Modéus blev förbannad, reste sig och reste hem

Modéus blev förbannad, reste sig och reste hem ihop med de andra från Jönköping. Det är tack vare Åke Talltorp jag påmindes om hur det var inför valet av lekmannaombud till Kyrkomötet 1979. Saken angick mig inte särskilt mycket, men kanske något. Nu mindes jag.

Jag valdes. Jag var prästerskapets representant och 30 är gammal. Det är en ära att vara yngst i det gamla kyrkomötet  (ersättningen för prästeståndet i ståndsriksdagen!), en ära jag delar med PP Waldenström och Einar Billing.  Jag har nu suttit i kyrkomötet i fem decennier om än med avbrott en mandatperiod. När det ska bestämmas vem som är ålderspresident har intelligenserna börjat räkna från år 1983. "Fatta, morfar!", som barnbarnet Alma skulle säga.

Tillbaka till år 1978.
Nu skulle lekmannarepresentanterna väljas och de väljande hade inte fattat det där med finesserna att minoriteter kan få vara med om de bestämmer sig för proportionellt val.  Hade 1/5 av delegaterna (32 ombud) begärt proportionerligt val, hade dessa 32 röster räckt för att få ett ombud. Med denna valmetod hade nog egentligen två ombud som inte tänkte bevara statskyrkosystemet valts in. Istället valdes idel statskyrkokramare  med krav att suppleanterna skulle vara av samma mening! I stället för de begåvade från Jönköping valdes sålunda rörkrökaren Nils Franzén, moderat, från Rinkabyholm. När det sades att suppleanterna också måste vara statskyrkokramare, fick Modéus nog och reste hem till Jönköping. Jag hade faktiskt glömt att det var så mycket stake i biskopsfadern.
Kraftfullt utgjöt han sig, talade och sade: "Vi är ganska besvikna."

Den som är intresserad av detaljer upptäcker plötsligt att av de valda lekmännen var tre moderater, en socialdemokrat och en centerpartist... Men så sa vi inte dåförtiden. Då sågs till det kyrkliga och inte parti. Att det var moderaterna som partipolitiserade, ska vi nog inte glömma. Så bereddes väg till den partipolitisering som gav oss S-majoriteter. Självfallet sa lokala moderater att det var ett rent åsiktsval och inte ett partival eller ett regionval. (Bar 21/12 1978)

Naturligtvis blev det veklagan över att jag och inte domprosten Hallgren valts in av prästerskapet. Lasse Rye försvarade själva tilltaget. Det var 230 röster mot 150 totalt sett, läser jag, men hade inte somliga av "de våra" vänt på ordningsföljden, hade Bengt Hallgren valts in. Nu blev det hedersmannen Einar Göth (128 röster) och jag (103 röster). Hallgren fick 96 och Sven Lenhoff 54. Så rätteligen fick vi 231 röster och de två havliga just 150. Inga röster blev bortkastade. Kommentarerna när Domkapitlet räknade, har jag fått mig återgivna: "Det var det värsta!" "Är dom så fräcka?"

Jag läste en del av tidningsmaterialet i går kväll. Det var intressantare än Homeland, som inte kom särskilt långt med säsongens nya avsnitt.
Tack Åke!
Kyrkoministern Hansson jagade på sedan jag beskrivit fp-regeringens justeringar av de inomkyrkliga förslagen. Jag kan inget annat se, att den debatten vann jag. Bertil Hansson och jag hade vid några tillfällen sällskap på bussen från Ersta och han beklagade att han inte hann med att följa debatten så som han skulle vilja. Fördelen med Bertil Hansson var dock att han var hederlig i debatt, i vart fall så som jag minns honom. Han var också vän med Helga Hårdstedt, som jag räknade till mina vänner. Svensk Kyrkotidning ogillade valet av mig och skrev så (Iverson och Wadensjö).

Tillbaka till år 1978
Vid valmötet i Växjö beslöts att det skulle vara tre kandidater från varje län. Nio alltså. De nominerades länsvis. Efter detta föslogs fler kandidater men bara de nio som förts fram under de länsvisa (om det nu ska tänkas vara vishet, diskuterar jag inteI skulle vara med i omröstningen. Sex av de nio i valberedningen var moderater,  ett faktum Åke Svensson i Smålandposten lyfte fram (8 dec 1978). Dåförtiden var det alltså inte riktigt vanligt eller lämpligt att lyfta fram det partipolitiska. Efter ett inlägg av Kjell Hammar, moderat, fick valberedningens ordförande förklara, att de föreslagna var av meningen att samvetsklausulen skulle slopas och de ville inte ändrade relationer kyrka-stat. Det fanns i toleransens tecken en kompromisskandidat, Marianne Björkman från Oskarshamn. Hon ville ha skiljande men var för kvinnliga präster. Hon slogs i andra valomgången ut av Nils Franzén med röstsiffrorna 87-69. Det spelade alltså ingen avgörande roll att Nils Modéus och de andra från Jönköping rest hem i protest.

Jag kan återge sista stycket i redaktör Svenssons redogörelse:
"Av de 160 deltagarna var omkring 25 kvinnor. Flertalet deltagare var i mycket stadgad ålder. Några ungdomar i egentlig mening fanns inte alls. De yngsta delegaterna, båda 32 år, var Gunnar Sibbmark, Rydaholm och Solveig Eriksson, Gislaved." Sibbmark satt i valberedningen, moderat förstås.

I augusti hade det varit prästmöte och Växjö stifts präster hade valt Jan Frithiof till Domkapitlet (Frithiof 127 och företrädaren prosten Rydeman 92 röster). Smålandspostens rubrik bar syn för sägen: "Ja till särvigningar. Kvinnoprästmotståndare har tagit över Växjö stift." (SmP 24 aug 1978)

Biskop Sven Lindegård var inte direkt glad.
Pressen var utestängd från de interna överläggningarna men väntade tålmodigt utanför. När Åke Svensson ville ha en kommentar, vägrade Lindegård. Jag läser Torsten Lindberg i Kvällsposten (24 aug)och ger bara en ingress:
När Åke Svensson undrar hur detta att media inte fick vara med stämmer med vad biskopen tidigare sagt om öppenhet, inträder ett spänt eller spännande ögonblick.
"Det är då biskopen förlorar fattningen och, enligt vittnen, vrålar:
- Akta dig, du! Du har hela tiden förstört och trasslat till allting. Du har förföljt mig hela tiden. Varpå biskopen avtågar."
Jag var till skillnad från Lindberg inte närvarande, men det har sagts mig att smockan hängde i luften. Smålandspostens insats blev en artikel av det slaget att domkyrkokomminister Jonas Fors ringde till Lindegård, som fick uppsöka redaktionen på kvällen och be om ursäkt. Annars hade Smålandsposten återgett det som nu bara Kvällsposten tryckte.

Hösten 1978 ska vi nog inte glömma bort. Här var motkampanjen mot Biskopsmötets mer samarbetsvilliga uttalanden och konsekvenserna av Ströms nyårspredikan. Det skulle efter 20 år inte vara samvetsklausul. DN visste berätta: "Attack i nyårspredikan: Kvinnostriden förgiftar kyrkan (DN 2/1 1978). Ärkebiskop Olof Sundby var inte glad.

I tidningen Barometern tackades på insändarplats de drygt 40 präster som inte ville ha särvigning för kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, den motion av Berndt Lindblad och Peter Hammarlund som prästmötet antagit. "Det samlade prästmötets beslut är en skam för Växjö stift", skrev insändarskribenten Kjell Hammar (Bar 29/8). Han slöt sin drapa: "Alla Ni präster som inte kan acceptera att vår svenska kyrka har kvinnliga präster, var vänliga och lämna henne omedelbart." Den öppna folkkyrkan tar sig ibland underhållande uttryck. Och Hammar är om inte modererad så dock moderat!

Det var betydande strömningar (kul va?) för att bli somliga av oss kvitt.
Rektorerna Gustaf Dahlbäck och Gunnar Hillerdal skrev till biskopsmötet och ville ha prästvigningsstopp (DN 8 juni 1978). Rubriken är anslående: "Olämpligt prästviga kvinnoprästfiender".
Då hade Eva Brunne (DN 12 jan 1978) gett klara besked. Här handlar det om ängsliga män som kryper bakom bibelord. "Vi ser Gud som en verksam dynamisk Gud. De ser Gud som statisk, inlåst i en bok och historisk situation." Det kanske inte är hela sanningen, men det har ju gått bra för Eva. Bättre än för de prästkandidater hon kritiserade, om man säger så.

I december kom attacken mot ärkebiskop Olof Sundby (DN debatt 15 dec 1978). "Fegheters feghet" kallas hans hållning när kvinnliga präster 20 år efter beslutet kräver sin rätt. Det var Åke Aestius (som sedermera stavar Estius och inte Carlzon), Anne-Louise Eriksson och Britt Wettle. Detta tal tyckte Sundby var orimligt.
Det har gått bra för Lollo också. Hon chefar för Svenska kyrkans utbildningsinstitut. De andra två är väl efter framgångsrika år pensionerade.

När man går till läggen, klarnar en hel del.
Vi som då tänkte att det var vanvett att försöka köra den hårda linjen, har faktiskt fått rätt.
Det ska väl på sitt sätt kunna uppfattas vara roligt?

Alvesta nästa!

Det fortbildas i hbtq-frågor i Alvesta. Det är ändå inte det mest intressanta i reportaget Kyrkans Tidning försåg sin förväntansfulla läsekrets med.

Inte ens det faktum att ett stort arbetslag, 24 personer, lägger arbetstid, fem samlingar, på att studera denna fråga och att detta studium är prototypen till vad alla ska få vara med om, är det jag stannar för. Det kunde annars finnas goda skäl att både diskutera prioriteringar och tidsanvändning - eller för att säga det enkelt: vad allt kostar.

Kan det intressanta vara att Ekho Västsveriges enkät besvarades av "knappt tjugo procent" och att de ortodoxa och katolska församlingarna inte svarade alls?  Det är väl intressant att denna stora och viktiga fråga tydligen inte uppfattas vara så stor och viktig. Men jag fastnade för det andra, de små informationerna.

Kyrkoherden vet vad det är att känna sig diskriminerad.
Hon besökte ihop med kontraktsprosten/ förre kyrkoherden i Alvesta och en kollega grannförsamlingen, där präster tog emot. De var tydligen många för "alla" var män. Vi ger kyrkoherden ordet:
- Det som hände chockade mig och känns fortfarande märkligt när jag talar om det. När vi kom dit, sträckte jag fram handen för att hälsa, men i stället för att ta min hand, vände de bort blicken och hälsade på mannen bakom mig."

Nog vore det av intresse att få veta vad detta kan ha varit.
Diskriminering eller ryggmärgsreflex att först hälsa på kontraktsprosten när han kommer?
Vad var det för samling? Kontraktskonvent? Varför åks det annars till grannförsamlingen?
Märkte kontraktsprosten diskrimineringen och vilka var de diskriminerande prästerna?
Här blir frågorna många.
Men kan inte kvinnor särbehandlas och inte mötas med respekt? Jo, jag vet det väl. Morsan var provinsialläkare och hennes erfarenheter var på många sätt familjens, förstås. Missöden händer också i sällskapslivet som annorstädes, det vet jag. Är det just därför jag blir så frågande inför den historia som berättas? Men det spelar inte så stor roll hur det var. Nu har kyrkoherden skapat intrycket av diskriminering och fört det ut i kyrkolivet. Kan någon som var med kommentera här?

Nu har situationen i Alvesta förändrats även om kyrkoherden inte på något sätt vill recensera sin företrädare. Det är självfallet också en recension. Kyrkoherden har format sitt lag som hon vill ha det. Nu blir jag intresserad. Här har vi pastoratet som kyrkoherdens lilla firma. Vad har hänt? Kyrkoherden igen:
- Nu när vi skapat ett klimat som präglas av oss, funderar vi mycket kring inkludering och bemötande."

Nog är det intressant.
"Oss-et" är tre kvinnliga och skapande präster. Vilken syn på församling och arbetslag i stort ligger bakom denna replik? Vart tog de förtroendevalda vägen (jag skojar inte! DS)? Och innefattar inte repliken en recension av något som var tidigare och var annorlunda? Man ska läsa Kyrkans Tidning uppmärksamt även om jag lärt mig av Sartre att man inte ska säga "man", - "l' on". Det begreppet innefattar alla men egentligen ingen, nämligen.

Nu förmår kyrkoherden hantera frågan om vigsel av samkönade. Hon känner utifrån inledningen till skapelseberättelsen att hon har teologiskt på fötterna för sin syn. Står det något särskilt om äktenskapet i inledningen till det som kallas skapelseberättelse?
Mitt minne sviker mig.

Morsan har nog för den delen fördärvat mig.
Om jag sagt att jag kände att jag hade nog kunskap på fötterna, hade hon antagligen blivit förvånad om jag haft så föga sakmaterial. Läkare är lite petiga med at vilja prata om vad saken gäller. Jag tror att det grundläggande är bra. För patienterna, alltså. Så hur är äktenskapet tänkt av Gud när Gud uppenbart skapat människan till man och kvinna?
För kyrkoherden i Alvesta räcker det med inledningen till skapelseberättelsen. Jag läser sålunda: "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord." Här är inledningen? Hur kan den ge något att ha på fötterna? Sedan handlar det om växter och djur och så människan, skapad som man och kvinna. Det måste till ett rikt känsloliv för att känna att detta räcker som teologi för den egna synen på vigsel av samkönade par, det må jag säga.

