fredag 8 juni 2018

En kanins plötsliga död

På självaste nationaldagen dog den lilla kaninen. Hon rymde ut på gräsmatten och tyckte nog att det var inte bara spännande utan helt enkelt roligt, kul. Fanns inga hinder i vägen? Jo, men kaninen var av den sort som tänker att hinder är till för att övervinnas. På gräsmattan fanns två pigga hundar, som plötsligt såg en skuttande kanin. Det  var för dem lika roligt som när en boll kommer rullande. Hundarna satte fart för att leka med kaninen. Lek på hundvis betyder att morra och öppna käften, så gör hundarna inbördes. Det blev för mycket för kaninen, som dog av skräck. Hade kaninen bara suttit ner och inte skuttat runt, hade hundarna inte tyckt att det var så roligt. Det är grundläggande soldatutbildning; rörelsen avslöjar dig. Kaninen hade inte genomgått denna för överlevnad nödvändiga utbildning.

Vad kan vi lära oss av detta?
Kaniner ska vara där de ska vara. Men kanske också att skräcken inuti är farligare än man kan tro.
Beskrivs inte också drevet? Jo, och det får effekt på den som blir rädd. Och rädslan är en grundkategori i mycket. Också i kyrkolivet. Det är rätt skrämmande, om man säger så.

Varje präst vet hur det kan bli för den som ska hantera folks förväntningar men också fattar att det folk begär inte utan vidare är kompatibelt med Kyrkans tro och ordningar. Visserligen är det länge sedan Expressen körde vinjetten med ett tänt stearinljus och texten "Frid på jorden" när kyrkliga nyheter (läs: skandaler) skulle presenteras men grundmönstret finns kvar. Präster vet att de är skyddslösa. Biskoparna uppfattar inte att kräklan är en knölpåk de har för att försvara sina präster. De flesta biskopar är inte heller så konstruerade att de alls lärt sig bajonettfäktningens grunder, något som borde vara en nödvändighet för den som utrustas med kräkla: stick in, vrid om, dra ut. I brist på detta konkreta försvar står prästen skyddslös och måste ackomodera. Prästen blir ceremonimästare och en mästare att vrida och vända på ord och sammanhang. Kunden har alltid rätt och detta förhållande har prästen att hantera. Vi kallar det folkkyrka.

Prästens hantverk beskrevs annars i bönen efter predikan med fyra ord: tröstat, lärt, förmanat och varnat för det är detta Gud har präster till. I bönen stod orden i presens men de med anspråk på predikan tyckte att det i varje predikan skulle finnas något av allt detta. Det var kanske att ta i – men de fyra orden beskriver vad prästen har att göra som Verbi Divini Minister. Trösta går väl an. Lära kan också fungera givet att prästen fortsätter bilda sig genom att läsa. Förmana blir knepigare, men det hör till ämbetet. Gustav Börjessons bok Förmaningens roll i förkunnelsen (Gleerups, Lund, 1969) är väl en klassiker för den som vill vidga sina perspektiv. Varna då? Här är risken uppenbar att de som tänker reformert anar möjligheter. För de evangeliska blir detta alltid svårare eftersom det är en gottköpslösning att varna för klimathot och annat som kan skrämma den tuffaste kanin på flykten. Varningen gäller mer subtila och grundläggande faror i det mänskliga livet. Och i kyrkolivet!

Naturligtvis kunde jag nämna Helena Edlunds bok Konsten att överleva Svenska kyrkan med övningsuppgiften att i den boken analysera maktmekanismerna, alltså ur det specifika ta fram det allmängiltiga. Den bok som fått mig att fundera än mer är förstås Marcantonio Colonnas The Dictator Pope, som nu finns i en helt reviderad och uppdaterad utgåva (Regenery, Washington 2018).

Är det sant att Frasse styr genom rädsla i Vatikanen sedan han sett till att flytta på folk och att det är en argentinsk diktator som försetts med makt och använder den? Ska vi fråga några av kardinalerna? Müller, Burke, Sarah?

