"I samvetet kan vi höra Gud säga oss vad som är rätt och rätt", läste jag i Stig Hellstens Konfirmandbok sommaren 1963. Det hade jag fått veta både i skola och söndagsskola dessförinnan. Att konfirmandveckorna också innebar inpluggande av 26 psalmverser hade jag glömt, men upptäckte då jag tog ut konfirmandläroboken ur bokhyllan. Avd systematisk teologi.
Går jag till Bo Giertz Grunden står det klart att samvetet kan ta miste. Jag får genom samvetet en dunkel aning om Guds vilja men Skriften hjälper mig. Samvetet upplyst av Guds Ord. Det kunde man på västkusten. Förr i världen. Och samvete är ju att veta något ihop. Med Gud, alltså. Tror någon att Gud inte ger sin vilja till känna, fine, men då står man utanför Kyrkans tro eller vår allraheligaste tro och övertygelse. Det får man göra, men kanske det är snyggast att vidgå den saken - för sig själv och för andra.
Vad händer när den basala kunskapen om kristen tro försvinner?
Det är inte någon teoretisk eller spekulativ fråga. Svaret ges i Solberga av alla ställen. Och det är en ironi att lägga märke till. Men tron är en färskvara. Folk bärs ut och grävs ner på kyrkogårdarna. Det beror på att de är döda. Får man hoppas i alla fall. Men kommer någon efter? Finns den kollektiva kunskapen om tro - och tron själv - kvar?
Vi som läst Per Jonsson om samvetsfrihet har fått en lysande illustration till hur en annan tankevärld än trons publicerar sig i ett församlingsblad. En vänlig kommentator la ut artikeln på Bloggardag under Rätt till och Anonym29 juni 2015 07:36 men ni kan få hänvisningen till bladet. Gå till svenskakyrkan.se/solberga och kolla längst ner på sidan där kyrkobladet finns.
Frågan ställdes "ska samvetet styra?" och svaret var väl nej.
Där åker samvetsfriheten för sjukvårdspersonal - på ett intressant sätt, för tron amputeras från läkare och sjuksköterskor. De arbetar inte som religiösa individer. Den som hävdar detta har faktiskt inte fattat vad kristen tro är och hur den fungerar.
Svenska kyrkan hålls i detta kyrkoblad, ja det är lustigt bara för oss som är uppvuxna med Mad och The Addams Family, fram som ett illavarslande exempel på samvetsundantag med en lista som "kan göras lång". Men gör den lång då, berätta mer, för antagligen är samvetsklausulerna som anges de enda som funnits eller finns. Och de kom till med statens benägna understöd på 1950 och 1970-talen.
Samvetsklausulen från 1958, vilken började gälla 1959 om man ska vara petig, upprätthölls till 1983 eller 1998 (kyrkomötet generade regeringskansliet med att formellt vilja skriva bort kvinnoprästmotståndet). Uppbrottet från klausulen kodifierades senast i Kyrkoordningen 2000. Saken gällde något vida allvarligare än att några "inte uppskattar kvinnliga kollegor". Men man ska väl inte begära det intellektuellt hedervärda som ter sig vara en omöjlighet, dvs förvänta sig att komplicerade frågor återges som komplicerade? Lika illa med pingstpastorerna. För sa de verkligen att "homosexuella som inte förnekade sig själva skulle brinna i helvetet"? Nej, de sa och skrev inte så. Är det inte ekumeniskt besvärande att ett lokalt kyrkoblad i Svenska kyrkan skamlöst ljuger om pingstpastorer?
Per Jonssons samvetsklausul är att han inte kan arbeta i en organisation som tycker annorlunda än vad han tycker. Men när det kommer till frågan om just samvetet är det ju en annan övertygelse han har än den som konfirmandböckerna redogjorde för. Om Gud har något att säga i samvetet, är det väl klokt att lyssna. Den som är samvetsstyrd har ett ansvar som går utanför det inre livet. Dr Martin Luther som exempel. Men det är i vår tid påfallande att många resonerar som det stora kyrkosystemet på 1500-talet när det kommer till invändningar. Det är lärorikt för oss så här 500 år senare.
Ska samvetet styra?
Det kristna svaret är:
Självklart. Samvetet styrt av Guds ord. Det är inte rådligt att handla mot sitt samvete.
Det är ett annat svar än vad kyrkobladet från Solberga ger.
Den kristna frågan, vilken är den?
Om inte samvetet styr, vem styr då?
I Solberga är det kanske inte så roligt. I vart fall inte för dem som avstår från att traska patrullo med apparatjikarna i pastoratet.
Kanske kan det vara till tröst om de som inser att något har hänt i kyrkolivet också försöker förstå hur logiskt allt är. Med nya ordningar kan den gamla tron inte behållas. Svenska kyrkan växlades verkligen in på främmande spår och därför är det helt i sin ordning att kyrkolivet nu blir främmande också i det lokala.
Det är också logiskt att förändringen, "reformation" kallad och detta lustiga språkbruk slår vi vakt om, kommer ovanifrån. Inte från himlaljusens Fader utan från normsändarna. Då blir det annorlunda. För det är skillnad på den kyrkliga förnyelse som kommer nerifrån, från mötet med Den Helige i ord och sakrament och där det troende folket känner igen sig, och den förändring som kommer som svar på den desperata önskan att vara relevant. Alltså den kyrkliga ängslighetskulturens ryggmärgsreaktion.
Minns ni varför den grafiska bilden blev Svenska kyrkan med vapensköld och församlingsnamn under?
Religionssociologerna kom för 20-30 år sedan på att svenska folket hellre relaterade till begreppet "Svenska kyrkan" än till det lokala församlingslivet. Det överraskade, men det styr nu kommunikationsprincipen - och en hel del annat.
Förstår ni hur koncerntänket fungerar i den kyrkliga vardagen? Det räcker att ha kontroll där uppe. Så styrs ett kyrkosystem. Då blir kommunikatörer och administratörer viktiga.
Ni hade fattat?
Nå då så.
tisdag 30 juni 2015
måndag 29 juni 2015
I tiden
Konstigt i tiden. Jag bloggar om lagstiftning om äktenskapet i USA och tar upp frågan om yttrande- och religionsfrihet, viktiga principfrågor, och ser kommentarerna handla om sex. Självfallet är det då bloggen om fri- och rättigheter som läses som sexfixerad. Det är till att ha ideologiska glasögon på sig, må jag säga. Jag återgav hur tidigare ärkebiskopar tänkt och sagt. Visst. Hur ska vi annars kunna upptäcka själva avdriften. Och med detta begrepp avses något för seglare välbekant och ingen annan drift.
Anders Wejryd skickades av Svenska kyrkan till The Episcopal Church's generalkonvent i Utah. Jag ser på bilden att detta var tröttsamt också för en sådan mötesentusiast som Anders. Kanske bra att det bara blev Anders med portföljbärare som Kyrkans Hus sände och ingen förtroendevald. Om nu inte detta agerande ska ses som en demokratisk brist. Frågan har ställts.
Anders Wejryd skickades av Svenska kyrkan till The Episcopal Church's generalkonvent i Utah. Jag ser på bilden att detta var tröttsamt också för en sådan mötesentusiast som Anders. Kanske bra att det bara blev Anders med portföljbärare som Kyrkans Hus sände och ingen förtroendevald. Om nu inte detta agerande ska ses som en demokratisk brist. Frågan har ställts.
Ska vi i tiden rekapitulera diskussionen om demokratin, den kan ju vara värd en sakdiskussion så komplicerad som den är, även om jag tycker att Bengt Olof Dike fått svar på sina frågor. Bli inte arga på honom när han inte tycks uppfatta detta. Repetitio mater studiorum est. Och sakfrågor ska inte i första hand hanteras som personfrågor.
Bengt Olof Dike har upprepat en uppsättning frågor. Problemet är, har det svarats, att folkets röst lätt kan bli Guds röst. Här är en frestelse som följer tiderna igenom. Följ Israels historia och läs profeterna i Gamla testamentet. Eller läs kyrkohistoria.
Vilken är skillnaden mellan demokrati och demokratism?
Søren Krarup, präst i Sem och Ribe och senare folketingsledamot, skrev rätt ung en bok om demokratismen, den totalitära, och det var med den boken han skrev sig ut från kulturlivet i Danmark. Vad skulle Krarup säga om Almedalen - utslag av demokratismen? Krarup vet vad makteliter kan ta sig för i folkets namn och yvigt utöva just demokratismen, inte ett sätt att fatta beslut så att alla får vara med och alla röster höras och minoritetens rätt värnas (till skillnad från majoritetsdiktaturen) utan en livsåskådning där man ska vara på ett bestämt sätt. Därav talet om värdegrund, en värdegrund som bottnar i tanken att människan är god, harmonisk och social till väsen. Detta är ett närmast religiöst postulat.
Vilka är farorna i tiden just mot demokrati? Kommunikatörer, lobbyister, kanske partiväsende som inte är folkrörelse. Det går att göra karriär inom partiväsendet. Det kan man på något sätt göra också i en folkrörelse, men strebrar brukar avslöjas när det handlar om vanligt folkrörelsearbete. Nu har vi inget skydd mot dem som vill upp och ta makten och resa med den till Almedalen. Demokrati utgår från folket och då blir det knepigt när politik är något som distribueras till folket.
Vad riskerar Kyrkan just nu? Att gå förlorad när avnämarna vill ta över en ideologisk apparat och forma den efter eget intresse. Jag tror att programmet för Svenska kyrkan i Almedalen ger en del att fundera över. Jag kollade gudstjänstutbudet där inledningen på Hamnplan betyder att biskopen "uppmuntrar till att politikertal, seminarier, samtal och debatter präglas av alla människors lika rättigheter och värde". Något liknande med fredsmässan: "Vi vill ta ställning för människan oavsett om hon är rik eller fattig, förtryckare eller förtryckt. Alla människor har lika värde, men kyrkan kommer alltid att stå på de utsatta människornas sida." Är detta den trendsatta agendan? Vart tog då Gud vägen - och i Guds frånvaro, vilka tar över, för maktvakuum finns inte? Och är det som sägs verkligen sant - i praktiken?
Vilket ansvar har de kristna? Till lärjungaskapet hör övningen att se och inse i tillit till att Guds gode Ande hjälper oss att förstå trons anknytningspunkter och trons annorlundaskap. I politiska frågor finns det inget särskilt kristet förnuft. Och gäller det att stå samman med någon gäller maximen "Hellre en hederlig rucklare än en ohederlig hycklare."
Vilket ansvar har människor av god vilja, de som inte ens är av god vilja och politiska partier, kungamakt och statsmakt? Att hålla fingrarna från beslutsfattande i kyrkan. Libertas Ecclesiae måste betyda en inifrånstyrd kyrka.
Själv uppfattas jag, högkyrklig som jag är och med efter ett långt liv i Svenska kyrkan, ovillig, som en dem som "tydligen inte under några omständigheter vill arbeta för Svenska kyrkan." Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Och så kommer det en rad om Svenska kyrkan som "givit dem så oerhört mycket under lång tid." Nå, jag har gjort mer för Svenska kyrkan än vad Svenska kyrkan gjort för mig. Eller avågs Kristi kyrka?
Utan kvinnliga präster kommer inget folk till Svenska kyrkan, menar Dike. Det är kanske sant. Men med kvinnor i prästämbetet skulle massor med folk komma till kyrkan och folkkyrkans idé förverkligas. Blev det så? Nu ligger nog bevisbördan inte hos de högkyrkliga, kan man förmoda. Det är när de högkyrkliga marginaliserats för att elimineras, som det gått Svenska kyrkan riktigt illa. Självfallet finns inge centrala direktiv om att de högkyrkliga skulle hanteras så. Situationen är värre! Det är nämligen självklart att det ska vara så - och Dike är en av dem som omfattar denna självklarhet. Komplikationen med den här sortens självklarheter är att de lätt blir osynliga. De är ju - självklara.
Själv uppfattas jag, högkyrklig som jag är och med efter ett långt liv i Svenska kyrkan, ovillig, som en dem som "tydligen inte under några omständigheter vill arbeta för Svenska kyrkan." Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Och så kommer det en rad om Svenska kyrkan som "givit dem så oerhört mycket under lång tid." Nå, jag har gjort mer för Svenska kyrkan än vad Svenska kyrkan gjort för mig. Eller avågs Kristi kyrka?
Utan kvinnliga präster kommer inget folk till Svenska kyrkan, menar Dike. Det är kanske sant. Men med kvinnor i prästämbetet skulle massor med folk komma till kyrkan och folkkyrkans idé förverkligas. Blev det så? Nu ligger nog bevisbördan inte hos de högkyrkliga, kan man förmoda. Det är när de högkyrkliga marginaliserats för att elimineras, som det gått Svenska kyrkan riktigt illa. Självfallet finns inge centrala direktiv om att de högkyrkliga skulle hanteras så. Situationen är värre! Det är nämligen självklart att det ska vara så - och Dike är en av dem som omfattar denna självklarhet. Komplikationen med den här sortens självklarheter är att de lätt blir osynliga. De är ju - självklara.
söndag 28 juni 2015
Rätt till
Jag läste väl något samtidskritiskt och förstod att det ständiga talet om "rätt till" kärlek eller annorlundaskap eller självförverkligande är en hållning motsatt kristen tro. En kristen menar sig inte ha rätt till något. Rättighetstänkandet är oförenlig med en hållning där vi ber! De knäppta eller öppna händerna beskriver just motsatsen till rättighetstänkandet. Jag tror detta är sant och här ska vi tala om en verklig motsättning. Tron handlar alls inte om rättigheter.
Gör det politiska livet det? Ska vi lagstifta om allas rätt till arbete, som i DDR? Hur ser i en lagtext rätten till kärlek ut? Eller rätten till god hälsa? Är rättighetstalet bara munspel?
Inte riktigt, när det kommer till grundlagsfästa principer som tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, tryckfrihet och friheten att organisera sig. Rättigheter handlar om inre friheter som tar sig yttre uttryck, som ni märker. Här börjar det bli besvärligt.
Jag läste Antje Jackeléns tweet apropå Högsta domstolens beslut i USA att förbjuda förbud mot enkönade äktenskap. Hon tycktes entusiastisk. "Störst av allt är kärleken", skrev hon med en formulering hon kanske knyckt av Kondomprosten i Luleå, som har den texten på sina kondomförpackningar, de hon delar ut till församlingsborna. Jag får väl försöka återge komplikationerna i USA men först funderade jag över vad tidigare ärkebiskopar skulle sagt om enkönad vigsel.
Nathan Söderblom kan jag inte minnas ha sagt något i ämnet. Däremot skrev han i sin dagbok: "Moheda var vackert i solnedgången, och växtligheten tedde sig genom det nyfallna regnet i friskaste grönska." (Tor Andrae, Nathan Söderblom, Lindblads förlag, Uppsala 1931 s 79). Gott så.
Erling Eidem har inte ens utalat sig om skönheten i Moheda.
Yngve Brilioth skulle mest ha varit förvånad över frågan om enkönad vigsel.
Gunnar Hultgren svettades när det handlade om att sätta upp preventivmedelsautomater i Uppsala och där tycks hans gräns ha gått.
Ruben Josefsson funderade antagligen aldrig över frågan, i vart fall inte så att jag kunnat utröna saken.
Olof Sundby var främmande för homoerotisk praxis. "Hur gör dom egentligen?" var den fråga han lät undslippa sig. Den repliken säger nästan lika mycket som biskop Sven Lindegårds. "Jag tycker närmast det verkar äckligt." Lindegård är biskop före detta Johansson välgörare, som ni minns.
Bertil Werkström kunde alls inte tänka utövad homosexualitet. Läggningen fick man leva med. När den kyrkliga utredningen tillsattes 1986 ville han att den skulle ta lång tid på sig.
Gunnar Weman försökte med enskild förbön för att hålla frågan borta och för att hantera ett själavårdsproblem.
KG Hammar var noga med att vi inte skulle tala om Svenska kyrkan och homosexualiteten utan om de homosexuella, från sak till person alltså. Jag minns inte om han någonsin som ärkebiskop talade för enkönad vigsel?
Anders Wejryd var noga med att beslutet om välsignande av partnerskap var just detta och inte vigsel. Nåja.
Antje Jackelén har bott och verkat i USA. Den komplikation som fördes fram av domarminoriteten i HD tog upp frågan om religionsfriheten. First Amendment, sålunda. Domaren John Roberts påpekar att det i domen står kyrkor fritt att förkunna sin lära men det första tillägget handlar inte bara om det. Den garanterar friheten att utöva, "exercise" religion. Roberts: "Ominously, that is not a word the majority uses."
Så vad händer?
Vi är i USA. Det blir konflikter, rättegångar och skadestånd. Vi kommer snart att se det om vi inte sett det med blomsterhandlaren som inte ville binda brudbukett eller tårtbakarna som fälldes för att de i något sammanhang uttryckt sin mening och därmed sabbat ätupplevelsen vid bröllopsfesten för brudparet. Skadestånd!
Ska de kristna blomsterhandlare och konditorer, som inte i praktiken vill medverka till äktenskapets nedmontering, vara glada? En pastor menade det. Här finns en chans att bekänna Jesus och betala priset för det. Så kan det vara. Men borde inte rättfärdiga ordningar vara målet i första hand för medborgare? Med-borgare. Och ska kristna universitet i USA, som lär att äktenskapet är Guds avsikt för man och kvinna, kunna få statliga bidrag? "It's certainly going to be an issue", heter det. Det tror alla pellar det.
Nästa gång i USA får jag väl tala med de betryckta kristna som stäms inför domstol och säga att Svenska kyrkan genom sin ärkebiskop står på andra sidan. Ska jag muntra dem att läsa Uppenbarelseboken kap 13 samtidigt? Det var dock inte längse sedan alla kristna med den stora berättelsen i ryggmärgen menade vad dessa medkristna i USA hävdar, det alla ärkebiskopar i Sverige fram till 2009 tycks ha menat....
Salamitaktiken kallas det hela. Ta en skiva i taget och när etablissemanget nått ända fram, till korvs ände, steg för steg, en liten fråga i taget som är en enkel detalj, ljussätts Vita Huset i regnbågsfärgerna. Då vet vi till sist vad som gäller. En statsideologisk hållning - att följa eller medvetet avvika från och då hamna inför domstol. Nu som i romarriket för de kristna. Eller lät ni er bli lurade? Det nytotalitära är mer totalitärt än det gamla totalitära för det nytotalitära förfogar över fler vassa verktyg.
"A Freudian Slip" eller ett glädjeutbrott? Jag vet inte. Men glöm inte att biskop Bonnier på twitter gladde sig över att kärleken är störst av allt och att det också gäller homo-, bisexuella och tramspersoner.
Han glömde faktiskt de queera men ändrade trams till trans. Så det kan bli!
Är twitter verkligen bra för biskopsauktoriteten?
Tramspersoner var ordet. Det glömmer jag inte förrän demensen sätter i. Och det lär dröja, för ett gott skratt förlänger (det goda) livet. Om inte det apokalyptiska sätter in före demensen, vill säga. Det lämnar jag just nu osagt.
Gör det politiska livet det? Ska vi lagstifta om allas rätt till arbete, som i DDR? Hur ser i en lagtext rätten till kärlek ut? Eller rätten till god hälsa? Är rättighetstalet bara munspel?
Inte riktigt, när det kommer till grundlagsfästa principer som tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, tryckfrihet och friheten att organisera sig. Rättigheter handlar om inre friheter som tar sig yttre uttryck, som ni märker. Här börjar det bli besvärligt.
Jag läste Antje Jackeléns tweet apropå Högsta domstolens beslut i USA att förbjuda förbud mot enkönade äktenskap. Hon tycktes entusiastisk. "Störst av allt är kärleken", skrev hon med en formulering hon kanske knyckt av Kondomprosten i Luleå, som har den texten på sina kondomförpackningar, de hon delar ut till församlingsborna. Jag får väl försöka återge komplikationerna i USA men först funderade jag över vad tidigare ärkebiskopar skulle sagt om enkönad vigsel.
Nathan Söderblom kan jag inte minnas ha sagt något i ämnet. Däremot skrev han i sin dagbok: "Moheda var vackert i solnedgången, och växtligheten tedde sig genom det nyfallna regnet i friskaste grönska." (Tor Andrae, Nathan Söderblom, Lindblads förlag, Uppsala 1931 s 79). Gott så.
Erling Eidem har inte ens utalat sig om skönheten i Moheda.
Yngve Brilioth skulle mest ha varit förvånad över frågan om enkönad vigsel.
Gunnar Hultgren svettades när det handlade om att sätta upp preventivmedelsautomater i Uppsala och där tycks hans gräns ha gått.
Ruben Josefsson funderade antagligen aldrig över frågan, i vart fall inte så att jag kunnat utröna saken.
Olof Sundby var främmande för homoerotisk praxis. "Hur gör dom egentligen?" var den fråga han lät undslippa sig. Den repliken säger nästan lika mycket som biskop Sven Lindegårds. "Jag tycker närmast det verkar äckligt." Lindegård är biskop före detta Johansson välgörare, som ni minns.
Bertil Werkström kunde alls inte tänka utövad homosexualitet. Läggningen fick man leva med. När den kyrkliga utredningen tillsattes 1986 ville han att den skulle ta lång tid på sig.
Gunnar Weman försökte med enskild förbön för att hålla frågan borta och för att hantera ett själavårdsproblem.
KG Hammar var noga med att vi inte skulle tala om Svenska kyrkan och homosexualiteten utan om de homosexuella, från sak till person alltså. Jag minns inte om han någonsin som ärkebiskop talade för enkönad vigsel?
Anders Wejryd var noga med att beslutet om välsignande av partnerskap var just detta och inte vigsel. Nåja.
Antje Jackelén har bott och verkat i USA. Den komplikation som fördes fram av domarminoriteten i HD tog upp frågan om religionsfriheten. First Amendment, sålunda. Domaren John Roberts påpekar att det i domen står kyrkor fritt att förkunna sin lära men det första tillägget handlar inte bara om det. Den garanterar friheten att utöva, "exercise" religion. Roberts: "Ominously, that is not a word the majority uses."
Så vad händer?
Vi är i USA. Det blir konflikter, rättegångar och skadestånd. Vi kommer snart att se det om vi inte sett det med blomsterhandlaren som inte ville binda brudbukett eller tårtbakarna som fälldes för att de i något sammanhang uttryckt sin mening och därmed sabbat ätupplevelsen vid bröllopsfesten för brudparet. Skadestånd!
Ska de kristna blomsterhandlare och konditorer, som inte i praktiken vill medverka till äktenskapets nedmontering, vara glada? En pastor menade det. Här finns en chans att bekänna Jesus och betala priset för det. Så kan det vara. Men borde inte rättfärdiga ordningar vara målet i första hand för medborgare? Med-borgare. Och ska kristna universitet i USA, som lär att äktenskapet är Guds avsikt för man och kvinna, kunna få statliga bidrag? "It's certainly going to be an issue", heter det. Det tror alla pellar det.
