,Att Svenska kyrkan har många anställda, som inte riktigt vet vad firman tillverkar, är en sak. Missionsfältet finns inte ens på gångavstånd, det finns med armbågs lucka vid personalfikat, tänker jag. Och detta kan vi förstås inte tala om. Det betraktas som gudagivet att vi inte möts i Herrens hus på söndagen, vi som möts så ofta i veckan. Vid fikat, alltså, och vid alla planeringar och sammanträden. Fast vad det hela egentligen går ut på ....
Men hur är det med det svenskkyrkliga?
Jag ser på fejjan och i artiklar hur de fd frikyrkliga fylkar sig. Där är en fd evangelist men vips ska hon vara präst i Svenska kyrkan. Där är hon med bakgrund som pastor i Missionskyrkan och lite andra påhugg. Av henne ska bli en präst i Svenska kyrkan. Och ingen skugga över min prästvigningskamrat som var frälsningsofficer. Men ett gemensamt har många. Svenskkyrkliga är de inte.
Hur blir man det? Inte genom ett formellt medlemskap i Svenska kyrkan enbart. Jag hör till de klentrogna. Jag tror Gud kallar oss ur en andlig gemenskap för att bli präster eller diakoner, inte från ett formellt medlemskap. Andra som vi firar gudstjänst tillsammans med anar (eller hoppas på?) en kallelse - och kallelse är inte bara en fråga om vad jag vill. Den yttre kallelsen ska inte begränsas till det biskopen eller antagningsnämnden ägnar sig åt. Den är prövad mer seriöst än så. Eller inte! För nu har vi under hela min prästtid uppenbart fått många präster och diakoner som INTE är svenskkyrkliga, kanske inte ens kyrkliga. Nå, kristna i någon mening, det får man utgå från. Men fria från det kyrkliga?
Jag är inte ensam om att påpeka detta. Christina Odenberg hade förstått att det fanns prästkandidater som inte varit med om någon högmässa - och då befinner vi oss snart sagt en generation tillbaka i tiden.
Det svenskkyrkliga är ett sammanhang där jag kan referera till människor. Trons människor i Svenska kyrkan. Jag hör ihop med dem just i det svenskkyrkliga. Det är då inte bara en referens till en viktig församlingsassistent/pedagog utan till 1. min doppräst och 2. min konfirmationspräst. De tänker kanske inte i alla teologiska frågor som jag, men jag hör samman med dem och tänker inte förneka mina beroenden. I mitt fall är det alltså Folke Hyltén-Cavallius och Sven Hultman.
Sedan är det 3. de viktiga prästerna. De är många: Nils Norrlin, Henrik Svenungsson, Per Frostin, Martin Lind, Ingmar Svanteson, GA Danell, Ingvar Hector, Jan Redin, Gunnar Rosendal om jag tar dem jag räknar med från gymnasist- och studenttiden. Men med de senare har jag gått över till kategori 4 - de som är generationerna tidigare. För den som undrar finns det en mängd andra präster som är viktiga men dem har jag egentligen mött senare eller så är de generationskamrater som blev präster och betyder mycket för mig. Naturligtvis är jag beroende av dem. De hör till mitt grenverk men rötterna i det kyrkliga trädet är de äldre, några år eller många år äldre.
Kategori 4 är prästerna som är dryga generationen äldre än jag. Det leder till min lilla insikt. Det svenskkyrkliga sträcker sig med nödvändighet mer än 100 år tillbaka i tiden. Jag kan vara tydligare. När jag blivit pensionär, ska jag kunna se mina beroenden som något mer än ett sekel. Den som inte kan det, kan förmodas vara sekulariserad. Jag kan läsa och förhålla mig till präster jag samtalat med och de var födda på 1800-talet eller vid 1900-talets början. När jag var ung präst, var de 40 år äldre än jag - eller mer. Och då har ni fått ett årtal för hur långt det svenskkyrkliga sträcker sig - och kan se hur konkret det är.
Har inte Svenska kyrkan dessa djupa förbindelser klara för sig, försvinner det svenskkyrkliga och kvar blir det för dagen aktuella, dvs en prästkyrka där fd frimicklarpastorn för bättre betalning drar sitt reformerta (skit, tänkte jag, men skriver förstås inte). Det blir inte svenskkyrkligt bara för att någon ikläds alba, stola och mässhake.
Nu ska vi inte vara grova mot dem som döpts i annan ordning (Wejryd och Jackelén) eller konfirmerats i annan ordning (Jackelén). Också fint folk kan sakna de svenskkyrkliga markeringarna. Vi ska bara minnas det och vi som har det, har ett allvarligt ansvar att förvalta det svenskkyrkliga som är det reformkatolska (medvetet eller ej).
Lekfolk borde besinna ett och annat. Misstänksamhetens hermeneutik är en bra tolkningsnyckel när det viftas med tassar och förkunnas med fokus på prästen. Det kanske inte är en svenskkyrklig präst som kläs över med mässkläderna. Det kanske är en sån där annan som klär upp sig i mässkläderna?
Så vad nu?
Du kanske skulle försöka fundera över din dop- och din konfirmationspräst och se din samhörighet? Och värna det svenskkyrkliga!
Det finns de som tror att det svenskkyrkliga var materialitet, pengar, egendom, trygghet och säkerhet. Jesus lovade aldrig det. Han gav oss ett kyrkligt sammanhang med en andlig identitet. Det är denna identitet jag kallar det svenskkyrkliga. Bred på sitt sätt. Inklusiv. Och kanske lite lätt eller mycket olik det vi nu ser i utmönstringskyrkan. Sekterister är inte kyrkliga, nämligen.
Jaja, jag vet att jag lovat svara på frågor om ämbetet. Det ska komma några bloggar på det temat. Håll ut. Men det jag skrev nu kan väl vara tillräckligt för att göra er upphetsade. "Mest upphetsad i Almedalen", som vi säger.
Men den stackare som inser sig vara en katt bland de svenskkyrkliga hermelinerna - är det kört?
Nej, alls inte.
Det återstår att öva sitt medvetande om den svenskkyrkliga egenarten, detta är ingen frikyrka med reformert teologi. Det gör man genom att tränga in i Svenska kyrkans böneskatt, hennes psalmer (också de klassiska läropsalmerna) och läsa teologi. Giertz, förstås. Rosendal antagligen. Lite Eklund, Billing, Björkquist eller kanske lite Erling Eidem? The Heaven is the Limit! Och så ger kyrkoåret med alla högmässorna en hel del nästan automatiskt. Där märks det reformkatolska tydligt.
Men hur är det? Är det sant att biblioteken i Kyrkans Hus och på Pastis i Uppsala avskaffats? Blir då bibliotekariens upprördhet begriplig, hon som en sommarkväll fick höra detta och utbrast: "Så går det till i diktaturer". Hon menade att bibliotek är redskap för minne och erfarenheter.
Diktaturer och nyordningar vill inte ha det. Varken minne eller erfarenheter. För då blir ju nyordningen ifrågasatt! Frågan om det svenskkyrkliga är en radikal fråga.
torsdag 24 juli 2014
onsdag 23 juli 2014
Sommaren -14
Sommaren -14 är varm, varmare än normalsommaren, sägs det. Hettan kommenteras. Inte så att alla tycker att det är för varmt, många gillar värmen och säger att snart blir det vinter så ta vara på den sommar som är. Poängen är inte vad man tycker om värmen utan att alla tycker något. Och pratar om den.
Politiskt är det en del avlägsna händelser men konjunkturerna pekar uppåt. "Vi har aldrig haft det så bra som nu", kan det sägas i många länder.
Diplomaterna får göra sina insatser för att hantera de små kriserna - men det verkar gå rätt bra.
I det kyrkliga är det väl ungefär som vanligt. Ny ärkebiskop i Svenska kyrkan. Det finns sådant som kunde uppfattas vara riskabelt men också en entusiasm inför de nya tankarna. Det verkar som om de unga nyorienterar sig och inte uppfattar att Svenska kyrkan hör till det gamla samhället.
Välstånd, framåtanda - för det kan och ska bara bli bättre.
Vi måste väl ändå tillsammans hoppas på det bästa och för den nya ärkebiskopen måste vi be - en sån olycka som somliga säger, kan ärkebiskopen inte vara. Biskoparna har också manat varandra att stödja ärkebiskopen också om en av dem hördes muttra "Men hur kan man stödja en ballong?"
Ungefär så.
Sommaren -14 är kriget långt borta.
Långt och långt - just idag fem dagar bort.
Men just detta talar vi inte om.
Nej, en konflikt borta i Serbien är väl inget att bråka om och nationerna vill inte ha ett stort krig. Nu var det bara så, att kriget drogs de in i eftersom de förbundit sig till samarbete. Kriget kommer med en säregen logik. Och efter slaget vid Marne, kör det fast.
I går kommenterade mina vänner journalisterna en formulering att de sista kristna lämnat Mosul. "Lämnat? De har utsatts för religiös rensning. De har fördrivits och flytt. Skriv det!" Irak och Syrien är en krishärd. Och så krig i Gaza. Det är väl ingen som kallat det något annat. I Ukraina har Röda Korset förklarat att det vi bevittnar är just krig. Nedskjutningen av passagerarplanet är en krigshandling tillsammans med oräkneliga andra och legosoldaterna samlas. En uppträder, ser jag i Svenska Dagbladet, i svensk uniform och med den militära kunskap det svenska försvaret bibragt honom. Östersjön tycks blir ett än mer intressant område. Sammantaget tycks världen, vår värld och vårt närområde, vara mer krigiskt denna juli -14 än förra juli -14. Och om detta talar vi ungefär lika lite som förra -14. Är människan oförmögen till strukturerat allvar? Är våra skyddsmekanismer så väl utvecklade att vi i det allra längsta inte ser farorna? För faror är det väl ändå? Det var inte så särskilt mycket som satte i gång det stora kriget den 28 juli -14.
Jag är inte särskilt skrämd, men när jag tänker på omedvetenheten drar det lite kallt. Det gör kanske inte så mycket. Det är ju så varma dagar och nätter nu i juli -14. Fast frågan om de kristnas kallelse kanske inte är helt irrelevant?
Politiskt är det en del avlägsna händelser men konjunkturerna pekar uppåt. "Vi har aldrig haft det så bra som nu", kan det sägas i många länder.
Diplomaterna får göra sina insatser för att hantera de små kriserna - men det verkar gå rätt bra.
I det kyrkliga är det väl ungefär som vanligt. Ny ärkebiskop i Svenska kyrkan. Det finns sådant som kunde uppfattas vara riskabelt men också en entusiasm inför de nya tankarna. Det verkar som om de unga nyorienterar sig och inte uppfattar att Svenska kyrkan hör till det gamla samhället.
Välstånd, framåtanda - för det kan och ska bara bli bättre.
Vi måste väl ändå tillsammans hoppas på det bästa och för den nya ärkebiskopen måste vi be - en sån olycka som somliga säger, kan ärkebiskopen inte vara. Biskoparna har också manat varandra att stödja ärkebiskopen också om en av dem hördes muttra "Men hur kan man stödja en ballong?"
Ungefär så.
Sommaren -14 är kriget långt borta.
Långt och långt - just idag fem dagar bort.
Men just detta talar vi inte om.
Nej, en konflikt borta i Serbien är väl inget att bråka om och nationerna vill inte ha ett stort krig. Nu var det bara så, att kriget drogs de in i eftersom de förbundit sig till samarbete. Kriget kommer med en säregen logik. Och efter slaget vid Marne, kör det fast.
I går kommenterade mina vänner journalisterna en formulering att de sista kristna lämnat Mosul. "Lämnat? De har utsatts för religiös rensning. De har fördrivits och flytt. Skriv det!" Irak och Syrien är en krishärd. Och så krig i Gaza. Det är väl ingen som kallat det något annat. I Ukraina har Röda Korset förklarat att det vi bevittnar är just krig. Nedskjutningen av passagerarplanet är en krigshandling tillsammans med oräkneliga andra och legosoldaterna samlas. En uppträder, ser jag i Svenska Dagbladet, i svensk uniform och med den militära kunskap det svenska försvaret bibragt honom. Östersjön tycks blir ett än mer intressant område. Sammantaget tycks världen, vår värld och vårt närområde, vara mer krigiskt denna juli -14 än förra juli -14. Och om detta talar vi ungefär lika lite som förra -14. Är människan oförmögen till strukturerat allvar? Är våra skyddsmekanismer så väl utvecklade att vi i det allra längsta inte ser farorna? För faror är det väl ändå? Det var inte så särskilt mycket som satte i gång det stora kriget den 28 juli -14.
Jag är inte särskilt skrämd, men när jag tänker på omedvetenheten drar det lite kallt. Det gör kanske inte så mycket. Det är ju så varma dagar och nätter nu i juli -14. Fast frågan om de kristnas kallelse kanske inte är helt irrelevant?
tisdag 22 juli 2014
Så går det till
Lite häpen blev jag men kanske inte förvånad. Härnösands stift säger ensidigt upp avtalet om familjerådgivning med Vårsta. De anställda där hade ingen susning om saken. Inte de som behövde rådgivning heller. Den öppna och demokratiska folkkyrkan ger ett bevis på sin kompetens. Ja, ni minns hur stiftsstyrelsen skaffade biskopslägenhet eftersom biskopshuset skulle säljas. I tidens längd togs ett nytt beslut. Biskopshuset ska renoveras och lägenheten såldes. En förlustaffär vill jag minnas. Så hur hanterar vi de styrandes brist på kompetens? Genom kyrkovalet 2017? Eller genom kyrkfolkets uppror? För det är väl forfarande rätt att göra uppror?
Då återstår frågan om det i verkligheten finns ett kyrkfolk - eller är det bara en samling människor som 1. inte är församling utan bara konsumenter av vad verksamhetskyrkan för tillfället producerar och 2. om den sortens folk i folkkyrkan alls har en aning om vilka beslut som fattas och då har möjlighet att kritiskt värdera fattade beslut. Kan det egentligen kallas demokrati det vi ser i den handfasta verkligheten? Som i Härnösands stift och beslutet om familjerådgivningen.
Vad säger folket i folkkyrkan? Medge att frågan är intressant. Det kanske bara till sist finns ett dom där uppe? En kast av beslutsfattare.
Då återstår frågan om det i verkligheten finns ett kyrkfolk - eller är det bara en samling människor som 1. inte är församling utan bara konsumenter av vad verksamhetskyrkan för tillfället producerar och 2. om den sortens folk i folkkyrkan alls har en aning om vilka beslut som fattas och då har möjlighet att kritiskt värdera fattade beslut. Kan det egentligen kallas demokrati det vi ser i den handfasta verkligheten? Som i Härnösands stift och beslutet om familjerådgivningen.
Vad säger folket i folkkyrkan? Medge att frågan är intressant. Det kanske bara till sist finns ett dom där uppe? En kast av beslutsfattare.
söndag 20 juli 2014
Måndagsreflektioner
Jag inser att jag borde fortsätta min lilla genomgång av ämbetsfrågan för det är ju fruntimmersveckan. Men jag låter saken anstå något. Inte utan intresse noterar jag kommentarerna. Det är till att ha manifesta meningar och med dessa manifesta meningar svaras på begåvade frågor - om något annat!
Jag återkommer till ämnet.
Minns ni pr-firman med hetast-priset i Almedalen? Att kalla sin firma "pr-byrå" ändrar inte faktum att det är marknadsskojare vi talar om. De har rätt mycket makt, för de avgör vad vi ska uppfatta intuitivt och vilka föreställningar vi ska förses med. Vi borde förses med psykförsvar mot spindoctors och lobbyister, ett psykförsvar som kan följa pengars och intressens väg och förklara för oss vad "de där" är ute efter - plånbok eller hjärna eller bådadera. Luranterna är många i vår tid. Fast knepen är rätt enkla.
Ta Patrik Westander. Jag ser lite här och var hans teknik. Jag läste Kyrkliga Ting och insåg att Patrik Pettersson gjort en habil insats. Jag skrev om saken här och författade en motion till kyrkomötet, där jag föreslog att det inträffade ska beklagas eftersom Svenska kyrkan är verksam i sanningsbranschen och inte har råd med enkla lurendrejerier, dvs aktiviteter som ska slå i folk något som inte håller för en närmare granskning. Hur försvarar sig Westander? Genom att begära pastor Petterssons besked om vad han tycker om mitt kvinnoprästmotstånd och min homofobi. Guilt by association, alltså. Pastor Pettersson är inte den ende som utsatts för det tricket, kan jag säga. För ett trick är det. Pr-mannen konstruerar sig den figur han vill ha för att undgå kritiken. Diversionsmanöver heter det i Försvarshögskolans sammanhang. Jag har kanske inte så många synpunkter på att Patrik Westander blir lite desperat. Men jag undrar fortlöpande över de medkristna. Det är alldeles i sin ordning att jag ska målas ut som något jag inte är.För min svåra förbrytelse är en: Jag har frågat och levererat invändningar mot de beslut som fixats igenom i olika frågor. Det är rätteligen en ädel syssla.
Då kan vi ta oss till europeiskt 1930-tal. Den ekumeniska rörelsen är små kontor som måste ta itu med stora frågor och till mötena i Oxford och Edinburgh 1937 måste det fram material om de totalitära statsskicken. Det blir två volymer inför mötena och en rapport som också kommer på svenska efter mötet. Det är naturligtvis intressant att tyskarna måste fara hem. Ekumeniken är antinazistisk. Att kristendomsförföljelsen i Sovjetunionen uppmärksammas kunde man kanske fatta. Men det mest intressanta är nog hållningen mot det totalitära statsskicket och påpekandet att också demokratin kan bli totalitär. Om jag fattar kritiken rätt, hade ekumenerna från 1930-talet haft många synpunkter på det totalitära i det svenska samhället år 2014. Det talar vi aldrig om. Borde vi inte det? Ska biskoparna börja?
I så fall borde det samtalet konkret handla om hur tillgången på invändningar säkras i politiska och kyrkliga system. Vår vän Olle Wästberg har nu utsetts till demokratiutredare. Han kanske skulle gå igenom det ekumeniska material från 1930-talet som dåförtiden förmådde ställa vitala frågor. De kan visa sig vara fjärran speglar av vår tid, vårt samhälle och våra sammanhang. Men medge att det är lit tankeväckande att demokratin i den demokratiska folkkyrkan sitter trångt. Rösta får vi, för all offentlig makt utgår från folket. Vi bör nog ställa frågan vart makten sedan tar vägen - och fråga varför somliga ska förses med makt att tysta i stället för att debattera, det som är demokratins livsluft.
För övrigt anser jag att pr-firmor ska behandlas som de marknadsskojare de är.
Och vi ska inte gå på påhitt.
Jag återkommer till ämnet.
Minns ni pr-firman med hetast-priset i Almedalen? Att kalla sin firma "pr-byrå" ändrar inte faktum att det är marknadsskojare vi talar om. De har rätt mycket makt, för de avgör vad vi ska uppfatta intuitivt och vilka föreställningar vi ska förses med. Vi borde förses med psykförsvar mot spindoctors och lobbyister, ett psykförsvar som kan följa pengars och intressens väg och förklara för oss vad "de där" är ute efter - plånbok eller hjärna eller bådadera. Luranterna är många i vår tid. Fast knepen är rätt enkla.
Ta Patrik Westander. Jag ser lite här och var hans teknik. Jag läste Kyrkliga Ting och insåg att Patrik Pettersson gjort en habil insats. Jag skrev om saken här och författade en motion till kyrkomötet, där jag föreslog att det inträffade ska beklagas eftersom Svenska kyrkan är verksam i sanningsbranschen och inte har råd med enkla lurendrejerier, dvs aktiviteter som ska slå i folk något som inte håller för en närmare granskning. Hur försvarar sig Westander? Genom att begära pastor Petterssons besked om vad han tycker om mitt kvinnoprästmotstånd och min homofobi. Guilt by association, alltså. Pastor Pettersson är inte den ende som utsatts för det tricket, kan jag säga. För ett trick är det. Pr-mannen konstruerar sig den figur han vill ha för att undgå kritiken. Diversionsmanöver heter det i Försvarshögskolans sammanhang. Jag har kanske inte så många synpunkter på att Patrik Westander blir lite desperat. Men jag undrar fortlöpande över de medkristna. Det är alldeles i sin ordning att jag ska målas ut som något jag inte är.För min svåra förbrytelse är en: Jag har frågat och levererat invändningar mot de beslut som fixats igenom i olika frågor. Det är rätteligen en ädel syssla.
Då kan vi ta oss till europeiskt 1930-tal. Den ekumeniska rörelsen är små kontor som måste ta itu med stora frågor och till mötena i Oxford och Edinburgh 1937 måste det fram material om de totalitära statsskicken. Det blir två volymer inför mötena och en rapport som också kommer på svenska efter mötet. Det är naturligtvis intressant att tyskarna måste fara hem. Ekumeniken är antinazistisk. Att kristendomsförföljelsen i Sovjetunionen uppmärksammas kunde man kanske fatta. Men det mest intressanta är nog hållningen mot det totalitära statsskicket och påpekandet att också demokratin kan bli totalitär. Om jag fattar kritiken rätt, hade ekumenerna från 1930-talet haft många synpunkter på det totalitära i det svenska samhället år 2014. Det talar vi aldrig om. Borde vi inte det? Ska biskoparna börja?
