Frithiofs drapa till Östrabo

Så litterärt det blev. Fritjofs saga skrevs av Esaias Tegnér, som ju satt på Östrabo. Där samlas Växjö domkapitel. Där har prosten Jan Frithiof tidigare suttit, vald av stiftets präster, i närmast en mansålder.

Nu skrev Frithiof något till domkapitlet som alls inte är en saga utan närmast en drapa - och riktigt hur begreppet "drapa" förhåller sig till verbet "dräpa" kan den som vill själv fundera över.

Jag kan i denna stilla aftonstund inte undanhålla er aktstycket. Domkapitlets ledamöter får väl det på bordet i morgon till uppbyggelse.

Tidigare idag, onsdagen den 20 augusti, fick jag mig tillsänt de kopior jag begärt gällande handlingar angående docent Dag Sandahls ärende i Domkapitlet (Dnr 13-974-345 och Dnr 13-976-345). Som Domkapitelsledamot under 21 år undrar jag hur så dåligt underbyggda beslut över huvud taget kan fattas, detta i synnerhet som tre jurister deltog i beslutsgången: en lagman, en rådman och en domkapitelsjurist. Det är en skandal utan like att tre erfarna jurister, födda 1951, 1961 och 1968, inte förhindrar att sådana beslut tas. Jag efterlyser den för mig självklara juridiska kompetens, som förut i Domkapitelslagen benämndes ”förfaren i allmänna värv”. Skandalen sänker förtroendet för vårt rättsväsende och Domkapitlet tar motsvarande skada av att sådana undermåliga beslut fattas.

I sammanhanget kan nämnas att Domkapitlet i Växjö stift vid ett tidigare tillfälle av chefsåklagare Christer Johansson fått bakläxa på beslut, som gällt Sandahl (Dnr C1-179-04). Domkapitlet handlade visserligen inte straffbart, men reprimanden gällde oaktsamhet. Jag spårar ett mönster, som inte är klädsamt för Domkapitlet.

                                                                             Hovmantorp 2014-08-20

                                                                                       /Jan Frithiof/

                                                                                          prost h.c.

Se på de kristna!

Det hette så i fornkyrkan: "Se på de kristna, hur de älskar varandra!" Hedningarna såg en kristen gemenskap som höll ihop. Vill man kan det heta att folk utanför såg diakonin i funktion. Risken är att ett sådant konstaterande bara gläder diakoner, strängt upptagna av att producera i Verksamhetskyrkan. I fornkyrkan var diakoni utflödet av insikterna, dvs av gudstjänsten De fattiga har vi alltid ibland oss och det var just "ibland oss" de skulle vara. Tänkte man. Kristenfolket var ju den nya mänskligheten så det var lika bra att börja det nya livet. "Det nya livet har börjat, den nya människan lever", som det heter.

Det är här jag hamnar i hållningen "jag tror, hjälp min otro".
Kanske har jag hamnat helt fel så att Guds gode Ande verkligen hjälper min otro?

Jag läser alltså den omtalade anmälan från Gällivare, den som kommit Luleå domkapitel tillhanda. Vad ska man tänka? Så här kan vi inte ha det. Och bilden som ges offentligt är sådan att den knappast lockar till kyrkligt engagemang. Å andra sidan har vi ju begärt att få besked om hur trakasserier går till. Då är det väl tacknämligt när det finns en anmälan att ta ställning till. Så vad gäller saken?

Den kvinnliga komministern anmäler kyrkoherden och två komministrar, samtliga män, och problemet anges tydligt: "Kvinnoprästmotståndet i Gällivare-Malmbergets pastorat." Anmälaren är nu sjukskriven på grund av arbetsrelaterad stress, depression och ångest. "Att varje dag gå till ett arbete där jag inte accepteras, respekteras eller bekräftas utifrån min tjänst leder till stora påfrestningar som nu har gjort att jag blivit sjukskriven. Jag nedvärderas på grund av mitt kön."

Anmälan går sedan ut på att
1. kyrkoherden säger sig behandla alla komministrar lika men motbevisar sig själv eftersom han låter den kvinnliga komministern bli lidande när de manliga komministrarna bryter mot Svenska kyrkans lagar. Utifrån detta beteende kan den kvinnliga komministern inte tro annat än att han håller med de manliga komministrarna i frågan om kvinnliga präster. Blir inte kyrkoherden medbrottsling, så lyder ordet, till de komministrar han anställt när han "kan anställa personer som så öppet bryter mot lagen?" Frågan ställs till domkapitlet: "Vad kan domkapitlet göra när det gäller den kränkning och det lagbrott som pågår i Gällivare-Malmbergets pastorat?"
2. "Att jag tvingas arbeta med en km. som inte står bakom Svenska kyrkans lagar och regler är kränkande. Varför arbetar han i en kyrka som han inte kommer överens med?" Detta om den förste av komministrarna.
3. Den andre komministern "döljer inte sitt motstånd gentemot mig, genom att bl.a. tydligt och klart ta avstånd från mina hm:or och gudstjänster." Han har "på ett tydligt sätt tagit avstånd från den svenska kyrkan genom att en gång ha blivit utköpt" och frågan ställs också här om varför komministern arbetar i en kyrka som han inte kommer överens med.

Till detta kommer vad den anmälande komministern kan berätta i bilaga 2 till anmälan: "I princip varje dag gråter jag, hemma eller på jobbet." Hon älskar sitt arbete men avskyr sin arbetsplats: "Mitt problem med ångest växer och min arbetsmiljö är en fara för min hälsa."

Därför ska tre manliga präster släpas runt i medierna - och det kunde vara motiverat om anmälan tog upp en anklagelse om något de faktiskt gjort.
Jag kan inte se att den gör det.
 Det tycks som om kyrkoherden samtalat om de problem den kvinnliga komministern upplevt men problmeet kan inte vara så enkelt eftersom hon menar att en av kollegorna inte hör "hemma i en kyrka där många kvinnor innehar prästämbete". Vem vill ha bort vem? Anmälan ger besked om den saken. Kyrkoherden anklagas för att den kvinnliga komministern inte får vara liturg vid gemensam högmässa. Men hon fick predika, tycker jag mig förstå. Och en enda söndag gäller saken enligt en fotnot i anmälan. 16 februari.

Fattar jag rätt, och det gör jag nog, arbetar de ordinarie komministrarna i varsin församling i pastoratet, hon i Gällivare och han i Malmberget. Det är så det är. Så vad gäller bråket? Inte på en enda punkt finns det något konkret att ta på. Stund, ställe, ja ni vet hur ramsan går. Hur hanteras den saken? Genom att säga att detta faktiskt är en känslostorm men i sak intet eller genom att säga att så subtilt är motståndet att det inte går att komma åt?

Nu är man i västerländsk rättstradition oskyldig tills motsatsen bevisats. Enligt svensk grundlag är man också tillförsäkrad rätten  att inte behöva ge politiska eller religiösa meningar tillkänna inför det allmänna. Det betyder att det är upp till domkapitlet att utifrån odisputabla fakta bevisa om något brott mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära begåtts. Själva kyrkosystemet är ju och vill vara en del av just det allmänna! Och inkvisitionen lämnar vi åt dominikanerna.

Nu är det nog inte läge för hummande.
Att den kvinnliga komministern inte far väl eller mår bra, kan jag förstå av anmälan.
Hur tre präster sakligt ska kunna lastas för detta förhållande, ter sig minst sagt oklart.
Domkapitlet får skapa klarhet.

Varför kom jag i sammanhanget att tänka på en helt annan kvinnlig präst som kom till ett arbetslag, som åbäkade sig för att hon skulle känna sig välkommen? Alla ansträngningar föll, när hon deklarerade: "Det ska ni ha klart för er att jag är inte intresserad av att bli vän med någon av er."

Som sagt, se på de kristna hur de älskar varandra.

Men så också hur de kristna älskar andra. Årets mode är ringande i kyrkklockor. Biskopen Hagberg ringer numera till gudstjänst när Svenskarnas Parti samlas. Det är en variant som praktiseras också i Kalmar. Man ringer väl inte en timme. Jag är inte nöjd likväl. Bön och samling för gemenskap därför att något politiskt möte ska hållas?

Motbön mot vad då?
Bön mot det budskap någon i ett parti, som lockat en handfull ska framföra, och som man alltså inte kan lyssna till, upptagen av bön som man är. Det är om franskan tillåts lite skitnödigt. Och om detta är så allvarligt, varför har inget sagts tidigare mot t ex Aktinform, Demokratisk Allians, 6:e novemberfirandet i Lund eller kransnedläggandet i Kungsträdgården? Hade Svenska kyrkan någon synpunkt på Wärendsbladet eller samlades kalmarborna till gemenskap och medmänsklighet när Kalmar hölls med en nazistisk borgmästare?

Effekten av motbönen blir bara ökad uppmärksamhet kring ett ytterligt litet parti. I vems intresse? Och varför tilltros inte alldeles vanligt folk att genomskåda vad partiet står för - det folk väl gjort eftersom partiet får uppseendeväckande få röster?
Hur det åbäkas står en sak kvar.
Partiet får den uppmärksamhet det inte förtjänar. Svenska kyrkan fungerar som reklam.
Se på de kristna!

Med snopp. Del tio

Det här tycks aldrig ta slut. Jag hade tänkt mig en kort genomgång och så en uppföljning efter vad som skrivits i kommentarfältet men det ramlar material över mig just nu. Och frågan sägs vara uttjatad. Tre böcker kom från USA. Och så har vi ju facebooksidan Öppna Berget för kvinnliga präster. Det händer inte så mycket på den sidan, men när det händer, händer det!

Det var den 22 november 2013 som nyheten nådde världen. Eye of the Tiber avslöjade med bildbevis och allt att kvinnor i fornkyrkan kunde lyfta sina händer. Bilden var en kvinna i orantställning och det kunde betyda att det fanns kvinnliga präster i fornkyrkan. Fader Fabrizio Biscont säger att kvinnan med lyfta händer "is undeniable proof " att det fanns kvinnliga präster. Desiree Gibson, 48, från New Haven, Connecticut ställer frågan: "If women are no different than men with regards to upper limb dexterity, then why can't women become priests now?"

Öppna Berget för kvinnliga präster har uppenbarligen hittat goda argument för sin sak.

Om det inte vore för en liten omständighet, som den som läst och inte bara önskeläst uppfattat. Eye of the Tiber är en lokal katolsk motsvarighet till Grönköpings Veckoblad.

Tala om auktoritetskris. Eller fascineras över att i kampen för den goda saken släpper alla kritiska spärrar. Själva texten var en indikation om att det hela var på skoj. I presentationstexten över Eye of the Tiber får vi veta att nätpublikationen kom till "in the Winter of September 2012" och att den ska rapportera katolska nyheter "as it happens, when it happens and Before it happens." Det borde vara besked nog om själva genren men folket bakom informerar i klartext om att detta är satir och "we are proud to have recently been nominated for Best Cathloic News Satire."

Vi behöver inte diskutera vilken glädje som är bäst, men jag föreslår den katolska/reformkatolska.

Vi får väl citera Öppna Berget för prästvigda kvinnor som med sådan förtjusning rapporterat från Rom:
"Extra spännande är att den kvinna som förefaller utöva prästämbetet på denna bild förefaller ha en tallit, en judisk böneschal, över huvudet. Det skulle kunna betyda att hon är en Cohen, en kvinna från prästernas stam, som celebrerar nattvarden i den tidiga kyrkan, innan judendomen och kristendomen definitivt gått skilda vägar. Tanken svindlar."

Det är väl det minsta man kan säga.
Sommaren har varit varm - men var det plågsamt varmt den 2 juli, när denna kommentar och artikeln las ut? Öppna Berget för fler tankesvindlerier!

Tillbaka till bokvärlden.
I förrgår började jag med Looking Forward, Looking Backward, som hör till böckerna kring 40-årsjubiléet av prästvigningen, den irreguljära i Philadelphia. Boken har redigerats av Fredrica Harris Thompsett. Förlaget är Morehouse och boken kom nu, sommaren 2014.

Jag läste ett bidrag som belyser vad The Rev David R. Stuarts skrev i boken The Ordination of Women: Pro et Con som kom 1975. Själva Stuart hade jag läst tidigare, när boken kom, antar jag. Namnet är en pesudonym och resonemangen lite hisnande. Han drar argumenten om en gravid kvinna i predikstolen och en sexig kvinna vid altaret och argumentet är att de fromma tankarna distraheras.