Nästa gång i USA får jag väl tala med de betryckta kristna som stäms inför domstol och säga att Svenska kyrkan genom sin ärkebiskop står på andra sidan. Ska jag muntra dem att läsa Uppenbarelseboken kap 13 samtidigt? Det var dock inte längse sedan alla kristna med den stora berättelsen i ryggmärgen menade vad dessa medkristna i USA hävdar, det alla ärkebiskopar i Sverige fram till 2009 tycks ha menat....
Salamitaktiken kallas det hela. Ta en skiva i taget och när etablissemanget nått ända fram, till korvs ände, steg för steg, en liten fråga i taget som är en enkel detalj, ljussätts Vita Huset i regnbågsfärgerna. Då vet vi till sist vad som gäller. En statsideologisk hållning - att följa eller medvetet avvika från och då hamna inför domstol. Nu som i romarriket för de kristna. Eller lät ni er bli lurade? Det nytotalitära är mer totalitärt än det gamla totalitära för det nytotalitära förfogar över fler vassa verktyg.
"A Freudian Slip" eller ett glädjeutbrott? Jag vet inte. Men glöm inte att biskop Bonnier på twitter gladde sig över att kärleken är störst av allt och att det också gäller homo-, bisexuella och tramspersoner.
Han glömde faktiskt de queera men ändrade trams till trans. Så det kan bli!
Är twitter verkligen bra för biskopsauktoriteten?
Tramspersoner var ordet. Det glömmer jag inte förrän demensen sätter i. Och det lär dröja, för ett gott skratt förlänger (det goda) livet. Om inte det apokalyptiska sätter in före demensen, vill säga. Det lämnar jag just nu osagt.
lördag 27 juni 2015
Uppdatering: Basans ekar i Växjö stift
I veckan som gick, berättades det för mig, levererades en ek i ansenlig storlek - och grävdes ner. För den kunde inte stå ovan jord i väntan på att pilgrimerna skulle komma och bo i församlingshemmet. Den grävdes ner på kommunens mark men det gillade nog kommunen, får vi hoppas. Jag undrar om kommunen tillfrågats. Grävmaskinen från kyrkogården användes. Men försvann inte poängen på något sätt nu. Pilgrimerna vandrar genom ett stift där det finns 15 ekar, nedgrävda en månad innan de kommer traskande.
Det blir kanske aldrig som man tänkt sig.
Inte så illa som man fruktat och inte så bra som man hoppats.
Men Basans ekar står där som minne av något obestämt, som ännu inte inträffat.
Har vi roligt eller har vi roligt?
Det blir kanske aldrig som man tänkt sig.
Inte så illa som man fruktat och inte så bra som man hoppats.
Men Basans ekar står där som minne av något obestämt, som ännu inte inträffat.
Har vi roligt eller har vi roligt?
Friska takter för miljön
Det ska pilgrimsvandras för miljön. Start i Uppsala den 12 juli och mål i Paris den 28-29 december för där är "ett klimattoppmöte", som det heter i Egendomsnämndens i Växjö stift protokoll §26. Vad har detta idoga vandrande med Egendomsnämnden att göra?
Jo, detta:
"Pilgrimscentrum i Linköpings stift, tillsammans med Linköpings stifts övriga enheter, planerar att plantera ekar längs pilgrimsvägen i Sverige. Det ska planteras en 4 m hög skogsek vid varje kyrka/stift/församlingshem där vandringen gör uppehåll med möten."
Då närmar vi oss uppenbarligen skogsfrågor och sådana är ärenden för Egendomsnämnden. Men frågor ställer sig ändå på kö.
Ska vandrarna släpa med sig ekar genom landet. 4 meter ek väger några kilo och i Växjö stift ska det handla om cirka femton (15) ekar. Hur många är vandrarna? Hur långt ska ekarna bäras? Hur djupt gräver man för en sådan ek och då ska alltså de arma pilgrimerna bära med sig spadar, eller? Och spannar för vatten att hälla i planteringshålet, förstås. Vatten finns förhoppningsvis på plats. En smålänning undrar efter sin natur (där kom det-begreppet natur!) vad en ek i den storleksklassen kostar.
Den frågan lämnas besked om.
Egendomsnämnden betalar, det är fattat beslut om den saken. En ek kostar "lite över 2000 kr". Drygt 30 000 i Växjö stift, sålunda. Pengarna tas av prästlönetillgångarna.
Sånt här gillar jag.
Miljöengagemang som andra betalar. Medial uppmärksamhet så fort en ek ska i jorden. Och folk som på arbetstid engagerar sig och engagerar andra. För klimatets skull!
En del teknikaliteter undrar jag fortfarande över.
Vilka vandrar? Folk i arbetsför ålder kan väl inte vara från jobbet nästan ett halvår? Eller är vandrandet för några just jobbet - betalt av vem och för vad?
Tillbaka till ekarna.
Ska pilgrimerna släpa dem med sig? Eller är möjligtvis tanken att de ska levereras på plats, alltså grävas upp någonstans, köras iväg till cirka femton olika platser och så grävas ner? Ska det då klimatkompenseras för transport och kanske för att maskinellt gräva upp det fyra meter långa trädet, för det är inte helt enkelt att hantera den jordkokan med spade gräv.
Jag förstår fuller väl att när det handlar om ansträngningar för klimatet får ingen möda skys. Men påminner inte detta väldigt mycket om mannen som ville ställa upp för fosterlandet, som gick i krig: "För fosterlandets skulle skyr jag inget offer. Jag är beredd att för fosterlandets skull riskera varje manlig anhörigs liv." Eller som moster Astrid, hon som aldrig via någon ärkebiskop fick hälsa till påven, skulle sagt: "Det är lätt att skära breda remmar ur andras läder." Kanske särskilt om allt är etiskt högstående och moraliskt berömvärt.
Jag skulle kunna citera ett lämpligt Jesusord för klimatpilgrimer också: "Var fräck, var fräck, så går du fram i livet." Matteus evangelium 31:14 (nya översättningen)
Tror ni inte att klimatfrågan blir viktig i Almedalen också. Där går politiker, makthavare, Svenska kyrkans makthavare, journalister, kommunikatörer och lobbyister tillsammans med en wannabees. Varifrån den offentliga makten utgår, vet vi. Det ger grundlagen besked om. Från folket. Det har frågats vart den tog vägen sedan. Vi vet: Almedalen. Själv funderar jag på ett medborgarinitiativ: Folket mot Almedalen. Hur vore det?
Jo, detta:
"Pilgrimscentrum i Linköpings stift, tillsammans med Linköpings stifts övriga enheter, planerar att plantera ekar längs pilgrimsvägen i Sverige. Det ska planteras en 4 m hög skogsek vid varje kyrka/stift/församlingshem där vandringen gör uppehåll med möten."
Då närmar vi oss uppenbarligen skogsfrågor och sådana är ärenden för Egendomsnämnden. Men frågor ställer sig ändå på kö.
Ska vandrarna släpa med sig ekar genom landet. 4 meter ek väger några kilo och i Växjö stift ska det handla om cirka femton (15) ekar. Hur många är vandrarna? Hur långt ska ekarna bäras? Hur djupt gräver man för en sådan ek och då ska alltså de arma pilgrimerna bära med sig spadar, eller? Och spannar för vatten att hälla i planteringshålet, förstås. Vatten finns förhoppningsvis på plats. En smålänning undrar efter sin natur (där kom det-begreppet natur!) vad en ek i den storleksklassen kostar.
Den frågan lämnas besked om.
Egendomsnämnden betalar, det är fattat beslut om den saken. En ek kostar "lite över 2000 kr". Drygt 30 000 i Växjö stift, sålunda. Pengarna tas av prästlönetillgångarna.
Sånt här gillar jag.
Miljöengagemang som andra betalar. Medial uppmärksamhet så fort en ek ska i jorden. Och folk som på arbetstid engagerar sig och engagerar andra. För klimatets skull!
En del teknikaliteter undrar jag fortfarande över.
Vilka vandrar? Folk i arbetsför ålder kan väl inte vara från jobbet nästan ett halvår? Eller är vandrandet för några just jobbet - betalt av vem och för vad?
Tillbaka till ekarna.
Ska pilgrimerna släpa dem med sig? Eller är möjligtvis tanken att de ska levereras på plats, alltså grävas upp någonstans, köras iväg till cirka femton olika platser och så grävas ner? Ska det då klimatkompenseras för transport och kanske för att maskinellt gräva upp det fyra meter långa trädet, för det är inte helt enkelt att hantera den jordkokan med spade gräv.
Jag förstår fuller väl att när det handlar om ansträngningar för klimatet får ingen möda skys. Men påminner inte detta väldigt mycket om mannen som ville ställa upp för fosterlandet, som gick i krig: "För fosterlandets skulle skyr jag inget offer. Jag är beredd att för fosterlandets skull riskera varje manlig anhörigs liv." Eller som moster Astrid, hon som aldrig via någon ärkebiskop fick hälsa till påven, skulle sagt: "Det är lätt att skära breda remmar ur andras läder." Kanske särskilt om allt är etiskt högstående och moraliskt berömvärt.
Jag skulle kunna citera ett lämpligt Jesusord för klimatpilgrimer också: "Var fräck, var fräck, så går du fram i livet." Matteus evangelium 31:14 (nya översättningen)
Tror ni inte att klimatfrågan blir viktig i Almedalen också. Där går politiker, makthavare, Svenska kyrkans makthavare, journalister, kommunikatörer och lobbyister tillsammans med en wannabees. Varifrån den offentliga makten utgår, vet vi. Det ger grundlagen besked om. Från folket. Det har frågats vart den tog vägen sedan. Vi vet: Almedalen. Själv funderar jag på ett medborgarinitiativ: Folket mot Almedalen. Hur vore det?
fredag 26 juni 2015
Bråttom, bråttom, skynda, skynda
Hur bråttom är det med ny kyrkohandbok? Är ett skyndsamhetsargument att det inte blev så mycket revision 2000? Knappast. Trycket nerifrån på förändringar var inte så stort. Eller var det? Men då är det väl inte så bråttom nu, givet att mängder med församlingar hittar på egna gudstjänstordningar. Inte minst i Lunds stift och inte minst i de församlingar som kallas försöksförsamlingar. Då gäller väl skyndsamheten närmast att stänga båset med den lilla komplikationen att kon redan har rymt.
Är det alls tänkbart med en kyrkohandbok m/42 där det mesta är reglerat och en högmässa ser likadan ut över hela landet och gradualpsalmen är angiven i evangelieboken? Eller ska vi följa docenten Pahlmblads enkla enhetspunkter i boken Mässa för enhetens skull och så får det vara bra med det, när man kan fira andra gudstjänster i obegränsad mängd och myckenhet utöver den s k huvudgudstjänsten? På så vis kan arbetet med gudstjänst och gudstjänstmusik fortsätta, inte minst i det lokala.
Eller ska vi säga något annat? "Vi skyndar oss för vi blir ändå inte överens." Det är ett väldigt konstigt argument. Men det ger förstås skäl för skyndsamhet. Jag läser Kyrkans Tidning, som ni förstår. Överens om vad? Hur en kristen högmässas ordinarium ser ut? Om hur liturgi formas utifrån Kyrkans erfarenhet, Bibel och bekännelse?
Nå, men hur blir det med remissarbetet? Jag tvekar och uppställer följande sats:
De allra flesta församlingarna i Svenska kyrkan har ingen liturgisk sakkompetens.
Remissinstanserna kan förvisso tycka, det ena och det andra och som bäst - men inte alltid - ha gedigen erfarenhet av gudstjänstliv i praktiken. Men i hur många församlingar har det undervisats om just liturgi de senaste 25-30 åren? Och hur många har pejl på vad liturgisk teologi är? När det blir tid att remissvara, i hur många församlingar svarar fler än 2-3 personer och så antas remissvaret av kyrkorådet, som litar på att kryssen sitter rätt?
Så vad göra? Bättra saken genom att studiearbete om gudstjänsten innan remissarbetet, alltså gamla hederliga studiecirklar? Eller kan remissarbetet bli just studiearbetet? Men hur säkrar vi då tillgången på invändningar mot handboksförslaget, som bara ett fåtal sett och vet vad det innehåller?
Jag tror inte att vår tid är en god tid för just handboksarbete. Kyrkolivet ter sig svagare och svagare och bara de som går på något tungt kan se framgångarna i kyrkolivet. Somliga ser det religiösa intresset, men det intresset är inte detsamma som kyrkoliv. Risken är att alltför mycket ska med i handboken, sådant som i ett levande kyrkoliv närmast skulle höra hemma i själavården. Sentimentalitet hör till det som riskeras liksom all problemfixering. Det handlar mer om mig än om Gud, liksom.
Reformationen tas upp när Christer Hugo i samma Kyrkans Tidning anmäler Luthers bordssamtal, kloka kommentarer fällda när Luther inmundigat ett och annat. Det är en typisk kyrkoherde som i traditionen efter Erasmus, Bucer och Stefan Zweig menar att Luther är grovkornig och bullrande. Jag markerar att jag läst Zweigs Erasmusbok, den som aldrig gavs ut på svenska men däremot i Danmark! Själva missuppfattningen, Hugos, att en lutheran kan tänkas ha att upprepa vad Luther sa, kan vi lämna därhän. Luther blev inte Luther på bild i svenska prästgårdar förrän efter Tysklands enande, Bismarck och kejsaren ni vet. Då är det 1800-tal. Däremot är Hugos förståelse av vad reformation innebär belysande: "att tänka själv, att inte vara bunden av okritiskt övertagna normer och regler, att ta spjärn och göra motstånd mot allt som förtrycker människan". Nu tänkte reformatorerna inte så. De tog spjärn mot Skriften och när de gjorde så, upptäckte de en del missförstånd som smugit sig in i kyrkosystemet. De mönstrade kyrkofäderna och bedrev på så vis kyrkokritik i tanke att Kyrkan skulle finna vägen till sig själv. Komma i form. Reformation! Intresset ljuger inte men i alla fall. Och upplysningstidens antikristna hållningar blir plötsligt det Luther stod för!
Nu är jag rätt säker på att Antje själv på twitter sände mig och alla en midsommarönskan. Det var hon som person. Då blir jag glad, för jag vill inte att det personliga ska försvinna i alla tekniska innovationer och alls inte att det personliga ska övertas av en kommunikationsavdelning. Snart hägrar Almedalen. Fast inte för mig men för Fast med flera, om ni fattar. Och alla gläds över att Svenska kyrkans företrädare räknas in bland Makthavare. Fick jag det rätt nu?
På torget i Borgholm vajar regnbågsflaggan, rapporterar lokalpressen. "Det betyder mycket att ha flaggan uppe. Den står frö alla människors lika värde. Det är ett viktigt budskap för kommunen, säger Ilko Corkovic (S)."
Är det alls tänkbart med en kyrkohandbok m/42 där det mesta är reglerat och en högmässa ser likadan ut över hela landet och gradualpsalmen är angiven i evangelieboken? Eller ska vi följa docenten Pahlmblads enkla enhetspunkter i boken Mässa för enhetens skull och så får det vara bra med det, när man kan fira andra gudstjänster i obegränsad mängd och myckenhet utöver den s k huvudgudstjänsten? På så vis kan arbetet med gudstjänst och gudstjänstmusik fortsätta, inte minst i det lokala.
Eller ska vi säga något annat? "Vi skyndar oss för vi blir ändå inte överens." Det är ett väldigt konstigt argument. Men det ger förstås skäl för skyndsamhet. Jag läser Kyrkans Tidning, som ni förstår. Överens om vad? Hur en kristen högmässas ordinarium ser ut? Om hur liturgi formas utifrån Kyrkans erfarenhet, Bibel och bekännelse?
Nå, men hur blir det med remissarbetet? Jag tvekar och uppställer följande sats:
De allra flesta församlingarna i Svenska kyrkan har ingen liturgisk sakkompetens.
Remissinstanserna kan förvisso tycka, det ena och det andra och som bäst - men inte alltid - ha gedigen erfarenhet av gudstjänstliv i praktiken. Men i hur många församlingar har det undervisats om just liturgi de senaste 25-30 åren? Och hur många har pejl på vad liturgisk teologi är? När det blir tid att remissvara, i hur många församlingar svarar fler än 2-3 personer och så antas remissvaret av kyrkorådet, som litar på att kryssen sitter rätt?
Så vad göra? Bättra saken genom att studiearbete om gudstjänsten innan remissarbetet, alltså gamla hederliga studiecirklar? Eller kan remissarbetet bli just studiearbetet? Men hur säkrar vi då tillgången på invändningar mot handboksförslaget, som bara ett fåtal sett och vet vad det innehåller?
Jag tror inte att vår tid är en god tid för just handboksarbete. Kyrkolivet ter sig svagare och svagare och bara de som går på något tungt kan se framgångarna i kyrkolivet. Somliga ser det religiösa intresset, men det intresset är inte detsamma som kyrkoliv. Risken är att alltför mycket ska med i handboken, sådant som i ett levande kyrkoliv närmast skulle höra hemma i själavården. Sentimentalitet hör till det som riskeras liksom all problemfixering. Det handlar mer om mig än om Gud, liksom.
Reformationen tas upp när Christer Hugo i samma Kyrkans Tidning anmäler Luthers bordssamtal, kloka kommentarer fällda när Luther inmundigat ett och annat. Det är en typisk kyrkoherde som i traditionen efter Erasmus, Bucer och Stefan Zweig menar att Luther är grovkornig och bullrande. Jag markerar att jag läst Zweigs Erasmusbok, den som aldrig gavs ut på svenska men däremot i Danmark! Själva missuppfattningen, Hugos, att en lutheran kan tänkas ha att upprepa vad Luther sa, kan vi lämna därhän. Luther blev inte Luther på bild i svenska prästgårdar förrän efter Tysklands enande, Bismarck och kejsaren ni vet. Då är det 1800-tal. Däremot är Hugos förståelse av vad reformation innebär belysande: "att tänka själv, att inte vara bunden av okritiskt övertagna normer och regler, att ta spjärn och göra motstånd mot allt som förtrycker människan". Nu tänkte reformatorerna inte så. De tog spjärn mot Skriften och när de gjorde så, upptäckte de en del missförstånd som smugit sig in i kyrkosystemet. De mönstrade kyrkofäderna och bedrev på så vis kyrkokritik i tanke att Kyrkan skulle finna vägen till sig själv. Komma i form. Reformation! Intresset ljuger inte men i alla fall. Och upplysningstidens antikristna hållningar blir plötsligt det Luther stod för!
Nu är jag rätt säker på att Antje själv på twitter sände mig och alla en midsommarönskan. Det var hon som person. Då blir jag glad, för jag vill inte att det personliga ska försvinna i alla tekniska innovationer och alls inte att det personliga ska övertas av en kommunikationsavdelning. Snart hägrar Almedalen. Fast inte för mig men för Fast med flera, om ni fattar. Och alla gläds över att Svenska kyrkans företrädare räknas in bland Makthavare. Fick jag det rätt nu?
På torget i Borgholm vajar regnbågsflaggan, rapporterar lokalpressen. "Det betyder mycket att ha flaggan uppe. Den står frö alla människors lika värde. Det är ett viktigt budskap för kommunen, säger Ilko Corkovic (S)."
torsdag 25 juni 2015
Råkurr?
Kurre Kardinal pekade på tre områden det ekumeniska samtalet skulle kunna fokusera på:
Tron, sakramenten, ämbetena.
Risken med att precist peka ut sådana områden är förstås att det hela mynnar ut i teologiska praktgräl, så kallade råkurr. Men det måste väl inte bli så?
Nu hamnar jag dock i osäkerhet. Om vi i våra egna sammanhang skulle börja tala om tron, sakramenten och ämbetena - vad skulle hända då? I de olika kyrkopolitiska grupperingarna, i kyrkostyrelsen, i biskopsmötet, i kyrkomötet, i stiftsstyrelserna, kyrkoråden, församlingsråden, arbetslagen och vilka sammanhang som folk annars träffas i. Syföreningarna är väl mestadels nedlagda.
Arbetslagen först.
Vilka har egen kompetens att i ett arbetslag tala om tron, sakramenten och ämbetena? Jag tror jag nöjer mig med detta enda exempel för här är en arbetsform tyngd av timmars möda och invärtes ansträngning för att få ihop scheman och hantera vardagliga småförtretligheter. Det går en mängd tid och energi på sådant som inte förändrar något. Det kanske var avsikten. Tanken att här skulle överläggas teologiskt - är den realistisk? Lika illa är det nog i de andra sammanhangen jag nämnde. Inte så att det inte skulle kunna tyckas och uttryckas - men bleve det något mer än personligt tyckande? Blev det reflektion utifrån Kyrkans sammanhang - eller ens utifrån "den ecklesiologiska gemenskapens" sammanhang. Minns biskopskandidaterna, de som fick medge att de inte läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Och glöm i detta sammanhang inte att prästerna numera får religionsvetenskaplig utbildning men kallas teologer, vilket de alltså inte utbildats att bli.
Till detta kommer de bioetiska frågorna och de frågor där samtidsnormerna är tydliga och inte får hädas än mindre skrattas åt: äktenskap, familj, sexualitet och genus. Jag läser om Tidehvervsrörelsen med dess sommarmöten. En gång kom kocken ut för att berätta att grisen de just åt var (eller kanske snarare hade varit, DS) frigående. Beskedet möttes av skrattsalvor. Kocken påpekade också att grönsakerna var ekologiska. Då skrattades det än mer och kocken fann för gott att rädda sig in i köket, sannolikt omskakad av en reaktion han inte väntat. Tidehvervsrörelsens folk bryr sig inte om den sortens frågor. På sitt sätt är det befriande. Den som inte förstår den befrielsen, lever under lagen. Det finns en mängd etiska frågor där vi är oense. Somliga av dem har föga med tron att göra och andra hör dit. Råkurr utlovas om vi börjar diskutera saken. Men skiljelinjen går inte mellan romerskt och evangeliskt utan mellan lag och evangelium, tror jag.
Tillbaka till lärosamtalen.
Präster i Svenska kyrkan har lovat att "stå fasta i kyrkans tro". Kyrkans. Därmed är ett anspråk angivet, att Svenska kyrkans tro inte är någon annan än Kyrkans. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Det förpliktar. Guds ord omvittnas i vår kyrkas bekännelse men det är Ordet saken gäller. Om Confessio Augustana säger vi väl allihop att den är en bekännelseskrift som klargör vår katolska och evangeliska identitet. Den utgångspunkten betyder lärosamtal, idoga studier och konstruktiva samtal med referenser till större auktoriteter än vi själva. Inte mig emot.
