Men hur kul är detta?
Samtidigt som biskop Dalman vigs, faller störtregn över hans stift och Hallsberg är i ett katastrofläge. Hur det är i Västerås stift vet jag i skrivande stund inte. Kan det vara så att folket i Hallsberg bevittnar ett tecken - och vad säger då det? Tecken skola visa sig ...
Nej, jag vill inte förstöra någon feststämning. Men hur förhåller sig sambandet mellan nutida biskopsvigningar och oväder eller tillbud? Minns Jenkins som blev ärkebiskop i York och då brann abbeyn. Här finns något att fundera över.
söndag 6 september 2015
Lurade?
Fascinerande är det alltid när någon gör sig en föreställning om hur någon annan är och sedan tar fram "bevis" för att det förhåller sig just så. Det är inte ett ovanligt fenomen, inte i världen och inte i det kyrkliga. Men det är fascinerande. Detta sagt, är inget sagt om vem som lurar vem. Än så länge.
Dagens tema ska väl vara biskopar, biskopsvigningsdag som det är.
I gryningen såg jag att DN presenterar 100 kända svenskar som uppropar till oss. Den som vill kan ansluta sig. Riktigt vad - förutom det högstämda - uppropet förpliktar oss till fattade jag inte men morgonen var tidig. Till de kända hörde Antje Jaktelén, ärkebiskop.
Jaktelén, endast den mycket ohelgade kan uppskatta att en kändis inte är - känd.
För egen del är jag den förste att beklaga. Skaran av idrottsmän och artister hade fått sina rätta namn, tycks det dock. Men än en gång: Vad är det att "dela sin medmänsklighet" genom att skriva på en lista? Och innefattas därmed en syndabekännelse eftersom listan är till för "alla som inte längre vill tiga still"? Vi som faktiskt inte hållit käft, ska väl inte skriva på då. Men vad är det de som skriver på, skriver under på?
Fjorton biskopar från Tanzania hade glädjen att få möta biskoparna i Svenska kyrkan i Rättvik och sedan följa med ut i stiften. Mötet i Rättvik födde ett gemensamt uttalande. Jag har läst det och funderar över kyrkodiplomatin. Det är något undanglidande med texten. För hur eller hur är ju de evangeliska i Tanzania inte riktigt lyckliga över en del beslut Svenska kyrkan fattat.
Programmet innefattade ett besök i Falu koppargruva och Återvinningscentralen i Falun. På så vis fick biskoparna en påminnelse "om vårt ansvar att förvalta skapelsen och planetens resurser". Varför kan jag inte ha vett att förhålla mig allvarlig inför detta besked? Jag vet svaret: syndafallet! Jag kanske ändå ska vara tacksam över att syndafallet inte berövat mig insikten om vad som blir humoristiskt.
Vad kom biskoparna fram till?
Särskilt viktig är dialogen och den vänskapliga samexistensen mellan kristna och muslimer. Det vill väl ingen bestrida. Men hade det inte varit en nyttig komplikation att nu lyfta in de just nu pågående massakrerna av kristna? De pågår ju också på de tanzaniska biskoparnas kontinent och kanske Boko Haram är bekant, för at inte tala om IS?
Att biskoparna uppmanar våra kyrkor till att främja kvinnors ledarskap, noterar jag. Och det är väl alldeles i sin ordning, särskilt i Svenska kyrkan, denna kvinnliga domän. Det där att vi ska lära ömsesidigt genom att t ex personal kan få resa till Tanzania kan visa sig vara ett lyckokast. "Res du, vi betalar"-konceptet måste väl vara en lockelse.
Inför ett par av biskoparnas åtaganden kan den som vill studsa.
"Att ge näring åt lärjungaskap och den kallelse som gäller alla döpta i enlighet med den lutherska reformationens principer." En disputerad präst ringde för att rådfråga inför predikan denna Enhetens söndag. "Vilka är de som är döpta i enlighet med den lutherska reformationens principer?" Jag hade inget bra svar. Jag hade inget svar alls.
"Att dela och respektera den teologi som formats av våra traditioner och de sammanhang vi lever i." Dela är väl i sin ordning, evangeliska emellan. Men vad betyder "respektera"? Att inte kritisera? Vad skulle Martin Luther sagt om kyrkoledningar, som sagt att de ska respektera det som formats av våra traditioner - vad nu detta är? Och formats av heter det. Man kunde annars tänkt sig att teologi formats i våra traditioner och de sammanhang vi lever i. Problemet kanske rätteligen skulle beskrivas som att teologin, den vi ska respektera, dessvärre är formad av de sammanhang vi lever av. Moltmann skulle i vart fall ställa den frågan som en kritisk fråga just till en folkkyrka.
Kunde vi kanske få de svenska biskoparna att berätta för oss fåkunniga hur den teologi ser ut som formats av våra traditioner och de sammanhang vi lever i för Svenska kyrkans del - och därmed få veta lite mer precist vad de tanzaniska biskoparna förklarat sig skola respektera? På vilket sätt ska de alltså respektera enkönade vigslar och förklara den saken hemma i Tanzania?
Eller minns de vad som står i uttalandet? Det heter i den engelska versionen "Joint statement". Joint - men så illa kan det väl ändå inte vara? En lutheran tolkar och tyder allt till det bästa, minns det.
Jag hoppas verkligen inte att bloggläsarna nu uppfattar att jag varit neslig mot 28 fina biskopar, när jag undrat över texten och funderat vilka som lurat vilka. Biskopar är fina. Och positiva.
Jag såg Modéus II skriva på Facebook sedan han träffat komministrar i stiftet och lagt ut en bild på ett stiligt grupparbete:
"Hoppfull efter bra samrådsmöte med stiftets komministrar. Kloka och engagerade präster! Tillsammans bygger vi morgondagens kyrka i Växjö stift."
Sådana budskap läser jag inte utan rörelse. Huruvida i hjärtat eller mungiporna, lämnar jag osagt.
Däremot sa jag till någon av kamraterna: "Den roliga uppgiften att vara förbandsinstruktör (stridsdomare eller "blågul") i Krigsmakten betydde, att vi skulle se hur det egentligen var. Min vän pansarmajoren Roger och jag for runt i södra Sverige. De chefer som sa något i stil med det Modéus II sa, ägnade vi särskild uppmärksamhet. De som berättade om problem, lovordade vi inför övningsledningen."
Kan ni räkna ut varför?
Nu ska jag denna enhetens söndag fundera över lurendrejeriet som kyrkodiplomatisk metod och kanske låta en tanke snudda vid problemet med ord som inte uppenbarar utan beslöjar. Ska inte ekumeniskt arbeta vara att komma åt den enhet som Gud gav, alltså en verksamhet i Sanningsbranschen?
Dagens tema ska väl vara biskopar, biskopsvigningsdag som det är.
I gryningen såg jag att DN presenterar 100 kända svenskar som uppropar till oss. Den som vill kan ansluta sig. Riktigt vad - förutom det högstämda - uppropet förpliktar oss till fattade jag inte men morgonen var tidig. Till de kända hörde Antje Jaktelén, ärkebiskop.
Jaktelén, endast den mycket ohelgade kan uppskatta att en kändis inte är - känd.
För egen del är jag den förste att beklaga. Skaran av idrottsmän och artister hade fått sina rätta namn, tycks det dock. Men än en gång: Vad är det att "dela sin medmänsklighet" genom att skriva på en lista? Och innefattas därmed en syndabekännelse eftersom listan är till för "alla som inte längre vill tiga still"? Vi som faktiskt inte hållit käft, ska väl inte skriva på då. Men vad är det de som skriver på, skriver under på?
Fjorton biskopar från Tanzania hade glädjen att få möta biskoparna i Svenska kyrkan i Rättvik och sedan följa med ut i stiften. Mötet i Rättvik födde ett gemensamt uttalande. Jag har läst det och funderar över kyrkodiplomatin. Det är något undanglidande med texten. För hur eller hur är ju de evangeliska i Tanzania inte riktigt lyckliga över en del beslut Svenska kyrkan fattat.
Programmet innefattade ett besök i Falu koppargruva och Återvinningscentralen i Falun. På så vis fick biskoparna en påminnelse "om vårt ansvar att förvalta skapelsen och planetens resurser". Varför kan jag inte ha vett att förhålla mig allvarlig inför detta besked? Jag vet svaret: syndafallet! Jag kanske ändå ska vara tacksam över att syndafallet inte berövat mig insikten om vad som blir humoristiskt.
Vad kom biskoparna fram till?
Särskilt viktig är dialogen och den vänskapliga samexistensen mellan kristna och muslimer. Det vill väl ingen bestrida. Men hade det inte varit en nyttig komplikation att nu lyfta in de just nu pågående massakrerna av kristna? De pågår ju också på de tanzaniska biskoparnas kontinent och kanske Boko Haram är bekant, för at inte tala om IS?
Att biskoparna uppmanar våra kyrkor till att främja kvinnors ledarskap, noterar jag. Och det är väl alldeles i sin ordning, särskilt i Svenska kyrkan, denna kvinnliga domän. Det där att vi ska lära ömsesidigt genom att t ex personal kan få resa till Tanzania kan visa sig vara ett lyckokast. "Res du, vi betalar"-konceptet måste väl vara en lockelse.
Inför ett par av biskoparnas åtaganden kan den som vill studsa.
"Att ge näring åt lärjungaskap och den kallelse som gäller alla döpta i enlighet med den lutherska reformationens principer." En disputerad präst ringde för att rådfråga inför predikan denna Enhetens söndag. "Vilka är de som är döpta i enlighet med den lutherska reformationens principer?" Jag hade inget bra svar. Jag hade inget svar alls.
"Att dela och respektera den teologi som formats av våra traditioner och de sammanhang vi lever i." Dela är väl i sin ordning, evangeliska emellan. Men vad betyder "respektera"? Att inte kritisera? Vad skulle Martin Luther sagt om kyrkoledningar, som sagt att de ska respektera det som formats av våra traditioner - vad nu detta är? Och formats av heter det. Man kunde annars tänkt sig att teologi formats i våra traditioner och de sammanhang vi lever i. Problemet kanske rätteligen skulle beskrivas som att teologin, den vi ska respektera, dessvärre är formad av de sammanhang vi lever av. Moltmann skulle i vart fall ställa den frågan som en kritisk fråga just till en folkkyrka.
Kunde vi kanske få de svenska biskoparna att berätta för oss fåkunniga hur den teologi ser ut som formats av våra traditioner och de sammanhang vi lever i för Svenska kyrkans del - och därmed få veta lite mer precist vad de tanzaniska biskoparna förklarat sig skola respektera? På vilket sätt ska de alltså respektera enkönade vigslar och förklara den saken hemma i Tanzania?
Eller minns de vad som står i uttalandet? Det heter i den engelska versionen "Joint statement". Joint - men så illa kan det väl ändå inte vara? En lutheran tolkar och tyder allt till det bästa, minns det.
Jag hoppas verkligen inte att bloggläsarna nu uppfattar att jag varit neslig mot 28 fina biskopar, när jag undrat över texten och funderat vilka som lurat vilka. Biskopar är fina. Och positiva.
Jag såg Modéus II skriva på Facebook sedan han träffat komministrar i stiftet och lagt ut en bild på ett stiligt grupparbete:
"Hoppfull efter bra samrådsmöte med stiftets komministrar. Kloka och engagerade präster! Tillsammans bygger vi morgondagens kyrka i Växjö stift."
Sådana budskap läser jag inte utan rörelse. Huruvida i hjärtat eller mungiporna, lämnar jag osagt.
Däremot sa jag till någon av kamraterna: "Den roliga uppgiften att vara förbandsinstruktör (stridsdomare eller "blågul") i Krigsmakten betydde, att vi skulle se hur det egentligen var. Min vän pansarmajoren Roger och jag for runt i södra Sverige. De chefer som sa något i stil med det Modéus II sa, ägnade vi särskild uppmärksamhet. De som berättade om problem, lovordade vi inför övningsledningen."
Kan ni räkna ut varför?
Nu ska jag denna enhetens söndag fundera över lurendrejeriet som kyrkodiplomatisk metod och kanske låta en tanke snudda vid problemet med ord som inte uppenbarar utan beslöjar. Ska inte ekumeniskt arbeta vara att komma åt den enhet som Gud gav, alltså en verksamhet i Sanningsbranschen?
lördag 5 september 2015
Skriv mitt namn i Livets bok! Och lite till.
Jag funderade över det apokalyptiska, tecken i tiden.
Vi evangelisk-katolska brukar inte falla i farstun för judaiserande läror och vill inte spekulera, men visst är samtiden omvälvande och vi är nu närmare frälsningen är när vi kom till tro. Det vet alla. Det är närmast matematiskt. När jag funderade en stund och tänkt över hur himlakroppar ska upplösas och människor stå rådlösa vid havets och vågornas dån, slogs jag av insikten: Jag är döpt. Jag blev genom dopet Guds barn och Gud ville dessförinnan mitt liv, det som finns i Guds hand. Jag behöver inte spekulera över sådant jag inte begriper. Gud vet vem jag är och det finns roliga /himmelska om ni vill säga så hellre, frommisar/ hemligheter framför mig. De flesta åren ligger bakom mig, men Livet ligger alltid framför mig.
Jag inser att jag funderat när jag ser världshändelser rapporteras, men också eftersom jag just läst Imre Kertész, Den sista tillflykten, Weyler, Stockholm 2015.
Imre kombinerar livsglädje med livsleda. Det fascinerar mig. Han bedriver europeisk civilisationskritik. Det utmanar mig att tänka. Han är på ett sätt självcentrerad utan att egentligen bli självupptagen. Då blir han en samtalspart eller kanske en apart samtalspart. Imre Kertéz träder fram som den i sin tid villrådige.
Nobelpriset fyller honom med både glädje och tomhet. De evangeliska själasörjarna vet vad han skriver om. Men Imre är inte anonym. Han är känd. Han har blivit känd för att han gjort andras livsöden kända i sina romaner. Hade han varit anonym, hade han inte varit trovärdig. Tänker jag.
Visst har detta bäring på bloggkommentarer. Den öppna diskussionen är ett mer verksamt verktyg. Å andra sidan är det möjligt att en kommentator kallas till biskopen för samtal och ser man vad som hänt de friska träden, Torbjörn Lindahl och Dag Sandahl, kan man fatta att domkapitelsanmälningar är fullt tänkbara. På vilka anklagelser som helst. Men friheten kan man fundera över, Sofia Lilly Jönsson gör det ,när hon bloggar med bloggposten Om anonymiteten i offentligheten.
Vi lever i ett land med grundlagsfästa fri- och rättigheter. Det måste få praktiskt genomslag. Stå censorerna emot! Värna öppenheten, uppmuntra dialog, kritik, satir! Det blir i längden bäst så.
Det finns ett än mer intressant anonymt dokument än anonyma bloggkommentarer.
En anmälan gällande en präst som ville förklaras obehörig i Visby år 2008 och blev så. Han fick sin behörighet åter i januari. Nu anmäls han för det som aldrig utreddes i Visby 2008 och anmälan är ställd till domkapitlet i det stift där han nu bor. Anmälaren önskar "vara anonym så långt det är möjligt, både mot Visby domkapitel och" - här är det maskerat i den anmälan allmänheten får läsa, men jag tror att namnet på den präst anmälaren syftar på står där.
Anonym anmälare? Varför? Som en krypskytt?
Hur är det alls möjligt att begära omprövning av ett beslut fattat av Visby domkapitel? Det är inte möjligt. Påståendet att domprosten inte blev hörd för att bidra till utredningen är uppseendeväckande. Han hade väl alla möjligheter att säga vad han hade på hjärtat i domkapitlet? Här ter sig mycket egendomligt - och anonymt!
Så vad har hänt, när anonymiteten är hållning i offentligheten och när det kommer till anmälningar. Tre av anmälningarna mot Torbjörn Lindahl var just anonyma. Hur står det till med de kristnas frimodighet att stå upp? Ska de smyga in genom himmelens port under anonymitet också?
Till anmälan har fogats ett intyg att de händelser som beskrivs i Gotlandsmagasinet Horisont stämmer överens med sanningen. De som undertecknat intyget kan vid behov berätta mer men önskar "total anonymitet" och "fullständig anonymitet gentemot Domkapitlet i Visby och mot" - maskerat. Detta sagt i något som man önskar ska vara en rättsprocess. Hade Kafka fattat något eller borde hans bok betraktas som ofullgången när man ser den svenskkyrkliga verkligheten?
Vi är rätt många som menar att prästen förfor olämpligt.
Visserligen las polisanmälan ner men i alla fall. Och Kyrkostyrelsen beslöt att gå igenom rutinerna när en präst begär att bli avkragad, rapport från det arbetet kommer i höst. Men det som nu händer är ett underkännande av Domkapitlet i Visby och anmälaren vill gräva fram händelser som ligger sju år eller mer bort och ett i sammanhanget främmande domkapitel ska börja gräva. Hur blir det? Domkapitlet där prästen bor beslöt att inleda ett tillsynsärende. Det måste vara sakligt fel. Eller inte? Kanske prästen flyttar till ett annat stift - ska domkapitlet där då inleda ett nytt tillsynsärende? Och om prästen på nytt går fri men flyttar om något år, ska han anmälas på nytt? Det hela blir orimligt. Men det orimliga blir möjligt när aktörerna kan välja att vara anonyma. Ska vi fatta ett beslut att ett domkapitel inte kan ta upp anonyma anmälningar? Den som anmäler måste stå upp för sin sak med sitt namn.
Motargumentet att de rädda då inte har en chans att få rätt är allvarligt.
Fast vad är det för kyrkosystem där människor blir rädda?
Om t ex biskopen får kännedom om ett missförhållande, kan väl ett tillsynsärende inledas utan anmälan. Tänker jag.
Måste inte ett stycke tillit vara grundhållning i det kyrkliga? Jag kallas vid namn av Gud. Det skulle leda till ett kristet bruk av namn, en respekt för varje människa och en grundläggande beredskap att möta den människan och hennes erfarenheter och insikter. Det skulle också leda till renare konflikter.
För det är inte konflikter vi ska rädas. Det är det som döljer sig i konflikterna som är farligt.
Har jag nu broderat på något annat tema än att de kristna blivit den nya mänskligheten?
Jag tror, hjälp min otro!
Vi evangelisk-katolska brukar inte falla i farstun för judaiserande läror och vill inte spekulera, men visst är samtiden omvälvande och vi är nu närmare frälsningen är när vi kom till tro. Det vet alla. Det är närmast matematiskt. När jag funderade en stund och tänkt över hur himlakroppar ska upplösas och människor stå rådlösa vid havets och vågornas dån, slogs jag av insikten: Jag är döpt. Jag blev genom dopet Guds barn och Gud ville dessförinnan mitt liv, det som finns i Guds hand. Jag behöver inte spekulera över sådant jag inte begriper. Gud vet vem jag är och det finns roliga /himmelska om ni vill säga så hellre, frommisar/ hemligheter framför mig. De flesta åren ligger bakom mig, men Livet ligger alltid framför mig.
Jag inser att jag funderat när jag ser världshändelser rapporteras, men också eftersom jag just läst Imre Kertész, Den sista tillflykten, Weyler, Stockholm 2015.
Imre kombinerar livsglädje med livsleda. Det fascinerar mig. Han bedriver europeisk civilisationskritik. Det utmanar mig att tänka. Han är på ett sätt självcentrerad utan att egentligen bli självupptagen. Då blir han en samtalspart eller kanske en apart samtalspart. Imre Kertéz träder fram som den i sin tid villrådige.
Nobelpriset fyller honom med både glädje och tomhet. De evangeliska själasörjarna vet vad han skriver om. Men Imre är inte anonym. Han är känd. Han har blivit känd för att han gjort andras livsöden kända i sina romaner. Hade han varit anonym, hade han inte varit trovärdig. Tänker jag.
Visst har detta bäring på bloggkommentarer. Den öppna diskussionen är ett mer verksamt verktyg. Å andra sidan är det möjligt att en kommentator kallas till biskopen för samtal och ser man vad som hänt de friska träden, Torbjörn Lindahl och Dag Sandahl, kan man fatta att domkapitelsanmälningar är fullt tänkbara. På vilka anklagelser som helst. Men friheten kan man fundera över, Sofia Lilly Jönsson gör det ,när hon bloggar med bloggposten Om anonymiteten i offentligheten.
Vi lever i ett land med grundlagsfästa fri- och rättigheter. Det måste få praktiskt genomslag. Stå censorerna emot! Värna öppenheten, uppmuntra dialog, kritik, satir! Det blir i längden bäst så.
Det finns ett än mer intressant anonymt dokument än anonyma bloggkommentarer.
En anmälan gällande en präst som ville förklaras obehörig i Visby år 2008 och blev så. Han fick sin behörighet åter i januari. Nu anmäls han för det som aldrig utreddes i Visby 2008 och anmälan är ställd till domkapitlet i det stift där han nu bor. Anmälaren önskar "vara anonym så långt det är möjligt, både mot Visby domkapitel och" - här är det maskerat i den anmälan allmänheten får läsa, men jag tror att namnet på den präst anmälaren syftar på står där.
Anonym anmälare? Varför? Som en krypskytt?
Hur är det alls möjligt att begära omprövning av ett beslut fattat av Visby domkapitel? Det är inte möjligt. Påståendet att domprosten inte blev hörd för att bidra till utredningen är uppseendeväckande. Han hade väl alla möjligheter att säga vad han hade på hjärtat i domkapitlet? Här ter sig mycket egendomligt - och anonymt!
Så vad har hänt, när anonymiteten är hållning i offentligheten och när det kommer till anmälningar. Tre av anmälningarna mot Torbjörn Lindahl var just anonyma. Hur står det till med de kristnas frimodighet att stå upp? Ska de smyga in genom himmelens port under anonymitet också?
Till anmälan har fogats ett intyg att de händelser som beskrivs i Gotlandsmagasinet Horisont stämmer överens med sanningen. De som undertecknat intyget kan vid behov berätta mer men önskar "total anonymitet" och "fullständig anonymitet gentemot Domkapitlet i Visby och mot" - maskerat. Detta sagt i något som man önskar ska vara en rättsprocess. Hade Kafka fattat något eller borde hans bok betraktas som ofullgången när man ser den svenskkyrkliga verkligheten?
Vi är rätt många som menar att prästen förfor olämpligt.
Visserligen las polisanmälan ner men i alla fall. Och Kyrkostyrelsen beslöt att gå igenom rutinerna när en präst begär att bli avkragad, rapport från det arbetet kommer i höst. Men det som nu händer är ett underkännande av Domkapitlet i Visby och anmälaren vill gräva fram händelser som ligger sju år eller mer bort och ett i sammanhanget främmande domkapitel ska börja gräva. Hur blir det? Domkapitlet där prästen bor beslöt att inleda ett tillsynsärende. Det måste vara sakligt fel. Eller inte? Kanske prästen flyttar till ett annat stift - ska domkapitlet där då inleda ett nytt tillsynsärende? Och om prästen på nytt går fri men flyttar om något år, ska han anmälas på nytt? Det hela blir orimligt. Men det orimliga blir möjligt när aktörerna kan välja att vara anonyma. Ska vi fatta ett beslut att ett domkapitel inte kan ta upp anonyma anmälningar? Den som anmäler måste stå upp för sin sak med sitt namn.