Det är tacksamt att i seminarielövning lägga fram de argumenten och peka på att sociologi blir teologi - eller är i grund och botten teologi. Det är precis vad Lauren Winner gör i boken s 55-63.

Stuart blir kalfatrad, men Winner ger en del exempel att njuta av. Så med den kvinnliga präst som har lite högre, tydligen sexiga stövlar med dragkedja vid altaret. Församlingen kan företsälla sig eller påminna sig att pastorn är en sexuell varelse. Detta är "precisely not alien to the altar; it is precisely not other than what the altar is about." (s 62). Det kan tyckas lite överraskande, men beskedet klargörs: "women's bodies at the altar are able to show us that sexuality is beloved of God." (s 62 fortfarande).
Då fick vi veta.

Plötsligt slog det mig. I boken från 1975 tycks alla framträda med sina egna namn, Från Sverige bidrar Kerstin Berglund. De som ifrågasatte reformförslagen brukade skriva och tala öppet om saken, sig själva till skada. Hur kommer det sig att The Rev Stuart måste framträda under pseudonym? Fanns han egentligen? Eller är han och hans text en konstruktion som passar syftet, att argumentera så dumt emot att det blir en text för reformen?

Jag tror att vi på 70-talet skakade på huvudet åt en huvudlös argumentation - men det var i USA boken kom och då fattar man ju. Nu ställer jag en helt annan fråga, en om lurendrejeri. För vad var i utgivarnas intresse?

Det bedrivs seminarieövningar över denna gamla text. Är det någon student som då kan ställa frågan - vem är The Rev David R. Stuart? Kan hans identitet efter 39 år röjas? Vad mer har han skrivit i ämnet?

Det tycks mig också från debatten i USA som om intresset att sakgranska teologiska argument varit begränsat.
Så var det helt enkelt ett fromt bedrägeri det där med The Rev Stuart?
Fromt, naturligtvis.
Lika fromt som med fyndet av en kvinnlig präst i fornkyrkan iklädd något som kan ha varit, ja, ni vet ...

Ring klocka, ring!

Det blev visst fel i Falun för där hade någon brutit upp locket till vaktmästarens kontrollbord och startat kyrkklockorna när Sverigedemokraternas ordförande skulle tala. Men vilket var felet? Har inte Svenska kyrkan intagit en fast linje också emot Sverigedemokraterna? Utanför utskott i kyrkomötet under två mandatperioder - med konsekvens att partiet på betald förtroendemannatid kunnat bygga upp sig medan andra kyrkomötesledamöter fick ägna sig åt utskottsarbete. Och har inte biskopen i Stockholm gett klart besked om hur partiet ska uppfattas?

Rätt blir det i Helsingborg - och i Växjö kanske. Besked har inte lämnats. Kontraktsprosten Erlanson har tagit beslutet om en timmes ringande i Maria och beslutet är förankrat hos kyrkorådets och kyrkofullmäktiges ordförande. Det betyder att mot den handfull som ska ordna valmötet står de tre. Och har man tur kommer det en bataljon mötesstörare också. Vad allt gör vi inte för att värna demokratin?
Det är alltså Svenska kyrkan som agerar.
Finns ingen som kan reagera?
Jag menar, nog fattar också den som inte känner igen en dyngbagge, vilken reklam Svenskarnas Parti nu får? Är Erlanson en partianhängare men i hemlighet, av rädsla för folket i Jerusalem, eller?( Joh 19:38)

Under alla åthävor agerar kyrkosystemet kontraproduktivt. Och självfallet partipolitiskt.
Ska vi utmana kyrkoherdar att börja ringa när Jonas Sjöstedt dyker upp för att peka på Vänsterpartiets förflutna - Stalin och massavrättningar eller Mao och massvält. Så var det ju. Och Vänsterpartiet ska väl hållas lika ansvarigt för sådant som Svenskarnas Parti för vad NSDAP ställde till med. Eller är det något jag inte fattat?

Vad skulle hända förresten om Svenska kyrkan vid valmöten skulle börja ringa i protest mot alla aborter som genom deras beslut utförts. Börre Knudsen, RIP, kanske hade rätt?

Eller ska vi helt enkelt säga att församlingen kallas till gudstjänst dymedelst användande av kyrkklockor och det är det hela. Resten sköter vi på annat och intelligentare sätt. För tanken var ju den att det demokratiska systemet är det mest intelligenta vi kommit på.

Jag är nog tacksam att jag inte bor nära Mariakyrkan. En timmes klockringning - ska det inte kunna uppfattas vara en sanitär olägenhet för den som har lägenhet i grann skapet?

Det kristna hoppet inför döden

Det är väl rätt basalt för den kristna tron, det där att Jesus har varit död men uppstått och lever. Graven var tom. Det ska min grav också bli, men inte bara i betydelsen att jag är bortmultnad utan så att Gud skapar mig ny. Det är Guds sak men, om man så säger, lite enklare att göra reprisen och inte det där unika som för första och enda gången är jag. Jag ska dö och uppstå - Jesus har ordnat den saken. Döden är en fiende som ska besegras. Jag behöver egentligen inte vara mer undrande över den saken än över detta att jag blev jag och ingen annan.

Jag ska - om liket självt får välja - ha en grav. Jag vill inte ligga i en minneslund och jag vill inte kremeras. Klä mig som präst och lägg mig i kistan, det är det hela. Min alba i garderoben blir bra svepning och så den vita stolan - men lägg den rätt korsad!

Lite oroad blir jag dock. Svenska kyrkan, detta vittne om Evangelium till Sveriges folk - har hand om begravningsväsendet. Från Svenska kyrkan, Kågeröds pastorat, Röstånga församling kom besked inte bara om att gravsättning skett. Det gavs också två poetiska uttryck för tron.

Här är det första:
Stå ej och gråt vid min grav.
Jag sover ej. Jag gav mig av.
Jag är tusen vindar över sjön.
Jag är silverglittret i snön.
Jag är solsken över mogen säd.
Jag är stilla regn i höstens träd.
När du vaknar i morgonens vila
är jag tysta fåglar som ila
i cirklande flykt över vatten.
Jag är milda stjärnor om natten.
Stå ej och sörj vid min grav.
Jag är ej död. Jag gav mig av.

Nu var, sa dottern, den döda faktiskt död så varför Kågeröds pastorat bär fram annan information kan man undra över. Dottern var själv med och dödsfallet är medicinskt konstaterat. Den gamla damen var nog inte heller i skick att rymma. Men Svenska kyrkan vet annorlunda. Man får förmoda att det var väl att dottern dock var på plats. Annars hade hon kanske börjat undra hur det egentligen är.

SMHI kanske kan hjälpa oss förstå det där med vindar, solglitter, solsken och regn.
Det kom en störtskur i går - fanns de döda i den. Kallt, obehagligt regn - vem ska jag klandra? Morsan är död - hon skulle, medicinskt utbildad som hon var, nog inte köpt påståendet att hon skulle cirkla över Helgasjön.

Men jag kan strunta i allt detta bara för att konstatera att detta är den poesi Svenska kyrkan förmedlar för att tolka verkligheten. Det är så uselt att Harald Hallén närmast kommer i mina tankar. Det var han som sa att när en ros lades på graven så var den som låg där inte död utan sover.
Religiöst skitsnack är inte Evangelium.

Det finns mer på informationsbladet från Svenska kyrkan, Kågeröds pastorat, Röstånga församling - och då är En av de Aderton är inkallad, Pär Lagerkvist:
En gång skall du vara en av dem
som levat för längesen
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna
det multnade lövet
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna
Din frid skall vara oändlig
så som havet

Och hur vet man det? Om friden? Om minnet av mig?
Livet går rätt snabbt förbi och de yngsta jag umgås med kommer att minnas mig - hur länge? Sigrid (som fått kraftiga tillsägelser att man inte får svära i förskolan, för då får man gå till Rektor!) är född 2008, dvs 60 år efter mig. Kommer hon att minnas mig ungefär så länge efter min död? Och är det mig hon minns eller en minnesbild, en konstruktion? Hur eller hur - jag blir en av dem som levt för länge sedan och kan konstatera att detta är livets gång.

Men hur ska vi göra för att kristen tro inte ska blandas ihop med fromligt skitprat, sådant som alltså svenska folket sig till tröst förses med av Svenska kyrkan?
Måste vi för Guds och människors skull meddela statsmakten att vi tar hand om våra medlemmar också när de är död men låter andra sköta begravningsväsendet i övrigt. Då kan vi trösta med ord som är sanna och handlar om det hopp som är sakligt och saligt. De andra får ägna sig åt legenderna. Regn, snö (det där bruna som ligger på Stockholms gator i februari/mars) eller vad det nu kan vara. Jo, fåglar som inte skränar eller sjunger. Vad ger ni mig för det? Har författaren aldrig mött en skrattmås - ett upplivande inslag när man minns sina döda, eller?

Ska Svenska kyrkan säga att våra kyrkogårdar och begravningsplatser är våra och fortsättningsvis till för våra medlemmar? Kommunerna får anlägga andra till de andra.

Själv tror jag på de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Efter löfte gäller dessa villkor mig.
Evangelium är inte religiöst skitsnack utan information i sak.

Med snopp. Del nio

Darlene O'Dells bok The Story of the Philadelphia Eleven, Seabury Books 2014, har jag läst. Mestadels på tåg. Det handlar alltså om prästvigningen i Philadelphia år 1974, där en uppsättning pensionerade biskopar vigde. Det gillade inte the Presiding Bishop eftersom episkopalernas General Synod inte fattat beslut om kvinnor i prästämbetet. Synoden hade i stället lagt frågan på is för att studera och be över saken. Det kunde tyckas överraskande. Beslut kanske kunde ha fattats? Vi får nämligen veta vilken taktik som användes för att övertyga biskoparna. Kvinnorna hade vänt sig till deras fruar. Saken blev, som det heter, "a pillow talk". Det räckte långt, men inte riktigt ända fram. Det beror på att det krävdes kvalificerad majoritet för ett beslut. Den fanns inte. Jag tycker beskedet om hur ämbetsteologi skapas - och var! - är av intresse.

Nu pressade utvecklingen (det kallas så) efter icke-beslutet på. Jag kan bara lita till O'Dells framställning. Den är klart sympatisk till det som hände. Och avståndet kanske kan lära oss något? Ett "felaktigt" beslut är ett icke-beslut och ska hanteras så. Är vi överens?

Jag hoppar över en massa i boken men redovisar några insikter.
Den ordning för beslutsfattande som fanns, kördes alltså helt enkelt över. Tanken var egentligen att reglerna för prästvigning som fanns var orättfärdiga och Jesus hade satt sig upp emot sådana regler. Här fanns regler som stred mot det Jesus ville. Uppfattas saken så, ska väl allt göras för att bryta reglerna. Men det fick somliga konsekvenser.

1. Samtalen upphörde
Det är uppenbart att samtalsviljan upphörde. Prästkandidaterna uppfattade samtalen som ett sätt att skjuta på allt.
De teologiska argumenten så som de redovisas hos O'Dell är inte så utarbetade. Jesus valde män och därför är prästämbetet till för män eller Gud är fader och därför inga kvinnliga präster anges vara motargumenten. Det är intressant att tagen om ämbetet inte redovisas som djupare tagna. Paulus dyker upp med texten om "här är inte man och kvinna" - lite obekymrat om att där han skriver om dopet. Det hade funnits mer at samtala om. Men då hade det fått ta tid. Och tid är det uppenbarligen alltid ont om. Det är som om tiden programmatiskt är kort.
När samtalen upphörde fanns det i alla fall en duktig pressansvarig - för biskoparna skulle bokstavligen sättas under press.
År 1976 gavs klart besked: "Att lyssna på dessa idiotier /från motståndarna, DS/ är att förneka mitt prästämbete och tillåta att 'dialogen' fortgår på deras villkor."

2. Elva kvinnor samlades - eller samlades ihop. Några hittar fler och så blir de så många att några biskopar utmanas. Jag uppfattar att Carter Heyward var den ledande. Det fanns deacons att ringa och fråga om de skulle vara med om nästa steg; prästvigning. Och här är ett problem, deras erfarenheter av att ställas åt sidan Manliga diakoner fick predika och undervisa. Kvinnliga fick ta hand om barn. Konstaterandet säger förstås något om hur man ser på barn, men i alla fall.

Vid prästvigningen den 29 juli 1974, Martas och Marias dag kallas den, var allt spänt. De vigande biskoparna var tre.  Daniel Corigan, Robert DeWitt och Edward Welles, II.
Welles "had been dickering and dithering" så en av prästkandidaterna, Alison Cheek tröttnade och sa: "I'd wish you would shit or get off the pot."
Kan en prästkandidat säga så till en svensk biskop och få framgång? Undras.