Kyrkoherden har varit kyrkoherde i 1 1/2 år. Nu skulle ju inte företrädaren recenseras, men vi lämnar ordet till kyrkoherden igen:
- Från konservativa män till oss kvinnor som alla går klädda i kaftaner först bland Svenska kyrkans representanter i Växjö Pride och hissar Prideflaggan hela veckan, har resan varit lång. Men vi är en bit på väg för att göra kyrkan till en plats där alla känner sig välkomna. Jag är så glad att vi nått hit.

Lång resa? Så långt är det inte mellan Alvesta och Växjö och det går tåg så att man kan gå i tåg. I tid måste utvecklingen sägas ha gått fort om det bara är 18 månader sedan de där konservativa männen.
Jag fann reportaget vara precis vad en bildningstörstande behöver. Så läste jag noga också.

Om jag bott i Alvesta, hade jag haft stora problem med att min kyrkoavgift skulle hamna där.
Ju mer inkluderande kyrkoherden blir, desto mer exkluderad blir jag.
Inte för att jag skulle känna mig exkluderad utan för att jag helt objektivt skulle vara det. Förutsatt naturligtvis att jag fortsatt vill vara inkluderad i Kyrkans tro, den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Annars inte.
Så vad gör de som lärt sig något annat under kontraktsprostarna Larssons och Alexanderssons predikstolar?
Att kyrkoherden i Alvesta och jag står i någon andlig gemenskap förmår jag inte uppfatta.
Hon sitter förresten med i kyrkohandboksarbetet.

Rädsla

Kan temat "rädsla" rymmas på Andra söndagen efter Trettondedagen (eller Epifania, som jag envisas säga)? Den rädsla som hotar vid bröllopet i Kana, tänk er själva en fest utan vin! Hoppsansa. Detta är ett evangelium som för somliga fromsinta helt saknar mening! Det är dem fördolt, de kan inte förstå.

Nå, kvinnan vid Sykars brunn? Med erfarenhet av idogt predikande anar alla att hon hade ett rätt utsatt eller instängt liv och måste hantera sin utsatta situation ensam, utan kvinnors gemenskap. Så kör för att rädsla kan man skriva om denna söndag utan att bryta mot några av Strukturutskottets förhållningsregler!

Drivkraften är rädsla.
Den lamslår mycket i det kyrkliga. Därför gör prästerna som de gjort tidigare. Utmanar inte. Omprövningen sker tysta kvällar när prästerna vet att de egentligen skulle vilja göra något anat än det som tröttat ut dem den gångna dagen. Men vad händer då?

Nu bevittnar vi höga utträdestal men lokalt uppfattar inte prästerna att de kan göra mycket. Naturligtvis dyker det upp en och annan förståsigpåare som vet precis vad präster ska göra. De ska ut bland folk och missionera tills natten kommer. Då blir prästen ännu räddare, har prästen missförstått alltihop? Var det inte lekfolkets uppgift i första hand att missionera? De stora missionstiderna har det varit så. Prästerna skötte detta lekfolk och biskopen skötte prästerna. När martyrtiden sedan kom, stod i princip biskopen främst i ledet, prästerna därefter och sist lekfolket.

Jag kan bli rädd för mindre.
Som tanken att präster inte, enkannerligen de högkyrkliga, skulle röra sig bland folk.
Eller är det så det har blivit?
Tar den kyrkliga apparaten så mycket tid och kraft, att det blir rätt lite kvar för det andra? Har evenemanget flyttats till expeditionen eller församlingshemmet så att präster inte rör sig fritt till fots eller per cykel i stadsdelen för att prata dop och begravning eller (mindre fritt) tar bilen ut i landsbygdsförsamlingen?
Hur det än är nu - varifrån kommer tanken på att just högkyrkliga präster inte rör sig bland folk? Fader Gunnar på cykel var väl högkyrklig? Och vad med prästerna i de nybyggda småkyrkorna - typ PO Sjögren - och i industriförsamlingar - typ Rune Klingert i Sura?
Men jag kan förstå. När folkkyrkor faller samman, kan folk i folkkyrkor inte hata folk utan måste hata några andra eftersom de misslyckade strategierna upprätthålls ända in i kaklet. Högkyrkliga präster blir de självklara hatobjekten. Hur skulle det annars kunna vara?

Nog ser jag väldigt mycket av uppgivenhet i det kyrkliga.
Föga i samtiden lockar. I framtiden kanske inte ens Herrens återkomst räknas till det roliga? Handen på hjärtat, vad ser du med reservationslös glädje fram emot detta år? De flesta av oss kan till och med tveka inför det där med "reservationslös" glädje. Vi lever i en värld som ter sig oroligare och mer problemfylld än för 15-20 år sedan. När vi vid aftonlampans sken mediterar över detta faktum, kan vi slås av insikten att den problemfyllda världen är världen som den är normalt.
Man kan bli rädd för mindre.

På tal om problem har jag förstått att antalet kvadratmetrar i simhallarna i Berlin betyder att alla som bor i Berlin inte kan simma samtidigt, trots att det finns 60 simhallar. Det var ett faktum jag aldrig tidigare besinnat. Finns det annan allvarlig information som jag inte tillgodogjort mig? Att det är fler begravningar i Berlin än italienare - 31 753 mot 26 715. Vad säger det? Själva osäkerheten kan skapa en rädsla, känns det som.

Och så har vi migrationskrisen. Baumanns bok hjälpte mig inte så mycket, är jag rädd och nu är jag rädd att jag inte ens vet var jag lagt den. Jo, jag la den i hallen för att sorteras in i den samtida politiska litteraturen, slår det mig. Rädslan släppte lite. Jag läste förutsägelser om större migrationsströmmar än någonsin detta år. När jag såg att Agnes Rubin nyligen avlidit, 95 år gammal, tänkte jag också på hennes man Nils, min folkskollärare. Han sa att vi skulle få vara med om en ny folkvandringstid och det hade jag lite svårt att hämta in 12 år gammal. De länder som folkvandringen skulle starta i låg så långt borta.  Han hade nog rätt. Det är en folkvandringstid av aldrig skådat mått vi lever i. Men vilka konsekvenser ska vi dra av detta förhållande i så fall. Rädslan är vår arvedel.

Jag tror att det finns de som inte skrattar. Det är välbetänkt. När medlen i polemiken mot kyrkohandboksarbetet blir dessa och 600 kyrkomusiker eller så skriver på ett upprop skrattar inte alla. Bara somliga. Skäms på oss! Prästerna är mer försiktiga med att skriva på. Så står de under biskopens kontroll, sas det mig, när fenomenet kom att avhandlas. De kanske skrattar ändå när ingen ser dem.

https://www.facebook.com/groups/328793047191594/?fref=ts

https://www.youtube.com/watch?v=dbYf9tBVZZU&feature=share

Och så har vi ju alltid Elof Sundin, teologie doktor och allt.
https://www.youtube.com/watch?v=ooCebjkyk7A

Själv är jag nog rädd att vi får en kyrkohandbok som dragits igenom hela apparaten men som inte svarar mot särskilt mångas längtan. Den förväntan biskoparna talar om är en illusion. Och en kyrkohandbok ska vara något annat än en handbok för illusioner. Mer handfast, liksom.

Nu ska jag gå till morgonbestyr och samla ihop mina pinaler för att ta mig till högmässan i Berga, där jag celebrerar.
Jag är rädd att komma för sent, typ.

Antjes fel?

Tegel i Berlin och frågan när den nya flygplatsen ska tas i bruk. Jag vetr svaret. BER, som den ska heta på taggarna, öppnar under fjärde kvartalet. Tagesspiegel räknar med att det blir den 31 december och räknar dagarna. 351 dagar kvar idag och då är det 1687 dagar sedan flygplatsen ursprungligen skulle öppnat, nämligen den 3 juni 2012. Det är roligt med siffror, tycker nog redaktörerna på Tagesspiegel.

Antje fick frågan om de rekordhöga utträdesssiffrorna.
Det var bra att hon sa, att en ärkebiskop inte ensam kan orsaka eller vända en utveckling som finns i hela samhället - för så är det antagligen. Men varför skulle en ärkebiskop stå ensam? Kansliet finns ju och noga taget finns väl ett Gudsfolk som bär på kallelsen att ständigt omvända verkligheten till Verkligheten. Vi är många, vi är tusenden. Men det förutsätter ett, ett enda. Att vi talar omk allvaret, dvs just detta som på allt sätt under decennier undvikits. "Nu ska vi inte vara pessimister utan..."-argumenteringen, sålunda.

Lite roligt för dem som läser Bloggardag var det förstås att det sas att civilsamhället inte klarat flyktingmottagandet utan de kyrkliga insatserna. Det var, och saken ska upprepas, motioner från Frimodig kyrka som i två omgångar fick kyrkomötet med sig. Om ni tycker att jag tjatar detta, tycker ni rätt. Men tjatade jag inte, skulle alla vilja glömma denna lilla omständighet. Frimodig kyrka ska ju framstå som något helt annat än anhängare av radikal kristendom med ansvar.

Nu faller Antje i en enkel fälla när hon säger att Kyrkan behövs under perioder då oro och rädsla når nya nivåer. Hon glömmer förutsättningen, att folk fattar själva det hoppfulla budskapet, dvs evangeliet. Saknas den insikten, kommer det kyrkindustriella komplexet bara att fungera som Röda Korset och mana till hopp, men inte ge något hopp. Sekulariseringen är inte snäll mot människor.

Antje försökte, och det är vackert att hon gör vad hon kan, påminna om att miljö- och friluftsorganisationer också tappat. En enkel själ, som min mycket osofistikerade, fattar kanske ändå inte riktigt vari parallellerna består.
När hon säger att politiska partier och frikyrkor tappat mera, vem tröstar detta faktum? "Egen framgång är guld värd, men andras motgångar är inte heller att förakta", är själva hållningen. Var det Jesus som sa det? Matt 30:27?
.
Lägg nu märke till en omständighet.
Antje nämnde inte kv*nn*pr'stm*st*nd*rn* som en orsak till utträdena. För inte så många år sedan hade det varit den huvudsakliga orsaken. Visserligen var det havlig lögn då, men så pass har läget förändrats, att denna havliga lögn inte längre kan brukas. Dåförtiden var detta inte en förklaring utan en bortförklaring, som innebar att ingen tog i frågorna när det fortfarande varit möjligt. Ogräs ska rensas tidigt. När det inte skedde, ser det ut som det gör nu. Det hade faktiskt varit bättre om vi hållit samman år 1993, när Kyrka Ämbete Enhet kom med förslag till samtal.

Skulle det vara klokast att uppfatta att högre utträden kommer vid en historiskt given tidpunkt och kan utlösas av nästan vad som helst?
Vi har levt på övertid men inte aktat att den tiden skulle användas för evangelisation, dvs för att förklara varför det är meningsfullt att vara medlem och praktisera medlemskapet i Svenska kyrkan, som med ackuratess drar in människor i Guds rikes sammanhang och svarar mot vår djupaste längtan efter Gud genom att ta själva ärendet och människor själva på allvar. Det blev inte så. Vi ser ett kyrkosystem som transformerats. Det har skett genom de små stegens tyranni och ärkebiskoparna har administrerat detta system, men sannerligen inte ensamma.

Egon slog till i Tyskland och följs upp med med kyla och snöoväder från Sibirien. Jag inhämtade uppgiften att 1400 beskäftiga skulle röja snö i Berlin. Dom är då för roliga, tyskarna. Men lite uppfinningsrikt. Då slipper man de beskäftiga (Beschäftigen) i andra sammanhang. Låt dom röja snö!
I dag ska det bli riktigt kallt i Berlin. Skönt att vara hemma.

Berlin, fredag

Jag har forslats till Berlin av AirBerlin och ska forslas hem idag. Sedan dröjer det, innan det blir Kastrup igen. Bildande i Berlin? Jag har i vart fall lärt mig vad Kita är. Det är på vanlig svenska "Dagis". Vad man lär sig.

På avstånd har jag förstått att Antjes uppdrag i Sälen var att på Folk & Försvar tala om tillit. I Kyrkans Tidning deprimerades jag av påståendet att "tillit" är en teologisk fråga. Det tror jag egentligen inte. Den är psykologisk, kanske existentiell och möjligtvis existentialfilosofisk. Allt ska inte förvandlas till teologi.
Jag menar: teologi handlar om Gud, Fan och i någon mån hans moster, det kan jag väl förstå. Men det är inte mostern som ska ha uppmärksamheten och all god mänsklig verksamhet ska inte gälla för att vara teologi.
Den där tendensen, att religionsvetare älskar att målas ut som de teologer som ska ta hand om hela tillvaron, är illavarslande. De kristna/Kyrkan finns till som jordens salt, men för mycket salt förstör hela anrättningen. Kyrkohistorien (men också den politiska historien) ger besked.

Är då inte allt mänskligt teologi?
Vad då? Teologi handlar främst om Gud, läran om Gud. Dena koncentration har mänskliga implikationer, men utgångspunkten är given. Annars blir en sådan mänsklig aktivitet som toalettbesök också teologi och vem vill göra teologi av skit?

Är då inte frågan om tillit en viktig fråga?
Tja, NATO skeppade in sig i Bremerhaven och urlastade ett pansarförband (var det en brigad?) på tåg till Polen. Förbandet lastades ur och inkvarterade i veckan, alltså samma vecka som Antje talar om tillit. Det uppskattas säkert i de klerikala kretsarna. Andra undrar i stället om det inte är annat än tal om tillit som analytiskt klart måste sägas. Kanske hur klokt det är att vara vaksam och se till att försäkringen är betald?