Motargumentet att de rädda då inte har en chans att få rätt är allvarligt.
Fast vad är det för kyrkosystem där människor blir rädda?
Om t ex biskopen får kännedom om ett missförhållande, kan väl ett tillsynsärende inledas utan anmälan. Tänker jag.
Måste inte ett stycke tillit vara grundhållning i det kyrkliga? Jag kallas vid namn av Gud. Det skulle leda till ett kristet bruk av namn, en respekt för varje människa och en grundläggande beredskap att möta den människan och hennes erfarenheter och insikter. Det skulle också leda till renare konflikter.
För det är inte konflikter vi ska rädas. Det är det som döljer sig i konflikterna som är farligt.
Har jag nu broderat på något annat tema än att de kristna blivit den nya mänskligheten?
Jag tror, hjälp min otro!
fredag 4 september 2015
Confusion! VIKTIGT!!
Ryktena är i omlopp och den rörliga IBAPABD har fått fel datum. Den infaller som en fast fest den 9 september från och med nästa år.
Detta år firas den måndagen den 7 september.
Rätteligen skulle den enligt hittillsvarande praxis firas den andra måndagen i september.
Så allt är lite förvirrat.
Som vore festen redan firad.
MEN NU GÄLLER ALLTSÅ MÅNDAG, MÅNDAG, MÅNDAG!
Jag bifogar en text för de hugade eller hågade:
Detta år firas den måndagen den 7 september.
Rätteligen skulle den enligt hittillsvarande praxis firas den andra måndagen i september.
Så allt är lite förvirrat.
Som vore festen redan firad.
MEN NU GÄLLER ALLTSÅ MÅNDAG, MÅNDAG, MÅNDAG!
Jag bifogar en text för de hugade eller hågade:
Brewers worldwide have been ramping up production, six packs have been flying off the shelves, and priests everywhere are giddy with anticipation. Why? Because International Buy a Priest a Beer Day (IBAPABD) is right around the corner!
This ancient and joyful feast—dedicated to the celebration of hardworking priests—falls this year on September 7th*!
ORIGINS OF SAID VENERABLE FEAST
This festive holiday traces its origins back to the pious deed of St. Hopswald of Aleyard, the first man to buy his priest a beer. The legend goes that St. Hopswald, a master brewer by trade, was a Teutonic pagan who was converted and baptized by a zealous Catholic priest.
One day, St. Hopswald committed a grievous sin. Without wasting a moment, he ran quickly to his priest and confessed. Later that day, as he was particularly enjoying the peace of a clean conscience, St. Hopswald was so filled with gratitude for his priest’s sacramental ministry that he rushed to the rectory and offered to buy his priest a beer.
Okay, if you haven’t figured it out by now, St. Hopswald wasn’t real, but your priest is, and without priestly ministry, getting to heaven would be well nigh impossible!
Believe it or not, priests are real people, and they enjoy socializing over good food and drink as much as anyone. They also have a thankless and difficult job, a job that we couldn’t get to heaven without. Priests are the lifeblood of the Church, and they deserve some appreciation.
So with that in mind, I would challenge you to do something concrete to show appreciation to your priest today. Yes, it could be inviting him out for a beer, or it could be having him over to share dinner with your family. Be creative if you want, but give back to your priest somehow and let him know that you are grateful for his ministry.
Of course, your priest may be insanely busy and unable to schedule a time for a lengthier visit. That’s okay. Maybe you could leave a bottle of wine on his doorstep. You could also offer a rosary or a holy hour for him and his intentions (or better yet, more than one), and let him know that you are regularly praying for him. At the very least, express to him your gratitude, in person or via a note, for his faithful service and answering God’s call to the priesthood.
I fully expect there to be a lot of happy, encouraged priests by the conclusion of this venerable holiday. Gentlemen, ready your brews!
—
* IBAPABD is a movable feast, falling on the second Monday in September. Unfortunately, I announced on Facebook that it would be the 7th this year, until I was notified that the 7th is the first Monday in September! To avoid further confusion, IBAPABD will no longer be moveable. The Pope has agreed to make it fall permanently on the 9th next year. But since the announcement is out already, it’s on the 7th this year!
Söderblom i religionsdialogen
Jag tackar för håvan.
Jag fick Nathan Söderblom, Kristendomen och religionerna, Föreningen Heimdals folkskrifter n:r 83, P.A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1904. Den kostade på sin tid 35 öre. För mitt - och ert - vetande är den betydligt mer värd.
Nu är det alltså religionsdialog och jag läser den Nathan Söderblom som togs till intäkt just för religionsdialog av domprosten Ulfvebrand et cons.
Vad säger Söderblom om islam?
"Det finnes mycket, som är frånstötande i Muhammeds personlighet. Man tar anstöt af hans sinnlighet - hans trogna skulle ej få ha mer än fyra hustrur, men för sig själf åberopade han en gudomlig uppenbarelse, att han, profeten, fick ha hur många som helst -, af krångligheten och bakslugheten i hans politik - politiken är svår att förstå sig på och svår att handha i alla tider -, äfven af den grymhet han stundom visade." (aa s 35)
Den som skulle dra upp det här citatet i en dialog med muslimer, skulle nog få det mer svettigt än Bengan den sextonde när han föreläste i Ratzeburg och citerade en gammal tänkande monark.
Nå, finner Nathan något att säga om själva religionen, när vi nu ska dialogera eller kanske diapraktisera?
"Äfvenledes är det något mycket främmande i den olärde arabens klumpiga och grofva uppfattning af mycket i religionen." (aa s 35)
Så mycket sagt, kanske dialogen tagit slut innan man hunnit citera Nathans berömmande ord om Muhammed för hans "oöfvervinneliga, till alla offer beredda tro" och hans personlighets "makt och kärlek" och för hans "stora klokhet och politiska blick." (aa s 36)
Men vad är islam för Söderblom?
"En arabisk afart af kristendom". (aa s 36)
Och för Nathan är det en lägre religiös hållning att blanda religion och politik. (aa s 37).
Där fick väl de fromma socialdemokraterna en smäll på käften, de som organiserar sig som sammanhållen tro och politik under namnet Tro och Solidaritet? En lägre religiös hållning!
Hur känns det?
Nathan går på:
Islam har uteslutit "allt allvarligt tänkande från religionen" och "lagt en järnhand öfver allt spirande andligt frihetslif" (aa s 37)
Nathan kan erkänna att islam kan undanröja hedendomens värsta yttringar:
"Men historien visar, att det land, som islam lagt under sig, är dömdt att stanna i den andliga växten eller att få andens själfständighet och en högre, friare, rikare fromhet halshuggen, om den ägde någon." (aa s 38)
Var Nathan Söderblom sverigedemokrat fast i smyg?
Eller: Vad är detta?
Med denna bedömning av halshuggen rikare fromhet lämnar Nathan Söderblom sin genomgång av islam, "denna underliga utväxt från kristendomens stam, som nog har mycken lifskraft i sig" men som inte kan jämföras med buddhismen, som är nästa områden han tar sig an. (aa s 38)
Så hur var det nu med Söderbloms många vägar till Gud?
Här har text presenterats, belägg alltså.
Hur slutar Söderblom sin genomgång av religionerna? Det kanske också kan vara värt att citera:
Han ser flöden från samma gudomliga källa. "Men öfver dem står en, som höjer sig allt högre, ju närmare vi betrakta honom, och som ej liknar någon af de andra, han som sade: 'Ingen känner Fadern utom Sonen, och den för hvilken Sonen vill uppenbara det'." (aa s 49)
Det har sin särskilda charm att läsa innantill, medge det.
Så vad säger domprosten och teologie kandidaten Hans Gunnar Ulfvebrand nu?
Biskop Jonas Jonson menar i senaste Torsdagsdepressionen (nr 36 s 7), att det är omöjligt att säga hur Nathan Söderblom skulle ha agerat i dag. Han har nog rätt. I hans samtid visste ingen heller riktigt hur Nathan skulle agera, bara att han agerade och detta ständigt. Men hur han tänkte och vad han skrev vet vi. Så vad betyder det när Jonson menar att Söderblom säkert kan inspirera oss genom sin kunskap?
Heimdals Folkskrift n:r 83!
Nu blev ni antingen uppgivna eller uppiggade.
Spelar inte så stor roll. Här kommer nämligen viktig och trösterik och/eller stimulerande info!
På onsdag den 9 september infaller International Buy a Priest a Beer Day, alltså den internationella "Bjud (ut) en präst på en öl."
Tänk er, världen över från öst till väst dricker präster öl, som de bjudits på. Detta är kristen broderskärlek i praktiken. Men denna kärlek måste till viss del organiseras. Därför var jag angelägen att föra proklamationen om högtidsdagen till er innan helgen. Församlingsborna borde informeras i de kyrkliga kungörelserna på söndag, t ex.
Man kanske ska bara berätta vid vilken tid prästen är på puben, när man klargjort vilken internationell och viktig dag vi talar om?
Tjuvstarta inte. Och betänk ordet: Don't mourn. Organize!"
Och så hoppas vi alla att församlingen inte är för stor. Dagar som dessa internationella firningsdagar är det en fördel med måttligt med folk i kyrkan och på puben. Annars blir det Mourning in the Morning.
Jag fick Nathan Söderblom, Kristendomen och religionerna, Föreningen Heimdals folkskrifter n:r 83, P.A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1904. Den kostade på sin tid 35 öre. För mitt - och ert - vetande är den betydligt mer värd.
Nu är det alltså religionsdialog och jag läser den Nathan Söderblom som togs till intäkt just för religionsdialog av domprosten Ulfvebrand et cons.
Vad säger Söderblom om islam?
"Det finnes mycket, som är frånstötande i Muhammeds personlighet. Man tar anstöt af hans sinnlighet - hans trogna skulle ej få ha mer än fyra hustrur, men för sig själf åberopade han en gudomlig uppenbarelse, att han, profeten, fick ha hur många som helst -, af krångligheten och bakslugheten i hans politik - politiken är svår att förstå sig på och svår att handha i alla tider -, äfven af den grymhet han stundom visade." (aa s 35)
Den som skulle dra upp det här citatet i en dialog med muslimer, skulle nog få det mer svettigt än Bengan den sextonde när han föreläste i Ratzeburg och citerade en gammal tänkande monark.
Nå, finner Nathan något att säga om själva religionen, när vi nu ska dialogera eller kanske diapraktisera?
"Äfvenledes är det något mycket främmande i den olärde arabens klumpiga och grofva uppfattning af mycket i religionen." (aa s 35)
Så mycket sagt, kanske dialogen tagit slut innan man hunnit citera Nathans berömmande ord om Muhammed för hans "oöfvervinneliga, till alla offer beredda tro" och hans personlighets "makt och kärlek" och för hans "stora klokhet och politiska blick." (aa s 36)
Men vad är islam för Söderblom?
"En arabisk afart af kristendom". (aa s 36)
Och för Nathan är det en lägre religiös hållning att blanda religion och politik. (aa s 37).
Där fick väl de fromma socialdemokraterna en smäll på käften, de som organiserar sig som sammanhållen tro och politik under namnet Tro och Solidaritet? En lägre religiös hållning!
Hur känns det?
Nathan går på:
Islam har uteslutit "allt allvarligt tänkande från religionen" och "lagt en järnhand öfver allt spirande andligt frihetslif" (aa s 37)
Nathan kan erkänna att islam kan undanröja hedendomens värsta yttringar:
"Men historien visar, att det land, som islam lagt under sig, är dömdt att stanna i den andliga växten eller att få andens själfständighet och en högre, friare, rikare fromhet halshuggen, om den ägde någon." (aa s 38)
Var Nathan Söderblom sverigedemokrat fast i smyg?
Eller: Vad är detta?
Med denna bedömning av halshuggen rikare fromhet lämnar Nathan Söderblom sin genomgång av islam, "denna underliga utväxt från kristendomens stam, som nog har mycken lifskraft i sig" men som inte kan jämföras med buddhismen, som är nästa områden han tar sig an. (aa s 38)
Så hur var det nu med Söderbloms många vägar till Gud?
Här har text presenterats, belägg alltså.
Hur slutar Söderblom sin genomgång av religionerna? Det kanske också kan vara värt att citera:
Han ser flöden från samma gudomliga källa. "Men öfver dem står en, som höjer sig allt högre, ju närmare vi betrakta honom, och som ej liknar någon af de andra, han som sade: 'Ingen känner Fadern utom Sonen, och den för hvilken Sonen vill uppenbara det'." (aa s 49)
Det har sin särskilda charm att läsa innantill, medge det.
Så vad säger domprosten och teologie kandidaten Hans Gunnar Ulfvebrand nu?
Biskop Jonas Jonson menar i senaste Torsdagsdepressionen (nr 36 s 7), att det är omöjligt att säga hur Nathan Söderblom skulle ha agerat i dag. Han har nog rätt. I hans samtid visste ingen heller riktigt hur Nathan skulle agera, bara att han agerade och detta ständigt. Men hur han tänkte och vad han skrev vet vi. Så vad betyder det när Jonson menar att Söderblom säkert kan inspirera oss genom sin kunskap?
Heimdals Folkskrift n:r 83!
Nu blev ni antingen uppgivna eller uppiggade.
Spelar inte så stor roll. Här kommer nämligen viktig och trösterik och/eller stimulerande info!
På onsdag den 9 september infaller International Buy a Priest a Beer Day, alltså den internationella "Bjud (ut) en präst på en öl."
Tänk er, världen över från öst till väst dricker präster öl, som de bjudits på. Detta är kristen broderskärlek i praktiken. Men denna kärlek måste till viss del organiseras. Därför var jag angelägen att föra proklamationen om högtidsdagen till er innan helgen. Församlingsborna borde informeras i de kyrkliga kungörelserna på söndag, t ex.
Man kanske ska bara berätta vid vilken tid prästen är på puben, när man klargjort vilken internationell och viktig dag vi talar om?
Tjuvstarta inte. Och betänk ordet: Don't mourn. Organize!"
Och så hoppas vi alla att församlingen inte är för stor. Dagar som dessa internationella firningsdagar är det en fördel med måttligt med folk i kyrkan och på puben. Annars blir det Mourning in the Morning.
torsdag 3 september 2015
Caesar och papismen
Den som läst Kyrkans Tidning denna morgon utan att bli deprimerad, räcker upp handen. Inte ens den myckna förekomsten av lila skjortor /biskopsbilder på åtta sidor och en biskopsinsändare därtill, annonser oräknade/ piggar upp. Förbryllad blir jag mest. Antje Jackelén hävdar att frågan "Är min mor en sannare kvinna än Eskil Franck" inte kan besvaras med ja eller nej. Men det kan den väl? Det är nog säkrast att jag ägnar mig åt denna bloggsida. Den är i alla fall pigg, käck och munter.
Jag är formad i en tid med andra ideal än de innevarande.
Jag skyller på familjen med dess frihetliga ideal och skolan. Nils Rubin var en outröttlig lärare när han skulle bibringa folkskoleeleverna insikter om grundlagsfästa fri- och rättigheter. Vi lärde oss använda dem på 60-talet och vi lärde oss att det sättet att tänka och arbeta utmanade den goda smaken, dvs dem som aldrig tänkt efter ett varv till. Kyrkoherden, kommunalkamrern och kommunpolitiker från högern och folkpartiet samt andra sådana, inte minst de hemmafruar, som kunde klä sig i uniform med förkläde och hätta för att vara Husmodersförening. Skratta inte. Jag har i Idun inhämtat att husmodersdräkten betytt mycket för demokratin. Men detta var idel människor som aldrig ville utmanas av frågor om apartheid eller krig i Vietnam. Tro mig.
Vad lärde vi oss då?
Öppenhet. Beredvillighet att ställa frågor. Gå till läggen, skrev Mäster. Vi blev läsare. Och så ser jag nu ett annat samhälle. Detta samhälle framstår som löjligt. På högerkanten vågar journalisten inte skriva i Snaphanen för hon vet inte om hennes barnbarn får betala priset. Överdriven rädsla?
Jag läste hur en inom vad jag uppfattade vara den autonoma vänstern kallade en mordbrand hos en politisk motståndare för "grillfest". Då kan rädslan vara motiverad.
På andra sidan blir journalister lika rädda och andra uppbragta. De utsatta journalisterna mottog sympatier för sin rädsla. Den sympatin fick inte den som först blev rädd. För journalisterna som sedan blev uppbragta visste att skilja mellan äpplen och päron. Ni förstår. Och jag tänkte på Chestertons novell om fader Brown, som kanske heter "Den gröna hatten" på svenska. Från upphöjd position kan man göra ont, mörda rentav.
Vart tog den öppna debatten vägen, den där människor vågar säga sitt och riskera att ha fel när andra säger vad de tänker? Och varför blir det inte en debatt på lika villkor? Det är inte märkligt med att person A och person B har olika meningar om det inte är så att person A skriver i en stor tidning och person B får hålla till på nätet. Det blir ett sämre samhälle då, tänker jag. Men jag deprimerade mig med att läsa Eli Skriners politiska thriller Bondeoffer (Ordfront 2015). Skiner är en pseudonym. Där är vi.
Naturligtvis tar Svenska kyrkan smak av sitt samhälle, men inte bara Svenska kyrkan även om det syns tydligast där. När Caesar talar behöver Kyrkan höras säga emot, säga något mera eller säga något annat. Annars blir det caesaropapism av det hela. Och där är vi. Kejsarens faderliga omsorg om oss kramar medborgare, kyrkor och institutioner lika. Media står inte fria. Det blir totalitärt i den goda mening som "totalitär" hade från början. En helhetslösning för medborgarna, det var det totalitära samhället. Medborgaren slapp tänka själv.
Det är självklart att en folkkyrka som Svenska kyrkan inte kan stå emot sitt samhälle. Jürgen Moltmann menade att just detta gäller folkkyrkor. Visst har han rätt och detta är en konsekvens av den inkulturation som också är nödvändig. Den får bara inte bli total. Kyrkan finns i sin tid som en främling med annan tro och annan sed, det visste urkyrkans och fornkyrkans folk, det hör till apostlarnas undervisning. Så vad nu?
Visst minskar kyrkogången och gudstjänstutbudet. Men det beror inte enbart på Kyrkan utan också på mycket bestämda samhällsomvandlingar. Ideologiskt men också rent fysiskt. Landsbygden har blivit annorlunda, avfolkad. Samhället är annorlunda.
Jag tänker på biskopar under min levnad. Inte bara Brilioth och Ysander, Malmeström och Cullberg, Giertz och Josefson. Jag tänker på Sundby, Lindegård, Werkström, Palmquist, Silén och Herrlin eller på Hellström, Svenungsson, Weman och Fjärstedt. På bestämda punkter skulle de vara utomordentligt kritiska mot företeelser i Svenska kyrkan i dag. Fjärstedt säger det öppet. Så vad är Svenska kyrkan? De som tog den ideologiska makten och innehar den eller de som i brokighet står för ett stycke svenskkyrklighet tillsammans med dem de kyrkopolitiskt är oense med? Om någon tror det senare, varför sitta tyst och stilla i båten? Svaret är väl: "Jag sitter tyst och stilla för jag har infekterats av det rådande samhällsklimatet, men tro mig, jag hanterar det genom goda personliga lösningar."
Det tror vi gärna, för så är det förstås.
Men ansvaret för gemenskapen?
Är de personliga lösningarna personligt nyttiga - på sikt? Eller omformar de dig?
Ställer jag den grundläggande frågan om den kallnade kärleken igen?
Som ett samhällsproblem, rentav, när samhället präglas av rädsla?
Jag är formad i en tid med andra ideal än de innevarande.
Jag skyller på familjen med dess frihetliga ideal och skolan. Nils Rubin var en outröttlig lärare när han skulle bibringa folkskoleeleverna insikter om grundlagsfästa fri- och rättigheter. Vi lärde oss använda dem på 60-talet och vi lärde oss att det sättet att tänka och arbeta utmanade den goda smaken, dvs dem som aldrig tänkt efter ett varv till. Kyrkoherden, kommunalkamrern och kommunpolitiker från högern och folkpartiet samt andra sådana, inte minst de hemmafruar, som kunde klä sig i uniform med förkläde och hätta för att vara Husmodersförening. Skratta inte. Jag har i Idun inhämtat att husmodersdräkten betytt mycket för demokratin. Men detta var idel människor som aldrig ville utmanas av frågor om apartheid eller krig i Vietnam. Tro mig.
Vad lärde vi oss då?
Öppenhet. Beredvillighet att ställa frågor. Gå till läggen, skrev Mäster. Vi blev läsare. Och så ser jag nu ett annat samhälle. Detta samhälle framstår som löjligt. På högerkanten vågar journalisten inte skriva i Snaphanen för hon vet inte om hennes barnbarn får betala priset. Överdriven rädsla?
Jag läste hur en inom vad jag uppfattade vara den autonoma vänstern kallade en mordbrand hos en politisk motståndare för "grillfest". Då kan rädslan vara motiverad.
På andra sidan blir journalister lika rädda och andra uppbragta. De utsatta journalisterna mottog sympatier för sin rädsla. Den sympatin fick inte den som först blev rädd. För journalisterna som sedan blev uppbragta visste att skilja mellan äpplen och päron. Ni förstår. Och jag tänkte på Chestertons novell om fader Brown, som kanske heter "Den gröna hatten" på svenska. Från upphöjd position kan man göra ont, mörda rentav.
Vart tog den öppna debatten vägen, den där människor vågar säga sitt och riskera att ha fel när andra säger vad de tänker? Och varför blir det inte en debatt på lika villkor? Det är inte märkligt med att person A och person B har olika meningar om det inte är så att person A skriver i en stor tidning och person B får hålla till på nätet. Det blir ett sämre samhälle då, tänker jag. Men jag deprimerade mig med att läsa Eli Skriners politiska thriller Bondeoffer (Ordfront 2015). Skiner är en pseudonym. Där är vi.
Naturligtvis tar Svenska kyrkan smak av sitt samhälle, men inte bara Svenska kyrkan även om det syns tydligast där. När Caesar talar behöver Kyrkan höras säga emot, säga något mera eller säga något annat. Annars blir det caesaropapism av det hela. Och där är vi. Kejsarens faderliga omsorg om oss kramar medborgare, kyrkor och institutioner lika. Media står inte fria. Det blir totalitärt i den goda mening som "totalitär" hade från början. En helhetslösning för medborgarna, det var det totalitära samhället. Medborgaren slapp tänka själv.
Det är självklart att en folkkyrka som Svenska kyrkan inte kan stå emot sitt samhälle. Jürgen Moltmann menade att just detta gäller folkkyrkor. Visst har han rätt och detta är en konsekvens av den inkulturation som också är nödvändig. Den får bara inte bli total. Kyrkan finns i sin tid som en främling med annan tro och annan sed, det visste urkyrkans och fornkyrkans folk, det hör till apostlarnas undervisning. Så vad nu?