Har redaktören Aldo Maria Valli rätt, när han karaktäriserar Frasses uttalanden som präglade av banalisering och konformism i intellektuell utstyrsel? Omges han dessutom av en medioker klick som inte kan varna honom för faror han möter, om vi ska tro Luigi Bisignani? Ouanti errori? Är det så här det normalt går till i alla högre kyrkliga sfärer?

Beror dessa problem på att några kardinaler vid påvevalet gjorde precis det som JPII införde bestämmelser emot, nämligen att några bestämmer sig för hur det ska vara och får de godtrogna med sig. Den som läst Andres Greelys bok Tke Making the Popes 1978 (boken kom 1979) förstår vilka erfarenheter som styrde JPII, tror jag. Han tänkte nog att val i det kyrkliga skulle vara fromma handlingar, omgärdade och genomandade av bön. Uppgiften var inte att välja så mycket som att upptäcka vem Gud redan valt.

Är det så att Gud valt, behövs kanske inte rädslan på kanslierna. Men rädslan är verklig, i Vatikanen sattes en lista med sex möjliga namn på vem det var som dolde sig under pseudonymen Marcantiono Colonna. Alla var fel, konstaterade pseudonymen lite glatt. Annars är det rädsla som råder i Vatikenen, skriver författaren och citerar en kardinal: I Vatikanen gäller inte "not what you know but whom you know" utan allt har förts ett steg vidare: "it is what you know about whom you know". Jag börjar förstå varför kaninen dog av skräck. Var det egentligen en romersk-katolsk kanin?

Marcantonio Colonna beskriver Frasse som en skicklig politiker och statsman, men Kyrkan behöver "higher talents than those of a Peronist boss". Där satt den.  Colonna undrar hur det kunde bli så här.

Bloggardag undrar för sin del om det kan vara sant att Peterspenningen på Frasses order användes för att stötta Hillary Clintons presidentvalskampanj, det verkar mer intressant än den ryska inblandningen. Men det borde väl gå att ta reda på? Och avslöjas detta, så blir nyheten om en kanins plötsliga död inte den mest omskakande. Fast rädslan är en gemensam faktor i båda fallen, tror jag. Stå räddhågan emot!

27 kommentarer:

  1. Det är klart att Franciskus är märkt av den politiska kultur som han har vuxit upp i. Men man kan också komma ihåg att han är jesuit. Den orden har alltid haft militära ideal – Ignatius av Loyola var ju soldat. Den har också mer än andra ordnar krävt att medlemmarna lyder order. Franciskus ser nu sig själv som överbefälhavare för ecclesia militans och därmed den som bestämmer. Det som är på väg att bli problematiskt är att han uppenbarligen inte förser sig med bästa tänkbara generalstab. Den som tvekar att lyda order, som har synpunkter på dem, flyttas bort (ofta under bryska former, har det framkommit).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jesuiterna har inte endast militära ideal. Icke så få jesuiter flörtar även med synkretistiska ideal. Vidare har den nyligen och uppseendeväckande överenskommelsen mellan Vatikanen och Peking "en och annan" inte så obetydlig jesuitsupporter utöver påven själv. Det nyfranciskanska projektet hade onekligen sina ljusglimtar i början. Numera finns dock anledning att vara allvarligt bekymrad för vad signalerna gör med kyrkan även utanför den romerska jurisdiktionen.
      /Sub versus/

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Två verkligheter:

    "Prästen blir ceremonimästare och en mästare att vrida och vända på ord och sammanhang. Kunden har alltid rätt och detta förhållande har prästen att hantera. Vi kallar det folkkyrka" (Sandahl)

    "Kyrkan är mission till sitt väsen. Om hon inte kan sprida evangeliets budskap riskerar hon att dö ut"
    (Kardinal Anders Arborelius i Katolskt magasin)

    /John

    SvaraRadera
  4. Tråkigt för kaninen, men kyrkan dör inte av kritikernas morrande!

