga Skrift som app i min telefon? Vet spöken att Skriften kan finnas i en telefon nuförtiden eller måste man ha en Bibel på riktigt för att det ska bita? Jag får inte veta.
Tills vidare gäller att Linderholm dog på Mösseberg, men det gjorde inte jag.
Och tills vidare gäller att ett underlagt misch-masch kan torgföras som vore det Kyrkans allra heligaste tro. Det är det inte. Gå inte på det!
Mösseberg kan man besöka och bo på hotelldelen. Men gör så som jag och inte som Linderholm, är ni snälla.
söndag 22 februari 2015
Lakers
Jag var och såg Lakers till sist vinna över Leksand i Växjö i går. 2-1 efter förlängning. Men det satt alltså åt. Leksand var alls inte prisgivna fast de finns näst sist i tabellen. Vi var fler kristna än muslimer i hallen, därtill. Kristna? Ja, döpta och konfirmerade män i alla åldrar, många med en pilsner framför sig (en och annan i sig under aftonen, Höga Kusten gick bra, såg jag) och kanske en kall Jägermeister. Men är de kristna? För oss högkyrkliga: döpta och konfirmerade män (det fanns ett något mindre antal döpta och konfirmerade kvinnor också) är det väl så. Vi tror på effekten, liksom "Men ska de räknas som kristna?" löd den lågkyrkliga frågan. Tja, det saknas något. Dessa män kommer, med några få undantag, att denna söndags förmiddag inte att med församlingen tro och bekänna att Jesus är Herre. Där är den stora utmaningen.
Bär jag Lakers halsduk? Självklart. Ser jag pappor socialisera sina söner med Lakers-attribut; mössor mest? Självfallet. Har jag med de andra i toner, handklappningar och oväsen stöttat Lakers. Visst. Var jag med-lidande när pucken var så nära men inte i mål? I högsta grad. Var min städse favorit en kristen ishockeyspelare som bekänner Jesus som Herre? Vad tror ni!? Lakers är mitt lag. Därefter kommer HV och Färjestad, två lag jag nu övergett till förmån för Lakers. Upplevde jag gladiatorstämningen i hallen? Eftertryckligt mycket. Och i allt detta finns utmaningar till folkevangelisation som Svenska kyrkan inte bara tycks utan är oförmögen att hantera.
När allt kommer till allt är ju inte siffrorna för Svenska kyrkan problemet utan saken. Massor med människor missar sammanhanget, det Kyrkan är sänd att förkunna. Och, än värre, så har det varit väldigt länge nu.
Åter till Weber, borgerlighetens Marx som han kallats. Max Weber menade att ideologisk makt utövas genom utbildning och utnämningar. Det har jag fattat och tänkt att i Svenska kyrkan utövas ideologisk makt genom prästutbildning och därefter premieras de havliga karriärmässigt. Per definition innebär det där med "förtjänst och skicklighet" att det inom lagens ram är alldeles riktigt att inte utnämns dem som kallas kvinnoprästmotståndare. Den hållningen förstärktes så av kyrkomötet, som uppfattades tala för Svenska kyrkan. Det har, trots detta, dock varit värre om jag tänker efter.
Den avgörande utbildningsreformen för att skifta ideologi vidtogs år 1919 när Kyrkans kristendomsundervisning blev statens. Men medverkade inte Einar Billing i den statliga utredning som fick en mer modern snits på undervisningen med biblisk historia och Bergspredikan? Jo. Och det gjorde att många inte såg. Prosten i Bolstad såg och många kyrkliga med honom. Inom 50 år var så skolans kristendomsundervisning i sin helhet borta och ersatt av religionskunskap. Vad gjorde Svenska kyrkan för att kompensera? Satsade på söndagsskolor som snart nog avlöstes av barntimmar som snart nog försvann, när hemmafruarna försvann och kommunal barnfostran infördes. Men har vi inte fått kristna förskolor? Som når hur många? Och vad med repliken från en kyrkoanställd som återgår i lärartjänst och säger: "Det jag gjort i församlingen, kunde jag gjort med en annan huvudman också." Jag tror utsagan.
Jag skulle kunna återvända till den lilla världen och tala prästutbildning igen. Vi utbildar religionsvetare och kallar dem teologer. Det är ett så gigantiskt problem att ingen vågar ta i det. Konsekvensen måste bli att ett antal kloka som hamnar i prästerlig tjänst ser, att de alls inte har utbildning för sysslorna. Sådant far inte kroppen väl av.
Ideologiska samhällsförändringar för snart 100 år sedan skapade den situation vi ser, när männen på lördagens match inte självklart återfinns i söndagens högmässa. Hur fritt är det ett val att inte gå i kyrkan nuförtiden? Hur mycket är det betingad reflex? Betingad därför att den nya tidens ingenjörer ville ha det så - eller måste ha det så?
Varför konstaterade jag att det var många kristna på matchen? Jag såg att det var få muslimer. I det mångkulturella och mångreligiösa Sverige finns det ett klart igenkännbart etniskt Sverige. Det avslöjas när man går på hockey. Jag hade inte tänkt på den saken innan gårdagskvällen.
I övrigt har vi biskopar av samma slag som bataljonschefen vid vägskälet i Eskelhem i början av 1960-talet. Det var han som tog tid på sig. Det var han som blev utskälld av generalen Fale Faleson Burman just därför. Efter den utskällningen konstaterades med förtjusning att reglementet påpekade att tillrättavisning av underordnad inte fick ske i kränkande former. Vem är en biskop underordnad?
Bär jag Lakers halsduk? Självklart. Ser jag pappor socialisera sina söner med Lakers-attribut; mössor mest? Självfallet. Har jag med de andra i toner, handklappningar och oväsen stöttat Lakers. Visst. Var jag med-lidande när pucken var så nära men inte i mål? I högsta grad. Var min städse favorit en kristen ishockeyspelare som bekänner Jesus som Herre? Vad tror ni!? Lakers är mitt lag. Därefter kommer HV och Färjestad, två lag jag nu övergett till förmån för Lakers. Upplevde jag gladiatorstämningen i hallen? Eftertryckligt mycket. Och i allt detta finns utmaningar till folkevangelisation som Svenska kyrkan inte bara tycks utan är oförmögen att hantera.
När allt kommer till allt är ju inte siffrorna för Svenska kyrkan problemet utan saken. Massor med människor missar sammanhanget, det Kyrkan är sänd att förkunna. Och, än värre, så har det varit väldigt länge nu.
Åter till Weber, borgerlighetens Marx som han kallats. Max Weber menade att ideologisk makt utövas genom utbildning och utnämningar. Det har jag fattat och tänkt att i Svenska kyrkan utövas ideologisk makt genom prästutbildning och därefter premieras de havliga karriärmässigt. Per definition innebär det där med "förtjänst och skicklighet" att det inom lagens ram är alldeles riktigt att inte utnämns dem som kallas kvinnoprästmotståndare. Den hållningen förstärktes så av kyrkomötet, som uppfattades tala för Svenska kyrkan. Det har, trots detta, dock varit värre om jag tänker efter.
Den avgörande utbildningsreformen för att skifta ideologi vidtogs år 1919 när Kyrkans kristendomsundervisning blev statens. Men medverkade inte Einar Billing i den statliga utredning som fick en mer modern snits på undervisningen med biblisk historia och Bergspredikan? Jo. Och det gjorde att många inte såg. Prosten i Bolstad såg och många kyrkliga med honom. Inom 50 år var så skolans kristendomsundervisning i sin helhet borta och ersatt av religionskunskap. Vad gjorde Svenska kyrkan för att kompensera? Satsade på söndagsskolor som snart nog avlöstes av barntimmar som snart nog försvann, när hemmafruarna försvann och kommunal barnfostran infördes. Men har vi inte fått kristna förskolor? Som når hur många? Och vad med repliken från en kyrkoanställd som återgår i lärartjänst och säger: "Det jag gjort i församlingen, kunde jag gjort med en annan huvudman också." Jag tror utsagan.
Jag skulle kunna återvända till den lilla världen och tala prästutbildning igen. Vi utbildar religionsvetare och kallar dem teologer. Det är ett så gigantiskt problem att ingen vågar ta i det. Konsekvensen måste bli att ett antal kloka som hamnar i prästerlig tjänst ser, att de alls inte har utbildning för sysslorna. Sådant far inte kroppen väl av.
Ideologiska samhällsförändringar för snart 100 år sedan skapade den situation vi ser, när männen på lördagens match inte självklart återfinns i söndagens högmässa. Hur fritt är det ett val att inte gå i kyrkan nuförtiden? Hur mycket är det betingad reflex? Betingad därför att den nya tidens ingenjörer ville ha det så - eller måste ha det så?
Varför konstaterade jag att det var många kristna på matchen? Jag såg att det var få muslimer. I det mångkulturella och mångreligiösa Sverige finns det ett klart igenkännbart etniskt Sverige. Det avslöjas när man går på hockey. Jag hade inte tänkt på den saken innan gårdagskvällen.
I övrigt har vi biskopar av samma slag som bataljonschefen vid vägskälet i Eskelhem i början av 1960-talet. Det var han som tog tid på sig. Det var han som blev utskälld av generalen Fale Faleson Burman just därför. Efter den utskällningen konstaterades med förtjusning att reglementet påpekade att tillrättavisning av underordnad inte fick ske i kränkande former. Vem är en biskop underordnad?
lördag 21 februari 2015
Allt står väl till
Jag fick skäll för min bloggpost Till tro eftersom jag förhållit mig kritisk till biskop Johansson. Men hade jag? Det kunde blivit något av hans biskopstid, menade jag. Var inte detta en positiv ansats? Skulle jag hävdat att det var kört från början?
Nu får biskop Johansson välförtjänt beröm i en bloggkommentar.
"Johansson tillträdde efter en turbulent tid i stiftskansliet, har utgjort en trygg klippa, respekterad av personalen och även av de förtroendevalda (utom då bloggaren). Inga skandaler, Inga förhastade uttalanden, kort sagt en lugn och trygg tid i stiftet under hans tid. Bra predikningar."
Jag funderade över omdömet "bra predikningar" ett ögonblick.
Naturligtvis förhåller det sig på det viset - men vad innebär omdömet? Att det blir väckelse eftersom tron uppstår av predikan (det hörda)? Att människor kommer på vad allt det kyrkliga skulle gå ut på? Eller hur bedöms annars predikan?
Biskop Johansson är eo hovpredikant, kunglig hovleverantör av predikningar. Har det som på Lord Radstocks tid blivit väckelse i huvudstadens högreståndsmiljö? Så vad är en bra predikan. Får jag upprepa.
Självfallet håller biskop Johansson bra predikningar. Det ska inte ifrågasättas. Frågan gäller bara vad "bra predikningar" är.
Biskop Johansson är en trygg klippa. Det brukar vi annars säga om Gud, för det har vi lärt oss av kung David i Psaltaren (och i 2 Samuelsboken, t ex) och då är just Gud och ingen annan klippan. Å andra sidan blev Simon Kefas - men skulle någon beteckna aposteln som "trygg klippa"?
Biskopar skulle snarast höra till kategorin "pelare i Guds tempel" (Uppb 3:12), och till den kategorin kallas vi alla. Trygg klippa - vad händer nu när klippan pensioneras? Skakar grundvalarna?
Biskop Johansson är respekterad av personalen, får vi veta. Han har en egen kör, Jan-Olofz, kan man påminna sig. Och de förtroendevalda respekterar honom.
Blev det inte konstigt nu?
Inte det att den s k bloggaren inte räknas in i skaran av de respektfulla, men detta att icke ett ord, inte ett enda, sägs om prästerskapets och diakonernas kärlek och respekt? En biskop är pastor pastorum, den som i första hand relaterar till präster och diakoner. Han är inte kanslichef. Jag får fortsätta vara förbryllad och fundera över frågan vad en biskop egentligen är och vad en biskop i Svenska kyrkan uppfattas som.
Det bästa med biskop Johansson sammanfattas med negationer. Hur kul kan det vara på en skala till två? "Inga skandaler. Inga förhastade uttalanden". Ingenting? Men om inga skandaler inträffar - skulle det, rent teoretiskt naturligtvis, kunna bero på att ingenting egentligen uträttats?
Ska det inte vara lite skandaler kring det kyrkliga av det enkla skälet att hela det kyrkliga ärendet är just en skandalon?
Så vad med en situation så där innan pensioneringen när det sägs "inga skandaler" om en biskop. Ska man gratulera eller beklaga?
Inga förhastade uttalanden? Med begreppet "förhastade" avses sådant som inte gillas. Gillas uttalandena är de aldrig förhastade. Enkel logik. De biskopsord vi annars helst citerar är de förhastade. Anton Niklas Sundberg, Gottfrid Billing, JA Eklund citeras så, ja till och med salig Hellströms i kyrkomötet utropade ord om "konstitutionell kris" hör till de förhastade men icke desto mindre sanna. Det hade varit välgörande med fler förhastade ord från biskoparna. Det får vi inte. De är försiktiga och har inte riktigt förstått biskop Gottfrid Billings förhastade ord: "Man kan vara så försiktig att man dör av det!"
En lugn och trygg tid har det varit i stiftet, får vi slutligen veta. Ingen säger emot, hoppas jag. Jer 8:11 rinner upp i mitt minne. Lugnet, den stilla ron, tryggheten var vad stiftet ville ha och valde därför Johansson, som blev biskop Johansson. Det var ett bra val. Kyrkans skepp står fast grundat på hälleberget och allt det där. Så vill vi ha det. Inte för mycket uppståndelse, som det heter vid påsk. För hur skulle det bli i Kyrkan om den präglades av uppståndelse?
När det är lugnt och tryggt, då står allt väl till.
Om biskopar tänker jag annars som fader Jan i Långasjö. De har på ett särskilt sätt tumme med Gud. Om bra predikningar tänker jag nog som f Jan också. GA Danell hade alldeles särskilda gåvor att predika. I jämförelse med hur det var, ter sig skarorna under Växjö domkyrkas predikstol glesa nuförtiden. Men jag förstår att jag har fel. Dåförtiden var det inte lugnt och tryggt. Fast - å andra sidan - det hände något. Om jag ställs inför valet "lugn" eller "liv" - vad väljer jag då?
Nu får biskop Johansson välförtjänt beröm i en bloggkommentar.
"Johansson tillträdde efter en turbulent tid i stiftskansliet, har utgjort en trygg klippa, respekterad av personalen och även av de förtroendevalda (utom då bloggaren). Inga skandaler, Inga förhastade uttalanden, kort sagt en lugn och trygg tid i stiftet under hans tid. Bra predikningar."
Jag funderade över omdömet "bra predikningar" ett ögonblick.
Naturligtvis förhåller det sig på det viset - men vad innebär omdömet? Att det blir väckelse eftersom tron uppstår av predikan (det hörda)? Att människor kommer på vad allt det kyrkliga skulle gå ut på? Eller hur bedöms annars predikan?
Biskop Johansson är eo hovpredikant, kunglig hovleverantör av predikningar. Har det som på Lord Radstocks tid blivit väckelse i huvudstadens högreståndsmiljö? Så vad är en bra predikan. Får jag upprepa.
Självfallet håller biskop Johansson bra predikningar. Det ska inte ifrågasättas. Frågan gäller bara vad "bra predikningar" är.
Biskop Johansson är en trygg klippa. Det brukar vi annars säga om Gud, för det har vi lärt oss av kung David i Psaltaren (och i 2 Samuelsboken, t ex) och då är just Gud och ingen annan klippan. Å andra sidan blev Simon Kefas - men skulle någon beteckna aposteln som "trygg klippa"?
Biskopar skulle snarast höra till kategorin "pelare i Guds tempel" (Uppb 3:12), och till den kategorin kallas vi alla. Trygg klippa - vad händer nu när klippan pensioneras? Skakar grundvalarna?
Biskop Johansson är respekterad av personalen, får vi veta. Han har en egen kör, Jan-Olofz, kan man påminna sig. Och de förtroendevalda respekterar honom.
Blev det inte konstigt nu?
