På Forward in Faith's hemsida kan man hitta det färska dokument där katolskt sinnade och evangelikala i Engelska kyrkans kyrkomöte (Gerneral Synod) avvisar förslaget om kvinnliga biskopar därför att minoriteten inte får ett tillräckligt skydd.
31% av praktiserande kyrkokristna i Church of England avvisar tanken på kvinnliga präster. Hur ska denna minoritet värnas i en kyrka där just biskopsämbetet också i praktiken är grundläggande. Det kan man i en vanlig församling se genom att biskopen konfirmerar, t ex. Har man goda teologiska skäl för att säga nej till kvinnliga biskopar - och sådana skäl finns, som bekant - blir det ett problem när hon kommer inresande. Det kan en som drabbatrs av hjärnsläpp också förstå.
Paul Benfield är en klok och lärd person och skriver utan omsvep att konsekvenserna av ett införande av kvinnliga biskopar är oklara och förslaget ger inte minoriteten en långsiktigt säker plats i Church of England. Susie Leafe pläderar för en lösning med kvinnliga biskopar men på ett sätt som inte gör somliga kristna mer jämlika än andra. Emma Forward påpekar att i Church of England agerar prästen i biskopens ställe och därför "cannot operate without full confidence in the orders of their bishop" om han inte tror reformen med kvinnor i biskopsämbetet och så är det förstås.
Simon Killwick, som är ordförande i The Catholic Group in General Synod, säger att det måste finnas en bättre väg än det förslag som nu ligger, ett förslag som innebär respekt för alla och Stephen Trott menar at man måste börja om på nytt, vilket regelsystemet ger möjlighet till, för att se vad alla är överens om för det som åstadkommits är ingen helig skrift. Att rösta igenom en Legislation nu - och det är ett återkommande budskap - ger ett beslut men bereder väg för fortsatt konflikt - "further campaigning and politicking" (Kilwick).
20 november röstas om saken. Stalltipset blir att förslaget går igenom. Den grundläggande demokratiska frågan om minoriteten försvinner i ett beslut som fattas av en majoritet men en majoritet som fungerar som majoritetsdiktatur.
Vill man fundera över frågan några varv så har Jonatan Baker, ny biskop av Fulham och tidigare Principal för Pusey House, gtett ett bidrag i volymen Consecrated Women? (2004), på svenska Kvinnor i biskopsämbetet? (2005) Kyrklig Samling gav ut den svenska översättningen. Genomgående är ansträngningarna att hitta former för att hantera oenigheten. Alternativet var ett utnötningskrig som skadar evangeliet och Kyrkans mission. Konstigt, tycker jag, att en Kyrka som håller sig med en Herre som bad om enhet för att världen ska tro, förfar så oskickligt med enhetsfrågorna och låtsas att splittring inte får några konsekvenser. Som Kerstin Bergman (S) som i kyrkomötet drev tanken att "vi opererar bort en liten men högljudd minoritet" och "doktorns kniv gör ont men gott". Varför, kan man undra, är det minoriteten som söker former för att hantera oenighet medan majoriteten obekymrat tuffar på? Är det bara dumhet eller något annat också?
fredag 9 november 2012
Smugglarkungens son blev ärkebiskop
Archbishop Justin Welbys far var alkoholsmugglare. Den nyheten chockerar somliga av oss mer än andra. Under förbudstiden var Mr Welby med och smugglade nattvardsvin till USA. Jag vet för lite om hur nattvardsvinsmugglarna måhända sköt sig igenom spärrar som polis och FBI upprättat, men man har ju under sin levnad sett en del filmer på temat och en av Gud given fantasi gör resten. Nog är det ett sammanhang att reflektera över. God works in mysterious ways. Och för alla dem som nu vurmar för det alhoholfria nattvardsvin som de riktigt onyktra dömer ut som icke alkoholfritt (vilket filmjölk inte heller är, för den delen!) kan man bara säga: Det finns också allvarliga, nattvardsvinsmugglande kyrkokristna. Lär av dem! De tar risker för sakramentets skull.
Finns det några m/42B kvar att köpa på någon marknad för jag tänker att en kulsprutepistol kanske man skulle ha nytta av också i de nya förbudstiderna. Borttappat vappen kostade när jag begynte i det krigiska systemet 130:-. Vad kostar det nu - om inte alla kulsprutepistoler redan destruerats? Och hur många magasin får man med då? Eller ska sakramental säkerhetspolitik innebära automatkarbiner och Glockpistoler på modernt manér? Man kanske skulle fråga smugglarkungens son Justin Welby?
Finns det några m/42B kvar att köpa på någon marknad för jag tänker att en kulsprutepistol kanske man skulle ha nytta av också i de nya förbudstiderna. Borttappat vappen kostade när jag begynte i det krigiska systemet 130:-. Vad kostar det nu - om inte alla kulsprutepistoler redan destruerats? Och hur många magasin får man med då? Eller ska sakramental säkerhetspolitik innebära automatkarbiner och Glockpistoler på modernt manér? Man kanske skulle fråga smugglarkungens son Justin Welby?
torsdag 8 november 2012
Churchills privatsekreterare blev med barn
Jo, Churchills privatsekreterare Mrs Welby blev med barn och födde sonen Justin, som nu blir ny ärkebiskop i Canterbury. Vart det leder, får vi se. Duglig karl med snabb kyrklig karriär och bara med ett år som biskop i Durham. Han är evangelikal och betraktas som "outstanding", vilket man knappast kan säga om apostlarna när det begav sig ....
Vad sysslar dom med? Om oreda.
Strukturutredngens konsekvenser är nog inte, som Torsdagsdepressionen meddelar, att två av tre politiker försvinner. Flera av dem finns över huvud taget inte efter valet nästa år - oavsett system. Men med ett nytt system kommer också en uppsättning kyrkopolitiker att ta chansen att kliva av och lämna över till yngre. Som det heter. Finns de? Och om de alls finns, har de någon kyrklig skolning eller kommer de för att förverkliga partiets program i Svenska kyrkan?
Jag befruktar det värsta, som gubben sa.
Vi vet med andra ord alls inte hur det kommer att se ut och vad strukturförändringarna får för reella konsekvenser - inte minst mentalt. Sannolikt blir det marknad för en kundanpassad kyrka, en som producerar religion. Hur kul är det - och hur kristet?
Torsdagsdepressionen lurar sedan ut utskottssekreterare och rättschef genom att påstå att ord har glömts. Det tror tjänstemännen också. Inledningsorden är dock inte kyrkoordningstext! Så sas det tydligt för kyrkoordningskommittén skulle inte sakdiskutera inledningstexterna, som fick stå som en slags inledande kommentar. Kyrkomötet har heller aldrig fastställt dem. Jag hade en idé om att de för tydlighets skull borde ges ut i en särskild liten bok - men det fick jag inte igenom. Det var knappt vi ens fick diskutera oklarheter. Ärkebiskop KG ville slå bort en sådan diskussion men jag insisterade och han muttrade "om det är nödvändigt så..." och jag svarade: "Det är det nog" och drog mina 17 noteringar samt fick igenom dem allihop. Rakt av. Jag log på väg hem. Det är människor, inte änglar, som skriver kyrkoordningar.
Nu blir det dock problem i kyrkomötet eftersom det ska in ett ekumenikkapitel och nu har intelligenserna fått med just inledningstext och Läronämnden har fogat till religionsdialog till det ekumeniska. Skulle det enda avsnittet som kyrkomötet då godkänt vara ekumenikinledningen? Orimligt. Det finns en reservation som markerar att inledningen inte motsvaras av något sakligt innehåll i en paragraf och här avslöjas felgreppet. Först åstadkommer man en kyrkooordning, därefter ger man en läsanvisning, ett vademecum. Om inte, är gärdet öppet för otaliga motioner om detaljändringar i inledningstexterna - och detta kan sysselsätta många kyrkomöten under många år.
Elisabet Sandberg kommenterar snusförnumstigt och påstår att i inledningstexterna formuleras Svenska kyrkans teologiska grund. Alls icke, som jag påpekat. Om så vore fallet, skulle Svenska kyrkan ha antagit inledningstexterna inför år 2000 och detta med särskilt poängterade av sakens betydelse.
Kyrkans Tidning gör sig märkvärdigare än vad som är motiverat när tidningen om sin insats tänker att skälet till gudstjänstfirande fallit om inte tidningen gripit in och påtalat saken för ledamöter, utredare och tjänstemän. Frimodig kyrka finns ju i kyrkomötet och då inte på ersättarplats. Inte slarvar FK bort teologin, inte. Just d'ärför uppfattas väl gruppen vara pain in the ass - eller vad det kan heta på fint kyrkomötesspråk. Jag ska nog inte fråga någon FISK-madam om översättningsproblemet.
Jag befruktar det värsta, som gubben sa.
Vi vet med andra ord alls inte hur det kommer att se ut och vad strukturförändringarna får för reella konsekvenser - inte minst mentalt. Sannolikt blir det marknad för en kundanpassad kyrka, en som producerar religion. Hur kul är det - och hur kristet?
Torsdagsdepressionen lurar sedan ut utskottssekreterare och rättschef genom att påstå att ord har glömts. Det tror tjänstemännen också. Inledningsorden är dock inte kyrkoordningstext! Så sas det tydligt för kyrkoordningskommittén skulle inte sakdiskutera inledningstexterna, som fick stå som en slags inledande kommentar. Kyrkomötet har heller aldrig fastställt dem. Jag hade en idé om att de för tydlighets skull borde ges ut i en särskild liten bok - men det fick jag inte igenom. Det var knappt vi ens fick diskutera oklarheter. Ärkebiskop KG ville slå bort en sådan diskussion men jag insisterade och han muttrade "om det är nödvändigt så..." och jag svarade: "Det är det nog" och drog mina 17 noteringar samt fick igenom dem allihop. Rakt av. Jag log på väg hem. Det är människor, inte änglar, som skriver kyrkoordningar.
Nu blir det dock problem i kyrkomötet eftersom det ska in ett ekumenikkapitel och nu har intelligenserna fått med just inledningstext och Läronämnden har fogat till religionsdialog till det ekumeniska. Skulle det enda avsnittet som kyrkomötet då godkänt vara ekumenikinledningen? Orimligt. Det finns en reservation som markerar att inledningen inte motsvaras av något sakligt innehåll i en paragraf och här avslöjas felgreppet. Först åstadkommer man en kyrkooordning, därefter ger man en läsanvisning, ett vademecum. Om inte, är gärdet öppet för otaliga motioner om detaljändringar i inledningstexterna - och detta kan sysselsätta många kyrkomöten under många år.
Elisabet Sandberg kommenterar snusförnumstigt och påstår att i inledningstexterna formuleras Svenska kyrkans teologiska grund. Alls icke, som jag påpekat. Om så vore fallet, skulle Svenska kyrkan ha antagit inledningstexterna inför år 2000 och detta med särskilt poängterade av sakens betydelse.
Kyrkans Tidning gör sig märkvärdigare än vad som är motiverat när tidningen om sin insats tänker att skälet till gudstjänstfirande fallit om inte tidningen gripit in och påtalat saken för ledamöter, utredare och tjänstemän. Frimodig kyrka finns ju i kyrkomötet och då inte på ersättarplats. Inte slarvar FK bort teologin, inte. Just d'ärför uppfattas väl gruppen vara pain in the ass - eller vad det kan heta på fint kyrkomötesspråk. Jag ska nog inte fråga någon FISK-madam om översättningsproblemet.
onsdag 7 november 2012
Namnsdagsbarnet
Ingegerd Källström har namnsdag i dag. "Inte visste jag att det var Källström idag!" Gammal skämt men nummer två i diktsviten hon skriver kom för några veckor sedan och har anmälts i Kyrkans Tidning av Mikael Löwegren.
Poeter ser mer. Jag tror man ska skilja mellan att titta och att se - och därtill kommer att inse. men poeter och mystiker minns och generaliserar det lilla och gör det stort och märkvärdigt - så märkvärdigt som mycket i skapelsen är. Vänskapens ljus heter nummer två i sviten och nummer tre ska komma om någon månad.
Somligt är lustigt. Som när Ingegerd berättar om första tidebönen hemma i flickrummet. Hur det gick ska jag inte återge. Det är den fromma tonårstjejen (det kunde varit en kille också!) som gör sig till och blir fromsint - och sedan frattar vad tidebönen gör med oss. Lär oss att be! Ingegerd skriver aforismer också: "Var bor skönheten? Bara i en vän." Men hon ser också Guds människa i den som vandrar på trotoaren. Jag säger: Rätt. Åk till Ullared och gå på GK:s och se dem allihop. Guds älskade människor. Och käringar kan se ut precis hur som helst. Obs! Det var bara ett R i ordet! Gud älskar mångfalden i former, om ni förstår hur jag menar.
Ingegerd har pejl på att Treenigheten är vänskapens mysterium och jag tror att det är detta som gör henne så fascinerad inför människor. Likväl är det skildringen av Ingegerds bror som ritar kartor och hon beundrar honom. Poeten minns och kan generalisera det lilla. Göra det allmängiltigt.
Hur man får tag på Vänskapens ljus. Boken, alltså. Ring författaren i Lund. Kolla på Eniro. Men jag säger som Micke Löwegren, det börjaer bli tid att ett förlag kastar sig över de snart tre böckerna och ger ut dem stort. Men det kanske är för att tänka för stort om förlag att de ska känna igen en betydande poet, säger jag som räknar Jesper Svenbro till min ungdoms viktiga vänner och som kan njuta av honom. Han hamnade i Svenska Akademien ....
Poeter ser mer. Jag tror man ska skilja mellan att titta och att se - och därtill kommer att inse. men poeter och mystiker minns och generaliserar det lilla och gör det stort och märkvärdigt - så märkvärdigt som mycket i skapelsen är. Vänskapens ljus heter nummer två i sviten och nummer tre ska komma om någon månad.
Somligt är lustigt. Som när Ingegerd berättar om första tidebönen hemma i flickrummet. Hur det gick ska jag inte återge. Det är den fromma tonårstjejen (det kunde varit en kille också!) som gör sig till och blir fromsint - och sedan frattar vad tidebönen gör med oss. Lär oss att be! Ingegerd skriver aforismer också: "Var bor skönheten? Bara i en vän." Men hon ser också Guds människa i den som vandrar på trotoaren. Jag säger: Rätt. Åk till Ullared och gå på GK:s och se dem allihop. Guds älskade människor. Och käringar kan se ut precis hur som helst. Obs! Det var bara ett R i ordet! Gud älskar mångfalden i former, om ni förstår hur jag menar.
Ingegerd har pejl på att Treenigheten är vänskapens mysterium och jag tror att det är detta som gör henne så fascinerad inför människor. Likväl är det skildringen av Ingegerds bror som ritar kartor och hon beundrar honom. Poeten minns och kan generalisera det lilla. Göra det allmängiltigt.
Hur man får tag på Vänskapens ljus. Boken, alltså. Ring författaren i Lund. Kolla på Eniro. Men jag säger som Micke Löwegren, det börjaer bli tid att ett förlag kastar sig över de snart tre böckerna och ger ut dem stort. Men det kanske är för att tänka för stort om förlag att de ska känna igen en betydande poet, säger jag som räknar Jesper Svenbro till min ungdoms viktiga vänner och som kan njuta av honom. Han hamnade i Svenska Akademien ....
Äntligen både närhet och samverkan ...
Det blir tre informationsdagar i Växjö stift och rubriken är lögnaktig så det smäller om det: "Äntligen både närhet och samverkan..." Det finns en uppenbarligen en kristlig faiblesse för det propagandistiskt lögnaktiga och de vackra orden liksom halkar ur mun och tangentbord. "Äntligen" - men nu ska ju retätten organiseras och vem har egentligen längtat efter den?
Varför ska vi fara iväg till Madesjö prästgård, Värnamo församlingshem och församlingsgården Skeppet i Vetlanda? För att det finns "en rad saker som är viktiga att ta itu med så snart som möjligt, så att inte januari 2014 börjar med en kalldusch". Nå, kallduschen kommer redan i vår. Kyrkomötesledamöter informerar, dvs Bertil Olsson och Ola Isacsson. Man undrar hur stiftet väljer ut havliga ledamöter från kyrkomötet för uppgifter av detta slag.
Jag ynkar kanske inte de fd domprostar som nu träder upp i Kyrkans Tidning och kritiserar Strukturutredningen. En av dem tycker jag om och rätt har han förstås. Men hur kommer det sig att det så ofta är folk som suttit på fina positioner och föga sagt, som vid pensioneringen och därefter talar så frimodigt kritiskt om den kyrka som så väl avlönat dem?
Jag menar att vi nu utan att hymla ska beskriva den faktiska reträtt saken handlar om. Jag skrev "faktiska", inte "taktiska". Jag uppfattar att om vi inte gör strukturförändringar, kommer församlingar att slås ut under 2013 eftersom det inte finns folk att sitta i beslutsförsamlingarna. Parallellen skulle kunna vara en blindtarmsinflammation där det - i varje fall tidigare - gällde att operera eller låta blindtarmen spricka. Nu opererar vi radikalt och tar alla blindtarmar, också de som inte är inflammerade. Eller så håller vid fast vid bilden av reträtt. Förband med låga stridsvärden dras tillbaka men också de förband som har styrka kvar. Alla ska tillbaka. I Napoleons fall och reträttenm från Moskva skulle förbanden tillbaka till Frankrike och alla som läst von Clausewitz och studerat hans berömda grafiska illustration, vet hur det gick. Vem säger "äntligen" då? Men vem har någon egentlig frihet att fatta beslut i kyrkomötet? Beslutet har fattat sig självt. Äntligen?
Återstår att trösta sig med kyrkohandboksförslaget.
Varför ska vi fara iväg till Madesjö prästgård, Värnamo församlingshem och församlingsgården Skeppet i Vetlanda? För att det finns "en rad saker som är viktiga att ta itu med så snart som möjligt, så att inte januari 2014 börjar med en kalldusch". Nå, kallduschen kommer redan i vår. Kyrkomötesledamöter informerar, dvs Bertil Olsson och Ola Isacsson. Man undrar hur stiftet väljer ut havliga ledamöter från kyrkomötet för uppgifter av detta slag.
Jag ynkar kanske inte de fd domprostar som nu träder upp i Kyrkans Tidning och kritiserar Strukturutredningen. En av dem tycker jag om och rätt har han förstås. Men hur kommer det sig att det så ofta är folk som suttit på fina positioner och föga sagt, som vid pensioneringen och därefter talar så frimodigt kritiskt om den kyrka som så väl avlönat dem?
Jag menar att vi nu utan att hymla ska beskriva den faktiska reträtt saken handlar om. Jag skrev "faktiska", inte "taktiska". Jag uppfattar att om vi inte gör strukturförändringar, kommer församlingar att slås ut under 2013 eftersom det inte finns folk att sitta i beslutsförsamlingarna. Parallellen skulle kunna vara en blindtarmsinflammation där det - i varje fall tidigare - gällde att operera eller låta blindtarmen spricka. Nu opererar vi radikalt och tar alla blindtarmar, också de som inte är inflammerade. Eller så håller vid fast vid bilden av reträtt. Förband med låga stridsvärden dras tillbaka men också de förband som har styrka kvar. Alla ska tillbaka. I Napoleons fall och reträttenm från Moskva skulle förbanden tillbaka till Frankrike och alla som läst von Clausewitz och studerat hans berömda grafiska illustration, vet hur det gick. Vem säger "äntligen" då? Men vem har någon egentlig frihet att fatta beslut i kyrkomötet? Beslutet har fattat sig självt. Äntligen?
Återstår att trösta sig med kyrkohandboksförslaget.
söndag 4 november 2012
De kyrkopolitiskt lämpliga lögnerna
Karin Söder, C, välkomnade till Centerns kyrkträff, ser jag. I sitt välkomsttal refererade hon till en ledare i Kyrkans Tidning och efter att ha refererat Thomas Söderbergs artikel om behovet av bred erfarenhet av att professionellt driva verksamhet av socialt företagande, använde hon den försåtliga passivformen så här: "I Dag Sandahls kyrka sägs det ljumma och oengagerade inte ha någon plats."
Vad med Centern? Jo, "även den oengagerade kan bli en eldsjäl efter sin förmåga, om de får känna att de behövs" (jo, hon skriver så med blandning av singularis och pluralis) och i Centern finns "massor av professionalitet att ta vara på".
Tro det! Ett frågar jag: Ska Karin Söder ska inräknas sanningsvittnena? Att hon i övrigt inte säger ett enda ord om Jesus - och att det är Hans Kyrka vi talar om - kan man notera. Uppgifterna är i Söders uppräkning många, trots att inget sägs om gudstjänst, undervisning eller mission, för ensamkommande flyktingbarn, flyktingar och socialt svaga samt minoritetsgrupper som romer, samer och finsktalande står nu på agendan.
Centerns partistyrelse har bestämt att partiet under eget namn ska gå fram i kyrkovalet. Röstar folk på C nuförtiden? I så fall borde man få höra en motivering.
I går predikade jag väl för runt 250 personer och i dag är det tre gudstjänster i Nordölands församling. Av 18 gudstjänster i pastoratet har jag sju. "I Dag Sandahls kyrka sägs det ljumma och oengagerade inte ha någon plats." Men verkar jag själv inte lite mer än ljummen och i vafrt fall något engagerad? Eller ska jag stanna hemma i dag och anmäla till kyrkoherden att jag kände att jag var just det som "sägs" om mig.
Vad med Centern? Jo, "även den oengagerade kan bli en eldsjäl efter sin förmåga, om de får känna att de behövs" (jo, hon skriver så med blandning av singularis och pluralis) och i Centern finns "massor av professionalitet att ta vara på".
Tro det! Ett frågar jag: Ska Karin Söder ska inräknas sanningsvittnena? Att hon i övrigt inte säger ett enda ord om Jesus - och att det är Hans Kyrka vi talar om - kan man notera. Uppgifterna är i Söders uppräkning många, trots att inget sägs om gudstjänst, undervisning eller mission, för ensamkommande flyktingbarn, flyktingar och socialt svaga samt minoritetsgrupper som romer, samer och finsktalande står nu på agendan.