I går kom förresten Lillemor Högerås nya bok Identiten och evigheten på posten. Solvändans förlag. Jag fick frågan om att skriva förord. Hon är pastor i Equmeniakyrkan, psykoterapeut och en allmänt klurig person, som gillar att se teologi som ett verktyg för att förstå verkligheten. Läs boken. Den handlar på många sätt om konsten att bli vuxen. Mogna, om ni vill.
Jag är fortfarande lite till mig för att ärkebiskopen hälsade till påven från hbtq-gemenskapen. Det är lite som Ring så spelar vi. "Får man hälsa?" Nu lever inte min moster och gudmor annars hade jag bett Antje hälsa från henne nästa gång hon är ute i den stora ekumeniska gemenskapen. "Moster Astrid hälsar och tackar för påvens abortmotstånd", hade Antje kunnat säga. Lite tråkigt att hon sedan 20 år är död. Finns det några som har sina kristliga mostrar kvar, kanske ni kan kontakta ärkebiskopens kansli och fråga om man får hälsa nästa gång ärkebiskopen ska ut och hålla tal i det internationella. Kyrkliga änkors gemenskap hälsar och ... Ja, ni fattar.
Ärkebiskopen har listats som en av de viktigaste twittrarna från Almedalen av e-publikationen Makthavare, som de vet som följer ärkebiskopens eget twittrande. Hon är nöjd med att hamna på listan, vilket fokuserar frågan vem som twittrade midsommarhälsningen till mig när hon var sjukskriven. Hon? En kommunikatör vid namn Ann Onym? Motiveringen för listplaceringen? "Ärkebiskop som förra året blev hetast i Almedalen. Vi tror att hon har goda chanser att bli det igen.".
Tron, sakramenten, ämbetena.
Risken med att precist peka ut sådana områden är förstås att det hela mynnar ut i teologiska praktgräl, så kallade råkurr. Men det måste väl inte bli så?
Nu hamnar jag dock i osäkerhet. Om vi i våra egna sammanhang skulle börja tala om tron, sakramenten och ämbetena - vad skulle hända då? I de olika kyrkopolitiska grupperingarna, i kyrkostyrelsen, i biskopsmötet, i kyrkomötet, i stiftsstyrelserna, kyrkoråden, församlingsråden, arbetslagen och vilka sammanhang som folk annars träffas i. Syföreningarna är väl mestadels nedlagda.
Arbetslagen först.
Vilka har egen kompetens att i ett arbetslag tala om tron, sakramenten och ämbetena? Jag tror jag nöjer mig med detta enda exempel för här är en arbetsform tyngd av timmars möda och invärtes ansträngning för att få ihop scheman och hantera vardagliga småförtretligheter. Det går en mängd tid och energi på sådant som inte förändrar något. Det kanske var avsikten. Tanken att här skulle överläggas teologiskt - är den realistisk? Lika illa är det nog i de andra sammanhangen jag nämnde. Inte så att det inte skulle kunna tyckas och uttryckas - men bleve det något mer än personligt tyckande? Blev det reflektion utifrån Kyrkans sammanhang - eller ens utifrån "den ecklesiologiska gemenskapens" sammanhang. Minns biskopskandidaterna, de som fick medge att de inte läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Och glöm i detta sammanhang inte att prästerna numera får religionsvetenskaplig utbildning men kallas teologer, vilket de alltså inte utbildats att bli.
Till detta kommer de bioetiska frågorna och de frågor där samtidsnormerna är tydliga och inte får hädas än mindre skrattas åt: äktenskap, familj, sexualitet och genus. Jag läser om Tidehvervsrörelsen med dess sommarmöten. En gång kom kocken ut för att berätta att grisen de just åt var (eller kanske snarare hade varit, DS) frigående. Beskedet möttes av skrattsalvor. Kocken påpekade också att grönsakerna var ekologiska. Då skrattades det än mer och kocken fann för gott att rädda sig in i köket, sannolikt omskakad av en reaktion han inte väntat. Tidehvervsrörelsens folk bryr sig inte om den sortens frågor. På sitt sätt är det befriande. Den som inte förstår den befrielsen, lever under lagen. Det finns en mängd etiska frågor där vi är oense. Somliga av dem har föga med tron att göra och andra hör dit. Råkurr utlovas om vi börjar diskutera saken. Men skiljelinjen går inte mellan romerskt och evangeliskt utan mellan lag och evangelium, tror jag.
Tillbaka till lärosamtalen.
Präster i Svenska kyrkan har lovat att "stå fasta i kyrkans tro". Kyrkans. Därmed är ett anspråk angivet, att Svenska kyrkans tro inte är någon annan än Kyrkans. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Det förpliktar. Guds ord omvittnas i vår kyrkas bekännelse men det är Ordet saken gäller. Om Confessio Augustana säger vi väl allihop att den är en bekännelseskrift som klargör vår katolska och evangeliska identitet. Den utgångspunkten betyder lärosamtal, idoga studier och konstruktiva samtal med referenser till större auktoriteter än vi själva. Inte mig emot.
I går kom förresten Lillemor Högerås nya bok Identiten och evigheten på posten. Solvändans förlag. Jag fick frågan om att skriva förord. Hon är pastor i Equmeniakyrkan, psykoterapeut och en allmänt klurig person, som gillar att se teologi som ett verktyg för att förstå verkligheten. Läs boken. Den handlar på många sätt om konsten att bli vuxen. Mogna, om ni vill.
Jag är fortfarande lite till mig för att ärkebiskopen hälsade till påven från hbtq-gemenskapen. Det är lite som Ring så spelar vi. "Får man hälsa?" Nu lever inte min moster och gudmor annars hade jag bett Antje hälsa från henne nästa gång hon är ute i den stora ekumeniska gemenskapen. "Moster Astrid hälsar och tackar för påvens abortmotstånd", hade Antje kunnat säga. Lite tråkigt att hon sedan 20 år är död. Finns det några som har sina kristliga mostrar kvar, kanske ni kan kontakta ärkebiskopens kansli och fråga om man får hälsa nästa gång ärkebiskopen ska ut och hålla tal i det internationella. Kyrkliga änkors gemenskap hälsar och ... Ja, ni fattar.
Ärkebiskopen har listats som en av de viktigaste twittrarna från Almedalen av e-publikationen Makthavare, som de vet som följer ärkebiskopens eget twittrande. Hon är nöjd med att hamna på listan, vilket fokuserar frågan vem som twittrade midsommarhälsningen till mig när hon var sjukskriven. Hon? En kommunikatör vid namn Ann Onym? Motiveringen för listplaceringen? "Ärkebiskop som förra året blev hetast i Almedalen. Vi tror att hon har goda chanser att bli det igen.".
onsdag 24 juni 2015
Läs Marx, Kurre!
Kurt Koch har blivit kardinal men för hans gamla vänner är han fortfarande "Kurre" eller som vi säger numera "Kurre Kardinal". Det tycker vi är roligt. Roligare än Kurtan Koch. Nu chefar Kurre för Enhetsrådet och har intervjuats.
I går kom tidskriften Signum så intervjun kunde läsas. Det handlar förstås om ekumeniken med Svenska kyrkan även om Enhetsrådet inte bedriver ekumenik med enskilda kyrkor på lokal nivå.
Kurre Kardinal visar sig vara förutsägbar. Annat vore överraskande. Bilderna av reformationen sitter fast. I Tyskland var reformationen en folklig rörelse, får vi veta, men i Sverige genomfördes den på grund av den politiska ledningens beslut.
Kurre Kardinal bryr sig inte om att Tyskland var feodalt och Sverige "inte ens" det. Det folkliga i Tyskland inbegrep på den tiden furstar, som ville säkra skatteintäkter och ett uppåtstigande borgerskap.
I Sverige skapades samtidigt en absolut stat med kontroll över folket, ett språng över feodalism till kapitalism. Det hela sköttes så skickligt, att folket var rätt nöjt med undantag av smålänningarna. Gudstjänstbruk behölls och något bildstormande, som i Tyskland, var det inte tal om. Bondeupprorets motsvarighet var i Sverige Dackefejden - men då gällde saken exportinkomster främst. Marxister har tröskat det här temat, t ex Perry Andersson i boken Den absoluta statens framväxt.
Vi kan inte tala om reformationstiden utan att tala politik med andra ord. Det betyder att också tala om oförmågan i Rom att läsa tidens tecken och förstå den där skiljelinjen som i stort kom att följa det romerska rikets nordliga gräns. Reformationsropet hördes inte in till den romerska byråkratin. Det fick följder när den katolska kyrkan blev romersk, om man så säger. Katoliciteten är alltid större än det romerska, förstås. Det fattar alla. Men säg det inte i Rom för allan del.
De protestantiska samfunden splittras alltmer, konstaterar Kurre Kardinal.
Ja, men vid religionsfreden i Augsburg höll lutheraner och romerska katoliker ihop. Konstruktionen "protestantism" kanske leder fel? Vi är evangeliska.
Svenska kyrkan var i varje fall för några decennier sedan glad över att se sig som evangelisk katolsk. Men Kurre har en poäng.
Nu har väl också den en poäng som pekar på spretighet och splittring i den romersk katolska kyrkan. USA, Österrike, Tyskland, Latinamerika är platser med sådana spänningar. De syns i Sverige, där somliga romerska katoliker längtar efter en kyrka som mer ter sig som Svenska kyrkan, fast med påven och allt som hör till i det yttre, fast annorlunda förstås. Finns det då inte skäl att fokusera på lärofrågor, det där med tron, sakramenten och ämbetet? Vad tror vi när allt kommer till allt?
Kurre Kardinal frågar om ekumenikens mål.
Det är en bra fråga.
KG Hammar sabbade rätt mycket. Om han var medveten om vad han gjorde eller totalt omedveten, vet jag inte. Jag borde veta. Vad tänkte KG om tron, sakramenten och ämbetena? Tänkte han allmänkyrkligt? Och det han tänkte eller inte tänkte - var det vad Svenska kyrkan tänker eller inte tänker om man går till bekännelsetexter?
Nu är, trots allt, Svenska kyrkan mer än dess ärkebiskopar. Så i vilken mening är Svenska kyrkan Kyrka?
Historiskt, förstås - och det hör till katoliciteten att förvalta det historiska arvet. Det gjorde Svenska kyrkan, inte den romersk-katolska, under 400 år i detta land. Det är den romersk-katolska kyrkan som kommer i landet som en dissiderande kyrka, vilket man med viss entuasiasm ska konstatera. Svenska kyrkan är något mer än en ecklesiologisk gemenskap. Hon var under alla år Kristi Kyrka i Sverige. Det här får romarna problem med, men det är kanske ett problem de själva skapat?
Teologiskt, självfallet. I polemiken ställs särdrag fram. En del av dem hör till den augustinska traditionen men Är rimligtvis katolska de med. Och ni vet: det som är reformatoriskt är apostoliskt och därmed katolskt.
Vet vi vad Svenska kyrkan är, kan vi också bedriva ekumenik på allvar.
Den tredje utmaningen handlar om de etiska frågorna. Kurre konstaterar det och rätt har han.
Här kanske frågorna skulle ställas lite djupare.
Vad var det Karl Marx och Friedrich Engels beskrev i Kommunistiska Manifestet om inte en samhällsomdaning, där Kyrkan ställdes åt sidan? Alla kyrkor står i vår tid inför samma etiska utmaningar, de som styrs av mäktiga normsändare. De handlar alla om det mänskliga livets värdighet i ett samhällssystem där människan förvandlats till konsument. Gud sände sin Son till världen för människors skull - och människor är märkvärdigare än konsumenter. Kan evangeliet förkunnas för konsumenter eller är de så i grund fördärvade att de förlorat sitt mänskliga sensorium för Sanningen? Detta är en fråga att ställa sig själv. Kan det vara så att vi nu tänker sådant vara heligt, som egentligen inte hör samman med Gud? Yta blott. Inget annat. Jag undrar.
Antje Jackelén hade uppmuntrats att framföra ett tacksamhetens ord från hbtq-gemenskapen när hion mötte vår vän Frasse i Rom. Hade jag fattat att man kunde hälsa, hade jag bett henne frambära ett tacksamhetens ord till påven för att han är emot kvinnoprästreformen också. Men var hälsningen inte en övertolkning?
Påven kommenterade tydligen inte hälsningen. Är det inte intressant, att det finns en hbtq-gemenskap? Finns det också en heterogemenskap? Ett heterofolk? Är orden uttryck för några slags tankefunder eller vad handlar det om? Och i så fall: vems tankar och vem tar över dem, kritiklöst?
Här är något som inte begränsas ens till ecklesiologiska gemenskaper. Nu talar vi om ideologiska sändare, ideologer som i vår typ av ekonomi uttrycker vad då? Intresset ljuger alltid eller aldrig. Definiera de rådande intressena i den nyreligiösa kontext där Kristus inte längre är främst i vår lag. Kapitalismen är ett tillstånd i världen och i själen. Världen över. För imperialismen är kapitalismens högsta stadium.
Kurre Kardinal får sätta sig med sin Marx ett tag.
Jag ska strax sluta med dagens fundering. Vad menade Kardinal Kurre med att i sin kommentar till Antjes tal påpeka att vi har skilda uppfattningar "inte minst när det gäller synen på äktenskap, familj, sexualitet och genusfrågor"? En markering, ett konstaterande eller ett konstaterande som var en markering?
Kurre Kardinal sa slutligast: "Vi har alltså ingen organiserad form av dialog med Svenska kyrkan." Det fattar jag. Och senast vi hade, torpederades den av lektor Kerstin Bergman, S. Hur var det alls möjligt? Hade hon varit socialdemokrat på riktigt, dvs med rötter i arbetarrörelsen, hade jag skyllt på socialdemokratins traditionella katolikskräck. Nu tror jag mest att det berodde på oförmåga att vara i det ekumeniska samtalet. Gamla lektorer trivs bäst när de får förklara för oss andra hur allt egentligen är. Och så sätta betyg på om vi fattat eller inte.
I går kom tidskriften Signum så intervjun kunde läsas. Det handlar förstås om ekumeniken med Svenska kyrkan även om Enhetsrådet inte bedriver ekumenik med enskilda kyrkor på lokal nivå.
Kurre Kardinal visar sig vara förutsägbar. Annat vore överraskande. Bilderna av reformationen sitter fast. I Tyskland var reformationen en folklig rörelse, får vi veta, men i Sverige genomfördes den på grund av den politiska ledningens beslut.
Kurre Kardinal bryr sig inte om att Tyskland var feodalt och Sverige "inte ens" det. Det folkliga i Tyskland inbegrep på den tiden furstar, som ville säkra skatteintäkter och ett uppåtstigande borgerskap.
I Sverige skapades samtidigt en absolut stat med kontroll över folket, ett språng över feodalism till kapitalism. Det hela sköttes så skickligt, att folket var rätt nöjt med undantag av smålänningarna. Gudstjänstbruk behölls och något bildstormande, som i Tyskland, var det inte tal om. Bondeupprorets motsvarighet var i Sverige Dackefejden - men då gällde saken exportinkomster främst. Marxister har tröskat det här temat, t ex Perry Andersson i boken Den absoluta statens framväxt.
Vi kan inte tala om reformationstiden utan att tala politik med andra ord. Det betyder att också tala om oförmågan i Rom att läsa tidens tecken och förstå den där skiljelinjen som i stort kom att följa det romerska rikets nordliga gräns. Reformationsropet hördes inte in till den romerska byråkratin. Det fick följder när den katolska kyrkan blev romersk, om man så säger. Katoliciteten är alltid större än det romerska, förstås. Det fattar alla. Men säg det inte i Rom för allan del.
De protestantiska samfunden splittras alltmer, konstaterar Kurre Kardinal.
Ja, men vid religionsfreden i Augsburg höll lutheraner och romerska katoliker ihop. Konstruktionen "protestantism" kanske leder fel? Vi är evangeliska.
Svenska kyrkan var i varje fall för några decennier sedan glad över att se sig som evangelisk katolsk. Men Kurre har en poäng.
Nu har väl också den en poäng som pekar på spretighet och splittring i den romersk katolska kyrkan. USA, Österrike, Tyskland, Latinamerika är platser med sådana spänningar. De syns i Sverige, där somliga romerska katoliker längtar efter en kyrka som mer ter sig som Svenska kyrkan, fast med påven och allt som hör till i det yttre, fast annorlunda förstås. Finns det då inte skäl att fokusera på lärofrågor, det där med tron, sakramenten och ämbetet? Vad tror vi när allt kommer till allt?
Kurre Kardinal frågar om ekumenikens mål.
Det är en bra fråga.
KG Hammar sabbade rätt mycket. Om han var medveten om vad han gjorde eller totalt omedveten, vet jag inte. Jag borde veta. Vad tänkte KG om tron, sakramenten och ämbetena? Tänkte han allmänkyrkligt? Och det han tänkte eller inte tänkte - var det vad Svenska kyrkan tänker eller inte tänker om man går till bekännelsetexter?
Nu är, trots allt, Svenska kyrkan mer än dess ärkebiskopar. Så i vilken mening är Svenska kyrkan Kyrka?
Historiskt, förstås - och det hör till katoliciteten att förvalta det historiska arvet. Det gjorde Svenska kyrkan, inte den romersk-katolska, under 400 år i detta land. Det är den romersk-katolska kyrkan som kommer i landet som en dissiderande kyrka, vilket man med viss entuasiasm ska konstatera. Svenska kyrkan är något mer än en ecklesiologisk gemenskap. Hon var under alla år Kristi Kyrka i Sverige. Det här får romarna problem med, men det är kanske ett problem de själva skapat?
Teologiskt, självfallet. I polemiken ställs särdrag fram. En del av dem hör till den augustinska traditionen men Är rimligtvis katolska de med. Och ni vet: det som är reformatoriskt är apostoliskt och därmed katolskt.
Vet vi vad Svenska kyrkan är, kan vi också bedriva ekumenik på allvar.
Den tredje utmaningen handlar om de etiska frågorna. Kurre konstaterar det och rätt har han.
Här kanske frågorna skulle ställas lite djupare.
Vad var det Karl Marx och Friedrich Engels beskrev i Kommunistiska Manifestet om inte en samhällsomdaning, där Kyrkan ställdes åt sidan? Alla kyrkor står i vår tid inför samma etiska utmaningar, de som styrs av mäktiga normsändare. De handlar alla om det mänskliga livets värdighet i ett samhällssystem där människan förvandlats till konsument. Gud sände sin Son till världen för människors skull - och människor är märkvärdigare än konsumenter. Kan evangeliet förkunnas för konsumenter eller är de så i grund fördärvade att de förlorat sitt mänskliga sensorium för Sanningen? Detta är en fråga att ställa sig själv. Kan det vara så att vi nu tänker sådant vara heligt, som egentligen inte hör samman med Gud? Yta blott. Inget annat. Jag undrar.
Antje Jackelén hade uppmuntrats att framföra ett tacksamhetens ord från hbtq-gemenskapen när hion mötte vår vän Frasse i Rom. Hade jag fattat att man kunde hälsa, hade jag bett henne frambära ett tacksamhetens ord till påven för att han är emot kvinnoprästreformen också. Men var hälsningen inte en övertolkning?
Påven kommenterade tydligen inte hälsningen. Är det inte intressant, att det finns en hbtq-gemenskap? Finns det också en heterogemenskap? Ett heterofolk? Är orden uttryck för några slags tankefunder eller vad handlar det om? Och i så fall: vems tankar och vem tar över dem, kritiklöst?
Här är något som inte begränsas ens till ecklesiologiska gemenskaper. Nu talar vi om ideologiska sändare, ideologer som i vår typ av ekonomi uttrycker vad då? Intresset ljuger alltid eller aldrig. Definiera de rådande intressena i den nyreligiösa kontext där Kristus inte längre är främst i vår lag. Kapitalismen är ett tillstånd i världen och i själen. Världen över. För imperialismen är kapitalismens högsta stadium.
Kurre Kardinal får sätta sig med sin Marx ett tag.
Jag ska strax sluta med dagens fundering. Vad menade Kardinal Kurre med att i sin kommentar till Antjes tal påpeka att vi har skilda uppfattningar "inte minst när det gäller synen på äktenskap, familj, sexualitet och genusfrågor"? En markering, ett konstaterande eller ett konstaterande som var en markering?
Kurre Kardinal sa slutligast: "Vi har alltså ingen organiserad form av dialog med Svenska kyrkan." Det fattar jag. Och senast vi hade, torpederades den av lektor Kerstin Bergman, S. Hur var det alls möjligt? Hade hon varit socialdemokrat på riktigt, dvs med rötter i arbetarrörelsen, hade jag skyllt på socialdemokratins traditionella katolikskräck. Nu tror jag mest att det berodde på oförmåga att vara i det ekumeniska samtalet. Gamla lektorer trivs bäst när de får förklara för oss andra hur allt egentligen är. Och så sätta betyg på om vi fattat eller inte.
tisdag 23 juni 2015
Vänner
Vänner hör till det goda Gud ger oss. De ska väl inte tas som självklara, även om det tycks vara så självklart att vi är vänner. Som mest kan vi kanske hoppas att vi förmår ge lite tillbaka, när vi möter omtanke, skratt och förtroenden. Somliga vänner från åren vid universitetet skulle vi återkoppla till som pensionärer genom att på nytt kunna göra saker tillsammans. Hon som hade den målsättningen är borta. Hennes man dessförinnan. Jag kan sakna dem, överfallen av vemod. De hade behövts i denna tid, håller jag före.
I USA var Birgitta Peterson min viktigaste vän. Jag grupperar hennes man Ralph och John Aslanian på platserna efter henne, vilket betyder att Ralph nu blivit nummer ett, för Birgitta dog i julas och John för några år sedan. I Klosterkyrkan i Vadstena blir det den 19 juli kl 16 "Memorial Mass" och mottagning på Pilgrimscentrum därefter. De som vill och kan vara med, bör skicka en rad till Ralph, ralphepete@mac.com så att det blir ordning på mottagningen.
För egen del noterar jag att det inte är helt slut på vänner i USA i övrigt heller. Men det är klart att skaran tunnas ut.
Jag ska inte dra listan på vänner i Sverige. Om de inte är eller framstår som skitviktiga är de alla viktiga. När något händer kan de bereda mig goda skratt och ibland hamna högt på min förbönslista.
I dagarna hör förstås Torbjörn Lindahl till de överraskande vännerna.
Han bloggar - och uppmärksammas
http://www.svd.se/luleaprast-ja-jag-ar-homofob-och-islamofob
Jag läste hans blogg och tyckte att Tobbe var rolig. Sedan fick jag klart för mig att det stormade. De sociala medierna väckte gammelmedias intresse. "Luleåprästens homoattack" torgfördes saken som och Kondomprosten läste tydligen inte inlägget med glimten i ögat. "Det handlar om att mobba människor och det tycker jag inte är godtagbart."
Är det någon särskild intelligensbrist som är befordringsgrundande till domprosttjänster, kan man undra om man är så lagd. Hon vet att berätta att församlingen påverkas negativt. Hon får väl dela ut lite mer kondomer då för att motverka det negativa preventivt!