Inte det att den s k bloggaren inte räknas in i skaran av de respektfulla, men detta att icke ett ord, inte ett enda, sägs om prästerskapets och diakonernas kärlek och respekt? En biskop är pastor pastorum, den som i första hand relaterar till präster och diakoner. Han är inte kanslichef. Jag får fortsätta vara förbryllad och fundera över frågan vad en biskop egentligen är och vad en biskop i Svenska kyrkan uppfattas som.
Det bästa med biskop Johansson sammanfattas med negationer. Hur kul kan det vara på en skala till två? "Inga skandaler. Inga förhastade uttalanden". Ingenting? Men om inga skandaler inträffar - skulle det, rent teoretiskt naturligtvis, kunna bero på att ingenting egentligen uträttats?
Ska det inte vara lite skandaler kring det kyrkliga av det enkla skälet att hela det kyrkliga ärendet är just en skandalon?
Så vad med en situation så där innan pensioneringen när det sägs "inga skandaler" om en biskop. Ska man gratulera eller beklaga?
Inga förhastade uttalanden? Med begreppet "förhastade" avses sådant som inte gillas. Gillas uttalandena är de aldrig förhastade. Enkel logik. De biskopsord vi annars helst citerar är de förhastade. Anton Niklas Sundberg, Gottfrid Billing, JA Eklund citeras så, ja till och med salig Hellströms i kyrkomötet utropade ord om "konstitutionell kris" hör till de förhastade men icke desto mindre sanna. Det hade varit välgörande med fler förhastade ord från biskoparna. Det får vi inte. De är försiktiga och har inte riktigt förstått biskop Gottfrid Billings förhastade ord: "Man kan vara så försiktig att man dör av det!"
En lugn och trygg tid har det varit i stiftet, får vi slutligen veta. Ingen säger emot, hoppas jag. Jer 8:11 rinner upp i mitt minne. Lugnet, den stilla ron, tryggheten var vad stiftet ville ha och valde därför Johansson, som blev biskop Johansson. Det var ett bra val. Kyrkans skepp står fast grundat på hälleberget och allt det där. Så vill vi ha det. Inte för mycket uppståndelse, som det heter vid påsk. För hur skulle det bli i Kyrkan om den präglades av uppståndelse?
När det är lugnt och tryggt, då står allt väl till.
Om biskopar tänker jag annars som fader Jan i Långasjö. De har på ett särskilt sätt tumme med Gud. Om bra predikningar tänker jag nog som f Jan också. GA Danell hade alldeles särskilda gåvor att predika. I jämförelse med hur det var, ter sig skarorna under Växjö domkyrkas predikstol glesa nuförtiden. Men jag förstår att jag har fel. Dåförtiden var det inte lugnt och tryggt. Fast - å andra sidan - det hände något. Om jag ställs inför valet "lugn" eller "liv" - vad väljer jag då?
fredag 20 februari 2015
Till tro
Växjö stift startade något som kallades "till tro". De med svaga andliga muskler uttalade det som "tilltro", de i detta avseende mer muskulösa angav riktning "till tro". Det var till tro människor skulle komma.
I går kom publikationen Stiftsliv med till tro-loggan på framsidan, ett träd, för publikationens tema var just detta. Man kunde läsa en vanlig kyrklig skitsnacksartikel skriven av chefen för församlingsenheten. Den är en tjänsteprodukt avsedd att snacka bort att projektet var just ett projekt på två år men fortsättningsvis finns det ingen projektledare. Vi är tillbaka där vi var.
Stiftsstyrelsen hade gjort en satsning som efter 1½ år inte höll fart och riskerade att bli en kansliprodukt men inget som lyfte stift och församlingar, inte det som varit avsikten, alltså. Den dåvarande stiftsstyrelsen såg det (någon i styrelsen larmade!) och beslöt sig för att göra en nysatsning med en projektledare. Någonstans ska man börja. Efter två år finns det ingen projektledare längre för den personen var just projektanställd och stiftet kunde inte integrera sin prestigesatsning i det ordinarie arbetet. Berodde kanske det på att satsningen inte fungerat? Nej, församlingar har engagerats och ett omfattande kursprogram genomförts. Stiftets församlingsutvecklingschef skriver också så hjärtnupet att stiftet fortsatt kommer att "stödja de församlingar som fattade beslutet att använda sig av till tro som en väg till att arbeta med lokala utvecklingsfrågor".
Men hallå!
Avsikten var ju att börja där och låta allt fler församlingar dras in i arbetet, dvs utvärdera och se vilka församlingar som hakade på och vilka som inte gjorde det för att fortsätta satsningen. Om jag fattat rätt är det ett antal medelstora församlingar som varit med, få av de större, och regionalt har det också varierat. Från något kontrakt kom ingen. Jag tror att det är det kontraktet som egentligen har störst problem med gamla men sönderfallande strukturer.
Vad gör stiftet då? Kör ett nytt projekt om idealitet. Och så hoppas församlingsutvecklingschefen på kansliet att än fler vill inspireras till tro. Men det hoppades ju stiftet också innan stiftsstyrelsen såg faran av att det just inte skulle bli något med satsningen om inte någon som höll i den!
Nästa lördag blir det en liten samling på biskopssätet Östrabo, för projektet har resulterat i två böcker på Argument förlag. Till tro i korthet är ett häfte som presenterar själva tänket. Fördjupningen kommer i Till tro. Redskap för församlingsutveckling där ett tjog föreläsare sammanfattat eller utvecklat vad de sagt på de olika kursdagarna. På sitt sätt är det en projektrapport som styr på innehåll. Det blev en snygg bok med bilder och allt som går att använda (i stället för en tråkig projektrapport som läggs in bland sammanträdeshandlingar och arkiveras). Kolla Argument Förlags hemsida!
Med boken kunde ett nytt avstamp göras för en fortsättning, var det tänkt (om jag fattat saken rätt). Till detta kunde stiftsstyrelsen inte samla sig.
Någon tyckte visst att nu skulle den nye biskopen inväntas så får vi se vad han vill (men han var ju med i projektgruppen!).
Någon av de byråkratiserade politikerna var fullt på det klara med att en projektanställning är på just två år och tänka nytt och annorlunda kunde politikern inte.
Biskop Johansson gjorde som för det mesta. Inväntade - om bättre tider eller att någon annan tog initiativ lämnar jag osagt, men stiftsstyrelsen i dess nuvarande gestaltning framträder knappast i innovationsmanegen.
Skaffa boken och bilda er också så att ni anar vad som skulle gå att göra om viljan finns.'
Ställ sedan boken i samlingen med material som aldrig i egentlig mening tagits till vara.
Nå, nu var jag nog morgonsurt elak när jag om församlingsutvecklingschefens värdefulla alster fällde omdömet "skitsnacksartikel". Jag tar tillbaka om stiftets utbildningskatalog för andra halvåret 2015, som också kom i går, indikerar att det faktiskt blir någon fortsättning.
Fortbildningsveckan i oktober presenteras med ledord. Inget av dem är till tro. Inget.
Jesuiten Jonsson ska ha apologetisk kurs för förtroendevalda under året, ser jag (vilket skulle kunna uppfattas vara lite uppseendeväckande för den som är lutheran...)
Det dröjer till näst sista uppslaget innan till tro-loggan dyker upp - och då är det Ideellt forums arbetslagsfortbildning med Sensus som påstås vara en del av Växjö stifts arbete med till tro. De troskyldiga går nog på det. Jag gör det inte.
Jag behöver inte ta tillbaka min bedömning av församlingsutvecklingschefsartikeln.
Stackars biskop Johansson. Hans biskopstid kanske enklast ska sammanfattas med orden "det kunde ha blivit något". Eller kunde det? Puddingen bevisas genom ätandet. Ironiskt nog är ett av fokusområdens inom till tro att göra skillnad i världen. Hur vore det att göra skillnad i stiftet och i Kyrkan? Är det ingen i stiftsstyrelsen som rädes Herrens ord: "I haven icke velat!"?
Det är själva anklagelsen.
Den före detta projektledaren läser inte denna bloggsida och ska alls inte hållas ansvarig för mina meningar. Det måste nog påpekas.
I går kom publikationen Stiftsliv med till tro-loggan på framsidan, ett träd, för publikationens tema var just detta. Man kunde läsa en vanlig kyrklig skitsnacksartikel skriven av chefen för församlingsenheten. Den är en tjänsteprodukt avsedd att snacka bort att projektet var just ett projekt på två år men fortsättningsvis finns det ingen projektledare. Vi är tillbaka där vi var.
Stiftsstyrelsen hade gjort en satsning som efter 1½ år inte höll fart och riskerade att bli en kansliprodukt men inget som lyfte stift och församlingar, inte det som varit avsikten, alltså. Den dåvarande stiftsstyrelsen såg det (någon i styrelsen larmade!) och beslöt sig för att göra en nysatsning med en projektledare. Någonstans ska man börja. Efter två år finns det ingen projektledare längre för den personen var just projektanställd och stiftet kunde inte integrera sin prestigesatsning i det ordinarie arbetet. Berodde kanske det på att satsningen inte fungerat? Nej, församlingar har engagerats och ett omfattande kursprogram genomförts. Stiftets församlingsutvecklingschef skriver också så hjärtnupet att stiftet fortsatt kommer att "stödja de församlingar som fattade beslutet att använda sig av till tro som en väg till att arbeta med lokala utvecklingsfrågor".
Men hallå!
Avsikten var ju att börja där och låta allt fler församlingar dras in i arbetet, dvs utvärdera och se vilka församlingar som hakade på och vilka som inte gjorde det för att fortsätta satsningen. Om jag fattat rätt är det ett antal medelstora församlingar som varit med, få av de större, och regionalt har det också varierat. Från något kontrakt kom ingen. Jag tror att det är det kontraktet som egentligen har störst problem med gamla men sönderfallande strukturer.
Vad gör stiftet då? Kör ett nytt projekt om idealitet. Och så hoppas församlingsutvecklingschefen på kansliet att än fler vill inspireras till tro. Men det hoppades ju stiftet också innan stiftsstyrelsen såg faran av att det just inte skulle bli något med satsningen om inte någon som höll i den!
Nästa lördag blir det en liten samling på biskopssätet Östrabo, för projektet har resulterat i två böcker på Argument förlag. Till tro i korthet är ett häfte som presenterar själva tänket. Fördjupningen kommer i Till tro. Redskap för församlingsutveckling där ett tjog föreläsare sammanfattat eller utvecklat vad de sagt på de olika kursdagarna. På sitt sätt är det en projektrapport som styr på innehåll. Det blev en snygg bok med bilder och allt som går att använda (i stället för en tråkig projektrapport som läggs in bland sammanträdeshandlingar och arkiveras). Kolla Argument Förlags hemsida!
Med boken kunde ett nytt avstamp göras för en fortsättning, var det tänkt (om jag fattat saken rätt). Till detta kunde stiftsstyrelsen inte samla sig.
Någon tyckte visst att nu skulle den nye biskopen inväntas så får vi se vad han vill (men han var ju med i projektgruppen!).
Någon av de byråkratiserade politikerna var fullt på det klara med att en projektanställning är på just två år och tänka nytt och annorlunda kunde politikern inte.
Biskop Johansson gjorde som för det mesta. Inväntade - om bättre tider eller att någon annan tog initiativ lämnar jag osagt, men stiftsstyrelsen i dess nuvarande gestaltning framträder knappast i innovationsmanegen.
Skaffa boken och bilda er också så att ni anar vad som skulle gå att göra om viljan finns.'
Ställ sedan boken i samlingen med material som aldrig i egentlig mening tagits till vara.
Nå, nu var jag nog morgonsurt elak när jag om församlingsutvecklingschefens värdefulla alster fällde omdömet "skitsnacksartikel". Jag tar tillbaka om stiftets utbildningskatalog för andra halvåret 2015, som också kom i går, indikerar att det faktiskt blir någon fortsättning.
Fortbildningsveckan i oktober presenteras med ledord. Inget av dem är till tro. Inget.
Jesuiten Jonsson ska ha apologetisk kurs för förtroendevalda under året, ser jag (vilket skulle kunna uppfattas vara lite uppseendeväckande för den som är lutheran...)
Det dröjer till näst sista uppslaget innan till tro-loggan dyker upp - och då är det Ideellt forums arbetslagsfortbildning med Sensus som påstås vara en del av Växjö stifts arbete med till tro. De troskyldiga går nog på det. Jag gör det inte.
Jag behöver inte ta tillbaka min bedömning av församlingsutvecklingschefsartikeln.
Stackars biskop Johansson. Hans biskopstid kanske enklast ska sammanfattas med orden "det kunde ha blivit något". Eller kunde det? Puddingen bevisas genom ätandet. Ironiskt nog är ett av fokusområdens inom till tro att göra skillnad i världen. Hur vore det att göra skillnad i stiftet och i Kyrkan? Är det ingen i stiftsstyrelsen som rädes Herrens ord: "I haven icke velat!"?
Det är själva anklagelsen.
Den före detta projektledaren läser inte denna bloggsida och ska alls inte hållas ansvarig för mina meningar. Det måste nog påpekas.
torsdag 19 februari 2015
Yttrandefrihet
"Jag är absolut för yttrandefrihet, det är inte det saken gäller, men", heter det numera. Och så kommer undantagen som gör att det där ordet "absolut" förloras. Det kan sedan argumenteras lite hit och dit. En insändarskribent i hög och aktningsvärd ålder skriver insändare i Smålandsposten och irriteras över Lars Vilks "självgoda attityd i tv" som ter sig "ytterst motbjudande" och funderar över "varför Lars Vilks ska sponsras med skattepengar via Säpo och Skånepolisen i stället för att han själv betalar för det personskydd som endast han skapat behov av och är orsak till."
Resonemanget kan man bara uppskattas, särskilt om det förs vidare. Då får analogt idrottsrörelsen betala för polisbevakning vid stora arrangemang och kanske bilindustrin betala för trafikpolisen - för utan bilar ingen trafikpolis. Fast är Vilks riktigt ensam? Det är väl dödshoten mot honom som i någon ringa mån också är orsak till behovet av och orsaken till personskyddet? Är det något jag missförstått?
Yttrandefriheten ska tydligen inte brukas i somliga fall. De fallen torde vi ha lagstiftning kring. Men om nu yttrandefriheten ska begränsas när det handklar om religion, kan vi väl återinföra hädelseparagrafen och lagskyddet av långfredagen? Riktigt hur långt vi ska gå, vet jag inte. Förbud för bio, dans och andra publika evenemang på Långfredagen, förstås. Ska vi kräva att Systembolaget håller stängt från Askonsdag till och med Långfredag och - lite mot alla odds - öppnar Påskafton för att Uppståndelsen ska kunna firas rejält? Borde livsmedelsbranschen ransonera utbudet av god mat under fastetiden? Bort med kött och charkuterier! Det är svårt att veta för den som absolut är för folks frihet, "men" kanske borde saken regleras lite i alla fall?
Jag funderar över Vilks. Var det för åtta år sedan bara så att han kom på att rita en Muhammedkarikatyr därför att han mest hade på känn att det var lite uppseendeväckande . men riktigt vart det projektet styrde, kunde han inte föreställa sig? Och vem kunde det? Jag menar, i ett Sverige som avskaffat hädelseparagrafen och förlagt religion till det mycket privata?
Men tanken på att polisskydd ska betalas privat om man själv ställt till det ska vi kanske anamma. -"Hon hade klätt sig utmanande, så hon för skylla sig själv"-resonemanget ett varv till?
Eller ska yttrande- och tryckfrihet endast begränsas för senila gubbjäklar, som skriver i Smålandsposten?
Om yttrandefrihet ska tydligen doktorer i etik och komministrar i Malmöregionen uttala sig som vore de frihetsexperter. Det är de inte. De är inte ens särskilt duktiga på islam De har lika lite att säga som de så kallade "terrorexperterna", Magnus och Magnus. Har någon av er hört någon av dem säga något som ni inte själva redan kunnat räkna ut? De gör verkligen skäl för beteckningen "terrorexperter", det är terror varje gång de uttalar sig.
