"Dela tro - dela liv" är ett 60-miljonersprojekt. Det ska entusiasmera oss, och jag läser twitterflödet som syftar till just detta, men blir jag entusiastisk? Nu handlar det om bönen och om bönen finns det goda skäl att tänka ordnat. Bön är en syssla som förutsätter att det blir be-tänkligt, bönens teologi ska väl kallas så. Men nu undrar jag.
Ni får citatet:
"Att be är att sätta in sig själv i en förändringsprocess, ärlig bön för med sig handling, det är inte att fösa över ansvar på någon annan."
Ber den fromsinta medelklassen så här?
För en kyrkokristen ter det sig väl knappast tänkbart?
Fokus är flyttat från Gud till den bedjande.
Blir detta inte fel, helt fel?
Att be är att sätta in sig själv i en förändringsprocess?
Här förväxlas uppenbart kategorierna, dvs vad bön är och vad bön kan få för konsekvenser eller hur bön förhåller sig till lärjungaskapets grundvillkor, det lärjungaskap som självfallet handlar om en förändringsprocess.
Vi tar det där med att "ärlig bön för med sig handling".
Nu ligger jag på mitt yttersta eller obrukbar på grund av svår nedstämdhet. Jag är som psalmisten när det är som värst. Då kan jag alltså inte be ärligt? Då är det väl lika bra att inte ens försöka? Bön är till för aktivister, sådana som vill sätta in sig själva i en förändringsprocess. Bön är inte till för håglösa och alls inte till för folk som ligger på sluttampen på Långvårdsavdelningen. Men det blev väl inte rätt?
Jag skulle vilja slå ett slag för bönen som verkligen är att fösa över ansvar "på någon annan", dvs på Gud, som lovat mig att vara min käre himmelske far. Det är märkligt med denna förbannade lagiskhet och detta sätt att omdefiniera bön så att den blir "att sätta sig själv i en förändringsprocess". Helgelsen är denna förändringsprocess, men också den är inte något jag gör med mig själv utan något Gud gör genom att ibland vilja och andra gånger tillåta.
Jag har en närmast fånig tågordning för en liten förbön. Jag ber för präster jag känner och som jag uppfattar att jag har ett förbönsansvar eftersom de är sjuka och jag tycker om dem. Jag följer egentligen stambanorna. Tala om tågordning. Jag börjar i norr och hamnar till sist på Malmö C. Det är böner som inte i egentlig mening för med sig handling om man inte med handling räknar något jag kanske någon gång skriver till mina vänner - men det hade jag gjort hur som helst, tror jag. Jag föser helt enkelt över ansvaret till någon annan, för jag är doktor men inte läkare, förstås.
Ibland ber jag för förhållandena i världen och menar att min största insats för freden gör jag som bedjare. Vad annars kan jag göra?
En gång i tiden gjorde jag fredsinsatser genom det militära system som höll Sverige utanför krig tills det i demokratisk ordning bestämdes att vi skulle kriga i Afghanistan och Libyen. Jag var stolt över mitt vapenslag, kustartilleriet. Det var försvar och inte anfall. Vi värnade fosterlandet och fostervattnet. Allt detta är historia. Som mest kan jag värna det statsskick som ger utrymme för medborgerliga fri- och rättigheter, men i det stora hela kan jag göra fredsinsatsen genom att be och det kan inte föra med sig någon synnerlig handling. Är bönen inte ärlig då?
När jag blir som teologiskt dystrast tänker jag: Finns det ett fenomen i det officiösa svenskkyrkliga som inte är något annat än själv-be-fläckelse?
Vad vi möter i denna tweet är det som kallas "funktionell ateism". Den kan se from ut, men krafsar vi lite på orden så upptäcker vi att Gud inte behövs i sammanhanget, inte ens när vi ber. För bön är att sätta in sig själv i en förändringsprocess och det är lika kul som när Gudrun Schyman var i Blentarp för att bli nykter, men inte ville be till "Gud" utan bad till "Gudrun". Det gick också bra. Men, och det är min småländska fråga och inget annat, borde inte Svenska kyrkan för 60 miljoner ha en annan och mer profilerad hållning?
När jag ber är jag för övrigt helt nöjd med att få fösa över ansvaret på Gud.
Det är därför jag ber.
Så enkelspårig är jag. Skamlöst!
Var inte detta den gamla kristna regeln, att "handla som om allt hänger på dig och be som om allt hänger på Gud"?
Det är för en kyrkokristen klart att allt hänger på Gud, som hänger på ett kors.
Ska inte min bön också innehålla en tacksamhetens hållning?
Jodå. I går hittade jag, tack stiftsadjunkten Jens Linder, lösningen på mitt råbiffsproblem. I nästan tre år har jag letat efter någon som maler råbiff i Växjö. I Löttorp finns Rosas Handel. I går eftermiddag hemsökte jag efter en stiftsadjunktstanke, Coop vid Oxtorget, frågade artigt om de kunde mala råbiff och det vänliga svaret med ett leende var ett "ja". På innanlår, för det var bäst, tyckte expediten. Då visste jag att jag hittat en sakkunnig!
I går kväll blev det råbiff med tillbehör, öl, OP, bröd och ostar samt på sluttampen oliver av lyxmodell. Bordsbön och så rakt på!
Det var en stor dag i mitt liv, "som i prästgården" var känslan, det betyder som på norra Öland. Lycka! Och jag gjorde, om franskan ursäktas, inte ett skit. Jag bara tog emot gudslånet i tacksamhet. Det var säkert för somliga fel livshållning - tacka Gud för råbiff, öl och brännvin utan en tanke på någon annan förändringsprocess än just denna!
Tack gode Gud för att du gett mig gåvan att njuta av livet!
Aj då.
Fel bön. Ansvarslös på alla sätt. Men jag skäms inte!
Jag har lovat återvända till Coop för att köpa mer råbiff.
Tack gode Gud för den elit i livsmedelsbranschen som har vett att mala råbiff av innanlår!
Och tack o Gud för stiftsadjunkten, som funderade och sa: "Jag har inte köpt men skulle kunna tänka mig att Coop på Oxtorget skulle kunna ordna råbiff!"
Att be är att till sist hålla Gud ansvarig för att jag får råbiff en fredagskväll.
Vad skulle bön annars vara?
lördag 30 april 2016
fredag 29 april 2016
Arabjäveln i Emmabodaskogarna
Tio polisbilar skickades till flyktingboendet i Emmaboda för stökigt var det. I stöket bestämdes att en kille, Ahad, som försökt ta sig in på flyktingboendet, skulle skjutsas bort från platsen och gränsen för sådana bortskjutsningar tycks vara att personen ska 3 km bort. I polisbilen blev det gråt, ordväxling, skrik och förolämpningar. Polismannen som förolämpade är nu placerad i inre tjänst och utredning pågår. Han tyckte nämligen att arabjäveln skulle åka hem till sitt jävla land. Polismannen ville inte ha sådana som han här. "Jag tål inte sådana som dig. Jävla pack är det. Åk hem." När Ahad ville bli skjutsad i stället för att få gå, erbjöds han i stället en omgång stryk, riktigt stryk. "Passa dig, för helvete."
Eftersom den tidigare stökige Ahad, nu offer, hade satt på inspelningen i sin mobiltelefon, kunde alla höra vad som sagts när ljudfilen kom till medias kännedom. Ett litet problem är det förstås att Ahad vet att samtalet spelas in medan polismannen inte fattat det. Ahad tillbringade tisdagskvällen på akutmottagningen på Länssjukhuset i Kalmar och finns blodig i ansiktet på bild i tidningarna. Polisledningen tar förstås avstånd från uttalandena. De strider mot värdegrunden.
Jag förstår inte om det är underförstått att Ahad är samme man som kommit utifrån och funnits med vid två tillfällen av oroligheter på flyktingboendet, som det heter. Någon sådan person har "bidragit till att trissa upp stämningen". (Barometern 28/4) Menar tidningen att diskret antyda att den mannen är just Ahad?
Om vi lämnar det förhållande arabjäveln Ahad förnekade, nämligen att han skulle vara arab, och om vi skrattat färdigt åt det faktum att polisledningen inte kan förneka vad som hänt (vilket annars är formulär 1A i sammanhang som detta) kanske saken inte skulle gälla polismannens uttryckssätt utan något betydligt mer intressant. Att arga människor skriker dumheter borde inte förvåna någon. Vi kanske bortom skrik och skrän skulle söka sakinformationer? Är det inte något betydligt allvarligare som nu kommer upp till ytan?
Må vara att folk lär sig att förhålla sig till det som kallas värdegrund på ett stillsamt sätt. Låt konsulenterna och HR-ledningen prata på värdegrundkurserna, vi lyssnar och så skiter vi i deras bullshit för det är inte dessa som är ute i verkligheten. Poliser är som folk är mest och kanske lite mer reaktionära. Det är klart att betydande delar av det svenska folket har tröttnat på flyktingar och misstror journalister, när det ska sägas vara problemfritt kring flyktingfrågan. Klokt folk undrar över notan - om de ska ta den eller deras barn och barnbarn. Klokt folk ser också omsvängningen i flyktingfrågan, vilken skulle kunna förfära många. Så lite höll de fagra orden i höstas för!
Problemet är nog att polismannens hållning är en majoritetshållning. Inte gentemot familjer med barn från Syrien men gentemot de som kallas "barn". Konstigt språkbruk. När jag var 15 år ville jag inte definieras som barn, än mindre åren därefter. Så kommer beskeden om hur det fuskas och körs med många identiteter, så att flyktingarna kan hämta understöd också från andra europeiska länder. De som följer nyheterna funderar förstås också över flyktingar som åker hem till Irak på semester/ledighet, fast de riskerar sina liv där. Om detta och mycket annat talas det. Och till det myckna annat hör frågan om hur somliga kan bli rika på flyktinghanterandet.
Vad folk häver ur sig, i uniform eller utan, ser jag som det mindre problemet.
Det egentliga problemet är den flyktingfientlighet som inte kan snackas bort. Den artikulerar sig inte officiellt, men den finns. Jag antar att en majoritet av Svenska kyrkans medlemmar delar hållningen. En majoritet av medlemmarna, inte en majoritet av gudstjänstfirarna.
Varför blev det så här?
Därför att rasiststämpeln omedelbart togs fram och dödade varje samtal.
Då kan det bara bli uschlighet av det mesta.
Det är egendomligt men det är när vi vill väl, som det blir fel.
Svenska folket är inga rasister. Det är ett folk som gärna står upp för de utsatta men det är också ett folk som vill tas på allvar och inte leva med en känsla att någon försöker oavbrutet lura oss.
Det är en politisk uppgift att ta sig det problem, som detta utgör, an.
Det förmådde inte politikerna.
Och grundorsaken?
Kan det vara så enkelt att när svenska folket inte firar gudstjänst, blir tankemönstren andra och en faktisk värdegrund som byggt kultur ersätts av värdegrundsnack men det är ett snack som inte grundas i något annat än konsultativ och för konsulenterna lukrativ pratsamhet.
Det har sitt pris när människor reduceras till kropp och själ. Och någon får betala det priset. Jag menar då inte bara arbjäveln eller polismannen i Emmabodaskogarna. Jag menar oss alla.
Eftersom den tidigare stökige Ahad, nu offer, hade satt på inspelningen i sin mobiltelefon, kunde alla höra vad som sagts när ljudfilen kom till medias kännedom. Ett litet problem är det förstås att Ahad vet att samtalet spelas in medan polismannen inte fattat det. Ahad tillbringade tisdagskvällen på akutmottagningen på Länssjukhuset i Kalmar och finns blodig i ansiktet på bild i tidningarna. Polisledningen tar förstås avstånd från uttalandena. De strider mot värdegrunden.
Jag förstår inte om det är underförstått att Ahad är samme man som kommit utifrån och funnits med vid två tillfällen av oroligheter på flyktingboendet, som det heter. Någon sådan person har "bidragit till att trissa upp stämningen". (Barometern 28/4) Menar tidningen att diskret antyda att den mannen är just Ahad?
Om vi lämnar det förhållande arabjäveln Ahad förnekade, nämligen att han skulle vara arab, och om vi skrattat färdigt åt det faktum att polisledningen inte kan förneka vad som hänt (vilket annars är formulär 1A i sammanhang som detta) kanske saken inte skulle gälla polismannens uttryckssätt utan något betydligt mer intressant. Att arga människor skriker dumheter borde inte förvåna någon. Vi kanske bortom skrik och skrän skulle söka sakinformationer? Är det inte något betydligt allvarligare som nu kommer upp till ytan?
Må vara att folk lär sig att förhålla sig till det som kallas värdegrund på ett stillsamt sätt. Låt konsulenterna och HR-ledningen prata på värdegrundkurserna, vi lyssnar och så skiter vi i deras bullshit för det är inte dessa som är ute i verkligheten. Poliser är som folk är mest och kanske lite mer reaktionära. Det är klart att betydande delar av det svenska folket har tröttnat på flyktingar och misstror journalister, när det ska sägas vara problemfritt kring flyktingfrågan. Klokt folk undrar över notan - om de ska ta den eller deras barn och barnbarn. Klokt folk ser också omsvängningen i flyktingfrågan, vilken skulle kunna förfära många. Så lite höll de fagra orden i höstas för!
Problemet är nog att polismannens hållning är en majoritetshållning. Inte gentemot familjer med barn från Syrien men gentemot de som kallas "barn". Konstigt språkbruk. När jag var 15 år ville jag inte definieras som barn, än mindre åren därefter. Så kommer beskeden om hur det fuskas och körs med många identiteter, så att flyktingarna kan hämta understöd också från andra europeiska länder. De som följer nyheterna funderar förstås också över flyktingar som åker hem till Irak på semester/ledighet, fast de riskerar sina liv där. Om detta och mycket annat talas det. Och till det myckna annat hör frågan om hur somliga kan bli rika på flyktinghanterandet.
Vad folk häver ur sig, i uniform eller utan, ser jag som det mindre problemet.
Det egentliga problemet är den flyktingfientlighet som inte kan snackas bort. Den artikulerar sig inte officiellt, men den finns. Jag antar att en majoritet av Svenska kyrkans medlemmar delar hållningen. En majoritet av medlemmarna, inte en majoritet av gudstjänstfirarna.
Varför blev det så här?
Därför att rasiststämpeln omedelbart togs fram och dödade varje samtal.
Då kan det bara bli uschlighet av det mesta.
Det är egendomligt men det är när vi vill väl, som det blir fel.
Svenska folket är inga rasister. Det är ett folk som gärna står upp för de utsatta men det är också ett folk som vill tas på allvar och inte leva med en känsla att någon försöker oavbrutet lura oss.
Det är en politisk uppgift att ta sig det problem, som detta utgör, an.
Det förmådde inte politikerna.
Och grundorsaken?
Kan det vara så enkelt att när svenska folket inte firar gudstjänst, blir tankemönstren andra och en faktisk värdegrund som byggt kultur ersätts av värdegrundsnack men det är ett snack som inte grundas i något annat än konsultativ och för konsulenterna lukrativ pratsamhet.
Det har sitt pris när människor reduceras till kropp och själ. Och någon får betala det priset. Jag menar då inte bara arbjäveln eller polismannen i Emmabodaskogarna. Jag menar oss alla.
torsdag 28 april 2016
Gretta eller "hapax"
Gretta Vospers har berett mig bekymmer.
Det var den 1april jag såg nyheten att Gretta Vosper tog strid för att som ateistisk pastor få leda sin församling i Toronto. FörsamlingenWest Hill tillhör United Church of Canada. Men det var, som sagt, 1april och vad som helst går jag inte på. Nu gällde dock inte saken ett aprilskämt. Mot slutet av april månad har jag förstått.
West Hill United Church har en präst som är ateist.
Ett tag trodde jag hon definierade sig som "non-theist", men icke. Ateist ska det vara. Ett tag malde hon på i böner och lovsånger som om hon trodde på det hon sa, men sedan tog hos sig samman. Hon kunde inte hålla på med metaforiska tolkningar av bönerna när folk i kyrkbänkarna trodde det var på riktigt.
Nu skrevs psalmer om, bönerna blev "community sharing time" och talet om "Gud och Jesus" (som det heter) blev i stället tal om kärlek, medkänsla och skönhet. Alla gillade inte omgörningen. Av det som normalt var en församling med 125 personer söndag förmiddag blev det 40. Men så publicerade Gretta sin bok With or without God och då steg besöksantalet till 90. Bättre än 40 men sämre än 125, tänker jag, som dock är svag i matematiken.
Men vad tror Gretta?
Hon hävdar inte att det inte skulle finnas en gud men en "teistisk" definition funkar inte längre och är inte trovärdig. Präster, som inte tror som Gretta, går det 13 på dussinet, menar hon. United Church borde förklara att Bibeln inte är Guds eget ord för alla tider. Herrens bön blir följdriktigt moderniserad och Elvis, som sjöng O, store Gud hade fått sjunga på annat sätt. DÅ sjöng Elvis:
Then sings my soul, My Savour God,to Thee,
How great Thou art! How great Thou art!
NU hade Elvis sjungit
Then sings my soul in wonder, full and free,
a sacred gift is life to me!
Hur Boberg själv sjungit, kan man bara gissa, förstås.
Ni förstår principen. Det är den nya psalmtexten som sjungs i West Hill.
Man kan tycka att det hela är vackert, men borde medge att det är något annat samtidigt.
Jag har aldrig tänkt att United Church of Canada, UCC, var något annat än liberal, men Gretta går utöver. De flesta liberaler skulle inte säga som hon, sa vår vän Kevin Flatt, "but in the end of the day they don't really believe in anything resembling traditional Christianity."
Gretta säger hederligt som det är. Hon har inte varit teist sedan någon gång före sin prästvigning. Folk i allmänhet känner att de inte är välkomna när det används ord som "gud", "frälsning", "uppståndelse" och därför måste vi sluta använda de invanda kristna orden. UCC är en irrelevant kyrka för de flesta och Grettas vän Marcus J. Borg fruktade att hela den kristna tradionen kunde dö ut om den inte blev omgjord.
Vad är det alltså kameleonten gör, när den varsnar faran?
Just detta.
När somliga kristna fattar att folk inte gått på det där med Kyrkans tro blir de som kameleonten och maskerar sig kvickt till oigenkännlighet.
De drivs av de bästa avsikter, ty vi får inte förlora folket. Förlorar vi folket och pengarna går Kyrkan under, för hon vilar tryggt på den ogudaktige Mammons goda.
Det tidigare paradigmet och det kommande står emot varandra.
Gretta är konsekvent - och begriplig. Lika begriplig som det faktum att det hon förkunnar inte är den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Judas brev v 3. En gång för alla heter "hapax" på grekiska.
Kodordet för att förstå Gretta är "metaforisk". En tro som är metaforisk blir, säg, elastiskt oprecis.
Det finns folk som lockas till detta. 90 per söndag, redovisar Gretta. De var 125, blev 40 och så kom nya. Vart tog de andra vägen? Det skulle jag verkligen vilja veta. Gav några helt enkelt upp? Det kan jag också tänka mig. Vad ska man tänka om kristen tro om grundbegreppen enkelt definieras om och bort? Andra gick till andra församlingar men bråkade verkligen ingen i sin tidigare församling?
Så här långt i tankevärlden kom jag att fundera över antalet kyrkomedlemmar i Svenska kyrkan och snubblade över en sajt som angav att "endast cirka fem procent av medlemmarna är kristna jämfört med i stort sett 100 procent i övriga trossamfund - Missionskyrkan, Baptistsamfundet, Evangeliska frikyrkan, Pingströrelsen, Frälsningsarmén etc."
Det finns frikyrkliga som aldrig förnekar sig!
Men glömde man inte nämna de romerska katolikerna och de ortodoxa i landet Sverige? Hur hög är procentsatsen där, menar ni?
Sajten Merinfo visste också ge besked: "Tyvärr håller Svenska kyrkan ingen statistik över antalet besökare på sina söndagsmässor. 74%av den svenska befolkningen är döpta i den svenska kyrkan och 8% är riktigt kristna." Riktigt kristna - ja, jag må då säga vad då? Och varifrån kommer uppgiften att besökare i Svenska kyrkan inte räknas? Men de kanske inte ska räknas, eftersom de inte räknas som riktiga kristna? Jesus slipper dock skicka ut änglar att sortera svenskarna på den yttersta dagen. Det har de frikyrkliga redan gjort åt honom. Ska vi inte sjunga några lovsånger?
Källor:
http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/kyrkmedl.htm
http://spa.merinfo.se/question/hur-manga-procent-av-sveriges-befolkning-gar-i-den-kristna-kyrkan-varje-sondag
Gretta på ena sidan och dessa på den andra. Är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Jag bråkar inte på något sätt. År 1958 var kring 96-98% av svenskarna medlemmar i Svenska kyrkan. Nu är vi nere på 68% eller så. Vad säger det, månne?
Själv kommer också jag att i sinom tid lämna Svenska kyrkan. Bengt Olof Dike likaså. Det är bara en tidsfråga. Men vad gör jag innan dess, om Grettas brist på kristen tro blir själva hållningen? Och värre: om det blir den självklara hållningen utan att någon definierar saken så tydligt som Gretta? Går det också i Svenska kyrkan 13 präster på dussinet som "don't really believe in anything resembling traditional Christianity"?
Har den utsorterande frikyrkligheten fått allt rätt?
5% kristna eller 8% riktigt kristna?
Det var den 1april jag såg nyheten att Gretta Vosper tog strid för att som ateistisk pastor få leda sin församling i Toronto. FörsamlingenWest Hill tillhör United Church of Canada. Men det var, som sagt, 1april och vad som helst går jag inte på. Nu gällde dock inte saken ett aprilskämt. Mot slutet av april månad har jag förstått.
West Hill United Church har en präst som är ateist.
Ett tag trodde jag hon definierade sig som "non-theist", men icke. Ateist ska det vara. Ett tag malde hon på i böner och lovsånger som om hon trodde på det hon sa, men sedan tog hos sig samman. Hon kunde inte hålla på med metaforiska tolkningar av bönerna när folk i kyrkbänkarna trodde det var på riktigt.