Det kan dock inte hjälpas att jag
1. undrar över hur en VDM visar sig komplett oduglig att förstå ord, medge att det är märkligt,
2. undrar om kvinnor efter Guds vilja ska vara kyrkoherdar/domprostar/biskopar och
3. funderar över hur det är med de kristna som den nya mänskligheten.
På punkt 3 är min tro som svagast. Kanske beror det på mina begåvade vänner som fått mig att tro, att det i himlen finns begåvat folk att umgås med.
Torbjörn Lindahls blogg fick ingen förstasida i lokalavisorna den 19 juli. Det var väl på sitt sätt en besvikelse. En fobiker som bara hamnar på insidan?
Vad säger vi då om våra vänner journalisterna?
Är de grundläggande korkade som inte fattar en dragning eller hanterar de inte att en präst bedriver intellektuellt renhållningsarbete. Fobi är ju ett nyspråksord i sammanhanget. Det var en sjukdomsterm och blev en stämpel för att komma åt oliktänkande, dvs klassificera deras tänkesätt som präglat av den sjukdom de lider av. Fobi, nämligen. Och sjukdomar behandlas, deras yttringar är inte värda att diskuteras. Men vad blir det för samhälle där samtalet är omöjligt, det samtal som innefattar dribbling, vändningar och så kallade racka puckar? Jag anpassade nu metaforerna till komminister Lindahls hockeyintresse och passar på att påminna att Lakers är svenska mästare.
På vänlistan måste Carl Henrik Martling stå högt och detta inte bara denna vecka. Han fyller 90 och tar emot gratulanter. Bersågränd 9, 2 tr i Enskededalen. T-bana Sandsborg (ramla inte ner på spåret för då blir ni rånade!) Endast vänner välkomna, antar jag. Och själv passar jag fyra hundar, en schäfer, en foxterrier och två kooikrar. Det är att praktisera vänskap, det också. Jag får väl skicka ett födelsedagsbrev, helt enkelt, och missa förtäringen.
Vad med vår vän Antje?
På Twitter fick jag en midsommarhälsning, men jag blev osäker. Var den från henne eller från någon handläggare? Jag vet inte. Om handläggaren ville önska mig Glad Midsommar kunde väl handläggaren göra det i eget namn. Eller var det verkligen Antje, som trots sjukskrivning kastat sig över datorn? Jag vet inte längre. Om det är någon annan som skriver Antjes tweets och jag fattar det, vad fyller de då för funktion? Är det ett problem om vi upptäcker att något inte riktigt är vad det påstås vara - och är det ett problem för Svenska kyrkan om vi ska imponeras av något som visar sig vara kuliss eller illusion?
Möjligheten att på twiter läsa Sandahl-citat är utomordentlig. När jag läser, tänker jag:
"Det är inte klokt vad klok jag är."
I USA var Birgitta Peterson min viktigaste vän. Jag grupperar hennes man Ralph och John Aslanian på platserna efter henne, vilket betyder att Ralph nu blivit nummer ett, för Birgitta dog i julas och John för några år sedan. I Klosterkyrkan i Vadstena blir det den 19 juli kl 16 "Memorial Mass" och mottagning på Pilgrimscentrum därefter. De som vill och kan vara med, bör skicka en rad till Ralph, ralphepete@mac.com så att det blir ordning på mottagningen.
För egen del noterar jag att det inte är helt slut på vänner i USA i övrigt heller. Men det är klart att skaran tunnas ut.
Jag ska inte dra listan på vänner i Sverige. Om de inte är eller framstår som skitviktiga är de alla viktiga. När något händer kan de bereda mig goda skratt och ibland hamna högt på min förbönslista.
I dagarna hör förstås Torbjörn Lindahl till de överraskande vännerna.
Han bloggar - och uppmärksammas
http://www.svd.se/luleaprast-ja-jag-ar-homofob-och-islamofob
Jag läste hans blogg och tyckte att Tobbe var rolig. Sedan fick jag klart för mig att det stormade. De sociala medierna väckte gammelmedias intresse. "Luleåprästens homoattack" torgfördes saken som och Kondomprosten läste tydligen inte inlägget med glimten i ögat. "Det handlar om att mobba människor och det tycker jag inte är godtagbart."
Är det någon särskild intelligensbrist som är befordringsgrundande till domprosttjänster, kan man undra om man är så lagd. Hon vet att berätta att församlingen påverkas negativt. Hon får väl dela ut lite mer kondomer då för att motverka det negativa preventivt!
Det kan dock inte hjälpas att jag
1. undrar över hur en VDM visar sig komplett oduglig att förstå ord, medge att det är märkligt,
2. undrar om kvinnor efter Guds vilja ska vara kyrkoherdar/domprostar/biskopar och
3. funderar över hur det är med de kristna som den nya mänskligheten.
På punkt 3 är min tro som svagast. Kanske beror det på mina begåvade vänner som fått mig att tro, att det i himlen finns begåvat folk att umgås med.
Torbjörn Lindahls blogg fick ingen förstasida i lokalavisorna den 19 juli. Det var väl på sitt sätt en besvikelse. En fobiker som bara hamnar på insidan?
Vad säger vi då om våra vänner journalisterna?
Är de grundläggande korkade som inte fattar en dragning eller hanterar de inte att en präst bedriver intellektuellt renhållningsarbete. Fobi är ju ett nyspråksord i sammanhanget. Det var en sjukdomsterm och blev en stämpel för att komma åt oliktänkande, dvs klassificera deras tänkesätt som präglat av den sjukdom de lider av. Fobi, nämligen. Och sjukdomar behandlas, deras yttringar är inte värda att diskuteras. Men vad blir det för samhälle där samtalet är omöjligt, det samtal som innefattar dribbling, vändningar och så kallade racka puckar? Jag anpassade nu metaforerna till komminister Lindahls hockeyintresse och passar på att påminna att Lakers är svenska mästare.
På vänlistan måste Carl Henrik Martling stå högt och detta inte bara denna vecka. Han fyller 90 och tar emot gratulanter. Bersågränd 9, 2 tr i Enskededalen. T-bana Sandsborg (ramla inte ner på spåret för då blir ni rånade!) Endast vänner välkomna, antar jag. Och själv passar jag fyra hundar, en schäfer, en foxterrier och två kooikrar. Det är att praktisera vänskap, det också. Jag får väl skicka ett födelsedagsbrev, helt enkelt, och missa förtäringen.
Vad med vår vän Antje?
På Twitter fick jag en midsommarhälsning, men jag blev osäker. Var den från henne eller från någon handläggare? Jag vet inte. Om handläggaren ville önska mig Glad Midsommar kunde väl handläggaren göra det i eget namn. Eller var det verkligen Antje, som trots sjukskrivning kastat sig över datorn? Jag vet inte längre. Om det är någon annan som skriver Antjes tweets och jag fattar det, vad fyller de då för funktion? Är det ett problem om vi upptäcker att något inte riktigt är vad det påstås vara - och är det ett problem för Svenska kyrkan om vi ska imponeras av något som visar sig vara kuliss eller illusion?
Möjligheten att på twiter läsa Sandahl-citat är utomordentlig. När jag läser, tänker jag:
"Det är inte klokt vad klok jag är."
måndag 22 juni 2015
Avnämarkyrkan
Diskussionen om växande kyrkor i Sverige är inte den som intresserar mig mest. Må vara att somliga fria församlingar samlar mycket folk eller att kyrkor, som i grunden varit eller är invandrarkyrkor procentuellt växer mycket. Den sekularisering som också tar sig uttryck som privatreligion - "kristen på mitt eget sätt" - är intressantare. Men mest intressant är Avnämarkyrkan, den kyrka där avnämarna tar över och bestämmer form och innehåll. Svenska kyrkan blir alltmer en sådan. Identitetsvaga kyrkor blir sådana.
Jag är helt införstådd med att Svenska kyrkan är en utmärkt bundsförvant för de miljöintresserade. Skogsinnehav, skapelseteologi och pengar måste vara en oemotståndlig mix för en miljöpartist. Tänk att vara med i beslutsförsamlingar i Svenska kyrkan eller få en välbetald anställning för att driva dessa viktiga frågor!
Jag fattar också att socialdemokrater med Wille zur Macht knappast kan nonchalera en ideologisk apparat, som kan förväntas driva viktiga rättvisefrågor eftersom Jesus var den förste socialdemokraten. Partiets arv av kristendomsfientlighet går att vända till något annat. Det visades redan på 1930-talet och avhandlingar i ämnet har skrivits. Och lästs, om ni undrar. Socialdemokratin är det största partiet i Svenska kyrkan och besätter posterna som vice ordförande i kyrkomöte samt stiftsfullmäktige och stiftsstyrelser i skilda stift. S är en kraft att räkna med.
Som ett eko ur historien kommer nu också Högerkyrkans krav. Det är inte riktigt De nya moderaterna men väl den gamla högern, den med krav på normer och ett samhälle med Gud. Det är kravet på våldsamheter (fight var ordet) med radikalismen och reaktion mot "normupplösningen i moder Sveas hjärta". De mer konservativa avnämarna ställer krav som är lagiska. Så är inte det där med människor som församlas till en gudstjänstfirande församling så avgörande. In i samhällsdebatten, utnyttja medierna "för att göra Gud och Jesus synliga".
Några känner igen Högerkyrkans krav och undrar vad detta är för ny POSK-politik. En bloggkommentator vill ansluta högkyrkligheten till denna syn på Kyrkan. We are not amused. Alternativet är inte så enkelt som att gå ut och slåss för det goda eller still och gräma sig. Om Sveriges kristna framtid står på spel, och det tänker jag att den gör, är det inte som moral och lag evangeliet ska föras fram. Då blir det, bland mycket annat, viktigt att slå vakt om Kyrkans frihet just från alla som vill vara avnämare.
Demokratifrågan har väl ändå besvarats? Demokratin har sina gränser. Om uppenbarelsen kan man inte rösta och den som tänker så, kommer tydligen till den bisarra slutsatsen att demokratin är en successiv uppenbarelse. Så tänkte väl folket som fick Aron att gjuta guldkalven, 2 Mos 32. 1 Sam 8 är väl också en illustration till hur begränsad demokratin är i trons sammanhang. En sak är att de gudstjänstfirande efter slutad högmässa sätter sig att fatta beslut på kyrkostämman, de som gjort sin röst hörd i mässan gör den också hörd i överläggningar och avgöranden, det är demokrati. En helt annan sak är när andra avnämare tar över och kallar övertagandet demokrati, vilket det på sitt sätt är. Folket, inte gudsfolket, röstar. Det blir orimligt. Det blir Machtübernahme.
Som vanligt kan man i en bloggkommentar se de stabila vanföreställningarna. En stiftelse i obygden blir plötsligt en högkyrklig församling. Den drar inte så mycket folk. Men stället är ett gästhem. Vi har tröskat det resonemanget tidigare. Vi kan bortse från att stället inte ligger "nästan på ett stenkasts avstånd" från platsen där jag bor. Jag kastar inte 30-40 kilometer ens med en liten sten. Högkyrkligheten drar inte, konstateras. Nej, varför skulle den - kyrkopolitiskt bekämpad/nedkämpad som den är? Men det var nog ändå så, att den måste bekämpas för där fanns en potential.
Hur jag ser på situationen läser man i boken som kom förra året. Inget för någon (Gaudete). Då handlar det om en kyrka som gör en massa annat än ägnar sig åt evangeliet. En sådan kyrka blir det inte mycket välsignelse med. Men avnämarna kan ha glädje av hennes resurser. Arvingarna är nämligen inte bara ett dansband.
Jag är helt införstådd med att Svenska kyrkan är en utmärkt bundsförvant för de miljöintresserade. Skogsinnehav, skapelseteologi och pengar måste vara en oemotståndlig mix för en miljöpartist. Tänk att vara med i beslutsförsamlingar i Svenska kyrkan eller få en välbetald anställning för att driva dessa viktiga frågor!
Jag fattar också att socialdemokrater med Wille zur Macht knappast kan nonchalera en ideologisk apparat, som kan förväntas driva viktiga rättvisefrågor eftersom Jesus var den förste socialdemokraten. Partiets arv av kristendomsfientlighet går att vända till något annat. Det visades redan på 1930-talet och avhandlingar i ämnet har skrivits. Och lästs, om ni undrar. Socialdemokratin är det största partiet i Svenska kyrkan och besätter posterna som vice ordförande i kyrkomöte samt stiftsfullmäktige och stiftsstyrelser i skilda stift. S är en kraft att räkna med.
Som ett eko ur historien kommer nu också Högerkyrkans krav. Det är inte riktigt De nya moderaterna men väl den gamla högern, den med krav på normer och ett samhälle med Gud. Det är kravet på våldsamheter (fight var ordet) med radikalismen och reaktion mot "normupplösningen i moder Sveas hjärta". De mer konservativa avnämarna ställer krav som är lagiska. Så är inte det där med människor som församlas till en gudstjänstfirande församling så avgörande. In i samhällsdebatten, utnyttja medierna "för att göra Gud och Jesus synliga".
Några känner igen Högerkyrkans krav och undrar vad detta är för ny POSK-politik. En bloggkommentator vill ansluta högkyrkligheten till denna syn på Kyrkan. We are not amused. Alternativet är inte så enkelt som att gå ut och slåss för det goda eller still och gräma sig. Om Sveriges kristna framtid står på spel, och det tänker jag att den gör, är det inte som moral och lag evangeliet ska föras fram. Då blir det, bland mycket annat, viktigt att slå vakt om Kyrkans frihet just från alla som vill vara avnämare.
Demokratifrågan har väl ändå besvarats? Demokratin har sina gränser. Om uppenbarelsen kan man inte rösta och den som tänker så, kommer tydligen till den bisarra slutsatsen att demokratin är en successiv uppenbarelse. Så tänkte väl folket som fick Aron att gjuta guldkalven, 2 Mos 32. 1 Sam 8 är väl också en illustration till hur begränsad demokratin är i trons sammanhang. En sak är att de gudstjänstfirande efter slutad högmässa sätter sig att fatta beslut på kyrkostämman, de som gjort sin röst hörd i mässan gör den också hörd i överläggningar och avgöranden, det är demokrati. En helt annan sak är när andra avnämare tar över och kallar övertagandet demokrati, vilket det på sitt sätt är. Folket, inte gudsfolket, röstar. Det blir orimligt. Det blir Machtübernahme.
Som vanligt kan man i en bloggkommentar se de stabila vanföreställningarna. En stiftelse i obygden blir plötsligt en högkyrklig församling. Den drar inte så mycket folk. Men stället är ett gästhem. Vi har tröskat det resonemanget tidigare. Vi kan bortse från att stället inte ligger "nästan på ett stenkasts avstånd" från platsen där jag bor. Jag kastar inte 30-40 kilometer ens med en liten sten. Högkyrkligheten drar inte, konstateras. Nej, varför skulle den - kyrkopolitiskt bekämpad/nedkämpad som den är? Men det var nog ändå så, att den måste bekämpas för där fanns en potential.
Hur jag ser på situationen läser man i boken som kom förra året. Inget för någon (Gaudete). Då handlar det om en kyrka som gör en massa annat än ägnar sig åt evangeliet. En sådan kyrka blir det inte mycket välsignelse med. Men avnämarna kan ha glädje av hennes resurser. Arvingarna är nämligen inte bara ett dansband.
söndag 21 juni 2015
I sommarglädjen
I sommarglädjen läser jag inlägg om kyrkohandboksarbetet - och fördystras. Det var ju inte så här det skulle bli! Slutförslagsgruppen kan förstås säga att folk reagerar mot ett material de inte sett. Må vara. Men det är reaktionerna som är intressanta. Processen har inte varit så transparent och handläggningen inte så välskött att arbetsprocessen skapar trygghet hos dem som hela arbetet är till för. Expertavhopp borgar väl inte riktigt för kvalitet, tänker de. Och att somliga teologiskt sakkunniga inte tas tillvara, ser de också.
POSK meddelar att "vi tänker ta ansvar!" Vad skulle de annars tänka om de inte tänker avgå? Men hur ska det gå till? Ska styrelsen till hösten ompröva när det är 2-3 månader kvar tills förslaget är färdigt? Juggernaut var ordet som sammanfattar vad som sker, har jag skrivit tidigare. Jag kan för min del inte förstå att det finns någon annan väg att gå än att skapa sig rådrum. Det är inte överhängande bråttom med en ny kyrkohandbok. Däremot är det bråttom att komma till rätta med vad vi gör när vi firar gudstjänst. För här är vi nog oeniga.
Ser jag rätt när jag uppfattar två hållningar?
Den ena skapar gudstjänst som i princip är tänkt att underhålla besökare. De ska i och för sig få vara med och sjunga, som på Allsång på Skansen, och de får agera då och då. Gå och tända ljus. De har förstås ett utrymme att tro på sitt eget sätt och de ord och symboler som erbjuds skapar detta konsumtionsutrymme. Prästen klär upp sig med liturgiska kläder och koret blir en plats för performance. Det finns alltid ett behov av nyheter, förstås. Igenkänningsfaktorn är mindre viktig. Programblad delas ju ut.
Den andra hållningen är den att Kyrkan firar i sockenkyrkan. Den gudstjänstfirande församlingen är subjekt mer än de enskilda gudstjänstfirarna. De vet vad en högmässa är, kan psalmerna, sångerna och de liturgiska svaren och de tillfälliga besökarna kan bäras av denna gudstjänstfirande kollektivperson. Prästen klär över sig med de liturgiska kläderna och vet prästens uppgift i högmässan. Behovet är det invanda som utmanas av något nytt då och då. Igenkänningsfaktorn är hög. Församlingen kan högmässans delar utan att behöva papper.
Den andra hållningen är nog min. När det ropas på nya gudstjänstformer och ny gudstjänstmusik - så visst. Men en utarbetad jazzmässa, vismässa, popmässa eller vad det nu kan tänkas vara, ska inte ersätta högmässan utan komplettera. Prio Ett är att bygga gudstjänstfirande församling som firar levande gudstjänster och blir den stora mötesplats där Gud möter oss och vi möter varandra i den osannolika gemenskap som en församling egentligen är och ska vara.
Det är en illusion att tro att folk kommer rännande till kyrkan bara för att det blir en ny handbok med nyskriven musik och inkännande - men inte igenkända! - formuleringar. Det är rent trams att tänka sig att alla präster är kapabla att skriva liturgiska texter som håller. Vi ger prästerna en religionsvetenskaplig utbildning med påbyggnad, inte en teologisk.
I Kyrkans Tidning tyckte Brita Häll att teologerna varit tysta. De skulle tydligen "rasa i pressen över svaga texter". När det inte gör det, kan det bero på att några inte rasat men väl analyserat och skrivit. En bok, som Christer Pahlmblad. Artiklar, som Mikael Löwegren. Och nu har inte inte fått se vilka texter som är aktuella, så vad ska teologerna rasa över? Men det kan vara så illa att uppgivenheten gör att få engagerar sig. Finns det bara en enda förväntan och den är att den nya kyrkohandboken ska bli sämre än den tidigare - och, ja Juggernaut, ni vet? Rubriken på ledaren i Kyrkans Tidning talar: "Kris i förtroendet för kyrkohandboken." Ryggmärgsreaktionen på sådant rubriksättande kan jag. Förnekande.
Nästa gång kyrkostyrelsen möts är i september. Borde styrelsen kallas in till ett extra sammanträde snarast, möta huvudprojektledaren och eventuellt revidera arbetet? Det vore förstås ett sätt för kyrkostyrelsen att markera att "vi tänker ta ansvar!" Saken handlar nu i hög grad om förtroende, något grundläggande viktigt. Hur kan kyrkostyrelsen snarast skapa förtroende för arbetet, när ett mejl om handboken inte riktigt tycks ha fått den effekten?
I sommarglädjen är det faktiskt alls inte roligt med kyrkohandbokssituationen och det vi nu bevittnar. Midsommarerfarenheten, den dystra, ger också vid handen att det är skillnad på fläder och fläder, en sensmoral att ha i minne när det ska talas kyrkohandbok.
Minns mina ord! Det är skillnad på fläder och fläder!
POSK meddelar att "vi tänker ta ansvar!" Vad skulle de annars tänka om de inte tänker avgå? Men hur ska det gå till? Ska styrelsen till hösten ompröva när det är 2-3 månader kvar tills förslaget är färdigt? Juggernaut var ordet som sammanfattar vad som sker, har jag skrivit tidigare. Jag kan för min del inte förstå att det finns någon annan väg att gå än att skapa sig rådrum. Det är inte överhängande bråttom med en ny kyrkohandbok. Däremot är det bråttom att komma till rätta med vad vi gör när vi firar gudstjänst. För här är vi nog oeniga.
Ser jag rätt när jag uppfattar två hållningar?
Den ena skapar gudstjänst som i princip är tänkt att underhålla besökare. De ska i och för sig få vara med och sjunga, som på Allsång på Skansen, och de får agera då och då. Gå och tända ljus. De har förstås ett utrymme att tro på sitt eget sätt och de ord och symboler som erbjuds skapar detta konsumtionsutrymme. Prästen klär upp sig med liturgiska kläder och koret blir en plats för performance. Det finns alltid ett behov av nyheter, förstås. Igenkänningsfaktorn är mindre viktig. Programblad delas ju ut.
Den andra hållningen är den att Kyrkan firar i sockenkyrkan. Den gudstjänstfirande församlingen är subjekt mer än de enskilda gudstjänstfirarna. De vet vad en högmässa är, kan psalmerna, sångerna och de liturgiska svaren och de tillfälliga besökarna kan bäras av denna gudstjänstfirande kollektivperson. Prästen klär över sig med de liturgiska kläderna och vet prästens uppgift i högmässan. Behovet är det invanda som utmanas av något nytt då och då. Igenkänningsfaktorn är hög. Församlingen kan högmässans delar utan att behöva papper.
Den andra hållningen är nog min. När det ropas på nya gudstjänstformer och ny gudstjänstmusik - så visst. Men en utarbetad jazzmässa, vismässa, popmässa eller vad det nu kan tänkas vara, ska inte ersätta högmässan utan komplettera. Prio Ett är att bygga gudstjänstfirande församling som firar levande gudstjänster och blir den stora mötesplats där Gud möter oss och vi möter varandra i den osannolika gemenskap som en församling egentligen är och ska vara.
Det är en illusion att tro att folk kommer rännande till kyrkan bara för att det blir en ny handbok med nyskriven musik och inkännande - men inte igenkända! - formuleringar. Det är rent trams att tänka sig att alla präster är kapabla att skriva liturgiska texter som håller. Vi ger prästerna en religionsvetenskaplig utbildning med påbyggnad, inte en teologisk.
