söndag 13 maj 2018

Vanföreställningar

En del föreställningar måste det kanske röjas i av det enkla skälet att de är vanföreställningar. Den egentliga frågan om demokrati i kyrkan ska skiljas från frågan hur maktapparater kan bemäktiga sig kyrkoapparaten i egna intressen.

Det gamla sättet var principiellt kyrkligt tänkt. Det troende folket (i princip de döpta, konfirmerade och myndiga) röstar till den lokala nivån, antingen genom en konkret hörbar röst på en kyrkstämma eller med en röstsedel i ett kyrkofullmäktigeval. Det kunde få till följd att kyrkofullmäktige uppfattades ha ekonomiska frågor om hand medan kyrkorådet var det särskilda organet för Kyrkan inre liv, fromsinthet om ni vill. Kyrkofullmäktige- institutionen är en företeelse från 1930-talet, valdes kyrkofullmäktige i de stora städerna partipolitiskt. I mindre sammanhang skedde mandatfördelningen efter styrkan i valet till kommunfullmäktige och så sattes enhetslistor samman. Urvalet i kyrkorådet styrdes lite annorledes. Där placerades de som var intresserade "för saken", som det kunde heta. Fullmäktige hanterade ekonomi och byggnader, tänkte man. Inte trons frågor.

Kyrkstämman var det annorlunda med. Där visste de som samlades vilka som var kyrkliga. Vi behöver inte diskutera hur en kyrkstämma skulle kunna organiseras med röstning inom högmässans ram (så har det aldrig varit!). Däremot måste vi obetingat fundera över den partipolitiska makten över Svenska kyrkan och möjligheten att använda/missbruka Svenska kyrkan som en plattform för egen ideologi. Här är problemet och det är efter 1982 skärpt.

Här kan MTD-religionen aldrig stå emot. Praktiserad kristen tro kan. Principiellt i alla fall. När Deutsche Christen tar över i Tyskland kan en Bekännelsekyrka organiseras. Det gick så bra från 1933/34 att nazisterna förbjöd denna identitetstydliga Kyrka 1937.

Problemet med den välintegrerade kyrkostrukturen är att den blir beroende av sin omvärld.  Omvärlden är bibliskt sett just "världen med dess väsende". Kring detta problem fördes samtal på 1950-talet i Svenska kyrkan. Det kan man läsa något om i doktorsavhandlingar. Skillnaden från då till nu är att de som förordade att kyrkomötet skulle ha auktoritet att fastställa kyrkans bekännelse var få och uppfattades som extrema. Bekännelsen var det givna och om den röstades inte.

 Det skulle bli annorlunda genom 1982 års kyrkomötesreform. I klartext: en generation senare genomfördes något som tidigare varit otänkbart. I en välskriven reservation skrev de kloka sig fria. De som sällar sig till dessa reservanter, varav de flesta är döda men några lever också i vår tid, står trygga mot alla pretentiösa kyrkomötesbeslut efter den nya ordningen. I andliga frågor (de som rör bekännelse, gudstjänstböcker mm) saknar det nuvarande kyrkomötet auktoritet, det är den grundläggande reformatoriska hållningen och vårt samtida problem.

Vi måste få en ordning med kyrkligaa val efter den tidigare modellen. Direktval i församlingen, indirekta därefter. Det är möjligt att kyrkstämman blir ett alternativ om 10-15 år givet at det blir som det sägs, att 1/3 av medlemmarna försvinner. En kyrka med 4 miljoner medlemmar kanske måste ha en beslutskostym därefter? Om Nordölands församling består av 1200 medlemmar med dominans för 70+ – vilken form behövs då för att styra och styra så att engagemang stimuleras och tas tillvara? Moheda pastorat med 1800 i tre församlingar efter motsvarande minskning – hur ska det fungera? Finns det några som är beredda att axla ansvaret? Samtidigt sätter sig då partiernas företrädare för att styra Svenska kyrkan nationellt och på stiftsnivå. Detta håller inte.

