HBTQ-utbildning

Nu bjuder Svenska kyrkan på nationell nivå in till HBTQ-utbildning, allt enligt beslut i kyrkomötet även om jag undrar varifrån Q-et - queer - kom. "Ser du vad det är?" löd frågan när jag förevisades symbolen. Jag såg och svarade rättframt: "En kuk". Regnbågsfärgerna var med, förstås, lite pynt i symbolen som SJÄLVFALLET ska förstås vara ett träd. Ser någon vad jag ser, beror det på snuskig fantasi. Tro mig, jag vet hur det låter. Men jag var uppenbarligen inte ensam om min tolkning. Andra hade före mig insett vad de sett. Men här är själva finessen. Det finns i gaykulturen koder man ska eller inte ska förstå och det finns agendor man ska eller inte ska genomskåda. Vi förväntas inte fatta.

Jag gillar inte dessa kodsystem. Jag vill att man ska tala öppet. Men ni minns att partnerskapsvälsignelse - det var vad saken gällde. Inte vigsel. Och så blev det vigsel - men inte hade detta något med barn att göra och alla ser nu. Om A så B - men steg för steg, små steg för små steg. Lurendrejeriet är försåtligt.

Ta tidningen QX som exempel. Det är en gratis gavtidning med lika stor upplaga som Kyrkans Tidning. I boken Livvakten, Lind & Co 2012, berättar Daniel Webb om den lilla blinkning som hör samman med namnet. QX ska utläsas Kuks. Det ska bara de invigda veta, Blinkningen finns där. Jag förstår att den är kulturell - som en markering av "vi" och "dom". Och "dom" är alltid dummingarna, d v s - vi.

Jonas Gardell beskriver nu 80-talet och säger "vi knullade jättemycket". Jag tror honom - men det var inte så saken framställdes när det begav sig. Då var fokus på kärlek, inte på det promiskuösa. Vi fåkunniga fick försöka förstå aids-spridningens dunkla orsaker. Och när Jonas nu beskriver aidsepidemin hånar han den sjukvårdspersonal som var försiktig och hantera aids ungefär som ebolavirus. Men ska sjukvårdspersonalen riskera sin hälsa eller just vara försiktig för att kunna fortsätta arbeta när en epidemi härjar? Eller smittas av något och dra hem det till barnen - är det prisvärt? Jag gillar inte förhållningssättet, inte överlägsenheten.

Nu uppfattar jag att denna överlägsenhet är en del av själva gaykulturen. Det är denna överlägsenhet som stolt kan mönstra 50 000 i Prideparaden och samla en halv miljon åskådare i Stockholm. Bland dessa fanns de 60 från Svenska kyrkan, som dock fick marschera utan att åka på ett flak och hade inte bättre ljudresurser än att de fick sjunga med i de mer högljudda inslagen som "Lick my pussy". Det var fint att få sjunga så och nu krävs att Svenska kyrkan till nästa år ska förse deltagarna med ett lastbilsflak. Jaja. Det blir säkert så. Kanske kan den nationella nivåns utbildningssatsning också föra fram det kravet? Det skulle i vaft fall bli lite mera än professor Svartviks ånyo hållna föredrag om Bibeltolkningens bakgator.

Att de i HBTQ-frågor utbilade sedan ska föra ut sin kunskap till oss andra är givet - i den meningen att vi på arbetstid kallas in till kurser, som finansieras med kyrkoavgifter.

Alla kritiska frågor om hur mycket folk som ryms på gatorna där Prideparaden drar fram eller frågor om hur långt ett tåg om 50 000 egentligen är, lämnas förstås obesvarade. Man kan bara ha en förnimmelse av att det är något lurt med det hela. Dubbel bokföring, liksom.

HBTQ-utbildningen kommer säkert att hålla vad den lovar. Och alla kommer att bedyra att symbolen är ett träd. Håll då uppsikt och se om ni hos någon upptäcker en glad blinkning. Den som blinkar är den som har agendan klar för sig. Sannolikt är de andra, de allvarliga, mest att betrakta som nyttiga hantlangare. Eller handläggare på de kyrkliga kanslierna. Nyttiga, alltså.

Vi minns biskop Carlzon

Anders Westius försvarade i tidningen Dagen /22 aug/ sin far biskop Lars Carlzon som antytts ha sprungit DDR:s ärenden. Det var fint gjort. Fjärde budet gäller alltid. Och argumentet att Lars Carlzons syfte med att bli ordförande för Förbundet Sverige-DDR var att kunna träffa människor i Östeuropa och åstadkomma något för dem. Lars Carlzon hade biskopsmötets uppdrag att representera Svenska kyrkan i Östeuropa.

Så kan man se det - och just därför behöver vi reda ut hur DDR såg på saken och vad Stasi hade för intresse av Sverige och Svenska kyrkan. Det senare tycks mig mest kyrkligt angeläget.

SOU 2002:93 tar vi alltså fram: Övervakningen av "SKP-komplexet". Föreningen - senare Förbundet Sverige-DDR bildades den 23 okt 1956. Den officiella sanningen var att författaren Arnold Lungdahl och affärsmannen Hans Endahl tog initiativet. Utredningen manar att initiativtagare i stället var en organisation under DDR;:s utrikesministerium som handlade förbindelser med utlandet. Hand-lade, alltså! Fritjof Lager, en pålitlig DDR-vän som skrev den lilla boken där Berlinmuren försvarades, ska ha skött förberedelsearbetet och övertalat Ljungdahl att bli ordförande. Engdahl, som var sekreterare, skötte verksamheten, berättade Lager för sina ölsttyska partikontakter. En viktig uppgift för förbundet var att arbeta för ett svenskt diplomatiskt erkännade av DDR. Säkerhetskommissions utredning noterar att föreningen var "organiserad på det för SKP:s frontorganisationer typiska sättet med en socialdemokratisk ordförande som frontfigur och en SKP-anknuten sekreterare som verklig ledare."

Från 1968 till 1987 var Stellan Arvidson ordförande för att då efterträdas av Lars Carlzon fram till 1990 då förbundet las ner. Verksamheten var i stort sett likartad den som bedrevs inom Förbundet Sverige-Sovjetunionen: föreläsningar, författarbesök, filmvisningar, reseverksamhet och utställningar. Förbundet Sverige-DDR var involverat i de s k Östersjöveckorna, "där svenskar för en billig penning kunde resa till Rostock och under en vecka delta i olika slag av freds- och folkförbrödningsverksamhet." (aa s 64)

Nog blir då frågan intressant - inte frågan vad Carlzon själv ville utan vad DDR ville med Carlzon. Det är för att förstå sådant vi behöver forska om Stasi och Svenska kyrkan.

Till Lars Carlzons ovanskliga förtjänster hör att han skrev två ungdomsböcker om sjömanspräster. Någonstans har jag kvar dem. Jag är glad att jag vid något tillfälle tackade honom för den insatsen, som nog positivt präglade min syn på Sjömanskyrkan och dess arbete. Att han ställde upp som S-ledamot i kyrkomötet när biskoparna röstats bort - röstat bort sig själva! - var något som stressade biskopsmötet. Fronten sprack liksom. Och de två biskoparna som blev politiskt valda ledamöter, Arne Palmqvist och Lars Carlzon, avslöjade kanske en viss naivitet eller oförmåga att förstå politikens väsen.

Om att minnas

Prosten Johnny Hagberg har fått sin festskrift - och det är ett storståtligt och festligt verk, som får läsas i omgångar. Kyrka, kultur, historia Jag bläddrade när jag gick igenom två veckors postskörd men kunde inte låta bli att läsa fader Caesarius, som fyndigt beskriver stencilåldern. Det är de stencilerade bladens tid - från Rundbrev om kyrklig förnyelse och framåt. Minnesbilderna blir personliga mer än analytiska så nog skulle det finnas goda skäl för någon med informationsintresse att ta sig an och beforska just ämnesområdet "kyrkliga stenciler" på 1960 och 70-talen. Då kunde man lägga till att den religionsosiologiska forskningen i hög grad var en stencilverksamhet genom Religionssociologiska Institutets verksamhet. Problemet är förstås att många av de stencilerade bladen försvinner. Några förtänksamma kanske sparar i garderoberna men om arvingarna förstår vilket kulturarv som kan dväljas i en stökig garderob, det är mer oklart. På UB i Lund finns i varje fall Pro Orthodoxia, PO. Men finns alla Rundbreven där eller saknas några? Jag minns inte. Stenciler betydde ju inget krav på så kallade pliktexemplar till Kungliga biblioteket och de klassiska universitetsbiblioteken.

Riktig förstahandskännedom om PO har inte Caesarius. "Det var Växjöstiftarna i Lund kring Dag Sandahl" som uttryckte sig i bladet, heter det. Och då blir det pinsamt - för mig. PO var ingen krets kring mig. Tidningen kom till därför att medicinaren Anders Thelin och teologerna Lars Aldén, Thommy Hägg och - tror jag utan att kolla - Peter Bexell ville formulera sig. Var året 1964? - jag kollar fortfarande inte. Senare tog Christer Pahlmblad, Niklas Adell och Gösta Hallonsten hand om bladet. Själv kom jag med i redaktionen några år i slutet av 60-talet. Där var då Christian Braw och Kerstin Nilsson, t ex.

Kretsarna var inte kretsar kring Dag Sandahl, som väl var. Kretsarna var inte så mycket till kretsar heller utan mycket mer intellektuella gemebnskaper. Anders Thelin bodde inte på Laurentiistiftelsen men det gjorde Thommy Hägg, en alltför tidigt död vän som jag fortfarande kan sakna och skulle vilja tala om tidens skeenden med precis som tidigare. Lars Aldén håller jag av inte minst därför att han är så kunnig och strukturerad men också vänsäll - det heter så. Och Peter Bexell har lärt mig mycket mer än han förstår. Han var den äldre kamraten som läste och reflekterade. Jag tror han drog upp spår för tänkande, läsande och andligt liv som jag följt och vill följa. Svenska kyrkan har, skamligt nog, inte använt honom efter hans kompetens. Gösta Hallonsten, Niklas Adell och Christer Pahlmblad var också viktiga för mig - och har varit också åren efter PO. Niklas främst därför att vi arbetat mest ihop med olika projekt. Gösta blev kvar i Lund och Christer hade tjänster i stiftet men återvände till Lund och sist till universitetet. Ibland kan jag om dem som om såmånga andra med ärkebiskopen säga: "Ni är så deprimerande dugliga!"

Kretsar kring mig var de dock inte men jag var glad att få möta dem och vara enig och oenig med dem - i bästa högkyrkliga tradition. Oeniga? Ja, för som Christer Pahlmblad förträffligt formulerat saken: "Den dag vi inte kan säga varandra sanningen, är det ute med oss."

Pro Orthodoxia, då? Jag inser att stencilerade blad har sin tid och inser att med den prästvigningspolitik vi nu har är det inte läge för unga, frispråkiga, uppkäftiga teologer som skriver blad. Nu gäller det att huka sig. Och jag tror mig sakna en ung prästgeneration som kritiskt skulle hantera min generation av präster men göra det inom samma tanketradition och markjera att vi gamlingar var stoffilitiet. Nu får stoffilerna själva odla sin upproriskhet. Nå, det kan vi väl klara, ärrade kämpar i det upproriska som vi är.

Samtidigt sörjer jag. Den tid är inte mer där Niklas Adell mästerligt stod vid brännare och Gestetnermaskin, det som på tyska heter Vervielfälltungsapprat. Själv blev jag aldrig ritkig vän med det kletiga eländet men vemodet finns där likväl. Svunnen tid!

Semestern är slut. När jag inte var här i församlingen, blev det faktiskt ett mässfall. De två prästvikarierna blev sjuka - och det visar hur utsatta vi trots allt är.

Några erfarenheter av högmässor med andra präster under semestern kan jag fundera över. Jag väste i bänken: "Detta är en kyrkoherde, en sådan jag inte får bli." Kyrkoherden agerade och förkunnade som en prästpraktikant ute för första gången. Hur kan det bli så? Han måste ändå ha varit präst i 25 år - och kyrkoherde i 10, tror jag. När man säger nej till somliga präster, får man andra - det är detta som är det verkliga problemet:- beslutens konsekvenser.

Kyrkorna lockar

Statistiken över kyrkomedlemmar har tydligen kommit och Växjö stift leder ligan. Biskop Johansson är förtjust. Han har kommenterat i ett pressmeddelande, antar jag, och i Barometern/OT återgavs både statistik och kommentarer. Jag undrar lite över hur biskopen tänker när han analyserar, dock: "Har du många medlemmar skapar det aktivitet, det blir många förrättningar, dop, vigslar och begravningar. Och en församling som är aktiv ökar benägenheten bland medlemmarna att själva vara aktiva. Så det är mycket glädjande för stiftet att vib har så höga melemssiffror" - men borde inte aktiviteten vara stor i Stockholms eller Lunds stift då? Obestridligen finns där ju många medlemmar. Dubbelt så många som i Växjö stift.

Tidningen hetsar dock mer upp mig genom något som kallas "Fakta" för där anges mest kyrkliga och minst kyrkliga i Kalmar län. Mest och minst räknas i procent av folkmängd. Minst kyrklig är Två systrars församling i Kalmar (59.9%) och mest kyrklig Långasjö församling (90.5%). Men hur ser det ut i respektive bygd? Långasjö är utvandrarort, bokverket En Smålandssocken emigrerar beskriver. Norrliden, där Två Systrars finns, är numera en utpräglad invandrarbygd. I Långasjö bor 857 personer och 776 och är medlemmar. I Norrliden 6009 och 3597 är med i Svenska kyrkan Om kyrksamhet skulle räknas i termer som gudstjänstdeltagande är jag inte säker på att Långasjö kommer så högt.