Nu skrevs psalmer om, bönerna blev "community sharing time" och talet om "Gud och Jesus" (som det heter) blev i stället tal om kärlek, medkänsla och skönhet. Alla gillade inte omgörningen. Av det som normalt var en församling med 125 personer söndag förmiddag blev det 40. Men så publicerade Gretta sin bok With or without God och då steg besöksantalet till 90. Bättre än 40 men sämre än 125, tänker jag, som dock är svag i matematiken.
Men vad tror Gretta?
Hon hävdar inte att det inte skulle finnas en gud men en "teistisk" definition funkar inte längre och är inte trovärdig. Präster, som inte tror som Gretta, går det 13 på dussinet, menar hon. United Church borde förklara att Bibeln inte är Guds eget ord för alla tider. Herrens bön blir följdriktigt moderniserad och Elvis, som sjöng O, store Gud hade fått sjunga på annat sätt. DÅ sjöng Elvis:
Then sings my soul, My Savour God,to Thee,
How great Thou art! How great Thou art!
NU hade Elvis sjungit
Then sings my soul in wonder, full and free,
a sacred gift is life to me!
Hur Boberg själv sjungit, kan man bara gissa, förstås.
Ni förstår principen. Det är den nya psalmtexten som sjungs i West Hill.
Man kan tycka att det hela är vackert, men borde medge att det är något annat samtidigt.
Jag har aldrig tänkt att United Church of Canada, UCC, var något annat än liberal, men Gretta går utöver. De flesta liberaler skulle inte säga som hon, sa vår vän Kevin Flatt, "but in the end of the day they don't really believe in anything resembling traditional Christianity."
Gretta säger hederligt som det är. Hon har inte varit teist sedan någon gång före sin prästvigning. Folk i allmänhet känner att de inte är välkomna när det används ord som "gud", "frälsning", "uppståndelse" och därför måste vi sluta använda de invanda kristna orden. UCC är en irrelevant kyrka för de flesta och Grettas vän Marcus J. Borg fruktade att hela den kristna tradionen kunde dö ut om den inte blev omgjord.
Vad är det alltså kameleonten gör, när den varsnar faran?
Just detta.
När somliga kristna fattar att folk inte gått på det där med Kyrkans tro blir de som kameleonten och maskerar sig kvickt till oigenkännlighet.
De drivs av de bästa avsikter, ty vi får inte förlora folket. Förlorar vi folket och pengarna går Kyrkan under, för hon vilar tryggt på den ogudaktige Mammons goda.
Det tidigare paradigmet och det kommande står emot varandra.
Gretta är konsekvent - och begriplig. Lika begriplig som det faktum att det hon förkunnar inte är den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Judas brev v 3. En gång för alla heter "hapax" på grekiska.
Kodordet för att förstå Gretta är "metaforisk". En tro som är metaforisk blir, säg, elastiskt oprecis.
Det finns folk som lockas till detta. 90 per söndag, redovisar Gretta. De var 125, blev 40 och så kom nya. Vart tog de andra vägen? Det skulle jag verkligen vilja veta. Gav några helt enkelt upp? Det kan jag också tänka mig. Vad ska man tänka om kristen tro om grundbegreppen enkelt definieras om och bort? Andra gick till andra församlingar men bråkade verkligen ingen i sin tidigare församling?
Så här långt i tankevärlden kom jag att fundera över antalet kyrkomedlemmar i Svenska kyrkan och snubblade över en sajt som angav att "endast cirka fem procent av medlemmarna är kristna jämfört med i stort sett 100 procent i övriga trossamfund - Missionskyrkan, Baptistsamfundet, Evangeliska frikyrkan, Pingströrelsen, Frälsningsarmén etc."
Det finns frikyrkliga som aldrig förnekar sig!
Men glömde man inte nämna de romerska katolikerna och de ortodoxa i landet Sverige? Hur hög är procentsatsen där, menar ni?
Sajten Merinfo visste också ge besked: "Tyvärr håller Svenska kyrkan ingen statistik över antalet besökare på sina söndagsmässor. 74%av den svenska befolkningen är döpta i den svenska kyrkan och 8% är riktigt kristna." Riktigt kristna - ja, jag må då säga vad då? Och varifrån kommer uppgiften att besökare i Svenska kyrkan inte räknas? Men de kanske inte ska räknas, eftersom de inte räknas som riktiga kristna? Jesus slipper dock skicka ut änglar att sortera svenskarna på den yttersta dagen. Det har de frikyrkliga redan gjort åt honom. Ska vi inte sjunga några lovsånger?
Källor:
http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/kyrkmedl.htm
http://spa.merinfo.se/question/hur-manga-procent-av-sveriges-befolkning-gar-i-den-kristna-kyrkan-varje-sondag
Gretta på ena sidan och dessa på den andra. Är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Jag bråkar inte på något sätt. År 1958 var kring 96-98% av svenskarna medlemmar i Svenska kyrkan. Nu är vi nere på 68% eller så. Vad säger det, månne?
Själv kommer också jag att i sinom tid lämna Svenska kyrkan. Bengt Olof Dike likaså. Det är bara en tidsfråga. Men vad gör jag innan dess, om Grettas brist på kristen tro blir själva hållningen? Och värre: om det blir den självklara hållningen utan att någon definierar saken så tydligt som Gretta? Går det också i Svenska kyrkan 13 präster på dussinet som "don't really believe in anything resembling traditional Christianity"?
Har den utsorterande frikyrkligheten fått allt rätt?
5% kristna eller 8% riktigt kristna?
onsdag 27 april 2016
Fattar inte ett barr
18 år gammal lämnade Björn Barr, vem nu det är, Svenska kyrkan. Han tycks denna april månad vara 30. I Expressen begick han en gängse och självupptagen kria. Rubriken var käck på sitt eget vis men utan bäring på textens innehåll. Tacka fan för Svenska kyrkans öppna portar. Ärendet? Barr börjar fundera över fenomenet att "tusen år av kyrkohistoria skakar i sina grundvalar" när medlemstalet sjunker. Handlar det om tron? Nä, Barrs "gud bor i sädesärlans vippande och skogstjärnens svalkande kyla". Men på sikt hotas kyrkans samhälleliga insats av vikande medlemstal.
Hur tänker han då, givet att han tänker?
"Frågan är om någon annan organisation - religiös eller profan - är lika bra på praktiskt, solidariskt arbete. Ett rikstäckande nätverk som erbjuder missbruksvård, ordnar krissamtal och fixar barnomsorg utan att kräva vare sig trosbekännelse eller medlemskap i gengäld."
Barr ser detta vara en progressiv gärning, radikalt är det att ge utan krav på motprestation. När det allmänna inte klarar att fånga upp oss - "då återstår bara kyrkan".
Så kanske kliver Barr in till slut för portarna till församlingen därhemma står ännu öppna.
I vårsolens glans twittrade ärkebiskopen högt i skyn om artikeln.
"Tacka fan för Svenska kyrkans öppna portar" I och för sig tackar jag någon annan, men låt gå...
Varför blev hon så entusiastisk?
Barr har ju fel.
Först naturligtvis fel i så måtto att han inte fattat själva Kyrkans ärende och grunden för att Kyrkan alls finns till och kan skapa historia. Den gud som han håller sig till, ty hans livsprogram har han deklarerat - "förnuftets seger över vidskepelsen, modernitetens knivskarpa ljus som motar bort skuggorna i de dunkla kyrkvalven", bor sålunda i sädesärlans vippande och detta skulle alltså vara förnuft och inte vidskepelse, upplysning och alls inte obskurantism.
Vi är rätt långt från Thomas av Aquino eller en intellektuell som S:t Paulus och på avsevärt avstånd från universiteten, de som Kyrkan byggde eftersom tron vill veta.
Vad tycker ärkebiskopen är så bra i Barrs tänkande?
Därtill den vackra tanken på den socialt aktiva kyrkan, rikstäckande nätverk för missbruksvård mm.
Det förhåller sig dock inte så.
Svenska kyrkans portar står inte öppna landet runt. Många kyrkor står stängda. Missbruksvård? I någon andlig mening i så fall. Vilka församlingar i det som kallas rikstäckande har annars resurser för missbruksvård? Och vilka församlingar har resurser att tvinna det skyddsnät som "det allmänna" misslyckas med?
Han har inte fattat ett barr av hur den kyrkliga verkligheten faktiskt ser ut - men ärkebiskopen twittrar.
Det finns en kyrklig självbild av den omnipotenta Svenska kyrkan, men det är snack som utslag av något som en psykolog närmast skulle vara skickad att klassificera. Det socialtjänsten inte klarar och det socialnämnder står handfallna inför, det fixar Svenska kyrkan -!? Behöver vi ha ett socialutskott i riksdagen och ett departement med departementschef för den här sortens frågor? Vi har ju Svenska kyrkan!
Hade jag begripit mig på matematik kunde jag räknat på socialarbetare (37 690 anställda), räknat ihop kategorierna som sysslar med barn men inte lärare (80 639), angett antal fritidsledare (5163) och så klämt till med antalet personliga assistenter (14 163). Det går åt en del administratörer för detta också. Talar vi om 160-170 00 anställda som just nu inte klarar ut detta i kommunerna, det allmänna, men Svenska kyrkan ska göra? Släng er i väggen allt vad socialsekreterare, behandlingsassistenter, skötare, föreståndare, kuratorer, familjeterapeuter med flera heter. Svenska kyrkan klarar det ni inte fixar, tydligen.
Jag skäms.
Inte för att Barr skriver en gängse artikel. Inte för att han har fel i det mesta, också i den föreställningsvärld som skulle kunna tänkas innefatta det positiva (och då tänker jag kanske inte som Barr främst på sädesärlans stjärt) utan för att det kyrkliga etablissemanget så entusiatsikt köper framställningen. Den är falsk. Ingenting av det Barr tror att Svenska kyrkan rikstäckande håller på med, utförs. Det borde ha sagts. Det finns självfallet inte resurser till detta. Här fabuleras fabulöst.
Men Björn Barr? Vem ska utmana honom att nysta upp Kyrkans hemligheter inifrån? Han sitter fast i en väv av kulturell oförståelse, den kyrkohistoria han ser skaka i sina grundvalar är han egentligen okunnig om. Varför skulle det vara annorlunda? För det hade krävts en motkultur, som inte är hans, och därför är Kyrkan en honom främmande värld. Han nöjer sig med sädesärlor. Och föds med twitter från ärkebiskopen.
Den som vill tycka om Björn Barr måste tycka synd om honom.
Kanske också tycka synd om en kyrka som knappast förmår utmana och inbjuda till tro men gärna draperar sig i en offentlig kappa, som imponerar på dem som inte vet hur det är.
Eller?
Pröva satsen: Svenska kyrkan är ett rikstäckande nätverk som erbjuder missbruksvård, ordnar krissamtal och fixar barnomsorg.
Det låter som Lotta på Bråkmakargatan: "Jag kan allt faktiskt. Utom slalom."
Jag skäms.
Men inte över Lotta.
Hur tänker han då, givet att han tänker?
"Frågan är om någon annan organisation - religiös eller profan - är lika bra på praktiskt, solidariskt arbete. Ett rikstäckande nätverk som erbjuder missbruksvård, ordnar krissamtal och fixar barnomsorg utan att kräva vare sig trosbekännelse eller medlemskap i gengäld."
Barr ser detta vara en progressiv gärning, radikalt är det att ge utan krav på motprestation. När det allmänna inte klarar att fånga upp oss - "då återstår bara kyrkan".
Så kanske kliver Barr in till slut för portarna till församlingen därhemma står ännu öppna.
I vårsolens glans twittrade ärkebiskopen högt i skyn om artikeln.
"Tacka fan för Svenska kyrkans öppna portar" I och för sig tackar jag någon annan, men låt gå...
Varför blev hon så entusiastisk?
Barr har ju fel.
Först naturligtvis fel i så måtto att han inte fattat själva Kyrkans ärende och grunden för att Kyrkan alls finns till och kan skapa historia. Den gud som han håller sig till, ty hans livsprogram har han deklarerat - "förnuftets seger över vidskepelsen, modernitetens knivskarpa ljus som motar bort skuggorna i de dunkla kyrkvalven", bor sålunda i sädesärlans vippande och detta skulle alltså vara förnuft och inte vidskepelse, upplysning och alls inte obskurantism.
Vi är rätt långt från Thomas av Aquino eller en intellektuell som S:t Paulus och på avsevärt avstånd från universiteten, de som Kyrkan byggde eftersom tron vill veta.
Vad tycker ärkebiskopen är så bra i Barrs tänkande?
Därtill den vackra tanken på den socialt aktiva kyrkan, rikstäckande nätverk för missbruksvård mm.
Det förhåller sig dock inte så.
Svenska kyrkans portar står inte öppna landet runt. Många kyrkor står stängda. Missbruksvård? I någon andlig mening i så fall. Vilka församlingar i det som kallas rikstäckande har annars resurser för missbruksvård? Och vilka församlingar har resurser att tvinna det skyddsnät som "det allmänna" misslyckas med?
Han har inte fattat ett barr av hur den kyrkliga verkligheten faktiskt ser ut - men ärkebiskopen twittrar.
Det finns en kyrklig självbild av den omnipotenta Svenska kyrkan, men det är snack som utslag av något som en psykolog närmast skulle vara skickad att klassificera. Det socialtjänsten inte klarar och det socialnämnder står handfallna inför, det fixar Svenska kyrkan -!? Behöver vi ha ett socialutskott i riksdagen och ett departement med departementschef för den här sortens frågor? Vi har ju Svenska kyrkan!
Hade jag begripit mig på matematik kunde jag räknat på socialarbetare (37 690 anställda), räknat ihop kategorierna som sysslar med barn men inte lärare (80 639), angett antal fritidsledare (5163) och så klämt till med antalet personliga assistenter (14 163). Det går åt en del administratörer för detta också. Talar vi om 160-170 00 anställda som just nu inte klarar ut detta i kommunerna, det allmänna, men Svenska kyrkan ska göra? Släng er i väggen allt vad socialsekreterare, behandlingsassistenter, skötare, föreståndare, kuratorer, familjeterapeuter med flera heter. Svenska kyrkan klarar det ni inte fixar, tydligen.
Jag skäms.
Inte för att Barr skriver en gängse artikel. Inte för att han har fel i det mesta, också i den föreställningsvärld som skulle kunna tänkas innefatta det positiva (och då tänker jag kanske inte som Barr främst på sädesärlans stjärt) utan för att det kyrkliga etablissemanget så entusiatsikt köper framställningen. Den är falsk. Ingenting av det Barr tror att Svenska kyrkan rikstäckande håller på med, utförs. Det borde ha sagts. Det finns självfallet inte resurser till detta. Här fabuleras fabulöst.
Men Björn Barr? Vem ska utmana honom att nysta upp Kyrkans hemligheter inifrån? Han sitter fast i en väv av kulturell oförståelse, den kyrkohistoria han ser skaka i sina grundvalar är han egentligen okunnig om. Varför skulle det vara annorlunda? För det hade krävts en motkultur, som inte är hans, och därför är Kyrkan en honom främmande värld. Han nöjer sig med sädesärlor. Och föds med twitter från ärkebiskopen.
Den som vill tycka om Björn Barr måste tycka synd om honom.
Kanske också tycka synd om en kyrka som knappast förmår utmana och inbjuda till tro men gärna draperar sig i en offentlig kappa, som imponerar på dem som inte vet hur det är.
Eller?
Pröva satsen: Svenska kyrkan är ett rikstäckande nätverk som erbjuder missbruksvård, ordnar krissamtal och fixar barnomsorg.
Det låter som Lotta på Bråkmakargatan: "Jag kan allt faktiskt. Utom slalom."
Jag skäms.
Men inte över Lotta.
tisdag 26 april 2016
Gunnar Hillerdal 1924-2016
I lördags dog docenten Gunnar Hillerdal. Det är också docenter förelagt att dö och varda mull igen. Jag fick beskedet i dag på förmiddagen och bestämde mig för att gå i minnen ett slag. Jag kunde gått till Gunnars bok om kristen etik, en bok jag ibland påpekat var en svår tentamensuppgift. Jag kunde gått till hans böcker om mycket annat, om människors upplevelser av bön och Jesus (ihop med Berndt Gustafson, en annan docent). I stället gick jag till läggen och repeterade Gustaf Dahlbäcks och hans framställning till Biskopsmötet att sådana som tänkte som jag inte skulle prästvigas utan visas på porten. Det var en framsynt hållning. Året var 1978. Det blev som de ville, de två rektorerna från Växjö.
Här är ett drag som jag trots ärendet uppskattar. Det var ingen förställning. Man kunde veta att Gunnar Hillerdal inte åbäkade sig och att han ställde sig fri i sin kritik. Så hade han varit ute efter Biskopsmötets karaktär av hemlig klubb och med Kvällsposten som forum fick han ut sin kritik - och in i Biskopsmötet. Det gillade inte biskoparna. De ville ha det stillsamt utan för mycket uppståndelse, så som det höves Svenska kyrkans biskopar.
Vi satt i samtalsgrupp tillsammans, men efter ett tag lämnade Gunnar gruppen. Han ville inte vara gisslan hos Sven Lindegård och hans försök att skaffa sig rådrum inför den första vigningen av en kvinna till präst. Det var väl i den vevan professor Gustaf Wingren avsade sig prästämbetet av precis samma skäl. Lindegård förmådde skapa eruptioner hos de systematiska teologerna. Man kan anta att det var gamla fakultetsmotsättningar i Lund som också spelade in.
Gunnar blev inte barthian fast han varit hos Barth. Gustaf Wingren konstaterade med viss förnöjelse att Barth inte fick några lärjungar i Sverige. Det närmaste skulle, menar jag, i så fall vara Karl-Menfred Olsson och nu talar vi 1950-60-tal. Däremot läste Gunnar med obändig nyfikenhet också Barth men kom det en ny bok av Gustaf Wingren var Gunnar bland de främsta att förklara vilket mästerverk Gustaf ånyo åstadkommit. Med glad häpenhet konstaterade Gunnar att Wingren också gett sig på att skriva poetiskt som i boken Credo (1974). "Titta!", ropade Gunnar förtjust och läste högt. Vi andra i sällskapet kanske inte var lika imponerade.
Jag hade aldrig Gunnar som akademisk lärare men som samtalspartner och det är väl inte illa det heller. Jan Frithiof hade Gunnar som rektor i Värnamo. Hans beskrivning av skolans rektor står ingen helgonbiografi efter. Några andra repliker avslöjar Gunnar som kompetent skolledare, mån om sin skola och det blev efter Värnamo Katedralskolan i Växjö.
Gunnar kom in i det politiska livet som högerpartist. Där möttes vi inte. Vill man se Gunnar i det politiska är det en artikel i Svensk Tidskrift som gäller. Den är sanslöst rolig. Tråkigt att författarens begåvning inte fördes vidare.
http://www.svensktidskrift.se/namn-att-minnas-gunnar-hillerdal/
Det måste, slår det mig, vara 20 år sedan jag fick ett brev från Gunnar. Han ville att vi skulle skriva dialogbok och hade gjort upp med bokförlaget Verbum. Jag begrep inte varför jag skulle möda mig med sådant. Jag bläddrade i boken, för det blev en sådan eftersom det var svårt att stå emot Gunnars kreativa entusiasm, och boken heter På lärjungasätt (Verbum 1997). Det är Gunnar som tar upp ämbetsfrågan men i övrigt för vi ett samtal med många öppningar. Några år senare fick Gunnar mig invald i det småländska författarsällskapet, men det blev efter Thage G. Peterssons intervention ett kort inspel. Jag skrev om det i boken Den stora berättelsen (2005). Minns jag rätt att vi var tre som lämnade? Ordföranden Gunnar E Sandgren, Gunnar Hillerdal och jag. Gunnar Hillerdal lät inte dribbla med sig och det där att ge utrymme åt dem som tänkte annorlunda, var principiellt viktigt för honom.
Läser man vår gemensamma skriftställning återkommer ett drag. Vi kan tolka och teologisera lite hur som men vi förenas i trons basfakta. Gunnar stimulerades inte av de teologiska metaforerna, om man så säger. Kanske, har jag tänkt, hade vi en gemensam utgångspunkt som läkarsöner. Där dribblas inte. Doktorn söker sanning och sammanhang. Det var så vi tänkte. Tror jag.
Naturligtvis var Gunnar Hillerdal en provokatör. En vänlig sådan.
Jag tror vi tyckte om varandra.
R.I.P.
Här är ett drag som jag trots ärendet uppskattar. Det var ingen förställning. Man kunde veta att Gunnar Hillerdal inte åbäkade sig och att han ställde sig fri i sin kritik. Så hade han varit ute efter Biskopsmötets karaktär av hemlig klubb och med Kvällsposten som forum fick han ut sin kritik - och in i Biskopsmötet. Det gillade inte biskoparna. De ville ha det stillsamt utan för mycket uppståndelse, så som det höves Svenska kyrkans biskopar.
Vi satt i samtalsgrupp tillsammans, men efter ett tag lämnade Gunnar gruppen. Han ville inte vara gisslan hos Sven Lindegård och hans försök att skaffa sig rådrum inför den första vigningen av en kvinna till präst. Det var väl i den vevan professor Gustaf Wingren avsade sig prästämbetet av precis samma skäl. Lindegård förmådde skapa eruptioner hos de systematiska teologerna. Man kan anta att det var gamla fakultetsmotsättningar i Lund som också spelade in.
Gunnar blev inte barthian fast han varit hos Barth. Gustaf Wingren konstaterade med viss förnöjelse att Barth inte fick några lärjungar i Sverige. Det närmaste skulle, menar jag, i så fall vara Karl-Menfred Olsson och nu talar vi 1950-60-tal. Däremot läste Gunnar med obändig nyfikenhet också Barth men kom det en ny bok av Gustaf Wingren var Gunnar bland de främsta att förklara vilket mästerverk Gustaf ånyo åstadkommit. Med glad häpenhet konstaterade Gunnar att Wingren också gett sig på att skriva poetiskt som i boken Credo (1974). "Titta!", ropade Gunnar förtjust och läste högt. Vi andra i sällskapet kanske inte var lika imponerade.
