tisdag 12 juni 2018

Det välmotiverade politikerföraktet

Det fanns en tid när de politiska partierna byggdes nerifrån. Valmansförbund på ena sidan och arbetarkommuner på den andra. Det fanns starka personer i rörelserna men inga ombudsmän och i den miljön kunde Tåbb med manifestet drabbas av de grundläggande politiska insikterna. Det var årsmöten, studiesatsningar, protokoll från styrelsemöten och manifestationer av skilda slag. Kort sagt: det var folkrörelse. I en folkrörelse har lycksökare något svårare att ta sig fram. Något. Folk ser vilka som undflyr praktiskt ansvar som kaffekokande eller knåpet med att bre smörgåsar eller för den delen ta hand om disken efteråt.

När de politiska partierna blir apparater och inte rörelser handlar det om att triangulera, anställa ombudsmän /som inte sällan tar makten om hand/ och ordna underhållning av en publik. Då är det inte i första hand Tage Erlanders talekonst som lockar men kanske Monica Zetterlund? Spin-doctors tar reda på hur valboskapen ska hanteras för bästa utfall och nyheter planteras i media efter en fastställd plan, där små skandaler med lämpliga mellanrum ska exponeras och lockande förslag – utspel– med viss frekvens presenteras för konsumenterna. Detta ger goda möjligheter för den som vill ta sig fram och så har vi plötsligt valt helt fel folk, de som ville upp och inte de som i första hand ville tjäna folket. Visst går detta att se. Det går att läsa om saken i politiska analyser också.

Några kompetenta kvinnor har markerat. Anne-Marie Pålsson med boken Knapptryckarkompaniet och nu Maria Abrahamsson, som säger att hon underkastat sig partikollektivet tillräckligt länge och inte ställer upp i valet. Rubriken i tidningen löd "Nu har jag underkastat mig partikollektivet tillräckligt länge", men på nätet heter det att hon lämnar politiken: "Är klar". Intressant förändring på min ära. Artikeln är låst.

När Maria Abrahamsson skrev ledare på Svenska Dagbladet kallades hon "Brynhilde" och detta inte utan skäl. Ni kanske tror att Bloggardag ogillar moderatkärringar. Icke. I hans föreställningsvärld är moderatkärringar värda all respekt inte minst som de oftast är helt orädda. När sådana kvinnor inte finner riksdagsarbetet så där överväldigande meningsfullt, kanske den som är fallen för välmotiverat politikerförakt ska förstå att det finns undantag men också noga lyssna på vad de som lämnar har att säga.

Regeln är nog en annan. Politiker lämnar sällan. De hanterar skavet mellan ord och verklighet genom att förse sig med själva tolkningsprivilegiet. Det leder till att de efter en tid i sysslan blir helt oförmögna till samtal. De vet ju hur det är. Ju dummare de är, desto mer vet de. De flesta har också vett att inordna sig under partiledningen. I den atmosfären kan det bara bli dumt.

Partiegoismen är grundbult i det parlamentariska systemet, det är inte mycket att säga om. När det förs över till det kyrkliga, innebär det ett avsteg från vad det är att vara communio sanctorum, de heligas gemenskap. I denna gemenskap söker och stimulerar vi kallelser. Vem är så skapad att han eller hon är den Gud vill använda för de behov vi ser? Då spelar grupptillhörigheten inte den avgörande rollen utan dopförbundet. Men så kan en partipolitiserad kyrkostruktur aldrig fråga. Förstår någon hur allvarligt detta bli?

Valet blir begränsat till det fåtal som finns i den nomineringsgrupp som parlamentariskt nu träder fram. När detta gäller på samtliga nivåer och inte bara i fullmäktige (motsvarande) utan i arbetsgrupper och vad ni vill, har något nytt införts och detta nya är okyrkligt. De enda som kan bli glada över detta system är de bossiga politiker som styr och ställer för att de demokratiska besluten ska formas på ett sätt som innebär att folket, demos, inte har en aning om vad som pågår. Ibland sipprar dock information om hur det går till ut och då reagerar demos sunt genom ett välmotiverat politikerförakt. Det vore mycket värdefullt om kyrkoherdarna i fortsättningen inte ska uttala sig i media i allsköns teologiska frågor utan deras överordnade, kyrkorådets ordförande. Det kan bara bli underhållande. Förskräckligt underhållande. Att den som lägger över en samhällsmodell av vårt slag på Kyrkans liv inte förmår förstå vad Kyrkans liv sui generis är, noteras.