Då återstår att avnjuta komministern Ulla Sköld-Jonsson, tidigare metodistpastor i nejden men numera komminister med särskilt ansvar för Långasjö. Hon markerar att Långasjöborna också deltar aktivit i församlingsarbetet, inte bara är medlemmar. "Verksamheten pågår hela veckorna, inte bara på söndagarna, och vi har ett flertal studie- och samtalsgrupper som träffas i veckorna", berättar hon och sammanfattar "kyrkan är förankrad överallt - en del av vardagen."

Biskopen talar om "aktiv församling" där jag skulle säga "levande" och komministern talar om vardagarna och "inte bara söndag" där jag verkligen skulle tala söndag. Kanske är ordvalet inte så avgörande men jag befruktar det värsta, som gubben sa. En kyrka kan verkligen bli aktiv med många anställda när den inte längre lever och kyrkolivets relevans kan bestå i ett utbud verksamhet i bygder där annan service saknas.

I Långasjö var Jan Redin kyrkoherde. 1954 skrev han i Rundbrev om kyrklig förnyelse hur kyrkolivet tronar på minnen från fornstora dar. I kyrkan ser prästen de tomma bänkarna. 1/3 av dem är fylld som bäst. Det betydde då 150-200 personer för kyrkan i Långasjö rymde 550. Och fader Jan såg att de fromma var gamla. I en uppgörelse med doktor Norberg, som granskat högkyrkligheten, granskar fader Jan i Rundbrevet samma år klyschor i gammalkyrklighetens kritik av högkyrkligheten och konstaterar att de kyrkliga bygderna finns inte längre. Kontraktsprosten dr Norberg påstod att man reagerar mot de rituella nyheterna genjom att utebli från gudstjänsten. Fader Jan undrar vem "man" är och så kommer det: "I dr Norbergs församling, där man inte infört några rituella nyheter, reagerar 'man' inte så. Där går 'man' alltid kyrkan. Så roligt, att det ändå alltjämt finns en sådan församling. Jag tror jag flyttar dit." (Jan Redin kan läsas i den lilla boken Kyrklig förargelse, Pro Veritate, Uppsala 1978).

Så ska en polemisk slipsten dras men dysterheten ska inte tappas bort. Lägesanalysen från 1954 berättar vad som hänt och ger relief åt det som nu sägs, när det är så aktivt och så mycken vardagsverksamhet.

Och vad om Två Systrars mera, denna söndag när församlingens pensionerade (men vikarierande) diakonissa ånyo firar födelsedag? Jag kanske ska citera biskop Wadensjö, som för många år sedan var på besök och, lite tagen av vad han såg och hörde, fällde yttrandet: "Något sånt här har vi inte i Karlstads stift." Man kan vara kyrklig utan att kunna redovisa procentuellt höga medlemssiffror. Kyrklighet är nämligen något annat, trots allt.

Ickefrågorna blir Frågorna

Mats Rimborg undrade över vad Frimodig kyrka ska driva för krav i ämbetsfrågan. Jag tror jag kan svara enkelt. Just de krav POSK drev: hederlighet och utrymme samt teologisk reflektion. Det fanns en tid när POSK skulle klämmas åt men kampanjerna misslyckades fram till dess att POSK vek ner sig - efter en komplett felanalys av hur man når kyrkopolitiska framgångar. Mats Rimborg har beskrivit den usla tankegången och det var bra att den kom till klart uttryck.

På den tiden - och jag talar nu 1990-tal och kanske några år dessförinnan - fick POSK visst renommé genom det faktiska och konstruktiva arbete som bedrevs i dåvarande kyrkostyrelsens AU och i styrelsen. Först var det Inga Bengtson och därefter jag. Till det kom arbetet i Förvaltningsdelegationen, där Gunvor Hagelberg och Yngve Kalin satt. POSK överallt! Till de ovedersägliga framgångarna hörde insatsen att rädda bekännelserabetet, som löpte risk att haverera. Det gjordes med en genomtänkt kampanj. Mitt förslag, faktiskt. Lilla Boken kom till. Till framgångarna hör också arbetet med Kyrka-Ämbete-Enhet, en sådan framgång att arbetet omedelbart måste stoppas.

Så vad nu? Det är skillnad på Maktens moral och Moralens makt, som Albert Speer fick lära sig av fängelseprästen. Frimodig kyrka får ägna sig åt Moralens makt. Pacta sunt servanda, avtal ska hållas. Just när det tjatas om att frågor avgjorts och blivit icke-frågor men i praktiken är Frågorna som hindrar prästvigning och som hindrar rättvis befordran (vilket handlar om att kyrkosystemet går miste om kompetens) behöver Moralens makt aktualiseras. När kallelser prövas ska i vart fall utfästelserna som getts, hållas. Bort med idiotförklaringen i kyrkoordningen och kräv ett enda - att den som är vigd ska vara juste i mötet med sina medkristna. Och håll rent mot den nya vanan att ställa frågor om beredvillighet att viga enkönat till dem som nu ska antas för vigning eller söker tjänst. Ifrågasätt konsekvent Maktens moral - för oftast är den ren omoral eftersom intresset alltid eller aldrig ljuger.

Så vad i det kommande kyrkovalet 2013? Den som vill ha det som en gång gav oss POSK, får rösta på Frimodig kyrka. Så enkelt är det. Och det handlar om att styra bort från Maktens moral. Kyrkan vet att hantera sina grundläggande frågor med större allvar och till de grundläggande frågorna hör dopet, nattvarden och ämbetet. Ger sig Svenska kyrkan inte utrymme att hantera teologiska frågor, undergrävs till sist identiteten. Det kräver kvalitet och allvar i det teologiska samtalet, ett förhållningssätt som är kyrkopolitik och politik motsatt men som kyrkopolitiken just därför måste främja. Kanske skulle vi lära oss av den bilindustri som genomgår sina kriser. Ödena för SAAB och Opel kunde kanske bli kyrkligt lärorika? Eller ska vi tala om det romerska imperiets öde i stället? De stora systemen hölls igång av människor som arbetade hängivet men till sist havererade det ändå. Blir det så med Svenska kyrkan?

Jaja. Jag förstår att ni närmast går under av undran om hur det är med mig. Jag var hos doktorn hemma i Sverige med min uppsättning franska läkarrapporter. Sommarvikarien i Löttorp är en legendarisk läkare med krigs- och katastroferfarenheter i särklass, som därtill behärskar franska. Hade jag inte haft mina papper, hade hon trott att jag hade en blodpropp i benet, sa hon - och detta efter nästan 14 dagar! Men vad jag egentligen har är en 11 mm stor hålighet i benet (den som doktorn i Marseille såg med ultraljud och som jag har på en uppsättning färgbilder) där nog en cysta suttit, den som sprack. "Det kan du leva med", sa hon. Kanske benet blir lite missfärgat fortsättningsvis - men, tyckte doktorn, jag måste ju inte ha kortbyxor. Jag genmälde att jag är så gammal at jag inte behöver bry mig stort och så mobliserade jag uppföljningsvis - jag hade ju betalat undersökningsavgiften! - en uppsättning lite mindre krämpor, men fick beskedet att dom kunde jag också leva med. Så då fortsätter jag att leva ett tag till.

Allvar

Jag var inte så bekymrad. När jag ställde mig i duschen på morgonen och såg att foten var blå, tänkte jag att de nyinköpta strumporna som jag haft dagen innan färgat av sig. När färgen var kvar efter att jag tvättat foten blev jag lite betänksam och föll undan för hustruns krav på sjukvårdsbesök. Saken underlättades inte av att vi då befann oss i Marseille. Om det var en blodpropp, på franska trombose, kunde den gå till lungan och då skulle jag möta min Skapare om en timme. Detta ville tydligen läkarna förhindra. Först provtagning och sen sjukhussäng, därefter venundersökning - trodde dom verkligen att jag hade en venerisk sjukdom? - och så stod det klart att det var Bakers cysta, som heter något mycket längre på franska. Nu känns det som att jag fått ett getingstick i vaden och det kan man leva med. Nu ska svenska ortopeder undersöka vad det beror på. Doktorn som såg ut som läkaren i Greys anathomy levererade en massa fina färgbilder på mina blodkärl för en kostnad av nästan 100 euro, jag kan därmed njuta av min invärtes människa.
I Frankrike funderar man gärna över franska generaler, Joffre och de Gaulle t ex, men också svenska. De svenska har fått sin befordran därför att de kan budgetmål och fördelningsnycklar mellan vapenslagen sägs det. Blir det krig är denna kunskap utan värde. Har vi s a s präster och biskopar av samma fredstids slag? Det de håller på med är inte allvar, så kan läkare inte fungera. För dem är det som väl är alltid allvar.

Bild i cyberrymden

Det verkar som att bilden försvann fast jag kan se den i min dator.. Ni slipper se en överviktig bloggare i en sjukhussäng. Det är nog oxå Guds faderliga omsorg om oss.

Klent med bloggande...

Som ni kan förstå av bilden blev jag mot min vilja intagen på sjukhus. Under den fridfulla ytan kunde något dödligt vara på gång. Svårt fall. Doktorn grät. Njut av bilden, mer bloggande följer framöver. Men först av allt - oroa er inte. Oroa er aldrig! Guds goda fadersvilja verkar med oss. 

De ohållbara konsekvenserna

Naturligtvis är jag/vi Mats Rimborg skyldiga ett tack för att han klart och rejält beskriver sina - och POSK:s - positioner i ämbetsfrågan. Det leder till, menar han i en kommentar till bloggpostem Rimborgs fina vänner finns mångenstädes, ohållbara konsekvenser om man inte är överens i ämbetsfrågan. Detta var vad som hände i Svenska kyrkan och så går det inte att ha det.

Historiskt tror jag inte bilden av ständiga ifrågasättanden är korrekt. Snarare fick "de två slagen" leva var för sig och talet om ständiga teologiska debatter eller ifrågasättanden var en kyrkopolitisk fint från dem som inte kunde hantera att det fanns en oenighet. Men strunt i det. Vad Rimborg klagar över nu var nämligen det som hävdades före beslutet som ett argument att inte fatta det. Konsekvenserna skulle bli värre. Minoriteten visar sig alltså ha rätt. Men med det fattade besklutet är frågan avgjord och ingenting kan ifrågasättas - hur orimligt det än blir. Det visade sig när arbetsgruppen Kyrka Ämbete Enhet la fram sitt lilla betänkande år 1993. Det visade sig när det skulle till samtalsgrupper i olika delar av landet. Den enda lösning Svenska kyrkan kan praktisera är en politisk. Gör oss oppositionen kvitt! Att Svenska kyrkan därmed blir en gemenskap som förenas av en dogm från år 1958 behöver man inte särskilt påpeka. Här är den avgörande frågan.

Rimborgs frågor försökte arbetsgruppen 1993 hantera och jag behöver inte dra det hela här. De var inte nya då, något som jag försökt visa i boken Förnyarna. Att man ställer frågan om vi verkligen tar emot Jesus i nattvardens bröd och vin tycker jag för egen del är en alldeles utmärkt fråga, som dessutom kan få ett utmärkt svar. Det finns väl inga skäl att tabuisera den frågan - någonsin? Svaret är att det behövs lite bröd, lite vin, lite präst och några bestämda Kristus-ord för att vi kan vara övertygade om att löftena håller. Sakramental säkerhet. Den som börjar pilla med beståndsdelarna tar på sig ett stor ansvar och projektet är inte utan vidare riskfritt. Men det kanske kan gå. Fast om det kan gå - varför kan den saken inte nu hanteras i annan ordning än den politiska?

Vän av ordning kunde förstås nu säga: Mats Rimborg har visat att reformen 1958 får sådana ohållbara teologiska konsekvenser att något uppenbarligen måste göras. Reformen har dessutom på punkt efter punkt visat sig få konsekvenser som kyrkomötet 1958 alls inte kunde föreställa sig. Det blev ingen folkväckelse i reformens spår, de löften som ställts ut sveks, förändringen av prästämbetets praktiska utgestaltning är oerhörd, i Prideparaden vandrar en kvinnlig biskop, tja uppräkningen av sådant som 1958 varit otänkbart men nu är vardag kan fortsätta en god stund. Jag ska inte fortsätta den just nu. Jag upprepar bara att det borde vara möjligt: att samtala om sakfrågan och det åvilar i första hand majoriteten att ge teologiska skäl för beslutet 1958 och teologiska skäl som motiverar allt det som hänt därefter. Var lite stolta över hur det blev och förklara er stolthet, helt enkelt. Det kunde man gjort vid det omfattande firandet av 50 år med kvinnliga präster år 2010. Men den möjligheten sumpades. 2010 firades föga. Vi fick i ställetl små men kostsamma uppställningar år 2008, då vi besynnerligt nog firade 48½ år med kvinnliga präster och 50 år med ett beslut om vilket Biskopsmötets bibelkommission sagt "så bör det inte gå till". Det skulle vi fira!

Inte ett ont ord till Mats Rimborg, bara tacksamhet att han är tydlig i sina beskrivningar. Fast det är klart att jag skuklle uppskatta om Mats Rimborg någon gång vid frukostbordet tittade på den djupa tallriken och ställde sig frågan: Hur var det när den djupa tallriken kom till? Det är en subversiv tanke att tänka i de flata tallrikarnas kyrkosystem, det fattar jag. Men den tanken bör tänkas och frågan ställas.