Jag hade aldrig Gunnar som akademisk lärare men som samtalspartner och det är väl inte illa det heller. Jan Frithiof hade Gunnar som rektor i Värnamo. Hans beskrivning av skolans rektor står ingen helgonbiografi efter. Några andra repliker avslöjar Gunnar som kompetent skolledare, mån om sin skola och det blev efter Värnamo Katedralskolan i Växjö.
Gunnar kom in i det politiska livet som högerpartist. Där möttes vi inte. Vill man se Gunnar i det politiska är det en artikel i Svensk Tidskrift som gäller. Den är sanslöst rolig. Tråkigt att författarens begåvning inte fördes vidare.
http://www.svensktidskrift.se/namn-att-minnas-gunnar-hillerdal/
Det måste, slår det mig, vara 20 år sedan jag fick ett brev från Gunnar. Han ville att vi skulle skriva dialogbok och hade gjort upp med bokförlaget Verbum. Jag begrep inte varför jag skulle möda mig med sådant. Jag bläddrade i boken, för det blev en sådan eftersom det var svårt att stå emot Gunnars kreativa entusiasm, och boken heter På lärjungasätt (Verbum 1997). Det är Gunnar som tar upp ämbetsfrågan men i övrigt för vi ett samtal med många öppningar. Några år senare fick Gunnar mig invald i det småländska författarsällskapet, men det blev efter Thage G. Peterssons intervention ett kort inspel. Jag skrev om det i boken Den stora berättelsen (2005). Minns jag rätt att vi var tre som lämnade? Ordföranden Gunnar E Sandgren, Gunnar Hillerdal och jag. Gunnar Hillerdal lät inte dribbla med sig och det där att ge utrymme åt dem som tänkte annorlunda, var principiellt viktigt för honom.
Läser man vår gemensamma skriftställning återkommer ett drag. Vi kan tolka och teologisera lite hur som men vi förenas i trons basfakta. Gunnar stimulerades inte av de teologiska metaforerna, om man så säger. Kanske, har jag tänkt, hade vi en gemensam utgångspunkt som läkarsöner. Där dribblas inte. Doktorn söker sanning och sammanhang. Det var så vi tänkte. Tror jag.
Naturligtvis var Gunnar Hillerdal en provokatör. En vänlig sådan.
Jag tror vi tyckte om varandra.
R.I.P.
Svenska kyrkans berömda öppenhet
Öppen och med låga trösklar och det finns, det ska jag omedelbart medge, få andra kyrkor med detta kyrkliga särdrag. Delar av Equmeniakyrkan, förstås, och så Liberalkatolikerna.
Ändå är denna berömda öppenhet ett gigantiskt religionssociologiskt problem eftersom öppenheten ger möjlighet för ett fåtal som vill ta sig in att göra det och möjlighet för det flertal som vill ta sig ut att göra det än mer effektivt. Jag ska läsa Rodney Stark, The Triumph of the Faith, den är beställd men har inte kommit ännu. Jag har bara bläddrat och hört om den i en viktig föreläsning av professor Eva Hamberg.
Jag förstod det så, att Svenska kyrkans koncept för att behålla medlemmar enligt Stark med flera inte kommer att leverera det önskade resultatet utan, håll i er, kommer att resultera i det motsatta. De låga trösklarna är ett undergångs- och inte ett framgångskoncept.
Det finns ingen anledning att vara med i en kyrka som inte gör något som alla andra gör, dvs omvårdnad, lite kulturella yttringar och fagert tal utan egentligt ärende och utan utmaningar.
En sådan kyrka lockar inte till lärjungaskap och efterföljelse.
Det hela är inte inbjudande eftersom det inte är utmanande.
Så långt om trösklarna.
Öppenheten?
Utan skymten av bevis vågar jag hävda följande:
Präster har sorterats sedan 1950-talet i två kategorier, havliga och icke-havliga. Problemet är att många av de icke-havliga står för det de bekände vid sin prästvigning eller för hållningar som när de döptes var hela Svenska kyrkans. De har ställts åt sidan, inte fått det som kallas "karriär" och fattat att de låsts in på plats. Den utbrändhet de drabbats av handlar om infrysning, nådegåvor som inte använts. Och med nådegåvor är det som med maskiner. De far illa av att inte användas, rostar, fastnar.
Utan skymten av bevis:
Det skulle gå att skaffa sig sakunderlag på vad det hela handlar om genom att granska de nya pensionerade prästerna.
De har lagt sina liv på Svenska kyrkan. Några har konsekvent haft lägre löner där de andra kunnat gå fram, mer stimulerade av arbetsuppgifterna, av sällskapslivet å de högre höjderna, av de vidare vyerna och det rikare innehållet i lönebeskedet. De noterar också att de fick mer pengar i pension, så den fördelning, som de missunnsamma skulle säga är orättvis och beroende på ett löftesbrott (modell "lögnen som vapen och sveket som verktyg"), består till gravens rand.
Det tycks dock möjligt att via Facebook handfast förstå något om den omskrutna öppenheten.
Annika Borg är ledarskribent och författade ett opus år 2014. Där återfinns de så kallade problemställningarna:
http://www.barometern.se/ledare/moskebygge-med-forhinder/
I turbulensen förra veckan påpekade hon på nytt att i insamlingsstiftelsen Guds hus i Fisksätra hade Mehmet Kaplan valts in.
Då blev de arga på henne.
Kaplan hade valts in, men aldrig börjat i styrelsen eftersom han blev statsråd. Men invald blev han väl likväl? undrar vän av ordning och reda.
Nu kunde öppenheten tänkas innefatta att saker och ting lagts till rätta, dvs han valdes in men lämnade efter någon tid (hur lång tid uppfattade jag inte). Men öppenhet i detta fall betyder kritik som styr på person, inte sak.
Jag läser fascinerad replikerna på Facebook och ser den kyrkliga debattkulturen i, som det heter, sin prydno.
Jag tar några repliker.
"Borg piskar återigen upp stämningarna mot Guds Hus-projektet"
"Bry dig inte om henne!"
"Kaplanaffären används av illvilliga för att svärta ned Guds Hus-projektet o det är trist och djupt orättvist"
"Det är verkligen ovärdigt & slugt att agera på det viset."
"Bry sig inte om Annika Borgs så YNKLIGA livsuppgift!"
"Annika Borg gör en Annika Borg, dvs kollar aldrig fakta om det riskerar att spräcka en story."
"Vad är Annika Borg för slags människa? Jag förstår inte hur hon kan kalla sig präst, allt för mycket av det hon säger offentligt är ju motsatsen till det kristna budskapet..." "I henne verkar det vara krig 24-7."
"Jag har bara ett råd. Säg till Annika Borg att skaffa sig ett liv."
"Den islamofobi som nu breder ut sig är fruktansvärd. Tyvärr är Annika Borg en av dess mer energiska påhejare."
"Borg saknar omdöme och lyckas visa det också tyvärr!"
"A B har bränt säkringarna sedan länge tyvärr."
Jag ska inte gå igenom namnlistan, men ser folk som är anställda i Kyrkans Hus och bland pensionärerna en professor och en biskop. Hej och hå. Fint folk. Kyrkligt folk om metaforen kan användas också här.
Ingen ska väl komma och påstå att jag inte härmed har illustrerat öppenheten och inte bara tagit upp ett argumentationsfel, det där med argumentum ad hominem.
Funkar det,så funkar det. Liksom!
Naturligtvis finns också det smeksamma mot den som tänker rätt, typ Helle Klein.
Jag är tacksam att frågan öppenhet kom upp, så att vi fick beskriva fenomenet med aktuella repliker.
Men hade inte Annika Borg kunnat få svar i sak och hade inte alla tjänat på det?
Jag ska sluta med en väldigt öppen definition av "bön" och konstaterar att nu fick Jesus något att tänka på. Svenska kyrkan går före. In i himlen? Den precisa motfrågan "Av vad?" ska inte undanhållas er. Varför sa inte Jesus just detta när hans lärjungar bad om att få veta hur de skulle be?
Ändå är denna berömda öppenhet ett gigantiskt religionssociologiskt problem eftersom öppenheten ger möjlighet för ett fåtal som vill ta sig in att göra det och möjlighet för det flertal som vill ta sig ut att göra det än mer effektivt. Jag ska läsa Rodney Stark, The Triumph of the Faith, den är beställd men har inte kommit ännu. Jag har bara bläddrat och hört om den i en viktig föreläsning av professor Eva Hamberg.
Jag förstod det så, att Svenska kyrkans koncept för att behålla medlemmar enligt Stark med flera inte kommer att leverera det önskade resultatet utan, håll i er, kommer att resultera i det motsatta. De låga trösklarna är ett undergångs- och inte ett framgångskoncept.
Det finns ingen anledning att vara med i en kyrka som inte gör något som alla andra gör, dvs omvårdnad, lite kulturella yttringar och fagert tal utan egentligt ärende och utan utmaningar.
En sådan kyrka lockar inte till lärjungaskap och efterföljelse.
Det hela är inte inbjudande eftersom det inte är utmanande.
Så långt om trösklarna.
Öppenheten?
Utan skymten av bevis vågar jag hävda följande:
Präster har sorterats sedan 1950-talet i två kategorier, havliga och icke-havliga. Problemet är att många av de icke-havliga står för det de bekände vid sin prästvigning eller för hållningar som när de döptes var hela Svenska kyrkans. De har ställts åt sidan, inte fått det som kallas "karriär" och fattat att de låsts in på plats. Den utbrändhet de drabbats av handlar om infrysning, nådegåvor som inte använts. Och med nådegåvor är det som med maskiner. De far illa av att inte användas, rostar, fastnar.
Utan skymten av bevis:
Det skulle gå att skaffa sig sakunderlag på vad det hela handlar om genom att granska de nya pensionerade prästerna.
De har lagt sina liv på Svenska kyrkan. Några har konsekvent haft lägre löner där de andra kunnat gå fram, mer stimulerade av arbetsuppgifterna, av sällskapslivet å de högre höjderna, av de vidare vyerna och det rikare innehållet i lönebeskedet. De noterar också att de fick mer pengar i pension, så den fördelning, som de missunnsamma skulle säga är orättvis och beroende på ett löftesbrott (modell "lögnen som vapen och sveket som verktyg"), består till gravens rand.
Det tycks dock möjligt att via Facebook handfast förstå något om den omskrutna öppenheten.
Annika Borg är ledarskribent och författade ett opus år 2014. Där återfinns de så kallade problemställningarna:
http://www.barometern.se/ledare/moskebygge-med-forhinder/
I turbulensen förra veckan påpekade hon på nytt att i insamlingsstiftelsen Guds hus i Fisksätra hade Mehmet Kaplan valts in.
Då blev de arga på henne.
Kaplan hade valts in, men aldrig börjat i styrelsen eftersom han blev statsråd. Men invald blev han väl likväl? undrar vän av ordning och reda.
Nu kunde öppenheten tänkas innefatta att saker och ting lagts till rätta, dvs han valdes in men lämnade efter någon tid (hur lång tid uppfattade jag inte). Men öppenhet i detta fall betyder kritik som styr på person, inte sak.
Jag läser fascinerad replikerna på Facebook och ser den kyrkliga debattkulturen i, som det heter, sin prydno.
Jag tar några repliker.
"Borg piskar återigen upp stämningarna mot Guds Hus-projektet"
"Bry dig inte om henne!"
"Kaplanaffären används av illvilliga för att svärta ned Guds Hus-projektet o det är trist och djupt orättvist"
"Det är verkligen ovärdigt & slugt att agera på det viset."
"Bry sig inte om Annika Borgs så YNKLIGA livsuppgift!"
"Annika Borg gör en Annika Borg, dvs kollar aldrig fakta om det riskerar att spräcka en story."
"Vad är Annika Borg för slags människa? Jag förstår inte hur hon kan kalla sig präst, allt för mycket av det hon säger offentligt är ju motsatsen till det kristna budskapet..." "I henne verkar det vara krig 24-7."
"Jag har bara ett råd. Säg till Annika Borg att skaffa sig ett liv."
"Den islamofobi som nu breder ut sig är fruktansvärd. Tyvärr är Annika Borg en av dess mer energiska påhejare."
"Borg saknar omdöme och lyckas visa det också tyvärr!"
"A B har bränt säkringarna sedan länge tyvärr."
Jag ska inte gå igenom namnlistan, men ser folk som är anställda i Kyrkans Hus och bland pensionärerna en professor och en biskop. Hej och hå. Fint folk. Kyrkligt folk om metaforen kan användas också här.
Ingen ska väl komma och påstå att jag inte härmed har illustrerat öppenheten och inte bara tagit upp ett argumentationsfel, det där med argumentum ad hominem.
Funkar det,så funkar det. Liksom!
Naturligtvis finns också det smeksamma mot den som tänker rätt, typ Helle Klein.
Jag är tacksam att frågan öppenhet kom upp, så att vi fick beskriva fenomenet med aktuella repliker.
Men hade inte Annika Borg kunnat få svar i sak och hade inte alla tjänat på det?
Jag ska sluta med en väldigt öppen definition av "bön" och konstaterar att nu fick Jesus något att tänka på. Svenska kyrkan går före. In i himlen? Den precisa motfrågan "Av vad?" ska inte undanhållas er. Varför sa inte Jesus just detta när hans lärjungar bad om att få veta hur de skulle be?
Dela tro, dela liv
Ordet bön behöver inte begränsas till ord eller kyrkliga formuleringar, det kan också vara att i stillhet göra sig medveten om Närvaron
måndag 25 april 2016
Läsanvisning
Högst egendomligt är dagens bloggpost placerad på gårdagen men så profetisk att jag vet vilka nyheter som kommer i papperstidningen denna dag är jag inte.
Läs och fundera.
Kommentera vad jag skrivit om ni vill.
Jag försvarar fortfarande rätten till anonymitet eftersom jag vet villkoren i Svenska kyrkan, där det är öppenhet och högt i tak som gäller men på ett metaforiskt sätt. Det betyder "som om" det var öppet och högt i tak.
söndag 24 april 2016
Julle
Julle slutar som präst iKöpingsvik och har vederbörligen blivit utvikt i lokala media. Jag mötte Julle den 5 oktober 1970 i Kalmar första gången för då skulle KGF-föreningen nystartas. Janne Byström drev på och den vikarierande resesekreteraren skulle stötta. Det var jag. Julle blev andaktssekreterare, den som skulle se till att andaktslivet med inkallade präster mm fungerade. I vanliga fall var en andaktssekreterare en flicka med flätor och flinka fingrar att bläddra i tidegärdsboken med, men Julle brukade jobba extra på travet, förstod jag. Detta kunde bara uppfattas vara meriterande just för en andaktssekreterare.
Året efter kom jag nyprästvigd till Kalmar som adjunkt. KGF-gänget var igång med en uppsättning ungdomar av typ "färgstarka". Det var delar av detta gäng som startade Sveriges Fria Press, SFP, och behövde en myndig person som ansvarig utgivare. Det blev jag. Och så var det Swing Low, ett band med gitarrer. Julle, Janne Byström, Uffe Alling stod fram i Jesusrörelsens tid. De fick mycket gjort och hanterade skolarbetet som en (mindre) del av totalupplevelsen. Fanns det inga tjejer med? I hög grad. Lotta Stenström (nu Byström) och Eva Byström hade stimulerande och modererande effekt på bandet. Till det kom andra medarbetare från det Småland som kustbygdens invånare inte utan vidare identifierar sig med: Anders Gerdmar och Harald Berglund.
Bandet turnerade. "Sjung högare", ropade Janne till publiken. I Runsten knäcktes prästen ,när bandet med ungdomlig entusiasm kritiserade att det stod en sjuarmad ljusstake på altaret. Flyttade Janne helt enkelt bort den? Prästen hade diplomatiskt försökt få bort pjäsen, men efter denna direktattack på helighetsföremålet var det omöjligt, insåg han i icke ringa mån irriterad på - Swing Low.
Det glada gänget försvann till Lund, andra tog vid, några av det mer eftertänksamma slaget och utan gitarr. Efter några år kom studenterna tillbaka till stiftet och prästvigdes. Janne hamnade i Berga (Högsby) och Julle på Öland hos Olov Olsson. Vid något tillfälle i turbulensen på norra Öland fick Julle göra ett inhopp i Högby och ha andakt på Åkerbohemmet. I Högby hade prosten Manne Lund varit. Julle gick runt och hälsade och räckte handen åt en - vi struntar i eufemismerna - gammal gubbe. "Lund", röt Julle. Gubben blev till sig och försökte komma på fötter för att hälsa på prästen Lund, som han uppfattade vara prosten Lund.
På södra Öland var Julle länge den unge prästen och så blev han Olle Olssons efterträdare som kyrkoherde i Torslunda. Han har lärt sig mycket av Olle, slita mycket till exempel. Den grundläggande utmaningen var att få en gammal församling att kunna hantera tillväxten i Färjestaden med mängder med nya människor att integrera. Svenska kyrkan har haft många integrationsutmaningar sedan 1940-talet. När Berne Svensson kom som komminister kunde Julle och Berne samköra på ett omskakande sätt.
Jag åkte med grabbarna vid ett prästmöte i Bernes gamla Volvo. En medpassagerare var intresserad av teknikaliteter i det gamla åkdonet och sporde: "Finns det AC?" Blixtsnabbt sa Julle och Berne med en mun. "Visst!" och så drog båda ner sidorutorna. Det var inte repeterat. Det bara hände. Sådant tar mig.
Nu ska inte detta bli en helgonberättelse utan bara ett snällt inslag, när jag lever under söndagsrestriktioner på denna bloggsida.
Julles föräldrar Ulla och Bengt Lund blev viktiga i S:ta Birgittakyrkan i Kalmar, för där skapades en kyrkfolksrörelse av det slag som drog in människor i arbetet och de hörde alltmer dit. Bengt blev i sinom tid kyrkvaktmästare i Birgittakyrkan. Bergaområdet, där kyrkan ligger, var då ett egnahemsområde med stabil S-bas, dvs många som blivit kommunala tjänstemän och var socialdemokrater. En morgon skulle jag ha morgonmässan. Doris Ahlgren, S, gick förbi dörren till sakristian, såg mig och utbrast: "Men Herre Gud, är du här!" Det heter volley när man tar bollen innan den studsat. Jag gick fram till Doris, räckte fram handen och sa: "Nej, det är bara Hans ringa tjänare komminister Dag Sandahl." Då försvann Bengt Lund för att hantera den skrattattack som kommit över honom.
I dag avtackas Julle i Köpingsvik. Jag kan inte vara på plats men det är klart att Julle har en plats i mitt hjärta. Han är inte ensam där, men han är där.
Året efter kom jag nyprästvigd till Kalmar som adjunkt. KGF-gänget var igång med en uppsättning ungdomar av typ "färgstarka". Det var delar av detta gäng som startade Sveriges Fria Press, SFP, och behövde en myndig person som ansvarig utgivare. Det blev jag. Och så var det Swing Low, ett band med gitarrer. Julle, Janne Byström, Uffe Alling stod fram i Jesusrörelsens tid. De fick mycket gjort och hanterade skolarbetet som en (mindre) del av totalupplevelsen. Fanns det inga tjejer med? I hög grad. Lotta Stenström (nu Byström) och Eva Byström hade stimulerande och modererande effekt på bandet. Till det kom andra medarbetare från det Småland som kustbygdens invånare inte utan vidare identifierar sig med: Anders Gerdmar och Harald Berglund.
Bandet turnerade. "Sjung högare", ropade Janne till publiken. I Runsten knäcktes prästen ,när bandet med ungdomlig entusiasm kritiserade att det stod en sjuarmad ljusstake på altaret. Flyttade Janne helt enkelt bort den? Prästen hade diplomatiskt försökt få bort pjäsen, men efter denna direktattack på helighetsföremålet var det omöjligt, insåg han i icke ringa mån irriterad på - Swing Low.
Det glada gänget försvann till Lund, andra tog vid, några av det mer eftertänksamma slaget och utan gitarr. Efter några år kom studenterna tillbaka till stiftet och prästvigdes. Janne hamnade i Berga (Högsby) och Julle på Öland hos Olov Olsson. Vid något tillfälle i turbulensen på norra Öland fick Julle göra ett inhopp i Högby och ha andakt på Åkerbohemmet. I Högby hade prosten Manne Lund varit. Julle gick runt och hälsade och räckte handen åt en - vi struntar i eufemismerna - gammal gubbe. "Lund", röt Julle. Gubben blev till sig och försökte komma på fötter för att hälsa på prästen Lund, som han uppfattade vara prosten Lund.
På södra Öland var Julle länge den unge prästen och så blev han Olle Olssons efterträdare som kyrkoherde i Torslunda. Han har lärt sig mycket av Olle, slita mycket till exempel. Den grundläggande utmaningen var att få en gammal församling att kunna hantera tillväxten i Färjestaden med mängder med nya människor att integrera. Svenska kyrkan har haft många integrationsutmaningar sedan 1940-talet. När Berne Svensson kom som komminister kunde Julle och Berne samköra på ett omskakande sätt.
Jag åkte med grabbarna vid ett prästmöte i Bernes gamla Volvo. En medpassagerare var intresserad av teknikaliteter i det gamla åkdonet och sporde: "Finns det AC?" Blixtsnabbt sa Julle och Berne med en mun. "Visst!" och så drog båda ner sidorutorna. Det var inte repeterat. Det bara hände. Sådant tar mig.
Nu ska inte detta bli en helgonberättelse utan bara ett snällt inslag, när jag lever under söndagsrestriktioner på denna bloggsida.