Kvinnorna var Merril Bittner, Alla Bozarth-Campbell, Alison Cheek, Emily Hewitt, Carter Heyward, Suzanne Hiatt, Marie Moorefiled, Jeanette Piccard, Betty Schiess, Katrina Swanson och Nancy Wittig.

En fotoutrustning ramlade med ett brak och någon av de elva trodde att de beskjutits. Det var atmosfären. Kvinnorna skämtade om hur det skulle bli om de fick mens just vid prästvigningen, iklädda sina vita albor. Det skulle tydligen vara ett argument? Jag är inte alls imponerad.
Jag är inte imponerad av en del motståndares repliker heller. De får höra en del, som när en präst skriver att nästa gång de ses ska han hälsa henne "The Rev Mother Fucker" eller den präst som körde naglarna i the deacons hand så att det började blöda när hon distribuerade kalken och sa "I hope you burn in hell".
Vi möter de kristna, de som är den nya mänskligheten.

3. Biskopar utmanades
Vigningen var ett faktum - invalid or irregular, det var man oense om.
Biskoparna, samlade i the House of Bishops, sa om vigningen att "priestery orders were not conferred" till de elva.
När det beslutet röstades igenom sa sig biskopen i Nevada vara "flabbergasted". Det betyder att han inte kunde hantera sin förvåning. Men så var det. Och det blev kanske lite problematiskt när ordningen med kvinnliga präster infördes och beslut skulle fattas vad som skulle ske med dem som vigts tidigare. Vigas på nytt? Vigas med förbehåll? Vigas med någon slags komplettering?

4. The Episcopal Church at Large kunde ingenting göra
Det är kanske mest intressant. Institutionen står lamslagen efter den vigning som backas upp i media. Slaget är förlorat från början.

5. Jurister får en stuga att leka i
Det är USA och vad vore USA utan advokater. Jag hänvisar till alla kriminalromaner som finns i ämnet rättvisa och rättegångar i USA.

6. De som vigdes ägnade sig åt annat än församlingstjänst.
Det kan bero på att de genom sin vigning är körda för församlingstjänst men det är påfallande att de vigda ägnar sig åt annat. Undervisning, offentlig tjänst eller arbete vid retreathus eller andliga centra: Wisdom House (a ecumenical feminist retreat center") och Greenfire. Psykoterapi återkommer bland det som de elva och de fyra i Washington (uppföljarna) ägnat sig åt.

7. HBTQ-frågan är en del av projektet
Till föreställningsvärlden hör att misogyni och homofobi hör ihop (aa s 121, se också s 9) Det skulle dröja till år 1977 innan biskop Paul Moore, som 1974 inte kunnat bestämma sig för om han skulle vara med i Philadelphia eller inte, prästvigde den öppet lesbiska Ellen Barrett.

8. Det finns bestämningar av Kyrkan som ter sig irrelevanta
En, helig, katolsk och apostolisk kyrka talas det om - och så sägs i The Episcopal Church, när den nicenska trosbekännelsen läses. Men referensramen ter sig irrelevant. Ingen tycks fråga hur den vigning de planerade stämmer i sammanhanget när man bryter en ordning som har hävd ändå från urkristendomen och stöds av auktoritativa utsagor i Nya testamentet.

Så vilka är likheterna med Sverige?
Det är en fråga värd att ställa.
Undfallande biskopar, i sak dåligt pålästa, kanske. Eller under en organiserad press att göra det en bestämd opinion önskar?
Amerikansk är nog hållningen att strunta i regler. I Sverige är vi mer regelstyrda.
Likheten är det mediala trycket, organiserat både här och där. Press, radio och tv används för att uppnå önskat resultat.
Och så splittringen, förstås. Det heter alltid att den inte blev så svår som man kunnat befara. Hur ska man värdera det argumentet? Jag vet inte.
Ett vet jag. När makt utövas, blir det inte läge för samtal eller nya insikter. Och det besynnerliga är att det blir svårt att till sist bestämma vilka som egentligen var de maktlösa.

Guds lilla Skara

Jag var alltså i Skara och talade i går. Jag kom hem också. Det finns väldigt trevliga konduktörer, som kanske heter tågvärdar eller något annat fint. Han, som på Västtåget kunde ge mig besked i fredags, var med i går och SJ-konduktören i Nässjö var självironisk om tåg. Sådant kan man bara uppskatta. Mässa i Skara domkyrka och så "gudsprat" - om det nu var det. Jag sa väl det som står i Inget för någon med diverse utvikningar. Jag fick, tack, jubileumsboken och hörde repliken när det talades om Skara stift 1000 år "många nollor i Skara stift". Det är ett utslag av västgötahumor,  fick jag veta. Fast vad var humorn, tänkte jag, men frågade inte.

Mässan var en sån där mässa med insikter - också insikter i mellanrummen mellan det som sas och sjöngs och hanterades. Jag är glad och tacksam.

Jag beväpnade mig med programmet för tusenårsfesten, som går av stapeln om knappa två veckor.
Jag försökte räkna. De kristna gillar musik, 27 programpunkter.
Palestina, Irak, Syrien och Mellanöstern i stort drar sju programpunkter. Det andra internationella fyra.
Sex är två, dvs två programpunkter om det transsexuella och HBTQ. Majoritetssexet försummas, ser jag.
Barn/ungdom får sex inslag.
Klimat två.
Teologi två.
Historia tre.
Och gudstjänsterna är tre, en romersk-katolsk mässa inräknad.
Alla kan hitta något intressant, stod det i programmet.

Av programmet läste jag ut att det ges tre underteman:
vilken roll spelar tro och religion för att bygga ett gott samhälle?
vilken roll spelar kristen tro i mötet med andra religioner?
vilken roll spelar kyrkan och den kristna tron i kulturlivet?

Det rätta svaret torde väl vara: ingen roll alls - mer än i retoriken. Men det är nog fel svar. Rätt blir så lätt fel i det kyrkliga, som ni vet. Wanja Lundby Wedin ska parata från stora scenen (55 minuter?) och Ann-Christine Roxberg ska besvara frågan "Är kyrkan transsexuell?" och det är HON  väl inte, kan man hoppas. Kyrkan är väl vår Moder?
Åke Bonnier har fått sällskap av fp-riksdagsledamoten Barbro Westerholm och Erik Andersson för att besvara frågan "Hur skapar vi en befriande miljö för HBTQ-personer?" I kyrkan, eller var?
I kyrkan är det väl det befriande i miljön det gamla vanliga ni vet, det där med synd och nåd, dopets bad och livets ord och nådens bord. Vad annars skulle det vara?

Jag satt på tåget på väg hem och såg ut över Skövde. Volvo, något som väl kallas universitet (eller högskola? jag vet inte) och försvarsmakten finns där med en massa anställda. Jag tänkte kring frågan vad i programmet som vänder sig till de alldeles vanliga svenskkyrkliga? Vad i jubileumsfirandet avslöjar att det är för dessa människor som påven en gång valde Skara som stiftsstad? Hur kan de vanliga känna att historien nu förts fram till dem och att de är en del av Guds rikes historia i det som kallas Skara stift? Var finnas temat om folket, inte bara de religiösa?
Jag läser och kommer på mig själv att en kyrka, som blir upptagen av de teman som programmet anger, därmed avslöjar sig rätt ointresserad av det folk som betalar kyrkoavgiften, en ansenlig mängd pengar varje år. Det är denna ansenliga ansamlade pengamängd som den skara som gratis går på jubileumsfest lever av.

Jag är inte sur och grinig.
Mitt problem är att jag ser.
När andra upptäcker vad jag ser, de där betalarna t ex, då kan festen resultera i en baksmälla. För om de är kloka frågar de "what's in it for me?" - och fattar - så kanske de inte vill betala för? Om det inte nu blir så, att Antje Jackelén tar vara på sitt ämne "Vilka utmaningar står kyrkan inför?", men jag fruktar att det blir för mycket av det tema andra har hand om - "Svenska kyrkan - möjligheternas kyrka". Det kan man drömma om, men vad ser vi?

Vi ser en kyrka som gärna blir religiös i mötet med andra religiösa, inte en kristen kyrka i mötet med vanliga, hederliga döpta hedningar. Och jag fattar - de vanligaste medlemmarna i Svenska kyrkan finns inte, därför att de helt enkelt inte kan/får finnas.

Egentligen står allt väl till och vi ska ha en tusenårsfest, som inte ska besväras av förhållanden bortom festyran. Stiftet vill se framåt, heter det. Det tror jag inte. Stiftet vill drömma sig en framtid. Det är något annat. Något helt annat.

Varför kan vi inte få se Svenska kyrkan ägna sig åt sitt folk utan bara se Svenska kyrkans "folk" ägna sig åt sig själva? Så vilka tre områden fokuseras firandet på? Makten, religionen och det som kallas kultur. Som viljeyttring lär detta oss en del som vi kanske faktiskt redan visste. Men är inte Svenska kyrkan något annat än det hon syns vara när det drar ihop sig till tusenårsfest i Skara, stiftet som ståtar med flest nollor. Västgötahumor, förstås!

Tåg

För två veckor sedan slog åskan ut något utanför Hillared med signalfel som följd. Det har inte kunnat lagas så tågen till Göteborg går under en kvart med reducerad hastighet. Det gav fyra minuters försening till det tåg jag skulle byta till i Borås men det tåget skulle invänta, sades det. Bra alltså. Tills vi var nästan framme. Då kom det nya beskedet. Näst tåg om fem kvart.

Det går att leva så också. Herrljunga var näst byte. Jag hänvisades till ett tåg en kvart senare. Det var inte populärt för det var en annan aktör, som det heter. Till Falköping fick jag åka med.  Vad minns jag om Västergötlands geografi? På den andra aktörens tåg trodde konduktören att det fanns buss till Skara. Jag hittade ingen men efter en kvart skulle det gå ett Västtåg till Skövde. Jag tog det, slagen av insikt att på stationerna finns ingen att fråga. Man får försöka gissa och ta egna initiativ. Går det så går det.

Skövde alltså. Markstridskolan finns där och ett resecentrum. Jag kom till det senare, som ni förstår. Men vilken buss går till Skara? Det stod ingenstans. Kan bussen till Trollhättan, som går er Lidköping, vara en möjlighet? Plötsligt fanns en busschaufför som kört en tur och skulle skaffa sig lite skräpmat innan nästa körning att besvära med en fråga. Den vänlige mannen kunde ge besked att à tingen ta bussen mot Trollhättan över Lidköping eller om det inte gick ta bussen fem minuter senare som han skulle köra till Lidköping. Så lärde jag mig hur man tar buss till Skara efter en kvart i Skövde.

Skara två timmar försenad. På grund av ett åskväder för två veckor sedan med något som då slog ut. Eller på grund av Trafikverket som inte kunde invänta med ett tåg några minuter.

Tar jag bilen nästa gång?

Med snopp. Del åtta

I en bloggkommentar fick vi veta att det liksom är tid att strunta i den lilla frågan. Det är ett argument som brukar dyka upp. Däremot var det länge sedan som "kvinnoprästmotstånd" skulle förklaras handla om en neuros eller erfarenheter i barn- och ungdomen. Antagligen går inte det resonemanget efter sovjetsystemets kollaps. Där kunde politisk psykiatri användas. Den kom i vanrykte. Enklare - och korrektare - är nog att i första hand hantera sakfrågor som sakfrågor. Och frågan om ämbetet är en sakfråga.

Jag har läst om den och läst materialet bakom kulisserna. Ibland blir jag hätsk. Detta var det sammanhang jag skulle prästrekryteras in och lägga mitt liv på. Att de inte skämdes att locka in unga människor i detta!

Nå, är sakfrågan en liten fråga att lägga åt sidan.
Kanske. Men det återstår att visa, inte bara att påstå.

Själv har jag läst att dop, nattvard och ämbete är just de stora kontroversfrågorna i det ekumeniska arbetet. Det är då inte särskilt underligt att de blir sådana frågor i det inomkyrkliga. Det är inte heller konstigt om ämbetsfrågan blir väldigt komplicerad om den hanteras som en annan fråga, den om jämställdhet.