Det finns de som begär realistiska alternativ till den valordning som nu är som vore den av Gud given. Den sortens folk kommer inte att ge sig. Nyckelorden är "realistisk" eller "verkligheten" men detta är högst personliga kategorier. Det som inte stämmer med förförståelsen blir då definitionsmässigt helt fel. Detta går att säga om man inte läst Kuhn om vetenskapens revolutionära struktur. Allt kommer att bli mycket överraskande om det nu är realistiskt att tänka sig att realisterna lever då i det stora sönderfallets tid. Stora system faller stort. Det vi nu har, kommer inte att bestå.

Ämbetsfrågan får många att hoppa högt. Frågan är inte vad som skulle hända om Svenska kyrkan sa nej till kv*nnl*g* pr*st*r, en majoritet av medlemmarna säger ju redan i praktiken nej till allt vad präster heter genom att bojkotta söndagens gudstjänst. Frågan är varför vi ska acceptera att 1958 års kyrkomötes beslut med samvetsklausul och allt inte ska respekteras. Det är detta som hänt. Vilket är då svaret?

Den frågan ska med fördel ställas till de präster som – oss emellan – har föga aning om vad ämbetsfrågan gäller. De har helt enkelt inte läst på om själva prästämbetet. Om det beror på intellektuell oförmåga/lättja eller på den djupgående insikten att detta är något man ska passa sig för, låter vi vara osagt.

Bland motståndarna, de kallas så, finns det kanske skäl att följa den allmänna debatten om manligt och kvinnligt just nu. En del tycks inte längre vara riktigt så som det sagts. Nu ställs frågor av typ: Vad är moderskap? Är män djur? Är män (som grupp) mer formella och kvinnor (som grupp) mer relationella? Vad säger pridandet om manligt och kvinnligt och hur är det med det tredje könet? Också den som försökt förstå den teologiska frågan om ämbetet behöver förstå de samhällsfrågor som var klangbotten för riksdagsbeslutet 1958.

Hur är det därtill med talet om fienden som går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka? Är insikten om det pågående kriget verklighet för gudstjänstfirarna? Eller lever de i vanföreställningen att vi i det kyrkliga ägnar oss åt något ofarligt tidsfördriv? Jodå. Det gör vi. Givet att vi ägnar oss åt MTD-religion. Blir det tal om kristendom är situationen en annan. Kom ihåg Lucia!

Låter Bloggardag bister igen? Han överlade på nytt med Dag Sandahl, som sa: -Jag läser Torsdagsdepressionen på nätet och möter en som heter Jorméus. Han finner det oroande att insamlingsresultaten minskar och Sida-bidragen ökar. Men det ju just detta jag sa för snart 30 år sedan! Samtiden är onödig. Det hade kanske varit klokare om ni lyssnat på de högkyrkliga, de ni avfärdade? Den där exkluderande linjen mot somliga kostar mycket för alla. Och då är det kanske tid för Frimodig kyrka och andra att besinna ordet: Det är rätt att göra uppror. Eller i varje fall bedriva så mycket opposition att någon frimodig sagt ett vänligt ord om den framtid som är vår kallelse och därmed inte spelar med samtidigheten. Om Frimodig kyrka inte opponerar i denna tid, hur gestaltar sig framtiden då?


25 kommentarer:

  1. Den kristna kampen
    Som presentatörer av evangelium är det människors tankar vi vill påverka. Det låter nog litet märkligt i en tid som vår, där man ska gå en hel del efter vad vi känner, men vi vet att tanken föder handling, och handlingen föder karaktär. Det vill säga att när en handling upprepas hos oss, förändrar det så småningom vårt sätt att leva. Exempelvis så förändras den notoriske snattaren ofta till tjuv.
    Vill någon förändra oss, så börjar han alltså med tanken, och det är precis vad den Onde gör för att uppsluka oss. Vår kamp är inte mot människor, säger aposteln Paulus utan mot onda makter som råder här i mörkret. Dessvärre får säkert en stor del av kyrkfolket aldrig veta något om det här och är därför utlämnade. Aposteln Jakob säger i sitt brev att vi ska ödmjuka oss under Guds mäktiga hand och stå den Onde emot, så ska han fly bort från oss. Vi behöver Guds hjälp för att känna igen vad som inte är av Gud. Det gör vi genom att lära känna Ordet.
    I den stund vi tar emot vad Gud gjort med oss i dopet,
    så ställs vi på Hans sida in i en kamp som gäller hela kosmos. Det bästa är då att veta, att kampen redan är avgjord. Det skedde genom Korset. Och vi får leva på segerns sida.
    Stig W.