I så fall borde det samtalet konkret handla om hur tillgången på invändningar säkras i politiska och kyrkliga system. Vår vän Olle Wästberg har nu utsetts till demokratiutredare. Han kanske skulle gå igenom det ekumeniska material från 1930-talet som dåförtiden förmådde ställa vitala frågor. De kan visa sig vara fjärran speglar av vår tid, vårt samhälle och våra sammanhang. Men medge att det är lit tankeväckande att demokratin i den demokratiska folkkyrkan sitter trångt. Rösta får vi, för all offentlig makt utgår från folket. Vi bör nog ställa frågan vart makten sedan tar vägen - och fråga varför somliga ska förses med makt att tysta i stället för att debattera, det som är demokratins livsluft.
För övrigt anser jag att pr-firmor ska behandlas som de marknadsskojare de är.
Och vi ska inte gå på påhitt.
Åke ute och reser
Jag har läst Åke Bonniers herdabrev. Han anförtrodde mig i fredags att han lever i förmodan att jag ska skära det på längden och tvären. Alls inte. Jag har läst för att förstå - och det är jag ju rätt bra på, den främsta akademiska examen i ämnet förståelse och inom det aktuella ämnesområdet som jag har.
Vi hoppar över Åkes uppväxt i ett konstmuseum, för sådant var hemmet. Vi noterar bara i förbigående att Åke ingenstans förklarar sin omsvängning i ämbetsfrågan även om jag hör till dem som så gärna vill veta vilka motiv som bar omtänkarna. Det lockar mig att få veta för det är något frimureriskt över alltihop. De kommer på hur det egentligen är med Kyrkans ämbete men säger inget till oss andra, de mindre vetande. KLart man blir nyfiken då.
Jag lärde mig något om Åke som jag inte visste. Han kom till Uppsala år 1979 i tanke att leva där i fem år. Det blev fem veckor. Sedan flyttade han ihop med Kristina i Stockholm och kom att pendla till Uppsala. Det betyder att Åke aldrig levt det studentliv som präglar folket som bott på studenthem eller i kollektiv, de ständiga debatterna, ifrågasättandet, kraven på belägg och - aktionerna. Det är ett fruktansvärt handikapp Åke delar med många. Det förklarar mycket av hur den väluppfostrade Åke tänker - eller inte tänker.
Och jag gillar honom likväl men vi måste ta hänsyn till hans handikapp. Han är väluppfostrad från en miljö som inte är miljonprogrammens och han har inte levt i den teologiska vitalitet som präglar t ex högkyrkligheten.Hann har inte svingat sig i trädkronorna till kunskapens träd så mycket som han fått plocka fallfrukten, så som det går till med kursböcker, föreläsningar och seminarieövningar. Tagen på studentrummen är betydligt tuffare och ibland betydligt mer påfrestande.
Jag fick också veta att Åke sa nej till sin första begravning som präst. Han var inte mogen, tyckte han. Fru Kristina, de gifte sig 1981, undrade när han skulle bli mogen att göra vad han vigts till och få ändrade han sig och begravde - Hulda Luther. Åke har alltså begravt Luther. Det fortsätter han göra, kan man konstatera.
För teologi är nog inte biskopens starkaste sida.
På ett antal punkter säger Åke Bonnier något annat än vad Luther, Augustinus eller Paulus skulle mena.
"Jag tror inte att Adam och Eva någonsin har existerat", heter det. Börjar inte mänskligheten någonstans, då? Finns det inte ett ur-syndafall? "Berättelsen om dem handlar snarare om människans livsvillkor", får vi veta. Det kan man förstås hävda. Men hur kopplas det till det faktum att Adam och Eva inte existerat?
Strunt samma. Paulus, Augustinus och Luther tänkte inte så.
Biskopens ickebekännelse leder till ett miljöprogram. Vi "får verka i det lilla, i det vardagliga där varje bidrag, sopsortering, besök på återvinningscentraler eller val av kravmärkta eller rättvisemärkta produkter är ett uttryck för vårt sätt att värna skapelsen."
Gud är bortom alla begrepp, dessutom. Därför kan Åke möta alla religiösa och glädjas med dem i stolthet över mitt eget. Gott så, kan man tycka. Men såg Luther saken så? Vad är till sist den kristna uppenbarelsen värd? Och sanningsanspråket?
Till det "legendariska" hör berättelserna om Jesu barndom, menar Åke. Evangelisten Lukas (Luk 1:1-4) tycks inte se saken så. Och jungfrufödelsens poäng? "Kanske var inte Jesus jungfrufödd?" (s 75) Vi sjunger glatt de lutherska psalmerna som hävdar den saken ändå! För det viktiga är inte hur utan att! Och kanske är då den geografiska platsen inte heller så viktig, menar Åke (s 77) På samma sätt med undren. Inte hur eller om utan vad. Det är det gamla liberalteologiska programmet men inte riktigt den teologi som hör samman med 1900-talets nyupptäckt av Kyrkan.
"Bibeln är ju inte Gudsord", heter det och så preciseras satsen till att "i Bibeln finns Guds ord" med den ytterligare preciseringen att "vår uppgift och utmaning är att låta Guds ord tala in i våra hjärtan och forma våra händer, våra fötter och vårt tal." (s 112) Det är vackert. Men är det så Kyrkan lär?
Åke diskuterar vinets alkoholhalt när han behandlar nattvarden. Men det är, skriver han "meningslöst från ett teologiskt perspektiv". Han kunde kanske dock räknat upp ett antal verk där teologer seriöst gjort detta - från Aalen till Diestelmann om jag nu hugger några namn. Kristi närvaro är inte beroende av alkoholstyrkan, det viktiga är att det är juice från druvor. Vi fåkunniga undrar då om det är viktigt att det är vete i nattvardsbrödet också? Men rätt är det dock inte vad biskopen skriver: "Kristi närvaro är beroende av Guds nåd i kyrkans sammanhang." Så lärde inte Augustinus och Luther. Där beror saken på Ordet som kommer till elementen och gör sakramentet.
Vi får veta att biskopen är för samkönade vigslar samt insemination i landstingets regi av ensamföräldrar och noterar att i resonemanget finns alls inget om det s k barnperspektivet. Och så undrar biskopen om vi kanske inte ska fira alla de gudstjänster vi firar idag. (s 158) Kanske inte. Jag märker att biskopen ser mission som 1. religionsdialog. 2. församlingar som inkluderar nya människor och 3. internationellt engagemang. Jag undrar vad aposteln Paulus sagt om han fattat att det är detta som är mission. Eller Roland Allen! Vart tog talet om den missionerande församlingen vägen?
Jag tänker alls inte vara svår mot Åke Bonnier, min ärkebiskopskandidat.
Han har presenterat sig och sin tro. Man ska läsa herdabrev för att fatta hur det står till i Svenska kyrkan.
Vi hoppar över Åkes uppväxt i ett konstmuseum, för sådant var hemmet. Vi noterar bara i förbigående att Åke ingenstans förklarar sin omsvängning i ämbetsfrågan även om jag hör till dem som så gärna vill veta vilka motiv som bar omtänkarna. Det lockar mig att få veta för det är något frimureriskt över alltihop. De kommer på hur det egentligen är med Kyrkans ämbete men säger inget till oss andra, de mindre vetande. KLart man blir nyfiken då.
Jag lärde mig något om Åke som jag inte visste. Han kom till Uppsala år 1979 i tanke att leva där i fem år. Det blev fem veckor. Sedan flyttade han ihop med Kristina i Stockholm och kom att pendla till Uppsala. Det betyder att Åke aldrig levt det studentliv som präglar folket som bott på studenthem eller i kollektiv, de ständiga debatterna, ifrågasättandet, kraven på belägg och - aktionerna. Det är ett fruktansvärt handikapp Åke delar med många. Det förklarar mycket av hur den väluppfostrade Åke tänker - eller inte tänker.
Och jag gillar honom likväl men vi måste ta hänsyn till hans handikapp. Han är väluppfostrad från en miljö som inte är miljonprogrammens och han har inte levt i den teologiska vitalitet som präglar t ex högkyrkligheten.Hann har inte svingat sig i trädkronorna till kunskapens träd så mycket som han fått plocka fallfrukten, så som det går till med kursböcker, föreläsningar och seminarieövningar. Tagen på studentrummen är betydligt tuffare och ibland betydligt mer påfrestande.
Jag fick också veta att Åke sa nej till sin första begravning som präst. Han var inte mogen, tyckte han. Fru Kristina, de gifte sig 1981, undrade när han skulle bli mogen att göra vad han vigts till och få ändrade han sig och begravde - Hulda Luther. Åke har alltså begravt Luther. Det fortsätter han göra, kan man konstatera.
För teologi är nog inte biskopens starkaste sida.
På ett antal punkter säger Åke Bonnier något annat än vad Luther, Augustinus eller Paulus skulle mena.
"Jag tror inte att Adam och Eva någonsin har existerat", heter det. Börjar inte mänskligheten någonstans, då? Finns det inte ett ur-syndafall? "Berättelsen om dem handlar snarare om människans livsvillkor", får vi veta. Det kan man förstås hävda. Men hur kopplas det till det faktum att Adam och Eva inte existerat?
Strunt samma. Paulus, Augustinus och Luther tänkte inte så.
Biskopens ickebekännelse leder till ett miljöprogram. Vi "får verka i det lilla, i det vardagliga där varje bidrag, sopsortering, besök på återvinningscentraler eller val av kravmärkta eller rättvisemärkta produkter är ett uttryck för vårt sätt att värna skapelsen."
Gud är bortom alla begrepp, dessutom. Därför kan Åke möta alla religiösa och glädjas med dem i stolthet över mitt eget. Gott så, kan man tycka. Men såg Luther saken så? Vad är till sist den kristna uppenbarelsen värd? Och sanningsanspråket?
Till det "legendariska" hör berättelserna om Jesu barndom, menar Åke. Evangelisten Lukas (Luk 1:1-4) tycks inte se saken så. Och jungfrufödelsens poäng? "Kanske var inte Jesus jungfrufödd?" (s 75) Vi sjunger glatt de lutherska psalmerna som hävdar den saken ändå! För det viktiga är inte hur utan att! Och kanske är då den geografiska platsen inte heller så viktig, menar Åke (s 77) På samma sätt med undren. Inte hur eller om utan vad. Det är det gamla liberalteologiska programmet men inte riktigt den teologi som hör samman med 1900-talets nyupptäckt av Kyrkan.
"Bibeln är ju inte Gudsord", heter det och så preciseras satsen till att "i Bibeln finns Guds ord" med den ytterligare preciseringen att "vår uppgift och utmaning är att låta Guds ord tala in i våra hjärtan och forma våra händer, våra fötter och vårt tal." (s 112) Det är vackert. Men är det så Kyrkan lär?
Åke diskuterar vinets alkoholhalt när han behandlar nattvarden. Men det är, skriver han "meningslöst från ett teologiskt perspektiv". Han kunde kanske dock räknat upp ett antal verk där teologer seriöst gjort detta - från Aalen till Diestelmann om jag nu hugger några namn. Kristi närvaro är inte beroende av alkoholstyrkan, det viktiga är att det är juice från druvor. Vi fåkunniga undrar då om det är viktigt att det är vete i nattvardsbrödet också? Men rätt är det dock inte vad biskopen skriver: "Kristi närvaro är beroende av Guds nåd i kyrkans sammanhang." Så lärde inte Augustinus och Luther. Där beror saken på Ordet som kommer till elementen och gör sakramentet.
Vi får veta att biskopen är för samkönade vigslar samt insemination i landstingets regi av ensamföräldrar och noterar att i resonemanget finns alls inget om det s k barnperspektivet. Och så undrar biskopen om vi kanske inte ska fira alla de gudstjänster vi firar idag. (s 158) Kanske inte. Jag märker att biskopen ser mission som 1. religionsdialog. 2. församlingar som inkluderar nya människor och 3. internationellt engagemang. Jag undrar vad aposteln Paulus sagt om han fattat att det är detta som är mission. Eller Roland Allen! Vart tog talet om den missionerande församlingen vägen?
Jag tänker alls inte vara svår mot Åke Bonnier, min ärkebiskopskandidat.
Han har presenterat sig och sin tro. Man ska läsa herdabrev för att fatta hur det står till i Svenska kyrkan.
lördag 19 juli 2014
Med snopp.Del tre
De gammalkyrkliga var inte särskilt bekymrade, tror jag mig ha förstått. Det var inte i enlighet med Guds vilja att kvinnor skulle vara präster men inte så mycket att bråka om som biskop Bo Giertz trodde. När det nu var emot Guds vilja, skulle det inte bestå. Så varför engagera sig i frågan?
Här finns ett kvietistiskt drag in gammalkyrkligheten som jag skulle vilja förstå bättre.
De högkyrkliga hade flera frågor:
1. En ämbetsreform saknade verkligen stöd i Skriften och Traditionen.
Det hade de förstås rätt i. Och utredningen som resulterade i SOU 1950:48 hade inte lyckats besvara de ställda frågorna. Krister Stendahls argument att man frågade anakronistiskt, bar inte riktigt. Varför skulle man läsa bibelord vid prästvigningar om man inte kunde ställa frågor till bibelmaterialet om ämbetet, det prästkandidaterna i Svenska kyrkan vigdes till?
Det var en härva. Enklast uttryckt: Svenska kyrkan lyckades inte lösa sin teologiska rebus om ämbetet med sedvanliga teologiska verktyg, alltså Bibel och bekännelse.
2. Det är i vart fall i efterhand klart att biskoparna inte var byxade, ty det var en sådan tid med i fysisk mening byxade biskopar men nu icke-byxade. atty ta upp frågorna om ämbetet. de var helt enkelt inte pålästa. De nya frågorna hade de aldrig fattat. Så blev det som det blev.
3. De antropologiska och svåra frågorna om manligt och kvinnligt fanns det ingen chans att hantera. Det är inte mycket att säga om. Kan man tala om olikheter könen emellan och ändå vara för jämlikhet? Antagligen, säger jag. Men det är inte lätt att formulera sig, noterar jag efter debatten på denna blogg. Vad är det för poäng med att Gud skapade manligt och kvinnligt? Och kan det vara en poäng att prästeriet blir en manlig syssla?
Det kan jag tänka mig utifrån tanken att prästeriet egentligen är en enfaldig syssla, inte en karriärväg. Men jag vet inte och det borde jag efter 1950-talets debatt ha varit på det klara över.
4. De högkyrkliga är anständigt folk. De frågade bara tyst, mycket tyst, om hela kvinnoprästfrågan också var ett lesbiskt projekt. Det var här, och bara här, som Lydia Wahlströms sexualitet kom i fokus. 2% är homosexuella, sägs det. Det verkade som om prästämbetet var attraktivt för lesbiska. hade de rätt? Jag vet inte. Jag har inte brytt mig. Men frågan är nog intressant också för heterosexuella kvinnor i prästämbetet, kunde man tänka. Om man nu finge tänka fritt. Men det får man nog inte.
5. Efterhand såg de högkyrkliga att många kvinnliga präster sysslade med annat än vanligt församlingspräster. Var det på något sätt informationsbärande?
6. Efterhand såg också de högkyrkliga att det kom undersökningar både från Sverige och England som indikerade att kvinnliga präster förkunnade annat/annorlunda än de manliga. Vad betydde det?
7. Och så tog de högkyrkliga tag i det ekumeniska argumentet. "Svenska kyrkan med drygt sex miljoner tillhöriga gör en riktig tolkning, medan katolska kyrkan, som har 1,2 miljarder gör en felaktig bibeltolkning."
Det är då påven konstaterar: Now the shit hits the fan.
Vart leder detta?
Till det enkla konstaterandet att det är kyrkoetablissemanget som har skyldigheten att besvara de ställda frågorna. De frågande ställs inte inför något annat krav än att fråga i avsikt att söka sanningen.
Sug på den! Jag har i snart 50 år ställt frågorna och finner hanterandet av mina frågor - och mig! - utomordentligt avslöjande. Pinsamt! För er! För Svenska kyrkan.
Jag tänkte erbjuda mig att med båda händerna bakbundna spöa hela biskopsmötet i ämbetsfrågan men fann att detta var övermod. Jag ska ju kunna bläddra i böcker (som biskoparna nog inte läst). Ena handen då? Det skulle gå. Men varför åbäka sig? Jag erbjuder mig att med två viftande händer spöa hela biskopsmötet i ämbetsfrågan. Jag kanske ska ta den offentliga debatten efter att mot Koskinenarvode ha värmt upp med en dubbelföreläsning i Visby först? Biskoparna viger utan att egentligen besvärat sig med ämbetsfrågans komplikationer. Märk mina ord.
Här finns ett kvietistiskt drag in gammalkyrkligheten som jag skulle vilja förstå bättre.
De högkyrkliga hade flera frågor:
1. En ämbetsreform saknade verkligen stöd i Skriften och Traditionen.
Det hade de förstås rätt i. Och utredningen som resulterade i SOU 1950:48 hade inte lyckats besvara de ställda frågorna. Krister Stendahls argument att man frågade anakronistiskt, bar inte riktigt. Varför skulle man läsa bibelord vid prästvigningar om man inte kunde ställa frågor till bibelmaterialet om ämbetet, det prästkandidaterna i Svenska kyrkan vigdes till?
Det var en härva. Enklast uttryckt: Svenska kyrkan lyckades inte lösa sin teologiska rebus om ämbetet med sedvanliga teologiska verktyg, alltså Bibel och bekännelse.
2. Det är i vart fall i efterhand klart att biskoparna inte var byxade, ty det var en sådan tid med i fysisk mening byxade biskopar men nu icke-byxade. atty ta upp frågorna om ämbetet. de var helt enkelt inte pålästa. De nya frågorna hade de aldrig fattat. Så blev det som det blev.
3. De antropologiska och svåra frågorna om manligt och kvinnligt fanns det ingen chans att hantera. Det är inte mycket att säga om. Kan man tala om olikheter könen emellan och ändå vara för jämlikhet? Antagligen, säger jag. Men det är inte lätt att formulera sig, noterar jag efter debatten på denna blogg. Vad är det för poäng med att Gud skapade manligt och kvinnligt? Och kan det vara en poäng att prästeriet blir en manlig syssla?
Det kan jag tänka mig utifrån tanken att prästeriet egentligen är en enfaldig syssla, inte en karriärväg. Men jag vet inte och det borde jag efter 1950-talets debatt ha varit på det klara över.
4. De högkyrkliga är anständigt folk. De frågade bara tyst, mycket tyst, om hela kvinnoprästfrågan också var ett lesbiskt projekt. Det var här, och bara här, som Lydia Wahlströms sexualitet kom i fokus. 2% är homosexuella, sägs det. Det verkade som om prästämbetet var attraktivt för lesbiska. hade de rätt? Jag vet inte. Jag har inte brytt mig. Men frågan är nog intressant också för heterosexuella kvinnor i prästämbetet, kunde man tänka. Om man nu finge tänka fritt. Men det får man nog inte.
5. Efterhand såg de högkyrkliga att många kvinnliga präster sysslade med annat än vanligt församlingspräster. Var det på något sätt informationsbärande?
6. Efterhand såg också de högkyrkliga att det kom undersökningar både från Sverige och England som indikerade att kvinnliga präster förkunnade annat/annorlunda än de manliga. Vad betydde det?
7. Och så tog de högkyrkliga tag i det ekumeniska argumentet. "Svenska kyrkan med drygt sex miljoner tillhöriga gör en riktig tolkning, medan katolska kyrkan, som har 1,2 miljarder gör en felaktig bibeltolkning."
Det är då påven konstaterar: Now the shit hits the fan.
Vart leder detta?
Till det enkla konstaterandet att det är kyrkoetablissemanget som har skyldigheten att besvara de ställda frågorna. De frågande ställs inte inför något annat krav än att fråga i avsikt att söka sanningen.
Sug på den! Jag har i snart 50 år ställt frågorna och finner hanterandet av mina frågor - och mig! - utomordentligt avslöjande. Pinsamt! För er! För Svenska kyrkan.
Jag tänkte erbjuda mig att med båda händerna bakbundna spöa hela biskopsmötet i ämbetsfrågan men fann att detta var övermod. Jag ska ju kunna bläddra i böcker (som biskoparna nog inte läst). Ena handen då? Det skulle gå. Men varför åbäka sig? Jag erbjuder mig att med två viftande händer spöa hela biskopsmötet i ämbetsfrågan. Jag kanske ska ta den offentliga debatten efter att mot Koskinenarvode ha värmt upp med en dubbelföreläsning i Visby först? Biskoparna viger utan att egentligen besvärat sig med ämbetsfrågans komplikationer. Märk mina ord.
fredag 18 juli 2014
Lögn, respektlöshet och förbannad dikt!?
Niclas Strand i Borlänge, fd präst, går i gång på Deepedition. Han är också i reklambranschen förstår jag även om jag inte minns att jag "ofta", som det heter, skulle debatterat med honom. deepedition.com/2014/07/15/logn-respektloshet-och-forbannad-dikt-runt-hetast-i-almedalen
Jag minns egentligen ingen debatt alls.