Men frågan om tillit är självfallet viktig.
För Antje kanske den bristande tilliten i Svenska kyrkan och tilliten till Svenska kyrkan dock skulle vara prio 1. Det är inte riktigt så att folk i tider av oro (som nu?) vänder sig till Svenska kyrkan. Det behövs en plats för ljuständning, men här i Berlin tänds ljusen på platsen där lastbilen plöjde ner folk. Och vad ska Svenska kyrkan säga i tider av oro om det inte finns en gemensam tro att hantera situationen utifrån?

Det finns en risk med detta att den kyrkliga överheten rör sig i de högre skikten för detta kan skymma sikten och mest skapa illusioner. De gammalkyrkliga visste att, omvändelse i tider av nöd är omvändelse utan allvar och varaktighet. I det svenska militära systemet lärde den israeliske armépsykologen Ben Shalit somliga av oss en del om detta. Inte för att jag vill skryta och det gör jag inte heller. Men...
Överstarna Olofsson och Salander kan intyga att jag har en god militär utbildning, som begynte för mer än 50 år sedan, mitt under det kalla kriget och strax efter Kubakrisen.

Zygmunt Baumans bok Die Angst vor den anderen (ed Suhrkamp 2016) köpte jag och kände mig som en posör, när jag just på ett näringsställe i Berlin började läsa honom vid ett glas Glühwein. Det var uppseendeväckande råkallt så glaset, serverat i ett teglas, behövdes. En man som just dött och som tagit pulsen på samtid och samhälle är inte oviktig. Boken kom på engelska, men finns alltså nu på tyska och eftersom jag var i Berlin högg jag den å det lokala tungomålet. Die Angst vor den anderen är en essä om migrationen. Man ska inte göra det för enkelt för sig, säger jag, och lämnar öppet om jag avser Bauman eller mig själv.

"Mehr kann man da gar nicht sagen", som vi säger här.
Jo, ett.
Årets "Unwort", ett ord man inte ska använda alltså, har i Tyskland förklarats vara "Volksverräter", folkförrädare. Det är "ein starkes politisches Schimpfwort", då använt av naziregimen men nu av vanliga medborgare. Hur detta fula ord kunnat få nya användare måste undersökas. Men ett "Unwort" är det. Unwort var ordet. Vad det nu är för tankesystem som gör skillnad på orden och stämplar somliga som oanvändbara.
Sådant kan också få sina konsekvenser.
Kunde en fingervisning vara att kolla vilket Wort som är Unwort för att därefter bruka det? Agere contra, liksom.
Jag lovar inte men känner igen en utmaning när jag möter den.

Irrläror i Svenska kyrkan

Vi tar det igen.

Den som är liten och klen
går till Frälsningearmén.
Den som är stor och stark
går till Folkets park.
Du som vill ha styrka,
kom till vår Svenska kyrka!

I den upphetsade kommentatorsdebatten om Svenska kyrkan kan detta vara en god utgångspunkt för en granskning om det är sant att Svenska kyrkan är irrlärig. Svaret är både ett ja och ett nej.

Vi tar "nejet" först.
Bo Giertz sa som ung präst att Svenska kyrkan är Kristi kyrka. Som gammal biskop sa han, att så kan man inte längre restlöst säga, men Kristi Kyrka finns i Svenska kyrkan. Hennes lärogrund är inte irrlärig. Den är från Rom schismatisk, men det beror i hög grad på romerska misstag i renässanstiden. I Rom hade administrationen svårare för tyskar än spanjorer. Luther bannlystes men inte Loyola. Jesuitordens vidare öden och äventyr visar dock på hur svårt Rom har att hantera det världsvida, för att uttrycka sig enkelt. Och den ortodoxa invändningen att det apostoliska handlar om alla apostlar och inte bara om en enda, kan man arbeta vidare med.

Sedan kommer vi till vårt positiva "ja".
Naturligtvis är Svenska kyrkan irrlärig. Det är inte samma evangelium som förkunnas i landets alla kyrkor. I de flesta i Lunds stift firas inte längre söndaglig gudstjänst och blotta faktum skulle kunna komma att uppfattas som om Herrens uppståndelsedag inte behöver hållas i ära... Att 80% Svenska kyrkans gudstjänster inte ssmlar fler än tjugo personer understryker hur knepigt det egentligen är även om det skulle kunna vara helt annorlunda i Mörrum, för att ta ett exempel ur luften. Några församlingar måste höra till de 20 procenten.

Den som är något skolad i systematisk teologi och kan 300-talets strider, uppfattar att irrläror som Kyrkan fördömt kan förkunnas och offentligen utslungas av präster i Svenska kyrkan. Det gäller för den delen också i förhållande till Confessio Augustana, en av Svenska kyrkan bekännelseskrifter. I förkunnelsen slår sådana bekännelsepreciseringar inte igenom. Dogmatisk medvetenhet kännetecknar inte församlingslivet.

Ingen behöver bli förvånad. Det här är i all sin oblbliskhet alldeles bibliskt. De falska profeterna och förkunnarna har alltid varit så där villfarande och vilseförande, men det skulle inte finnas förfalskare om det inte också fanns äkta guld.
Ett sådant påstående förvånar självfallet inget enda söndagsskolbarn, som följt undervisningen någotsånär.

Det finns konkreta avsteg, irrläror, som antagits i den ordning Svenska kyrkan underlagts vid tillfällen som kan årsbestämmas. Så finns också det andra, de små stegens tyranni, de som ödelägger allt som kallas "sacramental certainty".
Jag vet inte vad det är som jag får, när det firas mässa.
Jag vet inte vad en gudstjänst står för som inleds med orden "i Skaparens, Återlösarens och Livgiverskans namn" och lika lite vad det är för välsignelse som utdelas i detta namn. Det måste en kristen klart kunna förstå för att säga sitt "Amen". Detta Amen kan jag omöjligen svara - för det hela är antingen obegripligt eller begripligt som något annat än kyrkokristendom.

Vad sägs om Jesus nuförtiden?
Det är inte svårt att känna igen den gamla radikalteologin när den dyker upp. Det finns medkristna som är noga med att inte tro på något övernaturligt. Den jag just nu läser är f ö romersk-katilik så konfessionsstaketet är inte intakt. Omfattar man en underfri kristendom, blir det väl ändå en underlig kristendom. Jag undrar om den blir kristendom alls. Gudendom, kanske? From kan den träda fram som och bibelord kan den svänga sig med. Det gör nämligen irrlärarna, påpekade kyrkofäderna. Irrläror ter sig både fromma och rimliga, men är irrläror lik förbannat. Anatema sit!

Lärostrider utkämpas inte öppet i Svenska kyrkan.
Gustaf Wingren klagade över det förhållandet. Han hade rätt, tror jag. I Svenska kyrkan utkämpas  lärostrider som något annat, något som inte är värt att ta strid för - för präster vet att välja sina strider, som det heter.

Förändringarna sker i små steg. Det som i andra tider varit avgörande viktiga frågor om vad Herren vill, blir i Svenska kyrkan till en mycket praktisk fråga där  bageriföreståndaren ringer till Wejryd och får klartecken att införa oblater en masse som alls inte har med vete att göra utam mixas ihop med potatismjöl, guarkärnmjöl och en del annat. Ni låter er nöja. Har Jesus lovat sin närvaro knuten till en sådan bageriprodukt? Stackars Wejryd trodde att det var avglutenifierat vete och så enkelt tas ett beslut i en allvarlig fråga.
Samma sak med vinet. Jag säger ett: Frälsaren har knutit sin närvaro till vin - och alla som dribblar med det misstror jag, för jag tror på Frälsaren.
Präster, som tror sig kunna spela herrar över Herrens instiftelse, misstror jag. Nur Wein, som Jürgen Diestelmann skrev och han var väl inläst på reformationsteologi (googla hans namn om ni inte tror mig). Jag undviker mässor där jag måste leva i sakramental osäkerhet. Jag vet vad som behövs för en kristen mässa: lite bröd, lite vin och lite präst - allt lätt igenkännligt tiderna igenom.

Nu handlar inte bara nihilismens revolution om Svenska kyrkan. Detta är ett modernitetens grundmönster. I denna kultur går det inte att anföra argument med hänvisning till Fadern eller Sonen eller Anden. Vi lever i en funktionellt ateistisk kultur.
Det hela är rätt konsekvent.

Min upptäckt kan jag formulera:
Kampen mellan stark nihilism och svag kyrkokristendom resulterar i en kultur som vår i religion!
Jag tänkte ut det hela vid en övning igår, stimulerad av de frimodiga kamraterna. Det finns en medelklass som inte bara är politiskt opålitlig. Den är opålitlig i alla allvarliga frågor.

En biskop i Norge och en professor i USA understödde mig i går med en nyhet just om irrlära och en biskop som protesterar.
Att det är anglikanska katedralen St Mary's i Edinburgh förvånar inte oss som varit där. Vi talkar alltså om en kyrka inom Borgå-gemenskapen och en biskop som nogsamt vet något om islam. Honom har jag bara mött några enstaka gånger och har ingen personlig relation till, men nog kan han vara värd att lyssna till.
rhttp://www.christiantoday.com/article/bishop.michael.nazir.ali.condemns.koran.reading.at.anglican.cathedral.epiphany.service/103716.htm

Jag kan bara säga som kyrkoherde Samuel Adrian i första delen av en predikan:
Det ser mörkt ut för vår lutherska kyrka.
Också. Men inte bara i den.

Där fick Edgarsson!

Debatten om den irrläriga Svenska kyrkan kan ta en paus idag. Jag tänkte skriva om saken i morgon. Men det ställdes en fråga om vår vän Bruno Edgarsson och där borde något belysas i ett sammanhang. Som nu.

Stiftsfullmäktige antog budget för 2017 och den fanns då kopierad. Nu kom den av trycket med några fina färgbilder. Hela sidan 7 är en bild från Prideparaden i Växjö. Jag ställde ingen fråga i fullmäktige om bildvalet utan väntade att andra skulle säga något. Det var bara tyst. Det förvånar mig. Bilden har ju föga med Växjö stift att göra. Eller har evenemanget med budgeten att göra på ett sätt som gått ledamöterna förbi?

Kan det vara så att detta är stiftets hälsning till förre ordföranden Bruno Edgarsson? "Den här skithälsningen ska han ha. Han hade fel, han är fel, vi har rätt och vi är rätt." Vad har Stiftsstyrelsen sagt i ärendet eller är det endast dess ordförande som ska hållas ansvarig?

Nu har jag sett en annan bild från paraden, den där den kyrkchef som anhölls går ihop med biskopen. Är det då inte en lite underlig situation att strax före rättegången (minns att den som kyrkchefen sände filer till fick 9 månader i fängelse) få se bilder just från paraden?
Kunde inte saken förbigåtts med barmhärtighetens tystnad?
Eller ska folk fatta att det finns en sexualpolitisk agenda och den står Modéus II för?
Eller gäller saken en set up mot Modéus II  och är det detta vi bevittnar. Han ska hamna i en omöjlig position och dras med i kyrkchefens fall? Det är svårt att reda ut när man bara ser bilden.

Det finns en helsida i färg till med vallmoblom och frökapslar (s 26).
Den första bilden illustrerar alltså sex och den andra narkotika.
Vad är det jag inte förstår här? Är det något personalen på Stiftskansliet går på, jag menar då inte paraden i första hand? Förklarar detta något i kyrkolivet, som annars kan te sig oförklarligt?

Jag fåkunnige kan bara i all enkelhet undra:
Har vi problem eller har vi problem?

Jag skulle kunna göra en mer personlig ansats.
Några av oss avstår både från att knacka bög och gå i Prideparader. De värsta av oss tror att paraderandet är lögnaktigt för det gäller en sak (sexualpolitiska ställningstaganden) men maskeras till välvillig humanism, demonstrerad också av barn, sällskapsdjur och traktorer. Vi känner igen den här formen av uppställningar från totalitära sammanhang.

Några av oss dissiderande ser nu hur en så enkel företeelse som en budget, trivial tristess i tryck, nu används för att legitimera och normalisera prideparaderandet. Det är så kristen tro i Svenska kyrkan ska praktiseras. Inte processioner så mycket som parader. Och stolta ska deltagarna vara. Vem bestämmer att vårt gemensamma plötsligt ska annekteras för att vara deras särskilda? Det är en fråga att ställa på stort allvar.

När jag ändå på mitt pigga,käcka och muntra sätt likväl känner mig lite irriterad, skulle vi kanske fråga vilket ansvar Modéus II har när en kyrkchef ska åtalas för grovt barnpornografibrott. Jag inhämtar att de där som tittar på barnsex tappat moraliska spärrar, så sas det i Ekot i måndags, och då är det väl inte helt irrelevant att fråga vad Modéus II hjälper till med när det gäller att ta bort just moraliska spärrar genom att delta i omdefinieringen av normer.

Ska man då inte säga att bara för att man lyfter bort, betyder det inte att man gillar när några ger sig för långt iväg. Nej, det förstår jag. Men ändrar det något när det gäller ansvaret att ta bort en spärr om någon annan inte satts upp? Och blir inte konsekvensen att det alltid är de svagaste som drabbas, de kan kallas kyrkchefer eller något annat men i botten finns mänsklig svaghet. Den finns i oss alla men av olika slag. Finns det då inte särskilda krav att ställa på ledningen och inte bara straffa förövaren. Inte vet jag. Frågan är fri bara den är ärlig. Och det är den. För stt nu inte tala om de utsatta barnen, det som är den stora nyheten i dagarna.