Centerns partistyrelse har bestämt att partiet under eget namn ska gå fram i kyrkovalet. Röstar folk på C nuförtiden? I så fall borde man få höra en motivering.
I går predikade jag väl för runt 250 personer och i dag är det tre gudstjänster i Nordölands församling. Av 18 gudstjänster i pastoratet har jag sju. "I Dag Sandahls kyrka sägs det ljumma och oengagerade inte ha någon plats." Men verkar jag själv inte lite mer än ljummen och i vafrt fall något engagerad? Eller ska jag stanna hemma i dag och anmäla till kyrkoherden att jag kände att jag var just det som "sägs" om mig.
lördag 3 november 2012
Löftadalens kyrkliga samfällighet
Säga vad man vill, men piggt folk är det i det kyrkliga Löftadalen - en flerpastoratssamfällighet i Göteborgs stift. De sex remissinstanserna i Löftadalen avvisade strukturutredningens förslag att flerpastoratssamfälligheter - smaka på ordet: flerpastoratssamfälligheter - ska bort. Nu skulle en sammanslagning till att bli pastorat inte bara bli "synnerligen svårt" utan också en åtgärd som helt saknar lokalt stöd. Detta faktum har enligt beslut av kyrkonämnden delgetts kyrkostyrelsen samt kyrkomötet och dess ledamöter. Löftadalen vill liksom Göteborg ha respit till 2017.
Det kan de gärna få för mig. Örebro likadant samt en uppsättning andra samfälligheter. Men det kommer Löftadalen inte att få. Göteborg får fyra års respit - fast kyrkostyrelsen efter samråd med stiftet föreslagit två år. Jag tror två år skulle ha räckt för Göteborg men var egentligen emot särbestämmelser av precis det skäl vi nu ser. Löftadalen kan ge precis lika god argument som Göteborg men är mindre - 8000 kyrkotillhoriga - och det betyder då ingenting
Strukturutredningen skapar inget nytt. Det nýa får ske utan stöd av strukturerna - och det är i sig ingenting nytt. Men sanslöst! Och jag fruktar, som jag tror mig ha gett uttryck för, att vi inte längre har en situation där präster och lekfolk bortom strukturerna kan bygga levande församlingar. Alltså kommetr vi att få en nygammal folkkyrkosyn av distributiv art - en där de anställa producerar evangelium för konsumenterna. Vad ska jag nu säga i kyrkomötet - ska jag säga något alls eller bara ta med ett tvättfat och två mina händer i talarstolen? Jag tror alls inte att strukturutredningen skapar vare sig närhet eller samverkan. Jag tror strukturutredningen handlar om det som Mats Alvesson kallar Tomhetens triumf. Mycket händer men likväl absolut ingenting. Ska jag skriva det till Löftedalingarna?
Fast det att uppmuntrande att de skrev och inte bara la sig platt ner! Kommer det fler brev?
Det kan de gärna få för mig. Örebro likadant samt en uppsättning andra samfälligheter. Men det kommer Löftadalen inte att få. Göteborg får fyra års respit - fast kyrkostyrelsen efter samråd med stiftet föreslagit två år. Jag tror två år skulle ha räckt för Göteborg men var egentligen emot särbestämmelser av precis det skäl vi nu ser. Löftadalen kan ge precis lika god argument som Göteborg men är mindre - 8000 kyrkotillhoriga - och det betyder då ingenting
Strukturutredningen skapar inget nytt. Det nýa får ske utan stöd av strukturerna - och det är i sig ingenting nytt. Men sanslöst! Och jag fruktar, som jag tror mig ha gett uttryck för, att vi inte längre har en situation där präster och lekfolk bortom strukturerna kan bygga levande församlingar. Alltså kommetr vi att få en nygammal folkkyrkosyn av distributiv art - en där de anställa producerar evangelium för konsumenterna. Vad ska jag nu säga i kyrkomötet - ska jag säga något alls eller bara ta med ett tvättfat och två mina händer i talarstolen? Jag tror alls inte att strukturutredningen skapar vare sig närhet eller samverkan. Jag tror strukturutredningen handlar om det som Mats Alvesson kallar Tomhetens triumf. Mycket händer men likväl absolut ingenting. Ska jag skriva det till Löftedalingarna?
Fast det att uppmuntrande att de skrev och inte bara la sig platt ner! Kommer det fler brev?
Hallå, hallå!
Det verkar vara några missuppfattningar ute och lufta sig.
Om jag förstått saken rätt pågår undervisningen av de asylsökande barnen på plats, dvs på Lundegårds camping. Den är frivillig för asylsökande har ingen svensk skolplikt. I denna undervisning deltar inte öländska barn. De går i skolan i Köpingsvik eller Borgholm. Om inte denna omständighet står klar kanske lagbrottet ter sig svårt. Men undantaget från regeln om skolmat har en rimligt motivering: Föräldrarna har en uppgift. Det utgår också ersättning för familjernas kostnader, ett faktum som Sverigedemokraterna brukar påpeka. Ett annat faktum - nämligen att de flesta asylsökande avvisas - talar man tystare om. Detta senare är en omständighet som borde föranleda en gemensam europeisk debatt om vad för slags flyktingmottagande vi egentligen har.
Hur blir det nu? Sannolikt får barnen fortsättningsvis skolmat. Då ska de väl bussas iväg någonstans för att äta. Under tiden kan föräldrarna ägna sig åt att göra ingenting i väntan på beskedet om familjen får stanna eller ska utvisas. Detta ingenting kan de göra i Borgholm, dit de tar bussen. Livet på en öländsk campingplats i november är nämligen inte riktigt så som det var i juli.
Min fråga gäller närmast en journalistik som inte kan göra reda för en frågas komplexitet. Tror murvlarna att vi är dumma i huvudet eller har vårt idoga konsumerande av nyheter gjort oss dumma i huvudet och vi sålunda av media kan hanteras därefter?
Om jag förstått saken rätt pågår undervisningen av de asylsökande barnen på plats, dvs på Lundegårds camping. Den är frivillig för asylsökande har ingen svensk skolplikt. I denna undervisning deltar inte öländska barn. De går i skolan i Köpingsvik eller Borgholm. Om inte denna omständighet står klar kanske lagbrottet ter sig svårt. Men undantaget från regeln om skolmat har en rimligt motivering: Föräldrarna har en uppgift. Det utgår också ersättning för familjernas kostnader, ett faktum som Sverigedemokraterna brukar påpeka. Ett annat faktum - nämligen att de flesta asylsökande avvisas - talar man tystare om. Detta senare är en omständighet som borde föranleda en gemensam europeisk debatt om vad för slags flyktingmottagande vi egentligen har.
Hur blir det nu? Sannolikt får barnen fortsättningsvis skolmat. Då ska de väl bussas iväg någonstans för att äta. Under tiden kan föräldrarna ägna sig åt att göra ingenting i väntan på beskedet om familjen får stanna eller ska utvisas. Detta ingenting kan de göra i Borgholm, dit de tar bussen. Livet på en öländsk campingplats i november är nämligen inte riktigt så som det var i juli.
Min fråga gäller närmast en journalistik som inte kan göra reda för en frågas komplexitet. Tror murvlarna att vi är dumma i huvudet eller har vårt idoga konsumerande av nyheter gjort oss dumma i huvudet och vi sålunda av media kan hanteras därefter?
fredag 2 november 2012
De svältande flyktingbarnen på Öland. Kyrkan ryter till
Naturligtvis måste Kyrkan ryta till när barn far illa och barnperspektivet ska ju snart nog genom kyrkomötesbeslut blir överordnad norm.
Flyktingbarnen på Öland får inte skolmat. Man ser hur de går runt och tigger till sig något litet - men kan det vara så? Eller är det en medveten plan på att mobba ungarna så att de frivilligt lämnar landet. Säger inte lagen att barnen ska ha skolmat? Kyrkan ryter till. Men vad ska denna något obestämda stor "Kyrkan" säga till kommun- eller skolledning? Att Kyrkan vill att barnen ska ha just skolmat? Eller att barnen ska ha mat?
Ska barnen ha skolmat är saken enkel. Lagen följs och barnen får mat. Men är det en klok ordning när familjerna bor på en campingplats och barnen enkelt från skolundervisningen på plats kan ta sig hem och föräldrarna ha en uppgift under förmiddagen - att laga mat. Om de inte har denna uppgift, vad ska föräldrarna då ta sig för? Åka till Borgholm och fördriva några timmar där? Är det en socialt sett vettigare lösning?
Ibland är förhållanden mer komplicerade än de ter sig för Sveriges malligaste morgontidning. Jag hör till dem som menar att det var en bra ordning att barnen åt lunch hemma, att föräldrarna fick svara för den (hade något att göra) och att det fanns tid för lite familjeliv mitt på dagen. Nu kommer inte detta att kunna fortsätta, ett förhållande som man nog haft på känn. Den dag någon börjar ifrågasätta, blir det skolmat för barnen och sysslolöshet för föräldrarna. Det uppfattas vara en rättfärdig förbättring av den s k situationen. Är vi säkra på att det verkligen är så?
Vad ska Kyrkan alltså ryta till om? Vad är det profetiska svaret när frågan ställs - skolmat eller mat i familjen?
Flyktingbarnen på Öland får inte skolmat. Man ser hur de går runt och tigger till sig något litet - men kan det vara så? Eller är det en medveten plan på att mobba ungarna så att de frivilligt lämnar landet. Säger inte lagen att barnen ska ha skolmat? Kyrkan ryter till. Men vad ska denna något obestämda stor "Kyrkan" säga till kommun- eller skolledning? Att Kyrkan vill att barnen ska ha just skolmat? Eller att barnen ska ha mat?
Ska barnen ha skolmat är saken enkel. Lagen följs och barnen får mat. Men är det en klok ordning när familjerna bor på en campingplats och barnen enkelt från skolundervisningen på plats kan ta sig hem och föräldrarna ha en uppgift under förmiddagen - att laga mat. Om de inte har denna uppgift, vad ska föräldrarna då ta sig för? Åka till Borgholm och fördriva några timmar där? Är det en socialt sett vettigare lösning?
Ibland är förhållanden mer komplicerade än de ter sig för Sveriges malligaste morgontidning. Jag hör till dem som menar att det var en bra ordning att barnen åt lunch hemma, att föräldrarna fick svara för den (hade något att göra) och att det fanns tid för lite familjeliv mitt på dagen. Nu kommer inte detta att kunna fortsätta, ett förhållande som man nog haft på känn. Den dag någon börjar ifrågasätta, blir det skolmat för barnen och sysslolöshet för föräldrarna. Det uppfattas vara en rättfärdig förbättring av den s k situationen. Är vi säkra på att det verkligen är så?
Vad ska Kyrkan alltså ryta till om? Vad är det profetiska svaret när frågan ställs - skolmat eller mat i familjen?
Vansinnigt kul
Officianten vid borgerliga begravningar Sara Pellving begick sig på Svenska Dagbladets Brännpunkt i går. Hon pläderar för Allhelgonahelgen. Den är "den minst kravfyllda av alla högtider" - vi samlas väl till eftertanke och för att tända ljus och det kräver ljus och tändstickor, förstår jag. "Det är inte längre minnet av de kristna helgonen som står i fokus. Allhelgonahelgen har fått en ny innebörd. I stället är det minnet av vårt eget ursprung, att ägna en tanke åt dem som har betytt något för dig och mig."
Så långt kommen i sin tankevärld ställer Pellving frågan: "Vem tänker du på vid din farfars begravning? För visst är det märkligt att den dag som vi borde ägna just åt farfar, att vi då lyssnar på psalmer och Bibelns ord. Borde det inte vara så att det kristna budskapet hör hemma alla andra dagar på året? Varje dag har vi möjlighet att ägna oss åt bön och psalmer. Och varje söndag kan vi gå på våra gudstjänster. Gör gärna det! Men varför ägnar vi oss åt kyrklighet på vår farfars begravning?"
Vi har lite drygt 70 000 begravningar i Svenska kyrkans ordning. Hur många blir egentligen alla de där andra dagarna då det kristna budskapet kan höra hemma? Här dyker ett matematiskt intressant problem upp, tror jag. Och är man inte matematiskt begåvad kan den språkanalytiskt motiverade analysera texstens "vi" och "våra" - för man kunde mistänka att Sara Pellving inte har så mycket pejl på vad kristen tro handlar om och vad gudstjänst går ut på. För att citera Pellving som läst Jan-Olof Aggedals analys där en präst genonsnittligt ägnar sju minuter av griftetalet åt den som är död. "Det vill säga av sin egen begravningsceremoni får den döde endast sju minuter. Dessutom kräver Svenska kyrkan att denna personliga del ska vara sammanflätad med det kristna budskapet.
Varför är inte en människas liv mer värt än så?"
Rowan Williams kom ut med boken The Lions World (SPCK 2012), som är en analys av C.S. Lewis Narnia-böcker. Jag påmindes om att dvärgarna i stallet är oförmögna att se ljuset som finns, de har valt "cunning instead of belief", den egna slugheten i stället för tron. Sekularisering är detta och blir på sitt sätt underhållande. Den egna slugheten - tankekonstruktionerna - i stället för det gemensamma reflekterandet tillsammans med heliga kvinnor och män och med Guds eget avslöjande av tillvaron som större inuti än utvändigt.
Men nog är det en skrämmande tanke att min begravning skulle ägnas åt mig, som är död, med sluga formuleringar och vackert tal och vem ska tala om min barndom, som Pellving föreslår? Min lillebror? Han är den som var med, nämligen. Hur kul blir det - för honom? Och för de andra? Och hur sant blir det?
De kristna upptäckte något som gjorde att de med kärv realism kunde hantera både döden och uppståndelsen. Kyrkogården i Högby ligger på den gamla hedniska begravningsplatsen (högarna) och har alltså oavbrutet använts i 2400 år. Det rekordet slår få kyrkogårdar i Sverige. Man av detta sammanhang förstår Sara Pellving intet, intet, intet. Hon tänker sig inte sitt ursprung hos Gud, Apg 17 som bibelreferens, utan som döda släktingar. Hennes värld blir större utanpå än inuti.
Vansinnigt kul, men kanske mer vansinnigt än kul och frågan anmäler sig hur många som saknar grundläggande förståelse för vad den kristna begravningen uttrycker och därför inom dess ram egentligen vill ha något annat - och kanske får det? En kyrka som inte når fram med sin undervisning hamnar här. Men hav tröst! Med närhet och samverkan löses problemen. Eller inte... Kommer det i en rätt nära framtid att sägas att när allt pekade på att det var mission och apologetik - undervisning, om ni vill - som behövdes, var Svenska kyrkan strängt sysselsatt med sina strukturer. Årtionden efter årtionden.
Så långt kommen i sin tankevärld ställer Pellving frågan: "Vem tänker du på vid din farfars begravning? För visst är det märkligt att den dag som vi borde ägna just åt farfar, att vi då lyssnar på psalmer och Bibelns ord. Borde det inte vara så att det kristna budskapet hör hemma alla andra dagar på året? Varje dag har vi möjlighet att ägna oss åt bön och psalmer. Och varje söndag kan vi gå på våra gudstjänster. Gör gärna det! Men varför ägnar vi oss åt kyrklighet på vår farfars begravning?"
Vi har lite drygt 70 000 begravningar i Svenska kyrkans ordning. Hur många blir egentligen alla de där andra dagarna då det kristna budskapet kan höra hemma? Här dyker ett matematiskt intressant problem upp, tror jag. Och är man inte matematiskt begåvad kan den språkanalytiskt motiverade analysera texstens "vi" och "våra" - för man kunde mistänka att Sara Pellving inte har så mycket pejl på vad kristen tro handlar om och vad gudstjänst går ut på. För att citera Pellving som läst Jan-Olof Aggedals analys där en präst genonsnittligt ägnar sju minuter av griftetalet åt den som är död. "Det vill säga av sin egen begravningsceremoni får den döde endast sju minuter. Dessutom kräver Svenska kyrkan att denna personliga del ska vara sammanflätad med det kristna budskapet.
Varför är inte en människas liv mer värt än så?"
Rowan Williams kom ut med boken The Lions World (SPCK 2012), som är en analys av C.S. Lewis Narnia-böcker. Jag påmindes om att dvärgarna i stallet är oförmögna att se ljuset som finns, de har valt "cunning instead of belief", den egna slugheten i stället för tron. Sekularisering är detta och blir på sitt sätt underhållande. Den egna slugheten - tankekonstruktionerna - i stället för det gemensamma reflekterandet tillsammans med heliga kvinnor och män och med Guds eget avslöjande av tillvaron som större inuti än utvändigt.
Men nog är det en skrämmande tanke att min begravning skulle ägnas åt mig, som är död, med sluga formuleringar och vackert tal och vem ska tala om min barndom, som Pellving föreslår? Min lillebror? Han är den som var med, nämligen. Hur kul blir det - för honom? Och för de andra? Och hur sant blir det?
De kristna upptäckte något som gjorde att de med kärv realism kunde hantera både döden och uppståndelsen. Kyrkogården i Högby ligger på den gamla hedniska begravningsplatsen (högarna) och har alltså oavbrutet använts i 2400 år. Det rekordet slår få kyrkogårdar i Sverige. Man av detta sammanhang förstår Sara Pellving intet, intet, intet. Hon tänker sig inte sitt ursprung hos Gud, Apg 17 som bibelreferens, utan som döda släktingar. Hennes värld blir större utanpå än inuti.
Vansinnigt kul, men kanske mer vansinnigt än kul och frågan anmäler sig hur många som saknar grundläggande förståelse för vad den kristna begravningen uttrycker och därför inom dess ram egentligen vill ha något annat - och kanske får det? En kyrka som inte når fram med sin undervisning hamnar här. Men hav tröst! Med närhet och samverkan löses problemen. Eller inte... Kommer det i en rätt nära framtid att sägas att när allt pekade på att det var mission och apologetik - undervisning, om ni vill - som behövdes, var Svenska kyrkan strängt sysselsatt med sina strukturer. Årtionden efter årtionden.
torsdag 1 november 2012
Herdesinne
Drabanterna skulle få utbildning under höstlovet. En drabant är en ung person som tar ansvar för konfirmander eller söndagsskola, t ex. Ska vi nu satsa på Till tro-konceptet som Växjö stift hämtat från Oxforstiftets Living Faith ska våra ungdomar få någon hum om anglikanskt kyrkoliv. Alltså styrde vi kosan till Oxford. Med nöd och näppe kom Amanda in i landet. Hennes pass och resed9okument hade hon tappat på flyget - men hon släpptes inte tillbaka. Vi hade en passkopia och på den kom hon in. Jag rindge sedan i dagarna tre för att få pejl på var dokumenten fanns, för de förklarades vara upphittade och hade referensnummer och allt. Jag hann bli riktigt god vän med han som jobbade på Immigration Office och han beklagade att skulle jag ringa på onsdagen var han dessvärre ledig - men något pass hade inte dykt upp. Alltså var det kvar på EasyJet, Gatwick. Nog om detta.
YHA i Oxford är ett bra vandrarhem om man ska till Oxford och Pusey House hade en högmässa där det skulle frramgå att här gällde en "intelligent and beautiful religion". Juice och sherry efter högmässan och det vanliga nonsenspratet därtill. Vänligt och trivsamt, alltså. Ungdomarna fick göra Oxford en stund innan vi skulle få i oss lite mat och sedn ta oss till St Aldates lågkyrkliga/karismatiksa studentgudstjänst, en sådan med lovsång och sittplats på golvet. Informellt och rakt på sak. Jag var g´lad eftersom vi lyckatrs visa anglikanska kyrkans inklusivitet. Det kyrkopolitiska eländet tog vi inte upp.
Jag var också glad över att ungdomarna rumsvis jobbade med teman och gjorde det bra. Svara via sms eller på ett papper från en Primark-påse, sa komministern i Borgholm, som gör ett Primarkbesök så fort hon hittar ett. De roliga tjejerna kom med sina synpunkter nedtecknade och levererade hela påsen från Primark.
Michael Persson och Camilla Persson gjorde lysande presentationer, Michael på temat "Därför är jag kristen".och Camilla berättade om Svenska kyrkan i London. Det var riktigt bra och morgonbönen hade Richard Wottle från Visby stift, som var där och samlade ett gäng kyrkoherdar från utlandsförsamlingarna. Hans utläggninjg om kärleken och lagen var precis. Jag var riktigt stolt över vad våra drabanter fick möta.
Vad man annars ägnar sig åt? British Library och Codex Sinaiticus, förstås. Ett måste i London. M&M, denna sanslösa skapelse vid Leicester Square, Evensong i St Pauls med en vidunderlig sättning av Magnificat (av en något, som det heter, äldre kyrkokör. "Pojkarna har växt till sig", sa de som hoppats på gosskör. Vi hann ett varv på Primarx, Oxford Street också. Och kollade polarna på Watt´s vid Tufton Street, Westminster Abbey från utsidan, Church House lite grann men tiden går fort. Bayswater Inn funkade bra för oss.
ASå skulle vi hem i går. På EasyJet förklarade ledarna problemet med Amandas bortkomna pass och mannen vid disken försvann. Resultatet blev att ingen visste något om något pass och jag talade något klarspråk i frågan. Amanda vägrades följa med. In i landet kunde hon släppas - men inte ut ochy det var EasyJets beslut, inte Immigtrations, för dit kom vi aldrig. Välan, den gode herden lämnar gruppen åt sitt öde och går ut med det förlorade fåret för att söka efter det borttappade passet (Lukas 15 hade vi haft som arbetsuppgift en av dagarna!) Till Svenska kyrkan och till ambassaden. Amanda skulle dock behöva målsmans underskrift för att få ett pass anväöndbart för en enda resa och som kostade £ 149, drygt 1500 spänn alltså. Då reste jag mig för att tala vänligt med ambassadpersonalen men just då ropade handläggaren: "Vänta lite", försvann och kom tillbaka med passet, som kommit per post till ambassaden samma dag. Varför kunde inte EasyJet berätta det.