Julles föräldrar Ulla och Bengt Lund blev viktiga i S:ta Birgittakyrkan i Kalmar, för där skapades en kyrkfolksrörelse av det slag som drog in människor i arbetet och de hörde alltmer dit. Bengt blev i sinom tid kyrkvaktmästare i Birgittakyrkan. Bergaområdet, där kyrkan ligger, var då ett egnahemsområde med stabil S-bas, dvs många som blivit kommunala tjänstemän och var socialdemokrater. En morgon skulle jag ha morgonmässan. Doris Ahlgren, S, gick förbi dörren till sakristian, såg mig och utbrast: "Men Herre Gud, är du här!" Det heter volley när man tar bollen innan den studsat. Jag gick fram till Doris, räckte fram handen och sa: "Nej, det är bara Hans ringa tjänare komminister Dag Sandahl." Då försvann Bengt Lund för att hantera den skrattattack som kommit över honom.
I dag avtackas Julle i Köpingsvik. Jag kan inte vara på plats men det är klart att Julle har en plats i mitt hjärta. Han är inte ensam där, men han är där.
Hur hälsas i Sensus?
I Sensus styrelse sitter fd miljöpartisten Yasri Khan, han som inte gärna hälsar på kvinnor med handslag. Det blev, som ni kanske minns, ett väldigt liv när han undvikit hälsa på en kvinnlig journalist, men rimligtvis har han samma praxis inför alla kvinnor. Hur kommer det sig att Sensus inte reagerat på detta? Jo då, det finns kvinnor i styrelsen. Och några är valda med bas i det kyrkliga etablissemanget. Kyrkostyrelsen har inte, vad jag vet, informerats om att det skulle föreligga hälsningsproblem och därmed kränkta kvinnor i Sensus.
Vad beror detta på?
Jag har funderat på den frågan sedan tidigt i går morse. Och därför blir dateringen av detta blogginlägg underlig.
Det kan bero på att hälsningsfrågan är en icke-fråga. Det blir en fråga bara om det finns en svensk majoritetskultur som alla i Sverige måste anpassa sig efter - och då är tanken på Sverige som ett mångkulturellt land, fastslagen i lag1975, mest att se som en konstruktion utan bäring på verkligheten. I detta land ska alla hälsa i hand och inte göra skillnad på kön genom att några får lägga handen på hjärtat och buga.
Har saken noterats i Sensus (och Miljöpartiet) utan att ses som ett problem just därför? Är det mångkultur som gäller, ska de kulturella uttrycken bli mångfaldiga.
Eller har saken helt enkelt ignorerats utifrån tanken att det finns underliga människor, men då får de vara underliga?
Jag vet inte.
I England handhälsas inte som på samma idoga sätt som i Tyskland. I Sverige tackar gästen för sig innan ytterkläderna tas på och i Sverige tar man numera av sig skorna när man kommer hem till folk (en följd av idogt liv på dagis). I England tackar man för sig när man tagit på ytterkläderna och skorna sitter där de sitter, för dagiskulturen i Sverige har inte slagit igenom i England, EU-medlemskapet till trots.
Kloka människor försöker snappa koderna och följa dem.
Det har funnits anledning att lära sig det där med "hälsningsplikt" och "hälsningsberättigade". Det fanns en tid i krigsmakten, där förvaltarens ord till beväringarna på I 13 (Falun) enkelt sammanfattade: "En soldat hälsar på allt som rör sig."
Det var några år tidigare som två soldater på I 11 (Växjö) gick över kaserngården inbegripna i något samtal. De såg inte översten, som stannade dem med frågan "Varför hälsar inte soldaterna?" Den ene, pingstvän, svarade som det var: "Jag såg dig inte." Översten röt: "Säger soldaten 'du' till mig!" Pingstvännen svarade saktmodigt: "Det ska jag säga dig, att säger jag 'du' till Gud Fader, så säger jag du till dig också."
Efterhand moderniserades hälsningsreglerna i Krigsmakten, nuvarande Försvarsmakten, fast praxis är lite olika i olika vapenslag, har jag insett.
Yasri Khan känner jag inte. Han påstods ha skaffat statliga pengar till den muslimska föreningen, där han har ansvar. Är det därför Sensus blir viktigt? Eller är det i mångkulturens monolitiska Sverige så, att det blir misstänkt när muslimer får föreningsbidrag på samma villkor som andra föreningar?
Var förra veckans stora upptäckt egentligen den, att det som kallas "mångkultur" inte alls finns när det gäller? Då är det normalsvensk enhetskultur. Alla ska anpassas och anpassa sig efter.
Den viktiga frågan hur Yasri Khan och Mehmet Kaplan ställer sig i kvinnoprästfrågan har inte ställts ännu! Var står förresten Sensus i den frågan? Och Miljöpartiet? Skulle Miljöpartiet i sin styrelse kunna ha någon som inte är anhängare av kvinnoprästreformen? Frågorna radar upp sig i mångkulturens Sverige.
Förra veckans turbulenser kanske skulle hanteras lite mer seriöst?
Har islamisterna infiltrerat politiska partier och intresseorganisationer och därmed skaffat sig en maktbas att utnyttja?
Eller har vi fått ett "Bevara Sverige svenskt" som dyker upp i tränga lägen?
Jag vet inte.
Jag vet inte ens hur det hälsas i Sensus.
Det finns fler som inte vet.
Stiftsadjunkten Jonas Löhnn är MP-ordförande i Kalmar län men ser talet om möjlig infiltration som en konspirationsteori, läser jag i Östra Småland denna morgon. Han vet dock att han inte får krama en muslimsk kvinna som han känner och detta har han respekt för. Om rabiatecknet säger han: "Jag vet inte om de gjort tecknet eller om de gjort något annat eller vad det verkar som de gjort." Bekräftar just distriktsordförandens ovetskap att det handlar om infiltration - för den ska ju inte upptäckas?
Det är så mycket jag inte vet.
Däremot såg jag att Svenska kyrkan på twitter gör reklam för ett upprop som Folkkampanj för asylrätt gått ut med. Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändande fick inte denna uppmärksamhet. Var beslutas om den här sortens reklaminsatser? Inte i Kyrkostyrelsen, det vet jag. Men vem fattar då beslut att Svenska kyrkan är för asylrätt - och vad betyder asylrätt rent konkret i vårt Sverige 2016?
Varför känner jag att sammanhang mörkas och att jag ska luras?
Och varför blir jag så trött när jag i Östra Småland och Barometern också läser om hur 25-30 asylboende slagit sönder matsalen på asylboendet i Emmaboda? Har Ahad Nobakt som intervjuas i reportaget rätt om boendet, att "det finns väldigt mycket bra människor men de ändras till dåliga människor där"?
lördag 23 april 2016
En utemöbelgrupp?
"För var vecka blir det alltmer patetiskt. Jag har svårt att tänka mig att komma tillbaka", sa en som tidigare jobbat (det heter ju så) i Svenska kyrkan. Det tål att tänka på. I dag är det Drop-in-vigsel i Alvesta. "Välkommen att fira en annorlunda och härlig vigsel!"
Tre timmar, mellan kl 11 och 14, finns prästen färdig tillsammans med Hårmagazinet, som fixar makeup och frisyr, fotograf Åsa Fredh och brudbuketten ordnar Flitiga Lisas Blommor. 500 spänn är som hittat och föranmälan behövs inte bara man har med sig hindersprövningsintyg och vigselblankett. Så det är väl inte riktigt bara att droppa in?
Fint blir det. I Sjöparken finns prästen Annesophie Färdigh med musiker och solist
Vi erbjuder sålunda "en vacker och stämningsfull vigsel utomhus", saken poängteras i annonsen, men det finns ytterligare en finess: "Att förnya sina äktenskapslöften går också bra." Och det bästa av allt. "En utemöbelgrupp från Bror Pehrssons samt varor från Hårmagazinet och Flitiga Lisas blommor lottas ut bland alla som viger sig/förnyar sina löften under dagen. Kostar vigselförnyelse också 500 mot att den bedagade bruden blir nylackerad och nyfriserad samt med blommor försedd?
Viger sig?
Blev de tu inte vigda förr i världen?
Om man viger sig behövs väl noga taget ingen präst och inga aggremanger i övrigt?
Det var det där med utemöblemanget som tedde sig oemotståndligt.
Jag försökte, i tanke att konkurrensen kanske inte blir så stor.
Det prosaiska motargumentet var "Vi behöver inga fler utemöbler", men det är ett svagt argument för vi kunde ställa utemöblerna i ett hörn av trädgården och därmed utnyttja den lite mer. Nu har vi visserligen bord och stolar inte bara på verandan utan också i trädgården och på balkongen och sitter mest på verandan, men ändå.
Det blev inget för oss i Alvesta.
En av oss tillbringar dagen på hundutställning i Växjö, där Djurkompaniet finns med bland utställarna och den andre av oss ska hålla föredrag på Församlingskårernas stiftskonvent i Forsheda. Det blir alltså en dag i den uteblivna utemöbelgruppens tecken. Från Bror Pehrsson dessutom! Det talas om fantomsmärtor. Kan man tala om fantomutemöbelgrupp också? Kommer jag att tänka på utemöbelgruppen resten av min levnad och påminnas om den varje gång det blir sommartid, ni vet då när klockan och sommarmöblerna ska ställas fram?
Alvesta församling erbjuder i morgon gudstjänsten "Himlaliv" i Skogskyrkan och kl 18 blir det "Beatlesgudstjänst" i Hjortsberga kyrka. Den första gudstjänsten leds av kyrkoherden som i en annons tackas för sin insats vid Alvesta Handels modevisning ("vår fantastiska konferencier Elisabet Caramo Storm") som uppenbarligen tog publiken med - storm. Och Beatlesgudstjänsten leder Annesophie Färdigh.
Det är en ny kyrkokultur som växer fram. På fint språk tror jag det ska kallas "det nya paradigmet". Nytt och nytt. Det var gammalt redan då Mose gick i kortbyxor, men vad då?
Annars underhålls jag sedan i går eftermiddag mest av insikten om hur majoritetskulturen slår igenom och att det där med "mångkultur" var snack. Det finns ett enda sätt att hälsa och det är det svenska sättet. Inte den romerska hälsningen, inte den tyska, inte kommunisthälsningen och inte den islamistiska. Och utlänningarna ska lära sig att endast Sverige har svenska krusbär. Det är rätt. Jag var ute med svärsonen och såg svenskt timmer staplat å lantegendomen. Han får inte leka med motorsågen, det var det enda jag sa. Så for jag hem för att vara solidarisk med det belgiska folket. När hundarna fått mat satte jag mig med en Chimay (den blå) från 2015 och tänkte på trappisterna.
Ska jag i denna tidens förvirring ge er en trappisthistoria, ni vet ju att trappisterna är stränga och i detta kloster fick bröderna säga en sak de hade på hjärtat ett år och i övrigt vara tysta.
Den förste munken sa: - Jag tycker gröten är lite för salt.
Nästa år sa näste munk: - Jag tycker gröten är alldeles lagom.
Det tredje året sa den tredje munken: - Ska det vara ett så förbannat tjatande om gröten, flyttar jag härifrån.
Detta apropå mångkultur eller apropå ingenting alls.
Men en Chimay i utemöbelgruppen från Bror Pehrssons i Alvesta hade inte varit fel.
Och mångkultur? Abdelhak lämnar Ljungby och i Smålandsposten uppmärksammas miljöpartisten Kjell Jormfeldt, som menar att det är "fullt jämförbart" att jämföra förintelsen med Israels behandling av judar och uppfattar att det som hänt med Kaplan och Khan är ett utslag av islamofobi.
Politik ska fortsättningsvis räknas som en del av underhållningsbranschen, den saken är klar.
Tre timmar, mellan kl 11 och 14, finns prästen färdig tillsammans med Hårmagazinet, som fixar makeup och frisyr, fotograf Åsa Fredh och brudbuketten ordnar Flitiga Lisas Blommor. 500 spänn är som hittat och föranmälan behövs inte bara man har med sig hindersprövningsintyg och vigselblankett. Så det är väl inte riktigt bara att droppa in?
Fint blir det. I Sjöparken finns prästen Annesophie Färdigh med musiker och solist
Vi erbjuder sålunda "en vacker och stämningsfull vigsel utomhus", saken poängteras i annonsen, men det finns ytterligare en finess: "Att förnya sina äktenskapslöften går också bra." Och det bästa av allt. "En utemöbelgrupp från Bror Pehrssons samt varor från Hårmagazinet och Flitiga Lisas blommor lottas ut bland alla som viger sig/förnyar sina löften under dagen. Kostar vigselförnyelse också 500 mot att den bedagade bruden blir nylackerad och nyfriserad samt med blommor försedd?
Viger sig?
Blev de tu inte vigda förr i världen?
Om man viger sig behövs väl noga taget ingen präst och inga aggremanger i övrigt?
Det var det där med utemöblemanget som tedde sig oemotståndligt.
Jag försökte, i tanke att konkurrensen kanske inte blir så stor.
Det prosaiska motargumentet var "Vi behöver inga fler utemöbler", men det är ett svagt argument för vi kunde ställa utemöblerna i ett hörn av trädgården och därmed utnyttja den lite mer. Nu har vi visserligen bord och stolar inte bara på verandan utan också i trädgården och på balkongen och sitter mest på verandan, men ändå.
Det blev inget för oss i Alvesta.
En av oss tillbringar dagen på hundutställning i Växjö, där Djurkompaniet finns med bland utställarna och den andre av oss ska hålla föredrag på Församlingskårernas stiftskonvent i Forsheda. Det blir alltså en dag i den uteblivna utemöbelgruppens tecken. Från Bror Pehrsson dessutom! Det talas om fantomsmärtor. Kan man tala om fantomutemöbelgrupp också? Kommer jag att tänka på utemöbelgruppen resten av min levnad och påminnas om den varje gång det blir sommartid, ni vet då när klockan och sommarmöblerna ska ställas fram?
Alvesta församling erbjuder i morgon gudstjänsten "Himlaliv" i Skogskyrkan och kl 18 blir det "Beatlesgudstjänst" i Hjortsberga kyrka. Den första gudstjänsten leds av kyrkoherden som i en annons tackas för sin insats vid Alvesta Handels modevisning ("vår fantastiska konferencier Elisabet Caramo Storm") som uppenbarligen tog publiken med - storm. Och Beatlesgudstjänsten leder Annesophie Färdigh.
Det är en ny kyrkokultur som växer fram. På fint språk tror jag det ska kallas "det nya paradigmet". Nytt och nytt. Det var gammalt redan då Mose gick i kortbyxor, men vad då?
Annars underhålls jag sedan i går eftermiddag mest av insikten om hur majoritetskulturen slår igenom och att det där med "mångkultur" var snack. Det finns ett enda sätt att hälsa och det är det svenska sättet. Inte den romerska hälsningen, inte den tyska, inte kommunisthälsningen och inte den islamistiska. Och utlänningarna ska lära sig att endast Sverige har svenska krusbär. Det är rätt. Jag var ute med svärsonen och såg svenskt timmer staplat å lantegendomen. Han får inte leka med motorsågen, det var det enda jag sa. Så for jag hem för att vara solidarisk med det belgiska folket. När hundarna fått mat satte jag mig med en Chimay (den blå) från 2015 och tänkte på trappisterna.
Ska jag i denna tidens förvirring ge er en trappisthistoria, ni vet ju att trappisterna är stränga och i detta kloster fick bröderna säga en sak de hade på hjärtat ett år och i övrigt vara tysta.
Den förste munken sa: - Jag tycker gröten är lite för salt.
Nästa år sa näste munk: - Jag tycker gröten är alldeles lagom.
Det tredje året sa den tredje munken: - Ska det vara ett så förbannat tjatande om gröten, flyttar jag härifrån.
Detta apropå mångkultur eller apropå ingenting alls.
Men en Chimay i utemöbelgruppen från Bror Pehrssons i Alvesta hade inte varit fel.
Och mångkultur? Abdelhak lämnar Ljungby och i Smålandsposten uppmärksammas miljöpartisten Kjell Jormfeldt, som menar att det är "fullt jämförbart" att jämföra förintelsen med Israels behandling av judar och uppfattar att det som hänt med Kaplan och Khan är ett utslag av islamofobi.
Politik ska fortsättningsvis räknas som en del av underhållningsbranschen, den saken är klar.
fredag 22 april 2016
Abdelhak
Jag trodde Abdelhak var ett enklare fik - ett hak ägt av Abdel - i Ljungby, men han heter så. Vi talar om ordföranden i muslimska föreningen i Ljungby. Han försvarar förre bostadsministern Kaplan. "Israel är de största terroristerna och det judarna gör nu mot Palestina är värre än det Hitler gjorde mot judarna. Kaplan har helt rätt och borde inte ha avgått."
Abdelhak Lahouaichri är, meddelar Smålänningen "mycket upprörd". Kaplan "formulerade en åsikt som 1,7 miljarder muslimer i världen håller med om och som vi muslimer i Sverige också håller med om" slår Abdelhak fast. Han var mån om att få ut sitt budskap i tidningen, om ni undrar.
http://www.smalanningen.se/article/han-jamfor-israel-med-hitler/
Israels ambassadör i Sverige Isaac Bachman ska inte lägga sin näsa i det som händer i svensk inrikespolitik, menar Abdelhak. "Men svenskarna är rädda för Isarel. Ni pratar om demokrati, men det är judarna som styr världen och Sverige."
Han har ett att tillägga:
"De kallar oss islamister, låt dem kalla oss för det då. Men vi hoppas att vi ska få samma rättigheter som judarna med antisemitismen och att det också blir förbjudet att kritisera muslimer."
Jag må då säga, att man lär sig ett och annat och kanske uppfattar att Samuel P. Hungtington får rätt. Vi bevittar en "Clash of Civilizations" och platsen för denna sammandrabbning är - Ljungby! Ty några satser kan deduceras ur resonemanget.
Abdelhak finner egentligen Förintelsen vara en mindre händelse.
Industriell antisemitisk utrotning är jämförelsevis något mindre ont än konflikten Israel-Palestina. Jag har i Amman hört en hög företrädare för PLO referera till Sions Vises Protokoll för att berätta hurdana judarna är och det är en av Ochranan, Tsarens hemliga polis, författad fabrikation. Det var då för mer än 20 år sedan en intressant upplevelse - men när detta hamnar i Ljungby och i svensk kontext, framstår det som mer illavarslande. Kaplan hade alltså rätt och 1,7 miljarder muslimer menar detta.
Judarna styr världen och Sverige?
Det hade varit en överraskande nyhet om inte just denna föreställningsvärld resulterade i 6 miljoner människors död och en kollaps i Europa
Kritik mot muslimer ska förbjudas, menar Abdelhak. Den saken brukar effektueras med kniv eller svärd.
Man kanske ska förstå ordförande Abdelhak välvilligt och med konstaterandet att han inte riktigt förstår villkoren i Sverige. Jag undrar det. Han är ordförande - vad menar andra muslimer, vilken är deras världsbild och deras framtidsvision för Sverige? Ska vi ställa in oss på en framtid liknande den somliga kristna får utstå på flyktingboendet? Vad menar muslimerna egentligen? Kan vi få veta det och förhålla oss till det vi får veta? Huntington avfärdades på sin tid. Men får han inte rätt i Ljungby av alla ställen? I så fall är väl naivitet den enda hållning som är otänkbar.
Vilken är Svenska kyrkans kallelse i allt detta?
* Ingenting säga, eftersom vi är religiösa hela bunten och visar varandra respekt?
* Ta resolut avstånd från Abdelhaks uttalanden?
Eller säga att
* det finns inget särskilt kristet att säga om detta mer än sådant som vilken hedning som helst kan fatta och formulera
I så fall måste det formuleras nu.
Och hur ska vi se på religionsdialogen? Finns det ett problem med att dialognissarna inte riktigt ser och säger vad de mer vanliga muslimerna, som de i Ljungby med anspråk på att tala för 1,7 miljarder muslimer, menar?
Är det alldeles säkert att de som skär halsen av de kristna inte har något med islam att göra?
Vem lovar mig det?
Eller är det så att kristendom är ett paradigm och islam ett annat och att de två inte utan betydande fingerfärdighet är kompatibla?
Ska vi fråga Abdelhak?
Nu kanske vi inte ska det. Tidningen Smålänningen rapporterar att Abdelhak är polisanmäld för hets mot folkgrupp. Anmälaren "känner en förtvivlan att en annan människa kan ha en sådan hatisk inställning till andra. Någon gång måste man få ett straff för att man hetsar mot ett annat folk." Clash of Civilizations?
Hans Nilsson på Smålänningen har noga besett skött den journalistiska vakttjänsten genom att låta sina läsare få veta något de annars inte hade vetat. Och nu kan en lärare i svenska ha rättstavningsprov på ordet "parallellsamhälle", sex L i ett ord. Svårslaget.
Efter gårdagens manövrar kanske den som har sinne för humor kan fundera över vad det "mångkulturella" Sverige betyder. Inte så mångkulturellt att man kan strunta i själva hälsningsnormen, förstod jag. Eller med Elvir Gigovic, som är ordförande för Sveriges muslimska råd och i onsdags kväll åt middag med ärkebiskopen. Han menar att majoritetssamhället har svårt att ta in alternativa sätt att hälsa.
Men det är nog bara fähundar som gillar när kulisserna ramlar under pågående föreställning.
Då läser jag denna morgon som vanligt Smålandsposten, där moderate riksdagsmannen Johan Hultberg rapporteras upprörd och kräver Abdelhaks avgång som ordförande i muslimska föreningen (där väl Hultberg inte är medlem...). Vänsterpartisten Björn Gullander kör mer den beklagande linjen: "Det är inga bra uttalanden, det är tråkigt att han tycker så. Han överreagerar nog." Om Abdelhaks uttalanden är antisemitiska vill vänsterpartisten inte uttala sig om. På ledarplats undrar Jacob Sidenvall varför Gullander har svårt att uttala sig om detta.
http://www.smp.se/ledare/stoppa-hatet-i-ljungby/
Ibland kräver tidningsläsning ett mycket väl utvecklat sinne för humor.
Men ska Samuel P. Huntington räknas till muntergökarna?