Visst minskar kyrkogången och gudstjänstutbudet. Men det beror inte enbart på Kyrkan utan också på mycket bestämda samhällsomvandlingar. Ideologiskt men också rent fysiskt. Landsbygden har blivit annorlunda, avfolkad. Samhället är annorlunda.
Jag tänker på biskopar under min levnad. Inte bara Brilioth och Ysander, Malmeström och Cullberg, Giertz och Josefson. Jag tänker på Sundby, Lindegård, Werkström, Palmquist, Silén och Herrlin eller på Hellström, Svenungsson, Weman och Fjärstedt. På bestämda punkter skulle de vara utomordentligt kritiska mot företeelser i Svenska kyrkan i dag. Fjärstedt säger det öppet. Så vad är Svenska kyrkan? De som tog den ideologiska makten och innehar den eller de som i brokighet står för ett stycke svenskkyrklighet tillsammans med dem de kyrkopolitiskt är oense med? Om någon tror det senare, varför sitta tyst och stilla i båten? Svaret är väl: "Jag sitter tyst och stilla för jag har infekterats av det rådande samhällsklimatet, men tro mig, jag hanterar det genom goda personliga lösningar."
Det tror vi gärna, för så är det förstås.
Men ansvaret för gemenskapen?
Är de personliga lösningarna personligt nyttiga - på sikt? Eller omformar de dig?
Ställer jag den grundläggande frågan om den kallnade kärleken igen?
Som ett samhällsproblem, rentav, när samhället präglas av rädsla?
onsdag 2 september 2015
Matt 24:12
Att Jesus ställer till det för sina lärjungar är inte bara en biblisk/exegetisk insikt. Det är i högsta grad personlig praktisk teologi. Det ska vara så. Det är själva lärjungaskapets livsform. Jag klagar alltså inte, men Matt 24:12 har följt mig under sommaren: "Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta." Det står så. Jag har läst det på grekiska också. Och latin. I den majoriteten vill jag inte ingå. På så vis finns det skäl att passa sig för majoriteter. De kan ha den kallnade kärleken gemensam.
Hur kallnar kärleken till Kristus och hans Kyrka, kanske än mer svårt när Kyrkan blir den konkret, den jag döpts i och fått tron av?
Vardagsvis. Gradvis. Steg för steg. Omärkligt. Det kan skrämma mig. Processen kan ju börja med ett kallt konstaterande att det inte går längre med det svenskkyrkliga - och det gör det ju inte. Jag säger inget om lekfolket, som inte kan komma till gudstjänster de kan känna igen som autentiskt kristna gudstjänster. Och jag hoppar över frågan vad sådana gudstjänster är om de inte är kristna för jag tror att namnet på dem ska vara legio. På så vis får vi vara glada att människor kan rädda sig över till andra gemenskaper. Men herdarna, prästerna?
Jag funderar över biskopar jag känner och tycker om. De tänkte, som de flesta av oss, att det insmugit sig en del märkliga läror och lärare i det svenskkyrkliga men de varsnade aldrig det biskop Nygren hade kläm på: gnostikers och svärmandars spår - och de spåren förskräckte inte. Det var trots allt vanlig svenskkyrklig vardag och söndag. Som vanligt, kunde man tycka. Men det var det inte. Vi hade fått en fiende intra muros med en annan agenda. Där stod vi, högkyrkliga präster, och såg och sa varandra att det var underliga präster vi fick i leden och med dem skulle det inte gå bra. Nä, inte för Svenska kyrkan så som vi tagit emot hennes andliga arv. Vi kunde inte tänka att deras agenda var en helt annan när allt kom till allt. Gnostisk om ni vill, svärmisk om ni hellre vill det. Och då kan jag enkelt hänvisa till Adolf Fredriks församling där det ges kurs i gnosticism, inte om. www.adolffredrik.se rätt långt ner i aktualitetsspalten. Eller en vandring genom institutionerna enligt revolutionärt mönster med ett annat ärende. Han sa så, revolutionärenRudi Dutschke. Jag kan förstå. Det är gott, välmenande. Men annat.
Vi kanske skulle tala om det östtyska ledarskapet, idealister som efter kriget kunde upprätta DDR. Vi ser dem som förbryterska med Berlinmur och skjutningar samt drakoniska straff för oliktänkande. Odla tvesynen nu. Försök förstå vad gamla östtyskar, vanligt hederligt folk, saknar numera. Då kan man förstå. De ville väl med sitt samhällsbygge. Hade de bara fått hålla på och rensa ut och bygga nytt, hade det blivit bra. Vi skrattade åt deras underliga bilar och deras klädesproduktion, grå rockar av måttlig kvalitet men bra optisk industri hade de. Fast deras medier var styrda uppifrån och mycket fick folk aldrig veta. Men syftet var gott också när de gamla idealistiska materialisterna fick inrätta sin övervakning, Stasi mm. Det var inte ondska som styrde utan goda avsikter och det är detta som är det värsta.
Det sitter inte illvilligt folk på inflytelserika poster i Svenska kyrkan utan välvilligt. De vill föra in Svenska kyrkan i samtiden med ett evangelium anpassat efter denna tid. Då måste de motsträviga hållas efter, marginaliseras för att elimineras. Det gäller äldre präster och det gäller prästkandidater. Det är alls inte konstigt om kärleken kallnar då. Inte heller konstigt om herden överger hjorden och tar sig någonstans där det inte är så farligt, obekvämt och otacksamt att vara.
Jag medger att jag i all oskuld trodde att ett kyrkfolk skulle protestera mot de små stegens omvandling - de små stegens tyranni, den tyranni som drabbade präster de höll av. Men set är som i DDR. Många har fullt upp med sitt. "Vi kan inte riktigt veta varför vår präst kritiseras, hela bilden är inte klar för oss." Och till sist är det för sent att protestera. För att inte tala om de biskopar som i tid inte såg vad som höll på att hända utan villigt administrerade saken. Prästerna då? De flesta av oss kunde inte tjata kyrkliga stridsfrågor. Vi ville bygga församling och visa Svenska kyrkan med alla hennes andliga rikedomar. Vi såg en del präster komma som vi nog tänkte skulle tröttna när de kom ut för att bygga församling. Men det var just den sysslan de inte skulle ägna sig åt och därför tröttnade de inte när de tog sig vidare genom institutionen.
Jag fruktar att när kärleken kallnar är det till sist något mycket konkret och alla måste fråga sig vad som händer i våra hjärtan. Självbedrägeriet ligger nära till hand när vi ska bli som de flesta. Och så illa är det att detta självbedrägeri kan te sig fromt och fint när vi integreras i mängden som har det gemensamt att kärleken kallnat. Inte bara i kulturlivet utan också i det kyrkliga kan det finnas eld utan värme.
Den allvarliga frågan för alla präster, i tjänst och pensionerade, är nog frågan om kärleken har kallnat, så som det är för de flesta. Petrus fick en fråga som kanske hör hemma i sammanhanget. Den passagen läses nog vid varje prästvigning. Det är för somliga nog ord som Johannes lagt i munnen på Jesus men vi andra kanske skulle göra en omläsning ändå. Joh 21:15-19
De lästes vid prästvigningen. Är det ord utan innebörd för den svenskkyrkliga vardagen och för högkyrkliga och gammalkyrkliga präster. Om de inte är det, kanske det är en sådan tid om vilken ordföranden sa att det är rätt att göra uppror. Och tid för gamla uttjänta biskopar att säga vad de vet är sant om den innevarande tiden. Detta som nu är, ville ni inte. Säg det! Eller har ni redan kallnat?
Ska ni nu fundera över Fädernas kyrka, själva konkretionen av vad det var att vara Kyrka i Sverige? Tack till den trogne vän som sände klippet och en stillsam fundering över Västerås stift.
http://youtu.be/2J-89BSMRhE
Hur kallnar kärleken till Kristus och hans Kyrka, kanske än mer svårt när Kyrkan blir den konkret, den jag döpts i och fått tron av?
Vardagsvis. Gradvis. Steg för steg. Omärkligt. Det kan skrämma mig. Processen kan ju börja med ett kallt konstaterande att det inte går längre med det svenskkyrkliga - och det gör det ju inte. Jag säger inget om lekfolket, som inte kan komma till gudstjänster de kan känna igen som autentiskt kristna gudstjänster. Och jag hoppar över frågan vad sådana gudstjänster är om de inte är kristna för jag tror att namnet på dem ska vara legio. På så vis får vi vara glada att människor kan rädda sig över till andra gemenskaper. Men herdarna, prästerna?
Jag funderar över biskopar jag känner och tycker om. De tänkte, som de flesta av oss, att det insmugit sig en del märkliga läror och lärare i det svenskkyrkliga men de varsnade aldrig det biskop Nygren hade kläm på: gnostikers och svärmandars spår - och de spåren förskräckte inte. Det var trots allt vanlig svenskkyrklig vardag och söndag. Som vanligt, kunde man tycka. Men det var det inte. Vi hade fått en fiende intra muros med en annan agenda. Där stod vi, högkyrkliga präster, och såg och sa varandra att det var underliga präster vi fick i leden och med dem skulle det inte gå bra. Nä, inte för Svenska kyrkan så som vi tagit emot hennes andliga arv. Vi kunde inte tänka att deras agenda var en helt annan när allt kom till allt. Gnostisk om ni vill, svärmisk om ni hellre vill det. Och då kan jag enkelt hänvisa till Adolf Fredriks församling där det ges kurs i gnosticism, inte om. www.adolffredrik.se rätt långt ner i aktualitetsspalten. Eller en vandring genom institutionerna enligt revolutionärt mönster med ett annat ärende. Han sa så, revolutionärenRudi Dutschke. Jag kan förstå. Det är gott, välmenande. Men annat.
Vi kanske skulle tala om det östtyska ledarskapet, idealister som efter kriget kunde upprätta DDR. Vi ser dem som förbryterska med Berlinmur och skjutningar samt drakoniska straff för oliktänkande. Odla tvesynen nu. Försök förstå vad gamla östtyskar, vanligt hederligt folk, saknar numera. Då kan man förstå. De ville väl med sitt samhällsbygge. Hade de bara fått hålla på och rensa ut och bygga nytt, hade det blivit bra. Vi skrattade åt deras underliga bilar och deras klädesproduktion, grå rockar av måttlig kvalitet men bra optisk industri hade de. Fast deras medier var styrda uppifrån och mycket fick folk aldrig veta. Men syftet var gott också när de gamla idealistiska materialisterna fick inrätta sin övervakning, Stasi mm. Det var inte ondska som styrde utan goda avsikter och det är detta som är det värsta.
Det sitter inte illvilligt folk på inflytelserika poster i Svenska kyrkan utan välvilligt. De vill föra in Svenska kyrkan i samtiden med ett evangelium anpassat efter denna tid. Då måste de motsträviga hållas efter, marginaliseras för att elimineras. Det gäller äldre präster och det gäller prästkandidater. Det är alls inte konstigt om kärleken kallnar då. Inte heller konstigt om herden överger hjorden och tar sig någonstans där det inte är så farligt, obekvämt och otacksamt att vara.
Jag medger att jag i all oskuld trodde att ett kyrkfolk skulle protestera mot de små stegens omvandling - de små stegens tyranni, den tyranni som drabbade präster de höll av. Men set är som i DDR. Många har fullt upp med sitt. "Vi kan inte riktigt veta varför vår präst kritiseras, hela bilden är inte klar för oss." Och till sist är det för sent att protestera. För att inte tala om de biskopar som i tid inte såg vad som höll på att hända utan villigt administrerade saken. Prästerna då? De flesta av oss kunde inte tjata kyrkliga stridsfrågor. Vi ville bygga församling och visa Svenska kyrkan med alla hennes andliga rikedomar. Vi såg en del präster komma som vi nog tänkte skulle tröttna när de kom ut för att bygga församling. Men det var just den sysslan de inte skulle ägna sig åt och därför tröttnade de inte när de tog sig vidare genom institutionen.
Jag fruktar att när kärleken kallnar är det till sist något mycket konkret och alla måste fråga sig vad som händer i våra hjärtan. Självbedrägeriet ligger nära till hand när vi ska bli som de flesta. Och så illa är det att detta självbedrägeri kan te sig fromt och fint när vi integreras i mängden som har det gemensamt att kärleken kallnat. Inte bara i kulturlivet utan också i det kyrkliga kan det finnas eld utan värme.
Den allvarliga frågan för alla präster, i tjänst och pensionerade, är nog frågan om kärleken har kallnat, så som det är för de flesta. Petrus fick en fråga som kanske hör hemma i sammanhanget. Den passagen läses nog vid varje prästvigning. Det är för somliga nog ord som Johannes lagt i munnen på Jesus men vi andra kanske skulle göra en omläsning ändå. Joh 21:15-19
De lästes vid prästvigningen. Är det ord utan innebörd för den svenskkyrkliga vardagen och för högkyrkliga och gammalkyrkliga präster. Om de inte är det, kanske det är en sådan tid om vilken ordföranden sa att det är rätt att göra uppror. Och tid för gamla uttjänta biskopar att säga vad de vet är sant om den innevarande tiden. Detta som nu är, ville ni inte. Säg det! Eller har ni redan kallnat?
Ska ni nu fundera över Fädernas kyrka, själva konkretionen av vad det var att vara Kyrka i Sverige? Tack till den trogne vän som sände klippet och en stillsam fundering över Västerås stift.
http://youtu.be/2J-89BSMRhE
tisdag 1 september 2015
LRNMNDN
Jobbig morgon. Vad har åskan ställt till med när servern tycks utslagen. Har Wexnets underhållsarbete misslyckats eller är det ryssarna som bedriver telekrig för att visa övande svensk militär vad de kan? Frågorna är många. Jag tar mig an det kyrkliga - närmast för att lugna nerverna.
LRNMNDN är en bokstavskombination. I kombinationen finns, som ni ser, många bokstäver men I och Q saknas. Hur bedrivs arbetet i LRNMNDN?
Jag går igenom handlingar. I LRNMNDN ska lärobesluten tryggas. Inget som strider mot Kyrkans tro ska släppas igenom. Biskoparna och de bemärkta teologer håller ständigt vakt. Ni kan få namnen på de beslutande.
Ärkebiskop Antje Jackelén, ordförande, biskop Ragnar Persenius, biskop Martin Modéus, biskop Hans-Erik Nordin, biskop Fredrik Modéus, biskop Per Eckerdal, biskop Esbjörn Hagberg, biskop Eva Nordung Byström, biskop Hans Stiglund, biskop Sven-Bernhard Fast, biskop Eva Brunne, Göran Eidevall, Eva-Lotta Grantén, Margarethe Isberg, Karin Johannesson, Håkan Möller, Jesper Svartvik och Kristin Zeiler.
Hic robur et securitas.
Men jag läser http://svenskakyrkan.se/kyrkomotet/laronamndens-yttranden-2015 utan att riktigt förstå.
Välsignelse för den som fått ändrad könstillhörighet? "Av de är anställda i pastoral tjänst krävs lyhördhet och förmåga att gestalta meningsskapande uttryck där kyrkans tro och människors existentiella upplevelse tolkas i ritens form." Av precis detta skäl vare sig "kan eller bör" sådana riter formuleras i kyrkans antagna böcker.
Nähä. Eller just därför?
Får verkligen utskottet någon ledning av LRNMNDN? Kunde inte hellre det första beslutet vid konciliet i Nicea citerats, det som avvisar manipulationer med kön? Och det var konciliets första beslut! Sedan kom beslutet om trosbekännelsen. Vi uppfattas väl vanligtvis stå på de sju ekumeniska konciliernas lärogrund... Det sa inte LRNMNDN.Inget heller något om att könskorrigering väl handfast betyder att korrigera något Gud gjort i skapelsen. Ett gudomligt misstag. Lite knepigt, kanske.
Det lilla knep LRNMNDN annars återkommande tar till, är att hänvisa till Kyrkoordningens inledningstexter. Det problematiska i sammanhanget är att just dessa texter aldrig antagits av kyrkomötet oh alltsåinte heller varit ärende för LRNMNDNs uppmärksamhet. De är redaktionella notiser. Så resonemanget cirklar oftast och ger föga av dogmatisk klarhet. Men nonsensbesked kanske inte tarvar just detta?
Biskoparna vill ha frihet att utse kontraktsprostar. Det fattar jag. Den gamla balansen med kontraktsprosten som talesperson både för präster och biskop - med ansvar åt två håll - har ersatts med en uppifrånstruktur. Präster och diakoner kan välja men biskopen bestämmer. Parallellt vill LRNMNDN inte heller ha striftsinstruktioner, för det betyder en risk att den nationella nivån kan ha tillsyn över stiften. Rätt. Consistorium Generale har aldrig varit en lösning. Sven Lindegårds doktorsavhandling om ni vill fördjupa er i ämnet.
När det kommer till identitetsfrågan får vi dock klara besked. I inledningstexter (! DS) och bestämmelser i Kyrkoordningen (som LRNMNDN stavar med litet "k", DS) anges att Svenska kyrkan är ett trosssamfund med evangelisk-luthersk bekännelse.
"Denna identitet måste tolkas och tillämpas i varje ny tid."
Då vet vi. Så är det också så, att dokument av bekännelsekaraktär "antas och bejakas på flera olika sätt i vår kyrka". Det hade varit roligt med några exemplifieringar.
Biskoparna vill inte avgå efter tio år, fattar jag. Däremot får vi klart besked av LRNMNDN när det handlar ommiljöansvar att det är "viktigt att etiskt förhållningssätt och effektiv, uthållig förvaltning tas på lika stort allvar." Det var då för väl att vi fick klara besked. Eller? Så vad med Ojnareskogen?
När synen på abort och oföddas människovärde tas upp, ges också ett för utskott och kyrkomöte klargörande besked: "Värnandet om det mänskliga livet kräver at man tar hänsyn till många faktorer." Det tals också om att allvaret i abortfrågan "ger kyrkan stort moraliskt ansvar och innebär en grannlaga själavårdande uppgift." Det kan man tycka också om beskedet är öppet för tolkning. Men läromässigt, vad gäller? Vilket är Kyrkans moraliska ansvar lite mer precist?
LRNMNDN är det organ som hjälper oss.
Ni kan gå in och kolla materialet själva. Hur mycket klokare blir ni när LRNMNDN har talat? Jag känner mig lika oförstående som alltid. Jag fattar inte hur det blev så här dumt, korta texter med nonsens och plattityder och fikonspråk men egentligen aldrig något att ta avstamp från för egen fortsatt intellektuell reflektion. Svepande hänvisningar till bekännelsen men aldrig till bekännelseskrifter. Aldrig en referens till lärda verk, som styrker vad LRNMNDN anför. "How come?", som vi säger som är hemma i det ekumeniska.
Det finns sådana som menar att LRNMNDN tryggar Svenska kyrkans identitet. Kanske är det så. Men jag är inte kruka till att begripa hur. Och jag noterar att det ingenstans finns någon som redovisat annan mening. "How come?" igen.
Så var min brist på tro öppet deklarerad. Ni som blev klokare av genomgången, hjälp till nu! Är det som LRNMNDN skrivit bara begripligt för personer med bokstavskombination?
LRNMNDN är en bokstavskombination. I kombinationen finns, som ni ser, många bokstäver men I och Q saknas. Hur bedrivs arbetet i LRNMNDN?
Jag går igenom handlingar. I LRNMNDN ska lärobesluten tryggas. Inget som strider mot Kyrkans tro ska släppas igenom. Biskoparna och de bemärkta teologer håller ständigt vakt. Ni kan få namnen på de beslutande.
Ärkebiskop Antje Jackelén, ordförande, biskop Ragnar Persenius, biskop Martin Modéus, biskop Hans-Erik Nordin, biskop Fredrik Modéus, biskop Per Eckerdal, biskop Esbjörn Hagberg, biskop Eva Nordung Byström, biskop Hans Stiglund, biskop Sven-Bernhard Fast, biskop Eva Brunne, Göran Eidevall, Eva-Lotta Grantén, Margarethe Isberg, Karin Johannesson, Håkan Möller, Jesper Svartvik och Kristin Zeiler.
Hic robur et securitas.
Men jag läser http://svenskakyrkan.se/kyrkomotet/laronamndens-yttranden-2015 utan att riktigt förstå.
Välsignelse för den som fått ändrad könstillhörighet? "Av de är anställda i pastoral tjänst krävs lyhördhet och förmåga att gestalta meningsskapande uttryck där kyrkans tro och människors existentiella upplevelse tolkas i ritens form." Av precis detta skäl vare sig "kan eller bör" sådana riter formuleras i kyrkans antagna böcker.
Nähä. Eller just därför?
Får verkligen utskottet någon ledning av LRNMNDN? Kunde inte hellre det första beslutet vid konciliet i Nicea citerats, det som avvisar manipulationer med kön? Och det var konciliets första beslut! Sedan kom beslutet om trosbekännelsen. Vi uppfattas väl vanligtvis stå på de sju ekumeniska konciliernas lärogrund... Det sa inte LRNMNDN.Inget heller något om att könskorrigering väl handfast betyder att korrigera något Gud gjort i skapelsen. Ett gudomligt misstag. Lite knepigt, kanske.
Det lilla knep LRNMNDN annars återkommande tar till, är att hänvisa till Kyrkoordningens inledningstexter. Det problematiska i sammanhanget är att just dessa texter aldrig antagits av kyrkomötet oh alltsåinte heller varit ärende för LRNMNDNs uppmärksamhet. De är redaktionella notiser. Så resonemanget cirklar oftast och ger föga av dogmatisk klarhet. Men nonsensbesked kanske inte tarvar just detta?
Biskoparna vill ha frihet att utse kontraktsprostar. Det fattar jag. Den gamla balansen med kontraktsprosten som talesperson både för präster och biskop - med ansvar åt två håll - har ersatts med en uppifrånstruktur. Präster och diakoner kan välja men biskopen bestämmer. Parallellt vill LRNMNDN inte heller ha striftsinstruktioner, för det betyder en risk att den nationella nivån kan ha tillsyn över stiften. Rätt. Consistorium Generale har aldrig varit en lösning. Sven Lindegårds doktorsavhandling om ni vill fördjupa er i ämnet.
När det kommer till identitetsfrågan får vi dock klara besked. I inledningstexter (! DS) och bestämmelser i Kyrkoordningen (som LRNMNDN stavar med litet "k", DS) anges att Svenska kyrkan är ett trosssamfund med evangelisk-luthersk bekännelse.
"Denna identitet måste tolkas och tillämpas i varje ny tid."
Då vet vi. Så är det också så, att dokument av bekännelsekaraktär "antas och bejakas på flera olika sätt i vår kyrka". Det hade varit roligt med några exemplifieringar.
Biskoparna vill inte avgå efter tio år, fattar jag. Däremot får vi klart besked av LRNMNDN när det handlar ommiljöansvar att det är "viktigt att etiskt förhållningssätt och effektiv, uthållig förvaltning tas på lika stort allvar." Det var då för väl att vi fick klara besked. Eller? Så vad med Ojnareskogen?
