Tolka tvestjärten som tecken?

Jag gick till postlådan med spänd förväntan på vad som kunde ha fångats i den fällan. Tvenne böcker från en avhållen vän, bibban med kyrkomötesmotioner, två röstkort och något brev. Jag tog upp försändelserma i omgångar. Med röstkorten följde två tvestjärtar. Var detta ett tecken? Jag visste inte hur det på sitt sätt omskakande skulle tolkas och förvirringen tilltog, för på kuvertets baksida stod "Vad vill du att Svenska kyrkan ska göra?" Är det inte en egendomlig fråga att ställa till folk om en kyrka just? Om man tänker till ett tag, menar jag. För vems är Kyrkan? Herrens! Det rimliga är väl då att fråga "Vad vill Herren att Svenska kyrkan ska göra?"

Sedan gjorde jag en genusanalys av bilderna i försändelsen och fann att här återges nog verkligheten. En majoritet kvinnor/flickor. Kvinnliga präster och kvinnlig diakon.

Därefter försökte jag ta till mig budskapen. Jag antar att det till sist måste vara ärkebiskopen som svarar för texterna. Kyrkostyrelsen är det i vart fall inte. Kyrkostyrelsen har inte fått se dem eller beslutat om dem.

Rubrikerna var De stora händelserna, Ett levande kulturarv, Plats för barn och unga, När livet är jobbigt, Fred och trygghet samt Du behövs! Jag kollade om något blev sagt om min Herre och Frälsare och tänkte att med korrekturläsarblick får jag nog pejl på Jesus, men det sket sig, som vi säger i Småland. Då bytte jag strategi. Om inte INRI är slagruta, kan man försöka med MTD, Moralistisk Terapeutisk Deism. Det funkade.

Uppdrag att arbeta internationellt, social verksamhet, hjälpa till, promenera med äldre är sådant som faller in under M i MTD.  Uppgiften är att "uppmärksamma orättvisor". Och detta det moralistiska blir kyrkogrundande: "Genom att ta hand om varandra kan vi vara den kyrka som Gud kallar oss att vara."
Detta är en kyrkosyn jag icke omfattar. Den är i grunden lagisk och uttrycker, de fromma fraserna till trots, en funktionell ateism. Aktiviteten är min! Det tror jag inte ett ögonblick, jag är mer evangelisk än så. Jag står trygg med Martin Luther på min sida. Men Jean Calvin surar, förstås. En kyrka som får bäring ur en religionsvetenskap som försöker följa filosofiskt formulerade etiska regler måste bli en moralistisk kyrka. Hon får inget stöd för sin huvuduppgift, att förkunna evangeliet. Jag följer Gustaf Wingren, Tolken som tiger, Gummessons, Stockholm 1981 s 58. Detta är en förintande kritik, om jag förstår Gustaf rätt. Men han omfattade inte MTD-religionen, så det kan bero på det.

Det terapeutiska, T, är självklart.
Nu är kyrkan en gemenskap för glädje och sorg "för att vi ska känna samhörighet med våra medmänniskor och med Gud." Det låter något. Och på känslans plan tycks det mesta möjligt. Det räcker inte för de terapeutiska. Kyrkans uppgift är att ge människor utrymme att lyfta fram sina erfarenteter av utsatthet och nöd. Olika form av samtal erbjuds och utlandsförsamlingarna är en trygg plats. Nåja, inte mer trygga platser än att det behövs 40 miljoner friska penningar för att reda upp i röran. Men det står inte på valkonvolutet. I en liten ruta profileras så detta det terapeutiska; jourhavande präst, matpaket och krishantering.

Återstår D som i deism.
Det måste sägas något om Gud, Gud som inte lägger sig i, men som alltid finns till hands när vi vill och behöver. Kyrkan "finns till för att vi ska känna samhörighet med våra medmännisor och med Gud". Kyrkan torgförs som "gemenskap". Det är ett oprecist tal. Rätteligen ska det väl heta att Kyrkan är communio sanctorum, de heligas gemenskap. Sekularisering är detta att något beskrivs som det inte är - men nästan, nära på, om man inte är uppmärksam och ser avgrunden.

På två ställen i texten nämndes Gud. I det ena fallet skulle vi känna samhörighet med Gud och i det andra skulle vi ta hand om varandra för att kunna vara den kyrka Gud kallar oss att vara. Inte ett ord om att bottna i nåden, alls inget om Ordet och sakramenten. Inget om kors, lidande och  vår egen förestående död. Några besked lämnas i egentlig mening inte.

"Varje kyrka ger uttryck för frågor om tro, gudstjänst, musik och arkitektur, traktens historia och de människor som levt och lever där." Bra att jag fick veta det. Men det var närmast inte ett besked om varje kyrka uttrycker frågor. Det är dock ett besked som ger besked, om man så säger. Annars handlar det i en kristen kyrka om handfasta besked om Guds underbara gärningar, liksom. Get my point?

Vi ger oss inte utan läser vidare:
"Kyrkans traditioner och riter - gudstjänster, jul- och påskfirande, allhelgona, dop, konfirmation, vigsel och begravning - ger oss plats att uttrycka tacksamhet och glädje, tro och tvivel." Det kan man säga, men det som sägs blir trots allt en förvanskning av kristen tro. Bortsett från att en gudstjänst kanske inte i första hand ska räknas som rit. Jag ser MTD-religionens uttryck väl återgivna. Jag saknar Jesus. Jag längtar efter evangeliet, det som döljs i detta det fromsinta.

Den presentation jag bestås leder till en enda slutsats i skarp frågeform: Varför skulle jag betala flera tusen kronor för detta, som egentligen inte erbjuder mig vad jag vill ha? Jag vill ha en vanlig och anständig svensk högmässa. Jag undrar vilken fäskalle som kom på att ställa frågan vad jag vill att Svenska kyrkan ska göra. Svaret är annars, bortsett från mina personliga preferenser, enkelt:  Fullgöra sin kallelse som en del av Kristi kyrka i denna tid och detta land. Se till att jag tryggt förses med nådemedlen. Jag tror för övrigt inte att jag och alla medlemmar bestämmer om Svenska kyrkans framtid. Det gör Gud. Och detta arma folk borde fundera över de 200 000 som kallas till den militära övningen Zapad 17 med bas i oblast Kaliningrad. 1914 var det också gigantiska militärövningar. Det ledde Europa ut i elände.

Så vad med tvestjärtarna?

Carl Henrik Martling, 25 juni 1925 - 29 aug 2017

Carl Henrik Martling var den bästa biskop Svenska kyrkan aldrig haft. Han kom på biskopsförslag, vann i Göteborg men utnämnd blev han inte. I Svenska kyrkan ska nog detta för en man i hans generation som en kvalitetsstämpel. Överhovpredikant blev han. Det bev så besvärligt för somliga att hantera, att det fortsättningsvis bara skulle kunna vara biskopar som skulle kunna utnämnas till detta. Sådant små aktioner när kyrkoordningen skulle totas ihop kunde bara få underhållningsvärde för en sådan som mig.

I memoarerna, Biskops vederlike (Gaudete) finns livsberättelsen. Hos många finns de personliga berättelserna om Carl Henrik. Han var huvudet högre än allt folket och visste att hantera sig storlek som ett socialt kapital. Det är inte för inte som dansbandsmusiken är stor i Värmland för i det landskapet sätter man värde på det charmerande utan att man för den sakens skull behöver bli dansbandscharmör. Alla charmades inte. Somliga hade svårt för att möta en kunnig teolog, som inte omfattade samtidsdogmerna. Jag såg det i dåvarande kyrkostyrelsen, när Carl Henrik med möda (tydlig för sos som kände honom) måste dölja sina reaktioner inför kyrkopolitiskt betingad stupiditet.

Jag efterträdde Carl Henrik i aKF:s styrelse. När årsmötet var över, räckte han fram sin hand med orden "Släktenas rad räcka varandra handen". Det var på sin tid en läsepsalm i psalmboken. I andra sammanhang satt vi tillsammans i styrelser eller råd. Det tyckte jag var hedrande. För mig.

Ska man se den välkammade Carl Henrik får man väl ta fram ett foto, kolla memoarerna. Ska man se den inte så välkammade unge och högkyrklige teologen, då tar man fram Svensk Pastoraltidskrift och försöker tränga in i eleganta florettstötar mot det uppblåsta etablissemang som häckade i Diakonistyrelsens ledning. Carl Strandberg och Carl Henrik byggde upp en ledarsida som rymde det ironiska som effektivt och hatat vapen.

Carl Henriks betydelse som pedagog i det kyrkliga hör till det som format många. Kyrkvärdsutbildningen fick instrument tack vare honom. Tjänst i heligt rum ska komma i ny upplaga. Det säger en del om en persons betydelse.

Carl Henrik dog efter några dagar då han blivit sämre i går kl 18. Vespertid. Då förväntas jag skriva något fromt för präster ska alltid klistra på någon fromsinthet. Jag är inte riktigt sådan. Jag nöjer mig med det enkla R.I.P. Det är det bästa jag kan önska en kär vän och, inser jag, välgörare.

Kyrkovalsandet

Man får bestämma sig för att tycka att kyrkovalsandet är roligt, annars bryter man samman. SSU har startat sin kampanj. Den är bra för den är tydlig. ViSK upprördes i går och dementerade i Östra Småland/Nyheterna att ViSK skulle vara stiftsboljseviker. Poängen i inlägget var inte bara att påståendet "gränsar till ärekränkning" (det skulle Lenin fått läsa!) utan att Vänsterpartiet gjort upp med sin mörka historia. Så kopplades lätt oskickligt ViSK och Vänsterpartiet likväl samman. ViSK är dock en nomineringsgrupp vars medlemmar "på kristen grund och med Jesus som förebild kämpar för idealen, demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter". Det låter något. Vart tog Frälsaren vägen? Och evangeliet? Diakoni betyder uppenbarligen kamp för utsatta människor och blir synbarligen en diakoni avskuren från sina rötter, en vacker blomma bland nejlikorna i den partipolitiska buketten.
http://www.ostrasmaland.se/insandare/visk-ar-inte-nagra-stiftsbolsjeviker/

Det var förstås den före detta ViSK-aren Birgitta Axelsson Edström som föranledde inlägget. Henne kan man lita på. "Diverse personangrepp och härskartekniker" blir omdömet när frågor ställts och hennes svar sakgranskats. Hon skriver bloggtexter under devisen "rättvisan framför allt". Och jag ser det omsorgsfulla, rentav kristliga: "Nåja, han får väl fortsätta leva med sin bitterhet och sina tappade sugar." Ja, jag tänkte faktiskt fortsätta leva ett tag till, men det bestämmer noga taget inte jag och Zapad 17 mönstrar nästa månad 200 000 man med alla reservister inkallade på andra sidan Östersjön. Det talar vi alldeles för lite om. Nordkorea skjuter robot över Japan därtill. De dystra kan säga "förkrigstid".

Att Axelsson Edström avfärdar Frimodig kyrka som "konservativa klubben Det var bättre förr" blir lika roligt. Den damen, fd stiftsbolsjeviken nu i Öppen kyrkas folkfront i Kalmar, levererar sina egna alternativa sanningar. En annan från det före detta bolsjevistiska (ja, vad ska man säga?) har bildat folkfront i POSK. Axelsson Edström var förresten i Två Systrars kapell i Kalmar för att tala för varan. POSK drog ihop 42% lokalt men 58% är mer och därför ska i demokratisk ordning poskarna ställas åt sidan, menade Axelsson Edström. Nu är detta kanske inte riktigt ett demokratiskt sätt att tänka, snarast leninistiskt. I valet står grupperingar mot varandra, men så samlas likväl, S och M och C och ViSK, därför att de är politiska partier och i grund politiker, rävar sammanbundna i svansarna. Politikerföraktet ter sig understundom välmotiverat.

