torsdag 3 maj 2018

Berlin, torsdag

De kom till den konferens som Svenska kyrkan är med och anordnar i Berlin. Inte så att prosten Reinholdsson och hans kumpan fick höra vad som sades på konferensen, men två timmars inblick kunde de få. Bloggardag anslöt. Bloggardag fick klart för sig att det var väldigt försiktigt med konferensen. Inte bara så att det bara var somliga inbjudna, Svensk kyrkan företräddes av en äldste i Metodistkyrkan som kom från Österrike och en präst från Gotha i före detta DDR (en högst förtjusande kvinna som både prosten R med flera fick hälsa på) samt två andra. Alla var stambokförda i det kyrkliga huset i Antjeborg. Antje och Heinz var också på plats.

Nu vet Bloggardag hur illasinnat läsekretsen frågar:
- Vad kostade Svenska kyrkans engagemang?
- Hur valdes representationen ut?
- Och för den delen, är Berlin en lämplig plats för konferenser över huvud taget? Har det inte hållits påfallande många konferenser som visat sig katastrofala just i Berlin? Wannsee och Potsdam, andra delar av staden att förtiga.
Den här sortens tarvliga frågor sätter Bloggardag sig över.

Vi var emot populismen, den saken var klar. Antje var tydlig också i sitt påpekande att P-na var fyra. I Bloggardags ungdom höll sig flickor på resa med tre P: Pass, pengar och piller. Antje hade alltså fyra: populism, polarisering, protektionism, och postsanning (Post-Truth). Detta ledde henne till slutsatsen att hon var kritisk mot kritikerna. Prosten Reinholdsson hördes konstatera att kritikerna fick mycket kritik. Antje står för sig själv och därför blir kritik jobbig för henne. Kyrkohandboksdebaclet illustrerar. Är inte Antje egentligen väldigt isolerad? Också från det vanliga kyrkolivet! Bloggardag uppfattade att Antje uppfattade illasinnad populism också i den kritik som kommer inifrån "kyrkan", inte bara utifrån.

Politiseringen är inget problem för Antje. Det finns en trollfabrik och vad det innebar fattade publiken vad hon menade med. Angreppen kommer inifrån och utifrån. Hur står vi emot? Vi tar vårt avstamp i FN-stadgan. menade Antje. Här kom prosten Reinholdsson på sig själv ("min skuld, min skuld, min stora skuld" hördes han muttra) med att mena att allt detta var aningen genant. Världsbilden är fullt begriplig. Det finns en politisk klass, ett mellanskikt, som är under attack.

Antje nämnde inte att SD sitter i kyrkostyrelsen men inte heller särskilt mycket om att kyrkosystemet i Sverige som är partipolitiskt dominerat. Det hade nog annars överraskat konferensdeltagarna att höra.

Sammanfattningsvis?
Det verkade som om konferensdeltagarna var emot populismen och i Tyskland och Sverige var det högerpopulismen. Biskopen från Bayern, Heinrich Bedford-Strohm, nämnde AfD särskilt, alla förstod.  Men få försökte förstå de erfarenheter "vanligt folk" har. Bloggardag vet varför. De som åker på konferenser är inte de präster som "lebenslang" suttit hemma i köken hos "vanligt folk" och talat om livet och tron. När vanliga församlingspräster vet vad församlingsborna ställer för frågor blir detta folk i konferenssammanhang och för den kyrkliga ledningen ett folkslag, som de finkristna måste varna för. Pöbel sålunda. Mellanskiktet förnekar sig aldrig.

Bloggardag ska försöka animera sina vänner att skriva en bättre analys än denna från konferenslivet i Berlin, men medge att detta räcker rätt långt. Och fortsättningsvis ska det till en klassanalys för att förstå vad som utspelar sig i det kyrkliga livet. Annars är tyskar som de är. Det är titlar som gäller. Antje var professor och ärkebiskop därtill, mer professor än biskop om presentationen åhördes nogsamt.

Denna morgon ska Bloggardag samla ihop sig. Tomflaskor pantades redan i går så det återstår mest att resa hemåt. Personalen på Bräuhaus Georg vinkade med handdukar när Bloggardag gick mot hotellet. Bloggardag vilade något på Zum Nussbaum och funderade över applåderna biskopen Bedford-Strohm fick när han banande kapitalismen. Vi var i gamla DDR, tänkte Bloggardag.


18 kommentarer:

  1. Det var väl skönt att äntligen höra Antje ta avstånd från polarisering!
    Då kanske de som tror på jungfrufödelsen bokstavligen slipper höra att de inte förstått?
    Handbokskritikerna hyllas för att de inte gett upp målet om högsta möjliga kvalitet?
    Äktenskapstraditionalisterna kanske t.o.m. får en klapp på axeln för att de står upp mot populismen?
    Stenbordskritiker i Uppsala hyllas för att de fattar beslut i god demokratisk ordning, trots att det går emot överhetens intentioner?