När synen på abort och oföddas människovärde tas upp, ges också ett för utskott och kyrkomöte klargörande besked: "Värnandet om det mänskliga livet kräver at man tar hänsyn till många faktorer." Det tals också om att allvaret i abortfrågan "ger kyrkan stort moraliskt ansvar och innebär en grannlaga själavårdande uppgift." Det kan man tycka också om beskedet är öppet för tolkning. Men läromässigt, vad gäller? Vilket är Kyrkans moraliska ansvar lite mer precist?
LRNMNDN är det organ som hjälper oss.
Ni kan gå in och kolla materialet själva. Hur mycket klokare blir ni när LRNMNDN har talat? Jag känner mig lika oförstående som alltid. Jag fattar inte hur det blev så här dumt, korta texter med nonsens och plattityder och fikonspråk men egentligen aldrig något att ta avstamp från för egen fortsatt intellektuell reflektion. Svepande hänvisningar till bekännelsen men aldrig till bekännelseskrifter. Aldrig en referens till lärda verk, som styrker vad LRNMNDN anför. "How come?", som vi säger som är hemma i det ekumeniska.
Det finns sådana som menar att LRNMNDN tryggar Svenska kyrkans identitet. Kanske är det så. Men jag är inte kruka till att begripa hur. Och jag noterar att det ingenstans finns någon som redovisat annan mening. "How come?" igen.
Så var min brist på tro öppet deklarerad. Ni som blev klokare av genomgången, hjälp till nu! Är det som LRNMNDN skrivit bara begripligt för personer med bokstavskombination?
måndag 31 augusti 2015
Ständigt denne Söderblom
Antje Jackelén twittrade om att det i går var 90 år sedan det var avslutningsgudstjänst i Uppsala domkyrka för det ekumeniska mötet i Stockholm. Hon menade att detta möte "blev en nystart för kyrkans relation till samhället".
Jag fick tänka efter. Är detta verkligen sant?
Ligger inte nystarten tidigare eller senare - om det alls var en nystart? Och om det var en nystart - gällde den samhällsrelationen eller något annat?
År 1925 samlades en del tidigare initiativ till mötet i Stockholm. Tidigare var det Edinburgh 1910, förstås. Geneve 1920 ska väl nämnas om vi hoppar över kyrkokonferenser under Första världskriget. Men kanske anglikanernas möte i Birmingham 1921 var det riktigt intressanta. Ärkebiskop William Temple drev de sociala frågorna och Söderblom var där. Bildades inte Copec då? Förmötena i Peterborough 1921 och Helsingborg 1922 var viktiga för att precisera också den s k sociala frågan. Nystart kan väl detta kallas.
Och hur var det i USA, där de reformerta samfunden knappast tappat samhällsfrågorna. Tanken på Guds rike var grundläggande. När det kommer till det ekumeniska mötet i Stockholm kunde Söderblom själv se att det ekumeniska arbetet hör samman med bönen "Tillkomme ditt rike".
"Guds rike blev Ekumeniska Mötets behärskande huvudfråga, fastän orden icke stå att läsa i programmet, och fastän ingen föregående överenskommelse hade ställt upp detta ämne för betraktelse, bön och överläggning." (Söderblom, Kristenhetens möte i Stockholm, SKD, Stockholm 1926, s 236)
Så var inte nystarten en nystart för kristenhetens relation till Guds rike, snarast?
Kunde inte Antje skrivit en tweet att mötet blev just detta, "en nystart för kyrkans relation till Guds rike"?
Men så roligt skulle vi kanske inte ha det.
Nu var dysterheten också en tillgång i det ekumeniska.
År 1925 kunde biskopen av Winchester i sitt föredrag bedriva civilisationskritik med frågan i vad mån civilisationen är värd att räddas. Söderblom ville hellre säga att kristenheten måste rädda det värdefulla i civilisationen från undergång. Det är väl inte så underligt att Einar Billing pläderade för ett internationellt forskningsinstitut för vetenskapligt arbete kring etiskt-sociala frågor. Och när fredsfrågan kom på tal, handlade det för föredragshållarna om en andlig förnyelse och ett stärkande av de sedliga krafterna och detta kräver Guds medverkan. Så gick resonemangen. "Allt kommer an på Anden", sa Söderblom (aa s 698) På många sätt var väl det ekumeniska mötet en fråga om hur Kyrkan relaterar till sig själv. Just detta är väl också vad ekumeniken handlar om?
Hur var det med kyrka och samhälle i Sverige i en tid när biskopen var eforus för läroverken, lektorerna i stiftsstäderna satt i domkapitlen, en präst satt i skolrådet, en präst satt i de sociala organen - fattigvård och barnavård, väl? Folkbokföringen sköttes av prästerna. Det var till pastorsexpeditionen folket kom för allsköns civila frågor. På vilket sätt blev mötet i Stockholm en nystart för denna kyrkans stabila, kanske alltför stabila, relation till samhället? Ingen, såvitt jag kan förstå. Det fortsatte som tidigare.
Jag menar att det skulle dröja till Amsterdam 1948 innan det blev möjligt att nystarta. Då var det efterkrigstid och ett nytt samhälle växte fram. Hur var det då med Oxford och Edinburgh 1937? De var möten i förkrigstid och dess resultat försvann i de politiska markeringarna från tyskarnas sida och sedan i kriget, förstås. Om folk gitte läsa på i det som då sas om de totalitära systemen (demokratin inräknad!) skulle det kunna få följder för den samtida debatten om de politiska systemen. Nystart?
Vad kom ut av det ekumeniska mötet i Stockholm?
Söderblom själv anger som det första resultatet att mötet alls kom till och som det andra att "enheten" uppenbarades. "Stockholmsmötets styrka låg i det rent religiösa." (aa s 865). Söderblom menade också att många genom mötet fått nytt hopp. "Men det mesta återstår för oss alla." (aa s 884) Så hur var det med nystarten egentligen? Är själva den samtida grejen att ständigt ta fram denne Söderblom men göra något eget av honom? Antingen som den store förespråkaren för religionsdialog eller som alibi för andra aktuella angelägenheter?
Jag var alltså förvånad över en tweet och fick konsultera Söderblom själv. Det var förstås en nyttig övning. Vill någon konsultera de ekumeniska handböckerna går man till Ruth Rouse och Stephen Charles Neill, A History of the Ecumenical Movement, 2 band, 1 uppl 1954, 3 uppl 1986 WCC Geneve.
Jag övertygades inte av budskapet om nystarten av kyrkans relation till samhället vid det ekumeniska mötet. Däremot var den gångna veckan märklig på så vis att det är 90 år sedan Gunnar Rosendal gjorde sin upptäckt av eukaristin vid samma kristenhetens möte (utan Rom) i Stockholm. Det hade Antje Jackelén kunnat twittra om. Hade hon hävdat att detta var ett ögonblick som kom att förändra det andliga livet i Svenska kyrkan, hade jag hållit med. God works in mysterious ways.
Jag fick tänka efter. Är detta verkligen sant?
Ligger inte nystarten tidigare eller senare - om det alls var en nystart? Och om det var en nystart - gällde den samhällsrelationen eller något annat?
År 1925 samlades en del tidigare initiativ till mötet i Stockholm. Tidigare var det Edinburgh 1910, förstås. Geneve 1920 ska väl nämnas om vi hoppar över kyrkokonferenser under Första världskriget. Men kanske anglikanernas möte i Birmingham 1921 var det riktigt intressanta. Ärkebiskop William Temple drev de sociala frågorna och Söderblom var där. Bildades inte Copec då? Förmötena i Peterborough 1921 och Helsingborg 1922 var viktiga för att precisera också den s k sociala frågan. Nystart kan väl detta kallas.
Och hur var det i USA, där de reformerta samfunden knappast tappat samhällsfrågorna. Tanken på Guds rike var grundläggande. När det kommer till det ekumeniska mötet i Stockholm kunde Söderblom själv se att det ekumeniska arbetet hör samman med bönen "Tillkomme ditt rike".
"Guds rike blev Ekumeniska Mötets behärskande huvudfråga, fastän orden icke stå att läsa i programmet, och fastän ingen föregående överenskommelse hade ställt upp detta ämne för betraktelse, bön och överläggning." (Söderblom, Kristenhetens möte i Stockholm, SKD, Stockholm 1926, s 236)
Så var inte nystarten en nystart för kristenhetens relation till Guds rike, snarast?
Kunde inte Antje skrivit en tweet att mötet blev just detta, "en nystart för kyrkans relation till Guds rike"?
Men så roligt skulle vi kanske inte ha det.
Nu var dysterheten också en tillgång i det ekumeniska.
År 1925 kunde biskopen av Winchester i sitt föredrag bedriva civilisationskritik med frågan i vad mån civilisationen är värd att räddas. Söderblom ville hellre säga att kristenheten måste rädda det värdefulla i civilisationen från undergång. Det är väl inte så underligt att Einar Billing pläderade för ett internationellt forskningsinstitut för vetenskapligt arbete kring etiskt-sociala frågor. Och när fredsfrågan kom på tal, handlade det för föredragshållarna om en andlig förnyelse och ett stärkande av de sedliga krafterna och detta kräver Guds medverkan. Så gick resonemangen. "Allt kommer an på Anden", sa Söderblom (aa s 698) På många sätt var väl det ekumeniska mötet en fråga om hur Kyrkan relaterar till sig själv. Just detta är väl också vad ekumeniken handlar om?
Hur var det med kyrka och samhälle i Sverige i en tid när biskopen var eforus för läroverken, lektorerna i stiftsstäderna satt i domkapitlen, en präst satt i skolrådet, en präst satt i de sociala organen - fattigvård och barnavård, väl? Folkbokföringen sköttes av prästerna. Det var till pastorsexpeditionen folket kom för allsköns civila frågor. På vilket sätt blev mötet i Stockholm en nystart för denna kyrkans stabila, kanske alltför stabila, relation till samhället? Ingen, såvitt jag kan förstå. Det fortsatte som tidigare.
Jag menar att det skulle dröja till Amsterdam 1948 innan det blev möjligt att nystarta. Då var det efterkrigstid och ett nytt samhälle växte fram. Hur var det då med Oxford och Edinburgh 1937? De var möten i förkrigstid och dess resultat försvann i de politiska markeringarna från tyskarnas sida och sedan i kriget, förstås. Om folk gitte läsa på i det som då sas om de totalitära systemen (demokratin inräknad!) skulle det kunna få följder för den samtida debatten om de politiska systemen. Nystart?
Vad kom ut av det ekumeniska mötet i Stockholm?
Söderblom själv anger som det första resultatet att mötet alls kom till och som det andra att "enheten" uppenbarades. "Stockholmsmötets styrka låg i det rent religiösa." (aa s 865). Söderblom menade också att många genom mötet fått nytt hopp. "Men det mesta återstår för oss alla." (aa s 884) Så hur var det med nystarten egentligen? Är själva den samtida grejen att ständigt ta fram denne Söderblom men göra något eget av honom? Antingen som den store förespråkaren för religionsdialog eller som alibi för andra aktuella angelägenheter?
Jag var alltså förvånad över en tweet och fick konsultera Söderblom själv. Det var förstås en nyttig övning. Vill någon konsultera de ekumeniska handböckerna går man till Ruth Rouse och Stephen Charles Neill, A History of the Ecumenical Movement, 2 band, 1 uppl 1954, 3 uppl 1986 WCC Geneve.
Jag övertygades inte av budskapet om nystarten av kyrkans relation till samhället vid det ekumeniska mötet. Däremot var den gångna veckan märklig på så vis att det är 90 år sedan Gunnar Rosendal gjorde sin upptäckt av eukaristin vid samma kristenhetens möte (utan Rom) i Stockholm. Det hade Antje Jackelén kunnat twittra om. Hade hon hävdat att detta var ett ögonblick som kom att förändra det andliga livet i Svenska kyrkan, hade jag hållit med. God works in mysterious ways.
söndag 30 augusti 2015
Diakonins söndag
Lite intressant är det med 13 söndagen efter Trefaldighet. Temat är "medmänsklighet" och kunde tänkas handla om oss alla. Så var det också fordomdags när söndagen hette "Vår nästa". Vår! Men denna söndag har blivit diakonins söndag och i torsdagsdepressionen dök de upp, den ena grönskjortade efter den andra. Förvånas inte. Församlingen är numera de anställda och den kristliga kärleksverksamheten en professionalitet. Yrke.
Tar jag i?
Nä, jag läser Kyrkans Tidning och drabbas av den torsdagsdepression jag varit utan när tidningen faktiskt blev lite mera än ett enkelt PR-blad för det kyrkliga. Nu står en grönskjortad under rubriken "Nyvigd till ett bristyrke". Yrke! Som man vigs till?
Naturligtvis kommer det vanliga om en tuff vardag och höga förväntningar. Det hör till den diakonala självbilden. Det var denna självbild som Lotta Engel, själv diakon, slaktade i sin avhandling. Det talas mycket i diakonin om sådant som inte stämmer när praktiken granskas. Inte för inte kallas Lotta "Mordängeln".
Klart att jag drar efter andan något när diakonen säger sig alltid velat stå upp för dem som inte har någon egen röst. Syster Kerstin i Två Systrars församling kunde stå upp för folk - men ville nog egentligen hellre se människor stå upprätta själva. Det betyder att den gudstjänstfirande församlingen skulle vara en upprättande gemenskap. Men så var det också Marta och Maria - det aktiva och det kontemplativa - som var församlingens förebilder.
Medge ändå att det är underligt med diakoner.
De klagar numera över hur pressat läget är. Förr var diakonissorna "städse redobogna" för det hade de lovat vid sin vigning. Det där med arbetstider var det inte så noga med som nu. Diakoni var en livsstil. Syster Signe for runt på sin cykel som ett torrt skinn för att sluta dagen med completorium i Domkyrkan. Hennes skratt hördes över nejden. Nu klagar diakonen över hur tungt det är att först möta apatiska barn och sedan gå till affären för att handla mat utan att behöva tänka efter vad som ska stoppas i vagnen. Inte? Ekologiskt? Rättvisemärkt? Vi andra som dignar under de kristliga kraven inser att det är just tänka efter man måste göra i affären, annars blir man fördömd. Men menar diakonen att sysslan som kyrkoarbetare är så bra betald att matfrågan inte blir ett ekonomiskt bekymmer, kan jag fatta även om jag är pensionär. Vad jag främst fokuserade är diakonernas alltid återgivna bild av verkligheten: situationen är svår. Här hörs få skratt över nejden. Svårt är det.
Jag går inte in på frågan om alla diakoner som är inne på sin andra karriär. Tidigare kan de ha varit i sjukvård, omsorg eller skola. Mitt i livet blir de diakoner. De kan, som det heter, jobba 15-20 år. De formativa åren ligger långt tillbaka. De formades i sina liv för andra sysslor än diakoni. Är det ett problem? I så fall inte bara för diakoner. Vi får alldeles för få som vigs innan de är 25 och fortfarande formbara. Det gäller präster och diakoner lika. Vi kanske skulle införa en gräns för vigningar vid 35?
I veckan funderade jag över den kyrkliga arbetsplatsen.
När jag var ung präst var vi i Kalmar sju präster. 30-32 000 inbyggare. Nu är det dubbelt så många präster. Blir det dubbelt så mycket gjort och dubbelt så mycket tänkt, kommer det dubbelt så mycket artiklar och böcker i teologiska och pastoralteologiska ämnen från Kalmar? Jag tror inte det. Jag tycker mig i stället förstå att det skett en uppdelning i två områden, som sedan på någon administrativ nivå hålls samman. Det torde betyda att det finns få fora för samtal om vad som händer i stan. Kontraktet? Det är stort och så många kommer att det finns få tillfällen till rejäla överläggningar och gemensamma beslut. Proletariseringen av prästerna fortgår. Det blir "de där uppe" och "vi här nere".
Hur vore det, detta är veckans kätterska tanke, att ta tillbaka det som var?
Skapa arbetslag med en präst, en diakon, en kantor och en vaktmästare och så ge utrymme för lekfolksengagemang. En kyrkoherde med en adminstratör som hantlangare. En sjukhuspräst och en diakon på sjukhuset. Kanske en deltids prästtjänst för fängelset eller en annan lösning. Det som denna besättning inte hinner göra, får falla. Och då bestämt fokus och en tydlig gränsdragning så att Svenska kyrkan inte går in och tar över där stat och kommun säger sig inte orka. Faller samhällsstrukturen ska politiskt ansvar utkrävas. Inget annat. Allra minst att kyrkoarbetare känner sitt värde växa inför andras nöd. Enskildas, kommunernas, landstingens eller statens lika.
Ja, på diakonins söndag är det väl läge att se, bedöma och handla?
Om nu inte varje tanke som inte bara upprepar ett "hurra" ska uppfattas som det grövsta kätteriet, förstås. Men det ska det nog. Trots att vi fick läsa att de som nu vigs, vigs till - ett bristyrke! Att något hänt med diakonernas självförståelse ska vi nog inte låtsas om.
I dag är det, som sagt, Diakonins söndag.
Tar jag i?
Nä, jag läser Kyrkans Tidning och drabbas av den torsdagsdepression jag varit utan när tidningen faktiskt blev lite mera än ett enkelt PR-blad för det kyrkliga. Nu står en grönskjortad under rubriken "Nyvigd till ett bristyrke". Yrke! Som man vigs till?
Naturligtvis kommer det vanliga om en tuff vardag och höga förväntningar. Det hör till den diakonala självbilden. Det var denna självbild som Lotta Engel, själv diakon, slaktade i sin avhandling. Det talas mycket i diakonin om sådant som inte stämmer när praktiken granskas. Inte för inte kallas Lotta "Mordängeln".
Klart att jag drar efter andan något när diakonen säger sig alltid velat stå upp för dem som inte har någon egen röst. Syster Kerstin i Två Systrars församling kunde stå upp för folk - men ville nog egentligen hellre se människor stå upprätta själva. Det betyder att den gudstjänstfirande församlingen skulle vara en upprättande gemenskap. Men så var det också Marta och Maria - det aktiva och det kontemplativa - som var församlingens förebilder.
Medge ändå att det är underligt med diakoner.
De klagar numera över hur pressat läget är. Förr var diakonissorna "städse redobogna" för det hade de lovat vid sin vigning. Det där med arbetstider var det inte så noga med som nu. Diakoni var en livsstil. Syster Signe for runt på sin cykel som ett torrt skinn för att sluta dagen med completorium i Domkyrkan. Hennes skratt hördes över nejden. Nu klagar diakonen över hur tungt det är att först möta apatiska barn och sedan gå till affären för att handla mat utan att behöva tänka efter vad som ska stoppas i vagnen. Inte? Ekologiskt? Rättvisemärkt? Vi andra som dignar under de kristliga kraven inser att det är just tänka efter man måste göra i affären, annars blir man fördömd. Men menar diakonen att sysslan som kyrkoarbetare är så bra betald att matfrågan inte blir ett ekonomiskt bekymmer, kan jag fatta även om jag är pensionär. Vad jag främst fokuserade är diakonernas alltid återgivna bild av verkligheten: situationen är svår. Här hörs få skratt över nejden. Svårt är det.
Jag går inte in på frågan om alla diakoner som är inne på sin andra karriär. Tidigare kan de ha varit i sjukvård, omsorg eller skola. Mitt i livet blir de diakoner. De kan, som det heter, jobba 15-20 år. De formativa åren ligger långt tillbaka. De formades i sina liv för andra sysslor än diakoni. Är det ett problem? I så fall inte bara för diakoner. Vi får alldeles för få som vigs innan de är 25 och fortfarande formbara. Det gäller präster och diakoner lika. Vi kanske skulle införa en gräns för vigningar vid 35?
I veckan funderade jag över den kyrkliga arbetsplatsen.
När jag var ung präst var vi i Kalmar sju präster. 30-32 000 inbyggare. Nu är det dubbelt så många präster. Blir det dubbelt så mycket gjort och dubbelt så mycket tänkt, kommer det dubbelt så mycket artiklar och böcker i teologiska och pastoralteologiska ämnen från Kalmar? Jag tror inte det. Jag tycker mig i stället förstå att det skett en uppdelning i två områden, som sedan på någon administrativ nivå hålls samman. Det torde betyda att det finns få fora för samtal om vad som händer i stan. Kontraktet? Det är stort och så många kommer att det finns få tillfällen till rejäla överläggningar och gemensamma beslut. Proletariseringen av prästerna fortgår. Det blir "de där uppe" och "vi här nere".
Hur vore det, detta är veckans kätterska tanke, att ta tillbaka det som var?
Skapa arbetslag med en präst, en diakon, en kantor och en vaktmästare och så ge utrymme för lekfolksengagemang. En kyrkoherde med en adminstratör som hantlangare. En sjukhuspräst och en diakon på sjukhuset. Kanske en deltids prästtjänst för fängelset eller en annan lösning. Det som denna besättning inte hinner göra, får falla. Och då bestämt fokus och en tydlig gränsdragning så att Svenska kyrkan inte går in och tar över där stat och kommun säger sig inte orka. Faller samhällsstrukturen ska politiskt ansvar utkrävas. Inget annat. Allra minst att kyrkoarbetare känner sitt värde växa inför andras nöd. Enskildas, kommunernas, landstingens eller statens lika.
Ja, på diakonins söndag är det väl läge att se, bedöma och handla?
Om nu inte varje tanke som inte bara upprepar ett "hurra" ska uppfattas som det grövsta kätteriet, förstås. Men det ska det nog. Trots att vi fick läsa att de som nu vigs, vigs till - ett bristyrke! Att något hänt med diakonernas självförståelse ska vi nog inte låtsas om.
I dag är det, som sagt, Diakonins söndag.
lördag 29 augusti 2015
Fädernas kyrka
Länstidningens ledare visar vad som händer när de utanförstående/oförstående får för sig att de kan förstå vad som händer i en gudstjänst.
http://lt.se/asikter/ledare/1.3127723-konfirmation-som-politisk-manifestation
Ledarskribenten var på konfirmation i Ytterjärna. Där sjöngs sv ps 169, versarna 1,3,4 och 9 ur 1937 års psalmbok, J A Eklunds av Gustaf Aulén tonsatta ungdomsdikt Fädernas kyrka. Det kan man göra. Fast inte när ledarskribenten har en förförståelse. Och det där med "förförståelse" är vänligt uttryckt. En mindre vänlig person än jag skulle skriva: "Fast inte när ledarskribenten är dum i huvet." För ledarskribenten vet att denna psalm är en SD-psalm, en psalm "i dag intimt kopplad till Sverigedemokraterna."
Jaha, så partier och intressegrupper kan ta över den gemensamma psalmskatten. "Blott i det öppna" blir då en HBTQ-psalm, förstås, och vad det "öppna" då skulle vara, kan man kanske fantisera kring - och så blir den psalmen klassificerad. Hur dumt kan det bli?
Ledarskribenten ser värdet av partipolitik i Svenska kyrkan, kan man förstå. Det är just detta som gett SD politiska framgångar. Ledarskribenten tycker att partipolitiseringen "är ett bra sätt att värna traditionen av en demokratisk folkkyrka - och att säkerställa att kyrkan går i samklang med ett modernt samhälle."