    SvaraRadera
  2. En resonerande men ofullständig text!

    -Vi skall välkomna den lugna och resonerande tonen i bloggarens söndagstext. Den är ett framsteg. Men texten är likväl sakligt ofullständig, eftersom viktiga delar saknas och verklighetsbeskrivningen delvis är minst sagt tunn.

    Låt oss börja med beskrivningen av demokratin i kyrkan. Här beskrivs då mycket riktigt det som jag vid flera tillfällen har erinrat om, nämligen partiernas medverkan i kyrkofullmäktigevalen. Den skedde utan prästerlig eller yttre kritik. Men när partierna i dag ställer upp i KM-valet framställs de som varande pest och kolera. Men varför i sin ordning under många tidigare decennier men inte nu? Det återstår för kritikerna att förklara.

    Sedan återkommer förslaget med indirekta val till nationella nivån. Här är alltså den enskilde medborgaren/kyrkomedlemmen inte betrodd att själv ta ställning. Direkta val är ju den i särklass bästa formen av demokrati: att överlåta till Sandahl, Dike, Elisabeth och +Biörn att i rösturnan markera sin åsikt. Varför skall de inte få göra detta? Ingen har ju, veterligt, kommit på tanken att välja riksdagen indirekt.

    Vad som också helt saknas i bloggtexten är Vilken instans, som skall fastställa läran. Km skall INTE göra det, skriver DS men upplyser oss alltså inte om var ansvaret för saken skall ligga. Enkelt glider han med tystnad förbi läronämndens existens. som vore den en chimär (vilket den kanske också är för vissa kommentatorer på dessa spalter)Och inte heller påminner han om att KM i allt väsentligt fattar beslut om administrativa/organisatoriska/ekonomiska frågor. Det förhåller sig alltså inte så i praktiken, som vissa - såväl tidigare som nyvalda FK-företrädare i KM och andra - påstår: att KM "röstar om läran"
    Har exempelvis bloggaren deltagit i en votering rörande frågan huruvida Svenska kyrkan skall inför MTD-religion eller inte? När ägde den i så fall rum, och vilka blev röstsiffrorna?

    Vidare säger ju inte svenska folket nej "till allt vad präster heter" men välkomnar med vidöppen famn kvinnliga präster.
    Påståendet att partierna använder kyrkan i eget (makt)syfte förutsätter ju att kyrkan inte styr sig själv, att politiska direktiv och agendor till kyrkoledningen utfärdas och distribueras kontinuerligt. Är det så? Har bloggaren konkreta exempel?

    Bloggaren vore förstås inte Dag Sandahl, om det i hans texter inte skrevs något om 1958 års beslut och - i hans ögon - därmed utsatta och påstått diskriminerade präster.

    Här måste dock tydligt upprepas att detta tillhör förfluten tid. Ingen präst har på grund av sin åsikt avkragats och kastats ut ur Svenska kyrkan. Men varje präst måste acceptera fastställd ordning, dvs att kvinnor också får prästvigas.

    Som jag har påmint om gång efter gång: Svenska kyrkan är en bland många, många och åter många lutherska kyrkor som slagit fast den ordningen. Varför skall några få inte något pris i världen acceptera det?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om Bengt Olof Dike läser bloggtexten en gång till så kanske det framgår att man 1982 tog beslutet som växlade in på MTD-spåret.
      En framträdande biskop emeritus var mycket kritisk till reformen 1982.
      Har inte även en av dagens biskopar förordat indirekta väl, liksom en av de största grupperna i KM, Bengt Olof kan säkert upplysa oss om vilken.