Patrik Pettersson ställde lite frågor, om priset "hetast i Almedalen". Det var rimligtvis viktiga och på sitt sätt allvarliga frågor. Det tyckte jag och var inte ensam. Det samsupna och påhittade blir besvärande för en kyrka som är i sanningsbranschen. Vettigt att ta frågan till kyrkomötet för den handlade ombilden av Svenka kyrkan och - sanningen. Niclas Strandhs bedömning av mig motiverar ytterligare motionen, tror jag, för nu är han upprörd och arg - och arga säger ofta lite mer än vad de själva förstår. Informativt gräl, sålunda: "Att en person som Dag Sandahl helt enkelt skiter i fakta må vara hänt – hans synnerligen vida samvete när det gäller att ge sig på personer och företeelser när det passar är väl känt sen länge." När det blir så här, finns det goda skäl till misstänksamhet mot pr-folk och reklammakare.
Niclas Strandh är uppenbart upprörd:
Patrik Pettersson ställde lite frågor, om priset "hetast i Almedalen". Det var rimligtvis viktiga och på sitt sätt allvarliga frågor. Det tyckte jag och var inte ensam. Det samsupna och påhittade blir besvärande för en kyrka som är i sanningsbranschen. Vettigt att ta frågan till kyrkomötet för den handlade ombilden av Svenka kyrkan och - sanningen. Niclas Strandhs bedömning av mig motiverar ytterligare motionen, tror jag, för nu är han upprörd och arg - och arga säger ofta lite mer än vad de själva förstår. Informativt gräl, sålunda: "Att en person som Dag Sandahl helt enkelt skiter i fakta må vara hänt – hans synnerligen vida samvete när det gäller att ge sig på personer och företeelser när det passar är väl känt sen länge." När det blir så här, finns det goda skäl till misstänksamhet mot pr-folk och reklammakare.
Niclas Strandh är uppenbart upprörd:
"Först och främst – lögnerna. Dag Sandahl, Patrik Pettersson och en hög andra ljuger faktiskt. Det är en lögn att någon köpt Jackeléns vinst. (vi struntar i at just detta har väl ingen påstått, DS) Westander har förklarat hur allt går till och man måste helt enkelt vilja någon något illa – och skita i såna petitesser som budord och kristna sätt att bemöta verkligheten för att fortsätta hävda det. Att hävda att priset är påhittat för att ges till en viss kund och om man sedan får reda på att det faktiskt är ett gammalt pris inte ändra detta är förtal och en lögn som får stå kvar. Att sedan driva det till en motion i kyrkomötet som Sandahl gör: det är faktiskt skamligt. Och rätt patetiskt.
Det är också förtal mot ett antal personer. Först och främst mot Antje Jackelén som i grunden blir anklagad för att vara korrupt. (vi struntar i att vi försökt hålla Antje utanför) Om man hävdar att hon inte visste om att priset var riggat så är det en anklagelse mot personer i Svenska kyrkans ledning om att inte bara försöka föra svenskarna bakom ljuset utan också mörka det mot sin högsta chef. Det är allvarliga anklagelser utan bevis. Är det ett gott kyrkligt uppförande?
Det är respektlöst mot de personer som sitter i juryn."
Niclas Strandh har säkert rätt i allt, kanske bortsett från paranteskommentaterna - och den som fattar har lika rätt!
Jag är lite tagen. Påhittebranschen har dock gått igång och nu gäller stigmatisering, inte saksamtal. Det ska inte förvåna. Intresset ljuger inte. Follow the Money och allt det där. Det som till nöds skulle kunna bekymra är att det som nu hänt så väl passar samman med vad kyrkokritikerna har sagt måste ske - även om de nog inte egentligen kunnat fatta hur sannspådda de skulle bli.
Hur många demokrater tycker förresten att det är skamligt att skriva motion till kyrkomötet? Frågor som har bäring på kyrkokansliet ska väl dit. Vart ska de annars? Åklagarkammaren?
Vad jag i övrigt gjort? Drack Jura ihop med överste Salander i Vedborm, förstås. Och skrivit ett inlägg i Sydsvenskan. Lite nöjd med att jag inte är konservativ. De som vill bevara det nuvrande systemet är några andra. De konservativa! Konservativ är jag alltså inte. Jag är som vanligt radikal.
Niclas Strandh har säkert rätt i allt, kanske bortsett från paranteskommentaterna - och den som fattar har lika rätt!
Jag är lite tagen. Påhittebranschen har dock gått igång och nu gäller stigmatisering, inte saksamtal. Det ska inte förvåna. Intresset ljuger inte. Follow the Money och allt det där. Det som till nöds skulle kunna bekymra är att det som nu hänt så väl passar samman med vad kyrkokritikerna har sagt måste ske - även om de nog inte egentligen kunnat fatta hur sannspådda de skulle bli.
Hur många demokrater tycker förresten att det är skamligt att skriva motion till kyrkomötet? Frågor som har bäring på kyrkokansliet ska väl dit. Vart ska de annars? Åklagarkammaren?
Vad jag i övrigt gjort? Drack Jura ihop med överste Salander i Vedborm, förstås. Och skrivit ett inlägg i Sydsvenskan. Lite nöjd med att jag inte är konservativ. De som vill bevara det nuvrande systemet är några andra. De konservativa! Konservativ är jag alltså inte. Jag är som vanligt radikal.
www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/gubbstampeln-skaver/
torsdag 17 juli 2014
Bakom kulisserna
Drar man i ett snöre, kan det komma mer i snörlängden än man först trodde. Jag tänkte ju att Almedalens hetaste var lite lätt obibliskt. Man ska göra goda gärningar utan att den saken ska trumpetas. Så klargjordes ytterligare något av Patrik Pettersson. Det kunde räcka för att beklaga det hela. Men hast du mir gesehen! Det kommer mera.
Jag fick texten av en begåvad medkristen.
Så sent som i april i år 2014 rekryterade Westander Jacob Risberg från
Kyrkokansliets internationella avdelning:http://www.mynewsdesk.com/se/westander/pressreleases/westander-vaervar-fraan
-svenska-kyrkan-987098
Spännande vad Risberg ägnat sig åt på Kyrkokansliet och som gör honom till
utvald av Westander av 241 sökande: " Jacob Risberg har de senaste fem åren
arbetat med klimatfrågan och Israel-Palestinakonflikten för Svenska kyrkans
räkning. Han har varit drivande i att utveckla Svenska kyrkans positioner i
dessa frågor och har också arbetat i olika internationella nätverk för att
påverka politiker på EU-nivå.
Jacob Risberg har omfattande praktisk erfarenhet av att jobba med
opinionsbildning och politisk påverkan. Han har stor kompetens på
klimatområdet och god insikt i de internationella klimatprocesserna, säger
Jessica Henryson, enhetschef för Westander Klimat och Energi."
På bifogad bild från fb finns Risberg i samband med utdelningen av Hetast i
Almedalen som det verkar, med sina favoriter, som han uttrycker det, :
Jackelén och Wetterstrand ( i juryn).
Här återfanns tidigare en skärmdump som på Risbergs begäran tagits bort.
Det han uppträdde tillsammans med var alltså, som han skrev "idoler för dagen", men kanske inte idag?
Ingen skugga över Risberg. Det är bara det att vi skulle sett sambanden och priset som Almedalens hetaste ställs nu i bjärt belysning.
Finns mer material? Ja. Men detta räcker för dagen.
Är det hela deprimerande? Ja. För oss som tror att det är ett gudsfolk som håller ihop, tar ansvar, samtalar och inte hanteras som fänad utan som folk.
Carin Mannheimer, RIP, kunde jag ta som exempel. Hon betydde mycket. En del av hennes livs erfarenheter var tidebönerna när hon var ung. Hon kunde längta tillbaka dit och hade sin Tidegärd livet igenom, tror jag mig veta. Hon genomskådade mycket - och det är en kristen kallelse.
onsdag 16 juli 2014
tisdag 15 juli 2014
Det rör på sig
Jag hade tänkt skriva om tvekampen BvsB (Bonnier mot Birro) men när nu Westanders går igång får B&B anstå.
What's the fuss about?
Patrik Westander på pr-byrån Westander - hör de ihop på något sätt? - kallar min motion i kyrkomötet för en "hedersutmärkelse". Det blir man kanske fundersam över. Vad är det för heder om en pr-firma antyds vara ohederlig?
En hedersutmärkelse! O tempora, o mores!
Hur kommer sig detta?
Vi läser Dagens Media:
"Med tanke på Dag Sandahls syn på bland annat kvinnopräster och homosexualitet är motionen närmast att betrakta som en hedersutmärkelse. Jag har med stigande förvåning läst Dag Sandahls blogg och hade varit mera bekymrad om han höjt Westanders till skyarna."
Det låter något.
Nu vet bloggläsarna att det inte är någon särskild syn på "kvinnopräster" jag har. Jag frågar om den sakliga grunden för ämbetsreformen 1958 och tror inte att fenomenet "kvinnopräster" är särskilt relevant. En kvinnoläkare är en gynekolog, alltså en specialist på kvinnor. Så vad med kvinnopräster? Westander har nog inte förstått att jag är fostrad av en ensamstående kompetent provinsialläkare!
Vilken syn jag har på homosexualitet vet Westander inte heller.
Jag har aldrig tagit upp den frågan och har ingått i en anglokatolsk gemenskap där frågan om just homosexualitet hanteras med stor försiktighet. Den som vill se bläddrar fram New Directions June 2014 page 29. Ibland noterar jag att jag vid två tillfällen anklagats för att ingå i en homosexuell gemenskap eller vara bög. Nåja. Ska det ses som en hedersutmärkelse?
Westanders har problem. Westanders måste alltså slå mot den som i demokratisk ordning lyft frågan till Kyrkomötet.
Heder för basarbetet ska annars Patrik Pettersson, Kyrkliga Ting, ha.
Det är en begåvad karl. han gjorde det vi andra försummade. Han gjorde kollen. Eftersom han antagligen i de aktuella frågorna inte ställer mina frågor om Guds avsikt med ämbete och äktenskap, kan han inte fokuseras. Men hedern är likväl hans.
Nu är Patrik Westander glad. Var det, så länge det varar.
Ingen tror ju att Antje Jackelén var hetast i Almedalen. Det var kamrat Gudrun Schyman - och nu är inte läge att påminna om att vi hade problem med henne redan i FiB-avdelningen på Kungsholmen.
Försvaret för pr-firman Westanders utmärkelse var att en extern jury korade den hetaste. Tja. Extern och extern. Vem är extern i Almedalen?
Och jag ser Antje Jackelén sitta med solglasögon på bild i Dagens Media. Jag har också haft sådana dagar, men var i utsatta sammanhang mest känd för att undvika att hamna i den där situationen med solglasögon.
Vid en berömd muckarskiva på Lorry i Sundbyberg såg jag till att sitta bredvid helnyktersisten och beordrade honom att ta in två flaskor Ramlösa. Jag drack en 6:a Skåne och därefter Ramlösa, skålade flitigt och ofta, tömde var gång glaset men höll mig upprätt hela aftonen, liksom upprätt på färden tillbaka till KA1. Jag hörde med ett leende viskningen "Nu faller han snart!" Jag föll inte. Jag tål nästan hur mycket Ramlösa som helst.
Morgonen därefter var det övning i attackdykarbassängen, som var nyklorerad. I lägen som dessa har man glädje av sina helnyktra kamrater. Andra fick efterhand möta morgonen på knä inför porslinspjäsen.
Med detta är alls intet sagt om Almedalen eller solglasögon, förstås. Men rosévin kan vara förrädiskt särskilt om det är varmt.
Utgå från att Patrik Westander nu måste slåss för en väldigt sjuk sak. Men det går nog som det går. Ingen vidare substans i försvaret - och hur skulle det kunna vara det?
Vilka drar han med sig i fallet?
Har han fattat vad Kyrkomötet är? Han kanske ska skrivas fri - men går han fri för det?
Om Westanders i övrigt? Läs själva! Uppgifterna kommer från Westanders och gäller detta år. "Pr-byrån Westanders byråintäkt blev rekordstora 18,1 miljoner kronor under första halvåret, en ökning med 3,0 miljoner eller 19 procent jämfört med motsvarande period 2013. Vinstmarginalen var 23 procent." Men hur ska Pr-byrån Westanders göra om Stockholms katolska stift skulle vilja ha pr-hjälp? Där tänker man om ämbete och äktenskap som jag, dvs som Svenska kyrkan tidigare gjorde. Håller pr-nissarna på att tappa en potentiell kund genom sitt val av taktik för att försvara en förlorad sak.
What's the fuss about?
Patrik Westander på pr-byrån Westander - hör de ihop på något sätt? - kallar min motion i kyrkomötet för en "hedersutmärkelse". Det blir man kanske fundersam över. Vad är det för heder om en pr-firma antyds vara ohederlig?
En hedersutmärkelse! O tempora, o mores!
Hur kommer sig detta?
Vi läser Dagens Media:
"Med tanke på Dag Sandahls syn på bland annat kvinnopräster och homosexualitet är motionen närmast att betrakta som en hedersutmärkelse. Jag har med stigande förvåning läst Dag Sandahls blogg och hade varit mera bekymrad om han höjt Westanders till skyarna."
Det låter något.
Nu vet bloggläsarna att det inte är någon särskild syn på "kvinnopräster" jag har. Jag frågar om den sakliga grunden för ämbetsreformen 1958 och tror inte att fenomenet "kvinnopräster" är särskilt relevant. En kvinnoläkare är en gynekolog, alltså en specialist på kvinnor. Så vad med kvinnopräster? Westander har nog inte förstått att jag är fostrad av en ensamstående kompetent provinsialläkare!
Vilken syn jag har på homosexualitet vet Westander inte heller.
Jag har aldrig tagit upp den frågan och har ingått i en anglokatolsk gemenskap där frågan om just homosexualitet hanteras med stor försiktighet. Den som vill se bläddrar fram New Directions June 2014 page 29. Ibland noterar jag att jag vid två tillfällen anklagats för att ingå i en homosexuell gemenskap eller vara bög. Nåja. Ska det ses som en hedersutmärkelse?
Westanders har problem. Westanders måste alltså slå mot den som i demokratisk ordning lyft frågan till Kyrkomötet.
Heder för basarbetet ska annars Patrik Pettersson, Kyrkliga Ting, ha.
Det är en begåvad karl. han gjorde det vi andra försummade. Han gjorde kollen. Eftersom han antagligen i de aktuella frågorna inte ställer mina frågor om Guds avsikt med ämbete och äktenskap, kan han inte fokuseras. Men hedern är likväl hans.
Nu är Patrik Westander glad. Var det, så länge det varar.
Ingen tror ju att Antje Jackelén var hetast i Almedalen. Det var kamrat Gudrun Schyman - och nu är inte läge att påminna om att vi hade problem med henne redan i FiB-avdelningen på Kungsholmen.
Försvaret för pr-firman Westanders utmärkelse var att en extern jury korade den hetaste. Tja. Extern och extern. Vem är extern i Almedalen?
Och jag ser Antje Jackelén sitta med solglasögon på bild i Dagens Media. Jag har också haft sådana dagar, men var i utsatta sammanhang mest känd för att undvika att hamna i den där situationen med solglasögon.
Vid en berömd muckarskiva på Lorry i Sundbyberg såg jag till att sitta bredvid helnyktersisten och beordrade honom att ta in två flaskor Ramlösa. Jag drack en 6:a Skåne och därefter Ramlösa, skålade flitigt och ofta, tömde var gång glaset men höll mig upprätt hela aftonen, liksom upprätt på färden tillbaka till KA1. Jag hörde med ett leende viskningen "Nu faller han snart!" Jag föll inte. Jag tål nästan hur mycket Ramlösa som helst.
Morgonen därefter var det övning i attackdykarbassängen, som var nyklorerad. I lägen som dessa har man glädje av sina helnyktra kamrater. Andra fick efterhand möta morgonen på knä inför porslinspjäsen.
Med detta är alls intet sagt om Almedalen eller solglasögon, förstås. Men rosévin kan vara förrädiskt särskilt om det är varmt.
Utgå från att Patrik Westander nu måste slåss för en väldigt sjuk sak. Men det går nog som det går. Ingen vidare substans i försvaret - och hur skulle det kunna vara det?
Vilka drar han med sig i fallet?
Har han fattat vad Kyrkomötet är? Han kanske ska skrivas fri - men går han fri för det?
Om Westanders i övrigt? Läs själva! Uppgifterna kommer från Westanders och gäller detta år. "Pr-byrån Westanders byråintäkt blev rekordstora 18,1 miljoner kronor under första halvåret, en ökning med 3,0 miljoner eller 19 procent jämfört med motsvarande period 2013. Vinstmarginalen var 23 procent." Men hur ska Pr-byrån Westanders göra om Stockholms katolska stift skulle vilja ha pr-hjälp? Där tänker man om ämbete och äktenskap som jag, dvs som Svenska kyrkan tidigare gjorde. Håller pr-nissarna på att tappa en potentiell kund genom sitt val av taktik för att försvara en förlorad sak.
måndag 14 juli 2014
Högkyrklighet
Lite konstigt är det. Ibland är "högkyrklighet" ett skällsord och då vill ingen vara högkyrklig. Under andra tider är "högkyrklighet" det finaste man vet och då vill alla kalla sig "högkyrkliga" - och "högkyrkligheten" innefattar då det mesta. Intellektuell oreda, skulle de finkänsliga kunna tycka.
Per Beskows memoarer Möten och minnen har jag nu läst. Där möter en del gestalter i en tid som var 40- och 50-tal. En del av dem är också mina vänner - en del är avdöda vänner. Och Per är kritisk mot den svenska högkyrkligheten. Om han inte varit det, hade jag blivit förvånad. Jag saknar dock en insikt om vad som var och är den kyrkliga förnyelsens syfte, nämligen inte idéer rakt ut i luften som ett teologiskt torn utan teologi som pastoralteologi ett redskap för att förnya församlingslivet. Detta är vad Gunnar Rosendals förnyelseböcker går ut på. Han är församlingsprästen som söker verktyg för det arbete han står i. Han är en ungkyrklig präst med rötter i gammalkyrkligheten som upptäcker något nytt och mera på flera håll utifrån sin erfarenhet att det ungkyrkliga programmet inte leder särskilt långt. Prästerna är ständigt verksamma och blir bara trötta.
Samtidigt är fader Gunnar mystiker. Han läste Bernhard Hegardt Religion och själsträning. En studie i jesuiternas andliga övningar, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm 1937 och greps av programmet. Insikter också från Hegardt gjorde att fader Gunnar ville förse sin församling med möjligheter att få ordning på bön- och andaktsliv. Han visste hur svårt det kunde vara. Var det inte så bönboken Den bedjande Kyrkan kom till?
Att den sydsvenska högkyrkligheten hade några rötter ner i den lundensiska högkyrkligheten kan man förstå. Det är inte så tydligt hos Beskow, som vill särskilja den gamla och den nya högkyrkligheten. Det tror jag inte är så klokt. En del av den gamla högkyrklighetens kännetecken går igen i den nya, t ex läsningen av bekännelseskrifter. Sådant ägnade sig inte de högkyrkliga i Mälardalen åt.
Ämbetssynen ska man alltid lägga högkyrkligheten till last. Jag nöjer mig med att påminna om den intensiva debatten i Svensk Kyrkotidning under 1950-talets första år. Där kan man se linjerna dras upp och debatten med Gustaf Wingren förlorade inte Jan Redin, Nils Nicklason, Rudolf Walldén, Hugo Willny, Bo Hallberg och - lite senare - Bertil Gärtner. Jag kan återkomma till detta kära tema vid ett annat tillfälle. Men finessen var förstås att Svenska kyrkan i det ekumeniska kunde uppfattas vara en brokyrka. Så ortodoxerna 1925. Så inte de romerska katolikerna. Efter 1958 har det blivit lite annorlunda.
Per Beskow poängterar att "högkyrkligheten" inte var enhetlig. Nja, svarar jag. Hur enhetlig är den romersk katolska kyrkan? Lyssna till en arg benediktinermunk som ropar: "Jesuiterna motsvarar varje vrångbild av dem!" så förstår ni. Enhet är mer än enhetlighet och den "nya högkyrkligheten" hann inte sätta sig förrän den bistra kölden kom. Så såg de entusiastiska prästerna vad som hände 1957-58. Vårtecknen gick inte i blom och fick inte bära frukt. Det här var den väckelse Svenska kyrkan nekade sig. Visst, en del yta kunde man ta - men aldrig innehållet, teologin. Och det som kännetecknat den kyrkliga förnyelsen är att frågor om äkthet ställts, dvs sanningsfrågor, autencitetsfrågor.
Ska jag någon gång skriva memoarer kanske jag skulle skriva lite mer om skiljelinjen mellan den högkyrklighet som var till för sin egen skull och den som var pastoralteologi. Där går kanske den verkliga skiljelinjen. Och då noterar jag att Per Beskow föga skrivit om sitt eget pastorala arbete. Däremot har han skrivit goda böcker, är imponerande lärd och lätt att tycka om väldigt mycket. Men "högkyrkligheten" ser han med konvertitens ögon - och det får han gärna göra. Därmed inte sagt att den kyrkliga förnyelsen skulle sakna potential, en potential som nog hör samman med rörelsens rötter. Tror jag.