Dom vet, visst vet dom

I går var det kantarellplockning. Sommarkantareller finns och snart kommer höstkantareller. Jag tog inte med mig skottkärran ut. Det var dumt - för då hade jag kunnat skriva att jag kom hem med en skottkärra kantareller. Det hade ni imponerats av. Kantareller till kantarellsmörgåsar vid kräftskivan - vad låter det som? Förresten är det kantor Mats som kommit på synonymen till skottkärra. Stridsvagn, förstås. I svampskogen tänkte jag på den bloggdebatt här, den som otvivelaktigt ger insikter, om än dystra. Jag tänkte vidare på kyrkosystem. Sedan var jag som folk, åt kronärtskockor, slurpade kräftor, drack öl och något som kallas brännvin, sjöng - ja, utan alla detaljer: var som folk.

En kristen kan aldrig vara lojal och går inte riktigt att lita på - för den som har en Herre är i grunden opålitlig, Det vet Maktens kvinnor och män. De kristna kan vara hur kompetenta på jobbet som helst och hur ambitiösa i sina sociala gemenskaper som helst - men eftersom de i grund inte kan vara systemtrogna, kommer alla system tvingas hantera det faktum att det finns potentiella illojala inuti systemet. Programmatiskt illojala. Och vad system än tål, detta tål systemen inte. Jag kan säga det på anglernas språk med ett citat från George Carey: "If Christianity is more than a hobby, then it must take us into areas of confrontation from time to time." (We don't do God, s 162)

Kyrkan - med stor bokstav - kan hantera denna illojalitet. Kyrkosystem kan det inte. Kyrkan får liv av detta, för det är en av Gud given illojalitet som är något annat än stridslystnad. Kyrkosystem hotas i stället. Det som doftar liv för Kyrkan, luktar död för kyrkosystemet. Tänk på professorn i Wittenberg, dr Martin Luther eller se filmen, vilket ni vill.

Nu kokas anklagelser mot en präst kyrkorådet vill ha bort ner till den sörja som kyrkorådet skickat till domkapitlet. En av anklagelserna tycks handla just om illojalitet. Den utsatte komministern har nämligen spridit handlingar som är offentliga. När församlingsbor frågat, har han kopierat och lämnat ut de handlingar som beskriver hur kyrkoherden drar in 130 000:-/månad i lön för sina insatser. Pengarna går till hans bolag. Det är, om jag fattar kyrkorådets ordförandes argumentering, ett illojalt beteende, inte att ta ut 130 000 men att låta folk få läsa de offentliga papperen. Det kan man förstås förstå. Det ska bli intressant att se vad domkapitlet svarar på inlagorna - att det inte finns några läromässiga hinder att göra sig prästen kvitt?

Därmed kan man fortsätta fundera över den inre och den yttre kallelsen. Poängen är balansen. Blir det för mycket yttre kallelse betyder det att kyrkosystemet agerar i Guds ställe och självsvåldigt under stor fromsinthet bestämmer kallelser. Det är funktionell ateism. Kyrkan bestämmer inte utan prövar kallelser för att se vilka de är - alltså en process där Kyrkan försöker förstå vad Gud vill.

Jag får väl upprepa mig. När min militära karriär stakades ut, kom prästen på hembesök med bibelord och Stadeners prästvigningstal i boken Vid kyrkans port och frågade: "Är det präst du egentligen ska bli?" Jag läste, bad, funderade och stiftet hade prästrekryteringsdagar i Nässjö. Jag for dit. Jag talade med präster som inte var riktigt så töntiga som andra. En präst gav mig en halvårsprenumeration på SPT, årets första sex månader år 1966. Jag läste. Aulén, Giertz, Sahlin, Lekman tar ansvar, Vår Lösen och böcker om präster, Hellsten t ex och James Insight. Jag läste en del annat också - om Sydafrika och Vietnam. Hösten 1967 började jag läsa vid teologiska fakulteten. Det fanns inte bara en lockelse att vara präst och tanken att det var meningsfullt att vara präst i mig. Andra anade vad Gud skulle kunna använda mig till - "det enda Gud kunde ha dig till", som någon långt senare sa. Nå, jag hade kanske kunnat bli något annat - för det fanns en del som sa så också. Jag frågade Olof Sundby om han såg en prästkallelse hos mig. Det gjorde han - och vilka villkor vi prästvigdes under när det gäller "Frågan" i Svenska kyrkan var alldeles klara. Ingen behövde prästvigas med fingrarna i kors. Vår constituency hörde hemam här, i den Kyrka som fostrat oss. Hade Sundby sagt "nej", tänkte jag inte fråga någon annan biskop.

Vad är den yttre kallelsen alltså? En mängd repliker och sammanhang, inser jag, inte bara biskopens. Genom yttre omständigheter framkommer att kallelsen inte bara är en tankefigur, en fantasma. Gud själv ville något. Hur ett kyrkosystem anständigtvis kan fatta sådana beslut som kyrkomötet gjort att stänga somliga prästkandidater, nämligen de av min sort, ute, är sanslöst för den som tror att Gud kallar präster till sin Kyrka. För kyrkosystemet är det en fullkomligt naturlig åtgärd. Att denna åtgärd demonstrerar kyrkosystemets funktionella ateism, fattar de beslutande och deras entourage inte. Poängen med talet om inre och yttre kallelse är dock för oss andra att kallelsen och vigningen är Guds. Det får sina konsekvenser för är detta inte en hobby teologi utan Insikter så kan det bli en av de där nödvändiga konfrontationerna med systemet. Det vet dom om.

Närmast sörjande över POSK

Jag kan vara glad över att Mats Rimborg ger klara besked. Teologi är en avskriven syssla i POSK:s sammanhang, moralteologi än mer avskriven. Inför skeenden som format Svenska kyrkan blundar man - och tänker sig skapa framtid! Det är en tragisk men logisk utveckling för POSK som fordomdags faktiskt kunde hålla en egen profil men som i programmakandet vände ner sig och blev lojalt. Som de andra, fast partipolitiskt obundna. Men om det är samma kyrkopolitik som levereras så är det väl skit samma vilka man röstar på - eller ens skit samma att rösta i kyrkovalet?

Man kunde tro att jag, som är med i Frimodig kyrka med samma entusiasm som jag en gång var POSK-are (innan programrevisionen), nu skulle vara närmast glad. Det gick så illa som man kunde tänka när POSK inte orkade stå kvar i mångfalden och arbetet med den inomkyrkliga ekumeniken. Jag är närmast sörjande. Svenska kyrkan hade varit bättre rustad med en bred partipolitiskt obunden gruppering, där det fortsatt kunnat föras en debatt om de allvarliga splittringsfrågorna - med bevarad vänskap. För så var det.

Jag var en tid utbildningsansvarig för POSK:s kyrkomötesgrupp. Då tog vi ordentliga tag i utbildningen av förtroendevalda och gruppen skaffade sig erfarenheter genom ekumeniska utblickar. Det var unikt. Ingen annan kyrkomötesgrupp hade ett motsvarande program. Det framkom i en rolig kyrkomötesdebatt när S- och M-ledamöterna plötsligt fattade att deras anslag gått vidare till moderpartierna med kringorganisationer. Själva hade de haft trista sammankomster å gängse kursgårdar, av partierna organiserade - men detta kunde de inte uppfatta som utbildning, det som anslaget var till för! POSK-arna log och log med mycket goda skäl. De hade nyss kommit hem från New York och mött stiftet och arbetet med evangelisation.

I går var jag på Frimodig kyrkas styrelse i stiftet. Där mötte jag den glada entusiasmen och viljan att driva Svenska kyrkans avgörande framtidsfrågor. Glad for jag hem från sammanträdet. Man kan göra allvarliga analyser av det s k Läget och ändå ha sin frimodighet bevarad, det är uppenbart. Men jag sörjer över att POSK förlorade sin kallelse och blev ett egenintresse. Sådana grupperingar finns det inga som helst skäl att ge sin röst.

Ska inte Frimodig kyrka nitas på ämbetsfrågan? Det går inte. Vi står samman och slår vakt om Sveska kyrkan med konsekvensen att vi får hantera ämbetsfrågan och visa att det faktiskt går. När det går, blir det svårt för alla som hävdat att sådant är omöjligt. I sak blir det förödande för det utstötande kyrkosystemet att människor gestaltar en gemenskap som tar frågor på allvar men håller ihop också där. Sådant var POSK då. Sådant är Frimodig kyrka nu.

Bäst i test

Jag har konstruerat ett litet test. Frågorna ska besvaras med ett JA eller ett NEJ.
Lycka till!
Pristagare utses inte - men en poängbedömning blir det på slutet.
Temat är förstås ämbetsfrågan - vad skulle det väl annars kunna vara.

1. Utredningsarbetet (SOU 1950:48) bedrevs sakligt, med breda vetenskapliga resurser försett och i syfte att utröna Guds vilja om ämbetet i Svenska kyrkan.
2. Utredningen tog upp de tänkbara och rimliga invändningarna mot en ämbetsreform och gav bärkraftiga argument för den.
3. I det statliga utredningsarbetet ingick sådana ledamöter som utgick från Svenska kyrkans syn på att kristen tro är en följd av gudomlig uppenbarelse.
4. På sedvanligt sätt fick kyrkoråden, församlingarnas styrelser, vara remissinstanser när SOU 1950:48 skulle besvaras.
5. Beslutet i kyrkomötet 1957 att säga nej till förslaget om kvinnor i prästämbetet var sexistiskt.
6. De biskopar som efter kyrkomötet 1957 fick i uppdrag att skriva promemorior till biskopsmötet skötte - med biskop Giertz som undantag - sin uppgift pån ett allsidigt, imponerande och konstruktivt sätt.
7. Domprosten Nils Johansson ger i sina Memorablier en nidbild av hur arbetet i kyrkomötet 1958 gick till.
8. Beslutet i kyrkomötet 1958 fattades enbart utifrån klara och övertygande teologiska sakargument.
9. Beslutsprocessen sköttes i sin helhet mönstergillt och det hade funnits tillräckligt med tid för samtal och sakliga överväganden.
10. Biskopsmötets bibelkommission (1963-1970) prisade Svenska kyrkans sätt att besluta om ämbetsreformen: Just så skulle det gå till!
11. Svenska kyrkan har samvetsgrannt uppfyllt de löften som gavs minoriteten vid kyrkomötet 1958.
12. Frågan är nu definitivt avgjord genom fattade beslut i kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ.
13. Svenska kyrkan gick före år 1958 och ska när nya teologiska frågor dyker upp fortsatt gå före. De andra kommer tids nog att följa med.

POÄNGBEDÖMNING

Räkna nu samman hur många JA-svar du fick.

13 JA är alldeles förträffligt. Grattis. Du är en i Svenska kyrkan godtagen person, en sådan vi vill ha. Visserligen hade du nog samtliga fel i testet, men det bryr vi oss inte om.
12 JA är OK också. Vi är inte småsinta
10-11 JA får duga. Du kanske var för snabb i testet?
6-9 JA indikerar att du inte är pålitlig. Ska du ha tjänst i Svenska kyrkan så berätta aldrig om detta testresultat.
3-5 JA betyder att du nog inte hör hemma i Svenska kyrkan. Någon måtta på den inkluderande folkkyrkan får det vara.
1-2 JA betyder helt enkelt att du fattat NADA. Du fattar inte vad man ska svara - och vad fattar du då?
0 JA är ett svar där du ska drabbas av det tydliga och uppenbarligen anglokatolska omdömet från Church of England: Piss off! Visserligen hade du rätt på varje fråga i testet - och precis det var felet.

Rimborgs fina vänner finns mångenstädes

Mats Rimborgs konstaterande att Misdsionsporvinsens tillkomst visar att ämbetsfrågan är kyrkoskiljande är kanske lite överraskande. MPr kom till 1958 eller 1960, alltså?

Men Rimborg har fina vänner. Jag tänker på biskop electus Åke Bonnier, som jag gillar, han som far till Skara och därför lämnar Stockholm med Pride-flaggan i topp. Skara får väl en egen Pride-festival nu med Pride-gudstjänst i domkyrkan? Jag läste Åkes via Svenska kyrkan approberade blogg och fann att han fått frågor om ämbetsfrågan men inte fann anledning besvara dem eftersom saken väl var avgjord, ja, hur nu orden föll. Men Åkes obenägenhet att svara beror väl i all rimlighets namn på att han inte riktigt kan svara, för han har egentligen aldrig läst på. Han, lika lite som Mats Rimborg. Varför skulle de? Saken är ju, som man säger, avgjord.

Åke var kvinnoprästmotståndare några månader en sommar. När han underrättade sina föräldrar om sitt ställningstagande blev de mycket upprörda. Att han blev kristen, kunde de hantera. Inte detta. Åke slutade med sitt motstånd. Det är väl det hela? Varför skulle han därefter läsa på, bekymra sig? Den enkla vägen - rätt eller fel - är den att hävda att saken är avgjord. Men vi andra kanske ska fortsätta fundera över vilka /teologiska/ tankemodeller som så i grund förändrat Svenska kyrkan? Jag styr inte in på ämbetsfrågan enbart men kan det vara så att dopet, nattvarden och ämbetet är grundbultar och lossar man på en av dem, riskerar hela bygget att rasa?