Abdelhak Lahouaichri är, meddelar Smålänningen "mycket upprörd". Kaplan "formulerade en åsikt som 1,7 miljarder muslimer i världen håller med om och som vi muslimer i Sverige också håller med om" slår Abdelhak fast. Han var mån om att få ut sitt budskap i tidningen, om ni undrar.
http://www.smalanningen.se/article/han-jamfor-israel-med-hitler/
Israels ambassadör i Sverige Isaac Bachman ska inte lägga sin näsa i det som händer i svensk inrikespolitik, menar Abdelhak. "Men svenskarna är rädda för Isarel. Ni pratar om demokrati, men det är judarna som styr världen och Sverige."
Han har ett att tillägga:
"De kallar oss islamister, låt dem kalla oss för det då. Men vi hoppas att vi ska få samma rättigheter som judarna med antisemitismen och att det också blir förbjudet att kritisera muslimer."
Jag må då säga, att man lär sig ett och annat och kanske uppfattar att Samuel P. Hungtington får rätt. Vi bevittar en "Clash of Civilizations" och platsen för denna sammandrabbning är - Ljungby! Ty några satser kan deduceras ur resonemanget.
Abdelhak finner egentligen Förintelsen vara en mindre händelse.
Industriell antisemitisk utrotning är jämförelsevis något mindre ont än konflikten Israel-Palestina. Jag har i Amman hört en hög företrädare för PLO referera till Sions Vises Protokoll för att berätta hurdana judarna är och det är en av Ochranan, Tsarens hemliga polis, författad fabrikation. Det var då för mer än 20 år sedan en intressant upplevelse - men när detta hamnar i Ljungby och i svensk kontext, framstår det som mer illavarslande. Kaplan hade alltså rätt och 1,7 miljarder muslimer menar detta.
Judarna styr världen och Sverige?
Det hade varit en överraskande nyhet om inte just denna föreställningsvärld resulterade i 6 miljoner människors död och en kollaps i Europa
Kritik mot muslimer ska förbjudas, menar Abdelhak. Den saken brukar effektueras med kniv eller svärd.
Man kanske ska förstå ordförande Abdelhak välvilligt och med konstaterandet att han inte riktigt förstår villkoren i Sverige. Jag undrar det. Han är ordförande - vad menar andra muslimer, vilken är deras världsbild och deras framtidsvision för Sverige? Ska vi ställa in oss på en framtid liknande den somliga kristna får utstå på flyktingboendet? Vad menar muslimerna egentligen? Kan vi få veta det och förhålla oss till det vi får veta? Huntington avfärdades på sin tid. Men får han inte rätt i Ljungby av alla ställen? I så fall är väl naivitet den enda hållning som är otänkbar.
Vilken är Svenska kyrkans kallelse i allt detta?
* Ingenting säga, eftersom vi är religiösa hela bunten och visar varandra respekt?
* Ta resolut avstånd från Abdelhaks uttalanden?
Eller säga att
* det finns inget särskilt kristet att säga om detta mer än sådant som vilken hedning som helst kan fatta och formulera
I så fall måste det formuleras nu.
Och hur ska vi se på religionsdialogen? Finns det ett problem med att dialognissarna inte riktigt ser och säger vad de mer vanliga muslimerna, som de i Ljungby med anspråk på att tala för 1,7 miljarder muslimer, menar?
Är det alldeles säkert att de som skär halsen av de kristna inte har något med islam att göra?
Vem lovar mig det?
Eller är det så att kristendom är ett paradigm och islam ett annat och att de två inte utan betydande fingerfärdighet är kompatibla?
Ska vi fråga Abdelhak?
Nu kanske vi inte ska det. Tidningen Smålänningen rapporterar att Abdelhak är polisanmäld för hets mot folkgrupp. Anmälaren "känner en förtvivlan att en annan människa kan ha en sådan hatisk inställning till andra. Någon gång måste man få ett straff för att man hetsar mot ett annat folk." Clash of Civilizations?
Hans Nilsson på Smålänningen har noga besett skött den journalistiska vakttjänsten genom att låta sina läsare få veta något de annars inte hade vetat. Och nu kan en lärare i svenska ha rättstavningsprov på ordet "parallellsamhälle", sex L i ett ord. Svårslaget.
Efter gårdagens manövrar kanske den som har sinne för humor kan fundera över vad det "mångkulturella" Sverige betyder. Inte så mångkulturellt att man kan strunta i själva hälsningsnormen, förstod jag. Eller med Elvir Gigovic, som är ordförande för Sveriges muslimska råd och i onsdags kväll åt middag med ärkebiskopen. Han menar att majoritetssamhället har svårt att ta in alternativa sätt att hälsa.
Men det är nog bara fähundar som gillar när kulisserna ramlar under pågående föreställning.
Då läser jag denna morgon som vanligt Smålandsposten, där moderate riksdagsmannen Johan Hultberg rapporteras upprörd och kräver Abdelhaks avgång som ordförande i muslimska föreningen (där väl Hultberg inte är medlem...). Vänsterpartisten Björn Gullander kör mer den beklagande linjen: "Det är inga bra uttalanden, det är tråkigt att han tycker så. Han överreagerar nog." Om Abdelhaks uttalanden är antisemitiska vill vänsterpartisten inte uttala sig om. På ledarplats undrar Jacob Sidenvall varför Gullander har svårt att uttala sig om detta.
http://www.smp.se/ledare/stoppa-hatet-i-ljungby/
Ibland kräver tidningsläsning ett mycket väl utvecklat sinne för humor.
Men ska Samuel P. Huntington räknas till muntergökarna?
torsdag 21 april 2016
Kommunikation
Kommunikatörerna har varit samlade i Uppsala. Om detta rapporteras en del. En av slutsatserna är t ex att Svenska kyrkan gör vad folk vill, men informerar för dåligt om detta. Jag övertygas inte av slutsatsen och måste nog återkomma till ämnet. På söndag?
Jag nöjer mig med kommunikation på stiftsnivå.
I Göteborgs stift har detta inträffat att domkapitlets beslut att avkraga två gamla präster och sätta den andra i specialklass undanröjts. Detta meddelades inte på stiftets hemsida, där det tidigare meddelats om avkragningen. Där låg den gamla nyheten kvar!
Varför fick allmoge och odalmän intet veta om den glädjande nyheten att de avkragade var påsatta igen?
Svaret är enkelt.
Möjligtvis alltför enkelt.
Det gjordes av kommunikatören en nyhetsvärdering vad som var av allmänt intresse. I december var det av allmänt intresse att många präster var föremål för domkapitlets granskning.
Det är det hela.
Allmänheten tappade helt enkelt intresset.
Det är egentligen ett återvändande till nyhetsvärderingen under Helander-affären för mer än 60 år sedan då det bedömdes att ingen hade något intresse av en gammal prästjävel. Det sas så. Det var fel bedömning redan då.
Puristerna menar förstås att det är av stort allmänt intresse om det rättsvårdande organet domkapitlet åker på en tjottablängare. Men detta är uppenbarligen intressant endast för kyrkfolket och medarbetare. När media frågade om ett annat fall, uppmärksammades det. Media visade de avkragade/påsatta noll intresse. Kommunikatörerna reagerar därefter.
Jag får problem. Jag hade fått större problem om jag tillhört Göteborgs stift. Då hade jag tänkt att jag betalar kommunikatörernas löner och så filtrerar de, följer okunniga journalister som saknar det som behövs för att fatta (jag definierar inte vad det är). Jag hade också haft problem med morgontidningen. Utgör journalister en sådan skock skrivare att de inte kan förse mig med intressant information utan bara får ur sig det som svarar mot deras egna fördomar? Ska jag betala några tusenlappar skattade kronor för detta?
Målgrupperna har alltså föga intresse av att domkapitlet åker på ett kraftfullt bakslag men större intresse av annat. Frågan om målgrupperna får någon djupare insikt i detta andra, som de sägs ha intresse av, vet jag inte. Målgruppen är nämligen tidningsredaktionen i första hand och först därefter läsarna.
Vän av ordning bör nu vara undrande.
Var det inte stiftets hemsida vi talade om - och är det den som inte vänder sig till det vanliga kyrkfolket? Har vi inte problem i Göteborgs stift då? Vi och vi - dom!
Men vart vänder sig det s k kyrkfolket för att få information om den kyrka de förser med sina kyrkoavgifter?
Min vän överste Salander, nu också skönlitterär till allt annat, skickade mig från sin drabbningspost i Bryssel en länk. Där ställs Gud upp på Rysslands sida mot det gudlösa Ukraina. Jag tittade och försökte följa med i framställningen, men min ryska är klen, så det enda jag fattade är att Gud nu blivit auktoritet på Rysslands sida mot Ukraina. Målgruppen är det ryska folket.
Jag tycker det blir lite illavarslande.
Är kommunikatörerna egentligen våra vänner?
Vad heter kommunikationschef på ryska?
https://www.youtube.com/watch?v=43lpimdvXSE&nohtml5=False
Vad fenomenet heter på tyska kan jag. "Gott mit uns" - och den inteckningen misstror jag programmatiskt.
Ska jag vara konstruktiv?
Jag säger inte att vi inte ska kommunicera, men ska vi ha ett skrå för uppgiften?
Finns det en risk för att kommunikatörerna blir de nya förkunnarna?
Prästerna står och "predikar för tomma kyrkor, som de tyvärr icke ens själva besöker", som Märta Leijon fick till det i SOU 1950:48, Kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster, s 126.
Då kanske metoden heter transparens och uppgiften det ständigt pågående och svåra samtalet runtom i församlingarna?
Skulle inte det inbördes samtalet kunna uppfattas vara kommunikation?
Om så, kanske också det är av intresse som media inte uppfattar och kommunikatörerna därför inte heller svarar mot.
Själv funderar jag över hur mina pengar ska satsas på att hålla mig okunnig. Det är något märkligt, ungefär som med mannen på Djurkompaniet i Växjö igår, han som ville växla 50-lappar och lyckades trolla till sig 650:-. Saken anmäldes till polisen per telefon. Först var det plats 46 i kön och sedan plats 96 när det gällde just stölder. Signalement på gärningsmannen? Tja, smålänning var han inte. Men han var duktig på kommunikation . På sina villkor.
Jag nöjer mig med kommunikation på stiftsnivå.
I Göteborgs stift har detta inträffat att domkapitlets beslut att avkraga två gamla präster och sätta den andra i specialklass undanröjts. Detta meddelades inte på stiftets hemsida, där det tidigare meddelats om avkragningen. Där låg den gamla nyheten kvar!
Varför fick allmoge och odalmän intet veta om den glädjande nyheten att de avkragade var påsatta igen?
Svaret är enkelt.
Möjligtvis alltför enkelt.
Det gjordes av kommunikatören en nyhetsvärdering vad som var av allmänt intresse. I december var det av allmänt intresse att många präster var föremål för domkapitlets granskning.
Det är det hela.
Allmänheten tappade helt enkelt intresset.
Det är egentligen ett återvändande till nyhetsvärderingen under Helander-affären för mer än 60 år sedan då det bedömdes att ingen hade något intresse av en gammal prästjävel. Det sas så. Det var fel bedömning redan då.
Puristerna menar förstås att det är av stort allmänt intresse om det rättsvårdande organet domkapitlet åker på en tjottablängare. Men detta är uppenbarligen intressant endast för kyrkfolket och medarbetare. När media frågade om ett annat fall, uppmärksammades det. Media visade de avkragade/påsatta noll intresse. Kommunikatörerna reagerar därefter.
Jag får problem. Jag hade fått större problem om jag tillhört Göteborgs stift. Då hade jag tänkt att jag betalar kommunikatörernas löner och så filtrerar de, följer okunniga journalister som saknar det som behövs för att fatta (jag definierar inte vad det är). Jag hade också haft problem med morgontidningen. Utgör journalister en sådan skock skrivare att de inte kan förse mig med intressant information utan bara får ur sig det som svarar mot deras egna fördomar? Ska jag betala några tusenlappar skattade kronor för detta?
Målgrupperna har alltså föga intresse av att domkapitlet åker på ett kraftfullt bakslag men större intresse av annat. Frågan om målgrupperna får någon djupare insikt i detta andra, som de sägs ha intresse av, vet jag inte. Målgruppen är nämligen tidningsredaktionen i första hand och först därefter läsarna.
Vän av ordning bör nu vara undrande.
Var det inte stiftets hemsida vi talade om - och är det den som inte vänder sig till det vanliga kyrkfolket? Har vi inte problem i Göteborgs stift då? Vi och vi - dom!
Men vart vänder sig det s k kyrkfolket för att få information om den kyrka de förser med sina kyrkoavgifter?
Min vän överste Salander, nu också skönlitterär till allt annat, skickade mig från sin drabbningspost i Bryssel en länk. Där ställs Gud upp på Rysslands sida mot det gudlösa Ukraina. Jag tittade och försökte följa med i framställningen, men min ryska är klen, så det enda jag fattade är att Gud nu blivit auktoritet på Rysslands sida mot Ukraina. Målgruppen är det ryska folket.
Jag tycker det blir lite illavarslande.
Är kommunikatörerna egentligen våra vänner?
Vad heter kommunikationschef på ryska?
https://www.youtube.com/watch?v=43lpimdvXSE&nohtml5=False
Vad fenomenet heter på tyska kan jag. "Gott mit uns" - och den inteckningen misstror jag programmatiskt.
Ska jag vara konstruktiv?
Jag säger inte att vi inte ska kommunicera, men ska vi ha ett skrå för uppgiften?
Finns det en risk för att kommunikatörerna blir de nya förkunnarna?
Prästerna står och "predikar för tomma kyrkor, som de tyvärr icke ens själva besöker", som Märta Leijon fick till det i SOU 1950:48, Kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster, s 126.
Då kanske metoden heter transparens och uppgiften det ständigt pågående och svåra samtalet runtom i församlingarna?
Skulle inte det inbördes samtalet kunna uppfattas vara kommunikation?
Om så, kanske också det är av intresse som media inte uppfattar och kommunikatörerna därför inte heller svarar mot.
Själv funderar jag över hur mina pengar ska satsas på att hålla mig okunnig. Det är något märkligt, ungefär som med mannen på Djurkompaniet i Växjö igår, han som ville växla 50-lappar och lyckades trolla till sig 650:-. Saken anmäldes till polisen per telefon. Först var det plats 46 i kön och sedan plats 96 när det gällde just stölder. Signalement på gärningsmannen? Tja, smålänning var han inte. Men han var duktig på kommunikation . På sina villkor.
onsdag 20 april 2016
Sur på Kyrkans Tidning
Inte jag!
Kommunikationschefen Sjöberg har surnat till på Kyrkans Tidning. Eftersom han är anställd för att vara husbondens röst, blir hans sura uppstötningar av mer allmänt intresse. Och den som just varit sjuklig och åkt ambulans, undrar förstås om hälsotillståndet ska uthärda att fundera över fenomenet. Jag gör ett frest, som det heter i Småland.
Kyrkans Tidning la ner ett påbörjat projekt att visa hur Helena Edlund på Kristen Opinion utnyttjat en person så att kyrkokansliet kunde skandaliseras med falska uppgifter som grund, men i samma veckonummer som denna nyhet inte återgavs (? DS) gav stort utrymme åt Helena Edlund att kritisera "Svenska kyrkans ledning" och biskoparna för att undergräva prästlöftenas betydelse.
Kommunikationschefen kanske skulle vara mer omdömesgill när det gäller umgänget med Kyrkans Tidning? Kyrkans Tidning ska väl självständigt granska och inte vara beställningsskrivare åt kyrkokansliet?
Och kanske lite mer omdömesgill när det gäller efterforskande av källor? "En prao-elev skulle bara behövt en förmiddag och en uppkoppling för att avslöja bloggarens hopkok", dvs avslöja den kyrkoherde hon anfört som en av källorna.
Sjöberg vill alltså komma åt Edlunds sagespersoner. Och så vill han komma åt den ledande kyrkliga rikstidningen, som valde att lägga ner saken a för att kunna säga saken b.
Var det verkligen så?
Det vet vi inte. Tidningen kanske beslöt sig för att försöka utveckla frågeställningarna i insikt om att det finns ett (utbrett eller inte) missnöje i Svenska kyrkan med sakernas tillstånd, så allvarligt att de ansvarsfulla fått mana till återhållsamhet. Ni får inte kalla Kyrkans hus för "Führerhauptquartier, löd åthutningen. Den upprepades! Den maningen tål att upprepas efter det inträffade.
Sjöberg uppfattar att det finns kritik som är omöjlig att bemöta.
Svaras inte, kan det uppfattas som "maktens arrogans och en reaktion från 'bunkern' som kansliet kan kallas. Svarar vi, kan det tolkas som försvar, bristande självkritik eller överkänslighet."
Sjöbergs dilemma kanske enklast skulle elimineras om kyrkokansliet blir känt för sin kompetens och sin förmåga att nätverka runtom i kyrkolivet. Som det nu är, uppfattar jag kansliet leva sitt eget liv. Inte ens kyrkostyrelsen är bekant med kanslilivet.
Sug på den meningen en stund!
Kommunikationschefen Sjöberg har funderat mycket på den senaste tiden, förtäljer han. Begreppet "mycket" är svårt att fastställa kvalitativt eftersom det är en kvantitet som anges, men förhållandet ska inte ifrågasättas.
En av hans funderingar är frågan: "Vilket ansvar har en bloggare för de kommentarer som fyller bloggens flöde, formulerade av människor inspirerade av hens (hönans? DS) raljanta ton och suspekta antydningar."
Jag vet inte exakt vilka hönsbloggar kommunikationschefen avser, för de kan vara många - både stillsamma och kyrksamma - och om man ska kalla dem legio eller Leghorn, vet jag inte heller. Hur som helst tycks sammanhanget svårhanterligt.
Ansvaret gäller kommentarerna och de tycks vara frekventa.
Det skulle kunna tänkas vara enbart roligt för en kommunikationschef att kommunikationen fungerar och människor inspireras att delta i samtalet. Jag uppfattar inte att Sjöberg riktigt tänker så. Han tänker nog inte heller att det är ett viktigt ansvar att få fram alla synpunkter, mycket bättre än att somligt ska återfinnas på arenor som vi inte har tillträde till.
Sjöberg uppfattar i vart fall att det handlar om inspirerade medmänniskor.
Det är i förstone bra. Att vara inspirerad är att vara inandad av Guds goda Ande, tror jag mig veta. Sanningens ande.
Men här närmar sig sammanhanget något som skulle kunna komma att uppfattas som en anklagelse. De inspirerade har inspirerats av "hens raljanta ton och suspekta antydningar".
Det skulle i och för sig kunna tänkas att kommentarer kommer ur gjord erfarenhet av det svenskkyrkliga livet, men låt oss bortse från denna enkla lilla komplikation. Det är en raljant ton och suspekta antydningar som triggar igång - vad då?
Själv skriver jag en pigg, käck och munter blogg och kan knappast vara någon som kommunikationschefen gör suspekta antydningar om. Inte heller Bengt Lidforss, August Strindberg, H.B. Palmaer, Berit Spong, Jan Myrdal eller Dr Gormander, även om alla skulle kunna falla in i kategorin skandalskrivare med eller utan nattrock, dvs skrivare som har en raljant ton och kommer med suspekta antydningar. Så riktigt vad det hela handlar om, förutom den illasinnade Kristen Opinion förstås, är svårt att fastställa.
Kanske är det som det var?
Helt enkelt så ,att intresset inte ljuger.
Den ene pampen: Det är på tiden att vi tar loven av dom där vänsterlymlarna och serverar arbetarna sanningen!
Den andre pampen: Jo, men var ska vi ta den ifrån?
I morgon får vi läsa hur Torsdagsdepressionen kontrar Sjöbergs lamentationer. Det skulle nästan kunna bli en Torsdagsmani. Inte för att Centrallasarettet i Växjö garanterade morgondagen, men det står i största allmänhet fast, att den som lever får se.
Får vi läsa en valanalys från Karlstads stift, där Karin Johannesson rasat katastrofalt från provvalet. Det blir Sören Dahlevi! Karin har hamnat i negativ spinn och folk kommer att fundera på om det är så klokt att välja någon som prästvigdes 2010 och har begränsad pastoral erfarenhet.
De här lokala biskopsvalen kommer att påskynda en biskopsvalsreform. Om den gäller att kanhända att det blir bättre, men bra lär det aldrig bli.
https://blogg.svenskakyrkan.se/minsynpasaken/2016/04/18/makten-och-arligheten/
Kommunikationschefen Sjöberg har surnat till på Kyrkans Tidning. Eftersom han är anställd för att vara husbondens röst, blir hans sura uppstötningar av mer allmänt intresse. Och den som just varit sjuklig och åkt ambulans, undrar förstås om hälsotillståndet ska uthärda att fundera över fenomenet. Jag gör ett frest, som det heter i Småland.
Kyrkans Tidning la ner ett påbörjat projekt att visa hur Helena Edlund på Kristen Opinion utnyttjat en person så att kyrkokansliet kunde skandaliseras med falska uppgifter som grund, men i samma veckonummer som denna nyhet inte återgavs (? DS) gav stort utrymme åt Helena Edlund att kritisera "Svenska kyrkans ledning" och biskoparna för att undergräva prästlöftenas betydelse.
Kommunikationschefen kanske skulle vara mer omdömesgill när det gäller umgänget med Kyrkans Tidning? Kyrkans Tidning ska väl självständigt granska och inte vara beställningsskrivare åt kyrkokansliet?
Och kanske lite mer omdömesgill när det gäller efterforskande av källor? "En prao-elev skulle bara behövt en förmiddag och en uppkoppling för att avslöja bloggarens hopkok", dvs avslöja den kyrkoherde hon anfört som en av källorna.
Sjöberg vill alltså komma åt Edlunds sagespersoner. Och så vill han komma åt den ledande kyrkliga rikstidningen, som valde att lägga ner saken a för att kunna säga saken b.
Var det verkligen så?
Det vet vi inte. Tidningen kanske beslöt sig för att försöka utveckla frågeställningarna i insikt om att det finns ett (utbrett eller inte) missnöje i Svenska kyrkan med sakernas tillstånd, så allvarligt att de ansvarsfulla fått mana till återhållsamhet. Ni får inte kalla Kyrkans hus för "Führerhauptquartier, löd åthutningen. Den upprepades! Den maningen tål att upprepas efter det inträffade.