Att rörelsens betytt mycket för mångas bedjande, gudstjänstfirande och teologiska reflekterande är obestridligt.
Vill någon fundera vidare så läs den senaste årsboken från aKF, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse. Den är närmast typisk. Mycket om gudstjänsten och därtill en personlig illustration av hur Gud möter människor och griper in i deras liv. Gudstjänsten leder till erfarenheter av Gud också i byggnadstvister. Tron är på riktigt. Boken heter Gudstjänsten. Platsen för växt och fördjupning. Red Markus Hagberg. Artos 2014.
Ibland behöver vi kanske se vad Svenska kyrkan nekar sig - eller bättre: vad det svenska kyrkosystemet just nu nekar sig. Efter Ann Heberleins insats i Sydsvenskan och efter pr-kuppen i Almedalen tänker jag att tiden är kort för ett system som hålls uppe på det viset.
Per Beskows memoarer Möten och minnen har jag nu läst. Där möter en del gestalter i en tid som var 40- och 50-tal. En del av dem är också mina vänner - en del är avdöda vänner. Och Per är kritisk mot den svenska högkyrkligheten. Om han inte varit det, hade jag blivit förvånad. Jag saknar dock en insikt om vad som var och är den kyrkliga förnyelsens syfte, nämligen inte idéer rakt ut i luften som ett teologiskt torn utan teologi som pastoralteologi ett redskap för att förnya församlingslivet. Detta är vad Gunnar Rosendals förnyelseböcker går ut på. Han är församlingsprästen som söker verktyg för det arbete han står i. Han är en ungkyrklig präst med rötter i gammalkyrkligheten som upptäcker något nytt och mera på flera håll utifrån sin erfarenhet att det ungkyrkliga programmet inte leder särskilt långt. Prästerna är ständigt verksamma och blir bara trötta.
Samtidigt är fader Gunnar mystiker. Han läste Bernhard Hegardt Religion och själsträning. En studie i jesuiternas andliga övningar, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm 1937 och greps av programmet. Insikter också från Hegardt gjorde att fader Gunnar ville förse sin församling med möjligheter att få ordning på bön- och andaktsliv. Han visste hur svårt det kunde vara. Var det inte så bönboken Den bedjande Kyrkan kom till?
Att den sydsvenska högkyrkligheten hade några rötter ner i den lundensiska högkyrkligheten kan man förstå. Det är inte så tydligt hos Beskow, som vill särskilja den gamla och den nya högkyrkligheten. Det tror jag inte är så klokt. En del av den gamla högkyrklighetens kännetecken går igen i den nya, t ex läsningen av bekännelseskrifter. Sådant ägnade sig inte de högkyrkliga i Mälardalen åt.
Ämbetssynen ska man alltid lägga högkyrkligheten till last. Jag nöjer mig med att påminna om den intensiva debatten i Svensk Kyrkotidning under 1950-talets första år. Där kan man se linjerna dras upp och debatten med Gustaf Wingren förlorade inte Jan Redin, Nils Nicklason, Rudolf Walldén, Hugo Willny, Bo Hallberg och - lite senare - Bertil Gärtner. Jag kan återkomma till detta kära tema vid ett annat tillfälle. Men finessen var förstås att Svenska kyrkan i det ekumeniska kunde uppfattas vara en brokyrka. Så ortodoxerna 1925. Så inte de romerska katolikerna. Efter 1958 har det blivit lite annorlunda.
Per Beskow poängterar att "högkyrkligheten" inte var enhetlig. Nja, svarar jag. Hur enhetlig är den romersk katolska kyrkan? Lyssna till en arg benediktinermunk som ropar: "Jesuiterna motsvarar varje vrångbild av dem!" så förstår ni. Enhet är mer än enhetlighet och den "nya högkyrkligheten" hann inte sätta sig förrän den bistra kölden kom. Så såg de entusiastiska prästerna vad som hände 1957-58. Vårtecknen gick inte i blom och fick inte bära frukt. Det här var den väckelse Svenska kyrkan nekade sig. Visst, en del yta kunde man ta - men aldrig innehållet, teologin. Och det som kännetecknat den kyrkliga förnyelsen är att frågor om äkthet ställts, dvs sanningsfrågor, autencitetsfrågor.
Ska jag någon gång skriva memoarer kanske jag skulle skriva lite mer om skiljelinjen mellan den högkyrklighet som var till för sin egen skull och den som var pastoralteologi. Där går kanske den verkliga skiljelinjen. Och då noterar jag att Per Beskow föga skrivit om sitt eget pastorala arbete. Däremot har han skrivit goda böcker, är imponerande lärd och lätt att tycka om väldigt mycket. Men "högkyrkligheten" ser han med konvertitens ögon - och det får han gärna göra. Därmed inte sagt att den kyrkliga förnyelsen skulle sakna potential, en potential som nog hör samman med rörelsens rötter. Tror jag.
Att rörelsens betytt mycket för mångas bedjande, gudstjänstfirande och teologiska reflekterande är obestridligt.
Vill någon fundera vidare så läs den senaste årsboken från aKF, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse. Den är närmast typisk. Mycket om gudstjänsten och därtill en personlig illustration av hur Gud möter människor och griper in i deras liv. Gudstjänsten leder till erfarenheter av Gud också i byggnadstvister. Tron är på riktigt. Boken heter Gudstjänsten. Platsen för växt och fördjupning. Red Markus Hagberg. Artos 2014.
Ibland behöver vi kanske se vad Svenska kyrkan nekar sig - eller bättre: vad det svenska kyrkosystemet just nu nekar sig. Efter Ann Heberleins insats i Sydsvenskan och efter pr-kuppen i Almedalen tänker jag att tiden är kort för ett system som hålls uppe på det viset.
söndag 13 juli 2014
Bonnier vs Birro eller B&B
Biskop Åke Bonnier bryr sig om att svara Marcus Birro, som meddelat att han ska konvertera. Om det nu är det han ska. Hans konversion kanske snarare är aversion, han vänder sig bort från ett sammanhang han inte kan eller vill solidarisera sig med. Svenska kyrkan. Han gör alltså nu vad docenten Ann Heberlein uppmanade honom till - lämna Svenska kyrkan! Han förklarar varför och Åke Bonnier gör sig mödan att svara. Det är fint. Av hela sitt hjärta vill biskopen gratulera Marcus Birro till beslutet att påbörja konverteringsprocesssen, som han kallar den. Varför? Därför att Birro känner sig som katolik. Men noga taget bekänner sig Svenska kyrkan vara en katolsk kyrka, en del av den kyrka som är una, sancta, catholica. Så långt i framställningen tvekar jag alltså inför gratulerandet. Borde inte biskop Bonnier fastmer fundera över varför en i kulturlivet verksam drar iväg och undra vad det är för svagheter i Svenska kyrkan som nu borde hanteras av en biskop?
Biskopen talar om Birros "konvertionsresa" (sic!, vilket betyder att han skriver just så och inget nedsättande eller ögonbrynshöjt annat). Denna resa ger Birro "trots allt inte rätt att skriva generaliseringar och felaktigheter" om det trossamfund han tillhört. Nå, vi lever i ett på papperet fritt land så den rätten har han nog, får vi väl konstatera. Vari består det generaliserade/felaktiga? Har inte Kajsa Ahlstrand gjort just sådana påpekanden om hur förkunnelsens fokus flyttats? Om detta kan man läsa en snutt i den bok jag fick ihop, Inget för någon. Invändningen från Marcus Birro var allvarlig: "Vill man höra om Gud, Jesus, omvändelse, synd och upprättelse har man väldigt lite att hämta."
Den bedömningen delar inte biskopen. Dessvärre delar en del andra den - eller förstår vad Birro syftar på.
Biskop Bonnier beskriver Svenska kyrkan som "en Jesuscentrerad kyrka i den evangelisk lutherska traditionen." Så - vad hade Martin Luther sagt om Svenska kyrkan år 2014, tro?
Stockholms Storkyrka, där Åke Bonnier tidigare var domprost, följde jag lite under min vän Ludvig Jönssons tid. Där hördes en rent jungiansk förkunnelse. Dessa predikningar las ut för avhämtning. Jag har en samling och Jesus-centrerat var det inte. Redan då.
Besluten om enkönad vigsel togs väl utan besvärande teologiska komplikationer?
Biskoparna var inte överens om partnerskapsvälsignelse och när det kom till frågan om äktenskap för samkönade fanns ingen tid för, låt oss kalla det, intellektuell omorientering. Bråttom var det också. Vigselrätten var i fara. Konsultationer inom Borgågemenskapen fanns det inte tid till - inte 2005 och inte 2009. Och nu håller sig alltså Svenska kyrkan med en ordning för vigsel som Church of England avvisar. Sug på den!
"Svenska kyrkan styrs till stor del av politiker och predikar nästan bara sådant som vilket annat politiskt parti skulle göra."
Birro är generaliserande, det måste man medge. Men är det poänglöst? Biskop Bonnier talar om att evangeliet ska vara politiskt men inte partipolitiskt. Det kan man kanske säga - om man är reformert och om man inte sitter i ett partipolitiserat kyrkosystem. Vi andra säger kanske att evangeliet får konsekvenser utöver det personliga - i samhället - och att de kristnas kallelse också innefattar ansvaret att profetiskt kunna skilja mellan ont och gott. Men vi är programmatiskt kritiska mot något som klavbinder Kyrkan. Libertas Ecclesiae, Kyrkans Frihet, är vad vi står för. Och den friheten är i hög grad friheten från världslig politik in i de kyrkliga styrsystemen.
När det kommer till styrelsens texter till Kyrkomötet, tycker jag Birro har en poäng. Det har jag markerat i skrivelsen KsSkr 2014:1, Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå åren 2015-2017, s 42.
Reformationen fortgår kan betyda allt från att "vi håller på och förändrar" till vad ordet egentligen betyder: Vi ifrågasätter alltid så att Kyrkan behåller sin form, den form Gud gav. Reformationen är en fråga om vad Kyrkan är, inte ett projekt för att förbättra världen. En reformert teologi kan nog tänka sig att "vi har att förstå sammanhang i vår omvärld utifrån evangeliet och se om det motstrider evangeliet". De evangeliska och de katolska tänker inte riktigt så. De menar nog att det oriktiga i världen kan avslöjas också av dem som aldrig hört evangeliet.
Jag har faktiskt lite svårt att dela glädjen över att Marcus Birro går sin väg. Han ställde sanningsfrågor och bestämde sig för att i Svenska kyrkan hör han inte hemma. Nu önskar biskopen att han i sitt nya sammanhang ska få vila från sina frustrationer. Vad det detta Jesus lovade? Eller var det något annat han tänkte på när han sa att lärjungen fick vara nöjd om det går honom som hans Mästare? På en punkt skulle jag vilja mana Marcus Birro att fundera över sanningsfrågan. Det finns inget som är hans sanning. Egna erfarenheter kan man ha. Sanningen däremot är allmängiltig . Och de kristnas relation till sanningen? Joh 8, kanske.
Biskopen talar om Birros "konvertionsresa" (sic!, vilket betyder att han skriver just så och inget nedsättande eller ögonbrynshöjt annat). Denna resa ger Birro "trots allt inte rätt att skriva generaliseringar och felaktigheter" om det trossamfund han tillhört. Nå, vi lever i ett på papperet fritt land så den rätten har han nog, får vi väl konstatera. Vari består det generaliserade/felaktiga? Har inte Kajsa Ahlstrand gjort just sådana påpekanden om hur förkunnelsens fokus flyttats? Om detta kan man läsa en snutt i den bok jag fick ihop, Inget för någon. Invändningen från Marcus Birro var allvarlig: "Vill man höra om Gud, Jesus, omvändelse, synd och upprättelse har man väldigt lite att hämta."
Den bedömningen delar inte biskopen. Dessvärre delar en del andra den - eller förstår vad Birro syftar på.
Biskop Bonnier beskriver Svenska kyrkan som "en Jesuscentrerad kyrka i den evangelisk lutherska traditionen." Så - vad hade Martin Luther sagt om Svenska kyrkan år 2014, tro?
Stockholms Storkyrka, där Åke Bonnier tidigare var domprost, följde jag lite under min vän Ludvig Jönssons tid. Där hördes en rent jungiansk förkunnelse. Dessa predikningar las ut för avhämtning. Jag har en samling och Jesus-centrerat var det inte. Redan då.
Besluten om enkönad vigsel togs väl utan besvärande teologiska komplikationer?
Biskoparna var inte överens om partnerskapsvälsignelse och när det kom till frågan om äktenskap för samkönade fanns ingen tid för, låt oss kalla det, intellektuell omorientering. Bråttom var det också. Vigselrätten var i fara. Konsultationer inom Borgågemenskapen fanns det inte tid till - inte 2005 och inte 2009. Och nu håller sig alltså Svenska kyrkan med en ordning för vigsel som Church of England avvisar. Sug på den!
"Svenska kyrkan styrs till stor del av politiker och predikar nästan bara sådant som vilket annat politiskt parti skulle göra."
Birro är generaliserande, det måste man medge. Men är det poänglöst? Biskop Bonnier talar om att evangeliet ska vara politiskt men inte partipolitiskt. Det kan man kanske säga - om man är reformert och om man inte sitter i ett partipolitiserat kyrkosystem. Vi andra säger kanske att evangeliet får konsekvenser utöver det personliga - i samhället - och att de kristnas kallelse också innefattar ansvaret att profetiskt kunna skilja mellan ont och gott. Men vi är programmatiskt kritiska mot något som klavbinder Kyrkan. Libertas Ecclesiae, Kyrkans Frihet, är vad vi står för. Och den friheten är i hög grad friheten från världslig politik in i de kyrkliga styrsystemen.
När det kommer till styrelsens texter till Kyrkomötet, tycker jag Birro har en poäng. Det har jag markerat i skrivelsen KsSkr 2014:1, Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå åren 2015-2017, s 42.
Reformationen fortgår kan betyda allt från att "vi håller på och förändrar" till vad ordet egentligen betyder: Vi ifrågasätter alltid så att Kyrkan behåller sin form, den form Gud gav. Reformationen är en fråga om vad Kyrkan är, inte ett projekt för att förbättra världen. En reformert teologi kan nog tänka sig att "vi har att förstå sammanhang i vår omvärld utifrån evangeliet och se om det motstrider evangeliet". De evangeliska och de katolska tänker inte riktigt så. De menar nog att det oriktiga i världen kan avslöjas också av dem som aldrig hört evangeliet.
Jag har faktiskt lite svårt att dela glädjen över att Marcus Birro går sin väg. Han ställde sanningsfrågor och bestämde sig för att i Svenska kyrkan hör han inte hemma. Nu önskar biskopen att han i sitt nya sammanhang ska få vila från sina frustrationer. Vad det detta Jesus lovade? Eller var det något annat han tänkte på när han sa att lärjungen fick vara nöjd om det går honom som hans Mästare? På en punkt skulle jag vilja mana Marcus Birro att fundera över sanningsfrågan. Det finns inget som är hans sanning. Egna erfarenheter kan man ha. Sanningen däremot är allmängiltig . Och de kristnas relation till sanningen? Joh 8, kanske.
Bloggpost nummer tusen
När jag skulle nå 1000 poster på Bloggardag tänkte jag i våras att det var tid att sluta. Men så tog Växjö domkapitel ny sats och den saken ska upp den 22 augusti - ska ni verkligen inte få veta något om hur det går? Därtill återstår att skriva lite mer om Med snopp, för frågorna som kommit måste väl hanteras och sammanhangen kompliceras något i alla fall.
Kyrksyster skriver jag om lika lite som August Strindberg skrev om Karl XII. Han markerade kungen med ***. Ingen visste och alla begrep. Så jag kan få för mig att skriva om någon så att alla begriper utan att polemisera mot någon känd person. Fast jag tänker nog inte fördjupa mig i frågeställningen hur *** kan uppfatta sig som jagad, när det ställs konkreta uppföljningsfrågor på något som hon påstått och fått kraftigt understöd för, nämligen att jag är misogyn och av detta skäl skällde en gång i tiden i något oklart sammanhang ...
Dr F, som är begåvad, myntade i veckan som gick begreppet virtuell teologi. Med det avses snabba teologiska ställningstaganden utan besvärande mycket bakgrundskunskap eller komplikationsiver. Det enkla räcker och det enkla är det som någon omedelbart, närmast instinktivt, uppfattar. Detta omedelbara är det som alla sedan ska förhålla sig till. För så är det! Bara så ni vet!
Med teologi är det annars så att den kan bedrivas i bön och kontemplation, genom studier, genom lyssnande, i gudstjänsten, som kurser vid seminarier och universitet, genom idoga tematiska studier i den enda vetenskap där det blir av intresse att veta hur folk tänkt århundraden igenom. Teologi IRL är stort. Genom teologin las grunden för allt vetenskapligt tänkande i Västerlandet. Teologi var forskandet i Guds mening i tanke att det fanns en mening, en struktur, en systematik. Då gällde denna systematik också forskningsområdet medicin. Skapelse och frälsning var intelligibla.
Detta skulle kunna leda till en slags respekt för det allvarliga teologiska hantverket och i vår tradition en iver att särskilt lyssna när teologi hamnar på tvärs mot kyrkosystem. Det var ju det som var 1500-talets läge. Reformkatolikerna stod emot systemet för att värna det katolska mot det romerska. Det gick som det gick, men ni vet hur man säger: Det reformatoriska är det apostoliska och därmed det katolska.
Vi är rätt långt ifrån detta seriösa samtal i Svenska kyrkan. Det är väldigt mycket yta med pretentiös fördomsfullhet och glad vilja att etikettera dem som tänks vara meningsmotståndare. Själv klassas jag som konservativ. Hur blev jag det? Är jag inte snarare radikal - det är nämligen de brott jag dömts för i svensk domstol? Och är inte min teologiska traktan just radikaliteten? Strunta i etiketterandet och koketterandet - men är inte alltid ortodoxin radikal? Hur skulle den annars kunna vara ortodoxi?
Jag fick besked om att Ann Heberlein visste något om mig i Sydsvenskan den 11 juli. Jag nödgades läsa på. Hon visste något om någon hon konstruerat sig och kallar Dag Sandahl, såg jag. Ni kan få några exempel på vad en docent i etik fått ihop när det vill sig.
Hennes tema är att det finns ett "vi" som länge varit tysta. Det påståendet har jag mött förr, nämligen på 1960-talet. Då var det de högkyrkliga som tog för sig och ett "vi" som varit tysta.
Spöket går igen.
Inte heller då hade detta "vi" förstått att vara med i debatten. Nu - det var 60-tal, alltså, skulle detta "vi" ta nya tag. Precis som nu. Fast då skrev "vi" inte vad Heberlein med rätta konstaterar: "Vi har inte befunnit oss i konflikt med majoritetssamhället och har därför hållit en låg profil med vår tro. Vi har liksom inte haft något att protestera emot." Det var sannolikt så då också, men det ville ingen vidgå. Nu har majoritetstystnaden blivit ett problem. Hur kan det komma sig? Heberlein vet:
"'Kristen* har därför (på grund av "vår" tystnad, DS) i svensk offentlighet blivit synonymt med Siewert Öholm, Marcus Birro, Dag Sandahl och deras likar - alltså konservativa gubbar i olika åldrar med det gemensamt att de anser sig ha rätt att döma andra människors tro och livsstil."
Det låter något. Men det kan faktiskt bli än bättre:
"De säger sig vilja föra fram ett kristet kärleksbudskap men fördömer samtidigt och ständigt sina medmänniskor."
Om detta må vi berätta, tydligen - idoga gubbar som ständigt orkar hålla på så.
"Ständigt" är ett signalord som i sammanhanget ger besked om att Heberlein är ute för att gräla. Det används frekvent t ex i äktenskapliga uppgörelser, kan man inhämta i litteraturen.
Gubbe är inte riktigt ett medicinskt senilitetsbegrepp och inte en åldersbestämningen utan snarare ett Åsa Romson-begrepp. Jag fattar. Majoritetssamhällets vokabulär blir Heberleins.
Nu har jag under decennier varit församlingspräst och alltså ständigt ägnat mig åt att fördöma. Det är något överraskande, må jag säga.
Vad har jag alltså fördömt, om vi ska följa docenten i etik Ann Heberleins framställning?
Här är uppräkningen, detta är vad hon förstått:
"Abort är synd. Skilsmässor är synd. Kvinnor ska hålla käften och inte lägga sig i viktiga saker som till exempel teologi. Muslimer är farliga och dödsstraff är bra."
Och vad det tysta "vi", som nu inser vad en sådan som jag menar - nu är jag sarkastisk och det är nog bäst att markera den saken - gjort är att "vi ryckt på axlarna och tänkt 'jaja, det är väl ingen som tar de där pajasarna på allvar'."
Vart leder Heberleins resonemang?
Till glädje förstås över att Antje Jackelén utsågs till "hetast i Almedalen" och vidare till Heberleins ideal, som definieras som, håll i er ordentligt för nu blir det omtumlande, "inklusivitet, ödmjukhet och tolerans istället för exklusivitet, tvärsäkerhet och gränsdragningar."