Min lärde och avhållne vän herr Teologidocenten läste en gång nordiska språk. Ändrar man bokstaven A, som är en slags bärande vokal, blir det ett annat språk, A är inte detsamma på svenska som på tyska eller norska. Ljuda själva! Börjar vi tala svenska med tyskt uttal av A, blir det ett annat språk. Pröva att säga Radler på tyskt och svenskt vis så fattar ni. För att inte säga Radler på norska, vilket blir garanterat lustigt. Samma sak med bokstaven U, fattar jag. Välan, poängen är den att somligt bär och ändras just detta blir det något annat. Var detta det som hände 1958? Och har det fortsatt hända?

Över detta kan man fundera bara man inte hävdar att något är avgjort, för då finns det inget att fundera över.

Nu är jag bekymrad för Rimborgs fina vänner mer än över honom -. för en biskop som inte kan säga mer i sak, kan komma att få problem om Verkligheten inte går hans väg. Åke Bonnier är inte ensam. Biskoparna Johansson, Hagberg, Nordin, Koivunen Bylund, Stiglund, Brunne, Söderberg och ärkebiskop Wejryd tror jag inte om att på stående fot med teologiska argument kunna försvara 1957-1958 års beslut och det som däefter hänt. De har inte läst materialet. Antagligen har de inte läst biskopsmötets bibelkommissions rapport heller. Ragnar Persenius har gjort det - men så ville han just samexistensen av det slag där man kunde tala om två hedervärda uppfattningar. Hur det är med biskoparna Eckerdal, Fast, Modéus och Jackelén håller jag öppet men klarhet kan skapas när det gäller Fast när han bjuder in mig till Visby för att hålla dubbelföreläsningen om ämbetskonflikten. Förstår alla poängen att det är vanskligt om frågan inte är avgjord och därför måste den vara avgjord och debatten avförd.

I går kom senaste numret av New Directions med The Better Together Charter. Det är ett upprop för samexistens med plats också för dem som inte av samvetsskäl kan säga ja till kivnnliga biskopar. Ni minns att de engelska biskoparna av kyrkomötet i York i juni fick bakläxa på sina förslag om åtgärder för att trygga minoriteten. Vad biskoparna just nu skriver på, får vi se i november men just nu skrivs upprop till dem. Lustigast är det som läckte ut från dem som vill se bestämda åtgärder så att allt blir klat och minoriteten motas ut eller omvänder sig. Revd Hugh Lee i Oxford, som jag mötte i maj, vädjade om och tar emot upprop med ett distinkt klarläggande: "It doesn't matter whether or not you're a churchgoer!" Forward in Faith har en sida man kan signera också - och den vill slå vakt om den omdebatterade Clause 5(1). Där heter det: "Don't delay! Sign the Petition now! (Provided you're a Churchgoer!)"

Jag läser annars George Careys lilla bok We don't do God (Monarch 2012) där han funderar över hur den kristna tron marginaliserats och klagar över avvecklingen av tron när han ser tillbaka till kröningen av drottningen år 1953 och vad som då var retorik och symbolik. Jag tänker: Church of England då? Vad har skett i den kyrkan under 60 år? Det där med Better Together kanske inte år så dumt och om det inte är så dumt måste väl Frimodig kyrka vara helt rätt?

Naggen

Den senaste veckan har jag då och då läst och funderat över Naggen. Erik Lindorms skämttidning, utgiven 1912/13-1922 (även om Naggen bara utkom sporadiskt de två senaste åren av sin existens). Det är en samlingsvolym jag hittade på en loppmarknad för det facila priset av 10:-

Det som tar mig är inte så mycket den politiska kritik som riktas mot nationen som den massiva kyrkokritik som möter. Jag påstår inte att den är dålig som kritik och vandrarprästen David Petander hör till dem som imponerar på Lindorm - men varför har vi inte tagit kyrkokritiken på allvar? Den har dock betytt något. Har hållningen varit den att det infama ska man inte bemöta? Nå, så har denna kritik skapat ett grundläggande förakt för präster - eller? Jag säger inget om det heller. Men varför har vi inte skolats i kulturanalys så att vi kunnat hantera den omvälvande sekulariseringen under 1800 och 1900-talen? Vardagens mödor har krävt sitt - och just så eländigt är det. Den stora böljegången - sekulariseringsvågen - hanteras med fromsinta besvärjelser när analys och apologetik skulle behövas. Men om kyrkan motas ut i marginalen i syfte att tron ska elimineras -. borde det inte sätta några avtryck i prästutbildning och församlingsarbete?

Jag antar att det finns enskilda kritiker som tagit upp kulturfrågorna och syftar då inte bara på biskopen J.A. Eklund. Gjorde inte John Cullberg också några försök på 1930-talet? Men det mesta som åstadkommits har skett inom ramen för analysmodellen "allt står väl till" och står det inte riktigt väl till är det kvinnoprästmotståndarnas fel.

Naggen roar mig förstås också. Det finns en del skarpsinniga bilder att glädja sig åt och vackert skivs om vandrarprästen. Det var i Naggen två korpulenta präster vandrar tillsammans och under rubriken Statskyrkan utsprinner sig dialogen:
"Djävulen börjar få allt större insteg i min kyrka:"
"Det var roligt att höra. I min kyrka har det inte varit en djävel på flera söndagar."

Själv kan jag bidra med en annan replikväxling, som roar mig och kunde ha platsat i Naggen:
Äktenskaplig dialog
Mannen: "Har du sagt ett enda vänligt ord till mig i dag?"
Kvinnan: "Nä, det tror jag inte, men jag är inte helt säker. Något ord kan ha slunkit ur mig."

POSK-budskapet

Mats Rimborg ger klart besked i en kommentar till inlägget ÖKA-d muntration. Ämbetsfrågan är avgjord och den som inte fattar det är dömd till en marginaliserad tillvaro. Tänker man så, var det förstås viktigt att POSK blev barlasten kvitt. Allt är begripligt och har varit begripligt rätt länge. Jag kan ogilla den rimborgska överlägsenheten, som faktiskt stör mig men det beror kanske mest på att han beskriver ett POSK-elände. Det fanns ett annat POSK, uppföljaren till PPO, och detta POSK var ett förnyelseprojekt i Svenska kyrkan. POSK sökte hålla samman och tala allvar om de faktiska problemen. Till sist ville majoriteten vika ner sig och bli precis som de politiska partierna - fast utan att vara ett politiskt parti. Det blev inte förnyelse så mycket som det blev förvaltarskap. Därmed får POSK vara med i de fina salongerna - men förlorade inte POSK sin själ? Vi som undrar var en gång med och byggde POSK tills vi begrep att vi var barlast och att POSK-majoriteten ville något annat än vad vi varit överens om tidigare.

Den som säger att saker och ting är avgjorda talar utifrån en obehaglig överlägsenhetsposition - en Messerschmitt helt enkelt. Det brukar vara en sådan person som inte läst på, inte vill läsa på och därför måste deklarera att ingen längre behöver läsa på eller förfäkta vad som var den tidigare kyrkoläran - och fortfarande är i stora kyrkor. Vi ska låtsas som om ämbetsreformen 1958 var en sådan obestridlig framgång. Det enda man kan göra när "avgjord"-stämplen tas fram är att ta frågan några varv till. Det finns kanske skäl att fundera både i sak och konsekvens när det handlar om ämbetsfrågan. För det verkar lite underligt att den teologiska frågan nödtvunget fick avgöras politiskt och lite bekymmersamt är det väl att reformen fick genomföras med lögnen som vapen och sveket som verktyg? Bo Hanson tackar de politiska partierna och vi tackar Bo Hanson för den inssikt han därmed ger oss andra.

Frimodig kyrka hanterar Svenska kyrkans problem. Det betyder att FK gör om försöket att hålla samman och ämbetsfrågan innebär inte att kvinnliga präster får söka sig till andra grupperingar. Tillsammans får vi hantera Svenska kyrkans problem i en gemensam kyrkopolitisk satsning. Det borde gå och det behöver alls inte vara så att sanningsfrågor därmed sopas under mattan. FK borde kunna klara det som POSK misslyckades med. Klara det gemensamma, klara att hantera Svenska kyrkans frågor och vara en del av ett förnelseprojekt. Mindre duger inte.

Mats Rimborg känner jag inte. Han har dock en förtjusande fru, vilket förlåter en myckenhet av synder, som jag räknar till mina vänner. Mats tilltag att dra Göteborgs stift inför domstol därför att han inet fått rätt ersättning för uppdrag som förtroendevald, står jag mycket undrande inför. Skadar det inte bilden av POSK? Har förresten inte aposteln manat oss att inte göra så? Vi reder själva ut våra problem. Å andra sidan, om politikerna fick reda ut ämbetsfrågan med ett drakoniskt hugg är det kanske logiskt att tingsrätten får lösa andra problem? Men ska man rösta på en nomineringsgrupp där en förtroendevald drar sitt stift inför domstol för att få ut några kronor extra? Det tål väl att fundera över också.

Spionerifrågan

Det borde förstås bli en kommission som får arbeta nmed frågan om spioneri/underrättelseverksamhet riktad mot Svenska kyrkan. Kyrkostyrelsen kan se till att en forskargrupp tar sig an frågorna och Aleksander Radler kan förstås hjälpa till genom att berätta. För vi vill väl veta? Och en hel del vet vi, t ex att DDR visste att smörja personer på rätt sätt bland annat genom hedersdoktorat. De så belönade var alls inga agenter men de hade inflytande i sina sammanhang och var viktiga.

Naturligtvis var inte Aleksander Radler ensam. Fram med Rosenholzakterna, det är det politiska kravet och nu har kanske Kristdemokraterna skäl att kraftfullt driva kravet i regeringen? Men vilka fler i Svenska kyrkan bar informationer till Stasi och DDR? Finns det fler placerade agenter, tskar som talar god svenska? Jag frågar, för jag har i militära sammanhang mött KGB-officerare som talat svenska utan accent, ubildade i språklaboratorium. Det var de som skulle sitta i svensk tv och försäkra att svenskarna inte behövde oroa sig för nu hade trupper från W-pakten kommit för att hjälpa de utsatta svenskarna. Så vad ägnade sig sovjetiska ambassadens avdelning för imhämtande av upplysningar om folkrörelser och kyrkor åt? Går det att få veta nu? Antagligen inte. Inte med en rysk president som varit KGB-resident i Berlin.

Jag har inte förslagsrätt i kyrkostyrelsen, men det skulle förvåna mig om styrelsen nu intev tar ett ansvar att försöka skapa klarhet där Luleå domkapitel inte kommer längre. Läget är nu.

Luleå domkapitel och Radlers avsägelse

Nu ska det bli intressant att se hur mycket is i magen biskop Stiglund och domkapitlet har. Aleksander Radler har avsagt sig prästämbetet. Beviljas detta, har domkapitlet inte längre ett ärende att behandla. Kanske kan det gå till Åklagarkammaren för prövning - men spioneri är ett brott med 25 års preskriptionstid så det finns inte särskilt mycket att hämta, kan man anta. Radler spionerade för Stasis och DDR:s räkning men DDR föll för 23 år sedan. Det förbryterska som folk i Tyskland talat om var händelser i DDR - då han förrådde studentkamrater. För brott då, kan han helt enkelt inte straffas. Luleå domkapitel hade kunnat ta upp att Aleksander på raka frågor ljög.

Det finns dock en hel del att fundera över och vilja ha svar på. Jag vill veta vad Radler sysslade med vid teologiska fakulteten i Lund. Vem hjälpte in honom där? Vem såg till att han fick stipendierna och doktorandmöjligheter? Namn! Vad sa säkerhetspolisen till dekanus när polisen sökte upp fakultetens ansvarige. Berätta nu, professor Selander! Och jag menar att det måste utredas vilken utbildning Aleksander Radler fått av Stasi. Vilka metoder är han professionellt tränad i?

Men ska Aleksander egentligen jagas? Han hade spionuppdrag för DDR i Sverige. Om nattvakten förebrår tjuven för att han stjäl är det logiska svaret: "Jag är tjuv och ska stjäla. Du är nattvakt och ska vakta. Om jag kan stjäla är det du som varit försumlig i tjänsten, inte jag." Här gäller ett enda krav. Fram med namnen på de som på olika sätt gjorde tjänst åt DDR i Sverige. Rosenholzakterna, alltså.

Vad kan Luleå domkapitel göra? Såvitt jag förstår kan kapitlet vänta med att förklara Radler obehörig att utöva prästämbetet. Då står han fortsatt under domkapitlets och biskopens tillsyn och det finns en möjlighet att fortsätta utreda och - inte minst - ställa frågor till spionen. För Svenska kyrkan finns det uppenbarligen en hel del att lära om vad främmande makt ville veta om kyrkolivet. Den möjligheten får inte försummas nu.

Frågorna om hur Radler fick en bas i Svenska kyrkan ska väl också ställas? Var och av vem prästvigdes han? Finns i materialet något som berättar om Växjö stifts DDR-kontakter och kan förklara hur biskop Lindegård och professor Wingren blev hedersdoktorer i östtyska Greifswald? Var detta belöningar som på något sätt kan han med Radler att göra?

Kristdemokraterna har väl också en läxa att göra. Eller inte? Var Radlers kompetens av värde för partiet när nu DDR inte längre fanns? Fast nog måste Kristdemokraterna ta upp frågan om förbundsordförandens och andras naivitet.