Till detta Helena Groll, Sveriges Radio. Inslaget som SR tagit bort, kunde jag hitta tack vare Kyrkans Tidning igår. Det var bara sanslöst. Vilket ansvar har judar för att de trakasseras, hotas, dödas? Och så har tydligen Thomas Lundström lyckats tala om "den judiska flaggan". Det är några sensorer som uppenbarligen lagt av. Men jag blir alltmer tveksam. Är det "judarna" som anklagas för t ex Jesu död? Svenska Dagbladet stoltserar med Harry Amster som läser något som kallas "Johannerbrevet 8:44). Han tror sig citera något som inte finns och drar slutsatsen att Jesus kollektivt anklagas för att ha djävulen som fader. Amster har inte läst på. Johannes evangelium kap 8 är ett belysande stridssamtal. Min tveksamhet gäller begreppet "judarna". Är det inte "dom som bor i Judéen" som Johannes, från Galileen, berättar om? Mindre ett obestämt kollektiv utan en grupp med gruppidentitet och denna gruppidentitet är av samma slag som gruppidentiteten "stockholmare", lite finare än vi andra för de bor där det händer. Ni förstår Antisemitismen är annars en alldeles omöjlig hållning för oss som är inympade på det äkta olivträdet. Det förstår ni också.
Min hållning i fråga om yttrandefrihet och hädelse?
Jag är inte så känslig. Frälsaren förnedrade sig så till den milda grad att ingenting kan läggas till - inte ens hädelse. Och hädelsen mot den Helige Ande är väl en personlig hållning, ett nej till Guds gode ande, om jag fattat saken rätt. Den styr på mig och handlar mindre om Anden. Så korkad vill jag inte vara.
Yttrandefrihet och öppet samtal - är det inte en styrka efter Upplysningstiden?
Resonemanget kan man bara uppskattas, särskilt om det förs vidare. Då får analogt idrottsrörelsen betala för polisbevakning vid stora arrangemang och kanske bilindustrin betala för trafikpolisen - för utan bilar ingen trafikpolis. Fast är Vilks riktigt ensam? Det är väl dödshoten mot honom som i någon ringa mån också är orsak till behovet av och orsaken till personskyddet? Är det något jag missförstått?
Yttrandefriheten ska tydligen inte brukas i somliga fall. De fallen torde vi ha lagstiftning kring. Men om nu yttrandefriheten ska begränsas när det handklar om religion, kan vi väl återinföra hädelseparagrafen och lagskyddet av långfredagen? Riktigt hur långt vi ska gå, vet jag inte. Förbud för bio, dans och andra publika evenemang på Långfredagen, förstås. Ska vi kräva att Systembolaget håller stängt från Askonsdag till och med Långfredag och - lite mot alla odds - öppnar Påskafton för att Uppståndelsen ska kunna firas rejält? Borde livsmedelsbranschen ransonera utbudet av god mat under fastetiden? Bort med kött och charkuterier! Det är svårt att veta för den som absolut är för folks frihet, "men" kanske borde saken regleras lite i alla fall?
Jag funderar över Vilks. Var det för åtta år sedan bara så att han kom på att rita en Muhammedkarikatyr därför att han mest hade på känn att det var lite uppseendeväckande . men riktigt vart det projektet styrde, kunde han inte föreställa sig? Och vem kunde det? Jag menar, i ett Sverige som avskaffat hädelseparagrafen och förlagt religion till det mycket privata?
Men tanken på att polisskydd ska betalas privat om man själv ställt till det ska vi kanske anamma. -"Hon hade klätt sig utmanande, så hon för skylla sig själv"-resonemanget ett varv till?
Eller ska yttrande- och tryckfrihet endast begränsas för senila gubbjäklar, som skriver i Smålandsposten?
Om yttrandefrihet ska tydligen doktorer i etik och komministrar i Malmöregionen uttala sig som vore de frihetsexperter. Det är de inte. De är inte ens särskilt duktiga på islam De har lika lite att säga som de så kallade "terrorexperterna", Magnus och Magnus. Har någon av er hört någon av dem säga något som ni inte själva redan kunnat räkna ut? De gör verkligen skäl för beteckningen "terrorexperter", det är terror varje gång de uttalar sig.
Till detta Helena Groll, Sveriges Radio. Inslaget som SR tagit bort, kunde jag hitta tack vare Kyrkans Tidning igår. Det var bara sanslöst. Vilket ansvar har judar för att de trakasseras, hotas, dödas? Och så har tydligen Thomas Lundström lyckats tala om "den judiska flaggan". Det är några sensorer som uppenbarligen lagt av. Men jag blir alltmer tveksam. Är det "judarna" som anklagas för t ex Jesu död? Svenska Dagbladet stoltserar med Harry Amster som läser något som kallas "Johannerbrevet 8:44). Han tror sig citera något som inte finns och drar slutsatsen att Jesus kollektivt anklagas för att ha djävulen som fader. Amster har inte läst på. Johannes evangelium kap 8 är ett belysande stridssamtal. Min tveksamhet gäller begreppet "judarna". Är det inte "dom som bor i Judéen" som Johannes, från Galileen, berättar om? Mindre ett obestämt kollektiv utan en grupp med gruppidentitet och denna gruppidentitet är av samma slag som gruppidentiteten "stockholmare", lite finare än vi andra för de bor där det händer. Ni förstår Antisemitismen är annars en alldeles omöjlig hållning för oss som är inympade på det äkta olivträdet. Det förstår ni också.
Min hållning i fråga om yttrandefrihet och hädelse?
Jag är inte så känslig. Frälsaren förnedrade sig så till den milda grad att ingenting kan läggas till - inte ens hädelse. Och hädelsen mot den Helige Ande är väl en personlig hållning, ett nej till Guds gode ande, om jag fattat saken rätt. Den styr på mig och handlar mindre om Anden. Så korkad vill jag inte vara.
Yttrandefrihet och öppet samtal - är det inte en styrka efter Upplysningstiden?
onsdag 18 februari 2015
Världen brinner
Vi ska inte ägna oss åt frågan om kafékultur eftersom världen brinner på många håll, förstår jag. Inte heller år styrelseutbildning eller åt den rätt meningslösa sysslan att öva oss att tänka teologi? Eller?
Vad jag egentligen frågar är det enkla: Varför är det kyrkliga livet, som bedrivs som lönearbetare för många, inte professionellt? Var finns förmågan att göra det där som är lite extra och avslöjar en obändig vilja att åstadkomma något? En tanke som plågat den senaste tiden handlar om organisation, den andra om brist på kärlek.
Organisationen först.
Vi får en toppstyrd storhet där en kyrkoherde står högst upp på gödselstan och gal. Under sig har kyrkoherden mellanchefer. Det mer proleta prästerskapet ska alltså fråga om lov och får väldigt litet utrymme för egna aktiviteter. Steget från idé till handling blir långt, så långt att det inte känns riktigt motiverat att driva något. Det är enklare att vänta på instruktioner och utföra det som beordras. Ingen kommer att klaga. Cheferna blir nog nöjda. De slipper besvärande utmaningar. Chefer gillar oftast när folk sitter stilla i båten. Och en så toppstyrd organisation blir ett effektivt medel för att motverka kreativitet. Människors begåvning och behov av engagemang tar andra vägar än in i församlingslivet.
Mellanchefer är nog bra att ha. I organisationer som styrs uppifrån, för då behöver bläckfisken ha många tentakler ute. Men mellanchefer blir ett hinder för en organisation som byggs nerifrån. Om Kyrkan är en organism som just byggs nerifrån, blir mellanchefer en styggelse. All makt till sovjeterna, som det heter.
Kärleken så.
Kärleken kallnar eftersom den kyls av. Nå, den kan kallna av sig själv också, om den inte tillförs energi. Men kylan utifrån är också effektiv. Nu kallnar det långsamt och oftast så att församlingslivet bedrivs som det "alltid" har gjort. Ingen förnyelse men tryggheten i att det är som det var och skall vara. Riktigt så är det dock inte. Några små förändringar görs - och de är alltid arbetsbesparande. Vi gör helt enkelt lite mindre och så lite mindre att det knappast märks - mer än över tid. Det som en gång var 100% blir 63%, om ni förstår hur jag menar. Och 63% är rätt mycket det också. Vi tryggar oss vid det. Jag talar inte medlemstal. Jag talar församlingsliv och ambitioner för församlingslivet.
Det är här kaffemaskinen blir ett gott exempel. Det är alldeles normalt att den stora kaffekonsumenten Svenska kyrkan alls inte hänger med in i kafékulturen. Det är fullständigt självklart att det står en enklare kaffebryggare och lika självklart att församlingshemmet inte byggts om till en social arena utan fungera för programverksamhet, inte som mötesplats, inte som "hem" för församlingens vardagsliv. Jag vet att många församlingshem inte finns så centralt i tillvaron att folk kan slinka in på väg till annat. Men en del gör. Och likväl är det självklart att dessa dyrbara hur inte står öppna och fungerar som mötesplatser. Så långt sträcker sig inte församlingens ambitioner. Hur långt sträcker de sig? Egentligen?
Världen brinner på många håll, sägs det. Brinner Kyrkan? Brinner jag? För vad då, i så fall?
Är inte det en bra fråga, personligt och strukturellt, just en Askonsdag?
Vad jag egentligen frågar är det enkla: Varför är det kyrkliga livet, som bedrivs som lönearbetare för många, inte professionellt? Var finns förmågan att göra det där som är lite extra och avslöjar en obändig vilja att åstadkomma något? En tanke som plågat den senaste tiden handlar om organisation, den andra om brist på kärlek.
Organisationen först.
Vi får en toppstyrd storhet där en kyrkoherde står högst upp på gödselstan och gal. Under sig har kyrkoherden mellanchefer. Det mer proleta prästerskapet ska alltså fråga om lov och får väldigt litet utrymme för egna aktiviteter. Steget från idé till handling blir långt, så långt att det inte känns riktigt motiverat att driva något. Det är enklare att vänta på instruktioner och utföra det som beordras. Ingen kommer att klaga. Cheferna blir nog nöjda. De slipper besvärande utmaningar. Chefer gillar oftast när folk sitter stilla i båten. Och en så toppstyrd organisation blir ett effektivt medel för att motverka kreativitet. Människors begåvning och behov av engagemang tar andra vägar än in i församlingslivet.
Mellanchefer är nog bra att ha. I organisationer som styrs uppifrån, för då behöver bläckfisken ha många tentakler ute. Men mellanchefer blir ett hinder för en organisation som byggs nerifrån. Om Kyrkan är en organism som just byggs nerifrån, blir mellanchefer en styggelse. All makt till sovjeterna, som det heter.
Kärleken så.
Kärleken kallnar eftersom den kyls av. Nå, den kan kallna av sig själv också, om den inte tillförs energi. Men kylan utifrån är också effektiv. Nu kallnar det långsamt och oftast så att församlingslivet bedrivs som det "alltid" har gjort. Ingen förnyelse men tryggheten i att det är som det var och skall vara. Riktigt så är det dock inte. Några små förändringar görs - och de är alltid arbetsbesparande. Vi gör helt enkelt lite mindre och så lite mindre att det knappast märks - mer än över tid. Det som en gång var 100% blir 63%, om ni förstår hur jag menar. Och 63% är rätt mycket det också. Vi tryggar oss vid det. Jag talar inte medlemstal. Jag talar församlingsliv och ambitioner för församlingslivet.
Det är här kaffemaskinen blir ett gott exempel. Det är alldeles normalt att den stora kaffekonsumenten Svenska kyrkan alls inte hänger med in i kafékulturen. Det är fullständigt självklart att det står en enklare kaffebryggare och lika självklart att församlingshemmet inte byggts om till en social arena utan fungera för programverksamhet, inte som mötesplats, inte som "hem" för församlingens vardagsliv. Jag vet att många församlingshem inte finns så centralt i tillvaron att folk kan slinka in på väg till annat. Men en del gör. Och likväl är det självklart att dessa dyrbara hur inte står öppna och fungerar som mötesplatser. Så långt sträcker sig inte församlingens ambitioner. Hur långt sträcker de sig? Egentligen?
Världen brinner på många håll, sägs det. Brinner Kyrkan? Brinner jag? För vad då, i så fall?
Är inte det en bra fråga, personligt och strukturellt, just en Askonsdag?
tisdag 17 februari 2015
Gästblogg ÖN 1/2015
Angående ÖN 1/2015
I kölvattnet av Göteborgs stifts domkapitels avgörande i fallet Fogelqvist och Överklagandenämndens avgörande ÖN 1/2015 har det uppstått en debatt kring avgörandenas innebörd. Från vissa hålla har det framhållits att avgörandet inte skulle vara en framgång för klaganden utan att Överklaganden huvudsakligen har accepterat Domkapitlets avgörande och de resonemang som finns där.
Detta skulle en betydande osäkerhet för de präster kring ramarna för den s.k. predikofriheten. Det är därför på sin plats att analysera avgörandena och göra en bedömning av betydelsen för andra präster.
Klagandens talan i Överklagandenämnden
Överklagandet var förenat med tre yrkanden. I första hand att ärendet skulle återförvisas till Domkapitlet på grund av brister i handläggningen. I andra hand att man helt skulle frikänna Fogelqvist från anklagelsen om brott mot sina vigningslöften. I tredje hand att påföljden skulle sättas ner.
Vid en ytlig analys av avgörandet kan man dra slutsatsen att ett bifall endast på tredjehandsyrkandet skulle vara att räkna som en mindre framgång för klaganden. En mer ingående analys av Överklagandenämndens skäl för sitt beslut är emellertid på sin plats.
Argumentationen för andra och tredjehandyrkandena är först och främst att Fogelqvist endast har hållit sig till klassiska ämbetssynen. Att ämbetssynen kan kallas för en frälsningsfråga framgår av bl.a. Bo Giertz och Bertil Gärtners utläggning av 1 Kor 14. Fogelqvist har inte lärt att en felaktig lära i fråga om prästämbetet betyder att man går miste om frälsningen. Om Fogelqvists predikan uppfattas så har han erkänt att det är fel och har han har därför bett om ursäkt för detta. Det är bara den som går mot sitt samvete som på grund på denna lära kan gå miste om frälsningen.
Vad skiljer sig mellan Domkapitlets och Överklagandenämndens beslutsskäl?
Domkapitlets avgörande tar sin utgångspunkt i lärofrågan. Vad Domkapitlet lägger Fogelqvist till last är att han predikat i strid mot Svenska kyrkans lära eftersom han inte har förkunnat Guds ord rent och klart och i enlighet med bekännelseskrifterna. Genom predikan har Fogelqvist därmed gett uttryck för en för Svenska kyrkan avvikande lära om prästämbetet som gör att han ska berövas rätten att utöva ämbetet.
Överklagandenämndens bedömning av ärendet är i denna del helt annorlunda. Överklagandenämnden konstaterar inledningsvis att Domkapitlets läsning av predikan är den rimligaste. Samtidigt inskärper man rätten att hålla fast vid den klassiska ämbetsuppfattningen. Man finner inte att Fogelqvist har gått utöver den klassiska ämbetsteologin. Inte heller att han predikat i strid mot Guds ord eller bekännelseskrifterna. Man har heller inget klander att rikta mot Fogelqvists uppfattning om uppsåtligt synd i relation till budet i 1 Kor 14.
Av detta får man dra slutsatsen att Överklagandenämnden har accepterat den huvudsakliga argumentationen i Fogelqvists talan och kan antas ha tagit intryck av sakkunnigutlåtandena som åberopats.
Vad Överklagandenämnden finner tveksamt är istället att Fogelqvist inom ramen för gudstjänsten har uttryckt sig på ett sätt som varit ägnat att skapa oro i församlingen. Men det är först i ljuset av att predikan kunde sättas i samband med tillsättningen av två kvinnliga kollegor i pastoratet som detta väger över i ett brott mot vigningslöftenas krav på en lojalitet mot Svenska kyrkans ordningar.
På detta sätt frikänner man Olle Fogelqvist från den egentliga anklagelse som Domkapitlet lagt honom till last nämligen att ha undervisat i strid mot kyrkans lära. Istället är det av Olle Fogelqvist pastorala omdöme i den enskilda predikan som klandras.