    -Det var förstås tråkigt att kaninen gick till de saliga jaktmarkerna - av skräck - för de morrande jyckarna.
    Får man säga till dem som kanske fällde en tår över detta: jag beklagar sorgen!

    Men Svenska kyrkan dör sannerligen inte av några ständigt morrande kritikers oavlåtliga utfall. Den står, som alltid, trygg och stabil till glädje, lycka och tröst för oss alla.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alphadeltagaren8 juni 2018 kl. 11:22

      En rätt fostrad svenskkyrklig kanin hade inte rymt. Så länge det sticks in morötter lite då och då så ligger de still. Sedan finns det de som tycker buren är för trång. Det är dessa som blir tilltufsade.

      Radera
    2. "trygg och stabil till glädje, lycka och tröst för oss alla" HA HAA HAAA!!!
      BOD: din "kyrka" är så döende och andefattig att du själv sen 40 år ser det som en självklar rättighet att inte alls behöva gå dit på söndagarna!
      Berit

      Radera
    3. Det är självklart att den inte dör när den slår dövörat till.
      Inte någonstans bemöts saklig kritik och undrande frågeställningar av ÄB, KS eller liknande.
      Om man är sig själv nog i alla lägen slutar det inte bättre än för Pehr Gynt, man behöver stöpas om.

      Radera
    4. Nåja, BOD, antalet aktiva utträden var drygt 93000 i fjol och drygt 20000 under innevarande års fyra första månader. Ca 42 % av barnen döps, medan andelen kyrkomedlemmar bland de avlidna är väsentligt större. "Trygg och stabil" känns inte som någon särskilt adekvat karakteristik.../Paul

      Radera
  5. Visst är kyrkolivet fyllt av "rädda kaniner" både här och där. Läser just nu 2 Tim och funderade just på avslutningen av kap 3:23-26 var det finns den ödmjukhet som som "Vet varifrån den kommer och vet vart man är på väg" kan avvisa dispyter, undervisa, vara tålig, tillrättavisa motståndare osv. Det kallar jag frimodighet!
    Varför upphöjs vissa Paulus ord till dogmer man går i döden för, väldigt mycket i skriften "lyfter man på hatten för och går förbi".
    När lära och liv kommer i balans tror jag att kristen tro inger respekt och blir attraktiv!

    SvaraRadera
    Svar
    1. 2 Tim 2:23-26 ska referensen vara.

      Radera
  6. Nej, Bengt-Olof Svenska kyrkan är förvisso inte fysiskt död ännu även om delar av den uppenbarligen är andligt död (eller åtminstone i själatåget). Ännu orkar den med friskt mod avkraga präster som engagerat sej i Missionsprovinsen och vägra verkligt högkyrkliga - eller lågkyrkliga laestadianer och bv-are - prästvigning.

    Hur den ska hantera sina icke-teistiska (läs: a-teistiska) präster och andra superkättare verkar den dock fortfarande inte riktigt veta (det varierar: barndopet anses viktigt att praktisera, men vad dopet riktigt är blir ändå otydligt). I Ä-frågorna gäller det att vara 100% "renlärig" (läs: villfarande), åtminstone om en ska komma ifråga för en biskopsstol.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men snälla nån då, Andreas Holmberg m fl,

      -Nu är vi där igen: präster avkragas inte utan sakliga orsaker. Varje avkragning behandlas i kyrkans rättssystem, domkapitlet med möjlighet att överklaga i överklagandenämnden. Hur många gånger skall det behöva påpekas att det INTE finns någon dold avkragningsagenda från kyrkoledningen mot präster, som hyser en viss teologisk uppfattning. Rättssystemet fungerar alltså inte kollektivt utan - naturligtvis - individuellt.