Aleksander själv då? Han har levt en dubbelnaturs liv - å ena sidan tjänst åt Gud, å den andra tjänst åt DDR. Men kan inte spionens liv vara en tjänst åt Gud? Vad säger en lutheran? Den enkla sanningen är väl den att DDR och Stasi skickade en spion till Sverige. Hade inte DDR kollapsat, hade Aleksander fortsatt kunna informera om vad som hände i Sverige. Också detta år. Också inifrån kyrkomötet. Det hade kanske medborgarna i DDR kunnat ha glädje av? Aleksander talar nu om sitt dubbelspel. Tja. Är det inte själva spioneriets väsen han beskriver?

Luleå domkapitel kanske först med Aleksander Radlers erkännande har fått en viktig arbetsuppgift. Den behöver inte bedrivas med särskild skyndsamhet. När utredningen väl är klar, kan domkapitlet ta upp Radlers egen begäran om att bli förklarad obehörig att utöva prästämbetet - om inte frågan fallit därför att domkapitlet efter utredning och beslut på eget initiativ obehörigförklarat. Att den anklagade ska slippa undan granskning genom ett avhopp är väl en orimlighet?

Motion

Motion bör undvikas för utebliven motion är grunden till ett långt liv. Man sliter inte så mycket på kroppen då. Rätta mig om jag har fel - men vilka skadetal redoviusar egentligen Idrottssverige och hur skadlig är egentligen korpidrotten? Vad kostar innebandyreseriet i skador som påverkar närings- och förvaltningsliv? Jag bara undrar.

Motioner i kyrkomötet är en annan sak. Det finns några gemensamma - nomineringsgruppsöverskridande - som driver intressen i en nämnd eller ett stift. Dom struntar jag i. S skriver påfallande få motioner (3) och detsamma gäller M (4) , Fisk (2) och Visk (1). C har fått ihop 10 och POSK hela 6. POSK åstadkom mer förr, tror jag man måste säga. MISK driver miljöfrågor, förstås, men inte i alla 5 motionerna. Ingen gruppering är så ohöljt lahisk som de rättfärdiga miljöpartisterna. ÖKA får ihop 7 och slås av Kristdemokraterna som skrivit 9.  Återstår väl FRIMODIG KYRKA som är den lilla gruppen med 11 motioner. Ambitiöst folk i FK, det måste man medge. Samtliga dras motioner kommer att avslås - oberoende av vad som står i dem. Fel folk, helt enkelty. Helt fel folk. Men det har dom inte fattat, så säg inget är ni snälla! Dom kommer att tala mycket i talarstolen också.

Denna förmiddag nöjer jag mig med att kommentera en POSK-motion. Stiftsadjunkten Ingvarsson har svårt att komma ihåg vilken söndag det ska bli. Han tjänstgör på kansli, kan man förstå. Nu har han möjligtvis inte i söndagsskolan fått lära sig det enkla knepet - att kolla i almanackan - så han föreslår en helt ny indelning. Vecka 44 är det 44 söndagen. Lätt som en plätt. Nog har vi blivit duktigare men dunmmare för på medeltioden eller 1600-talet kunde folk hålla koll på söndagarna. Med detta POSK-förslag kodifierar också Svenska kyrkan att söndagen är veckans sista dag. Det kan man nog göra teologi av, provinsteologi. Nå, nu bestämmer vi så. Hur många nya psalmböcker måste vi då trycka? Räcker ½ miljon för att förse kyrkor och kapell med behovet? Varje psalmbok kostar 200 spänn. Det torde efter en enkel huvudräkning handla om 100 miljoner kronot som ska ut. Har bokförlaget Verbum mutat Ingvarsson? Å andra sidan finns det kanske fler motioner som skulle kosta pengar så för dessa 100 miljoner får vi i alla fall ut något högst påtagligt. Psalmböcker med ny kyrkoårsindelning. Att vi inte konsulterar Borgågemenskapen är väl självklart.

Har ni fattat att jag tycker Ingvarsson skrivit en hialöst motion, närmast pubertal. Han hör till POSK-gruppen, bara så ni vet. Tycker ni jag är elak mot POSK-arna? I så fall beror det på försmådd kärlek. De nya makthavarna där, gjorde om POSK. Det ska vi inte glömma. Nu skriver de mejl och vill organisera de grupper som inte framträder under partinamn. Det kan de göra och feramgång kan de nå men vad hjälper det en nomineringsgrupp om den vinner hela världen men förlorar sin själ? POSK skulle en gång vara ett intelligent framtidsalternativ när den partipolitiserade strukturen föll sönder. Nu faller den sönder - och vad med POSK? Ett intelligent framtidsalternativ?

ÖKA-d muntration

ÖKA betyder, som bekant, Öppen Kyrka för Alla /utom för er!/. Brita Olinder bröt sig ur POSK och bildade nytt. Då fanns sig POSK föranlåtet att "normalisera" sig och i Götebrogs stift gjordes den markering som gav klart besked att nu skulle bara somliga vara med. Frimodig kyrka kom, konsekvent nog, till då. Men det var ÖKA som var utbrytning. FK kom till efter utmotning. POSK har lite svårt att hantera situationen - och det är mest att notera.

Till de olika kyrkomötesmotionerna kanske jag återkommer. Docenten Bo Hansons lilla bidrag kan jag dock inte låta bli och detta närmast som uttryck för skämtlynne. Mitt!

Hanson vill byta ordet "nomineringsgrupp" till "partigrupp" i Kyrkoordningen. Det stod faktiskt "partigrupp" när Ledningsgruppen fick en text - och jag protesterade och fann det orimligt att en från staten fri kyrka i sin kyrkoordning skulle tala om partier. Det var nämligen inte partier i paulinsk utan i politisk mening som tänktes. Ledningsgruppen ändrade. Jag tror att det var Torgny Larsson (S) som föreslog ordet nomineringsgrupp efter mitt lilla anförande. Nu vill Hanson ändra och han vet att6 berätta: "I bakgrudnen till att ordet nomineringsgrupp valdes i Kyrkoordningen låg en markering av avstånd till den allmänna politikens sätt att arbeta." Alls inte, den saken var inte uppe men definitionsmässigt skulle de politiska partierna inte ha en banad väg in i de kyrkliga beslutsorganen. Detta är dock inte själva muntrationen. Den följer här när Hanson får till det. Och minns att Hanson själv företräder en partipolitiskt obunden grupp!: "Svenska kyrkan har stor anledning att känna tacksamhet mot de grupper som bl a sett till att öppna kyrkans ämbete för kvinnor. Det hade de spcifikt inomkyrkliga grupperna inte förmått göra."

Först noterar man än en gång att det är en partipolityiskt obunden som blir sånganförare för lovsången tillde politiska partierna. Därefter att han inkonsekvent nog talar om "grupper" som infört ämbetsreformen när han rätteligen skulle skriva det han pläderar för: "partier". Till detta att Hanson 52 år senare kommer till samma slutsats som CG Boëthius, som menade att just staten agerade så kraftfullt i frågan ämbetsreformen 1958 och utan denna hjälp hade reformen inmte kunnat genomföras. CA Hasslers bok Statskyrkodebatten belyser annars detta och för seriöst arbetande teologer, i vadft fall efter Nürnbergrättegångarna, skulle detta kunna ses som något besvärande. I sak har Hanson annars fel. Boken Bibelsyn och bibelbruk belyser hur problemet lösts om Svenska kyrkan fått lite mer tid på sig. Det är en lösning som inte övertygar mig, den heller.

De som röstat på ÖKA i tanke att det är värdefullt med det partipolitiskt obundna kan nu känna sig blåsta. De som röstat på ÖKA i tanke att det gäller att slå vakt om det teologiskt kompetenta och ansvarsfulla ska kanske inte känna sig blåsta - men fundera lite ska de allt. Vi andra. som aldrig kommit på tanken att rösta på ÖKA, tackar för ÖKA-d muntration. Tack docent Hanson, av hjärtat tack.

Konsten att personalisera

Personalisera betyder att förvandla en fråga om principer till en fråga om den egna personen. Man kan se fenomenet i olika sammanhang. Det tycks vanligt i det kyrkliga livet men kanske bara därför att det är ett vanligt mänskligt beteende. Nu är personaliserandet inte bara något negativt. Torbjörn Fälldin brukade pröva politiska principlösningar genom att fundera över vilken effekt de skulle få på människor han kände. Alltför ofta tror jag dock att personaliserandet döljer vad frågor egentligen handlar om. Begränsar sikten, helt enkelt.

Veckans betraktelse i Ölandsbladet, publicerad i torsdags, läste jag förstås. Den är skriven av en pensionerad kyrkoherde, faktiskt i dag i semestertider tf kyrkoherde i detta pastorat. En liten läsefrukt får inleda dagen - och jag bemödar mig att skriva av texten alldeles som den står:

"Det finns många troende som anser det vara en plikt att döma de som tänker och tror annorlunda än dem själva. Jag har upplevt motstånd mot kvinnor som är kallade till prästämbetet. För någon tid sedan fick jag mig själva. jag har själv upplevt motstånd mot kvinnor som är kallade till prästämbetet. För någon tid sedan fick jag vid ett personalmöte tillsagt att det var sådana som jag som hindrat andra för deras olika ämbetsutövning, befordran och åberopade 1958 års beslut. Det har liksom kört fast sig i något som saknar relevans, äktenskapet skulle vara livet ut, nu är det annorlunda och precis som livet är allt ständigt förvandling."

Man förstår att Ölandsbladet bara publicerar det som skickas in som veckans betraktelse utan korrekturläsning och den sysslan ägnar sig inte heller författaren åt. Jag har läst och ser att jag skrivit av alldeles korrekt.

Några ytterligare iakttagelser.
1. Sakdiskussion blir "många troendes" uppfattning om sin plikt att döma dem som tänker och tror annorlunda. Men fördomen är intressant för detta är en nutida majoritetsuppfattning om vad tron handlar om den blir text i en betraktelse.
2. Kvinnoprästfrågan och upplevt motstånd - tja. Jag frågade den som var kyrkoherde i pastoratet i torsdags om vad samtalet som refererats till egentligen handlat om. I korthet: På berömmande ord av betraktelseförfattaren att jag [DS] varit den bästa kontraktsprost hon haft, svarade jag att det är meningslöst att säga det nu. Det skulle sagts när jag sparkades. Under decennier har en kyrkopolitik riktad mot "motståndarna" genomförts utan att kvinnliga präster protesterar mot lögner och löftesbrott. Nu är det så dags att klaga över missförhållanden i det kyrkliga, sådana vi påpekat under långliga tider. Jag vet inte om jag anförde ordet "Ni har själva spottat i kålen, nu får ni äta soppan" - men ordet hade passat.
Hur det än var, så var frågan inte personaliserad till detta att hon fick sig"tillsagt att det var sådana som [hon] som hindrat andra för deras olika ämbetsutöcning, befordran ochåberopande 1958 års beslut." Referatet från prästsamlingen är inte riktigt utan missvisande - för att inte säga lögnaktigt.
3. Det leder till frågan varför det som sägs vid en intern prästerlig samling inte korrekt återges när det nu ska ut i offentligheten? Vilket är syftet?
4. I sin tur leder det till grundfrågan om det som sägs vid interna samlingar för präster utan vidare ska ut i offentligheten - korrekt återgivet eller inte. Hur är det på andra arbetsplatser? Hur går det med det deliberativa samtalet - mångomskrutet som det är - i en sådan situation där ingen vet vad som friserats till offentligt bruk?
5. Men struntar man i allt detta så nog är det spännande att se hur en fråga som handlar om hanterandet av en minoritet kan klassas som motstånd mot kvinnor som är kallade till prästämbetet (obs övertalningsdefinitionen!) och att detta blir en egen upplevelse av kvinnoprästmotstånd.
6. Den filosofiska knorren gillar jag. Panta rei. Allt flyter, allt är ständig förvandling. Någon borde berätta det för Gud Fadern och Sonen och den Helige Ande för allmakten till trots är jag inte säker på att Den Heliga Treenigheten har kläm på den saken.

Ölandsbladet har inte fattat ännu

I går väntade jag mig att Ölandsbladet skulle läst brandchefens mejl och sett att det i måndags var alldeles för många i Högby kyrka. Lil Lindfors sjöng och biljetter såldes av ett produktionsbolag. 315:- styck och 400 förköpssålda biljetter betyder att Högby kyrka inte får ta in fler. Det visste bolaget som hyrt kyrkan. Likväl fortsatte man sälja ett hundratal biljetter. Uppskattningsvis var det 550 personer i kyrkan, upplyser anmälaren brandchefen. Några fick stå under föreställningen. Lösa stolar sattes i gångarna - också vid mot nödutgångarna. Nu har jag frågat runt för att få veta vad som egentligen hände - för själv befann jag mig i sydligare nejder å den lediga måndagen.

När det vid kyrkdörren såldes extra biljetter betydde det att de som köpt i förväg inte hade några platser - för de kom 15 minuter före föreställningen. Vaktmästaren blev utskälld. Han hade föga med saken att göra. De två kyrkvärdar vi tillhandahåller för att bemanna eller bekvinna sidodörrarna (nödutgångar) var inte heller där för annat än just se till att dörrarna kunde öppnas. De kunde knappast ge sig till att köra ut dem som köpt biljetter av produktionsbolagets man en stund tidigare. Vaktmästaren såg sig ingen annan råd än att ta fram extrastolar. I situationen var detta det möjliga beslutet - särskilt som brandrisken är måttlig. Ingen kyrka har mig veterligt brunnit när det varit folk i den och då räknar jag medeltid och framåt. Kyrkor brinner vid andra tillfällen.