Av det ovanstående kan man dra två slutsatser.
För det första: Olle Fogelqvists förkunnelse, som den uttryckts i hans predikan med förtydliganden inför tillsynsmyndigheterna, är inte oförenlig med Guds ord och Svenska kyrkans lära.
För det andra: Präster som delar hans teologi har rätt att undervisa denna men detta bör ske med tillbörliga hänsyn till den pastorala situationen.
Hur Överklagandenämnden skulle resonera kring en predikan som inte belastades av ett mått av oklarhet kring frälsningsmöjligheten för dem med en avvikande uppfattning går inte säkert att säga. Skrivelsen i avgörandet att det är tveksamt att förkunna på detta sätt ger ett visst utrymme för antagandet att detta i sig inte är ett brott mot vigningslöftena. Stöd för detta kan sökas i att förändringarna i pastoratet verkar vara utslagsgivande i Överklagandenämndens prövning.
Detta bör exempelvis medföra att man kan hålla bibelstudier över 1 Kor 14 och utlägga texten i enlighet med den klassiska förståelsen av Herrens bud. Skäl för detta är att ett sådant sammanhang ger utrymme för dialog och diskussion kring texterna.
Sammanfattningsvis fastslår Överklagandenämnden att det finns en predikofrihet som dock begränsas av den pastorala omsorgen. Detta medför en viss osäkerhet som innehavare av vigningstjänsten bör ta notis om.
Överklagandenämnden har inte fastställt Domkapitlets beslut så vitt gäller gärningspåståendet utan endast i rubriceringen. En rättvis presentation av utgången i Överklagandenämnden är följaktligen att Fogelqvist frias från anklagelsen om heresi men fäller honom för en ringa oaktsamhet i tjänsten.
När det gäller påföljden ska det notera innebörden en skriftlig erinran ska uppfattas bokstavligt. Det är en påminnelse om vad prästen borde ha gjort annorlunda.
I denna menig går Domkapitlet inte fri från en skriftlig erinran genom den kritik som riktas mot deras handläggning av ärende. Närmare bestämt att som första åtgärd pröva frågan om Fogelqvists behörighet att utöva prästämbetet utan att först föra samtal med honom. Att Överklagandenämnden finner det befogat att uttala sig om detta obiter dictum är en av de mer anmärkningsvärda skrivelserna i beslutet. Att man inte finner några övriga handläggningsfel i ärendet är värt att notera. I övrigt torde avgörandet ligga i linje med tidigare praxis.
Mösseberg, tisdag
Jag skulle varit i Wittenberg, men kom i alla fall till Mösseberg. Kyrkostyrelsen bildas om Luther i Mösseberg. "Inte visste jag att Luther varit i Mösseberg!" Man kan inte veta allt även om det står i böcker. Det sägs utkomma 365 000 böcker på ett år världen över. Läser man två böcker om dan har man just missat 998. Känn på den!
Vad har jag lärt mig? Sprinklersystemet utlöses vid 70 grader, men detta är för tillfället endast en teoretisk kunskap. Från kurhotellet ser Falköping ut som en stad jag just ska landa i - ett intryck i morgonväkten med stadens ljus under mina fötter. Firade kyrkostyrelsen G&T-Monday? Självfallet.
Till detta kom samtal om Luther, det lutherska och de sociala utmaningar som är samtidens. Det var alls inga oviktiga samtal. Det är sådana samtal som sätter igång kringtankar. En sådan tanke, kanske i anledning av ingenting, har jag burit på ett par år. Hur kommer det sig att Svenska kyrkans kaffekultur aldrig blivit Kafé-kultur? I få församlingshem kan folk slinka in och fika modernt, barristakultur, en kaffemaskin som förmår göra lyxkaffe. Församlingshemmen är till för programpunkter - och knappast som platser för det överraskande. Vilka församlingar skaffar de fina - och dyra - kaffemaskinerna för att fungera som alerta mötesplatser?
Nu är det inte bara den här sortens kulturfrågor jag ägnat mig åt. Jag funderar mycket över den kyrkliga transformationen, för det är nog vad saken gäller, när det betonas att den ständiga reformationen är en omgörning. Transformation, alltså. Men till vad och hur kyrkligt?
Nu ska halva dagen ägnas styrelseutbildning. Och fira denna tisdag fett!
Vad har jag lärt mig? Sprinklersystemet utlöses vid 70 grader, men detta är för tillfället endast en teoretisk kunskap. Från kurhotellet ser Falköping ut som en stad jag just ska landa i - ett intryck i morgonväkten med stadens ljus under mina fötter. Firade kyrkostyrelsen G&T-Monday? Självfallet.
Till detta kom samtal om Luther, det lutherska och de sociala utmaningar som är samtidens. Det var alls inga oviktiga samtal. Det är sådana samtal som sätter igång kringtankar. En sådan tanke, kanske i anledning av ingenting, har jag burit på ett par år. Hur kommer det sig att Svenska kyrkans kaffekultur aldrig blivit Kafé-kultur? I få församlingshem kan folk slinka in och fika modernt, barristakultur, en kaffemaskin som förmår göra lyxkaffe. Församlingshemmen är till för programpunkter - och knappast som platser för det överraskande. Vilka församlingar skaffar de fina - och dyra - kaffemaskinerna för att fungera som alerta mötesplatser?
Nu är det inte bara den här sortens kulturfrågor jag ägnat mig åt. Jag funderar mycket över den kyrkliga transformationen, för det är nog vad saken gäller, när det betonas att den ständiga reformationen är en omgörning. Transformation, alltså. Men till vad och hur kyrkligt?
Nu ska halva dagen ägnas styrelseutbildning. Och fira denna tisdag fett!
måndag 16 februari 2015
Högtidsdag
I dag firar vi Gin&Tonic-Monday. Det sker utan fylleri, självfallet. Det sker i glad fromhet denna karnevalsdag. I morgon äter varje sann kyrkokristen dessutom nio middagar, vilket kan förstås så att man äter nio olika rätter till middag. Semlan får räknas som en. Äter ni den med varm mjölk och kanel?
Nu till de hatande motkristna.
Jag tror inte att ett antal kommentatorer fattar hur liten Svenska kyrkan de facto är och hur mycket mindre de s k kretsarna är. De goda, dvs de hatande, drivs av sin snällism och blir därför hatare. Vi som uppfatas stå för något annat, Gud give att vi gjorde, blir därmed automatiskt, automatikä, de som måste hatas. Det är på en nivå inte personligt. Jag ber att få upprepa professorskan Kerstin Bergmans smakfulla repliker från kyrkomötet: "Vi opererar bort en liten men högljudd minoritet" och "Doktorns kniv gör ont men gott". Så talar en totalitär människa. Vem vill ha med en sådan att göra? Men, tro mig, repliken ska inte uppfattas vara styrd av personlig motvilja utan av höga kyrkopolitiska ideal. Får man bara bort dem som ska bort, så blir det bra.
Muslimska terrorister ser saken så också, om ni undrar.
Blir de motkristna än mer hatiska framöver?
Säkert. Deras system faller ihop. Naturligtvis finns det präster som kan skaffa sig en klick kring sig. Men de bygger inte församling och de syns egentligen inte i det officiella. De hamnar aldrig på listor över viktiga personer i regionen. De hyvlas inte i lokalrevyer. De är nöjda med det. Så nöjda att de aldrig frågar sig varför. Hade saken gällde en kommunalpolitiker, hade det sakkunniga omdömet om en i revyn frånvarande kommunal person varit, att detta är en person som inte åstadkommit något. Och jag tror analysen. Präster åstadkommer väldigt lite, blir frustrerade av hur lite resultat de kan se, läser prognoserna om den dystra framtiden och måste förstås ha några motkristna att hata. De kyrkoavgiftsbetalande kan man inte ge sig på - hur skulle det gå då.
Räkna med mer hat som ett utslag av frustrationen.
Är inte alla frustrerade? Dessvärre inte. Några tror att deras fromhet är bas för en kyrkoväckelse. Det finns präste som liknar de klassiska Expressen-journalisterna, de som kunde pussla ihop två kärringar till en tittarstorm mot tv. Här pusslas två vänliga personer ihop till en väckelse. Det är lika dumt som när biskop Manfred Björkquist en morgon kom in till domkapitelsexpeditionen med repliken: "Jag känner att nu är väckelsen nära, arbetarna är för kyrkan!"
Vad hade hänt?
Biskopen hade gått förbi en grop där två televerkare arbetade. En av dem hälsade: "God morgon, biskopen. Är det inte en underbar vårdagsmorgon vi fått!"
Jag efterlyser som vanligt realutopismen, den som är en annan hållning än optimistens och pessimistens. Realutopism ser verkligheten precis som den är, men slutar inte hoppas. Realutopism är de kristnas sätt att hantera livet, tror jag. Behöver ni trycka visitkort - varför inte trycka titeln "realutopist" till namnet?
Jag såg anklagelsen mot alla på denna blogg för att sakna empati, enkannerligen med alkoholister, om jag läste rätt. Nå, i det ämnet har den som anklagar ingen närmare kännedom. Ändå utslungas anklagelsen. De motkristna fungerar så, tänker jag. Vilka insatser med fyllon som kommentatorn själv utfört, vet ingen av oss. Men en ärrad församlingspräst kanske vet något och har gjort något och kanske han just därför är noga med kyrkoårets fester. Som G&T-Monday. Abusus non tollit usum. Eller: man kan gilla sex men ogilla våldtäkter. Liksom.
Nu till de hatande motkristna.
Jag tror inte att ett antal kommentatorer fattar hur liten Svenska kyrkan de facto är och hur mycket mindre de s k kretsarna är. De goda, dvs de hatande, drivs av sin snällism och blir därför hatare. Vi som uppfatas stå för något annat, Gud give att vi gjorde, blir därmed automatiskt, automatikä, de som måste hatas. Det är på en nivå inte personligt. Jag ber att få upprepa professorskan Kerstin Bergmans smakfulla repliker från kyrkomötet: "Vi opererar bort en liten men högljudd minoritet" och "Doktorns kniv gör ont men gott". Så talar en totalitär människa. Vem vill ha med en sådan att göra? Men, tro mig, repliken ska inte uppfattas vara styrd av personlig motvilja utan av höga kyrkopolitiska ideal. Får man bara bort dem som ska bort, så blir det bra.
Muslimska terrorister ser saken så också, om ni undrar.
Blir de motkristna än mer hatiska framöver?
Säkert. Deras system faller ihop. Naturligtvis finns det präster som kan skaffa sig en klick kring sig. Men de bygger inte församling och de syns egentligen inte i det officiella. De hamnar aldrig på listor över viktiga personer i regionen. De hyvlas inte i lokalrevyer. De är nöjda med det. Så nöjda att de aldrig frågar sig varför. Hade saken gällde en kommunalpolitiker, hade det sakkunniga omdömet om en i revyn frånvarande kommunal person varit, att detta är en person som inte åstadkommit något. Och jag tror analysen. Präster åstadkommer väldigt lite, blir frustrerade av hur lite resultat de kan se, läser prognoserna om den dystra framtiden och måste förstås ha några motkristna att hata. De kyrkoavgiftsbetalande kan man inte ge sig på - hur skulle det gå då.
Räkna med mer hat som ett utslag av frustrationen.
Är inte alla frustrerade? Dessvärre inte. Några tror att deras fromhet är bas för en kyrkoväckelse. Det finns präste som liknar de klassiska Expressen-journalisterna, de som kunde pussla ihop två kärringar till en tittarstorm mot tv. Här pusslas två vänliga personer ihop till en väckelse. Det är lika dumt som när biskop Manfred Björkquist en morgon kom in till domkapitelsexpeditionen med repliken: "Jag känner att nu är väckelsen nära, arbetarna är för kyrkan!"
Vad hade hänt?
Biskopen hade gått förbi en grop där två televerkare arbetade. En av dem hälsade: "God morgon, biskopen. Är det inte en underbar vårdagsmorgon vi fått!"
Jag efterlyser som vanligt realutopismen, den som är en annan hållning än optimistens och pessimistens. Realutopism ser verkligheten precis som den är, men slutar inte hoppas. Realutopism är de kristnas sätt att hantera livet, tror jag. Behöver ni trycka visitkort - varför inte trycka titeln "realutopist" till namnet?
Jag såg anklagelsen mot alla på denna blogg för att sakna empati, enkannerligen med alkoholister, om jag läste rätt. Nå, i det ämnet har den som anklagar ingen närmare kännedom. Ändå utslungas anklagelsen. De motkristna fungerar så, tänker jag. Vilka insatser med fyllon som kommentatorn själv utfört, vet ingen av oss. Men en ärrad församlingspräst kanske vet något och har gjort något och kanske han just därför är noga med kyrkoårets fester. Som G&T-Monday. Abusus non tollit usum. Eller: man kan gilla sex men ogilla våldtäkter. Liksom.
söndag 15 februari 2015
Självutnämnd expert
Dagens Seglora har kommit tillbaka efter sitt långa juluppehåll. Förhoppningsvis har det blivit ordning på alla bidragen, offentliga medel i en eller annan form, så att vi kan hållas uppdaterade med rätta åsikter.
Som rätta åsikter om den där Annika Borg, "självutnämnd expert på antisemitism i Svenska kyrkan". Det visste jag inte att hon var. Det enda jag, arme, begrep var att hon ville ta upp frågan om omskärelse. Det ville väl FN också? När det kommer till samer ska FN:s konvention spela roll - men inte här? Och det är Annika Borgs fel, alltihop? För egen del tror jag att jag misstror FN:s konventioner a priori.
Frågan ställs om det är "ok att läsare tolkar Annika Borg som muslimhatare" på grund av ett uttalande av Ingrid Carlqvist, chefredaktör för Dispatch International, som beskriver Annika Borg som "en av få präster som vågat ifrågasätta den islamvurm som råder bland hennes kollegor". Frågan som då behöver ställas är förstås hur någon kan få för sig att tolka Annika Borg som muslimhatare på så svagt underlag. Och svaret torde vara att det är inte ok. Det är inte ens ok med en journalistik som arbetar med antydningar det slaget.
Irène Nordgren skriver på Dagens Seglora och ser sig som reformkatolik, men hon är inte som andra reformkatoliker organiserad i Svenska kyrkan, och tröstar sig med att det finns "självutnämnda småpåvar med absoluta sanningsanspråk även inom svenska kyrkan". Tröst för ett tigerhjärta, kanske. Men när utnämnde Annika Borg sig själv till expert på antisemitism? Får vi se en text? Eller är det klandervärda tilltaget att hon debatterar - och detta tydligen på ett "svagt mandat". Vem ger enligt seglorianerna ut mandat för diskussion? En mandatbyrå? Ska man ansöka på någon särskild adress?
Det är nämligen illa, meddelar Mattias Irving, att Dagens samhälle "utan vidare" förmedlar hur Mohamed Omar tänker. Han får "fritt spelrum". Något borde alltså ha lagts till rätta innan läsekretsen la tidningen åt sidan. Omar hade nämligen tagit sig orådet före att mena att islam måste utföra ett ideologiskt arbete om den muslimska världen ska kunna följa med resten av världen in i den moderna tidsåldern". Irving är klar över vad Omar uttrycker: "Det är klassiskt muslimhat, som framställer islam som en primitiv och förmodern religion som står i kontrast till ett upplyst västerland."
Tja. Det kan ju också vara ett försök att beskriva ett historiskt faktum.
Upplysningstiden i betydelsen en tid med uppgörelser med religion är ett skeende i Frankrike, som återverkar just på Västerlandet och i någon mening kan vi förstå talet om "clash of cultures" utan att bli hatare, eller? Eller inte?
Det där med en journalistik som inte "utan vidare" återger hur någon tänker och ger någon "fritt spelrum" ger mig dock en känsla av obehag och "das haben wir früher gesehen". Vad var det egentligen för fel på Neues Deutschland?