Sjöberg uppfattar att det finns kritik som är omöjlig att bemöta.
Svaras inte, kan det uppfattas som "maktens arrogans och en reaktion från 'bunkern' som kansliet kan kallas. Svarar vi, kan det tolkas som försvar, bristande självkritik eller överkänslighet."
Sjöbergs dilemma kanske enklast skulle elimineras om kyrkokansliet blir känt för sin kompetens och sin förmåga att nätverka runtom i kyrkolivet. Som det nu är, uppfattar jag kansliet leva sitt eget liv. Inte ens kyrkostyrelsen är bekant med kanslilivet.
Sug på den meningen en stund!
Kommunikationschefen Sjöberg har funderat mycket på den senaste tiden, förtäljer han. Begreppet "mycket" är svårt att fastställa kvalitativt eftersom det är en kvantitet som anges, men förhållandet ska inte ifrågasättas.
En av hans funderingar är frågan: "Vilket ansvar har en bloggare för de kommentarer som fyller bloggens flöde, formulerade av människor inspirerade av hens (hönans? DS) raljanta ton och suspekta antydningar."
Jag vet inte exakt vilka hönsbloggar kommunikationschefen avser, för de kan vara många - både stillsamma och kyrksamma - och om man ska kalla dem legio eller Leghorn, vet jag inte heller. Hur som helst tycks sammanhanget svårhanterligt.
Ansvaret gäller kommentarerna och de tycks vara frekventa.
Det skulle kunna tänkas vara enbart roligt för en kommunikationschef att kommunikationen fungerar och människor inspireras att delta i samtalet. Jag uppfattar inte att Sjöberg riktigt tänker så. Han tänker nog inte heller att det är ett viktigt ansvar att få fram alla synpunkter, mycket bättre än att somligt ska återfinnas på arenor som vi inte har tillträde till.
Sjöberg uppfattar i vart fall att det handlar om inspirerade medmänniskor.
Det är i förstone bra. Att vara inspirerad är att vara inandad av Guds goda Ande, tror jag mig veta. Sanningens ande.
Men här närmar sig sammanhanget något som skulle kunna komma att uppfattas som en anklagelse. De inspirerade har inspirerats av "hens raljanta ton och suspekta antydningar".
Det skulle i och för sig kunna tänkas att kommentarer kommer ur gjord erfarenhet av det svenskkyrkliga livet, men låt oss bortse från denna enkla lilla komplikation. Det är en raljant ton och suspekta antydningar som triggar igång - vad då?
Själv skriver jag en pigg, käck och munter blogg och kan knappast vara någon som kommunikationschefen gör suspekta antydningar om. Inte heller Bengt Lidforss, August Strindberg, H.B. Palmaer, Berit Spong, Jan Myrdal eller Dr Gormander, även om alla skulle kunna falla in i kategorin skandalskrivare med eller utan nattrock, dvs skrivare som har en raljant ton och kommer med suspekta antydningar. Så riktigt vad det hela handlar om, förutom den illasinnade Kristen Opinion förstås, är svårt att fastställa.
Kanske är det som det var?
Helt enkelt så ,att intresset inte ljuger.
Den ene pampen: Det är på tiden att vi tar loven av dom där vänsterlymlarna och serverar arbetarna sanningen!
Den andre pampen: Jo, men var ska vi ta den ifrån?
I morgon får vi läsa hur Torsdagsdepressionen kontrar Sjöbergs lamentationer. Det skulle nästan kunna bli en Torsdagsmani. Inte för att Centrallasarettet i Växjö garanterade morgondagen, men det står i största allmänhet fast, att den som lever får se.
Får vi läsa en valanalys från Karlstads stift, där Karin Johannesson rasat katastrofalt från provvalet. Det blir Sören Dahlevi! Karin har hamnat i negativ spinn och folk kommer att fundera på om det är så klokt att välja någon som prästvigdes 2010 och har begränsad pastoral erfarenhet.
De här lokala biskopsvalen kommer att påskynda en biskopsvalsreform. Om den gäller att kanhända att det blir bättre, men bra lär det aldrig bli.
https://blogg.svenskakyrkan.se/minsynpasaken/2016/04/18/makten-och-arligheten/
tisdag 19 april 2016
Uppdatering
Jag var beredd att skriva "Svårt fall, doktorn grät", men doktorn var glad. Det mesta ok och det var inte DDT jag fått. Jag fick garanti att jag skulle komma levande ut från lasarettet, men för morgondagen gavs inga garantier. Vad det kan ha varit? Nerv, muskel, något annat eller något allvarligt, som förböner knäckte. Jag tackar för all support!
Annars gäller väl vad doktor Åkesson lärde mig för länge sedan: En man som fyllt 40 och vaknar på morgonen utan krämpor gör det därför att han är död.
Inga andra förhållningsorder än att jag ska dricka mycket för att få ut kontrastvätskan med joner i. Jag körde till Systemet och köpte massor med öl.
Till de oroliga som undrar över foxterriern i bilen utanför vårdcentralen kan meddelas, att hon snabbt hämtades och fick tillbringa eftermiddagen på Djurkompaniet i Växjö. Allr ordnades, som det heter, fermt.
Nu återstår bara frågan hur ni ska fira det hela.
Luk 15:23-24?
Annars gäller väl vad doktor Åkesson lärde mig för länge sedan: En man som fyllt 40 och vaknar på morgonen utan krämpor gör det därför att han är död.
Inga andra förhållningsorder än att jag ska dricka mycket för att få ut kontrastvätskan med joner i. Jag körde till Systemet och köpte massor med öl.
Till de oroliga som undrar över foxterriern i bilen utanför vårdcentralen kan meddelas, att hon snabbt hämtades och fick tillbringa eftermiddagen på Djurkompaniet i Växjö. Allr ordnades, som det heter, fermt.
Nu återstår bara frågan hur ni ska fira det hela.
Luk 15:23-24?
Något nytt
Något nytt händer.
Somliga skriver inlägg eller rapporter och biskoparna och kommunikatörerna svarar. Främst gäller detta förstås om det kommer en Timbrorapport eller om Helena Edlund har något att förtälja. Nog är detta något nytt. När de s k högkyrkliga skrivit böcker och analyser, har dessa skaldeförsök mötts av ihållande tystnad - eller beskyllningar i andra ämnen, främst styrda på person och allt detta ackompanjerat av episkopal tystnad.
Nu stiger Åke Bonnier fram igen.
Denna gång i Kyrkans Tidning, men av skäl som anges nedan blir det klent med referensen.
Leta själva.
Han sammanfattar Kyrkans tro med satsen "Det finns bara en enda Gud och det är Gud." Åke har det lite svårt med versalerna för det första "Gud" ska nog vara "gud", men skit samma. Felfinnare är vi inte. "Sedan kan man fråga hur Gud möter?". Biskopssvaret blir att "Gud möter på ett unikt sätt i den historiska personen Jesus från Nasaret" som i"sitt människovarande förkunnade... Guds rikes storhet". Guds rike "handlar om relationen med Gud, skapelsen, våra medmänniskor och oss själva."
Vad betyder detta?
Det betyder att jag har rätt. Biskopar kan tala, för då förloras sak i ord, men skriver de, blir det mesta så obegripligt som det faktiskt är. (Jes 28:10)
Guds rike är väl något nytt som kommit och mer handlar med än handlar om?
Men jag fascineras över den episkopala kreativiteten att formulera islams shahada, trosbekännelse, kristligt. "Det finns ingen annan gud än Allah."
Kan man dock förfara som Åke Bonnier utan att citera komplett? Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare..." I Nicea var det noga med orden, begreppen och sammanhangen. Credo in unum Deum.
Tillbaka till utläggningen.
"Gud går in i lidandet och döden genom Jesus själv, han som i allt är sann Gud och sann människa." Av samma väsen som Fadern - så vad gör "Gud genom Jesus"? Fäderna i Nicea kanske inte varit helt nöjda.
Nöjd hade nog PP Waldenström varit med Åkes precisering: "Och Jesus dör på korset för att visa att Guds kärlek är starkare än det som vill bryta ned." På sin tid var detta en sats som drog en gräns mellan Svenska kyrkan och Waldenström och gav upphov till en kyrkosplittring.
Åke traskar vidare och konstaterar att vi bekänner vad han återgett "även om vi kan ha olika tolkningar av nästan vartenda begrepp i våra trosbekännelser." Jag saknar präster med bister humor när jag läser sådant. Jan Carlquist och Thommy Hägg t ex. Tron nedbruten till molekylärnivå! Samma tro men annorlunda. Och här är klart besked till den vars mantra är att trosbekännelsen läses i varje gudstjänst. Ingen kan utan omfattande undersökning på individnivå få klart för sig vad något betyder! Marx skulle jubla: "Vad var det jag sa? Allt fast förflyktigas!"
Nu kommer Åke in på pneumatologin.
"Genom Andens verk möter vi Jesus, den korsfäste och uppståndne. Detta kommer också till uttryck i det vi i våra olika kyrkor kallar sakrament." Vi förstår. Eller inte.
Så blir det tid för episkopal avgränsningar, ty "det finns en rädslans teologi som tycks vilja värja sig mot att inte ha grepp om hela sanningen, en rädslans teologi som främst tycks vilja hävda svart och vitt, rätt och fel." Är det Thomas av Aquino som åsyftas? För inte kan det väl vara Albertus Magnus - för att fundera över de lärda 1200-talsdominikanerna? Vilken är teologin som bekymrar Åke Bonnier? Vilka är de rädda? Jag vill gärna veta för jag vill komma åt saken. Ordet "tycks" återkommer och ger ett något oprecist intryck - men låt gå: "Den teologin tycks inte vilja ha någon annan dialog än den som i långa loppet syftar till att alla ska tro på samma sätt." Glider inte resonemanget? Gäller inte saken för en biskop att alla ska tro detsamma, en tro? (Ef 4:3-5) Vem påstår att alla måste tro på samma sätt? Nummer och namn!
Biskopen "tycks" vilja en annan hållning, den glada gudstillitens. Det låter något. Denna glada gudstillit ser att Andens frukter "också mognar på gränslöst många ställen utanför de kristna sammanhangen". (Gal 5:22-23). För dr Luther var det en poäng att det aposteln Paulus först gått igenom, företeelsen "köttets gärningar", inte bara är fenomen i världen utan också i Kyrkan. (Gal 5:19-21) Lite komplicerat blir det allt eftersom aposteln Paulus utlägger hur tron formas i kärlek. (Gal 5:6) Hur viktig är då Kyrkan som redskap för Anden om trons frukter mognar utanför de kristna sammanhangen och detta utan Guds ord och sakrament och alltihop det där? Vad nytt var det som hände när Gud blev människa och i Kyrkan fortsätter verket?
Jag hade tid att fundera lite i går.
På morgonen ringde jag efter huslig befallning till Vårdcentralen, eftersom jag haft lite ont i ryggen ett par dagar. Nu gjorde det ont i bröstet också. Kl 11.15 skulle jag infinna mig. Jag körde bort, parkerade bilen, slog av "enter" så att hunden kunde vara kvar utan att utlösa billarmet och gick in.
Jag gick aldrig ut.
Doktorn kallade på ambulans och in på akuten åkte jag.
Ambulans har jag inte åkt sedan jag åkte 903:or sommaren 1967, när vi utbildades i sjukvård på slagfält och forslade patienter på ett sätt som enkelt uttryckt var omskakande. Nu var det riktig ambulans men inte, tyvärr, blåljus.
Något nytt i mitt liv i alla fall
Nå, jag hade ett par böcker med och kunde tack vare dr F få tillgång till det bonnierska aktstycket. "Du är inte den förste som kommer in på en vårdcentral och sedan med ambulans hamnar hos oss", sa den omtänksamma undersköterskan. Det blev röntgen mm mm och lite stick och jag fick något som lät som "DDT" - men det kan det nog inte ha varit.
I dag ska det bli datortomografi.
Jag hade med mobilen och kunde ta en bild på mig själv , en s k selfie, där jag låg på akutavdelningen. Jag blundade och skickade så bilden till äldsta barnbarnet med frågan: "Ser jag inte lite avliden ut?". Hon svarade. "Aningens."
2 Kor 6:9, alltså.
Men inte mer än "aningens"!
Riktigt vad det är, förutom ålder och dåligt leverne (min äldsta dotters diagnos), får vi kanske kläm på idag.
Ett säger jag till mina vänner: Var inte oroliga!
Ett säger jag till er andra: Hoppas inget!
Och hur eller hur - något nytt var det! Man lär sig alltid något på vägen och minns att de kristna är de som är på vägen just (Apg 9:2). Inte i diket, alltså.
Somliga skriver inlägg eller rapporter och biskoparna och kommunikatörerna svarar. Främst gäller detta förstås om det kommer en Timbrorapport eller om Helena Edlund har något att förtälja. Nog är detta något nytt. När de s k högkyrkliga skrivit böcker och analyser, har dessa skaldeförsök mötts av ihållande tystnad - eller beskyllningar i andra ämnen, främst styrda på person och allt detta ackompanjerat av episkopal tystnad.
Nu stiger Åke Bonnier fram igen.
Denna gång i Kyrkans Tidning, men av skäl som anges nedan blir det klent med referensen.
Leta själva.
Han sammanfattar Kyrkans tro med satsen "Det finns bara en enda Gud och det är Gud." Åke har det lite svårt med versalerna för det första "Gud" ska nog vara "gud", men skit samma. Felfinnare är vi inte. "Sedan kan man fråga hur Gud möter?". Biskopssvaret blir att "Gud möter på ett unikt sätt i den historiska personen Jesus från Nasaret" som i"sitt människovarande förkunnade... Guds rikes storhet". Guds rike "handlar om relationen med Gud, skapelsen, våra medmänniskor och oss själva."
Vad betyder detta?
Det betyder att jag har rätt. Biskopar kan tala, för då förloras sak i ord, men skriver de, blir det mesta så obegripligt som det faktiskt är. (Jes 28:10)
Guds rike är väl något nytt som kommit och mer handlar med än handlar om?
Men jag fascineras över den episkopala kreativiteten att formulera islams shahada, trosbekännelse, kristligt. "Det finns ingen annan gud än Allah."
Kan man dock förfara som Åke Bonnier utan att citera komplett? Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare..." I Nicea var det noga med orden, begreppen och sammanhangen. Credo in unum Deum.
Tillbaka till utläggningen.
"Gud går in i lidandet och döden genom Jesus själv, han som i allt är sann Gud och sann människa." Av samma väsen som Fadern - så vad gör "Gud genom Jesus"? Fäderna i Nicea kanske inte varit helt nöjda.
Nöjd hade nog PP Waldenström varit med Åkes precisering: "Och Jesus dör på korset för att visa att Guds kärlek är starkare än det som vill bryta ned." På sin tid var detta en sats som drog en gräns mellan Svenska kyrkan och Waldenström och gav upphov till en kyrkosplittring.
Åke traskar vidare och konstaterar att vi bekänner vad han återgett "även om vi kan ha olika tolkningar av nästan vartenda begrepp i våra trosbekännelser." Jag saknar präster med bister humor när jag läser sådant. Jan Carlquist och Thommy Hägg t ex. Tron nedbruten till molekylärnivå! Samma tro men annorlunda. Och här är klart besked till den vars mantra är att trosbekännelsen läses i varje gudstjänst. Ingen kan utan omfattande undersökning på individnivå få klart för sig vad något betyder! Marx skulle jubla: "Vad var det jag sa? Allt fast förflyktigas!"
Nu kommer Åke in på pneumatologin.
"Genom Andens verk möter vi Jesus, den korsfäste och uppståndne. Detta kommer också till uttryck i det vi i våra olika kyrkor kallar sakrament." Vi förstår. Eller inte.
Så blir det tid för episkopal avgränsningar, ty "det finns en rädslans teologi som tycks vilja värja sig mot att inte ha grepp om hela sanningen, en rädslans teologi som främst tycks vilja hävda svart och vitt, rätt och fel." Är det Thomas av Aquino som åsyftas? För inte kan det väl vara Albertus Magnus - för att fundera över de lärda 1200-talsdominikanerna? Vilken är teologin som bekymrar Åke Bonnier? Vilka är de rädda? Jag vill gärna veta för jag vill komma åt saken. Ordet "tycks" återkommer och ger ett något oprecist intryck - men låt gå: "Den teologin tycks inte vilja ha någon annan dialog än den som i långa loppet syftar till att alla ska tro på samma sätt." Glider inte resonemanget? Gäller inte saken för en biskop att alla ska tro detsamma, en tro? (Ef 4:3-5) Vem påstår att alla måste tro på samma sätt? Nummer och namn!
Biskopen "tycks" vilja en annan hållning, den glada gudstillitens. Det låter något. Denna glada gudstillit ser att Andens frukter "också mognar på gränslöst många ställen utanför de kristna sammanhangen". (Gal 5:22-23). För dr Luther var det en poäng att det aposteln Paulus först gått igenom, företeelsen "köttets gärningar", inte bara är fenomen i världen utan också i Kyrkan. (Gal 5:19-21) Lite komplicerat blir det allt eftersom aposteln Paulus utlägger hur tron formas i kärlek. (Gal 5:6) Hur viktig är då Kyrkan som redskap för Anden om trons frukter mognar utanför de kristna sammanhangen och detta utan Guds ord och sakrament och alltihop det där? Vad nytt var det som hände när Gud blev människa och i Kyrkan fortsätter verket?
Jag hade tid att fundera lite i går.
På morgonen ringde jag efter huslig befallning till Vårdcentralen, eftersom jag haft lite ont i ryggen ett par dagar. Nu gjorde det ont i bröstet också. Kl 11.15 skulle jag infinna mig. Jag körde bort, parkerade bilen, slog av "enter" så att hunden kunde vara kvar utan att utlösa billarmet och gick in.
Jag gick aldrig ut.
Doktorn kallade på ambulans och in på akuten åkte jag.
Ambulans har jag inte åkt sedan jag åkte 903:or sommaren 1967, när vi utbildades i sjukvård på slagfält och forslade patienter på ett sätt som enkelt uttryckt var omskakande. Nu var det riktig ambulans men inte, tyvärr, blåljus.
Något nytt i mitt liv i alla fall
Nå, jag hade ett par böcker med och kunde tack vare dr F få tillgång till det bonnierska aktstycket. "Du är inte den förste som kommer in på en vårdcentral och sedan med ambulans hamnar hos oss", sa den omtänksamma undersköterskan. Det blev röntgen mm mm och lite stick och jag fick något som lät som "DDT" - men det kan det nog inte ha varit.
I dag ska det bli datortomografi.
Jag hade med mobilen och kunde ta en bild på mig själv , en s k selfie, där jag låg på akutavdelningen. Jag blundade och skickade så bilden till äldsta barnbarnet med frågan: "Ser jag inte lite avliden ut?". Hon svarade. "Aningens."
2 Kor 6:9, alltså.
Men inte mer än "aningens"!
Riktigt vad det är, förutom ålder och dåligt leverne (min äldsta dotters diagnos), får vi kanske kläm på idag.
Ett säger jag till mina vänner: Var inte oroliga!
Ett säger jag till er andra: Hoppas inget!
Och hur eller hur - något nytt var det! Man lär sig alltid något på vägen och minns att de kristna är de som är på vägen just (Apg 9:2). Inte i diket, alltså.
måndag 18 april 2016
Frimodig kyrka
Varför siffran för deltagare på Frimodig kyrkas årsmöte efterfrågas är uppenbart. I jämförelse med Svenska kyrkans 6 miljoner medlemmar är detta ett fåtal, kanske till och med ett patetiskt fåtal. Jämförelser blir konstiga. I jämförelse med Svenska kyrkans pengar på nationell nivå, 6 miljarder, är förstås 6 miljoner inte så mycket. T ex. Och Kyrkomötet räknar in hela 249 - vad nu det egentligen är? Jämförelsevis.
Nå, detta sagt så är antalet valda ombud till årsmötet 31. Därtill kommer lite styrelseledamöter, som inte är ombud. Ordföranden för styrelsen, Jan Erik Amilén, ska ju redovisa, revisorerna ska säga sitt, en mötesordförande ska få det hela att fungera och sekreterare behövs också. Dessutom kommer en del intresserade. Min bedömning är att vid årsmötet var det 50-60 personer och vid föreläsningarna som föregick någonstans mellan 100 och 120. Lokalen var välfylld. För en som var med när kyrkomötet var 96 valda stort, var det inte så illa att en enda nomineringsgrupp drog ihop allt detta. Mycket var formalia, en del sakfrågor hade avhandlats utanför årsmötets ram, dvs på årsmötena i stiftsavdelningarna och vid en ordförandekonferens. Idédebatten hålls vid liv och en del viktiga initiativ i det världsekumeniska svarar Frimodig kyrka för. Det är ett faktum som inte tillåts prägla bilden av FK men var lugna. Där kyrkosystemen misslyckas, griper FK in.
Kyrkosplittring?
Nej, Sverige har aldrig upplevt någon kyrkosplittring, tror jag mig förstå. Inte på 1500-talet, inte på 1800-talet och alls inte nu. Men vad hände då när det var 1500-tal och varifrån kom samfunden på 1800-talet? Är kyrkosplittring för övrigt bara detta att man köper tramporgel och startar eget eller detta att delar av Kyrkan avsöndras/avsöndrar sig, dvs slutar leva samman? Det har väl i högsta grad hänt i vår egen tid när somliga som idogt kommit till gudstjänsterna plötsligt konstaterar att de inte längre hör dit sådana som de är eller konstaterar att de inte vill bidra med en en enda krona till detta kyrkosystem. Kyrkosplittringen i Västeuropa har kunnat följas under många år och analyserats inte minst av Paul Zulehner. Varje gång som människor slutar engagera sig eller uppfattar att de inte riktigt hör hemma i den kyrka där de levat, är det kyrkosplittring och dränage av kraft. Så har Svenska kyrkan obekymrat levt väldigt länge.