Nu sitter väl Edgarsson ledsen om han fick budgeten sig tillsänd.
Där står inte svart på vitt utan i färglad helsida hur fel ute han var. Det tycker jag helt enkelt är tarvligt. Och det var bättre att säga det här, när många fattar, än inför en samling ledamöter av stiftsfullmäktige på ett sammanträde som inte ens bevakas på Kyrkans Tidnings stiftssida. Så intressant är det framtidsarbete som en budget utgör!

Den som vill en annan tingens ordning kan i september rösta på Frimodig kyrka. Med FK i
 stiftsstyrelsen hade budgeten inte fått denna grafiska utformning - sex och narkotika på helsidor! "Unbelievable", skulle min vän Msgr, Dr B sagt.

Förresten var Antje i Sälen på Folk & Försvar. Det är så det är upplagt. Almedalen på sommaren och Sälen på vintern. Blir det för långt mellan mötena har vi Bok& Bibliotek.
Same but different.

I Smålandskomposten

Jag har under många år av min levnad inhämtat visdom från Smålandsposten och jag har under alla dessa år haft personligt nöje av min mosters benämning "Smålandskomposten". Hon var ordglad. "Under veckans lopp" blev "under loppans veck" och "nu ska det bli efterrätt om jag tänker efter rätt" annat att inte just nu återge. Hon var min lärare i småskolan, fast det hette lärarinna förstås.

Tillbaka till SmP.
Smålandskomposten publicerade någon gång på 1960-talet en enkät, där kända lokala skulle säga vad som för dem var påskens högtidsstund. Biskopen David Lindquist förtäljde att det var äggmålande och äggätande som var viktigt och en högtidsstund i familjen. Allmogen kunde kanske uppfatta detta som folkligt och trevligt. I Långasjö prästgård väckte svaret häpnad. Där tänktes nog att Jesu död och uppståndelse hörde till påskens omistliga. Händelser ungefär 55 år tillbaka i tiden bildar bakgrund till mycket annat som händer nu när Smålandsposten har motsvarande enkät om år 2017.

Modéus II besvarade frågor tillsammans med andra prominenser. Prominsenser betyder halvkändisar i Växjö, fotbollsfolk i 19-årsåldern och så.
Jag tror det är bäst att jag  återger både frågor och svar.
Det hela är informationsbärande. Ordet går till Modéus II.

1. Vad vill du ska hända under 2017?
Att världspolitiken utvecklas på ett sätt som gynnar fred, solidaritet och skapelsens överlevnad. Att våra politiker fattar beslut som skapar ett bra liv åt alla. Att kyrkans arbete utvecklas positivt. Att människor jag älskar har ett meningsfullt liv. Att jag får leva.

Önskar Modéus II sålunda endast dem han älskar ett meningsfullt liv? Så står det i svaret. Man kan bli bekymrad. Finns i övrigt något enda önskemål som avslöjar att det är en biskop som svarar och finns i något svar något att ta avstamp från och säga emot eller består svaret av idel truismer? Modéus II vill leva. Nå, men hur tänker han om Jesus, som lovat komma tillbaka. Är 2017 ett olämpligt år för detta. Och vad med det försämrade säkerhetsläget i vårt närområde?
Vi går vidare.

2. Vem önskar du ett bättre 2017 än 2016?
De människor som har flytt krig, terror och fattigdom för att söka sin trygghet och en framtid i vårt land.

Flyktingar och migranter lika.
Då är det faktiskt ett problem som vi bör aktualisera. Det finns ett självklart kristet ansvar att hjälpa flyktingar men inte ett självklart kristet svar på migrationsfrågorna.
Det är inte okristet att uppfatta att staten och jag har ett avtal. Jag betalar skatt och staten återför det jag betalt i fördelar för mig. Pension mm. Det räcker till oss som är med, för så är det konstruerat. Om det ska räcka till fler, bör den saken öppet diskuteras. Inga svar är då självklara utan komplicerade. Har jag över huvud taget rätt att fördela det gemensamma till andra och låta barnbarnen ta notan? Skulle det kunna tänkas att kyrkoledningen kunde bistå med grundläggande fakta i frågor som är så svåra som migrationsfrågorna och vårt ansvar för dem?

3. Vem borde skärpa till sig under 2017?
Den som alltid sätter sig själv före andra.

Den kritiske läsaren undrar förstås vem denna person är. Själv undrar jag om svaret är djupsinnigt eller banalt. Eller är frågan helt enkelt dum?
Om Modéus II avser att ställa en skriftefråga, är risken att den alltid kommer att träffa de andra.
Jag redovisar, som ni märker, mest min undran. Men min moster kanske kan komma till hjälp. Hon berättade sedelärande om Trollet Egoist. Är Modéus II helt enkelt på jakt efter trollet?
IT-företagren Björn Sundeby, som är lokalt känd men inte 19 år och inte fotbollspelare, avvisar denna fråga och påstår att alla har ett ansvar att skapa nytta för varandra. Var inte detta ett bättre svar?

4. Vilken blir din största utmaning under 2017?
Att hålla fast vid ambitionen att ge röst åt dem som är svagast. Att hjälpa andra att bevara hoppet, skapa framtidstro bland alla som vill kyrkans bästa och att ta hand om mig själv så att jag har kraft att finnas till för andra.

Fler än den kritiske läsaren kanske undrar vad det där med Jesus och evangeliet tog vägen.
Här är det Modéus II som håller fast, som ska hjälpa andra och som ska ta hand om sig själv.
Man kunde tänka sig att en biskop skulle ge röst åt evangeliet, säga något om Jesus som möter från framtiden också, ett par ord om bönen och dra till med en kort bekännelse att utan Guds gode Ande blir det inget av något. För hur eller hur är det inte ens stiftschefer som skapar framtidstro, om jag fattat saken rätt. Om så vore, varför då inskränka framtidstron till "alla som vill kyrkans bästa"? Varför inte de andra också?

Det där med att han ska ha kraft för att finnas till för andra var en knepig sats att utslunga offentligt. Det finns omedelbart människor som uppfattar att folk i den kyrkliga ledningen alls inte bryr sig om dem och deras problem. Nog är detta en utmaning. Men borde inte Modéus II då tydligt markera för sig själv vad det är att bottna i nåden och att just detta är utmaning nog? Den lösa funderingen bottnar förstås i frågan om biskopar i vår episkopala kyrka inte vardagsvis för de flesta ter sig som rätt umbärliga. I vart fall om man läser hur de svarar på enkäter. Det verkar mest vara jag som engagerar mig. Gott så, kan man tycka.

I största allmänhet tror jag dock att enkäter av det här slaget är bäst att undvika. De sätter bara myror i huvudet på människor. Och säger ibland mer än man vill att folk ska höra en säga?

Nedlaeggelsen

Det faellesskap som ägnat sig åt den kyrkliga förnyelsen är alltså nedlagt. Det var som vid en lyckad begravning, både tid för sorg och vemod men också tacksamhet och en hel del glada minnen. Vad som hänt i Norge är att den kyrkliga förnyelsen runnit ut i tre rännilar - till DNK, Den Norske Kirke, till NKK, Nordisk Katolsk Kirke och till RKK, Den Romersk-katolske Kirke. Människor startar nytt och behöver inte den gamla gemenskapen eller - några behöver den så finns det inte längre kvar tillräckligt med människor som kan bygga den. Återstår att återgå till det som var från början: en idégemenskap. Jag försökte peka på två grundläggande drag i denna förnyelse - det rebelliska och det själavårdande.

Gunnar Rosendal är naturligtvis en hänsynslös rebell och skriver bok så men håller föredrag och skriver artiklar i samma stil. Som kyrkoherde röjer han i det gamla. Prostfamiljen sörjer men det kan han inte ta så stor hänsyn till. Ny prästgård byggs och kyrkan renoveras utöver de kyrkoantikvariska reglerna, om man så säger. Allt detta är det rebelliska. Blir det massmedial uppmärksamhet är det inte Gunnar Rosendal emot. Bröderna av den försiktigare observansen uppskattar inte medierna lika mycket.

Det själavårdande handlar om mycket - när den gamle prostens barn berättar om vad den gamla prästgården betytt för dem, rörs han och skäms kanske lite för att den så okänsligt rivits. När präster kommer med frågor vad en präst ska vara, talar han noga med dem. Han delar deras bekymmer och har gjort upp med en arbetsmodell som egentligen gav litet utrymme för dem att vara präster. Han bygger upp gudstjänstlivet, han förkunnar och själavårdar med Kyrkans verktyg som resurs och själstränar sig själv (Bernhard Hegardts uttryck i boken Religion och själsträning). Det är en del av detta som också gör att Gunnar Rosendal står staty i Osby - och då inte en liten som Nathan Söderbloms i Uppsala.

Jag sa inte allt detta i Norge men en del och en hel del annat. Och så såg jag många människor jag beundrar. De ville något. De har stor erfarenhet från det kyrkliga golvet men också från de fina kulturerna - musik, poesi, litteratur, filosofi, politik, samtidsanalys. Där finns människor som gett och ger något och det är en särskild glädje med sådana. Inte alla men några är drygt 40 år äldre än när vi först sågs. Andra är bara 20 år äldre och några mötte jag för förta gången. Det är (som alltid) en fråga om det blev den sista. Jag återkommer i min tanke till det förunderliga, att en kyrka gör sig detta arv kvitt. Men då tror jag att jag förstår hur jag tänker fel.

Det är inte Kyrkan som är oförmögen att ta sitt eget till vara. Det är ett kyrkosystem som befolkas av människor som 1. inte vågar ta ansvar (korret hörde av sig och krävde att ordet "inte" skulle flyttas och nu är det gjort!) och 2. säkrar sina positioner och 3. belönas därför. Fördelen för den aom analyserar så i det kyrkliga är att vi vet att det finns en makt som vill splittra och förgöra. Det kyrkliga systemet är fullt användbart för den makten - och används dagligdags. En ovän har gjort detta, skulle de kristna självklart och omedelbart konstatera. Så tänker vi, de belevade, alltför sällan. Det ger ovännen oförtjänt spelrum.

Men skulle inte biskoparna stå fram. De har ju kräklorna, elegant utformade knölpåkar med en mojäng överst så att de kan dra in får i sin hjord? Det skulle de men empirin talar.
Det var biskopsvigning med handpåläggning. Biskopens son frågar sin mamma vad de gör där framme.
- De drar ryggraden ur honom.
Detta är normalfallet. Allt annat är undantag. I Kyrkans skepp är grundhållningen att sitta still i båten.

Jag fick frågan om det inte är tid för hänsynslöst sanningssägande och jag svarade inte nej. Det knepiga är dock ordet "hänsynslöst", men det behövs kanske ingen synnerlig hänsynslöshet. Sanningen är i sig illa nog. Å andra sidan kanske det är de oppositionellas tur att luta sig tillbaka och se förödelsen. De kan alltid utslunga den belåtna kommentaren "Vad var det vi sa?" Saken handlar ju alls inte om hur relationen kyrka-stat hanterades år 2000. Den handkar om Kyrkan och folket men också om Svenska kyrkan och Kyrkan, dvs skillnaden mellan ett havligt religionsinstitut och Kristi Kyrka. I det första fallet kan man styra och ställa efter lämplighet. I det andra ställs frågan vad Herren vilkl med sin Kyrka. Skillnaden är avgörande. Så vem vill du tjäna?

I Smålandsposten finns idag två sidor där Växjöbor får förklara hur 2017 blir om de får bestämma. Modéus II svarar på frågan vad han vill ska hända 2017 just. "Att ag får leva". Det händer varje nanosekund, kunde man säga, men tanken är fin. Aposteln Paulus tänkte lite vidare och drogs åt båda hållen, behöver vi inte nämna i sammanhanget.
Min tanke återgår till den ryske tsar Alexander: "1916 har varit ett dåligt år, men jag är helt övertygad om att 1917 kommer att bli mycket bättre."
Sådant tycker somliga är en lustifikation och kanske tänkvärd.

Kommunalpolitikernas svar borde skrämma hästar i sken. De framstår som synnerligen enkla tänkare. Framstår biskopen som en skarp analytiker? Jag hinner inte skriva mer nu. Hundarna ska ha mat.

Gran, söndag

Nu trodde ni att jag skulle plädera för att julprydnaderna måste vara kvar till Tjugondedag Knut - och det måste de - men Gran är platsen där jag befinner mig. Norge, sålunda.

I förrgår las Kirkelig Fornyelse ner. 12 medlemmar var kvar. De kyrkliga alternativrörelserna kanske skulle må väl av en självkritisk granskning - vad åstadkommer vi när vi håller förtvivlan och missmod tillbaka genom frivilliga insatser för att visa att allt i det kyrkliga inte är kört. Skulle problemen göras vassa som trasiga flaskor och kastas i biskoparnas knä genom att lägga ner? Inte minst de pensionerade biskoparnas knä. Vi vet ju att det finns biskopar som är djupt kritiska mot vad som hänt och händer i och med Svenska kyrkan. Varför erbjuda just dem ett alibi att slippa se och inse...

Det finns sådana som med kyrkopolitiska aktiviteter försökt hålla förtvivlan tillbaka. Jag är själv ett exempel. Det är alltid nyttigt att fråga varför och vilket ansvar som följer med att försöka stå sönderfallet emot.

Jag ska säga något här på stevnet i dag, styrkt av måltidsrasterna på Sanner Hotell. Här är en miljö att rekommendera. Vackert. Och så finns Söstrakirkerne. Undrar ni över semester- eller uflyktmål för vila, pröva Sanners Hotell, Gran. Käket - rummen - miljöet!