Virtuell teologi är inte begränsad till det virtuella, fattar jag. Det mesta var fel.
Ett medger jag dock.
Jag är när jag läser Heberlein beredd att ompröva min hittillsvarande restriktiva inställning i abortfrågan. Annars har jag i den frågan tänkt som Annemarie Thunberg.
Jag känner inte Ann Heberlein. Jag har aldrig samtalat med henne. Det närmaste jag kommit henne är att min dotter bott på samma gård som student i Lund och mött Heberleins när hundar skulle rastas. Så ungefär.
Jag antar att hon - sitt universitet till skam - ska uppfattas som en företrädare för den virtuella teologin.
Hon stampar inte av i någon min text för att komma åt mig. Icke ett belägg! Det blir lika dumt som när folk här på Bloggardag vill veta hur jag tänker om Svenska kyrkan, ett ämne som jag behandlat i en räcka böcker. Läs dem om ni är intresserade av att få veta eller försök förstå vad som skrivs här på ett mindre fördomsfullt och mer eftertänksamt sätt.
Lite högtidligt, lika kärt som oförmodat som flickan sa, har vi nått siffran tusen bloggposter.
Om Växjö domkapitel bara taggat ner hade allt kunnat sluta här och då hade ni fått leva utan en massa frågor om ämbetet och högkyrkligheten och allt annat som kommer framöver på Bloggardag. Om Gud vill och vi får leva, ska jag kanske understryka?
Kyrksyster skriver jag om lika lite som August Strindberg skrev om Karl XII. Han markerade kungen med ***. Ingen visste och alla begrep. Så jag kan få för mig att skriva om någon så att alla begriper utan att polemisera mot någon känd person. Fast jag tänker nog inte fördjupa mig i frågeställningen hur *** kan uppfatta sig som jagad, när det ställs konkreta uppföljningsfrågor på något som hon påstått och fått kraftigt understöd för, nämligen att jag är misogyn och av detta skäl skällde en gång i tiden i något oklart sammanhang ...
Dr F, som är begåvad, myntade i veckan som gick begreppet virtuell teologi. Med det avses snabba teologiska ställningstaganden utan besvärande mycket bakgrundskunskap eller komplikationsiver. Det enkla räcker och det enkla är det som någon omedelbart, närmast instinktivt, uppfattar. Detta omedelbara är det som alla sedan ska förhålla sig till. För så är det! Bara så ni vet!
Med teologi är det annars så att den kan bedrivas i bön och kontemplation, genom studier, genom lyssnande, i gudstjänsten, som kurser vid seminarier och universitet, genom idoga tematiska studier i den enda vetenskap där det blir av intresse att veta hur folk tänkt århundraden igenom. Teologi IRL är stort. Genom teologin las grunden för allt vetenskapligt tänkande i Västerlandet. Teologi var forskandet i Guds mening i tanke att det fanns en mening, en struktur, en systematik. Då gällde denna systematik också forskningsområdet medicin. Skapelse och frälsning var intelligibla.
Detta skulle kunna leda till en slags respekt för det allvarliga teologiska hantverket och i vår tradition en iver att särskilt lyssna när teologi hamnar på tvärs mot kyrkosystem. Det var ju det som var 1500-talets läge. Reformkatolikerna stod emot systemet för att värna det katolska mot det romerska. Det gick som det gick, men ni vet hur man säger: Det reformatoriska är det apostoliska och därmed det katolska.
Vi är rätt långt ifrån detta seriösa samtal i Svenska kyrkan. Det är väldigt mycket yta med pretentiös fördomsfullhet och glad vilja att etikettera dem som tänks vara meningsmotståndare. Själv klassas jag som konservativ. Hur blev jag det? Är jag inte snarare radikal - det är nämligen de brott jag dömts för i svensk domstol? Och är inte min teologiska traktan just radikaliteten? Strunta i etiketterandet och koketterandet - men är inte alltid ortodoxin radikal? Hur skulle den annars kunna vara ortodoxi?
Jag fick besked om att Ann Heberlein visste något om mig i Sydsvenskan den 11 juli. Jag nödgades läsa på. Hon visste något om någon hon konstruerat sig och kallar Dag Sandahl, såg jag. Ni kan få några exempel på vad en docent i etik fått ihop när det vill sig.
Hennes tema är att det finns ett "vi" som länge varit tysta. Det påståendet har jag mött förr, nämligen på 1960-talet. Då var det de högkyrkliga som tog för sig och ett "vi" som varit tysta.
Spöket går igen.
Inte heller då hade detta "vi" förstått att vara med i debatten. Nu - det var 60-tal, alltså, skulle detta "vi" ta nya tag. Precis som nu. Fast då skrev "vi" inte vad Heberlein med rätta konstaterar: "Vi har inte befunnit oss i konflikt med majoritetssamhället och har därför hållit en låg profil med vår tro. Vi har liksom inte haft något att protestera emot." Det var sannolikt så då också, men det ville ingen vidgå. Nu har majoritetstystnaden blivit ett problem. Hur kan det komma sig? Heberlein vet:
"'Kristen* har därför (på grund av "vår" tystnad, DS) i svensk offentlighet blivit synonymt med Siewert Öholm, Marcus Birro, Dag Sandahl och deras likar - alltså konservativa gubbar i olika åldrar med det gemensamt att de anser sig ha rätt att döma andra människors tro och livsstil."
Det låter något. Men det kan faktiskt bli än bättre:
"De säger sig vilja föra fram ett kristet kärleksbudskap men fördömer samtidigt och ständigt sina medmänniskor."
Om detta må vi berätta, tydligen - idoga gubbar som ständigt orkar hålla på så.
"Ständigt" är ett signalord som i sammanhanget ger besked om att Heberlein är ute för att gräla. Det används frekvent t ex i äktenskapliga uppgörelser, kan man inhämta i litteraturen.
Gubbe är inte riktigt ett medicinskt senilitetsbegrepp och inte en åldersbestämningen utan snarare ett Åsa Romson-begrepp. Jag fattar. Majoritetssamhällets vokabulär blir Heberleins.
Nu har jag under decennier varit församlingspräst och alltså ständigt ägnat mig åt att fördöma. Det är något överraskande, må jag säga.
Vad har jag alltså fördömt, om vi ska följa docenten i etik Ann Heberleins framställning?
Här är uppräkningen, detta är vad hon förstått:
"Abort är synd. Skilsmässor är synd. Kvinnor ska hålla käften och inte lägga sig i viktiga saker som till exempel teologi. Muslimer är farliga och dödsstraff är bra."
Och vad det tysta "vi", som nu inser vad en sådan som jag menar - nu är jag sarkastisk och det är nog bäst att markera den saken - gjort är att "vi ryckt på axlarna och tänkt 'jaja, det är väl ingen som tar de där pajasarna på allvar'."
Vart leder Heberleins resonemang?
Till glädje förstås över att Antje Jackelén utsågs till "hetast i Almedalen" och vidare till Heberleins ideal, som definieras som, håll i er ordentligt för nu blir det omtumlande, "inklusivitet, ödmjukhet och tolerans istället för exklusivitet, tvärsäkerhet och gränsdragningar."
Virtuell teologi är inte begränsad till det virtuella, fattar jag. Det mesta var fel.
Ett medger jag dock.
Jag är när jag läser Heberlein beredd att ompröva min hittillsvarande restriktiva inställning i abortfrågan. Annars har jag i den frågan tänkt som Annemarie Thunberg.
Jag känner inte Ann Heberlein. Jag har aldrig samtalat med henne. Det närmaste jag kommit henne är att min dotter bott på samma gård som student i Lund och mött Heberleins när hundar skulle rastas. Så ungefär.
Jag antar att hon - sitt universitet till skam - ska uppfattas som en företrädare för den virtuella teologin.
Hon stampar inte av i någon min text för att komma åt mig. Icke ett belägg! Det blir lika dumt som när folk här på Bloggardag vill veta hur jag tänker om Svenska kyrkan, ett ämne som jag behandlat i en räcka böcker. Läs dem om ni är intresserade av att få veta eller försök förstå vad som skrivs här på ett mindre fördomsfullt och mer eftertänksamt sätt.
Lite högtidligt, lika kärt som oförmodat som flickan sa, har vi nått siffran tusen bloggposter.
Om Växjö domkapitel bara taggat ner hade allt kunnat sluta här och då hade ni fått leva utan en massa frågor om ämbetet och högkyrkligheten och allt annat som kommer framöver på Bloggardag. Om Gud vill och vi får leva, ska jag kanske understryka?
lördag 12 juli 2014
Intressanta tider
Hunden Grynet spydde i min säng kl 3 i natt. Jag bestämde mig inte för att blogga då men temat "intressanta tider" kom för mig. Eller var det kanske så att hunden gav uttryck för vad som sker i denna tid och jag fattade det. Vi kan väl ta en del ärenden efterhand.
Polisen fann inga brott att utreda i Kinna. Det kungjordes mycket tydligt. Polisen spekulerar inte men är tveksam till om målsägaren utsatts för brott. Tydligare kan det nog inte sägas. Och då står en uppsättning journalister där med ändan bar, om man så säger. Manifestation i Kinna och Regnbågsmässa i solidaritet, ja lite märkligt blir det i efterhand om det som var aktiviteternas förutsättning aldrig inträffat. Jag tyckte mig uppfatta en frustrerad polis som åstadkommit 200 sidor utredning utan att kunna hitta något, inte ens med hjälp av SKL. "Vi tror inte att paret i Kinna överhuvudtaget utsatts för några brott. Det är vår uppfattning", lyder citatet från kommissarie Björ Blixter. De goda drar sig till minnes att Uppdrag Granskning startade här och lurade präster därefter. Med start i "ingenting" blev det i alla fall "någonting".
Nu dyker dock den operative chefen i Västra Götalandsregionen Erik Nord upp. Det Är som i en polisromanen av Sjöwall-Wahlöö eller Leif GW Persson. Folket i fält tillrättavisas och då vet vi som läst böcker om poliser och polisledning hur det står till. Tänk så intressanta tider vi får vara med om. Nord tar över informationsansvaret härefter. Men GP fick tag på kommissarie Blixter. Han har inget att tillägga men säger att han blivit korrekt citerad. Ni kanske läst boken Jesus. Motspänstig medmänniska. Där redovisas insikten att det inte finns skäl att tro något som myndigheterna först inte eftertryckligt dementerat. Det gäller talet om uppståndelsen i Jerusalem och det gäller nog i Kinna också.
Nu över till Almedalen. I Svenska Dagbladet skriver idag Lilly Sofia Jönsson och vill slå vakt om de kritiska röster som Antje Jackelén behöver mer än lobbyister. Bra. Den som var ansvarig för Svenska kyrkans aktiviteter tycker inte att det är konstigt att Jackelén och Svenska kyrkan fick priset och pr-byrån förnekar jäv eftersom det på hemsidan redovisas uppdrag från Svenska kyrkan, eller? Alldeles bortsett från vad Jesus säger om religiösa ledare i gathörn och en del annat om officiellt utövande av rättfärdighet, har vi fått ett intressant fall i en intressant tid. Och jag begrep lika lite som många andra vad fel Patrik Pettersson gjort men gladde mig förstås över pressekreterare Eva Almquists kommentar. Men det vill jag fortfarande ha sagt. Kyrkans Hus får ni inte kalla Führerhauptquartier. Ni får inte - hur lockande det än skulle kunna vara.
I övrigt då? Jag läste en blogg där "Kyrksyster" beskrev att hon utsatts för en "veritabel hetsjagt" (sic!) på denna bloggsida. Då bestämde jag mig för att inte försöka få hennes anklagelse mot mig mer preciserad. Men jag mötte där uppgiften att "Anna" blockats här. Det begrep jag inte. Det kom ett konstaterande att jag under flera dagar inte publicerat henne men det kände jag alls inte igen. Intressant att möta beskedet om blockaden på en helt annan bloggsida - vad drar man för slutsats av sådant?
Vi manades i veckan att läsa Världen idag som intervjuat Antje Jackelén. Det gjorde vi väl. "Vi hör från teologiskt konservativa grupper att det blir svårare för dem att verka i Svenska kyrkan, vad är ditt budskap till dem?" löd frågan. Svaret är detta: "Jag har ju i Lunds stift haft konservativa grupper och inte haft intrycket att det blivit svårare för dem att verka. Vi är kyrka tillsammans. Har vi levenade teologiska samtal och är klara på vad vårt uppdrag är som kyrka och förenas i detta, då är det inte lättare eller svårare för någon att vara kyrka."
Exakt vad betyder det svaret?
Och vad säger de som tillhör "konservativa grupper" i Lunds stift om svaret?
Kan det vara det med det svaret som med svaret från den operative chefen för Västra Götalandsregionen?
Polisen fann inga brott att utreda i Kinna. Det kungjordes mycket tydligt. Polisen spekulerar inte men är tveksam till om målsägaren utsatts för brott. Tydligare kan det nog inte sägas. Och då står en uppsättning journalister där med ändan bar, om man så säger. Manifestation i Kinna och Regnbågsmässa i solidaritet, ja lite märkligt blir det i efterhand om det som var aktiviteternas förutsättning aldrig inträffat. Jag tyckte mig uppfatta en frustrerad polis som åstadkommit 200 sidor utredning utan att kunna hitta något, inte ens med hjälp av SKL. "Vi tror inte att paret i Kinna överhuvudtaget utsatts för några brott. Det är vår uppfattning", lyder citatet från kommissarie Björ Blixter. De goda drar sig till minnes att Uppdrag Granskning startade här och lurade präster därefter. Med start i "ingenting" blev det i alla fall "någonting".
Nu dyker dock den operative chefen i Västra Götalandsregionen Erik Nord upp. Det Är som i en polisromanen av Sjöwall-Wahlöö eller Leif GW Persson. Folket i fält tillrättavisas och då vet vi som läst böcker om poliser och polisledning hur det står till. Tänk så intressanta tider vi får vara med om. Nord tar över informationsansvaret härefter. Men GP fick tag på kommissarie Blixter. Han har inget att tillägga men säger att han blivit korrekt citerad. Ni kanske läst boken Jesus. Motspänstig medmänniska. Där redovisas insikten att det inte finns skäl att tro något som myndigheterna först inte eftertryckligt dementerat. Det gäller talet om uppståndelsen i Jerusalem och det gäller nog i Kinna också.
Nu över till Almedalen. I Svenska Dagbladet skriver idag Lilly Sofia Jönsson och vill slå vakt om de kritiska röster som Antje Jackelén behöver mer än lobbyister. Bra. Den som var ansvarig för Svenska kyrkans aktiviteter tycker inte att det är konstigt att Jackelén och Svenska kyrkan fick priset och pr-byrån förnekar jäv eftersom det på hemsidan redovisas uppdrag från Svenska kyrkan, eller? Alldeles bortsett från vad Jesus säger om religiösa ledare i gathörn och en del annat om officiellt utövande av rättfärdighet, har vi fått ett intressant fall i en intressant tid. Och jag begrep lika lite som många andra vad fel Patrik Pettersson gjort men gladde mig förstås över pressekreterare Eva Almquists kommentar. Men det vill jag fortfarande ha sagt. Kyrkans Hus får ni inte kalla Führerhauptquartier. Ni får inte - hur lockande det än skulle kunna vara.
I övrigt då? Jag läste en blogg där "Kyrksyster" beskrev att hon utsatts för en "veritabel hetsjagt" (sic!) på denna bloggsida. Då bestämde jag mig för att inte försöka få hennes anklagelse mot mig mer preciserad. Men jag mötte där uppgiften att "Anna" blockats här. Det begrep jag inte. Det kom ett konstaterande att jag under flera dagar inte publicerat henne men det kände jag alls inte igen. Intressant att möta beskedet om blockaden på en helt annan bloggsida - vad drar man för slutsats av sådant?
Vi manades i veckan att läsa Världen idag som intervjuat Antje Jackelén. Det gjorde vi väl. "Vi hör från teologiskt konservativa grupper att det blir svårare för dem att verka i Svenska kyrkan, vad är ditt budskap till dem?" löd frågan. Svaret är detta: "Jag har ju i Lunds stift haft konservativa grupper och inte haft intrycket att det blivit svårare för dem att verka. Vi är kyrka tillsammans. Har vi levenade teologiska samtal och är klara på vad vårt uppdrag är som kyrka och förenas i detta, då är det inte lättare eller svårare för någon att vara kyrka."
Exakt vad betyder det svaret?
Och vad säger de som tillhör "konservativa grupper" i Lunds stift om svaret?
Kan det vara det med det svaret som med svaret från den operative chefen för Västra Götalandsregionen?
fredag 11 juli 2014
Med snopp. Del två
Jag följer utan kommentarer inläggen om prisandet för insatsen i Almedalen, men jag sände in kyrkomötesmotionen i ämnet i går. Jag fortsätter min miniserie i stället! solen skiner och barnbarnen som gör en landskapsresa med sin morfar ska se ubåten Neptun och kanske en eller annan tänkt krigsskådeplats idag. Lite ämbetsteologi inleder lämpligen en sådan dag.
Först ett par korrigeringar.
Erik Sjöberg hette mycket riktigt lektorn som fick göra bibelutredningen. När han utsattes för kritik blev hans svar närmast lustigt.
Han erkände att det var ett misstag att inte starkare betona Paulus uppfattning. Men det fanns en anledning. Sjöberg räknade "icke på allvar ... med möjligheten, att Paulus' uppfattning detta avseende också i den nutida debatten skulle kunna anföras som en allmängiltig och för alla tider normerande åskådning." (Sjöberg, Exegeterna om kvinnliga präster, 1953 s 66)
Hade han varit lite bättre påläst, hade han vetat. Men det är rätt uppenbart att Erik Sjöberg inte närmare analyserat den ämbetsdebatt och den nyorientering som var 1930-talets i Sverige - och i Tyskland men kanske också ekumeniskt. I "Kyrkans århundrade" ville man veta vad en präst är - och skulle göra. Bo Giertz skrev om ämbetet år 1938 och då var det de bibelvetenskapliga upptäckterna som lett honom dit. Läs Ny Kyrklig Tidskrift och Vår Lösen.
Det leder det andra, ett förtydligande. Vad universitetsteologerna skrev i 20-talets remisomgång är något som ligger fast i det gamla paradigmet. De kunde förstås hävda att det var Kyrkan själv som skulle fatta beslut (och just så, exakt just så blev det som bekant inte!) men mycket var otänkt och ekumeniskt isolerat. Frågan då (SOU 1923:22) var ett statligt initiativ och om ämbetet har man inte resonerat av ett, tror jag, uppenbart skäl. Det självklara tas som självklart tills det ifrågasätts.
De teologer som lärde nytt av den då nya forskningen och kunde göra upp med den gamla liberala 1800-talsteologin och kulturkristendomen, hade begripit något viktigt om Kyrkan och därmed om prästämbetet. Ämbetet var Guds gåva och Guds hand den egentliga vid prästvigningen. Ämbetet var inrättat av Gud själv för att människor skulle få tron. De visste de som drogs med i den nya entusiasmen att läsa Svenska kyrkans bekännelseskrifter (en entusiasm som hör samman med den lundensiska högkyrkligheten under 1800-talet med Gottfrid Billing och andra). Confessio Augustana art V.
Att det lästes bibelord för att tolka vad som skedde vid en prästvigning var självklart. Orden avsågs rimligen tyda det som hände i vigningen och det gavs en gåva, enklast beskriven som gåvan att vara präst.
Visserligen kunde teologer bråka om luthersk och romersk ämbetssyn men
först var det nog så att det som kallades "lutherskt" inte var sådant som Luther omfattade och
därefter kanske det vore rimligare att bortsett från tolkningstraditioner fundera över vad Gud faktiskt ger i vigningen. På den punkten var Luther tydlig och rätt förstått kunde prästvigningen kallas ett sakrament, som vi lär oss i CA:s apologi art XIII.
De som ställde de basala frågorna var församlingspräster. De ville veta med vilken auktoritet de stod i kyrkan och förlät synder, förkunnade Guds ord och gjorde anspråk på att Gud haft något att säga genom dem, ställde fram bröd och vin och delade ut Kristi kropp och blod och hur de kunde välsigna och hävda att detta var egentligen något Gud gjorde. Ämbetsteologin var inte högkyrklig självhävdelse. Den var snarare en upptäcktsresa i Guds underbara gärningar. Därför ställde den sanningsfrågor och en uppsättning akademabla teologer stod handfallna.
Motsättningen är tydlig från 1930-talöet och framöver. Den handlar om ämbetet. Svensk Kyrkotidning jagar de högkyrkliga men de högkyrkliga som träder fram i SKT är inte svaren skyldiga. I ett par omgångar blåses debatten av men den pågick under åren 1953-1956 av och till och det var i en när det kom till ämbetet oenig kyrka ännu en oenighet infördes år 1958. Men grundkontroversen gällde för den teologihistoriskt orienterade just ämbetsteologin, inte kvinnofrågan.
Och ämbetsteologi blev aldrig löst.