    Eller blir samma gamla vanliga ljud i skällan när konferensen är över?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Peter T: Men är det inte också ett sätt för motståndare till något att kalla den motsatta sidan för populism? Kan man inte sluta sig till att för ca hundra år sedan var det synnerligen populistiskt att tycka att kvinnor ska ha rösträtt? Nog för att de är lika mycket värda men vad ska de i politiken att göra liksom? Och Bibeln visar ju att kvinnans plats är i hemmet. Och många kvinnor skulle hållit med och fnyst åt nymodigheterna med rösträtt.

      Det som kallas "populism" av de som har en annan åsikt, blir en självklarhet även för "traditionalister" i morgon.

      Radera
    2. Mitt förnuft är din populism - och omvänt.

      Inget svenskt parti har en sådan historia av skickligt hanterad populism som S. Nu iför man sig SD:s hela retorik. LO-folket är redan hos SD. Här måste det till moteld! Den förda och misslyckade, progressiva politiken sägs vara borgarnas fel (vilket är korrekt, om man bortser från vänsterns krav i dåtiden)

      Det gamla Högerpartiet var ett parti av Handelshögskoleprofessorer, jurister och kyrkoherdar. Företrädare, liksom analys var av högsta klass. Partiet var litet och elitistiskt. Under Reinfeldt och Schlingman blev Det Nya Arbetarepartiet S' överman i populistisk fingertoppskänsla och demagogi. Framgången följde.

      Svenska Kyrkan hakar oskickligt på. Djupt rotad i den politiska klassen och det godhets-/omsorgsindustriella komplexet är hon som vanligt för sent ute för att fiska i grumliga vatten. Där hon hade kunnat stå över maskeraderna, satsar hon på gårdagens politiskt korrekta hästar. Får man gissa, att kyrkoledningen om 20 år blir nationalistisk , islamkritisk och börjar varna för migrationens och den oreflekterade godhetens konsekvenser? Inte många lär känna samhörighet med Svenska Kyrkan om någon generation.
      /smun

      Radera
    3. Anna, jag hade hoppats att åtminstone du skulle förstå ironin.
      "Populism" är något man är emot om man inte har fasta väl grundade åsikter. Den som grundar sina argument ur bibel och tradition kan knappast beskyllas för populism.
      Men jag ser inget problem med populism. Det är åsikter och sakargument som behöver granskar, inte någons subjektiva syn på vad som är populism eller inte.
      Därför blir hela idén med en konferens mot populism befängd!
      Kalla saker vid dess rätta namn och ordna en konferens mot främlingsfientlig nationalism. Då kan man åtminstone åberopa sakargument istället för känslopjuck som "populism".

      Radera
    4. Kyrkan måste stå FRI från det som pågår och bäras fram av sanningen. Det är skrämmande när hon lever i så korta perspektiv som hon gör nu, och att det är så få dom ser detta. Mina arbetskamrater är så glada och positiva och verkar inte se faran. Jag förundras ofta över att de inte ser. Jag ser och bär en sorg i mig över sakernas tillstånd. /M

      Radera
    5. Peter T: Jag förstod det "omvända resonemanget", att det Jackelén säger sig vilja gå emot likaväl kan vändas mot hennes eget resonerande. Men jag förstod inte ditt avståndstagande för ordet populism.

      *muttrar surt över att ha missförstått*

      Radera
  2. En elitist som fűhrerin fru dr Jackelén är i total avsaknad av förmåga att "se människan"!

    Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Die Erzbischöfin Frau Doktor Jackelén, bitte!

      PP

      Radera
    2. Om slikt undanbedes, Antony och PP!

      -Tilltal och omdömen av det slag som ni använder nu undanbedes i fortsättningen. De är inte värdiga en seriös kyrklig debatt - och faktiskt inte värdiga er, om ni tänker efter ytterligare en gång.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    3. Det står väl klart sedan länge att redaktören Dike läser slarvigt. Att Antje skulle finna sin helt normala tyska titulatur "Erzbischöfin Frau Doktor" vare sig stötande, raljerande eller oriktig är knappast troligt. Att däremot tilltala henne med ett svenskfamiljärt Antje i tysk kontext vore däremot oförskämt utanför den närmsta familje- och vänkretsen. Tyskfödda, svenska professorer anger enligt tyskt bruk ofta sin titel som Professor Doktor NN.

      Något helt annat gäller däremot, i synnerhet på tyska, för den ovanstående titulatur som mera hör hemma på Flashback. Ett övertramp!

      PP

      Radera
  3. Ofattbart att inte Dag blivit inbjuden som hedersgäst! Lika ofattbart som att han inte sitter i Svenska Akademien.
    /K

    SvaraRadera
  4. Berlin nu och tidigare. Bloggaren nu och tidigare!