SSU-arna går inte heller av för hackor. I SSU skolas framtidens makthavare. Vad ska vi rösta för i kyrkovalet 2017?
* Samkönade pars rätt att få gifta sig (Men den rätten har de ju sedan 2009 års beslut i riksdagen....DS)
* Kvinnors rätt att vara präst (Beslutet togs 1958 i riksdagen... DS)
* Mot konservativa och rasister i kyrkan (Vi röstar mot för att vara för, kör för det, men är detta en kyrkosyn eller ett program för en sekt?)

Det finns 10 skäl att rösta. Jag kan återge rubrikerna och numrerar dem för klarhets vinnande:
1. Ta ställning mot homofober 2. Ta ställning mot kvinnohatare! 3. Ta ställning mot rasister! 4. Ta ställning för en folkkyrka! 5. Ta ställning för en öppen och välkomnande kyrka! 6. Utöva demokrati!
7. Det är en viktig samhällsaktör! 8. Bestäm över cashen! 9. Du behöver inte vara 18!

De tio punkterna blev bara nio när jag numrerade. Det börjar sannerligen inte bra. Kunde SSU inte bett Emma Lennartsson om hjälp, för räkna kan hon. En del av det som skrivs är inte riktigt sant men det kanske är av underordnat intresse? Som det där att SD vill lägga ned stödverksamheten för nyanlända och skära ned kyrkans biståndsverksamhet, SD röstade med oss andra när väl frågan var på kyrkomötets bord.

Lite rörande är det när också de ointresserade ska manas att rösta. "Man kan rösta blankt." Och "även om kyrkan inte har en plats i ditt vardagliga liv är kyrkan en stor del av andras liv" och sysselsätter 20 000 människor. På min tid var SSU-are de som begåvat kunde avslöja texter som denna. Homofober och kvinnohatare, jojo. Ska "konservativa och rasister" berövas sitt medlemskap i Svenska kyrkan eller bara förklaras vara ovälkomna till gudstjänsterna?

http://news.cision.com/se/ssu/r/ssu-tar-fighten-mot-rasisterna-i-kyrkovalet,c2334706
https://www.ssu.se/10-skal-att-rosta-i-kyrkovalet/

Maria Lagerman, S, skrev i Nerikes Elände. Det behövs mer partipolitik i kyrkan, löd det kärnfulla budskapet. "Guds ord och budskap är bara huggna i två stentavlor, inget mer", fick vi veta. Som företrädare för socialdemokraterna vet hon "att väljarna är i trygg förvissning om att jag företräder just en socialdemokratisk värdegrund, och ingen privat utformat (sic! DS) ideologi." Det var Maria Lagerman som sålde den erotiska romanen Fem ståndare och en pistill till mig. Hon har nämligen bokförlag. Privat utformat, tror jag. Men högg hon inte själv i sten när hon skulle beskriva Guds ord och budskap, för lite mer än lagens två tavlor är det vä? Eller har jag missförstått något?
http://www.na.se/opinion/debatt/det-behovs-mer-politik-i-kyrkan-i-synnerhet-partipolitik

Vår vän kyrkoherde Wallerstein tog med sig en dopskål för att få den värderad när Antikrundan i lördags kom till Huseby. Smålandsposten skrev i måndags och kyrkoherden var oppmålter på stor bild. I går kom Smålandsposten med besked att kyrkoherden brutit mot kulturmiljölagen genom att ta med sig dopskålen och en ängel i trä. Föremålen får inte föras bort från kyrkorummet utan Länsstyrelsens tillstånd. I går kväll fick jag i bilderburken se den kulturansvariga på Länsstyrelsen. Saken blir ett tillsynsärende. I Smålandsposten återfinns beskedet att det blir krismöte med stiftet. Kyrkoherden tycks ta saken med ro. Han skriver i ett skriftligt uttalande till Smålandsposten att det finns en smart lösning för att förvara kyrksilvret. Här kanske man ska bli lite nervös. Kyrkorådets ordförande säger till tidningen: "Jag har inget med det där att göra."

Nästa gång Antikrundan kommer till grannskapet kan kyrkoherden ta med sig Blå skåpet och be att få det värderat.

Vill ni betala för det här?

De flesta läser inte Kyrkomötets presidiums skrivelse 2017:1 till årets kyrkomöte. Det är 82 sidor att ta sig igenom. Nu ska kyrkomötet organiseras om. De kritiska frågorna kommer från Frimodig kyrka men en del andra anför också kritiska synpunkter. Jag ser ingenstans att det blir ett interpellationsinstitut, dvs det vanliga sättet att granska makt. Jag kan förstå varför. Varför skulle makten hos tjänstemännen i Kyrkans Hus vilja utmanas? Frimodig kyrka var den enda grupp som talade för saken vid gruppledaröverläggningarna, sägs det.

Jag läser nu aktstycket som den jag beskrivs vara, en som lever på bitterhet och tappade sugar. Roligt att kunna ge sina kritiker rätt om inte annat så på denna erkänt pigga, käcka och muntra bloggsida. Kom bara ihåg vad jag skrivit tidigare. På åtta år har kyrkostyrelsen inte fört några strategiska samtal. Ärendelistan fylls av handlingar som det ska beslutas om. Det betyder att tiden för idédebatt och analys blir begränsad. När det var sagt att detta skulle ske, fick styrelsen 95 sidors text om ekonomi. Efter den dagen sa en av kamraterna: "Nu skrattar dom i Kyrkans Hus åt oss." Jag sa inte emot. Jag ser ett system där beslutsmakten hamnat i kansliet. Det betyder att arbetsformer för de förtroendevalda avpassas därefter. Läs gärna denna mening två gånger, men minns också beskrivningen av mig.

Uppskattningsvis kostar kyrkomötet 1.6 miljoner per dag men då är inte kostnader för kyrkokansliets egen personal eller mandatstöd inräknade i beloppet. Det är arvoden, boende, lokaler, förtäring och teknik liksom inhyrd personal som kostar. Samt resor, förstås (nämns inte i skrivelsen). I utbyte levereras kloka beslut och de ambitiösa skriver motioner som stimulerar debatten. Men interpellationer inryms inte.

I det nya förslaget ska motionsrätten begränsas. Det ska nämligen bli tematiska kyrkomöten och då får man bara motionera på det tema som angetts. Skriver en ledamot om något annat, sorteras motionen bort av presidiet och är helt ute ur hanteringen. Frimodig kyrka noterar att detta betyder en kraftig begränsning av den fria motionsrätten. Fisk tycker begränsningen är riktig, men vill kompensera med interpellationsinstitut, en tanke gruppen inte drev. Men interpellationer ska det inte vara enligt förslaget. S tycks inte ha någon synpunkt på detta! Inte i sskrivelsens sammanställning i vart fall.

Tematiska kyrkomöten blir det under mandatperiodens andra och fjärde år. Presidet bestämmer tema. Det blir ett antal dagar för samtal och utbildning. Första och tredje sammanträdet under mandatperioden blir som nu. Ställ då maktfrågan. Vem bestämmer tema och vilka kan påverka det? Den som svarar byråkratin i Kyrkans Hus ska inte omedelbart få en bock i kanten för det svaret.

Utskotten förändras. Kyrkorättsutskottet försvinner och ersätts av en kyrkorättsnämnd, fyra jurister och fyra KM-ledamöter. Budgetutskotttets frågor läggs till ett nytt Ekonomiutskott.Vi får två nya utskott: Samhälls- och kulturutskottet och Hållbarhetsutskottet. Det är Kyrkolivsutskottets samhälleliga frågor som bilder ett eget utskott och av förslaget om ett Framtidsutskott blev ett Hållbarhetsutskott. Jag tänker inte bli sur och grinig om någon drar slutsatsen att politiker saknat de politiska frågorna och vill renodla kyrkomötet som arena för denna agenda. Intresset ljuer aldrig eller alltid.

Ni börjar kanske tröttna och behöver inte veta att omröstningen inte längre ska ske genom uppresning utan genom handuppräckning. Men saken gäller också att, som det heter (s 57) att ledamöterna ska få den utbildning "och därmed också fortbildning" som de behöver för att kunna fullgöra sitt uppdrag. Detta är också en mening att eftertänksamt läsa en andra gång. Vad är det de inte kan och om de inte kan detta hemifrån, är det då möjligt att detta mot betalning (arvode utgår) kompenseras i Uppsala? Ni betalar för att de som misskött sitt gudstjänst- och församlingsliv men inte heller läst Torsdagsdepressionen nödtorftigt ska kunna sitta i "kyrkomötet".

In summa: här är en ny ordning för ett kyrkomöte som inte ska ställa till det. Ni är nog beredda att betala drygt 1.6 miljoner per dag för att ledamöterna från år 2018 går på konferens i Uppsala vartannat år och kan tala med varandra om allt det de bibringas. Tamboskapen samlas och stallas. Och ni betalar stallplats.

Detta skulle kunna vara frågor att ta upp i rörelserna inför kyrkovalet. Så sker inte. Har ni märkt att det inte debatteras? Nomineringsgrupperna får berätta vad de vill utan besvärande frågor eller illvillig och kränkande debatt. Kommer det några inlägg av detta slag är det på insändarplats i några tidningar. Få murvlar avslöjar, t ex frågar kandidaterna vad de gjort föregående mandatperiod i kyrkomöte eller stiftsfullmäktige, räknar motioner, läser protokoll etc etc.

Verkar det som om jag inte gillar nyordningen? Den präglas av en konferenskultur och återspeglar mindre vad ett kyrkomöte egentligen är. De som kallar sig "Svenska kyrkans unga" ("23-åringar /och äldre/ som vill bestämma över oss som är 17", som dottern sa när hon förklarade att hon inte längre ville vara med...), ställer glatt upp för att hjälpa kyrkomötesledamöterna.

Ni betalar. Men vad tänker ni er få för pengarna? Och vilka journalister vill ni nödga att skriva om saken i denna valrörelse, för det är detta kyrkoval som ger oss ledamöter i det nya kyrkomötet och då vore kanske förändringarna av värde att ha pejl på. Minns dock att denna bloggpost skulle kunna komma att uppfattas som skriven av en som lever på bitterhet och tappade sugar. Ordet var "lever på".

Undran efter tillslaget i Kågeröd

Det måste kännas kymigt att ordna ett läger för sex familjer och fara hem med en, eftersom polisen efter inre gränskontroll tog de andra. Det talas om kyrkofrid men hur eller hur så gäller inte kyrkofrid på vandrarhemmet i Kågeröd. Jag läste i en kommentar att polisen fått besked att inte komma till lägret och om de skulle komma, fick de säga till i förväg. Hur tänkte de som ordnade lägret då? Polisen kom. 30 mannar högt i tio bilar. Här var de kristliga sannerligen listiga som duvor.

Jag kan ställa flera frågor.
Har en Judas Iskariot agerat och tipsat polisen? Det hör väl inte till vanligheterna att polisen ens rör sig i Kågeråd eller Röstånga heller för den delen. Lämna osagt hur det är i Billinge. Och gränskontroll på vandrarhemmet kanske aldrig förekommit tidigare. Nu visste polisen att det fanns, som det heter fyndigt, att det fanns en fiskdamm. De åkte dit och fiskade och fick en stor fångst. Vem är tipsaren? Någon i det kyrkliga? Någon i Kågeröd? Vem har glappat med käften? Kan någon i sin godhet ha berättat om hur kärleksfullt det är att bry sig om de papperslösa? Jag skulle verkligen vilja veta. Får vi veta idag?