Vi inte bara äter gott (och dricker gott - norskt vatten) utan för också begåvade samtal. Msgr Broadhurst är här. Biskop Flemestad med konen hans. Jag skriver konen för det låter roligare än att skriva Kirsten. Här finns fler men och ni får inte hela katalogen.

Jag har varit här tidigare. 1977 första gången, trodde någon deltagare, och det betygas hur viktiga ett par böcker på 1970-talet varit. Om jag förstod målet rätt, hade jag skrivit dem. Man blir nästan lite generad, men tänker på Frälsarens ord om förförelser som måste komma. Nu hörde jag om en ny bok, Godhetstyranniet, skriven av Terje Tvedt. Tyranni hotar demokratin. Stackars Tvedt fick många emot sig. Han skrev sådant som inte fick skrivas. Det skrivna skulle väl kunna komma att tolkas som ett ifrågasättande av själva godhetsnormen, snällismen.

Den insikten för över till frågor som ställts på Bloggardag.

Hur värderar människors värde?
Gav inte Göran Beijer ett fullt begripligt svar, konkret inte minst. Människors värde fastställs dagligen ekonomiskt. Det värdet sätts också efter tillhörighet, förstås. Klass och kön, t ex. Kolla lönekuverten så ser ni.

Kunde man inte tänka sig att vi dock föds med lika värde och samma värdighet? Nej, inte i Sverige. Där aborteras väl omkring 20% av dem som har samma värde. För somliga ligger människovärdet i rondskålen. Detta borde vara mer än ett filosofiskt problem.

Annars är svaret på frågan samma svar som när det undras vad som är synd. Det klara svaret lyder: "it depends". Ska det firas mässa, behövs en präst och inte en förtroendevald trotjänare. Behövs någon som sitter i kyrkbänken med sin familj, är trotjänaren omöjlig att ersätta och betyder allt. Är den förtroendevalde trotjänaren trogen sitt politiska parti, är värdet väsentligen mindre än om den förtroendevalde trotjänaren ser sitt uppdrag som en kallelse från Gud att tjäna sin församling.
Vad är mest värt - vatten eller bensin? Det svaret vet vi. Bensinen är dyrare att köpa. Ska jag köra bil är bensinen värdefullare. Är jag törstig, slår vattnet bensinen - och det kan jag själv mycket enkelt värdera.

Har jag nu skurit skivor så tunna att Dike inte riktigt kan uppfatta vad jag svarar, kan jag bara beklaga. Då får vi nöja oss med +Görans svar bland kommentarerna.

Till frågan om en högkyrklig präst är mer värd en en liberalteologisk Guds tjänare skulle jag kanske avstått från att komplicera det svaret, men gäller frågan salighetens grund, medel och ordning är en liberalteolog närmast värdelös.
Gäller frågan om den liberala teologins förespråkare kan jag bara bekänna min osäkerhet. Blir Jesus något annat än Frälsaren, ett moraliskt dygdemönster t ex, har väl ingen någon egentlig glädje av den prästen. Skälet är enkelt. En sådan präst tjänar inte Guds Ord och är bara i skruvad mening en Guds Ords tjänare, VDM. Verbum Divini Minister.
Jag kan lägga till ett enda. Det kommer en tid när världens tid är förgången då Gud ska värdera både präster och förtroendevalda och fler därtill. Men det är Guds sak. Jag behöver alltså inte värdera vem som var mest värd, Hitler, Stalin eller Churchill. Jag kan ha en mening om den saken ändå. Preliminärt. Lika värde har de inte.

Vad krävs för att kristligheten ska passera den intellektuella gränsen?
Det kravet kan kristligheten aldrig uppfylla för det är kravet på intellektuell redlighet. Den hållningen kan fortfarande värnas i det kyrkliga livet. På Gran i Norge, t ex. Här är de som hade gjort skillnad om Den Norske Kirke hade haft vett att ta vara på deras kompetenser. Nu blev det inte så. När jag tänker på dem som tagit sig fram får jag ett ord i sinnet: "Det är ynkligt att höra små möss nysa". Jag borde haft en konkordans tillgäng för att kolla vem som sa det - en profet eller en apostel eller Frälsaren själv? Det spelar inte så stor roll. För har de inte sagt det, borde de ha gjort det, som ni förstår.

På Gran hörs rejält norskt hostande och harklande i vart fall. Samt skrattsalvor.

Det hördes gregorianik också.
Henrik Ødegaard föreläste och instruerade. Jag gick i ungdom när jag påmindes om att kyrkotonarter och folkmelodiernas tonarter överensstämmer. Vem hämtar vad hos vem? Är det så här en verklig och genuin folkkyrka avslöjar sig, något helt annat, djupare och mer spännande än den kyrkopolitkska glosan. Folklig i själsdjupet, i skapnaden?

Om ni bokar in er på Sanner Hotell i Gran för lite rekreation, så glöm inte att hälsa från mig. Eftersom det är söndag och Strukturutskottet bestämt att jag ska vara snäll blev det så här. Dessutom fick jag mig en kulturafton i går kväll och ska denna eftermiddag försöka klura ut hur jag ska ta mig till Gardermoen. Det sägs att min vän Ottar Myrseth i Ålesund är fena på att fixa sådant. Lycklig den som har vänner i Norge!

Göra bostäder av församlingshem

Equmeniamedlemmen Fredrik Jerner (från Påskallavik, tror jag) jagar på i Östra Småland/Nyheternas insändarspalter.

Hans utgångspunkt är att Juluppropet inte är trovärdigt och så utmanar han Svenska kyrkan att sälja skogar och bygga om församlingshem. "Visserligen", kunde jag invända, "är uppropets ursprung Equmeniakyrkan så varför inte....?", men jag förstår.
Han har fått svar av fromsinta, som manar honom att delta i arbetet med flyktingar. Detta var dock inte hans ärende, påminns vi om, och det är ju sant. Uppropet är inte trovärdigt eftersom det inte bidrar med förslag till konkreta insatser och avslöjar att kyrkoledarna inte förstått vidden av behov när nästan ett nytt Göteborg behövs. Jag förstår tanken. "I synnerhet Svenska kyrkan äger stora resurser som samhället och de nyanlända behöver få del av." Gustaf Vasa kunde inte sagt det bättre.

Problemet med upprop illustreras av Fredrik Jerner, medlem i Equmeniakyrkan. Jag tänker inte hetsa upp mig särskilt över hans konstruktiva förslag. Det kanske är en ärebetygelse att han kastar problemet i Svenska kyrkans knä.

Sex diakoner i Växjö stift, tre som kallas medarbetare, distriktsstyrelsen för Rädda Barnen i Kronobergs län, flyktingsamordnaren och Modéus II skrev också insändare i ÖS/Nyheterna.
Utgångspunkten tar de i ett bibelord, 3 Mos 19:33-34a. Invandraren som slår sig ner i landet ska behandlas som en infödd.
Här blir jag undrande. Är det inte så vi har det?
Med uppehållstillstånd kommer fördelar som skola och hälsovård, bostad och försörjningsstöd och detta gäller just den invandrare som slår sig ner i landet? Förklara för mig.

"I våra arbeten möter vi många asylsökande."
Det kanske stämmer - eller inte. Är det verkligen många asylsökande som Modéus II träffar i sitt arbete? Eller stiftsdiakonen?
Frustration, sorg och smärta är vad undertecknarna känner inför nuläget- Detta sagt utslungas satsen: "Men vi har hopp om förändring!" Av texten framgår faktiskt inte helt klart vad som motiverar detta hopp om det inte ska uppfattas beskriva hur barnet i krubban är den som ger hopp. Då saknas väl några tankeled. Först efter 40 år fattar väl folk varför barnet som vuxet (korsfäst, död och begraven,  på tredje dagen uppstånden) gav hopp?
Det fromsinta är besvärande i sin brist på precision, men detta är ingen nyhet.

Undertecknarna ställer kravet att asylprocessen måste skyndas på.
Om jag förstår saken rätt är det väldigt många fler ärenden som ska hanteras av många fler nya handläggare och alla tycks inte hålla högsta klass. Några talar om kaos i processen.
Är inte kravet som sälls av samma art som kravet att det ska vara sol på semestern?

Många av dem som får asyl i Sverige är välutbildade och vill arbeta, heter det vidare.
Stämmer det?
De ensamkommande barnen ska ju få utbildning.
Läkare från Syrien har anlänt, men det går väl att få fram en siffra på hur många som kan gå in i arbetet i svensk sjukvård. Samma sak med lärare. Hur många av de 163 000 gäller för att vara välutbildade? Fram med siffran.

Undertecknarna ser att det är en självklarhet att återförena familjer.
Detta kan rimligtvis ske på två sätt, antingen så att ett antal killar bjuds på flygresa till Afghanistan eller så att familjen i Afghanistan får komma till Sverige.
Förstod jag det rätt att tretton killar bjöds på flygresan ihop med 28 medföljare och att det var tumultartat ombord på planet? Hur många platsar i kategorin av dem som inte ska ha asyl i Sverige utan avvisas och hur ska det gå till? Eller är avsikten att alla ska ha asyl och få stanna och deras familjer komma hit? Hur tänker undertecknarna när det hävdas, att de hinder som finns måste lyftas för att barn och föräldrar ska få leva i samma land?
Själv läste jag Aftonbladet, men vet att kvällstidningar kan narras. Så vad ska jag tro och tänka?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/Ee323/intern-rapport-sa-gick-utvisningen-till-kabul-till

Vi är medskyldiga till att många är oroliga för sina anhöriga i annat land och för barn som finns kvar i oroshärdar "lämnade i konflikter de helt saknar ansvar för".
Låt gå för denna syndabekännelse, men kan jag då få veta vari min skuld rent konkret består i? Oprecis skuld brukar själasörjare avvisa som skitsnack (somliga uttrycker detta med andra ord, men icke desto mindre!) och jag är en syndare i tankar, ord, gärningar och underlåtelser så det kan väl vara rätt enkelt att på individnivå beskriva skulden. Låt höra!
Jag försöker inte gå fri lättvindigt - men i Kyrkomötet motionerade jag två gånger om i flyktingfrågan och skatt betalar jag. Ibland känner jag mig nästan så präktig som mannen, som ställde upp vid krigsutbrottet och förklarade sig villig till insatser. Han var beredd att offra blodet från varje manlig vapenför släkting i fosterlandets intresse.

Vad gör det med oss som folk och som individer att gå emot vårt samvete, att handla i strid med empati och medmänsklighet, undrade undertecknarna.
Det där med samvete uppskattade jag. Det våras för barnmorskor också, tydligen.
Ska jag då ha dåligt samvete för svensk lagstiftning, för Dublinförordningen eller vad? Jag behöver få veta och de som drivs av empati och medmänsklighet, ger nog besked. Annars är risken stor att jag förtvivlar - och förtvivlan är en synd.

Några klara statements får jag i varje fall att stampa av emot.
* Alla människor är lika värda.
Det tror jag dock icke. Det som avses i FN:s deklaration är alla människors lika värdighet, det som på kristet språk skulle sägas som en grundläggande övertygelse att alla människor är skapade till Guds avbilder och till likhet med Gud (imago et similtudo). Livet är därför okränkbart. Barnmorskorna på vårbete igen!

* Alla människors liv är lika mycket värda.
Det tror jag inte heller. Då skulle inte några på en halv vecka dra in lika stora inkomster som det tar en medelinkomsttagare att få ihop på ett år men viktigare: då skulle den sista respiratorn lika väl användas för den som är 88 som för den som är 8. Och för mig är mina svenska barnbarns liv mer värda än afghanska barns liv om vi ska tala klartext. För att göra det än värre: detta är gott och naturligt. Inte för någon är alla människors liv lika mycket värda.
Inte ens för Gud? Tanken svindlar, men svaret är inte riktigt självklart.

* Alla barn har rätt att växa upp i trygghet, heter det vidare.
Kan man i denna fallna värld säga så? Jag skulle önska att alla barn fick växa upp i trygghet men är det deras "rätt"? Vem värnar då den rätten? Kanske de vuxna i det land där barnen föds? Därför betalar vi skatt till hälsovård och skola för våra barn. Jag tror inte att begreppet "rätt" är rätt, helt enkelt.

Kristlighet är något fint men samtidigt något intellektuellt besvärande, det är just nu min enkla slutsats. Så till diakonerna och de andra undertecknarna, ska vi göra församlingshemmen till bostäder? Och till Modéus II: Ska vi sälja skogsinnehavet?

Millan 80

Mildred Fischer, Kalmar, fyller 80 idag och har öppet hus i hemmet. I Barometern/OT födelsedagsintervjuades hon den 4 januari: "Lite nytta har jag nog gjort i mitt liv".
Minnena tränger sig på.

Millan var kyrkorådets ordförande (S) i Kalmar.
När en partipolitisk grupp uppstod, skulle den förstås hållas tillbaka. Dessvärre var det ett alert gäng, som gjorde valmaterial att sätta upp i de kyrkliga lokalerna med foton på dem som ställde upp i valet. Det var idel känt kyrkfolk (faktiskt till skillnad från en uppsättning andra, som sällan återfanns i kyrkbänkarna). Millan tog upp frågan just när ett kyrkorådssammanträde skulle avslutas och ledamöterna fattade på bokstavligen stående fot beslutet att valmaterial inte skulle få finnas i församlingslokalerna. Kyrkokamrer Ivarsson, kyrkorådets sekreterare, avtågade från sammanträdesrummet med besked att sånt ville han inte vara med om. Det betydde, att en som skulle poströsta frågade folkpartikeln Karl-Erik Olsson om han hade röstsedlar. Det hade han - och därför gick han ut utanför församlingslokalerna för att lämna dem. Det andra var ju förbjudet. Ni förstår. Det var som hade de distribuerat franska kort. När Millan grep in, blev det resultat.