      Radera
    2. Jag tycker nog att BOD skall hålla sig kvar litet till vid missionen, som han med rätta ivrar för. Sist SvK hade ett tydligt initiativ där var väl småkyrkorörelsen. Men där satte en mottrend in med strukturreformen och storpastoraten. Vem initierade denna mottrend? Och varför? Det bör finnas i protokollen.

      Radera
  3. BOD!
    Det kan ju vara så att inga hinder finns för prästvigning av kvinnor, men varför finns då ett starkt motstånd mot detta i alla de stora kyrkorna? Det enkla svaret är: Den heliga Skrift och Kyrkans heliga Tradition. Om en luthersk kyrka bortser från detta kan hon inte göra anspråk på att vara en del av den Evangeliska, Katolska och Apostoliska Kyrkan. Då är denna lutherska Kyrka splittrad i två delar: en ortodox del och en schismatisk del. Men vänner kan man vara ändå och be för varandra. Roland

    SvaraRadera
  4. Peter T och Roland,

    -Beslutet i KM om direkta val togs med bred majoritet. Frågan till er är ju varför denna, den mest demokratiska av ordningar, accepteras. Jag kan ana svaret men vill förstås gå till källorna för att det skall bli korrekt.

    Rolands kommentar antyder att beslutet om kvinnliga präster i ett stort antal evangeliska kyrkor har fattats med knapp majoritet. Men så är icke fallet, utan varje kyrka för sig har kommit fram till att kvinnor kan välkomnas som präster. Och jag ber vänligen Roland fundera intensivt över frågan huruvida könet i sig på förhand skall vara en effektiv broms för prästvigning för den, som lika intensivt längtar efter att från altaret och predikstolen sprida Guds ord. Det skall alltså vara stopp av denna orsak, anser Roland. Men idag är ju män sjuksköterskor, kvinnor rekryter, officerare och lastbilschaufförer. Bra eller dåligt att det förhåller sig så, Roland.

    Till sist en vänlig fråga: Har Gud på något sätt - i så fall vilket - visat att Han inte accepterar kvinnliga präster och att de inte är helgjutna präster? Och varför prästviger så många andra lutherska kyrkor, i likhet med Svenska kyrkan, kvinnor?

    BENGT OLOF DIKE

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. En annan vänlig fråga är var Gud har sagt att det är en bra idé att världens makthavare ska styra i kyrkan?
      En inte riktigt lika vänlig fråga är varför POSK finns och varför denna nomineringsgrupp finner polikerväldet i kyrkan så avskyvärt?

      Radera
    2. Hr Dike upplyses ånyo om att det är totalt irrelevant att jämföra med vanliga yrken.

      den Lea

      Radera
    3. Peter T och Lea!

      -En kyrka, liksom en kommun, ett län och ett land måste alltid har utsedda styresföreträdare. Demokratiskt folkvalda sådana anses inte, mig veterligt, avskyvärda av POSK. Folkvalda, Peter, är människor av kött och blod och inga monster!

      -Sedan, Lea, är det inte alls irrelevant att jämföra med andra yrken, läkaryrket exempelvis. Har du aldrig tänkt på att de som tillhör halva befolkningen och vill bli präster är på förhand utestängda på grund av sitt kön, enligt Din, bloggarens och några andras på bloggen uppfattning.

      Könet i sig hindrar dem, sedan må de alltså vara hur begåvade och duktiga som helst. Njet till prästyrket, därför att de har "fel" kön.
      Är de sämre missionärer för detta faktum, som de inte kan påverka,när Du tänker efter riktigt noga vid en lugn kaffestund på eftermiddagen?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    4. Och återigen har du, Bengt Olof, visat att du inte förstår skillnaden mellan prästämbetet och ett vanligt yrke.

      Radera
    5. Att Bengt Olof Dike inte förstås huvudpunkter för sin egen nomineringsgrupp existens förvånar föga. Att POSK låter honom kandidera på deras lista är dock mer förvånande än att sätta geten till trädgårdsmästare.