Det är denna koppling som gjort att viktiga framsteg kunnat göras. Kvinnliga präster, enkönad vigsel och religionsdialog, alltså. Men alla är inte nöjda. Håll i er nu! "Kvinnoprästmotståndare finns kvar, homofober och islamofober gnisslar tänder. De längtar tillbaka till den fädernas kyrka där kvinnan teg i församlingen och det var helt uteslutet att två personer v samma kön kunde älska varandra eller att man kunde föra en dialog med en muslim."
Hör upp, gott folk, och lyssna! Är inte denna beskrivning av sakfrågor rätt förolämpande för oss, som är inte bara begåvade, välutbildade utan också pålästa? Vem ska ledarskribenten lura?
När ledarskribenten analyserar vidare ser han att SD har namnet "Fädernas kyrka" som samlande namn för sitt kyrkopolitiska arbete och just "Fädernas kyrka" är namnet på en psalm från år 1909, "då nationalismen frodades i Sverige". Storstrejkens år? Tja, gå hem och läs historia! Men i psalmen "kan varje stockkonservativ nationalist av i dag finns stöd för sina intoleranta uppfattningar." Och här kanske jag ska leda läsaren. Det är per definition inte ledarskribenten som är intolerant. Bara så ni vet.
Vi går vidare i framställningen.
Till det som tycks överraskande i psalmen hör att brudgum lovar brud, att tron är manlig (betyder på modern svenska "modig", en språklig dubbelhet som kan analyseras redan i antika texter), att ungdomen "väpnad och villig" ska ta strid för Guds ära i Norden. Allt är sådant som är ledarskribenten främmande till sitt innehåll.
Så kommer den överraskande upptäckt ledarskribenten gjort:
I vers sex får Kristus, strax före korsfästelsen en ny nationalitet: "det var en svensk som satt fången". Ledarskribenten tänker sig att psalmen handlar om hur Jesus fängslats innan avrättningen.
Men psalmraden handlar om Carl Carlsson Gyllenhielm och ingen annan. Han är väl begraven i den domkyrka i vars stift Länstidningen i Södertälje utges!
Ledarskribenten ömmar nu för att det kan finnas sverigedemokrater som inte vill sjunga med här eftersom det inte är en lätt sak med svenskt medborgarskap för folk från Mellanöstern. Hur kan det gå ledarskribenten så illa? Han har satt på sig färgade glas innan han läser/sjunger texten. Han begriper alls inte. "Psalmens värderingar är museala och har inget i dagens kyrka eller samhälle att göra" - och att prästen hade med psalmen är "en illa dold politisk markering".
Ledarskribenten kallar prästens handlande "omdömeslöst".
Saken är väl allvarligare än så. Sekulariseringen - avkristningen - har gått så långt att Svenska kyrkans andliga arv faktiskt blivit obegripligt. Ledarskribenten har kanske inte gjort sig utan gjorts urarva den tro som en gång byggde landet. Han är dum nog att inte fråga utan tror att han fattar. Och ingen stor sak i det. En majoritet av läsekretsen begriper inte heller. Det är bara att läsa kommentarerna.
Det blir alltmer omöjligt att vara församlingspräst, har jag på känn. Den stackars prästen får komma till tals både i Dagen och Kyrkans Tidning. Prästen hade tittat på partiledardebatten, inte särskilt på Jimmie Åkesson, som uppgetts och röstade S i valet. Självbeskrivningen lyder "gråsosse".
Den sorts innehållsanalys av ledaren som gjorts här, åstadkommer inte journalisterna på Dagen och Kyrkans Tidning.... Prästen pudlar för övrigt. "Jag är ledsen om människor tagit illa vid sig." Och han blev själv ledsen att bli utpekad.
Frågan om vilken uppbackning prästen får efter att ha dragits runt i Länstidningen, kan man fundera över. Eller inte. Det är väl många som hunnit springa och gömma sig. Och få vill kalla dumhet för dumhet, allra minst när dumheten är pretentiös och blir Länstidningens ledare. Med kommentarer på nätet därtill.
Att jag själv en 17 Mai sjungit psalmen i Gamle Akers Kirke i Oslo kan nämnas som något pikant. Vi sjöng om fädernas kyrka i Noregs land. Norge heter Noreg när det ska vara högtidligt, tror jag. Jag kan inte huske om svensken sat fången eller om den versen var helt omskriven.
http://lt.se/asikter/ledare/1.3127723-konfirmation-som-politisk-manifestation
Ledarskribenten var på konfirmation i Ytterjärna. Där sjöngs sv ps 169, versarna 1,3,4 och 9 ur 1937 års psalmbok, J A Eklunds av Gustaf Aulén tonsatta ungdomsdikt Fädernas kyrka. Det kan man göra. Fast inte när ledarskribenten har en förförståelse. Och det där med "förförståelse" är vänligt uttryckt. En mindre vänlig person än jag skulle skriva: "Fast inte när ledarskribenten är dum i huvet." För ledarskribenten vet att denna psalm är en SD-psalm, en psalm "i dag intimt kopplad till Sverigedemokraterna."
Jaha, så partier och intressegrupper kan ta över den gemensamma psalmskatten. "Blott i det öppna" blir då en HBTQ-psalm, förstås, och vad det "öppna" då skulle vara, kan man kanske fantisera kring - och så blir den psalmen klassificerad. Hur dumt kan det bli?
Ledarskribenten ser värdet av partipolitik i Svenska kyrkan, kan man förstå. Det är just detta som gett SD politiska framgångar. Ledarskribenten tycker att partipolitiseringen "är ett bra sätt att värna traditionen av en demokratisk folkkyrka - och att säkerställa att kyrkan går i samklang med ett modernt samhälle."
Det är denna koppling som gjort att viktiga framsteg kunnat göras. Kvinnliga präster, enkönad vigsel och religionsdialog, alltså. Men alla är inte nöjda. Håll i er nu! "Kvinnoprästmotståndare finns kvar, homofober och islamofober gnisslar tänder. De längtar tillbaka till den fädernas kyrka där kvinnan teg i församlingen och det var helt uteslutet att två personer v samma kön kunde älska varandra eller att man kunde föra en dialog med en muslim."
Hör upp, gott folk, och lyssna! Är inte denna beskrivning av sakfrågor rätt förolämpande för oss, som är inte bara begåvade, välutbildade utan också pålästa? Vem ska ledarskribenten lura?
När ledarskribenten analyserar vidare ser han att SD har namnet "Fädernas kyrka" som samlande namn för sitt kyrkopolitiska arbete och just "Fädernas kyrka" är namnet på en psalm från år 1909, "då nationalismen frodades i Sverige". Storstrejkens år? Tja, gå hem och läs historia! Men i psalmen "kan varje stockkonservativ nationalist av i dag finns stöd för sina intoleranta uppfattningar." Och här kanske jag ska leda läsaren. Det är per definition inte ledarskribenten som är intolerant. Bara så ni vet.
Vi går vidare i framställningen.
Till det som tycks överraskande i psalmen hör att brudgum lovar brud, att tron är manlig (betyder på modern svenska "modig", en språklig dubbelhet som kan analyseras redan i antika texter), att ungdomen "väpnad och villig" ska ta strid för Guds ära i Norden. Allt är sådant som är ledarskribenten främmande till sitt innehåll.
Så kommer den överraskande upptäckt ledarskribenten gjort:
I vers sex får Kristus, strax före korsfästelsen en ny nationalitet: "det var en svensk som satt fången". Ledarskribenten tänker sig att psalmen handlar om hur Jesus fängslats innan avrättningen.
Men psalmraden handlar om Carl Carlsson Gyllenhielm och ingen annan. Han är väl begraven i den domkyrka i vars stift Länstidningen i Södertälje utges!
Ledarskribenten ömmar nu för att det kan finnas sverigedemokrater som inte vill sjunga med här eftersom det inte är en lätt sak med svenskt medborgarskap för folk från Mellanöstern. Hur kan det gå ledarskribenten så illa? Han har satt på sig färgade glas innan han läser/sjunger texten. Han begriper alls inte. "Psalmens värderingar är museala och har inget i dagens kyrka eller samhälle att göra" - och att prästen hade med psalmen är "en illa dold politisk markering".
Ledarskribenten kallar prästens handlande "omdömeslöst".
Saken är väl allvarligare än så. Sekulariseringen - avkristningen - har gått så långt att Svenska kyrkans andliga arv faktiskt blivit obegripligt. Ledarskribenten har kanske inte gjort sig utan gjorts urarva den tro som en gång byggde landet. Han är dum nog att inte fråga utan tror att han fattar. Och ingen stor sak i det. En majoritet av läsekretsen begriper inte heller. Det är bara att läsa kommentarerna.
Det blir alltmer omöjligt att vara församlingspräst, har jag på känn. Den stackars prästen får komma till tals både i Dagen och Kyrkans Tidning. Prästen hade tittat på partiledardebatten, inte särskilt på Jimmie Åkesson, som uppgetts och röstade S i valet. Självbeskrivningen lyder "gråsosse".
Den sorts innehållsanalys av ledaren som gjorts här, åstadkommer inte journalisterna på Dagen och Kyrkans Tidning.... Prästen pudlar för övrigt. "Jag är ledsen om människor tagit illa vid sig." Och han blev själv ledsen att bli utpekad.
Frågan om vilken uppbackning prästen får efter att ha dragits runt i Länstidningen, kan man fundera över. Eller inte. Det är väl många som hunnit springa och gömma sig. Och få vill kalla dumhet för dumhet, allra minst när dumheten är pretentiös och blir Länstidningens ledare. Med kommentarer på nätet därtill.
Att jag själv en 17 Mai sjungit psalmen i Gamle Akers Kirke i Oslo kan nämnas som något pikant. Vi sjöng om fädernas kyrka i Noregs land. Norge heter Noreg när det ska vara högtidligt, tror jag. Jag kan inte huske om svensken sat fången eller om den versen var helt omskriven.
fredag 28 augusti 2015
Hedin
Curt-Magnus Peter Hedin är teol kand och fil mag. Han är född 1960, prästvigdes 1992 och efter att ha varit kyrkoherde i Urshult blev han kyrkoherde i Virestad 2011. Nu vill han lägga samman Virestad och Härlunda kristna församlingar till en och ha gudstjänster mer sällan i Virestad, för dit kommer inget folk. Utom i våras när Hedin hade modevisning eller Elvis-gudstjänst, förstås. I Härlunda kommer det kanske ett drygt dussin till en vanlig gudstjänst på söndagen - det övriga nöjesutbudet i Härlunda en söndag förmiddag kanske ska ses som begränsat? Jag har nog inte varit i Härlunda på 25 år eller så, senast i uniform ihop med en annan förbandsinstruktör, en major från A3. Det var också en historia, men ska inte berättas här och nu.
Hedin är FISK, dvs folkpartist i det kyrkliga, sitter i stiftsfullmäktige och i kyrkomötet samt är ersättare i egendomsnämnden. Ett illasinnat rykte säger, att han har ett förflutet i Svenska Missionsförbundet. Det vill jag väl inte tro. Han uppträder belevat och var under ett antal år präst också i Ormesberga, där min moster och gudmor var kyrkvärd och jag nu har lantegendomen. Hon uppskattade honom, men det är många år sedan. Hon är 19 år död, som det heter.
Curt-Magnus och jag ska gå på middag ihop. Stiftet bjuder. Det kan bli trevligt. Så trevligt det nu kan bli, när man bjuder samman kyrkopolitiker i en sönderfallande struktur för att de ska ha trevligt ihop fast de agerar som kyrkopolitiska fiender och skapar sig stabila fiendebilder. Curt-Magnus vill nämligen göra det svårt för prästkandidater av mitt slag och Curt-Magnus aktar inte för rov att springa undan de utfästelser Kyrkomötet gav när beslut skulle fattas om enkönad vigsel. DÅ var nämligen vigselfrågan en icke-fråga vid anställning och antagning. Så har det inte fortsatt.
Prosten F ringde. "Vad tycker du om 88:an?" Jag svarade med en motfråga: "Glassen eller kanonen?" "Kyrkomötesmotionen." Det är den som också bär Hedins namn. Nu ska samvetsklausulen för nyvigda präster bort, står det i rubriken. Saken är den att de liberala vill göra vigselplikt till en del av antagningskriterierna till prästkandidat och vigning.
Själva den etiska frågan om tidsbestämda utfästelser tas inte upp som ett problem i motionen. Snarare kan man förstå att eftersom samvetsklausulen m/58 föll är vägen beredd. Den som har fallenhet för att läsa på, kunde möjligtvis invända mot den liberala beskrivningen av den gamla samvetsklausulen. Den sägs ha varit en samvetsklausul "mot att arbeta med just kvinnor". Är det inte Folkpartiet som brukar driva skolfrågor och hör inte innantilläsning just till det grundläggande i en skola?
Men samvetsklausulen m/58 föll.
Ja, det var också komplicerat, som jag tidigare utlagt. Det fanns ingen samvetsklausul i lagen som riksdagen antagit. Kyrkomötet införde den som en egen utfästelse. Riksdagen fick aldrig ta ställning till saken men på en enig regerings vägnar instämde ecklesiastikminister Edenman i den. Löftet var dock Svenska kyrkans, ett löfte infört efter riksdagsbeslutet om lagen. Och med kyrkliga löften kan man inte förfara riktigt hur frisinnat som helst. Fast Fiskarna tycker det. Jag tycker det börjar lukta ruttet kring fiskarna, men det kan bero på att jag läst Asterix i en mängd år och lever i en stabil föreställningsvärld från denna utomordentliga berättelse just om fisk. Jag har förresten ett av häftena på latin, för att leverera ett litet innehavsskryt. Eller pur glädje?
Fiskarna ser samvetsklausulen vara något vi hade "från början". Nu ska vigselplikten bli ett av "de kriterierna" (de skriver så och motiverar på så vis Folkpartiets krav på kvalitet i skolundervisningen, den behövs. DS) som finns för att bli prästkandidat och vigd till tjänst. Och så förstärker de sin argumentation med 1 Kor 13:13. Var får de allt ifrån? Handlar 1 Kor 13:13 om löftesbrott?
Curt-Magnus har skrivit under motion 88. Magnus Hedin står det. Det är han. Kan det illasinnade ryktet dock vara sant? Är detta en kyrkoherde med missionsförbundiskt förflutet, som nu styr vilka Gud, Fader och Son och Helig Ande, får kalla att bli präster i Svenska kyrkan? Ska Gud ta kommando av Hedin och kyrkomötet, som med ett sådant beslut träder fram som funktionellt ateistiskt? Gud spår och människan rår? Men hur blir det? Kan vi räkna med att Gud fortsättningsvis verkligen viger i prästvigningen om Gud fått så stränga begränsningsorder? Blir också vigningarna funktionellt ateistiska - så vad då? Vad kan då biskoparna leverera för bruk i församlingen och vad vill församlingen ta emot?
Och jag när det blir Kyrkomöte?
Jag kommer väl att hälsa belevat på Curt-Magnus. Jag tror mig om att kunna maskera föraktet för den där illiberala liberalismen. I mitt hjärta tänker jag dock om den: Pereat! Jag kommer nämligen från en familj som i den meningen hade liberala värderingar att den var tolerant. Men oss emellan, hur länge ska vi hyckla vänligheter mot våra fiender? Visst ja. Han sa något om det när jag tänker efter. Men ändå?
I övrigt finner jag det märkligt att så fort en fråga om Kyrkans livsnerver kommer upp på denna bloggsida t ex, följer omedelbart en mängd tyckanden hit och dit. Varför är tyckande ryggmärgsreflex? Varför inte uppfatta att en gemensam kyrklig hållning räcker? Jag ska fundera. Kanske blir svaret att i en kultur där åsikter är viktigare än insikter, måste det bli så. Jag sliter med frågan. Och det där med seglorianerna. Jag läste nyheten. Någon betalar fortfarande för detta, främst de som är medlemmar av Svenska kyrkan i Stockholm. Håll ut! Håll ut? Nog verkar det lurt om man ser till subsidierna när det blir så här.
Hedin är FISK, dvs folkpartist i det kyrkliga, sitter i stiftsfullmäktige och i kyrkomötet samt är ersättare i egendomsnämnden. Ett illasinnat rykte säger, att han har ett förflutet i Svenska Missionsförbundet. Det vill jag väl inte tro. Han uppträder belevat och var under ett antal år präst också i Ormesberga, där min moster och gudmor var kyrkvärd och jag nu har lantegendomen. Hon uppskattade honom, men det är många år sedan. Hon är 19 år död, som det heter.
Curt-Magnus och jag ska gå på middag ihop. Stiftet bjuder. Det kan bli trevligt. Så trevligt det nu kan bli, när man bjuder samman kyrkopolitiker i en sönderfallande struktur för att de ska ha trevligt ihop fast de agerar som kyrkopolitiska fiender och skapar sig stabila fiendebilder. Curt-Magnus vill nämligen göra det svårt för prästkandidater av mitt slag och Curt-Magnus aktar inte för rov att springa undan de utfästelser Kyrkomötet gav när beslut skulle fattas om enkönad vigsel. DÅ var nämligen vigselfrågan en icke-fråga vid anställning och antagning. Så har det inte fortsatt.
Prosten F ringde. "Vad tycker du om 88:an?" Jag svarade med en motfråga: "Glassen eller kanonen?" "Kyrkomötesmotionen." Det är den som också bär Hedins namn. Nu ska samvetsklausulen för nyvigda präster bort, står det i rubriken. Saken är den att de liberala vill göra vigselplikt till en del av antagningskriterierna till prästkandidat och vigning.
Själva den etiska frågan om tidsbestämda utfästelser tas inte upp som ett problem i motionen. Snarare kan man förstå att eftersom samvetsklausulen m/58 föll är vägen beredd. Den som har fallenhet för att läsa på, kunde möjligtvis invända mot den liberala beskrivningen av den gamla samvetsklausulen. Den sägs ha varit en samvetsklausul "mot att arbeta med just kvinnor". Är det inte Folkpartiet som brukar driva skolfrågor och hör inte innantilläsning just till det grundläggande i en skola?
Men samvetsklausulen m/58 föll.
Ja, det var också komplicerat, som jag tidigare utlagt. Det fanns ingen samvetsklausul i lagen som riksdagen antagit. Kyrkomötet införde den som en egen utfästelse. Riksdagen fick aldrig ta ställning till saken men på en enig regerings vägnar instämde ecklesiastikminister Edenman i den. Löftet var dock Svenska kyrkans, ett löfte infört efter riksdagsbeslutet om lagen. Och med kyrkliga löften kan man inte förfara riktigt hur frisinnat som helst. Fast Fiskarna tycker det. Jag tycker det börjar lukta ruttet kring fiskarna, men det kan bero på att jag läst Asterix i en mängd år och lever i en stabil föreställningsvärld från denna utomordentliga berättelse just om fisk. Jag har förresten ett av häftena på latin, för att leverera ett litet innehavsskryt. Eller pur glädje?
Fiskarna ser samvetsklausulen vara något vi hade "från början". Nu ska vigselplikten bli ett av "de kriterierna" (de skriver så och motiverar på så vis Folkpartiets krav på kvalitet i skolundervisningen, den behövs. DS) som finns för att bli prästkandidat och vigd till tjänst. Och så förstärker de sin argumentation med 1 Kor 13:13. Var får de allt ifrån? Handlar 1 Kor 13:13 om löftesbrott?
Curt-Magnus har skrivit under motion 88. Magnus Hedin står det. Det är han. Kan det illasinnade ryktet dock vara sant? Är detta en kyrkoherde med missionsförbundiskt förflutet, som nu styr vilka Gud, Fader och Son och Helig Ande, får kalla att bli präster i Svenska kyrkan? Ska Gud ta kommando av Hedin och kyrkomötet, som med ett sådant beslut träder fram som funktionellt ateistiskt? Gud spår och människan rår? Men hur blir det? Kan vi räkna med att Gud fortsättningsvis verkligen viger i prästvigningen om Gud fått så stränga begränsningsorder? Blir också vigningarna funktionellt ateistiska - så vad då? Vad kan då biskoparna leverera för bruk i församlingen och vad vill församlingen ta emot?
Och jag när det blir Kyrkomöte?
Jag kommer väl att hälsa belevat på Curt-Magnus. Jag tror mig om att kunna maskera föraktet för den där illiberala liberalismen. I mitt hjärta tänker jag dock om den: Pereat! Jag kommer nämligen från en familj som i den meningen hade liberala värderingar att den var tolerant. Men oss emellan, hur länge ska vi hyckla vänligheter mot våra fiender? Visst ja. Han sa något om det när jag tänker efter. Men ändå?
I övrigt finner jag det märkligt att så fort en fråga om Kyrkans livsnerver kommer upp på denna bloggsida t ex, följer omedelbart en mängd tyckanden hit och dit. Varför är tyckande ryggmärgsreflex? Varför inte uppfatta att en gemensam kyrklig hållning räcker? Jag ska fundera. Kanske blir svaret att i en kultur där åsikter är viktigare än insikter, måste det bli så. Jag sliter med frågan. Och det där med seglorianerna. Jag läste nyheten. Någon betalar fortfarande för detta, främst de som är medlemmar av Svenska kyrkan i Stockholm. Håll ut! Håll ut? Nog verkar det lurt om man ser till subsidierna när det blir så här.
NYHET
Kära läsare, Mattias Irving har slutat som chefredaktör. Han kommer att kvarstå som ledarskribent och krönikör. Men nu söker vi hans efterträdare. Rekryteringsprocessen pågår för fullt, därför har vi inte kommit igång med tidningen under augusti som vi utlovade när vi tog sommaruppehåll. Vi hoppas på ditt tålamod ett tag till. Redaktionen
torsdag 27 augusti 2015
Vin i mässan
Om alkoholfritt nattvardsvin skriver Sverre Aalen atikeln "Det som kommer av vinträd" i Svensk Pastoraltidskrift 1983 nr 38 och 39 (s 628-631 och 648-652.
Oloph Bexell skrev i samma tidning Nattvardsvin och alkohol, SPT 1984 nr 5 (s 64-74)
Kyrklig Samling kring Bibeln und Bekännelsen i Braunschweig (Diestelmann, förstås) gjorde en sammanställning Nattvardsfirande enligt Jesu instiftelse som finns i SPT 1984 nr 15, 16-17, (s 277-283 och s 298-301).
Och så har Mikael Löwegren i all blygsamhet i en kommentar på denna bloggsida pekat på sitt eget bidrag i aKF:s nyutkomna årsbok.
Frågor om nattvardselementen behöver alltså inte lämnas åt fritt tyckande. Finns inte SPT i närheten (hos någon äldre prästman eller prästänka) är det enkla att som vanligt uppsöka socken biblioteket och beställa fram.