Millan var ordförande för den projektgrupp som skulle ta fram planer för en kyrka ovan jord i Norrliden. Hon bodde i det distriktet. Hon firade inte gudstjänst ett antal söndagar ihop med den gudstjänstfirande församlingen på plats. Det hade kanske annars kunnat vara av intresse. Det var ju dessa människor som jobbat för ett kyrkbygge. Nå, om kritik anas så ska den partipolitiska balansen återställas.
Arne Collmo (M) blev byggnadskommitténs ordförande.
Jag minns mest min egen förvåning att han aldrig kom en söndag för att se hur bygget fungerade när det väl var färdigt. Varför ville han inte se hur allt fungerade?
I god demokratisk ordning skulle jag förstås inte vara med i byggnadskommittén. Det hade prästerna i de distrikt som byggt tidigare varit. När Småkyrkostiftelsen, som under flera år drivit allt opinionsarbete och samlat in pengar, fick adjungera en person blev det jag och inte ordföranden Helén Holmström. Jag var helt emot denna insats mot jämställdhet, men Helén var bestämd. Jag fick alltså den plats en kvinna uppenbarligen skulle haft.

Millan prästvigdes, partiet abonnerade buss och for till Växjö.
Hon hade vid planläggningen placerats vid Domkyrkans sidoaltare, men det var hon inte riktigt nöjd med när partikamraterna kom i buss och allt. Då blev Sven Lindegård vresig. Han gillade inte detta pillande med plan för att Millan skulle få en bättre plats. Hur det var, ordnades saken lite diskret efterhand av domprosten Pernveden, som tog platsen vid sidoaltaret när det skulle distribueras. Millan tjänstgjorde vid huvudaltaret. Lite nytta gjorde Millan - eller Lage Pernveden.

Millan missiverades till Glömminge på Öland enligt order.
Det var hon inte riktigt nöjd med, men det fick väl gå. Den ansvariga på Domkapitlet var inte heller nöjd. Alla andra missiverades utan hänsyn till var de bodde. Bara somliga skulle få fördelar. Också handläggare kan se och förstå.
Millans traktan var att få komma till Kalmar.
Så blev det efter missivet. Olle Ekman var kyrkoherde och det hade han, den gamle Kyrklig samling-mannen, blivit med beställningen, att ordna en kvinnlig präst till Kalmar.
Olle hade visat sig förstå redan när han tidigare städslat Eva Brunne att ha en högmässogudstjänst i Kalmar domkyrka, den som drog 2000 personer (fast man inte behövde släpa in extra stolar och Domkyrkan då rymde 1400, det var helt enkelt ett under det hela). När Millan kom, var det nog aldrig 2000 personer i Domkyrkan dock. Men det var stor uppställning ändå. Fanns det någon ledig tjänst? Två kyrkoadjunkter flyttades lite fiffigt så var den saken klar.

Ny elektrisk skrivmaskin till hennes blivande tjänsterum, noterade vi.
Kyrkokamrer Eklöf ordnade. Det var då folkbokföraren Yvonnes gamla handdrivna skrivmaskin konstrade och jag var den förmiddagen kyrkobokföringspräst och därmed ansvarig. Jag hämtade helt enkelt den nya maskinen och gav till Yvonne samt bar den gamla till det blivande tjänsterummet. Konstruktivt.
Yvonne fegade och konsulterade kyrkokamrern. Fick man göra så? Han kom, som det heter, som skiten ur en kanin ut ur sitt tjänsterum. Det hade han inget för.
Jag var längre och till skillnad från Eklöf fortfarande krigsplacerad. Jag gjorde klart att jag ansvarade för folkbokföringen och detta hade han inte med att göra. Damerna på expeditionen lyssnade alla. Jag visste var sympatierna fanns.
Eklöfs dilemma var uppnbart och han ville lösa det med slutrepliken att vi skulle tala om saken vid ett annat tillfälle och i enrum. Jag avgjorde att det samtalet kunde ske omedelbart, så vi traskade in på kyrkokamrerns rum. Jag först och han efter, inte så mycket kanin över det hela nu. Kyrkokamrern  stängde dörren. Samtalet blev kort när jag sagt: "Jag är trött på ditt och Olles gammelmansfjantande kring Millan och själv har jag inte efter alla dessa år ens fått namnstämpel för folkbokföringsärendena." Eklöf kom av sig, kunde bara samla sig kring en maning att jag skulle lugna mig ("Jag är lugn" och det var jag.) Efter ett par veckor fick jag namnstämpel och Yvonne en ny skrivmaskin. Elektrisk. Lite nytta gjorde sålunda Millan.

Millan är storsint och "känner varken eller bitterhet mot de som gjorde mig illa", ser jag i tidningen. Antagligen syftar hon på de förtroendevalda i Ryssby-Åby, där hon fick sin sista tjänst och blev långtidssjukskriven. Jag var bekymrad kontraktsprost då. Vad hade hänt? Svaret från en insiktsfull var i all sin enkelhet kärvt: "Hon har blivit behandlad likadant som de förtroendevalda brukar behandla prästerna här."

Minns jag rätt att sjukskrivningsperioden avlöstes av pensionering och de gångna 15 åren har Millan varit flitig på vikariat. Det började så fort hon pensionerats. Det är som det står i tidningen: "Hennes arbetskapacitet har varit enorm, engagemangen många och kärleken till medmänniskorna stor." När jag disputerat hördes hon och rektor Kjell Hammar (M) talas vid under ett kyrkomöte och uttala förhoppningen att jag nog nu skulle flytta från Kalmar. I folkmassor ska man inte prata för mycket. Man vet inte vilka som lyssnar och rapporterar. Kärleken till medmänniskorna stor, som det heter.

I den dramaturgiska uppvisningen i Barometern/OT läser vi också att Millan genom åren "mött mycket motstånd och haft en del tuffa år". Tuffa år tror jag och det såg de förtroendevalda i Åby till att det blev. Mycket motstånd genom åren? Det tror jag faktiskt inte. I varje fall inte lokalt i Kalmar  och inte jämförelsevis. Millan spelade på egna villkor för tror ni att en kvinnlig präst med kyrkopolitisk bas skulle hanteras annorlunda än så? En förändring gjorde Olle Ekman, Prästernas för- och efternamn skulle stå i tidningen. Det var jag som ville men mest för egen del. "Varför ska en präst tilltalas som en befälselev på kaserngård?", frågade jag. Mer motstånd har Millan inte mött än att hon 18 gånger orkat korsa ekvatorn och besöka alla världsdelar.

Som sagt. Lite nytta har hon nog gjort i sitt liv. Men varför ville hon inte sitta i källaren, där det gamla kapellet fungerat i drygt ett årtionde, och prata med folk efter familjehögmässorna när den nya kyrkan skulle projekteras. Det fattar jag fortfarande inte. Allra minst med tanke på den enorma arbetskapaciteten, de många engagemangen och kärleken till medmänniskorna.

På högtidsdagar, egna och andras, anmäler sig minnena och ställer upp sig på rad. Alla har de en blomsterkvast i näven.

Tidningsläsning

Torsdagsdepressionen kom redan på onsdagen, men det får hanteras.
När jag såg hur det blåste över Kalmarkusten och Öland i går, längtade jag dit. Stormen klarnar sikten. Idag ska det bli solsken, sas det. Lite ljus över tillvaron bidrog för övrigt Josefin Holmström i Svenska Dagbladet med. Hon ställde frågan: När ska kyrkan börja lyssna på de obekväma rösterna.

Det är sannerligen rätt mycket som inte går etablissemangets och kommunikatörernas väg nu. Detta är något nytt och som allt nytt är det lite roligt och spännande, inte trögt och invant. Jag har sagt det tidigare. Det våras för kv*nn*pr*stm*st*nd*rna. Etablissemanget måste vinna alla strider, revolutionen bara en.

Etablissemanget, ja.
Kristdemokraterna ställer upp för handboksförslaget. Där fick kyrkomusikerna besked - för att inte tala om docenten Pahlmblad, Svenska kyrkans egen Voldemort, namnet som icke får nämnas. Kalle Svensson finner i Kyrkans Tidning förslaget "alldeles utmärkt". I alla olika turer är han den ende som suttit kvar i olika grupper som jobbat med handboken. Intresseklubben noterar att han är nöjd. 10 års deltagande har antingen gjort honom klarsynt eller döv för kritik. Då kan man förstås undra vad han menar, när han hoppas att snart få se det slutliga förslaget på kyrkostyrelsens bord.
Har något hänt som innebär att tidsplanen inte kan följas?

När förslaget väl kommer dit, kan kyrkostyrelsen knappast kriarätta. Och så hamnar det i gudstjänstutskottet för att sedan beslutas i Kyrkomötet. Där sitter en del ledamöter som sett så pass lite eller mycket att de inte än har fattat att förslaget är alldeles utmärkt. Vad kan de göra? Skvallra med varandra att det finns förslag som antagit i en grupp men sedan försvunnit i kanslihanteringen?
Hoppas på kulturfolket? Trösta sig med att det av allt material går att snickra ihop en hyfsad gudstjänstordning, dvs hålla oss till Kalle, som menar att uppdraget "blivit så bra utfört som möjligt. Jag känner igen varningstecknen. Att göra något så bra som möjligt, betyder inte självklart att det är bra. Lärde jag mig inte från burklocket till en konserv från Önos att tillräckligt bra inte är bra nog?
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/handboksforslaget-ar-alldeles-utmarkt

Jag såg i samma tdining annonsen om att bjuda sig själv på en heldag av inspiration för framtiden. Inte mig emot. 2990:-. Men då ska vi bara kolla så att det verkligen är deltagarna själva som betalar och inte pengar som hämtas från den gemensamma kassan. Annars ska man skriva att några andra ska bjuda.

Brita Hälls tankevärld fascinerade fler än mig när vi läste ledaren Kyrkan behöver en startegi för fredlig samlevnad. Rubriken är i all sin enkelhet dysterhetsframkallande. Så här illa är det alltså ställt. Brita Häll börjar låta som de högkyrkliga. Nu ska det slås vakt om minoriteter. Det är rätt, men kanske för sent. Kyrkoval ska det bli. Från personpåhopp och aggressiva utspel ska det avstås. Ska homofober och kv*nn*pr*stm*st*nd*r* gå fria nu? Men är det verkligen klokt att komma dragande med Luther och talet om att tyda allt till det bästa? Nej, i det politiska och i det kyrkopolitiska är det kliniska det enda möjliga förhållningssättet, ett sakligt sätt att förstå vad som påstås och inse konsekvenserna.

Inte har jag något emot om kyrkostyrelsen tar initiativ till en strategi för de troendes gemenskap och fredliga samlevnad i Svenska kyrkan. Men vad ska Brita Häll skriva om detta inte sker? Är det troliga inte ett helt annat scenario, kyrkovalet som en partipolitikernas uppgörelse. S mot SD, inte minst. Det är, menar jag troligt men inte roligt och i sak förödande.

Brita Häll menar att biskopar måste ha rätt att uttala sig i samhällsfrågor. Rätt i vilken mening? Vilken synnerlig kompetens har de att tala som biskopar eller ska de bara tala som medborgare, lika för oss alla? Har de något särskilt profetiskt budskap att bära fram? Eller nyttjar de en tribun de har fått med samma förödande konsekvenser som när biskoparna talade i Ryssland för hundra år sedan? De är alla valda av de politiska partierna, utan det stödet hade ingen av dem varit biskop - så vad med den fria positionen?
Frågan har faktiskt inte gällt biskoparnas rätt att uttala sig i samhällsfrågor. Den har gällt deras kompetens. Svenska kyrkan borde i samhällsfrågor vara bättre på frågor än på svar, svar som medborgarna tilltros kompetens att hantera. Eller ska vi be biskoparna att ta över regeringsansvaret eftersom de är bättre på samhällsfrågor än politiker och självfallet alla oss andra?

Roligt i varje fall att Kyrkans tidning hade med nyheten om att advokatgranskningen kostade 2,5 miljoner. Nyheten låg ute på nätet tidigare, men långt efter det att den kunnat läsas på Bloggardag. Hur ska vi förstå talet om att det var viktigt för vår trovärdighet att vi anlitade någon utanför vår egen organisation. Revisorerna kanske inte blir så glada över detta underbetyg. De kan väl hämnas genom att granska räkningarna från Mannheimer och Swartling.

Märker ni hur mycket tankeverksamhet tidningsläsning resulterar i.
Då fattar ni också allvaret i det faktum att tidningsläsandet minskar.

Väckelse organiseras fram - eller inte?

Den givna repliken om att väckelse inte organiseras fram, kom i kommentatorsfältet. Så brukar det sägas. Det är sant och ändå inte.

Väckelsen är den Helige Andes verk. Men betingelserna för väckelsen och växten kan åstadkommas. Det är det där med att plantera och vattna, självklara bibliska för att inte säga apostoliska utgångspunkter. Hur det sedan växer, är ett mysterium.
Mitt problem är att talet om väckelsen som inte kan organiseras fram lett till passivitet, så pass att få brytt sig om att skapa betingelserna. Inte undra på att det ser ut som det gör.