Skulle vi då frimodigt med politiserande högerkrafter ställa upp för en kampanj i lagiskhetens tecken till värn för hut och hyfs eller vad det kan vara och låtsas att detta skulle vara evangelisation? Jag tror inte det. Det är lika illa med människor som vill utnyttja Svenska kyrkan för sina syften oavsett från vilket politiskt håll de kommer. De som tror på tvåenigheten (Gud och Jesus) omfattar knappast Kyrkans tro, inte ens arianernas.
Nå, detta sagt så är antalet valda ombud till årsmötet 31. Därtill kommer lite styrelseledamöter, som inte är ombud. Ordföranden för styrelsen, Jan Erik Amilén, ska ju redovisa, revisorerna ska säga sitt, en mötesordförande ska få det hela att fungera och sekreterare behövs också. Dessutom kommer en del intresserade. Min bedömning är att vid årsmötet var det 50-60 personer och vid föreläsningarna som föregick någonstans mellan 100 och 120. Lokalen var välfylld. För en som var med när kyrkomötet var 96 valda stort, var det inte så illa att en enda nomineringsgrupp drog ihop allt detta. Mycket var formalia, en del sakfrågor hade avhandlats utanför årsmötets ram, dvs på årsmötena i stiftsavdelningarna och vid en ordförandekonferens. Idédebatten hålls vid liv och en del viktiga initiativ i det världsekumeniska svarar Frimodig kyrka för. Det är ett faktum som inte tillåts prägla bilden av FK men var lugna. Där kyrkosystemen misslyckas, griper FK in.
Kyrkosplittring?
Nej, Sverige har aldrig upplevt någon kyrkosplittring, tror jag mig förstå. Inte på 1500-talet, inte på 1800-talet och alls inte nu. Men vad hände då när det var 1500-tal och varifrån kom samfunden på 1800-talet? Är kyrkosplittring för övrigt bara detta att man köper tramporgel och startar eget eller detta att delar av Kyrkan avsöndras/avsöndrar sig, dvs slutar leva samman? Det har väl i högsta grad hänt i vår egen tid när somliga som idogt kommit till gudstjänsterna plötsligt konstaterar att de inte längre hör dit sådana som de är eller konstaterar att de inte vill bidra med en en enda krona till detta kyrkosystem. Kyrkosplittringen i Västeuropa har kunnat följas under många år och analyserats inte minst av Paul Zulehner. Varje gång som människor slutar engagera sig eller uppfattar att de inte riktigt hör hemma i den kyrka där de levat, är det kyrkosplittring och dränage av kraft. Så har Svenska kyrkan obekymrat levt väldigt länge.
Skulle vi då frimodigt med politiserande högerkrafter ställa upp för en kampanj i lagiskhetens tecken till värn för hut och hyfs eller vad det kan vara och låtsas att detta skulle vara evangelisation? Jag tror inte det. Det är lika illa med människor som vill utnyttja Svenska kyrkan för sina syften oavsett från vilket politiskt håll de kommer. De som tror på tvåenigheten (Gud och Jesus) omfattar knappast Kyrkans tro, inte ens arianernas.
Präst m/71
Jag prästvigdes den 19 december 1971. Detta år gick 11 040 693 personer i Svenska kyrkans huvudgudstjänster. Året efter, dvs det första år jag var präst hela året, var siffran 11 416 645. Vi ökade med 380 000. Nu kanske inte hela denna siffra skall tillskrivas min så kallade prästgärning det året, men jag ger en utgångspunkt för att fundera över ett prästliv.
Jag gick i pension den 1 januari 2014. Hela 2013 års siffror är alltså relevanta för att beskriva en prästgeneration. Då gick 4 320 456 personer i Svenska kyrkans huvudgudstjänster.
Detta är de relevanta siffrorna. Om folk inte går i kyrkan ,når vi en punkt där de (folkskollärare Carin Rundblom drev meningen att "folk" var singularis och inte kunde refereras till som "de", men språk förändras...) inte finner det vara rimligt att erlägga sin kyrkoskatt/kyrkoavgift.
Nu är detta inte måndagsfrågan utan en annan.
Jag vill egentligen veta i vilken annan bransch företaget skulle förlorat från 11,4 miljoner till 4,3 utan att saken nämnvärt skulle bekymrat företagsledning och aktieägare. Men är inte detta situationen i Svenska kyrkan? Fenomenet noteras, men mer blir det inte. Bortsett från att utbudet ändras för att hantera situationen och göra Svenska kyrkan mer relevant.
I det lokala kan det se annorlunda ut.
Det finns präster som ökat gudstjänststatistiken och som varit med i skeenden när folk kommit på vad kristen tro handlar om. Men lokalt finns också en väldig uppgivenhet, människor ser den kyrkliga reträtten. Allt annat vore konstigt. Och det är tröttande insikter. Professor Holmberg påstår att det i 80% av Svenska kyrkans gudstjänster är färre än 20 deltagare.Om man tar 4,3 miljoner och dividerar med antalet präster (3000) och antalet sön- och helgdagar (58 tänker jag) så blir det 24,7 personer per präst. Totalt. Så siffran verkar kunna stämma. 1972 skulle siffran legat kring 70. Vi är nere i 1/3 av vad det var. Det måste synas någonstans och åstadkomma något i församlingarna och hos präster och kantorer.
Så här långt i resonemanget brukar det heta att folk kommer till andra gudstjänster. Det gjorde folk 1972 också. 7 837 168. Den siffran var år 2013 hela 4 076 486, i runda slängar en halvering.
1971 visste jag att en uppsättning blivande präster inte var kapabla att bygga församling. Som bäst kunde de förvalta ett arv, men inte förnya det. Somliga framstod som helt odugliga och efterhand visade det sig att de var det också. Men en uppsättning hade läst Gunnar Rosendals Kyrklig förnyelse och PO Sjögrens Att bygga inifrån, dvs första upplagan. Det visade sig att också detta i efterhand visade sig fungera. Fungera och fungera. De blivande cheferna hämtades från kategorin av odugliga, inte från församlingsbyggarnas skara. Jag är inte ett dugg förvånad över nedgångarna. Det kunde inte bli annorlunda. De som gjorde det de skulle - byggde församling (praxis) och reflekterade över detta (teori) kan summera sina livsinkomster och se på sina pensioner samt fatta, att de valde fel! Jämförelsevis, alltså.
Nu då?
Modéus II intervjuas ty han har i ett (1) år utfört sin biskopsgärning. Han möter mycket längtan i församlingarna - och hängivenhet, tror jag han sa. Vad betyder det? Det låter fint och i sak säger beskedet om längtan att det måste finnas gott om folk som vill något annat eller något mera än det som nu är. Förlitar de sig på biskopar eller på stiftsstyrelser? Kanske på kyrkoråd eller församlingsråd? Det kan de göra, men det bistra beskedet från religionssociologerna är detta, att just den strategi Svenska kyrkan anammat, låg profil och relevans, visar sig inte leda till fler människor utan till medlemstapp. Är det inte i varje fall något skrämmande - och föga förvånande? Minns fältmarskalken Haig och hans katastrofala felbedömningar under skyttegravskriget 1915 och därefter.
Ska jag känna delaktighet över den katastrofala nedgången, den ingen vill tala om, under min prästtid? Kanske. Eller kanske inte. Jag skrev böcker och jag såg en församling växa fram. Jag tror mig vara ohågad att sitta ihop med pensionerade präster som alls inte gjorde det. De gjorde karriär. De är belåtna. De bjuds till samling med Modéus II på Östrabo och de lyfter en, om man så säger, ansenligare pension. De var noga med att hålla distans till mig då, men envisas att bjuda in mig nu. Jag noterar. Jag har alltid haft bättre kamrater bland hedningarna, tror jag. Men jag kan minnas fel eller i varje fall de betydande undantagen från denna regel. Det finns anständiga präster. Och naturligtvis högst anständiga hedningar.
Men hur kunde det bli som det blev?
Jag trodde inte de odugliga och de måttligt dugliga skulle kunan fortsätta. Folk skulle genomskåda dem. Så skedde inte. Varför? De som brydde sig var få. I kyrkoråden satt andra, de som inte brydde sig. De ville ha det som det var. Och mängderna av beslutsfattare, som sällan eller aldrig firade gudstjänst och som inte på något som helst rimligt sätt var församling när församlingen församlades för att fira gudstjänst, och inte visste vad "Kyrka" var och än mindre "evangelium" hade inget kunnat göra om de ens ville. De visste inte vad firman tillverkade men fattade beslut i allsköns frågor och skaffade sig präster utifrån sitt koncept.
Det blev som det blev.
Så den enkla förklaringen?
Matt 13:24-30 och främst v 28.
Jag gick i pension den 1 januari 2014. Hela 2013 års siffror är alltså relevanta för att beskriva en prästgeneration. Då gick 4 320 456 personer i Svenska kyrkans huvudgudstjänster.
Detta är de relevanta siffrorna. Om folk inte går i kyrkan ,når vi en punkt där de (folkskollärare Carin Rundblom drev meningen att "folk" var singularis och inte kunde refereras till som "de", men språk förändras...) inte finner det vara rimligt att erlägga sin kyrkoskatt/kyrkoavgift.
Nu är detta inte måndagsfrågan utan en annan.
Jag vill egentligen veta i vilken annan bransch företaget skulle förlorat från 11,4 miljoner till 4,3 utan att saken nämnvärt skulle bekymrat företagsledning och aktieägare. Men är inte detta situationen i Svenska kyrkan? Fenomenet noteras, men mer blir det inte. Bortsett från att utbudet ändras för att hantera situationen och göra Svenska kyrkan mer relevant.
I det lokala kan det se annorlunda ut.
Det finns präster som ökat gudstjänststatistiken och som varit med i skeenden när folk kommit på vad kristen tro handlar om. Men lokalt finns också en väldig uppgivenhet, människor ser den kyrkliga reträtten. Allt annat vore konstigt. Och det är tröttande insikter. Professor Holmberg påstår att det i 80% av Svenska kyrkans gudstjänster är färre än 20 deltagare.Om man tar 4,3 miljoner och dividerar med antalet präster (3000) och antalet sön- och helgdagar (58 tänker jag) så blir det 24,7 personer per präst. Totalt. Så siffran verkar kunna stämma. 1972 skulle siffran legat kring 70. Vi är nere i 1/3 av vad det var. Det måste synas någonstans och åstadkomma något i församlingarna och hos präster och kantorer.
Så här långt i resonemanget brukar det heta att folk kommer till andra gudstjänster. Det gjorde folk 1972 också. 7 837 168. Den siffran var år 2013 hela 4 076 486, i runda slängar en halvering.
1971 visste jag att en uppsättning blivande präster inte var kapabla att bygga församling. Som bäst kunde de förvalta ett arv, men inte förnya det. Somliga framstod som helt odugliga och efterhand visade det sig att de var det också. Men en uppsättning hade läst Gunnar Rosendals Kyrklig förnyelse och PO Sjögrens Att bygga inifrån, dvs första upplagan. Det visade sig att också detta i efterhand visade sig fungera. Fungera och fungera. De blivande cheferna hämtades från kategorin av odugliga, inte från församlingsbyggarnas skara. Jag är inte ett dugg förvånad över nedgångarna. Det kunde inte bli annorlunda. De som gjorde det de skulle - byggde församling (praxis) och reflekterade över detta (teori) kan summera sina livsinkomster och se på sina pensioner samt fatta, att de valde fel! Jämförelsevis, alltså.
Nu då?
Modéus II intervjuas ty han har i ett (1) år utfört sin biskopsgärning. Han möter mycket längtan i församlingarna - och hängivenhet, tror jag han sa. Vad betyder det? Det låter fint och i sak säger beskedet om längtan att det måste finnas gott om folk som vill något annat eller något mera än det som nu är. Förlitar de sig på biskopar eller på stiftsstyrelser? Kanske på kyrkoråd eller församlingsråd? Det kan de göra, men det bistra beskedet från religionssociologerna är detta, att just den strategi Svenska kyrkan anammat, låg profil och relevans, visar sig inte leda till fler människor utan till medlemstapp. Är det inte i varje fall något skrämmande - och föga förvånande? Minns fältmarskalken Haig och hans katastrofala felbedömningar under skyttegravskriget 1915 och därefter.
Ska jag känna delaktighet över den katastrofala nedgången, den ingen vill tala om, under min prästtid? Kanske. Eller kanske inte. Jag skrev böcker och jag såg en församling växa fram. Jag tror mig vara ohågad att sitta ihop med pensionerade präster som alls inte gjorde det. De gjorde karriär. De är belåtna. De bjuds till samling med Modéus II på Östrabo och de lyfter en, om man så säger, ansenligare pension. De var noga med att hålla distans till mig då, men envisas att bjuda in mig nu. Jag noterar. Jag har alltid haft bättre kamrater bland hedningarna, tror jag. Men jag kan minnas fel eller i varje fall de betydande undantagen från denna regel. Det finns anständiga präster. Och naturligtvis högst anständiga hedningar.
Men hur kunde det bli som det blev?
Jag trodde inte de odugliga och de måttligt dugliga skulle kunan fortsätta. Folk skulle genomskåda dem. Så skedde inte. Varför? De som brydde sig var få. I kyrkoråden satt andra, de som inte brydde sig. De ville ha det som det var. Och mängderna av beslutsfattare, som sällan eller aldrig firade gudstjänst och som inte på något som helst rimligt sätt var församling när församlingen församlades för att fira gudstjänst, och inte visste vad "Kyrka" var och än mindre "evangelium" hade inget kunnat göra om de ens ville. De visste inte vad firman tillverkade men fattade beslut i allsköns frågor och skaffade sig präster utifrån sitt koncept.
Det blev som det blev.
Så den enkla förklaringen?
Matt 13:24-30 och främst v 28.
söndag 17 april 2016
Söndagskris
Söndag igen! Det får bli en söndag i siffernisseriets tecken.
Åke Bonnier har utlagt sin nya lära i tidningen Dagen. Om detta tycker en 3-400 personer något. 78% tycker att Bonnier har fel!
Bo Brander skrev mot Bonnier. Då tyckte 950 personer något och Brander fick 1005 gillanden. Det är 91%.
Vad händer då?
Mikael Mogren rycker ut och skriver mot Brander. Han får 25 gillanden.
Nu sätter vi ihop prislistan.
På första plats med 1005 gillanden BO BRANDER.
På sista plats med 25 gillanden Mikael Mogren.
Svårbedömd, men klart efter Brander kom Åke Bonnier.
Ska han räknas som topp på minuslistan? Jag menar, 78& fel är aktningsvärt om man ska se det hela som en opinionsundersökning.
Vem är denne Brander?
Han är präst, men har på mer än 20 år inte haft lön från Svenska kyrkan. Han får köpa oblater till S:t Ansgar själv. Detta är det yttersta tecknet på utanförskap för en präst, kan man förstå. Oblater ska de, som är medlemmar i Svenska kyrkan men går till S:t Ansgar, inte få inom ramen för kyrkoavgiften. Ni förstår hur detta känns för en smålänning.
Vad får de konkret för sin medlemsavgift, om de tänker efter?
Likväl får denne Brander en massa gillanden.
Det är något som måste vara fel någonstans.
Bonnier får 78-procentigt motstånd. Mogren endast 25 gillanden.
Är det kris för makten eller är det kris? Mäktig kris?
Skulle jag meddelat detta en söndag, när Bloggardag bara ska vara snäll?
I grunden är det väl snällt, tänker jag. All reklam är god reklam och det gäller Bonnier och Mogren också.
Nu kan det visa sig att verkligheten skiljer sig från bilden av verkligheten. Det kan väl uppfattas vara snällt och omtänksamt att ge material för en sådan fundering? Och med begreppet söndagskris anges något viktigt. Söndagen är uppståndelsedag.
För en pensionär har det varit lite mycket. Öland - Umeå - Stockholm - Wien - Addis - Rom - Stockholm - Moheda - Göteborg - Moheda - Öland är programmet från fredag till söndag, tio dagar sålunda. Jag har vid några tillfällen tjänat mycket pengar på att inte åka dit för fortkörning. När det gick som fortast körde dock inte jag. 1002 km/tim eller så. Det var en Boeing 787 Dreamliner.
Ingen behöver gnälla för att alla kommentarer inte tas in. Kommentarerna är till för att kommentera det Bloggardag skriver. Nu tycker jag det är av intresse med debatter som drar vidare, men detta kan inte fortgå utan tuktan för då blir det en självgående blogg och det var aldrig avsikten. Ingen ska känna sig blockad när jag inte tar in allt som skrivs. Censur? Nej, men bloggen är min. Det är grundvillkoret. Det betyder att någon är ordförande, helt enkelt. Jag vill gärna se namn men inser att det för somliga skulle kosta rätt mycket. Signaturer vill jag då se användas.
Jag körde hem från Frimodig kyrkas årsmöte i går eftermiddag, föregått av ordförandekonferens på Lärjungagården. Proffsigt genomförd konferens med trevlig fredagsafton - rorsmannen Amilén hade förberett, genomförde och dukade fram både det ena och det andra. Ost, choklad, lakrits, vatten och jag vet inte allt som vi provade. De som bär på bilden av snipiga frimodiga skulle skämmas om de såg överdådet och hörde skratten. Årsmöten är årsmöten och på sådana har väl ingen kristen skrattat ihjäl sig, men före klubbandet var det en intressant förmiddag på temat 150 år mission och workshop med frågor som satte igång samtalet.
Min vän kyrkoherde Leif Nordlander i Vara talade i vår workshop lite om de viktiga mötena med sörjande, så jag fann anledning berätta om Greta, som vid morgonbönen kom just till Nordlander och berättade att hennes man oväntat avlidit. Kyrkoherde Nordlandet var självfallet deltagande. "Gick det fort", sa han. Det gjorde det. "Hann han säga något innan han dog?" "Jo", svarade Greta, "det hann han." "Vad sa han?" undrade kyrkoherden. "Han sa: Greta, lägg ner geväret."
Jag funderar på att handleda en doktorand som skriver avhandlingen Tramsets betydelse i och för kyrkolivet.
Jag vet inte varför jag likväl blev moloken på hemvägen.
Väster om Borås planläggs ett industriområde. Urberget ligger blottat och ska malas ner för att bli plan yta. Jag såg berget avklätt skog, buskar och humuslager, alltså som det såg ut när inlandsisen just dragit bort. Nu är dess tid ute. Stenkross fanns på området och mycket hade redan krossats.
Jag genomfors av vemod utan att jag riktigt förstår varför.
Människan får lägga skapelsen under sig och ett berg har inga känslor. Jag ska bevara min känsla dock, känslan att urbergets majestät mals ner till något prosaiskt. Är det en äldre herres existentiella funderande? Men varför tänker jag alls kring frågan? Jag vet inte. Är det en ecklesiologisk fråga som tynger? Eller en kristologisk?
På hemvägen kunde jag också räkna in fyra döda grävlingar på och vid vägen. Det är den tiden nu. Sorgesamt likväl. Insikten om alltings förgänglighet ska vi väl bära med oss, kanske för att utmanas ta all glädje till vara och krama sista droppen ur den!
Åke Bonnier har utlagt sin nya lära i tidningen Dagen. Om detta tycker en 3-400 personer något. 78% tycker att Bonnier har fel!
Bo Brander skrev mot Bonnier. Då tyckte 950 personer något och Brander fick 1005 gillanden. Det är 91%.
Vad händer då?
Mikael Mogren rycker ut och skriver mot Brander. Han får 25 gillanden.
Nu sätter vi ihop prislistan.
På första plats med 1005 gillanden BO BRANDER.
På sista plats med 25 gillanden Mikael Mogren.
Svårbedömd, men klart efter Brander kom Åke Bonnier.
Ska han räknas som topp på minuslistan? Jag menar, 78& fel är aktningsvärt om man ska se det hela som en opinionsundersökning.
Vem är denne Brander?
Han är präst, men har på mer än 20 år inte haft lön från Svenska kyrkan. Han får köpa oblater till S:t Ansgar själv. Detta är det yttersta tecknet på utanförskap för en präst, kan man förstå. Oblater ska de, som är medlemmar i Svenska kyrkan men går till S:t Ansgar, inte få inom ramen för kyrkoavgiften. Ni förstår hur detta känns för en smålänning.
Vad får de konkret för sin medlemsavgift, om de tänker efter?
Likväl får denne Brander en massa gillanden.
Det är något som måste vara fel någonstans.
Bonnier får 78-procentigt motstånd. Mogren endast 25 gillanden.
Är det kris för makten eller är det kris? Mäktig kris?
Skulle jag meddelat detta en söndag, när Bloggardag bara ska vara snäll?
I grunden är det väl snällt, tänker jag. All reklam är god reklam och det gäller Bonnier och Mogren också.
Nu kan det visa sig att verkligheten skiljer sig från bilden av verkligheten. Det kan väl uppfattas vara snällt och omtänksamt att ge material för en sådan fundering? Och med begreppet söndagskris anges något viktigt. Söndagen är uppståndelsedag.
För en pensionär har det varit lite mycket. Öland - Umeå - Stockholm - Wien - Addis - Rom - Stockholm - Moheda - Göteborg - Moheda - Öland är programmet från fredag till söndag, tio dagar sålunda. Jag har vid några tillfällen tjänat mycket pengar på att inte åka dit för fortkörning. När det gick som fortast körde dock inte jag. 1002 km/tim eller så. Det var en Boeing 787 Dreamliner.
Ingen behöver gnälla för att alla kommentarer inte tas in. Kommentarerna är till för att kommentera det Bloggardag skriver. Nu tycker jag det är av intresse med debatter som drar vidare, men detta kan inte fortgå utan tuktan för då blir det en självgående blogg och det var aldrig avsikten. Ingen ska känna sig blockad när jag inte tar in allt som skrivs. Censur? Nej, men bloggen är min. Det är grundvillkoret. Det betyder att någon är ordförande, helt enkelt. Jag vill gärna se namn men inser att det för somliga skulle kosta rätt mycket. Signaturer vill jag då se användas.