Dagens Seglora förses med subsidier från offentliga medel. Har jag något mandat att påpeka det? Får jag "utan vidare" ge påminnelsen? Att jag inte bör ha "fritt spelrum" har jag förstått eftersom det var viktigt att undvika debatt och i stället anmäla. "Fritt spelrum" betyder i seglorianernas värld att man får tala fritt. Det sågs fordomdags - som en konsekvens av den västerländska upplysningen - vara ett grundvärde.
Ska jag notera att Irène Nordgren, medlem i en kyrka som säger nej till kvinnliga präster, ger sig på Annika Borg, präst i Svenska kyrkan, med något som kunde komma att uppfattas som smädligt tal? Kanske inte. Jag vill ju mest diskutera yttrandefrihetsfrågor samt se den text varav framgår att dr Borg utnämnt sig själv till expert på antisemitism i Svenska kyrkan. Får vi se text?
Och får vi veta mer om attentatet i Köpenhamn, min närmaste huvudstad? Om Vilks var målet - vilket mandat at rita Muhammed har han tagit sig och ska han dödas för det? Je suis Vilks?
Som rätta åsikter om den där Annika Borg, "självutnämnd expert på antisemitism i Svenska kyrkan". Det visste jag inte att hon var. Det enda jag, arme, begrep var att hon ville ta upp frågan om omskärelse. Det ville väl FN också? När det kommer till samer ska FN:s konvention spela roll - men inte här? Och det är Annika Borgs fel, alltihop? För egen del tror jag att jag misstror FN:s konventioner a priori.
Frågan ställs om det är "ok att läsare tolkar Annika Borg som muslimhatare" på grund av ett uttalande av Ingrid Carlqvist, chefredaktör för Dispatch International, som beskriver Annika Borg som "en av få präster som vågat ifrågasätta den islamvurm som råder bland hennes kollegor". Frågan som då behöver ställas är förstås hur någon kan få för sig att tolka Annika Borg som muslimhatare på så svagt underlag. Och svaret torde vara att det är inte ok. Det är inte ens ok med en journalistik som arbetar med antydningar det slaget.
Irène Nordgren skriver på Dagens Seglora och ser sig som reformkatolik, men hon är inte som andra reformkatoliker organiserad i Svenska kyrkan, och tröstar sig med att det finns "självutnämnda småpåvar med absoluta sanningsanspråk även inom svenska kyrkan". Tröst för ett tigerhjärta, kanske. Men när utnämnde Annika Borg sig själv till expert på antisemitism? Får vi se en text? Eller är det klandervärda tilltaget att hon debatterar - och detta tydligen på ett "svagt mandat". Vem ger enligt seglorianerna ut mandat för diskussion? En mandatbyrå? Ska man ansöka på någon särskild adress?
Det är nämligen illa, meddelar Mattias Irving, att Dagens samhälle "utan vidare" förmedlar hur Mohamed Omar tänker. Han får "fritt spelrum". Något borde alltså ha lagts till rätta innan läsekretsen la tidningen åt sidan. Omar hade nämligen tagit sig orådet före att mena att islam måste utföra ett ideologiskt arbete om den muslimska världen ska kunna följa med resten av världen in i den moderna tidsåldern". Irving är klar över vad Omar uttrycker: "Det är klassiskt muslimhat, som framställer islam som en primitiv och förmodern religion som står i kontrast till ett upplyst västerland."
Tja. Det kan ju också vara ett försök att beskriva ett historiskt faktum.
Upplysningstiden i betydelsen en tid med uppgörelser med religion är ett skeende i Frankrike, som återverkar just på Västerlandet och i någon mening kan vi förstå talet om "clash of cultures" utan att bli hatare, eller? Eller inte?
Det där med en journalistik som inte "utan vidare" återger hur någon tänker och ger någon "fritt spelrum" ger mig dock en känsla av obehag och "das haben wir früher gesehen". Vad var det egentligen för fel på Neues Deutschland?
Dagens Seglora förses med subsidier från offentliga medel. Har jag något mandat att påpeka det? Får jag "utan vidare" ge påminnelsen? Att jag inte bör ha "fritt spelrum" har jag förstått eftersom det var viktigt att undvika debatt och i stället anmäla. "Fritt spelrum" betyder i seglorianernas värld att man får tala fritt. Det sågs fordomdags - som en konsekvens av den västerländska upplysningen - vara ett grundvärde.
Ska jag notera att Irène Nordgren, medlem i en kyrka som säger nej till kvinnliga präster, ger sig på Annika Borg, präst i Svenska kyrkan, med något som kunde komma att uppfattas som smädligt tal? Kanske inte. Jag vill ju mest diskutera yttrandefrihetsfrågor samt se den text varav framgår att dr Borg utnämnt sig själv till expert på antisemitism i Svenska kyrkan. Får vi se text?
Och får vi veta mer om attentatet i Köpenhamn, min närmaste huvudstad? Om Vilks var målet - vilket mandat at rita Muhammed har han tagit sig och ska han dödas för det? Je suis Vilks?
lördag 14 februari 2015
Förbindelsen provas
Överste Olofsson ringde mest för att konstatera att det var länge sedan vi talades vid. Som vanligt återkom han skrattande till den omständigheten att överste Salander och han inte uppfattades finnas. "I vårt jobb är det en klar fördel", utbrast han. Jag tog åt mig en del av äran för denna cover-up, förstås.
Han hade faktiskt ett ärende också. Han ville försäkra sig om att det var sant att jag fått utbildning på Ra 200 en gång i tiden. Överste Salander passerade i början av januari på väg från Öland till Göteborg och passade på att övernatta här. Jag insåg att han var på väg till London eftersom han körde en av försvarsmaktens bilar och försökt kombinera julledigheten i Vedborm med ett av de otaliga tjänstebesöken i London och något han skulle göra i Göteborg. Vi kom in på ämnet avlyssning och jag förklarade hur noga det var med signaldisciplin eftersom vi förväntades bli avlyssnade österifrån. Det var lite surrealistiskt redan då att tänka sig att våra försök med Ra 200 skulle följas av sådant intresse. Salander var tydligt imponerad av min ålderstigna utbildning. Jag försökte flika in att jag också hade stiftat bekantskap med Ra 140. När Olofsson nu frågade, kunde jag dessutom bara, med en lite stillsam morrning, bekräfta att när mobiltelefonsystemet slås ut, återstår inget utom signalflaggor.
"Jag har förstått att signalspaningen genom den ryska Östersjöflottans 72:a division med bas i Baltijsk är omfattande", sa jag.
"Jo", sa Olofsson, "nu signalspanas det på en 'kalla kriget-nivå' och nära finska gränsen, i Alakurtti, byggs en signalspaningsanläggning för att inte tala om alla signalspaningsstationer utmed gränsen mot Finland, de baltiska staterna och Polen. I oblast Kaliningrad finns 254:e radiobataljonen och 302:a regementet för elektronisk krigföring."
"Men flyg då?"
"Det finns många känsliga öron över Östersjön", sa Olofsson. "Har du sett en Il-20M eller en Tu-142MZ?"
"Nä", sa jag, "jag är som bekant inte kvar på Öland. Hade jag sett, om jag varit kvar?"
"Det är klassificerad information", fick jag till svar. "Men titta kan du alltid och jag vill minnas att du har en app i din telefon och kan se somlig flygtrafik."
Så är det förstås.
Har inte alla det?
"Och det ryska jaktflyget uppträder bryskt mot vår svenska signalspaning, har jag sett uppgifter om."
"Tala inte om eländet."
Vi fortsatte att i stället tala krisen eller kriget i Ukraina och det märkliga hur lite det kriget i vårt grannskap påverkar oss. 5300 döds sedan april. Kan det ha att göra med att vi nu hålls med fler kommunikatörer i landet är journalister, undrade jag. "Kommunikatörens roll är att tala till oss uppifrån. Journalistens att gräva fram sanningen. Vi blir alltmer utlämnade, som offer i ett spel där sanningen är det första offret." Överste Olofsson sa inte emot.
Tänk att det oroliga kan vara roligt att tala med sina vänner om!
Men hur har det ryktet kunnat uppkomma att mina vänner överstarna Olofsson och Salander inte skulle finnas?
Innan vi la på - hur man nu "lägger på" en mobiltelefon - sa Olofsson:
"Finns det någon uppdatering om biskop Cook? Jag läste om fallet när jag var i Washington och så har jag ju din blogg."
"Nja, uppdateringen är väl närmast att kommittén som uppmanade henne att avgå, spelade teater. Hon kan inte avgå, för nu ska hon in i rättsprocessen, både den vanliga och sedan den kyrkliga. Till skillnad från i Svenska kyrkan kan en präst inte i det läget hoppa av för att slippa den kyrkliga justisen. Bedömningen efter det att anklagelsepunkterna mot henne hopats, är att hon får 20-25 års fängelse. Teaterföreställningen i media om biskop Cook ger nog en föreställning om hur svårt stiftet drabbas av det hela."
Om inte annat ska jag träffa både Olofsson och Salander i Vedborm i midsommar.
Det var enklare förr, när de hade tjänsteärenden i "min" församling. Och enklare innan krisen i Ukraina, ett typexempel på ny rysk krigföring, hybridkrigföringen. Där deltar ryska soldater utan förbandsbeteckning i strider samtidigt som det pågår en desinformationskampanj för att skapa osäkerhet om vad som egentligen sker. Denna typ av krigföring skapar oklarhet för dem som ska fatta beslut och medborgarna orkar inte riktigt bry sig. Så blir det när vi saknar journalister/reportrar. Vi rör oss i en politisk skuggvärld. Och när vi väl förstår vad som hände, är det för sent.
Han hade faktiskt ett ärende också. Han ville försäkra sig om att det var sant att jag fått utbildning på Ra 200 en gång i tiden. Överste Salander passerade i början av januari på väg från Öland till Göteborg och passade på att övernatta här. Jag insåg att han var på väg till London eftersom han körde en av försvarsmaktens bilar och försökt kombinera julledigheten i Vedborm med ett av de otaliga tjänstebesöken i London och något han skulle göra i Göteborg. Vi kom in på ämnet avlyssning och jag förklarade hur noga det var med signaldisciplin eftersom vi förväntades bli avlyssnade österifrån. Det var lite surrealistiskt redan då att tänka sig att våra försök med Ra 200 skulle följas av sådant intresse. Salander var tydligt imponerad av min ålderstigna utbildning. Jag försökte flika in att jag också hade stiftat bekantskap med Ra 140. När Olofsson nu frågade, kunde jag dessutom bara, med en lite stillsam morrning, bekräfta att när mobiltelefonsystemet slås ut, återstår inget utom signalflaggor.
"Jag har förstått att signalspaningen genom den ryska Östersjöflottans 72:a division med bas i Baltijsk är omfattande", sa jag.
"Jo", sa Olofsson, "nu signalspanas det på en 'kalla kriget-nivå' och nära finska gränsen, i Alakurtti, byggs en signalspaningsanläggning för att inte tala om alla signalspaningsstationer utmed gränsen mot Finland, de baltiska staterna och Polen. I oblast Kaliningrad finns 254:e radiobataljonen och 302:a regementet för elektronisk krigföring."
"Men flyg då?"
"Det finns många känsliga öron över Östersjön", sa Olofsson. "Har du sett en Il-20M eller en Tu-142MZ?"
"Nä", sa jag, "jag är som bekant inte kvar på Öland. Hade jag sett, om jag varit kvar?"
"Det är klassificerad information", fick jag till svar. "Men titta kan du alltid och jag vill minnas att du har en app i din telefon och kan se somlig flygtrafik."
Så är det förstås.
Har inte alla det?
"Och det ryska jaktflyget uppträder bryskt mot vår svenska signalspaning, har jag sett uppgifter om."
"Tala inte om eländet."
Vi fortsatte att i stället tala krisen eller kriget i Ukraina och det märkliga hur lite det kriget i vårt grannskap påverkar oss. 5300 döds sedan april. Kan det ha att göra med att vi nu hålls med fler kommunikatörer i landet är journalister, undrade jag. "Kommunikatörens roll är att tala till oss uppifrån. Journalistens att gräva fram sanningen. Vi blir alltmer utlämnade, som offer i ett spel där sanningen är det första offret." Överste Olofsson sa inte emot.
Tänk att det oroliga kan vara roligt att tala med sina vänner om!
Men hur har det ryktet kunnat uppkomma att mina vänner överstarna Olofsson och Salander inte skulle finnas?
Innan vi la på - hur man nu "lägger på" en mobiltelefon - sa Olofsson:
"Finns det någon uppdatering om biskop Cook? Jag läste om fallet när jag var i Washington och så har jag ju din blogg."
"Nja, uppdateringen är väl närmast att kommittén som uppmanade henne att avgå, spelade teater. Hon kan inte avgå, för nu ska hon in i rättsprocessen, både den vanliga och sedan den kyrkliga. Till skillnad från i Svenska kyrkan kan en präst inte i det läget hoppa av för att slippa den kyrkliga justisen. Bedömningen efter det att anklagelsepunkterna mot henne hopats, är att hon får 20-25 års fängelse. Teaterföreställningen i media om biskop Cook ger nog en föreställning om hur svårt stiftet drabbas av det hela."
Om inte annat ska jag träffa både Olofsson och Salander i Vedborm i midsommar.
Det var enklare förr, när de hade tjänsteärenden i "min" församling. Och enklare innan krisen i Ukraina, ett typexempel på ny rysk krigföring, hybridkrigföringen. Där deltar ryska soldater utan förbandsbeteckning i strider samtidigt som det pågår en desinformationskampanj för att skapa osäkerhet om vad som egentligen sker. Denna typ av krigföring skapar oklarhet för dem som ska fatta beslut och medborgarna orkar inte riktigt bry sig. Så blir det när vi saknar journalister/reportrar. Vi rör oss i en politisk skuggvärld. Och när vi väl förstår vad som hände, är det för sent.
fredag 13 februari 2015
ÖN beslut 1/2015
I stället för avkragning fick Olle Fogelqvist i Överklagandenämnden en skriftlig erinran . Där åkte Göteborgs domkapitel på en så kallad propp. Och domkapitlen som skulle vara så rättssäkra! Dessutom skrev tre ersättare ett yttrande varav det framgår att Olle skulle gått helt fri. Hans agerande var olämpligt, det är en sak. Men någon påföljd borde olämpligheten inte få. Annika Borg är en av de nya kvastarna bland ersättarna i ÖN.
Hur kul kan det nu vara för dem som sitter i Göteborgs domkapitel? Funderar någon på att avgå?
Vad betyder domen? Olle hade och har rätt att fritt tala i den känsliga frågan men predikan inom gudstjänstens ram är inte rätt forum att före en personligt präglad debatt. En präst får sålunda i lämpligt forum läsa 1 Kor 14 och diskutera frälsningsfrågan, det där som i Bibel 2000 blev en skärpning i sak.
Överklagandenämnden återfaller till domen mot mig om det som inte får sägas, vad det nu var jag sa, för det har väl aldrig återgetts, enbart lösa glosor. Principerna i grundlagarna bör iakttas även av kyrkans organ även om Svenska kyrkan inte är ett organ för det allmänna.
Detta kan bara bli intressant. Uppgifter får lämnas i vilket ämne som helst, allt för att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Detta gäller Olle F - men kanske inte riktigt lika glasklart mig? Kyrkojustis är en sak. Kyrkopolitisk justis en annan.
Domkapitlet klandras för beslutet att avkraga. Samtal hade varit en första åtgärd att överväga. Och så blir det en skriftlig erinran, inte halvvägen till avkragning som är prövotid, alltså. Nu undrar jag verkligen hur ett domkapitel ska kunna hantera denna nesa.
De som fattade beslutet i Göteborgs domkapitel heter Per Eckerdal, Karin Burstrand, Pia Danielsson, Bo Hanson, Sten Janson, Bertil Josefson och Björn Andersson. Om det var något bevänt med präster och diakoner i Göteborgs stift skulle biskop, domprost och representanten för präster/diakoner gå en besvärlig tid till mötes. Kanske mest präst/diakon-representanten. Kan krav på avgång ställas i ett fall som detta? Eller fattar personen situationens allvar på egen hand?
Jag citerar nu skriftens lärorika ord i sammanhanget:
"En alltför liten höna ska inte värpa alltför stora ägg, ity hon blir så sladdrig i stjärten."