Nu uppstår väl den situationen att det är KYRKAN som hålls ansvarig för vad produktionsbolaget hittat på. Denna arma kyrka, som hyr ut kyrkorum med vaktmästare och två vakter till dörrarna (som är där gratis) liksom vårt nya fina piano för 4000:- Det är antagligen vad produktionsbolaget betalar för en enda annons i Ölandsbladet. Och bolaget omsatte denna afton ungefär 315x500, vilket blir dryga 150 000:- Ska brandchefen kräva in vite - av Kyrkan? Det skulle närmast bli en komisk följd av kyrkorådsbeslutet att säga ja till produktionsbolaget, som missbrukar ett förtroende.

Att min vaktmästare blir utskälld av uppretade turister och sommarölänningar accepterar jag dock inte. Frågan är väl om det inte ska vara slut med uthyrningar av kyrkorum. Produktionsbolagen får leta andra lokaler med komplikationen att på norra Öland finns de inte. Fortsättning lär följa och antagligen skriver någon sommarölänniung arg insändare om hur illa organiserat det var i Högby kyrka. Skiten får vi alltid, det kan man lugnt lita på.

Själv var jag i måndags å sydligare nejder, som sagt, på de platser där jag varit krigsplacerad. Spionen Stig Bergling utlämnade oss. Faktiskt fick jag ny krigsplaceringsorder med mycket hemliga beteckningar och veckan senare kom en tavelförsäljare. Jag öppnade inte dörren själv - men jag vet inte att det vare sig förr eller senare kom någon tavelförsäljare. Bara då, när jag hade krigsplaceringsorder för ett av försvarets nyckelförband. Hemligt namn hade jag också. Det är nästan så att jag skulle vilja fråga Kristdemokraterna vad det hela kan ha handlat om? Är Stig Berling också kristdemokrat, månne? Tavelförsäljaren?

Dett sista dystra mest för att pigga upp mig vid tanken på hur det i Högby i måndags kväll. Inte juste i vart fall.

För snäll - lite mer om Stasispionen

I går fick jag per telefon veta att jag var för snäll mot Kristdemokraterna och Aleksander Radler. Det var då för väl för jag vill inte sparka på den som ligger. Det kommer att bli rätt trångt, förmodar jag, just med sådana som vill sparka på den avslöjade spionen. Jag skulle hellre vilja att vi börja reda ut medspelarna. Vilka gjorde hans verksamhet möjlig - och vad har han meddelat DDR och Stasi om oss? Det är en fråga för Lunds universitet liksom för Svenska kyrkan att reda ut. Vilka var det som beredde spionen väg?

Kristdemokraterna har en hel del att svara för. Senast efter det att någon lokal förmåga i Kyrkans Tidning uttryckt sin tillfredsställelse att partiet sluppit ta i frågan om Radlers tjänstgöring i kyrkomötet eftersom han själv hade andra planer! Förbundsordföranden Therése Engdahl gav dock för en vecka sedan i tidningen Dagen sitt fulla stöd åt Aleksander Radler. Det fulla stödet kan bara med den välvilligaste av tolkningar uppfattas så att hon inte var riktigt nykter: "Jag är fullständigt övertygad om att detta bvara är falska påhopp. Vi försöker nu stötta honom på alla sätt vi kan." Hon förklarar att saken beror på att journalister satt igång ett drev, som det inte går att försvara sig emot. "Han har inte en chans att rentvå sig, det är hemskt."

Den här sortens naivitet hör inte hemma i det politiska livet. Där blir den direkt farlig eftersom den erbjuder spionen skydd och stöttning. Hade Engdahl fått bestämma, hade spionfrågan fortfarande varit olöst. Smaka på den! Kristdemokraterna kanske försöker tiga sig ur det här. Det ska de inte ges tillfälle till.

Svenska Dagbladet frågar efter fler DDR-medlöpare. Fram med namnen från akterna!!!! Aleksander var en elitspion som kom utifrån. Vilka var femtekolonnarna, de som kom från Sverige och gick DDR:s ärenden? Kan Kristdemokraterna säötta sådan press på Alliansen att namnen blir offentliga - och det därmed blir möjligt för människor att förstå och för några falska anklagade att rentvå sig.

Kristdemokraterna - om spionen själv får välja

I Löttorpshallen för att köpa glass till jordgubbarna. Vid kassan ett vänligt ögonkast från kassörskan som just stängt för sin lunchrast och en nick - jag får komma igenom och på väg dit ser jag DN:s förstasida, där den spionutpekade prästen erkänner och ångrar sig. Nu minns väl alla att denna bloggsida var tidigt ute med beskeden? Och den prost på västkusten som menade att Radler var väl utbildad spion får vatten på kvarnen - för så beskrivs han i DN av experten Helmut Müller Enbergs. Återstår för Svenska kyrkan att kartlägga vilken information som betraktades som viktig för DDR. Där kan vi lära oss en del.

Vad gäller nu? Inte att kyrkoherden varit Stasi-medarbetare utan att han på sistone kategoriskt förnekat uppgifterna. Men ska han klandras för att han gjort det han tränats att göra - förneka varje samröre? Motsvarar detta inte ungefär det vi andra skolats att göra för det fall vi skulle blivit tillfångatagna av fienden? Nå, Luleå domkapitel har en del att jobba med.

Nu sitter Aleksander Radler på uppdrag för kristdemokraterna - i kommunpolitiken men också i kyrkomötet. Kristdemokraterna är något så underligt som ett parti men i kyrkomötet ett icke-parti, som dock ogenerat samarbetar med alliansen, i vilken partiet ingår politiskt. Partisekreteraren var i den kyrkliga gruppen - icke-partiet! - för att lägga upp icke-partiets valrörelse. I denna värld av skiftande identiteter kände sig Stasi-medarbetaren hemma och det kan man ju förstå. Kanske är det ändå tid att fundera över kristdemokraterna som kan stoltsera med en spion i sina led? Tänka sig att just det partiet skulle vara tillhåll för en DDR-spion. Hur känns det att vara det parti som spionen valde? Vilket svar som än ges, kan det bara bli intressant.

Traktorracet 2012

Det nionde traktorracet kördes i Stenninge i går. Bengt Grafström var som traditionen bjuder konferencier. Trevlig, kunnig och med förmåga att uppbåda stor entusiasm inför varje heat där traktorförrarna gör upp. Min vän Kenneth från Sandby var oldboy och hans leende bredare än de mer taggade unga killarnas. Tobbe Håkansson vann med Staffan Thuresson på andra plats. Trea kom Tom Svärd men bästa tid hade Patrik Axelsson som faktiskt slog Tobbe i första åket - men Tobbe fick en andra chans och så gick det som det gick. Var det 2500 på plats eller 3000? Stort i alla fall. Domare var för andra gången "våran präst", som det hette: Dag Sandahl. "Nu ska du ut och lufta egot en stund igen", var avskedsrepliken i prästgården. Nä, jag var ute för att vara ansvarskännade och döma rättvist. Inget offer, det medger jag. Men ändå!

Och så dyker de upp, gamla konfirmander och hejar. En konfirmandtjej från årgång 1978 i Kalmar har nu en dotter som ska läsa i höst i Nordölands församling, berättade hon. Hennes egen konfirmationsläsning var en trevlig tid, sa hon också.  Dottern var prisutdelare på racet och det kändes faktiskt rätt meningsfullt att vara präst ihop med sitt folk på Traktorracet 2012. "Våran präst" och "mitt folk" liksom. Och var ska sleven vara om inte i grytan?

Kyrkomötet närmar sig och motionstiden är slut. Jag nödgades skriva motion, trots att jag ersätter i Kyrkostyrelsen men strukturutredningen, som går igenom, löser inga pastorala problem. Vi måste få till en utredning eller kommission om Svenska kyrkans pastorala funktioner, d v s det saken egentligen gäller.

Strukturutredningen tar hand om den beslutsinfarkt som hotade efter nästa års kyrkoval när de politiska partierna inte har folk att sätta i alla kyrkliga instanser. Då krävdes rationaliseringar. Alternativet var massiva församlingsnedläggningar. Så nu blir det stordrift och det ger ingen kyrklig förnyelse men väl byråkratutrymme, tjänstgöringslistor och sammanträden och med allt detta svårartad energiförlust. Vem orkar arbeta med det viktiga när dagen ägnats åt sammanträden om arbetsscheman och ledningsfunktioner? Vem älskar sin församling när pastoratet inför rotationsprincip och prästen inte hör hemma någonstans? Vilken präst kan fortsättningsvis vara "våran präst" och anförtros uppdraget att döma ett traktorrace? Det är verkligen angeläget att tala pastorala grundfrågor, de som försummats i 50 år eller mer därför att fel folk sa rätt saker. Den avgränsande och utmönstrande Svenska kyrkans skötessynd?

Vad doktor Joseph Goebbels tänkt om traktorrace kan man ana. Poängen med att påminna om dr Goebbels är inte att ta fram vad han sa utan att peka på de tekniska möjligheter han nu haft att driva propaganda. Vi är rätt hjälplösa när lobbyister och kampanjmakare vill och har verktygen för att ta makten över våra tankar. Detta hade dr Goebbels gillat. Och utnyttjat!

Nu känner jag mig som lektorn i Skara, han som sa "ihåligt rör" och möttes av invändningen "Men lektorn är inte alla rör ihåliga?" "I denne klassen kan en inte va tydlig nog."

Ett moraliskt problem

"Det handlar bara om"-argumentet är bedrägligt, kanske självbedrägligt men alltid likafullt bedrägligt. Man kan pröva resonemanget i alla kontroversfrågor. Om ämbetet handlade det först bara om en praktisk ordningsfråga, där luthersk teologi inte hade några invändningar. Vad Luther själv sagt, brydde man sig inte om - för det visste man nog inte.  Det stod inte på förrän det av denna lilla praktikalitet för majoriteten blev den tydliga bekännelsefråga på vilken prästkandidater skulle utmönstras men också redan prästvigda särbehandlas genom befordringsstopp och hanteras i alltmänt eller särskilt kränkande kategorier. De utgjorde en grupp människor om vilka man kunde sägas sådant som dock inte var sant - men blev den publika sanningen. Det är egentligen rätt förfärligt.

Den fråga vi nu ska fira med Pridefestival är likadan. Det var bara en fråga om rättvisa för en liten svag grupp och därför behövdes en lag om partnerskap. Vad sa egenligen Svenska kyrkan i sitt remissvar om det förslaget, egentligen? Var det inte att det behövdes en lag om hushållsgemenskap, inbegripet två sammanboende äldre systrar? Men det var ju inte detta som var avsikten. Alltså skulle det bli partnerskapsvälsignelse och det var bara det saken gällde, till dess saken kom att handla om lika rättigheter och vigsel för par av samma kön, det som strax dessförinnan vid försvaret av partnerskapsvälsignelse sagts vara poängen att denna välsignelse alls inte handlade om vigsel.

De små stegens tyranni är också tyranni och omöjliggör varje seriöst samtal i principfrågor. Saken gäller ju bara någon praktikalitet. Snart nog är samtalsklimatet så förändrat eller fördärvat att varje invändning eller försiktig fråga stupar i mötet med verklighetens normerande makt. Den verklighet vi har, skriver normerna och värnas med makt - lag eller kyrkoordning lika.

De kristnas kallelse är kallelsen att kunna skilja mellan andar. Nog handlar den kallelsen om att kunna se vad som sker i det som synes ske och med kirurgisk precision lägga snittet mellan sanning och lögn. Det är också kallelsen att bekämpa självbedrägeriet - särskilt det fromsinta självbedrägeri där man efter handboken alltid definirera fram grupper, människior eller sammahang som det är synd om - och de som det är synd om får därmed skriva agendan oavsett vilken agendan är. "Godhetens apostlar", ni vet.

Min lärde vän tyckte inte riktigt om att gruppen av dessa de tanklösa skulle få "godhet" sig tillskriven. "Snillism" heter det i Norge. Så låt oss då polemisera mot snällismen. Inför mötet med lögnen, bedrägeriet, ondskan är snällismen hjälplös.

Vi kallades att vara jordens salt och världens ljus och därmed att särskilt ta oss i akt för allt det som klär sig i änglakläder. Ondskan, lögnen, baktanken. Kom ihåg att doktor Joseph Gobbels hade gillat att leva i en tid som vår. Så vad nytt i år med Pridefestivalen? Vad står Q-et för?

Om, inte med barn och unga

Lurad igen. Jag trodde i min enfald att "Barn och unga - ärkebiskopens möte 2012" var Anders sätt att med barn och unga lyfta fram viktiga frågor. Jag uppfatttade att den i dåvarande Kyrkans Ungdom skolade nu före sin pensionering ville göra en ny och konstruktiv insats tillsammans med de unga. När stiftsstyrelsen fick frågan om att skjuta till en tusenlapp per deltagare från stiftet för att stimulera intresset, talade jag för. Växjö stift får skicka 50 deltagare till ett program som definitivt inte är vad det sägs vara: "en kraftsamling och en strategisk upptakt för fortsatt arbete med barn och unga i Svenska kyrkan, men vänder sig också till andra organisationer och enskilda som är engagerade i frågor som rör barn och unga."

Upplägget garanterar naturligtvis medial framgång - men inget annat. I klartext är det ett vanligt men storslaget möte OM barn och unga. Inte MED dem. Och de som reser till Uppsala är de som arbetar med barn och unga - församlingspedagoger och lite hippa präster. Inget ont om församlingspedagoger men alldeles försiktigt ska jag bara säga, att Svenska kyrkan är ett företag med många anställda varav en ansenlig del inte har en aning om vad företaget tillverkar - men åka på konferens kan man.