I Kyrkans Tidning tyckte Brita Häll att teologerna varit tysta. De skulle tydligen "rasa i pressen över svaga texter". När det inte gör det, kan det bero på att några inte rasat men väl analyserat och skrivit. En bok, som Christer Pahlmblad. Artiklar, som Mikael Löwegren. Och nu har inte inte fått se vilka texter som är aktuella, så vad ska teologerna rasa över? Men det kan vara så illa att uppgivenheten gör att få engagerar sig. Finns det bara en enda förväntan och den är att den nya kyrkohandboken ska bli sämre än den tidigare - och, ja Juggernaut, ni vet? Rubriken på ledaren i Kyrkans Tidning talar: "Kris i förtroendet för kyrkohandboken." Ryggmärgsreaktionen på sådant rubriksättande kan jag. Förnekande.
Nästa gång kyrkostyrelsen möts är i september. Borde styrelsen kallas in till ett extra sammanträde snarast, möta huvudprojektledaren och eventuellt revidera arbetet? Det vore förstås ett sätt för kyrkostyrelsen att markera att "vi tänker ta ansvar!" Saken handlar nu i hög grad om förtroende, något grundläggande viktigt. Hur kan kyrkostyrelsen snarast skapa förtroende för arbetet, när ett mejl om handboken inte riktigt tycks ha fått den effekten?
I sommarglädjen är det faktiskt alls inte roligt med kyrkohandbokssituationen och det vi nu bevittnar. Midsommarerfarenheten, den dystra, ger också vid handen att det är skillnad på fläder och fläder, en sensmoral att ha i minne när det ska talas kyrkohandbok.
Minns mina ord! Det är skillnad på fläder och fläder!
lördag 20 juni 2015
Jämmerligt
Hallands Fläder heter ett brännvin. Jag drack inte det i går. Men Midsommaraftonen förflöt likväl. Regn - men inte så störande för då och då kunde lite sol skönjas. Sent om aftonen tänkte jag att den där fläderdrycken kanske ändå borde prövas. Det stod en liten plastflaska med texten "Fläder och vanilj" på diskbänken. Märkligt nog fanns det en pump ovanpå flaskan men jag pumpade upp en 6:a i ett för ändamålet lämpligt glas, stämde upp en kraftfull svensk sång och svepte raskt innehållet. Döm om min förvåning när jag insåg att jag just druckit en 6:a flytande tvål. Varför ska tvål kallas "fläder och vanilj"?
Hur jag mår idag?
Jag känner mig ren. Inifrån och ut.
Jag trodde att ni ville veta, så jag åstadkom ett blogginlägg trots tanken att denna dag skulle vara bloggfri. Och minns pigans ord när hon fått tvillingar: Det är av misstagen man lär sig. Något för kyrkohandboksarbetet att fundera över. Somligt kan tyckas vara när fast det är långt ifrån. Lika långt ifrån som fläder kan vara från fläder.
Hur jag mår idag?
Jag känner mig ren. Inifrån och ut.
Jag trodde att ni ville veta, så jag åstadkom ett blogginlägg trots tanken att denna dag skulle vara bloggfri. Och minns pigans ord när hon fått tvillingar: Det är av misstagen man lär sig. Något för kyrkohandboksarbetet att fundera över. Somligt kan tyckas vara när fast det är långt ifrån. Lika långt ifrån som fläder kan vara från fläder.
fredag 19 juni 2015
Snapsdrickande som liturgi mm
En komminister - en vanlig enfaldig präst, alltså - ringde. Han hade fått läsa kyrkoherdens mejl och bleknat. När han kom till mejlets sista mening, fick han ta stöd mot väggen, tror jag. Jag försökte nämligen empatiskt visualisera hans läsning. "I grunden handlar hela revisionen av kyrkohandboken om Svenska kyrkans gemensamma gudstjänstfirande, och viljan att stärka ett levande gudstjänstliv."
Komministern: " Vi firar gudstjänst som ett uttryck för Svenska kyrkans gemensamma tro, bekännelse och lära. Det sägs inte." Nej, det sägs inte. Och fattade jag rätt satte komministern frågetecken inför att ett kansli eller en utredning skulle vara i stånd att stärka ett levande gudstjänstliv. Gudstjänsten firas lokalt. Och vad då med "gemensamma gudstjänstfirande"?
En annan präst av det mer proleta slaget ringde i förrgår.
Han höll före att inte alla präster skulle ägna sig åt att skriva liturgier. Jag höll med. Vi har fått ett hemmasnickrat och till dels undermåligt utbud av gudstjänstverksamhet. Och det är i grunden ofolkligt, till för den lilla gruppen av entuasiaster som står ut med att musiken är annorlunda eller formuleringarna nya. Ofolkligt var ordet. Brist på folklighet. Oförstånd. Brist på förstånd.
Kyrkoherde Skagerström vill hänga med för att "vi" ska vara en del av den kommande generationens liv. Alltså omformuleras nattvardsbönen: "Vi tackar dig för att du har gett oss möjlighet att se nya perspektiv i våra liv." Medelklassigt och medelmåttigt. För tänk om jag denna söndag verkligen inte alls fått se nya perspektiv att tacka för. Maken dog i går och själv ska jag operera bort en tumör om en dryg vecka. Jo, nya perspektiv. Men tacka? Liturgi är inte personlig själavård utan betydligt stramare än så. Klassbunden? Tja.
Kyrkoherden i Vantör, Sara Jacobsson Grip, lever i ett limbo, berättar Kyrkans Tidning. Detta limbo består av kopierade papper. Jo, det är märkligt med gudstjänstförnyelse som mest blir pappersproduktion. Men några hopsamlande samtal om kyrkohandboken har denna försöksförsamling inte hunnit med. Organisationsarbete och kyrkoherdeskifte, kan man förstå. Ja, och här är vi. Är det bara jag som häpnar - om min vän komministern, förstås. Han är en sådan som ser och inser. Kyrkoherden, som inte hunnit samla till samtal, har "full tillit". Det gör mig orolig. Inte minst nu när vi ska fira midsommar. Många äro de som då har full tillit, kan jag säga. Kyrkoherden vill diskutera "syndabekännelsen, bön och förlåtelse ännu mer" och vill ha en mångfald i musiken.
Kyrkoherden i Borås Stefan Hiller ser fram emot att få klarhet i vad som gäller och så vill han se en mix av gammalt och nytt. Han är hoppfull, tycker jag mig kunna läsa ut. Biskopen Nordin sder saken annorledes. Gudstjänstlivet drabbas av fördröjningen. Men varför det? Det enkla svaret är att Hans-Erik Nordin valde fel. Han väntade med att arbeta med gudstjänstfrågorna fast han 2009 slagit fast att Svenska kyrkans gudstjänstliv på vissa håll håller på att kollapsa. Man kan säga om biskop Nordin ungefär vad generalen Fale Faleson Burman sa till den olycksalige bataljonschefen, han som skulle säkrat vägskälet vid Eskelhem men väntade några timmar extra. Vad sa han? Det kan inte återges i tryck. Bataljonschefen och biskopen uppfattade båda att de skulle vila på hanen. Det som skulle bli, blev inte. Glöm biskopen. Glöm aldrig bataljonschefen vid vägskälet i Eskelhem.
Nu ska det firas midsommar. Liturgin är fast. Sill, nypotatis, jordgubbar, öl, snaps, knäckebröd, köttbullar, prinskorv och så grillande i regnvädret. Svenska folket vet hur man firar. I jämförelse tycks det som redovisas i Kyrkans Tidning närmast patetiskt, prästerligt patetiskt. Det är detta midsommarfirande folk som är vårt folk. Ny musik till de gamla snapsvisorna? Otänkbart. Nya snapsvisor? Visst. Men de gamla ska vi också ha kvar. För det är de vi kan. Utan papper. "Det satt en mås på en klyvarbom!"
Trevlig midsommar!
I morgon bloggar jag inte. Tror jag. Om det rinner till kanske. Om det inte runnit till för mycket dagen innan. Vi bestämmer inget.
Komministern: " Vi firar gudstjänst som ett uttryck för Svenska kyrkans gemensamma tro, bekännelse och lära. Det sägs inte." Nej, det sägs inte. Och fattade jag rätt satte komministern frågetecken inför att ett kansli eller en utredning skulle vara i stånd att stärka ett levande gudstjänstliv. Gudstjänsten firas lokalt. Och vad då med "gemensamma gudstjänstfirande"?
En annan präst av det mer proleta slaget ringde i förrgår.
Han höll före att inte alla präster skulle ägna sig åt att skriva liturgier. Jag höll med. Vi har fått ett hemmasnickrat och till dels undermåligt utbud av gudstjänstverksamhet. Och det är i grunden ofolkligt, till för den lilla gruppen av entuasiaster som står ut med att musiken är annorlunda eller formuleringarna nya. Ofolkligt var ordet. Brist på folklighet. Oförstånd. Brist på förstånd.
Kyrkoherde Skagerström vill hänga med för att "vi" ska vara en del av den kommande generationens liv. Alltså omformuleras nattvardsbönen: "Vi tackar dig för att du har gett oss möjlighet att se nya perspektiv i våra liv." Medelklassigt och medelmåttigt. För tänk om jag denna söndag verkligen inte alls fått se nya perspektiv att tacka för. Maken dog i går och själv ska jag operera bort en tumör om en dryg vecka. Jo, nya perspektiv. Men tacka? Liturgi är inte personlig själavård utan betydligt stramare än så. Klassbunden? Tja.
Kyrkoherden i Vantör, Sara Jacobsson Grip, lever i ett limbo, berättar Kyrkans Tidning. Detta limbo består av kopierade papper. Jo, det är märkligt med gudstjänstförnyelse som mest blir pappersproduktion. Men några hopsamlande samtal om kyrkohandboken har denna försöksförsamling inte hunnit med. Organisationsarbete och kyrkoherdeskifte, kan man förstå. Ja, och här är vi. Är det bara jag som häpnar - om min vän komministern, förstås. Han är en sådan som ser och inser. Kyrkoherden, som inte hunnit samla till samtal, har "full tillit". Det gör mig orolig. Inte minst nu när vi ska fira midsommar. Många äro de som då har full tillit, kan jag säga. Kyrkoherden vill diskutera "syndabekännelsen, bön och förlåtelse ännu mer" och vill ha en mångfald i musiken.
Kyrkoherden i Borås Stefan Hiller ser fram emot att få klarhet i vad som gäller och så vill han se en mix av gammalt och nytt. Han är hoppfull, tycker jag mig kunna läsa ut. Biskopen Nordin sder saken annorledes. Gudstjänstlivet drabbas av fördröjningen. Men varför det? Det enkla svaret är att Hans-Erik Nordin valde fel. Han väntade med att arbeta med gudstjänstfrågorna fast han 2009 slagit fast att Svenska kyrkans gudstjänstliv på vissa håll håller på att kollapsa. Man kan säga om biskop Nordin ungefär vad generalen Fale Faleson Burman sa till den olycksalige bataljonschefen, han som skulle säkrat vägskälet vid Eskelhem men väntade några timmar extra. Vad sa han? Det kan inte återges i tryck. Bataljonschefen och biskopen uppfattade båda att de skulle vila på hanen. Det som skulle bli, blev inte. Glöm biskopen. Glöm aldrig bataljonschefen vid vägskälet i Eskelhem.
Nu ska det firas midsommar. Liturgin är fast. Sill, nypotatis, jordgubbar, öl, snaps, knäckebröd, köttbullar, prinskorv och så grillande i regnvädret. Svenska folket vet hur man firar. I jämförelse tycks det som redovisas i Kyrkans Tidning närmast patetiskt, prästerligt patetiskt. Det är detta midsommarfirande folk som är vårt folk. Ny musik till de gamla snapsvisorna? Otänkbart. Nya snapsvisor? Visst. Men de gamla ska vi också ha kvar. För det är de vi kan. Utan papper. "Det satt en mås på en klyvarbom!"
Trevlig midsommar!
I morgon bloggar jag inte. Tror jag. Om det rinner till kanske. Om det inte runnit till för mycket dagen innan. Vi bestämmer inget.
torsdag 18 juni 2015
Inte godkänt
Kyrkoherdarna har tydligen fått mejl med beskedet att en ny kyrkohandbok är på väg och att alla "snart" kan tycka till. Som om en kyrkohandbok handlar om tyckande! Men ursäkta en åldrad yngling. Borde inte kyrkostyrelsen få vetskap om det kyrkoherdarna nu delges? Kanske. Om det inte var bråttom, bråttom eftersom Kyrkans Tidning kom med kritiska synpunkter denna torsdag Är utskicket något annat än en bekräftelse på att kyrkohandboksarbetet befinner sig i ett utsatt läge? Kaos kanske. Jag vet inte. Men en insatt bedömare talade om den nationalkyrkliga byråkratin och sa att den "löper amok". Förtroendeskapande åtgärder tarvas. Som ett mejl. Ett mejl betyder så mycket.
Hade jag varit komminister eller kyrkomusiker, hade jag kanske undrat över varför just kyrkoherdarna skulle få de hugnesamma beskeden. "Undran" ska förstås som irritation. Min egen erfarenhet att kyrkoherdar är den kategori präster som minst sköter den så kallade gudstjänstverksamheten. Om musiker framstår som kritiska, skulle väl musikerna på ett alldeles särskilt sätt omhuldas? Kan man tänka.
"Snart kan alla tycka till", heter det i meddelandet. Saken gäller väl just nu att folk inte har insyn och skulle gärna ha det. Det vore också av värde att få underlag för att kunna förstå varför folk hoppar av och av intresse att få veta vilka de experter som hjälper till i arbetet är. Man kan kallas "expert" men vara expert i division 4, 5 eller 6 också. Violka äro de och varifrån hava de kommit?
Upplevelsen av det pågående kyrkohandbokaarbetet är en upplevelse av stängda skott. Och det är bra på fartyg som Titanic men inte bra i Kyrkans skepp. Hägerströms omdöme håller också: Om upplevelser kan man inte diskutera. Man får nöja sig med att förhålla sig till dem, antar jag.
Det lilla knepet att uppfatta debatten som att "många är engagerade" är en etablerad politikerhållning när det kommer kritik. Är det inte väldigt bekymmersamt att denna handboksprocess, som började som en fråga om översyn, nu dragit iväg på ett sätt som utsätts för kritik i Kyrkans Tidning, i Dagens Nyheter och i Svenska Dagbladet. Och ändå har vi kommunikatörer!
Jag håller före at Solveig Ininbergs inte korrekt beskriver situationen i sitt kyrkoherdemejl. "För att kunna ta till vara (heter det inte tillvara, sammanskrivet längre? DS) alla synpunkterna, göra bearbetningar på ett grundligt sätt och få tid för expertgranskning förlängdes tidsplanen för revisionen." Så var det väl ändå inte. Inte riktigt. Kyrkohandboksarbetet höll på att haverera och kyrkostyrelsen tog nya tag för att räta upp processen. När många vet det, ska det sliras med orden, menar jag.
Ska jag inte känna mig lugn och trygg nu. Kyrkoherdarna har fått mejl för att kunna känna sig just så. Själv blev jag orolig. Juggernaut, liksom.
Ärkebiskop Antje twittrar på och meddelar att hon ber för de två konfirmander som kämpar för sina liv, för kamrater och ledare. "Alla ungdomar nära våra hjärtan." Fler än Antje har bett, till och med för kyrkoherde Lasse, kanske, han som får ta ett mödosamt ansvar. Det finns sådana som manat varandra att be, vet jag. Men är twitter forum för att bekantgöra det egna fromhetslivet? Matteus 6:1-6. Själv hoppas jag att det nu är någon annan än Antje som twittrar, det som påståtts i bloggkommentarer. Men ska vi verkligen hålla på att låtsas om ett förhållande som inte är? Ärkebiskopen som en person i Kyrkans personala struktur är en sak. En etikett eller ett varumärke är något annat.
Hade jag varit komminister eller kyrkomusiker, hade jag kanske undrat över varför just kyrkoherdarna skulle få de hugnesamma beskeden. "Undran" ska förstås som irritation. Min egen erfarenhet att kyrkoherdar är den kategori präster som minst sköter den så kallade gudstjänstverksamheten. Om musiker framstår som kritiska, skulle väl musikerna på ett alldeles särskilt sätt omhuldas? Kan man tänka.
"Snart kan alla tycka till", heter det i meddelandet. Saken gäller väl just nu att folk inte har insyn och skulle gärna ha det. Det vore också av värde att få underlag för att kunna förstå varför folk hoppar av och av intresse att få veta vilka de experter som hjälper till i arbetet är. Man kan kallas "expert" men vara expert i division 4, 5 eller 6 också. Violka äro de och varifrån hava de kommit?
Upplevelsen av det pågående kyrkohandbokaarbetet är en upplevelse av stängda skott. Och det är bra på fartyg som Titanic men inte bra i Kyrkans skepp. Hägerströms omdöme håller också: Om upplevelser kan man inte diskutera. Man får nöja sig med att förhålla sig till dem, antar jag.
Det lilla knepet att uppfatta debatten som att "många är engagerade" är en etablerad politikerhållning när det kommer kritik. Är det inte väldigt bekymmersamt att denna handboksprocess, som började som en fråga om översyn, nu dragit iväg på ett sätt som utsätts för kritik i Kyrkans Tidning, i Dagens Nyheter och i Svenska Dagbladet. Och ändå har vi kommunikatörer!
Jag håller före at Solveig Ininbergs inte korrekt beskriver situationen i sitt kyrkoherdemejl. "För att kunna ta till vara (heter det inte tillvara, sammanskrivet längre? DS) alla synpunkterna, göra bearbetningar på ett grundligt sätt och få tid för expertgranskning förlängdes tidsplanen för revisionen." Så var det väl ändå inte. Inte riktigt. Kyrkohandboksarbetet höll på att haverera och kyrkostyrelsen tog nya tag för att räta upp processen. När många vet det, ska det sliras med orden, menar jag.
Ska jag inte känna mig lugn och trygg nu. Kyrkoherdarna har fått mejl för att kunna känna sig just så. Själv blev jag orolig. Juggernaut, liksom.
Ärkebiskop Antje twittrar på och meddelar att hon ber för de två konfirmander som kämpar för sina liv, för kamrater och ledare. "Alla ungdomar nära våra hjärtan." Fler än Antje har bett, till och med för kyrkoherde Lasse, kanske, han som får ta ett mödosamt ansvar. Det finns sådana som manat varandra att be, vet jag. Men är twitter forum för att bekantgöra det egna fromhetslivet? Matteus 6:1-6. Själv hoppas jag att det nu är någon annan än Antje som twittrar, det som påståtts i bloggkommentarer. Men ska vi verkligen hålla på att låtsas om ett förhållande som inte är? Ärkebiskopen som en person i Kyrkans personala struktur är en sak. En etikett eller ett varumärke är något annat.
onsdag 17 juni 2015
Det heliga Ryssland, Sverige och Antikrist
Att den onda makten smyger kring för att om möjligt komma åt oss, är biblisk undervisning. Men helvetespredikningarna har närmast tystnat. De har blivit obegripliga, kan man förmoda. Ger ingen viktig sakinformation utan utlöser endast känslosvall. Kan man alls ställa frågan om hur Djävulen inte bara döljer sig i detaljerna utan medvetet använder sin onda makt genom att förvända synen på folk och få massorna att göra som han vill?
Jag var i förrgår å lantegendomen och tog fram Hermann Rauschnings bok Samtal med Hitler (Natur och Kultur, 5 utökade uppl 1940, övers och förord av Alf Ahlberg). Där finns ett kapitel om Antikrist.
Hitler talar:
"Protestanterna veta överhuvud taget inte vad en kyrka är för något. Man kan behandla dem hur som helst; de komma alltid att sticka sig undan. De äro vana att foga sig. De ha lärt det av sina höga beskyddare, hos vilka de om söndagarna brukade äta stekt gås. De fingo sig plats anvisad längst ned vid bordet bland barnen och skolmästarna. De fingo vara glada, om de sluppo att sitta vid tjänstefolkets bord. De äro små ynkliga stackare, med ryggen i rät vinkel av underdånighet; tilltalar men dem, svettas de av förlägenhet. Och till slut har de heller ingen tro, som de taga på allvar, och ingen härskarmakt att försvara såsom Rom." (aa s 52)
Fyra utgåvor av boken hade konfiskerats och i upplaga 5 finns intressant dokumentation om den svenska regeringens undfallenhet inför det nazistiska Tyskland. Men om Hitlers ord fortfarande äger sin giltighet, kanske denna blogg sida borde anmälas till regeringen?
Nu kanske vi evangeliska, reformkatolikerna, inte riktigt ska uppfatta oss som eller bete oss som protestanter? Ryggen i rät vinkel? Men rysk-ortodoxa prominenser har haft en del att säga om Svenska kyrkan och är konsekventa när de nu bryter med protestanterna i Frankrike och episkopalerna i Skottland. Om dessa kyrkor gäller att de förkastat den kristna tron och förbereder sina medlemmar och sig själva att högtidligen ta emot Antikrist. Säger ryssarna.
Deras varningar till oss har förklingat ohörda, konstaterar de med beklagande. Ryssarna håller sig på avstånd så som man håller sig på avstånd från den smittsamma pesten och Fr. Smirnov menar, utifrån Skriftens ord, att framtiden för oss är den eld som aldrig slocknar. Gehenna, alltså.
Patriarken Kirill av Moskva håller enkönad vigsel som oförenlig med kristen tro och ärkeprästen Kappanadze från the Orthodox Church in America var nöjd med Moskvapatrarkatets stälningstagande. Han talar klartext på engelska och konstaterar: "certain Protestant denominations ... have crossed the line away from Chrsitianity ... making further dialogue impossible."
Så uppfattas Svenska kyrkan, "historic Church" i detta land som en protestantisk denomination.
Roligt är det knappast. Inte heller avsett att vara.
Det skulle bekymra oss att ryssarna inte bara läst Solovyev. De har också hanterat en lång period av förföljelse och lärt sig att tänka och leva kristet långsiktigt. Nu vill de inte ha med oss att göra på grund av beslutet i kyrkomötet. Pest lyder diagnosen. Metoden att hålla sig på avstånd. Inkubationsavstånd.
Hur ska vi hantera detta? Bli arga? Eller tänka efter?
Har vi krökt rygg och anpassat oss, så att vi ödmjukt hälsar Antikrist när han kommer till oss? Är vi sådana som Adolf Hitler karaktäriserat protestanterna, dvs de som aldrig protesterar? "Hur smakade gåsen?", om man säger så.
I går kom kuvertet med Gemensamt ansvar och bilagor. Det är fastighetsutredningen. Jag prioriterade för stunden en annan bok som kom i postlådan samtidigt men tänk om vi fortsättningsvis ska läsa alla kyrkliga utredningar med frågan: "Vad har Antikrist att säga om detta?"