Det är ett ord att ta till sig för många ledamöter av domkapitlen, ingen nämnd men ingen heller glömd.
Och tänka sig att det finns sådana som sätter tilltro till domslut i domkapitel!!!
Läs: http://kyrkligdokumentation.nu/overklagandenamndenbeslut0215.pdf
Hur kul kan det nu vara för dem som sitter i Göteborgs domkapitel? Funderar någon på att avgå?
Vad betyder domen? Olle hade och har rätt att fritt tala i den känsliga frågan men predikan inom gudstjänstens ram är inte rätt forum att före en personligt präglad debatt. En präst får sålunda i lämpligt forum läsa 1 Kor 14 och diskutera frälsningsfrågan, det där som i Bibel 2000 blev en skärpning i sak.
Överklagandenämnden återfaller till domen mot mig om det som inte får sägas, vad det nu var jag sa, för det har väl aldrig återgetts, enbart lösa glosor. Principerna i grundlagarna bör iakttas även av kyrkans organ även om Svenska kyrkan inte är ett organ för det allmänna.
Detta kan bara bli intressant. Uppgifter får lämnas i vilket ämne som helst, allt för att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Detta gäller Olle F - men kanske inte riktigt lika glasklart mig? Kyrkojustis är en sak. Kyrkopolitisk justis en annan.
Domkapitlet klandras för beslutet att avkraga. Samtal hade varit en första åtgärd att överväga. Och så blir det en skriftlig erinran, inte halvvägen till avkragning som är prövotid, alltså. Nu undrar jag verkligen hur ett domkapitel ska kunna hantera denna nesa.
De som fattade beslutet i Göteborgs domkapitel heter Per Eckerdal, Karin Burstrand, Pia Danielsson, Bo Hanson, Sten Janson, Bertil Josefson och Björn Andersson. Om det var något bevänt med präster och diakoner i Göteborgs stift skulle biskop, domprost och representanten för präster/diakoner gå en besvärlig tid till mötes. Kanske mest präst/diakon-representanten. Kan krav på avgång ställas i ett fall som detta? Eller fattar personen situationens allvar på egen hand?
Jag citerar nu skriftens lärorika ord i sammanhanget:
"En alltför liten höna ska inte värpa alltför stora ägg, ity hon blir så sladdrig i stjärten."
Det är ett ord att ta till sig för många ledamöter av domkapitlen, ingen nämnd men ingen heller glömd.
Och tänka sig att det finns sådana som sätter tilltro till domslut i domkapitel!!!
Läs: http://kyrkligdokumentation.nu/overklagandenamndenbeslut0215.pdf
torsdag 12 februari 2015
Främlingskap
Jag förmodar att ordet "främlingskap" sammanfattar mångas relation till Svenska kyrkan. Det sägs att Svenska kyrkan står inför den största utmaningen i modern tid, när medlemsantalet minskar och minskningen accelererar. Ingenting talar för att Svenska kyrkan ska kunna hantera den utmaningen, som kanske inte heller är den största. Den största var den som missades. Evangelisationsarbetet under efterkrigstiden. Det var de år Svenska kyrkan tronade på minnen från fornstora dar. Högkyrkliga präster påpekade saken - men de hade inte bara fel. De var fel. Så går det som det går. "I haven icke velat", som det så träffande uttryckts.
Varför kommer inte Svenska kyrkan att kunna hantera utmaningen?
Det kommer helt enkelt inte att finnas tid att göra det. Inte arbetstid, allra minst arbetstid. Men inte heller tid eftersom generationsskiftet tickar på med ett urverks precision.
Antje Jackelén försöker trösta. Biskopar har jobbet att vara professionella optimister. Vi ska inte hänga läpp och inte se prognoserna som självuppfyllande profetior? Går det att sakligt förstå ordens egentliga innebörd? Jag känner närmast främlingskapet. Är det fel att säga att "kyrkan ska vara just kyrka"? Nej, men inför den kyrklighet jag ser uppfattar jag mitt eget främlingskap.
Teologfestival - vem bryr sig? Folk skickas dit därför att det finns pengar att skicka folk för och dagarna kan ses som fortbildning och ske på betald arbetstid. De gamla kyrkodagarna samlade också folk - som reste på egen bekostnad och ledig tid. Jonas Gardell hämtar ytterligare ett pris. Ska jag bry mig? Det är de närmast sörjande som samlas till festival för att vara närmast glada under dagarna. Det behöver vi andra inte ha några synpunkter på men vi behöver inte heller bry oss.
Lika lite som jag bryr mig om en massa andra uppställningar.
Däremot bryr jag mig när jag ser att församlingarna inte tycks orka ta tag i utmaningarna. Det tycks mig uppgivet, så där som det blir när det bara ska hålla min tid ut, som prästen sa några år före pensionen. Det tycks mest vara biskopar som vill sitta länge, inte det gemena prästerskapet. Vad säger det? Att de alienerats i tjänsten? Så vad händer mentalt när Kyrkans Tidning läses idag? Hur många ser sitt eget främlingskap i det kyrkliga bekräftat - och förstärkt?
Jag tänker kanske inte mest på Marie Gustafsons insändare som gisslar Kyrkans Hus och maktkoncentrationen samt efterlyser kyrkopolitiker med mod att kräva en utvärdering och en kvalitetssäkring av kyrkokansliets arbete. Frågan om stiftens och församlingarnas förtroende för kyrkokansliets arbete är allvarlig men jag har läst om SCA där hela företagskulturen måste stöpas om. Ska vi anta att detta inte behövs i Svenska kyrkan - på alla nivåer? Och jag vet egentligen inte vad som händer i Kyrkans Hus med intressekonflikter, omflyttningar av ansvar, kotterier och försök att styra processerna. Kanslier lever lätt sitt eget liv, kanske som ett liv tillsammans med andra kanslier, dvs stiftskanslierna. För skulle vi fråga i församlingarna om deras förtroende för de väl befolkade stiftskanslierna - vad skulle svaras då? Med omdömen som uttrycker främlingskap?
"Det ser", som Samuel Adrian sa, "mörkt ut för vår lutherska kyrka."
Varför kommer inte Svenska kyrkan att kunna hantera utmaningen?
Det kommer helt enkelt inte att finnas tid att göra det. Inte arbetstid, allra minst arbetstid. Men inte heller tid eftersom generationsskiftet tickar på med ett urverks precision.
Antje Jackelén försöker trösta. Biskopar har jobbet att vara professionella optimister. Vi ska inte hänga läpp och inte se prognoserna som självuppfyllande profetior? Går det att sakligt förstå ordens egentliga innebörd? Jag känner närmast främlingskapet. Är det fel att säga att "kyrkan ska vara just kyrka"? Nej, men inför den kyrklighet jag ser uppfattar jag mitt eget främlingskap.
Teologfestival - vem bryr sig? Folk skickas dit därför att det finns pengar att skicka folk för och dagarna kan ses som fortbildning och ske på betald arbetstid. De gamla kyrkodagarna samlade också folk - som reste på egen bekostnad och ledig tid. Jonas Gardell hämtar ytterligare ett pris. Ska jag bry mig? Det är de närmast sörjande som samlas till festival för att vara närmast glada under dagarna. Det behöver vi andra inte ha några synpunkter på men vi behöver inte heller bry oss.
Lika lite som jag bryr mig om en massa andra uppställningar.
Däremot bryr jag mig när jag ser att församlingarna inte tycks orka ta tag i utmaningarna. Det tycks mig uppgivet, så där som det blir när det bara ska hålla min tid ut, som prästen sa några år före pensionen. Det tycks mest vara biskopar som vill sitta länge, inte det gemena prästerskapet. Vad säger det? Att de alienerats i tjänsten? Så vad händer mentalt när Kyrkans Tidning läses idag? Hur många ser sitt eget främlingskap i det kyrkliga bekräftat - och förstärkt?
Jag tänker kanske inte mest på Marie Gustafsons insändare som gisslar Kyrkans Hus och maktkoncentrationen samt efterlyser kyrkopolitiker med mod att kräva en utvärdering och en kvalitetssäkring av kyrkokansliets arbete. Frågan om stiftens och församlingarnas förtroende för kyrkokansliets arbete är allvarlig men jag har läst om SCA där hela företagskulturen måste stöpas om. Ska vi anta att detta inte behövs i Svenska kyrkan - på alla nivåer? Och jag vet egentligen inte vad som händer i Kyrkans Hus med intressekonflikter, omflyttningar av ansvar, kotterier och försök att styra processerna. Kanslier lever lätt sitt eget liv, kanske som ett liv tillsammans med andra kanslier, dvs stiftskanslierna. För skulle vi fråga i församlingarna om deras förtroende för de väl befolkade stiftskanslierna - vad skulle svaras då? Med omdömen som uttrycker främlingskap?
"Det ser", som Samuel Adrian sa, "mörkt ut för vår lutherska kyrka."
onsdag 11 februari 2015
Kärleksfull kristendom
Naturligtvis är de kristna goda och kärleksfulla. Saken är redan på definitionsstadiet avgjord, förstår jag. Gud är kärleken och de kristna är därmed kärleksfulla. Det finns inskrivet i de kristliga texterna. Därför kommer de kristna alltid att stå på det godas sida.
De kärleksfulla är många. De är så goda att de aldrig behöver lyssna, aldrig värdera argument, aldrig, självfallet aldrig, kritisera. Varför inte det?
Dömen icke! Det betyder "bedömen icke heller". Alltså går de i parader för allsköns företeelser men märker inte att deras paraderande skulle kunna ha den lite olyckliga följden med sig att de kristna blir uppskattade. Vem läser Jakobs brev (Jak 4:4) och funderar över vad det kan betyda? Efter så många år i någon slags marginal är det roligt när man får vara med i samhällsutvecklingen, liksom. Inte får psalmer sjungas vid skolavslutningar, men psalmer gör sitt till för att tysta nazisterna. För nazister är dom. Riktigt hur vi vet det, vet jag inte, men poängen är förstås att det behöver vi inte veta - och än mindre ta reda på vad dessa nazister menar.
Om någon nu tror att jag inte är en riktig kristen, är det nog dessvärre sant. Jag passar inte in i deras mall. Jag får väl fortsätta med min taffliga kristendom, den som hör samman med söndagens högmässa och det jag får där. Alls inte så glamoröst. Men vi sjunger psalmer i alla fall. Och talar vänligt med varandra. Naturligtvis är vi inte i klass med den riktigt kärleksfulla kristendomen.
Denna kärleksfulla kristendom praktiseras i fullt mått och institutionellt i den kyrka med vilken Svenska kyrkan ska stärka sina relationer, The Episcopal Church (in America). Den var ECUSA men är nu TEC. Den är en betydelsefull födkrok för amerikanska jurister som plockar dollar ur fonder och insamlingar å ömse håll i striden om självständighet.
I South Carolina vann stiftet mot TEC, dvs det gamla stiftet, som inte ville höra ihop med kyrkosystemet på 5th Av på Manhattan. Mark Lawrence och 36 församlingar gick sin väg. Då ville TEC ha deras tillgångar, kyrkor, parish-halls, fonder, rubbet. Det sa domstolen nej till - och den domen är värd 500 miljoner dollar. Argumentet som domaren, Diane Goodstein, gav är enkelt. Det står ingenstans i TEC:s statuter att ett stift inte får lämna. Och stiftet South Carolina är äldre än TEC, dvs den kyrkobildning som blev The Episcopal Church. Inte "anglican" alltså, eftersom det var skottar som gav kyrkostrukturen och vad skottar än är, så engelska är de inte, som bekant. Men andligheten är anglikansk.
Mark Lawrence förklarar att saken gäller friheten att slippa står under TEC med TEC:s teologi.
Nu är processen inte över. Den går vidare i rättsinstanserna och en del bedömare menar att skulle detta fortsätta, bryts TEC sönder. Biskopen skrev också ett pastoralt brev, där han påminde församlingarna om att kristen tro är en resa. Så är det bibliskt och detta inte utan svårigheter men det finns en framtid som ligger i Guds kärleksfulla hand.
Kommentarerna i övrigt är lite roande. Diane Goodstein har uppenbarligen varit tydlig när det gäller beviskrav. Kan TEC visa på att egendomen inte hör till församlingen utan till kyrkostrukturen TEC? För att visa det, räcker det inte med ett högt tonläge. Det som hände i en välskriven dom i South Carolina får konsekvenser för motsvarande processer i Texas, Fort Worth, och Californien (San Jouaquin). Och vi tänker inte just nu på de gigantiska rättegångskostnaderna.
Ärkebiskop Justin Welby av Canterbury fick förresten problem. När ärkebiskop Foley Beach i parallellstrukturen ACNA, togs emot hade han förklarat att ACNA var en separat kyrka och inte en del av the Anglican Communion. Nu fick han förtydliga sig och säga att "ACNA is certainly a church of Anglican tradition". Vad skulle han säga? Ärkebiskopar som företräder kyrkor med mer än hälften av medlemmarna i the Anglican Communion hade ju erkänt denna kyrka. Amerikanarna blev gladare och manade till läsning av deras liturgiska texter och katekes för att se "how very Anglican we are". Det var, som det heter i det landet, att uppfatta som ett understatement.
I vår kontext ska det nog uppfattas som att denna kyrka, samman med flertalet medlemmar i the Anglican Communion, inte förstått sig på det där med kärleksfull kristendom.
De kärleksfulla är många. De är så goda att de aldrig behöver lyssna, aldrig värdera argument, aldrig, självfallet aldrig, kritisera. Varför inte det?
Dömen icke! Det betyder "bedömen icke heller". Alltså går de i parader för allsköns företeelser men märker inte att deras paraderande skulle kunna ha den lite olyckliga följden med sig att de kristna blir uppskattade. Vem läser Jakobs brev (Jak 4:4) och funderar över vad det kan betyda? Efter så många år i någon slags marginal är det roligt när man får vara med i samhällsutvecklingen, liksom. Inte får psalmer sjungas vid skolavslutningar, men psalmer gör sitt till för att tysta nazisterna. För nazister är dom. Riktigt hur vi vet det, vet jag inte, men poängen är förstås att det behöver vi inte veta - och än mindre ta reda på vad dessa nazister menar.
Om någon nu tror att jag inte är en riktig kristen, är det nog dessvärre sant. Jag passar inte in i deras mall. Jag får väl fortsätta med min taffliga kristendom, den som hör samman med söndagens högmässa och det jag får där. Alls inte så glamoröst. Men vi sjunger psalmer i alla fall. Och talar vänligt med varandra. Naturligtvis är vi inte i klass med den riktigt kärleksfulla kristendomen.
Denna kärleksfulla kristendom praktiseras i fullt mått och institutionellt i den kyrka med vilken Svenska kyrkan ska stärka sina relationer, The Episcopal Church (in America). Den var ECUSA men är nu TEC. Den är en betydelsefull födkrok för amerikanska jurister som plockar dollar ur fonder och insamlingar å ömse håll i striden om självständighet.
I South Carolina vann stiftet mot TEC, dvs det gamla stiftet, som inte ville höra ihop med kyrkosystemet på 5th Av på Manhattan. Mark Lawrence och 36 församlingar gick sin väg. Då ville TEC ha deras tillgångar, kyrkor, parish-halls, fonder, rubbet. Det sa domstolen nej till - och den domen är värd 500 miljoner dollar. Argumentet som domaren, Diane Goodstein, gav är enkelt. Det står ingenstans i TEC:s statuter att ett stift inte får lämna. Och stiftet South Carolina är äldre än TEC, dvs den kyrkobildning som blev The Episcopal Church. Inte "anglican" alltså, eftersom det var skottar som gav kyrkostrukturen och vad skottar än är, så engelska är de inte, som bekant. Men andligheten är anglikansk.
Mark Lawrence förklarar att saken gäller friheten att slippa står under TEC med TEC:s teologi.
Nu är processen inte över. Den går vidare i rättsinstanserna och en del bedömare menar att skulle detta fortsätta, bryts TEC sönder. Biskopen skrev också ett pastoralt brev, där han påminde församlingarna om att kristen tro är en resa. Så är det bibliskt och detta inte utan svårigheter men det finns en framtid som ligger i Guds kärleksfulla hand.