Är den liten? Så tänkte prästerskapet under långliga tider - egentligen fram till efter kyrkomötet 1957, kan jag ana. Det var en uppsättning högkyrkliga analytiker som från 1930-talets slut anade att här skulle det bli problem. I sak och i fråga om auktoriteten i/över Svenska kyrkan för att inte tala om det praktiska kyrkolivet. Så fattades beslutet och frågan visade sig vara större men togs inte på större allvar. Inte förrän 1975, vändpunkten. Och därefter blev frågan återkommande i kyrkomötet och det hela ledde efterhand till prästvigningsstopp och befordringsförbud. Uppenbarligen är frågan inte liten. Inte för majoriteten i alla fall. Så då får väl frågan hanteras på den nivå där den lagts?

Kan frågan om ämbetet vara obetydlig?
Antagligen inte. Gud har instiftat ämbetet för att vi ska få den kristna tro, som räddar oss till evigt liv. Den handling i vilken en man tar emot detta ämbete kan vi kalla ett sakrament om vi rätt förstår saken, som handlar om en Kristustjänst i Kyrkan.
Ämbetet hör till Guds ordningar och sådana ordningar har inte Kyrkan befogenhet att ändra. Inte samhället heller.
Här har ni problemet.

Nu har jag tagit upp en invändning. Egentligen hade jag tänkt skriva om erfarenheterna från Philadelphia 40 år tillbaka då elva kvinnor irreguljärt vigdes till präster. Jag har börjat läsa den första av de tre böcker om saken som jag fått från USA. En del står tydligt fram, tydligare där än här. Jag ber att få återkomma.

Barnbarnet Sigrid, som i höst fyller 6 år, har varit på fotbollsskola i tre dagar. Det var bra, men andra dagen fördes hon från plan för hon hade sagt fula ord, sa ledarna. Det får man inte i fotbollsvärlden längre. Vad hade hänt?
Två flickor hade hittat en farlig insekt och stod förfärade inför varelsen. "Det är en dyngbagge", sa Sigrid. Flickorna upprepade att det var en farlig insekt. "En dyngbagge", sa Sigrid. Men flickorna framhärdade. Det var verkligen en farlig insekt. "Det är en dyngbagge. Jävla idioter", sa Sigrid. Det var då hon fick ta en paus.

När modern återgav händelsen var hennes munterhet inte att ta miste på.
Jag skulle ibland vilja vara lika tydlig som Sigrid.
Hon gav korrekt sakinformation till sådana som satt fast i fördomar, på förhand införskaffade föreställningar.
Fast det är då man visas av planen.

Förtigandet - fördummandet

Det som inte syns, finns inte.

Jag antar att den borgerlighet som träder fram med diskret charm tänker ungefär så och samma tankemönster återfinns i det andra politiska lägret. Därtill finns det ett folk som ska skyddas för sådant folk inte ska påverkas av. Frågor som folket ska få ta sig an, ska vara enkla och okomplicerade - alltså precis sådana som Nisse i Hökarängen själv är. Enkel. Okomplicerad. Vi fick journalister tillskurna efter den mallen.

Jag vet inte vad Nisse i Hökarängen kallades i Leipzig, DDR, men Neues Deutschland var organet för honom. Liksom statstelevisionen. Det fanns frågor som aldrig skulle tas upp öppet.

De fanns ändå. Folk talade försiktigt om dem och byggde egna myter kring förhållanden. Några trodde sig veta och fann likasinnade som kunde dela vetskapen. Människan är sig lik - i Sverige, i DDR och annorstädes. Det märkliga är dock att människor, som misstror den information som levereras, ändå tror den. Det kanske är oundvikligt. Vi dirigeras.

Som en slags mothållning är jag därför för vital journalistik. Somliga dagar läser jag Barometern/OT, Smålandsposten, Ölandsbladet och Östran/Nyheterna. I Kalmartidningarna ser jag samma lokala bevakning från Öland, Mönsterås, Torsås, Nybro, Emmaboda, Högsby. I alla tidningarna kan jag se samma nyhetsuppslag från världen. Det betyder samma perspektiv, samma faktaurval, samma intervjuade och jag får ingen chans att bedöma det jag erbjuds läsa genom en alternativ läsning. Åsikter skulle fordomdags återfinnas på ledarsidorna och fakta i reportagen, hette det. Riktigt så enkelt var det inte. Men megafoneffekten var dåförtiden inte lika förödande som nu.

Jag kom på mig själv med att finna nyhetsrapporteringen från Gaza ointressant. Jag visste inget om vad som hände när jag hört berättelserna. Nå, det var krig och då är desinformation också ett verktyg. Det verktyget behövs kanske där - men behövs det i vår svenska vardag?

Nu har det blivit en debatt om invandring på denna blogg. Det blev mindre av den fråga jag ställde, den om världens yttersta tid - men låt gå. När det gäller flyktingar kommer debatten att handla om pengar. Nå, barmhärtighet kanske inte är gratis och för en kyrkokristen är det viktiga inte att säga till Herren Jesus: "När vi mötte dig som flykting, tyckte vi inte det var värt att satsa pengar på dig men vi var som vanligt vänliga ändå." Fast ett problem kanske är att den svenska staten inte kan visa barmhärtighet mot de olyckliga och pinade som kommer men däremot se till att de får möjlighet att leva. Så då återstår frågan om det mänskliga mötet, barmhärtigheten alltså. Men hur ska det mötet kunna ske i utanförskapets förorter och stadsdelar? Hur ska det mötet ske med människor som inser att de inte har någon framtid, inte kan få jobb och allt det där? Hur ska det mötet ske när predikanten i en tv-intervju la ut texten om hur islamiseringen av Danmark ska gå till och Christiansborg bli Muslimborg? Hur tänker man i olika grupperingar? Vi vet inte. Främlingen är verkligen främling - och förblir.

Vi har fått ett mindre homogent Sverige - och samtidigt ett mer.
Vi har mångfald - och samtidigt en markerad enhetskultur, styrd uppifrån.
Vi vet precis vad man ska säga/får säga - och hör det förklarande "jag är väl gammaldags" när folk säger något annat, som kan visa sig vara det som verkligen är sant.
Vi har sociala medier - men vem orkar läsa mer än ett fåtal debattörer?
Och de rapporter som berättar väsentliga ting får vi i kondenserad form och vet inte riktigt om det vi får veta går att lita på.

Demokratins ideal är andra, att lita på folks goda omdömen, att ge olika perspektiv, att stimulera debatt, att samlas i studiecirklar för att vrida och vända på resonemang. Då blir det mindre utrymme för pr-byråer, tidningar som skrivs för att tjäna pengar på oss och medier som ska hålla oss dumma. Då blir det plats för andra informationer, sådana som går på tvärs mot våra fördomar men som tvingar oss att hantera den mångsidiga verkligheten. Då slipper vi reagera på de känslomässiga stimuli andra förser oss med. Då kan vi tänka och tala tillsammans som hyfsat kloka människor. Motsägelser är friskhetstecken.

Vi är inte där.
Vi är i ett läge där vi hålls dumma, så att vi blir dumma.
Fruktar jag.

Med snopp. Del sju

Nu tar vi bibelfrågan.
Fast det går inte om jag inte först markerar att vi hanterar två frågor.

Från statens sida handlade det om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, dvs den i det statliga lönesystemet integrerade tjänst som Svenska kyrkan, inte staten, betalade. Alla statliga tjänster skulle vara öppna för både kvinnor och män, det hade markerats. Prästämbetets annorlunda kunde inte det politiska systemet vidgå. Här är konflikten som man måste ha i minne. Vi har att hantera två olika frågor eller, om man vill, två olika intressen.
Bibelfrågan först.

Det är egentligen inte riktigt så enkelt att det handlar om tolkningar i betydelsen "du tycker si och jag tycker så" men hur det egentligen är och ska vara kan vi inta ha en aning om så då röstar vi om saken".
Det handlar om hur Kyrkan obrutet uppfattat en ordning som Herren själv instiftat och det var ordningen att somliga, ett fåtal, män skulle vara präster. De skulle betjäna gudsfolket, kvinnor och män, med Ord och sakrament. Orden som tydde detta var inte så svåra att förstå.

Som påmints om tidigare, hade Luther funderat och kommit till slutsatsen att Den Helige Ande inte tillät kvinnor som präster.

Bibelkommissionen, den biskopsmötet tillsatt år 1963 och som var färdig med sin rapport 1970, var på det klara att sedda mot sin bakgrund var det Paulus skrivit relativt klart, alltså begripligt. Och samma kommission var kritisk till hur beslutet fattats - jämlikhetsidén hade slagit igenom utan konfrontation med det bibliska materialet.

Det är fullständigt klart hur det gick till. Men i sak är det förödande att bibelkommissionen dömer ut beslutsprocessen. Det fanns ett bibelarbete kvar att göra, menade kommissionen. Bakom beslutet fanns inte bibelord, tradition eller reformatoriska argument. Bakom beslutet fanns en politisk vilja. Den skulle självklart klä sig i teologiska argument, tillyxade för intresset.
Vem går på sådant? Jag gjorde det inte, när jag började tänka efter och läste på.
Men det bibelarbete som efterlystes 1970 blev det inte mycket med, kan vi konstatera.

Argumenterar inte de romerska katolikerna annorlunda för sitt nej till kvinnliga präster än med enskilda bibelord? Kanske - eller kanske inte. Apostlavalet ställs i förgrunden och det är också ett bibelargument. Men den paulinska undervisningen går de romersk-katolska inte förbi. Påven kommer till samma slutsats som Luther när han säger att Kyrkan inte har befogenhet att införa kvinnliga präster. Ekuemeniskt är somliga av oss ense!

Talförbudet handlar inte om kvinnor som pladdrade i gudstjänsten - detta är ett fullkomligt sanslöst argument att diskreditera fromma kvinnor i urkyrkan för att förklara ett bibelord. Förkunnelsen - kerygmat - var inte kvinnors uppgift men det var vittnesbördet, martyrian. Och det finns i Urkyrkan undervisande kvinnor. Blir det inte lite tillkrånglat nu? Jo. Och det var just detta tillkrånglade som beslutsfattarna undvek för 60 år sedan. Måste vi vara imponerade av denna icke-insats?

Mot Kyrkans förståelse av ämbetet ställs i ett antal protestantiska kyrkor en annan förståelse. Det handlar om statskyrkor där staten fattar beslutet (Danmark och Norge 1948 och Sverige 1958) och dessförinnan om en uppsättning tyska landskyrkor som har en kvinnlig tjänst som noga besett kanske inte är en prästtjänst utan något annat. Vad Vikarinnen egentligen var hade Margit Sahlin lite svårt att klura ut.

Är det rimligt att förstå vår tids prästämbete utifrån bibelord?
Svaret kan bli tvåfaldigt: 1. Vad ska prästämbetet idag annars förstås utifrån och 2. om inte - varför läses bibelord, just bibelord, vid prästvigningar om de inte har med saken att skaffa.

Min fråga så här långt är enkel. Varför ska Kyrkans gemensamma skriftförståelse om ämbetet så enkelt överges genom ett riksdagsbeslut som tveklöst måste följas? Kyrkomötet 1957 beslutade ju något annat än riksdagen 1958 - och mellan kyrkomötesbeslutet och riksdagsbeslutet fanns inte tid eller intresse för redovisad bibelreflektion. Varför skulle en riksdag bedriva bibelstudier, tror ni?

Fanns inte den tiden före det beslut i kyrkomötet som konfirmerade riksdagsbeslutet? Nej, inte det heller. Och då vill jag i all enkelhet hänvisa till god och nyttig läsning.
http://kalin.nu/km1958.htm
Så illa var det.
Och domprosten Johanssons memorabilier borde få varje kyrkokristen att bli lite bekymrad.

Domprosten skrev sedan Women in the Church's Ministry (utan tryckort och år) som 1990 kom i svensk översättning 1 Korintierbrevet 11-14 och prästvigning av kvinnor (Pro Veritate). Han kunde  också under åren läsas i Svensk Teologisk Kvartalsskrift och Svensk Pastoraltidskrift. Hur eller hur - bibelargumenten var inte självklart på den sida som fattat majoritetsbeslutet.

Hur är det? Lär oss Skriftens böcker fast, troget och utan villfarelse den sanning Gud för vår frälsnings skulle velat låta uppenbara? Det är dagens knäckfråga. Menar vi så, finns det all anledning att kritisk värdera 1958 års kyrkomötesbeslut eftersom det rätt uppenbart vilar på andra förutsättningar.

I nästa del tänkte jag komplicera saken ytterligare för det är i vart fall två frågor till att belysa, frågan om vad ämbetet och frågan vad Gud skapade, när han skapade människan till man och kvinna.

Fast redan här och nu kanske jag måste anmäla avvikande mening när det gällde en kommentar om kvinnor som inte passar i offentligheten. Vad då med drottning Christina eller den heliga Birgitta eller Drottning Elisabeth II? Vad med betydelsefulla abbedissor? Vad med trons viktiga kvinnor?