Till föraktet för politiker hör också insikterna om hur politiker bestämmer vad som ska diskuteras och formulerar själva frågeställningen. Icke sällan är den så formulerad att svaret följer som en självklarhet. Att frågan därmed skulle kunna antas vara felaktigt ställd, faller inte politikern in. Skulle det därtill happa sig så, att några experter eller lagkloka är av annan mening, kan de enkelt röstas bort. Så löstes problemen!

Kan det välmotiverade politikerföraktet komma ur den omständigheten att dessa politiska trixare aldrig kan ställa enkle sanningsfrågor? De nöjer sig med lämplighetsfrågor och sådana frågor styrs av konjunktur. Sanningsfrågor är besvärligare, men vart tar ett samhälle vägen där sanningsfrågor inte ställs? Det blir ett samhälle där de starkare avgör. Det går. Ett tag. Men det går inte när det samhället ställs inför problem.

Har Bloggardag frågat om parlamentarism och demokrati är förenliga storheter? Kanske. Eller i varje fall frågat hur de ska kunna bli och vara det. Inte minst frågar nog Bloggardag hur den kyrkliga gemenskapens behov av att upptäcka och ta vara på kallelser ska praktiseras. För hur det än är i samhället, i Kyrkan frågar vi efter kallelser och måste bygga system som osäkrar oss för Guds kallelser. Dessa är, som Guds nåd, brokiga. Att Svenska kyrkan har ett styrsystem som gör sig kallelseglädjen kvitt, skulle oroat alla de klassiska folkkyrkoteologerna, Einar Billing inte minst. Och en kyrka som berövat sig kallelseglädjen i gemenskapen, vad har den kvar? Bara det trötta och den trötta rutinen. Inte konstigt att siffrorna går ner. Folk är inte dumma utan fattar när de inte räknas med mer än som en valsedel.

Nej, två moderatkärringar gör ingen sommar. Det gör inte valrörelsen heller. Men några insikter får vi som motiverar oss.

28 kommentarer:

  1. Jag som i min enfald trodde att utskottsarbetet i Riksdagen var inspirerande, viktigt och meningsfullt.
    Att man behöver trycka på knappen i plenum enligt partilinjen - eller snarare riksdagsgruppslinjen - är väl en självklarhet?
    Men är verkligen utskottsarbete i Riksdagen så meningslöst?
    Mina erfarenheter från det fackliga är att utskottsarbete är mycket mer meningsfullt än plenumdebatter.

    SvaraRadera
  2. Tack för denna text! Gav mig mycket att tänka på. Och jag gillar att tänka.
    Vänliga hälsningar
    Ingrid B

    SvaraRadera
  3. Det är inte så att "boskapen" är vi i valmanskåren uten de riktiga kossorna finns i den 349-hövdade flocken på Helgeandsholmen. Sveriges konformistiska kultur kombinerat med den toppstyrning och elitism som är förhärskande i nästan alla partier (särskilt de tre "stora") är förödande för landets demokrati.

    Då jag jämför med mitt andra hemland finner jag ingenting som Helgeandsholmen kan lära Westminster men massor som Storbritannien kan lära Sverige, inte minst personvalssystemet!

    Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Thorsten Schütte12 juni 2018 kl. 13:08

      Den största nackdelen med personvalsystemet i enmansvalkretsar är att en stor andel av väljarna i hela landsändar kan vara orepresenterade där ett parti dominerar. T ex skulle praktiskt tagit alla valkretsar i norra Sverige tillfalla socialdemokraterna.

      Radera
    2. Det går att komplettera med ett tvåksmmarsystem, men det är inte säkert att det i det stora hela skulle gynna sossarna, utan lika mycket M och SD. Vi skulle slippa de destruktiva partierna Mp pch V, det överflödiga L och KD medan C möjligen skulle få något mandat.