Det blev glad vandring tillbaka till Svenska kyrkan, där jag tänkte kolla möjligheter att åka hem - för gruppen satt på sitt plan sedan länge. Internet fungerade inte!!! Återstod att ta sig till Heathrow för att få biljetter till Sverige. Ni vill inte, jag upprepar, ni vill inte, veta vad det kostade. Men en kväll i loungen blev det och jag kunde peta i mig flera oliver och några jotrdnötter medan Amanda styrde på Coca-Cola och annat onyttigt. Eftermidnatt var vi p+å Arlanda, kunde slagga in på hotell och sedan komma till Kalmar kl 9.30, Slutet gott, allting gott. Men lite trött känner jag mig allt. Kyrkokamrern var dock hela tiden förstående och jag tänkte att organisationens värde visar sig inte i detta att man kan undvika problem - för det kan man aldrig - utan hurn man löser dem. EasyJet klarade inte sin uppgift - något man inte hade behövt vara en Einstein för att göra. We did it! Ibland är deet lite Einstein över det kyrkliga, känns det som.
YHA i Oxford är ett bra vandrarhem om man ska till Oxford och Pusey House hade en högmässa där det skulle frramgå att här gällde en "intelligent and beautiful religion". Juice och sherry efter högmässan och det vanliga nonsenspratet därtill. Vänligt och trivsamt, alltså. Ungdomarna fick göra Oxford en stund innan vi skulle få i oss lite mat och sedn ta oss till St Aldates lågkyrkliga/karismatiksa studentgudstjänst, en sådan med lovsång och sittplats på golvet. Informellt och rakt på sak. Jag var g´lad eftersom vi lyckatrs visa anglikanska kyrkans inklusivitet. Det kyrkopolitiska eländet tog vi inte upp.
Jag var också glad över att ungdomarna rumsvis jobbade med teman och gjorde det bra. Svara via sms eller på ett papper från en Primark-påse, sa komministern i Borgholm, som gör ett Primarkbesök så fort hon hittar ett. De roliga tjejerna kom med sina synpunkter nedtecknade och levererade hela påsen från Primark.
Michael Persson och Camilla Persson gjorde lysande presentationer, Michael på temat "Därför är jag kristen".och Camilla berättade om Svenska kyrkan i London. Det var riktigt bra och morgonbönen hade Richard Wottle från Visby stift, som var där och samlade ett gäng kyrkoherdar från utlandsförsamlingarna. Hans utläggninjg om kärleken och lagen var precis. Jag var riktigt stolt över vad våra drabanter fick möta.
Vad man annars ägnar sig åt? British Library och Codex Sinaiticus, förstås. Ett måste i London. M&M, denna sanslösa skapelse vid Leicester Square, Evensong i St Pauls med en vidunderlig sättning av Magnificat (av en något, som det heter, äldre kyrkokör. "Pojkarna har växt till sig", sa de som hoppats på gosskör. Vi hann ett varv på Primarx, Oxford Street också. Och kollade polarna på Watt´s vid Tufton Street, Westminster Abbey från utsidan, Church House lite grann men tiden går fort. Bayswater Inn funkade bra för oss.
ASå skulle vi hem i går. På EasyJet förklarade ledarna problemet med Amandas bortkomna pass och mannen vid disken försvann. Resultatet blev att ingen visste något om något pass och jag talade något klarspråk i frågan. Amanda vägrades följa med. In i landet kunde hon släppas - men inte ut ochy det var EasyJets beslut, inte Immigtrations, för dit kom vi aldrig. Välan, den gode herden lämnar gruppen åt sitt öde och går ut med det förlorade fåret för att söka efter det borttappade passet (Lukas 15 hade vi haft som arbetsuppgift en av dagarna!) Till Svenska kyrkan och till ambassaden. Amanda skulle dock behöva målsmans underskrift för att få ett pass anväöndbart för en enda resa och som kostade £ 149, drygt 1500 spänn alltså. Då reste jag mig för att tala vänligt med ambassadpersonalen men just då ropade handläggaren: "Vänta lite", försvann och kom tillbaka med passet, som kommit per post till ambassaden samma dag. Varför kunde inte EasyJet berätta det.
Det blev glad vandring tillbaka till Svenska kyrkan, där jag tänkte kolla möjligheter att åka hem - för gruppen satt på sitt plan sedan länge. Internet fungerade inte!!! Återstod att ta sig till Heathrow för att få biljetter till Sverige. Ni vill inte, jag upprepar, ni vill inte, veta vad det kostade. Men en kväll i loungen blev det och jag kunde peta i mig flera oliver och några jotrdnötter medan Amanda styrde på Coca-Cola och annat onyttigt. Eftermidnatt var vi p+å Arlanda, kunde slagga in på hotell och sedan komma till Kalmar kl 9.30, Slutet gott, allting gott. Men lite trött känner jag mig allt. Kyrkokamrern var dock hela tiden förstående och jag tänkte att organisationens värde visar sig inte i detta att man kan undvika problem - för det kan man aldrig - utan hurn man löser dem. EasyJet klarade inte sin uppgift - något man inte hade behövt vara en Einstein för att göra. We did it! Ibland är deet lite Einstein över det kyrkliga, känns det som.
fredag 26 oktober 2012
Gudstjänstglädje
En bloggkommentator begärde ett inlägg om gudstjänstglädje. Det behöver mina konfirmander också. Håll till godo!
Det är Solens dag, veckans första dag (oavsett vad EU säger!), söndag. Kl 9 ringer kyrkklockan i Högby första gången, det är då jag stiger in i duschen. Kl 9.30 ringer den andra gången. Då går jag till kyrkan. Och kl 10 börjar vi i Högby - liksom kl 12 och - hittills - kl 17 vintertid, omväxlande i ett par av de andra kyrkorna.. Söndagen är gudstjänstdag i Nordölands församling.
Gudstjänstdag har den varit sedan Jesus uppstod. Det betydde att människor måste smyga iväg till mässan innan jobbet - för söndagen var en vanlig arbetsdag. I soluppgången möttes de, och för detta riskerade de kristna i det hedniska romarriket sina liv. Gudstjänst är något farligt, det inser Makten. Den förändrar oss, för den gör oss till fria människor.
Kantorn spelar, orgelverket går. Den som missar en mässa, missar en massa. Vi är förstås många, för vi vet att folk drar folk och trängsel ger trivsel. Vi stiger in i sammanhang. Mässa har firats här i snart sagt 1000 år.
Förlåtelsen kommer först. En hedning (Alain de Botton, om ni vill veta) är avundsjuk på att vi får be vår syndabekännelse och erkänna vår jämställdhet. Vi är alla syndare. Alltså kan vi befriade tala fritt med varandra. Och om prästen skött sig, har vi kanske fått en tanke om något som har sönder i oss och kring oss. Synd och sönder är samma ord. Vi vet hur det är och vi vet att förlåteslen är verklig.
Vi sjunger med änglarna "Ära åt Gud" och låter varje söndag julnatten hända med oss - som den hände med herdarna då. Vanligt folk - som de, du och jag - är med, och numera har vi lärt oss att sjunga med änglarna. Vi samlar ihop oss och ber om något som hör samman med söndagens tema. Nog är det en vettigare syssla än att dra runt i morgonrocken hemma och tänka "Thank God it is Sunday" - om man ens tänker så.
Vi lyssnar till läsningar. Urgamla och gamla ord når oss på nytt. Många har hört dem före oss men nu hörs de här, just nu som ord till just oss. Gud har något att säga. Det ska utläggas i predikan. I Böda kyrka finns en lång stör, en kyrkstöt. Slumrade man in, kom kyrkvärden och peta på en. Men varför vara petig? Allt som sägs i predikan behöver inte angå mig - men det kanske är bäst att lyssna innan man konstaterar det? Jag vet att det med predikningar är som med frukostar. Mitt livs flesta frukostar minns jag inte, men de gjorde vad de skulle med min kropp. Precis så är det med predikningar också. De flesta minns jag inte - men några. Alla byggde något i mig trots det.
Vi sjunger psalmer - nya och gamla. Vi använder andras ord och gör dem till våra och vi sjunger tillsammans. Det är som Allsång på Skansen, men mer meningsfullt. Unga sjunga med de gamla, sig församla jordens böner!
Kyrkobönen samlar ihop viktiga ämnen vi behöver be för. Kyrkan, samhället, de som har det svårt och oss själva. Vi får ta ansvar för denna värld och gör det också genom att tala med Gud om den. Bönen är som små värmehärdar jorden runt. Söndag förmiddag hos oss är väl söndag kväll där österut, där söndagen började och natten mot söndag västerut, där söndagen slutar. Jorden är rund och Kyrkan håller vakt över jorden genom bön.
Efter kyrkobönen kommer eukaristien, mässan. Bröd och vin helgas - konsekreras - för att bli Kristi kropp och blod. Prästen talar Guds ord till brödet och vinet så att det ska bli Kristi kropp och blod. Det liv som döden inte rår på, läggs in i våra dödliga kroppar. Jag vill inte doppa oblaten (det bröd vi burit fram till altaret kallas så, oblat - "det framburna" utan känna smaken av vete, jordens frukt och människans arbete, och dricka kalken. Jesus har lovat att komma till oss i mässan. Därför är vi noga med att använda bröd och vin och noga med det som faktiskt är helgat, konsekrerat. Jag säger vad sant är: "Kristi kropp och blod som ni tagit emot bevare er till evigt liv." Det ni här och nu tagit emot ska bevara er till liv och det är Kristus själv som gör det.
Vi tackar och ber och så välsignar jag. När jag välsignar, välsignar Gud. Jag står inte och viftar med tassen i största allmänhet och säger vackra ord. Jag gör någon som Gud därmed gör med er. Det är därför vi säger att den som missar en mässa, missar en massa.
Till sist kör jag ut församlingen. Den som delat de heliga mysterierna får bära med sig liv till de andra, till familjen, vännerna, skolöan och arbetet.
Är det någon som undrar över varför jag vill fira gudstjänst? Svaret är: Därför att det är på riktigt. Gudstjänsten gör skillnad i mitt liv och i världens liv.
Det är Solens dag, veckans första dag (oavsett vad EU säger!), söndag. Kl 9 ringer kyrkklockan i Högby första gången, det är då jag stiger in i duschen. Kl 9.30 ringer den andra gången. Då går jag till kyrkan. Och kl 10 börjar vi i Högby - liksom kl 12 och - hittills - kl 17 vintertid, omväxlande i ett par av de andra kyrkorna.. Söndagen är gudstjänstdag i Nordölands församling.
Gudstjänstdag har den varit sedan Jesus uppstod. Det betydde att människor måste smyga iväg till mässan innan jobbet - för söndagen var en vanlig arbetsdag. I soluppgången möttes de, och för detta riskerade de kristna i det hedniska romarriket sina liv. Gudstjänst är något farligt, det inser Makten. Den förändrar oss, för den gör oss till fria människor.
Kantorn spelar, orgelverket går. Den som missar en mässa, missar en massa. Vi är förstås många, för vi vet att folk drar folk och trängsel ger trivsel. Vi stiger in i sammanhang. Mässa har firats här i snart sagt 1000 år.
Förlåtelsen kommer först. En hedning (Alain de Botton, om ni vill veta) är avundsjuk på att vi får be vår syndabekännelse och erkänna vår jämställdhet. Vi är alla syndare. Alltså kan vi befriade tala fritt med varandra. Och om prästen skött sig, har vi kanske fått en tanke om något som har sönder i oss och kring oss. Synd och sönder är samma ord. Vi vet hur det är och vi vet att förlåteslen är verklig.
Vi sjunger med änglarna "Ära åt Gud" och låter varje söndag julnatten hända med oss - som den hände med herdarna då. Vanligt folk - som de, du och jag - är med, och numera har vi lärt oss att sjunga med änglarna. Vi samlar ihop oss och ber om något som hör samman med söndagens tema. Nog är det en vettigare syssla än att dra runt i morgonrocken hemma och tänka "Thank God it is Sunday" - om man ens tänker så.
Vi lyssnar till läsningar. Urgamla och gamla ord når oss på nytt. Många har hört dem före oss men nu hörs de här, just nu som ord till just oss. Gud har något att säga. Det ska utläggas i predikan. I Böda kyrka finns en lång stör, en kyrkstöt. Slumrade man in, kom kyrkvärden och peta på en. Men varför vara petig? Allt som sägs i predikan behöver inte angå mig - men det kanske är bäst att lyssna innan man konstaterar det? Jag vet att det med predikningar är som med frukostar. Mitt livs flesta frukostar minns jag inte, men de gjorde vad de skulle med min kropp. Precis så är det med predikningar också. De flesta minns jag inte - men några. Alla byggde något i mig trots det.
Vi sjunger psalmer - nya och gamla. Vi använder andras ord och gör dem till våra och vi sjunger tillsammans. Det är som Allsång på Skansen, men mer meningsfullt. Unga sjunga med de gamla, sig församla jordens böner!
Kyrkobönen samlar ihop viktiga ämnen vi behöver be för. Kyrkan, samhället, de som har det svårt och oss själva. Vi får ta ansvar för denna värld och gör det också genom att tala med Gud om den. Bönen är som små värmehärdar jorden runt. Söndag förmiddag hos oss är väl söndag kväll där österut, där söndagen började och natten mot söndag västerut, där söndagen slutar. Jorden är rund och Kyrkan håller vakt över jorden genom bön.
Efter kyrkobönen kommer eukaristien, mässan. Bröd och vin helgas - konsekreras - för att bli Kristi kropp och blod. Prästen talar Guds ord till brödet och vinet så att det ska bli Kristi kropp och blod. Det liv som döden inte rår på, läggs in i våra dödliga kroppar. Jag vill inte doppa oblaten (det bröd vi burit fram till altaret kallas så, oblat - "det framburna" utan känna smaken av vete, jordens frukt och människans arbete, och dricka kalken. Jesus har lovat att komma till oss i mässan. Därför är vi noga med att använda bröd och vin och noga med det som faktiskt är helgat, konsekrerat. Jag säger vad sant är: "Kristi kropp och blod som ni tagit emot bevare er till evigt liv." Det ni här och nu tagit emot ska bevara er till liv och det är Kristus själv som gör det.
Vi tackar och ber och så välsignar jag. När jag välsignar, välsignar Gud. Jag står inte och viftar med tassen i största allmänhet och säger vackra ord. Jag gör någon som Gud därmed gör med er. Det är därför vi säger att den som missar en mässa, missar en massa.
Till sist kör jag ut församlingen. Den som delat de heliga mysterierna får bära med sig liv till de andra, till familjen, vännerna, skolöan och arbetet.
Är det någon som undrar över varför jag vill fira gudstjänst? Svaret är: Därför att det är på riktigt. Gudstjänsten gör skillnad i mitt liv och i världens liv.
Sjuk miljö
Jag läste och förvånades. Seglora smedja presenterade nyheten att Christer Hugo slutat i redaktionen för Kristen Opinion och det blev spekulationer kring vinjettbild och motiv som om saken var en märklighet. På sitt sätt är det logiskt. Personfixeringen i de kyrkliga debatterna är verklig - så som det lätt blir i små miljöer eller kotterier. Men är detta inte alltför sjukt?
En mer normal ordning vore förstås att styra in på resonemang, analysera det som skrivs, förstå förutsättningar och dra ut konsekvenser, det vill säga samtala. Martin Buber skulle kunna ha en del att bidra med när det gäller just samtalet. Han menar att estraden aldrig kan vara forum för just samtal. Jag hoppas han har fel, för det offentliga samtalet är viktigt om än begränsat. Vi behöver det andra också, det förtroendefulla och förtroendeskapande, det samtal där vi söker Sanningen och där det finns utrymme för komplexitet och komplikationer. Att ha fel är för övrigt också det en gåva till gemenskapens samtal, förstås. Den som har fel hjälper oss rätt genom att ha fel - om saken nämligen gäller ett fritt samtal och inte maktutövning. Alternativ kan utmönstras.
När det blir uppställning på slagfältet - så som Seglora smedja tycks se sin roll visavi Kristen Opinion - blir det hela till sist för småttigt och i grund ointressant. Om en medlem i en bloggredaktion finner sig vilja eller på grund av andra åtaganden nödgad att prioritera annat, är det egentligen inte en stor sak. Det stora i denna sak är en annan. Den sjuka miljön - i Stockholms stift /där Eva Brunne finner sig föranledd att ta till orda om samtalsklimatet!/ och förstås i Svenska kyrkan, som gärna talar om dialog men praktiserar avgränsning och utstötning som grundläggande hållning.
Skulle vi fortsättningsvis analysera vilka som är idémänniskor och vilka som är maktmänniskor för att bättre förstå själva sjukan? Maktmänniskor använder idéer för att skaffa sig eller stärka sin makt. Idémänniskor driver idéer därför att de ser den skapande kraften i dem och vill låta idéer få genomslag som något mer än makt. Vad det där "mer än" ska kallas vet jag inte riktigt. "Liv", kanske. Och kanske har jag närmast oavsiktligt belyst skillnaden mellan Seglora smedja och Kristen Opinion?
Denna morgon blåser det annars bistert kallt på norra Öland. Det drar mot vintertid.
En mer normal ordning vore förstås att styra in på resonemang, analysera det som skrivs, förstå förutsättningar och dra ut konsekvenser, det vill säga samtala. Martin Buber skulle kunna ha en del att bidra med när det gäller just samtalet. Han menar att estraden aldrig kan vara forum för just samtal. Jag hoppas han har fel, för det offentliga samtalet är viktigt om än begränsat. Vi behöver det andra också, det förtroendefulla och förtroendeskapande, det samtal där vi söker Sanningen och där det finns utrymme för komplexitet och komplikationer. Att ha fel är för övrigt också det en gåva till gemenskapens samtal, förstås. Den som har fel hjälper oss rätt genom att ha fel - om saken nämligen gäller ett fritt samtal och inte maktutövning. Alternativ kan utmönstras.
När det blir uppställning på slagfältet - så som Seglora smedja tycks se sin roll visavi Kristen Opinion - blir det hela till sist för småttigt och i grund ointressant. Om en medlem i en bloggredaktion finner sig vilja eller på grund av andra åtaganden nödgad att prioritera annat, är det egentligen inte en stor sak. Det stora i denna sak är en annan. Den sjuka miljön - i Stockholms stift /där Eva Brunne finner sig föranledd att ta till orda om samtalsklimatet!/ och förstås i Svenska kyrkan, som gärna talar om dialog men praktiserar avgränsning och utstötning som grundläggande hållning.
Skulle vi fortsättningsvis analysera vilka som är idémänniskor och vilka som är maktmänniskor för att bättre förstå själva sjukan? Maktmänniskor använder idéer för att skaffa sig eller stärka sin makt. Idémänniskor driver idéer därför att de ser den skapande kraften i dem och vill låta idéer få genomslag som något mer än makt. Vad det där "mer än" ska kallas vet jag inte riktigt. "Liv", kanske. Och kanske har jag närmast oavsiktligt belyst skillnaden mellan Seglora smedja och Kristen Opinion?
Denna morgon blåser det annars bistert kallt på norra Öland. Det drar mot vintertid.
torsdag 25 oktober 2012
Lustigt en torsdagsmorgon
Jag hämtade in tidningarna och greps av torsdagsdepression i ny tappning. Kyrkans Tidning fanns inte med. Jag försökte samla mig med min brors argument: "Man sparar en del tid" och sinnesfriden återvanns. Men så kom tidningsbudet Birgitta ett varv till och levererade också Kyrkans Tidning, strax efter kl 7. Alltså kan jag på nytt inhämta informationen som Per Eckerdal förde fram i en debattartikel. Med de nya strukturerna kan kvinnoprästmotståndarna få en bakväg in i kyrkan. Skolprästen Birgitta Westlin tror att strukturutredningens förslag bygger in större möjligheter för kvinnoprästmotståndare att vinna mark. Och kyrkoherde Annika Hansson för ett något oklart resonemang om en församlingspedagog som "egentligen" anser att det är fel med kvinnliga präster och blir chef, arbetsledare: "Dennes övertygelse bottnar kanske inte i teologi utan i en allän konservativ grundsyn, men det blir problematiskt i alla fall." Det är i vart fall underhållande att få en liten inblick i en kyrkoherdes tankevärld, må man säga.
Så kommer Olle Burell som avslöjar att strukturutredningens ledamöter aldrig diskuterade problemet att kvinnoprästmotståndare skulle kunna bli chefer i den nya organisationen. Olle vet att lugna, dock. "Man får angripa problemet med kvinnoprästmotstånd på ett annat sätt."
Biskopen ger det besked jag ska ta med mig under dagen: "Om det blir möjligt att kringgå avsikten i kyrkoordningen vore det olyckligt för alla och i synnerhet för Göteborgs stift." Gehäusementalitetebn förbnekar sig inte. Avsikten - vad är det? Jag måste fråga för jag är ju de facto arbetsledande komminister i Svenska kyrkan. Har någon avsikt därmed kringgåtts?
Så kommer Olle Burell som avslöjar att strukturutredningens ledamöter aldrig diskuterade problemet att kvinnoprästmotståndare skulle kunna bli chefer i den nya organisationen. Olle vet att lugna, dock. "Man får angripa problemet med kvinnoprästmotstånd på ett annat sätt."
Biskopen ger det besked jag ska ta med mig under dagen: "Om det blir möjligt att kringgå avsikten i kyrkoordningen vore det olyckligt för alla och i synnerhet för Göteborgs stift." Gehäusementalitetebn förbnekar sig inte. Avsikten - vad är det? Jag måste fråga för jag är ju de facto arbetsledande komminister i Svenska kyrkan. Har någon avsikt därmed kringgåtts?