Den svenska frikyrkligheten uppträdde. Den skulle göra just det som Svenska kyrkan misslyckats med. Bo Giertz konstaterade, att Svenska kyrkans präster var upptagna med att lära svenska folket läsa medan frikyrkligheten steg fram med sina stora anspråk. Samtidigt var den bildade hållningen en liberalteologi, som avskaffade allt vad under och sådant hette. Kvar blev Människosonen i sällskap med Viktor Rydberg, vars mål var att bryta ner. 1820-talet levde länge och var egentligen konsekvensen av upplysningstidens ideal, franskt 1780-tal och därefter. Om inte 1760-tal, fråga mig inte. Jag fick aldrig lära mig något om detta när jag gick i skolan. Svenska kyrkan pressades alltså  från två håll men landsbygdskyrkorna var välfyllda. Det skulle raskt bli annorlunda. Det är detta de fromsinta hänvisar till, när de påpekar att Svenska kyrkan varit illa ute förr. Så talar stupiditeten. Det talet har ingen bäring på det som nu sker, men är på sitt sätt konsekvent. Ska Människosonen när han kommer åter, finna tro på jorden?

Nu vet vi att frikyrkligheten inte blev den väckelsesuccé den utlovat sig bli. Vi har i decennier bevittnat fusioner i fromhetsbranschen. De enda som framträder stöddigt är de romerska katolikerna. Det är i grund och botten en sekterisk stöddighet. Om den har jag inga egentliga synpunkter, utan har lärt mig att man ska vara glad med de glada. Att också Stockholms katolska stift delar betingelserna i det nihilistiska landet Sverige kan vi i  dagsläget bara konstatera. Liksom att en uppsättning konvertiter efter några år i praktiken tycks ha lämnat den gemenskapen också. Det finns i vår tid  en andlig vagabondism som kunde vara värd ett samtal.

Därtill gives några präster, som konverterat efter att i aktiv tjänst ha ägnat sig åt förföljelse av sådana som omfattat de hållningar de själva nu gått in i. Detta har jag synpunkter på.

Hur skapas betingelserna för väckelse?
Som i trädgårdslandet:

* Röj bort ogräset
Först i det kyrkliga, eftersom domen begynner med Guds hus. Om folk visste hur lögnen är vapen och sveket verktyg i Svenska kyrkan, vore det en rimlig hållning att hålla sig på avstånd. Bättre: den enda rimliga hållningen. Biskoparna, som i praktisk handling hanterar denna ohederlighet, ska inte utan vidare uppfattas som respektabla - eller ska de? Då vill jag höra argumentet.
Sedan i kulturlivet. Det är en svårare men roligare uppgift. Det går att göra tron trolig, nu som alltid. Kunde kyrkan övertyga bärsärkar om trons företräden, måste det gå nu. Men vilka kan den svenska kulturen så väl, att de förmår fungera som apologeter? Vi borde kunna, vi som hela våra liv varit del av denna kultur och ibland medvetet kunnat göra upp med den statliga versionen av kristen tro.

* Gräv djupt
Det betyder att satsa bestämt på att prästen är lärare i församlingen, den som ur sitt förråd bär fram gammalt och nytt. Sådant sker i predikan, självfallet, som ska hålla anständig klass. Det sker också genom ett upprättat studiearbete. Här finns inga gränser för vad fantasin kan tänka ut. Tänk då! Och konsekvensen av allt detta blir ett behov av själavård, vården om människan själv.
Grundhållningen är självklar: människor längtar just efter den skatt som Kyrkan förvarar i sitt gyllene skrin.

* Vattna
Det är söndaglig kyrkogång som är den kristna hållningen, faktiskt än mer självklar än muslimernas samling till fredagsbön. Kyrkklockorna ringer för att Jesus kommer. Det är oslagbart. Präster måste förklara varför vi inte talar om annat än söndaglig högmässa. Och den ska firas efter Herrens ordning, vilket ställer somliga krav på mässordning och elementen i mässan.

* Plantera
Förkunnelsen och församlingsgemenskapen hör till planterandet. Kristen tro levs i gemenskap, communio. Hur detta konkret gestaltas i det lokala måste vi tala om. Hur ser en gemenskap ut som är öppen men som också kan innesluta? Vi har sett väckelserörelsernas modell att utesluta och innesluta. Den kyrkliga är annorlunda. Men detta blir knepigt, för vi ser vilka som markerar. Under talet om öppenhet avslöjas att somliga av oss egentligen inte skulle vara med.

* Vattna igen
Vi behöver använda gudshusen i tätorterna mer frekvent. Fler gudstjänster! De kyrkliga arbetslagen måste ta ett mer medvetet ansvar för församlingens böneliv, t ex. Morgonbön med klockor som kallar alla varje dag? Eller är personalen för upptagen av sitt viktiga arbete?

* Gödsla när plantorna tagit sig
Det måste finnas gödsel, dvs kyrkliga retreathus och kursgårdar där vi får med oss mer. De lite större festivalerna hör också hit. Så kunde ungkyrkligheten dra ihop folk. Vi har tappat den hållningen.

* Vänta på skördens Herre
Frälsningen är oss nu närmare än när vi kom till tro. Och en dag närmare än den var i går. Så lever Kyrkan.

Fördelen med detta program är, att det inte kräver så mycket arbete utan mer erbjuder en livsstil, inte minst för prästerna livsstil som inte är aktivism. Jag skulle vilja kalla hållningen kyrklig förnyelse.

Det är ett högst tveksamt påstående att väckelsen inte kan organiseras fram. När betingelserna finns på plats, kommer väckelsen. För Gud vill väl inget annat. Vad skulle det vara? Att ha lampstället (ljusstaken) någon annanstans? Nå då så.

Nu kan den som vill vända på hela övningen och fråga: Vilka betingelser ska finnas i en kyrkoorganisation för att det inte ska bli väckelse?

Skärpning, Antje!

Det drar iväg. Juluppropet engagerar positivt - och negativt. Till det kommer kyrkomusikerna, som skriver upprop de också. Rapporterna om utträden, förstås. Och så den heberleinska smockan rakt i nyllet, som det heter efter julaftonemeftermiddagens kultutövning.

Om vi prövar det i teorin så älskade, att tolka allt till det bästa, kanske kritik ska uppfattas som kärlek som kommer med baksidan först? Visst var Ann Heberleins personangrepp verkligt, men var det personligt eller var det riktat  mot ärkebiskopen och därmed av annorlunda slag? Påhopp på funktion mer än person? För hur det än är. Antje styr en hel del i Svenska kyrkan men inte allt. Det verkliga problemet kan vara det en initierad tidningsman sammanfattade om Kyrkans Hus: "en herrelös byråkrati, som löper amok." Antje får kritiken därför att hon har ansvaret. Det är konsekvent också när det inte är rättvist.

Är jag kallsinnig?
Nej, men jag har lärt mig hur det går till också på de lägre nivåerna.
Och jag har förstått att det finns något skäl till att folk vigs till sina tjänster och ämbeten under åkallan av den Helige Ande.
Det var dock inte Antjes ansvar att kyrkklockorna ringde i nio timmar i den stängda Bergs kyrka strax efter midnatt den 2 januari och ringde oavbrutet i nio timmar, tills personal från Växjö pastorat kom och stängde av dem. Så hörbar kan den kyrkliga organisationsförändringen bli. Har Modéus II något ansvar också om det inte är hans fel att klockorna krigsringer?

"Skärpning, Antje!" betyder kanske att i ett skarpt läge, som det vi upplever, samla ihop resurserna och ta några nya tag med Kyrkostyrelsen.
Den avhåller sina sammanträden efter plan och ägnar lång tid åt formalia. Kan sammanträdena kortas med ett par timmar, blir några ledamöter nöjda. Andra går på stan ett par timmar och väntar på tåg, för de har rest utan ombokning för att hålla nere ,kostnaderna. Det är då de blir misslynta och undrar vilka viktiga beslut styrelsen tagit och uppfattar att styrelsen försetts med handlingar i nonsensfrågor, som mest tagit tid. En del får styrelsen veta, men annat kan bara anas. I min kyrkliga värld borde styrelsen utmanas att fortlöpande göra situationsanalyser. Här kunde Antje enkelt skärpa till arbetsformer.

I åratal har det ropats på det som i sak syftat till att bli en kriskommission.
Med den logik som gäller har förslagen avvisats för det finns ju ingen egentlig kris och finns den, är krisen Kyrkans normalläge.  Alltså inrättar vi oss för normaliteter, vardagslunk, i stället för att ta allvaret på allvar.
Har ni inte styrelsen tillsatt utredningar? Jo.
Så vad saknas då? Det andra greppet.
Nu administreras den dysterhet som ofelbart är på väg och som Ann Heberlein varsnar och skriver om. Men det räcker inte att administrera den, lika lite nu som alla decennier tidigare. Jag skrev en liten bok, Inget för någon. Den blev som bok själv vad den sa om Svenska kyrkan.
Jag var för många år sedan mer positiv i anslaget och skrev Den stora berättelsen, en bok om vad vi faktiskt skulle kunna göra.
Det har funnits förslag om folkevangelisation, men mest minns jag den styrelse som leddes av Gunnar Weman där de bemärkta polemiserade mot evangelisation, eftersom alla var med i Svenska kyrkan och muslimerna inte skulle utsättas för sådant. Då vacklade Weman, den gamle missionären, häpen till kaffepausen. Detta hade han inte kunnat föreställa sig bli sagt på ett sammanträde med dåvarande kyrkostyrelsen.

Vi kanske inte ska tillsätta kommissioner utan låta kyrkostyrelsen ta de djupa tagen och definiera vad som är de egentliga problemen? Lagar vi symtomen i stället för att ta itu med skadan? Hur skulle klinisk pastoralteologi se ut för oss just nu?

Jag medger att jag inte är lycklig över den nuvarande situationen i Svenska kyrkan.
Nästa vecka ska jag ägna några dagar åt Frimodig kyrkas analysarbete i kyrkomötesgruppen.
Jag antar att Kjell Petersson och jag kommer att upprepa insikten att de som tror sig styra verkligen tror på vad de säger. Några av oss tänker reflexmässigt att det som sägs är så fel och dumt, att så kan ingen på allvar mena. Vi har kommit på att vi har har fel. Så dumt kan också de styrande tänka och vara nöjda med det.
Här är problemet:
De menar faktiskt vad de säger med sådan övertygelse att de är insiktsfulla och har rätt, att larmrapporterna inte går in utan avfärdas som utslag av personlig illvilja.

Andrew Greeley och andra kyrkosociologer skulle mena att det är så det alltid går till i de högre kyrkliga sfärerna.
Jag har varit med länge, så länge att jag förstår att dekankollegiet på sin tid förde spänstigare diskussioner och gjorde bättre lägesanalyser än biskopsmötet och att uppfattar att Frimodig kyrkas diskussioner är spänstigare än kyrkostyrelsens. De diskussionerna resulterar i kyrkomötesmotioner, som ibland får framgång...

Vad skulle hända om Antje krävde skärpning i Kyrkostyrelsen, så att styrelsen strukturerat hämtar upp de informationsbärande replikerna och ser vad de egentligen beskriver. Tag repliken från Härnösand, att en kyrkoherde inte har en prästtjänst. Är detta den bibliska frågan till Strukturutskottets medlemmar: Vad har du gjort? (1 Mos 4:10)
Skulle styrelsen be de tidigare ärkebiskoparna komma, Weman, Hammar och Wejryd, och be dem vara kyrkokritiska? Vad skulle de säga nu?
Eller skulle Kyrkostyrelsen samlas till ett seminarium på temat "Vad är det vi inte vill höra?" Eller bara fråga "Var är välviljan i det vi uppfattar som illvilja?"

I det lokala har vi ibland haft små övningar på temat "se, bedöm, handla".
Det kanske vore en bra grundhållning i ett skärpningsprogram.
En annan övning har varit att beskriva oss som om missionärer som kom till Sverige för att kristna landet. Ingen lång kristen historia, ingen organisation på plats, ingenting. Vad skulle vi göra då? Var börjar vi? Vad är det verkligt viktiga. Vilka lierar vi oss med?
Detta har dock inte varit sällskapsspel utan ett försök att se vad som bör göras.

Så där kan man fortsätta i ständig kamp mot de nyheter som når oss på många olika sätt och som skulle kunna komma att uppfattas som att vi inget annat bevittnar "än kyrkans vandring mot sin egen undergång".

Sitts (obs! slug passivform) det i Biskopsmötet och beklagas att Antje blir illa åtgången eller lyckas biskoparna samla sig till något mera? Jag vet inte. Jag vet inte ens om biskoparna valts i tanke på att Svenska kyrkans läge är allvarligt och att de har att hantera den problematiska samtiden, inte bara den framtid de önskar. Att de är professionella optimister vet jag dock. Just nu varsnar de förväntan på en ny kyrkohandbok ute i församlingarna. Kyrkomusikerna har då per definition fel, eller?

Själv kan jag inte bestämma mig för om vi skulle låta sv ps 90 vara osjungen några år eller om den skulle sjungas så mycket mer ihärdigt nu.

Ibland, inte ofta men ibland, funderar jag över folk på sammanträden med frågan: Vilka av dessa skulle jag vilja ha som officerare och i vilka befattningar i KAB 44, ett av den svenska krigsmaktens gamla nyckelförband. Det är en rolig övning. Ni vill inte veta hur den utfaller, men den jävar inte min önskan om skärpning.

Ann vs Antje; Alla arga

Måste det inte skäras tunna skivor nu?
Sofia Lilly Jönsson står för dagens understreckare i Svenska Dagbladet. I gryningstimmen hittade jag den inte på nätet. Den kommer väl så småningom. I Visselblåsarna blåser nytt liv i kyrkan beskriver hon biskopars och påvars sätt att hantera kritik. "Sanning är ett perspektiv som makten inte äger", skriver hon liksom att "auktoritet och tilltro måste förtjänas".