Sent i går kväll kollade jag bilagedelen, huvudbetänkandet hade jag fått på papper tidigare. Jag fick för mig att vi nog ska läsa förteckningen av hur bidragen fördelas fortsättningsvis. Några går med stora plus och andra tappar. Jag vet inte om en effekt blir att det faktiska kyrkolivet tar stryk när det gemensamma ansvaret för fastigheter ska tas. Vägen till helvetet är stensatt med de bästa föresatser. Mitt bläddrande och funderande kan vara styrt av annat jag studerat nyligen, det medges. Malmö går 8 miljoner plus, Täby 2.5, Göteborg 5 miljoner back, Norra Öland 830 000 back, Växjö 470 000 plus, Lövestad 348 000 back, Linköping 1,3 miljoner plus. Är den enda enhet som står på +-0 Karlskrona Amiralitetsförsamling?
Jag ska försöka förstå de samlade effekterna. Men alla fattar att drygt 800 000 back på Öland är av betydelse. Och minus 348 000 i Lövestad påverkar mer än 470 000 plus i Växjö.
Skulle kyrkogång vara en faktor i systemet också?
Ska vi läsa Efesierbrevet nu?
Där sägs en del. Som att vi inte ska ge Djävulen något tillfälle.
Jag var i förrgår å lantegendomen och tog fram Hermann Rauschnings bok Samtal med Hitler (Natur och Kultur, 5 utökade uppl 1940, övers och förord av Alf Ahlberg). Där finns ett kapitel om Antikrist.
Hitler talar:
"Protestanterna veta överhuvud taget inte vad en kyrka är för något. Man kan behandla dem hur som helst; de komma alltid att sticka sig undan. De äro vana att foga sig. De ha lärt det av sina höga beskyddare, hos vilka de om söndagarna brukade äta stekt gås. De fingo sig plats anvisad längst ned vid bordet bland barnen och skolmästarna. De fingo vara glada, om de sluppo att sitta vid tjänstefolkets bord. De äro små ynkliga stackare, med ryggen i rät vinkel av underdånighet; tilltalar men dem, svettas de av förlägenhet. Och till slut har de heller ingen tro, som de taga på allvar, och ingen härskarmakt att försvara såsom Rom." (aa s 52)
Fyra utgåvor av boken hade konfiskerats och i upplaga 5 finns intressant dokumentation om den svenska regeringens undfallenhet inför det nazistiska Tyskland. Men om Hitlers ord fortfarande äger sin giltighet, kanske denna blogg sida borde anmälas till regeringen?
Nu kanske vi evangeliska, reformkatolikerna, inte riktigt ska uppfatta oss som eller bete oss som protestanter? Ryggen i rät vinkel? Men rysk-ortodoxa prominenser har haft en del att säga om Svenska kyrkan och är konsekventa när de nu bryter med protestanterna i Frankrike och episkopalerna i Skottland. Om dessa kyrkor gäller att de förkastat den kristna tron och förbereder sina medlemmar och sig själva att högtidligen ta emot Antikrist. Säger ryssarna.
Deras varningar till oss har förklingat ohörda, konstaterar de med beklagande. Ryssarna håller sig på avstånd så som man håller sig på avstånd från den smittsamma pesten och Fr. Smirnov menar, utifrån Skriftens ord, att framtiden för oss är den eld som aldrig slocknar. Gehenna, alltså.
Patriarken Kirill av Moskva håller enkönad vigsel som oförenlig med kristen tro och ärkeprästen Kappanadze från the Orthodox Church in America var nöjd med Moskvapatrarkatets stälningstagande. Han talar klartext på engelska och konstaterar: "certain Protestant denominations ... have crossed the line away from Chrsitianity ... making further dialogue impossible."
Så uppfattas Svenska kyrkan, "historic Church" i detta land som en protestantisk denomination.
Roligt är det knappast. Inte heller avsett att vara.
Det skulle bekymra oss att ryssarna inte bara läst Solovyev. De har också hanterat en lång period av förföljelse och lärt sig att tänka och leva kristet långsiktigt. Nu vill de inte ha med oss att göra på grund av beslutet i kyrkomötet. Pest lyder diagnosen. Metoden att hålla sig på avstånd. Inkubationsavstånd.
Hur ska vi hantera detta? Bli arga? Eller tänka efter?
Har vi krökt rygg och anpassat oss, så att vi ödmjukt hälsar Antikrist när han kommer till oss? Är vi sådana som Adolf Hitler karaktäriserat protestanterna, dvs de som aldrig protesterar? "Hur smakade gåsen?", om man säger så.
I går kom kuvertet med Gemensamt ansvar och bilagor. Det är fastighetsutredningen. Jag prioriterade för stunden en annan bok som kom i postlådan samtidigt men tänk om vi fortsättningsvis ska läsa alla kyrkliga utredningar med frågan: "Vad har Antikrist att säga om detta?"
Sent i går kväll kollade jag bilagedelen, huvudbetänkandet hade jag fått på papper tidigare. Jag fick för mig att vi nog ska läsa förteckningen av hur bidragen fördelas fortsättningsvis. Några går med stora plus och andra tappar. Jag vet inte om en effekt blir att det faktiska kyrkolivet tar stryk när det gemensamma ansvaret för fastigheter ska tas. Vägen till helvetet är stensatt med de bästa föresatser. Mitt bläddrande och funderande kan vara styrt av annat jag studerat nyligen, det medges. Malmö går 8 miljoner plus, Täby 2.5, Göteborg 5 miljoner back, Norra Öland 830 000 back, Växjö 470 000 plus, Lövestad 348 000 back, Linköping 1,3 miljoner plus. Är den enda enhet som står på +-0 Karlskrona Amiralitetsförsamling?
Jag ska försöka förstå de samlade effekterna. Men alla fattar att drygt 800 000 back på Öland är av betydelse. Och minus 348 000 i Lövestad påverkar mer än 470 000 plus i Växjö.
Skulle kyrkogång vara en faktor i systemet också?
Ska vi läsa Efesierbrevet nu?
Där sägs en del. Som att vi inte ska ge Djävulen något tillfälle.
tisdag 16 juni 2015
De malliga högkyrkliga
Rimligtvis finns det malliga högkyrkliga. Kanske är det för många av oss lite oklart vad de har att vara malliga över, men synden är i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt. Det högkyrkliga är förstås det sköna. Mallighet är just en främmande gestalt. Å andra sidan finns det malliga i alla möjliga sammanhang!
Nu har måhända de högkyrkliga verkliga problem. Om de är störst, bäst och vackrast, ska de inte få visa det? Svaret torde vara ett bleklagt "nej". Men varifrån kommer föreställningen om den självgoda högkyrkligheten, den som inte vill ha med andra att göra? Det kan man fundera över.
Jo, fader Gunnar körde över företrädaren med familj, som bott i den gamla prästgården i Osby, den som revs. Han förstod aldrig familjens känsla för huset och han aktade inte för rov att vilja röja för att bygga nytt - i bokstavlig och i andlig mening. Först i efterhand insåg han hur svårt det varit förd en tidigare prästfamiljen, den som suttit och sett brasan brinna ner för att sedan samla ihop askan och dela askan mellan barnen. Tänkte de illa om den högkyrklige fader Gunnar? Antagligen. Men är prästens syssla inte lite mer än prästfamiljsnostalgi?
Sedan? Högkyrklighetens beroenden i ungkyrkligheten och för Sydsveriges del gammalkyrkligheten är uppenbara. Nog var somliga högkyrklighet mer pastoral än annan och mönstret hämtades inte sällan från Church of Englands högkyrkliga. Får jag påminna om det jag skrev i boken Kyrklig splittring när ett gäng församlingspräster i Växjö stift debatterade med professor Gustaf Wingren - och sopade banan med honom. Det slutade som det brukar. Han blev arg. En av smålandsprästerna, Jan Redin, njöt då av årstiden i en öländsk sommarstugas frid. Han brydde sig inte särskilt mycket om Wingrens ilska.
Så blev det tid för Kyrklig Samling och senare för Svenska kyrkans Fria Synod. Högkyrkliga präster la sig vinn om bredden. Så varifrån kommer talet om mallighet? I alldeles för hög grad, så skulle anklagelsen kunna lyda, vek högkyrkligheten ner sig för att inte vara någon till anstöt. I oppositionsrörelser är det dock inte alltid en fördel att anpassa hastigheten efter de långsammaste. Men så blev det. Högkyrkliga prästers organisationsförmåga (läs: Niklas Adell!) fick till de så kallade Linköpingsmötena och där fanns just bredden. Att en av de gammalkyrkligheten närmast hoppade ur brallorna när det var trumpetfanfar till evangeliet ska noteras. Reaktionen fick ta sig formen av brevskrivande. Jaja. Handen på hjärtat. Gammalkyrkligheten är inte så värst intresserad av Svenska kyrkan - ungefär lika lite som lågkyrkligheten, som mest intresserar sig för Svenska kyrkan därför att den är användbar. För deras syften, alltså.
Då kanske vi är malligheten på spåren?
Här är min tes:
Högkyrkligheten framstår som mallig eftersom den är påläst och välorienterad.
Högkyrkliga präster har vida kontaktnät världen över och därmed tillgång till informationer och tips på intressanta böcker att läsa. Högkyrkligheten var en rörelse för församlingspräster men också för ambitiösa docenter, som alla minns. Och ordenslivet har alltid varit gränslöst.
För präster av det mer lättjefulla slaget, uttröttade av mödorna i tjänsten, fanns det, som det heter, "inte tid" att läsa och inte lust att åka på kyrkodagar eller andra samlingar. De kunde understundom känna att något fattades dem, men i stället för att ta itu med seriösa studier, eller läsa SPT, valde de den enkla vägen: Det är de högkyrkliga som är malliga. Underlägsenhetskänslor hanteras så. Och underlägsenheten kom sig också därav, att många präster är så ofantligt ensamma. De har ingen kollega att ringa och skvallra med, sucka hos eller söka själavård från. De högkyrkliga skatterna var inte deras och denna lakun kunde enklast hanteras med avund.
Självfallet beskriver jag nu det lokala kyrkolivet för ungefär 50 år sedan. Vad trodde ni?
Och nu?
Den kulturellt orienterade pastor L ringde. Han hade mött kollegor och först efter ett par dagar slagits av insikten: "De läser inte!"
Är dilemmat att präster inte läser längre - eller att det alltid bara varit ett fåtal gjort det?
Jag vet inte. Men min vän pastorn hade fått för sig att inte ens Kyrkans Tidning blir läst. Bläddrad kanske men ordmödan går förbi. Det kan vara bra för de med skrivklåda att förstå det. "Pågår det en diskussion om kyrkohandboken? Och vad handlar den om?"
Jag är inte ute efter att göra de illitterata ledsna. Det går nog inte ens. De läser inte Bloggardag heller, förmodar jag. Och hur det än är, är de professionellt förhoppningsfulla i tjänsten och det spiller av sig på hela deras sätt att möta världen. Fryntlighet, prästerlig fryntlighet är väl en nådegåva? Hitta bibelordet om saken till mig, för här brister min bibelsprängdhet.
Kyrkans Tidning minskar och förändras. Den redigeras alltmer för att passa de fryntliga. De teologiska bladen och årsskrifterna trycks i måttliga upplagor. Alla präster läser inte en av de två teologiska bladen. Hur många håller sig med Svensk Teologisk Kvartalsskrift? Hur många har Exegetisk Årsbok eller Kyrkohistorisk Årsskrift? Bevittnar vi en intellektuell nedrustning bland prästerna i Svenska kyrkan?
Jag var, som några hört mig berätta, på ett kontraktskonvent. Då sa en av de äldre prästerna: "Jag är intellektuell." En av de fryntliga prästerna hakade på och sa: "Jag är inte lektuell heller."
Ingmar Ström kan man läsa om i Svenskt Biografiskt Lexikon. Det är kanske viktigt att han i Uppsala Uppsala uppfattade sig som en främling bland teologerna, de som han sedermera själv såg som fariseiskt anlagda. Några belägg för sin uppfattning hade han knappast. Men varför skulle han behöva det? Det finns fördomar som bär folklighetens signum. De får en väldig kraft i kyrkolivet, i folklivet och får makt över biskopars tankar.
Själv är jag bekymrad. Antje Jackelén är sjukskriven och ska inte sitta vid datorn, säger läkarna. Ändå kommer det tweets. Bryter hon mot läkarordination och sjukskrivningsregler och hoppar in i ämbetet likväl, eller är det någon som kapat hennes twitterkonto?
Nu har måhända de högkyrkliga verkliga problem. Om de är störst, bäst och vackrast, ska de inte få visa det? Svaret torde vara ett bleklagt "nej". Men varifrån kommer föreställningen om den självgoda högkyrkligheten, den som inte vill ha med andra att göra? Det kan man fundera över.
Jo, fader Gunnar körde över företrädaren med familj, som bott i den gamla prästgården i Osby, den som revs. Han förstod aldrig familjens känsla för huset och han aktade inte för rov att vilja röja för att bygga nytt - i bokstavlig och i andlig mening. Först i efterhand insåg han hur svårt det varit förd en tidigare prästfamiljen, den som suttit och sett brasan brinna ner för att sedan samla ihop askan och dela askan mellan barnen. Tänkte de illa om den högkyrklige fader Gunnar? Antagligen. Men är prästens syssla inte lite mer än prästfamiljsnostalgi?
Sedan? Högkyrklighetens beroenden i ungkyrkligheten och för Sydsveriges del gammalkyrkligheten är uppenbara. Nog var somliga högkyrklighet mer pastoral än annan och mönstret hämtades inte sällan från Church of Englands högkyrkliga. Får jag påminna om det jag skrev i boken Kyrklig splittring när ett gäng församlingspräster i Växjö stift debatterade med professor Gustaf Wingren - och sopade banan med honom. Det slutade som det brukar. Han blev arg. En av smålandsprästerna, Jan Redin, njöt då av årstiden i en öländsk sommarstugas frid. Han brydde sig inte särskilt mycket om Wingrens ilska.
Så blev det tid för Kyrklig Samling och senare för Svenska kyrkans Fria Synod. Högkyrkliga präster la sig vinn om bredden. Så varifrån kommer talet om mallighet? I alldeles för hög grad, så skulle anklagelsen kunna lyda, vek högkyrkligheten ner sig för att inte vara någon till anstöt. I oppositionsrörelser är det dock inte alltid en fördel att anpassa hastigheten efter de långsammaste. Men så blev det. Högkyrkliga prästers organisationsförmåga (läs: Niklas Adell!) fick till de så kallade Linköpingsmötena och där fanns just bredden. Att en av de gammalkyrkligheten närmast hoppade ur brallorna när det var trumpetfanfar till evangeliet ska noteras. Reaktionen fick ta sig formen av brevskrivande. Jaja. Handen på hjärtat. Gammalkyrkligheten är inte så värst intresserad av Svenska kyrkan - ungefär lika lite som lågkyrkligheten, som mest intresserar sig för Svenska kyrkan därför att den är användbar. För deras syften, alltså.
Då kanske vi är malligheten på spåren?
Här är min tes:
Högkyrkligheten framstår som mallig eftersom den är påläst och välorienterad.
Högkyrkliga präster har vida kontaktnät världen över och därmed tillgång till informationer och tips på intressanta böcker att läsa. Högkyrkligheten var en rörelse för församlingspräster men också för ambitiösa docenter, som alla minns. Och ordenslivet har alltid varit gränslöst.
För präster av det mer lättjefulla slaget, uttröttade av mödorna i tjänsten, fanns det, som det heter, "inte tid" att läsa och inte lust att åka på kyrkodagar eller andra samlingar. De kunde understundom känna att något fattades dem, men i stället för att ta itu med seriösa studier, eller läsa SPT, valde de den enkla vägen: Det är de högkyrkliga som är malliga. Underlägsenhetskänslor hanteras så. Och underlägsenheten kom sig också därav, att många präster är så ofantligt ensamma. De har ingen kollega att ringa och skvallra med, sucka hos eller söka själavård från. De högkyrkliga skatterna var inte deras och denna lakun kunde enklast hanteras med avund.
Självfallet beskriver jag nu det lokala kyrkolivet för ungefär 50 år sedan. Vad trodde ni?
Och nu?
Den kulturellt orienterade pastor L ringde. Han hade mött kollegor och först efter ett par dagar slagits av insikten: "De läser inte!"
Är dilemmat att präster inte läser längre - eller att det alltid bara varit ett fåtal gjort det?
Jag vet inte. Men min vän pastorn hade fått för sig att inte ens Kyrkans Tidning blir läst. Bläddrad kanske men ordmödan går förbi. Det kan vara bra för de med skrivklåda att förstå det. "Pågår det en diskussion om kyrkohandboken? Och vad handlar den om?"
Jag är inte ute efter att göra de illitterata ledsna. Det går nog inte ens. De läser inte Bloggardag heller, förmodar jag. Och hur det än är, är de professionellt förhoppningsfulla i tjänsten och det spiller av sig på hela deras sätt att möta världen. Fryntlighet, prästerlig fryntlighet är väl en nådegåva? Hitta bibelordet om saken till mig, för här brister min bibelsprängdhet.
Kyrkans Tidning minskar och förändras. Den redigeras alltmer för att passa de fryntliga. De teologiska bladen och årsskrifterna trycks i måttliga upplagor. Alla präster läser inte en av de två teologiska bladen. Hur många håller sig med Svensk Teologisk Kvartalsskrift? Hur många har Exegetisk Årsbok eller Kyrkohistorisk Årsskrift? Bevittnar vi en intellektuell nedrustning bland prästerna i Svenska kyrkan?
Jag var, som några hört mig berätta, på ett kontraktskonvent. Då sa en av de äldre prästerna: "Jag är intellektuell." En av de fryntliga prästerna hakade på och sa: "Jag är inte lektuell heller."
Ingmar Ström kan man läsa om i Svenskt Biografiskt Lexikon. Det är kanske viktigt att han i Uppsala Uppsala uppfattade sig som en främling bland teologerna, de som han sedermera själv såg som fariseiskt anlagda. Några belägg för sin uppfattning hade han knappast. Men varför skulle han behöva det? Det finns fördomar som bär folklighetens signum. De får en väldig kraft i kyrkolivet, i folklivet och får makt över biskopars tankar.
Själv är jag bekymrad. Antje Jackelén är sjukskriven och ska inte sitta vid datorn, säger läkarna. Ändå kommer det tweets. Bryter hon mot läkarordination och sjukskrivningsregler och hoppar in i ämbetet likväl, eller är det någon som kapat hennes twitterkonto?
måndag 15 juni 2015
Amos 5:19
Donna Leons nya bok om kommissarie Brunetti, Dödlig bekantskap, gör på nytt staden Venedig alldeles förtjusande. Staden befolkas av en samling egendomliga personligheter. Jag läste med nöje och tänkte på Markus och San Marco med lejonen. Jag börjar där.
Marcus Sr kommenterade och fann att det profetiska röjt undan 2000 år av orättvisor och Anden har påverkat, och verkat i Svenska kyrkan genom att komma utifrån. Det är en vacker tanke. Lite konstigt dock att Anden då, 1958, nöjde sig med att bara satsa på Svenska kyrkan, inte den i Finland, den anglikanska och inte de stora kyrkorna, de ortodoxa och den romersk-katolska. Andens egenheter? Nöjsamt dock att tänka sig Sveriges riksdag som Andens bundsförvanter till skillnad från de maktlystna biskoparna.
Det fromsinta resonemanget har en tyst förutsättning: Det är orättvist att inte få bli präst. Nu handlar väl prästeriet om en syssla för så få (4-5000 pers), att de allra flesta i så fall är offer för denna orättvisa. Förutsättningen är också, självfallet, att det är fint att bli präst, en karriärväg. Men tänker Anden verkligen så? Läser vi Guds Ord är väl tjänarsysslan något längst ner? Och det apostoliska mönstret betyder att sysslan är farlig. Mirum est si sacerdos salvetur. Jag antar att i själva resonemanget är det något fel som är trasigt. Men tänker man så - man, kanske inte Anden - så blir det som det blir.
Nu är en god regel att om en fråga varit förvirrad under en tid, tänka att det efterhand kommer att visa sig hur det blev och därmed hur det egentligen var. Det vore inte konstigt om vi två generationer efter beslutet, beslöt oss för att göra en revision. Vad ser vi då?
Första frågan kan gälla själva receptionsprocessen. Hur togs beslutet emot i tro? Kanske vore det lite frestande att citera Gustaf Wingren från boken Gamla vägar framåt, den bok där han påstår att debatten om ämbetet inte ens börjat. Hur är det?
Nästa fråga gäller väl den fråga Gustaf ville undvika - och det med goda skäl. Löftesbrotten och sveket. Man kunde tänka sig att en professor i etik skulle gnugga händerna inför sådana frågor. Inte Gustaf. Metoderna brukar ju jag ifrågasätta - både när reformen infördes och när den genomfördes. Finns det bärkraft i några av invändningarna? Och om det verkligen ljögs - påverkas den ädla reformen av metoderna? För att ransonera, kanske vi ändå måste fråga om det blev som det sas att det skulle bli. Folkväckelse. Med reformen skulle Svenska kyrkan på ett helt nytt sätt nå folket. Blev det så, har de s k kvinnoprästmotståndarna problem. För följer välsignelserna synbarligen i reformens spår, måste de tänka efter en stund.
Poängen är väldigt enkel. Man kan i vår tid veta än mer om Anden var kraften som tvingade fram sitt goda verk 1958 sedan Anden misslyckats året innan. Jag lämnar frågan till er. För naturligtvis är det fullt tänkbart att Anden och biskoparna gick i otakt. Biskoparna sa ju 1957 samfällt nej till reformen. Men hade det inte för Anden varit en poäng att visa att reformen har Skriften och Traditionen med sig? Man kan stillsamt undra.
+ Biörn undrar. Tydligen har han "länge funderat på varför DS håller sig kvar i maktens korridorer:" Nu är det väl inte i korridorerna jag dväljes som en annan tjänsteman utan i sammanträdesrummen, men låt gå. Varför? Därför att folk har valt mig. Jag steg av och tänkte att jag gjort mitt. Då blev jag överraskande invald i kyrkofonden och dess au med uppdrag att se till att fonden inte bara skulle hamna i siffernissandet. Minns jag rätt var det en bred samling kring mitt namn. När sedan POSK beslöt sig för att normalförkyrkligas, kandiderade jag inte till kyrkomötet men valdes om till kyrkofonden och dess au. När POSK inte ville ha med några av kandidaterna i Göteborg, bildades Frimodig kyrka. Jag sa att hade FK någon glädje av mitt namn på en lista, så kunde namnet tas med. Så blev det och jag valdes in igen. Året var väl 2005. År 2009 valdes jag på nytt liksom 2013 och valdes då in som ersättare i kyrkostyrelsen. Skulle jag sagt nej? Eller är det en rimlig kristen hållning att stå till förfogande och så får andra avgöra? Kallelse, liksom.