Oren, oren, oren
Spetälskekolonin skulle dra runt men på avstånd från bebyggelsen. Bjällror varnade folk i närheten och ropet från de spetälska hördes: "oren, oren, oren". Livet i bygemenskapen fick de betrakta på håll, musik från fester hörde de kanske, men med var de inte. Den som läser eller lyssnar till evangeliernas korta notiser, kan föreställa sig hur det var att vara levande död. Bortom den vanliga gemenskapen och med i en gemenskap av sjuka. Prästerna skötte hälsokontrollen, såg symtomen och avgjorde om man var sjuk eller frisk.
Vi håller oss också med ett prästerskap som avgör vilka som är orena och inte samt vilken fråga som blir orenhetens symtom. Några smittade bör man inte komma vid. Gör man det, kan smittan spridas. Somligas inställningar är enbart klandervärda - bortom diskussion - och denna insikt om moraliskt förkastliga inställningar styr allt också detta att vi inte tar upp de orenas frågor. Biskop Bo Giertz hade en annan hållning: "Våra meningsmotståndare har alltid rätt på någon punkt. Det är vårt ansvar att upptäcka den punkten."
Jag fick i en bloggkommentar frågan om Dispatch International, en nätpublikation de rena inte ska skriva i eller uttala sig för. Då kommer Slägga Smedja och klipper till. Men finns det inte några avgörande och försummade frågor att ställa? Det pläderas för att vi ska se till det som förenar, inte till det som skiljer. Tankefelet är att somliga av oss skulle förenas därför att vi är religiösa, de kristna och muslimerna t ex. Grundläggande förenas vi emellertid i vårt mänskliga, inte i olika föreställningar. Och när det gäller samtalet med islam är det uppenbart att Svenska kyrkans präster inte har grundläggande kompetens att delta i det samtalet. Det blir lätt tokigt som i Jönköping, där det blev bautabråk om bönerop och medialt elände av alltihop.
Det är underligt hur man argumenterar mot dem som inte är islamkramare? På ingen punkt bemöts de sakligt. De buntas samman med andra skräckgestalter från 1900-talets historia. Jag ogillar bristen på respekt för dem som har fel, den respekt som leder till debatt, diskussion och tvingar fram reflektion. Ibland måste vi höra hur vi tänker för att få kläm på våra egna tankar och det där hörandet hör samman i en gemenskap, tanke- och pratgemenskap. I en sådan gemenskap behöver man inte var ense, förstås,. Man är gemenskap ändå eller just då.
Bruce Bawer är en homosexuell amerikan, som kom att bo i Holland och sedan i Norge. Han skrev boken While Europe slept. I den boken frågar han om det han uppfattar vara ett svenskt ointresse för den egna kulturen och citerar Mona Sahlins ord i en kurdisk moské att många svenskar var avundsjuka på dem för deras kultur, som var kultur i stället för väårt töntiga som t ex midsommarfirande. Bawers slutsats blir att hotet mot Europa inte kommer från islam eller ens från radikal islamism utan från Europa självt. Det kan man förstås diskutera. Är oförmågan att stå upp för de egna värderingar självförstörande eller är det självförstörande att våra värderingar ligger obearbetade?
Bawer hör till de islamkritiska. Hans idé om ett öppet och tolerant samhälle kolliderade med vad han mötte i Nederländerna och Norge. Han anklagar Europa för att inte vilja se den verklighet där integrationen misslyckats. Han nämner Malmö som ett av exemplen och han upprörs över den skandinaviska oförmågan att se övergreppen mot kvinnor och barn. Nog är detta värt att samtala om - också med de orena. Somliga är oförmöga till det samtalet. Det säger en del om dem och deras förträfflighet och deras rättfärdighet, av eget märke.
Vi håller oss också med ett prästerskap som avgör vilka som är orena och inte samt vilken fråga som blir orenhetens symtom. Några smittade bör man inte komma vid. Gör man det, kan smittan spridas. Somligas inställningar är enbart klandervärda - bortom diskussion - och denna insikt om moraliskt förkastliga inställningar styr allt också detta att vi inte tar upp de orenas frågor. Biskop Bo Giertz hade en annan hållning: "Våra meningsmotståndare har alltid rätt på någon punkt. Det är vårt ansvar att upptäcka den punkten."
Jag fick i en bloggkommentar frågan om Dispatch International, en nätpublikation de rena inte ska skriva i eller uttala sig för. Då kommer Slägga Smedja och klipper till. Men finns det inte några avgörande och försummade frågor att ställa? Det pläderas för att vi ska se till det som förenar, inte till det som skiljer. Tankefelet är att somliga av oss skulle förenas därför att vi är religiösa, de kristna och muslimerna t ex. Grundläggande förenas vi emellertid i vårt mänskliga, inte i olika föreställningar. Och när det gäller samtalet med islam är det uppenbart att Svenska kyrkans präster inte har grundläggande kompetens att delta i det samtalet. Det blir lätt tokigt som i Jönköping, där det blev bautabråk om bönerop och medialt elände av alltihop.
Det är underligt hur man argumenterar mot dem som inte är islamkramare? På ingen punkt bemöts de sakligt. De buntas samman med andra skräckgestalter från 1900-talets historia. Jag ogillar bristen på respekt för dem som har fel, den respekt som leder till debatt, diskussion och tvingar fram reflektion. Ibland måste vi höra hur vi tänker för att få kläm på våra egna tankar och det där hörandet hör samman i en gemenskap, tanke- och pratgemenskap. I en sådan gemenskap behöver man inte var ense, förstås,. Man är gemenskap ändå eller just då.
Bruce Bawer är en homosexuell amerikan, som kom att bo i Holland och sedan i Norge. Han skrev boken While Europe slept. I den boken frågar han om det han uppfattar vara ett svenskt ointresse för den egna kulturen och citerar Mona Sahlins ord i en kurdisk moské att många svenskar var avundsjuka på dem för deras kultur, som var kultur i stället för väårt töntiga som t ex midsommarfirande. Bawers slutsats blir att hotet mot Europa inte kommer från islam eller ens från radikal islamism utan från Europa självt. Det kan man förstås diskutera. Är oförmågan att stå upp för de egna värderingar självförstörande eller är det självförstörande att våra värderingar ligger obearbetade?
Bawer hör till de islamkritiska. Hans idé om ett öppet och tolerant samhälle kolliderade med vad han mötte i Nederländerna och Norge. Han anklagar Europa för att inte vilja se den verklighet där integrationen misslyckats. Han nämner Malmö som ett av exemplen och han upprörs över den skandinaviska oförmågan att se övergreppen mot kvinnor och barn. Nog är detta värt att samtala om - också med de orena. Somliga är oförmöga till det samtalet. Det säger en del om dem och deras förträfflighet och deras rättfärdighet, av eget märke.
onsdag 24 oktober 2012
Eristik
Eristik är en konstart som hämtar sitt namn från den grekiska gudinnan Eris, tvedräktens och osämjans gudinna. Jag har mediterat något över henne och funderar över begreppet eristik, som väl är användbart för all argumentation och aktion som syftar till osämja, tvedräkt. Det socialdemokratiska valmanifestet inför kyrkovalet 2013 kan väl höra till eristiken?
Vi vet att en fd medlem i Humanisterna och en muslim varit med om att fastställa programmet. Det är en styrka, menar vår vän Olle Burell. Hur många fler i partistyrelsen som inte tillhör Svenska kyrkan vet jag inte - men jui fler de är, desto mer trovärdigt - starkare - blir förstås valmanifestet.
På flera punkter kan man uppfatta valmanifestet som ett program av alldeles harmlöst slag. Vem vill något annat än att "visa lyhördhet och omsorg vid dop, konfirmation, vigslar och begravningar!"? Omsorg är vi alla för och nog är det vettigt att förena goda traditioner med nytänkande så att fler känner sig delaktiga - även om det är oklart vad meningen betyder i praktiken. Är någon emot att man ska hålla Sveriges kyrkobyggnader och kyrkogårdar öppna och välvårdade? Kanske de som ska betala.
På ett antal punkter är det förstås ayatolla-varning. Svenska kyrkan ska bekämpa de växande klassklyftorna. Svenska kyrkan ska ta över ansvar från riksdag och regering, landsting, kommuner och skola kan man förstå, när kravet formuleras att Svenska kyrkan ska vara drivande i arbetet mot mobbing och rasism. Drivande, med vilka tilldelade resurser? Ensamhet och utanförskap blir också ett kyrkligt - diakonalt - ansvar liksom detta att skapa fler sommarjobb åt ungdomar i samverkan med kommunerna. Hur tänker man? Vill man sommartid lägga svensk ungdom på kyrkogården?
Lite lustigt är det förstås när misstanken gror att SAP tvekar hur nästa val ska gå. "Slå larm när kommun, landsting och stat inte tar sitt ansvar för välfärden!". Det är ett bra krav med en borgerlig regering, men är det verkligen ett bra politikerkritiskt krav om det blir en socialdemokratisk regering?
Så till eristiken: "Visa att kvinnoprästmotstånd och homofobi inte hör hemma i folkkyrkan!" Nu gör det visserligen detta - för det finns medlemmar i Svenska kyrkan som stämplas så. De ska alltså ut? De ska få veta att de inte har sitt hem i Svenska kyrkan? Hur ska det gå till? Det kan man också förstå. Med de nya strukturerna är det kyrkofullmäktige som tillsätter församlingsråden. Tror någon att den som klassas som kvinnoprästmotståndare och/eller homofob utan vidare blir valbar till ett församlingsråd? Knappast utifrån ett valmanifest som pläderar för bortmotande. Det torde räcka att någon gillar att åka på OAS-möte för att somliga sossar ska finna detta diskvalificerande för en plats i församlingsrådet.
Något nytt är detta bortmotande som bekant inte. Först handlade det om biskopar - men bara dessa. Biskop kunde bara den bli som omfattade 1958 års av riksdagen fattade beslutet av gudomlig status - kvinnliga präster. Röstresultat i biskopsval var underordnat. Om man satte domprostarna Per-Olof Sjögren och Carl Strandberg på ett biskopsförslag tillsammans med en schimpans, skulle schimpansen bli utnämnd.
Sedan kom det att handla om kyrkoherdarna, med ett stadgande i kyrkoordningen och förstås om prästkandidater. Kravet stod klart. När det handlade om kontraktsprostar var det i något enstaka fall så att ett förordnande avbröts - biskopen sa: "jag kan inte försvara att jag har dig som kontraktsprost" - men i normalfallet kan saken styras vid utnämningstillfället. I några enstaka fall har man tidigare jagat kyrkvärdar. Med nyordningen blir utstötningen lättare att hantera. Val till kyrkofullmäktige och sedan selektionsprocess så att det i praktiken står klart vilka som inte hör hemma i folkkyrkan. För insikter bärs av människor, de fladdrar inte runt i ett tomt rum.
Eristik är detta. En renlärighetsiver som bedrivs som konstarten att skapa osämja. Att detta paras med valmanifestets ord om lyhördhet, omsorg, fleras delaktighet, allas lika rät och värde gör saken rätt tydlig. Eristik.
Men är det inte synd om kyrkokristna socialdemokrater som försetts med detta valmanifest? Kan det på något vis glädja dem? Inget sägs om Jesus. Inget om mission. Inghet om själva ärendet till folket. Inget om söndagens gudstjänst, egentligen ingenting om vad företaget Svenska kyrkan tillverkar? Kan de kyrkokristna sossarna vara glada då? Och kan kyrkoarbetarna vara riktigt nöjda med att ett politiskt parti inte har ett enda ord att säga om det de faktiskt sysslar med dagligdags? Kan de vara nöjda med den partipolitiska idétorkan för Svenska kyrkan för vad valmanifestet gör är inte att förena goda traditioner med nytänkande så att fler känner sig delaktiga.
Kan den socialdemokratiska paristyrelsen verkligen inte bättre? I så fall förstår jag att eristiken blir nödvändig. Men det går man väl inte riktigt på?
Vi vet att en fd medlem i Humanisterna och en muslim varit med om att fastställa programmet. Det är en styrka, menar vår vän Olle Burell. Hur många fler i partistyrelsen som inte tillhör Svenska kyrkan vet jag inte - men jui fler de är, desto mer trovärdigt - starkare - blir förstås valmanifestet.
På flera punkter kan man uppfatta valmanifestet som ett program av alldeles harmlöst slag. Vem vill något annat än att "visa lyhördhet och omsorg vid dop, konfirmation, vigslar och begravningar!"? Omsorg är vi alla för och nog är det vettigt att förena goda traditioner med nytänkande så att fler känner sig delaktiga - även om det är oklart vad meningen betyder i praktiken. Är någon emot att man ska hålla Sveriges kyrkobyggnader och kyrkogårdar öppna och välvårdade? Kanske de som ska betala.
På ett antal punkter är det förstås ayatolla-varning. Svenska kyrkan ska bekämpa de växande klassklyftorna. Svenska kyrkan ska ta över ansvar från riksdag och regering, landsting, kommuner och skola kan man förstå, när kravet formuleras att Svenska kyrkan ska vara drivande i arbetet mot mobbing och rasism. Drivande, med vilka tilldelade resurser? Ensamhet och utanförskap blir också ett kyrkligt - diakonalt - ansvar liksom detta att skapa fler sommarjobb åt ungdomar i samverkan med kommunerna. Hur tänker man? Vill man sommartid lägga svensk ungdom på kyrkogården?
Lite lustigt är det förstås när misstanken gror att SAP tvekar hur nästa val ska gå. "Slå larm när kommun, landsting och stat inte tar sitt ansvar för välfärden!". Det är ett bra krav med en borgerlig regering, men är det verkligen ett bra politikerkritiskt krav om det blir en socialdemokratisk regering?
Så till eristiken: "Visa att kvinnoprästmotstånd och homofobi inte hör hemma i folkkyrkan!" Nu gör det visserligen detta - för det finns medlemmar i Svenska kyrkan som stämplas så. De ska alltså ut? De ska få veta att de inte har sitt hem i Svenska kyrkan? Hur ska det gå till? Det kan man också förstå. Med de nya strukturerna är det kyrkofullmäktige som tillsätter församlingsråden. Tror någon att den som klassas som kvinnoprästmotståndare och/eller homofob utan vidare blir valbar till ett församlingsråd? Knappast utifrån ett valmanifest som pläderar för bortmotande. Det torde räcka att någon gillar att åka på OAS-möte för att somliga sossar ska finna detta diskvalificerande för en plats i församlingsrådet.
Något nytt är detta bortmotande som bekant inte. Först handlade det om biskopar - men bara dessa. Biskop kunde bara den bli som omfattade 1958 års av riksdagen fattade beslutet av gudomlig status - kvinnliga präster. Röstresultat i biskopsval var underordnat. Om man satte domprostarna Per-Olof Sjögren och Carl Strandberg på ett biskopsförslag tillsammans med en schimpans, skulle schimpansen bli utnämnd.
Sedan kom det att handla om kyrkoherdarna, med ett stadgande i kyrkoordningen och förstås om prästkandidater. Kravet stod klart. När det handlade om kontraktsprostar var det i något enstaka fall så att ett förordnande avbröts - biskopen sa: "jag kan inte försvara att jag har dig som kontraktsprost" - men i normalfallet kan saken styras vid utnämningstillfället. I några enstaka fall har man tidigare jagat kyrkvärdar. Med nyordningen blir utstötningen lättare att hantera. Val till kyrkofullmäktige och sedan selektionsprocess så att det i praktiken står klart vilka som inte hör hemma i folkkyrkan. För insikter bärs av människor, de fladdrar inte runt i ett tomt rum.
Eristik är detta. En renlärighetsiver som bedrivs som konstarten att skapa osämja. Att detta paras med valmanifestets ord om lyhördhet, omsorg, fleras delaktighet, allas lika rät och värde gör saken rätt tydlig. Eristik.
Men är det inte synd om kyrkokristna socialdemokrater som försetts med detta valmanifest? Kan det på något vis glädja dem? Inget sägs om Jesus. Inget om mission. Inghet om själva ärendet till folket. Inget om söndagens gudstjänst, egentligen ingenting om vad företaget Svenska kyrkan tillverkar? Kan de kyrkokristna sossarna vara glada då? Och kan kyrkoarbetarna vara riktigt nöjda med att ett politiskt parti inte har ett enda ord att säga om det de faktiskt sysslar med dagligdags? Kan de vara nöjda med den partipolitiska idétorkan för Svenska kyrkan för vad valmanifestet gör är inte att förena goda traditioner med nytänkande så att fler känner sig delaktiga.
Kan den socialdemokratiska paristyrelsen verkligen inte bättre? I så fall förstår jag att eristiken blir nödvändig. Men det går man väl inte riktigt på?
tisdag 23 oktober 2012
Betraktelse
Alain de Bottons bok Religion för ateister (Brombergs 2012) har jag läst. I förstone tänkte jag att det var ett kulissbygge - i brist på tron uppför vi vackra kulisser kring det vi inte har - men därefter tänkte jag att detta ånyo är ett utslag av det behov av religion som upplysningstiden ledde till: civilreligion i t ex Auguste Comtes tappning. En ateistisk schweizisk jude är ingen oäven guide in till detta landskap. Men när jag läste boken fann jag något annat: en insikt om vad de Botton ser att Kyrkan faktiskt har. Vi har något han helt enkelt vill stjäla. Men eftersom han bestämt sig för att Gud inte finns är hans projekt att omskapa de tröstande och vackra ritualerna i mer modern anda. Jag har redan uppmuntrat människor i min närhet att till det de Botton avundas oss hör syndabekännelsen och den där förmedlade insikten att vi alla är syndare.
de Botton är inte ensam i sina försök men till skillnad från många andra, uppfattar jag honom med viss sympati, kanske mest därför att han gjort mig stolt över att vi kristna har något han vill stjäla.
Efter detta läste jag Betraktaren i Amos, Helsingborgsupplagan. Betraktaren är en präst i Svenska kyrkan. Han gör det som Alain de Botton, ateisten, vill att vi alla ska göra. Ecoutez! Lyssna! Detta är det kyrkliga budskapet till helsingborgarna:
"Jag tror att det är viktigt att återerövra sanningen att det är gudstjänsten som är kyrkans unika bidrag till medmänniskan och samhället. Att det regelbundet samlas männjiskor som ber för världen och medmänniskan, att brödet bryts somk ett tecken på alla människors lika rätt till skapelsens gåvor, att det reflekteras överv ad det innebär att vara människa och älskad av Gud, att det sjungs och spelas till livets och Guds ära, det ger djup och relief åt all annan mänsklig strävan i samhälle och kyrka."
Kanske vore det bättre om Betraktaren ville återerövra Sanningen - det där med Jesus som vägen, sanningen loch livet och det unika med honom? Det är ju därför vi firar gudstjänst.
Jag fruktar att vi övat vår kompetens att försöka tala om Jesus utan att göra det, att vi numera lyckas totalt. Jag tror att jag tror och det kan vi alla ha nytta av.Detta är kanske vacker religion - men det är faktiskt inte kristendom.
de Botton är inte ensam i sina försök men till skillnad från många andra, uppfattar jag honom med viss sympati, kanske mest därför att han gjort mig stolt över att vi kristna har något han vill stjäla.
Efter detta läste jag Betraktaren i Amos, Helsingborgsupplagan. Betraktaren är en präst i Svenska kyrkan. Han gör det som Alain de Botton, ateisten, vill att vi alla ska göra. Ecoutez! Lyssna! Detta är det kyrkliga budskapet till helsingborgarna:
"Jag tror att det är viktigt att återerövra sanningen att det är gudstjänsten som är kyrkans unika bidrag till medmänniskan och samhället. Att det regelbundet samlas männjiskor som ber för världen och medmänniskan, att brödet bryts somk ett tecken på alla människors lika rätt till skapelsens gåvor, att det reflekteras överv ad det innebär att vara människa och älskad av Gud, att det sjungs och spelas till livets och Guds ära, det ger djup och relief åt all annan mänsklig strävan i samhälle och kyrka."
Kanske vore det bättre om Betraktaren ville återerövra Sanningen - det där med Jesus som vägen, sanningen loch livet och det unika med honom? Det är ju därför vi firar gudstjänst.
Jag fruktar att vi övat vår kompetens att försöka tala om Jesus utan att göra det, att vi numera lyckas totalt. Jag tror att jag tror och det kan vi alla ha nytta av.Detta är kanske vacker religion - men det är faktiskt inte kristendom.
Fallet Ahlberg - Ahlbergs fall
Tillbaka efter några retreatdagar på Sankt Davidsgården måste man liksom samla ihop sig för att ta itu med händelser i världen men med lite nya nyheter går det hyfsat.
På torsdg får vi väl se om Kyrkans Tidning mäktar förklara vad som hänt eftersom chefredaktören slutar omedelbart, dvs gör klart denna veckas nummer och sedan vandrar vidare till sitt eget vilande bolag.
Publishermodellen var den som valdes och det vfar fint och märkvärdigt, nydanande rentav. Nu skrotas den. Publishern skulle bara vara chefredaktör. Det ville inte Anders Ahlberg. Men nog anas då en konflikt. Vad gäller den?
Visar det sig nu att Helle Klein drog längsta strået i konflikten mellan henne som kolumnist och chefredaktören som den som bestämmer? Eller är det ekonomin som fäller utslaget? Kyrkans Tidning kan se fram emot ett sämre 2013, tror jag, när ekonomin gör att ett antal församlingar ser om sitt hus. 2014 har Svenska kyrkan färre förtroendevalda också. Det blir ytterligare ett problem att hantera - för de som slutat kommer inte att med egna pengar betala för Kyrkans Tidning.
I alla fall kanske Anders Ahlberg inser att han har det lugnare i sitt vilande bolag? Föll han eller flög han?
Inte utan intresse ska jag på torsdag morgon slå upp Kyrkans Tidning för att få ljus över landet - ty det är det vi vilja.