      Radera
  5. Vi kan alla ännu en gång konstatera att den så kallat "förtroendevalde" herr Dike (nominerade sig själv, fick en handfull röster, valdeltagandet katastrofala 15%!) inte heller idag fann det mödan värt att asa sig iväg till sin hemkyrka i Mörrum för att fira söndagens gudstjänst klockan 10:

    “Söndag 13 maj 10.00 Mässa i Mörrums kyrka, Fredrik Sigurdsson, Nina Silander. Psalmkören medverkar. Enkelt kyrkkaffe.”

    Den “förtroendevalde” herr Dike har i veckan i sin hybris låtit meddela att kristendom inte på något sätt “mäts” i om man går i kyrkan eller inte. Detta har tillgripits som en akut nödlögn efter alla de frågor som ställts om anledningen till den tjurskalligt konsekventa frånvaron. Lögn och förbannad dikt är det likaledes att herr "förtroendevalde" Dike på söndagarna skulle “besöka” andra “kyrkor”. Det må vara hänt vid något tillfälle att han under en bilfärd stannat till någonstans för att ta sig en titt på en i regel låst kyrka men det sker ALDRIG NÅGONSIN med syfte att fira någon gudstjänst. Detta har meddelats av närstående källa.

    Det vid det här laget välkända faktum är att herr "förtroendevalde" Dike ALDRIG går i kyrkan när klockorna kallar samman till söndagens gudstjänst. När det undantagsvis sker någon gång per år rapporterar han om det utförligt på BloggarDag. Senast det hände var för ett halvår sedan när han med en anhörig besökte en julotta.

    Varför håller sig herr Dike undan? För herr “förtroendevalde” Dike är en gudstjänst i det närmaste en socialt helt omöjlig situation. Där förväntas han i upp till en timma sitta ner och vara stilla och lyssna. Sådant har aldrig fungerat för herr Dike. Hela hans inre kommer i uppror när han SJÄLV inte får vara i CENTRUM och oavbrutet få BABBLA som han är van att göra. Därför håller sig herr Dike undan.

    Att utebli från gudstjänsten är för herr “förtroendevalde” Dike en närmast personlig mänsklig rättighet som han tilldelat sig själv. Tillsammans med sammanträdesarvodet utgör det den favör som han åtnjuter efter att ha låtit sig “väljas in” i sin hemförsamlings råd och fullmäktige.

    Herr "förtroendevalde" Dikes beteende ingår i det stora hyckleriet om den så kallade “folkkyrkan”. En idag gravt krisdrabbad organisation utan tydligt fotfäste med en sex miljoner stor passiv fårskock som gör herr “förtroendevalde” Dike sällskap varje söndag genom att göra allt annat än att gå i kyrkan och fira gudstjänst. Som herr Dike skrev i veckan: Att gå i kyrkan är inte något något mått på kristendom.

    I ett sådant dike går inte att bygga någon Församling.

    /John

    SvaraRadera
    Svar
    1. I alla fall gudstjänster enligt den snart inte längre gällande kyrkohandboken från 1986 går dock inte ut på att sitta som passiv lyssnare. Ja, man får i kyrkbänkarna ta emot Ordet som läses och predikan, men tillsammans får den fåtaliga eller månghövdade församlingen sjunga, bekänna och instämma i bönen. Jag tror det kan kallas delaktighet.
      Kh på landet

      Radera
  6. BOD
    Vad jag tycker är egentligen helt ointressant. Men Bengt Olof borde väl fråga påven och hans kardinaler, inklusive vår egen. Många lutherska kyrkor har varit utsatt för påtryckningar från olika håll. Men några stora lutherska kyrkor har stått emot, t ex i Lettland och den näst största lutherska kyrkan i USA Missourisynoden samt flera afrikanska kyrkor. Även samtliga ortodoxa kyrkor följer Skriften och Traditionen. Det finns kvinnor i SvKy som har insett sina misstag att låta prästviga sig. Jag respekterar de kvinnor som är präster i SvKy men de femtio åren med kv pr har inte fått de goda följder man hoppats på. Roland

    SvaraRadera
  7. Det måste bevisas, Roland!