Nu skär vi lite tunna skivor:
Det är inte Antjes fel att Svenska kyrkan är illa ute, men det är Antjes ansvar.
Det vill säga precis som det tidigare var Anders Wejryds, KG Hammars, Gunnar Wemans, Bertil Werkströms, Olof Sundbys, Ruben Josefsons, Gunnar Hultgrens, Yngve Brilioths, Erling Eidems och Nathan Söderbloms bara för att täcka hundra år av ärkebiskopar
Ärkebiskopar bekläds med ansvar.
Biskopar också.
I värsta fall (i Svenska kyrkans fall) är det ett ansvar med mycket begränsade befogenheter. Det verkar vara roligt att få bli biskop och somliga biskopar solar sig i glansen. Det borde inte vara roligt alls. I historiens backspegel ser de flesta biskopar mycket små ut, somliga småsinta därtill. Kolla Söderblom som står staty utanför ärkebiskopsgården. Han påminner om Teskedsgumman. Stor är han sannerligen inte.

Nu gav sig Ann Heberlein efter några inledande erkännanden om Antjes insatser på det systematiska högre seminariet i Lund, bidrag hon mindes med respekt,  brutalt på Antje.
Här uppstår några intressanta problem.

Ann är medial.
Det är inte någon kritisk, kanske bitter kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* som tar till ord. Sådana finns det inarbetade rutiner att strunta i. Ann får skriva krönikor i tidningar och på Ledarsidorna. Hon kan framträda i bilderburken. Hennes kritik motsvarar behovet hos många som valt att lämna Svenska kyrkan. De önskar en fortsatt kyrkokritik. Men det kan tänkas att en hel del i det kyrkliga gillar kritiken också. De funderar mycket över vad som egentligen händer i Svenska kyrkan och känner sig djupt alienerade från det som timar i Kyrkans Hus.

Hennes kritik är dramaturgiskt användbar.
Teologie doktor Ann ger sig på teologie doktor Antje i en catfight. Då går det inte att avfärda Anns kritik med att det handlar om näthat. Men det går inte heller för Antje att ställa upp i en debatt med Ann, inte för att hon nödvändigtvis skulle förlora i sak, men hur försvarar man sig mot anklagelsen för självpåtagen offerroll?
Å andra sidan - i sak förlorar Svenska kyrkan medlemmar och får negativ publicitet. Hur ska kommunikatörerna hantera saken nu? Inte ens juluppropet uppskattas av alla, som kommer med pigga förslag att migrationen ska betalas av Svenska kyrkan, som ska sälja sitt skogsinnehav, och av församlingar som föreslås bygga om kursgårdar och församlingshem till bostäder. /Fredrik Jerner, Equmeniakyrkan i insändare denna dag i Östra Småland/Nyheterna/.

Antje har varit den som media gullat med - men sådant tar slut.
Det hör till moderniteten i en tillvaro där tv levererar oss illusioner och tror att det är som det sägs eller misstror allt som sägs just därför. Repliken i tv-studion har jag i minne: "Kom ihåg, Dag, att här på tv ägnar vi oss åt illusioner."
Har den som ser på tv mött Antje eller bilden av Antje? Det kan komma en tid när det blir roligare att distribuera en annan bild, den av en ansatt organisationsföreträdare som i utsatt läge skapar bad-will för sin organisation. En ärkebiskop har kanske egentligen få vänner. Det hör ensamjobbet till.

Nu är problemen verkliga.
Den som är präst på sitt femte årtionde har varit med om mycket och inser att Svenska kyrkan på många sätt lever på övertid. Så skrev fader Jan för länge sedan i en analys av Svenska kyrkan läge: "Du tronar på minnen från fornstora dar". Året var 1954. F Jans fråga var om det han såg var Herrens röjningsarbete för att slå sönder det som måste bort. Fader Gunnar skrev motsvarande bistra analyser i boken Kyrkans framtid (1943).  Antje är född 1955. Inte hennes fel alltså - men hennes ansvar. Borde hon ligga sömnlös? Det är retorik. Men här är hennes börda. Det krävs god nattsömn för att hon ska orka det dagliga värvet. Men mycket skulle bli väsentligen enklare om vi tillsammans tillstod att det finns problem och försökte förstå vad de i grunden handlar om.

Modéus II skrev ett inlägg mot Ann på facebook.
Efter en inledande deklaration att han "sedan länge läst och uppskattat" hennes texter, har det på senare tid blivit höjda ögonbryn "när det gäller innehåll, ton och stil i det du skriver". Det låter lite översåtligt, må jag säga. Han är emellertid angelägen att markera att "som biskop är jag alltid beredd att samtala kring såväl inomkyrkliga som mer samhällsrelaterade problem".
Det låter något. Alltid? Alla problem?
Vi går vidare.

Modéus II har två invändningar mot Ann.
Hon gör inte frågornas komplexitet rättvisa och hon för fram en förenklad etablissemangskritik. Östrabo locuta est. Hans bild av Antje är inte bilden av "en styvnackad, samvetslös, ignorant, självömkande person som driver kyrkan mot avgrunden eller, med ditt ordval, 'käpprätt åt helvete'." Sålunda Olov Hartmans ordval, konstaterar de insiktsfulla läsarna av Bloggardag. Vilken bild har Modéus II av Antje?

"Jag ser en ansvarsfull ledare som gör sitt bästa. En ärkebiskop som använder tid och kraft åt att föra kyrkan mot framtiden i en svår tid. Jag ser en skicklig teolog som i sina resonemang gör rättvisa åt tillvarons komplexitet och en predikant som i sin förkunnelse lyckas hitta sätt att få andra att bevara hoppet. För mig är det tydligt att vi i Antje Jackelén har en ledargestalt som talar så att många lyssnar, också utanför traditionellt kyrkliga sammanhang, vilket borde vara viktigt just för den öppna folkkyrkans framtid."

Detta sagt har ärkebiskopen brister. Det har vi alla, konstaterar Modéus II som visligen underlåter att precisera bristerna, vilket annars hade varit en intressant läsning.
Det bästa med Modéus II är hans beredvillighet att ställa upp och försvara Antje, själv kan hon det knappast. För det som händer är inte hennes fel, bara hennes ansvar.  Varför Modéus II lägger detta försvar på sin facebooksida fattar jag inte. Modéus II fick instämmanden av biskop Bonnier och biskop före detta Johansson, såg jag.

Men vad skulle hända om gamla biskopar började tala öppet om vad de ser, dvs svarade på frågan vad det är som gått snett?
Några kommer aldrig att säga ett ord. De har gått i mängder med gudstjänster och varit nöjda rakt igenom. Prästerna har kunnat sjunga ny och svår mässmusik. Det är den sortens folk som kan sortera tvätten i Nionde armén till fredsutbrottet i maj 1945 och kanske några dagar eller veckor därefter. Men det finns andra biskopar som varsnar problemen. De tiger fortfarande utåt, men talar i slutna rum. Vad skulle hända om de fritt började tala? Finns det kvar ett gudstjänstfirande folk som skulle förstå vad de i så fall sa? Skulle folk vilja höra mer om de kyrkliga frågornas komplexitet?

I dag är det Flanellskjortans dag. Ser ni en leende präst, varsnar ni skjortvalet. Sedan är det bara att vänta på nästa extraordinarie festdag, Gin & Tonic Monday, som infaller den 27 februari. IBAPABD firas sedan förra året på fast datum den 9 september. I år en lördag!
På sin blogg har Torbjörn Lindahl ett förslag om ett extenderat festår med särskilt firande 1 maj. Skulle vi då sjunga "Första maj, första maj, varje sliten kaftan, blir en mantel av strålande ljus"?
Saken bör övervägas med hänsyn tagen till frågans komplexitet och risken för förenklad etablissemangskritik, en fara just 1 maj.

Ann vs Antje och alla arga?
Nja, den som högtidlighåller Flanellskjortans dag kan inte vara arg, inte bitter, egentligen inte uppgiven. Men distanserad. Det unnar vi oss en dag om året. Framåt aftonen firar jag nog med en flaska Fuller's Winter Ale. Beställningsvara! Den gör sig lika bra i munnhålan som i sinnet.

Strikt konfidentiellt

Jag fick mig tillsänt ett material från Mannheimer Swartling, som är en advokatbyrå. Materialet var ställt till generalsekreteraren för Svenska kyrkan och märkt "strikt konfidentiellt". Hur kan jag hantera det, frågade jag min vän advokaten. Jag fick till svar att det för dem som betalar måste vara transparent vad saker och ting kostar. Och kostar är just vad Mannheimer Swartling gör. Sedan översändes ett beslut att materialet efter prövning inte var sekretessbelagt. Det tog sin tid att pröva detta och beslutet åtföljdes av beklaganden att det dröjt.

Det är alltså granskningen av SKUT och församlingen i London det betalas för.
Jag tar det del för del och det är av omtanke om läsekretsen som denna morgon kan vara rätt däven. Jag har inga synpunkter på det, bara ingen får för sig att fråga vad Gud menar med lidandet i stunder som dessa. Fråga hellre munken Perignon.

Projekt 1
avser bland annat resor och representation inom SKUT.
Det uppskattas att tidsåtgången för granskningen av detta tagit 224 timmar. Uppksattningsvis 1500-2000 dokument har gåtts igenom.
Kostnaden har inkl moms blivit 587 500:-

Projekt 2
avser arbetsmiljöfrågor i SKUT-församlingen i London.
Den uppskattade tidsåtgången är 550 timmar. Genomgång av cirka 300 dokument, dvs e-post och dagboksanteckningar. Utläggen för flyg, taxiresor, hotell och måltider uppgår till 37 650:-, inalles 1 903 313:-.

Det har lämnats 10% rabatt på arvodena, sålunda en rabatt på 217 500:- Det tackar vi för. Men notan slutar alltså, inkl utlägg, på 2 409 813.  För enkelhetens skull kommer detta belopp att medialt bli 2,5 miljoner. Medialt. Ja, förstås. Bara ni minns var ni såg uppgifterna först och vi får väl samfällt tacka den som grävt fram underlaget. Det är ingen i kyrkostyrelsen, inte jag, förstås, men det finns fler frimodiga.

Min vän advokaten uttryckte sin glädje över att ha lämnat Svenska kyrkan, men sa likväl på sitt advokatbistra sätt att en redovisningsfirma enklare kunnat gå igenom verifikaten, för det är ju inte Telia-storlek på affärerna. Han visste dock både vad advokatfirman finns i för kostnadsläge, att advokater därifrån inte bor på de enklaste hotellen i London och att någon upphandling inte skett. Advokaten uttryckte inget misshag med advokatfirman men undrade, och här lät han mer än bister, över "idioten som beställt undersökningen". Tror ni jag hade hjärta att säga att det var generalsekreteraren?

På mitt enkla sätt sammanfattar jag nu att det kostade 2.5 miljoner och resulterade i en omställning och två som lämnade.  Dessförinnan var de arbetsbefriade en viss tid. Med lön. Nu är inte detta hela kostnadsbilden. I Kyrkans Hus har det gått åt arbetstid i ansenlig mängd och så har den kyrkliga personalen rest till London. Vad det hela kostat i utträden och förlorad goodwill för SKUT, vet ingen.

Jag har begärt ut rapporten från London utan maskningar av generalsekreteraren. Det är några veckor sedan, men jag har inte hört något ännu, trodde jag. Men så upptäckte jag i e-postmängden en anmodan att komma in med en skriftlig begäran till rättschefen. Så gjorde jag då  undrande över varför det inte kan gå till på ett enklare sätt, men i grunden begär jag detta underlag på anmaning av Svenska kyrkans egen revisor. Känns det lite irriterat inuti nu? Eller är det bara återverkningarna efter mitt nyårsfirande?

För klarhets vinnande. Rapporten har jag fått från en utomstående och vet att den finns på några tidningsredaktioner. Det eventuellt konfidentiella som jag får i Kyrkostyrelsen hamnar inte på bloggen. Jag är angelägen om transparensen och mån om att Bloggardag ibland är först med nyhetsförmedling, men menar att det finns sådant som inte ska ut till alla. Det kallas själasörjarsinne.

Hur känns det för Kyrkostyrelsen när generalsekreteraren av en välrenommerad advokat i landet Sverige kallas "idioten"? Borde styrelsen skicka blommor eller vad? Skulle vi teologiskt kunna analysera det hela och säga att blir det fel i utgångsläget så hänger felen i som pärlor på band. Syndafallet har sin självklara logik. Rädslan också.

Nu slutade allt väl, som ni minns.
Inga egentliga fel har begåtts mer än detta att två chefer för privat bruk använts bonuspoäng från SAS. Den enkla lösningen kanske hade varit att sänka lönerna för den flygande personalen och säga att ni får använda bonuspoängen för att resa med era familjer. Det är ju de som avstått från er närvaro. Att ni med ett omfattande tjänsteresande på fritiden skulle vilja slänga er på flygplan för eget nöje kanske inte är så sannolikt. Självfallet är detta bonusuttag skattepliktigt. Det hade hursomhelst blivit betydligt billigare än den härva som nu har hanterats med utträden och utredning.

Finansministern gnäller nog emellertid inte så mycket. Staten har fått in 498 162:50 i moms tack vare denna undersökning. Slutet gott, allting gott?

Det var en dum replik.
Det är ju gott nytt år och detta faktum är inte strikt konfidentiellt. Nu börjar vi på nytt. Fast kanske mest på nytt med det gamla?