På torsdg får vi väl se om Kyrkans Tidning mäktar förklara vad som hänt eftersom chefredaktören slutar omedelbart, dvs gör klart denna veckas nummer och sedan vandrar vidare till sitt eget vilande bolag.
Publishermodellen var den som valdes och det vfar fint och märkvärdigt, nydanande rentav. Nu skrotas den. Publishern skulle bara vara chefredaktör. Det ville inte Anders Ahlberg. Men nog anas då en konflikt. Vad gäller den?
Visar det sig nu att Helle Klein drog längsta strået i konflikten mellan henne som kolumnist och chefredaktören som den som bestämmer? Eller är det ekonomin som fäller utslaget? Kyrkans Tidning kan se fram emot ett sämre 2013, tror jag, när ekonomin gör att ett antal församlingar ser om sitt hus. 2014 har Svenska kyrkan färre förtroendevalda också. Det blir ytterligare ett problem att hantera - för de som slutat kommer inte att med egna pengar betala för Kyrkans Tidning.
I alla fall kanske Anders Ahlberg inser att han har det lugnare i sitt vilande bolag? Föll han eller flög han?
Inte utan intresse ska jag på torsdag morgon slå upp Kyrkans Tidning för att få ljus över landet - ty det är det vi vilja.
onsdag 17 oktober 2012
Till hbtq-ungdomens stöd!
Johanna, ledamot i EKKHO Göteborg och ledare i Rutofikus tackar mig för att hag bloggade om EKHO:s ungdomsläger. Väl bekomme! Poängen var att när "vi" omtalas, "hittar fler människor till oss som behöver den öppenhet, kärlek och Guds närvaro som finns i vår livsviktiga verksamhet."
När jag läste preciseringen insåg jag, att nu måste vi kraftfullt stå upp för att värna våra hbtq-ungdomar mot den miljö som proklamerar sig själv på detta vis.
Kära ungdomar! Passa er för dem som säger sig stå för öppenhet, kärlek och Guds närvaro. De tar patent på kärleken - och sådana miljöer måste man skynda sig ifrån. Miljöer som är lite halvtaskiga i största allmänhet - ungefär som det blir när tillvaron är lagd under tomhetens välde - kan man dväljas i. Där är människor som de är och bekänner tillsammans sig vara syndare. Det är hoppfullt. Det andra är skrämmande.
Återstår bara frågan hur vi ska undvika att befrämja fariseismens "goda" miljö och främja "det är som det är"-miljön och hoppas på Frälsaren.
Detta sagt är det stiftsstyrelse i Växjö.
När jag läste preciseringen insåg jag, att nu måste vi kraftfullt stå upp för att värna våra hbtq-ungdomar mot den miljö som proklamerar sig själv på detta vis.
Kära ungdomar! Passa er för dem som säger sig stå för öppenhet, kärlek och Guds närvaro. De tar patent på kärleken - och sådana miljöer måste man skynda sig ifrån. Miljöer som är lite halvtaskiga i största allmänhet - ungefär som det blir när tillvaron är lagd under tomhetens välde - kan man dväljas i. Där är människor som de är och bekänner tillsammans sig vara syndare. Det är hoppfullt. Det andra är skrämmande.
Återstår bara frågan hur vi ska undvika att befrämja fariseismens "goda" miljö och främja "det är som det är"-miljön och hoppas på Frälsaren.
Detta sagt är det stiftsstyrelse i Växjö.
tisdag 16 oktober 2012
Polarn Pers julkortselände
Polarn Per har råkat illa ut. Julkortselände. Han är av typ "godhjärtad" och vill ge UNICEF sitt stöd men noterade i år att de klassiska kristna motiv som tidiagre funnits med i katalogen över julkort var borta. Han skrev artigt och frågade om inte i vart fall en - en enda, alltså - julkortsserie med kristna motiv skulle kunna finnas. Projektledaren svarade beklagande: "Det krassa svaret är att jag stämt av just detta med Pictura som tar fram vår kolektion av julkort inför årets kollektion och deras statistik visar på att sådana motiv inte längre säljer tyvärr. Därför får jag väga detta mot att vi ständigt måste se över vår lönsamhet och därför väljer de motiv som vi vet säljer."
Man kan bara bli glad. Över klarspråket. Men annars? Norstedts stora svenska historia har i 1800-talsbandet inte med Lina Sandell och om Svenska kyrkan finns i 1900-talsbandet ingenting. Jag skrev det och ni läste rätt: Ingenting. De braskande rubrikerna på tidningarnas förstasidor och löpsedlar var i tidens längd ett intet. Jag kan förstås mena att detta är tjänstefel. Vi får se hur det som var, värderas utifrån det som är. Sekulariseringen är. Polarn Per får resa utomlands för att skaffa kristna vykort. Eller gå ut på nätet. Alternativet är att hitta de mest vämjeliga vykorten och skicka dem under parollen "ju sämre, desto bättre" eller "ge dem till övermått vad smaklöshet och innehållslöshet önskar".Kanske kan någon då se vad som saknas.
I går kväll kunde jag lägga ytterligare en besvärande insikt till samtidsförståelsen. Tuulikki Koivunen Bylund håller tidig morgonandakt, som kommenterades av Fredrik Heiding. http://signum.se/behover-kristna-inte-langre-tro-pa-guds-existens/
Biskopen i Härnösand: "Tro är ingen tvångströja. Tro handlar inte om att tro på konstiga underverk som ifrågasätter naturlagarna. Tro handlar inte ens om att tro på Guds existens. Det handlar om något mycket djupare." Frågan är verkligen motiverad: Behöver kristna inte längre tro på Guds existens? Då behöver de förstås inte de där julkorten, som polarn Per envisades med att fråga efter.
Konsekvensen av biskopens om aftonen åhörda morgonandakt blev att jag frågade hunden om det fanns några skäl att inte gå och hämta sig en livräddande whisky. Hunden anförde inga sådana argument. Risken är överhängande att biskopen i Härnösandm med sitt andaktande driver oss alla ut i dryckenskap. Vad är alternativet? Inga julkort och så detta!
Men vad hade tidigare biskopar i stiftet - biskop Bohlin eller biskop Hultgren - sagt om denna teologi? Vad säger biskop Hallgren? De verkar inte ha det roligt i Härnösand. Det kanske de aldrig har haft. Det känns förresten lite som i Narnia. Ständig vinter men ingen jul - och absolut inga kristna julkort.
Man kan bara bli glad. Över klarspråket. Men annars? Norstedts stora svenska historia har i 1800-talsbandet inte med Lina Sandell och om Svenska kyrkan finns i 1900-talsbandet ingenting. Jag skrev det och ni läste rätt: Ingenting. De braskande rubrikerna på tidningarnas förstasidor och löpsedlar var i tidens längd ett intet. Jag kan förstås mena att detta är tjänstefel. Vi får se hur det som var, värderas utifrån det som är. Sekulariseringen är. Polarn Per får resa utomlands för att skaffa kristna vykort. Eller gå ut på nätet. Alternativet är att hitta de mest vämjeliga vykorten och skicka dem under parollen "ju sämre, desto bättre" eller "ge dem till övermått vad smaklöshet och innehållslöshet önskar".Kanske kan någon då se vad som saknas.
I går kväll kunde jag lägga ytterligare en besvärande insikt till samtidsförståelsen. Tuulikki Koivunen Bylund håller tidig morgonandakt, som kommenterades av Fredrik Heiding. http://signum.se/behover-kristna-inte-langre-tro-pa-guds-existens/
Biskopen i Härnösand: "Tro är ingen tvångströja. Tro handlar inte om att tro på konstiga underverk som ifrågasätter naturlagarna. Tro handlar inte ens om att tro på Guds existens. Det handlar om något mycket djupare." Frågan är verkligen motiverad: Behöver kristna inte längre tro på Guds existens? Då behöver de förstås inte de där julkorten, som polarn Per envisades med att fråga efter.
Konsekvensen av biskopens om aftonen åhörda morgonandakt blev att jag frågade hunden om det fanns några skäl att inte gå och hämta sig en livräddande whisky. Hunden anförde inga sådana argument. Risken är överhängande att biskopen i Härnösandm med sitt andaktande driver oss alla ut i dryckenskap. Vad är alternativet? Inga julkort och så detta!
Men vad hade tidigare biskopar i stiftet - biskop Bohlin eller biskop Hultgren - sagt om denna teologi? Vad säger biskop Hallgren? De verkar inte ha det roligt i Härnösand. Det kanske de aldrig har haft. Det känns förresten lite som i Narnia. Ständig vinter men ingen jul - och absolut inga kristna julkort.
måndag 15 oktober 2012
För en öppen folkkyrka med framtidstro
Det blir bara alltmer underhållande. SAP:s partistyrelse har publicerat ett valmanifest för kyrkovalet 2014. Partistyrelsen? Ja. Den där den tidigare styrelseledamoten för Humanisterna Morgan Johansson är med? Just den. Den styrelse där medlemskap i Svenska kyrkan inte är en förutsättning för styrelsepost. Exakt den.
Man kan väl hoppa över en del, som man gärna skulle sett preciserat. Man kan bara i förbigående notera ord som saknas i valmanifestet: Gud, Jesus, Anden, gudsudstjänst, bön, bibeklstudier, teologi, pastoral t ex. Man behöver inte särskilt begära att få veta vilka redskap de ska ha som enligt programmet ska "visa lyhördhet och omsorg vid dop, konfirmation, vigslar och begravningar!" - men kanske ska jag påminna om att när jag var präst i ett område med rejäl politisk majoritet för SAP och VPK så var det jag som visade omsorgen, inte kyrkopolitikerna. För det var jag som satt hemma hos folk. Men detta är kanske onödiga marginalanteckningar?
Den kyrkopolitiska frågan är förstås om det ges resurser för denna viktiga insats av arbetsköparen. Om detta säger valmanifestet intet. Det säger vad andra ska göra, inte vad kyrkopolitikerna i sin arbetsköparroll gör. Visst kann man säga att Sveriges kyrkobyggnader ska stå öppna och välvårdade - men var finns pengarna? Ska de tas från verksamheten?
Nu kommer vi till substansen, eftersom det handlar om en öppen folkkyrka med framtidstro
"Svenska kyrkan ska stå upp för allas lika rätt och värde"
Vad är det? frågar vi med katekesens ord.
Svaret lyder klarliga: "Visa att kvinnoprästmotstånd ochy homofobi inte hör hemma i folkkyrkan." Tror jag det. Men visa - och göra vad då? Visa på porten? Visa fram de goda argumenten för besluten om kvinnor i präst- och biskopsämbetet och för enkönade vigslar - det vore något raikalt, en ny tingens ordning.
Min högt skattade vän Birger Wernersson har antagligen inte kläm på patrtistyrelsens valmanifest för vid en ekumenisk gudstjänst i Jämjö där Hans Weich brodt medverkade, valde han att bojkotta. Vad visade han genom att utvisa sig själv - det begriper jag inte. Är det så det kommer att gå till i fortsättningen? Varhelst jag dyker - och jag är enligt den politiskt gällande ordboken både kvinnoprästmotståndare och homofob - upp för att predika, flyr sossarna? Vore det inte lite synd? Om sossarna, menar jag.
Gode Gud, ge mig ett långt liv men ta inte ifrån mig förmågan att glädjas över livets absurditeter. För förlorar jag den förmågan, då får jag det svårt i socialdemokraternas öppna folkkyrka. Öppen för alla. Precis som ÖKA - "Öppen kyrka för alla utom för er."
Får jag bara påminna om socialdemokratens ord, han som jag mötte på Drottninggatan och fortsatt vägrade kyrkopolitik med orden "Dom religiösa djävlarna förstör partiet." SAP har faktiskt inte råd med att kyrkopolitiken blir för dum och slagorden alltför enkla. Sådant spiller över på partiet.
Man kan väl hoppa över en del, som man gärna skulle sett preciserat. Man kan bara i förbigående notera ord som saknas i valmanifestet: Gud, Jesus, Anden, gudsudstjänst, bön, bibeklstudier, teologi, pastoral t ex. Man behöver inte särskilt begära att få veta vilka redskap de ska ha som enligt programmet ska "visa lyhördhet och omsorg vid dop, konfirmation, vigslar och begravningar!" - men kanske ska jag påminna om att när jag var präst i ett område med rejäl politisk majoritet för SAP och VPK så var det jag som visade omsorgen, inte kyrkopolitikerna. För det var jag som satt hemma hos folk. Men detta är kanske onödiga marginalanteckningar?
Den kyrkopolitiska frågan är förstås om det ges resurser för denna viktiga insats av arbetsköparen. Om detta säger valmanifestet intet. Det säger vad andra ska göra, inte vad kyrkopolitikerna i sin arbetsköparroll gör. Visst kann man säga att Sveriges kyrkobyggnader ska stå öppna och välvårdade - men var finns pengarna? Ska de tas från verksamheten?
Nu kommer vi till substansen, eftersom det handlar om en öppen folkkyrka med framtidstro
"Svenska kyrkan ska stå upp för allas lika rätt och värde"
Vad är det? frågar vi med katekesens ord.
Svaret lyder klarliga: "Visa att kvinnoprästmotstånd ochy homofobi inte hör hemma i folkkyrkan." Tror jag det. Men visa - och göra vad då? Visa på porten? Visa fram de goda argumenten för besluten om kvinnor i präst- och biskopsämbetet och för enkönade vigslar - det vore något raikalt, en ny tingens ordning.
Min högt skattade vän Birger Wernersson har antagligen inte kläm på patrtistyrelsens valmanifest för vid en ekumenisk gudstjänst i Jämjö där Hans Weich brodt medverkade, valde han att bojkotta. Vad visade han genom att utvisa sig själv - det begriper jag inte. Är det så det kommer att gå till i fortsättningen? Varhelst jag dyker - och jag är enligt den politiskt gällande ordboken både kvinnoprästmotståndare och homofob - upp för att predika, flyr sossarna? Vore det inte lite synd? Om sossarna, menar jag.
Gode Gud, ge mig ett långt liv men ta inte ifrån mig förmågan att glädjas över livets absurditeter. För förlorar jag den förmågan, då får jag det svårt i socialdemokraternas öppna folkkyrka. Öppen för alla. Precis som ÖKA - "Öppen kyrka för alla utom för er."
Får jag bara påminna om socialdemokratens ord, han som jag mötte på Drottninggatan och fortsatt vägrade kyrkopolitik med orden "Dom religiösa djävlarna förstör partiet." SAP har faktiskt inte råd med att kyrkopolitiken blir för dum och slagorden alltför enkla. Sådant spiller över på partiet.
Välkommen att titta in till 2012 års kyrkomöte
Jag tänkte att ni skulle få göra en erfarenhet av Kyrkomötet, det möte som kostar - i runda slängar - en miljon kronor per dag. Fyra miljoner förra gången det begav sig. Vad får man för fyra miljoner? Bland annat denna motion. Och är ni inte särskilt intresserade, så hoppa över den. Poängen kommer nämligen efter själva motionen.
Kyrkomötet
Motion 2012:45
av Dag Sandahl och Kjell Petersson
Pastorala strukturer för Svenska kyrkan
Förslag till kyrkomötesbeslut
Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att initiera ett arbete om konstruktiva pastorala strukturer för Svenska kyrkan.
MotiveringArbetet med kyrkoordningen bedrevs i syfte att föra vidare en svenskkyrklig identitet, oberoende av statskyrkosystemet, in i ett nytt regelverk. Svenska kyrkans egen identitet fanns inte på grund av relationen till staten utan visade sig i Svenska kyrkans liv: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Det kunde ha funnits goda skäl att utvärdera hur ledningsgruppen för kyrkoordningen
tänkte och vilken utvecklingen blev under 2000-talets första två mandatperioder. Så har aldrig skett, trots att förändringarna i det praktiska församlingslivet varit betydande med t.ex. omfattande församlingssammanslagningar eller tydligt vikande kyrkogångsstatistik.
Strukturutredningens förslag innebär hårt rationaliserade strukturer. Det kan verka som om de politiska partierna inte längre har folk att sätta i de många beslutsorganen utan vill ha en enklare beslutsstruktur för bevarat inflytande över kyrkolivet. Det kan också verka som om det kyrkliga livet på många ställen havererat och att kriterierna för vad en församling grundläggande gör – firar
gudstjänst på Herrens dag – inte längre kan upprätthållas. Den som tänker kritiskt kring Strukturutredningen och skälen till den, uppfattar en kyrklig reträtt. Den som tänker mindre kritiskt uppfattar Strukturutredningens förslag som framåtsyftande och organisatoriskt konstruktiva och kan därför hoppas att det kyrkliga livet ska utvecklas och byggas inte så mycket utifrån ett regelverkutan från en gemensam tillit.
Farhågor eller förhoppningar men också likgiltighet och uppgivenhet är de hållningar vi kan uppfatta när Strukturutredningen diskuterats. Utredningens deklaration att teologin finns intänkt i hela utredningen ska nog ifrågasättas. Saken gällde mycket mer att på kort tid få fram nya kyrkliga strukturer inför ett kyrkoval som annars kunnat leda till ett kyrkligt haveri med församlingsnedläggningar i en aldrig skådad omfattning. Många församlingar hade rimligtvis
inte kunnat mönstra folk till kyrkoråd och därmed fått upphöra som församlingar. De grundläggande problemen återstår emellertid. En folkkyrka måste inte vara en majoritetskyrka, om vi följer biskop Einar Billings folkkyrkoteologi. Den måste emellertid bäras av tillräckligt många människor för att ha en missionerande kraft och en attraktionskraft i sin samtid och i sitt samhälle. Det är nog möjligt att en folkkyrka för en tid kan vara liten och ändå spela roll som distributör av kyrkliga handlingar (religiösa tjänster genom ett behjärtansvärt prästerskap. En levande, folklig kyrka gestaltar något
annat genom att vara en gemenskap med och kring det heliga. En sådan kyrka attraherar människor i deras djupaste längtan och lever i en grundläggande kristen insikt att det heliga bli kompromisslöst världsligt därför att Gud vill att alla människor ska bli frälsta.
I Sverige har vi två vrångbilder av vad en levande församling är. Den ena är den församling som blir prästens – och i förlängningen arbetslagets – verksamhet, ett företag som producerar och distribuerar religion till dem som behöver något av det breda utbud som företaget tillhandahåller. Den andra är
den troendeförsamling som ägnar sig åt sitt eget med bestämda avgränsningar mot andra, de som definieras som världen. En levande folklig kyrka lyckas orientera sig mellan dessa två faror genom att vara helig för världens skull och räkna med dem som firar gudstjänst som Guds folk på platsen, det vanliga kyrkfolket.
Det som sker på platsen – i Nya testamentet i viktiga städer och i den fortsatta europeiska kyrkohistorien i den lokala församlingen, samlad kring sockenkyrkans altare och gudstjänsten där – är det avgörande. Prästen har i vår tradition hört samman med platsen, både med kyrkobyggnaden och med den vid kyrkobyggnaden belägna bostaden för prästen. Strukturerna har varit mycket nära människor. Denna närhet måste nu värnas och komma till nya uttryck trots de stordriftsstrukturer Svenska kyrkan skaffar sig. Därför behövs ett nytt arbete med pastoralteologiska grundfrågor, antagligen i form av en utredning med resurser att också under utredningstidens gång både kunna
hämta erfarenheter från Svenska kyrkans olika nivåer (inte minst från den pastorala basen) och inspirera till arbete med grundläggande pastorala frågor. Skulle kyrkostyrelsen i stället välja att tillsätta en arbetsgrupp eller kommission för att nå samma mål, måste det vara möjligt inom ramen för detta beslut. Kommer inte en förnyelse när det gäller kyrkolivet, blir strukturerna bara sombäst vitmenade monument. (Matt 23:27)
Konstruktiva pastorala strukturer handlar naturligtvis om
1. hur ett vitalt församlingsliv ska kunna levas på landsbygden lika väl som i tätorter, städer och storstäder men
2. också om hur kyrkoarbetare ska finna sina arbetsuppgifter viktiga och hur
lekfolket ska inspireras till ansvarstagande och3. därtill om frågan hur en folkkyrka växer genom att gestalta nya församlingar
där människor bor och inte överlåter de utmaningar som församlingsplantering
innebär att hanteras av enskilda föreningar och intressegrupper.
En levande, folklig kyrka söker oförtrutet konstruktiva pastorala strukturer.
Högby och Hässelby den 22 juli 2012
Alla motioner behandlas av utskott. Så här skrev Organisationsutskottet:
"Utskottet har förståelse för motionärernas, i motion 1021:45, intentioner kring utveckling av konstruktiva pastorala strukturer för Svenska kyrkan. Därvid menar utskottet att det är viktigt att kyrkan identifierar tillväxtområden. Utskottet menar dock att ett uppdrag till kyrkostyrelsen, för närvarande, inte är den rätta vägen att bearbeta frågeställningarna. Motion 2012:45 bör därför avslås."
Därför avslås - men varför? Det får vi inte veta. Och "för närvarande" - vad betyder egentligen det?
Inte kyrkostyrelsen, som är fel forum? Vilket ansvarsorgan ska vi då kalla på? arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse? Synoden? Missionsprovinsen?
Jag vet att motioner regelmässigt ska avslås och bakas in i ett större sammanhang och jag vet att motioner från Frimodig kyrka inte kommer att bifallas förrän FK blivit en stor aktör i kyrkomötet. Rösta rätt, alltså. Men samtidigt tycker jag det är sorgligt att den stora beslutskolossen sällan eller aldrig kan utveckla idéer. Detta är ingen ny insikt, jag medger, men sorglig ändå.
Utskottets tillvägagångssätt heter "begravning med krans". Det är på sitt sätt fint och ska glädja motionärerna. Utskottet har förståelse för motionärernas intentioner.
Om man gitter läsa motionen kan man undra varifrån chefredaktören Ahlbergs slutsats att "ljumma och oengagerade" inte har någon plats i den kyrka motionärerna skriver om kommer. Går han på någon skadlig stimulantia? Jag menar, om man tolkar allt till det bästa.
söndag 14 oktober 2012
På at igen!