Jag tror mig ha noterat att professor Gustaf Wingren och professor Krister Stendahl båda i början på 1960-talet uttalade sin häpnad över att frågan aldrig kommit vidare. Det borde de kanske ha fattat. Båda menade alltså att den egentliga debatten inte hade börjat - och det var något Gustaf upprepade med kraftfullt instämmande av begåvade forskare. Så var det.
Men samtidigt var allt kört för odalmännens, allmogens och populasens talesmän- och kvinnor diskuterade en annan fråga och de formulerade agendan. Vad med frågan om Gud, då? Funktionell ateism var grundhållningen. Detta skulle kyrkomötet hantera. Klart det inte gick.
Det verkar inte bättre än att det får bli ytterligare någon bloggpost i ämnet.
Först ett par korrigeringar.
Erik Sjöberg hette mycket riktigt lektorn som fick göra bibelutredningen. När han utsattes för kritik blev hans svar närmast lustigt.
Han erkände att det var ett misstag att inte starkare betona Paulus uppfattning. Men det fanns en anledning. Sjöberg räknade "icke på allvar ... med möjligheten, att Paulus' uppfattning detta avseende också i den nutida debatten skulle kunna anföras som en allmängiltig och för alla tider normerande åskådning." (Sjöberg, Exegeterna om kvinnliga präster, 1953 s 66)
Hade han varit lite bättre påläst, hade han vetat. Men det är rätt uppenbart att Erik Sjöberg inte närmare analyserat den ämbetsdebatt och den nyorientering som var 1930-talets i Sverige - och i Tyskland men kanske också ekumeniskt. I "Kyrkans århundrade" ville man veta vad en präst är - och skulle göra. Bo Giertz skrev om ämbetet år 1938 och då var det de bibelvetenskapliga upptäckterna som lett honom dit. Läs Ny Kyrklig Tidskrift och Vår Lösen.
Det leder det andra, ett förtydligande. Vad universitetsteologerna skrev i 20-talets remisomgång är något som ligger fast i det gamla paradigmet. De kunde förstås hävda att det var Kyrkan själv som skulle fatta beslut (och just så, exakt just så blev det som bekant inte!) men mycket var otänkt och ekumeniskt isolerat. Frågan då (SOU 1923:22) var ett statligt initiativ och om ämbetet har man inte resonerat av ett, tror jag, uppenbart skäl. Det självklara tas som självklart tills det ifrågasätts.
De teologer som lärde nytt av den då nya forskningen och kunde göra upp med den gamla liberala 1800-talsteologin och kulturkristendomen, hade begripit något viktigt om Kyrkan och därmed om prästämbetet. Ämbetet var Guds gåva och Guds hand den egentliga vid prästvigningen. Ämbetet var inrättat av Gud själv för att människor skulle få tron. De visste de som drogs med i den nya entusiasmen att läsa Svenska kyrkans bekännelseskrifter (en entusiasm som hör samman med den lundensiska högkyrkligheten under 1800-talet med Gottfrid Billing och andra). Confessio Augustana art V.
Att det lästes bibelord för att tolka vad som skedde vid en prästvigning var självklart. Orden avsågs rimligen tyda det som hände i vigningen och det gavs en gåva, enklast beskriven som gåvan att vara präst.
Visserligen kunde teologer bråka om luthersk och romersk ämbetssyn men
först var det nog så att det som kallades "lutherskt" inte var sådant som Luther omfattade och
därefter kanske det vore rimligare att bortsett från tolkningstraditioner fundera över vad Gud faktiskt ger i vigningen. På den punkten var Luther tydlig och rätt förstått kunde prästvigningen kallas ett sakrament, som vi lär oss i CA:s apologi art XIII.
De som ställde de basala frågorna var församlingspräster. De ville veta med vilken auktoritet de stod i kyrkan och förlät synder, förkunnade Guds ord och gjorde anspråk på att Gud haft något att säga genom dem, ställde fram bröd och vin och delade ut Kristi kropp och blod och hur de kunde välsigna och hävda att detta var egentligen något Gud gjorde. Ämbetsteologin var inte högkyrklig självhävdelse. Den var snarare en upptäcktsresa i Guds underbara gärningar. Därför ställde den sanningsfrågor och en uppsättning akademabla teologer stod handfallna.
Motsättningen är tydlig från 1930-talöet och framöver. Den handlar om ämbetet. Svensk Kyrkotidning jagar de högkyrkliga men de högkyrkliga som träder fram i SKT är inte svaren skyldiga. I ett par omgångar blåses debatten av men den pågick under åren 1953-1956 av och till och det var i en när det kom till ämbetet oenig kyrka ännu en oenighet infördes år 1958. Men grundkontroversen gällde för den teologihistoriskt orienterade just ämbetsteologin, inte kvinnofrågan.
Och ämbetsteologi blev aldrig löst.
Jag tror mig ha noterat att professor Gustaf Wingren och professor Krister Stendahl båda i början på 1960-talet uttalade sin häpnad över att frågan aldrig kommit vidare. Det borde de kanske ha fattat. Båda menade alltså att den egentliga debatten inte hade börjat - och det var något Gustaf upprepade med kraftfullt instämmande av begåvade forskare. Så var det.
Men samtidigt var allt kört för odalmännens, allmogens och populasens talesmän- och kvinnor diskuterade en annan fråga och de formulerade agendan. Vad med frågan om Gud, då? Funktionell ateism var grundhållningen. Detta skulle kyrkomötet hantera. Klart det inte gick.
Det verkar inte bättre än att det får bli ytterligare någon bloggpost i ämnet.
torsdag 10 juli 2014
Detta visste jag inte - om påhittsbranschen
Antje Jackelén fick pris som årets hetaste i Almedalen av pr-byrån Westanders. Det kunde vara trevligt om inte Kyrkliga Ting avslöjat den präktiga skandalen. Westanders har uppdrag för Svenska kyrkan och följer sin egen pr-handbok. http://kyrkligating.blogspot.se
Tala om praktskandal.
Handboken instruerar. Media älskar priser och utnämningar, så det ska det bli. Handboken finns också att tillgå via Kyrkliga ting. Finns det inte en enda anständig journalist som kan jaga detta? Vad är det för mönster vi ser och vill vi ha det samhället och den kyrkan. Bluffas av kampanjer? Få föreställningar som inte egentligen är sanning utan sken, påhitt alltså, overklighet?
Andra har skrivit om hur politiker, lobbyister och mediafolk vandrat med varandra i stilla berusning efter intag av rosévin, som tydligen innehåller alkohol, som i sin tur påverkar den mänskliga organismen. Vi ska alltså utsättas för detta rosévinsdoftande lurendrejeri. Kyrkliga chefer borde konfronteras. Det ska också ske.
Antje Jackelén framstår som köpt. Jag föredrar tänka att hon var ovetande om det sammanhang hon gladde sig över.
Bedrägeriet är till för att ge oss något som inte i egentlig mening finns och alltså inte bottnar i professionell kunskap mer än kunskapen hur man lurar folk..
Vi som möter nyheten i media ska röra oss i en skuggvärld och tro något som icke är.
Vi är rätt långt från seriöst kristenliv, må jag säga.
Och jag vill inte ha en kyrka som prostitueras dithän där vi nu tycks vara.
En kyrka som hamnar i påhittsbranschen - vad ger ni mig för den?
Hade jag varit församlingspräst hade jag i kungörelserna på söndag förklarat vad som hänt och kraftfullt tagit avstånd.
Hade kyrkomötet haft kvar frågeinstitutet, hade jag frågat.
Nu visste jag först inte. Jag bloggar och andra kanske fattar, tänkte jag. Men så beslöt jag mig för att motionera till Kyrkomötet. Kyrkomötet får be allmänheten om ursäkt för det inträffade. Menar jag.
Jag beundrar Patrik Pettersson med bloggen Kyrkliga Ting. Han har gjort en renhållningsinsats på sin blogg och skrivit den ultimata texten i ämnet.
Kommer Kyrkans Tidning att lyfta fram skandalen - eller ska vi lita på vanliga nyhetsjournalister - eller, hemska tanke, är detta det illusionssamhälle som blivit vårt?
Trollkarlen ropar: "Betala pr-byrån så får ni det ni betalat för. Påhittsbranschen ger er den verklighet vi vill att ni ska få.
Och finessen, gott folk, är att ni inte ens ska fatta att vi lurat er!"
Jag kan tycka synd om Antje Jackelén förutsatt att hon inte visste hur det hela gått till. Det inträffade blir förödande besvärande om hon visste. Och vi får aldrig veta sanningen.
Den här utmärkelsen fokuserar på andra hon fått som "årets opinionsbildare i Skåne" och så. Vad är på riktigt och vad är just pr-trick i handbokens mening eftersom media älskar priser och utmärkelser? I valet till ärkebiskop hölls dessa utmärkelser fram som meriter.
Men hur är det?
Egentligen.
Inälvorna mina greps av den kalla handen när jag läste hur det gått till. Jag har kunnat fundera över det prisande som Herren Jesus varnar för. Nu är det i stället så att Eigenlob stinkt. Det är kanske i teologisk mening inte värre än det Jesus varnar för, men riktigt illa är det. Jag ser en med makteliten konform kyrka.
Jag kom att tänka på den ryska kyrkan är 1905-1917, lierad med makten som den var. Men det kan bero på att jag sorterat några böcker om Ryssland och hade dem aktuella.
Hur eller hur.
Det är inte orimligt att konstatera att Antje Jackelén har problem.
Och därmed Svenska kyrkan.
Sådant ska upp i kyrkomötet.
Tala om praktskandal.
Handboken instruerar. Media älskar priser och utnämningar, så det ska det bli. Handboken finns också att tillgå via Kyrkliga ting. Finns det inte en enda anständig journalist som kan jaga detta? Vad är det för mönster vi ser och vill vi ha det samhället och den kyrkan. Bluffas av kampanjer? Få föreställningar som inte egentligen är sanning utan sken, påhitt alltså, overklighet?
Andra har skrivit om hur politiker, lobbyister och mediafolk vandrat med varandra i stilla berusning efter intag av rosévin, som tydligen innehåller alkohol, som i sin tur påverkar den mänskliga organismen. Vi ska alltså utsättas för detta rosévinsdoftande lurendrejeri. Kyrkliga chefer borde konfronteras. Det ska också ske.
Antje Jackelén framstår som köpt. Jag föredrar tänka att hon var ovetande om det sammanhang hon gladde sig över.
Bedrägeriet är till för att ge oss något som inte i egentlig mening finns och alltså inte bottnar i professionell kunskap mer än kunskapen hur man lurar folk..
Vi som möter nyheten i media ska röra oss i en skuggvärld och tro något som icke är.
Vi är rätt långt från seriöst kristenliv, må jag säga.
Och jag vill inte ha en kyrka som prostitueras dithän där vi nu tycks vara.
En kyrka som hamnar i påhittsbranschen - vad ger ni mig för den?
Hade jag varit församlingspräst hade jag i kungörelserna på söndag förklarat vad som hänt och kraftfullt tagit avstånd.
Hade kyrkomötet haft kvar frågeinstitutet, hade jag frågat.
Nu visste jag först inte. Jag bloggar och andra kanske fattar, tänkte jag. Men så beslöt jag mig för att motionera till Kyrkomötet. Kyrkomötet får be allmänheten om ursäkt för det inträffade. Menar jag.
Jag beundrar Patrik Pettersson med bloggen Kyrkliga Ting. Han har gjort en renhållningsinsats på sin blogg och skrivit den ultimata texten i ämnet.
Kommer Kyrkans Tidning att lyfta fram skandalen - eller ska vi lita på vanliga nyhetsjournalister - eller, hemska tanke, är detta det illusionssamhälle som blivit vårt?
Trollkarlen ropar: "Betala pr-byrån så får ni det ni betalat för. Påhittsbranschen ger er den verklighet vi vill att ni ska få.
Och finessen, gott folk, är att ni inte ens ska fatta att vi lurat er!"
Jag kan tycka synd om Antje Jackelén förutsatt att hon inte visste hur det hela gått till. Det inträffade blir förödande besvärande om hon visste. Och vi får aldrig veta sanningen.
Den här utmärkelsen fokuserar på andra hon fått som "årets opinionsbildare i Skåne" och så. Vad är på riktigt och vad är just pr-trick i handbokens mening eftersom media älskar priser och utmärkelser? I valet till ärkebiskop hölls dessa utmärkelser fram som meriter.
Men hur är det?
Egentligen.
Inälvorna mina greps av den kalla handen när jag läste hur det gått till. Jag har kunnat fundera över det prisande som Herren Jesus varnar för. Nu är det i stället så att Eigenlob stinkt. Det är kanske i teologisk mening inte värre än det Jesus varnar för, men riktigt illa är det. Jag ser en med makteliten konform kyrka.
Jag kom att tänka på den ryska kyrkan är 1905-1917, lierad med makten som den var. Men det kan bero på att jag sorterat några böcker om Ryssland och hade dem aktuella.
Hur eller hur.
Det är inte orimligt att konstatera att Antje Jackelén har problem.
Och därmed Svenska kyrkan.
Sådant ska upp i kyrkomötet.
onsdag 9 juli 2014
Interludium
Jag godkände under munterhet den bloggkommentar där det talas om den "förståndshandikappade" Eva i kapellet. Jag tvekade dock men tänkte att det är väl lika bra att alla som faktiskt vet vem Eva är, kvick, begåvad, påläst, rolig, kreativ och mycket annat, får en inblick i hur en bloggkommentators värld ter sig.
Kyrksyster kan inte ge besked om dag och tid för en händelse och det är rätt oviktigt. Det var sammanhanget som var dunkelt och detta sammanhang låg alltså 30-40 år tillbaka i tiden.
Jag visste alls inte vad det hela handlade om men hjärnan tuggar sig in i minnenas boningar. Det var alltså val till aKF:s styrelse och nu skulle någon ung in. De som förde fram henne menade att aKF:s gubbar förringande av den nya födelsen.
Om detta var det väl debatt mellan de av den laestadianska ungdomsväckelsen påverkade och några andra. Bertil E Gärtner talade vänligt med ett par. För det får han beröm. Ingen vet väl att det var i aKF:s styrelse ett samtal förts om hur de som talade om den nya födelsens nödvändighet skulle känna att det togs på allvar och förslaget blev att Bertil skulle tala med den som skrivit artiklar i ämnet.
Det underliggande problemet var förstås att aKF blev en rörelse som samlade fler än de högkyrkliga. I Göteborgs stift var somliga med i aKF eftersom Biskopen var ordförande där - och biskopen skulle man följa.
Kyrksyster deklarerar att aKF blev för trångt. Det beror på att Kyrksyster blev för stor, kan man tänka. Kyrksyster manar mig att inte berätta hur det var förr. Det är dumt. Om vi inte förstår det, är vi dömda att upprepa gamla misstag. Av dagens bloggpost del ett borde många ha en hel del att lära sig och få en hel del att fundera över.
Nu ville ju Kyrksyster skriva en bloggkommentar som var ett stöd för mig.
Det verkar som om jag inte anklagas för att ha varit misogyn, så som Anna uppfattade saken.
Då är jag nöjd.
Att det debatterades i aKF är alldeles klart. Högkyrklighet är också en intellektuell rörelse med debattglädje och krav på insikter. Det visade sig att de debatterande fortsatte den intellektuella sysslan vid akademierna och i skriftställarskap. SPT t ex. Kykligt Magasin. En del böcker, förstås.
Det visade sig också att en del högkyrkliga och alla de som varit med i rörelsen för att "det var där det hände" efterhand lämnade. Det är fullkomligt begripligt. En prästfru deklarerade sitt avfall med motiveringen att SPT bara skrev mot kvinnliga präster. Det gick jag, arme dumskalle, på så jag satte mig med en uppsättning av tidningen för att undersöka allt detta mot-skrivande som fanns där. Jag bläddrade. Och bläddrade. Och bläddrade. Så insåg jag att jag missförstått allt. Som Homsan ungefär.
"Jag bara förklarar, sa Homsan.
Det är en känslosak, sa Misan. Och den kan inte förklaras.
Nej, nej, sa Homsan nedslagen."
(Tove Jansson, Farlig Midsommar, Gebers Stockholm 1954 (tr i Helsingfors, s 30. Mor gav boken till sönerna midsommar 1955 och högläste den då. Bildad familj!)
Kyrksyster kan inte ge besked om dag och tid för en händelse och det är rätt oviktigt. Det var sammanhanget som var dunkelt och detta sammanhang låg alltså 30-40 år tillbaka i tiden.
Jag visste alls inte vad det hela handlade om men hjärnan tuggar sig in i minnenas boningar. Det var alltså val till aKF:s styrelse och nu skulle någon ung in. De som förde fram henne menade att aKF:s gubbar förringande av den nya födelsen.
Om detta var det väl debatt mellan de av den laestadianska ungdomsväckelsen påverkade och några andra. Bertil E Gärtner talade vänligt med ett par. För det får han beröm. Ingen vet väl att det var i aKF:s styrelse ett samtal förts om hur de som talade om den nya födelsens nödvändighet skulle känna att det togs på allvar och förslaget blev att Bertil skulle tala med den som skrivit artiklar i ämnet.
Det underliggande problemet var förstås att aKF blev en rörelse som samlade fler än de högkyrkliga. I Göteborgs stift var somliga med i aKF eftersom Biskopen var ordförande där - och biskopen skulle man följa.
Kyrksyster deklarerar att aKF blev för trångt. Det beror på att Kyrksyster blev för stor, kan man tänka. Kyrksyster manar mig att inte berätta hur det var förr. Det är dumt. Om vi inte förstår det, är vi dömda att upprepa gamla misstag. Av dagens bloggpost del ett borde många ha en hel del att lära sig och få en hel del att fundera över.
Nu ville ju Kyrksyster skriva en bloggkommentar som var ett stöd för mig.
Det verkar som om jag inte anklagas för att ha varit misogyn, så som Anna uppfattade saken.
Då är jag nöjd.
Att det debatterades i aKF är alldeles klart. Högkyrklighet är också en intellektuell rörelse med debattglädje och krav på insikter. Det visade sig att de debatterande fortsatte den intellektuella sysslan vid akademierna och i skriftställarskap. SPT t ex. Kykligt Magasin. En del böcker, förstås.
Det visade sig också att en del högkyrkliga och alla de som varit med i rörelsen för att "det var där det hände" efterhand lämnade. Det är fullkomligt begripligt. En prästfru deklarerade sitt avfall med motiveringen att SPT bara skrev mot kvinnliga präster. Det gick jag, arme dumskalle, på så jag satte mig med en uppsättning av tidningen för att undersöka allt detta mot-skrivande som fanns där. Jag bläddrade. Och bläddrade. Och bläddrade. Så insåg jag att jag missförstått allt. Som Homsan ungefär.
"Jag bara förklarar, sa Homsan.
Det är en känslosak, sa Misan. Och den kan inte förklaras.
Nej, nej, sa Homsan nedslagen."
(Tove Jansson, Farlig Midsommar, Gebers Stockholm 1954 (tr i Helsingfors, s 30. Mor gav boken till sönerna midsommar 1955 och högläste den då. Bildad familj!)
Med snopp. Del ett.
Jag har påpekat förhållandet tidigare. I vanliga fall börjar en diskussion med grovt tillyxade argument och slipas sedan av när argument sakgranskas. I frågan om ämbetet och om kvinnor som präster har det motsatta inträffat. Argumenten var i omgångar bättre tänkta än det som nu gäller - frågan om prästens snopp. "Det hänger på det som hänger"-argumentet i än enklare form. Och det är begripligt. För en komplicerad fråga kan inte längre hanteras som komplex och - dessvärre - inte heller som en.
Det är minst tre frågor.
Lydia Wahlström tog över efter Viktor Rydberg och det är hon som aktualiserar frågan om kvinnor som präster. Att hon var lesbisk, har vi inte riktigt tyckt oss behöva markera. men hon gick fram som en skördetröska i de unga studentskornas bingar och frågan om kön och ämbete kanske vi skulle tagit tag i långt tidigare. Men somliga av oss är hemfallna åt pryderi, inser jag. Vi låter det privata vara privat. Det var det kanske inte riktigt.
Men viktigare är att Lydia nog egentligen inte var ett endaste dugg intresserade av det sacerdotala ämbetet, det där med präster som håller på med mässfirande och liturgi. För henne var prästen läraren. Klädd i svart kappa höll prästen en predikan som föregicks av lite psalmer och annan sång samt några läsningar och som avslutades med bön och psalm. Den liberala teologin behövde inte mycket mer än så - och med detta program skulle visas hur förnuftig den kristna tron faktiskt var. Denna liberala teologi var religiös liberalism, som ni vet.
Lydia har en del behjärtansvärda i sitt följe. De omfattar alltså en tanke på prästen som lärare mer än som mässfirande präst. Håll distinktionen i minne. Det mer handfasta i Skriften som jungfrufödelse och uppståndelse kunde man glida över med lätt hand. I det utgående 1800-talet visste man förstås bättre. I det ingående 1900-talet likaså. Här kan alltså läroverksadjunkter och folkskollärare fylkas. De är anställda i ett kyrkligt styrt utbildningsväsende men det finns omtolkningsmöjligheter. Den kristna tron visar sig vara elastisk. Om man inte tror för mycket kan man tro en del i alla fall. Och själva tanken är fin. Den definierades då som "kärlekstanken" och inte som nu när det är "tanken på alla männioskors lika värde" som sammanfattar vad tron går ut på.