I sak upprepas att Kyrkan inte har befogenhet att ändra nattvardselementen. Dribblandet med vad vin egentligen är, avvisas som "historiskt och exegetiskt okritisk fundamentalism" (SPT 1984 s 298). Där satt den! Aalen har för sin del gjort en gedigen framställning av hebreiska ord för must och vin. Det enda hebreiska begrepp han inte tycks ha analyserat är begreppet "julmust". Han pekar på att "ojäst druvsaft" är "nytt vin", som i Beaujoulais Noveau. Man kan inte pressa vin utan att det efter några timmar börjar jäsa. Som om detta inte var nog, är den bibliska poängen med vin att det gläder människans hjärta (Ps 104:15). Vilken mänsklig erfarenhet av denna Guds gåva som ligger bakom en sådan biblisk uppfattning, avstår jag från att gån in på här. Vad jag nu på ett mer piggt, käckt och muntert sätt antytt är vad Aalen kommer fram till efter att ha följt rabbinernas undervisning. Rabbinerna menar med vin det som smakar, luktar och eventuellt ser ut som vin och inte andra produkter från vinträdet. Det är inte fråga om kemiska analyser utan om insikter från det mänskliga livet. Aalen avvisar bruket av "alkoholfritt nattvardsvin". Jesus använde vin och knöt löftet om närvaro till sin instiftelse.
Oloph Bexell hänvisar till Aalen och gör så påpekandet att den som vill ändra praxis och införa detta "icke-vin vin" (mitt förträffliga uttryck men så är det också tidig morgon!) "påtar sig därmed bördan att leda i övertygande bevis, att kyrkan inte är bunden av Jesu handlingssätt och instiftelseordens ordalydelse och att någon annan princip än Skriften skall vara avgörande i frågor som rör sakramentsförvaltningen." (SPT 1984 s 66)
Bexell gör en genomgång av biskopsmötets beslut. 1960 uttalade biskoparna att verkligt vin skulle användas. 1978 kom nästa uttalande på ett underlag som inte tog upp några teologiska frågor utan kortfattat redovisade praxis i olika kyrkor. Inte heller Regeringsrättens dom (1961:44), som slog fast att kyrkolagen inte medger s.k. alkoholfritt nattvardsvin.
Kyrklig Samling i Braunschweig kommer till slutsatsen att Jesus bundit den sakramentala frälsningsgåvan vis nattvardselementen bröd och vin. (SPT 1984 s 279) Luthers "massiva" syn på saken är helt klar, dvs massiv.
Läs på! Men fundera också. SPT-materialet är från 1980-talets början. Då kommunicerades inte så flitigt och de flesta kommunicerade ur kalken. Nu doppas det friskt eller ohälsosamt. Frågan om alkohol borde alltså för det oförvillade förnuftet vara rätt betydelselös. Alkoholisterna då? En normalbegåvad präst kan utan vidare hantera detta, som hör själavården till. I de lättkränktas land borde präster har vett att bli kränkta, när de av kyrkoråd behandlas som vore de mindre vetande.
Själv avstår jag från att gå till mässor där det serveras glutenfritt bröd bakat på potatismjöl och guarkärnmjöl och en del annat. Det som EU klassar som "låggluten" och som bakats på vete går an. Jag avstår också från mässor där det serveras icke-vin som vin. I Växjö pastorat har detta icke-vin införts liksom Erstas potatismjölsoblater, sägs det. Jag går inte längre i mässor i Växjö pastorat, dvs Växjö kommun. Jag förstår mig inte på allvarligt sinnade präster som medverkar till detta och räcker det som hanterats på altaret med beskedet "Kristi kropp" och "Kristi blod". Vet dom att det är så? Med övertygande bevis?
Vad hade jag gjort om jag kommenderats fira mässa med dessa tveksamma element?
Jag hade citerat ordförandens ord: "Det är rätt att göra uppror!" Hur gör en evangelisk katolik uppror? Genom att predika!
Så läs på.
Oloph Bexell skrev i samma tidning Nattvardsvin och alkohol, SPT 1984 nr 5 (s 64-74)
Kyrklig Samling kring Bibeln und Bekännelsen i Braunschweig (Diestelmann, förstås) gjorde en sammanställning Nattvardsfirande enligt Jesu instiftelse som finns i SPT 1984 nr 15, 16-17, (s 277-283 och s 298-301).
Och så har Mikael Löwegren i all blygsamhet i en kommentar på denna bloggsida pekat på sitt eget bidrag i aKF:s nyutkomna årsbok.
Frågor om nattvardselementen behöver alltså inte lämnas åt fritt tyckande. Finns inte SPT i närheten (hos någon äldre prästman eller prästänka) är det enkla att som vanligt uppsöka socken biblioteket och beställa fram.
I sak upprepas att Kyrkan inte har befogenhet att ändra nattvardselementen. Dribblandet med vad vin egentligen är, avvisas som "historiskt och exegetiskt okritisk fundamentalism" (SPT 1984 s 298). Där satt den! Aalen har för sin del gjort en gedigen framställning av hebreiska ord för must och vin. Det enda hebreiska begrepp han inte tycks ha analyserat är begreppet "julmust". Han pekar på att "ojäst druvsaft" är "nytt vin", som i Beaujoulais Noveau. Man kan inte pressa vin utan att det efter några timmar börjar jäsa. Som om detta inte var nog, är den bibliska poängen med vin att det gläder människans hjärta (Ps 104:15). Vilken mänsklig erfarenhet av denna Guds gåva som ligger bakom en sådan biblisk uppfattning, avstår jag från att gån in på här. Vad jag nu på ett mer piggt, käckt och muntert sätt antytt är vad Aalen kommer fram till efter att ha följt rabbinernas undervisning. Rabbinerna menar med vin det som smakar, luktar och eventuellt ser ut som vin och inte andra produkter från vinträdet. Det är inte fråga om kemiska analyser utan om insikter från det mänskliga livet. Aalen avvisar bruket av "alkoholfritt nattvardsvin". Jesus använde vin och knöt löftet om närvaro till sin instiftelse.
Oloph Bexell hänvisar till Aalen och gör så påpekandet att den som vill ändra praxis och införa detta "icke-vin vin" (mitt förträffliga uttryck men så är det också tidig morgon!) "påtar sig därmed bördan att leda i övertygande bevis, att kyrkan inte är bunden av Jesu handlingssätt och instiftelseordens ordalydelse och att någon annan princip än Skriften skall vara avgörande i frågor som rör sakramentsförvaltningen." (SPT 1984 s 66)
Bexell gör en genomgång av biskopsmötets beslut. 1960 uttalade biskoparna att verkligt vin skulle användas. 1978 kom nästa uttalande på ett underlag som inte tog upp några teologiska frågor utan kortfattat redovisade praxis i olika kyrkor. Inte heller Regeringsrättens dom (1961:44), som slog fast att kyrkolagen inte medger s.k. alkoholfritt nattvardsvin.
Kyrklig Samling i Braunschweig kommer till slutsatsen att Jesus bundit den sakramentala frälsningsgåvan vis nattvardselementen bröd och vin. (SPT 1984 s 279) Luthers "massiva" syn på saken är helt klar, dvs massiv.
Läs på! Men fundera också. SPT-materialet är från 1980-talets början. Då kommunicerades inte så flitigt och de flesta kommunicerade ur kalken. Nu doppas det friskt eller ohälsosamt. Frågan om alkohol borde alltså för det oförvillade förnuftet vara rätt betydelselös. Alkoholisterna då? En normalbegåvad präst kan utan vidare hantera detta, som hör själavården till. I de lättkränktas land borde präster har vett att bli kränkta, när de av kyrkoråd behandlas som vore de mindre vetande.
Själv avstår jag från att gå till mässor där det serveras glutenfritt bröd bakat på potatismjöl och guarkärnmjöl och en del annat. Det som EU klassar som "låggluten" och som bakats på vete går an. Jag avstår också från mässor där det serveras icke-vin som vin. I Växjö pastorat har detta icke-vin införts liksom Erstas potatismjölsoblater, sägs det. Jag går inte längre i mässor i Växjö pastorat, dvs Växjö kommun. Jag förstår mig inte på allvarligt sinnade präster som medverkar till detta och räcker det som hanterats på altaret med beskedet "Kristi kropp" och "Kristi blod". Vet dom att det är så? Med övertygande bevis?
Vad hade jag gjort om jag kommenderats fira mässa med dessa tveksamma element?
Jag hade citerat ordförandens ord: "Det är rätt att göra uppror!" Hur gör en evangelisk katolik uppror? Genom att predika!
Så läs på.
onsdag 26 augusti 2015
Städa vindskontoret
Någon vind med kontor att städa har jag inte, så jag sätter en allegorisk rubrik i tanke att det faktiskt finns många vindskontor att städa från det som är feltänkt.
Jag har nog alltid tänkt att om vi sätter ord på det som håller på att gå fel, så kommer kyrkfolket att fatta och reagera. Och fattar inte kyrkfolket, fattar vanligt folk. Och självfallet finns det många präster, diakoner och andra kyrkoarbetare som ser att Svenska kyrkan styr ut i omöjligheter. Några kommer i det längsta att hålla fast vid sin föreställningsvärld, men det lilla fåtal som vill göra om Svenska kyrkan och slipa bort efterföljelsens alla kanter, kommer i tidens längd inte att få några efterföljare av ett enkelt skäl:
De bygger inte församling.
De sitter på kontor eller blir domprostar och biskopar med mediautrymme.
Jag menar, ta KG Hammar som exempel. Som ung präst fann han det inte vara meningsfullt att bli församlingspräst. Han blev prästutbildare i stället! Och så statlig utredare, domprost, biskop och ärkebiskop. Som sådan var han cyniskt nonchalant för att inte säga slarvig när han hade att hantera byråkratin i Kyrkans Hus. Han viftade bort det han nog trots allt uppfattade som svårigheter. Det betyder att han lät andra ta i frågorna. Det var inte riktigt bra men ingen stor sak i det. Systemet kommer ju ändå att implodera.
Det gör det om vi ser till gudstjänster och kyrkogång. Men städa nu undan vindskontorets tankar att just gudstjänst och ett gudstjänstfirande folk skulle vara grundbultar. Vi har fått något nytt. En verksamhetskyrka med verksamhet i veckorna och den drivs av kyrkoarbetarna. De är - och detta är min poäng - helt nöjda med det arbete de utför. De menar att det ska vara en alert producentorganisation och en lika alert påverkansorganisation. De driver den och cashar in. De har fattat att de moraliska frågorna kommer högt på agendan. Parfymfritt eller rökfritt lika (Kyrkomötesmotionerna 2015:9 och 2015:23). För detta behövs inget kyrkfolk, som vi trodde när vi talade om folk i kyrkan. Det kan vara mycket glest på söndagarna allt medan vardagsverksamheten blomstrar. Och det gör uppenbarligen ingenting att den kristna förskolan på Terra Nova särskilt framhåller att barnen käkar utan bordsbön och att personalen kan vara ideologisk indifferent, hur nu detta faktum formulerades. Riktigt varför förskolan ska kallas kristen, kan en gammaltroende inte fatta men då återstår operation Vindsröjning. För det gamla uttjänta tankegodset ska läggas i cointainer och fraktas bort. Som farligt avfall, kan man anta. Alls inte för recycling och återbruk.
Som vanligt på senare tid är jag ute efter det helt logiska.
KG Hammar fick kanske inga efterföljare men han beredde vägen för andra som kunde göra annat på lite olika sätt, allt annat än bygga församling. Jag skriver inga namn här, ty de äro många.
Det som nu lagas ihop för Svenska kyrkan är inte en anrättning de onda kokar. Den kokas av de välvilliga. Det är vi andra som av de välvilliga inte bara definieras som illvilliga utan verkligen är detta. Varför? Därför att vi vill något annat och detta andra hotar hela Svenska kyrkan som apparat och näringsfång. Städa vindskontoret från dina föreställningar och fatta hur de dissiderande uppfattas och måste uppfattas.
De välvilliga har läst de gamla religionssociologiska undersökningarna. Gudstjänst och Jesus är inte det svenska folket skattar högst när det handlar om Svenska kyrkan men socialt arbete och arbete bland barn och gamla är viktigt. Då skaffar vi oss trovärdighet genom att ägna oss åt sådant och så bygger vi upp en organisation för kommunikation så att alla får veta hur bra Svenska kyrkan är. Eigenlob stinkt - men inte här!
Det finns ett kommunikationsproblem att fortsatt hantera.
Svenska folket gillar inte en politiserande kyrka så nu gäller det att få folk att fatta att Svenska kyrkan ägnar sig åt politisering i god mening därför att allt är poiltik. Det har de välvilliga lärt sig säga, inte tänkt ut själva. Men när det är så med politik, kan man ta resurser för att annonsera lite på det temat.
Mottagarna betalar för en information mottagarna inte efterfrågat om något som mottagarna sagt sig inte vilja.
Kul, kul. Men självfallet moralistiskt högtstående på det sätt som bara nihilister kan konstruera det moraliskt högstående. Ni börjar kunna hur det går till. Om inte, får städningen av vindskontoret intensifieras. Ni har inte slängt tillräckligt mycket av det gamla. Gör om, gör rätt!
Vad ska den för städning ohågade göra? Fatta!
Under årtionden har omgörningen av Svenska kyrkan varit igång. Inte alldeles särskilt medveten. Ideologier kan ha formulerats rätt omedvetet för att svara mot en verklighet som inte kan hanteras, den att svenska folket kanske till sist inte är så kristet, att barn döpts till föräldrar som efterfrågat något annat än dopet till döden och som alls inte snappat talet om synd (och därmed inte heller talet om nåd). Många vuxna fick aldrig något utbildning värd namnet när det handlar om vad kristen tro är - skolans undervisning blev som bäst undervisning i religionskunskap och konfirmationsundervisningen räckte uppenbart inte till. Församlingarnas teologiska vuxenundervisning ligger mestadels för fäfot - eller är det något jag missat? Och så firas inte längre gudstjänster alls i den utsträckning som var för bara några år sedan.
Jag vaknade tidigt en morgon. En av hundarna tryckte sig mot min rygg och sov gott så, drömde nog, för det röck i den lilla hundkroppen. Jag ville inte väcka hunden så jag flyttade mig inte. I dvalan tänkte jag på präster och kantorer. När det nu är färre gudstjänster, har deras tjänster förändrats? Har kantorer sparkats? Har tjänster inte återbesatts? Och vad gäller då vaktmästartjänster? Gör präster mindre nu än för några år sedan? Jag kom inte fram till något svar. Hunden vaknade, krafsade med sin tass på mig, jag låtsades sova och då la sig hunden igen. Bredvid mig på kudden. Då insåg jag att det var lika bra att gå upp och läsa tidningarna. Men vilket är svaret, om min fråga i dvalan har fog för sig? Har den präst rätt som sammanfattat sin situation efter stordriftsinförandet: "Mindre ansvar och högre lön" -?
I går kväll slogs jag förresten av en tanke.
Det är gott om präster som gärna vill lösa ett problem, men få präster som vill lösa Problemet.
Varför? Det första låter sig göra rätt enkelt, trots allt.
Det andra kräver analysförmåga och handlingskraft.
Samt städning av vindkontoret.
Jag har nog alltid tänkt att om vi sätter ord på det som håller på att gå fel, så kommer kyrkfolket att fatta och reagera. Och fattar inte kyrkfolket, fattar vanligt folk. Och självfallet finns det många präster, diakoner och andra kyrkoarbetare som ser att Svenska kyrkan styr ut i omöjligheter. Några kommer i det längsta att hålla fast vid sin föreställningsvärld, men det lilla fåtal som vill göra om Svenska kyrkan och slipa bort efterföljelsens alla kanter, kommer i tidens längd inte att få några efterföljare av ett enkelt skäl:
De bygger inte församling.
De sitter på kontor eller blir domprostar och biskopar med mediautrymme.
Jag menar, ta KG Hammar som exempel. Som ung präst fann han det inte vara meningsfullt att bli församlingspräst. Han blev prästutbildare i stället! Och så statlig utredare, domprost, biskop och ärkebiskop. Som sådan var han cyniskt nonchalant för att inte säga slarvig när han hade att hantera byråkratin i Kyrkans Hus. Han viftade bort det han nog trots allt uppfattade som svårigheter. Det betyder att han lät andra ta i frågorna. Det var inte riktigt bra men ingen stor sak i det. Systemet kommer ju ändå att implodera.
Det gör det om vi ser till gudstjänster och kyrkogång. Men städa nu undan vindskontorets tankar att just gudstjänst och ett gudstjänstfirande folk skulle vara grundbultar. Vi har fått något nytt. En verksamhetskyrka med verksamhet i veckorna och den drivs av kyrkoarbetarna. De är - och detta är min poäng - helt nöjda med det arbete de utför. De menar att det ska vara en alert producentorganisation och en lika alert påverkansorganisation. De driver den och cashar in. De har fattat att de moraliska frågorna kommer högt på agendan. Parfymfritt eller rökfritt lika (Kyrkomötesmotionerna 2015:9 och 2015:23). För detta behövs inget kyrkfolk, som vi trodde när vi talade om folk i kyrkan. Det kan vara mycket glest på söndagarna allt medan vardagsverksamheten blomstrar. Och det gör uppenbarligen ingenting att den kristna förskolan på Terra Nova särskilt framhåller att barnen käkar utan bordsbön och att personalen kan vara ideologisk indifferent, hur nu detta faktum formulerades. Riktigt varför förskolan ska kallas kristen, kan en gammaltroende inte fatta men då återstår operation Vindsröjning. För det gamla uttjänta tankegodset ska läggas i cointainer och fraktas bort. Som farligt avfall, kan man anta. Alls inte för recycling och återbruk.
Som vanligt på senare tid är jag ute efter det helt logiska.
KG Hammar fick kanske inga efterföljare men han beredde vägen för andra som kunde göra annat på lite olika sätt, allt annat än bygga församling. Jag skriver inga namn här, ty de äro många.
Det som nu lagas ihop för Svenska kyrkan är inte en anrättning de onda kokar. Den kokas av de välvilliga. Det är vi andra som av de välvilliga inte bara definieras som illvilliga utan verkligen är detta. Varför? Därför att vi vill något annat och detta andra hotar hela Svenska kyrkan som apparat och näringsfång. Städa vindskontoret från dina föreställningar och fatta hur de dissiderande uppfattas och måste uppfattas.
De välvilliga har läst de gamla religionssociologiska undersökningarna. Gudstjänst och Jesus är inte det svenska folket skattar högst när det handlar om Svenska kyrkan men socialt arbete och arbete bland barn och gamla är viktigt. Då skaffar vi oss trovärdighet genom att ägna oss åt sådant och så bygger vi upp en organisation för kommunikation så att alla får veta hur bra Svenska kyrkan är. Eigenlob stinkt - men inte här!
Det finns ett kommunikationsproblem att fortsatt hantera.
Svenska folket gillar inte en politiserande kyrka så nu gäller det att få folk att fatta att Svenska kyrkan ägnar sig åt politisering i god mening därför att allt är poiltik. Det har de välvilliga lärt sig säga, inte tänkt ut själva. Men när det är så med politik, kan man ta resurser för att annonsera lite på det temat.
Mottagarna betalar för en information mottagarna inte efterfrågat om något som mottagarna sagt sig inte vilja.
Kul, kul. Men självfallet moralistiskt högtstående på det sätt som bara nihilister kan konstruera det moraliskt högstående. Ni börjar kunna hur det går till. Om inte, får städningen av vindskontoret intensifieras. Ni har inte slängt tillräckligt mycket av det gamla. Gör om, gör rätt!
Vad ska den för städning ohågade göra? Fatta!
Under årtionden har omgörningen av Svenska kyrkan varit igång. Inte alldeles särskilt medveten. Ideologier kan ha formulerats rätt omedvetet för att svara mot en verklighet som inte kan hanteras, den att svenska folket kanske till sist inte är så kristet, att barn döpts till föräldrar som efterfrågat något annat än dopet till döden och som alls inte snappat talet om synd (och därmed inte heller talet om nåd). Många vuxna fick aldrig något utbildning värd namnet när det handlar om vad kristen tro är - skolans undervisning blev som bäst undervisning i religionskunskap och konfirmationsundervisningen räckte uppenbart inte till. Församlingarnas teologiska vuxenundervisning ligger mestadels för fäfot - eller är det något jag missat? Och så firas inte längre gudstjänster alls i den utsträckning som var för bara några år sedan.
Jag vaknade tidigt en morgon. En av hundarna tryckte sig mot min rygg och sov gott så, drömde nog, för det röck i den lilla hundkroppen. Jag ville inte väcka hunden så jag flyttade mig inte. I dvalan tänkte jag på präster och kantorer. När det nu är färre gudstjänster, har deras tjänster förändrats? Har kantorer sparkats? Har tjänster inte återbesatts? Och vad gäller då vaktmästartjänster? Gör präster mindre nu än för några år sedan? Jag kom inte fram till något svar. Hunden vaknade, krafsade med sin tass på mig, jag låtsades sova och då la sig hunden igen. Bredvid mig på kudden. Då insåg jag att det var lika bra att gå upp och läsa tidningarna. Men vilket är svaret, om min fråga i dvalan har fog för sig? Har den präst rätt som sammanfattat sin situation efter stordriftsinförandet: "Mindre ansvar och högre lön" -?
I går kväll slogs jag förresten av en tanke.
Det är gott om präster som gärna vill lösa ett problem, men få präster som vill lösa Problemet.
Varför? Det första låter sig göra rätt enkelt, trots allt.
Det andra kräver analysförmåga och handlingskraft.
Samt städning av vindkontoret.
tisdag 25 augusti 2015
Torbjörn Lindahl
Torbjörns tillfrisknande har nått det galghumoristiska stadiet och han har bett mig hälsa er alla med en historia han med morfinets hjälp klarar att skratta åt utan att det gör ont.
Andra skulle kanske behöva lite morfin för att kunna skratta åt något så förskräckligt som detta, men här kommer historien med hälsningar till alla bloggläsare från Tobbe.
Pastorn var på besök hos en sjuk församlingsmedlem. Plötsligt blir den sjuke svårt medtagen, vill säga något men förmår inte. Han sliter åt sig papper och penna och rafsar ner det som blir hans sista ord. Pastorn hinner precis ta papperslappen när han ser hur mannen dör.
I tumultet som följer glömmer pastorn papperslappen, som han lagt i fickan. Vid minnesstunden talar pastorn vackert om den döde och påminner sig plötsligt lappen han har i kavajfickan. Han tar fram papperet för att dela den bortgångnes sista ord:
- Du står på luftslangen.
Efter att ha skickat denna berättelse till oss förstår jag att komminister Stefan Aro kommer på besök till Tobbe på sjukhuset! Lite gastkramande, va?
Andra skulle kanske behöva lite morfin för att kunna skratta åt något så förskräckligt som detta, men här kommer historien med hälsningar till alla bloggläsare från Tobbe.
Pastorn var på besök hos en sjuk församlingsmedlem. Plötsligt blir den sjuke svårt medtagen, vill säga något men förmår inte. Han sliter åt sig papper och penna och rafsar ner det som blir hans sista ord. Pastorn hinner precis ta papperslappen när han ser hur mannen dör.
I tumultet som följer glömmer pastorn papperslappen, som han lagt i fickan. Vid minnesstunden talar pastorn vackert om den döde och påminner sig plötsligt lappen han har i kavajfickan. Han tar fram papperet för att dela den bortgångnes sista ord:
- Du står på luftslangen.