I dag fyller jag år men kunde moloken konstatera att deodoranten var slut - och burken med raklödder likaså. "Allt tar slut, och det är min födelswedag!" utbrast jag. "Du skulle också kunna se det så att allt börjar på nytt", sa komministern i Borgholm. "Det är en fråga om perspektiv", löd tillägget. Det ligger något i det sättet att se på saken. På at igen! När mjag väl samlatr mig trror jag vi ska gå igenom handboksförslaget. Det är ett diplomatioskt konststycke att samla allsköns tankar till en plocklåda - men kan en kristen Kyrka t ex fira gudstjänst utan att någonsin säga "Herre" om Herren Jesus Kristus? Detta ska jag fundera över - och återkomma efter lite födelsedagsfirande. Det finns poänger med att få fira födelsedag en Tacksägelsedag. Sv ps 24 sjöng vi i Högby. Lyx att få göra det när man fyller år, kan jag tycka.
lördag 13 oktober 2012
Det heter inte idoit
Kyrkans Tidning läste jag inte i torsdags. Den fanns inte i nejden. En förtroendevald anförtrodde mig att de brukade få den, men hade missat honom. Han sa inte till. "På det viset sparar jag lite tid", sa han. En och annan präst har inte bladet heller - och lever i välmåga utan denna tillgång. Jag är på en nivå bekymrad, på en annan helt införstådd med hur de resonerar.
Jag läste nämligen chefredaktören Anders Ahlbergs underliga ledare Kyrkan behöver muskler i senaste numret. Den var illa tänkt och uselt skriven. Riktigt vad Ahlberg är ute efter får man bara en aning om. Han citerar med uppenbart gillande biskopen Thomas Söderberg, som i någon debattartikel talat om kyrkan som välfärdsaktör. Är det exemplet från det egna stiftet med en församling med en mängd verksamheter men ingen gudstjänstfirande församling som lockar? Jag menar att just biskop Söderberg skulle må väl av en sakgranskning - kanske av Kyrkans Tidning. De hjärtefrågor han drev under 1970- och 80-talen ter sig nu bisarra. Statskyrkosystem ville han ha och dopet skulle inte vara medlemsgrundnande. Detta var ställningstaganden han slogs för och gjorde kyrkopolitisk karriär på inom centerpartiet. Sedan gick åren och Thomas Söderberg ledde arbetet för att göra dopet medlemsgrundande och var med i arbetet att göra oss det gamla statskyrkosystemet kvitt. Sedan blev han biskop. Nu är han stor auktoritet för Anders Ahlberg som också han vill se Svenska kyrkan som aktör inom samhällets välfärdsprojekt. Här ska tydligen väckelsen komma till. "I Thomas Söderbergs kyrkofullmäktige och kyrkoråd behövs det bred erfarenhet av att professionellt driva verksamheter, av socialt företagande, av att få siffrorb att vara svarta samtidigt som hjärtat klappar rött." Det låter något. Men kanske är deet så att när kyrkolivet klappar samman måste präster syssla med något. Det räcker inte riktigt att ligga i sängen och sparka sig trött. Tänk då att få bli VD!
Nu vet Ahlberg att berätta mera: "I Dag Sandahls och Kjell Peterssons kyrka har det ljumma och oengagerade ingen plats, den kan inte bäras i församlingar som mer liknar sekulära kommuner där andra sköter det jag betalar avgift till." Om detta skriver vi faktiskt ingenting i kyrkomötesmotionen. Men nog är resonemanget underligt. I Söderbergs kyrka finns den breda erfarenheten och engagemanget men när vi talar om hur det heliga i gudstjänsten attraherar människor - då talas det om de ljumma och oengagerade. Kan de ljumma och oengagerade vara aktörer i Söderbergs och samhällets välfärdsprojekt - eller vad menas? Kan hjärtat klappa rött bara i Söderbergs kyrka - inte i "våran".
Ahlberg ser en fara att kritikerna av strukturutredningebn får rätt och att "förändringarna är en defensiv maskerad till offensiv." Ahlberg deklarerar grötmyndigt: "Det får inte ske." Hur då får inte? Har Ahlberg en enda tanke hur detta ska förhindras - eller är en slags besvärjelse från hans chefredaktörsstol det ord som skapar allting nytt? Ahlberg ser att Kyrkan behöver ett stort mått av professionalitet. Säg det till Jesus, som drog ihop ett gäng apostlar. Proffs? Ska vi anställa gudsfolket och vad ska de då få när detta folk går från amatörstatus till professionalitet? 200 spänn per gudstjänstbesök gånger 5 miljoner blir en miljard. Men nöjer sig folk med 200 för att bli proffs eller är det på alla vis bättre att de förblir amatörer, sådana som älskar? Jesus, alltså.
Hann jag nämna att ledaren var illa tänkt och uselt skriven? Rätta mig om jag har fel!
Jag läste nämligen chefredaktören Anders Ahlbergs underliga ledare Kyrkan behöver muskler i senaste numret. Den var illa tänkt och uselt skriven. Riktigt vad Ahlberg är ute efter får man bara en aning om. Han citerar med uppenbart gillande biskopen Thomas Söderberg, som i någon debattartikel talat om kyrkan som välfärdsaktör. Är det exemplet från det egna stiftet med en församling med en mängd verksamheter men ingen gudstjänstfirande församling som lockar? Jag menar att just biskop Söderberg skulle må väl av en sakgranskning - kanske av Kyrkans Tidning. De hjärtefrågor han drev under 1970- och 80-talen ter sig nu bisarra. Statskyrkosystem ville han ha och dopet skulle inte vara medlemsgrundnande. Detta var ställningstaganden han slogs för och gjorde kyrkopolitisk karriär på inom centerpartiet. Sedan gick åren och Thomas Söderberg ledde arbetet för att göra dopet medlemsgrundande och var med i arbetet att göra oss det gamla statskyrkosystemet kvitt. Sedan blev han biskop. Nu är han stor auktoritet för Anders Ahlberg som också han vill se Svenska kyrkan som aktör inom samhällets välfärdsprojekt. Här ska tydligen väckelsen komma till. "I Thomas Söderbergs kyrkofullmäktige och kyrkoråd behövs det bred erfarenhet av att professionellt driva verksamheter, av socialt företagande, av att få siffrorb att vara svarta samtidigt som hjärtat klappar rött." Det låter något. Men kanske är deet så att när kyrkolivet klappar samman måste präster syssla med något. Det räcker inte riktigt att ligga i sängen och sparka sig trött. Tänk då att få bli VD!
Nu vet Ahlberg att berätta mera: "I Dag Sandahls och Kjell Peterssons kyrka har det ljumma och oengagerade ingen plats, den kan inte bäras i församlingar som mer liknar sekulära kommuner där andra sköter det jag betalar avgift till." Om detta skriver vi faktiskt ingenting i kyrkomötesmotionen. Men nog är resonemanget underligt. I Söderbergs kyrka finns den breda erfarenheten och engagemanget men när vi talar om hur det heliga i gudstjänsten attraherar människor - då talas det om de ljumma och oengagerade. Kan de ljumma och oengagerade vara aktörer i Söderbergs och samhällets välfärdsprojekt - eller vad menas? Kan hjärtat klappa rött bara i Söderbergs kyrka - inte i "våran".
Ahlberg ser en fara att kritikerna av strukturutredningebn får rätt och att "förändringarna är en defensiv maskerad till offensiv." Ahlberg deklarerar grötmyndigt: "Det får inte ske." Hur då får inte? Har Ahlberg en enda tanke hur detta ska förhindras - eller är en slags besvärjelse från hans chefredaktörsstol det ord som skapar allting nytt? Ahlberg ser att Kyrkan behöver ett stort mått av professionalitet. Säg det till Jesus, som drog ihop ett gäng apostlar. Proffs? Ska vi anställa gudsfolket och vad ska de då få när detta folk går från amatörstatus till professionalitet? 200 spänn per gudstjänstbesök gånger 5 miljoner blir en miljard. Men nöjer sig folk med 200 för att bli proffs eller är det på alla vis bättre att de förblir amatörer, sådana som älskar? Jesus, alltså.
Hann jag nämna att ledaren var illa tänkt och uselt skriven? Rätta mig om jag har fel!
fredag 12 oktober 2012
I New York City växer kristenheten
Min välinformerade vän hade kläm på statistiken och meddelade förtjust att liksom det växer i London så gör det så också i New York City, NYC. Betyder detta att kristendomen på nytt håller på att bli ett storstadsfenomen? Det är en bra fråga som kräver många svar, tänkte jag.
Först och främst. Människan längtar efter Gud. Det är grundläggande. Hon ersätter sin längtan med mycket och hennes längtan möts av mycket. I förrgår var jag på ICA Supermarket Grytan i Moheda och läste - häpen - texten på väggen vid entrén: "Träffas och trivs på Grytan i Moheda." Det skulle man sagt på 1950-talet: Gå till Ymans, Konsum eller Söderströms och träffas och trivs. Då hade man blivit betraktad som en idiot. Dit gick man för att handla. Jag träffade ingen - förutom komministern i Borgholm, som tog en bild av texten - men hade jag tagit en kundvagn kunde jag nog ha träffat någon. På smalbenen. Köerna var ansenligt och otrivsamt långa - och jag ställde mig i fel! Men fattar gör jag. Det finns en längtan att explioatera. Längtan efter gemenskap och sammanhang. Denna längtan avslöjar något om Gud. Den som inte nöjer sig med en liten lagom längtan, har chansen. Och i NYC där min lilla lagoma längtan möts av så mycket, kanske jag tröttnar och börjar längta mer och på djupet? I ensamhushållens NYC är människor friare och kan lättare pröva och ompröva - är det detta vi ser?
Det kräver förstås en medveten kyrklighet. Profilerad om man vill och med ordet menar "missionsprofilerad". Det finns ett antal församlingar i NYC som är bra på att nå ut genom att möta människor så att evangeliet når in. Jag räknar min vän Ralph Peterson till den kategorin präster, Ralph som arbetade medvetet i den nya kyrkan St Peter's med jazzmusik med mera. Nu är kyrkan nyrenoverad och den pensionerade Ralph kallades in för att vara med i arbetet.
Saken handlar inte exklusivt om präster men det blir ingen kyrklig väckelse utan prästerna. Vet man det, kan man lugnt tala om den levande församlingen, som lockar människor. Det är församlingen som prövas i mötet med den som kommer ny. Är detta en bra församling, en som jag vill vara med och fira gudstjänst i? Är de tillräckligt många för att få med nya? Är människor genuint intresserade av varandra? Firar de gudstjänst eller går de få bara i kyrkan?
Jag spånade på några områden och undrar nu om detta numera är ett storstadsfenomen. Är inte hela vår kultur storstadspräglad? Som den romerska överklassen hade det på 300-talet har vi det allihop nu. Och detta 300-tal var en stor missionstid. Kommer vi alltså att få se en slags ketchupseffektskristendom - allt och alla kommer på en gång? Skulle vi tänka så och förbereda oss för det? Är problemet att alltför få församlingar i Svenska kyrkan har beredskap - kompetens, om ni vill - att ta emot en väckelse?
Blir det Strukturutredningens förslag som slår sönder tillräckligt mycket för att väckelsen ska ha en chans? Inte vet jag. Men jag funderar och kan kanske återkomma.
Först och främst. Människan längtar efter Gud. Det är grundläggande. Hon ersätter sin längtan med mycket och hennes längtan möts av mycket. I förrgår var jag på ICA Supermarket Grytan i Moheda och läste - häpen - texten på väggen vid entrén: "Träffas och trivs på Grytan i Moheda." Det skulle man sagt på 1950-talet: Gå till Ymans, Konsum eller Söderströms och träffas och trivs. Då hade man blivit betraktad som en idiot. Dit gick man för att handla. Jag träffade ingen - förutom komministern i Borgholm, som tog en bild av texten - men hade jag tagit en kundvagn kunde jag nog ha träffat någon. På smalbenen. Köerna var ansenligt och otrivsamt långa - och jag ställde mig i fel! Men fattar gör jag. Det finns en längtan att explioatera. Längtan efter gemenskap och sammanhang. Denna längtan avslöjar något om Gud. Den som inte nöjer sig med en liten lagom längtan, har chansen. Och i NYC där min lilla lagoma längtan möts av så mycket, kanske jag tröttnar och börjar längta mer och på djupet? I ensamhushållens NYC är människor friare och kan lättare pröva och ompröva - är det detta vi ser?
Det kräver förstås en medveten kyrklighet. Profilerad om man vill och med ordet menar "missionsprofilerad". Det finns ett antal församlingar i NYC som är bra på att nå ut genom att möta människor så att evangeliet når in. Jag räknar min vän Ralph Peterson till den kategorin präster, Ralph som arbetade medvetet i den nya kyrkan St Peter's med jazzmusik med mera. Nu är kyrkan nyrenoverad och den pensionerade Ralph kallades in för att vara med i arbetet.
Saken handlar inte exklusivt om präster men det blir ingen kyrklig väckelse utan prästerna. Vet man det, kan man lugnt tala om den levande församlingen, som lockar människor. Det är församlingen som prövas i mötet med den som kommer ny. Är detta en bra församling, en som jag vill vara med och fira gudstjänst i? Är de tillräckligt många för att få med nya? Är människor genuint intresserade av varandra? Firar de gudstjänst eller går de få bara i kyrkan?
Jag spånade på några områden och undrar nu om detta numera är ett storstadsfenomen. Är inte hela vår kultur storstadspräglad? Som den romerska överklassen hade det på 300-talet har vi det allihop nu. Och detta 300-tal var en stor missionstid. Kommer vi alltså att få se en slags ketchupseffektskristendom - allt och alla kommer på en gång? Skulle vi tänka så och förbereda oss för det? Är problemet att alltför få församlingar i Svenska kyrkan har beredskap - kompetens, om ni vill - att ta emot en väckelse?
Blir det Strukturutredningens förslag som slår sönder tillräckligt mycket för att väckelsen ska ha en chans? Inte vet jag. Men jag funderar och kan kanske återkomma.
torsdag 11 oktober 2012
I subsidiekön
Det står inte länge på förrän de ställer sig i subsidiekön, folkets försvarare och talesmän, ty folket ska ha vett att förse de skrivande och tänkande med subsidier för deras - de tänkandes och skrivandes - viktiga insatser. Seglora smedja skriver i Kyrkans Tidning och pläderar just för subsidier. Självtilliten är stor. Debatterna i Svenska kyrkan och förekomsten av bloggar och sajter beror på Seglora smedjas verksamhet. Det är väl inte ens ett debattämne utan fullständigt självklart att Svenska kyrkan ska inrätta presstöd till Seglora smedja.
Jag påminner om Jan Myrdals ord hur folkrörelserna förvandrades till en subsidiekö. All makt åt folket så ska jag hjälpa er att ta hand om den.
Seglora smedja har denna dag berättat väldigt mycket om själva smedjans existensform och kanske ofrivilligt berättat om sin radikalism - ekonomiskt lukrativ frasradikalism.
Hade jag inte sett fenomenet förr, hade jag varit förvånad.
Jag påminner om Jan Myrdals ord hur folkrörelserna förvandrades till en subsidiekö. All makt åt folket så ska jag hjälpa er att ta hand om den.
Seglora smedja har denna dag berättat väldigt mycket om själva smedjans existensform och kanske ofrivilligt berättat om sin radikalism - ekonomiskt lukrativ frasradikalism.
Hade jag inte sett fenomenet förr, hade jag varit förvånad.
Älgjakt
Jag är på lantegendomen. Solen skiner över den frostiga marken och på avstånd hörs hundskall, för nu pågår älgjakten. På annan plats i Kronobergs län fälldes i tisdags en älg med sju skott. Den jakten var nog samtalsämne vid fler än ett matbord den kvällen. När jag i morgonsolen hörde hunden skälla - och det kan vara den Smålandsstövare jag såg i går (och började fundera över varifrån ordet "stövare" kommer, en VDM blir nog lätt ansatt av ordbruket) - drog jag mig till minnes den djupa insikten att älgen är lovligt byte tre veckor om hösten, men prästen året om.
Älgjakten får mig att fundera över den accepterade vuxenmobbingen i Svenska kyrkan. Jag ska ta det utan omskrivningar.
Vem idiot som helst kan manövrera in sig till en maktposition i en kyrkonämnd. Där ges alla möjligheter att göra goda gärningar och lika många möjligheter till illdåd. Skolgårdens mobbare har många möjligheter - och skolgårdens mobbare blir vuxen men alls inte säkert sinnesförändrad.
Makten innebär att man förfogar över belöningsinstrument. Präster man gillar får bättre löneförhöjning och de man inte gillar hålls tillbaka och får i vart fall inget extra. Om prästen beter sig illa - predikar som om han menade att det han säger är sant - eller hävdar meningar som hotar Svenska kyrkans relevans - läs: kan orsaka att folk lämnar Svenska kyrkan - kan utköp lätt organiseras. De mer uppgivna tar i det läget pengarna och går i insikt om att de aldrig kan vinna striden. Några få står kvar och låter saken gå till Arbetsdomstolen, AD. Alla - de som ger upp tidigt eller de som får rätt i AD - tar skada och samtliga får bära på upplevelser som präglar deras återstående liv. De för vuxenmobbingen ansvariga kan fortsätta nästan som om ingenting hänt - eller med ökat anseende för beslutskraft.
Biskoparna kan ingenting göra. På något underligt sätt ska ärendet till domkapitlet enligt Kyrkoordningen men alls inte så som jag en gång uppfattade att säkerhetssystemet skulle fungera. Jag frågade om saken flera gånger. Man skulle inte kunna bli kvitt en präst därför att han förkunnade sådant folk inte ville höra, relevansfrågan kanske det skulle kallas. Detta borde betyda att alla anklagelser av annan art skulle prövas kritiskt så att dessa anklagelser inte döljer det verkliga motivet: förkunnelsen. Jag uppfattar inte att domkapitlen ställer den sortens kritiska frågor. Kollegorna tiger förstås. Man är väl inte dum heller och kan alltid säga att man beklagar men inte har bilden klar för sig. Några skickar uppmuntrande hälsningar till den som drabbats med maning att orka stå ut. Men till sist står den drabbade rätt ensam. Konstaterar man det, kommer alltid någon dragande med Jesus. Inte som Frälsare eller Herre utan som Ursäkt (för egen passivitet). "Herren vare med er, själv har jag inte tid"-hållningen alltså.
Enda möjligheten att nu komma till rätta med den i Svenska kyrkan accepterade vuxenmobbingen torde vara stiftsanställning. Då lyfter man problemet från lokala maktintriger och på de högre höjderna är det lättare för alla att se vad som pågår, kan man tänka om inte förhåpllningssättet att vuxenmobba satt sig så på djupet att saken är ohjälplig.
Älgjakten får mig att fundera över den accepterade vuxenmobbingen i Svenska kyrkan. Jag ska ta det utan omskrivningar.
Vem idiot som helst kan manövrera in sig till en maktposition i en kyrkonämnd. Där ges alla möjligheter att göra goda gärningar och lika många möjligheter till illdåd. Skolgårdens mobbare har många möjligheter - och skolgårdens mobbare blir vuxen men alls inte säkert sinnesförändrad.
Makten innebär att man förfogar över belöningsinstrument. Präster man gillar får bättre löneförhöjning och de man inte gillar hålls tillbaka och får i vart fall inget extra. Om prästen beter sig illa - predikar som om han menade att det han säger är sant - eller hävdar meningar som hotar Svenska kyrkans relevans - läs: kan orsaka att folk lämnar Svenska kyrkan - kan utköp lätt organiseras. De mer uppgivna tar i det läget pengarna och går i insikt om att de aldrig kan vinna striden. Några få står kvar och låter saken gå till Arbetsdomstolen, AD. Alla - de som ger upp tidigt eller de som får rätt i AD - tar skada och samtliga får bära på upplevelser som präglar deras återstående liv. De för vuxenmobbingen ansvariga kan fortsätta nästan som om ingenting hänt - eller med ökat anseende för beslutskraft.
Biskoparna kan ingenting göra. På något underligt sätt ska ärendet till domkapitlet enligt Kyrkoordningen men alls inte så som jag en gång uppfattade att säkerhetssystemet skulle fungera. Jag frågade om saken flera gånger. Man skulle inte kunna bli kvitt en präst därför att han förkunnade sådant folk inte ville höra, relevansfrågan kanske det skulle kallas. Detta borde betyda att alla anklagelser av annan art skulle prövas kritiskt så att dessa anklagelser inte döljer det verkliga motivet: förkunnelsen. Jag uppfattar inte att domkapitlen ställer den sortens kritiska frågor. Kollegorna tiger förstås. Man är väl inte dum heller och kan alltid säga att man beklagar men inte har bilden klar för sig. Några skickar uppmuntrande hälsningar till den som drabbats med maning att orka stå ut. Men till sist står den drabbade rätt ensam. Konstaterar man det, kommer alltid någon dragande med Jesus. Inte som Frälsare eller Herre utan som Ursäkt (för egen passivitet). "Herren vare med er, själv har jag inte tid"-hållningen alltså.
Enda möjligheten att nu komma till rätta med den i Svenska kyrkan accepterade vuxenmobbingen torde vara stiftsanställning. Då lyfter man problemet från lokala maktintriger och på de högre höjderna är det lättare för alla att se vad som pågår, kan man tänka om inte förhåpllningssättet att vuxenmobba satt sig så på djupet att saken är ohjälplig.
onsdag 10 oktober 2012
Tsarens kurir
Metropoliten Hilarion av Volokolamsk försäkrar nu att den ryskortodoxa kyrkan INTE förändrat sin praxis. Dop i svenska kyrkan erkänns men vid konversion kompletteras de med myrra-smörjelse - och detta är ordningen från tiden efter slaget vid Poltava. Journalisten Lise Schmidt i Köpenhamn anklagas för desinformation eller för att ha missförstått alltihop. Vår vän metropoliten Hilarion, som jag faktiskt mött i Jerusalem en gång och som är en Sverige-vän, menar att just därför att dopen erkänns måste de ortodoxa varna för felstegen.