Min andra fråga rör förstås det uppenbara. Migranter på trappan till Medborgarhuset görs det inga kontroller på. Jag fattar varför. De är skyddade av den allmänna uppmärksamheten. Någon allmän uppmärksamhet finns det inte vid aktioner i Kågeröd. Get my point?

Min tredje fråga rör det uppenbara. Jag har faktiskt inte hört att det skulle vara fel på lagstiftningen. Asylskäl prövas. De som har asylskäl får stanna. De andra ska ut. Jag hör ingen säga att det är lagstiftningen det är fel på. Är det tillämpningen som är fel i tre instanser? Det hör jag inte heller. De som kommit ska likväl få stanna, i varje fall om de sitter på trappan till Medborgarhuset. Att polisen inte gör ingripanden på skolot eller sjukhus noteras. Det skulle nog väcka indignationsstormar. På vilket fel är lagstiftningen orätt sålunda?

Den fjärde frågan jag skulle vilja ställa är om felet ligger i att vi alls släppte in människor. De skulle barmhärtigt nog ha stoppats långt innan de kom till vårt land. Dublinförordningen ni vet. Smugglarna skulle inte fått några pengar då.

Den femte frågan rör barmhärtigheten. Sitter vi i en sax av det synnerligen enkla skälet att vårt omsorgssystem är uppbyggt statistiskt, dvs på en vetskap om hur många som ska bidra till och dela på kakan. 7-8 miljoner, kanske 9. En del åldringar fortsätter leva och har inte vett att med naturlig avgång lämna trygghetssystemet, det kanske frestar på. Men detta trygghetssystem kan inte hantera att väldigt många ska in och omfattas av det utan att ha bidragit till det. Det är i all sin solidaritet en utbyggd gruppegoism, ett nationellt projekt: det svenska systemet åt svenskarna. Ska vi generöst dela med oss åt ny tillkomna så blir det därför att somliga andra ska stå för kalaset; de gamla och svaga och de unga. Jag pekar på ett etiskt dilemma. Jag vet inte vad barmhärtigheten bjuder. Vet ni?

Den sjätte frågan gäller skjutningar och sexuella trakasserier/övergrepp/våldtäkter. Jag tröstas inte av tanken att det är andra eller tredje generationens invandrare som skjuter. Ingen tröst alls. Inte i Kalmar, inte i Stockholm, inte i Växjö, inte i Malmö, inte i Göteborg. Har de som säger att det finns en logik i skjutningarna rätt och bereder vi väg för att "vi" ska ha det så det närmaste århundradet och därtill få parallellsamhällen och sharia? Ska vi acceptera att unga flickor gifts bort? Hur många är barnäktenskapen? Jag vet inte vad som är sant av det enkla skälet, att jag läser nyheter men kan inte värdera dem. Är det ett annat samhälle som nu växer fram, ett som de som förser oss med samtidsinformation av ideologiska skäl inte kan förnimma eller vill se? Eller ser och vet de men skyddar oss mot insikterna? Jag vet inte. It's been a quiet week in Moheda med Mohedadagar och allt - men vad då?

Den sjunde frågan gäller förstås den kyrkliga kompetensen i mötet med dem som ska utvisas och när det gäller att kommentera vad som hände i Kågeröd. Godhetsentreprenörerna får bråda dagar. Ingen av dem fokuserar på frågan hur det kunde bli så fel med något som var så välvilligt tänkt och vilka vidare konsekvenser detta lyckade polisingripande får för det kyrkliga arbetet med utsatta.

Min åttonde fråga är gammal, men stämmer det att sådant som görs av dåligt samvete inte blir lyckosamt? Ska vi söka den nya rationalitet som uttrycker klokskapens barmhärtighet och barmhärtighetens klokskap? Hur ser den ut? Rent rationellt, menar jag.

Nionde frågan dyker upp när jag läst om den nya människohandeln. Jag förstår vad jag läser och märker att tjänstemän och politiker förklarar att de inte är förvånade. Nog skulle det förvåna - eller inte. Hur kommer det sig att myndigheterna inte litar på oss så pass att vi får kunskap om de verkliga problemen? Jag menar, vi förväntas ju betala för alltihop. Ska vi förmodas fortsatt betala för ett haveri?

https://www.svd.se/nuri-kino-en-ny-slags-manniskohandel
https://www.svd.se/advokat-jag-skams-over-vad-sverige-nu-gor

Politologi och lite till

Statskunskapen vid Linnéuniversitetet fick namnet fick benämningen politologi för professorn, min gamle kamrat Tom Bryder, uppgraderade. Nu har Tom flyttat, så jag undrar vad namnet är nuförtiden. Konjunkturer växlar. Men ämnet är viktigt. "Samhällskunskap" hette det på min tid i folkskolan.

Trots söndagsbegränsningarna kanske det ändå kan bli en bloggpost som något handlar om kyrkovalet. Jag upptäckte i veckan som gick om inte en avgrund så dock ett dike. Det var anklagelsen att Frimodig kyrkas folk fick rösta som dom ville och slutsatsen att man då inte visste vad man röstade på. Det måste till ett detaljerat program, tycks åsikten ha varit. Men riktigt så enkelt är det inte i det kyrkliga. Och den enkla programlösningen blir förstås att riksdagen förvandlas till ett knapptryckarkompani för besluten som ska fattas är redan fattade. Tryck rätt och håll käft!

Först och främst skulle vi i det kyrkliga ha en i ögonfallande bred gemensam utgångspunkt. Bibel och bekännelse skulle den kunna kallas. Eller den nicenska trosbekännelsen. Så mycket är de kristna överens om. Den bekännelsen är en väldigt stabil dogmatisk bas att stå på. Till detta kommer att det är de döpta som tar ansvar. Det gör de på flera sätt, firar gudstjänst till att börja med. Och så samtala med varandra. Kyrkoherden i London, Eric Muhl, inspirerade mig att tänka när han i ett inlägg på FB efterlyste friare samtal. Jag gör ett påhak.

Vi praktiserar representativ parlamentarism. Det är den egentliga grundbulten och den är äldre än partiväsendet. Folket valde företrädare, representanter. De skulle vara så förankrade i sig själva att de kunde representera andra; dvs ha integritet och omdöme. De som valt sina representanter måste lita på att de med sakkunskap kunde ta ställning till alla nya frågor som dök upp och hantera dem så att de begrep konsekvenserna också för dem som valt sina representanter. Torbjörn Fälldin fungerade så, när han till föredraganden ställde konkreta frågor om konsekvenser av förslag. När han inte fick svar som dög, skickades föredraganden på porten... Grundbulten var att parlamentarismen är representativ och dess livsform samtalet/överläggningarna.

Med partiväsendet kommer en kommandostruktur in. Ledningen beslutar och vad ledningen bestämmer ska följas, annars får ledamoten kvittas ut eller avgå. Parlamentarismen är inte längre självklart representativ utan parti(lednings)styrd. Den levereras i hög grad uppifrån. Detta är en svagare form av demokrtai, en där apparatjiks bereds tillfällen och där det går att själv välja att bli politiker. Det är lite annat än att bli vald, om man säger så. Det blir en demokratur av det hela. På partikanslier fastlås en politik som distribueras till folket.

Gustaf Vasa hör knappast till de demokratiska föredömena, men hans informationsstrategi var dubbelriktad. Hans fogdar skulle ut på marknader och vid andra folksamlingar för att säga vad kungen ville ha sagt, men de skulle också lyssna på stämningarna bland folk och berätta för kungen. Det är väldigt lätt att kansliets bild av verkligheten uppfattas vara verkligheten själv, som bekant.

Kyrkovalet har transformerats i grund. Förr valdes det lokalt i en valhandling eller vid en kyrkostämma. Vad som därefter följde var indirekta val. Det blev personval men mot slutet av den epoken, vi tar Växjö stifts som modell vid val till kyrkomötet 1979, med partipolitiska inslag. I Växjö stift ordnade moderaterna till det så, att de tog en större del av kakan än de skulle ha. Modéus, fadern till I och II, blev så upprörd (förbannad blir man inte i Jönköping) att han lämnade tillställningen och åkte hem med de andra upphetsade från Jönköping. Prostinnan Björkman från Oskarshamn, som skulle personvalts, fick hantera sin besvikelse. Prästerna valde två representanter som de litade på. Det blev Einar Göth och jag. Veklagan utbröt, men en del var glada också. Från 1983 fick vi partival. Kyrkomötet hade transformerats till något som kallades men nog inte var ett kyrkomöte utan snarast en partipolitiskt sammansatt religionskongress.

Nu är det slut på dagens lektion i politologi.
I Kalmar får de olika nomineringsgrupperna presentera vad de vill vid kyrkkaffena i dag. Kan det verkligen vara sant att socialdemokraterna valt att stå över? I så fall måste detta förstås som ett försök att ta sig under radarn, dvs inte konfrontera sitt program och sina representanter med dem som går i kyrkan. Jag kan förstå hur man tänker. Det handlar om att få de egna at gå och rösta och det räcker långt. Men rent politologiskt - finns inte här ett problem?

I går uppbyggdes jag av en text Modéus II författat till Barometern, den går nog runt i kommande veckor som cirkulärskrivelse.
http://www.barometern.se/debatt/kyrkovalet-ett-viktigt-val/

"Som biskop är det självklart att rösta", hette det. Men är det verkligen självklart för en biskop i ett kyrkoval? Borde vi då inte få veta vad biskopen, som är ordförande i stiftsstyrelsen och domkapitlet, röstar på? Är inte poängen att en biskop står över allt detta och därför inte röstar? Han företräder i sin person Kyrkan på samma sätt som Kungen företräder Sverige. Kungen röstar självklart inte. Kan man tänka. Bortom det självklara sålunda.

Vad uppfattar biskopen när vi läser hans inlägg? "Den knastertorra diskussionen om de politiska partiernas vara eller inte vara i kyrkliga sammanhang". Knastertorra var ordet! Men Modéus II sträcker sig så långt att han medger att "frågan är av visst intresse". Visst. Varifrån får han all sin klokskap, Modeus II?

Vad vill ha ha i stället? Han vill ha "ett konstruktivt samtal om Svenska kyrkans roll och identitet i en postmodern kontext där sekularisering och sakralisering slåss om utrymmet". Där satt den. Och slutsatsen om Svenska kyrkans val blir att kyrkovalet därför är "en angelägenhet för alla som bryr sig om samhällets framtid." Men alla som bryr sig, får faktiskt inte rösta. De tillhör inte Svenska kyrkan. '
Modéus II nämner inte Gud, inte Jesus, inte Anden. När livet blir "orimligt svårt" finns det ingen präst eller diakon att söka sig till om tillhörighetstalen sjunker och engagemanget minskar. Då förfaller hembygdens kyrka eller läggs ner. Kunde han ändå inte tröstat med löftesordet att Jesus också i den situationen är med oss alla dagar till tidens slut? Fast det slår han fast, att "rapporteringen om minskat antal medlemmar måste vägas mot det goda Svenska kyrkan gör i vardagen." Gud give att ingen frågar vad det är som inte Röda Korset lika gärna skulle kunna göra.