Den första insikten är alltså den att de som i kyrkliga miljöer först talade för kvinnliga präster egentligen inte hade något till övers för präster i mer pregnant mening - sakramentsförvaltare och förvaltare av heliga hemligheter.
Nu blev det inget beslut om kvinnor som präster på 1920-talet. Frågan hade ställts som en fråga om behörighet till statlig tjänst. Och där är nästa fråga - behörighet, jämställdhet.
I Sverige drivs frågan om kvinnor som präster i grunden som en fråga om behörighet till en statlig tjänst. Staten aktualiserar frågan. Svenska kyrkan vill inte egentligen ta i den. Men statens utredning måste ju likväl ägna sig åt de teologiska frågorna. Det är här biskop Bohlin och riksdagsman Hallén lägger allting till rätta genom att välja bort alla de bibelvetare som kan antas komma med fel forskning och så satsar man på lektor Sjögren. Jag behöver inte dra detaljerna. Valet av bibelvetare avgjorde resultatet och Bohlin/Hallén gjorde sitt bästa för att förhindra att något annat skulle sägas. Ni ser det i SOU 1950:48.
Det lilla tricket fullbordades när regeringen lät kyrkofullmäktige bli remissinstanser, inte som vanligt kyrkoråden. Vilket var tricket? Fullmäktige var den politiska instansen. I kyrkoråden fanns risk att de kyrkligt aktiva dvaldes. På ett antal ställen ändrade fullmäktige kyrkorådets avstyrkan. Så i Växjö, där domprosten Hylander kördes över. Sedan tog det lång tid innan regeringen la fram ett förslag inför kyrkomötet 1957, så lång tid att frågor ställdes i riksdagen. Några måste ha förstått att frågan var mer komplex än man låtsades om.
Likställighet/jämställdhet var vad saken för en majoritet gällde.
Frågan vad Gud kunde mena med Kyrkans ämbete var inte deras. Hur kom det sig att frågans två "fält" inte fick vara den verkliga komplikationen?
Kanske en del av svaret är att 1950-talet är det årtionde när folk lurades i fråga efter fråga: Nedskjutningen av DC-3:an, Catalinaaffären, Enbomsaffären, neutraliteten, Sveriges roll i USA:s ekonomiska krigföring mot Sovjetunionen. det militära samarbetet med Nato och upplåtandet av svenskt luftrum för rätlinjiga inflygningsbanor för amerikanskt spion- och bombflyg. Något av mörkläggningen har jag kanske glömt...
Det var mycket som svenska folket inte skulle känna till. Och då kan väl kyrkofrågan förenklas till en fråga om jämställdhet och behörighet till statlig tjänst? Det räcker bra så.
Att opinionsundersökningar visar att Svenska kyrkans präster var emot ämbetsreformen kunde man gå förbi. Det behövde folk inte få veta. Inte deras argument heller.
För dem som (biskopar, präster och lekmän) som uppfattade att ett beslut om kvinnor som präster stred mot Guds vilja så som den var känd genom Den Heliga Skrift och den reformatoriska bekännelsen var inte situationen enkel. Det handlade verkligen om att Svenska kyrkan skulle överge den fasta grund hon stod på - men hur driva den tanken inför människor som tänkte helt annorlunda om frågans karaktär? De kunde kanske besvärja sig till att vara för kvinnors fri- och rättigheter men skulle utmålas som sexister. Det hade de inte väntat. Deras kvinnoprästmotstånd - och så ville de sällan själva beskrivas - blev enkelt kvinnomotstånd. Kvinnohatarna ställde upp. Och så var den debatten över.
Varför sa de som var för ordningen med kvinnor som präster och menade sig ha teologiska skäl för saken inte ifrån? Varför fick frågan om ämbetet inte vara seriöst teologisk? Jag fattar inte det. Varför teg de när deras medkristna målades ut som något de i all sin mänskliga svaghet inte var?
Några prästfamiljer har berättat om hur det var för deras döttrar som mötte de rådande stämningarna.
Erland Olson berättar hur han blev ledsen när dottern Eva kom hem och grät. "När vi då frågade varför hon var ledsen berättade hon att en tant i affären frågade om hon och systrarna fick mycket stryk hemma. Eva förstod inte ens vad det var fråga om. Men tanten hade fortsatt: 'Det får ni säkert eftersom er pappa är kvinnohatare.'" (Erland Olsson, Led, milda ljus, Gotlands kyrkohistoriska sällskaps skriftserie nr 1, 2011 s 55)
Britt Lindblad beskriver drevet. Hennes man Mårten hade ställt upp i samarbetsrådet för Kyrklig Samling. "Det var ingen behaglig tid. Man vågade knappast öppna tidningen. Särskilt tonårsdöttrarna tog illa vid sig. En av dem skulle börja en pryoplats på ett dagis och gick runt och presenterade sig. Kokerskan vägrade ta henne i hand, eftersom hon var sin fars dotter. Det kallar jag mobbning." (Britt Lindblad i Kerstin Kyhlberg Engvall, red, Prästfruminnen, Verbum, Stockholm 1998 s 119)
Och ännu har jag inte kommit fram till vad de bespottade gruppen sa och hur Svenska kyrkan hanterade själva frågan om ämbetet.
Det ska tydligen komma fler delar.
Det finns nämligen skäl att avslöja hur det gick till. I går kväll såg jag den kvinnliga kyrkoherden i Midsomer Murder. Hon var inte rolig. Intrigant och självupptagen var hon. Ska det uppfattas vara någon form av besked? Svänger det nu? Börjar folk fatta? Invändningen att den andre prästen var mördaren kanske fördunklar insikten. I media framställs en kvinnlig präst som otrevlig. Så var det inte förr. Något har hänt. To be continued.
Det är minst tre frågor.
Lydia Wahlström tog över efter Viktor Rydberg och det är hon som aktualiserar frågan om kvinnor som präster. Att hon var lesbisk, har vi inte riktigt tyckt oss behöva markera. men hon gick fram som en skördetröska i de unga studentskornas bingar och frågan om kön och ämbete kanske vi skulle tagit tag i långt tidigare. Men somliga av oss är hemfallna åt pryderi, inser jag. Vi låter det privata vara privat. Det var det kanske inte riktigt.
Men viktigare är att Lydia nog egentligen inte var ett endaste dugg intresserade av det sacerdotala ämbetet, det där med präster som håller på med mässfirande och liturgi. För henne var prästen läraren. Klädd i svart kappa höll prästen en predikan som föregicks av lite psalmer och annan sång samt några läsningar och som avslutades med bön och psalm. Den liberala teologin behövde inte mycket mer än så - och med detta program skulle visas hur förnuftig den kristna tron faktiskt var. Denna liberala teologi var religiös liberalism, som ni vet.
Lydia har en del behjärtansvärda i sitt följe. De omfattar alltså en tanke på prästen som lärare mer än som mässfirande präst. Håll distinktionen i minne. Det mer handfasta i Skriften som jungfrufödelse och uppståndelse kunde man glida över med lätt hand. I det utgående 1800-talet visste man förstås bättre. I det ingående 1900-talet likaså. Här kan alltså läroverksadjunkter och folkskollärare fylkas. De är anställda i ett kyrkligt styrt utbildningsväsende men det finns omtolkningsmöjligheter. Den kristna tron visar sig vara elastisk. Om man inte tror för mycket kan man tro en del i alla fall. Och själva tanken är fin. Den definierades då som "kärlekstanken" och inte som nu när det är "tanken på alla männioskors lika värde" som sammanfattar vad tron går ut på.
Den första insikten är alltså den att de som i kyrkliga miljöer först talade för kvinnliga präster egentligen inte hade något till övers för präster i mer pregnant mening - sakramentsförvaltare och förvaltare av heliga hemligheter.
Nu blev det inget beslut om kvinnor som präster på 1920-talet. Frågan hade ställts som en fråga om behörighet till statlig tjänst. Och där är nästa fråga - behörighet, jämställdhet.
I Sverige drivs frågan om kvinnor som präster i grunden som en fråga om behörighet till en statlig tjänst. Staten aktualiserar frågan. Svenska kyrkan vill inte egentligen ta i den. Men statens utredning måste ju likväl ägna sig åt de teologiska frågorna. Det är här biskop Bohlin och riksdagsman Hallén lägger allting till rätta genom att välja bort alla de bibelvetare som kan antas komma med fel forskning och så satsar man på lektor Sjögren. Jag behöver inte dra detaljerna. Valet av bibelvetare avgjorde resultatet och Bohlin/Hallén gjorde sitt bästa för att förhindra att något annat skulle sägas. Ni ser det i SOU 1950:48.
Det lilla tricket fullbordades när regeringen lät kyrkofullmäktige bli remissinstanser, inte som vanligt kyrkoråden. Vilket var tricket? Fullmäktige var den politiska instansen. I kyrkoråden fanns risk att de kyrkligt aktiva dvaldes. På ett antal ställen ändrade fullmäktige kyrkorådets avstyrkan. Så i Växjö, där domprosten Hylander kördes över. Sedan tog det lång tid innan regeringen la fram ett förslag inför kyrkomötet 1957, så lång tid att frågor ställdes i riksdagen. Några måste ha förstått att frågan var mer komplex än man låtsades om.
Likställighet/jämställdhet var vad saken för en majoritet gällde.
Frågan vad Gud kunde mena med Kyrkans ämbete var inte deras. Hur kom det sig att frågans två "fält" inte fick vara den verkliga komplikationen?
Kanske en del av svaret är att 1950-talet är det årtionde när folk lurades i fråga efter fråga: Nedskjutningen av DC-3:an, Catalinaaffären, Enbomsaffären, neutraliteten, Sveriges roll i USA:s ekonomiska krigföring mot Sovjetunionen. det militära samarbetet med Nato och upplåtandet av svenskt luftrum för rätlinjiga inflygningsbanor för amerikanskt spion- och bombflyg. Något av mörkläggningen har jag kanske glömt...
Det var mycket som svenska folket inte skulle känna till. Och då kan väl kyrkofrågan förenklas till en fråga om jämställdhet och behörighet till statlig tjänst? Det räcker bra så.
Att opinionsundersökningar visar att Svenska kyrkans präster var emot ämbetsreformen kunde man gå förbi. Det behövde folk inte få veta. Inte deras argument heller.
För dem som (biskopar, präster och lekmän) som uppfattade att ett beslut om kvinnor som präster stred mot Guds vilja så som den var känd genom Den Heliga Skrift och den reformatoriska bekännelsen var inte situationen enkel. Det handlade verkligen om att Svenska kyrkan skulle överge den fasta grund hon stod på - men hur driva den tanken inför människor som tänkte helt annorlunda om frågans karaktär? De kunde kanske besvärja sig till att vara för kvinnors fri- och rättigheter men skulle utmålas som sexister. Det hade de inte väntat. Deras kvinnoprästmotstånd - och så ville de sällan själva beskrivas - blev enkelt kvinnomotstånd. Kvinnohatarna ställde upp. Och så var den debatten över.
Varför sa de som var för ordningen med kvinnor som präster och menade sig ha teologiska skäl för saken inte ifrån? Varför fick frågan om ämbetet inte vara seriöst teologisk? Jag fattar inte det. Varför teg de när deras medkristna målades ut som något de i all sin mänskliga svaghet inte var?
Några prästfamiljer har berättat om hur det var för deras döttrar som mötte de rådande stämningarna.
Erland Olson berättar hur han blev ledsen när dottern Eva kom hem och grät. "När vi då frågade varför hon var ledsen berättade hon att en tant i affären frågade om hon och systrarna fick mycket stryk hemma. Eva förstod inte ens vad det var fråga om. Men tanten hade fortsatt: 'Det får ni säkert eftersom er pappa är kvinnohatare.'" (Erland Olsson, Led, milda ljus, Gotlands kyrkohistoriska sällskaps skriftserie nr 1, 2011 s 55)
Britt Lindblad beskriver drevet. Hennes man Mårten hade ställt upp i samarbetsrådet för Kyrklig Samling. "Det var ingen behaglig tid. Man vågade knappast öppna tidningen. Särskilt tonårsdöttrarna tog illa vid sig. En av dem skulle börja en pryoplats på ett dagis och gick runt och presenterade sig. Kokerskan vägrade ta henne i hand, eftersom hon var sin fars dotter. Det kallar jag mobbning." (Britt Lindblad i Kerstin Kyhlberg Engvall, red, Prästfruminnen, Verbum, Stockholm 1998 s 119)
Och ännu har jag inte kommit fram till vad de bespottade gruppen sa och hur Svenska kyrkan hanterade själva frågan om ämbetet.
Det ska tydligen komma fler delar.
Det finns nämligen skäl att avslöja hur det gick till. I går kväll såg jag den kvinnliga kyrkoherden i Midsomer Murder. Hon var inte rolig. Intrigant och självupptagen var hon. Ska det uppfattas vara någon form av besked? Svänger det nu? Börjar folk fatta? Invändningen att den andre prästen var mördaren kanske fördunklar insikten. I media framställs en kvinnlig präst som otrevlig. Så var det inte förr. Något har hänt. To be continued.
tisdag 8 juli 2014
Avigsidan
Vi som kan vår Ed McBain och som följt The 89th Precinct vet att folk blir galna i sommarhettan. Men det är New York, som ligger på samma breddgrad som Rom. Inte Sverige, alltså. Eller har åkomman spritt sig?
Jag uppskattar inte Annas kommentar om såpopera. Avsikten med denna käcka, muntra och pigga blogg är att granska, ifrågasätta, kommentera berömmande och mycket annat sådant i det kyrkliga och ibland också i det samhälleliga. Jag släpper fram kommentarer glad att få veta hur folk tänker. Ibland visar det sig att de tänkt mycket ofullständigt och väldigt fördomsfullt. Några utlägger sådant de inte har en aning om. Det kan jag stå ut med, för också detta är informationsbärande. Men den som skriver för att iscensätta en såpopera? De som tror sig föra en debatt hanteras som driftkuckuer? Jag blir inte riktigt glad. En sak är att vädra okunnighet för att skaffa sig nya insikter. Detta det andra med kungliga såpoperan är något annat och grundläggande respektlöst för den som vill samtala.
En sak är förresten att komma dragande med gamla uppgörelser som inte preciseras. Jag tycker mig förstå att Kyrksysters anklagelse inte egentligen var att jag var emot kvinnor för, men minnet sviker mig, var det inte en kvinna som röstades bort? Och hur är det - är Kyrksyster fortfarande med i aKF eller var hon en av dem som var med och sedan inte? De som det var så med är ganska många. De ville inte stå samman när det blev mer mödosamt, kan man anta. Men Kyrksyster får mer än gärna - förständigas kanske till och med - att komplettera anklagelseakten. Jag har försökt fråga sådana som var med i aKF - kvinnor och män - och ingen minns vad saken gällde. Så kom igen, Kyrksyster!
Avigsidan med en generös policy och ett nyfiket sinnelag ser vi nu. Jag ska klandras för vad andra skriver. Som om jag godkände åsikten bara för att jag tyckte kunde följa resonemangen tillsammans! Men är det ett moraliskt problem att skriva blogg och ha kommentatorsutrymme?
Skrev inte jag, kunde somliga kommentatorer inte heller skriva på ett forum där många läser.
Ja, det nog ett moraliskt problem.
Det är det å andra sidan med mycket. Jag fick frågan om inte Gudrun Schyman var hetast i Almedalen och fick ett genomslag som slår ut allt annat. Jo, så var det. Men hon kanske fått utmärkelsen tidigare eller så låg det i pr-byråns intresse att välja Antje Jackelén. Avigsidan av det valet är väl till sist att det inte är något värt.
Jag uppskattar inte Annas kommentar om såpopera. Avsikten med denna käcka, muntra och pigga blogg är att granska, ifrågasätta, kommentera berömmande och mycket annat sådant i det kyrkliga och ibland också i det samhälleliga. Jag släpper fram kommentarer glad att få veta hur folk tänker. Ibland visar det sig att de tänkt mycket ofullständigt och väldigt fördomsfullt. Några utlägger sådant de inte har en aning om. Det kan jag stå ut med, för också detta är informationsbärande. Men den som skriver för att iscensätta en såpopera? De som tror sig föra en debatt hanteras som driftkuckuer? Jag blir inte riktigt glad. En sak är att vädra okunnighet för att skaffa sig nya insikter. Detta det andra med kungliga såpoperan är något annat och grundläggande respektlöst för den som vill samtala.
En sak är förresten att komma dragande med gamla uppgörelser som inte preciseras. Jag tycker mig förstå att Kyrksysters anklagelse inte egentligen var att jag var emot kvinnor för, men minnet sviker mig, var det inte en kvinna som röstades bort? Och hur är det - är Kyrksyster fortfarande med i aKF eller var hon en av dem som var med och sedan inte? De som det var så med är ganska många. De ville inte stå samman när det blev mer mödosamt, kan man anta. Men Kyrksyster får mer än gärna - förständigas kanske till och med - att komplettera anklagelseakten. Jag har försökt fråga sådana som var med i aKF - kvinnor och män - och ingen minns vad saken gällde. Så kom igen, Kyrksyster!
Avigsidan med en generös policy och ett nyfiket sinnelag ser vi nu. Jag ska klandras för vad andra skriver. Som om jag godkände åsikten bara för att jag tyckte kunde följa resonemangen tillsammans! Men är det ett moraliskt problem att skriva blogg och ha kommentatorsutrymme?
Skrev inte jag, kunde somliga kommentatorer inte heller skriva på ett forum där många läser.
Ja, det nog ett moraliskt problem.
Det är det å andra sidan med mycket. Jag fick frågan om inte Gudrun Schyman var hetast i Almedalen och fick ett genomslag som slår ut allt annat. Jo, så var det. Men hon kanske fått utmärkelsen tidigare eller så låg det i pr-byråns intresse att välja Antje Jackelén. Avigsidan av det valet är väl till sist att det inte är något värt.
Uppsamlingsheat
Kommentarerna till Berufsverbot överraskar. De missar att detta är en pigg, käck och munter blogg, tycks det. Jag satte tydligen igång något.
Jag får rådet att gå in i det allmänna prästadömet och betrakta myror. Det kan jag göra - men är inte prästens uppgift, den jag livslångt vigts för, att vara med och bygga församling och en i eminent mening offentlig syssla. Inte privat, alltså.
Jag har inte prästeriet som en personlig dekoration. Jag åtsporde biskop Johansson om han ville inviga ett husaltare, men jag har själv inte övertygats av tanken att stå i min kammare och fira mässa. För mig? För världen? Ska jag sätta upp ett anslag utanför huset och mana folk att komma? Vilken kyrka/församling är då detta, i konkurrens med det vanliga församlingsbygget på orten? Jag ser ett antal problem. Jag ser också myr-mystikens problematik. Den tappar perspektivet på vad en präst är och vad en präst är till för.
Kyrksyster anklagar. Det tarvar preciseringar om jag ska kunna försvara mig. Kanske var det något Kyrksyster inte fattade men syster Eva i kapellet begrep, när hon glädjestrålande kom till medarbetarna och utbrast: "Nu vet jag att han tycker om mig. Han har skällt på mig också."
Annars brukar anklagelsen vara att jag var för snäll...
Till ämbetsfrågan tänkte jag återkomma, men kyrksyster är nog skyldig att exemplifiera. Har jag skällt därför att någon ville ha med en ung kvinna i aKF:s styrelse - vem var det i så fall och vilken kompetens hade hon? Vem skulle petas bort? Och handen på hjärtat, det var ett årsmöte och inte jag som valde styrelse. Det slirar betänkligt, tycker jag. Men låt oss reda upp frågan snarast!
Sedan ska vi återkomma till diskrimineringen, men det vi faktiskt stod för var en hållning där kvinnliga präster hade företräde. Har ni glömt det? Och det var vi alla för och fattade beslut om i kyrkomötet. Några tänkte att denna hållning skulle vara reciprok, leva och låta leva, liksom.
Jo, jag ska återkomma till ämbetsfrågan och nonchalera alla propåer om hur framtiden skulle gestaltas i en idealkyrka. Det här är inte en frågelåda och ingen kommer att bry sig om alternativa strukturer. Om detta har det skrivits, dock. Läs det om ni vill veta. Annars gäller ett: Ni har spottat i kålen, ät soppan! Det gick som vi sa, inte som ni sa, ni som införde reformen.
Bengt Olof Dike har alla chanser att leva upp i Ronneby under några dagar i juli. Då är det Tosia Bonnadan. Men han fattar inte.
Jag skriver inte att det är synd om mig. Det är Svenska kyrkans införda Berufsverbot som är ett självskadebeteende. Saken gäller inget annat än frågan hur Kyrkans ämbete är tänkt av Gud. Om Gud tänkte något nytt 1958 borde det gå att få besked om den saken och inte bara en biskopsmötets bibelkommission som kritiserar hur beslutet togs och grunderna på vilka det fattades. En kyrka som agerar funktionellt ateistiskt kan inte och ska inte locka lärjungar. Det är Svenska kyrkan det är synd om och kanske svenska folket. I övrigt får Dike besked om att landet inte riktigt ligger IRL som in hans föreställningsvärld, men det är informationer som går honom förbi.