      Beträffande övrig kritik skall sägas att utträdena är allvarliga men ändrar än så länge inte kyrkans stabilitet.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    2. Men BOD - det är ungefär en årskull som UTTRÄDER, nästan varje år! Samtidigt är SvK-medlemmar överrepresenterade bland dem som avlider, men underrepresenterade (mindre är hälften) bland de nyfödda. Visst är det väl ett hot?/Paul

      Radera
    3. BOD - Jer. 6:14 resp. 8:11!/Paul

      Radera
    4. Paul bör erinras om detta:

      -att Svenska kyrkan, trots utträdena, är den stora, tunga och stabila elefanten i Sveriges samlade kyrkorum. De andra samfunden (inget ont om dem) är dvärgar i jämförelsen. Missionsprovinsen (ej heller något ont om den) är en fluga i jämförelsen.

      Men den viktigare frågan för dem, som ständigt påminner om utträdena ur kyrkan, måste vara hur denna sorgliga utveckling stoppas. Vad vill de göra, tänker göra och avser att göra för att hejda den? Engagera sig, arbeta hårt och därmed erbjuda sina tjänster? Eller stå vid sidan, le och skratta eller hånflinande nicka åt utträdena?

      Välj mitt herrskap, välj efter sinnelag och samvete!

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    5. Ja, visst är Svenska kyrkan och dess styrelseskick något av elefanten i rummet. Att den styrs av partier som reagerar starkt när präster har "fel" uppfattning i Ä-frågorna, men inte när präster visar sej vara bekännande icke-teister (d v s a-teister). Att varken journalister eller partiernas medlemmar (av vilka ju många är troende kristna resp. ateister, alla med skäl att reagera) hojtar i högan sky ett valår som detta är ju rent obegripligt. Men så där är det ju med en elefant i rummet (läs t ex Tommy Hellstens bok om densamma). Alla vet om den men få vill tala om den.

      Radera
    6. Jag blir upprörd när Bengt Olof kallar Missionsprovinsen för en fluga. En mygga skall det vara!

      Radera
    7. Bäste Göran!

      -Du har helt rätt, och jag visste det från början men skrev fluga, därför att en mygga sticks.
      Det gör ju inte Missionsprovinsen, varför det var av omtanke om den som det blev fluga i stället.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    8. Men, Bengt Olof, det är ju det Mpr gör, sticks alltså. Och är ihärdigt irriterande. Det är du ett övertydligt bevis på. :-)

      Radera
    9. Hr Dikes ständiga åberopande av storlek får en att undra om han aldrig hört om David och Goliat.

      den Lea

      Radera
    10. Elisabeth och den Lea!

      -Är provinsen irriterande? Det har jag inte märkt. Det skall väl inte vara irriterande att sprida Guds ord, tvärtom är det väl glädjande.

      -Jo, den Lea, jag har hört talas om David och Goliat. Men vem är, enligt Dig, den förstnämnde i kyrkosammanhang?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    11. Andra kristna kyrkor i Sverige må ha färre medlemmar än SvK, men tillsammans bör de ligga åtminstone lika med SvK i antal gudstjänstbesökare per år.

      Dessutom gör väl biskopen i Stockholm vissa anstängningar atr minska antalet gudstjänstbesökare med KMs goda minne? (Läs Handboken vs. Katarinamässan)

      Radera
    12. BOD - Jag står vid sidan av, och är djupt bedrövad. Men - hur stor är egentligen elefanten om Du främst räknar kyrkfolket, och inte den dominerande(?) gruppen "ännu ej utträdda"?/Paul

      Radera
  7. Jag läste nyligen "Knapptryckarkompaniet" av före detta moderate riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson. Boken överraskade bl a genom beskrivningen av hur diktatoriskt Reinfeldt betedde sig "bakom scenen" - de moderata riksdagsledamötena skulle lyda, helt enkelt. Förvånande att höra om denna inre diktatur då den yttre bilden var av en så snäll person. Drog vissa paralleller då jag läste detta blogginlägg...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nåja, den s.k. partipiskan är nog universell, inte någon socialdemokratisk uppfinning./Paul

      Radera
  8. Död och elände, alltid död och elände.

    Nu tar vi ett bloss för moster Lilly, för moster Lilly har dött.

    Så lite sachertårta på det.

    Se det är för varmt i kattrumpan för att orka gå upp till stan och barocklådan.

    / utan signatur

    SvaraRadera