Låt oss nu ge oss in i det postmoderna slagsmålet mellan sakralisering och sekularisering. Eller inte. För den som minns det religiösa sönderfallet i det gamla Rom och påminner sig hur Kyrkan genom att framstå som ett alternativ blev lockande för människor kanske det är något annat vi ska göra. Något mer frimodigt.

Helgläsning: Vår adellskade Niklas!

Niklas Adell har begått sig i Corren i dag. Detta var en text jag knappast skulle kunna be att få återge en söndag. Därför kallas den "helgläsning". Betänk att Niklas är en pensionerad församlingspräst. Sådana gör en dygd av nödvändigheten och håller tyst. Så inte Niklas. När blida pensionerade präster säger sitt hjärtas mening, blir det väldigt, som man säger, informationsbärande. Lägg märke till att han använder kraftuttrycket "ge katten i". Nu är det allvar.

Håll tassarna borta från Svenska kyrkan!

Svenska kyrkan är ockuperad och skändad av den svenska politiska makten. Det finns inget förbarmande i det vargspel som de politiska partierna, (S) i täten med (C) och de andra bakefter, bedrev under 1900-talet för att ta över Svenska kyrkan, kväsa entusiasmen och väckelsen och lägga Svenska kyrkan under sig. Det är relevant att ilsket säga ”Håll tassarna borta från Svenska kyrkan”. Och det är inte gulliga katters tassar det handlar om, utan hungriga vargars.

Det är ingen tröst, tvärtom, att det alltid ligger i makthavares intresse att ha koll på religionen. Det är inget nytt när politiker och opinionsbildare i vår tid vill kuva Svenska kyrkan och använda henne för sina egna syften. Men fult och skamligt är det.

Jag anklagar politiska partier, makthavare och opinionsbildare för att för egna syften ockupera Svenska kyrkan, i första hand Hennes högsta beslutande organ, ”kyrkomötet”, som bestämmer vad som ska vara kristen tro i Svenska kyrkan och vad Hon står för och bekänner sig till. ”Kyrkomötet” domineras nu av (S) och (C), livligt supporterade av de andra politiska partierna, diverse opinionsbildare och andra makthavare.

Det är bara inte klokt. I historiskt perspektiv är det en skandal. I den världsvida kristenhetens sammanhang är det obegripligt. Det finns stora kyrkor utanför den svenska ankdammen, som inte längre betraktar Svenska kyrkan som en kristen kyrka. Undersöker man sakligt vad Svenska kyrkans ”kyrkomöte” står för är det en troslära och en teologi som är långt från vanlig klassisk kristen tro. I det världsvida och historiska perspektivet är Svenska kyrkan idag – i dess officiella framträdande – en sekt långt ute i den kyrkliga periferin.

Det är bara inte klokt.

Räddningen är förstås att många kyrkokristna och präster inte tror på ”kyrkomötet” eller på (S) och (C), hur mycket de än jagas därtill, utan på Jesus Kristus och litar på att Han är också kyrkans herre. Präster vet sig ha sin auktoritet från Honom, och ger alltså katten i ”kyrkomötet” och dess eftersägare.

Är jag ilsken? Jo. Heligt vred – ja, gärna.

Det är val till Svenska kyrkans beslutande organ den 17 september. Alldeles ogenerat har landets statsminister sagt att hans parti har avsikten att (fortsätta att) bestämma i Svenska kyrkan. Prästen Annika Borg har noterat att han alltså tänker sig någon slags kollektivanslutning av Svenska kyrkans medlemmar till det socialdemokratiska partiet. Det är fräckt. 

De andra partierna är inte bättre. (SD) hårdsatsar, vilket gör de andra partierna nervösa; de vill ju ha Svenska kyrkan för sig själva. Men de sitter alla i samma båt, (SD) är sannerligen inte bättre än de andra. De gör det bara tydligare att det ”svenska” går före allt annat.

Att man över huvud taget vågar ockupera en kristen kyrka, skända den och ta makten i den förutsätter att man inte tror att det inte finns en levande Gud och en Frälsare som har inrättat den kristna kyrkan till sin ära och till världens och människors räddning, till syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet. Ty om det finns en levande Gud – vilket är liksom själva utgångspunkten för en kristen kyrka – är det Honom man lägger tassarna på, universums skapare, mänsklighetens livräddare och själva livs-Anden på jorden.

Makthavare har prövat förut att ta makten över Gud och döda kyrkans Herre, mest känt på ett ställe som heter Golgata. Efter det försöket kan man som kristen vara inte bara ilsken utan – egenartat nog – frimodig. 

För Guds och mänsklighetens skull: Håll vargtassarna borta från Svenska kyrkan! 

Niklas Adell 

Det lipiga

Nu vill det till att ha ögonen med sig. Jag skriver inte om de lipiga. Jag objektiverar ett förhållande, bortlyft från subjekten, även om tanken slog mig att man som person kan försjunga sig. "Försjunga sig" är att sjunga för mycket på ett enda tema, till exempel temat med tårar i rikligt mått, som ska bevattna ödemarken. (sv ps 233:3) Det lipiga tycks dock vara en svårartad kyrkopolitisk verklighet. Låt oss försöka följa och förstå fenomenet.

Lars-Ivar Ericson svarade Thomas Hermansson och drog fram tusen (1000) centerpartister.
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/nedvarderande-mot-nomineringsgrupper-i-kyrkvalet/
Om dessa fick vi veta att de efter bästa förmåga värnar om kyrkan nu och i framtiden. Det har ingen betvivlat. Det är inte frågan om centerpartister som ställs utan om Centerpartiet! Alla dessa tusen centerpartister värnar om den lokala församlingens gudstjänstfirande, heter det också. Hur går det till? Genom söndaglig kyrkogång? Nu fann Lars-Ivar att "det är dags att fundera över Frimodig Kyrkas nedvärdering av vissa nomineringsgrupper och jag kräver större respekt och ödmjukhet."

Lars-Ivar försöker ha en dialog med FK:s "främsta företrädare i kyrkomötet". Det får man sätta värde på. Emellertid har han "svårt att förstå deras envisa uppfattning om att kvinnor inte har rätt att vara präster och den ironi som jag märker." Vad är det för ironi? "En ironi som hävdar att 'vi är kyrkfolket' och det är vi som syns mest i kyrkan som har rätt att bestämma över kyrkans framtid."

Thomas Hermansson svarade väl och välgörande kortfattat, elegant rentav.
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/vare-sig-c-lag-eller-c-lag-i-kyrkan/
Att det ska vara så konstigt att förstå kritiken av partipolitiseringen och fatta att den inte är en kritik av partimedlemmar?
Kollar jag centerns lilla valfilm får jag vet att ingen annan än "du", väljaren, ska bestämma i Kyrkan. Ingen annan? Bye, bye Jesus! Centerns religion så som den ställs fram i den lilla filmen är MTD-religion, inget annat. Och centerpolitik, förstås.
https://www.centerpartiet.se/landningssidor/kyrkovalet.html

Tittar man på Annie Lööfs kyrkovalsfilm,  som jag såg på fejjan men inte hittar nu, är väl katastrofen rent kyrkligt omöjlig att missa. Hade hon sagt allt det fina hon får ur sig om gudstjänsten och dess hoppingivande verkan, då hade jag begripit. Nu avses något helt annat. Fromma centerpartister borde uppfatta att det skaver riktigt rejält. Kan någon hitta filmen och lägga den till kommentarsfältet?

Lars-Ivar kunde kanske undervisas om att respekt inte kan krävas, den förtjänas bara. Den enda respekt som krävs är den, att vi kolla en gång till, tittar efter. Den hållningen brukar uppfattas som respektlös, märkligt nog. Nu är Lars-Ivar pensionerad kyrkoherde. Varför begriper han inte 1. att FK inte är emot kvinnliga präster men söker en vettigare linje för det gemensamma livet i Svenska kyrkan (vilket oss emellan tycks alltmer utopiskt när MTD-religionen slår igenom) och 2. att uppfattningar i det kyrkliga kan vara insedd sanning och då är det väl just för en kyrkoherde rätt självklart att den envist fasthålles och människor uppmuntras att göra så

Lite pinsamt är det nog också att Lars-Ivar tänker sig att vi har rätt att bli präster. Den tanken är alls inte - rätt. Naturligtvis tycker jag om att Lars-Ivar uppfattar det han återger som "ironi". För hans sammanskrivning av vad FK menar är just detta om det inte är en medveten lögn. Självfallet är jag en del av kyrkfolket, jag går (eller snarare åker) till högmässan på söndagen. Betyder det att jag hör till dem som "syns mest"? Syns en centerpartist en bänkrad eller två framför mig mindre? Syns vi inte i samma utsträckning allihop?

ÖKA har ett tydligt program, hette det i Kalmar (ÖS 18 aug). Jag prövade tanken och stor oreda under himmelen uppstod. "Kränkande och djupt sårande" var mina enkla invändningar och frågor. Själv debatterar Birgitta Axelsson Edström "sakligt". Det är så. Hon skriver det själv. Det hela var också "sorgligt ur en lång rad perspektiv".Vi kan rekapitulera.

Först skrev ÖKA ett inlägg där Frimodig kyrka framställdes som ett otydligt alternativ till skillnad från ÖKA. Då pekade jag i all stillsamhet på Birgitta Axelssons byten - församlingsmässigt och politiskt. Man kunde ana att jag ogillade att någon byter grupptillhörighet i stiftsfullmäktige under mandatperioden och låtsas som ingenting. Axelsson Edström blev upprörd, det var kränkande att kallas kommunist när hon de facto varit vänsterpartist men nu är FI. Hon påstod också att Vasakyrkan EFS var inom Svenska kyrkan. Oprecist hävdade hon dessutom att hon nu, till skillnad från det första inlägget, inte hade några problem med att veta vad Frimodig kyrka vill.

Jag svarade fortfarande stillsamt och pekade på hur rejält folk i Vänsterpartiet nog faktiskt ser sig som kommunister. Ska de förstås på annat sätt än att de analyserar skeenden i världen utifrån Marx och Engels tänkande, Lenins också? Utifrån vad i så fall? Burke eller Milton Friedman? Eller Per Albin Hanssons tänkande?

Om Vasakyrkan är det kristallklart, att församlingen under decennier kört en egen linje med lekmannaledd nattvard. Det har för dem inte varit något problem - och det är just det som är problemet. Varför ska vi inte precisera problemställningarna?

Det kränkande och djupt sårande är nog att frågor ställs. Och det borde klarläggas på vilket sätt det kyrkopolitiska i praktiken skiljer sig åt mellan Vänstern i Svenska kyrkan och Öppen kyrka. Vad i programmet för Öppen kyrka var så lockande för VISK-aren? Är detta den kränkande och sårande frågan? Är det så här en folkfront organiseras, med någon slags vänster (jag vågar inte skriva K-ordet) som organisatör och makt bakom hela konceptet? Så vad är svaret i sak om man ska envisas? Vi får inget. Utfallet blir det lipiga. En sakanalys återfinns i dagens Östra Småland/Nyheterna. Jag skrev den själv.
http://www.ostrasmaland.se/insandare/ett-ovalkommet-konstaterande/

Det är vid dessa kyrkopolitiska känsloutbrott jag inser hur stolt jag är över mina döttrar. De besitter yrkeskompetens och förmåga att genomskåda sammanhang. De hävdar att de är konsekvent jämställt fostrade. Fatta min stolthet!