Det är något anat saken gäller. Prästeriet är en tjänareform med de risker en sådan form har. Blev det helt enkelt fel när prästeriet blev fint och en karriärväg, inte det där att vara Kristi tjänare och allas slav, som aposteln beskriver sysslan? Ligger felet i att prästen blev statstjänsteman och därmed viktig? När prästen ska vara viktig böjer han sig ner inför gudsfolket och säger kärleksfullt: "För dig, för dig".

Detta sagt, gör den oss en tjänst som för resonemang som vi andra inte övertygas om - för det ger oss en möjlighet att precisera hur vi själva tänker. Man måste ibland ha fel för att komma rätt. Eller: någon måste ha fel för att andra ska komma rätt. Människan är människans glädje.

Here we go again! Om politisk aningslöshet

Smålandsposten tog plötsligt slut. På måndagmorgonen fanns den inte i min postlåda och markören på lådan var borta. Prenumerationen hade gått ut - utan att jag påmints om saken. Alltså missade jag måndagens nyhet, den att Svenska kyrkan i Växjö manar till motdemonstration när Svenskarnas Parti den 27 augusti ska ha möte. Jag citerar från Kyrkans Tidning:

"Svenska kyrkan uppmanar nu, via sin presstjänst i Växjö, allmänheten till motaktion.
-Jag pratade med domprosten i Växjö, Thomas Petersson, i dag och han säger att vi kommer att manifestera. Vi vill uppmana alla Växjöbor att samlas och visa sitt missnöje med att dessa krafter växer i vårt samhälle, säger Charlotte Granrot Frenberg, pressansvarig på Växjö stift."
Klockringning utesluts inte, får läsaren också veta, men inget är ännu bestämt.

När Soran Ismael mötte Svenskarnas Partis ledare från Sjöbo fick vi en inblick (SvD Kultur 10 aug). Samtalet på tre timmar refererades av Adam Svanell. Helene Lööw menar att det vi ser handlar om utslag av Vit Makt-rörelsen mer än om nazister och jag litar på den bedömningen. Det ska vara ordning på begreppen. I förra valet fick partiet ihop 681 röster.

Det är tveklöst så att ett litet och marginellt parti behöver reklam genom uppmärksamhet. Denna uppmärksamhet förser Svenska kyrkan partiet med! 12 personer i Almedalen lyckades domprosten Hermansson ge just den uppmärksamhet de behövde och omnämnande i media tycks vara 2400. Det är pinsamt. Har ni sett någon enda insats från partiet, t ex en ideologisk samhällsanalys som leder till förslag? Eller handlar partiets politik om en allmän känsla av missnöje, ett missnöje fotat just i Sjöbo? Inte vet jag. Jag vet mest att folk motdemonstrerar och ringer i kyrkklockor så att budskapet om möjligt inte ska höras. Det är just då som något hörs och skapar en uppmärksamhet som t ex Aktinform och andra blad aldrig lyckades med. Läser någon deras hemsida? Inte vet jag.

Partiets historiska uppgift beskrivs. Där talas det om motståndet mot Gustaf Vasa i Småland, Skåne och Blekinge och somliga av motståndarna tyckte att de haft det bättre under danskt styre. Vad ger ni mig för det? Skåne och Blekinge var danska landskap, Östdanmark, och Småland var aldrig under Danmark! Partiets historiska uppgift kanske blir att läsa historia? Men låt oss gå vidare!

Pinsamt är det också att det faktiskt var Svenska kyrkan som gav SD den första politiska plattformen och det första partistödet därför att direktval till kyrkomötet gick att utnyttja. Hade vi haft indirekt val, alltså val till församlingsnivå och därefter valt representanter till stiftsfullmäktige och kyrkomöte, hade SD inte haft en chans. Vi tackar och påminner gärna att några varnade för att detta kunde bli effekten. Det vägrade Torgny Larsson, S, att tro. Fel fick han. Har SD tackat S för insatsen?

Och nu alltså just den uppmärksamhet, stor, med genomslag och gratis, som Svenska kyrkan ger Svenskarnas Parti. Klockringningen kan bli intressant. För klockringningen i Jönköping har domkapitlet inlett ett tillsynsärende mot prosten Boeryd. Ska domprosten, i tillsynsorganet, nu ringa själv? Blir han också ett tillsynsärende då?

Må för ett ögonblick vara att Svenskarnas Parti får bästa tänkbara reklam av Svenska kyrkan men vem beslutar om saken, dvs vem kan använda Svenska kyrkans namn och dess informationsorgan? Var fattas i demokratisk ordning besluten? Eller är det så att somliga har fri tillgång och kan använda den stora Svenska kyrkan och hennes namn för egna syften utan vidare? Har Stiftsstyrelsen eller någon tjänsteman sagt att stiftet är indraget, vilket det väl är när stiftets pressansvariga agerar? Och hur är det? Vilka andra partiet tänker Svenska kyrkan bevaka? De som inte klart i denna valrörelsen protesterar mot IS och dess utrotning av kristna?

Tillbaka till det bisarra. Det är motdemonstrationerna som ger Svenskarnas Parti det partiet annars inte skulle få: uppmärksamhet. Nazister kallas de. Tankegodset kanske är fascistiskt, om nu Per Engdahls korporatistiska tänkande ska räknas till partiets ideologi. Men i reportaget i Svenska Dagbladet i söndags är det mycket mer av Vit makt och Soran Ismael får fram det rätt tydligt. Kanske är det skrämmande att detta parti vill ha tio kommunala mandat och försöker att knyta an till den europeiska extremhögern, det som Max Byström belyste i Svenska Dagbladet. Men håller demokratin kan andra partier analysera skeenden och förstå vilka förhållanden i samhället som är den jordmån Svenskarnas Parti växt ur. Det är inte bara ett tankegods hämtat från flera håll. Det är också sociala förhållanden i ett samhälle som blivit allt mindre av just - sam-hälle, något sammanhållet. Antiglobaliseringen är en punkt. Den leder till en känsla av maktlöshet, andra fattar beslut i New York och annorstädes. Tja. Och så lite blodsmystik. Samma blod ska rinna i våra barns vener som rann hos kämparna i Narva, om ni förstår. Varför inte Poltava? Eller Lützen? Därför att legosoldaterna kom från Skottland, Nederländerna, Tyskland och Frankrike? Är min vän den krigiske Murray svensk egentligen? Ja, ni fattar utan att jag behöver nämna Sveriges kungahus.

Kanske bevittnar vi nu effekterna av folkrörelsernas bortdöende. De gamla folkrörelsepartierna har blivit politiska apparater med pr-byråer och marknadsföringskonster på programmet samt politiker med politik som personliga projekt. Det är rätt illa. Det blir lätt ett "vi här uppe och ni där nere".  Kan det vara så att de extrema partierna växer till därför att vardagsdemokratin sviktar? Och kommer valrörelsen att visa demokratiska brister genom sina marknadsföringsframgångar, folket som objekt för politik och inte som politikens subjekt?

Vad ska vi då slutligen säga om domprosten Thomas Petersson?
Inte så mycket.
Svenskarnas Partis partiordförande Stefan Jacobsson borde skicka blommor och tack redan innan motdemonstrationen till honom dock.
Men domprostar? Säg bara "Hermansson och Petersson!" Det räcker för att klockor ska ringa.

Hat och oförmåga

Jag försöker läsa tidningarna denna måndagsmorgon för att se vad som skrivs om förföljelsen av kristna i det nya kalifatet. Jag läser om matbombningar, vattenbombningar och bombningar som är mer vanliga i krig. Ingenstans får jag en förklaring till folkfördrivningen. Jag kan bara gissa att det beror på att de journalister som ska berätta för mig inte har en aning om underliggande islamistiska tankefigurer. Vi är rätt långt från blågul islam och närmare det som vi inte riktigt ville tro - att vi stod inför en Clash of Cultures. Det finns nämligen en god mänsklig egenskap: oförmågan att förstå det som ter sig obegripligt. Denna goda förmåga får vardagen att fungera - men den blir rätt katastrofal i utsatta lägen. Som nu.

I sak är det väl enkelt att förstå vad tanken på kalifatet går ut på. Det upprättas en islamistisk stormakt. Den är strukturerad utifrån en strikt religiös hållning. Eller: den är strukturerad efter Sanningen. Och den som går emot Sanningen, ja, ni fattar själva. Det gör de kristna, judarna och en del andra grupper. Judar och kristna är Bokens folk. De kan antingen tolereras under Sanningens paraply eller uppfattas vara särskilt fördärvade eftersom de som Bokens folk skulle begripa bättre.

Håller vi oss till Rupert Shortt kan jag inte se annat än att han väl belägger vad han skriver om den utsatta situationen för de kristna i Mosul och Erbil och förklarar hur bomber mot kyrkor och mord på kristna varit ett återkommande inslag sedan 2004. Vad Boko Haram i Nigeria ägnat sig åt har rapporterats då och då, senast var det kidnappningen av 200 skolflickor. I min bloggpost undrade jag ungefärligen:  När världens tid är förgången, blir det så här. Jag har läst det. Ser jag nu IRL vad jag läste?

Frågan ställdes vad jag har gjort i Kyrkomöte och Kyrkostyrelse i anledning av IS. Det är självklart att jag ingenting gjort. Rollfördelningen är inte sådan att det är mig möjligt. Om mig gäller den kyrkopolitiska sanningen att jag är omdömeslös och ska stämplas ut ("kvinnoprästmotståndare och homofob"), inte att jag är en erfaren präst, väl påläst och uppslagsrik, disputerad i Missionsvetenskap och Ekumenik samt docent i Kyrkovetenskap.  Om de som deltagit i utmönstringen därefter kommer och undrar vad jag gjort kan jag bara svara med det bulgariska ordstävet: "Du har pissat i kålen, åt din kålsoppa nu." I det kyrkliga sitter jag mest på åskådarplats. Men jag ser en del, som den kan se som läser vad jag skriver. 

Så vad med våra kristna syskon på flykt eller kvar i IS-kontrollerat land, utsatta för våld, tvång, förtryck och med sina kyrkor sprängda? Vad kan de förvänta sig av de kristna i Sverige? Manifestationen på Medborgarplatsen var en hedervärd insats. Förbön är ett annat verktyg. Likväl känner jag en förfärande hjälplöshet inför det jag uppfattar vara demoniskt hat. Och jag tänker att snälla människor är oförmögna att förstå detta hat och med sin oförmåga ger de då just detta hat spelrum. Snälla människor - fast snälla i egentlig mening är de inte. De är drabbade av snällismen och det gör att det blir farligt för många.

Tillbaka till Kyrkomötet.
Frågeinstitutet är avskaffat. Det gör att ingen ledamot kan ta upp aktuella frågor till debatt. Det som inte skrivits i motioner, finns inte. Jag ville ha kvar frågeinstitutet, skrev motion och fick den avslagen. Nu kanske Kyrkomötets ordförande säger något skarpt om IS - eller Ärkebiskopen? Eller är det möjligt att Ekumenikutskottet tar ett så kallat utskottsinitiativ till någon aktion?

Skicka svensk trupp för att skydda de medkristna är väl inte att tänka på. Annars har jag en vers om det:
Vad svenska stålet biter,
kom låt oss pröva på
Ur vägen islamister,
för våra gossar blå!
Nej visst nej, det finns ingen svensk trupp att skicka.
Vi sänder en vänlig tanke i stället då.

Men fortfarande undrar jag vad muslimer i Sverige säger om IS och Boko Haram.

Konstigt eller konsekvent

Konstigt att vi ser så lite av öppen reflektion kring de dagsaktuella katastroferna. Rykten om krig, pest och kristendomsförföljelse borde annars höra till det de kristna analyserar, för att förstå den tid vi lever i. "Närmar sig den dag då vi ska lyfta våra huvuden?" skulle de kunna fråga varandra.

I väntan på den dagen funderar jag mycket över den kristendomsutrotning IS och Boko Haram står för. Vad kan vi göra? IS är en mäktig kraft. USA kan bomba artilleriställningar - och vad mera? Vi? Be kan vi - på vårt vanliga förvirrade och taffliga sätt. Tala med varandra, skriva uttalanden och kanske skulle det sägas rätt tydligt att svenska media är pinsamma som inte kan tala klartext om vad IS genomför. Inte en kampanj mot minoritetsgrupper i första hand. I första hand religiöst motiverad kristendomsutrotning. Man behöver inte ha läst Rupert Shortts bok Christianophobia. How the global oppression of Christians is being ignored (Paperback Random House 2013) för att fatta vad det handlar om. Den som gör det, får i vart fall perspektiv som media aldrig gett oss.