    -Din avslutande mening, "har inte fått de goda följder man hoppats", kräver faktiskt en förklaring, exemplifiering. Alltså bevis.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inför storskrävlaren och storblarren i Mörrum behöver verkligen ingen krypa och avlägga några bevis.
      BOD: börja med att gå i kyrkan på söndagarna om du vill va trovärdig!
      Berit

      Radera
  8. BOD
    Jag är gammal nog att minnas hur det var i början på 60-talet. Det gör väl även du, Bengt-Olof: nu när vi får kv pr så kommer kyrksamheten att öka, det blir väckelse, allt kommer att blir bra för SvKy. Men hur blev det? Ingen väckelse, tämligen tomma kyrkor som fört till församlingssammanslagningar m.m.!Allt är inte de kv pr-s fel naturligtvis men det är påfallande att de mest välbesökta kyrkorna i regel betjänas av manliga högkyrkliga präster. I dessa fall ljuger inte statistiken. Roland

    SvaraRadera
  9. Inte deras "fel", Roland!

    -Jag har påmint om det tidigare men gör det igen: medlemsminskningen är statistiskt direkt kopplad till skilsmässan år 2000 och har förstås inget med kvinnoprästerna att göra.

    Vilka de mest välbesökta kyrkorna med högkyrkliga präster är, återstår att visa. En församling, S:t Clara, har nämnts här tidigare som exempel på hur man får människor till gudstjänsterna. Är prästerna högkyrkliga där?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bengt Olof, S:ta Clara är en EFS-församling styrd av en EFS-förening som utser förtroendevalda bland de kyrkligt aktiva, vilket inte ska förväxlas med en reguljär SvK-församling där medlemmarna har fått välja bland nomineringsgrupper.
      Prästerna i S:ta Clara har präglats av en blandning av Hög- och lågkyrklighet, med ett visst mått av karismatisk.
      Bön och arbete präglar församlingen, inte minst genom volontärinsatser.
      Motsatsen är snarast församlingar som anställer till alla uppgifter och inte låter lekmännens böner bära upp verksamheten.
      Har inte Bengt Olof Dike läst någon av Carl-Erik Sahlbergs böcker om hur S:ta Clara gick från en tom citykyrka till en levande församling?
      Det var bönerna flera gånger per dag - om än inte in tidegärdens form - som gjorde förvandlingen möjlig.
      Är inte det högkyrkligt att damlas till gemensam bön i kyrkan flera gånger dagligen?

      Radera
  10. Medlemsminskningen accelererar efter 2000, när Svenska kyrkans koppling till staten försvagades. Orsakerna till att detta sammanfaller i tid skulle kunna vara flera. Någon tycker att kyrkan är för löst kopplad till stat och medborgarskap och lämnar, någon att kyrkan fortfarande är för statlig och vill därför inte inträda. Någon tycker att kyrkan är för politisk, någon att hon inte är politisk nog. Någon tycker att kyrkan är för konservativ, någon att hon är för modern. Den som inte vill vara med hittar alltid skäl. En del församlingar har frågat utträdarna. Vet någon om det finns någon mera heltäckande kunskapsinventering?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bengt Olof, har Du något att säga om detta - bara den anonyma kommentatorer första orsak närmar sig ju Din tes?
      Kh på landet

      Radera
  11. Är den "förtroendevalde" Dike kyrklig överhuvudtaget?

    ANTONIUS BLOCK

    SvaraRadera
  12. Peter T, S:ta Clara gör bra saker, men om man med högkyrklig menas att man vill ansluta till vad Kyrkan har trott i alla tider är S:ta Clara inget bra exempel överhuvudtaget då man inte följer Jesu instiftelse vad gäller nattvardselementen, vilket är synnerligen allvarligt.

    Bönerna ska också vara fasta och i tidegärdens form.

    Jonas M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jonas M hyser tydligen viss vikt vid alkoholen och vetehalten.
      Få kanske det vid en läsning av min text igen framgår att det även finns inslag av lågkyrklighet. Högkyrklighet i att nattvard firas ofta, lågkyrklighet i att köra alkohol- och glutenfritt.

      Radera
  13. Peter T, det är kristet att lägga vikt vid att det inte går lika bra med cider och chips, okristet att inte göra det.

    Jonas M

    SvaraRadera