Betyder detta att jag "håller mig kvar" - det ifrågasätter jag. Men också tiden i kyrkomöte tar en dag slut, om det konstaterandet kan vara till någon tröst. Liksom tiden som bloggare. Att mandatet betyder uppgiften att försöka berätta vad som sker och vad som kommer att ske, kanske ändå är av, säg, demokratiskt värde.
Varför höll jag mig förresten kvar som präst i en källarlokal i 13 år och i stadsdelen i 30? Tro mig, det var en komplett misslyckad karriärväg. Och lika uselt gick det kanske med det akademiska. Vem i Svenska kyrkan bryr sig om några vetenskapliga analyser som kom till för att ta reda på vad som hänt på vägen dit vi kommit? Vad Svenska kyrkan anbelangar hade jag lika väl kunnat lägga den tiden på ett medlemskap i Rotary.
Och varför håller jag mig kvar i Svenska kyrkan? Varför körde jag till högmässan i Rydaholm? Varför bloggar jag denna tidiga morgon när jag lugnt kunde legat kvar i sängen med en kooikerhund på kudden? Kan det bero på att jag sett vad denna kyrka egentligen är och något så viktigt att andra funnit skäl att lägga beslag på organisationen för egen del.
Nu blir jag så matt att jag känner för att stödja mig mot en vägg. Just då slår det mig att Jesus förklarar eländet med orden "en ovän har gjort detta", den ovän som är en gammal orm. Är det detta vi borde tala med varandra om? Vilket blir det brutala svaret på frågan vem som älskar Svenska kyrkan? Ska det handla om andlig klarsyn?
Marcus Sr kommenterade och fann att det profetiska röjt undan 2000 år av orättvisor och Anden har påverkat, och verkat i Svenska kyrkan genom att komma utifrån. Det är en vacker tanke. Lite konstigt dock att Anden då, 1958, nöjde sig med att bara satsa på Svenska kyrkan, inte den i Finland, den anglikanska och inte de stora kyrkorna, de ortodoxa och den romersk-katolska. Andens egenheter? Nöjsamt dock att tänka sig Sveriges riksdag som Andens bundsförvanter till skillnad från de maktlystna biskoparna.
Det fromsinta resonemanget har en tyst förutsättning: Det är orättvist att inte få bli präst. Nu handlar väl prästeriet om en syssla för så få (4-5000 pers), att de allra flesta i så fall är offer för denna orättvisa. Förutsättningen är också, självfallet, att det är fint att bli präst, en karriärväg. Men tänker Anden verkligen så? Läser vi Guds Ord är väl tjänarsysslan något längst ner? Och det apostoliska mönstret betyder att sysslan är farlig. Mirum est si sacerdos salvetur. Jag antar att i själva resonemanget är det något fel som är trasigt. Men tänker man så - man, kanske inte Anden - så blir det som det blir.
Nu är en god regel att om en fråga varit förvirrad under en tid, tänka att det efterhand kommer att visa sig hur det blev och därmed hur det egentligen var. Det vore inte konstigt om vi två generationer efter beslutet, beslöt oss för att göra en revision. Vad ser vi då?
Första frågan kan gälla själva receptionsprocessen. Hur togs beslutet emot i tro? Kanske vore det lite frestande att citera Gustaf Wingren från boken Gamla vägar framåt, den bok där han påstår att debatten om ämbetet inte ens börjat. Hur är det?
Nästa fråga gäller väl den fråga Gustaf ville undvika - och det med goda skäl. Löftesbrotten och sveket. Man kunde tänka sig att en professor i etik skulle gnugga händerna inför sådana frågor. Inte Gustaf. Metoderna brukar ju jag ifrågasätta - både när reformen infördes och när den genomfördes. Finns det bärkraft i några av invändningarna? Och om det verkligen ljögs - påverkas den ädla reformen av metoderna? För att ransonera, kanske vi ändå måste fråga om det blev som det sas att det skulle bli. Folkväckelse. Med reformen skulle Svenska kyrkan på ett helt nytt sätt nå folket. Blev det så, har de s k kvinnoprästmotståndarna problem. För följer välsignelserna synbarligen i reformens spår, måste de tänka efter en stund.
Poängen är väldigt enkel. Man kan i vår tid veta än mer om Anden var kraften som tvingade fram sitt goda verk 1958 sedan Anden misslyckats året innan. Jag lämnar frågan till er. För naturligtvis är det fullt tänkbart att Anden och biskoparna gick i otakt. Biskoparna sa ju 1957 samfällt nej till reformen. Men hade det inte för Anden varit en poäng att visa att reformen har Skriften och Traditionen med sig? Man kan stillsamt undra.
+ Biörn undrar. Tydligen har han "länge funderat på varför DS håller sig kvar i maktens korridorer:" Nu är det väl inte i korridorerna jag dväljes som en annan tjänsteman utan i sammanträdesrummen, men låt gå. Varför? Därför att folk har valt mig. Jag steg av och tänkte att jag gjort mitt. Då blev jag överraskande invald i kyrkofonden och dess au med uppdrag att se till att fonden inte bara skulle hamna i siffernissandet. Minns jag rätt var det en bred samling kring mitt namn. När sedan POSK beslöt sig för att normalförkyrkligas, kandiderade jag inte till kyrkomötet men valdes om till kyrkofonden och dess au. När POSK inte ville ha med några av kandidaterna i Göteborg, bildades Frimodig kyrka. Jag sa att hade FK någon glädje av mitt namn på en lista, så kunde namnet tas med. Så blev det och jag valdes in igen. Året var väl 2005. År 2009 valdes jag på nytt liksom 2013 och valdes då in som ersättare i kyrkostyrelsen. Skulle jag sagt nej? Eller är det en rimlig kristen hållning att stå till förfogande och så får andra avgöra? Kallelse, liksom.
Betyder detta att jag "håller mig kvar" - det ifrågasätter jag. Men också tiden i kyrkomöte tar en dag slut, om det konstaterandet kan vara till någon tröst. Liksom tiden som bloggare. Att mandatet betyder uppgiften att försöka berätta vad som sker och vad som kommer att ske, kanske ändå är av, säg, demokratiskt värde.
Varför höll jag mig förresten kvar som präst i en källarlokal i 13 år och i stadsdelen i 30? Tro mig, det var en komplett misslyckad karriärväg. Och lika uselt gick det kanske med det akademiska. Vem i Svenska kyrkan bryr sig om några vetenskapliga analyser som kom till för att ta reda på vad som hänt på vägen dit vi kommit? Vad Svenska kyrkan anbelangar hade jag lika väl kunnat lägga den tiden på ett medlemskap i Rotary.
Och varför håller jag mig kvar i Svenska kyrkan? Varför körde jag till högmässan i Rydaholm? Varför bloggar jag denna tidiga morgon när jag lugnt kunde legat kvar i sängen med en kooikerhund på kudden? Kan det bero på att jag sett vad denna kyrka egentligen är och något så viktigt att andra funnit skäl att lägga beslag på organisationen för egen del.
Nu blir jag så matt att jag känner för att stödja mig mot en vägg. Just då slår det mig att Jesus förklarar eländet med orden "en ovän har gjort detta", den ovän som är en gammal orm. Är det detta vi borde tala med varandra om? Vilket blir det brutala svaret på frågan vem som älskar Svenska kyrkan? Ska det handla om andlig klarsyn?
söndag 14 juni 2015
Bibelstudium
Efter gårdagens heteronormativa pridefestival, med start i Slottskyrkan och fortsatt manifesterande på Kungliga Slottet ska vi väl lugna oss med lite bibelstudium, en aning teologi och en gnutta kyrkopolitik.
Om ordningsfrågor hör till det världsliga regementet är det helt i sin ordning att riksdagen beslutar och varför alls blanda in ett kyrkomöte eller utreda (SOU 1948:50)? Man hade inte ens behövt fuska sig bort från det exegetiska och på intet sätt besväras av bibeltolkningsproblematik. Nu är det lite mer komplicerat. Det förstod en del av gammalkyrkligheten, en del av den kyrkliga väckelsen från 1800-talet och den högkyrklighet, som tvangs organisera sig. Kyrklig Samling kallades det gemensamma. Sambandet mellan låg-, hög- och gammalkyrklighet manifesterades också i Svenska kyrkans Fria Synod. Det var nu ett enhetsförsök Svenska kyrkan ställde sig avvisande till när projektet Kyrka Ämbete Enhet torpederades av Biskopsmötet. Året var 1993, antagligen den sista möjligheten att samla ihop Svenska kyrkan.
Såvitt jag förstår, finns det bara en utförslöpa kvar. Men Gud är å andra sidan omöjligheternas Gud. Fast om det egna gudsfolket vill hänge sig åt illusioner och tillbe sina idoler, brukar Gud låta folket få vad det åstundar. "Ske din vilja" blir antingen bönen till Gud eller Guds svar till människan. Det är rätt hemskt, när man tänker efter.
Fördelen är att vi enkelt kan konstatera vilka som är Svenska kyrkans grundläggande dogmer i vår tid. Det skulle också kunna skrämma, förutsatt att allt hänger samman och att biskop Nygren kom rätt i sin analys år 1958. Det visar sig alltmer, menar jag, att Svenska kyrkan då verkligen växlades in på främmande spår. Och är det detta spår Svenska kyrkan befinner sig på, kommer allt att ske konsekvent. Som på bangården i Alvesta, för att använda en begriplig bild.
Ska vi ta ett bibelläsningsavsnitt på denna pigga, käcka och muntra bloggsida?
Vi tror att Nya och Gamla testamentets skrifter är den enda norm och regel som läror och lärare bör prövas och bedömas efter. Här är efter bekännelsen utgångspunkten. Det är inte en biblicistisk hållning på så vis att bibelord rycks loss. De läses i sin helhet och bibelord blir begripliga först i sin helhet, insatta i det sammanhang som är Kyrkans. Inte bara profeterna alltså utan profeter och apostlar.
Underordning är ett lysande exempel på hur mycket som blir förvirrat.
Det kan tyckas självklart att underordning betyder just vad ordet säger, någon står under en annan. Då rycks ordet ur sitt sammanhang och uttrycker endast ren patriarkalism. Bedömningen blir därefter. Orden är tidsbundna, dvs hör hemma för 2000 år sedan.
Sammanhanget är lite knepigare. Jesus som är alla kungars Kung och alla herrars Herre kommer för att tjäna. I världen betjänas herrarna. Så är det inte med Kristus och inte heller i Kristus. Matt 20:25-28. Där är sammanhanget det omvända när det handlar om makt och position. Den som vill kan fundera över Luk 1:52. Erik Petrén formulerade saken så att "över" och "under" innebär i den ena världen ungefär det motsatta mot vad de betyder i den andra. I Guds rike är det annorlunda. Bergspredikan är ett av exemplen på annorlunda värderingar.
2 Tim 3:16 sammanfattar Kyrkans bibelglädje: "Varje bok i skriften är inspirerad av Gud (gudandad, DS) och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv."
Det blir lite skillnad när böckerna läses av en hedning, en jude och en kristen. Det betyder inte så mycket en motsättning mellan olika sätt att läsa som en utvidgning på ett spännande sätt för allt handlar om Jesus. Matt 5:18, Luk 24:27. Hans ord är inte bara det han sa under några ord. Hans ord är också alla de heliga orden i den samling böcker som kallas Den heliga Skrift. De tycks i sin helhet inte riktigt falla in under kategorin "tidsbundna". Matt 24:35
Det är i Kyrkan, i Kristus, som Skriften förklaras. Anden har blivit lovad som Hjälparen, den som hjälper Kyrkan att fatta sammanhangen och roa sig över det som ställs på ända i Guds rikes sammanhang. Omvändelse blir bokstavligen att ställa mycket upp och ner och upptäcka att det var just så det skulle vara. Det gäller underordningstexterna som blir överordningstexter när de läses "i Kristus". Det betyder att läsa instruktionerna "i Kristus" och se vad Kristus gör (såsom Kristus). Noga taget sägs det rent ut i just underordningstexten Ef 5:21-33.
Det kristna livet är ett lärjungeliv. För en lärjunge gäller grundläggande att det är roligt att göra upptäckter och lära sig men också att drabbas av aningen att vi får vara med i ett stort sammanhang där utblottelse och tjänande är heliga hemligheter. Fil 2:6-11. Här möter det Kristusmönster som måste gå igen i Kyrkan, i de kristnas liv och i Kyrkans ordningar, eftersom de är ordningar Herren gett Kyrkan.
Om ordningsfrågor hör till det världsliga regementet är det helt i sin ordning att riksdagen beslutar och varför alls blanda in ett kyrkomöte eller utreda (SOU 1948:50)? Man hade inte ens behövt fuska sig bort från det exegetiska och på intet sätt besväras av bibeltolkningsproblematik. Nu är det lite mer komplicerat. Det förstod en del av gammalkyrkligheten, en del av den kyrkliga väckelsen från 1800-talet och den högkyrklighet, som tvangs organisera sig. Kyrklig Samling kallades det gemensamma. Sambandet mellan låg-, hög- och gammalkyrklighet manifesterades också i Svenska kyrkans Fria Synod. Det var nu ett enhetsförsök Svenska kyrkan ställde sig avvisande till när projektet Kyrka Ämbete Enhet torpederades av Biskopsmötet. Året var 1993, antagligen den sista möjligheten att samla ihop Svenska kyrkan.
Såvitt jag förstår, finns det bara en utförslöpa kvar. Men Gud är å andra sidan omöjligheternas Gud. Fast om det egna gudsfolket vill hänge sig åt illusioner och tillbe sina idoler, brukar Gud låta folket få vad det åstundar. "Ske din vilja" blir antingen bönen till Gud eller Guds svar till människan. Det är rätt hemskt, när man tänker efter.
Fördelen är att vi enkelt kan konstatera vilka som är Svenska kyrkans grundläggande dogmer i vår tid. Det skulle också kunna skrämma, förutsatt att allt hänger samman och att biskop Nygren kom rätt i sin analys år 1958. Det visar sig alltmer, menar jag, att Svenska kyrkan då verkligen växlades in på främmande spår. Och är det detta spår Svenska kyrkan befinner sig på, kommer allt att ske konsekvent. Som på bangården i Alvesta, för att använda en begriplig bild.
Ska vi ta ett bibelläsningsavsnitt på denna pigga, käcka och muntra bloggsida?
Vi tror att Nya och Gamla testamentets skrifter är den enda norm och regel som läror och lärare bör prövas och bedömas efter. Här är efter bekännelsen utgångspunkten. Det är inte en biblicistisk hållning på så vis att bibelord rycks loss. De läses i sin helhet och bibelord blir begripliga först i sin helhet, insatta i det sammanhang som är Kyrkans. Inte bara profeterna alltså utan profeter och apostlar.
Underordning är ett lysande exempel på hur mycket som blir förvirrat.
Det kan tyckas självklart att underordning betyder just vad ordet säger, någon står under en annan. Då rycks ordet ur sitt sammanhang och uttrycker endast ren patriarkalism. Bedömningen blir därefter. Orden är tidsbundna, dvs hör hemma för 2000 år sedan.
Sammanhanget är lite knepigare. Jesus som är alla kungars Kung och alla herrars Herre kommer för att tjäna. I världen betjänas herrarna. Så är det inte med Kristus och inte heller i Kristus. Matt 20:25-28. Där är sammanhanget det omvända när det handlar om makt och position. Den som vill kan fundera över Luk 1:52. Erik Petrén formulerade saken så att "över" och "under" innebär i den ena världen ungefär det motsatta mot vad de betyder i den andra. I Guds rike är det annorlunda. Bergspredikan är ett av exemplen på annorlunda värderingar.
2 Tim 3:16 sammanfattar Kyrkans bibelglädje: "Varje bok i skriften är inspirerad av Gud (gudandad, DS) och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv."
Det blir lite skillnad när böckerna läses av en hedning, en jude och en kristen. Det betyder inte så mycket en motsättning mellan olika sätt att läsa som en utvidgning på ett spännande sätt för allt handlar om Jesus. Matt 5:18, Luk 24:27. Hans ord är inte bara det han sa under några ord. Hans ord är också alla de heliga orden i den samling böcker som kallas Den heliga Skrift. De tycks i sin helhet inte riktigt falla in under kategorin "tidsbundna". Matt 24:35
Det är i Kyrkan, i Kristus, som Skriften förklaras. Anden har blivit lovad som Hjälparen, den som hjälper Kyrkan att fatta sammanhangen och roa sig över det som ställs på ända i Guds rikes sammanhang. Omvändelse blir bokstavligen att ställa mycket upp och ner och upptäcka att det var just så det skulle vara. Det gäller underordningstexterna som blir överordningstexter när de läses "i Kristus". Det betyder att läsa instruktionerna "i Kristus" och se vad Kristus gör (såsom Kristus). Noga taget sägs det rent ut i just underordningstexten Ef 5:21-33.
Det kristna livet är ett lärjungeliv. För en lärjunge gäller grundläggande att det är roligt att göra upptäckter och lära sig men också att drabbas av aningen att vi får vara med i ett stort sammanhang där utblottelse och tjänande är heliga hemligheter. Fil 2:6-11. Här möter det Kristusmönster som måste gå igen i Kyrkan, i de kristnas liv och i Kyrkans ordningar, eftersom de är ordningar Herren gett Kyrkan.
lördag 13 juni 2015
Fria fantasier
Det blir väldigt mycket känslostyrt i bloggkommentarerna - och den sortens studentrumsdiskussioner, som kanske för en tid kan vara av nöden för att skärpa tanken - men när vuxna människor, eller åldrade rentav, inte kommit längre, häpnar jag med ogillande häpnad. Men jag rättar mig själv. Hur ska människor fatta Kyrkans liv om de inte lever det? Då får de ta sina fördomar och applicera dem på det de tror sig veta för att därmed skapa sig trygghet. Det gäller inte bara på bloggen, kan jag meddela. Jag kanske ska ta upp frågan om bibelord och manligt och kvinnligt framöver?
Mina frågor om 1958 års riksdagsbeslut som gudomlig uppenbarelse är inte besvarade. Det stod emot vad biskoparna, inklusive ärkebiskopen, då önskade och som 1957 års kyrkomöte beslutat. Biskopsmötet bestod till stor del av professorer eller docenter. Vad nu det säger.
Bengt Olof Dikes återvändande till att läronämnden är den stora garantin för att Läran bevaras ren och oförfalskad är närmast skrattretande, trots att saken är så allvarlig. Biskoparna höjs till skyarna, om till tredje eller fjärde himlen lämnar jag osagt. De är fantastiska och som de tänker, är det. Jaha. 1957 då?
Vad heter de nuförtiden? Tyrberg, Eckerdal, Fast, Modéus II, Modéus I, Bonnier, Hagberg, Mogren, Dalman, Brunne, Persenius, Jackelén, Byström Nordung och Stiglund. Ack, vilken vid akademin dokumenterad kompetens finns inte här även om ingen är professor eller docent - och så förstärks denna intelligensaristokrati av de lärda från akademien. Det kan förstås bara bli bra - om det inte vore för en liten omständighet. De är alla selekterade. Det är alldeles klart vilka som inte får vara med - och det är det mest intressanta med hela läronämnden. Här har vi en politbyrå, ingenting annat. Folke T Olofsson, som kommer med tre band dogmatik i höst, fick inte vara med. Antagligen var just Dike med och beslutade det. Jag fick för den delen inte heller vara med, föreslagen vid ett senare tillfälle.
Tjatandet om demokrati i Svenska kyrkan behövs inte. Saken är omsorgsfullt genomarbetad på 1950- och 60-talen och de frågeställningarna också analyserade i efterhand. Vi vet. Om vi gitter läsa på. Men det är ett svalg befäst mellan åsiktsropandet och insiktssamlandet, det fattar jag. Och på denna bloggsida har flitiga kommentarer generöst och välvilligt illustrerat den saken.
Nej, om Svenska kyrkan gäller den fromme Olov Hartmans ord: "Det går åt helvete, förstår du väl!" Jag ska än en gång påpeka att Hartman menade saken. Bokstavligt. Och det var 1950-tal.
Nu då?
Nu skrivs i brutal klartext det vi andra antytt.
Den 15 juni kommer Gemensamt ansvar, fastighetsutredningen, av trycket. Den ska sändas ut och remissbehandlas. Till kyrkomötet kommer också några korta analyser i kyrkomötesskrivelser. Utträdesbenägenheten beräknas år 2030 vara mer måttfull för de som vill utträda, har gjort det fram till 2020 och sedan är det generationsväxlingen som betyder mest. Det kommer den att göra efter 2030 också. Till detta kommer folkomflyttningen. Lyssna!
"Medlemstalet i vissa av våra nuvarande församlingar kommer sannolikt att ligga nära noll år 2050, en direkt effekt av utflyttning och dödlighet. Innan situationen nått detta läge torde dock indelningsändringar ha skett."
Jo, det kan man säga. Men effekten för sockenkyrkan, den gamla stenkyrkan, blir densamma som efter digerdöden. Det förstår alla som läst J.A. Eklund i Vår Lösen för något mer än hundra år sedan. För organisationen? Den blir väsentligt mindre än idag. "Vi bör räkna med att Svenska kyrkans medlemstal kommer att minska i snabbare takt mellan 2030 och 2050, än vad det väntas göra mellan 2010 och 2030." Alla fattar att detta får ekonomiska konsekvenser.
Kan man ingenting göra? Man kan sköta konfirmanderna väl, sägs det. Men tydligen inte så väl att den dominerande trenden kan knäckas. Om folkmission, Volksmission, sägs inget.
Vill ni veta min mening är det kört.
Det enda som skulle kunna hjälpa är en mobilisering av den pastoralteologiska högkyrkligheten, den som visat vad den duger till och varför. Så kommer det inte att bli. Så vad då? Jag kanske kan återkomma till det temat också, men lovar inget.
Antje Jackelén är sjukskriven en dryg månad och måste ta det lugnt. Detta meddelades i tidningen Dagen, inte i Kyrkans Tidning. Vad beror det på? sporde någon. Jag vet inte.
Han som frågade tänkte sig nog något som i Kreml, där ledaren inte ska visas upp som annat än stark, potent och framgångsrik. Tidningen Dagen visar inte samma förakt för svaghet.
Inte vet jag.
Men jag ogillar sjukdom, inte de sjuka. Läkarbarn är så skapta.
@sandahlcitat läser jag när jag är inne på Twitter. Vederbörande som lägger ut citat, det är inte jag, kunde misstänkas för att fejka till det hela, men det tycks vara en kampanj för att visa hur begåvat den där Sandahl får till det. Sådant gillar jag. Man får lägga in sig som följare i varje fall nu när ärkebiskopen är sjukskriven och biskop Johansson blivit biskop före detta Johansson och knappast twittrar längre. Eller gör han?
I publikationen Stiftsliv tackade före detta Johansson. Vi som skickat in en gåva till arbetet i Betlehem fick ett tack, och där var jag med. Men nog är jag exkluderad likväl.