Jag tycker att Jenny Nordberg fokuserat problemet väl - och det kan kompliceras. IS-soldater kan komma hem till Sverige och rekrytera fler kämpar för de är svenska medborgare. Är det i sin ordning? Ska de verkligen efter insatser i en krigsmakt som utrotar kristna vara välkomna "hem" igen eller? Här i Sverige finns miljoner döpta som tagit emot dem när de kom som flyktingar, alltså just den sortens folk de vill utrota i kalifatet. Har vi ett problem eller har vi ett problem? Skulle inte IS-soldaterna samfällt dömas för något kvalificerat brott som medlemskap i en organisation som är förbrytersk? Brott mot mänskligheten? För det är väl inte OK att bryta mot krigets lagar, eller?

Jag kan ställa en fråga till: Är det inte högst angeläget att det muslimska samhället gör klart hur man ser på IS? Vilka muslimer protesterar mot det som händer och inser att den protesten är viktig? Viktigare än de kristnas protester, kan jag tänka. Så vad säger vanliga svenska muslimer högt och tydligt nu? Om Irak och om de antisemitiska aktionerna i Malmö och annorstädes. Att frågan om vad som kan göras för att skära av underhållet till IS också måste ställas, är självklart. Vilka vinner på konflikten? Follow the Money!

Allan Willny skäms på sin blogg Apokatastasis för han har läst Ulf Lindgren på Katedralakademin. Ja, det blev väl inte många rätt där, kan man säga. Och rätt lite kristendom men det kan tänkas vara konsekvent för, skriver domkyrkolektorn Lindgren, "det finns inte EN islam, lika lite som det finns EN kristendom eller EN judendom."
Nähä. Kristendomen är som bofinken, alltså. Det tror jag inte. Till en sådan bekännelse har jag inte avlagt precis prästlöften, om man så säger. EN kristen tro i olika former, det må vara, men någon slags enhetlighet finns det, fastlagd i den trons gemenskap som räknar med Andens bistånd. Men Lindgren är typ en religiös präst och förfaller uttalat till andlighet och i denna hans andlighet kan ett mellanmänskligt möte äga rum - för i andlighet betyder nog bekännelser/dogmer föga, tycks det. Jaja. Säg det till apostlarna. Och till Lindgrens insikter hör att "vår kristna Trosbekännelse" inte med ett ord nämner bibeln. Hur vore det om blivande präster fick läsa lite teologi och inte bara religionsvetenskap? Har Lindgren alls inte pejl på ämnet symbolik, som det heter?

Det finns nog en del att skämmas för om man är en känslig person.
Andra blir mest bekymrade över kvasiintellektuell sörja. Och kanske över effekten att pretentiöst undvika det problem Rupert Shortt pekat på.

Fast det mest svårartade är kanske att Lindgren kopplar loss från Skriften: "Endast en del av en religion byggs upp av heliga skrifter." Så tänkte nog inte Luther. Han var väl sålunda inte religiös utan kristen och såg därför Skriften som en större och normgivande kraft, så som Kyrkan läser Skriften och prästen kysser boken för här är Guds eget heliga Ord.

Det är mycket som är konstigt - om man, förstås, inte funderar på om den där dagen när vi ska räta på ryggen och lyfta på huvudet kommit nära och inte bara närmare. Då är det som händer begripligt och konsekvent.

Med snopp. Del sex

Jag hade trott att jag nu nått den punkt när jag kunde sammanfattagra frågor om ämbetet, men en del nytt händer som bör uppmärksammas. Jag var i Båstad och hörde Eko-inslaget lite ofullständigt men fattade att manliga präster anmälts för diskriminering i Gällivare.

Komminister Anna Fjällborg (TK 78,12,13)  hävdade att dessa präster, kyrkoherden och två komministrar i pastoratet, menade att hennes utbildning inte duger. Så kyrkoherden och två komministrar blev anmälda. Motståndet hon mötte var både öppet och subtilt. Komminister Fjällborg: "Det är också en känsla, för jag känner att jag inte duger i deras ögon för att jag är kvinna. Jag har inte rätt att ha den utbildning jag har, därför att jag råkade födas till kvinna och inte till man. Så jag ska inte vara präst egentligen."

Nu ska saken utredas. Biskop Stiglund kommenterar inte, men konstaterar i ett mejl till P4 Norrbotten att diskriminering inte tolereras och präster ska vara beredda att tjänstgöra med vem som helst, oavsett kön, läser jag. Det där "vem som helst" måste man uppskatta.
Fjällborg berättar om en komminister: "Han sa rätt ut till mig att 'jag kan inte acceptera kvinnor som präster, och därför kan jag inte jobba med dig."

Det verkar upplagt för något bekymmersamt. Fjällborgs anmälan syftar till ett tillsynsärende och det handlar då om de anmäldas lämplighet som präster. Men den präst som anklagas för att ha fällt yttrandet förnekar. Han tjänstgör i en annan församling än komminister Fjällborg och har träffat henne färre än tio gånger och, som sagt, inte sagt vad han sägs ha sagt. Domkapitlets utredning måste ha bärkraft. Kommer den att ha det?

Handlar det om kvinnoprästmotstånd så är det uppenbart att komminister Fjällborg inte riktigt förstår att det inte är hennes utbildning som ifrågasätts. Det borde man kanske göra - för i svensk prästutbildning borde ingå några timmars reflektion om ämbetet och kontroversen, men den behandlas som en "icke-fråga", vilket är att bädda för problem om det blir problem, så att säga. Och många har ju inte övertygats i sakfrågan - hur skulle de eftersom det inte finns någon fråga! Ni förstår.

Kanske skulle prästerna i Gällivare-Malmberget (ny organisation sedan 1 jan) ifrågasätta komminister Fjällborgs antropologi. Det är inte så att hon "råkat" födas som kvinna. Det var Guds goda mening med henne. "Den dag du viskade ditt 'bliv', du ville mening i mitt liv", sv ps 227. Könsbestämningen är Guds och konciliet i Nicea fattade som första beslut att den som kastrerat sig inte fick prästvigas eller vara kvar som präst. Vi erkänner detta ekumeniska koncilium och fattar att kön är viktigt, inte något man råkar ut för och inte heller enbart en social konstruktion, något iråkat.

I detta sammanhang får vi väl invänta utredningen i Luleå. Tänk om den slutar som polisutredningen i Kinna, dvs det går inte att hitta något? Det vore inte första gången när det handlar om ämbetsfrågan. Anmälan mot teologiska fakulteten i Lund i slutet av 1970-talet slogs upp stort, blev en mytisk sanning och i sak ingenting. Kyrkopolitiskt bar den dock, där behöver kraven inte vara så höga.
Den gjorde nytta.

En stackars prästkandidat polisanmäldes dåförtiden för slagsmål på en krog i Växjö. Det var allvarligt. Som väl var, hade den anmälde prästkandidaten vittne på att han vid tiden för misshandeln varit i Lund. Kopplingen till ämbetsfrågan? Prästkandidaten hade hört någon uttala sig för kvinnor som präster och klippt till mannen som var för kvinnliga präster. Detta fick vi veta stort i media. Mindre uppslaget blev att allt tycktes fejk. Polisen kunde inte styrka något.

Jag ville ha en utredning om trakasserier och mobbing och skrev motion till kyrkomötet. Det ville inte kyrkomötet och allra minst ville Christina Odenberg detta. Nej, för tänk om det visat sig att mycket talande i allt detta varit lögn och fabrikation.

Vi ser fram emot utredningen. Och ska utredaren/na vilja ha till tips, kan de få. Ett är att försöka beskriva den miljö i vilken anmälan kommit till. Organisationsförändringar, arbetsmiljö, kyrkopolitik mm samt förstås det där vanliga med stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson när en händelse ska återges. Domkapitlet i Luleå ställs inför en utmaning för här ska det handla om oväld och utredningskompetens. Klarar kapitlet det - eller blir det som med fallet med prosten, som i god ordning konstaterrat att han, sjuk och inte längre förmögen till prästerliga uppgifter, inte skulle ha någon vigselbehörighet och därför (!) straffades av domkapitlet. Han blev så kränkt av behandlingen att han avsade sig prästämbetet, dvs begärde att förklaras obehörig. Det ordnade Luleådomkapitel.

Kyrkostyrandets vedermöda

Ett tag tänkte jag att Bengt Olof Dike förstått att han hade fel och därför inte kommenterade. Sedan blev jag orolig - han var väl inte sjuk eller hade fått blodstörtning av min bloggpost. I går stillades all oro och jag påminns om den tappre soldaten Svejk som kastades i häkte och där kring ett bord satt de fem som, häpnadsväckande för alla utom för rättsväsendet, var misstänkta för mordet på ärkehertigen. För sig själv satt en sjätte man på en brits. Han markerade på så vis att han enbart satt i häkte för ett rån och mordförsök på en bonde i Holice.

När vi nu fått besked att Sören Ekström var/är "en ren politruk" så sitter också kring hans bord allt fler. Precis som i häktet. Om detta behöver vi inte diskutera. Men bevisföringen ter sig som den vår tappre soldat Svejk mötte.

Det kan dock inte vara så att en socialdemokrat skulle vara diskvalificerad som kristen eller rakt av inkompetent i de kyrkliga värven - eller kan det?
Peter Weiderud nämndes. Det är en kompetent man. Han kan obestridligen internationella frågor.  Dike är tydlig. Det var borgerlig majoritet och därmed skulle det politiseras! Fast åt annat håll. Kättarjakt ska bedrivas på sossar.

Det erkännandet får dock Ekström att han smort mig genom att ge mig fördelar: "utrymme för sina intressen" på hemmaplan och så fick jag "för kyrkans räkning sticka utomlands ibland."
Det skulle inte vara utan intresse att få se en detaljerad specifikation! Det var annars i Kyrkokansliet känt att jag för Svenska kyrkan räkning aldrig skickades utomlands. För några var det ett problem, de som visste något om mina internationella kontakter. Andra kunde dra nytta av dem. POSK t ex.

Men låt oss inte orda vidare. Vi vet nu helt konkret hur Dike ser på Ekström.
Han agerar konsekvent därefter. Sätt åt politruken! En ren politruk och därmed oren!
Då blir det mesta begripligt. Utifrån denna förförståelse agerade Dike kyrkopolitiskt.
Vi andra som ser en kompetent generalsekreterare ser något annat och är glada för det vi ser. Och hur var det med direktorn på Sigtunastiftelsen - han är väl inte kvar? Var det Sören Ekström som sparkade honom? Jag blir riktigt nyfiken.

+Biörn minns en genomgång i dåvarande kyrkostyrelsen med direktorerna. Men saken gällde väl inte riktigt dialog utan organisation?

Direktorerna hade en julhelg - av alla helger - drabbats av eufori när de kunde snickra ihop en ny organisation för det internationella. Hopsnickrandet kom som en överraskning för generalsekreterare och styrelse, om jag minns rätt. Att julhelgens insats kunde betraktas som en palatsrevolution, var för de kyrkopolitiskt naiva direktorerna en överraskning. De fattade inte att deras önskemål om något bättre kunde uppfattas som rent mygel. De ville ju bara väl, ville bara driva utvecklingen åt rätt håll och skynda på processen.

Generalsekreteraren fattade omedelbart att vi hade fått ett problem att hantera. Problemet var inte i första hand en fråga om makt utan om timing och förankring.
Vi håller oss med en generalsekreterare för att hålla ihop hela organisationen. Det kan vara besvärande eftersom förankringsarbete oftast tar tid. Men helheten tjänar på förankringsprocessen och saken tjänar på att skärskådas från fler håll. Kanske inte minst om gamla missionärer är på G.

Om dem gäller att de i högsta grad måste vara självgående och dådkraftiga. De finns i ett arbete där mycket är upp till deras avgörande. Det var därför som missionärskonferenser blev grälsjuka tillställningar. Missionärerna var inte vana vid att andra styrde och ställde också. Vad mycket jag vet! Som väl var kunde motsättningar ofta dränkas i GT, missionärsdrycken framför andra. På så vis motverkades också malaria.

Tillbaka till vedermödan.
Den är av samma slag som när en kompani/batterichef eller en bataljonschef  ser möjlighet till initiativ i strid men brigadchefen eller chefer högre upp ger inte tillstånd. Det som skulle gå att genomföra ska inte genomföras då och där för det finns en stridsplan som innefattar fler förband. Det betyder inte att det är fel om en officer rapporterar in vad som kan göras. Så ska en chef göra och vänta på vad högre befäl säger. Kraft, rörelse och tid, ni vet.