      Vidare så ser man i Storbritannien sin MP som just "sin", dvs att ledamoten i frågor som rör valkretsen förväntas att kunna gå emot partilinjen och representera alla väljare.

      Parlamentarisk demokrati betyder ju inte att alla blir representerade och jag föredrar det betydligt mer stabila brittiska systemet framför det svenska där regeringsmakten hålls som gisslan av stollar i Mp!

      Antony


      Radera
    3. Thorsten, glöm inte risken för populism längs hela politiska skalan!
      *host* Macron *host*.

      Radera
    4. Thorsten Schütte12 juni 2018 kl. 16:37

      Risk för populism finns väl oberoende av valsystem. Här är en fråga alla partier duckar för:
      https://www.salaallehanda.com/opinion/insandare/slopa-trafikforsakringsskatten

      Radera
    5. Försäkringspremier är annars momsbefriade. Det var väl den bristande skatteintäktskällan man ville täppa till med trafikförsäkringsskatten. BraTS!

      Lars Jensen

      Radera
    6. Angående enmansvalkretsar så undrar jag hur Antony skulle känna sig representerad av sin MP om han bodde i Fagersta?
      Stig Henriksson lär väl knappast ha blivit kryssad av Antony i något val?

      Radera
    7. PT är nog som de flesta svenskar naivt okunnig om hur en brittisk MP representerar hela sin valkrets. Träffade en gång en "die hard Tory" som bodde i ärkesocialisten Tony Benns valkrets, Chesterfield, som hade stor respekt för hur Benn representerade dem i Westminster men aldrig för sitt liv skulle rösta på honom. Möjligen hjälpte det att Benn var överklass, Anthony Wedgewood Benn 2nd Viscount Stansgate, och fd stridspilot?!

      Antony

      Radera
    8. Thorsten Schütte14 juni 2018 kl. 17:53

      Jag skulle faktiskt tro att just Stig Henriksson, som jag har stor respekt för, slåss i Riksdagen för alla Fagerstabor.

      Radera
  4. Egentligen är det väl systemet som gör människor till politruker, personer som många gånger har och hade för avsikt att göra en verklig insats.
    Stig W

    SvaraRadera
    Svar
    1. SW - Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.

      Antony

      Radera
    2. Vägen till helvetet är kantad av goda präster.

      Radera
  5. ”Demokrati bygger på tre principer: Samvetet, yttrandefriheten och förståndet och att inte ställa krav på de två förstnämnda.” ~ Mark Twain (1835-1910)

    SvaraRadera
  6. Politikerbetraktelse med ensidiga ögon!

    -I botten på dagens betraktelse av bloggaren skymtar tydligen avogheten mot Svenska kyrkans förtroendevalda företrädare. Den känner vi sedan gammalt till. Bloggaren och hans uppbackare, varav några alltid i texten formligen bugar och tackar för ett fint eller fantastiskt inlägg, vill ju helst inte se folkvalda företrädare för, och styresmän i, kyrkan. Men, som jag har påmint om tidigare, de har funnits där i decennier - och det har både varit och gått bra för kyrkan. De betyder bredd och folklig förankring, vilken inte kan komma till stånd med det som kallas präststyre.

    Skillnaden mellan systemen är uppenbar: de folkvalda engagerar sig i och arbetar för nomineringsgrupper, vilka i sin tur diskuterar sakfrågor och - som i KM - kommer fram till en gemensam ståndpunkt.

    Prästen i en församling utgår bara från sin egen uppfattning, som inte får ifrågasättas - ännu mindre kritiseras - av församlingen/folket.
    Kyrkans vilja är därför i praktiken en persons vilja, prästens! Låter det bra?

    Jag har genom åren i medierna följt flera uppmärksammade s k präststrider och kan se att kyrkorådet som arbetsgivare inte alls är dumt. Bloggaren ironiserar ovan över förslaget att medierna först bör tillfråga KR-ordföranden. Fullt naturligt är dock detta.