Jag körde hem från Frimodig kyrkas årsmöte i går eftermiddag, föregått av ordförandekonferens på Lärjungagården. Proffsigt genomförd konferens med trevlig fredagsafton - rorsmannen Amilén hade förberett, genomförde och dukade fram både det ena och det andra. Ost, choklad, lakrits, vatten och jag vet inte allt som vi provade. De som bär på bilden av snipiga frimodiga skulle skämmas om de såg överdådet och hörde skratten. Årsmöten är årsmöten och på sådana har väl ingen kristen skrattat ihjäl sig, men före klubbandet var det en intressant förmiddag på temat 150 år mission och workshop med frågor som satte igång samtalet.
Min vän kyrkoherde Leif Nordlander i Vara talade i vår workshop lite om de viktiga mötena med sörjande, så jag fann anledning berätta om Greta, som vid morgonbönen kom just till Nordlander och berättade att hennes man oväntat avlidit. Kyrkoherde Nordlandet var självfallet deltagande. "Gick det fort", sa han. Det gjorde det. "Hann han säga något innan han dog?" "Jo", svarade Greta, "det hann han." "Vad sa han?" undrade kyrkoherden. "Han sa: Greta, lägg ner geväret."
Jag funderar på att handleda en doktorand som skriver avhandlingen Tramsets betydelse i och för kyrkolivet.
Jag vet inte varför jag likväl blev moloken på hemvägen.
Väster om Borås planläggs ett industriområde. Urberget ligger blottat och ska malas ner för att bli plan yta. Jag såg berget avklätt skog, buskar och humuslager, alltså som det såg ut när inlandsisen just dragit bort. Nu är dess tid ute. Stenkross fanns på området och mycket hade redan krossats.
Jag genomfors av vemod utan att jag riktigt förstår varför.
Människan får lägga skapelsen under sig och ett berg har inga känslor. Jag ska bevara min känsla dock, känslan att urbergets majestät mals ner till något prosaiskt. Är det en äldre herres existentiella funderande? Men varför tänker jag alls kring frågan? Jag vet inte. Är det en ecklesiologisk fråga som tynger? Eller en kristologisk?
På hemvägen kunde jag också räkna in fyra döda grävlingar på och vid vägen. Det är den tiden nu. Sorgesamt likväl. Insikten om alltings förgänglighet ska vi väl bära med oss, kanske för att utmanas ta all glädje till vara och krama sista droppen ur den!
lördag 16 april 2016
Kaplan
Mehmet Kaplan är ett fenomen att fundera över. Jag tror ett enkelt fenomen. Han är beroende av sin turkiska bas. Det är där hans väljare finns. Och en från Turkiet invandrad, röstar hellre på en landsman i ett annat parti och vänslas sedan med honom när han kommit till makten än han röstar på Sverigedemokraterna eller Nationell samling eller vad det kan heta. Dumt vore allt annat.
Vad händer då?
Jag har sett tillräckligt många filmer om politiskt skumrask, filmer om hur skojarna tar sig fram. Min grundläggande syn på politiker har jag dock inte bara hämtat från House of Cards. Kommer ni ihåg Bofors-affären med mutor på 300 miljoner. Det var alldeles självklart att dessa mutor hamnat i utlänningars fickor. Svenskar stod över allt slikt. Jag minns. Jag trodde det inte då heller. Politik är nätverksbyggande och lämpliga smörjmedel används.
Så vad med Kaplan?
En politiker som kommit sig fram, är statsråd i vårt land och håller sig väl med väljarbasen. Han lyftes fram i ett litet parti, som inser att vi behöver folk också från väljare med annan bakgrund. De har först och främst, innan medborgarskap, rösträtt kommunalt och så bärs somliga vidare av och i partierna. Det är politiker som arbetar i nationens intresse - men vilken är nationen?
Mehmet Kaplan avvisade de inledande frågorna med en kommentar om "låg journalistik". Det var en hållning han kvickt fick ompröva. Turkar som vill döda kurder trädde fram - och en av dem var middagsgäst med Kaplan.
Är det inte synd om Kaplan som hamnat i fel sällskap?
Fel? Här är hans väljarbas!
Jag uppfattar det tasom ett problem. Jag uppfattar också att det är ett problem med att politiker inte får möta vilka de vill och att regeringskansliet skulle förhindra sådana sittningar. Skulle Kaplan då få besöka en middag med de som förr kallades "kvinnoprästmotståndare", de s k hesitörerna? Vem bestämmer att ett statsrådsbesök skulle legitimera något? Detta frågat i ett land vars justitieminister gick på ***. Det hade varit prisvärt om just denne minister inskränkt sig till middagsätande, må jag säga.
Journalisternas frågor om middagssällskapet döljer dock de skarpa frågorna om Kaplans väljarbas och frågorna om hans hållningar i frågan om Turkiet. Går det att lita på den mannen? Om svaret är ett ja, hur vet vi det? Det har varit många möten med väljarbasen, ett faktum som antyddes i media.
Det tär självklart.
Bortom de politiska satser ett statsråd uttalar i tjänsten, vad tänker den mannen i skarpa frågor?
Har vi inte här något som är betydligt värre än statsrådens bostadsproblem? Vad håller Mehmet Kaplan på med år efter år? Är han så otillförlitlig som han framstår?
Nu finns det kanske fler statsråd man inte riktigt kan lita på och vars kompetens det finns goda skäl att ifrågasätta. I en sund kyrklig kultur har de kristna vett att göra det och inte traska patrullo. Men det kräver den nådegåva som handlar om det profetiska, konsten att skilja mellan ditt och datt. Kanske att det till det profetiska också skule höra allvarliga frågor om hur en demokrati värnas mot de totalitära och mot dem som vill bli demokratins entreprenörer?
"Detta ter sig mycket avlägset", skriver pastor L. Kanske. Men Robert Carleson och Sanna Westin var på KGF:s sommar möte på Jämshög 1967, för det fanns kristlighet som kunde vara i sin samtid och ändå vara klar över Kyrkans tro. Dåförtiden. Så höll vi ihop också.
Bland polismännen som jagar demonstranter, ser vi Paul Trossö. Han blev sjuksköterska sedermera och kyrkomötesledamot. Hade jag varit i Stockholm hade jag mött honom batongförsedd!
Programmet om det avlägsna avslöjar dåtidens naivitet, tv-mediet avslöjar! Mycket i det officiella var dumt då också. Jag antar att ni inte orkar se allt, men jag såg och insåg saklig grund till upprördhet. Det var en återupptäckt att se och höra Olof Lagercrantz, beskäftig och fiiiin. Katoliken Sven Stolpe hatade den mannen. Jag fann honom bara just fiiiin och han talade stockholmska och påminde därvid om Ingmar Ström.
Jag är nog radikalare än ni tror.
http://www.oppetarkiv.se/video/2860411
Vad händer då?
Jag har sett tillräckligt många filmer om politiskt skumrask, filmer om hur skojarna tar sig fram. Min grundläggande syn på politiker har jag dock inte bara hämtat från House of Cards. Kommer ni ihåg Bofors-affären med mutor på 300 miljoner. Det var alldeles självklart att dessa mutor hamnat i utlänningars fickor. Svenskar stod över allt slikt. Jag minns. Jag trodde det inte då heller. Politik är nätverksbyggande och lämpliga smörjmedel används.
Så vad med Kaplan?
En politiker som kommit sig fram, är statsråd i vårt land och håller sig väl med väljarbasen. Han lyftes fram i ett litet parti, som inser att vi behöver folk också från väljare med annan bakgrund. De har först och främst, innan medborgarskap, rösträtt kommunalt och så bärs somliga vidare av och i partierna. Det är politiker som arbetar i nationens intresse - men vilken är nationen?
Mehmet Kaplan avvisade de inledande frågorna med en kommentar om "låg journalistik". Det var en hållning han kvickt fick ompröva. Turkar som vill döda kurder trädde fram - och en av dem var middagsgäst med Kaplan.
Är det inte synd om Kaplan som hamnat i fel sällskap?
Fel? Här är hans väljarbas!
Jag uppfattar det tasom ett problem. Jag uppfattar också att det är ett problem med att politiker inte får möta vilka de vill och att regeringskansliet skulle förhindra sådana sittningar. Skulle Kaplan då få besöka en middag med de som förr kallades "kvinnoprästmotståndare", de s k hesitörerna? Vem bestämmer att ett statsrådsbesök skulle legitimera något? Detta frågat i ett land vars justitieminister gick på ***. Det hade varit prisvärt om just denne minister inskränkt sig till middagsätande, må jag säga.
Journalisternas frågor om middagssällskapet döljer dock de skarpa frågorna om Kaplans väljarbas och frågorna om hans hållningar i frågan om Turkiet. Går det att lita på den mannen? Om svaret är ett ja, hur vet vi det? Det har varit många möten med väljarbasen, ett faktum som antyddes i media.
Det tär självklart.
Bortom de politiska satser ett statsråd uttalar i tjänsten, vad tänker den mannen i skarpa frågor?
Har vi inte här något som är betydligt värre än statsrådens bostadsproblem? Vad håller Mehmet Kaplan på med år efter år? Är han så otillförlitlig som han framstår?
Nu finns det kanske fler statsråd man inte riktigt kan lita på och vars kompetens det finns goda skäl att ifrågasätta. I en sund kyrklig kultur har de kristna vett att göra det och inte traska patrullo. Men det kräver den nådegåva som handlar om det profetiska, konsten att skilja mellan ditt och datt. Kanske att det till det profetiska också skule höra allvarliga frågor om hur en demokrati värnas mot de totalitära och mot dem som vill bli demokratins entreprenörer?
"Detta ter sig mycket avlägset", skriver pastor L. Kanske. Men Robert Carleson och Sanna Westin var på KGF:s sommar möte på Jämshög 1967, för det fanns kristlighet som kunde vara i sin samtid och ändå vara klar över Kyrkans tro. Dåförtiden. Så höll vi ihop också.
Bland polismännen som jagar demonstranter, ser vi Paul Trossö. Han blev sjuksköterska sedermera och kyrkomötesledamot. Hade jag varit i Stockholm hade jag mött honom batongförsedd!
Programmet om det avlägsna avslöjar dåtidens naivitet, tv-mediet avslöjar! Mycket i det officiella var dumt då också. Jag antar att ni inte orkar se allt, men jag såg och insåg saklig grund till upprördhet. Det var en återupptäckt att se och höra Olof Lagercrantz, beskäftig och fiiiin. Katoliken Sven Stolpe hatade den mannen. Jag fann honom bara just fiiiin och han talade stockholmska och påminde därvid om Ingmar Ström.
Jag är nog radikalare än ni tror.
http://www.oppetarkiv.se/video/2860411
fredag 15 april 2016
Contra D
"D" är en man som flitigt publicerar sig och ger inblickar i en tankevärld som är de flesta av oss främmande. Skälet är enkelt. Fantasivärlden finns inte. Jag tänkte med hjälp av Det goda samhället göra några nedslag i denna för oss andra främmande tankevärld.
Vi tar några påståenden i högen
"Predikstolen är fri". Inte alls. Det kontrolleras nogsamt så att en viss typ av predikanter inte hamnar där. Så sker i antagningsprocesser och därefter naturligtvis vid anställningar. Jag bortser då från problematiken att predikstolen inte är en talarstol utan en plats där evangeliet ska förkunnas - och det begränsar friheten. Predikstolen är inte "prästens arena. Evangelet är den förkunnelse som skapar tron, inte egentligen "trons, rättens och sanningens religion", vad nu detta än ska betyda. Omskrivningar brukar vara till för att dölja något. Jesus Kristus ska förkunnas. Övervakningen av förkunnelsen, dvs själva religionsskiftet, sköts inte genom övervakning (för då måste den teologiske kommissarien gå i kyrkan!) utan mycket mer sublimt. I Karlstad väljs biskop. Biskopens uppgift är inte att viga samman folk men biskopen måste vara för enkönade vigslar. Som det heter "det skulle vara en mycket konstig signal annars". Där har ni det.
"Jag kan försäkra" att "Gud och Jesus finns med i varje gudstjänst."
Gud och Jesus? Tvåenigheten? Vart tog Anden vägen? Jag håller före att detta språkbruk är avslöjande. Det är inte en kyrkokristens sätt att beskriva Fadern och Sonen och Den Helige Ande. Hur kan D för övrigt försäkra detta. Varje gudstjänst? Men är inte Gud med varje gång jag går ut i skogen och plockar lingon? (Apg 17:28 ) Att Jesus skulle ägna sig åt lingonplockning berättar ingen av evangelisterna, men det ändrar inget i sak.
D förstärker sitt resonemang. "Gud och Jesus är närvarande som huvudpersoner i gudstjänsterna". Så där utan vidare? Och inte ens nu får Anden vara med. Det kanske trots allt inte blir så viktigt? "Skulle inte vi få älska vår kyrka, känna glädje och trygghet när vi ser dess katedraler på grönklädda kullar och höjder runt om i vårt vackra Svea rike?"
D definierar inte - aldrig - vad evangelium är. Han undrar om evangeliet skulle ha sopas under maten eller vara utmönstrat i kyrkan. Så enkelt är det inte. Det som förkunnas under namn av evangelium blir lag. Det är för en evangelisk kristen det klassiska problemet. Det har D inte fattat. Han tror att trosbekännelsen är obligatorisk i varje gudstjänst och - håll i er - "läses av hela församlingen". Det hör han, när han sitter framför tv:n och tittar på gudstjänst, kan man anta. Vi som varit med ett tag, minns hur prästen oftast själv läste och folket i bänkarna var tysta. Detta alldeles bortsett från frågan vad trosbekännelsen då säger i sak om frälsningen. Ska vi fråga om talet om jungfrun Maria är sant eller inte, uppstår stor oreda under himmelen. Alla utom D vet detta.
D får problem med att Svenska kyrkan agerar politiskt. Det noteras. "Från "nationellt kyrkligt håll" ageras. Nationellt kyrkligt håll? Ungkyrkorörelsen? Sverigedemokraterna i kyrkomötet? Påskuppropet (en diakons i Visby initiativ, väl?) och det som kallass "den djupt olyckliga, orättvisa och ensidiga kritiken mot Israel" är exempel. Men då utnyttjas väl Svenska kyrkan i ideologiska intressen? Brukar inte D bestrida detta?
Å andra sidan är Svenska kyrkan demokratisk och beslutsorganisationen folkvald. Att 12-13% rödstar är ingen komplikation. Bättre detta, än inget. D:s "mer känslomässigt än förnuftstyrda vedersakare" får acceptera att "vissa nomineringsgrupper i kyrkan med partipolitiskt ursprung blir större" - men då är det väl alldeles i sin ordning att Olle Burell (S) får vara glad över framgången för partiet när enkönade vigslar beslutades?
D "upprepar igen och igen att kritikerna med obegripliga attackerar (jo, vi har förstått att D inte begriper, DS) negligerar Svenska kyrkans kristna själ (vilken själ har kyrkan annars?), dess roll som kulturbärare och tung traditionsförvaltare, dess mer än tusenåriga historia som vårt samhälles grundpelare." Svenska kyrkan är en Mercedes eller Porsche där ena hjultallriken glappar "en smula".
Kritikerattityden präglas av historielöshet och "delvis hatkänslor". Varifrån kommer dessa? Svaret är enkelt:"inte sällan från högkyrklighetens kvinnoprästmotståndare." Dessa "inser nämligen inte realiteter och vilka följderna skulle bli för kyrkan, om deras åsikt i frågan fick råda." Då kunde vi väl i vart fall enas om at predikstolen i denna fråga inte får vara fri. Det skulle bli förödande. Ohc grundhållningen är att folkjets röst är Guds röst. Hur skulle det annars se ut?
D:s fråga om den kyrkliga själen besvarar en kyrkokristen enkelt.
Matt 6:23, Luk 18:8, Joh 1:9-13, Gal 6:1-9 och genomgående i den apostoliska undervisningen. Ska nu reformationen minnas, kanske vi också ska minnas att dr Luther dömer ut herr Omnes som auktoritet vad gäller kristen tro. "Världen känner oss inte, därför att den aldrig har lärt känna honom", skriver S:t Johannes och talar inte om herr Omnes utan om Fadern.
D företräder nomineringsgruppen POSK.
Har POSK problem eller har POSK problem?
För läsning, inte minst av kommentarerna:
https://detgodasamhallet.com/2016/04/13/gastskribent-bengt-olof-dike-vem-tjanar-pa-att-mala-nidbilder-av-var-kyrka-vem-ar-prasten-som-skramt-upp-engellau/
Vi tar några påståenden i högen
"Predikstolen är fri". Inte alls. Det kontrolleras nogsamt så att en viss typ av predikanter inte hamnar där. Så sker i antagningsprocesser och därefter naturligtvis vid anställningar. Jag bortser då från problematiken att predikstolen inte är en talarstol utan en plats där evangeliet ska förkunnas - och det begränsar friheten. Predikstolen är inte "prästens arena. Evangelet är den förkunnelse som skapar tron, inte egentligen "trons, rättens och sanningens religion", vad nu detta än ska betyda. Omskrivningar brukar vara till för att dölja något. Jesus Kristus ska förkunnas. Övervakningen av förkunnelsen, dvs själva religionsskiftet, sköts inte genom övervakning (för då måste den teologiske kommissarien gå i kyrkan!) utan mycket mer sublimt. I Karlstad väljs biskop. Biskopens uppgift är inte att viga samman folk men biskopen måste vara för enkönade vigslar. Som det heter "det skulle vara en mycket konstig signal annars". Där har ni det.
"Jag kan försäkra" att "Gud och Jesus finns med i varje gudstjänst."
Gud och Jesus? Tvåenigheten? Vart tog Anden vägen? Jag håller före att detta språkbruk är avslöjande. Det är inte en kyrkokristens sätt att beskriva Fadern och Sonen och Den Helige Ande. Hur kan D för övrigt försäkra detta. Varje gudstjänst? Men är inte Gud med varje gång jag går ut i skogen och plockar lingon? (Apg 17:28 ) Att Jesus skulle ägna sig åt lingonplockning berättar ingen av evangelisterna, men det ändrar inget i sak.
D förstärker sitt resonemang. "Gud och Jesus är närvarande som huvudpersoner i gudstjänsterna". Så där utan vidare? Och inte ens nu får Anden vara med. Det kanske trots allt inte blir så viktigt? "Skulle inte vi få älska vår kyrka, känna glädje och trygghet när vi ser dess katedraler på grönklädda kullar och höjder runt om i vårt vackra Svea rike?"
D definierar inte - aldrig - vad evangelium är. Han undrar om evangeliet skulle ha sopas under maten eller vara utmönstrat i kyrkan. Så enkelt är det inte. Det som förkunnas under namn av evangelium blir lag. Det är för en evangelisk kristen det klassiska problemet. Det har D inte fattat. Han tror att trosbekännelsen är obligatorisk i varje gudstjänst och - håll i er - "läses av hela församlingen". Det hör han, när han sitter framför tv:n och tittar på gudstjänst, kan man anta. Vi som varit med ett tag, minns hur prästen oftast själv läste och folket i bänkarna var tysta. Detta alldeles bortsett från frågan vad trosbekännelsen då säger i sak om frälsningen. Ska vi fråga om talet om jungfrun Maria är sant eller inte, uppstår stor oreda under himmelen. Alla utom D vet detta.
D får problem med att Svenska kyrkan agerar politiskt. Det noteras. "Från "nationellt kyrkligt håll" ageras. Nationellt kyrkligt håll? Ungkyrkorörelsen? Sverigedemokraterna i kyrkomötet? Påskuppropet (en diakons i Visby initiativ, väl?) och det som kallass "den djupt olyckliga, orättvisa och ensidiga kritiken mot Israel" är exempel. Men då utnyttjas väl Svenska kyrkan i ideologiska intressen? Brukar inte D bestrida detta?
Å andra sidan är Svenska kyrkan demokratisk och beslutsorganisationen folkvald. Att 12-13% rödstar är ingen komplikation. Bättre detta, än inget. D:s "mer känslomässigt än förnuftstyrda vedersakare" får acceptera att "vissa nomineringsgrupper i kyrkan med partipolitiskt ursprung blir större" - men då är det väl alldeles i sin ordning att Olle Burell (S) får vara glad över framgången för partiet när enkönade vigslar beslutades?
D "upprepar igen och igen att kritikerna med obegripliga attackerar (jo, vi har förstått att D inte begriper, DS) negligerar Svenska kyrkans kristna själ (vilken själ har kyrkan annars?), dess roll som kulturbärare och tung traditionsförvaltare, dess mer än tusenåriga historia som vårt samhälles grundpelare." Svenska kyrkan är en Mercedes eller Porsche där ena hjultallriken glappar "en smula".
Kritikerattityden präglas av historielöshet och "delvis hatkänslor". Varifrån kommer dessa? Svaret är enkelt:"inte sällan från högkyrklighetens kvinnoprästmotståndare." Dessa "inser nämligen inte realiteter och vilka följderna skulle bli för kyrkan, om deras åsikt i frågan fick råda." Då kunde vi väl i vart fall enas om at predikstolen i denna fråga inte får vara fri. Det skulle bli förödande. Ohc grundhållningen är att folkjets röst är Guds röst. Hur skulle det annars se ut?
D:s fråga om den kyrkliga själen besvarar en kyrkokristen enkelt.
Matt 6:23, Luk 18:8, Joh 1:9-13, Gal 6:1-9 och genomgående i den apostoliska undervisningen. Ska nu reformationen minnas, kanske vi också ska minnas att dr Luther dömer ut herr Omnes som auktoritet vad gäller kristen tro. "Världen känner oss inte, därför att den aldrig har lärt känna honom", skriver S:t Johannes och talar inte om herr Omnes utan om Fadern.
D företräder nomineringsgruppen POSK.
Har POSK problem eller har POSK problem?
För läsning, inte minst av kommentarerna:
https://detgodasamhallet.com/2016/04/13/gastskribent-bengt-olof-dike-vem-tjanar-pa-att-mala-nidbilder-av-var-kyrka-vem-ar-prasten-som-skramt-upp-engellau/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)