Detta gör mig något lättare om hjärtat för det var med tungt hjärta jag vandrade från kvällsmässan när jag först fått höra om saken. Men när den officiella sanningen nu kommer att vara att allt var en tidningsanka, ska man veta att så enkelt är det inte. De som vet bättre anar att talesmannen för patriarkatet behövde en utrikespolitisk markering av inrikespolitiska skäl. Tsarens kurir kanske behövde göra en tuff markering för att hävda Moskva? Allt är inte enkelt i kyrkolivet i den forna Sovjetunionen. Saken återstår likväl.
Moskvapatriarkatet har brutit sina förbindelser med oss på grund av beslutet om partnerskap/enkönad vigsel. De menar att vår kyrka uppvisar ett självskadebeteende. De vill inte ha med oss att göra - för att vi ska omvända oss. Detsamma tycks Mekane Yesu-kyrkans synod ha sagt och detta beslut i kyrkomötet ska nu kyrkoledningen hantera på något diplomatiskt sätt i relation till Svenska kyrkan och våra ekoniomiska bidrag till dem.
Våra ortodoxa vänner har gjort kraftfulla insatser för att göra reda i denna sak. Det är ett substantiellt bevis på vänskap.
Har ni för övrigt märkt om den uppseendeväckande nyheten från Moskva och Köpenhamn, via Ritzaus Byrå - fått nedslag på Kyrkans Tidning? Har ni kunnat få klara besked vad Mekane Yesu-kyrkan sagt och kommentarer till detta i Kyrkans Tidning? Om ni inte har märkt något eller fått de klara beskeden, har ni anledning tänka efter en stund. Är det bara somliga nyheter som blir nyheter? Som i Neues Deutschland? Är en tidning också alltid Tsarens kurir? Eller Sanningens och de komplicerade sammanhangens?
Detta gör mig något lättare om hjärtat för det var med tungt hjärta jag vandrade från kvällsmässan när jag först fått höra om saken. Men när den officiella sanningen nu kommer att vara att allt var en tidningsanka, ska man veta att så enkelt är det inte. De som vet bättre anar att talesmannen för patriarkatet behövde en utrikespolitisk markering av inrikespolitiska skäl. Tsarens kurir kanske behövde göra en tuff markering för att hävda Moskva? Allt är inte enkelt i kyrkolivet i den forna Sovjetunionen. Saken återstår likväl.
Moskvapatriarkatet har brutit sina förbindelser med oss på grund av beslutet om partnerskap/enkönad vigsel. De menar att vår kyrka uppvisar ett självskadebeteende. De vill inte ha med oss att göra - för att vi ska omvända oss. Detsamma tycks Mekane Yesu-kyrkans synod ha sagt och detta beslut i kyrkomötet ska nu kyrkoledningen hantera på något diplomatiskt sätt i relation till Svenska kyrkan och våra ekoniomiska bidrag till dem.
Våra ortodoxa vänner har gjort kraftfulla insatser för att göra reda i denna sak. Det är ett substantiellt bevis på vänskap.
Har ni för övrigt märkt om den uppseendeväckande nyheten från Moskva och Köpenhamn, via Ritzaus Byrå - fått nedslag på Kyrkans Tidning? Har ni kunnat få klara besked vad Mekane Yesu-kyrkan sagt och kommentarer till detta i Kyrkans Tidning? Om ni inte har märkt något eller fått de klara beskeden, har ni anledning tänka efter en stund. Är det bara somliga nyheter som blir nyheter? Som i Neues Deutschland? Är en tidning också alltid Tsarens kurir? Eller Sanningens och de komplicerade sammanhangens?
tisdag 9 oktober 2012
Jesus sabbar för Världens barn
Jesus är hygglig. Det vet alla. "Det finns en affinitet för Jesus-gestalten i folket", som det hette när socialetikerna analyserade Svenska kyrkans läge på 1950-talet. Men nu blir det problem med Jesus och den stora insamlingskampanjen för Världens barn.
Upplägget är ju det att givaren ska uppmärksammas. Företag på Öland som ger pengar får sina namn med i en stor annons i Ölandsbladet. Och det var väl rätt precist detta Jesus varnade för och kallade hyckleri. "Stöta i basun", sa Jesus. Det är en överraskande biblisk beteckning på samtidens fenomen stor tv-gala. Hycklarna, säger Jesus, gör så för att människorna ska prisa dem. "Nej, när du ger allmosor, låt då inte den vänstra handen veta vad den högra gör." Och det finns ett samband mellen gåva och belöning: "Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig." (Matteus evangelium har jag nu citerat. 6:2-4.)
I en kristen kultur är det noga med att fromma gärningar inte utförs i människornas åsyn, det står klart. Jag bråkar inte om galor eller om annonseringar. Problemet är förstås den spegling av vår nation som vi ser - och Svenska kyrkan spelar med i. Jag säger inget om det heller. Vilka är alternativen för vårt internationella? Vi måste vara med. Men Jesus, Jesus - han sabbar egentligen alltihop. För han visar upp oss som hycklare. Goda och glada, för att inte säga entusiastiska hycklare - men hycklare likväl.
Mitt folk, mitt folk vad har jag gjort mot er och varmed har jag bedrövat er? Kanske är det tid för kulturkritik om vi inte skulle styra på omvändelse direkt, förstås.
Upplägget är ju det att givaren ska uppmärksammas. Företag på Öland som ger pengar får sina namn med i en stor annons i Ölandsbladet. Och det var väl rätt precist detta Jesus varnade för och kallade hyckleri. "Stöta i basun", sa Jesus. Det är en överraskande biblisk beteckning på samtidens fenomen stor tv-gala. Hycklarna, säger Jesus, gör så för att människorna ska prisa dem. "Nej, när du ger allmosor, låt då inte den vänstra handen veta vad den högra gör." Och det finns ett samband mellen gåva och belöning: "Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig." (Matteus evangelium har jag nu citerat. 6:2-4.)
I en kristen kultur är det noga med att fromma gärningar inte utförs i människornas åsyn, det står klart. Jag bråkar inte om galor eller om annonseringar. Problemet är förstås den spegling av vår nation som vi ser - och Svenska kyrkan spelar med i. Jag säger inget om det heller. Vilka är alternativen för vårt internationella? Vi måste vara med. Men Jesus, Jesus - han sabbar egentligen alltihop. För han visar upp oss som hycklare. Goda och glada, för att inte säga entusiastiska hycklare - men hycklare likväl.
Mitt folk, mitt folk vad har jag gjort mot er och varmed har jag bedrövat er? Kanske är det tid för kulturkritik om vi inte skulle styra på omvändelse direkt, förstås.
måndag 8 oktober 2012
Tysk höst
Jag snor rubriken Tysk höst efter Stig Dagermans lysande efterkrigsreportage. Det är tysk höst. Regnet präglade Schwerin under helgen på det där löjliga sättet att 10 minuters uppehåll betraktades som en framgång och 5 minuters solsken som ett under. Nordölands kyrkokör och Favoritkören gjorde sin ekumeniska insats tillsammans med biskop Johansson. Den Nordtyska kyrkan sträcker sig från Greifswald i öst till Hamburg i väst och har 2 miljoner medlemmar - men den mindre delen i öst. Deras "Kyrkans hus" /byråkratin/ finns i Kiel medan deras "Guds hus" /det kyrkliga centrum man tänker sig/ finns i Schwerin. Genom bildandet av den nordtyska kyrkan i pingstas fick Växjö stift vidgade kontakter utifrån sitt vänstift Greifswald. Det måste vi göra mer av.
Körerna hann med att umgås på en ansenligt lång resa, öva förstås och gå på stadsvandring i regnet. Under dagarna hölls små föredrag om allsköns ämnen - från Jesus till Strukturutredningen, kan man sammanfatta! Var det 268 personer på gudstjänsten denna Tacksägelsedag i Schwerin? Biskop Johansson hälsade vänligt församlingen och välsignade både på tyska och svenska. Jag kunde avnjuta körernas insatser och tänka att här är människor jag är glad över i en gemenskap jag är stolt över. Åldersspannet var väl inte 60 år - men 50+ i alla fall. Körlivet blir en mötesplats för gemensamma insatser.
Gudstjänsten var ett kapitel för sig. Retoriskt anlagd predikan med innehåll är en sak. Viktigare att märka att det där som kännetecknar en bra gudstjänst: en medkristen i kyrkbänken som ler, hälsar och markerar gemenskap. Vi skulle gå fram för att ta emot bröd och druvsaft som räcktes oss med ett distributionsord. Jag fattade inte riktigt hur det hela skulle gå till - kanske var det bröd som skulle bes över och sedan säljas, tänkte jag först - som ett uttryck för bröd som sammanfattar all föda. Det var små brödbitar som prästen och biskopen räckte folket med tydningsordet "bröd som stärker". Sedan var det druvsaft i nattvardskalkar, som kyrkvärdar distribuerade med ord som jag inte riktigt uppfattade men antar att druvsaften, så sa hon, skulle glädja mig. Det hela hade form men inte innehåll gemensamt med eukaristin men så förbryllande att mitt folk undrade vad det var för nattvard utan instiftelseord. Det kan man undra. Vill man ha bröd som stärker som tema, ska man alldeles klart undvika former som leder tanken fel. Lite moloken tänkte jag över det kyrkliga livet som så lätt blir yta men inte innehåll och mediterade över riskerna därmed.
Stimulerad av insikten om hur Svenska kyrkans liturgi kan bära mer än man i förstone uppfattar - men kan se det när man firar gudstjänst i andra kyrkor - anträddes återresan. I Rostock besöktes en liten bod som heter Border Shop, jag antar en affär särskilt anpassad för borderlinepersonligheter.Jag kände mig i alla fall som en sådan, när höstens behov skulle införskaffas. Nu kan det bli jul vilken dag som helst.
Svensk höst? På Svenska Dagbladets blogg har ledarskribenten tänkt efter att Jan Myrdal intervjuats i programmet Min sanning. Man behandlar Myrdal "som en vanlig samhällsdebattör" genom att bjuda in honom till progranmserien. Så kommer det: "Man erkänner hans åsikter som legitima och värdiga diskussion." Detta sätt att tänka är jut rakt av tyskt - nämligen östtyskt, DDR-mässigt. Hur hamnade vi här? Och hur kommer det sig att inte bara Svenska Dagbladet till höger tänker så - många tycks omfattatanken att bara åsikter som betraktas som legitima är värda diskussion. Vem bestämmer då vad vi får diskutera - och vilka är de illegitima åsikterna, åsikter födda uä - utanför äktenskapet -liksom? Friheternas fiender finns överallt, det är en bister lärdom för en vuxen man.
Körerna hann med att umgås på en ansenligt lång resa, öva förstås och gå på stadsvandring i regnet. Under dagarna hölls små föredrag om allsköns ämnen - från Jesus till Strukturutredningen, kan man sammanfatta! Var det 268 personer på gudstjänsten denna Tacksägelsedag i Schwerin? Biskop Johansson hälsade vänligt församlingen och välsignade både på tyska och svenska. Jag kunde avnjuta körernas insatser och tänka att här är människor jag är glad över i en gemenskap jag är stolt över. Åldersspannet var väl inte 60 år - men 50+ i alla fall. Körlivet blir en mötesplats för gemensamma insatser.
Gudstjänsten var ett kapitel för sig. Retoriskt anlagd predikan med innehåll är en sak. Viktigare att märka att det där som kännetecknar en bra gudstjänst: en medkristen i kyrkbänken som ler, hälsar och markerar gemenskap. Vi skulle gå fram för att ta emot bröd och druvsaft som räcktes oss med ett distributionsord. Jag fattade inte riktigt hur det hela skulle gå till - kanske var det bröd som skulle bes över och sedan säljas, tänkte jag först - som ett uttryck för bröd som sammanfattar all föda. Det var små brödbitar som prästen och biskopen räckte folket med tydningsordet "bröd som stärker". Sedan var det druvsaft i nattvardskalkar, som kyrkvärdar distribuerade med ord som jag inte riktigt uppfattade men antar att druvsaften, så sa hon, skulle glädja mig. Det hela hade form men inte innehåll gemensamt med eukaristin men så förbryllande att mitt folk undrade vad det var för nattvard utan instiftelseord. Det kan man undra. Vill man ha bröd som stärker som tema, ska man alldeles klart undvika former som leder tanken fel. Lite moloken tänkte jag över det kyrkliga livet som så lätt blir yta men inte innehåll och mediterade över riskerna därmed.
Stimulerad av insikten om hur Svenska kyrkans liturgi kan bära mer än man i förstone uppfattar - men kan se det när man firar gudstjänst i andra kyrkor - anträddes återresan. I Rostock besöktes en liten bod som heter Border Shop, jag antar en affär särskilt anpassad för borderlinepersonligheter.Jag kände mig i alla fall som en sådan, när höstens behov skulle införskaffas. Nu kan det bli jul vilken dag som helst.
Svensk höst? På Svenska Dagbladets blogg har ledarskribenten tänkt efter att Jan Myrdal intervjuats i programmet Min sanning. Man behandlar Myrdal "som en vanlig samhällsdebattör" genom att bjuda in honom till progranmserien. Så kommer det: "Man erkänner hans åsikter som legitima och värdiga diskussion." Detta sätt att tänka är jut rakt av tyskt - nämligen östtyskt, DDR-mässigt. Hur hamnade vi här? Och hur kommer det sig att inte bara Svenska Dagbladet till höger tänker så - många tycks omfattatanken att bara åsikter som betraktas som legitima är värda diskussion. Vem bestämmer då vad vi får diskutera - och vilka är de illegitima åsikterna, åsikter födda uä - utanför äktenskapet -liksom? Friheternas fiender finns överallt, det är en bister lärdom för en vuxen man.
torsdag 4 oktober 2012
Till tro!
Living Faith i Oxford-stiftet blev konceptet - obs! inte projektet!! - Till tro i Växjö stift. Utropstecknet anas - om man inte hör stiftets personal tala, för då heter det hela Tilltro. Är det bara en dubbeltydighet som kan visa sig användbar. Plötsligtt fick jag för mig att begreppet "tilltro" är den urvattnade versionen. Vi sitter och myser tillsammans men vi utmanar då rakt inte.
I går kväll var det kyrkorådssammanträde och vi funderade över hur vi kan göra med konceptet fortsättningsvis. Inte förrän jag kom hem, slog det mig att engelskans "Making Disciples" på svenska blivit "Lärjungaskap idfag". Nog är det samma tendens att inte göra nya lärjungar utan mer försjunka i det egna? Eller är det något jag missat?
Det var en anglokatolsk biskop i London som fick fart på den kyrkliga tillväxten, den som fortsatt efter honom i samma andliga tradition. Det förvånar mig inte alls. Församlingsbyggande och kallande av nya lärjungar hör samman, men förutsätter att det finns något att kalla till. En församling som kollapsat - från ett sekulariserat mälardalsstift förtäljdes i går om gudstjänstlivets totala kollaps: "det är ett par gamla tanter och så jag som kommer för att fira gudstjänst", sa en ambulerande präst - har inte kapacitet att hysa någon väckelse, fruktar jag.
I Torsdagsdepressionen får jag veta att "Kyrkan bör välkomna 'hen'". Vad ska höns i kyrkan att göra, tänkte jag - men fattade att nu ska Gud som är Fader, Herre och Konung bli hen. Gud som hen har framtiden för sig. Självfallet - men har "hen" uppenbarelsen med sig - fast vi vet att Gud är Ande så kanske det finns en poäng med att tala om Gud som uppenbarelsen avslöjar att vi kan tala och inte bara tala om Gud i språkkonstruktionernas termer? Fader och Son och Ande, Den Heliga Treenigheten.
Biskopen Eckerdal värnar Göteborgs stift. Ett storpastorat gör stiftet maktlöst, menar han och berättar om att han varit chef för en organisation med tre enheter som omfattade 5, 15 och 80% av omsättningen. Det blir 110% och måste kallas stor organisation, då. För att värna stiftet tar han fram det gamla spöket. Med ett stort pastorat blir det så att ett stort antal komministrar kommer att fungera som kyrkoherdar utan att vara prövade "bland annat när det gäller förberedande kyrkoherdeutbildning och när det gäller villigheten att samverka med både män och kvinnor i vigningstjänsten." Där satt den! Klockrent! Fast kan Eckerdal vara chef för en verksamhet om 110% ska man kanske inte förvånas över hans argument där kvinnoprästmotståndarna på nytt kan göra värdefull tjänst. Hur många kiomminsitrar i Götborg hör till kategorin "kvinnoprästmotståndare"? Det är inte utan att man skulle vilja veta? Biskop Eckerdal och biskop Stiglund kanske också ska misstänkas, när allt kommer till allt? Har omvändelsen varit allvarlig - 110%, eller?
Till tro? En grundläggande osäkerhet om uppenbarelsen och lärjungaliv ersatt av språkspel samt ett ständigt pågående organisationsarbete - inte lockar det till tro, precis.
Men vänta nu! Har inte kommentatorn rätt? Blir inte 5+15+80 just 100? Visst. Räkna kan Eckerdal. Betyder det att man ska räkna med Eckerdal och hans kvinnopräåstmotståndarfobi? Hur många motståbndare räknar han till i Göteborg - han som kan räkna. Och min egen matematiska begåvning när Kyrkans Tidning förstört min torsdag. Nada. Räkna kan jag inte. Bara tänka.
I går kväll var det kyrkorådssammanträde och vi funderade över hur vi kan göra med konceptet fortsättningsvis. Inte förrän jag kom hem, slog det mig att engelskans "Making Disciples" på svenska blivit "Lärjungaskap idfag". Nog är det samma tendens att inte göra nya lärjungar utan mer försjunka i det egna? Eller är det något jag missat?
Det var en anglokatolsk biskop i London som fick fart på den kyrkliga tillväxten, den som fortsatt efter honom i samma andliga tradition. Det förvånar mig inte alls. Församlingsbyggande och kallande av nya lärjungar hör samman, men förutsätter att det finns något att kalla till. En församling som kollapsat - från ett sekulariserat mälardalsstift förtäljdes i går om gudstjänstlivets totala kollaps: "det är ett par gamla tanter och så jag som kommer för att fira gudstjänst", sa en ambulerande präst - har inte kapacitet att hysa någon väckelse, fruktar jag.
I Torsdagsdepressionen får jag veta att "Kyrkan bör välkomna 'hen'". Vad ska höns i kyrkan att göra, tänkte jag - men fattade att nu ska Gud som är Fader, Herre och Konung bli hen. Gud som hen har framtiden för sig. Självfallet - men har "hen" uppenbarelsen med sig - fast vi vet att Gud är Ande så kanske det finns en poäng med att tala om Gud som uppenbarelsen avslöjar att vi kan tala och inte bara tala om Gud i språkkonstruktionernas termer? Fader och Son och Ande, Den Heliga Treenigheten.
Biskopen Eckerdal värnar Göteborgs stift. Ett storpastorat gör stiftet maktlöst, menar han och berättar om att han varit chef för en organisation med tre enheter som omfattade 5, 15 och 80% av omsättningen. Det blir 110% och måste kallas stor organisation, då. För att värna stiftet tar han fram det gamla spöket. Med ett stort pastorat blir det så att ett stort antal komministrar kommer att fungera som kyrkoherdar utan att vara prövade "bland annat när det gäller förberedande kyrkoherdeutbildning och när det gäller villigheten att samverka med både män och kvinnor i vigningstjänsten." Där satt den! Klockrent! Fast kan Eckerdal vara chef för en verksamhet om 110% ska man kanske inte förvånas över hans argument där kvinnoprästmotståndarna på nytt kan göra värdefull tjänst. Hur många kiomminsitrar i Götborg hör till kategorin "kvinnoprästmotståndare"? Det är inte utan att man skulle vilja veta? Biskop Eckerdal och biskop Stiglund kanske också ska misstänkas, när allt kommer till allt? Har omvändelsen varit allvarlig - 110%, eller?
Till tro? En grundläggande osäkerhet om uppenbarelsen och lärjungaliv ersatt av språkspel samt ett ständigt pågående organisationsarbete - inte lockar det till tro, precis.
Men vänta nu! Har inte kommentatorn rätt? Blir inte 5+15+80 just 100? Visst. Räkna kan Eckerdal. Betyder det att man ska räkna med Eckerdal och hans kvinnopräåstmotståndarfobi? Hur många motståbndare räknar han till i Göteborg - han som kan räkna. Och min egen matematiska begåvning när Kyrkans Tidning förstört min torsdag. Nada. Räkna kan jag inte. Bara tänka.
onsdag 3 oktober 2012
Attack i Högalids församling
Man ska inte slåss och kyrkoherden i Högalids församling blev attackerad i går. Det måste vara fel. Men jag läser Seglora smedja och blir förbryllad:
"Det går inte att vara kyrkoarbetare och medmänniska i en miljö där den personliga tryggheten inte kan garanteras." Säg det till urkyrkans och fornkyrkans martyrer! Måste vi inte i stället säga att kyrkoarbetare och medmänniska är vi i en miljö där den personliga tryggheten inte kan garanteras och ju mindre den kan garanteras, desto mer ska vi vara där?
Det motsatta gäller för skrivsbordsmänniskor och byråkrater, där det värsta som kan hända är att man ramlar ur skrivbordsstolen när den kommer på rull. Kyrkoarbetare och just medmänniskor är av ett annat virke. Det virke varav martyrer yxas till, om ni förstår hur jag menar.
Högalids församling har lagt ut en bön på hemsidan med temat att "vi är skrämda av det oförklarliga som hänt". Men är det trots allt inte bättre med det omotiverade våldet, det meningslösa, än med det som tänkts ut, planlagt våld, våld med mening? Och är det verkligen oförklarligt? Droger, antar jag.