Efter att ha skickat denna berättelse till oss förstår jag att komminister Stefan Aro kommer på besök till Tobbe på sjukhuset! Lite gastkramande, va?
Bittert?
Ibland hör jag att min bitterhet kommenteras.
Jag borde, menas det, vara mindre bitter. Kanske skulle jag dessutom göra mer uppbyggliga ting än blogga. Oss emellan har jag svårt att känna igen mig som bitter. Det är, tänker jag, snarast den bild som ska målas upp av mig för att hantera systemkritiken. Gamla bittra och sura gubbjävlar behöver man, per definition, inte ta på allvar.
Problemet är egentligen ett annat.
Det är det pigga, käcka och muntra som skaver en hoper läsare, de som ofta förklarar att de inte läser bloggen, inte kommenterar på den och understundom överväger att anmäla mig till domkapitlet. Så lyder orden. Gåtfullt är att de vet vad som skrivs här när de inte läser! Något säger mig att bortom de stolta deklarationerna finns en annan verklighet. De läser för att få sina adrenalinkickar och från sin upphöjda position förfäras över denna förfärliga blogg, som är enastående på så vis att det som där skrivs är fel i ALLT. Det är på sitt sätt en prestation.
De är nöjda med Svenska kyrkan, i varje fall i det lokala. Somliga tycks nöjda med det lokala utan att söndagligen uppsöka lokalen för övrigt.
Präster kan vara nöjda. Det är förhållandevis bra där just de är. De står på en stabil sten.
Nu lärde jag mig av en präst med ett förflutet i Tuve, tror jag, att en sten kan vara stabil men ligger den vid Göta älv kanske hela älvsidan ger sig iväg.
Ungefär som i den socken som just heter Skredsvik. Det var en bit av denna socken som rasade och öppnade ett hål i E6:an, påpekade en präst som i sin ynkedom önskar vara anonym. Och just i detta är svagheten med glädjen över det lokala. Skredet kan visa sig vara mycket värre och ta allt med sig ner i älven eller hålet.
Det logiska har jag försökt påpeka.
Allt hänger samman på något sätt. De svenskkyrkliga stridsfrågorna har inte gällt några perifera detaljer, som några kyrkopolitiska stridspittar valt ut därför att de gillar konflikter. Det har hela tiden handlat om den kyrkliga identiteten. De försiktiga har lurat sig själva men, självfallet, kunnat leva ett tryggare och mer uppburet liv på så vis.
Låter detta komministerbittert, underhuggarsurt? Då fattar ni inte.
Nu blir det nämligen roligt när högkyrkliga komministrar upprepar som ett mantra "Vad var det vi sa". Det kan bara bli roligt och vi ska krama ur varje uns av glädje ur detta.
De andra kan också glädja sig, dvs de som förvaltar den goda traditionen från KRISS, den som gjorde att inga ville vara med och att studenthemmet på Tomegapsgatan, inventarierna och biblioteket måste säljas - om det inte kastades. Dessa de ansvariga ser jag vara förblivande odugliga. Det upprör mig inte. Men andras passivitet förvånar mig. De vägrade se vad som hände. Egentligen vägrade jag tro att deras misslyckande skulle kunna genomföras i kolossalformat i Svenska kyrkan. Jag trodde kyrkfolket skulle samla sig - men det ville inte kyrkfolket. I haven icke velat, som Frälsaren plägade formulera sig om förhållandet.
Ingen skam över dem som faktiskt förde fram kritiken!
Ska jag få medalj i stället för dalj nu?
Och kommer domprosten Hans Ulfvebrand att bli ögonöppnaren?
Ingen skugga över honom. Han inser inte riktigt vad som nu händer. Han vill ju bara vara snäll. Så är han prästson också. Som en Franck, en Frostin, en Hammar, en Lind, en Wejryd ...
Det bisarra kan överraska också mig - men bitter är jag inte. Bara förvånad.
Tänk er de präster som burit upp den svenskkyrkliga identiteten få se vad som nu debatteras eller sker - de hade vägrat tro sina ögons vittnesbörd. Eftersom många är döda, slipper de. Men några skulle jag gärna vilja konfrontera och säga: Se! Då doge de. Vad de än ville, detta ville de inte. Men de såg aldrig var skiljelinjerna gick och nihlilisterna i Svenska kyrkan ser en organisation som går att utnyttja. Det lyckas de bra med - och de förser oss - just som Rauschning noterade - med moraliskt patos.
Thomas Ehde försåg mig med en dikt.
Men han är ju död?!
I våra sammanhang är döden ett absolut ingenting!
Dikten är skriven av Ralph Chaplin.
Sörj ej de döda, dom funnit har sin färdvägs hamn,
den tysta mull som bjuder sist envar sin modersfamn!
Sörj ej de kämpar som sin frihet gav till frihets värn
och dömdes levande till fängslets grav av sten och järn!
Men sörj den fromma, slöa mänskoskock med rygg i kut
som världens vånda ser men vågar dock ej tala ut!
Bitter är jag sannerligen inte. Pigg, käck och munter. Men kanske någon skulle tycka att det är bittert med en kyrka som förlorar sig själv - utan att ens fatta det?
För högkyrkliga dissiderande återstår ett. Att ta vara på samtidens underhållande. Vi hade inte fel, fast alla sa att vi hade det.
I går firade jag och tänkte förresten på min vän Torbjörn Lindahl och förstärkte tänkandet med drinken Pajala. Lägger man till en lakritsstång blir det en Kekkonen Delight, lärde jag mig.
Min fru, som vägrar förekomma på denna blogg, sa. "Det var alltså därför du gick med på att vi skulle äta falukorv och pasta till middag!" Hon fattar sammanhangen.
Jag borde, menas det, vara mindre bitter. Kanske skulle jag dessutom göra mer uppbyggliga ting än blogga. Oss emellan har jag svårt att känna igen mig som bitter. Det är, tänker jag, snarast den bild som ska målas upp av mig för att hantera systemkritiken. Gamla bittra och sura gubbjävlar behöver man, per definition, inte ta på allvar.
Problemet är egentligen ett annat.
Det är det pigga, käcka och muntra som skaver en hoper läsare, de som ofta förklarar att de inte läser bloggen, inte kommenterar på den och understundom överväger att anmäla mig till domkapitlet. Så lyder orden. Gåtfullt är att de vet vad som skrivs här när de inte läser! Något säger mig att bortom de stolta deklarationerna finns en annan verklighet. De läser för att få sina adrenalinkickar och från sin upphöjda position förfäras över denna förfärliga blogg, som är enastående på så vis att det som där skrivs är fel i ALLT. Det är på sitt sätt en prestation.
De är nöjda med Svenska kyrkan, i varje fall i det lokala. Somliga tycks nöjda med det lokala utan att söndagligen uppsöka lokalen för övrigt.
Präster kan vara nöjda. Det är förhållandevis bra där just de är. De står på en stabil sten.
Nu lärde jag mig av en präst med ett förflutet i Tuve, tror jag, att en sten kan vara stabil men ligger den vid Göta älv kanske hela älvsidan ger sig iväg.
Ungefär som i den socken som just heter Skredsvik. Det var en bit av denna socken som rasade och öppnade ett hål i E6:an, påpekade en präst som i sin ynkedom önskar vara anonym. Och just i detta är svagheten med glädjen över det lokala. Skredet kan visa sig vara mycket värre och ta allt med sig ner i älven eller hålet.
Det logiska har jag försökt påpeka.
Allt hänger samman på något sätt. De svenskkyrkliga stridsfrågorna har inte gällt några perifera detaljer, som några kyrkopolitiska stridspittar valt ut därför att de gillar konflikter. Det har hela tiden handlat om den kyrkliga identiteten. De försiktiga har lurat sig själva men, självfallet, kunnat leva ett tryggare och mer uppburet liv på så vis.
Låter detta komministerbittert, underhuggarsurt? Då fattar ni inte.
Nu blir det nämligen roligt när högkyrkliga komministrar upprepar som ett mantra "Vad var det vi sa". Det kan bara bli roligt och vi ska krama ur varje uns av glädje ur detta.
De andra kan också glädja sig, dvs de som förvaltar den goda traditionen från KRISS, den som gjorde att inga ville vara med och att studenthemmet på Tomegapsgatan, inventarierna och biblioteket måste säljas - om det inte kastades. Dessa de ansvariga ser jag vara förblivande odugliga. Det upprör mig inte. Men andras passivitet förvånar mig. De vägrade se vad som hände. Egentligen vägrade jag tro att deras misslyckande skulle kunna genomföras i kolossalformat i Svenska kyrkan. Jag trodde kyrkfolket skulle samla sig - men det ville inte kyrkfolket. I haven icke velat, som Frälsaren plägade formulera sig om förhållandet.
Ingen skam över dem som faktiskt förde fram kritiken!
Ska jag få medalj i stället för dalj nu?
Och kommer domprosten Hans Ulfvebrand att bli ögonöppnaren?
Ingen skugga över honom. Han inser inte riktigt vad som nu händer. Han vill ju bara vara snäll. Så är han prästson också. Som en Franck, en Frostin, en Hammar, en Lind, en Wejryd ...
Det bisarra kan överraska också mig - men bitter är jag inte. Bara förvånad.
Tänk er de präster som burit upp den svenskkyrkliga identiteten få se vad som nu debatteras eller sker - de hade vägrat tro sina ögons vittnesbörd. Eftersom många är döda, slipper de. Men några skulle jag gärna vilja konfrontera och säga: Se! Då doge de. Vad de än ville, detta ville de inte. Men de såg aldrig var skiljelinjerna gick och nihlilisterna i Svenska kyrkan ser en organisation som går att utnyttja. Det lyckas de bra med - och de förser oss - just som Rauschning noterade - med moraliskt patos.
Thomas Ehde försåg mig med en dikt.
Men han är ju död?!
I våra sammanhang är döden ett absolut ingenting!
Dikten är skriven av Ralph Chaplin.
Sörj ej de döda, dom funnit har sin färdvägs hamn,
den tysta mull som bjuder sist envar sin modersfamn!
Sörj ej de kämpar som sin frihet gav till frihets värn
och dömdes levande till fängslets grav av sten och järn!
Men sörj den fromma, slöa mänskoskock med rygg i kut
som världens vånda ser men vågar dock ej tala ut!
Bitter är jag sannerligen inte. Pigg, käck och munter. Men kanske någon skulle tycka att det är bittert med en kyrka som förlorar sig själv - utan att ens fatta det?
För högkyrkliga dissiderande återstår ett. Att ta vara på samtidens underhållande. Vi hade inte fel, fast alla sa att vi hade det.
I går firade jag och tänkte förresten på min vän Torbjörn Lindahl och förstärkte tänkandet med drinken Pajala. Lägger man till en lakritsstång blir det en Kekkonen Delight, lärde jag mig.
Min fru, som vägrar förekomma på denna blogg, sa. "Det var alltså därför du gick med på att vi skulle äta falukorv och pasta till middag!" Hon fattar sammanhangen.
måndag 24 augusti 2015
Förkunna evangelium?
Överste Salander ringde i går morse och klagade.
"Dom tror tydligen inte att jag finns. Inte Olofsson heller. Och ändå har vi med många säkra bevis visat att vi lever. Jag tror jag börjar förstå den apostoliska uppgivenheten. Här förs helt sammanhängande resonemang, med början i skrifterna och så landar det i samtidens förvånande och slutsatsen blir att det som ryktats om Jesus stämmer - men det bryr sig de flesta inte om. Resultatet blir den rena förnekelsen - också av folk som verkligen borde begripa bättre. Nu kom det en ny insikt om svepningen i Turin. Den är mer äkta än vad experterna trodde. Och du har din FRA-T-shirt. Ingenting hjälper. Jesus har inte uppstått och vi finns inte!"
Jag försökte trösta översten.
"Hur det än är, så in the long run, som det heter på ekumeniska, tog ju tron över. Handfast. Samtidens mångahanda religioner slogs ut och jag ska inte dra Harnack, som jag tenterat, för dig men visst är det värt att fundera över vad som i den kristna tron hade sådana kvaliteter att övertyga. Det som kom var något annat än myter och tomma spekulationer. Evangelisterna och apostlarna var folk man kunde lita på. Romarriket föll samman och det som består av det gamla riket förvaltar Kyrkan. Byråkrati och sådant, menar jag."
Översten tog sats:
"Jag tror dig. Nu är jag svensk medborgare, med i Svenska kyrkan, svensk officer och bor i Stockholm. Kan jag denna söndag ta mig till Storkyrkan och förutsätta att det är kristen tro jag får utlagd för mig."
Vad svarar man då?
"Jag vet inte. De flesta av oss kan inte på förhand veta. Som gubben sa: 'Jag befruktar det värsta' och det är nog det klokaste man kan säga efter den vecka som varit."
"Olofsson frågade om jag ville följa med ut i skärgården denna söndag. Han lägger ut tidig förmiddag, sa han."
"En del beskyddar kanske Gud genom att förhindra att de firar gudstjänst", sa jag.
Vad skulle jag säga? Den kristna gudstjänsten par preference är högmässan. Firas inte den, vad ska jag då fira? Vad är det för slappsvansar till präster som 80 år efter f Gunnars bok Kyrklig förnyelse inte fått ordning på gudstjänstlivet?
Jag nämnde inte för översten att trosbekännelsen möjligtvis lästes som vanligt om det nu inte skrivits någon annan, men det var till sist betydelselöst eftersom orden ingenting betyder i sak.
Varför skulle jag göra Salander ledsen? Han kunde få en trevlig dag i skärgården, kanske bort mot Rindö?
I går försökte jag rekapitulera debatten efter DN-artikeln.
Jag undrade först över hur Storkyrkans präster kunde betraktas som "ledande" - bara för att de skriver på DN Debatt? Sedan läste jag en del av uppställningarna för de fem. Pretentiöst och akademabelt var det som åstadkoms när det var som bäst. Annars mest avslöjande. Och jag kan bara upprepa:
Den enda rimliga förklaringen till det som nu händer, och som backas upp av ärkebiskop och kyrkokansli (vilka andra debattörer får en sådan officiell uppbackning?), är att det hänger samman med andra stridsfrågor.
Svenska kyrkan växlades verkligen in på gnostikers och svärmandars spår.
Nygren hade i sak inte fel, inte vi andra som upprepat påståendet och inte Ulla Carin Holm, som först beskrev skiljelinjen i sin avhandling. Vi som läste Rosemary Radford Ruether och Mary Daly ser också mönstret. Det finns hos biskop Spong och hos biskop Holloway för att ta några i högen. Rävarna äro sammanbundna i svansarna. Av detta blir ingen kyrkoväckelse och klokt folk, som på något sätt vill stå för kristen tro, blir osäkra om sitt medlemskap i Svenska kyrkan. Ledarskribenter här och var tycks markera rätt bestämt mot det som nu presenteras.
De entusiaster som är för detta nygamla koncept kan vi också läsa.
Från Norge berättar en svensk skribent om Norges Kristelige Studentforbund: "Aldrig i mitt liv har jag sett sådant brinnande engagemang inom områdena feminism, HBTQ-rättigheter, marxism och klimatfrågor som här, och få saker skänker mig så mycket hopp /s/om vetskapen att det inom ett par decennium är denna generation som är kyrkoherdar, domprostar och biskopar i Norge." Det Nya Jerusalem är rött, heter det träffande. Men är det nytt och är det Jerusalem?
http://www.politism.se/pitch/det-nya-jerusalem-ar-rott/#post-29960
Till pikanterierna i debatten hör vår gamle vän Micael Grenholm.
Hans mamma är kyrkosekreterare och hör till den kyrkliga ledningen, förstås. Micael skriver att det "bland ledarskapet finns oroväckande många synkretister" och utmanar de övriga kristna ledarna i Sverige att ta avstånd från Svenska kyrka och hålla Svenska kyrkan ute från det ekumeniska samarbetet. Det är en rolig tanke - men kanske oekonomisk med tanke på hur mycket pengar Svenska kyrkan pumpar in i det gemensamma/ekumeniska.
https://helapingsten.wordpress.com/2015/08/21/vagar-bibeltroende-kyrkor-ta-avstand-fran-svenska-kyrkan/
Den ekumenikansvarige i bunkern Chris Meakin fick till det i alla fall.
Det finns, skriver han, ingen officiellt fastslagen linje inom Svenska kyrkan om hur man ska se på andra religioner som vägar till Gud. Nåja, säger inte Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter något i frågan? Hur som helst: "en vanlig hållning är att vi ska visa på Jesus som vägen till frälsning." Det där blev ju riktigt roligt! Det är inte bara denna blogg som är pigg, käck och munter.
Domprosten Ulfvebrand reder ut det komplicerade.
Är Jesus vägen? Domprosten är mig fortfarande skyldig en hänvisning till det ställe där Söderblom talar om flera vägar till Gud, men ger besked om Jesus-ordet om vägen. Lägg detta på minnet! "Fast det är ett anspråk som Johannesevangelisten har, och som han lägger i Jesu mun." Vad allt har evangelisterna inte lagt i munnen på stackars Jesus. Så vad sa Jesus egentligen? Är evangeliet heligt när allt kommer till allt eller en vacker kompilation?
Biskop före detta Johansson förkunnade i går, fick vi som följer honom på twitter veta.
"Lärjungarna struntade i vad Jesus sa och berättade vad han gjorde (Mark 7:36. Hoppas vi vågar göra detsamma. Min predikan idag på södra Öland."
Kul utläggning när Markus återger ett arameiskt ord, som lärjungarna uppenbart la på minne! De sparade det för bruk vid läsning och det lästes i går också på södra Öland, dvs nästan 2000 år senare. Men det betyder kanske ingenting?
Länge leve våra biskopar, våra själars herdar och vårdare.
Ska jag nu göra som lärjungarna och biskopen före detta Johansson manar, ska jag strunta i vad Jesus sa?
Det blir bara roligare och roligare i Svenska kyrkan, typ. men den som vill skriva satir i eller om Svenska kyrkan, blir alltmer uppgiven. Arbetslös, närmast.
Bra att Olofsson tog med sig Salander så att han den 12 söndagen efter Trefaldighet frälstes från kyrkobesök, inser jag.
"Dom tror tydligen inte att jag finns. Inte Olofsson heller. Och ändå har vi med många säkra bevis visat att vi lever. Jag tror jag börjar förstå den apostoliska uppgivenheten. Här förs helt sammanhängande resonemang, med början i skrifterna och så landar det i samtidens förvånande och slutsatsen blir att det som ryktats om Jesus stämmer - men det bryr sig de flesta inte om. Resultatet blir den rena förnekelsen - också av folk som verkligen borde begripa bättre. Nu kom det en ny insikt om svepningen i Turin. Den är mer äkta än vad experterna trodde. Och du har din FRA-T-shirt. Ingenting hjälper. Jesus har inte uppstått och vi finns inte!"
Jag försökte trösta översten.
"Hur det än är, så in the long run, som det heter på ekumeniska, tog ju tron över. Handfast. Samtidens mångahanda religioner slogs ut och jag ska inte dra Harnack, som jag tenterat, för dig men visst är det värt att fundera över vad som i den kristna tron hade sådana kvaliteter att övertyga. Det som kom var något annat än myter och tomma spekulationer. Evangelisterna och apostlarna var folk man kunde lita på. Romarriket föll samman och det som består av det gamla riket förvaltar Kyrkan. Byråkrati och sådant, menar jag."
Översten tog sats:
"Jag tror dig. Nu är jag svensk medborgare, med i Svenska kyrkan, svensk officer och bor i Stockholm. Kan jag denna söndag ta mig till Storkyrkan och förutsätta att det är kristen tro jag får utlagd för mig."
Vad svarar man då?
"Jag vet inte. De flesta av oss kan inte på förhand veta. Som gubben sa: 'Jag befruktar det värsta' och det är nog det klokaste man kan säga efter den vecka som varit."
"Olofsson frågade om jag ville följa med ut i skärgården denna söndag. Han lägger ut tidig förmiddag, sa han."
"En del beskyddar kanske Gud genom att förhindra att de firar gudstjänst", sa jag.
Vad skulle jag säga? Den kristna gudstjänsten par preference är högmässan. Firas inte den, vad ska jag då fira? Vad är det för slappsvansar till präster som 80 år efter f Gunnars bok Kyrklig förnyelse inte fått ordning på gudstjänstlivet?
Jag nämnde inte för översten att trosbekännelsen möjligtvis lästes som vanligt om det nu inte skrivits någon annan, men det var till sist betydelselöst eftersom orden ingenting betyder i sak.
Varför skulle jag göra Salander ledsen? Han kunde få en trevlig dag i skärgården, kanske bort mot Rindö?
I går försökte jag rekapitulera debatten efter DN-artikeln.
Jag undrade först över hur Storkyrkans präster kunde betraktas som "ledande" - bara för att de skriver på DN Debatt? Sedan läste jag en del av uppställningarna för de fem. Pretentiöst och akademabelt var det som åstadkoms när det var som bäst. Annars mest avslöjande. Och jag kan bara upprepa:
Den enda rimliga förklaringen till det som nu händer, och som backas upp av ärkebiskop och kyrkokansli (vilka andra debattörer får en sådan officiell uppbackning?), är att det hänger samman med andra stridsfrågor.
Svenska kyrkan växlades verkligen in på gnostikers och svärmandars spår.
Nygren hade i sak inte fel, inte vi andra som upprepat påståendet och inte Ulla Carin Holm, som först beskrev skiljelinjen i sin avhandling. Vi som läste Rosemary Radford Ruether och Mary Daly ser också mönstret. Det finns hos biskop Spong och hos biskop Holloway för att ta några i högen. Rävarna äro sammanbundna i svansarna. Av detta blir ingen kyrkoväckelse och klokt folk, som på något sätt vill stå för kristen tro, blir osäkra om sitt medlemskap i Svenska kyrkan. Ledarskribenter här och var tycks markera rätt bestämt mot det som nu presenteras.
De entusiaster som är för detta nygamla koncept kan vi också läsa.
Från Norge berättar en svensk skribent om Norges Kristelige Studentforbund: "Aldrig i mitt liv har jag sett sådant brinnande engagemang inom områdena feminism, HBTQ-rättigheter, marxism och klimatfrågor som här, och få saker skänker mig så mycket hopp /s/om vetskapen att det inom ett par decennium är denna generation som är kyrkoherdar, domprostar och biskopar i Norge." Det Nya Jerusalem är rött, heter det träffande. Men är det nytt och är det Jerusalem?
http://www.politism.se/pitch/det-nya-jerusalem-ar-rott/#post-29960
Till pikanterierna i debatten hör vår gamle vän Micael Grenholm.
Hans mamma är kyrkosekreterare och hör till den kyrkliga ledningen, förstås. Micael skriver att det "bland ledarskapet finns oroväckande många synkretister" och utmanar de övriga kristna ledarna i Sverige att ta avstånd från Svenska kyrka och hålla Svenska kyrkan ute från det ekumeniska samarbetet. Det är en rolig tanke - men kanske oekonomisk med tanke på hur mycket pengar Svenska kyrkan pumpar in i det gemensamma/ekumeniska.
https://helapingsten.wordpress.com/2015/08/21/vagar-bibeltroende-kyrkor-ta-avstand-fran-svenska-kyrkan/
Den ekumenikansvarige i bunkern Chris Meakin fick till det i alla fall.