Kommentarerna i övrigt är lite roande. Diane Goodstein har uppenbarligen varit tydlig när det gäller beviskrav. Kan TEC visa på att egendomen inte hör till församlingen utan till kyrkostrukturen TEC? För att visa det, räcker det inte med ett högt tonläge. Det som hände i en välskriven dom i South Carolina får konsekvenser för motsvarande processer i Texas, Fort Worth, och Californien (San Jouaquin). Och vi tänker inte just nu på de gigantiska rättegångskostnaderna.
Ärkebiskop Justin Welby av Canterbury fick förresten problem. När ärkebiskop Foley Beach i parallellstrukturen ACNA, togs emot hade han förklarat att ACNA var en separat kyrka och inte en del av the Anglican Communion. Nu fick han förtydliga sig och säga att "ACNA is certainly a church of Anglican tradition". Vad skulle han säga? Ärkebiskopar som företräder kyrkor med mer än hälften av medlemmarna i the Anglican Communion hade ju erkänt denna kyrka. Amerikanarna blev gladare och manade till läsning av deras liturgiska texter och katekes för att se "how very Anglican we are". Det var, som det heter i det landet, att uppfatta som ett understatement.
I vår kontext ska det nog uppfattas som att denna kyrka, samman med flertalet medlemmar i the Anglican Communion, inte förstått sig på det där med kärleksfull kristendom.
tisdag 10 februari 2015
Sicken fubbik
Det malmöitiskt lätt distanserade uttrycktes fordomdags med den pregnanta formuleringen "sicken fubbik" (på malmöitiska) och så var saken klar. Han fick vara så konstig som han var, mannen i den uppseendeväckande överrocken eller vad det nu kunde vara. Men han fick i alla meningar vara. Det påverkade inte.
Pegidademonstrationen samlade åtta, hette det i Sydsvenskan. Åtta som kom innanför avspärrningarna. Och så var det kanske totalt, sas det ett trettiotal som demonstrerade. Några sjöng psalmer - var det psalmer mot rasism? - och de flesta ropade så högt att galleristen Henrik Rönnquist inte kunde göra sig hörd. Bilderna visade motdemonstranter, bland dem uppenbarligen också muslimer. Om detta är inget att säga. Intresset ljuger inte. Men vi fick inte höra argumenten att det pågår en islamisering att protestera mot. Vi fick alltså inte veta. Vi fattade att Pegidademonstranterna var få men det säger ingenting om deras argument. Och en bestående oklarhet gäller förstås om protester mot islam ska ses som rasism. Kopplingen tycks inte självklar, men är naturligtvis möjlig.
Jag kommer på mig själv med att ogilla alla som tystar. Dingdongande, psalmsjungande och slagord lika. Ta upp argument och pulverisera de argument som inte håller, det är det öppna samhällets metod. Det är en metod där en fubbik kallas fubbik.
Vad är islamisering? Är det Hugo som kom hem från förskolan och med invandrarintonation på svenskan meddelade "fläskkött inte bra"? Och skulle lösningen då vara att som skolbespisningstakten någon gång för 30-40 år sedan se till att det muslimska barnet fick äta köttgryta och sedan sa: "Det var fläskkött, det var väl inte så farligt?". Ungen spydde rakt ut. Klokt barn.
Är det islamisering när Irland har en blasfemilag, som kan innebära att Charlie Hebdos senaste nummer med Muhammedbild är ett lagbrott. "Solklart brott mot lagen" säger Irlands Islamiska utbildnings- och kulturcentrum. Islamisering? Lagen kom till efter Jyllands-Postens karikatyrer för att, sägs det, inte Irlands affärer i arabvärlden ska skadas. Men då är det väl mer pennningbegär än islamisering vi bevittnar?
Det vore inte ointressant att få höra vilken islamisering Pegida-folket i Malmö ser. Såg de många muslimer bland motdemonstranterna och stärkte eller försvagade detta deras mening? Kollade de mediebevakningen och såg att de som intervjuades var motdemonstranter, inte de som hade ett ärende? Vilken slutsats drog de av det? Att de kyrkliga hotats, noterades. Kände Pegida-demonstranterna att dessa hot var deras verk - eller någon annans? Och vad tänker de idag, att åtta vågade sig in i fållan men att andra inte kom in eller vågade sig in när de såg 5000 motdemonstranter. Kan själva antalet verka tystande? Är det i så fall en framgång?
Naturligtvis kan en del ärrade kämpar notera att det är ett meningslöst tilltag att välja demonstrationen som form om man inte är tillräckligt många. Så vilken form väljer demonstranterna nu, om de drivs av en övertygelse?
Nu blev det inga arbetsplatsolyckor och det var väl så kylslaget att prästskjortor och diakonskjortor inte syntes under halsdukar och knäppta jackor. Men hur mycket arbetstid fick präster och diakoner räkna? Eller var deltagande, kyrkoherdens instruktioner till trots, ett frivilligengagemang?
Nå, så har 5000 en måndagskväll visat sig vara goda och solidariska, det är lätt att förstå. Finns det nu någon beredskap i Malmö att ta itu med egenrättfärdigheten som problem? En själavårdsfråga! Och hur många var i gudstjänsten i S:t Petri? En nyfikenhetsfråga!
Pegidademonstrationen samlade åtta, hette det i Sydsvenskan. Åtta som kom innanför avspärrningarna. Och så var det kanske totalt, sas det ett trettiotal som demonstrerade. Några sjöng psalmer - var det psalmer mot rasism? - och de flesta ropade så högt att galleristen Henrik Rönnquist inte kunde göra sig hörd. Bilderna visade motdemonstranter, bland dem uppenbarligen också muslimer. Om detta är inget att säga. Intresset ljuger inte. Men vi fick inte höra argumenten att det pågår en islamisering att protestera mot. Vi fick alltså inte veta. Vi fattade att Pegidademonstranterna var få men det säger ingenting om deras argument. Och en bestående oklarhet gäller förstås om protester mot islam ska ses som rasism. Kopplingen tycks inte självklar, men är naturligtvis möjlig.
Jag kommer på mig själv med att ogilla alla som tystar. Dingdongande, psalmsjungande och slagord lika. Ta upp argument och pulverisera de argument som inte håller, det är det öppna samhällets metod. Det är en metod där en fubbik kallas fubbik.
Vad är islamisering? Är det Hugo som kom hem från förskolan och med invandrarintonation på svenskan meddelade "fläskkött inte bra"? Och skulle lösningen då vara att som skolbespisningstakten någon gång för 30-40 år sedan se till att det muslimska barnet fick äta köttgryta och sedan sa: "Det var fläskkött, det var väl inte så farligt?". Ungen spydde rakt ut. Klokt barn.
Är det islamisering när Irland har en blasfemilag, som kan innebära att Charlie Hebdos senaste nummer med Muhammedbild är ett lagbrott. "Solklart brott mot lagen" säger Irlands Islamiska utbildnings- och kulturcentrum. Islamisering? Lagen kom till efter Jyllands-Postens karikatyrer för att, sägs det, inte Irlands affärer i arabvärlden ska skadas. Men då är det väl mer pennningbegär än islamisering vi bevittnar?
Det vore inte ointressant att få höra vilken islamisering Pegida-folket i Malmö ser. Såg de många muslimer bland motdemonstranterna och stärkte eller försvagade detta deras mening? Kollade de mediebevakningen och såg att de som intervjuades var motdemonstranter, inte de som hade ett ärende? Vilken slutsats drog de av det? Att de kyrkliga hotats, noterades. Kände Pegida-demonstranterna att dessa hot var deras verk - eller någon annans? Och vad tänker de idag, att åtta vågade sig in i fållan men att andra inte kom in eller vågade sig in när de såg 5000 motdemonstranter. Kan själva antalet verka tystande? Är det i så fall en framgång?
Naturligtvis kan en del ärrade kämpar notera att det är ett meningslöst tilltag att välja demonstrationen som form om man inte är tillräckligt många. Så vilken form väljer demonstranterna nu, om de drivs av en övertygelse?
Nu blev det inga arbetsplatsolyckor och det var väl så kylslaget att prästskjortor och diakonskjortor inte syntes under halsdukar och knäppta jackor. Men hur mycket arbetstid fick präster och diakoner räkna? Eller var deltagande, kyrkoherdens instruktioner till trots, ett frivilligengagemang?
Nå, så har 5000 en måndagskväll visat sig vara goda och solidariska, det är lätt att förstå. Finns det nu någon beredskap i Malmö att ta itu med egenrättfärdigheten som problem? En själavårdsfråga! Och hur många var i gudstjänsten i S:t Petri? En nyfikenhetsfråga!
måndag 9 februari 2015
En osynlig präst
Nej, jag talar inte om präster i samhället även om Östra Smålands denna morgon presenterar sin lista över makthavare i Kalmar län. Jag förmodar att ingen präst finns med där. Listan börjar bakifrån med nr 50 och neråt så slutresultatet dröjer någon vecka. Det kan vara bra att präster inte finns bland maktens människor. Präster ska vara ödmjuka tjänare utan makt, eller? Men det var annorlunda när Svenska kyrkans präster mer vågade stå i offentligheten, med det pris detta har.
Jag talar inte heller om "sällananvända" kyrkor, där präster blir osynliga eftersom det inte firas gudstjänst i dem. Jag talar om institutionellt osynliggörande. Somliga ska inte egentligen finnas och därför ska de inte synas. De ska inte få en rättvis prövning när de söker tjänst utan osynliggöras. Jag trodde i min enfald att sådant är grundlagsstridigt. Det där med förtjänst och skicklighet. Jag tror grundlagen är satt ur spel.
Jag talar självfallet inte om demonstrationen i kväll i Malmö när präster och diakoner av sin chef manas att komma synliga i sina tjänsteskjortor. Då ska de synas i tjänst för rättfärdigheten.
Jag talar om ett domkapitel som prövar präster. Alla blir behöriga till den komministertjänst de sökt. Två lyfts fram. Ingen av dem kan riktigt ännu tillträda en tjänst för de håller på med sitt pastorsadjunktsår. Det tar snart slut, så båda får ett litet förord av domkapitlet. Riktigt vilka meriter till en vanlig komministertjänst med spetskompetens för arbete bland semestrande de har, kommenterar inte domkapitlet.
Prästen med 36 års prästerfarenheter, däribland kyrkoherdetjänst, men också en i allmänhet bred kompetens hamnar i tystnaden. Domkapitlet argumenterar inte ens om hans uslighet. Det tigs. Det är effektivt. Han finns, men egentligen inte.
Om denne präst vet jag så mycket att jag utan vidare skulle lägga min själ i hans händer. Men det kan ni strunta i för ögonblicket. Det intressanta är en omdömesgill bedömning. Vem gör sådana bedömningar av präster? Den som arbetar på pastorsexpeditionen. En sådan person vet efter ett antal år vad präster går för. Vad säger hon? Det vet jag. Hon säger: "Vilken underbar präst!"
Så vem har egentligen problem? Den uppburne prästen som söker en tjänst nära där han bor, domkapitlet som effektivt osynliggör eller församlingen som riskerar att inte få den mest kompetente prästen (på papper), som i praktiken får omdömet att vara en underbar präst? Kompetent och mer än så, med andra ord. Jag tror jag tycker mest synd om församlingen, som nog inte ens kommer att förstå vad man missar! Men kränkningen av prästen är uppenbar. Det där med "vägra hata" skulle jag vilja se som en maning vänd mot det institutionella hatet i Svenska kyrkan. "Fy Fan!", som de fromma säger, som vet något om villkoren i världen och vardagsvillkoren i Svenska kyrkan när de finkristna kommer igång.
Består domkapitlet av en uppsättning ohederliga, som genom medlemskap i politiska partier eller ÖKA, ungefär detsamma i praktiken, hamnat i beslutandeposition och där förverkligar sina ohederlighetsprojekt som en del av deras fina hatprogram?
Inte riktigt.
De är främst att uppfatta som korrekt fördomsfulla. De har bestämt sig för hur verkligheten ser ut och är oförmögna att ifrågasätta sina egna fördomar. Till fördomar räknas också en livslång uppgörelse med arv och miljö. Då går det som det går.
En av de beslutande i det aktuella stiftets domkapitel körde en gång på en älg, vars mag- och tarminnehåll sköljde över honom. Han fördes till vårdcentral. Först fick han tas ut i garaget och spolas av med en trädgårdsslang. Kommentaren i stiftet, när händelsen blev känd, handlade om älgen: "Den älgen var en människokännare."
Kan det vara så att både kanslisten på expeditionen och älgen hade rätt?
Jag talar inte heller om "sällananvända" kyrkor, där präster blir osynliga eftersom det inte firas gudstjänst i dem. Jag talar om institutionellt osynliggörande. Somliga ska inte egentligen finnas och därför ska de inte synas. De ska inte få en rättvis prövning när de söker tjänst utan osynliggöras. Jag trodde i min enfald att sådant är grundlagsstridigt. Det där med förtjänst och skicklighet. Jag tror grundlagen är satt ur spel.
Jag talar självfallet inte om demonstrationen i kväll i Malmö när präster och diakoner av sin chef manas att komma synliga i sina tjänsteskjortor. Då ska de synas i tjänst för rättfärdigheten.
Jag talar om ett domkapitel som prövar präster. Alla blir behöriga till den komministertjänst de sökt. Två lyfts fram. Ingen av dem kan riktigt ännu tillträda en tjänst för de håller på med sitt pastorsadjunktsår. Det tar snart slut, så båda får ett litet förord av domkapitlet. Riktigt vilka meriter till en vanlig komministertjänst med spetskompetens för arbete bland semestrande de har, kommenterar inte domkapitlet.
Prästen med 36 års prästerfarenheter, däribland kyrkoherdetjänst, men också en i allmänhet bred kompetens hamnar i tystnaden. Domkapitlet argumenterar inte ens om hans uslighet. Det tigs. Det är effektivt. Han finns, men egentligen inte.
Om denne präst vet jag så mycket att jag utan vidare skulle lägga min själ i hans händer. Men det kan ni strunta i för ögonblicket. Det intressanta är en omdömesgill bedömning. Vem gör sådana bedömningar av präster? Den som arbetar på pastorsexpeditionen. En sådan person vet efter ett antal år vad präster går för. Vad säger hon? Det vet jag. Hon säger: "Vilken underbar präst!"
Så vem har egentligen problem? Den uppburne prästen som söker en tjänst nära där han bor, domkapitlet som effektivt osynliggör eller församlingen som riskerar att inte få den mest kompetente prästen (på papper), som i praktiken får omdömet att vara en underbar präst? Kompetent och mer än så, med andra ord. Jag tror jag tycker mest synd om församlingen, som nog inte ens kommer att förstå vad man missar! Men kränkningen av prästen är uppenbar. Det där med "vägra hata" skulle jag vilja se som en maning vänd mot det institutionella hatet i Svenska kyrkan. "Fy Fan!", som de fromma säger, som vet något om villkoren i världen och vardagsvillkoren i Svenska kyrkan när de finkristna kommer igång.
Består domkapitlet av en uppsättning ohederliga, som genom medlemskap i politiska partier eller ÖKA, ungefär detsamma i praktiken, hamnat i beslutandeposition och där förverkligar sina ohederlighetsprojekt som en del av deras fina hatprogram?
Inte riktigt.
De är främst att uppfatta som korrekt fördomsfulla. De har bestämt sig för hur verkligheten ser ut och är oförmögna att ifrågasätta sina egna fördomar. Till fördomar räknas också en livslång uppgörelse med arv och miljö. Då går det som det går.
En av de beslutande i det aktuella stiftets domkapitel körde en gång på en älg, vars mag- och tarminnehåll sköljde över honom. Han fördes till vårdcentral. Först fick han tas ut i garaget och spolas av med en trädgårdsslang. Kommentaren i stiftet, när händelsen blev känd, handlade om älgen: "Den älgen var en människokännare."