I Vedborm ånyo

Det blev några dagar i Vedborm och självfallet ett besök hos överste Salander, som skulle avsluta sin semester med denna vecka. Majoren Barkevall mötte jag också. Trevliga pratstunder får vi alltid. Salanders små vickningar, han kallar dem så, går inte av för hackor. Men överste Salander ringde i går eftermiddag också. Hans medarbetare hade hört av sig med nya informationer från det kyrkliga - och det finns en stående order att Salander vill bli uppdaterad då.

Eric Insulahn har agerat. Han har "i tjänsten" med Svenska Kyrkan Borås-kuvert skickat ut VISK:s valsedlar. Insulahn finns i Borås, Skara stift, men skickar valsedlar till församlingar i Göteborgs stift. I tjänsten och i Svenska kyrkans kuvert. Medarbetaren fann det lite uppseendeväckande och Salander fick frågan om det verkligen var i sin ordning. Han frågade mig. Jag sa att det nog inte var det. Jag var finkänslig nog att inte fråga Salander om underrättelsetjänsten hade särskild spaning på vänstern. Diskretion? Nja, snarast en min fördom. Klart dom spanar. Vad är Insuhlan? Jag är lite oklar. Kanslisekreterare, kanske. Det är nog något i klass med kansliråd på departementet. Eller inte.

Nu kan allt detta vara i sin ordning. Borås kanske gör en diakonal insats för VISK. Men saken borde redas ut och besluten om denna insats för kyrkovalet redovisas. Vem har beordrat Insulahn att göra detta i tjänsten eller är han i tjänst hos VISK? Frågetecknen radar upp sig. Vi ska vara tacksamma att Salander har vett att vända sig till mig med sina frågor. Tänk om han gått till pressen och fört fram uppgifter som pekat på oegentligheter i Borås? Nu tog vi det hela mer internt.

Jag satt i godan ro vid skrivbordet och läste Facebook. Där fick Annika Borg sina fiskar varma eftersom hon lagt ut en bild på Anna-Karin Hammar och Anders Wejryd som Tuulikki Koivunen Bylund tagit och lagt ut. Annika pekade på fotoobjektens hållning i Palestina-frågan och var uppenbart kritisk. Det blev för mycket, Tuulikki blev upprörd, kolla hennes fb-sida. Annika var också upprörd, men tog bort bilden. För så är det. Bilden får inte användas utan tillstånd av den som tog den och av dem som är med på den. Man kan ju annars tycka att den ligger där men sätts den in i ett sammanhang med kritiska frågor, blir bilden för de oppmålta kanske inte lika kul. För oss andra var det likväl lite underhållande.

När jag ändå satt vid skrivbordet anmälde sig en man för samtal. "Inget som faller inom tystnadsplikten", hette det. Välan. Han hade läst om sin församling på en helsida i Torsdagsdepressionen och undrade om det som stod där verkligen var sant. Han höll fram artikeln och sa: "Finn fem fel!" Den lille lätte gick jag inte på, men jag lyssnade på invändningarna. Församlingen presenteras som framgångsrik. Med jämna mellanrum får man in nya människor som vill engagera sig. Gudstjänsterna är barnanpassade, hette det. Den äldre mannen sa att han oftast inte ser så många barn i gudstjänsten och att han uppfattar församlingen som alls inte välkomnande och än mindre inkluderande. Jag försökte trösta honom genom att säga att det kanske inte är så, men vi får vara glada om kyrkoherden vill att det skulle vara så. Jag tror inte jag övertygade. En sak är att i ett pastorat få många som röstar, det kan handla om en etablerad politisk kultur att man ska rösta. En annan är att bygga församling. Den äldre mannen sa att det församlingen ville locka honom med var en eftermiddag med psalmsjungande. "Och jag kan inte sjunga", sa han. Jag föreslog inte att han skulle vissla i stället. "Vet du", sa mannen, "det är första gången det är ett kyrkoval utan politiskt bundna nomineringsgrupper. Jag vet vad du tycker om partipolitiseringen, men tror du ändå inte att detta är ännu ett steg ut i marginalen? De knepiga frågorna i det lokala skiter partierna i. Det är arenan högre upp de vill komma åt." Jag sa inte emot.

ÖKA:s Birgitta Axelsson Edström i Kalmar tycks inte uppskatta mig efter förtjänst. På mina vägnar ber hon Vasakyrkan och Vänsterpartiet om ursäkt. Varför inte Stasi också? Mot Stasi har jag ju verkligen agerat!
http://www.ostrasmaland.se/insandare/sandahl-behover-en-sancho-panza/

Tillbaka till det illvilliga kyrkoskvallret. Min vän Henrik hade en korrekt uppgift om Helge Ljungbergs sommarviste: Resarö. Men jag hade faktiskt rätt. Det påstods i det anonyma brevet att ambulans fick hämta Ljungberg vid högmässotid, då han ramlat ner från ett äppleträd. Ljungberg rättade både tidpunkt och trädslag. Det var på eftermiddagen och ett plommonträd. Någon kan tycka att detta är i sammanhanget betydelselösa detaljer, men ska det vara viktigt med att Erik är internationell sekreterare så ska väl det andra bli rätt också. Att Kerstin blir EFS-boss backar jag dock icke från.

Illvilligt kyrkligt skvaller

I tider för biskopsval intensifieras det kyrkliga skvallret. Ni minns från Helanderaffären hur dåvarande biskopskandidaten Helge Ljungberg påstods att under högmässotid vid sin sommarstuga (på Ljusterö?) ha ramlat ner från ett äppleträd och brutit armen. Jag tar detaljerna ur minnet, det kan ha varit ett päronträd också. Böckerna har jag inte här. Kontentan av informationen gav den anonyme brevskrivaren till valmanskåren: "Så begå somliga sin gudstjänst på Herrens dag". (Fortfarande reservation för minnesfel i detaljerna). Ljungberg dementerade. Det var inte under högmässotid och det var ett plommonträd. Jag är mest ute för att ange nivån på inlägg vid biskopsval.

Från Göteborg är domprosten Burstrands inledning av intresse. Hon läste 2 Mos 18 men friserade. Svärfadern Jetro sa inte åt Mose att utse några män bland folket utan personer. Jag kan utan vidare förstå varför. Så bad domprosten och som hon ber, tror hon. Här var det Sofia och Anden som anropades och båda var kvinnliga. Så gestaltas något annat än kyrkokristendom. Det sker inte illivlligt, det tror jag inte. Det bara sker. Det ter sig liksom naturligt - och det egentliga problemet är kanske att det är just detta.

Erik Johansson har jag inte hört något illasinnat skvaller om. Om jag ska ägna mig åt matematik, det ämne jag är sämst i, har han inga möjligheter att bli vald. Blir han vald, blir han ännu en EFS-biskop men inte riktigt av Gulbrandzéns, Hagbergs och Nordins sort. Erik har ett högre mått av integritet. Och detta är inte alls något skvaller utan direkta sakupplysningar, för Erik räknar jag till mina vänner. Vi är, som det heter, nomineringsgruppskamrater. Men ett biskopsval är inte ett partival utan en process där de som anförtrotts med rösträtt ska försöka urskilja en kallelse från Gud. Detta är en aspekt som kommer alltmer i skymundan, nästan lika mycket i skymundan som att biskopsämbetet är ett ämbete fyllt av vedermöda och en syssla som dagligdags dränerar kraft. Tänk er att ha en syssla där ingenting någonsin blir färdigt och ingenting egentligen går att kontrollera. På natten kan biskopen vakna och fundera över en lång och mörk framtid, som biskopen i ringa utsträckning kan forma. Präster, diakoner, arbetslag, förtroendevalda, journalister och så en del annat folk, nog kan denna uppsättning människor fylla vilken biskop som helst med fasa. En statsminister också. Läs Erlanders dagböcker, hela räckan!

Så valets första namn, Susanne Rappmann. Väljs hon, säger ryktesspridarna, blir detta den direkta konsekvensen av Eckerdalepoken. Bengt Inghammar, fortfarande de illvilliga, hanterade Rappman illa och Lars Eckerdal ordnade en kontraktsadjunktur åt Susanne och på denna tjänst fick hon skriva avhandling. Betald doktorandtid. Sådant gör andra doktorer avundsjuka, alla de som på betydligt sämre villkor fått knåpa ihop sina avhandlingar. Nu vill jag försvara Inghammar, ÖKA. Inte kan väl han ha haft problem med en kvinnlig präst? Jag tror snarare att det är illvilligt förtal inte minst med tanke på Inghammars stora insatser för att stå för det evangeliska i Göteborg, till skillnad från majoriteten av präster. Men då fattar jag egentligen inte varför Lars Eckerdal skulle ordna den där kontraktsadjunkturen och än mindre varför det blir hysch-hysch så fort den saken kommer på tal. En kynolog skulle kunna kallas in för att berätta om hundkyrkogårdar... Inghammar talade för Hillert vid nomineringsvalet, inte för Rappmann som arbetat under honom (det heter så). Han var eftertänksam. Hillert, alltså. Och när det gäller att somliga får gräddfil till avhandling var det så för Modéus II också. Ingen ska missunnsamt och illvilligt se på att tillvaron är god för somliga. Men de illvillga diskuterar återkommande förhållandet. Än mer när det ska tystas ner.

Stämmer det att stiftsstyrelsen i Luleå ställt upp ett startfält med biskopskandidater åt väljarna? Återkommer Hillert där? Eva-Lotta Grantén och Anders Göranzon finns med men också något lokalt inslag. Jag är inte så välinformerad märker jag, men det behöver jag av flera olika skäl inte vara. Främst detta att stiftsstyrelsen nog tar sitt ansvar. Och vad som sker genom beslut i domkapitlet har inte så mycket bäring på det faktiska kyrkolivet i stiftets församlingar. De på tillräckligt långt avstånd till stiftsstaden gör som de vill ändå. Så biskopsval i Luleå stift påverkar stiftet mer måttligt...

Vad säger de illvilliga? Förfallet fortgår efter plan. Den som ska få halsen avskuren, får halsen avskuren och den som ska i fängelse, hamnar i fängelse. Det finns en trygghet i detta.

Om någon läste Östra Småland och insåg att jag hade fel på samtliga punkter; jag skrev ett svar.
http://www.ostrasmaland.se/insandare/respekt-kommunism-stasi-och-vasakyrkan/

Doktrin

Jag läser boken om översten Axel Gyllenkrok.  Göran Nilzén, Den besvärlige Gyllenkrok, Carlssons 2017. Till vad nytta? Inte vet jag. Mest häpen är jag över det jag överraskats av för många år sedan - revirstriderna mellan de olika vapenslagen. Det gick ut över flygvapnet. Och bortom den egendomlige och reaktionäre Axel Gyllenkrok stötte jag på ordet doktrin, som i begreppet försvarsdoktrin. Gyllenkrok saknade en doktrin för den svenska krigsmakten. Vi talar om en tid med adliga och reaktionära officerare, odemokratiska i grundhållningen, beundrare av det som på 20- och 30-talen sattes i stånd i Italien och Tyskland. På Gyllenkrok vill författaren sätta en psykisk diagnos. Den tycks välmotiverad.

Håll ut, snart kommer min poäng. Gyllenkrok efterlyste en doktrin, som skulle ge den svenska krigsmakten ett mål att organiseras utifrån. Det var då jag började fundera över Svenska kyrkan. Började och började. Den svenska kyrkan är ett fortlöpande funderingsämne. Ibland ber jag också.