    Medierna vänder sig ju till en kommunstyrelseordförande och inte till kommundirektören. Det är den folkvalda tyngden i en kommentar från den förtroendevalde som alltså ytterst formulerar organisationens, beslutsinstansen åsikt.

    Frågan i går gällde ju vem som formulerar kyrkans vilja. Bloggaren hade kritiska synpunkter på ärkebiskopens aktuella uttalande. Men hon är trots allt ordförande i KS, även om hon inte är folkvald.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. OBS! OBS! OBS!

      Herr Dike är inte på något sätt "folkvald"! Han nominerade sig (som alltid) själv. "Valdeltagandet" i Mörrum blev katastrofalt låga 15 procent!! Detta kan absolut inte kallas att vara "folkvald"! Det har heller ingenting med Demokrati att göra.

      Demokrati växer från gräsrötterna - aldrig från de självutnämnda parasiterna i toppen!

      /John

      Radera
  7. Bengt Olof, Du har aldrig förstått att kyrkokommunerna har upphört. I kommunerna råder folksuveränitet och kommundirektören som högste tjänsteman är underställd detta. I församlingen står vigningstjänsten, representerad av kyrkoherden, bredvid den folkvalda organisationen.

    SvaraRadera
  8. Och vem formulerar kyrkans åsikt?

    -Den ställda frågan om vem som formulerar kyrkans åsikt är ännu obesvarad av mina kritiker: KR-ordföranden eller kyrkoherden?

    Den anonyme skribenten ovan vill uppenbarligen ännu inte acceptera att kh är anställd av KRT, som är hans eller hennes arbetsgivare. Ett obestridligt faktum, punkt och slut. Eller vill någon inte acceptera punkten?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kyrkans åsikt formuleras av trosbekännelserna, bekännelseskrifterna och möjligen katekesen.

      Övriga åsikter är individers, inte kyrkans.

      Radera
  9. Peter T,

    -Skall alltså exempelvis journalister, som i en viss fråga efterhör kyrkans åsikt, hänvisas till de nämnda bekännelseskrifterna?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja om inte präster och biskopar läser dem så kan det ju vara en god idé om journaöisterna gör det.
      Förvånansvärt fåhar under utfrågningar inför biskopsval sagt att de läst SKB.
      Borde vara obligatoriskt för förtroendevalda, men det kanske är det som utbildningpassen i kommande KM syftar till?
      Nämn gärna en kyrkorådsordförande som ens kan räkna upp de fyra trosbekännelserna. Det lär inte vara många som kan det, kanske inte ens i Mörrum.

      Radera
    2. PT, kag tror inte att ens 10% av Svkys prelater känner till de fyra trosbekännelserna. De använder nästan aldrig den Nicaeno-Konstantinopoletanska bekännelsen och i många fall motvilligt den Apostoliska. Hur ska du då tro att de känner till de Athanasiska och Kalcenianska trosbekännelserna?

      Antony

      Radera
    3. Uppenbarligen känner inte heller Antony till vilka fyra trosbekännelser som antogs som Svenska Kyrkans rättesnöre 1593 - Confessio Fidei.

      Radera
    4. Chalcedonska (ursäkta min dåliga "översättning) skulle det kanske ha stått då, eller finns det någon protestantisk "trosbekännelse" som jag inte känner till?

      Antony

      Radera
    5. "Inte känner till" handlar nog i detta fall om att inte ta till sig kunskap som förmedlas i bloggposterna. Kritik mot praxis i SvK görs lämpligast utifrån SvKs bekännelseskrifter.
      Om det nu inte är själva lärosatserna som kritiseras.

      Radera
    6. PT bekräftar sitt protestantiskt sekteristiska förhållningssätt dör Svky bara ska kritiseras utifrån sina egna antagna dokument.

      Antony

      Radera
    7. Antony kan ju testa att läsa Confessio Augustana och försöka kritisera katolska kyrkan utifrån den.
      Det blir knappast relevant.

      Det finns väl å andra sidan ganska gott om diskrepans mellan SvK lära och praxis för att man skulle kunna hitta något att kritisera?

      Radera