Problemet i Svenska kyrkan är förstås den totala avsaknaden av stridsplan, ni vet den där saken man går till strids för, vågar rubbet och är glada till mods. Jag hör nämligen inte till stiftsentusiasterna, de som menar att stiftet och församlingen är de två enheterna. Det behövs i vårt land också en nationell nivå som en resurs för uppgiften att evangelisera och utbilda. Och då struntar jag just nu i den omständigheten att de som vunnit sina sporrar antagligen inte är kapabla till den uppgiften. Men då är de det inte heller på stiftsnivå. Det saknas allvar i salighetssaken, misstänker jag.

Jag menar att de olika fromhetsriktningarna skulle ha ett friare spelrum för att gestalta Svenska kyrkan. Det var till skada för just Svenska kyrkan när utmönstringsentusiasmen slog till.

Blåslampan på +Biörn, som dåförtiden bara var Biörn, återkommer han gärna till.
En omständighet när man har mustasch är att leendet under mustaschen inte alltid syns. Och oss emellan. Missionsdirektorn sparkades inte. Det var inte så som det blev när kommunikationsnissen och sedan generalsekreteraren fick gå. Hade det då kunnat bli så? Självfallet, om styrelsen då haft att hantera en palatsrevolution. Vi var nog några som försökte förklara att det, hur det än såg ut, inte var avsikten med det idoga arbetet en julhelg när det begav sig.

Jag fick frågan vem jag skriver för och varför. Det är en bra fråga. En weblog, blogg, är en dagbok (log) på nätet. Så jag skriver för mig själv och kanske för någon som är vetgirig eller behöver den stimulans som en käck, pigg och munter blogg alltid ger.
Nu skrev jag till och med så att vi fick en skön själs bekännelse om en världsbild som hämtad från berättelsen om Svejk. Läs boken! Eller läs denna blogg, där kommentatorerna understundom ger oss en framställning som inte kommer Jarolsav Haseks efter.

Livet är underbart. Och jag är enligt Bengt Olof Dike obenägen att se sanningen i vitögat eller sedan länge anfäktad av naivitetens krafter. Fast kanske inte anfäktad då?

Läsa Luther

En augustinermunk bedriver teologiska studier i bibelvetenskap. Han är inte oäven. Klostret vet något om hans kapaciteter. Han författar, komponerar, ber förstås, tränger in i Skriften. Han gör vad en akademisk katolsk munk ska göra. Han ställer några besvärande frågor som kyrkosystemet inte kan hantera- I konflikten med byråkrater i Rom, oförmögna till annat än att eliminera invändningar och frågor med kyrkopolitisk makt (klassisk maktutövning som ni vet), leder konflikten till en uppgörelse som geografiskt följer gränsen mellan det gamla romarriket och de germanska stammarna. Luthers skrifter ska förstås inte läsas, vilket leder till att en uppsättning katolska teologer, präster och lekfolk inte läst Luther. De har bara stabila egna föreställningar om hans produktion.

Nå, nu ska inte de evangeliska i Svenska kyrkan påstås ha läst Luther heller.
Det är lite märkligt.
Men frågan är om Luther - bortsett från en period under 1800-talet - egentligen blivit läst i Sverige. Reformationen var svensk. Naturligtvis var den politiskt motiverad men just därför var det viktigt att bevara en del av det gamla. Det var reformation saken gällde, inte revolution. Och Gustaf Vasa var nog med att markera att han inte var någon "lotter och kättare", alltså lutheran.

Martin Luther skriven inget dogmatiskt arbete och hans polemik måste förstås i sitt sammanhang. Det är som katolsk munk han polemiserar för att slå vakt om det genuint katolska/kristna. Kunde det alltså vara en poäng att läsa Luther för att förstå vilket hans katolska ärende är? Kunde det också vara en poäng att se det sammanhang i vilket han renodlar sina resonemang? Antagligen. Men det kräver teologiskt arbete. Man kan börja med att läsa Ingemar Öbergs bok Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther, Artos 2002. Jag har skrivit det förut men här är en bok som inte bör försummas.

Till Ekströms försvar - en liten inblick

Nu är det inte Ekströms blåbärssoppa eller Ekströms Marsansås det ska handla om utan om Sören Ekström. I en bloggkommentar till Politik och partipolitik (2/8) fick den intresserade läsekretsen se hur det gått till i slutna rum. Hur nu någon vet vad som sagts just där ...

Innan jag kommer till det slutna rummets mysterium, vill jag bara redovisa min fascination inför en annan kommentar på samma bloggpost, den att jag - just jag - av alla: jag - skulle tycka det var ok och opolitiskt att kyrkoherden röstade på högern men att det blev politik när folk blev sossar. Min lilla hänvisning till Karl Radek kunde indikerat att jag förhöll mig distanserad till både högern och den socialdemokrati, som visade sig vara karriärväg.

Detta sagt styr vi över till Sören Ekström, som onekligen gjorde karriär inom S men var - är - genuin sosse. Alltså tar vi upp några av interiörerna från de slutna rum till vilka bloggkommentatorn dock icke ägde tillträde.

Vad gjorde jag och var finns mina reservationer från den dåvarande kyrkostyrelsen? Några sådana finns, men inte särskilt många. Bilden av mig som ständigt motvalls stämmer inte. I många sammanhang är det jag som är kompromissarius och i många fall levererar jag idéer som det går att enas kring. Givet, förstås, att det finns en vilja att hitta kyrkliga vägar. Om det kyrkliga systemet ska användas för andra syften, går det inte, och snart måste jag läsa kyrkomötesmotionerna som i år skulle kunna tänkas visa upp just en sådan traktan att använda kyrkosystemet i partiets eller den goda viljans intresse. De båda storheterna brukar förresten överensstämma per definition!

I den dåvarande kyrkostyrelsen och dess au försökte vi hitta vettiga vägar. Så räddades det s k bekännelsearbetet. Så hanterade vi alla knepfrågor som varit surdegar - dop och kyrkotillhörighet och kyrka-stat t ex.
Sören Ekström var en duglig generalsekreterare.
Fick han alltid som han ville? Nej. Men en styrelse ska inte onödigtvis hamna på kollissionskurs med sin generalsekreterare, som ska se till att de beslut som fattas också kan effektueras och att det finns resurser att göra så. Generalsekreteraren ska med omsorg sköta sin personal, styrelsen och ärkebiskopen, ha pejl på stora frågor och nödgas då och då ta upp små men besvärliga vardagsproblem. Städse måste också generalsekreteraren idka organisatorisk självkritik - har vi en organisation som på bästa sätt gagnar ärendet?  Det hade vi inte dåförtiden heller. Rutiner ändrades och jag lärde mig hur svårt det är i en idéburen organisation, där medarbetare visserligen noterar att organisation och rutin ändrats, men fortsätter köra som vanligt. Jo, ni läste rätt.

Ett stort problem var en ledamot (M) av kyrkomötet som övertygats om att generalsekreteraren Ekström var en politisk skurk och på därför begärde material kring beslut, som naturligtvis alla var av kategorin "märkligheter". Det gick så illa att (M-)mannen var den osynlige gästen på kansliet - vad kunde han tänkas hitta på om man gjorde si eller så. (M)-isstänkliggörandet förrödde arbetsglädje. Och han fick svar på frågor han ställde men fortsatte upprepa frågor. Någon  kanske känner igen tekniken.

KG Hammar var rädd för (M-)annen ifråga. Det var mig obegripligt. Det spelade ingen roll att besked och underlag lämnats, det var som om svaren aldrig uppfattades.
Hur kan det förklaras?
Det förklaras utifrån själva utgångspunkten, tanken att Ekström var, måste vara, maktfullkomlig. Då blir det så.
Men om generalsekreteraren i stället var den som på sina späda, nåja, axlar, tog ansvaret? Då blir intrycket ett annat.
Sören Ekström är den bäste generalsekreterare Svenska kyrkan haft. Det ska sägas med eftertryck. Inte ofelbar - men den bäste.

Självfallet är inte alla nöjda med de beslut som måste tas i en stor organisation. En del går också väldigt långsamt. Det tar tid att samla ihop sitt folk. Sörens folkrörelseerfarenhet var en tillgång då. Och hans år i politisk förvaltning - och som tidningsman - gav honom den, kanske lätt ironiska, distans till beslutsfattare som är nödvändig för den som ska ha sin arbetsplats i en sådan miljön.

Skulle jag uppfattas vara särskilt efterlåten gentemot socialdemokraterna i styrelsen? Knappast.

Levi Bergström hade t ex något år passat på att jaga Synoden i ett 1 maj-tal och jag frågade om saken i kyrkomötets frågedebatt. Levi undvek förstås att svara, men ett par tappra sossar satte ihop en presskommuniké, där jag skulle svartmålas. Vi var i Sigtuna och s-kamraterna satt i en av arbetsbodarna där en poskare hörde vad som pågick. Ett papper blev kvar, hon bad Bengt Olof Dike ge det till mig i plenisalen när han just skulle gå in, jag fick det när ordföranden undrade om debatten var avslutad. Så mycket hann jag läsa att jag i denna sista sekund kunde begära ordet och läsa in deras kommuniké i kyrkomötesprotokollet.

Hade jag kastat en handgranat i ett hönshus, hade effekten inte blivit större.
Sossarna fylkades i ett hörn av lokalen och förvirringen var total. Men det fanns ju inget att göra. Kommunikén kom aldrig in i några tidningar, tror jag. Vilket år det var, minns jag inte men kommunikén såg fin ut i protokollet. Och aldrig har S-gruppen inför alla förnedrats så till den milda grad.

Bloggkommentatorn vet att POSK-gruppen hade trevliga fester på Sigtunastiftelsens övervåning. Ja, det fanns en tid när POSK satte en ära i att inte vara normalkyrkligt följsamt. Det var utvecklande med goda studiesatsningar och, omvittnat glatt humör. Vi tog i svåra frågor och genomskådade det politiska systemet.

Det fanns POSK-are som inte förstod vilken styrka som låg i den svenskkyrkliga bredden. De plågades mest av att ÖKA i Göteborg blev en grupp som var en utbytargrupp under ledning av en docent i engelska. Då blev de mer konfessionellt medvetna en belastning och det skulle skapas ordning i leden. I den processen kom Frimodig kyrka (FK) till. Jag tycker att det i grunden var felbeslut som POSK tog. De samlade greppen hade varit bättre. Och nuförtiden undrar jag över den innovativa kraften i POSK.

Har FK en sådan innovativ kraft? Inte vet jag. Läs motionerna. Följ debatterna i kyrkomötet. Och lyssna utanför, då FK har sina trivsamma fester eller sina arbetsintensiva gruppöverläggningar. Skratt och sång kan höras då.
Allt är jubel och sång (Ps 65:14)

Hur kunde det hända?

Det sägs att någon av kvällstidningarna hade en extra löpsedel i reserv där kvällstidningar såldes om den för dagen aktuella skulle förkomma. På den löpsedeln stod det: "Hur kunde det hända?" Det undrar vi ju då och då.

En gång i tiden uppfattade jag att Svenska kyrkan hade en betydande kompetens när det handlade om dialogen med judendomen. Den bottnade i insikter om kristendomens sammanhang. Svenska Israelsmissionen som blev Kyrkan och Judendomen fördjupade kunskapen. Det skedde mot bakgrund av det nazistiska utrotningsprogrammet, för betydande insatser hade gjorts för att hjälpa så gott det nu gick. Elisabeth Åsbrink dömde ut insatserna i den prisade boken Och i Wienerwald står träden kvar. Det tycks mig som om få var å medvetna om Israelsmissionens insatser att boken kunde kritiseras. Det skedde i Östran/Nyheterna - men annars vet jag inte så noga. 3500 judar räddades i Wien - Wallenbergs mission räddade 4500 i Budapest. Som väl är har Monika Sjögren skrivit boken Det var en gång en vallareman (Kulturhistoriska Bokförlaget) och berättar om sin far Göte Hedenquist. Men det blir en bok som samtidigt belyser hur mycket av den ekumeniska vardag som var Hedenquists nu är något bortglömt.