Den doktrin Gyllenkrok var ute efter handlade om att få tre vapenslag att kunna agera gemensamt, men också om att medvetet göra satsningar, dvs för flygvapnets del fatta beslut om det var bombflyget som var framtiden eller jaktflyg och satsa därefter. Gyllenkrok hade studerat det engelska flygvapnet och imponerats. Han såg att jakt hörde framtiden till om nationen skulle försvaras mot anfall.

Nu ska jag inte förfalla till militära lägesgenomgångar även om jag hört hur just samverkan mellan vapenslagen havererat. Jag funderar över om vi inte borde skriva ihop en svenskkyrklig doktrin. Inte bilder eller hugskott utan just en doktrin, ett mönster för att förstå och förändra. Vapenslagen? Ja, våra skilda consituencies skulle inte utmanas att formulera vad de kan bidra med utan vilket bidrag de har att komma med sett  till helheten. Kyrkoledningen (vad nu detta är) borde ha en doktrin för tillgodogörande av denna mångfald.

Nu är jag inte utan vidare en synkretismens anhängare. Jag söker ett sätt att hålla ihop svenskkyrklighet. Det är en hållning som avviker mot kyrkoetablissemangets, den hållning som har lögnen som vapen och sveket som verktyg. En klok generalstab förmår göra något av olika specialiteter. I Svenska kyrkan skulle somligt marginaliseras för at elimineras. Alla betalar priset för den dumheten, som i sin tid tedde sig som klokskap. Say, no more!

Uppfriskande ter sig en debatt i Östra Småland/Nyheterna.
http://www.ostrasmaland.se/debatt/sandahl-misslyckas-pa-samtliga-punkter/
ÖKA:s Brigitta Axelsson Edström blev arg på det där sättet vi känner igen från skolgården; lipig tjej. Så fort man trycker tillbaka och påpekar sakförhållanden uppfattar hon att man brister i respekt för hennes åsikter. Det är ju på ett sätt sant, även om det i mitt fall främst handlar om att jag jämställt har samma krav på flickor och pojkar. Jag delar verkligen  inte hållningen att alla åsikter ska respekteras. Führerns åsikter respektabla? Som vanligt håller jag insikter högre än åsikter.

Så springer Axelsson Edström bort från sina kommunistiska kamrater. Det tycker jag inte heller om och tycker synd om de forna kamraterna. Jag nämnde några av dem i en replik jag skickade in men inte särskilt Maja Karlsson i Kalmat. Det kunde jag gjort. Hon var en hederlig kommunist, satt i kyrkofullmäktige, var med kamraterna med i vår studiecirkel Om nödvändigheten av den socialistiska revolutionen (Unga Filosofer), den studiecirkel  Barometern/OT skrev ledarstick emot och där vi talade mer Luther än Marx. Maja Karlsson hölls högt av prosten Pehr. Så gjorde också jag och det var, förstod jag, en ömsesidig hållning. Maja hade i vår tid uppfattat det som egendomligt att vänsterpartiet skulle vara något annat än kommunistiskt om än i kanske mer italiensk än sovjetisk mening. Det var på den tiden ett politiskt parti styrdes av en doktrin och inte bara marknadsanpassade sig. Ska vi, när allt kommer till allt, helt enkelt bli lite mer doktrinära? Stå fast vid insedd sanning och dra konsekvenserna?

Ni ville kanske ha en kommentar efter nomineringsvalet i Göteborg? Kommer. Jag skrev också lite för Det Goda Samhället.
https://detgodasamhallet.com/2017/08/23/kyrkovalsabsurditeter/#more-9027

Öppen kyrka för alla

Öppen kyrka för alla, ÖKA, är det namn som borde anmälas till konsumentverket för denna nomineringsgrupp kom till just för att inte alla skulle rymmas. Inte sådana som jag. Det var Britta Olinder, docent i engelska i Göteborg, som vi alla i POSK varit snälla emot, som splittrade POSK. Nu skulle ÖKA våren 2001 bildas men saken stod klar redan 2000. POSK hade svårt att hantera det aviserade avhoppet, som somliga uppfattade som ett svek mot den gemensamma linjen, dvs att hålla ihop. Olinder kom till höstens kyrkomöte år 2000 och skulle vara med i POSK-gruppen precis som vanligt. Det fanns argument mot detta och kompromissen blev att Olinder inte fick vara med när kyrkovalet 2001 skulle diskuteras. Jag tror inte Britta Olinder fattade varför det skulle vara så. Hon borde alls inte ha varit med för den delen, inte när hon öppet aviserat vd hon avsåg.

ÖKA är i första hand en företeelse från Göteborg och där blir kyrkolivet snart i ökande utsträckning som ÖKA vill ha det. Det röstas fram ett par kvinnor i nomineringsvalet till biskop idag och den som har starkast stöd av dem får det slutliga stödet och Jonas Eek får fortsätta förlägga böcker. Inte ens Wisti kan stå emot. Ibland är det värsta Gud låter ske det vi bett om. Transformationen av Göteborgs stift har gått på en generation. Det är egentligen rätt självklart och jag klandrar inte de försiktiga gammal- och högkyrkliga, som framför allt ville sitta stilla i båten och inte komma något buller åstad. Det var korkat, visst. Klandervärt, nja. Den som ska i fängelse hamnar i fängelse och den som ska ha halsen avskuren, får halsen avskuren. Så enkelt är det.

ÖKA vill visa frimodighet, heter det i programmet. För detta skulle väl inte ÖKA behövas när det finns en hel frimodig nomineringsgrupp? ÖKA vill ha balans mellan könen bland biskopar, präster och diakoner. Så hur ska man då få fram fler manliga präster och diakoner? Kyrkan ska också vara lätt tillgänglig för alla som efterfrågar kyrkans tjänster. Jojo, det är enkelt i storpastoratens tidevarv och försök en ringa präst och tala in ett meddelande på telefonsvararen. Många präster använder den nya teknik, som gör att de lätt kan nås på så vis, att de lyssnar in vad som sagts på telefonsvararen när det passar dem. Lätt tillgänglig?

När det kommer till diakoni ska tydligen kyrkan vara en röst i samhällsdebatten. En röst eller en röst?  Som säger vad om det nu inte är så att det ska finnas en kyrklig röst? Föregångare i miljöarbetet förstås och verka för en human flyktingpolitik. Ja, ni vet hur det ska sägas. ÖKA säger det just så. Såvitt jag kan se är det MTD-religionen som förespråkas. Gud nämns på ett enda ställe i programmet, Jesus, Kyrkans Herre, inte alls.

Ordet "kön" nämns två gånger. Först när det gäller ämbetet och sedan när vi kommer till vigselfrågan. Det verkar som om ÖKA syftar till att präster ska viga par av såväl samma som av olika kön. Det är tydligen en skräpning på gång och saken gäller då lagstiftningen med införd vigselskyldighet, den som just nu i svensk lag inte finns. Men då borde anständigtvis ÖKA få problem med att vara "öppen för diskussion och mångfald" för Svenska kyrkan proklameras vara öppen för alla som söker, tvivlar och tror. Jag tvivlar. Får jag vara med? Jag tvivlar när det handlar om de frågor ÖKA väljer att prioritera - könsfrågorna liksom. En kyrka som ska vara "alla medlemmars kyrka" men inte egentligen är det utan kom till för att vara emot sådana som tänker som jag - vad ger ni mig för det? ÖKA:s program är ett kolonisationsprojekt där urbefolkningen ska in och nya spännande människor lockas med. Oss emellan, men sprid det inte för vitt och brett, det här går jag inte på. Jag tror helt enkelt inte som ÖKA. Jag är övertygad om att ÖKA:s väg en är olycksväg, historiskt förklarlig men olycklig. Gå den!

ÖKA uppstår som en ren negation i Göteborgs stift. Projektet torgförs förstås som något annat. Jag menar att vi ska visa andra nomineringsgrupper respekt, dvs titta en gång till vad som sker i det som synes ske och vad som avses bortom ordridåerna. När man re-spekterar är allt inte respektabelt. Då säger vi det utan krusiduller eller inlindningar.

Ses vi klockan 17 i centrala Löttorp? Där ska jag säga något om kyrkopolitik och om Jesus som Kyrkans Herre också. Simon Lind och jag hör till de frimodiga. Hanna Wilhelmsson skyndar sig från jobbet.

Kampen om Kyrkan

Jag kunde inte skylla på för mycket sprit och cigaretter, ingendera hade jag konsumerat, men jag hade svårt att somna i lördags kväll. Det är mycket ovanligt. Extremt ovanligt. Jag brukar somna så fort jag släckt lampan. Tänkte jag över sammansatta forskningsproblem? Jo, lite. Över politiska frågor i Sverige? Något. Över kyrkovalet och Svenska kyrkan? Ansenligt mycket. Och så drabbade mig orden Kampen om Kyrkan. Det är vad saken gäller. Somliga vill ta över Kyrkan för att ha den som verktyg  för sin egen agenda. Detta är den busenkla förklaringen till att sekulära politiska partier fastställer valprogram och listor med de besynnerliga konsekvenser detta "demokratiska" arbete får. Vilka försvarar Svenska kyrkan då?

Jag är kyrklig, så pass att det var mig ett problem när jag var i tonåren och faktiskt också 40 år senare. Hade jag övertagit något jag inte kunde stå för? Gick jag i kyrkan för att familjen gjorde så? Alltså läste jag Ateistens handbok, Verdandidebatt. Jag gav evangelisten Johannes en chans också. Han övertygade bättre. Jag har läst om både Ateistens handbok och evangeliet enligt Johannes, den första boken är trist så klockorna stannar och i den senare slår evigheten in. Jag gjorde efter 30 år som präst en djupkoll för att granska vad jag sysslat med och vad och varför jag trodde på Jesus. Det blev boken Jesus. Motspänstig medmänniska. Den finns att läsa på kyrkligdokumentation.nu

Kyrklig är jag och det medvetet. Svenskkyrklig likaså. Så mycket märkligare är det att en SD-man, Nima Gholam Ali Pour kritiserar mig för att vara en av de många som använder sig av Svenska kyrkans tillgångar och varumärke för att främja sin egen politiska agenda. Vad har jag då gjort? Motionerat om stödet för flyktingarbete.

Saken gällde att Svenska kyrkan solidariskt skulle ta ansvar för det som annars var ett lokalt ansvar för de församlingar som fick ett stort mottagande av nyanlända. Norra Öland till exempel. Och jag hade lotsats runt i ett flyktingboende i Västsverige och fattat hur mycket arbete Svenska kyrkan la ner på ren och skär barmhärtighet. Det styrde motionsskrivandet. Ansvaret skulle inte bara ligga lokalt och bekostas lokalt. Lite dåligt samvete hade jag, för man ska inte kunna sitta i kyrkostyrelsens rum och följa budgetdebatten och sedan lägga ekonomiska förslag utan att ha lagt in dem i den processen (och möjligtvis fått avslag och därmed varit fri). Nu fanns ingenting att göra. Problemet var högaktuellt och det gick vägen ändå. Pengar anslogs.

I andra vändan, året efter alltså, sas att det inte behövdes extra pengar. Under sommaren stod det klart att det var lika fel en gång till och då skrev jag ånyo. Nu är det ingen som prisar Frimodig kyrka för dådkraften men SD kritiserar. Vi talar politik. SD röstade också för förslaget om extrapengar. Nima Gholam Ali Pour ter sig vara en ohederlig sälle. Självfallet följs hans inlägg på två facebooktrådar både av tipset att bli medlem i Svenska kyrkan för att få rösta och sedan gå ur samt av utläggningar mot kristen tro och försvar för asatron, svensk så det räcker tydligen. I den mer högra högern finns ett betydande kristendomshat, ser jag. På sin tid ville Adolf Hitler tills vidare tona ner Alfred Rosenbergs nya germanska religion kom jag då att tänka på: Der Mythos des 20. Jahrhunderts. Eine Wertung der seelisch-geistigen Gestaltenkämpfe unseer Zeit. Själen är rasen sedd inifrån och rasen är själens utsida. Alfred avrättades som "Hapuptkriegsverbrecher" i Nürnberg den 16 oktober 1946. Denna sakupplysning ska självfallet endast betraktas som en utvikning.