Att man ber för sin kyrkoherde är mycket bra. Jag noterar dock att man inte ber för förövaren, en annan hållning än den som redovisas vid Steafanos martyrium. Noteras bara i förbigående.
"Det går inte att vara kyrkoarbetare och medmänniska i en miljö där den personliga tryggheten inte kan garanteras." Säg det till urkyrkans och fornkyrkans martyrer! Måste vi inte i stället säga att kyrkoarbetare och medmänniska är vi i en miljö där den personliga tryggheten inte kan garanteras och ju mindre den kan garanteras, desto mer ska vi vara där?
Det motsatta gäller för skrivsbordsmänniskor och byråkrater, där det värsta som kan hända är att man ramlar ur skrivbordsstolen när den kommer på rull. Kyrkoarbetare och just medmänniskor är av ett annat virke. Det virke varav martyrer yxas till, om ni förstår hur jag menar.
Högalids församling har lagt ut en bön på hemsidan med temat att "vi är skrämda av det oförklarliga som hänt". Men är det trots allt inte bättre med det omotiverade våldet, det meningslösa, än med det som tänkts ut, planlagt våld, våld med mening? Och är det verkligen oförklarligt? Droger, antar jag.
Att man ber för sin kyrkoherde är mycket bra. Jag noterar dock att man inte ber för förövaren, en annan hållning än den som redovisas vid Steafanos martyrium. Noteras bara i förbigående.
Lokal prästtvist - lokal?
I fredags var det lokal tvisteförhandling i Gnosjö för att bli av med komminister Mattias Fjellander. Kyrkorådet vet hur en slipsten ska dras. Tidigare har en kyrkoherde och en kantor blivit utköpta. Den arme mannen i kyrkomötet tänkte att ordet var utlöst. Han meddelade: "Jag har varit med om en utlösning. Det var en svår upplevelse." Han återkom till detta tema under ledamöternas alls inte återhållna munterhet. Men nu är det allvarligare. Saken gäller utköp.
Kyrkorådets skrivelse i ärendet har getts till media. Förhandlingen slutade i oenighet och saken ska upp centralt men positionerna är låsta och saken hamnar till sist i Arbetsdomstolen. Församlingen får betala ,och det är precis vad som är uträknat. Prästen blir man av med. Precis som man ville. Samtidigt är församlingen tillsynsärende i domkapitlet - det domkapitel som inte såg sig ha några möjligheter att försvara prästen. Vi har med lite krumbukter fått det just så uselt som några av oss varnade för - därtill manade av frikyrkliga pastorer, som visste hur systemet fungerar när förkunnaren står under en lokal styrelse.
Anklagelsen? Man kommer med en incident för 5-6 år sedan med en konfirmand. Det har i sammanhanget inget att göra men avslöjar den gängse metoden när man ska sparka en präst. Fiske efter negativa informationer och endast sådana. En alldeles vanlig åklagare har en skyldighet att ta fram också det som talar för den som eventuellt ska åtalas. Här gäller något annat. Det egentliga motivet tycks vara anklagelsen för illojalitet. Det borde inte vara en anklagelse utan en hedersbeteckning. Lojal betyder laglig, dvs en opålitlig person som följer härskarnas lag - den uttalade och den outtalade. Kan en kristen vara lojal? I Romarriket uppfattades de kristna som djupt illojala för de hade en Herre. Sådant som har en Herre blir inte lojala. Den romerska makten - och kyrkorådet i Gnosjö - såg rätt. Men i vart fall kyrkorådet borde få det svårt med prästrekryteringar framöver. Romarriket gick under och Kyrkan tog över ...
På vilket sätt var Mattias Fjellander illojal? Han har erkänt att han lämnat information om att Gnosjö anställde en kyrkoherde vars bolag debiterade en kostnad om 130 000:- plus moms i månaden för kyrkoherdens tjänster. Det var en präktig skandal, förstås. jag skrev om den. Inte informationen, allotså, utan skurkavtalet. Kyrkorådets ordförande, som tydligen rätt självsvåldigt gjort upp om saken, borde rimligtvis få gå. I stället ska den som berättade saken för andra i kyrkorådet, de som trots allt har ansvar för det frattade beslutet fast de inte vet några detaljer, väck. Putin hade uppenbarligen trivts i Gnosjö. Jag tror nu inte att Putin har något att lära. Om jag trott det hade jag uppmanat den kyrkliga ledningen att bjuda in honom. Nu behövs det inte. Men kyrkorådets ordförande Ann-Marie Johansson kanske skulle avlägga en kollegial visit i Kreml?
Jag vet hur det blir fortsättningsvis. Många kollegor beklagar det inträffade med reservationen "vi vet ju inte riktigt hur det är, kanske gäller saken något annat för detta kan det väl omöjligt handla om och vi vet ju hur Dag eller Björn elleer Stefan eller Mattias är". Så står prästen ensam. Den bisarra anklagelsen uppfattas dölja andra. Det faktiska sakförhållandet är nog det, att det finns inget annat än bisarra anklagelser men i grund att man inte gillar prästen, hans hållningar, hans förkunnelse, hans ställningstaganden. Men försiktiga präster kan under allt sitt beklagande likväl tänk: "Saken gäller kanske något annat? Och det man inte lagt sig i, behöver man inte dra sig ur." Försiktighet är en dygd. Inte för apostlar, inte för martyrer - men för präster och biskopar. Kollegahjälpen är följaktligen ärligt menad men kraftlös.
Sedan kommer vardagen, när prästen inte går fri från allt som var - och när processen blir utdragen under lång tid - allt som är. Samtidigt pågår vardagen för alla andra opch man kan inte alltid fråga prästen i processen hur det är. Förresten vet alla utgången. Han får pengar efter dom i Arbetsdomstolen. Ingen präst som varit med om något av detta har gått oskadd ur denna process. Tilliten, denna grundkategori i det mänskliga livet, är skadad. Herren Jesus kan hjälpa och skapa nytt, det vet jag, men tilliten till den konkreta gemenskapen - Svenska kyrkan på alla hennes nivåer - är för alltid skadad. Människor som gett sina liv - anförtrott dem åt - Svenska kyrkan, ska inte behandlas så.
Vad händer fortsättningsvis med det tillsynsärende mot församlingen som domkapitlet inlett? Blir kritiken skoningslös? Interdikt? Eller blir det kraftlösa, till intet förpliktande, ord? Växjö domkapitels behandling av frågan ska jag följa med ohöljt intresse.
Kyrkorådets skrivelse i ärendet har getts till media. Förhandlingen slutade i oenighet och saken ska upp centralt men positionerna är låsta och saken hamnar till sist i Arbetsdomstolen. Församlingen får betala ,och det är precis vad som är uträknat. Prästen blir man av med. Precis som man ville. Samtidigt är församlingen tillsynsärende i domkapitlet - det domkapitel som inte såg sig ha några möjligheter att försvara prästen. Vi har med lite krumbukter fått det just så uselt som några av oss varnade för - därtill manade av frikyrkliga pastorer, som visste hur systemet fungerar när förkunnaren står under en lokal styrelse.
Anklagelsen? Man kommer med en incident för 5-6 år sedan med en konfirmand. Det har i sammanhanget inget att göra men avslöjar den gängse metoden när man ska sparka en präst. Fiske efter negativa informationer och endast sådana. En alldeles vanlig åklagare har en skyldighet att ta fram också det som talar för den som eventuellt ska åtalas. Här gäller något annat. Det egentliga motivet tycks vara anklagelsen för illojalitet. Det borde inte vara en anklagelse utan en hedersbeteckning. Lojal betyder laglig, dvs en opålitlig person som följer härskarnas lag - den uttalade och den outtalade. Kan en kristen vara lojal? I Romarriket uppfattades de kristna som djupt illojala för de hade en Herre. Sådant som har en Herre blir inte lojala. Den romerska makten - och kyrkorådet i Gnosjö - såg rätt. Men i vart fall kyrkorådet borde få det svårt med prästrekryteringar framöver. Romarriket gick under och Kyrkan tog över ...
På vilket sätt var Mattias Fjellander illojal? Han har erkänt att han lämnat information om att Gnosjö anställde en kyrkoherde vars bolag debiterade en kostnad om 130 000:- plus moms i månaden för kyrkoherdens tjänster. Det var en präktig skandal, förstås. jag skrev om den. Inte informationen, allotså, utan skurkavtalet. Kyrkorådets ordförande, som tydligen rätt självsvåldigt gjort upp om saken, borde rimligtvis få gå. I stället ska den som berättade saken för andra i kyrkorådet, de som trots allt har ansvar för det frattade beslutet fast de inte vet några detaljer, väck. Putin hade uppenbarligen trivts i Gnosjö. Jag tror nu inte att Putin har något att lära. Om jag trott det hade jag uppmanat den kyrkliga ledningen att bjuda in honom. Nu behövs det inte. Men kyrkorådets ordförande Ann-Marie Johansson kanske skulle avlägga en kollegial visit i Kreml?
Jag vet hur det blir fortsättningsvis. Många kollegor beklagar det inträffade med reservationen "vi vet ju inte riktigt hur det är, kanske gäller saken något annat för detta kan det väl omöjligt handla om och vi vet ju hur Dag eller Björn elleer Stefan eller Mattias är". Så står prästen ensam. Den bisarra anklagelsen uppfattas dölja andra. Det faktiska sakförhållandet är nog det, att det finns inget annat än bisarra anklagelser men i grund att man inte gillar prästen, hans hållningar, hans förkunnelse, hans ställningstaganden. Men försiktiga präster kan under allt sitt beklagande likväl tänk: "Saken gäller kanske något annat? Och det man inte lagt sig i, behöver man inte dra sig ur." Försiktighet är en dygd. Inte för apostlar, inte för martyrer - men för präster och biskopar. Kollegahjälpen är följaktligen ärligt menad men kraftlös.
Sedan kommer vardagen, när prästen inte går fri från allt som var - och när processen blir utdragen under lång tid - allt som är. Samtidigt pågår vardagen för alla andra opch man kan inte alltid fråga prästen i processen hur det är. Förresten vet alla utgången. Han får pengar efter dom i Arbetsdomstolen. Ingen präst som varit med om något av detta har gått oskadd ur denna process. Tilliten, denna grundkategori i det mänskliga livet, är skadad. Herren Jesus kan hjälpa och skapa nytt, det vet jag, men tilliten till den konkreta gemenskapen - Svenska kyrkan på alla hennes nivåer - är för alltid skadad. Människor som gett sina liv - anförtrott dem åt - Svenska kyrkan, ska inte behandlas så.
Vad händer fortsättningsvis med det tillsynsärende mot församlingen som domkapitlet inlett? Blir kritiken skoningslös? Interdikt? Eller blir det kraftlösa, till intet förpliktande, ord? Växjö domkapitels behandling av frågan ska jag följa med ohöljt intresse.
tisdag 2 oktober 2012
IKEA-katalogen
Vi måste visa respekt för dem som tänker annorlunda - det är väl en grundläggande idé i vårt samhälle? Och lagstiftningen är glasklar i vårt land. En styrelse är skyldig att i första hand se till företagets intresse. Företaget går före kunden. Kunden är intressant bara så länge det går väl för företaget. Men ett företag som förolämpar kundkretsen går det förstås inte så bra för.
I Saudi-Arabien finns en sedlighetspolis, som utifrån det som kan uppfattas som värderingar inom islam, ser till att kvinnor inte kör bil t ex. Kvinnor får bara uppträda med huvudet täckt. Ska IKEA på franchisebasis säljs i Saudi-Arabien, vill det till att följa sedlighetspolisens anmaningar. Annars blir det demonstrationer utanför varuhusen. Demon-strationer, kan man tänka.
Nu uppstår ett litet problem. I Sverige, som är ett land rätt långt från det aktuella landet, blir upprördheten stor över att IKEA låtit sig inkulturerats både här och där. Varför, vid närmare eftertanke?
Kanske finns det anledning att fundera över vad som gjorde synen på kvinnan annorlunda här. Den mytiska Blenda i Värend är exempel på en fri kvinna. Den heliga Birgitta likaså. Drottning Kristina. Alla tre är otänkbara i Saudi-Arabiens historia. Ska man vara försiktig, påpekar man inte att det kom en ny syn på kvinnan med kristendomen - för då dras alltid den fria nordiska kvinnan fram - vare sig hon funnits i större mängd eller inte. Jag undrar. Seden att sätta ut oönskade barn kunde dock inte fortgå. Ett sådant barbari är oförenligt med kristen tro. Och flickor och pojkar döptes utan åtskillnad och kvinnor fick samlas kring den stora förebilden: Herrens mot Maria. Hon fanns tryggt placerad på evangeliesidan i kyrkan och firades återkommande under året. Nog återverkar detta i människors sätt att tänka. I en kristen kultur finnms kvinnor på bild. Alltså är det ingen omvälvande osedlighet att det finns kvinnorn i t ex IKEA-katalogen.
Borde kanske Saudi-Arabien helt enkelt missioneras och bli kristet - i lagtsiftning och seder - så att IKEA-katalogen fortsättningsvis också där kan se ut som vi blivit vana vid att se den. Eller ska vi nöja oss med att göra Saudi-Arabien svenskt?
Om man sätter sig över IKEA:s allt pudlande just nu och tänker efter, uppstår intressanta principiella frågor. Och antagligen en missionsuppgift. Om inte den calvinistiskt präglade fromheten slår igenom i Saudi-Arabien kommer emellertid sedlighetspolisen då att bli arbetslös... Glad lutherdom - är det Svenska kyrkans bidrag till Saudi-Arabien nu?
I Saudi-Arabien finns en sedlighetspolis, som utifrån det som kan uppfattas som värderingar inom islam, ser till att kvinnor inte kör bil t ex. Kvinnor får bara uppträda med huvudet täckt. Ska IKEA på franchisebasis säljs i Saudi-Arabien, vill det till att följa sedlighetspolisens anmaningar. Annars blir det demonstrationer utanför varuhusen. Demon-strationer, kan man tänka.
Nu uppstår ett litet problem. I Sverige, som är ett land rätt långt från det aktuella landet, blir upprördheten stor över att IKEA låtit sig inkulturerats både här och där. Varför, vid närmare eftertanke?
Kanske finns det anledning att fundera över vad som gjorde synen på kvinnan annorlunda här. Den mytiska Blenda i Värend är exempel på en fri kvinna. Den heliga Birgitta likaså. Drottning Kristina. Alla tre är otänkbara i Saudi-Arabiens historia. Ska man vara försiktig, påpekar man inte att det kom en ny syn på kvinnan med kristendomen - för då dras alltid den fria nordiska kvinnan fram - vare sig hon funnits i större mängd eller inte. Jag undrar. Seden att sätta ut oönskade barn kunde dock inte fortgå. Ett sådant barbari är oförenligt med kristen tro. Och flickor och pojkar döptes utan åtskillnad och kvinnor fick samlas kring den stora förebilden: Herrens mot Maria. Hon fanns tryggt placerad på evangeliesidan i kyrkan och firades återkommande under året. Nog återverkar detta i människors sätt att tänka. I en kristen kultur finnms kvinnor på bild. Alltså är det ingen omvälvande osedlighet att det finns kvinnorn i t ex IKEA-katalogen.
Borde kanske Saudi-Arabien helt enkelt missioneras och bli kristet - i lagtsiftning och seder - så att IKEA-katalogen fortsättningsvis också där kan se ut som vi blivit vana vid att se den. Eller ska vi nöja oss med att göra Saudi-Arabien svenskt?
Om man sätter sig över IKEA:s allt pudlande just nu och tänker efter, uppstår intressanta principiella frågor. Och antagligen en missionsuppgift. Om inte den calvinistiskt präglade fromheten slår igenom i Saudi-Arabien kommer emellertid sedlighetspolisen då att bli arbetslös... Glad lutherdom - är det Svenska kyrkans bidrag till Saudi-Arabien nu?
måndag 1 oktober 2012
Öland
Nu går Öland in i vinterfasen. Efter skördefesten blir det så. Det betyder att Nordölands församling triggar igång lite med våra egna studier och fester och - naturligtvis - med lite intensifierat framtidsarbete. Körerna far med biskop Johansson till Schwerin och det är ett försök att "göra ekumenik" i den nybildade Nordtyska Landskyrkans sammanhang. Vi ska läsa Markus Hagbergs Maria-bok (Gaudete) inför och i fyra "studiegudstjänster" under vintern och så ska vi göra det där grundläggande - fira gudstjänst.
Ska Bergspredikan ses som en gudstjänst? Stenbrottet i Gillberga i lördags kväll är en upplevelse. Vi är, säger Lasse Lundberg som jobbar med stenbrottet, nere på en nivå 18 miljoner år bort och på en kontinent som då låg där Afrika nu ligger. Predikan, fromsinta sånger och välsignelse - är inte det gudstjänst? Mycket folk, tyckte jag - för mycket folk är det väl om det kommer 328 personer?
Musiken ordnades på det där sättet som jag aldrig lär mig - att problem är möjligheter som kommer med baksidan först. Kl 12.15 insåg jag att vi inte hade någon kör till kvällen. Kl 18 hade vi ett hopsamlat musikgäng, som under kvällen antog namnet "Och så vidare". Elionor, kantor i Borgholm, Andreas från Borgholm, Simon från Södvik,/drabant /drabant är en ungdomsledare i Nordölands församling/, diakonen Gunilla i Nordölands församling och så komministern i Borgholm, som via sms fick ihop det hela. Själv ringde jag också några samtal men Skördefest betyder att de flesta är uppbokade. Det blev bra och det vi talar om är förstås de svarta molnen som tornade upp sig mot slutet och de tunga regndropparna som föll - men först när folk satte sig i sina bilar. Dramatiskt vackert.
Söndagen med gudstjänster och gravsättning betyder att flera hundra människor denna helg hört Guds Ord och välsignats. Om nu Ordet verkar det Gud vill, vad ska då hända? När folk kommenterar Skördefesten och säger att vi inte ska ha tingeltangel utan kvalitet på Skördefesten, tycker jag att Svenska kyrkan bidrar. Och då har jag inte redovisat vad som hände i Köpingsvik, t ex - huvudorten för årets firande.
Alla bryr sig förstås inte om att Ölandsbron invigdes för 40 år sedan - men Gulli och henns man Georg från Källa var först över i den bil som Georg byggt själv. Svenska Dagbladet hade en fin bild på Gulli i går. Bra. Hon hör till dem som helst firar gudstjänst i Källa men kan tänka sig att gå över sockengränsen till någon annan av församlingens kyrkor. Hon vet hur man bidrar till den större gemenskapen. Det är förstås grundläggande viktigt, nu när årets festande är över. Då får vi hålla ihop på norra Öland. Kaffestugan i Böda öppnar till påsk först och reade bakverk före säsongsstängningen i går eftermiddag. Då förstår ni hur vi har det vintertid i Sveriges sydligaste glesbygd.
Efter denna kärleksfulla beskrivning av Öland ska jag om några timmar köra till Frimodig kyrkas möte i Växjö. På Nygatan 6 ska vi presentera motioner i stiftet och kyrkomötet och göra reda för vad vi vill åstadkomma. Kl 18 - om någon mer vill komma ...
Ska Bergspredikan ses som en gudstjänst? Stenbrottet i Gillberga i lördags kväll är en upplevelse. Vi är, säger Lasse Lundberg som jobbar med stenbrottet, nere på en nivå 18 miljoner år bort och på en kontinent som då låg där Afrika nu ligger. Predikan, fromsinta sånger och välsignelse - är inte det gudstjänst? Mycket folk, tyckte jag - för mycket folk är det väl om det kommer 328 personer?
Musiken ordnades på det där sättet som jag aldrig lär mig - att problem är möjligheter som kommer med baksidan först. Kl 12.15 insåg jag att vi inte hade någon kör till kvällen. Kl 18 hade vi ett hopsamlat musikgäng, som under kvällen antog namnet "Och så vidare". Elionor, kantor i Borgholm, Andreas från Borgholm, Simon från Södvik,/drabant /drabant är en ungdomsledare i Nordölands församling/, diakonen Gunilla i Nordölands församling och så komministern i Borgholm, som via sms fick ihop det hela. Själv ringde jag också några samtal men Skördefest betyder att de flesta är uppbokade. Det blev bra och det vi talar om är förstås de svarta molnen som tornade upp sig mot slutet och de tunga regndropparna som föll - men först när folk satte sig i sina bilar. Dramatiskt vackert.
Söndagen med gudstjänster och gravsättning betyder att flera hundra människor denna helg hört Guds Ord och välsignats. Om nu Ordet verkar det Gud vill, vad ska då hända? När folk kommenterar Skördefesten och säger att vi inte ska ha tingeltangel utan kvalitet på Skördefesten, tycker jag att Svenska kyrkan bidrar. Och då har jag inte redovisat vad som hände i Köpingsvik, t ex - huvudorten för årets firande.
Alla bryr sig förstås inte om att Ölandsbron invigdes för 40 år sedan - men Gulli och henns man Georg från Källa var först över i den bil som Georg byggt själv. Svenska Dagbladet hade en fin bild på Gulli i går. Bra. Hon hör till dem som helst firar gudstjänst i Källa men kan tänka sig att gå över sockengränsen till någon annan av församlingens kyrkor. Hon vet hur man bidrar till den större gemenskapen. Det är förstås grundläggande viktigt, nu när årets festande är över. Då får vi hålla ihop på norra Öland. Kaffestugan i Böda öppnar till påsk först och reade bakverk före säsongsstängningen i går eftermiddag. Då förstår ni hur vi har det vintertid i Sveriges sydligaste glesbygd.
Efter denna kärleksfulla beskrivning av Öland ska jag om några timmar köra till Frimodig kyrkas möte i Växjö. På Nygatan 6 ska vi presentera motioner i stiftet och kyrkomötet och göra reda för vad vi vill åstadkomma. Kl 18 - om någon mer vill komma ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)