Det finns, skriver han, ingen officiellt fastslagen linje inom Svenska kyrkan om hur man ska se på andra religioner som vägar till Gud. Nåja, säger inte Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter något i frågan? Hur som helst: "en vanlig hållning är att vi ska visa på Jesus som vägen till frälsning." Det där blev ju riktigt roligt! Det är inte bara denna blogg som är pigg, käck och munter.
Domprosten Ulfvebrand reder ut det komplicerade.
Är Jesus vägen? Domprosten är mig fortfarande skyldig en hänvisning till det ställe där Söderblom talar om flera vägar till Gud, men ger besked om Jesus-ordet om vägen. Lägg detta på minnet! "Fast det är ett anspråk som Johannesevangelisten har, och som han lägger i Jesu mun." Vad allt har evangelisterna inte lagt i munnen på stackars Jesus. Så vad sa Jesus egentligen? Är evangeliet heligt när allt kommer till allt eller en vacker kompilation?
Biskop före detta Johansson förkunnade i går, fick vi som följer honom på twitter veta.
"Lärjungarna struntade i vad Jesus sa och berättade vad han gjorde (Mark 7:36. Hoppas vi vågar göra detsamma. Min predikan idag på södra Öland."
Kul utläggning när Markus återger ett arameiskt ord, som lärjungarna uppenbart la på minne! De sparade det för bruk vid läsning och det lästes i går också på södra Öland, dvs nästan 2000 år senare. Men det betyder kanske ingenting?
Länge leve våra biskopar, våra själars herdar och vårdare.
Ska jag nu göra som lärjungarna och biskopen före detta Johansson manar, ska jag strunta i vad Jesus sa?
Det blir bara roligare och roligare i Svenska kyrkan, typ. men den som vill skriva satir i eller om Svenska kyrkan, blir alltmer uppgiven. Arbetslös, närmast.
Bra att Olofsson tog med sig Salander så att han den 12 söndagen efter Trefaldighet frälstes från kyrkobesök, inser jag.
söndag 23 augusti 2015
Inga nihilister på våra gator!
Slagordet "Inga nazister på våra gator!" har jag haft svårt för just eftersom gatorna är "våra" - nazisternas också. Men ska det ropas så, är det väl lika bra att gå grundligt till väga och ropa "Inga nihilister på våra gator!" Nazismens grundläggande är just nihilismen.
Hermann Rauschning analyserade som bekant nazismen som det praktiska uttrycket för nihilism. Det är för nihilisten som makt blir rätt. Och om det kan vara svårt att veta vem som verkligen är nazist - och det är det i vår tid om ordet inte bara ska bli slagord, glosa för nazismen är på sitt sätt tidsbunden - kan vi tryggt veta att nihilisterna verkligen finns på våra gator, i våra medier, i vår riksdag. Det finns också nihilister i det kyrkliga, märkligt nog. Då finns det skäl att granska nihilismens ande.
Rauschning gjorde det. Han såg också nazismens moral. Lyssna!
"Alltid försvarar nazismen rätten, alltid är det trohet och heder det gäller. Dess moraliska patos är näst efter våldet det verksammaste medlet i den nationalsocialistiska propagandan. Med det ersätter den varje förnuftig argumentering. Därutinnan är den alltigenom revolution, att den alltid moraliserar, att den alltid liksom den stora franska revolutionen försvarar 'dygden' och att den är sentimental och gråtmild." (Hermann Rauschning, Nihilismens revolution. Natur och Kultur, Stockholm 1939 s 61)
Våldet kan de moderna nihilisterna inte bruka. Inte ännu. Men det moraliska patoset ser vi.
Konsekvenserna ser också Rauschning. "Låter man händelserna ha sin gång, komma det att resultera i ett folk, som är totalt utmattat, tror på ingenting, tvivlar på allt och är söndersmulat i atomer." (aa s 113) Det var så det blev i Tyskland. Det är så det kan kännas när nihilisterna håller på.
Hermann Rauschning ser alltså nazismens tankespår och ser att detta är vad revolutionen handlat om: nihilismens revolution. Vi kanske i vår tid ska tala om nihilismens reformism? Nihilismen tror inte på något mer än sitt eget och det är värdelöst. Det är själva finessen och konsekvensen blir en hållning bortom absoluta kategorier som ont och gott eller sanning och lögn. Makt är rätt. Om vi går runt "på våra gator"för att se nihilismen i praktiken, kan vi upptäcka mycket.
Om någon vill följa familjen Rauschnings öde genom hustruns berättelse läser man Anna Rauschning, Ingen återvändo, Bonniers, Stockholm 1942
Anna reflekterar över allt som hänt och alla faror de mött och skriver: Gud bor i djupet. (aa s 234)
Hon är klarsynt.
Fred mellan nazistregimen och den evangeliska kyrkan tog sig uttryck i "statliga" predikningar, "vilka på intet vis skilde sig från det munväder som man fick höra av partiledarna så snart de fick tag på en talarstol och en publik." (aa s 179).
Rörande är berättelsen om sonen Nupp, som kommer hem från Hitlerjugend och har fått problem när HJ-ungdomarna får lära sig att de inte ska bry sig om när föräldrarna börjar tala om Gud. Anna undrar vem de sätter i stället för Gud.
"Der Führer är vår Gud. Vi måste blint lyda allt han säger till oss. Vi måste dö för der Führer." (aa s 174) Och pojken som Nupp osammanhängande berättar om har anmält sin egen far, som satts i koncentrationslägret Sachsenhausen, får en utmärkelse och blir gruppledare i HJ. Nihilismen är ateistisk men inte utan egna gudar eller utan egen moral.
På Katedralakademins blogg gjorde domkyrkoprästen Ulf Lindgren några förtydliganden efter DN-artikeln (den utan belägg, ni minns).
http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/2015/08/19/nagra-fortydliganden/
Genom bloggkonversationen inser vi att begreppet sanning blir rätt relativt, dvs bekännelsen lyder att "kristendom är min sanna religion" med en katolsk nunna som auktoritet: "Inget är sant eller falskt. Det viktiga är människors handlingar och vad de gör."
Det resonemang pastor Lindgren för, konkretiseras inkännande så: "Jag håller helt med dig om att min religion måste vara helt sann för mig. Men det betyder inte att den är sann för andra. Därför är frågan om sann och falsk inte så relevant." Exemplet blir Beethovens femte symfoni. Om den frågar vi inte om den är sann utan om den berör.
Jag tror ni förstår.
Den lilla detaljen att Beethoven aldrig utgett någon av sina symfonier för att uttrycka sanningen, kan vi bortse från. Det gjorde i alla fall Johannes om Jesus, har vi fått veta, när han la orden "Jag är vägen, sanningen och livet" i Jesu mun.... Men, om nu Söderblom ska dras fram, vad betyder det att kristendomen är uppenbarelsereligion och inte konstruktion?
Postmodernismen är grundläggande nihilistisk och a-intellektuell, förstås.
Och pastor Lindgren är religiös.
Ska vi gå ut på våra gator för at demonstrera och ropa: "Inga nihilister på våra gator!" - men inte heller då i radio, tv, tidningar, politik, vård, skola, omsorg, forskning och kyrkoliv mm?
Hermann Rauschning analyserade som bekant nazismen som det praktiska uttrycket för nihilism. Det är för nihilisten som makt blir rätt. Och om det kan vara svårt att veta vem som verkligen är nazist - och det är det i vår tid om ordet inte bara ska bli slagord, glosa för nazismen är på sitt sätt tidsbunden - kan vi tryggt veta att nihilisterna verkligen finns på våra gator, i våra medier, i vår riksdag. Det finns också nihilister i det kyrkliga, märkligt nog. Då finns det skäl att granska nihilismens ande.
Rauschning gjorde det. Han såg också nazismens moral. Lyssna!
"Alltid försvarar nazismen rätten, alltid är det trohet och heder det gäller. Dess moraliska patos är näst efter våldet det verksammaste medlet i den nationalsocialistiska propagandan. Med det ersätter den varje förnuftig argumentering. Därutinnan är den alltigenom revolution, att den alltid moraliserar, att den alltid liksom den stora franska revolutionen försvarar 'dygden' och att den är sentimental och gråtmild." (Hermann Rauschning, Nihilismens revolution. Natur och Kultur, Stockholm 1939 s 61)
Våldet kan de moderna nihilisterna inte bruka. Inte ännu. Men det moraliska patoset ser vi.
Konsekvenserna ser också Rauschning. "Låter man händelserna ha sin gång, komma det att resultera i ett folk, som är totalt utmattat, tror på ingenting, tvivlar på allt och är söndersmulat i atomer." (aa s 113) Det var så det blev i Tyskland. Det är så det kan kännas när nihilisterna håller på.
Hermann Rauschning ser alltså nazismens tankespår och ser att detta är vad revolutionen handlat om: nihilismens revolution. Vi kanske i vår tid ska tala om nihilismens reformism? Nihilismen tror inte på något mer än sitt eget och det är värdelöst. Det är själva finessen och konsekvensen blir en hållning bortom absoluta kategorier som ont och gott eller sanning och lögn. Makt är rätt. Om vi går runt "på våra gator"för att se nihilismen i praktiken, kan vi upptäcka mycket.
Om någon vill följa familjen Rauschnings öde genom hustruns berättelse läser man Anna Rauschning, Ingen återvändo, Bonniers, Stockholm 1942
Anna reflekterar över allt som hänt och alla faror de mött och skriver: Gud bor i djupet. (aa s 234)
Hon är klarsynt.
Fred mellan nazistregimen och den evangeliska kyrkan tog sig uttryck i "statliga" predikningar, "vilka på intet vis skilde sig från det munväder som man fick höra av partiledarna så snart de fick tag på en talarstol och en publik." (aa s 179).
Rörande är berättelsen om sonen Nupp, som kommer hem från Hitlerjugend och har fått problem när HJ-ungdomarna får lära sig att de inte ska bry sig om när föräldrarna börjar tala om Gud. Anna undrar vem de sätter i stället för Gud.
"Der Führer är vår Gud. Vi måste blint lyda allt han säger till oss. Vi måste dö för der Führer." (aa s 174) Och pojken som Nupp osammanhängande berättar om har anmält sin egen far, som satts i koncentrationslägret Sachsenhausen, får en utmärkelse och blir gruppledare i HJ. Nihilismen är ateistisk men inte utan egna gudar eller utan egen moral.
På Katedralakademins blogg gjorde domkyrkoprästen Ulf Lindgren några förtydliganden efter DN-artikeln (den utan belägg, ni minns).
http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/2015/08/19/nagra-fortydliganden/
Genom bloggkonversationen inser vi att begreppet sanning blir rätt relativt, dvs bekännelsen lyder att "kristendom är min sanna religion" med en katolsk nunna som auktoritet: "Inget är sant eller falskt. Det viktiga är människors handlingar och vad de gör."
Det resonemang pastor Lindgren för, konkretiseras inkännande så: "Jag håller helt med dig om att min religion måste vara helt sann för mig. Men det betyder inte att den är sann för andra. Därför är frågan om sann och falsk inte så relevant." Exemplet blir Beethovens femte symfoni. Om den frågar vi inte om den är sann utan om den berör.
Jag tror ni förstår.
Den lilla detaljen att Beethoven aldrig utgett någon av sina symfonier för att uttrycka sanningen, kan vi bortse från. Det gjorde i alla fall Johannes om Jesus, har vi fått veta, när han la orden "Jag är vägen, sanningen och livet" i Jesu mun.... Men, om nu Söderblom ska dras fram, vad betyder det att kristendomen är uppenbarelsereligion och inte konstruktion?
Postmodernismen är grundläggande nihilistisk och a-intellektuell, förstås.
Och pastor Lindgren är religiös.
Ska vi gå ut på våra gator för at demonstrera och ropa: "Inga nihilister på våra gator!" - men inte heller då i radio, tv, tidningar, politik, vård, skola, omsorg, forskning och kyrkoliv mm?
lördag 22 augusti 2015
Lite dysterhet men tacksamt ändå
Det är inte hemligt, meddelade han. I måndags var allas vår Torbjörn Lindahl ute med sin motorcykel. Bak en vägskylt stod en ren och lurpassade och klev ut rakt framför honom. Tobbe minns inte mer än att han nog han bromsa rätt bra. Han överlevde med fem knäckta revben, några fler skador som läker i sinom tid. Men allvarlig var händelsen. De fromma tackar nu Gud för beskydd och vakt.
Jag såg Vera i SvT1 i går. Min första fråga är då vilka anmälare, debattörer och domkapitelsledamöter som har alibi. I Norrland brukar det nämligen alltid stå en gubbe bakom en påkörd ren och kvittera ut kontantersättning. Gubban har puttat upp renen på vägen. Så vilka av Torbjörns vedersakare och domare har alibi. Frisören? Eller klippte han till? Vilka i domkyrkans arbetslag hade ledig måndag och kunde ta nya friska och anonyma initiativ? Vi som sett Vera vet att hon inte lämnat något åt slumpen.
Den som går i kyrkan i morgon kan väl tända ett ljus i ljusbäraren och tacka för vård och vakt kring Torbjörn. Tänk om han dött. Det hade nog anmälarna trots allt nog haft lite svårt med. De får tända två ljus.
Med knäckta revben är det inte så behagligt att skratta. Detta är enda skälet till att jag hoppas att Torbjörn inte är glad. Blommor vill han nog inte ha. Men folk i Luleå kan väl traska över med några flaskor vin och ett paket sugrör?
Jag såg Vera i SvT1 i går. Min första fråga är då vilka anmälare, debattörer och domkapitelsledamöter som har alibi. I Norrland brukar det nämligen alltid stå en gubbe bakom en påkörd ren och kvittera ut kontantersättning. Gubban har puttat upp renen på vägen. Så vilka av Torbjörns vedersakare och domare har alibi. Frisören? Eller klippte han till? Vilka i domkyrkans arbetslag hade ledig måndag och kunde ta nya friska och anonyma initiativ? Vi som sett Vera vet att hon inte lämnat något åt slumpen.
Den som går i kyrkan i morgon kan väl tända ett ljus i ljusbäraren och tacka för vård och vakt kring Torbjörn. Tänk om han dött. Det hade nog anmälarna trots allt nog haft lite svårt med. De får tända två ljus.
Med knäckta revben är det inte så behagligt att skratta. Detta är enda skälet till att jag hoppas att Torbjörn inte är glad. Blommor vill han nog inte ha. Men folk i Luleå kan väl traska över med några flaskor vin och ett paket sugrör?
Granskningsrapport
I går eftermiddag blev den granskning som utförts på myndigheten färdig. Jag fick den och den torde vara av allmänt intresse.
----
Kn Niels Krogh 2015-08-21
Granskningsrapport dnr 9-847-15
Enligt order skulle vad som kunde misstänkas vara en operation riktad mot Svenska kyrkan i Luleå stift utredas. Ett brev från biskopen kunde fångas upp genom en av myndighetens sökposter i det s k filtret. Detta brev kan misstänkas vara icke autentiskt.
Min avdelning har sökt följa trådarna bakåt i fallet, men kommer inte särskilt långt. Den slutsats som rimligen kan dras är att en hackare varit i farten eller att en maskirovka genomförts. Syftet kan vara att försöka kartlägga de psykologiska reaktionerna på en biskops agerande, när biskopen låter det som sker bakom stängda dörrar bli känt. Det går inte, enligt vår mening, att helt bortse från att detta händer samtidigt som en estnisk säkerhetspolis av FSB tas tillfånga i Estland och förs till Ryssland. Det är för främmande makt av värde att kunna kartlägga psykologisk motståndskraft och analysera rörelserna i ett internt kyrkligt skeende. Särskilt viktigt blir detta i norra Sverige. Att händelserna i Luleå varit av intresse för främmande makt är fastställt sedan rysk statstelevision velat göra reportage om saken.
Avdelningen har, utifrån tanken att detta också är främmande makts intresse, följt upp bloggkommentarer. De fördelas, om man bortser från biskopens egen bedömning av brevet som "fabulerat och direkt lögnaktigt" samt "respektlöst" (omdömet inhämtat via spaning), gruppvis så:
1. De som är glada över biskopens agerande
Överraskande och för biskopen glädjande många tycks vara nöjda med att biskopen framträder självkritiskt.
2. De som kontrollerar uppgifterna med biskopen och med myndigheten
Här är en person särskilt aktiv och han har tidigare försökt följa FRA:s verksamhet med avseende på tystnadsplikten i själavården. Han menar sig veta hur myndigheten bedriver sitt arbete.
3. De som är kritiska och påstår sig veta vem som skrivit brevet
Här kan det mer handla om ryggmärgsreflexer, för det verkar inte troligt att dessa personer vet mer än myndigheten.
4. De som är kritiska, säger sig veta vem som skrivit brevet och hotar med anmälan
Problemet blir förstås att det är svårt att klarlägga varifrån texten kommer. Myndighetens slutsats torde bli att vi bevittnat en hackerattack och/eller en maskirovka. Det är inte första gången, men kanske första gången mot en biskop och då lite allvarligt att det är biskopen i det stift, som har många kontakter i Barentsregionen. Biskopen har i tjänsten bland annat varit i Murmansk.
5. De som är kritiska, säger sig veta vem som skrivit brevet och vill avkraga Torbjörn Lindahl, som inte alls tycks ha varit aktör i sammanhanget eller varna för konsekvenserna för honom
På avdelningen bedömer vi detta sista som det allvarliga. Här sätts utan vidare rättsregler ur spel och dom fälls mot en namngiven person utan rannsakan. Rättssäkerheten tycks inte särskilt stark i de kyrkliga miljöerna. Främmande makt kan av detta dra slutsatsen att, när det gäller det psykologiska försvaret i Sverige, utgör Svenska kyrkan en svag länk och därmed ett lämpligt mål för maskirovka.
Aktiv signalspaning mot främmande makt indikerar aktivitet riktad mot kyrkliga bloggar och mot Luleå stift de senaste dygnen.
Myndigheten bör ha med denna faktor när inriktningsbeslut angående den operativa verksamheten fortsatt fattas.
Enligt uppdrag
Niels Krogh
C avd Subv
Sändlista
Öv Olofsson
Öv Salander
Diariet
-----
Jag har läst att somliga bloggkommentatorer förnekar att överstarna Olofsson och Salander finns, trots att jag berättat hur vi umgåtts i sommar och till och med visat mig på bild från Vedborm i den t-shirt de gav mig. De som inte finns, kan förstås inte ge bort något som finns, det borde alla kunna fatta. Men begår inte överstarna tjänstefel? De räknar mig som en i firman och litar på att de enda informationer jag släpper är sådana som har bäring på mig. Själva uppfattar de sig nog fullgöra sin uppgift att försvara mig mot illviljans kolportörer. Det finns fördelar med kamrater i vapenrock. Band of Brothers!
----
Kn Niels Krogh 2015-08-21
Granskningsrapport dnr 9-847-15
Enligt order skulle vad som kunde misstänkas vara en operation riktad mot Svenska kyrkan i Luleå stift utredas. Ett brev från biskopen kunde fångas upp genom en av myndighetens sökposter i det s k filtret. Detta brev kan misstänkas vara icke autentiskt.
Min avdelning har sökt följa trådarna bakåt i fallet, men kommer inte särskilt långt. Den slutsats som rimligen kan dras är att en hackare varit i farten eller att en maskirovka genomförts. Syftet kan vara att försöka kartlägga de psykologiska reaktionerna på en biskops agerande, när biskopen låter det som sker bakom stängda dörrar bli känt. Det går inte, enligt vår mening, att helt bortse från att detta händer samtidigt som en estnisk säkerhetspolis av FSB tas tillfånga i Estland och förs till Ryssland. Det är för främmande makt av värde att kunna kartlägga psykologisk motståndskraft och analysera rörelserna i ett internt kyrkligt skeende. Särskilt viktigt blir detta i norra Sverige. Att händelserna i Luleå varit av intresse för främmande makt är fastställt sedan rysk statstelevision velat göra reportage om saken.
Avdelningen har, utifrån tanken att detta också är främmande makts intresse, följt upp bloggkommentarer. De fördelas, om man bortser från biskopens egen bedömning av brevet som "fabulerat och direkt lögnaktigt" samt "respektlöst" (omdömet inhämtat via spaning), gruppvis så:
1. De som är glada över biskopens agerande
Överraskande och för biskopen glädjande många tycks vara nöjda med att biskopen framträder självkritiskt.
2. De som kontrollerar uppgifterna med biskopen och med myndigheten
Här är en person särskilt aktiv och han har tidigare försökt följa FRA:s verksamhet med avseende på tystnadsplikten i själavården. Han menar sig veta hur myndigheten bedriver sitt arbete.
3. De som är kritiska och påstår sig veta vem som skrivit brevet
Här kan det mer handla om ryggmärgsreflexer, för det verkar inte troligt att dessa personer vet mer än myndigheten.
4. De som är kritiska, säger sig veta vem som skrivit brevet och hotar med anmälan
Problemet blir förstås att det är svårt att klarlägga varifrån texten kommer. Myndighetens slutsats torde bli att vi bevittnat en hackerattack och/eller en maskirovka. Det är inte första gången, men kanske första gången mot en biskop och då lite allvarligt att det är biskopen i det stift, som har många kontakter i Barentsregionen. Biskopen har i tjänsten bland annat varit i Murmansk.
5. De som är kritiska, säger sig veta vem som skrivit brevet och vill avkraga Torbjörn Lindahl, som inte alls tycks ha varit aktör i sammanhanget eller varna för konsekvenserna för honom
På avdelningen bedömer vi detta sista som det allvarliga. Här sätts utan vidare rättsregler ur spel och dom fälls mot en namngiven person utan rannsakan. Rättssäkerheten tycks inte särskilt stark i de kyrkliga miljöerna. Främmande makt kan av detta dra slutsatsen att, när det gäller det psykologiska försvaret i Sverige, utgör Svenska kyrkan en svag länk och därmed ett lämpligt mål för maskirovka.
Aktiv signalspaning mot främmande makt indikerar aktivitet riktad mot kyrkliga bloggar och mot Luleå stift de senaste dygnen.
Myndigheten bör ha med denna faktor när inriktningsbeslut angående den operativa verksamheten fortsatt fattas.
Enligt uppdrag
Niels Krogh
C avd Subv
Sändlista
Öv Olofsson
Öv Salander
Diariet
-----
Jag har läst att somliga bloggkommentatorer förnekar att överstarna Olofsson och Salander finns, trots att jag berättat hur vi umgåtts i sommar och till och med visat mig på bild från Vedborm i den t-shirt de gav mig. De som inte finns, kan förstås inte ge bort något som finns, det borde alla kunna fatta. Men begår inte överstarna tjänstefel? De räknar mig som en i firman och litar på att de enda informationer jag släpper är sådana som har bäring på mig. Själva uppfattar de sig nog fullgöra sin uppgift att försvara mig mot illviljans kolportörer. Det finns fördelar med kamrater i vapenrock. Band of Brothers!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)