Välan, det är inte riktigt ordet "klokskap" som kommer för mig när jag läser SD-propagandan i Nima Gholam Ali Pours tappning. Självfallet handlar det om Svenska kyrkans enorma ekonomiska tillgångar. Sedan följer en drapa om kulturarvet. Här är de två ingredienserna, som kompletteras med att SD vill hindra S. Här har vi hamnat.
http://www.situationmalmo.nu/lat-inte-vanstern-ta-kyrkan/

Nu är jag inte riktigt säker på att Nima Gholam Ali Pour instämmer i den nicenska trosbekännelsens ord och att vi sålunda i någon mening skulle kunna ha en gemensam utgångspunkt. Det gäller inte bara honom utan många som har synpunkter inför kyrkovalet. Vi delar väl inte praxis heller, att ta oss till kyrkan när det är tid för söndagens högmässa. Likväl ska många av dessa sitta som beslutsfattare. Det är helt obegripligt om fenomenet inte ska förklaras av att dessa icke-nicenska behöver en arena för sin egen agenda. Vi bevittnar en ockupation helt enkelt. Denna agenda avslöjar sig som MTD-religion när den döljer sina politiska avsikter och framträder som religion. Moralistisk terapeutisk Deism.

Nu har jag ett enda önskemål. Låt oss få en respektfull valdebatt. Det betyder inte "artig". Respekt betyder att titta en gång till. Jag vill ha en valdebatt som verkligen innebär att väljarna kollar en gång till för att komma igenom utlagda rökridåer och förstå vad kampen om Kyrkan innebär. Det stiger fram partipolitiker, under förklädnad eller med synligt partimärke, men frågan är hur pass kyrkliga de är. Det handlar inte om att mäta graden av tro utan om trons innehåll. Fides qua är tron som trosakt (det heter så), den mäter vi inte. Fides quae är trons innehåll. Det är intelligibelt, dvs det kan vi fråga och tala om. Kampen om Kyrkan handlar om tron, den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga (Judas v 3). Är vi överens om att denna tro finns och förvaltas i och av Svenska kyrkan? Och vad menar vi om Jesus?

Här behövs de heligas uthållighet och tro

Snäll ska jag vara på söndagar. Det är, som ni kanske minns, Strukturutskottets mening och maning. Men här behövs de heligas uthållighet och tro. Som så ofta.

Jag hålls ovetande om mycket. Har ni fattat att det på bensinmätaren i bilen finns en liten pil? Denna pil talar om på vilken sida tanklocket sitter. Det hade ingen berättat för mig. Nu är det lättare för mig för i familjens bilflotta sitter tanklocket numera på samma sida, babordsidan. i båda bilarna men i alla fall! Samma sak med spaghettisleven. I botten finns ett hål som motsvarar en portion spaghetti. Hur ska jag veta det om ingen berättar det för mig? Jag fattar att jag inte fattar all tacit knowledge som skulle underlätta mitt liv. Här behövs alltså de heligas uthållighet och tro.

Jag måste uthärda en journalistik som bara blir sämre och sämre. Det kan förstås vara mitt fel, jag följer den biologiska livscykeln och inträder i den ålder då jag är och ska vara en sur gubbe. Men det skulle till äventyrs också skulle kunna vara så att jag blivit en lagom distanserad intellektuell, som undrar varför jag ska bli behandlad som en idiot.

Först det där att jag ska hälsas välkommen till ett radio- eller tv-program. Välkommen? Har jag kommit någonstans. Jag sitter i soffan eller på en köksstol. Sedan tackar de mig för att jag lyssnat eller tittat. Tackar? Varför? Hur vet de att jag verkligen lyssnat eller tittat uppmärksamt? Kunde de inte i varje fall tackat om jag lyssnat. I tv kan jag därtill få höra ett "vi ses igen". Nu har vi ju faktiskt inte sett varandra så det där med "ses" igen är direkt felaktigt. Tanken att nyhetspresentatören skulle kunna se mig är dessutom helt skrämmande. Korrekt borde väl vara att säga att "ni kan, kära tittare, se Rapport i morgon igen om världen består och vi får leva" eller något annat i den riktningen.

Sedan inträffar en av våra prognosticerade katastrofer, ett attentat med van eller lastbil. Då hör jag i Lunchekot dagen efter reportern rapportera om sina intryck från Ramlan i Barcelona. Vi får veta att folk var andaktsfulla, men det begreppet togs genast tillbaka som alltför religiöst. Andenken - tänka på, religiöst? Jag var nöjd över denna inblick i en sekulariserads inre liv och tacksam att se den låga förståelsehorisonten. Men är jag inte värd något bättre? Och radiojournalisten också, om jag en söndag ska förfalla till gott humör och inse att här behövs de heligas uthållighet och tro.

Radiokvinnan fortsatte sitt analysarbete, det som ska hjälpa lyssnarna till insikter. Nu var det "en galning" som kört. Komplikationen att förövaren alls inte var en galning utan en man som med syfte och helt logiskt utförde dådet och att "de oskyldiga" i förövarens ögon alls inte var oskyldiga, var en komplikation som gick radioreportern förbi. Och därmed en del lyssnare. Vi skulle bibringas något annat än tanken på ett lågintensivt krig i Europa. Ändå tycks detta vara vad säkerhetstjänster talat om länge. Det blir fler terrordåd och attacker av detta slag är de bästa, billiga och omöjliga att skydda civilbefolkningen mot. Logiskt och faktiskt förfärande - men alltså begripligt.

Jag har just Erik Lewins bok Operation Saif (NoNa pocket 2017), men det skyller jag på min dotter, som manade mig att läsa boken. Den andra dottern skulle jag gärna rådfråga om scenariot, som hon kan förväntas kunna bedöma, men hon finns i Kabul och vi dialogerar inte om känsliga frågor genom rymden. Mycket av det skrämmande är förstås möjligt att genomföra också i mindre skala. Kriget mot terrorn eller terrorns krig mot oss - vilket ska perspektivet egentligen vara? Jag vet inte. Ett vet jag. Här behövs de heligas uthållighet och tro.

Det gäller för kyrkovalet också, vill jag påpeka. Det som är dumt kommer bara att bli dummare de närmaste veckorna. Men vi packade hos Kerstin och Hans Nyman. Som väl var sa jag innan allt startade några erkännsamma ord om Hans, som förberett dagen. Det fick till följd att packarna efter en stund sa att det var precis som jag sagt om honom. Jag stoltserade som sanningsvittne. Vi fick lavendelskorpor också.... På stående fot beslöt Simon Lind och jag att ha valmöte i Löttorp på tisdag kl 17. Välkomna ni som har vägarna förbi. Det där var riktigt roligt när vi talar om norra Öland!

Koftor i S i Värmland

Säg vad ni vill om S i Värmland, men ess är de inte. Jag skulle kunna tänkas tycka det är lite roligt när socialdemokrater petas, men det gör jag inte. Någon S-ombudsman gjorde sig i demokratisk ordning, det heter så, av med Lars Rydje i Borlänge förra valet. Felet? Han var för gammal. Och nu ryker Birgitta Halvarsson och Mats Johansson Flygg. Felet? De är präster.

Nu vet ni vad jag inte tror i ämbetsfrågan och jag är kanske mest förblivande häpen över att ingen någonsin brytt sig om att förklara på vilket sätt jag tänker fel och anbefaller någon bok jag kunde läsa. Men S tror att prästvigningen besmittat Birgitta och Mats. Stackars Jesper Eneroth ska ta avstånd men inte, det är problemet för ledande sossar. Han konstaterar att partiet inte "förordar" (ordet föll så) att en yrkesgrupp (ordet föll så också) inte ska uteslutas. Det bästa av allt är att Jesper menar att det skulle vara "odemokratiskt" (ordet föll verkligen så) om han sa vad han tyckte om valet av representanter i Värmland. Odemokratiskt? Hur då? Och val? Är det inte bortval vi talar om?

S-ordföranden Ulric Andersson i Värmland menar, att det inte är bra att vara sin egen arbetsgivare. Tjänstemän ska inte vara förtroendevalda. Ni förstår tankegången - eller bristen på eftertanke. Andersson har förstås inte fattat vad han styr i - själva kyrkofrågan - men det är partiet som styr på partiets egna villkor, det sker i någon demokratisk ordning och Andersson demonstrerar hur vanvettig partipolitiseringen är. Behöver ni fler bevis?

Nu gillar jag Birgitta och Mats. Jag gillar Lars Rydje också. Birgitta har inte bara som barn bott i Moheda. Hon har bott på övervåningen i Ingas och Emils hus och Inga var Morsans faster. Emil målade. Några av hans tavlor har jag. Birgittas pappa höll på med att röja efter olyckan i Berget och vi talar i tid tidigt 1960-tal. Birgitta har också varit kommunalråd i Torsby och är i botten lärare. Har hon inte kört taxi också? Hon torde ha en hel del meriter för att sitta i stiftsfullmäktige. Att hon också sitter i kyrkostyrelsen och kyrkomötet kunde utvärderats i alla fall.

Om Birgitta ska det enkelt sägas att hon är saklig, förmår lyssna på synpunkter och hör till de i sammanträdessammanhang ordningsamma. Som för alla socialdemokrater är partiets styrka dess svaghet. Det är inte så lätt när besluten fattas i partigruppen innan de intressanta debatterna i styrelsen. Men jag gillar Birgitta. Hon misstänker för övrigt mig för att ha socialdemokratiska böjelser. Detta har hon leende delgett mig. Att Birgitta vet en hel del om glesbygdslivet har varit ett plus i styrelsen. Hon kunde kanske varit lite vildare, kan jag tycka, men socialdemokratisk välvilja sätter gränser för sådant. Jag tror att vi båda varit häpna över bristen på strategiska samtal i kyrkostyrelsen, men Birgitta till synes mindre upprörd över detta än jag.

Mats mötte jag nog först i det fackliga arbetet och jag har talat personalfrågor med honom. Klok är han, värd förtroende. Jag har sett en erfaren präst med omsorg om människor. Självfallet har jag i honom inte mött en stor teolog. Sådana finns inte bland prästerna i Karlstads stift. Biskoparna Eklund, Runestam och Borgenstierna roterar väl i sina gravar när de ser stiftet  och Svenska kyrkan nuförtiden. För att inte tala om Anton Niklas Sundberg, men det ska vi alltså inte göra, för då tar det hus i helvete i de fina salongerna. Sundberg var hetlevrad och svor nämligen. Mats är en erfaren och välorienterad präst. Birgitta och han erbjöds blygsam plats på det socialdemokratiska partiets kyrkomöteslista med chans att bli inkryssade. Jojo. De tackade nej. De känner väl igen en förödmjukelse när de möter den ohöljd.

Frågan ska förstås ställas om t ex lärare inte ska få stå på S-listor. Eller undersköterskor på lista till landsting/region. Frågan ska väl också ställas om hur principbeslut egentligen tas. Valberedningen har frågat "partiet", vilket torde betyda någon i distriktet. Tage Erlander brukade tala om vilka "koftor" som fanns i partiet, koftor som ställde till det för partiledaren. Ulric kanske är så ull-rik att det räcker till en stor kofta?