    -Ja, Berlin ist wirklich eine Reise wirt. Det är en stad som i varje fall jag älskar, som jag har många minnen från, som var skärningspunkten mellan öst och väst under kalla kriget. Där såg vi friheten i väst, efter kriget radierad av Sender freies Berlin men också kommunistdiktaturens övervakning i öst som jag själv har fått passa mig för vid flera tillfällen.

    När bloggaren nu med något delade meningar nämner olika händelser i nuet och det förgångna, faller genast mina tankar på samma sak hos honom: dåvarande KM-ledamoten Dag Sandahl, som ettrigt motsatte sig en kyrklig "sanningskommission" om kyrkans samröre med kommunistiska stater, DDR särskilt nämnt i motionen, vilken råkade vara undertecknad av just undertecknad här och nu. Dag Sandahl, som i debatten sade sig veta oerhört mycket om en kyrkoherde, vilken senare visade sig ha varit kvalificerad Stasiagent - avslöjad av inte Sandahl men av journalister (främst Expressen).

    Det var Sandahl - då. När han i aktuell KM-debatt var som sämst. Motionen avslogs. Men jag är fullständigt övertygad om att han skulle ha tillstyrkt motionen, om den hade haft ett annat namn som undertecknare.

    15 år senare var det Sandahl nu, då han var som bäst: under tvådagarskonferens i Östrabo som anordnats efter - läs noga nu, bästa kritiker! - en motion i stiftsfullmäktige i Växjö. Nu skulle sanningar fram, gammal surdeg tas upp, semantisk rannsakning av dem, som låtit sig förföras av DDR-regimen.

    Han hade vuxit till sig, KM-ledamoten från Moheda, fast det tog lika lång tid, som en tonårsflicka behöver för att b.li kyssmogen.
    Slutet gott, allting gott alltså. Konferensen i Östrabo var utmärkt. Det annars av bloggaren kritiserade stiftet var värt en stor eloge. Biskop Johansson sken som en sol. Skenet kanske inte till hundra procent lysande tack vare Sandahl på plats. Men i varje fall jag ger stiftsarrangören högsta betyg för konferensen, medan Sandahl bara får näst högsta för sitt initiativ. Han skulle fått det högsta, om han inte sagt nej till en viss annan motion i KM år 2000.

    Men Berlin får absolut högsta betyd från mig: den enade staden, lysande av kultur, tolerans, vänlighet och den speciella humorn. Att besöka Victoriförsamlingen, SKUT-lokalerna, är också en upplevelse. Gör det, ni alla som inte har varit där. Kanske träffar ni Dag Sandahl där.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  5. Men Akademien har redan en teolog!

    Tänkte inte K på det, när han nu föreslår Dag Sandahl?

    Och har han tänkt på att det också sitter ett antal kvinnor där, vilket det ju inte gjorde på kyrkoherdestolarna innan 1958, alltså den ordning som Dag och (är jag övertygad om) också K vill ha tillbaka.

    Men nu går som bekant inte allting i repris. Jo förresten, kritiken mot ämbetsreformen för kvinnor går i repris varje dag på denna blogg.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alphadeltagaren4 maj 2018 kl. 07:49

      BOD
      Det är ju du som tjatar om fruntimmer varje dag, oavsett bloggämne.

      Radera
    2. Nödvändigt!

      -Det måste jag ju göra, bästa alphadeltagare, när så många på bloggen förringar, förtiger kvinnor och försöker göra dem osynliga i kyrkan.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    3. Nu är väl ändå hr Dike snurrigare än vanligt. Det är ju hr Dike som ideligen drar fram förekomsten av kvinnor i olika sammanhang som ett problem och inte vill se skillnaden mellan dessa och prästämbetet.

      den Lea

      Radera
    4. Alphadeltagaren4 maj 2018 kl. 20:36

      Exakt, Lea.

      Radera
  6. Kritik mot ämbetsreformen är i allmänhet tyst. De icke upplysta och otidsenliga drar sig i stillhet undan, söker sig till kvarvarande sammanhang med sakramental säkerhet. Om dessa saknas, uteblir de i tysthet. Ingen bekymrar sig om mångfald eller rättigheter för en sådan grupp. Inga sympatier står att uppbåda. Ingen förståelse. Bara hån och förvisning till skuggorna.

    Utgången tycks given, nu liksom 1595. Överheten har talat med makt och kraft. De offentliga rösterna prisar tidens klokhet och överhetens förstånd. Byggnader och institutioner är i nytänkarnas händer. Motståndsfickor provocerar åtgärder. Vid varje pension av gammaltroende präster, börjar kvastarna sopa. Ut med det gamla. In med det nya! Ut med det patriarkala, in med Modergudinnan! Inga eftergifter åt populismen! De kritiskt sinnade hukar och tiger. Så blir det, när snålblåsten pinar dem som går mot vinden.

    Si det blev en riktig "reformation" i repris på repris!

    https://detgodasamhallet.com/2018/05/04/etablissemanget-har-alltid-ratt/

    /Ryszard

    SvaraRadera