Han skriver:
"Tack ni alla som berett mig så mycket glädje under åren som gått och ändå in i det sista!"
Jag är inte dummare än att den präst han näpste i domkapitlet i början och slutet av sin biskopstjänst hamnar utanför. Det är lika illa som i kyrkomötet med den exkluderande hälsning "Ordförande, vänner i kyrkomötet". Ordet "vänner" blir självklart exkluderande för somliga av oss. Men visst vore det roligt att få bli inbegripen någon gång. Det är uppenbarligen inte tänkbart. Synd om somliga av oss, vi som kan språket i alla fall, och kan analysera det som faktiskt sägs.
Kanske spelar det inte så stor roll.
Prognoserna talar om extermination.
När upphör Svenska kyrkan att vara rikstäckande? Och vad gör staten då, för en lag om detta har vi? Vår framtidsdag är mörk och dyster!
Mina frågor om 1958 års riksdagsbeslut som gudomlig uppenbarelse är inte besvarade. Det stod emot vad biskoparna, inklusive ärkebiskopen, då önskade och som 1957 års kyrkomöte beslutat. Biskopsmötet bestod till stor del av professorer eller docenter. Vad nu det säger.
Bengt Olof Dikes återvändande till att läronämnden är den stora garantin för att Läran bevaras ren och oförfalskad är närmast skrattretande, trots att saken är så allvarlig. Biskoparna höjs till skyarna, om till tredje eller fjärde himlen lämnar jag osagt. De är fantastiska och som de tänker, är det. Jaha. 1957 då?
Vad heter de nuförtiden? Tyrberg, Eckerdal, Fast, Modéus II, Modéus I, Bonnier, Hagberg, Mogren, Dalman, Brunne, Persenius, Jackelén, Byström Nordung och Stiglund. Ack, vilken vid akademin dokumenterad kompetens finns inte här även om ingen är professor eller docent - och så förstärks denna intelligensaristokrati av de lärda från akademien. Det kan förstås bara bli bra - om det inte vore för en liten omständighet. De är alla selekterade. Det är alldeles klart vilka som inte får vara med - och det är det mest intressanta med hela läronämnden. Här har vi en politbyrå, ingenting annat. Folke T Olofsson, som kommer med tre band dogmatik i höst, fick inte vara med. Antagligen var just Dike med och beslutade det. Jag fick för den delen inte heller vara med, föreslagen vid ett senare tillfälle.
Tjatandet om demokrati i Svenska kyrkan behövs inte. Saken är omsorgsfullt genomarbetad på 1950- och 60-talen och de frågeställningarna också analyserade i efterhand. Vi vet. Om vi gitter läsa på. Men det är ett svalg befäst mellan åsiktsropandet och insiktssamlandet, det fattar jag. Och på denna bloggsida har flitiga kommentarer generöst och välvilligt illustrerat den saken.
Nej, om Svenska kyrkan gäller den fromme Olov Hartmans ord: "Det går åt helvete, förstår du väl!" Jag ska än en gång påpeka att Hartman menade saken. Bokstavligt. Och det var 1950-tal.
Nu då?
Nu skrivs i brutal klartext det vi andra antytt.
Den 15 juni kommer Gemensamt ansvar, fastighetsutredningen, av trycket. Den ska sändas ut och remissbehandlas. Till kyrkomötet kommer också några korta analyser i kyrkomötesskrivelser. Utträdesbenägenheten beräknas år 2030 vara mer måttfull för de som vill utträda, har gjort det fram till 2020 och sedan är det generationsväxlingen som betyder mest. Det kommer den att göra efter 2030 också. Till detta kommer folkomflyttningen. Lyssna!
"Medlemstalet i vissa av våra nuvarande församlingar kommer sannolikt att ligga nära noll år 2050, en direkt effekt av utflyttning och dödlighet. Innan situationen nått detta läge torde dock indelningsändringar ha skett."
Jo, det kan man säga. Men effekten för sockenkyrkan, den gamla stenkyrkan, blir densamma som efter digerdöden. Det förstår alla som läst J.A. Eklund i Vår Lösen för något mer än hundra år sedan. För organisationen? Den blir väsentligt mindre än idag. "Vi bör räkna med att Svenska kyrkans medlemstal kommer att minska i snabbare takt mellan 2030 och 2050, än vad det väntas göra mellan 2010 och 2030." Alla fattar att detta får ekonomiska konsekvenser.
Kan man ingenting göra? Man kan sköta konfirmanderna väl, sägs det. Men tydligen inte så väl att den dominerande trenden kan knäckas. Om folkmission, Volksmission, sägs inget.
Vill ni veta min mening är det kört.
Det enda som skulle kunna hjälpa är en mobilisering av den pastoralteologiska högkyrkligheten, den som visat vad den duger till och varför. Så kommer det inte att bli. Så vad då? Jag kanske kan återkomma till det temat också, men lovar inget.
Antje Jackelén är sjukskriven en dryg månad och måste ta det lugnt. Detta meddelades i tidningen Dagen, inte i Kyrkans Tidning. Vad beror det på? sporde någon. Jag vet inte.
Han som frågade tänkte sig nog något som i Kreml, där ledaren inte ska visas upp som annat än stark, potent och framgångsrik. Tidningen Dagen visar inte samma förakt för svaghet.
Inte vet jag.
Men jag ogillar sjukdom, inte de sjuka. Läkarbarn är så skapta.
@sandahlcitat läser jag när jag är inne på Twitter. Vederbörande som lägger ut citat, det är inte jag, kunde misstänkas för att fejka till det hela, men det tycks vara en kampanj för att visa hur begåvat den där Sandahl får till det. Sådant gillar jag. Man får lägga in sig som följare i varje fall nu när ärkebiskopen är sjukskriven och biskop Johansson blivit biskop före detta Johansson och knappast twittrar längre. Eller gör han?
I publikationen Stiftsliv tackade före detta Johansson. Vi som skickat in en gåva till arbetet i Betlehem fick ett tack, och där var jag med. Men nog är jag exkluderad likväl.
Han skriver:
"Tack ni alla som berett mig så mycket glädje under åren som gått och ändå in i det sista!"
Jag är inte dummare än att den präst han näpste i domkapitlet i början och slutet av sin biskopstjänst hamnar utanför. Det är lika illa som i kyrkomötet med den exkluderande hälsning "Ordförande, vänner i kyrkomötet". Ordet "vänner" blir självklart exkluderande för somliga av oss. Men visst vore det roligt att få bli inbegripen någon gång. Det är uppenbarligen inte tänkbart. Synd om somliga av oss, vi som kan språket i alla fall, och kan analysera det som faktiskt sägs.
Kanske spelar det inte så stor roll.
Prognoserna talar om extermination.
När upphör Svenska kyrkan att vara rikstäckande? Och vad gör staten då, för en lag om detta har vi? Vår framtidsdag är mörk och dyster!
fredag 12 juni 2015
Juggernaut
Kyrkohandboksarbetet rullar fram som ett ödeshjul, fyllt av egen kraft. Det går inte att stoppa. Det går att hoppa av. Och i sinom tid ska det skrivas remisser. De kommer att redovisas, sannolikt på samma triumfartade sätt som för ett år sedan. Skrev jag inte om saken för ett år sedan, 18 juni? Och det som då redovisades, stämde med förförståelser och förhoppningar i Kyrkans Hus men inte riktigt med materialet. Det står klart för den som läser Kyrkans Tidning att redovisningen inte var korrekt.
Rermissvar? Jag säger föga om svaren. De avges i mångas namn men det har hänt att svaret skrivits av några få och de som fattar beslutet om remissvaret har inte läst eller studerat det de svarar på. Och hur ska församlingarna kunna svara? Den teologiska kompetensen sjunker i församlingarna och då ersätts kompetens med tyckande. Så har det varit län ge i den beslutsstruktur vi har.
Jag kunde tänka mig ett moratorium för handboksarbetet. Vi tar en kort paus. I höst skriver en arbetsgrupp ett studiematerial för församlingsbruk på temat "Vad gör vi när vi firar gudstjänst?" Basliturgisk undervisning och den där lilla knorren som handlar om sakramental liturgi, det där att vi firar gudstjänst för världens skull, för att världen ska leva. Samtidigt kunde prästerna få sig en extra duvning för basarbetet med liturgi ägnar vi 2016 åt. Ur detta arbete går det att fortsätta arbetet med en kyrkohandbok, förutsatt att de ansvariga lyssnar in i den stora liturgiska folkbildarrörelsen. Alla höjer sin kompetens. 2017 används våren till att göra ett handboksförlag färdigt och till hösten går det ut på remiss. Kyrkomötet 2018 kan ta ett beslut och kyrkohandboken användas från påsk 2019.
Så här blir det inte. Det är bråttom att få till en ny kyrkohandbok, sägs det.
Varför det?
Det begrep jag inte förrän jag satt på tåget söderut. Då slogs jag av tanken och begreppet juggernaut. Det rullar på. Det är alldeles konsekvent. För mängder med församlingar fungerar handbok 86. Det gestaltas ett gudstjänstliv, där de bärande delarna från Kyrkans liv finns med. Så uppfattas inte situationen av alla, om man så säger. Alltså blir det bråttom med en ny kyrkohandbok, men inte så bråttom att den inte ska bli bra. Ni förstår. Det måste rulla på nu.
Vad handlar detta om?
Dels handlar det om tanken att med en annan handbok kan människor uppfatta hur relevant Svenska kyrkan är också när vi firar gudstjänst. "Välkommen till oss" för en gudstjänst som blir angelägen. Betoningen ligger på gudstjänstkonsumenten (fast så säger man inte). Det är något annat än när betoningen ligger på att bygga församling.
Dels handlar det om att praxis söker liturgi. Med kvinnor i prästämbetet sker förändringar, jag värderar inte om de är till det sämre eller det bättre. Gudstjänsterna blir annorlunda. Och då hyåller inte handboken från 1986. Den är skriven i en situation där det fanns fler manliga än kvinnliga präster och ett kyrkfolk, som levt med handbok 42 och en lång period av försöksverksamhet och förnyelser. Nu, en generation senare, blir det nödvändigt med den handbok som speglar förändringarna. Det går inte att ha handbok 86 för den är tillkommen i en annan kyrka. Praxis söker liturgi. Det är en annan hållning än den gamla lex orandi, lex credendi, bönens lag är trons lag, "som du ber, tror du". Det är på sitt sätt konsekvent när WATCH kallar Gud "hon" och vill be bönen "Moder, vår". Men det är lika konsekvent med de små förändringarna. Och därför är det så bråttom. En praxis söker sin liturgi.
Juggernaut - betyder det att i grund och botten blir det här inte en handbok för alla? Så sägs det. Så upprepas det. Men det blir inte en handbok för den som präglats av programmet Kyrklig förnyelse, som har sin andliga hemvist i Svenska kyrkan (Lillklassen, Sveriges Barn, Vår Kyrka med David Crane, 1942 års handbok, 1937 års psalmbok, Stig Hellstens konfirmandlärobok, Bo Giertz böcker och PO Sjögrens Att bygga församling och Böneskola, Den svenska tidegärden mm). De marginaliserade är inte ens i marginalen, de är utanför blickfånget. En sådan som Christer Pahlmblad eller Mikael Löwegren eller Mikael Isacson hålls utanför mindre av kyrkopolitiska skäl (som jag tänkt innan) än av fullständigt logiska. De hör till det sammanhang som uppgörelsen nu gäller.
Vanliga församlingsbor, sådana som går i kyrkan då och då?
De kommer inte egentligen att plågas av förändringarna. De kan tycka att det blivit annorlunda i kyrkan och glesa ut på sina kyrkobesök.
Vanliga församlingsbor som går ofta i kyrkan glesar nog också ut kyrkobesöken, lite trötta på utspelen och allt det där extra som ska locka folk men som egentligen på sikt har en väldig repellerande kraft.
Vad bör göras?
En alldeles vanlig högkyrklig präst bereder sig på att fortsatt använda Artos Missale. Det blir sannolikt förbjudet. Och de som har det minsta svenskkyrkliga kvar i sig, konstaterar att gudstjänstlivet splittras. Det som hände för rätt länge sedan genom ett riksdagsbeslut vår och sommar 1958 får nu sitt genomslag.
Ordet är juggernaut.
Rermissvar? Jag säger föga om svaren. De avges i mångas namn men det har hänt att svaret skrivits av några få och de som fattar beslutet om remissvaret har inte läst eller studerat det de svarar på. Och hur ska församlingarna kunna svara? Den teologiska kompetensen sjunker i församlingarna och då ersätts kompetens med tyckande. Så har det varit län ge i den beslutsstruktur vi har.
Jag kunde tänka mig ett moratorium för handboksarbetet. Vi tar en kort paus. I höst skriver en arbetsgrupp ett studiematerial för församlingsbruk på temat "Vad gör vi när vi firar gudstjänst?" Basliturgisk undervisning och den där lilla knorren som handlar om sakramental liturgi, det där att vi firar gudstjänst för världens skull, för att världen ska leva. Samtidigt kunde prästerna få sig en extra duvning för basarbetet med liturgi ägnar vi 2016 åt. Ur detta arbete går det att fortsätta arbetet med en kyrkohandbok, förutsatt att de ansvariga lyssnar in i den stora liturgiska folkbildarrörelsen. Alla höjer sin kompetens. 2017 används våren till att göra ett handboksförlag färdigt och till hösten går det ut på remiss. Kyrkomötet 2018 kan ta ett beslut och kyrkohandboken användas från påsk 2019.
Så här blir det inte. Det är bråttom att få till en ny kyrkohandbok, sägs det.
Varför det?
Det begrep jag inte förrän jag satt på tåget söderut. Då slogs jag av tanken och begreppet juggernaut. Det rullar på. Det är alldeles konsekvent. För mängder med församlingar fungerar handbok 86. Det gestaltas ett gudstjänstliv, där de bärande delarna från Kyrkans liv finns med. Så uppfattas inte situationen av alla, om man så säger. Alltså blir det bråttom med en ny kyrkohandbok, men inte så bråttom att den inte ska bli bra. Ni förstår. Det måste rulla på nu.
Vad handlar detta om?
Dels handlar det om tanken att med en annan handbok kan människor uppfatta hur relevant Svenska kyrkan är också när vi firar gudstjänst. "Välkommen till oss" för en gudstjänst som blir angelägen. Betoningen ligger på gudstjänstkonsumenten (fast så säger man inte). Det är något annat än när betoningen ligger på att bygga församling.
Dels handlar det om att praxis söker liturgi. Med kvinnor i prästämbetet sker förändringar, jag värderar inte om de är till det sämre eller det bättre. Gudstjänsterna blir annorlunda. Och då hyåller inte handboken från 1986. Den är skriven i en situation där det fanns fler manliga än kvinnliga präster och ett kyrkfolk, som levt med handbok 42 och en lång period av försöksverksamhet och förnyelser. Nu, en generation senare, blir det nödvändigt med den handbok som speglar förändringarna. Det går inte att ha handbok 86 för den är tillkommen i en annan kyrka. Praxis söker liturgi. Det är en annan hållning än den gamla lex orandi, lex credendi, bönens lag är trons lag, "som du ber, tror du". Det är på sitt sätt konsekvent när WATCH kallar Gud "hon" och vill be bönen "Moder, vår". Men det är lika konsekvent med de små förändringarna. Och därför är det så bråttom. En praxis söker sin liturgi.
Juggernaut - betyder det att i grund och botten blir det här inte en handbok för alla? Så sägs det. Så upprepas det. Men det blir inte en handbok för den som präglats av programmet Kyrklig förnyelse, som har sin andliga hemvist i Svenska kyrkan (Lillklassen, Sveriges Barn, Vår Kyrka med David Crane, 1942 års handbok, 1937 års psalmbok, Stig Hellstens konfirmandlärobok, Bo Giertz böcker och PO Sjögrens Att bygga församling och Böneskola, Den svenska tidegärden mm). De marginaliserade är inte ens i marginalen, de är utanför blickfånget. En sådan som Christer Pahlmblad eller Mikael Löwegren eller Mikael Isacson hålls utanför mindre av kyrkopolitiska skäl (som jag tänkt innan) än av fullständigt logiska. De hör till det sammanhang som uppgörelsen nu gäller.
Vanliga församlingsbor, sådana som går i kyrkan då och då?
De kommer inte egentligen att plågas av förändringarna. De kan tycka att det blivit annorlunda i kyrkan och glesa ut på sina kyrkobesök.
Vanliga församlingsbor som går ofta i kyrkan glesar nog också ut kyrkobesöken, lite trötta på utspelen och allt det där extra som ska locka folk men som egentligen på sikt har en väldig repellerande kraft.
Vad bör göras?
En alldeles vanlig högkyrklig präst bereder sig på att fortsatt använda Artos Missale. Det blir sannolikt förbjudet. Och de som har det minsta svenskkyrkliga kvar i sig, konstaterar att gudstjänstlivet splittras. Det som hände för rätt länge sedan genom ett riksdagsbeslut vår och sommar 1958 får nu sitt genomslag.
Ordet är juggernaut.
onsdag 10 juni 2015
Tidningsläsning med mera
I går läste jag Svenska Dagbladet vid frukostbordet på Uplandia i Uppsala. "Det som känns har blivit sant" skrev Maxim Grigoriev. Fokus flyttas från kunskaper till upplevelser.
Som i det kyrkliga, tänkte jag, som minns en replik från det kyrkliga livet en vän anförtrott mig. Det var vid en diskussion där det upplevdes väldigt mycket men allt som upplevdes stämde nog inte, försökte någon påpeka. Samtalsledaren bröt av: "Här talar vi om känslor, inte om fakta." Repliken insåg jag i går morse var samtidstypisk. Precis så här är det. Eller med Grigoriev: "Det som värderas högst är det direkta och omedelbara, i stället för det distanserade och analyserande."
Jag ska till kyrkostyrelsen i dag. Handboksarbetet blir en punkt att avhandla, kanske som en rapport. Men kan man arbeta fram en kyrkohandbok om det som värderas högst inte är det distanserade och analyserande? Har vi hamnat i en svenskkyrklig autofiktion som gör allt liturgiskt arbete i samklang med den stora traditionen omöjligt? Eller är autofiktionen en helt annan, fiktionen att tillvaron styrs av handläggare i Kyrkans Hus och styrelsen får då och då komma till Uppsala för att höra hur de policyskapande tjänstemännen tänker - och att denna skeplseakt understundom belönas med koniungslig medalj för attd et är så framstående?
Allt vad jag nu skrivit är förstås, som städse på denna pigga, käcka och muntra blogg, en subjektiv sanning. Grigoriev igen: "Den subjektiva sanningen är inte konstruerad för at ifrågasättas och diskuteras, utan för at tas emot och genomlevas."
Vad mycket nytt och nyttigt kan inte en tidningsläsare få sig till livs!
Denna morgon får det bli en tidig blogg. Det är morgonmässa i Uppsala domkyrka, en sådan där jag uppfattar att det är sakramentalt säkert, dvs det som sägs motsvaras av vad det faktiskt är. I en kyrka där biskoparna går omrking med ett frågetecken i vänster hand, är det värdefullt. Kan man tänka. Om det nu inte vore för det lilla problem jag i går ställdes inför, att Rom direkt avvisar manliga biskopar vigda av en kvinnlig huvudkonsekrator. Det var snäppet tydligare än det som sas i London. Vilka konsekvenserna blir? En grundläggande osäkerhet om dessa biskopars präst- och diakonvigning. "Es gibt ähnlichkeiten" med präster och diakoner, kan mna som mest säga om dem som nu kommer. Inte mer. Det räcker inte.
Här finns grundfrågor att ta tag i.
De är mina.
Men det är inte jag som ska besvara dem. Så mycket svenskkyrkl anständighet måste det finnas att motiverade frågor allvarligt tas upp och besvaras.
"De har tagit ämbetet och jag vet inte var de lagt det."
Enklast att ägna sig åt tidningsläsning och fatta att somliga frågor hamnar i känslolivet. Och det svenskkyrkliga känslolivet är rikt. Anmäl mig till Växjö domkapitlet för offentligt redovisad otro.
Som i det kyrkliga, tänkte jag, som minns en replik från det kyrkliga livet en vän anförtrott mig. Det var vid en diskussion där det upplevdes väldigt mycket men allt som upplevdes stämde nog inte, försökte någon påpeka. Samtalsledaren bröt av: "Här talar vi om känslor, inte om fakta." Repliken insåg jag i går morse var samtidstypisk. Precis så här är det. Eller med Grigoriev: "Det som värderas högst är det direkta och omedelbara, i stället för det distanserade och analyserande."
Jag ska till kyrkostyrelsen i dag. Handboksarbetet blir en punkt att avhandla, kanske som en rapport. Men kan man arbeta fram en kyrkohandbok om det som värderas högst inte är det distanserade och analyserande? Har vi hamnat i en svenskkyrklig autofiktion som gör allt liturgiskt arbete i samklang med den stora traditionen omöjligt? Eller är autofiktionen en helt annan, fiktionen att tillvaron styrs av handläggare i Kyrkans Hus och styrelsen får då och då komma till Uppsala för att höra hur de policyskapande tjänstemännen tänker - och att denna skeplseakt understundom belönas med koniungslig medalj för attd et är så framstående?
Allt vad jag nu skrivit är förstås, som städse på denna pigga, käcka och muntra blogg, en subjektiv sanning. Grigoriev igen: "Den subjektiva sanningen är inte konstruerad för at ifrågasättas och diskuteras, utan för at tas emot och genomlevas."
Vad mycket nytt och nyttigt kan inte en tidningsläsare få sig till livs!
Denna morgon får det bli en tidig blogg. Det är morgonmässa i Uppsala domkyrka, en sådan där jag uppfattar att det är sakramentalt säkert, dvs det som sägs motsvaras av vad det faktiskt är. I en kyrka där biskoparna går omrking med ett frågetecken i vänster hand, är det värdefullt. Kan man tänka. Om det nu inte vore för det lilla problem jag i går ställdes inför, att Rom direkt avvisar manliga biskopar vigda av en kvinnlig huvudkonsekrator. Det var snäppet tydligare än det som sas i London. Vilka konsekvenserna blir? En grundläggande osäkerhet om dessa biskopars präst- och diakonvigning. "Es gibt ähnlichkeiten" med präster och diakoner, kan mna som mest säga om dem som nu kommer. Inte mer. Det räcker inte.
Här finns grundfrågor att ta tag i.
De är mina.
Men det är inte jag som ska besvara dem. Så mycket svenskkyrkl anständighet måste det finnas att motiverade frågor allvarligt tas upp och besvaras.
"De har tagit ämbetet och jag vet inte var de lagt det."
Enklast att ägna sig åt tidningsläsning och fatta att somliga frågor hamnar i känslolivet. Och det svenskkyrkliga känslolivet är rikt. Anmäl mig till Växjö domkapitlet för offentligt redovisad otro.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)