I sak borde vi tala mycket om listorna. De sätts inte ihop av de kyrkliga utan av det vanliga sekulära partiet, som har en del okristligt folk i sina led. Dessa de kommunalt okristliga ska alltså ta personbesluten, de som styr rekryteringen till Svenska kyrkans styrelsen på olika nivåer. "Fatta, morfar!" som barnbarnet Alma sa.

Den andra modellen är förstås att Guds folk på platsen försöker förstå kallelser, inte bara de till kyrkopolitiskt ansvar. Det är en fortgående uppmuntransprocess i församlingarna, där vi ser varandras gåvor och ser till att de används. If you don't use them you'll loose them. Nu vill det till att folk i Karlstads stift har vett att i demokratisk ordning rösta på andra listor än S. Birgittas och Mats kompetenser har stiftets folk inte en chans att rösta på och ta tillvara. I en nomineringsgrupp som inte är partipolitisk, hade de uppenbarligen fortsatt vara kandidater i kyrkovalet!

Det finns märkligt nog sådana som försvarar partipolitiseringen av Svenska kyrkan. Inte ens de interiörer från Värmland som nu öppet redovisas, kommer att ändra deras hållning. Detta faktum ter sig som mer än märkligt. Jag antar att det tekniska begreppet för detta tillstånd är "förhärdelse", ett andligt tillstånd sålunda.

Vad jag gör idag? Packar valsedlar för Frimodig kyrka hos Nymans i Ingelstad. Och så låter jag Sven E Kragh muntra upp mig. Toaletter i kyrkan, si det är framtidens melodi och en valfråga förstås. Närodlat skulle alltså betyda "en toalett nära till när du behöver!" - ? Ger röster. Är genialt oslagbart. Och kyrka = kyrkobyggnad.
https://www.facebook.com/centerpartietkarlstad/videos/1440366686051944/

Död kanin

Kaninen Zelma fick fyra ungar. I går på morgonen hade två dött och den tredje dog kl 10.51 i min famn. Jag sa Effata till den och kaninen lyssnade uppmärksamt,  det såg jag för öronen spetsades, men det halp inte. Kaninen dog vid mitt skrivbord, för det var där jag satt med den döende i famnen. Jag skulle rätteligen skriva ett brev till en vän vars fru dött. Jag vet väl att livet är så här. Just därför går tankarna. Varför dog kaninen? "Ungdjursförlamning"kan vara en orsak. Men jag hade unnat kaninen ett gott kaninliv efter att Djurkompaniet i Växjö sålt hela kullen och glada barn fått någon att sköta om och tycka om.

I går funderade jag ett tag över frågan om kaninen vet mer om Gud än vi? Det tror jag inte av det enkla skälet att vi fått själva Uppenbarelsen. Men kaninen längtade efter den dag när hela skapelsen ska befrias och icke osannolikt är kaninen bättre på att längta efter den dagen än människor, till och med bättre än många kyrkokristna. Jag har läst Romarebrevet, som ni märker. (Rom 8) Jag fruktar att vår kulur lever utestängd från hoppet. Vi konsumerar i stället för att längta. Och jag tänker som den gamle kyrkoherden, som såg den nybyggda och fina prästgården som sonen med familj flyttat in i (det fanns prästsläkter, som några minns) och bekymrad sa: "Hur ska man kunna längta efter himlen när man har det så här fint?" Konsumismen och dess religionssystem kanske berövar oss en del av vår sanna mänsklighet?

En död kanin utlöser också frågorna om mitt eget liv. Jo, faktiskt mer om det än om min död. "När Gud skapade mig, skapade Han något fint och värdefullt", lärde vi konfirmanderna. Det skulle de kunna utantill och säga högt inför hela konfirmandgruppen och ibland vid konfirmationen också. Jag hoppas konfirmanderna minns detta också efter 10, 20, 30 och 40 år.

Nu är jag skapad till Guds avbild och till liket med Gud, imago et similtudo ni vet. Jag undrar bara när denna avbildlighet och denna likhet uppstod. Självfallet före min födelsedag. Men vad kan vetenskapen säga för att lösa denna min fråga? Standardsvaret numera är att om detta uttalar sig inte vetenskapen, kan inte uttala sig. Det är ett intressant svar, eftersom all västerländsk vetenskap uppstår ur tanken att allt hänger logiskt ihop och att just tanken på Guds systematik gjorde att vi överhuvudtaget fick vetenskap. Bara därför att tillvaron inte uppkommit slumpmässigt, gick det att beforska den. Och om människan var axiomet, att hon var just skapad till avbildlighet och likhet. När vetenskapen väljer bort detta perspektiv, kan den inte längre uttala sig om tillvarons totalitet. Jag nämner saken i förbigående på grund av en död kanin.

Alltså påstår jag att den enda rimliga hållningen är att tänka, att jag från allra första början är skapad just på detta sinnrika sätt och med en Guds avsikt. Den som påstår något annat, något från det grundläggande västerländska sättet att tänka avvikande, borde ha bevisbördan.

Vems är då privilegiet att avsluta livet för den som är skapad till Guds avbild och likhet? Ibland när jag tänker, inser jag inte bara att somligt är otänkbart, annat är faktiskt otänkt. Hur blev det så? Är det inte Kyrkans skyldighet att markera vad som är otänkt och försöka föra samtiden till ett möte med de stora tänkarna, de som tänkte djupare och mer sammanhängande?

Vad jag nu skrivit ska inte endast en död kanin få skulden eller äran för. Jag har laddat en del när jag tittat på tv och insett att jag kan underhållas till döds. I vart fall för min invärtes människa. Vad ska vi säga om allsång med vip-inbjudningar för de fina och falsk folklighet därtill? Men så mycket ska man kanske konstatera, att en död kanin förtar det glada humöret ett tag. Det gör också snabbinsatta timslånga nyhetsinslag med livesändning men utan besvärande mycken sakinformation eftersom nyhetsförmedlingen är snabbare än tillgången på nyheter. Det som rapporteras är dock inte terrordåd utan misstänkt sådant. Detta upprepas! Tro mig, om det ser ut som ett terrordåd kan man utgå från att det är det och inte piruettera.

Men är inte attacken i Barcelona hemsk? Jo. Och förutsägbar. Här är en ny normalitet.

Då kör vi!

Händelselös har den bloggfria tiden inte varit. Ett visst mått av askes är det när skeendena borde kommenteras, men det är, som i all askes, smällar man får ta.

Bäst i test är väl ändå Pierre Kjellin, som kandiderar till kyrkovalet "hos socialdemokraterna i Uppsala kommun". Jag läser Torsdagsdepressionen. Den kom i dag och med den tre styck tvestjärtar. Det såg jag som symboliskt för Kjellin deklarerar att "eftersom de flesta av oss inte är troende kristna och således inte heller intresserar oss för den delen av verksamheten som direkt har at göra med religionen". Själv är han inte "troende kristen", får vi veta. Kan man vara icke-troende kristen? Vägen framåt? "Mer av socialt arbete och mindre av religiösa och ideologiska ställningstaganden" samt en representation som inte är partipolitisk. Det är vackert att följa hur Kjellin idogt sågar av den gren han själv sitter på. På ett sätt kan jag vara nöjd. Mer MTD-religion och mindre kristen tro. Moralistisk terapeutisk Deism går i alla lägen, inte minst när det drar mot kyrkoval.

Annars har jag väl häpnat över kritiken mot Eva Brunne. Ni minns kanske hennes lovsägelse över Stefan Löfven? Transportstyrelsens agerande förvånade mindre. Jag lever i den fasta föreställningen att svenska tjänstemän inte kan förstå en verklighet som går utanför det snälla och vanliga, dvs utanför rutinerna. Det är en insikt jag skaffat mig handfast genom övningar mellan det militära och det civila. Hotbilder blev ohanterliga och rutinerna tog över för att tvinga fram ett stycke vardaglighet igen. Ingen ville bli alarmist. Det var roande och förskräckande på samma gång. Att statssekreterare och statsråd inte tycks ha haft vett att föra informationen om debaclet vidare kan jag också förstå. De förstod inte problemets vidd. Därför blev nog den första reaktionen att detta måste vi ställa till rätta i administrativ ordning. Säkerhetstänk är att omedelbart varsna problem i deras omfattning.

När Stig Bergling rymde fick justitieministern avgå. Han hade inte haft vakten utanför huset där Bergling var på permission, men han fick bära ansvaret.

Men varför kritisera Eva Brunne? Hon twittrade vad hon menade och det hon menat under årens lopp har fört henne till biskopsstolen i Stockholm. Visste ni inte hur hon tänker? Och just detta har väljare uppfattat som meriterande. På de högre höjderna är luften tunnare och syrebristen kan påverka. Det ändrar ingenting i grund. Så varför blev ni arga?

Anna-Karin Hammar gav sig på ambassadören Bachmann. Ambassadören var glad över att folk tagit sig från Tel Aviv till Stockholm för att gå i pridetåg med israeliska flaggor. "Pinkwashing" var detta. Blev ni upprörda? Men detta är ju den i Svenska kyrkan vanliga metoden, att tillverka meningsmotståndare och tillskriva dem något och därmed avverka och avskriva dem. Syftet är alltid något högre. I det här fallet BDSM eller BDS eller vad det kallas. Men mönstret är det etablerade, det kan ni fråga vilken kv*nn*pr*stm*st*nd*r* som helst om.

Anna-Karin Hammar framträder drottninglik och avfärdar ambassadören. Minns att hon är en Hammar! Ambassadören blev ledsen och åkte hem.

Hammar är tydligen talesperson för Kairos i Sverige. När det blir talespersoner och organisationer ska vi fråga om pengar. Kairos har läger. Vem betalar löner och arvoden och alla kostnader? Endast deltagaravgifter eller är de alerta framme vid våra gemensamma kassor igen?

Anna-Karin (född 1951) skulle gå i pension, men det sägs att hon inte ville det. Så blev hon ett tillsynsärende i Uppsala domkapitel och vad hon anklagades eller misstänktes för har vi aldrig fått veta. Så blev det pension men då vidtog viskandet att detta inte skett utan ekonomisk kompensation på viss höjd. Hemligstämplat tycks det hela vara och två årslöner, som nämnts, kan man ifrågasätta. Handlar det om lön tar det väl slut vid 67 års ålder i alla fall. Men handlar det om något som ska vara dolt stöd till Anna-Karin Hammars idoga verksamheter, t ex Kairos? Jag vet inte och hemligstämplandet leder till leenden och undvikanden, informationsbärande leenden. Här finns en hund begraven, säger jag, som alltid tänker att nomenklaturans göranden och låtanden måste upp i ljuset. Men om inget ljusskyggt ägt rum i Uppsala stift (domkapitel och stiftsstyrelse) utan apanaget är välmotiverat? Då bör det redovisas för att få ett slut på viskningskampanjerna, det jag i så fall skulle vilja kalla blackwashing av den modiga Anna-Karin Hammar (S). Förresten skulle jag vilja veta vad utköpet av domprosten Johan Unger i Växjö kostade. Jag var med och betalade men beloppet hölls hemligt. Är det rimligt i en gemensam ekonomi?

Nu är frågor ställda. I den öppna folkkyrkan finns det säkert kommunikatörer som vill berätta hur det egentligen är och tackar mig för att jag frågade.