På "nationell nivå" har man väckt tanken att samverkanspartner ska åka "typ skola, polis o dyl", som det heter.

Seminarier ska hållas. Där samlas generaldirektörer och generalsekreterare tillsammans med direktorer och ordföranden. Någon före detta riksdagsledamot är också med. Före detta! Temat är livsmod och en av frågorna gäller barnkonventionens formuleringar om barns värde och delaktighet med frågan hur dessa ska bli verklighet - i samhället och kyrkan, i Sverige och världen. Ett svar kanske skulle vara att verkligen låta barn och unga vara delaktiga?

Vad ser jag? Ett program som framstår som ett typiskt Kyrkans Hus-arbete. Men det hade kunnat bli så bra. Vad skulle man gjort - förutom det grundläggande att tala MED och inte OM? Ställt den fråga som utmanar Svenska kyrkan och inte bara bli pratforum i allsköns välmenande frågor och frågeställningar, den fråga som får seminarietid på 1.5 timme: Hur kan kyrkans verksamhet (verksamhet dock, nota bene, inte LIV! DS) vara en resurs i barns och ungas liv och stärka  deras livsmod och förmåga att hantera sina liv? Den frågan skulle kunna hanteras också med hjälp av skolpersonal, lärare som firar gudsjänst på söndagen och ser hur barn mår på vardagarna och plågas av insikterna om annalkande personliga katastrofer för unga i ett slags vanvettssamhälle. Mä geneito, som det heter på grekiska när konferenser stylas till och verkliga frågor inte får plats bland alla de fina - personerna och fraserna.

Under några dagar i november kommer den så kallade RELEVANSEN att skörda triumfer i Uppsala. Sen blir det som vanligt igen. Det blev nämligen bara ett konfererande OM. Stärkta av konferensen for konferensdeltagarna hem lördagen den 17 november om eftermiddagen (när det är klent med transprotmöjligheter i Sverige). På måndagen var de tillbaka på jobbet igen, som det heter - fast naturligtvis med kompensation för den förlorade lördagen, så det blir kanske inte på jobbet förrän på tisdagen.

Jag är nog mindre arg och mer ledsen. "Simon och Tove ska inte åka", säger komministern i Borgholm. "Det är inte tänkt för dem." Jag hade fel som trodde att de skulle få möta Svenska kyrkan när hon framträder strategiskt och konstruktivt - men konferensen om dem är alltså inte till för dem. Nå, vi ordnar ledarutbildning med egna resurser i stället. Jag tror vi tar ett pass om barnkonventionen också.

Nä, nu blir jag inte ledsen mer. Nu blir jag bara för - ja, ni vet det där som på kristet språk heter förtretad men ni fattar alla vad jag egentligen menar.

Syndares gemenskap

De heligas gemenskap är syndares gemenskap pch Kyrkan är närmast att förstå som ett lasarett där vi alla har olika pkommor men delar detta att vi är sjuka. Jag ogillar Pridefestivalen eftersom fokus ensidigt sätts på sexualitet och sexuell läggning. Det är ju den som med stolthet ska demonstreras och man behöver inte vara särksilt läskunnig för att se att festivalen är ett uttryck för ett helt program däör det också finns växlande sexuella idenititeter.

Människan är mer än sin sexualitet. Eller ska vi ordna en festival för heterosexuella också med bidrag, annonsintäkter mm mm? Naturligtvis inte. Vi är mer än så. Och det gäller de homosexuella också. Ingen av oss ska reducera sig eller reduceras till sex-varelse eller varelse identifierad utifrån sexuell läggning - eller preferens.

Jag har därmed inte sagt att anything goes. Men det får inte vara så att någon behandlas som en icke-person och sorteras bort t ex på grund av sexuell läggning. Hur man hanterar sin läggning i praktiken är en själavårdsfråga - för avsikten är ju att vi alla ska formas till nya människor. Det kan förstås betyda att det är en del gammal vi inte ska ägna oss åt. Men det gäller inte bara somliga utan oss alla. "Lägg av med"-hållningen gäller inte bara ett av livets områden utan alla. Efter högmässan talade jag lite med tillresande. En läkare från Uppsala konstaterade att folk kom till sjukvården med friska kroppar men kände sig må dåligt. Det handlar om, menade om, om en inre tomhet och det enda hon kunde försöka säga till den patienten var att fråga om psykologiska och andliga behov. Solen skiner över Öland men jag slogs av insikten så förfärande det är om kropparna mår bra men människorna illa. Nog har Kyrkan en kallelse för människans skull, inte bara för Guds - eller för Guds skull och därför för människans.

"Vart ska det kyrkliga livet ta vägen?", frågade en turistande ämbetsbroder på kyrkbacken också. Det kan, sa vi, bli ett nytt Nordafrika. Men sist jag hörde, så satt Gud fortfarande på tronen, som någon konstaterade. Det ska man också minnas tills vi hört något annat. Kanske måste väldigt mycket brytas ner nu för att Kyrkan ska kunna leva till dess Kristus kommer tillbaka. Ny reformationstid, alltså?

Mot ormen rekommenderas snus eller mer våldsamma vapen samt något som heter "mota väck". Kyrkogång är allmänbildande, kan man förstå. Vanebildande också, kan man hoppas.

Oblatfrågan och ormfrågan

Fundamentalist är jag inte. Frågan om "var exakt" i Bibeln det talas om nattvardselementengår jag inte riktigt på. Jag vet från den medieträning myndighetspersoner bestås att man ska svara: "Det exakta antalet vet jag inte" - vare sig det handlar om en olycka eller förskingring i en bank. Med ordet "exakt" som alibi kan man sedan bluffa hur mycket som helst och undgå alla kritiska frågor.

Men ändå! Sök på "finaste vete" och fundera själv. Var i Den Heliga Skrift talas om "finaste brödmix från Tyskland - av okänt innehåll - importerat av Ersta? 2 Mos 29:2 kunde också genommediteras. Men främst vet vi ju vilken praxis västkyrkan haft och det kunde räöcka. När privilegiet att baka oblater hörde till klostret i Monte Cassino handlade det om vete och vår vän påven har - efter kulturmöten i Asien - slagit fast att det ska vara vete. Nu kan man, som i Nordölands församling, skaffa sådana oblater som bakats av avglutenfierat mjöl hos kamraterna på Watts. Det kräver inte så mycken möda att göra sig den mödan, om man så säger.

Belysande är förstås den iriterade högkyrklige präst som skaffat oblater av det slag jag ifrågasätter (inget mer gör jag och det beror mest på att jag hålls okunnig om vad som finns i Erstaoblaterna). Han anar måhända att någon tanke borde ha tänkts innan han beställde, men gjort är gjort så nu måste han vara irriterad på dem som bråkar. Det får han gärna vara och vi kan vara tacksamma för ett belysande exempel på vanans normerande makt. Vanan blir normen! Man kan förstå varför det blir så men alldeles enkelt är det väl inte just därför?

Själva lever vi i prästgården närmast under belägringsliknande tillstånd. Det finns ett ormbo i trappan och en orm stack upp huvudet vid hålet vid tröskeln. Jag häver belägringen då och då. Faran kanske triggar mig? Men riktigt vad vi ska göra vet jag inte. Det finns en enda huggormsanerare i landet och han finns i Stockholm ... Ska jag gå ut och konfimera huggormen i vetskap att därefter kommer jag inte att se den igen? Men handpåläggningen??? Eller ska jag likt aposteln Paulus försöka köra ner handen i stengrunden och dra fram ormen och skaka av den i elden? Men vi har ju eldningsförbud? En lantpastor har det inte alltid pastoralt idylliskt.

Preventivmedelskristendom

Jag var inte på Snuskafton i Byxelkrok för att med 1200 personer höra fräckisar. Jag fick ett litet referat i Ölandsbladet dock. Jag är inte indignerad. Analysera fräckisar, så handlar de alltid om människor - löjliga personer främst och, tja, avklädda. Ibland är fräckisen uppbyggd på missförstånd eller på ords olika betydelser i olika sammanhang. Men sex är förstås mänskligt intressant - liksom mat. Hur många timmar matprogram sänds i veckan för den som har ett normalt betal-tv-utbud?

Med entusiasm återges en norrmans bedömning av hur mycket det i kristna sammanhang skrivs om homosexfrågan. Det går jag inte på. Jag klippte utspelen från 1980-talet och framåt och kunde se hur frågor om sexuellt likaberättigande och om Pridefestivalen fick ett allt större medialt utrymme. Slog igenom, Det fanns rimligtvis en medial strategi. Jag uppfattade att den verkliga framgången var när Svenska Dagbladet tog upp Pridefestivalen som en stor och behjärtansvärd händelse på sin första sida. När började Svenska kyrkan engagera sig på festivalen? Jag skulle väl kunna bläddra fram det i klippen. Nu är det stort. Jämförelsevis är spaltutrymmet för invändningar mycket litet och det beror inte minst på att debatten handlat om hur partnerskapsvälsignelse ska kunna motiveras och hur enkönade vigslar ska kunna uppfattas vara vad Gud vill och det som debatterats blir alltså svar på andras göranden och låtanden. Men själva tekniken genomskådar jag. Först driver man massivt igenom sitt koncept och sedan anklagar man de kritiska för att vara fixerade vid denna fråga. Vilka som blir vidsynta, toleranta är självklart och vad de andra nissarna är för några är lika självklart. De blir de intoleranta och på sexualitet fixerade. Jag går inte på det.

Ändå är det inte detta som är preventivmedelskristendom utan den liberala teologi som föröder kyrkoliv. För 50 år sedan etablerades sex-liberalismen därför att det fanns preventivmedel. Det skulle inte bli några barn. Den liberala kristendomen blir på motsvarande sätt preventivmedelskristendom. Den föder inga barn. Varför skulle den? Den utsäger samtidens trender och låtsas att samtidens ideologi är teologi. Den bygger inga församlingar, frigör inte människors entuasiasm. Den trappnaskar på de kyrkliga kanslierna och sitter på sammanträden. Den ordnar inflytelserika poster åt kamraterna. Den är noga med att få ut personliga fördelar. Men det håller inte. Det går så länge som det går men snart går det inte alls, kan vi sjunga.

Det är möjligt att preventivmedelskristendomen så rejält marginaliserar den kristna tron att den blir ett ointressant utkantsfenomen. Kanske kan det bli motrörelse, väckelse - det hoppet släpper jag inte. Men det där med väckelse är inte självklart för preventivmedelskristendomen är en kristendom som förhindrar liv och Gud låter oss ibland få det som vi vill ha det. Höll vi tyst inför preventivmedelskristendomen kanske vi förhindrade livet för egen del också?

I Ölandsbladet, för att muntra upp er, återgavs dock några historier från Snuskaftonen i Byxelkrok. Penisen säger till kondomen: "Du täcker och jag går in." Var nu detta en rolig fräckis? Vari bestod det roliga? Vilket är det kristna svaret? Kanske att det var en rolig historia eftersom den blandade olika situationer (polisaktionens repliker i annat sammanhang) och kunde leka med orden? Fräck var den väl knappast? Men antagligen får en kristen inte skratta utan ska beklaga sig över eländet. Så ni blev väl inte uppmuntrade, får man hoppas. Själv skrattade jag lite.

Ditt och datt

Jag läser bloggkommentarerna och funderar. Jag är ju inte rädd för att debatterna blir yviga. De bär på informationer när sådant sägs som inte ryms i andra fora. Ibland märker jag frustrationen över vad som händer i Svenska kyrkan tydligare här. Det är begripligt. Här hörs sådant som präster annars bara diskuterar två och två eller möjligtvis flera - och gärna på onykter kaluv för då lossas tungans band. Morgon därefter har trycket släppt (eller inte, utan blivit ett tryck över huvudet med vidhängande betryck) med påföljd (i båda fallen) att man inte behöver göra något. Det får andra sköta, dom som "gillar" att hålla på med öppen kritik och "gillar" att betala priset för just det.

Frågorna om högkyrkliga bögar kanske ska tas upp. Det finns sådana. Men deras sexeuella läggning har betraktats som något som hör själavården till. Det var ingen som stolt  krävde att högkyrkligheten skulle ompröva bibelord och Kyrkans förståelse av homosexualitet för deras skull. Deras sexuella läggning kunde vara ett problem men kanske också en tillgång. Först när läggningen ska affirmeras - bekräftas - och de homosexuella ses som en folkgrupp med en folkgrupps alla rättigheter, blir det problem av det slag vi nu ser. En teologisk fråga löstes politiskt och är därmed inte löst. Själavårdsfrågor kan hanteras som provisorier, det vet alla. Frågor om dogmat, själva läran, kan aldrig få hanteras som provisorier.

Den lilla debatten om gnosticismen var kanske något förvirrad. Biskop Björn tog närmast upp gnosticismen som fenomen - trosföreställning - medan Magnus diskuterade gnosticismens dogmatik - trosinnehåll. Och trosinnehållet är inte helt enhetligt. Kyrkans övertygelse om det fysiska - det fysiska kommer först och det andliga sedan - är dock apostolisk insikt. Det fysiska är inte oviktigt. Jag uppfattar att en högkyrklig präst blir lite till sig när han anar att vi andra menar att det är viktigt med elementen. Det har han inte riktigt tänkt över. Han har beställt glutenfria oblater gjorda på majsstärkelse och inte ägnat saken någon mer uppmärksamhet. Han är inte ensam. Men varför ska han bli arg på dom som ställer frågorna? Nog finsn det skäl att lyfta in våra frågor i ett ekumeniskt sammanhang och fråga andra till råds.