Märklig är också kritiken mot Ding-dong Hermansson. Han kallas så för något han gjort och som kan ifrågasättas eller beundras - och fler gillar nog ding-dongandet än de som ogillar tilltaget. Skulle jag kallas "Puckot Sandahl" (vilket skulle inte bara vara en innovation utan på sitt sätt ett framsteg) är det därför att jag pådyvlas något jag är eller skulle vara.
Nu är det en avgörande skillnad mellan att göra och att vara.
Själva läsningen av en text blir nu av Anna ett påhopp på domprosten i Visby för något han antas vara, alltså i paritet med "puckot". Så står det inte i texten. Så läser bara de illvilliga den.
Jag är bekymrad över att domprosten Hermansson ska utsättas för en så neslig behandling. Han är nämligen en fin domprost, en värdig representant för Svenska kyrkan. Så var det sagt också.
Signaturen Anna anklagde mig tidigare för att ljuga. Nu hittade jag en intervju i Dagens Media. Verkar det inte som om lögnanklagelsen är - lögn? Antje Jackelén intervjuas:
Vad betyder den här utmärkelsen för dig?
– Det är ett erkännande för att de frågor som vi står för utifrån vår kristna tro fortfarande har betydelse i samhället. Vi är inte något vid sidan av samhället utan vi finns mitt i det.
Juryn lyfte särskilt upp kyrkans klockringning mot Svenskarnas parti i sin motivering. Vad säger du om det?
– Jag tror inte att det är klockringningen i sig utan snarare allt som den symboliserar. Den gjorde det så påtagligt att Svenska Kyrkans arbete för öppenhet, tolerans och mångfald är en viktig fråga, säger hon och fortsätter:
– Vi är övertygade om att varje människa är skapad till guds avbild och därför har alla ett värde som inte får trampas på. Det här förverkligar vi bäst i ett samhälle som omfamnar just de här frågorna.
Så hur var det nu med juryns motivering och klockringningen?
Hermansson är det faktiskt lite synd om. Så mycket ding-dong och så lite erkännande.
Hermansson till biskopsstolen i Växjö!
Nåt ska han väl få.
Och Anna får väl också något - ta sig en funderare i vart fall.
Jackelén då - vad är talet om mångfald värt i det kyrkosystem som i kyrkoordningens form och i vanlig praktik marginaliserar i syfte att eliminera?
Puddingen bevisas genom ätandet.
Det kan påpekas också om man är käck, pigg och munter. Kanske mest då!
Jag får rådet att gå in i det allmänna prästadömet och betrakta myror. Det kan jag göra - men är inte prästens uppgift, den jag livslångt vigts för, att vara med och bygga församling och en i eminent mening offentlig syssla. Inte privat, alltså.
Jag har inte prästeriet som en personlig dekoration. Jag åtsporde biskop Johansson om han ville inviga ett husaltare, men jag har själv inte övertygats av tanken att stå i min kammare och fira mässa. För mig? För världen? Ska jag sätta upp ett anslag utanför huset och mana folk att komma? Vilken kyrka/församling är då detta, i konkurrens med det vanliga församlingsbygget på orten? Jag ser ett antal problem. Jag ser också myr-mystikens problematik. Den tappar perspektivet på vad en präst är och vad en präst är till för.
Kyrksyster anklagar. Det tarvar preciseringar om jag ska kunna försvara mig. Kanske var det något Kyrksyster inte fattade men syster Eva i kapellet begrep, när hon glädjestrålande kom till medarbetarna och utbrast: "Nu vet jag att han tycker om mig. Han har skällt på mig också."
Annars brukar anklagelsen vara att jag var för snäll...
Till ämbetsfrågan tänkte jag återkomma, men kyrksyster är nog skyldig att exemplifiera. Har jag skällt därför att någon ville ha med en ung kvinna i aKF:s styrelse - vem var det i så fall och vilken kompetens hade hon? Vem skulle petas bort? Och handen på hjärtat, det var ett årsmöte och inte jag som valde styrelse. Det slirar betänkligt, tycker jag. Men låt oss reda upp frågan snarast!
Sedan ska vi återkomma till diskrimineringen, men det vi faktiskt stod för var en hållning där kvinnliga präster hade företräde. Har ni glömt det? Och det var vi alla för och fattade beslut om i kyrkomötet. Några tänkte att denna hållning skulle vara reciprok, leva och låta leva, liksom.
Jo, jag ska återkomma till ämbetsfrågan och nonchalera alla propåer om hur framtiden skulle gestaltas i en idealkyrka. Det här är inte en frågelåda och ingen kommer att bry sig om alternativa strukturer. Om detta har det skrivits, dock. Läs det om ni vill veta. Annars gäller ett: Ni har spottat i kålen, ät soppan! Det gick som vi sa, inte som ni sa, ni som införde reformen.
Bengt Olof Dike har alla chanser att leva upp i Ronneby under några dagar i juli. Då är det Tosia Bonnadan. Men han fattar inte.
Jag skriver inte att det är synd om mig. Det är Svenska kyrkans införda Berufsverbot som är ett självskadebeteende. Saken gäller inget annat än frågan hur Kyrkans ämbete är tänkt av Gud. Om Gud tänkte något nytt 1958 borde det gå att få besked om den saken och inte bara en biskopsmötets bibelkommission som kritiserar hur beslutet togs och grunderna på vilka det fattades. En kyrka som agerar funktionellt ateistiskt kan inte och ska inte locka lärjungar. Det är Svenska kyrkan det är synd om och kanske svenska folket. I övrigt får Dike besked om att landet inte riktigt ligger IRL som in hans föreställningsvärld, men det är informationer som går honom förbi.
Märklig är också kritiken mot Ding-dong Hermansson. Han kallas så för något han gjort och som kan ifrågasättas eller beundras - och fler gillar nog ding-dongandet än de som ogillar tilltaget. Skulle jag kallas "Puckot Sandahl" (vilket skulle inte bara vara en innovation utan på sitt sätt ett framsteg) är det därför att jag pådyvlas något jag är eller skulle vara.
Nu är det en avgörande skillnad mellan att göra och att vara.
Själva läsningen av en text blir nu av Anna ett påhopp på domprosten i Visby för något han antas vara, alltså i paritet med "puckot". Så står det inte i texten. Så läser bara de illvilliga den.
Jag är bekymrad över att domprosten Hermansson ska utsättas för en så neslig behandling. Han är nämligen en fin domprost, en värdig representant för Svenska kyrkan. Så var det sagt också.
Signaturen Anna anklagde mig tidigare för att ljuga. Nu hittade jag en intervju i Dagens Media. Verkar det inte som om lögnanklagelsen är - lögn? Antje Jackelén intervjuas:
Vad betyder den här utmärkelsen för dig?
– Det är ett erkännande för att de frågor som vi står för utifrån vår kristna tro fortfarande har betydelse i samhället. Vi är inte något vid sidan av samhället utan vi finns mitt i det.
Juryn lyfte särskilt upp kyrkans klockringning mot Svenskarnas parti i sin motivering. Vad säger du om det?
– Jag tror inte att det är klockringningen i sig utan snarare allt som den symboliserar. Den gjorde det så påtagligt att Svenska Kyrkans arbete för öppenhet, tolerans och mångfald är en viktig fråga, säger hon och fortsätter:
– Vi är övertygade om att varje människa är skapad till guds avbild och därför har alla ett värde som inte får trampas på. Det här förverkligar vi bäst i ett samhälle som omfamnar just de här frågorna.
Så hur var det nu med juryns motivering och klockringningen?
Hermansson är det faktiskt lite synd om. Så mycket ding-dong och så lite erkännande.
Hermansson till biskopsstolen i Växjö!
Nåt ska han väl få.
Och Anna får väl också något - ta sig en funderare i vart fall.
Jackelén då - vad är talet om mångfald värt i det kyrkosystem som i kyrkoordningens form och i vanlig praktik marginaliserar i syfte att eliminera?
Puddingen bevisas genom ätandet.
Det kan påpekas också om man är käck, pigg och munter. Kanske mest då!
måndag 7 juli 2014
Berufsverbot
Det var en egendomlig läsning att se hur texten las ut när det gällde att förklara vilka möjligheter jag har i Svenska kyrkan. Jag kan tydligen predika i vilken kyrka som helst i hela Svenska kyrkan. Det var inte kyrkorättsligt korrekt. Inte kyrkopolitiskt heller, för den delen. Somliga får då till det i sitt kyrkopolitiska hojtande, må jag säga. Jag har inte firat en mässa sedan den 23 oktober förra året. Jag har vid två tillfällen distribuerat. Kanske har jag använt någon annan del av prästeriets nådegåva men jag har inte döpt, inte vigt, inte begravt. Så är det. Förklaringen kan vara att det numera inte finns så stort vikariebehov eftersom det firas färre gudstjänster. Men ibland behövs vikarier, ser jag. Varför skulle man då välja en högkyrklig diskrediterad präst, en som om han varit ung alls inte blivit prästvigd i Svenska kyrkan.
Det som införts i Svenska kyrkan heter nämligen Berufsverbot. Det drabbade judar i Tredje riket och kommunister i Västtyskland på 1970-talet. När jag hör orden om "öppen och inkluderande" vet jag att den som talar ljuger. En uppsättning dugliga prästkandidater av det slag som tidigare tacksamt tagit emot, har inte prästvigts. En uppsättning dugliga präster av det slag som tacksamt tagits emot som kompetenta kyrkoherdar, har ställts åt sidan. Man valde andra. Dessvärre inte alltid de mest lämpade när det kom till praktiskt kyrkoliv - men de sa det som lät rätt. Nu kanske kyrkoherdepysslet inte ställer så stora krav, kan man tänka. Men komplikationen blir besvärande. Chefer vill inte ha sådana i arbetslaget som uppenbarligen är de mer kompetenta. Svaga chefer med insikter väljer svagare medarbetare. Sådana som inte utmanar eller ställer till det. De ställer, oss emellan, inte till med något.
Vad som händer om någon får för sig att ta sig igenom nålsögat och avlägga prästlöften med korsade fingrar, vet jag inte. Jesuitmoral är förstås också moral. Men ska vi säga att det är riktigt bra? Gillar vi själasörjarrådet "du kan säga det som inte är sant för de andra har brutit löftet från 1958!" - ?
I anspråk tagen hette en utredning som kom 2006. Där talas om den sneda könsfördelningen bland prästkandidater. Då - nu? - var det ett problem att det mest var kvinnor som ville bli präster. (s 22) Det var också ett "dilemma" att befordringsvägar saknades eftersom "en väg till utveckling i arbetet är att få utmaningar som en högre befattning kan innebära (s 27). Där finns nog ett moralsikt problem. Somliga blir inlåsta och det talas i arbetslivet om de som blir över på det här viset. Det kallas "inlåsningseffekten." Ser man saken som den presenteras i det kyrkliga dokumentet kanske det ska talas moral? Varför skulle Folke T Olofsson skällas ut när han sa precis detta om könsfördelningen och det var 1990-tal. Man kunde veta. han visste. Och utskälld skulle han bli. Och vad är det för ett system som inte kan ta hand om de som blivit i anspråk tagna och åta dm utvecklas?
Ändå är inte detta som styr mot person och den kompetens Svenska kyrkan skulle behövt det värsta. Värre är att Svenska kyrkan genom sitt Berufsverbot kapade rötterna till 1900-talets förnyelserörelser: ungkyrkorörelsen och högkyrkligheten. Dessutom kapades rötterna till 1800-talets kyrkoväckelse när gammalkyrklighetens prästkandidater också ställdes åt sidan. Vad som händer om en person med tydlig OAS-profil skulle fråga om vigning, kan man någon förstå. En från OAS hanteras som om O:et inte fanns.
Värst är dock något annat. Den funktionella ateismen avslöjas genom det Berufsverbot som Kyrkomötet införde. Gud som är Fader och Son och Helig Ande får bara kalla somliga. Dyker det upp någon som omfattar den syn på ämbetet som var Kyrkans - och därmed Svenska kyrkans - fram till hösten 1958 och som avskaffades efter riksdagsbeslut sedan kyrkomötet 1957 avvisat reformen, avvisas den kallelsen. I vågskålen läggs dels insikten om kallelsen, dels insikten om Berufsverbot och förbudet väger tyngst. Funktionell ateism betyder att Svenska kyrkan självtillräckligt styr och ställer utan att oroa sig med frågan vad Gud kan ha för mening. Här borde ni kunna se ett problem. Hur lång tid tror ni Gud låter gäcka sig? Vore inte det rimliga att tänka att välsignelsen viker från en kyrkostruktur som agerar så?
Jag diskuterar inte ämbetsfrågan. Jag klargör konsekvenser. Dessa konsekvenser ville inte kyrkomötet 1958. Förklaringen är uppenbar. Då hade beslutet inte kunnat fattas. Men vad ohägn har de s k kvinnoprästmotståndarna ställt till med? Inte värre, tydligen, än att de på något sätt är välkomna att predika i alla Svenska kyrkans kyrkor. :-) Och här är problemet. Under långliga tider talades om trakasserier. Vi begärde att få besked: Stund, ställe, styrka,slag, sysselsättning samt eventuellt sagesperson. Jag motionerade i kyrkomötet om en utredning om förekomosten av trakasserier, mobbing. Intet, intet, intet. Det var på sitt sätt obegripligt. Varför ville man inte komma till rätta med problemen, det som kvinnoprästmotståndarna begärde? Svaret måste vara ett. Det var själva meningen om ämbetet som var förbrytelsen. De impertinenta hade mage att stå fast vid den klassiska meningen och just detta var trakasseriet, dvs den sten som skavde i den kyrkliga skon. Det fattade nog inte kvinnoprästmotståndarna. Alltså var det konsekvent att när den utredning som ville ta nya tag för att hitta en lösning i linje med löftet från 1958, Kyrka Ämbete Enhet, publicerades så tillgreps hårdare tvångsmedel mot de refraktära och detta var biskoparnas verk. Man kanske inte ska skälla på dem. De uppträdde som staffage i ett ödesdrama. De visste vad som måste öras, ville det kanske inte, men gjorde.
För att om inte allt så en del ska korrigeras är det inte som präst jag är invald i kyrkomöte eller stiftsfullmäktige utan som Dag Sandahl. Vi har inte kategorival längre. Så var det 1979 och 1982 när prästen Dag Sandahl valde in i kyrkomötet på en plats som var kontinuiteten till ståndsriksdagen. Då kom jag i kaftan till kyrkomötets öppnande och avslutande och gick i kaftan till Slottet när kyrkomötet skulle hälsa på kungen (och någon i monarkistisk yra föll på knä också inför den konungsliga hunden för att hälsa). Nu välja nomineringsgrupper. I sådana kan det finnas präster men det är inte präster som väljs. Ni fattar den avgörande och viktiga distinktionen. Då förstår ni också reservationen vid 1982 års kyrkomöte, den som underkände den kyrkomöteskonstruktion där biskoparna avskaffade sig själva och lärobeslut skulle tas i demokratisk ordning.
Det som införts i Svenska kyrkan heter nämligen Berufsverbot. Det drabbade judar i Tredje riket och kommunister i Västtyskland på 1970-talet. När jag hör orden om "öppen och inkluderande" vet jag att den som talar ljuger. En uppsättning dugliga prästkandidater av det slag som tidigare tacksamt tagit emot, har inte prästvigts. En uppsättning dugliga präster av det slag som tacksamt tagits emot som kompetenta kyrkoherdar, har ställts åt sidan. Man valde andra. Dessvärre inte alltid de mest lämpade när det kom till praktiskt kyrkoliv - men de sa det som lät rätt. Nu kanske kyrkoherdepysslet inte ställer så stora krav, kan man tänka. Men komplikationen blir besvärande. Chefer vill inte ha sådana i arbetslaget som uppenbarligen är de mer kompetenta. Svaga chefer med insikter väljer svagare medarbetare. Sådana som inte utmanar eller ställer till det. De ställer, oss emellan, inte till med något.
Vad som händer om någon får för sig att ta sig igenom nålsögat och avlägga prästlöften med korsade fingrar, vet jag inte. Jesuitmoral är förstås också moral. Men ska vi säga att det är riktigt bra? Gillar vi själasörjarrådet "du kan säga det som inte är sant för de andra har brutit löftet från 1958!" - ?
I anspråk tagen hette en utredning som kom 2006. Där talas om den sneda könsfördelningen bland prästkandidater. Då - nu? - var det ett problem att det mest var kvinnor som ville bli präster. (s 22) Det var också ett "dilemma" att befordringsvägar saknades eftersom "en väg till utveckling i arbetet är att få utmaningar som en högre befattning kan innebära (s 27). Där finns nog ett moralsikt problem. Somliga blir inlåsta och det talas i arbetslivet om de som blir över på det här viset. Det kallas "inlåsningseffekten." Ser man saken som den presenteras i det kyrkliga dokumentet kanske det ska talas moral? Varför skulle Folke T Olofsson skällas ut när han sa precis detta om könsfördelningen och det var 1990-tal. Man kunde veta. han visste. Och utskälld skulle han bli. Och vad är det för ett system som inte kan ta hand om de som blivit i anspråk tagna och åta dm utvecklas?
Ändå är inte detta som styr mot person och den kompetens Svenska kyrkan skulle behövt det värsta. Värre är att Svenska kyrkan genom sitt Berufsverbot kapade rötterna till 1900-talets förnyelserörelser: ungkyrkorörelsen och högkyrkligheten. Dessutom kapades rötterna till 1800-talets kyrkoväckelse när gammalkyrklighetens prästkandidater också ställdes åt sidan. Vad som händer om en person med tydlig OAS-profil skulle fråga om vigning, kan man någon förstå. En från OAS hanteras som om O:et inte fanns.
Värst är dock något annat. Den funktionella ateismen avslöjas genom det Berufsverbot som Kyrkomötet införde. Gud som är Fader och Son och Helig Ande får bara kalla somliga. Dyker det upp någon som omfattar den syn på ämbetet som var Kyrkans - och därmed Svenska kyrkans - fram till hösten 1958 och som avskaffades efter riksdagsbeslut sedan kyrkomötet 1957 avvisat reformen, avvisas den kallelsen. I vågskålen läggs dels insikten om kallelsen, dels insikten om Berufsverbot och förbudet väger tyngst. Funktionell ateism betyder att Svenska kyrkan självtillräckligt styr och ställer utan att oroa sig med frågan vad Gud kan ha för mening. Här borde ni kunna se ett problem. Hur lång tid tror ni Gud låter gäcka sig? Vore inte det rimliga att tänka att välsignelsen viker från en kyrkostruktur som agerar så?
Jag diskuterar inte ämbetsfrågan. Jag klargör konsekvenser. Dessa konsekvenser ville inte kyrkomötet 1958. Förklaringen är uppenbar. Då hade beslutet inte kunnat fattas. Men vad ohägn har de s k kvinnoprästmotståndarna ställt till med? Inte värre, tydligen, än att de på något sätt är välkomna att predika i alla Svenska kyrkans kyrkor. :-) Och här är problemet. Under långliga tider talades om trakasserier. Vi begärde att få besked: Stund, ställe, styrka,slag, sysselsättning samt eventuellt sagesperson. Jag motionerade i kyrkomötet om en utredning om förekomosten av trakasserier, mobbing. Intet, intet, intet. Det var på sitt sätt obegripligt. Varför ville man inte komma till rätta med problemen, det som kvinnoprästmotståndarna begärde? Svaret måste vara ett. Det var själva meningen om ämbetet som var förbrytelsen. De impertinenta hade mage att stå fast vid den klassiska meningen och just detta var trakasseriet, dvs den sten som skavde i den kyrkliga skon. Det fattade nog inte kvinnoprästmotståndarna. Alltså var det konsekvent att när den utredning som ville ta nya tag för att hitta en lösning i linje med löftet från 1958, Kyrka Ämbete Enhet, publicerades så tillgreps hårdare tvångsmedel mot de refraktära och detta var biskoparnas verk. Man kanske inte ska skälla på dem. De uppträdde som staffage i ett ödesdrama. De visste vad som måste öras, ville det kanske inte, men gjorde.
För att om inte allt så en del ska korrigeras är det inte som präst jag är invald i kyrkomöte eller stiftsfullmäktige utan som Dag Sandahl. Vi har inte kategorival längre. Så var det 1979 och 1982 när prästen Dag Sandahl valde in i kyrkomötet på en plats som var kontinuiteten till ståndsriksdagen. Då kom jag i kaftan till kyrkomötets öppnande och avslutande och gick i kaftan till Slottet när kyrkomötet skulle hälsa på kungen (och någon i monarkistisk yra föll på knä också inför den konungsliga hunden för att hälsa). Nu välja nomineringsgrupper. I sådana kan det finnas präster men det är inte präster som väljs. Ni fattar den avgörande och viktiga distinktionen. Då förstår ni också reservationen vid 1982 års kyrkomöte, den som underkände den kyrkomöteskonstruktion där biskoparna avskaffade sig själva och lärobeslut skulle tas i demokratisk ordning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)