Att Svenska kyrkan också hade insikter om palestiniernas situation var självklart. Där fanns medkristna och med den rådande politiken skulle det snart inte ens finnas så många kristna kvar att kyrkornas vaktmästarbehov skulle kunna täckas. Det sa med uppgiven ironi kristna palestinier till oss. Självklart skulle de kristna palestinierna ha vårt stöd. Och någonstans här tappade vi bort den fördel Svenska kyrkan skulle kunna ha - fördelen att kunna tala med både judar och palestinier. Det handlar om personkontakter. Folk från Svenska kyrkan hade många sådana - men hittade aldrig sin plats i någon slags gemensam dialog  och tappade också det som varit så viktigt tidigare - kopplingen till det vanliga församlingslivet. Det hade behövts något som inte omedelbart hamnar i det okritiska till Israel (läs: svensk frikyrklighet) och något som är mer än palestinaschalar (läs: Svenska kyrkan). Det blev liksom för enkelt på många håll. Och jag antar att vi helt enkelt gjorde för lite och för illa samordnat.

Vad kan nu göras? Vi kan läsa på, försöka förstå. Men jag litar inte riktigt på svenska medias rapporteringar från konflikterna i Mellanöstern. Svenska kyrkan mobiliserar hjälpinsatser. Basförnödenheter som vatten, mat och hälsovård "men beredskap finns för psykosociala insatser, Svenska kyrkans specialistområde" läser jag häpen när saken presenteras på Svenska kyrkans hemsida. Så nu blev ärendet psykosociala insatser och där är vi specialister!! Så har jag läst domkyrkokomministern Ulf Lindgren och har fått lära mig att kulturupprensningen (kyrkor som sprängs) och fördrivandet av kristna alls inte ska uppfattas som något som har med islam att göra. Det var bra att få veta det. Skulle vi likväl acceptera förklaringen att detta handlar om religion "måste vi omgående avskaffa alla religioner", menar domkyrkokomministern. Man lär sig mycket om man skaffar sig kulturell, intellektuell och andlig stimulans på Katedralbloggen. http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/
Vilka "vi" är och hur detta omgående avskaffande går till i praktiken, funderar jag över.
Lika mycket som jag funderar över Antje Jackelén som förklarar att Svenska kyrkan stöder och uppmuntrar arbetet i Mellanöstern "för att i dialog säkra ett arv av mångfald" - vad betyder det egentligen?

Våldet fördöms av Svenska kyrkan. Det kan man göra, men kriget som pågår mellan Hamas och Israel är just ett krig och krigets kännetecken är användandet av våld. Att civila drabbas i krig - inte minst när vi talar om strid i bebyggelse - vet alla. Lika mycket som vi kan fatta att Israel inte avbryter en militär operation förrän fiendens baser för raketbeskjutningar lokaliserats och förstörts. Och verkar det troligt att IS övertygas om vikten att säkra ett arv av mångfald?

Blir man trött eller blir man trött?
Alltså är det tid för löpsedelsfrågan. Hur kunde det hända?

Den ockuperade kyrkoprovinsen

Gunnar Rosendals upproriska bok kanske skulle aktualiseras. Den ockuperade kyrkoprovinsen var det länge sedan jag läste. Den är inte fader Gunnars bästa bok men skriven med lidelse. Han såg att Svenska kyrkan är något annat än vad hon genom sina styrorgan framträder som och hans slutsats var enkel. Svenska kyrkan är ockuperad. Skulle vi pröva fader Gunnars analysmodell när vi funderar över Svenska kyrkan på Pridefestivalen t ex? Bland alla andra ideologiska apparater och intressenter framträder Svenska kyrkan och säger/gestaltar det övergripande budskapet. Svenska kyrkan används i någons intresse. Vem är ockupanten och hur definieras intresset?

Indignationen leder inte så långt. När de publika insatserna kring Pride inskränks till "gillainslag" är det viktigare att formulera analysfrågorna. Och då blir kanske frågorna om Svenska kyrkan på Pride särskilt informationsbärande. Budskap och budbärare - vad ser och lär vi och har det bäring på talet om en ockuperad kyrkoprovins?

Katolsk tro i Svenska kyrkan

Vad skulle Svenska kyrkan vara om hon inte är katolsk? Så beskriver hon sin tro i den offentliga gudstjänsten. Anspråket är att Svenska kyrkan är en del av denna enda heliga och katolska kyrkan. Reformatorernas ärende var inte förändring utan just reformation.

Man kan läsa vad oenigheten med Rom gäller i Confessio Augustana: en del missbruk som smugit sig in. Och då driver reformatorerna envist att katolicitet är mer än det romerskt-katolska.

Nu då? Också om kyrkosystemets företrädare lär något heretiskt står dokumenten kvar. På samma sätt som katoliciteten stod emot kyrkosystemet på 1500-talet gör den så nu och nödgar oss till fromhet och teologi. Det handlar inte så lite om svenskkyrklig självmedvetenhet. Och den i sin tur måste vara ett uttryck för katolicitet. Svenska kyrkan är kyrka på riktigt. Så tro jag. Därför förväxlar jag inte mina olika erfarenheter - de andliga och de kyrkopolitiska. Därför kan jag ägna mig åt att skriva om Svenska kyrkan. Kyrkokritik är inte surt felfinnande utan utslag av en grundhållning i en reformkatolsk kyrkotradition som vår.

Politik och partipolitik

Att kyrkoherden i Moheda röstade på högern, visste vi. Gunnar Hallrup hade ju tittat in under skärmen och kunde meddela fakta i målet.
Att en del radikalare präster, som stiftsadjunkten, röstade på centerpartiet, meddelade han.
Sedan gjorde prästsönerna Frostin, Hammar och Lind fadersuppror och blev socialdemokrater. Frostin av SED-typ. Han ville förbjuda parabolantenner för att skydda Folket mot oönskat inflytande.
Hur komplicerade prästsönernas relationer till fäderna blev, berättades ibland.  Då skrattade vi. Särskilt när prosten  Hammar grät över sonens beteende vid prästmötet i Lund och prosten Greek fick bjuda prostkollegan på kondis för att trösta honom! Ramklints vid Mårtenstorget. 

Dessa präster var ack så radikala. I det röda Lund blev de sossar. Andra kristligt sinnade återfanns i mer radikala miljöer och kanske mer intellektuellt utvecklande studiegrupper än så. De återfanns också i det praktiska arbetet att bygga bokcafé och skriva texter/artiklar. Deras diskussioner var vittfamnande. Spartacusupproret visste t ex Jesper Svenbro en hel del om - liksom poesins villkor. Andra kunde marismens politiska ekonomi. Sociologer som Herman Schmid kunde ge infallsvinklar på samtidsfrågor och Klas Hellborg var en kär vän. Jag undrar om någon av dessa för mig viktiga personer någonsin skulle menat att Svenska kyrkan skulle enrolleras i något som kallades "politisk men inte partipolitiskt" eller om de genomskådat hur Svenska kyrkan använts som ideologisk plattform för det egna budskapet. De snällkristna/finkristna fattar inte ens när de utnyttjas. Nyttiga idioter kallade Karl Radek dem, som ni kanske vet (även om ni tror att citatet kommer från Lenin, men det var Karl Radek).

Jag går alltså inte på slagordet att "Kyrkan är politisk men inte partipolitisk". Kyrkan är ett Guds eget folk och där görs olika politiska bedömningar. Det enda kravet som ställs är att en kristen ska kunna argumentera för sitt politiska ställningstagande men passa sig nogsamt för att utnyttjas av Makterna i makternas tid. Själva hållningen är den gamla vanliga: Vi övertygar varandra med goda skäl (Gottfrid Billing). Men vi står också fria från att utnyttjas. Deutsche Christen i 30-talets Tyskland ville så gärna vara samtidsöppna kristna och ändade upp som nazister med kristlighet. Joseph Goebbels konstaterade så riktigt när han såg dem att "kaftanbärarna är små och krypande". Och det är just den  hållningen som en kristen inte får/kan/ska inta.

Därför är de kristnas viktigaste politiska bidrag de frågor som ställs sub specie aeternitatis.
De frågar och därför fattar också kamraterna i ledet att den som har Kristus som Herre aldrig blir riktigt följsam och faktiskt aldrig är riktigt att lita på. partidisciplinen är ständigt ifrågasatt. Och så måste det vara.

Kyrkosystemet som blir politiskt men inte partipolitiskt - nej, det tror jag inte på. Det blir ett intresse i någons favör. Det ligger i sakens natur. Vi behöver inte läsa in oss på medeltidens stridsfrågor om investituren för att fatta att Makten gärna vill ha Kyrkan som en del av sin maktapparat.
Blir den så, kan det lätt konstateras att kaftanbärarna är små och krypande.

Svenska kyrkan ska inrymma kristna som drag olika politiska slutsatser av de evangelium de hör. Sker inte denna olikhet är vi illa ute.

En sak till. När partier eller intressen använder sig av Kyrkan och deras agendor sägs vara sprungna ur evangelier och blir med bibelord försedda, måste man inte gå på det hela.

Det lilla ljugandet

En kyrkokristen övar sin känslighet inför propaganda och lätta lögner för det är där somligt avslöjas. Djävulen är lögnens fader och en mandråpare från allra första början. När luranterna stiger fram är de i tjänst åt Lögnens fader. Det vanliga knep som vi möter är inte de grova lögnerna, de som är lätta att genomskåda. Det är i stället det försåtliga, det som inte är riktigt rätt men som likväl är svårt att komma åt. Det skaver mot verkligheten, det är uppenbart. Men vad är det som skaver?

Till lögnväsendet hör att enkelt avfärda dem som betraktas som motståndare med epitet och etiketter. Att den som tänker, som Kyrkan alltid gjort, att äktenskapet är ett förbund mellan man och kvinna blir plötsligt definierad som "homofob". Den som tänkte om ämbetet som Svenska kyrkan gjorde också drygt åtta månader in på år 1958, kallades "kvinnoprästmotståndare", som uttyddes "kvinnomotståndare". Det visade sig vara en tolkning som står sig. Nu var inte detta sant. En fråge fördes över till att bli en annan fråga och då fungerade epitet och etikett. En liten passlig lögn, alltså.

De små passliga lögnerna hör nu till vardagsmaten för det blir Pridefestival.

Grundlögnen är förstås att detta är en festival för Mångfald och Kärlek. Det kan man lura i de svagsinta. Detta är en sexualpolitisk agenda som också är en affärsidé. Den syftar till att omdefiniera vår kulturs sexualsyn. Dess idéhistoriska bakgrund är den rena nihilismen. Priderörelsen har väldiga resurser till sitt förfogande. På polishuset ska tydligen Regnbågsflaggan vaja. Detta flaggande markerar hegemoni, förstås. Kan ni tänka er att Svenska kyrkans flagga skulle vaja över landets polishus i det mångkulturella Sverige?

Kyrkan mobiliseras eftersom den kan vara en ideologisk statsapparat och det är en ideologisk statsapparat som nu framträder under Pridefestivalen. Statsråd går där i gåsmarsch. SD får inte vara med men de andra utom Hägglund kommer - och vad ska de annars göra, valår som det är.

Jag vill gärna ha reklam i min postfälla. Den kostade så mycket att jag vill ha så mycket som möjligt i den. Tidningar, tidskrifter, brev, försändelser med viktigt innehåll och, alltså, reklam. Jag hålls informerad av människor som bryr sig om att se mig som kund. Det är fint.  Alltså kommer reklambladen sorterade i ett omslag som heter Uppslaget och det är gamla Kungliga Postverket som framträder som Postnord. Där passar någon på att informera mig om Pride Nr 31. Jag ser att det sålts tusen biljetter fler - delvis tack vare billigare biljetter till unga. Jojo. Och så får jag lära mig att jag den 28 juli kunde fira invigningen av Pridefestivalen genom att grädda Kärleksfulla pannkakor. Jag ska lägga smeten i olika bunkar, färga med pastafärg och vips har jag vispat ihop regnbågsfärgade pannkakor och kan fira mångfalden. Jag kan frånvarande ändå vara en del av hbtq-rörelsen för kärlek och mångfald. Jag drar mitt ägg till smeten, så att säga.

Den där övertalningsdefinitionen att det är Kärlek och mångfald saken handlar om är väl just det som ska ifrågasättas. För på samma blad uttalar sig operasångaren Rickard Söderberg. Det bästa med Pridefestivalen är att det är fokus på politiska frågor med glädje, lust och musik, säger han. Ja, statsideologi, som vi brukar säga.

Det som kallas Kärlek och Mångfald är statsideologi i någras intressen. De vet vad de vill men jag är inte alldeles säker på att de vet vad de gör. Det vet Lögnens fader dock. Han går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. Nog letar han i parader också. Kanske just där.

Världen är som den är. Det dystra är att Kyrkan inte är som den ska vara.