Omskärelsen diskuterar jag inte i sak. Jag är av meningen att det enklaste är att alla blir kristna för då slipper man omskärelsen och kan fira sin dopdag i stället. Omskärelsedebatten och krav på förbud dyker emellertid upp i många länder. Vad är det som får detta till att bli kampanj? Vems är intresset? Och varför just nu? Börjar det inte bli tid för lite misstänksamhetens hermeneutik? I vems intresse drivs förbudskraven?

Håkan Sunnliden skriver blogg och just nu publicerar han biskop Flemestad. Han ringde. "Du läser väl inte predikoutkasten i SKT", sa han. Var det en själasörjarinsikt eller en kyrkopolitisk slutsats? Svaret var nej - men jag bättrade mig och läste Hanna Stenströms utkast för Apostladagen (SKT 2012 nr 13 s 263). Där fick jag veta att "[i] Lukasevangeliet är Jesus inte Gud inkarnerad i Nicenums mening, inte ens i Johannesveangeliets, och skildringen av hur Simon Petrus faller ner för Jesus kan förstås som att Simon visar vördnad för en människa." Jaha. Plötsligt anar jag att den som är tillräckligt nördig och vill ägna sig åt något som har med teologi att göra med fördel och friskt mod kan ta sig an bibelvetenskapen - men denna aning kan bero på att jag är fördomsfull. Å andra sidan har jag träffat fullkomligt normala och högst intressanta exegeter, sådana som fyller mitt hjärta med glädje och till och med sprätter iväg någon viktig kunskap som gtill och med fastnar i min hjärna. Vad betyder "i Nicenums mening"? Har författaren någon särskild dogmhistorisk skolning? Och var inte poängen vid konciliet i Nicea att utsagorna skulle vara grundande i Skriften - inte i enskilda bibelord utan just i Skriften?

Vad med Lukas - han med födelseberättelsen? Vad säger den om inkarnationen? Och visst kan man förstå Petrus i vördnad för en människa - men det var något annat han bekände och upprepat bekände. Matt 16:16 och 1 Petrusbrevet kan man kolla. Nu säger Petrus "Lämna mig Herre, jag är en syndare" - och det är väl en rätt informativ replik? Det medger nog dr Stenström om man läser innantill men sedan kommer utläggningen: "Jesus är inte Gud inkarnerad, men på något underförstått sätt gör han ändå Gud närvarande så att Simon och de som är med honom reagerar som inför Gud." Ja, detta är rent kätteri och inte ens vetenskapligt kätteri. Detta är vad SKT består det prästerskap som skulle predika på Apostladagen. Vad blir själva predikans poäng på just Apostladagen? "Apostladagen är alltså möjlig att förstå som en dag då den enskilde kristna tilltalas, utmanas, som en självständig ansvarig individ som ska se sina uppgifter här och nu."

Detta var, som rubriken lovade, lite ditt och datt. På flera sätt.

Religionskritik - och icke

I dag är det Tors dag. Alltså var det Odens dag i går och blir Frejas dag i morgon. Den nya dagen gryr över platser som Torslunda, Torsås, Odensvi, Onsala och Frötuna och Frövi lika självklart som över S:t Annas skärgård och innan de storstilade strukturomvandlingarna kunde folk veta att de hörde hemma i tex Friggeåkers, Odensala eller Torsåkers kristna församling. Det hedniska har likosm aldrig bekymrat. Kyrkan tog över och döpte Yngve, Tor, Freja och Tora med sedvanlig entusiasm. Någon religionsdialog fördes inte - men uppenbarligen inte en stormande religionskritik. På olika sätt togs den gamla tron in och det som inte togs in konkurrerades ut. Offerplatserna revs. Läser man Gunnar Hyltén Cavallius Värend och virdarne ser man enkelt hur folktron levde kvar, peredikades mot (antar jag) och det var den religionskritik som gavs. Bröstgänges gick få fram. Men religionsdialog var det inte fråga om.

Nu ska det föras religionsdialog. Jag har sett en sanslös bild från en sådan dialog där den kristliga dialogpartnern klätt sig som muslimsk kvinna för att i Sverige - i ett sammanträdesrum - kunna föra dialog med en imam. Tjosan! Den utklädda har blivit beklädd med prosttiteln av biskopen i stiftet.

Men är det trots allt inte som när jag i religionshistorien läste islam, att Muhammeds insatser är ett hopplock i ett försök att få till en enda religion av den arabiska halvöns stamreligioner, av judendom och av kristendom. Det finns ett djup i islam liksom i alla religioner och djup ropar till djup, det vet varje judisk och kristen teolog som läst sina psaltarpsalmer. Det kan man samtala om men också fundera över hur en religion för alla människor kommer att se ut när den plockas samman. Vad plockas bort? För det finns också en betydande antagonism som vi inte kan blundas för. Inte minst när det handlar om metoder för att utbreda tron. Islams segrar handlar om militär styrka. Apostlarnas väg var en annan.

Kan det vara så, att de kristna har ett särskilt ansvar att bedriva religionskritik? Tanken är den enkla att människors försök att komma åt Gud är religion medan Guds sätt att låta sig bli människa är kristendom, verklighet och alls inte religion. Alla är religiösa utom de kristna. Jag kan läsa Areopagtalet i Apostlagärningarna (Apg 17) och jag kan läsa Kolosserbrevet för att muntra upp mig.

Skulle de kristna börja formulera en religionskritik på temat "det är så mycket man inte behöver" eftersom Gud gjort allt? Eller kampanjen "det är så mycket man kan numera" - med samma motivering? Annars återstår förstås alltid the hard core: Jesus. Är det i vanlig mening SANT att han är Guds Son och världens Frälsare och lika sant det han säger, att han är vägen, sanningen och livet?

Så många roliga samtal man kan föra om man inte för en religionsdialog, verkar det. Den kristna religionskritiken genom två årtusenden verkar spänstigare och mer spännande. Och så slipper man klä ut sig till något man inte är för att dialogera.

Tänk om man kunde hitta den sanslösa bilden - då skulle jag försöka lägga ut den på denna blogg. Inte bara för att uppmuntra men det också. I väntan på det kan vi fundera över vad en kristen religionskritik skulle handla om i vårt land år 2012. Antagligen en kritik av den stoera religionen/ideologin. Konsumismen. Och en del annat.

(S)venska kyrkan

Annika Borg tog upp frågan om S i kyrkan på Kristen Opinion med följd att jag började fundera på Louis Althusser och hans analys av ideologiska statsapparater. Kyrkor, folkrörelser, idrottsrörelser är sådana ideologiska statsapparater sokm staten skaffar sig kontroll över. Jag antar att det handlar om kontroll i meningen att förhindra det oönskade men också kontroll så att det önskade utförs. Ideologiproduktion, alltså.

Jag kunde repeterat bättre men Althussers skrifter finns i en bokhylla å Lantegendomen. "Nordvästra salongen" kallar jag rummet, tror jag. I prästgårdens bibliotek fanns bara den kritiska analys av Althusser som Jacques Rancière skrivit våren 1974. Men Annikas text föranledde mig att hos Ranciére hämta hjälp att minnas Althussers teori om just ideologier och det slog mig hur roligt det är med metodfrågor. Sådana ägnar jag mig knappast längre åt. Kanske just detta förhöjer nöjet att ta ett metodvarv?

I sak är det rätt enkelt. På ett självklart sätt kommer all maktutövning att säkra sitt system mot invändningar och använda organ som kan medverka i produktionen av ideologier, de för tillfället behövliga tankemodellerna, det som folk ska tänka vara så alldeles självklart att man inte tänker efter. Den dominerande ideologin är en MAKT som organiseras som institutioner när det handlar om kunskap, information mm mm. Blir t ex Svenska kyrkan en högljudd opponent mot de fattade politiska besluten, blir det komplicerat. Som i Polen med dess Solidaritetsrörelse, t ex. Alltså - nu följer jag Max Weber - kommer alla maktinstitutioner att vilja kontrollera utbildningar och utnämningar. Vi har väl rätt tydliga exempel i Svenska kyrkan? Förr styrdes biskopsutnämningar av regeringen, Svenska kyrkan var en statskyrka med maktmedel att få bort de oönskade från viktiga poster (kyrkoherden i Vallda, som domkapitlet tillsatt, undanröjdes av Marita Ulvskog på ett sätt som trotsar det mesta när det ska beskrivas) och de prästval vi hade var rena farserna. Nu styrs biskopsvalen av maktgrupper som disponerar så många röster att de avgör och prästtillsättningar har föga med kompetens att göra. Den dominerande ideologi kommer till uttryck och måste komma till uttryck. Det är det hela.

Kan det vara så enkelt att det inte kan finnas en revolutionär teori utan en revolutionär praxis och vice versa? Så länge systemen domineras av andra sändare och inte är inifrånstyrt, från Evangeliet, blir talet fraser, "chit-chat" som det heter i kultiverade sammanhang och med kunskaper just i fraseologi vets det hur man ska säga när det kommer till de aktuella frågor -religionsdialog, HBT-frågor, jämställdhet mm mm. Plattityder och politisk naivitet i samspel, skulle kanske Ranciére säga eftersom det saknas en underliggande drivkraft - hos Ranciére klasskampen. Jag undrar om inte resonemanget gäller också där Evangeliet saknas.

Hur var det Althusser sa? Med nödvändighet deformerar och mystifierar ideologin. Därför behöver vi, förmodar jag, öva oss i ideologikritik, öva oss att se och inse och fatta att det därmed är MAKT vi utmanar.

Man kan följa Kristen Opinion utan att nödvändigtvis behöva ägna en stund åt Ranciéres analys av Althusser eller ens en stund åt Althusser, fast jag gör bådadera, det senare när det blir semester å Lantegendomen.

Ahlberg vet

Chefredaktören Ahlberg, Kyrkans Tidning, vet: "Svenska kyrkans linje kommer att segra." Det gladde mig när jag såg rubriken. Det betyder, tänkte jag, att Ahlberg tror att Sverige snart är kristnat, folk tror att Jesus är Herre och kommer för att möta Honom på Hans mötesplatser - den närmast belägna kyrkan. Det betyder andlig förnyelse - faktiskt av rätt stora mått. Jag blev glad. Så har vi inte arbetat förgäves utan i det vardagliga berett väg för väckelsen. Svenska kyrkans linje sammanfattar vi väl gudstjänst, undervisning, diakoni och mission och effekten av allt detta blir helgelse. Sveriges folk, ett Guds folk. Och varför inte? I andra länder uppfattar människor tron inte bara som trolig utan som livsviktig.

Jag fortsatte läsa Ahlbergs text och fattade att jag inte fattat.  Saken handlar om Pride-festivalen, där Svenska kyrkan "som vanligt och självklart" är med. Riktigt så är det inte i Skottland, där katolikerna under kardinalen O'Briens ledning ska samla in en dryg miljon kronor för en reklamkampanj för att stoppa enkönade äktenskap och stänga kyrkor för enkönade vigslar. Kristenhetens delar står långt från varandra "i en fråga som fungerar som ett brännglas vad gäller människovärde, kärlek och tolerans". Men vem säger att frågan fungerar så? Ahlbergs "sanning" är en ideologisk sanniung, inget annat.

"Svenska kyrkan ligger i frågan långt fram", heter det. Fler kommer at följa. Kritiken "från syskonkyrkor också i den lutherska kretsen" är tydligen ingenting att bry sig om. Ahlberg är trots "omfattande repression runt om i världen" klar över att "den breda strömningen, den rör sig mot en seger för de mänskliga rättigheterna om lika behandling av alla, i denna fråga som andra."

Så bra, då. Vi behöver alltså inte bry oss om de där katolska skottarna som samlar in pengar. En miljon ... Jag undrar vad konceptet "Kyrkan på Pride" kostar. Personal, lokal, arrangemang, reklam. "Fika till bra pris" utlovas också. Samt queermässa. "Representanter för Svenska kyrkan medverkar i en mängd seminarier, debatter och evenemang arrangerade av andra organisationer."

Kyrkan på Pride är med på paraden också. Välkomna att gå med lördagen den 4 augusti. Fast nu undrar jag: Var det verkligen Svenka kyrkans linje siom segrade eller var det HBTQ-röreslen som segrade i Svenska kyrkan och få vägar längre tala om en usel sörja av frasradikalism, egenintressen, borttappade identiteter, människors svårigheter med sexualitet, ett evangelium som tystnat och slappt tänkande som kallas teologi? Till Högalids kyrka, när Prideområdet, "skall var och en kunna komma och känna sig hemma som den han - hon - hen är." Men var inte frågan om vem jag är också frågan om vem jag ska bli, det vill säga vad Gud vill med mig, trots, i och genom alla svårigheter? Utmanar inte Gud mer?

Svenska kyrkans linje kommer att segra. Verkligen? Har Ahlberg frågat Gud så att han säkert vet?
Sa Gud, att när riksdagen kräver att Svenska kyrkan ska viga, så måste Svenska kyrkan ställa upp och blir därigenom välsignad med seger? Påminde Gud chefredaktören om att Han såg att allt var gott i turerna kring beslutet om enkönade vigslar i Svenska kyrkan - teologiskt genomarbetat, förankrat i ekumeniska processen så som överenskommits och så vidare? Det är inte utan att jag vill veta, jag som skiljer det mystifierande från Mystiken.