Kan det vara så att både kanslisten på expeditionen och älgen hade rätt?
söndag 8 februari 2015
Ansvarsfull
Nymoralisterna mobiliserar, det är uppenbart. Den kristna livsstilen är vegetarisk och helnykter, menar de. Vita Bandet gäller - i S:ta Clara också så, att nattvardsvinet ska vara alkoholfritt. Nu ska församlingarna certifieras. Det heter så. Alkoholcertifieras. Vill någon hyra församlingshemmet och ha en födelsedagsfest med många gäster där och dricka vin, ska svaret vara nej. De är inte välkomna. De får dra till andra lokaler. Svenska kyrkans öppenhet har sina gränser. Moraliska!
Jag säger inte att detta är ett utslag av islamisering. Det är det inte. Det är ett helt annat infall.
Jag säger i min gammalkyrklighet: Fram för bekännelsesupen. Men bli ansvarsfull, inte berusad.
Först i det mänskliga.
Jag är trött på den där pissträngda kristligheten som
1. inte kan vara som folk och
2. vet bättre än folk och
3. måste markera det också i otid.
Men de stackars alkisarna då?
Om dem gäller vad som gäller oss alla. Vi har eget ansvar för våra allergier och intoleranser. Gluten och alkohol lika. Det hör till den mänskliga värdigheten att säga att jag tyvärr inte tål. Men jag har sannerligen inga krav på er andra och jag är tacksam för att min församling inte förminskar mig, behandlar mig som en omyndig.
Den 16 februari infaller Gin & Tonic Monday.
Det blir i år en bekännelsehandling att fira den.
Jag gör det i gemenskap med min Frälsare, som kallades frossare och drinkare, oinopotäs!
Sedan i frågan om Herrens instiftelse.
Nattvarden är Herrens Heliga Nattvard, eukaristi.
Rätt enkelt är det vin i måltiden därför att den är en glädjemåltid och vinet gläder människans hjärta.
Nästan lika enkelt. Jag misstror deras nattvardsteologi, som tjatar vin och serverar nattvardsbröd som inte är bakat på vete. Jag tror att de är zwinglianer.
Kanske enkelt. Problemet är inte ett problem. Många doppar numera i kalken. Om det skulle vara för mycket, kan man kommunicera under brödets gestalt.
På inget sätt avgörande, men en biblisk insikt på sitt sätt.
Jag promenerade med yngsta dottern för väldigt många år sedan. Hon sa: -Pappa, vet du varför nattvardsvinet är så starkt? Det visste jag förstås inte. -Det är för att Jesus är stark.
Hon hade förstått en viktig och helig hemlighet. Det finns tydligen dom som vill ha en klen Jesus. Det vill inte jag.
Ska det va, ska de va redit, som det heter i Småland.
Agera i er pissträngda fromhet inte så att några medkristna nödgas säga, att i det de/dom andra/dom fina/ håller på med, kan jag inte känna igen som Herrens Helige Nattvard. Och ta för en gång skull fyllon på allvar. En min vän sa: "Så jävla förfallen är jag inte, att jag inte kan skilja mellan en fylla och Jesus." Det var fromt sagt. Mycket frommare än en Vita Bands-diakonissa i all sin av förträfflighet uppfyllda existens. Jag tycker så rejält illa om ett diakonat som inte tar folk på allvar utan ska in och matronisera. Jag tycker illa om präster som viker ner sig också. Riktigt illa.
Låt oss andra nu vara ansvarsfulla - i helg och söcken. Samt därtill praktisera fastan på allvar.
Jag har föregått med gott exempel redan i går kväll. Och jag var ansvarsfull hela kvällen!
Jag säger inte att detta är ett utslag av islamisering. Det är det inte. Det är ett helt annat infall.
Jag säger i min gammalkyrklighet: Fram för bekännelsesupen. Men bli ansvarsfull, inte berusad.
Först i det mänskliga.
Jag är trött på den där pissträngda kristligheten som
1. inte kan vara som folk och
2. vet bättre än folk och
3. måste markera det också i otid.
Men de stackars alkisarna då?
Om dem gäller vad som gäller oss alla. Vi har eget ansvar för våra allergier och intoleranser. Gluten och alkohol lika. Det hör till den mänskliga värdigheten att säga att jag tyvärr inte tål. Men jag har sannerligen inga krav på er andra och jag är tacksam för att min församling inte förminskar mig, behandlar mig som en omyndig.
Den 16 februari infaller Gin & Tonic Monday.
Det blir i år en bekännelsehandling att fira den.
Jag gör det i gemenskap med min Frälsare, som kallades frossare och drinkare, oinopotäs!
Sedan i frågan om Herrens instiftelse.
Nattvarden är Herrens Heliga Nattvard, eukaristi.
Rätt enkelt är det vin i måltiden därför att den är en glädjemåltid och vinet gläder människans hjärta.
Nästan lika enkelt. Jag misstror deras nattvardsteologi, som tjatar vin och serverar nattvardsbröd som inte är bakat på vete. Jag tror att de är zwinglianer.
Kanske enkelt. Problemet är inte ett problem. Många doppar numera i kalken. Om det skulle vara för mycket, kan man kommunicera under brödets gestalt.
På inget sätt avgörande, men en biblisk insikt på sitt sätt.
Jag promenerade med yngsta dottern för väldigt många år sedan. Hon sa: -Pappa, vet du varför nattvardsvinet är så starkt? Det visste jag förstås inte. -Det är för att Jesus är stark.
Hon hade förstått en viktig och helig hemlighet. Det finns tydligen dom som vill ha en klen Jesus. Det vill inte jag.
Ska det va, ska de va redit, som det heter i Småland.
Agera i er pissträngda fromhet inte så att några medkristna nödgas säga, att i det de/dom andra/dom fina/ håller på med, kan jag inte känna igen som Herrens Helige Nattvard. Och ta för en gång skull fyllon på allvar. En min vän sa: "Så jävla förfallen är jag inte, att jag inte kan skilja mellan en fylla och Jesus." Det var fromt sagt. Mycket frommare än en Vita Bands-diakonissa i all sin av förträfflighet uppfyllda existens. Jag tycker så rejält illa om ett diakonat som inte tar folk på allvar utan ska in och matronisera. Jag tycker illa om präster som viker ner sig också. Riktigt illa.
Låt oss andra nu vara ansvarsfulla - i helg och söcken. Samt därtill praktisera fastan på allvar.
Jag har föregått med gott exempel redan i går kväll. Och jag var ansvarsfull hela kvällen!
lördag 7 februari 2015
Galningar, religiösa
Jag kommer inte ifrån tanken. Inte ens när jag var ute och gick med hundarna i skogen i går, blev jag fri från den. Hur kommer det sig att de rena galningarna får möjlighet att använda Svenska kyrkan för sina syften? De har en egen agenda och den ska utövas med tjänst i Svenska kyrkan. Därmed ges galenskapen en plattform. Jo, det finns kyrkoherdar som försöker hålla emot. Jag vet det. Men vad mäktar dom?
Här är djurrättsaktivisten som 2013 använder Första söndagen i advent för att i predikan värna grisens rätt och tala om en vegetarisk livsstil. Det fanns folk i församlingen som var nöjda. Och så fanns det sådana som anmälde. Kyrkoherden placerade om djurrättsaktivisten, vars inspiratör tydligen återfinns på den s k teologfestivalen, den där det hävdas att alla är teologer. Det tror inte jag. Det flesta av oss är inte ens teologie studerande. Inte ens när vi kommer till skrået av doktorer, docenter och professorer. Teologi innefattar vishet och pejl på Guds hemliga rådslut. Vem spelar i den divisionen i vårt land? Inte alla i vart fall. Och religionsvetenskaplig utbildning är inte teologisk utbildning, eller?
Galningarna vigs till tjänst. Men ge er på dem och fråga vad Svenska kyrkan enligt sin bekännelse lär, får ni höra på annat. Frågas om bibelords betydelse, svävas det. Svenska kyrkan är en sjukvårdsinrättning där kvackare kallas läkare och ska respekteras som sådana.
Jag tycker fortfarande att ni i morgon borde fråga den präst vars tjänster ni nyttjar: "Är din konsekration i dag Guds konsekration?" Svarar inte prästen utan att tveka "ja" på den frågan, sök er någon annanstans. För det kan vara en galning som söker bekräftelse och som därför har erövrat mässhaken för att få klä upp sig i en roll, där uppmärksamhet ges. Andra klär sig också - men för att klä över sig och ikläda sig de kläder, som berättar vad prästen egentligen sysslar med.
Till barrikaderna, alltså. Ställ grundfrågor.
En sådan grundfråga kan förstås vara den som ställdes vid biskopsvalet i Växjö när biskop Johansson valdes. Gustav Bengtsson hade mejlat in frågan om kandidaterna läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Jag vet att jag påminner om något som tidigare avhandlats. Men resultatet var intressant. De disputerade hade läst. De andra inte. Och biskopar prövar kandidater inför just bekännelsen. Har de inte själva läst, hur ska vi då kunna lita på att de vet att pröva svenskkyrkligt och inte släpper in vilka religiösa galningar som helst att bli präster?
Vad värnar jag?
Församlingens rätt mot prästerligt självsvåld. Det var inte prästerligt självsvåld när högkyrkliga präster försökte lotsa sina församlingar djupare in i gudstjänstliv men dessa försök likväl möttes av protester. Det som då kritiserades var likväl ingenting. Nu övas prästerligt självsvåld i undervisningen/förkunnelsen. Det mesta anmäls inte. Alla tycks veta att det är meningslöst. Eller är det så illa att ingen längre minns vad kristen tro är? Svenska kyrkan har inte i någon laga ordning fattat beslut att avvika från den bekännelse som anges i hennes grundläggande dokument. Det sker liksom ändå. Bekännelsens ord blir ord utan mening.
Vore det inte hög tid för några uppfriskande lärostrider?
Vad tycker de reformkatolska, som i sakramentsläran är trogna dr Luther, och den samtida filippismen? Ska Kristus tillbes i det heliga sakramentet? Vad säger filippisterna, Wolferinus följe? Hur är Kristus närvarande i nattvardens bröd och vin? Bara för att antyda en intressant frågeställning, som avslöjar var gränserna går. Kanske avslöjas också att verkliga frågor behandlas som icke-frågor. Prästerna har ingen aning om vem Wolferinus var - fråga, vet jag! Men hanterar de inte sakfrågor om mässan avslöjas en deras ovilja till sannings-sökande. Vad ska galningar söka sanning för?
Sanning?
Fråga: "Lär Skriften den sanning som Gud för vår frälsnings skull ville låta uppenbara?" Fråga också: "Är Bibeln den norm utifrån vilken alla läror och lärare ska prövas?" Vad säger prästerna? Jag föreslår att svaret på frågorna utan vidare skulle vara ett "ja". I varje fall om den som svarar ska vara präst i Svenska kyrkan.
Kyrkkaffet i morgon skulle mycket enkelt kunna bli blodtryckshöjande.
S:ta Birgitta kyrka firar 40 år i morgon, ser jag i Östra Småland. Det är den på alla sätt utmärkta kyrka där inga arkitektoniska förändringar får ske och där den ovärderliga predikostolen försvunnit. Har den blivit sjöbod på Öland? Jubiléet ska firas med en "festfamiljemässa i 70-talsanda". Jag tvekar om denna nyhet ska presenteras under rubriken "Galningar, religiösa". Kanske hellre under rubriken "Lots hustru", hon som vände sig tillbaka och förstenades. Är det en psalm det där "du tronar på minnen från fornstora dar" eller vad är det för låt?
Här är djurrättsaktivisten som 2013 använder Första söndagen i advent för att i predikan värna grisens rätt och tala om en vegetarisk livsstil. Det fanns folk i församlingen som var nöjda. Och så fanns det sådana som anmälde. Kyrkoherden placerade om djurrättsaktivisten, vars inspiratör tydligen återfinns på den s k teologfestivalen, den där det hävdas att alla är teologer. Det tror inte jag. Det flesta av oss är inte ens teologie studerande. Inte ens när vi kommer till skrået av doktorer, docenter och professorer. Teologi innefattar vishet och pejl på Guds hemliga rådslut. Vem spelar i den divisionen i vårt land? Inte alla i vart fall. Och religionsvetenskaplig utbildning är inte teologisk utbildning, eller?
Galningarna vigs till tjänst. Men ge er på dem och fråga vad Svenska kyrkan enligt sin bekännelse lär, får ni höra på annat. Frågas om bibelords betydelse, svävas det. Svenska kyrkan är en sjukvårdsinrättning där kvackare kallas läkare och ska respekteras som sådana.
Jag tycker fortfarande att ni i morgon borde fråga den präst vars tjänster ni nyttjar: "Är din konsekration i dag Guds konsekration?" Svarar inte prästen utan att tveka "ja" på den frågan, sök er någon annanstans. För det kan vara en galning som söker bekräftelse och som därför har erövrat mässhaken för att få klä upp sig i en roll, där uppmärksamhet ges. Andra klär sig också - men för att klä över sig och ikläda sig de kläder, som berättar vad prästen egentligen sysslar med.
Till barrikaderna, alltså. Ställ grundfrågor.
En sådan grundfråga kan förstås vara den som ställdes vid biskopsvalet i Växjö när biskop Johansson valdes. Gustav Bengtsson hade mejlat in frågan om kandidaterna läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Jag vet att jag påminner om något som tidigare avhandlats. Men resultatet var intressant. De disputerade hade läst. De andra inte. Och biskopar prövar kandidater inför just bekännelsen. Har de inte själva läst, hur ska vi då kunna lita på att de vet att pröva svenskkyrkligt och inte släpper in vilka religiösa galningar som helst att bli präster?
Vad värnar jag?
Församlingens rätt mot prästerligt självsvåld. Det var inte prästerligt självsvåld när högkyrkliga präster försökte lotsa sina församlingar djupare in i gudstjänstliv men dessa försök likväl möttes av protester. Det som då kritiserades var likväl ingenting. Nu övas prästerligt självsvåld i undervisningen/förkunnelsen. Det mesta anmäls inte. Alla tycks veta att det är meningslöst. Eller är det så illa att ingen längre minns vad kristen tro är? Svenska kyrkan har inte i någon laga ordning fattat beslut att avvika från den bekännelse som anges i hennes grundläggande dokument. Det sker liksom ändå. Bekännelsens ord blir ord utan mening.
Vore det inte hög tid för några uppfriskande lärostrider?
Vad tycker de reformkatolska, som i sakramentsläran är trogna dr Luther, och den samtida filippismen? Ska Kristus tillbes i det heliga sakramentet? Vad säger filippisterna, Wolferinus följe? Hur är Kristus närvarande i nattvardens bröd och vin? Bara för att antyda en intressant frågeställning, som avslöjar var gränserna går. Kanske avslöjas också att verkliga frågor behandlas som icke-frågor. Prästerna har ingen aning om vem Wolferinus var - fråga, vet jag! Men hanterar de inte sakfrågor om mässan avslöjas en deras ovilja till sannings-sökande. Vad ska galningar söka sanning för?
Sanning?
Fråga: "Lär Skriften den sanning som Gud för vår frälsnings skull ville låta uppenbara?" Fråga också: "Är Bibeln den norm utifrån vilken alla läror och lärare ska prövas?" Vad säger prästerna? Jag föreslår att svaret på frågorna utan vidare skulle vara ett "ja". I varje fall om den som svarar ska vara präst i Svenska kyrkan.
Kyrkkaffet i morgon skulle mycket enkelt kunna bli blodtryckshöjande.
S:ta Birgitta kyrka firar 40 år i morgon, ser jag i Östra Småland. Det är den på alla sätt utmärkta kyrka där inga arkitektoniska förändringar får ske och där den ovärderliga predikostolen försvunnit. Har den blivit sjöbod på Öland? Jubiléet ska firas med en "festfamiljemässa i 70-talsanda". Jag tvekar om denna nyhet ska presenteras under rubriken "Galningar, religiösa". Kanske hellre under rubriken "Lots hustru", hon som vände sig tillbaka och förstenades. Är det en psalm det där "du tronar på minnen från fornstora dar" eller vad är det för låt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)